Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående statligt förarskydd för förare av spårbundet fordon (Betänkande 1973:LU26 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 26 år 1973

LU 1973:26

Nr 26

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående stadigt
förarskydd för förare av spårbundet fordon.

I motionen 1973:147 av herrar Hörberg (fp) och Jonsson i Alingsås
(fp) hemställs att riksdagen begär hos Kungl. Maj:t att kungörelsen
(1969:113) om statligt förarskydd ändras därhän att även förare av
spårbundet fordon blir berättigad till förarskydd.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionen från försäkringsrådet,
riksförsäkringsverket, statens järnvägar (SJ) och försäkringsinspektionen.
På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av AB
Storstockholms lokaltrafik (SL) och Landsorganisationen i Sverige (LO).
LO har bifogat yttrande från Statsanställdas förbund.

Systemet för ersättning av skador i följd av biltrafik

Ersättningssystemet för skador i följd av biltrafik är svåröverskådligt
genom att det bygger på en kombination av det allmänna
skadeståndsansvaret för eget vållande (den s. k. culparegeln) och det
speciella trafikansvaret enligt bilansvarighetslagen (BAL; 1916:312).
Härtill kommer trafikförsäkringens inverkan enligt bestämmelserna i
trafikförsäkringslagen (TFL; 1929:77).

Enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen (SkL; 1972:207) skall var och en
som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada ersätta
skadan, såvida icke annat följer av särskilda bestämmelser i SkL. BAL
ålägger bl. a. ägare och förare av motorfordon ett mera omfattande
skadeståndsansvar för skador som tillfogas annan person än föraren eller
som tillfogas sådan egendom som inte befordras med fordonet. Ägaren är
enligt 2 § BAL ansvarig för sådan skada även utan vållande. Endast om
ägaren kan visa att skadan varken förorsakats av bristfällighet på fordonet
eller vållats av föraren befrias han från skadeståndsskyldighet. Föraren är
lika med ägaren pliktig att ersätta skadan om det inte framgår av
omständigheterna att föraren inte varit vållande till skadan. Bevisbördan
är sålunda lagd på ägaren och föraren.

Skada som uppkommer vid trafik med motorfordon ersätts i
allmänhet från den obligatoriska trafikförsäkringen. Denna har nämligen
enligt TFL utformats så att den i sort sett täcker den
skadeståndsskyldighet som kan uppstå enligt BAL. Trafikförsäkringen
täcker sålunda bl. a. skador som träffar passagerare i den försäkrade bilen
och skador på fotgängare och vid kollision med annan bil såväl skador på
passagerare och förare i den andra bilen som skador på denna bil och på
egendom som befordras med bilen. Försäkringsskyddet gäller även när
skadeståndsansvar inträder enligt den allmänna culparegeln. T. o. m. om

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 26

LU 1973:26

skada orsakas av en oförsäkrad eller okänd bil är den skadelidande
berättigad till försäkringsersättning, eftersom han då kan vända sig till
Trafikförsäkringsföreningen, som handhar det gemensamma ansvar som
21 § TFL för sådana fall ålägger samtliga trafikförsäkringsbolag.

Trafikförsäkringen medför rätt för den skadelidande att få ut
skadestånd direkt av försäkringsgivaren. Trafikförsäkringen anknyts
vanligen till skadeståndsreglerna, dvs. försäkringen skall säkerställa att de
skadelidande får den ersättning vartill de är berättigade enligt
skadeståndsreglerna. Detta innebär i princip att full täckning av
ersättningsgilla skador åsyftas, varken mer eller mindre. Avdrag sker
därför för vad den skadeståndsberättigade erhållit från socialförsäkringen
samt på grund av privat försäkring när försäkringsersättningen bestäms av
den konkreta skadans omfattning. Avdrag sker däremot inte för s. k.
summaförsäkring, alltså en sådan där vid försäkringsfall visst belopp utgår
oberoende av den konkreta skadans omfattning (t. ex. vanlig
livförsäkring).

Staten är i egenskap av självförsäkrare befriad från
trafikförsäkringsplikt, och befrielse kan medges också främmande stat
(4 § första stycket TFL). Men i dessa fall är vederbörande stat skyldig att
utge den ersättning som skulle ha utgått ur trafikförsäkring, om sådan
funnits, även om staten i fråga inte är i egenskap av ägare ansvarig för
skadan (4 § andra stycket TFL). Vidare föreligger inte någon trafikförsäkringsplikt
i fråga om fordon som nyttjas av staten under omständigheter
som anges närmare i 1 § lagen (1939:776) med vissa bestämmelser
rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. m.,
men om i enlighet härmed trafikförsäkring saknas för fordonet, är staten
enligt 2 § nämnda lag skyldig att ersätta skada i följd av trafik med
fordonet med belopp som skulle ha utgått om försäkring funnits, även
om staten inte enligt lag är ansvarig för skadan.

