Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående utformningen av växelblankett (Betänkande 1973:LU28 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 28 år 1973

LU 1973:28

Nr 28

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående utformningen
av växelblankett.

Motionen

Yrkande

I motionen 1973:617 av herr förste vice talmannen Bengtson (c) och
herr Sjöholm (fp) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om
utredning och förslag om framställande av för allmänheten begripliga
växelblanketter.

Motivering

Motionärerna erinrar inledningsvis om att det i 1932 års växellag, som
överensstämmer med Genéve-konventionen i detta ämne, fastställs vilka
uppgifter som måste finnas på en växel. Däremot bestäms det inte i lagen
hur dessa uppgifter skall uppställas på handlingen. Enligt motionärernas
uppfattning är den utformning som de nuvarande växelblanketterna fått
nära nog obegriplig för andra än experter. Motionärerna påpekar att det
inte finns några anvisningar på blanketten om vilka förpliktelser den som
skriver på en växel åtager sig. Redan seden att ett namn skrivs på tvären
mitt i en tryckt text måste verka mycket förbryllande för lekmannen.
Texten i övrigt ger heller inga upplysningar om vem som i första hand är
skyldig att lösa växeln eller vem som därefter blir betalningsansvarig osv.
Bevittning av namnteckningar, som vanligen förekommer på andra
lånehandlingar, finns inte. Ej heller i annat avseende liknar växeln andra
lånehandlingar, framhåller motionärerna. Andra typer av lånehandlingar
är i regel uppställda så att vem som helst genom att läsa texten kan förstå
vad han förbinder sig till. Så är ingalunda fallet med växeln. Den är för
flertalet människor ett mystiskt trollpapper som man helst inte skall
skriva på men som — om man blir därtill nödd och tvungen — man skall
vara beredd att betala kanske utan att begripa varför man betalar.

Eftersom ingen storlek och inget formulär är fastställt för växeln finns
det inget hinder mot att göra den större och med tydliga anvisningar,
framhåller motionärerna. Blanketten borde enligt motionärernas uppfattning
förses med tydliga anvisningar och utformas så att var och en kunde
förstå vem som i första hand är skyldig att betala, vem som därnäst har
att svara för växelbeloppet osv. Det borde även klarläggas om gemensam
ansvarighet gäller.

Motionärerna påpekar att framställningen av för allmänheten begripliga
växelblanketter kan ske på olika sätt. Genom lag kan fastställas
formulär för växelblanketter, bestämmelser kan utfärdas som föreskriver

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 28

LU 1973:28

att växelblankett skall vara påtryckt tydliga anvisningar och det kan
också tänkas andra former för att få fram begripliga växelblanketter.
Vilken form som är den lämpligaste anser motionärerna böra utredas av
experter.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionen för hovrätten för
Nedre Norrland, konsumentombudsmannen (KO) och exekutionsväsendets
organisationsnämnd (EON). På begäran av utskottet har
yttrande därjämte avgivits av Svenska bankföreningen.

EON har bifogat yttranden från kronofogdemyndigheterna i Eslövs
distrikt, Växjö distrikt, Kalmar distrikt, Göteborgs distrikt, Varbergs
distrikt, Hudiksvalls distrikt och Östersunds distrikt.

Gällande rätt

Växelns begrepp, funktion och betydelse

En växel är ett särskilt slag av fordringsbevis, som för sin giltighet
kräver iakttagande av en i växellagen noggrant angiven form. Av denna
anledning använder man som regel tryckta blanketter. Växeln är
underkastad ett flertal särskilda regler, varigenom handlingens innehavare
i olika avseenden får en särskilt stark och skyddad ställning. Växeln kan
sägas vara ett kombinerat kredit- och betalningsmedel, som fyller viktiga
funktioner inom affärslivet.

Till följd av växelns internationella prägel har man eftersträvat att få
likartade bestämmelser i olika länder. Senast skedde detta i Genéve 1930,
där ett stort antal stater antog en konvention angående gemensam
växelrätt. Vår nu gällande växellag (VL; 1932:130) är utfärdad i
anslutning till denna konvention.

