Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående arvsrätten för barn utom äktenskapet (Betänkande 1973:LU29 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 29 år 1973

LU 1973:29

Nr 29

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående arvsrätten för
barn utom äktenskapet.

I motionen 1973:410 av herrar Ernulf (fp) och Andersson i Örebro
(fp) yrkas att riksdagen anhåller om förslag till sådana ändringar av
övergångsbestämmelserna till lagen den 5 december 1969 (nr 621) om
ändring i ärvdabalken att

1. barn utom äktenskap alltid kan bevara sin arvsrätt genom att inom
två månader från dödsfallet anmäla sin släktskap med den avlidne hos
annan dödsbodelägare, hos boutredningsman eller hos den som sitter i
dödsboet; och

2. de nu behandlade särskilda förutsättningarna för arvsrätt för vissa
barn utom äktenskap efter barnets far och dennes släktingar blir
tillämpliga också beträffande arvsrätten efter dessa barn för fadern och
dennes släktingar.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionen från Svea hovrätt
och kammarkollegiet. På utskottets begäran har yttranden vidare avgivits
av Sveriges advokatsamfund, Stockholms läns landstings rättshjälpsnämnd
samt barnavårdsnämnderna i Malmö och Stockholm.

Nuvarande ordning

Sedan gammalt har de utomäktenskapliga barnen i fråga om arv intagit
en ofördelaktig ställning. 1734 års lag tillerkände dem endast arvsrätt
”efter egna barn och bröstarvingar”, och således inte ens efter föräldrarna.
Sedan år 1905 åtnjuter de dock samma arvsrätt som äktenskapliga
barn efter moder och mödernefränder. Fram till år 1970 hade de
emellertid inte någon arvsrätt efter fädernefränderna. De var även
uteslutna från arv efter sin fader såvida de inte var att anse som
trolovningsbarn eller fadern i särskilt lagstadgad ordning avgivit arvsförklaring.

Genom lagen (1969:621) om ändring i ärvdabalken upphävdes
särbestämmelserna om utomäktenskapliga barns arvsrätt och fr. o. m. den
1 januari 1970 är barn utom äktenskapet i princip jämställda i
arvshänseende med barn i äktenskapet. Är barn utom äktenskapet fött
före sistnämnda dag (och skulle inte arvsrätt mellan barnet och fadern ha
förelegat enligt äldre lag) gäller emellertid en specialregel om arvsrättspreskription.
Enligt punkten 3 i övergångsbestämmelserna till lagen ärver
barnet och dess bröstarvingar i angivna fall fadern och dennes släktingar
endast under förutsättning att ”annan dödsbodelägare, boutredningsman
eller den som sitter i boet senast vid bouppteckningen fått kännedom om
arvingen eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i personakt för

1 Riksdagen 1973. 8 sami Nr 29

LU 1973:29

arvlåtaren eller annan från vilken arvingen härleder sin arvsrätt”. Det är då
att märka att dödsboet har möjlighet att föranstalta om bouppteckning
omgående efter dödsfallet. Bouppteckningen kan i andra fall komma att
dra ut på tiden. Från den presumtive arvtagarens synpunkt innebär detta,
att han inte säkert kan beräkna när preskription inträder.

Någon motsvarande specialregel om preskription finns ej vid s. k.
bakarv, dvs. för den arvsrätt som tillkommer utomäktenskapligt barns
fader eller dennes avkomlingar av äktenskaplig börd. Dör barnet först
ärver fadern utan att punkt 3 i övergångsbestämmelserna gäller. I detta
fall blir i stället tillämpliga de allmänna preskriptionsreglerna i 16 kap.
ärvdabalken, fem år efter arvskungörelse eller tio år efter arvfallet.

Beträffande registreringen av utomäktenskapliga barn antecknar utskottet
följande. Före den 1 januari 1918 infördes inte någon anteckning
om barn utom äktenskap vid faderns namn i församlingsboken. Därefter
gällde att barnet skulle antecknas vid faderns namn i församlingsboken,
men anteckningen togs i allmänhet inte in i faderns flyttningsbetyg och
kom sålunda inte att följa med vid flyttning till annan församling. Den 1
januari 1947 infördes en ny kyrkobok, församlingsliggare, i lösbladssystem
med en personakt för varje kyrkobokförd person. Vid flyttning
sänds personakten till den nya kyrkobokföringsorten. Mellan åren 1947
och 1967 antecknades i personakt för man inte andra barn till honom än
eventuella trolovningsbarn och barn med arvsrättsförklaring. Först
fr. o. m. den 1 januari 1968 antecknas, dock inte retroaktivt, alla barn på
personakt.

Enligt 9 § kungörelsen (1950:146) om barnavårdsmans verksamhet
och tillsyn därå i dess från och med den 1 januari 1970 gällande
lydelse åligger det barnavårdsman att, när faderskapet till barn utom
äktenskapet fastställts, genast anmäla detta hos pastorsämbetet i den
församling där barnet kyrkobokförts. Från pastorsämbetet sker sedan
avisering om förhållandet till faderns församling. I en övergångsbestämmelse
till 1969 års ändringar i kungörelsen föreskrivs att barnavårdsmannen
skall skyndsamt sörja för att anteckning om barnet görs i faderns
personakt, om faderskapet till barnet fastställs enligt äldre lag utan att
anteckning om barnet gjorts i personakten.