Enligt 3 kap. 8 § SkL är reglerna om principalansvar för arbetsgivaren
inte tillämpliga på skada i följd av vårdslöshet vid trafik med motorfordon,
när ersättning utgår ur trafikförsäkring. Detsamma gäller för de fall
då befrielse från trafikförsäkringsplikt föreligger enligt 4 § TFL liksom
när staten är ersättningsskyldig enligt 2 § 1939 års ovannämnda lag.

Bilförarens ställning i ersättningshänseende

Av lätt insedda skäl drabbar en mycket stor del av alla personskador
genom biltrafik föraren av bilen. Som allmän princip gäller att man
varken är berättigad till skadestånd eller förpliktad att utge skadestånd
därför att man tillfogar sig själv skada till person eller sak. När
skadeståndsskyldighet är täckt av ansvarsförsäkring anläggs samma
synsätt beträffande rätten till ersättning ur sådan försäkring. Vid skada
genom biltrafik gäller således i enlighet med nämnda princip, att föraren
ej kan få skadestånd för skada som han orsakat sig själv genom eget
vållande. Han får därför vanligen intet ur trafikförsäkringen för den bil
som han för. Det kan visserligen tänkas att föraren vill kräva skadestånd

LU 1973:26

av ägaren. Bilägarens trafikansvar gäller emellertid ej i förhållande till
föraren (2 § första stycket BAL), och det fordras därför styrkt vållande
hos ägaren (t. ex. att denne låtit föraren köra en bil i trafikfarligt skick)
för att han skall bli ansvarig. Trafikförsäkringen täcker detta ansvar (3 §
andra stycket TFL). Att ägaren blir skadeståndsskyldig mot föraren är
dock i praktiken ett sällsynt undantagsfall.

Vid kollision med annan bil kan emellertid föraren ha rätt till
skadestånd från den andre bilisten, dvs. i realiteten ur dennes trafikförsäkring.
Men även i denna situation är föraren ogynnsamt ställd, eftersom
det är mycket möjligt att föraren medverkat till skadan på sådant sätt att
han går miste om skadestånd helt eller delvis. BAL innehåller utförliga
regler om medverkan vid skada till följd av bilkollision, och dessa regler
ansluter sig till dem som rör fördelningen av ansvaret. I enlighet med
dessa bestämmelser får föraren alltid vidkännas jämkning i skadeståndet
till den del som motsvarar hans egen andel i ansvaret.

En följd av dessa lagbestämmelser är att föraren av en bil och en
medföljande passagerare behandlas olika i skadehänseende. Passageraren
har ju som regel vid en trafikolycka rätt till skadestånd av bilens ägare
eller förare och får sin skada ersatt från trafikförsäkringen. Skillnaden i
ersättningshänseenden mellan föraren och hans passagerare framträder
tydligast vid s. k. singelolyckor, dvs. där endast det egna fordonet är
inblandat, men skillnaden märks även i kollisionsfallen. Förevarande
skillnad ansågs länge innebära en lucka i ersättningsskyddet vid bilskador.
För att täppa till denna lucka införde de privata försäkringsbolagen år
1957 den s. k. förarplats försäkringen såsom ett komplement till trafikförsäkringen.

Förarplatsförsäkring

Förarplatsförsäkringen har sedan den år 1957 infördes på den svenska
försäkringsmarknaden fått en vidsträckt användning. För närvarande
torde drygt 75 procent av samtliga trafikförsäkrade fordon vara försedda
med förarplatsförsäkring. För gruppen personbilar är andelen cirka 97
procent.

Förarplatsförsäkringen är knuten till motorfordonet och får tecknas
endast i förening med trafikförsäkring. Den är utformad som en
olycksfallsförsäkring för föraren och omfattar i främsta rummet olycksfallsskada
som drabbar föraren under färd med det försäkrade fordonet.
Ersättning utgår dock inte om skadan uppkommit i samband med färd
utan fordonsägarens medgivande eller utan att föraren haft nödvändigt
körkort eller — vid förande av moped — när föraren inte uppnått
föreskriven ålder. Inte heller utgår ersättning om skadan uppkommit på
grund av att fordonet inte varit i författningsenligt skick, vid utförande
av brottslig gärning eller försök därtill eller genom grov vårdslöshet från
förarens sida, vid deltagande i tävling eller träning för sådan, om inte
särskilt tillstånd lämnats, eller i följd av trafik med fordonet då föraren
gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet eller varit straffbart