VL skiljer mellan två huvudslag av växlar, å ena sidan egna växlar och
å andra sidan dragna eller ”trasserade” växlar. De senare är de vid
växeldiskontering vanligaste. I det fallet innehåller växeln en anmaning av
en person, utställaren eller trassenten, till en annan person, växelbetalaren
eller trassaten, att vid uppvisandet av växeln betala ett visst belopp i
penningar till en tredje person, betalningsmottagaren eller remittenten.
Såsom remittent kan emellertid trassenten ange sig själv; växeln kan
nämligen enligt 3 § VL ”lyda å utställarens egen order”. Detta är i själva
verket mycket vanligt förekommande.

Egna växlar förekommer egentligen endast som postväxel (postremissväxel),
vilket är en av bank utfärdad förbindelse att betala en viss
penningsumma. Postväxeln är ett ofta använt betalningsmedel mellan
personer på olika orter. Gäldenären köper en postväxel i sin bank och
skickar den i brev till borgenären, som löser in den i bank på sin ort.

Nödvändigt innehåll i växel

Enligt formkraven i 1 § VL skall en dragen växel för att vara giltig
innehålla åtta olika ting:

LU 1973:28

1. benämningen växel, införd i själva texten och uttryckt på det
språk, varå handlingen är avfattad;

2. ovillkorlig anmodan att betala visst penningbelopp (växelsumma);

3. namnet å den som skall infria växeln (växelbetalare, trassat);

4. namnet å den till vilken eller till vars order betalningen skall
erläggas (remittent);

5. uppgift å förf allo tiden; detta är dock intet verkligt formkrav, ty
om förfallotid ej angivits, anses växeln betalbar vid uppvisandet;

6. uppgift å den ort, där betalningen skall erläggas; som dylik uppgift
godtages emellertid enligt 2 § tredje stycket ort som utsatts vid trassatens
namn;

7. uppgift å dag och ort för växelns utställande; som uppgift åt
utställningsort skall, i analogi med vad som gäller om betalningsort,
godtagas ort som är utsatt vid trassentens namn;

8. underskrift av den som utställer växeln (utställare, trassent).

Egen växel skall jämväl innehålla allt vad nu angivits utom naturligen
trassats namn, varjämte i stället för en ovillkorlig anmodan förekommer
en utfästelse att betala visst penningbelopp.

Handling vari saknas något av vad som enligt det nu sagda skall finnas i
den s. k. grundväxeln, är enligt 2 § första stycket ogiltig såsom växel,
men kan naturligen ha verkan som vanlig civil anvisning eller förskrivning.

Utom alla de beståndsdelar, som tillsammans bilda grundväxeln, kan
en växel innehålla föreskrifter av olika slag, ofta utformade genom olika
klausuler, ävensom påskrifter av olika personer, som därigenom göra sig
på olika sätt ansvariga för växeln.

Egen växels utseende

Den egna växeln står till sitt textinnehåll skuldebrevet nära. Schemat
för den egna växelns text är följande: Först datering, exempelvis
”Stockholm den 1 april 1973”. Därefter börjar den egentliga texten:
”Den 1 juli 1973 betalar jag mot denna växel till herr A. Andersson eller
order Kr. 1 000:—.” Så underskriften: ”B. Bengtsson”. Och så finns där
vidare angiven en betalningsort, t. ex. ”Betalbar i Stockholm” (ev. med
tillägg av ”hos Mellansvenska Banken”).

Andersson kan överlåta växeln genom att skriva sitt namn på växelns
baksida.

Dragen växels utseende

Den dragna växeln har formen av en uppmaning till annan att betala
ett belopp att erläggas antingen till utställaren själv eller till en tredje
person. T. ex. efter följande schema: Först datering ”Stockholm den 1
april 1973”. Sedan följer texten: ”Den 1 juli 1973 behagade Ni mot
denna växel betala till herr A. Andersson eller order Kr. 1 000:—.” Så
underskriften: ”B. Bengtsson”. Den, till vilken uppmaningen att betala
riktas, skall också angivas i växeln och det brukar ske nertill till vänster.

1* Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 28

LU 1973:28

Där kan alltså stå ”Herr S. Svensson, Storgatan 20, Storstad”. Och så
betalningsorten, angiven på samma sätt som på egen växel (se illustration
i bilaga 1 till detta betänkande).

De olika momenten av växels innehåll kan givetvis stå i annan ordning.
Själva betalningsuppmaningens gammaldags artiga form ”behagade
Ni. . .betala” torde alltmer utbytas mot det enkla imperativet ”Betala”.
Vidare kan, såsom ovan framhållits, trassenten (dvs. Bengtsson) själv vara
remittent. Då heter det således i texten .. betala till mig själv . .

I förevarande exempel är växeln dragen (trasserad) på Svensson. En
dragen växel, som ännu inte accepterats, brukar man kalla tratta.
Handlingen är då ännu inte något fordringsbevis. För att den skall bli det
fordras att Svensson genom påskrift på trattan åtar sig att betala. Detta
sker genom att han godkänner, eller, som det heter, accepterar växeln.
Det gör han antingen genom att han skriver ”godkännes” eller
”accepteras” på växeln och underskriver det eller också genom att han
bara skriver sitt namn på framsidan på växeln. Det är således tillräckligt
att namnet bara skrivs på framsidan utan särskild text. I allmänhet skrivs
det på framsidan på tvären till vänster. Svensson blir därvid acceptant och
växeln benämnes därefter ofta helt enkelt accept.

Överlåtelse av den accepterade växeln sker genom att överlåtaren
(endossenten) tecknar överlåtelse (indossament) tvärs över växelns
baksida. Om namnet på mottagaren (indossatarien) sätts ut, kallas det
fullständigt indossament; eljest är det indossament in blanco, varvid
överlåtaren vanligen endast skriver sitt namn.

Växelpersonernas ansvarighet m. m.

Växelrätten är mycket invecklad och detaljrik. I det följande lämnas
endast en översiktlig redogörelse för några av dess mest utmärkande drag,
främst med avseende på ansvaret för växelns infriande.

På förfallodagen (eller senast på andra dagen därefter) skall
innehavaren visa upp växeln för betalning på den plats som angivits som
betalningsställe (domiciliat). Om sådant ej angivits skall växeln uppvisas
hos trassaten. När växeln betalas, skall betalaren erhålla växeln i kvitterat
skick.

Om acceptanten inte betalar skulden, måste växelinnehavaren för att
behålla sin växelrätt låta protestera växeln. Detta innebär att han senast
på andra dagen efter förfallodagen lämnar växeln till utmätningsmannen
på orten eller notarius publicus i stad, varefter denne hos domiciliaten
respektive trassaten kräver betalning för växeln. När betalning ej erhålls,
tecknar vederbörande ett bevis om detta på växeln och upprättar
protokoll om förrättningen. För en köpman är en växelprotest konkursanledning.
I och med att växeln protesteras blir varje överlåtare ansvarig
för växelns betalning. Växelinnehavaren blir således berättigad att kräva
de övriga växelpersonerna på betalning. Detta kallas rätt till återgångstalan
(regressrätt). Sådan talan riktar sig mot alla växelpersoner, som står
före innehavaren, och man behöver inte kräva dem i tur och ordning utan
kan vända sig mot vem man vill. Ett återgångskrav omfattar:

LU 1973:28

1. växelbeloppet

2. 6 % årlig ränta från förfallodagen

3. ersättning för kostnaderna

4. provision till 1/3 % av växelsumman.

Den som löst växeln på grund av återgångstalan har i sin tur rätt att
kräva sina föregångare på växeln på allt han själv fått betala samt
ersättning enligt 2—4 ovan.