I propositionen 1973:100 har föreslagits att barnavårdsmannens
uppgifter att medverka vid utredning om utomäktenskapliga barns börd
skall övertas av barnavårdsnämnden. Utskottet har i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1973:25 tillstyrkt förslaget. Lagändringen träder i
kraft den 1 januari 1974.

För den händelse anteckning i faderns personakt inte skett genom
barnavårdsmans försorg har barn utom äktenskap rätt att efter anmälan
få faderns personakt kompletterad med anteckning om barnet. Enligt
centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens anvisningar görs sådan
anteckning om sökanden genom företeende av utdrag ur födelse- och
dopbok, faderskapsdom eller faderskapserkännande styrker att faderskap
fastställts.

LU 1973:29

Motionen

Motionärerna framhåller att det vid lagens tillämpning har uppmärksammats
fall, där bouppteckning förrättats mycket snart efter dödsfallet,
sannolikt därför att man befarat att den avlidne efterlämnat något
utom äktenskapligt barn. När ett sådant barn därefter anmält sin existens
och gjort anspråk på arv, har detta varit för sent. Barnet har alltså gått
miste om arvsrätten.

Ett sådant resultat av övergångsbestämmelserna kan enligt motionärernas
mening inte ha varit avsett. Även om det väl knappast kan bli fråga
om något stort antal fall där ett barn utom äktenskap på detta sätt går
miste om arvsrätt, förefaller det inträffade motionärerna stötande. Detta
gäller vare sig det är fråga om mindre eller något större arvslotter eller,
som vid åtminstone något tillfälle varit fallet, mycket stora belopp.
Motionärerna anser därför att barnet bör garanteras en viss skälig tid för
att framställa sitt arvsanspråk. Förslagsvis kan denna tid bestämmas till
två månader från dödsfallet.

I samband med den nu föreslagna ändringen är det enligt motionärernas
mening lämpligt att göra den ovan föreslagna arvsrättspreskriptionen
tillämplig även när ett barn som fötts utom äktenskap avlider och fråga
uppkommer om arvsrätt efter barnet för dess far eller dennes släktingar.
Motionärerna framhåller att vid lagstiftningens tillämpning framträtt
behov av en sådan preskriptionsregel för att undvika att frågan om rätten
till arvet efter barnet hålls svävande i avbidan på att den allmänna
arvsrättspreskriptionen skall inträda.

Ur förarbetena till lagstiftningen om utomäktenskapliga barns arvsrätt

I förslag till ”Ärvdabalk” (SOU 1954:6) upptog ärvdabalkssakkunniga
regler som innebar införandet av lika arvsrätt för barn i och utom
äktenskapet. Förslaget innehöll dock den begränsningen att barnet skulle
vara fött efter ikraftträdandet. Som skäl härför åberopades risken för
felaktigt fastställda faderskap med dåvarande regler på området.

En av de sakkunniga, justitierådet Gösta Walin, avgav ett särskilt
yttrande, vari han påpekade att det för allmänheten och de berörda
barnen inte skulle bli lätt att godta att barnets födelsedatum skulle vara
utslagsgivande i fråga om arvsrätt efter fader och fädernefränder. Walin
föreslog därför bl. a. följande regler för dem som var födda före nya
lagens ikraftträdande. Om faderskapet fastställts enligt äldre lag och om
arvsanspråket bestreds skulle det utomäktenskapliga barnet få en rätt
begränsad till laglotten, men endast under förutsättning att faderskapet
ansågs vara ungefär lika säkert som om det fastställts enligt den nya
ordningen. Arvsanspråket måste dock ha framställts inom ett år från
dödsfallet. I händelse av tvist fick frågan prövas av domstol.

I remiss till lagrådet år 1955 anslöt sig departementschefen till de
sakkunnigas förslag. Dessa utsattes emellertid för kraftig kritik från
lagrådets sida. Bl. a. ansåg lagrådet att arvsrättsreformen borde anstå tills

LU 1973:29 4

åtgärder vidtagits för att ge efterlevande maka ett väsentligt bättre
ekonomiskt skydd än departementsförslaget innebar. När lagrådets
yttrande anmäldes i statsrådet år 1958 anslöt sig departementschefen till
lagrådets uppfattning att frågan om förbättrat skydd för efterlevande
make borde lösas innan arvsrättsreformen genomfördes.

År 1964 avgav familjerättskommittén betänkandet ”Äktenskapsrätt”
(SOU 1964:34) med förslag bl. a. till lösning av frågan om efterlevande
makes ekonomiska skydd. I betänkandet föreslogs också införandet av
lika arvsrätt för barn födda inom och utom äktenskapet. Förslaget
innehöll dock, såvitt avsåg barn utom äktenskapet födda före den nya
lagstiftningens ikraftträdande, samma begränsning som föreslagits av
ärvdabalkssakkunniga och i 1955 års lagrådsremiss.

I proposition 1969:124 föreslogs införandet av — förutom nya regler
om fastställande av faderskap och om efterlevande makes ekonomiska
skydd — de nu gällande reglerna om utomäktenskapliga barns arvsrätt. I
fråga om arvsrätten för barn födda före ikraftträdandet den 1 januari
1970 anförde departementschefen (s. 91) bl. a. följande.