LU 1973:26

påverkad av annat berusningsmedel än alkoholhaltiga drycker. Försäkringen
täcker dödsfall och invaliditet och utgår med schematiskt
fastställda kapitalbelopp. Invaliditetsgraden bestäms efter en schabloniserad
tabell. Olika belopp gäller för förare av motorcykel/moped och
förare av annat motorfordon. En viss avtrappning sker för såväl dödsfall
som invaliditet efter fyllda 67 år. Försäkringsbeloppen för den som inte
fyllt 67 år utgör vid förande av bil vid dödsfall 50 000 kr. och vid
fullständig invaliditet 150 000 kr. Dessutom ges vid invaliditet vissa
speciella ersättningar, nämligen hjälplöshetstillägg och rehabilitetsersättning.
Dödsfallsersättning utgår om olycksdall inom tre år föranleder
förarens död. Har för samma olycksfall invaliditetsersättning redan
utgetts på grund av försäkringen eller föreligger rätt till sådan försäkring,
minskas dödsfallsersättningen med invaliditetsersättningen. Ersättningen
tillfaller — såvida inte föraren anmält annat förordnande av förmånstagare
— förarens make och barn eller, om sådana efterlevande saknas,
arvsberättigade efterlevande och universella testamentstagare med fördelning
mellan dem enligt lag och testamente. Saknas nu nämnda förmånstagare
betalas ersättningen ut till förarens dödsbo.

Av den ovanstående redogörelsen framgår att förarplatsförsäkringen
till skillnad mot trafikförsäkringen är utformad som en s. k. summaförsäkring,
dvs. den ger fixerade belopp som ej avräknas på
eventuellt skadestånd. Resultatet i det enskilda skaderegleringsfallet kan
därför bli såväl överkompensation som underkompensation.
Vid invaliditet på grund av singelolycka utbetalas t. ex. genom
förarplatsförsäkringen endast ersättning med så stor procent av 150 000
kronor — jämte eventuellt hjälplöshetstillägg och rehabilitetsersättning —
som motsvarar invaliditetsgraden, oberoende såväl av storleken av
inkomstbortfallet till följd av invaliditeten som av utgående ersättning
från socialförsäkringarna. Detta medför en underkompensation vid fall av
längre akuta sjukdomstillstånd samt för personer med högre inkomster.
Överkompensation torde däremot ofta bli förhållandet vid trafikolyckor i
arbetet i de fall där yrkesskadeförsäkringen kan komma att ge ett relativt
fullgott skydd, dvs. vid lägre inkomster. Ett klart fall av överkompensation
kan vidare uppstå vid kollisionsolyckor, nämligen för det fall att
motparten befinns vara vållande till sammanstötningen. Föraren är då
berättigad till fullt skadestånd ur motpartens trafikförsäkring utöver de
belopp han eller hans efterlevande erhåller ur förarplatsförsäkringen.

Statligt förarskydd

För att ge anställda bilförare ett bättre ekonomiskt skydd vid
trafikskada utnyttjar kommuner och enskilda arbetsgivare i stor utsträckning
möjligheten att förarplatsförsäkra sina motorfordon. Enligt kungörelsen
(1969:113) om statligt förarskydd åtnjuter förare av motorfordon
som staten äger eller nyttjar ett ekonomiskt skydd vid trafikolycksfall
som väsentligen motsvarar det skydd som kommunal- eller
privatanställda bilförare kan få av sina arbetsgivare genom att dessa
tecknar förarplatsförsäkring. Särregleringen för statens förare samman -

LU 1973:26

hänger till viss del med att statlig myndighet i princip inte får teckna eller
låta teckna försäkring för staten tillhörig egendom eller för att skydda
staten eller i dess tjänst anställd personal mot ansvarighet.

Det statliga förarskyddet gäller för skada till följd av olycksfall som
drabbar föraren under färd med fordonet eller när han under en kort
stunds uppehåll i färden befinner sig i eller på fordonet eller i dess
omedelbara närhet. Ersättning utgår dock inte om föraren brukat
fordonet utan lov, orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet,
genom körning gjort sig skyldig till olovlig körning, rattfylleri eller
rattonykterhet eller vid förande av moped icke uppnått föreskriven ålder.

Ersättning utgår vid skada som medför invaliditet eller dödsfall. Vid
fullständig invaliditet utfaller en engångsersättning med 150 000 kr. och
vid partiell invaliditet ett i motsvarande mån lägre belopp. Ersättningsbeloppet
vid dödsfall utgör 50 000 kr. och tillfaller den avlidnes dödsbo.
Från detta belopp skall avgå ersättning som med anledning av skadan kan
ha utgått i invaliditetsersättning.

I vissa hänseenden är det statliga förarskyddet t. o. m. förmånligare än
förarplatsförsäkringen. Sålunda skall enligt den statliga regleringen vid
beräkningen av dödsfalls- och invaliditetsersättning inte ske någon
nedtrappning av beloppets storlek i förhållande till förarens ålder efter
fyllda 67 år såsom sker vid förarplatsförsäkringen. Vidare är i motsats till
vad som gäller vid förarplatsförsäkringen rätten till ersättning ej
begränsad till invaliditet eller dödsfall som uppkommer inom tre år efter
olycksfallet.