Växelinnehavaren måste emellertid iaktta ytterligare en formalitet
utom protesten, nämligen vad som kallas notifikation. Detta innebär, att
han inom fyra dagar efter protesten skall underrätta den senaste
överlåtaren och trassenten om att betalning uteblivit. Överlåtaren skall
därefter inom två dagar underrätta sin närmaste företrädare osv.
Försummelse av notifikationen medför ej förlust av återgångstalan men
eventuellt skadeståndsskyldighet.

När återgångstalan avslutas är det trassenten som fått betala. Man har
därmed så att säga återvänt till utgångspunkten — kvar finns alltså
acceptantens ursprungliga skuld till trassenten.

Växelfordringar är underkastade korta preskriptionstider. Sålunda
preskriberas:

1. fordran mot acceptanten efter tre år från växelns förfallodag,

2. växelinnehavarens fordran mot endossent och trassenten efter ett
år från protesten och

3. endossents återgångsfordran mot tidigare endossent och trassenten
efter sex månader från den dag, då vederbörande själv löste växeln.

Vid sidan av reglerna om de olika växelpersonernas ansvarighet för
växeln framstår reglerna om dennas egenskap av löpande papper såsom en
av de betydelsefullaste delarna av växelrätten. Det är här fråga om de
växelrättsliga indossamentets s. k. transportfunktion. På dessa regler
beror ytterst växelns egenskap av en för omsättning lämpad handling.
Reglerna innebär bl. a. att växeln, oberoende av om den innehåller en
orderklausul eller inte, är ett legitimationspapper. Enligt 16 § första
stycket VL skall den som har växel i händer anses som rätt innehavare av
densamma, såframt han styrker sin rätt till växeln genom en oavbruten
följd av överlåtelser, även om den sista är in blanco. Detta innebär att
formell legitimation är tillräcklig och erforderlig, vilket givetvis är ägnat
att underlätta omsättningen av växlar. I än högre grad befordras
emellertid överlåtelse av växlar genom reglerna om det skydd växelinnehavare
i god tro åtnjuter mot växelgäldenärs invändningar. Härom stadgas
i 17 § VL att den, mot vilken talan på grund av växel görs gällande, ej
äger mot växelinnehavaren framställa invändningar, som grundas på den
förres särskilda förhållande till utställaren eller till föregående innehavare,
med mindre innehavaren vid växelns förvärvande uppsåtligen handlat till
gäldenärens förfång. Genom detta stadgande vinner växelförvärvaren ett
särskilt starkt skydd mot växelgäldenärens invändningar, såvitt dessa
avser det bakomliggande rättsförhållandet, t. ex. invändning av acceptanten
om att han accepterat växeln för att likvidera ett köp, som han
emellertid sedan nödgats häva på grund av fel i leveransen. Detsamma

LU1973:28

gäller betalnings- och kvittningsinvändningar samt andra invändningar om
gäldenärsförhållandets upphävande eller ändring.

Förslaget till konsumentköplag

I propositionen 1973:138 med förslag till konsumentköplag, m. m.,
som ännu inte behandlats av riksdagen, har lagts fram förslag om ett
straffsanktionerat förbud för säljaren att av köparen ta emot växel eller
annan löpande fordringshandling beträffande det som inte har erlagts av
köpeskillingen. En bestämmelse härom har upptagits i 17 § förslaget till
konsumentköplag.

Det föreslagna förbudet mot växlar syftar i första hand till att hindra
att säljaren betingar sig sådan handling beträffande kreditbeloppet (prop.
1973:138 s. 278). Härigenom avses att ett effektivt skydd skapas för
köparen mot förlust av rätten att framställa invändningar på grund av
köpet mot den som förvärvar säljarens fordran på resterande köpeskilling.
Enligt förslaget gäller förbudet mot växlar endast fall då köparen är
växelgäldenär (acceptant, trassent eller endossent). Från förbudet föreslås
att undantag görs med avseende å egen växel (postväxel) som utställts av
bankinstitut och upptar köparen som betalningsmottagare samt av
honom överlåts till säljaren för att likvidera mellanhavandet med denne.