Jag vill erinra om att den av mig förordade arvsrättsreformen grundas
på den principiella uppfattningen att en viss grupp människor inte till
följd av sin börd skall vara sämre lottade än andra. Ett accepterande av
ståndpunkten att de nya arvsreglerna skall tillämpas bara under förutsättning
att barnet fötts efter ikraftträdandet skulle medföra att reformen i
själva verket slog igenom fullt ut först efter ett femtiotal år eller mera,
dvs. inte förrän en bra bit in på 2000-talet. Därmed skulle man också
konservera vad som numera allmänt erkänns vara en social orättvisa. Från
principiell synpunkt kan det enligt min mening inte råda någon tvekan
om att arvsrättsreformen i största möjliga utsträckning bör genomföras
utan särskilt inskränkande övergångsbestämmelser.

Invändningen om risken för felaktigt fastställda faderskap med
hittillsvarande regler på området kan givetvis inte frånkännas betydelse i
sammanhanget. I det stora flertalet fall torde det emellertid inte råda
någon tvekan om att faderskapen är riktigt fastställda. Att nu införa
möjlighet till omprövning av redan fastställda faderskap är praktiskt
omöjligt. Vid beredningen av ärendet inom justitiedepartementet har
övervägts att ta hänsyn till de osäkra faderskapen på det sättet att
fadern skulle få rätt att genom testamente ta ställning till om barnet skall
ha arvsrätt eller inte. En sådan lösning lider emellertid av den allvarliga
svagheten att fadern skulle kunna beröva barnet arvsrätt också i de fall då
faderskapet är riktigt fastställt. Man skulle med andra ord få en grupp av
barn som — till skillnad från andra barn — inte har skydd för sin laglott.
Inte heller en sådan brist på jämlikhet är jag för min del beredd att godta.

Valet står då mellan att offra intresset av arvsrätt för det stora flertalet
utomäktenskapliga barn med riktigt fastställda faderskap eller att
acceptera risken av att arvet ibland kan komma att kanaliseras till ett
barn som i själva verket inte är släkt med sin rättsligt utpekade fader. Jag
föredrar den senare lösningen.

Departementschefen konstaterade vidare att det med hänsyn till den
tidigare bristfälliga registreringen av utomäktenskapliga barn kunde vara
svårt och — i fråga om förhållanden från tiden före 1918 — rent av
omöjligt att utreda om en avliden man hade barn utom äktenskapet.

LU 1973:29

Oavsett innehållet i den dödes personakt borde arvsrätt därför alltid
föreligga, om någon av de övriga dödsbodelägarna senast vid bouppteckningen
efter den döde fått kännedom om barnets existens. Detsamma
borde gälla om boutredningsman eller den som sitter i boet hade sådan
vetskap. Utomäktenskapligt barn skulle alltså självt kunna bevara sin
arvsrätt efter fadern inte bara genom komplettering av faderns personakt
före arvfallet utan också genom att senast vid bouppteckningen ge sig till
känna för dödsbodelägare, boutredningsman eller den som satt i boet.
Vad departementschefen sålunda anfört borde enligt hans mening i
princip ha motsvarande tillämpning för barnets arvsrätt efter avlägsnare
släktingar på fädernet liksom också för barnets avkomlingars rätt till arv
på fädernesidan.

Några skäl till varför motsvarande regler om arvsrättspreskription inte
införts när det gäller s. k. bakarv anförs inte i propositionen.

Lagrådet delade departementschefens uppfattning, att reformen inte
borde begränsas till barn som föds efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande. Det skulle annars dröja mycket länge innan reformen
skulle få någon egentlig betydelse. De nya reglerna borde därför, såsom
föreslagits, gälla även tidigare födda barn, och inskränkningar härvidlag
borde enligt lagrådet endast föreskrivas i den mån det var påkallat för
att erhålla en smidig och praktisk tillämpning. Lagrådet ansåg att de
svårigheter som mött vid utformningen av övergångsbestämmelserna hade
kunnat bemästras.

Vid riksdagsbehandlingen kritiserades övergångsbestämmelserna i två
olika motionspar. I motionerna 1:1075 och 11:1242 föreslogs att
reformen skulle begränsas till barn födda efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande. Enligt motionerna 1:1074 och 11:1243 borde den föreslagna
lagstiftningens retroaktiva verkan begränsas och motionärerna föreslog
att den utvidgade arvsrätten skulle gälla endast under förutsättning att
faderskapet fastställts efter utgången av år 1949, då nya bestämmelser
hade införts i föräldrabalken.

Första lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(1LU 1969:52) följande.