Även i övrigt förekommer avvikelser från förarplatsförsäkringen, i
princip dock endast sådana som är betingade av förarplatsförsäkringens
karaktär av enskild olycksfallsförsäkring eller av speciella förhållanden
inom den statliga sektorn. Sålunda inrymmer det statliga förarskyddet
inte någon motsvarighet till hjälplöshetstillägg och rehabilitetsersättning.
Vidare utbetalas utfallande dödsfallsersättning till den avlidnes
dödsbo och ej såsom vid förarplatsförsäkringen till förmånstagare.
Motioner om att sistnämnda olikhet borde undanröjas har ej föranlett
riksdagens bifall (1LU 1970:13, LU 1971:8).

Ersättningen utgår av statsmedel och bestämmes och utbetalas av
riksförsäkringsverket. Staten har icke regressrätt för utgiven ersättning
mot den som är ansvarig för trafikskadan. Fordran hos riksförsäkringsverket
på ersättning enligt ovan får ej utmätas.

Under den tid kungörelsen hittills varit i tillämpning — närmare fyra år
— har relativt få skadefall inträffat. Antalet sådana fall under respektive
år framgår av följande sammanställning:

Tiden 1.7— Är År År Samman 31.

12.1969 1970 1971 1972 lagt

Antal inträffade
skadefall
därav för invaliditetsbedömningdärav

dödsfallsersättning -

LU 1973: 26

Förarbetena till 1969 års reform om statligt förarskydd

Ovannämnda kungörelse om statligt förarskydd utfärdades sedan
Kungl. Maj :t erhållit riksdagens godkännande av grunderna för reformen
och bemyndigande att framdeles anpassa förarskyddet till förändringar av
förarplatsförsäkringens villkor (prop. 1969:54; SU 1968:54; rskr 1968:
158).

Till grund för lagstiftningen låg förarskyddsutredningens betänkande
(SOU 1968:52) Statligt förarskydd. I sitt remissyttrande över utredningens
betänkande hade SJ hemställt att motsvarande ekonomiskt skydd
måtte ordnas jämväl för förare av spårbundna fordon. SJ:s hemställan
redovisades i propositionen (prop. 1969:54 s. 14) men föranledde intet
uttalande från föredragande departementschefens sida. Frågan berördes
inte heller under riksdagsbehandlingen. I fråga om utformningen av det
statliga förarskyddet gjorde departementschefen följande uttalande av
principiell natur (prop. 1969:54 s. 21);

Frågan om bilförares ekonomiska skydd har samband med en mera
allmän revision av bilansvarighets- och trafikförsäkringslagstiftningen men
också med frågan om reformering av gällande regler om ersättning för
personskada i allmänhet. Mot denna bakgrund kan förarskyddet nu inte
få någon generell lösning. Ej heller finns anledning att i detta sammanhang
ta ställning till om förarplatsförsäkringen har en från alla synpunkter
lämplig utformning. Vad det nu gäller är att, i avvaktan på en generell
lösning i en eller annan form, för en förhållandevis liten grupp bilförare
(statliga) skapa ett skydd som inte mera påtagligt avviker från vad
bilförare i allmänhet kan få genom förarplatsförsäkringen. Denna
målsättning, som kommit till uttryck i direktiven för utredningen,
uppfylls inte helt i något av de framlagda alternativen. Några remissinstanser
har också påtalat detta förhållande och i olika avseenden efterlyst
större överensstämmelse med förarplatsförsäkringens villkor. Av det nu
sagda följer att ett statligt förarskydd inte bör bygga på skadeståndsrättsliga
principer. Som förebild för skyddet bör i stället tas förarplatsförsäkringen.
Avvikelse från denna bör göras endast för det fall att försäkringens
egentliga karaktär av enskild olycksfallsförsäkring eller speciella
förhållanden inom den statliga sektom påkallar det.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen inrymmer det statliga
förarskyddet inte någon motsvarighet till hjälplöshetstillägg och rehabilitetsersättning
enligt förarplatsförsäkringen. Såsom motivering för
detta ställningstagande hänvisade departementschefen till att behovet av
bidrag i vissa fall till ökade vårdkostnader, av ekonomisk hjälp under
rehabilitering och av ersättning för proteser och andra hjälpmedel redan
är tillgodosett för statens bilförare genom att yrkesskadeförsäkringen och
annan socialförsäkring lämnar ersättning i sådana fall. På grund härav och
då förarplatsförsäkringens rehabilitetsersättning är subsidiär i förhållande
till bl. a. motsvarande förmån från socialförsäkringen, ansåg
departementschefen att det inte fanns anledning att låta någon motsvarighet
till nu nämnda ersättningsformer inrymmas under det statliga
förarskyddet. I detta sammanhang gjorde departementschefen följande
allmänna uttalande beträffande de samordningsfrågor som kunde uppstå
vid införande av ett statligt förarskydd efter förebild av de privata

LU 1973:26

försäkringsbolagens förarplatsförsäkring (prop. 1969:54 s. 25).