Remissyttrandena

KO, EON samt kronofogdemyndigheterna i Eslövs distrikt, Göteborgs
distrikt, Varbergs distrikt och Hudiksvalls distrikt tillstyrker bifall till
motionen. Kronofogdemyndigheten i Östersunds distrikt ifrågasätter om
inte motionen är för sent väckt mot bakgrund av att växeln som
fordringshandling och betalningsmedel håller på att försvinna mer och
mer. Myndigheten förklarar sig dock inte ha någon erinran mot att
utredning verkställes i ärendet i enlighet med motionärernas förslag.
Kronofogdemyndigheten i Kalmar distrikt anser att utformningen av
växel bör tas upp i ett större sammanhang, nämligen vid en översyn av
växellagen, och att man därvid genom att ge växeln en skuldebrevsliknande
utformning kan komma till rätta med de brister som motionärerna
påtalat. Hovrätten för Nedre Norrland, Svenska bankföreningen och
kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt avstyrker motionen.

De remissinstanser som tillstyrker motionen
delar motionärernas uppfattning att de nuvarande växelblanketterna
inte är utformade på ett för lekmän begripligt sätt och att det således
föreligger ett behov av att ge blanketterna en ny utformning. KO
framhåller att det måste anses otillfredsställande att det inte på något sätt
klargörs för den lekman, som exempelvis accepterar en växel, hur
växelansvaret är utformat och vad han har att göra för att uppfylla sitt
åtagande. Andra lånehandlingar är, som motionärerna påpekat, tydligare i
detta hänseende, anmärker KO. EON anför att växelblanketterna i sin
nuvarande utformning inte synes vålla de exekutiva myndigheterna några

LU 1973:28

problem från verkställighetssynpunkt men att det får anses föreligga ett
behov av att göra växelblanketterna mer begripliga för allmänheten.
Kronofogdemyndigheten i Eslövs distrikt anser att motionärerna är ute i
ett angeläget ärende och framhåller att myndigheten i den exekutiva
verksamheten i åtskilliga fall fått bevis för att gäldenärernas kunskaper
om växelrätten är mycket bristfälliga. En väsentlig anledning härtill är
enligt myndighetens uppfattning att växelblanketten — till skillnad från
andra lånehandlingar — saknar upplysningar om växelns verkningar.
Enligt kronofogdemyndigheten i Varbergs distrikt har det ofta visat sig
att växelgäldenären knappast har någon aning om vilka förpliktelser man
åtar sig vid påskrift av en växel och att inte ens grundläggande regler är
kända. Sålunda saknas ofta helt insikt om växelinnehavarens rätt att
väcka talan mot överlåtare, utställare och andra växelgäldenärer utan
iakttagande av den ordning i vilken förbindelserna ingåtts liksom om den
solidariska betalningsskyldigheten över huvud taget. Det förekommer
inte sällan att växelgäldenär, som infriat en växel, är ovetande om sin rätt
gentemot dem som står före honom i ansvarsordning. Med hänsyn till
växelns stora användning utanför rena affärskretsar vid upptagande av
lån, avbetalningsköp och andra tillfällen, föreligger det enligt myndighetens
uppfattning ett stort informationsbehov, i vart fall beträffande de
grundläggande reglerna, till var och en som utanför sitt yrke har
anledning att befatta sig med växlar. Kronofogdemyndigheten i Hudiksvalls
distrikt förklarar sig till fullo dela motionärernas synpunkter i
ärendet och anser att dessa verkligen påvisat nuvarande bristfälligheter.
En växelblankett bör enligt myndighetens mening vara så konstruerad
och avfattad med sådan text att den ”breda allmänheten” utan besvär
kan utläsa dels var namnteckningen skall skrivas och dels vad det innebär
att sätta sin namnteckning på en sådan handling. Som lämplig form och
storlek på växelblankett föreslår myndigheten A 5.