Den i bägge motionsparen framställda invändningen om risken för att
äldre faderskapsavgöranden kan vara oriktiga kan som departementschefen
framhåller inte frånkännas betydelse. Att det på grund av tidigare
brister i registreringen av utomäktenskapliga barn många gånger också kan
vara svårt att utreda om en avliden man har barn utom äktenskap kan ej
heller bestridas. En begränsning av reformen till barn som föds efter den
nya lagstiftningens ikraftträdande innebär emellertid, som departementschefen
framhåller, att det skulle dröja mycket länge innan reformen
skulle få någon egentlig betydelse. Ett sådant dröjsmål med verkningarna
av en lagstiftning, för vilken starka principiella rättvisekrav talar, kan
enligt utskottets mening icke accepteras. Det bör också framhållas att de
ifrågavarande begränsningarna strider mot den allmänna princip som
brukar tillämpas vid meddelande av ändrade bestämmelser inom arvsrätten,
nämligen att tidpunkten för arvlåtarens död skall vara avgörande
för frågan om tillämpligheten av gammal eller ny lag. Beträffande

LU 1973:29

motionärernas förslag kan också påpekas att de i vissa fall skulle ha den
föga tilltalande konsekvensen att olika arvsregler kom att gälla inom en
och samma syskonkrets, nämligen då föräldrar, exempelvis sammanboende
utan önskan att ingå äktenskap, har gemensamma utomäktenskapliga
barn födda både före och efter lagens ikraftträdande. Över
huvud taget skulle vid ett genomförande av motionsförslagen barn födda
utom äktenskap före nya lagens ikraftträdande känna det som en ännu
större orättvisa om de — när senare utom äktenskap födda barn fått
arvsrätt — likväl skulle vara uteslutna därifrån. Beträffande förslaget i
motionerna 1:1074 och 11:1243 kan även framhållas att den tidpunkt som
föreslagits som gräns för retroaktiviteten knappast bärs upp av några
starkare sakskäl, eftersom man enligt motiven till den då genomförda
jämkningen av faderskapspresumtionen inte avsåg att åstadkomma någon
stor förändring.

Övergångsbestämmelsernas utformning berördes inte närmare av
utskottet.

Remissvaren

Samtliga remissinstanser tillstyrker att de av motionärerna påtalade
frågorna utreds. Kammarkollegiet, Stockholms läns landstings rättshjälpsnämnd
och barnavårdsnämnden i Stockholm anser att preskriptionstiden
dock bör sättas längre än av motionärerna föreslagna två månader.
Barnavårdsnämnden i Stockholm föreslår därjämte åtgärder för att få
tillstånd att anteckningar om faderskapet införs i faderns personakt i
större utsträckning än som nu är fallet.

Svea hovrätt kan i stort instämma i vad motionärerna anför till stöd
för p. 1 i motionens hemställan. Det torde enligt hovrätten lagtekniskt ej
medföra några särskilda komplikationer att stadga viss tidsfrist för sådan
anmälan som bevarar barnets eller dess bröstarvingars arvsrätt. Huruvida
tidsfristen bör vara två månader eller längre eller kortare tid finner
hovrätten emellertid behöva närmare övervägas. Det kan exempelvis
hävdas att fristen lämpligen bör vara densamma som legalfristen för
förrättande av bouppteckning, dvs. tre månader efter dödsfallet. En
sådan anmälan bör dock alltid anses gjord i tid om den göres senast vid
bouppteckningen.

Hovrätten anför vidare att enahanda förutsättningar synes visserligen
av principiella skäl böra gälla för faderns och hans släktingars utövande av
arvsrätt efter barnet. Bakarvsfallen är emellertid relativt få, och skillnaden
i regel är därför i flertalet fall utan praktisk betydelse. Från
lagteknisk synpunkt torde det ej medföra svårigheter att samma
förutsättningar gäller för båda fallen; den praktiska vinningen skulle
endast bli den att frågan om utfärdande av arvskungörelse enligt 16 kap.

2 § ÄB ej behövde övervägas. Det är därför enligt hovrättens mening
tveksamt om det föreligger tillräckliga skäl för ändring av övergångsbestämmelserna
i detta avseende. Likställighetskravet anser hovrätten
dock motivera att frågan övervägs. Hovrätten tillstyrker därför att de i
motionen aktualiserade frågorna utreds.

Kammarkollegiet har till sitt yttrande fogat kammaradvokatfiskalsämbetets
yttrande över familjerättskommitténs betänkande (SOU

LU 1973:29

1969:60) Internationell äktenskaps- och arvsrätt samt ett remissyttrande
till chefen för finansdepartementet angående besvär över ämbetets beslut
angående viss persons framställning om kvarlåtenskapen efter avliden. I
sistnämnda remissyttrande hemställer ämbetet om ändring av övergångsbestämmelserna
i enlighet med motionärens förslag. Kollegiet anför i sitt
yttrande till utskottet att den av motionärerna under p. 1 föreslagna
ändringen gäller en bestämmelse, som inte, såvitt kollegiet kan erinra sig,
under den korta tid av två år och fyra månader nämnda lag varit i kraft,
kommit att beröra vare sig dåvarande kammaradvokatfiskalsämbetet eller
kollegiet såsom allmänna arvsfondens ställföreträdare. Det är dock
mycket troligt, att kollegiet kan komma att få att göra med fall, där först
efter en bouppteckning, vid vilken arvsfonden upptagits såsom arvinge,
en tidigare helt okänd arvinge av utomäktenskaplig börd ger sig till känna.
Att det ännu ej lär ha förekommit något dylikt fall torde enligt kollegiet
bero på att det, när arvsfonden är arvinge, i regel dröjer längre med
bouppteckningen än normalt, eftersom det brukar ta tid, innan man
anser det tillfredsställande utrett, att det saknas arvsberättigade anförvanter.