Även i andra hänseenden kan naturligtvis diskuteras en samordning av
det statliga förarskyddet med andra förmåner av social natur som utgår
vid invaliditet eller dödsfall och som staten svarar för i sin egenskap av
arbetsgivare. Motsvarande problem är emellertid för handen även inom
den kommunala verksamheten och inom den privata sektorn av näringslivet.
På dessa områden finns ingen samordning. Anledning saknas därför
i detta sammanhang att lösa samordningsproblemet särskilt för den
statliga sektorn. Hur effektivt det sammanlagda ekonomiska skyddet för
en förare bör vara får tas upp i samband med frågan om en generell
lösning av förarskyddet.

Andra former för ekonomiskt olycksfallsskydd vid skada i tjänsten

Järnvägsansvarighetslagen (1886:6 s. 1) innehåller vid sidan av regler
om utsträckt principalansvar ett antal speciella regler om rent strikt
ansvar. Reglerna härom är dock inte tillämpliga på anställda i järnvägens
tjänst. Ursprungligen stadgades i 3 § strikt ansvar när någon som var
anställd i järnvägens tjänst skadades. Genom övergångsbestämmelserna
till 1901 års olycksfallsersättningslag och 1916 års lag om olycksfall i
arbete upphävdes i väsentligaste delar detta lagrum för att slutligen med
ikraftträdandet av yrkesskadeförsäkringslagen (YFL; 1954:243) den 1
januari 1955 helt upphävas (se 60 § andra stycket YFL). Statligt
anställda förare av spårbundet fordon är följaktligen vid dödsfalls- eller
invaliditetsskada i tjänsten hänvisade till samma förmåner som gäller
övriga statliga befattningshavare. Bortsett från löneförmåner och särskilda
bestämmelser därom gäller i detta hänseende i korthet följande.

Vid personskada, åsamkad i tjänsten, utgår primära förmåner från
yrkesskadeförsäkringen och statlig grupplivförsäkring. Till följd av de
sociala försäkringarnas kraftiga utbyggnad under senare år torde vad som
därutöver återstår att täcka huvudsakligen utgöras av kompensation för
s. k. ideell skada, dvs. för liden sveda och värk samt för framtida obehag
och lidande (exempelvis ett lyte eller ett ärr).

Sekundärt utgår numera till statsanställda förmåner från statens
personskadeförsäkring, som tillkommit genom avtal mellan statens
avtalsverk och de statsanställdas fyra huvudorganisationer. Enligt denna
försäkring utgår ersättning för förlorad arbetsinkomst, sveda och värk
samt lyte och men m. m. om tjänsteman ådrar sig kroppsskada som
förorsakats av bl. a. uppenbart olycksfall i arbetet. Ersättningen utgår vid
skadefall som inträffar efter den 31 december 1972 och skall anses
utgöra full kompensation för såväl ekonomisk som ideell skada på grund
av olycksfallet.

Ersättning enligt statens personskadeförsäkring utgår med tillämpning
i huvudsak av reglerna i det avtal om ersättning för personskada vid
olycksfall i arbete som i oktober 1971 träffades mellan Sveriges
stuvareförbund och Svenska transportarbetarförbundet. Enligt ifrågavarande
avtal bestäms ersättningen i princip efter skadeståndsrättsliga
regler, varför såväl periodiska som engångsersättningar kommer i fråga.

LU 1973:26

Dock är det endast den av skadan föranledda nettoförlusten som skall
ersättas. Den skadade äger därför inte rätt till ersättning till den del
ersättning utgått eller kan utgå från exempelvis socialförsäkring, stat eller
kommun eller från trafikförsäkring, hemförsäkring eller annan skadeförsäkring.

Pågående utredningar

Inom det förevarande rättsområdet arbetar för närvarande två statliga
utredningar, nämligen skadeståndskommittén och yrkesskadeförsäkringskommittén.

Skadeständskommitténs fortsatta utredningsarbete har redan avsatt
ett par betänkanden, nämligen Skadestånd III. En allmän regel om
jämkning av skadestånd (SOU 1971:83) samt Skadestånd IV. Värdesäkring
av skadeståndslivräntor (SOU 1972:12). Sistnämnda betänkande har
lagts till grund för prop. (1973:14) med förslag till lag om ändring av
skadeståndslivräntor m. m. Lagförslaget har antagits av riksdagen vid
1973 års vårsession (LU 1973:8, rskr 1973:111) och kommer att träda i
kraft den 1 januari 1974. Ytterligare förslag från kommittén kan väntas
under de närmaste åren. I första hand skall kommittén under sitt
fortsatta arbete föreslå nya personskaderegler (direktiv 1967 Ju:68). De
nya reglerna om skadestånd vid personskada kan väntas innehålla bl. a.
bestämmelser om invaliditetsprövning, om efterlevandes skadeståndsrätt,
om samordning mellan skadestånd och andra förmåner samt om
ersättningens form (livränta eller engångsbelopp). Det andra område där
utredningsförslag är att vänta rör försäkringsgivares regressrätt, dvs. ett
försäkringsbolags rätt att av en skadeståndsskyldig återkräva utgiven
försäkringsersättning (direktiv 1972 Ju:30). Utredningsuppdraget omfattar
också andra frågor, bl. a. en översyn av reglerna om den
skadelidandes medvållande samt om fördelningen sv skadeståndsansvaret
mellan flera skadeståndsskyldiga.