Flertalet av de remissinstanser som enligt vad som ovan redovisats
ställer sig positiva till motionsyrkandet fäster uppmärksamheten vid att
användandet av växel som betalningsmedel torde ha minskat under senare
år på grund av att det vid avbetalningsköp i allt större utsträckning
utfärdas revers i stället för växel för avbetalningsskulden. Det framhålls
vidare, att om det i det nu föreliggande förslaget till konsumentköplag
intagna stadgandet om förbud mot användandet av växlar vid avbetalningsköp
skulle bli upphöjt till lag, kommer därmed växelns betydelse
som betalningsmedel framdeles att minska ytterligare. Även om denna
utveckling blir fallet, finner ifrågavarande remissinstanser att det likväl
kvarstår ett behov av att ge växelblanketterna en ny utformning.

De remissinstanser, som avstyrker motionen,
fäster uppmärksamheten vid svårigheterna att i lättillgänglig form på
växelblanketterna införa tillräckligt tydliga anvisningar. Det hänvisas
också till den allt mindre användningen av växlar i sådana ekonomiska
situationer som berör en större allmänhet.

Hovrätten för Nedre Norrland erinrar inledningsvis om att den typ av
växelblanketter som vanligen förekommer i vårt land anger vem som är

LU 1973:28

utställare, växelbetalare och betalningsmottagare. Härutöver framgår inte
av växeln vem som kan bli betalningsskyldig för den, att växelgäldenärerna
är solidariskt betalningsansvariga etc. Om växelblanketten såsom
motionärerna tänkt sig skulle förses med anvisningar som täcker de regler
som växellagen innehåller för olika situationer, exempelvis vad som krävs
för att en giltig växel skall föreligga, under vilka omständigheter man blir
ansvarig för växelns infriande, vad som skall iakttas om man nödgats
infria en växel, vilka klausuler som kan verka inskränkande respektive
utvidgande på betalningsskyldigheten osv., skulle detta föra med sig att
växelns utseende måste ändras högst väsentligt, något som torde vara
praktiskt ogörligt om man vill behålla växeln som den smidiga form av
urkund som den är i dag. Man kan i detta sammanhang inte heller bortse
från det faktum, att växelblanketterna i andra länder har en utformning
som i huvudsak överensstämmer med de blanketter som förekommer i
vårt land, påpekar hovrätten. Det av motionärerna angivna syftet att göra
växelblanketterna mer begripliga torde enligt hovrättens uppfattning inte
heller kunna vinnas genom anvisningar, tryckta på blanketterna eller
fogade vid desamma. Den lagstiftning som gäller i fråga om växel utgör
med sin formstränga karaktär ett tämligen invecklat regelsystem, och det
finns därför anledning befara att om anvisningar till växelblanketterna
skall vara uttömmande och i allt väsentligt täcka de skilda situationer
som kan uppkomma beträffande olika typer av växlar de skulle bli alltför
omfångsrika och svårtillgängliga för att kunna tjäna till ledning för dem
som saknar erfarenhet av växlar. Skall å andra sidan anvisningarna
begränsas till de mer elementära reglerna och ges en mer lättfattlig
avfattning och utformning, uppstår lätt risk för att de lämnar utrymme
för missförstånd och feltolkningar. Det torde med andra ord med tanke
på växelrättens komplicerade natur vara praktiskt taget ogörligt att
förena önskemålen om lätt begripliga anvisningar med kraven på stringens
och fullständighet. Inte heller denna av motionärerna anvisade metod
anser hovrätten därför vara värd att förorda.

Svenska bankföreningen erinrar om att i förslaget till konsumentköplag
har intagits regler med syfte att förhindra, att köpare ikläder sig
ansvar som växelgäldenär vid konsumentköp, som sker på kredit.
Föreningen utgår från att konsumentköplagen kommer att träda i kraft
inom kort. I så fall kommer inom en nära framtid förekomsten av växlar i
stor utsträckning att försvinna i sådana ekonomiska situationer som berör
den bredare allmänheten. Bruket av växlar kommer då huvudsakligen att
begränsas till rent kommersiella förhållanden, där parterna är affärsmän
eller andra personer, som måste antas ha tillräckliga kunskaper om de
växelrättsliga reglerna. Enligt föreningens mening kommer det därför inte
i framtiden att föreligga något påtagligt behov av anvisningar av det slag
som avses i motionen. Föreningen befarar vidare att sådana anvisningar,
om de skall bli tillräckligt upplysande, knappast kan få plats på en
växelblankett av hanterlig storlek.

Kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt påpekar att växelblanketterna
haft sin nuvarande utformning i många år. Vid handläggning av

LU 1973:28

utsökningsmål vid myndigheten har inte förmärkts någon olägenhet med
dessa blanketter. Inte heller har man där stött på något fall där den som
skrivit på en växel inte förstått sin betalningsskyldighet. Något behov av
att ändra växelblanketterna eller förse dem med anvisningar kan enligt
myndighetens uppfattning således inte anses föreligga.

Utskottet

I motionen begärs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om
utredning och förslag om framställande av för allmänheten begripliga
växelblanketter. Enligt motionärerna bör sådana blanketter vara försedda
med tydliga anvisningar så att var och en som skriver på en växel kan
förstå hur växelansvaret är utformat och vad han har att göra för att
uppfylla sitt åtagande.

Såsom framgår av det föregående (s. 2 f.) uppställs i växellagen (VL;
1932:130) vissa formella krav på hur en handling skall se ut för att få
gälla som växel. Av denna anledning använder man som regel tryckta
blanketter. En handling, vari saknas något av vad en växel enligt VL skall
innehålla, är ogiltig såsom växel, dock med vissa undantag. Växelblanketternas
rent tekniska utformning regleras dock inte närmare i VL. De i
lagen föreskrivna nödvändiga momenten av växels innehåll kan således
formuleras på varierande sätt och uppställas i olika inbördes ordning. Inte
heller lägger VL några hinder i vägen för att växelblanketter förses med
tryckta anvisningar av det slag, som brukar förekomma på andra
lånehandlingar, t. ex. standardiserade avbetalningskontrakt.

Beträffande de nuvarande växelblanketternas utseende hänvisar utskottet
till framställningen ovan (s. 3) och, såvitt gäller dragen växel, till
illustrationen i Bilaga 1.

Av den föregående redogörelsen (ovan s. 6 f.) framgår att flertalet
remissinstanser delar motionärernas uppfattning att de nuvarande växelblanketterna
inte är utformade på ett för lekmän begripligt sätt och att
det således föreligger ett behov av att ge blanketterna en ny utformning.

Även utskottet kan principiellt instämma i den framförda kritiken.
Att växelblanketterna till skillnad mot de flesta andra lånehandlingar helt
saknar upplysningar om handlingens rättsverkningar får anses mindre
nöjaktigt. Å andra sidan har det i förevarande ärende inte framkommit
något konkret exempel på att avsaknaden av upplysande anvisningar på
blanketterna skulle ha lett till rättsförlust i något enskilt fall.

Utskottet vill vidare erinra om att växelrätten är ett omfattande ämne
och att det på en växelblankett av hanterlig storlek torde finnas plats
endast för de mest elementära reglerna. Med hänsyn härtill torde
allmänheten ändock bli hänvisad till att i huvudsak införskaffa de
nödvändiga teoretiska kunskaperna om växelaffärer på annat håll, t. ex.
genom sådana småskrifter i växelrätt som brukar tillhandahållas kostnadsfritt
av bankerna.

Utskottet vill vidare peka på att också växelrättens starkt internationella
karaktär kan sätta en gräns för vad som är praktiskt genomförbart

LU 1973:28

när det gäller att åstadkomma förbättringar av blanketterna. Om man i
Sverige skulle övergå till att använda växelblanketter som i fråga om
formatet samt textelementens utformning och omfattning markant
avviker från vad som är brukligt i andra länder, kan det inte uteslutas att
en snabb och smidig omsättning av svenska växlar utomlands kunde
försvåras.