Däremot har kollegiet sig bekant, att det hänt, att bouppteckningen
efter en arvlåtare med en kvarlåtenskap på ca 2 miljoner kronor hållits
inom åtta dagar efter dödsfallet och att därefter en utomäktenskaplig
dotter givit sig till känna inom tre veckor från dödsfallet men likväl efter
bouppteckningen. Det anförda exemplet talar starkt för en bestämmelse
om en viss tid, inom vilken ett utomäktenskapligt barn eller dess
avkomlingar alltid skall kunna göra sin rätt gällande, oavsett inom vilken
tid bouppteckningen hålles. Denna tid bör enligt kollegiets mening vara
samma som den tid, inom vilken bouppteckning skall förrättas, eller tre
månader efter dödsfallet, och ej den av motionärerna föreslagna tiden av
två månader. Dessutom bör ett utomäktenskapligt barn alltid kunna med
laga verkan göra sin rätt gällande vid bouppteckningsförrättning, som
hålles efter nämnda tid men före den i 16 kap. 4 § ÄB stadgade
preskriptionstiden av tio år. Det bör således enligt kollegiets uppfattning
stadgas, att barn utom äktenskap eller dess avkomlingar alltid bevarar sin
arvsrätt, om det ger sig till känna inom tre månader från dödsfallet eller
om bouppteckningen hålles efter denna tid senast vid bouppteckningsförrättningen.

Den av motionärerna under p. 2 föreslagna ändringen kommer
enligt kollegiets erfarenhet att få mycket stor praktisk betydelse särskilt
vad beträffar arvlåtare, som är eller vars fader eller moder var ”barn av
okänd fader”. När det gäller arvlåtare som var barn av ”okänd far” och
efterlämnat arvsberättigade anförvanter på mödernet, torde enligt kollegiet
de fall vara sällsynta, där man vid bouppteckningsförrättningen
uppmärksammar, att det med hänsyn till de nya arvsreglerna beträffande
u.ä. barn bör förordnas god man för okända arvingar på fädernet och
utfärdas arvskungörelse beträffande dessa. Även om det alltså endast
torde vara i ett mindre antal fall, som man, sedan arvfallet kommit att
behandlas av kollegiet såsom ett arvsfondsärende, uppmärksammar, att

LU 197329

man har att räkna med okända arvingar på fädernet, rör det sig dock om
några tiotal fall per år.

Kollegiet — som erinrar om, att man ej endast har att räkna med en
arvlåtares okände fader utan även med ”okänd” farfader eller morfader
och deras barn, samt hänvisar till ämbetets remissyttrande till finansdepartementet
och där anförda exempel — framhåller att stora praktiska
fördelar står att vinna med den föreslagna reformen. Som det nu är måste
kollegiet vänta tills den allmänna arvsrättspreskriptionen inträtt innan
kollegiet kan ta ställning till frågan om arvsfondens avstående av arv.
Kollegiet tillstyrker därför ett bifall till en lagändring i enlighet med
motionens grundtankar.

Kollegiet påpekar avslutningsvis att det även förekommer barn av
”okänd moder”. Före 1918 hade modern nämligen rätt att förbli okänd.
Antalet fall, där sådana ”barn av okänd moder” avlider utan bröstarvingar,
är emellertid så ringa att kollegiet inte finner någon särskild
lagstiftning rörande dessa påkallad.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund vitsordar behovet av en
lagändring av det slag motionärerna föreslår och tillstyrker därför
motionen. Med hänsyn till de betydelsefulla rättsverkningar för det
utomäktenskapliga barnet som kommer att vara förknippade med den
anmälan vilken barnet har att göra inom två månader från dödsfallet är
det enligt styrelsen av synnerlig vikt att anmälan äger rum i sådan form
att svårigheter att bevisa att anmälan verkligen skett undviks. Styrelsen
ifrågasätter därför om inte som ett alternativ till de i motionen angivna
sätten för anmälan borde upptas skriftlig anmälan till den domstol som
har att inregistrera bouppteckningen efter den avlidne. Även efter ett
genomförande av den föreslagna lagändringen kan det givetvis ofta
förekomma att bouppteckning efter en avliden man inges för registrering
relativt kort tid efter dödsfallet. Styrelsen förutsätter att de föreslagna
nya bestämmelserna kompletteras med föreskrifter i ärvdabalkens 20
kap. om hur domstolen skall förfara om en dylik bouppteckning inges
innan två månader hunnit förflyta efter dödsdagen.

Stockholms läns landstings rättshjälpsnämnd anser att nuvarande
bestämmelser i ämnet inte är tillfredsställande. Det utomäktenskapliga
barnet måste ha skälig tid att göra arvsanspråk gällande. Enligt nämndens
mening vore det befogat med en något längre tid än två månader,
förslagsvis sex månader. Motionen tillstyrks därför med den ändringen att
anmälningstiden bestäms till sex månader efter dödsfallet.