Av stor betydelse är vidare den översyn av yrkesskadeförsäkringen
som yrkesskadeförsäkringskommittén nu gör och som bl. a. går ut på att
förändra invaliditetsbegreppet inom den grenen av socialförsäkringen
(direktiv 1972 S .32). Man skall därvid undersöka möjligheterna att
bedöma invaliditeten mindre tabellmässigt och mer efter skadans
inverkan i det särskilda fallet. Vidare skall utredas om ideell ersättning,
närmare bestämt ersättning för lyte eller annat men, bör införas inom
yrkesskadeförsäkringen.

Slutligen pågår sedan några år inom Europarådet på expertplanet ett
arbete på att förenhetliga bilansvarighetsreglerna i medlemsländernas
lagstiftning. När konkreta resultat av detta arbete föreligger torde frågan
om en mera allmän revision av den svenska bilansvarighets- och
trafikförsäkringslagstiftningen komma att tas upp på nytt (se 1LU
1968:23).

LU 1973:26

Motionen

Med hänvisning till bestämmelserna om statligt förarskydd för förare
av motorfordon pekar motionärerna på att motsvarande förarskydd inte
finns för lokförare. Motionärerna anser det orimligt att förare av annat
fordon än motorfordon inte skall vara berättigad till samma ekonomiska
trygghet. Orimligheten framträder enligt motionärerna särskilt tydligt om
t. ex. arbetsoförmågan eller dödsfallet är en följd av kollision mellan
statligt ägd landsvägsbuss och rälsbuss vid korsning mellan landsväg och
järnväg och likvärdiga skador uppstår för de båda förarna — bussföraren
omfattas av kungörelsen om statligt förarskydd och erhåller ersättning,
rälsbussföraren däremot inte. Motionärerna anser därför att kungörelsen
om statligt förarskydd bör ändras så att även förare av spårbundet fordon
blir berättigad till förarskydd.

Remissyttrandena

Av remissinstanserna har endast SJ intet att erinra mot motionärernas
yrkande om att det statliga förarskyddet bör utsträckas till att omfatta
även förare av spårbundet fordon. SL har förklarat sig sakna anledning
att ta ställning till frågan. Övriga remissinstanser har ställt sig tveksamma
eller avvisande till motionärernas förslag. Flera av remissinstanserna har
därvid framhållit att sedan det statliga förarskyddet infördes har ett nytt
beaktansvärt moment tillkommit genom tillskapandet av statens personskadeförsäkring.

Försäkringsrådet erinrar inledningsvis om att det statliga förarskyddet
bör uppfattas som en av speciella omständigheter föranledd särskild
ersättningsform. Enligt departementschefens uttalanden i propositionen
1969:54 gällde den då aktuella frågan att, i avvaktan på en generell
lösning i en eller annan form, för en förhållandevis liten grupp bilförare
(statliga) skapa ett skydd som inte mera påtagligt awek från vad bilförare
i allmänhet kunde få genom förarplatsförsäkringen. Rådet erinrar vidare
om det arbete på förevarande rättsområde som för närvarande bedrivs
inom skadeståndskommittén och yrkesskadeförsäkringskommittén. I
anslutning härtill hänvisar rådet till att statens ansvarighet gentemot sina
anställda vid olycksfall i arbetet manifesteras i olika, delvis samordnade
former — avlöningsavtal, pensionsbestämmelser, lagen om allmän försäkring,
yrkesskadeförsäkringslagen, statlig grupplivförsäkring, det i förevarande
sammanhang aktuella statliga förarskyddet, grupplivförsäkring
för statsanställda och senast genom det i de s. k. trygghetsavtalen
ingående avtalet om bl. a. ansvarighetsförsäkring för personskada. Mot
bakgrunden av det anförda — och med hänsyn till svårigheten att
överblicka konsekvenserna för andra grupper statsanställda — finner rådet
det tveksamt om en skadeståndsfråga av den förhållandevis ringa räckvidd
som avses med förevarande motion bör brytas ut och särbehandlas.