Under de senaste åren har det, såsom bekräftats av flera remissinstanser,
märkts en tydlig tendens till minskad användning av växlar. Förr
förekom det inte sällan vid avbetalningsköp att säljaren av köparen
betingade sig åtagande av växelförbindelse beträffande den del av
köpeskillingen som inte erlades kontant. Särskilt var detta vanligt inom
vissa branscher, t. ex. bilbranschen, pianobranschen och möbelbranschen
(se SOU 1966:42 s. 53). Numera innehåller däremot många av de
standardformulär till avbetalningskontrakt som antagits av de olika
branschorganisationerna på konsumentkapitalvaruområdet ofta en uttrycklig
försäkran av säljaren och köparen om att växel beträffande
avbetalningsskulden inte utfärdats (se SOU 1972:28 s. 138).

Såsom framgår av den föregående framställningen (ovan s. 6)
innehåller det nyligen framlagda förslaget till konsumentköplag ett
straffsanktionerat förbud för säljaren att av köparen ta emot växel eller
annan löpande fordringshandling beträffande det som inte erlagts av
köpeskillingen. Om förslaget upphöjes till lag medför detta att bruket av
växlar i stor utsträckning kommer att upphöra efter den 1 januari 1974
såvitt avser sådana ekonomiska situationer som berör en större allmänhet.
Under nämnda förutsättning kommer därefter användningen av växel,
som är grundad på verklig handelsaffär, att huvudsakligen begränsas till
transaktioner, där båda parter är näringsidkare eller köpmän. Dessutom
kommer fortsättningsvis växelformen att liksom hittills användas vid vissa
transaktioner, som inte utgör verkliga handelsaffärer (s. k. finansväxlar,
förlagsväxlar och låneväxlar). I anslutning härtill vill utskottet framhålla
att det på inget av dessa båda användningsområden för växeln torde
föreligga något mera uttalat behov av att genom en .annorlunda
utformning av växelblanketterna underlätta förståelsen av växelns rättsverkningar.
Rent allmänt torde det dock även i den nu förutsatta
situationen få anses kvarstå ett behov av att ge växelblanketterna en från
allmänhetens synpunkt lämpligare utformning.

Mot bakgrund av det anförda synes det enligt utskottets mening
knappast kunna hävdas att frågan om en mera ”konsumentvänlig”
utformning cv växelblanketterna för närvarande framstår som så angelägen,
att den omedelbart bör bli föremål för utredning. Med hänsyn till
växelrättens komplicerade natur och dess konventionsrättsliga grundval
finner utskottet det inte heller ändamålsenligt att den rent tekniska
frågan om växelblanketternas utseende tas upp till separat bedömande.
Det av motionärerna berörda spörsmålet bör i stället prövas i ett större
sammanhang. Utskottet anser således att frågan om erforderliga förbättringar
av växelblanketterna för närvarande utan olägenhet kan anstå men
att å andra sidan förevarande problem bör tas upp till behandling vid en

LU 1973:28

kommande översyn av växelrätten eller i annat lämpligt sammanhang.
Vid dessa förhållanden bör motionen 1973:617 inte föranleda någon
riksdagens vidare åtgärd.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen avslår motionen 1973:617.

Stockholm den 6 november 1973

På lagutskottets vägnar
ERIK SVEDBERG

Närvarande: herrar Svedberg (s), Svanström (c), Sundelin (s), fröken
Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m), Hammarberg (s), Börjesson i
Falköping (c), fru Åsbrink (s), herrar Andersson i Södertälje (s), Winberg
(m), Israelsson (vpk), Olsson i Sundsvall (c), Enlund (fp), fru Swartz (fp)
och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1973:28 12

Bilaga 1

Exempel på dragen växel

Växelns framsida

Stockholm ^/veitöö)

^ 1 juli 1973

Herr A. Andersson eller order t.yZé/jäB

lev. varor

Stockholm 1 april 1973

•JV

S. Svensson

Storgatan 20

o*««

Storstad

B, Bengtsson

utmtallarm

Esplanaden 12, Småstad

Växelns baksida

GOTAB 73 5256 S Stockholm 1973