Malmö barnavårdsnämnd har inte uppmärksammat något fall där
utomäktenskapligt barn gått miste om arv på grund av för sent framställt
arvsanspråk. För alla barn utom äktenskap, födda 1950 eller senare, som
har barnavårdsman förordnad i Malmö eller där barnavårdsman varit
förordnad i Malmö men entledigats, har nämnden ombesörjt omanmälningar
av faderskapet till faderns senast kända kyrkobokföringsadress.
Information om de nya arvsreglerna har även utgått till barnets föräldrar
där så varit möjligt. Dessutom har i annonser i dagspressen information
lämnats om hur personer födda före 1950 utom äktenskap bör förfara för

LU 1973:29

att få anteckning gjord i faderns personakt.

Nämnden finner det mycket angeläget att barn utom äktenskap i
största möjliga utsträckning tillförsäkras samma rättigheter som barn
födda i äktenskap. Enär, såsom motionärerna framhåller, risk föreligger
för att barn födda utom äktenskap i vissa fall kan komma att gå miste om
sin arvsrätt, biträder nämnden motionärernas förslag om sådana ändringar
av förevarande övergångsbestämmelser att barnet garanteras en skälig frist
för att göra sitt arvsanspråk gällande.

Stockholms barnavårdsnämnd påpekar att den i motionen först
upptagna frågan framför allt har aktualitet, när det gäller barn födda före
1952 och vilka alltså vid lagens ikraftträdande fyllt 18 år. När det gäller
barn, för vilka bamavårdsman fanns förordnad den 1 januari 1970, har
denne nämligen ålagts att sölja för att anteckning om barnet görs i
faderns personakt, såvida sådan anteckning inte tidigare gjorts. Socialstyrelsen
har därjämte rekommenderat barnavårdsnämnderna motsvarande
i fråga om barn under 18 år i fall, då bamavårdsman entledigats ”i
förtid”. Det får enligt Stockholms barnavårdsnämnd förutsättas att
barnavårdsmännen och barnavårdsnämnderna vidtagit erforderliga åtgärder
i anledning av vad som sålunda föreskrivits respektive rekommenderats.
Samhället har härigenom enligt nämndens förmenande skapat
rimliga garantier för att barn, som vid lagens ikraftträdande var under 18
år, inte skall gå förlustiga arvsrätten. För äldre barn har detta inte skett,
och främst för dem kan det bero på triviala tillfälligheter, t. ex.
tidpunkten för bouppteckning, om barnet skall få arvsrätt eller inte. Att
sådana fall inte är helt sällsynta i praktiken har bekräftats från
barnavårdsmannahåll.

Från allmänna synpunkter framstår det för nämnden som otillfredsställande,
att den likställighet, som eftersträvats genom 1969 års
arvsrättsreform och som bygger på den principiella uppfattningen, att en
viss grupp människor inte till följd av sin börd skall vara sämre lottade än
andra i enskilda — okänt hur många — fall kan sättas åsido. Motionskravet
på en ändrad ordning finner nämnden därför väl grundat.
Nämnden anser att denna kan nås på olika sätt. En radikal lösning vore
att avskaffa punkt 3 i övergångsbestämmelserna, vilket skulle innebära
fullständig legal likställighet i arvshänseende. Väljer man emellertid, som
motionärerna, att bibehålla nuvarande särskilda förutsättningar efter
komplettering med en regel om viss tidsfrist, inom vilken arvsanspråk kan
anmälas, är det enligt nämndens mening viktigt att denna inte blir alltför
kort. Enligt vad som upplysts från barnavårdsmannaavdelningen skulle en
2-månadersfrist i vissa fall, som varit aktuella, inte ha varit till fyllest.
Barnavårdsnämnden framhåller att i likartat sammanhang en tidsfrist på
ett år ansetts motiverad. I lag av den 17 mars 1905, varigenom barn utom
äktenskap i fråga om rätt till arv efter moder och möderne jämställdes
med ”äkta” barn, stadgades sålunda att om arvingen var okänd hans talan
skulle förloras om han ej anmälde sig inom natt och år från det arvet föll.
Nämnden erinrar även om justitierådet Walins ovan redovisade särskilda
yttrande till ärvdabalkssakkunnigas förslag.

LU 1973:29

Barnavårdsnämnden framhåller avslutningsvis att laglig reglering -antingen denna ges formen av ett borttagande av punkt 3 i övergångsbestämmelserna
eller komplettering av dessa med en regel om tidsfrist —
emellertid är otillräcklig för att säkra önskvärd faktisk likställighet. Det
framstår därför för nämnden som en angelägen samhällsuppgift att vidta
åtgärder för att få likställighetslagstiftningens syfte så långt möjligt
praktiskt realiserat. En möjlig åtgärd, som med säkerhet skulle få största
betydelse, vore att ålägga pastorsämbetena att granska den befintliga
personaktsstocken och i fall, där anteckning saknas om fadern, utreda om
faderskap fastställts samt, där faderskapet fastställts, ombesörja anteckningar
härom i såväl barnets som faderns personakter. En annan åtgärd av
stor vikt anser nämnden vara ökad information till allmänheten inte
endast om betydelsen av att anteckning om faderskap görs på berörda
personakter utan även om hur den enskilde bör förfara för att få sådan
anteckning till stånd.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlas en motion som tar upp vissa frågor som
berör utomäktenskapliga barns arvsrätt.