Riksförsäkringsverket framhåller att den i motionen upptagna frågan
inte är ny. Redan på förberedelsestadiet till 1969 års lagstiftning om

LU 1973:26

statligt förarskydd diskuterades en utvidgning av skyddet till att omfatta
även andra än förare av statliga motorfordon. Verket erinrar därvid om
att SJ sålunda hemställde i sitt yttrande över betänkandet ”Statligt
förarskydd” att motsvarande skydd även måtte ordnas åtminstone för
förare av spårbundna fordon. Frågan om en sådan utsträckning av
skyddet berördes dock inte av föredragande departementschefen i
propositionen 1964:54 med förslag till statligt förarskydd. Det relevanta i
detta sammanhang var att för en förhållandevis liten grupp statliga
bilförare skapa ett skydd som inte mera påtagligt avvek från vad bilförare
i allmänhet kunde få genom förarplatsförsäkringen. Riksförsäkringsverket
framhåller vidare att under den tid som förflutit sedan det statliga
förarskyddet infördes har för statliga arbetstagare och även för vissa
privatanställda väsentligt vidgade möjligheter till ersättning för personskada
vid olycksfall i arbete öppnats. Särskilt må nämnas statens
personskadeförsäkring, som tillkommit genom avtal mellan statens
avtalsverk och de statsanställdas fyra huvudorganisationer. Enligt verkets
uppfattning torde såväl förare av statens motorfordon som förare av
spårbundet fordon tillhörigt staten omfattas av statens personskadeförsäkring.
I den mån en skadad motorfordonsförare fått ersättning enligt
kungörelsen om statligt förarskydd torde han få vidkännas avdrag med
samma belopp på den motsvarande ersättning som tillkommer honom
enligt statens personskadeförsäkring. En genom olycksfall skadad rälsbussförare,
på vilken bestämmelserna om statligt förarskydd inte är
tillämpliga, erhåller ersättning från personskadeförsäkringen utan motsvarande
avdrag. Såvitt gäller statsanställda förare av tåg och rälsbussar
m. m. torde — i vart fall om skadan är av svårare art — dessa liksom andra
grupper inom statsförvaltningen med riskfyllt arbete sålunda numera vara
skyddade genom statens personskadeförsäkring. Riksförsäkringsverket
medger att det statliga förarskyddet otvivelaktigt innebär att motorfordonsförare
i statlig tjänst erhållit en i förhållande till andra statsanställda
prioriterad ställning. Syftet med införandet av skyddet var dock inte att
särskilt gynna statens motorfordonsförare utan, som nyss nämnts, att för
dem skapa ett skydd likartat det som andra motorfordonsförare kunde få
genom förarplatsförsäkringen. Synbarligen med hänsyn till detta begränsade
syfte togs SJ :s hemställan att motsvarande ekonomiska skydd måtte
ordnas för förare av spårbundet fordon inte upp av departementschefen.
Då någon ny omständighet av beskaffenhet att föranleda annat ställningstagande
inte har inträffat, saknas enligt riksförsäkringsverkets mening
anledning att tillmötesgå motionärernas önskemål, förutsatt att man håller
fast vid nyssnämnda begränsade syfte med skyddet. Sett i ett vidare
perspektiv är det emellertid önskvärt att så likartade regler som möjligt
skall gälla för statstjänstemän, påpekar verket. Ett led i denna riktning
kan statens personskadeförsäkring sägas utgöra. Denna har dock endast
varit i funktion en kort tid, varför några nämnvärda erfarenheter av dess
tillämpning ännu inte kunnat vinnas. Riksförsäkringsverket påpekar i
detta sammanhang att även om man tillmötesgick motionärernas önskemål
skulle detta inte ens lösa frågan om likställighet för statstjänstemän

LU 1973:26

som färdas i samma tåg eller rälsbuss. Medan tåg- och rälsbussförarna
skulle tillgodoses, skulle exempelvis konduktörer och annan tågpersonal,
som skadades vid samma olycka som förarna, försättas i en sämre
ställning än dessa sistnämnda. En sådan ordning skulle kunna uppfattas
som kanske lika orimlig som nuvarande, till motorfordonsförare begränsade
förarskydd. Frågan om likställighet synes därför få lösas efter andra
linjer. Enligt riksförsäkringsverkets uppfattning synes likställigheten böra
grundas på yrkesskadeförsäkringen, den statliga grupplivförsäkringen och
statens personskadeförsäkring. Verket erinrar därvid om att bl. a.
yrkesskadeförsäkringens materiella regler f. n. är föremål för översyn.
Denna översyn kan leda till införandet av engångsersättningar av
skadeståndsliknande natur. Kanske kan också framdeles i vad gäller
personskadeförsäkringen en utbyggnad komma att ske. Uteslutet är inte
att härigenom det statliga förarskyddet kan komma att visa sig
obehövligt.