Genom lagen (1969:621) om ändring i ärvdabalken upphävdes
särbestämmelserna om utomäktenskapliga barns arvsrätt, och fr. o. m. den
1 januari 1970 är barn utom äktenskapet i princip jämställda i
arvshänseende med barn i äktenskapet. Är barn utom äktenskapet fött
före sistnämnda dag (och skulle inte arvsrätt mellan barnet och fadern ha
förelegat enligt äldre lag) gäller emellertid en specialregel om
arvsrättspreskription. Enligt punkten 3 i övergångsbestämmelserna till
lagen ärver barnet och dess bröstarvingar i angivna fall fadern och dennes
släktingar endast under förutsättning att annan dödsbodelägare,
boutredningsman eller den som sitter i boet senast vid bouppteckningen
fått kännedom om arvingen eller anteckning om barnet före arvfallet
gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen
härleder sin arvsrätt. Någon motsvarande specialregel om preskription
finns ej vid s. k. bakarv, dvs. för den rätt till arv efter utomäktenskapligt
barn som tillkommer barnets fader eller dennes avkomlingar av
äktenskaplig börd. Dör barnet först ärver fadern således utan att punkt 3
i övergångsbestämmelserna gäller. I detta fall blir i stället tillämpliga de
allmänna preskriptionsreglerna i 16 kap. ärvdabalken, fem år efter
arvskungörelse eller tio år efter arvfallet.

I motionen anförs att det vid lagens tillämpning har uppmärksammats
fall, där bouppteckning förrättats endast några få dagar efter dödsfallet,
sannolikt därför att dödsbodelägarna befarat att den avlidne
efterlämnade utomäktenskapligt barn. I några fall har detta lett till att
sådant barn anmält sina arvsanspråk för sent och följaktligen gått miste
om sin arvsrätt. Enligt motionärernas mening kan ett dylikt resultat av

LU 1973:29

övergångsbestämmelserna inte ha varit avsett. Motionärerna anser att
barnen måste garanteras en viss skälig tid inom vilken de kan framställa
arvsanspråk och motionärerna föreslår att denna tid bestäms till två
månader från dödsfallet.

Det är enligt motionärernas mening vidare lämpligt att den föreslagna
arvsrättspreskriptionen görs tillämplig även när ett barn som fötts utom
äktenskap avlider och fråga uppkommer om arvsrätt efter barnet för dess
far eller dennes släktingar. Motionärerna framhåller att vid lagstiftningens
tillämpning framträtt behov av en sådan preskriptionsregel för att
undvika att frågan om rätten till arv efter barnet hålls svävande i avbidan
på att den allmänna arvsrättspreskriptionen skall inträda.

Med stöd av det anförda yrkar motionärerna att riksdagen skall hos
Kungl. Maj:t begära förslag till ändring av ifrågavarande övergångsbestämmelser
i enlighet med motionens förslag.

Preskription av utomäktenskapligt barns arvsrätt

Såsom framgår av förarbetena till ifrågavarande lagstiftning (s. 5 ovan)
grundades 1969 års arvsrättsreform på den principiella uppfattningen att
en viss grupp människor inte till följd av sin börd skall vara sämre lottade
än andra. Av praktiska skäl kunde emellertid inte alla utomäktenskapliga
barn tillerkännas samma arvsrätt som barn födda i äktenskapet. Med
hänsyn till den tidigare bristfälliga registreringen av utomäktenskapliga
barn är det nämligen svårt och — i fråga om förhållanden för tiden före
1918 — rent av omöjligt för dödsbodelägare att utreda om en avliden
man har barn utom äktenskapet. För att frågan om arvsrätt efter avlidna
män inte skulle hållas svävande ända tills den allmänna arvspreskriptionen
inträdde måste en särskild preskriptionsregel införas. Någon motivering
till varför preskriptionstiden knöts till just bouppteckningen anfördes
inte i propositionen. Denna fråga blev inte heller föremål för diskussion
under riksdagsbehandlingen.

Att arvsrättspreskriptionen knutits till bouppteckningen har
emellertid fört med sig vissa olägenheter. Dödsboet har nämligen
möjlighet att föranstalta om bouppteckning omgående efter dödsfallet.
Bouppteckningen kan i andra fall komma att dra ut betydligt på tiden.
Från den utomäktenskapliga arvtagarens synpunkt innebär detta, att han
inte säkert kan beräkna när arvspreskription inträder, något som måste
anses vara till betydande nackdel för arvtagaren. Visserligen har han
möjlighet att säkerställa sin arvsrätt genom att före dödsfallet begära
anteckning i den dödes personakt. Sådan anteckning har också genom
barnavårdsmännens försorg i regel skett när det gäller barn som är födda
utom äktenskapet år 1952 eller senare. När det gäller barn födda före
detta år är det tveksamt i vilken utsträckning anteckning skett. Enligt
utskottets mening kan man befara att det alltjämt finns ett stort antal
utomäktenskapliga barn som inte är antecknade i faderns personakt.

Motionärernas påstående att det förekommit att utomäktenskapliga
barn gått miste om sin arvsrätt till följd av att bouppteckning förrättats i

LU 1973:29

omedelbar anslutning till dödsfallet har vunnit stöd i vad
remissinstanserna anfört. Samtliga remissinstanser har också tillstyrkt att
de av motionärerna påtalade frågorna utreds. Utskottet vill för sin del
understryka att det från principiell synpunkt inte kan råda något tvivel
om att utomäktenskapliga barns arvsrätt bör inskränkas av
övergångsbestämmelser i så ringa grad som möjligt. Utskottet delar därför
uppfattningen att, när de nuvarande övergångsbestämmelserna fått en
inte önskvärd tillämpning, dessa bör bli föremål för en översyn. Att
såsom Stockholms barnavårdsnämnd föreslagit helt slopa inskränkande
övergångsbestämmelser anser utskottet emellertid inte möjligt. Enligt
utskottets mening bör i stället den presumtive arvtagaren beredas viss tid
inom vilken han har att framställa sina arvsanspråk. Mycket talar för att
denna tid bör vara tre månader, som är den tid inom vilken
bouppteckning i regel måste förrättas. Annan preskriptionstid kan
naturligtvis tänkas, och remissmyndigheterna har lämnat flera olika
förslag. Enligt utskottets mening bör frågan närmare utredas.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen hos Kungl.
Maj:t begär att punkten 3 i övergångsbestämmelserna till 1969 års lag om
ändring i ÄB blir föremål för översyn. Hur översynen skall ske bör det
ankomma på Kungl. Maj:t att föranstalta om.

Preskription av rätt till arv efter utomäktenskapligt barn

I 1969 års proposition lämnades ingen motivering till att den speciella
preskriptionsregeln inte kom att gälla bakarv. Förhållandena vid bakarv
skiljer sig emellertid från förhållandena vid utomäktenskapligt barns arv.
Faderns dödsbodelägare kan mycket väl vara okunniga om att den döde
efterlämnar barn utom äktenskapet, och de kan, såsom utskottet anfört
ovan, ha betydande svårigheter att utreda huruvida så har varit fallet. För
barnets dödsbodelägare ställer det sig däremot annorlunda, eftersom
barnet måste ha haft en fader. Uppgift om fadern finns sedan gammalt i
folkbokföringen, förutsatt att faderskapet fastställts. Behovet av speciella
regler för bakarvssituationema synes därför ringa.

Den praktiska vinningen med införandet av den speciella
preskriptionsregeln i förevarande fall skulle endast bli att utfärdandet av
arvskungörelse inte behövde övervägas. I regel torde några sådana
överväganden inte heller nu ske. Risken för att, när faderskapet inte
fastställts, en dittills okänd fader skulle framträda och göra anspråk på
arv måste nämligen bedömas som liten. Som framgår av kammarkollegiets
remissvar (s. 7) har emellertid kollegiet i en del fall, när arvfallet kommit
att behandlas av kollegiet som ett arvsfondsärende, ansett sig böra räkna
med förekomsten av okänd fader och arvsberättigade avkomlingar till
denne. Detta har föranlett att kollegiet funnit sig inte kunna ta ställning
till arvsfondens eventuella avstående av arv förrän den allmänna
arvspreskriptionen inträtt. Med hänsyn till den praxis som kammarkollegiet
sålunda tillämpar och mot vilken någon invändning inte kan riktas i
formellt hänseende, bör vid den av utskottet ovan tillstyrkta översynen

LU 1973:29

övervägas om den speciella arvspreskriptionen kan utsträckas att gälla även
vid bakarvsfallen.

Frågor om anteckning i personakt

Stockholms barnavårdsnämnd har i sitt remissvar understrukit att de
föreslagna lagändringarna är otillräckliga för att säkra en önskvärd faktisk
likställighet mellan barn födda utom och inom äktenskapet. Även andra
åtgärder måste därför vidtas. En möjlig åtgärd, som enligt
barnavårdsnämnden med säkerhet skulle få största betydelse, vore att
ålägga pastorsämbetena att granska den befintliga personaktsstocken och
i fall, där anteckning saknas om fadern, utreda om faderskap fastställts
samt, där det visar sig att så skett, ombesörja anteckningar härom i såväl
barnets som faderns personakter. En annan åtgärd av stor vikt anser
nämnden vara ökad information till allmänheten inte endast om
betydelsen av att anteckning om faderskap görs på berörda personakter
utan även om hur den enskilde bör förfara för att få sådan anteckning till
stånd.

Utskottet anser barnavårdsnämndens förslag väl värda att beaktas.
Detta bör lämpligen ske i samband med den förordade översynen av
övergångsbestämmelserna.

På grund av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen i anledning av motionen 1973:410 hos Kungl.
Maj:ts hemställer att övergångsbestämmelserna till lagen
(1969:621) om ändring i ärvdabalken blir föremål för
översyn i enlighet med vad utskottet anfört därom.

Stockholm den 13 november 1973

På lagutskottets vägnar
ERIK SVEDBERG

Närvarande: herrar Svedberg (s), Sundelin (s), fröken Anderson i Lerum
(s), herrar Hammarberg (s), Sjöholm (fp) *, fru Lundblad (s), fru Jonäng
(c), herrar Andersson i Södertälje (s), Winberg (m), Israelsson (vpk),
Olsson i Sundsvall (c), fru Swartz (fp), fru Nilsson i Sunne (s) och herr
Söderström (m).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

)

GOTAB 73 5312 S Stockholm 1973