SJ hänvisar utan att göra något nytt ställningstagande till sitt ovan
omnämnda (s. 6) remissyttrande år 1969 över förarskyddsutredningens
betänkande (SOU 1968:52) Statligt förarskydd. I sistnämnda yttrande
framhöll SJ att införandet av ett skydd för förare av statsägda
motorfordon skulle innebära att en viss grupp av statsanställda sattes i
särställning i ekonomiskt avseende vid utförande av sin tjänst i jämförelse
med andra grupper inom statsförvaltningen med riskfyllt arbete. För SJ:s
del låg det nära till hands att jämföra med förare av spårbundna fordon
och — för att ytterligare utvidga kretsen av tänkbara statsanställda — SJ :s
växlingspersonal. Säkerligen kunde det nämnas åtskilliga andra exempel
på personal med arbete, som lätt kan leda till skador, påpekade SJ. Bl. a.
nu berörda förhållanden gav enligt SJ:s uppfattning anledning till
betänksamhet beträffande införandet av ett skydd av den föreslagna
typen. Skulle emellertid ett ekonomiskt skydd för förare av statsägda
motorfordon införas, hemställde SJ för sin del att motsvarande skydd
jämväl ordnades åtminstone för förare av spårbundna fordon.

Försäkringsinspektionen upplyser att inspektionen i yttrande den 9
juni 1971 utvecklat sina synpunkter på en av Svenska lokmannaförbundet
till justitiedepartementet gjord och därifrån till finansdepartementet
överlämnad hemställan om att lokpersonal vid skada i loktjänst skulle
beredas ett skydd motsvarande det statliga förarskyddet för bilförare.
Inspektionen ifrågasatte därvid starkt lämpligheten av ett bifall till de
framförda önskemålen. Samhället syntes, menade inspektionen, knappast
böra för enskilda grupper generalisera ett till sitt innehåll från den privata
försäkringsmarknaden hämtat extraskydd för statliga bilförare av den
anledningen att man för just denna grupp ansett sig - för att
åstadkomma likhet med privatanställda bilförare — böra kopiera förarplatsförsäkringen.
Inspektionen framhöll att det extraskydd som efterlyses
med samma fog skulle kunna krävas för andra grupper av
statsanställda, som i yrket drabbas av invaliditet genom olycksfall eller
avlider. Skulle jämväl i framtiden yrkesinvaliditet genom olycksfall eller
efterlevande till i yrket dödad person kompenseras högre än sjukdomsin -

LU 1973:26

validiteter och vanliga dödsfall föreföll det inspektionen därför rimligast
att lösningarna utformas generellt och — såsom socialförsäkringsregler i
allmänhet — anpassas till de behov som olycksfallet aktualiserar. Vad
inspektionen i nyss nämnda yttrande anfört äger i stort sett giltighet även
för den aktuella motionen, framhåller inspektionen. Ett nytt beaktansvärt
moment har emellertid numera tillkommit i och med tillskapandet
av statens personskadeförsäkring. Genom denna försäkring skall den
statsanställde i enlighet med arbetsmarknadsparternas överenskommelse
erhålla full kompensation vid yrkesskada enligt skadeståndsrättsliga
normer oberoende av vållande. Ersättning utöver dessa normer kan enligt
inspektionens uppfattning betraktas som en överkompensation. Inspektionen
erinrar avslutningsvis om att frågan om samordning från olika
regelsystem för närvarande övervägs av skadeståndskommittén.

SL påpekar inledningsvis att förare av fordon hos SL och dess
dotterföretag inte omfattas av kungörelsen om statligt förarskydd och
inte heller kommer att omfattas av det till förare av statliga spårbundna
fordon utökade skydd som motionen avser. SL anser sig därför sakna
anledning att ta ställning till motionärernas hemställan. För lagutskottets
information lämnar dock SL följande kortfattade redovisning av
förarpersonalen vid SL med dotterföretag och denna personals förmåner
vid olycksfall under förande av fordon i tjänsten. SL med dotterföretag
sysselsätter f. n. 3 398 bussförare, 584 tunneltågförare, 22 spårvagnsförare
och 145 lokförare. Företagen bedriver trafik inom Stockholmslän
med buss, tunnelbana och spårväg (linje 12) samt på tre järnvägar
(Saltsjöbanan, Lidingöbanan och Roslagsbanan). Förarna är icke skyddade
av förarplatsförsäkringar. Enligt gällande kollektivavtal åtnjuter
förare och övriga anställda lön under sjukdomstid motsvarande
90 — 100 % av ordinarie lön. Förarna — liksom övriga anställda — åtnjuter
även förmåner av fri läkarvård. Arbetsgivaren bekostar vidare grupplivförsäkring
för de anställda i Kommunernas försäkringsaktiebolag. Slutligen
är tecknade vissa kollektiva olycksfalls- och sjukförsäkringar av de
anställdas personalorganisationer. I övrigt är de anställda vid olycksfallsoch
yrkesskador hänvisade till de allmänna ersättningsreglerna i yrkesskadeförsäkringslagen.
Alla anställda är genom kollektivavtalsbestämmelse
befriade från ansvar för skador, som under arbetsutövning åsamkas
bolagets materiel eller annans liv och egendom, såvitt ej arbetstagaren
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet förorsakat skadan.

LO har som yttrande i ärendet åberopat vad Statsanställdas förbund i
till LO avgivet yttrande anfört. Förbundet framhåller däri inledningsvis
att i det trygghetsavtal mellan statens avtalsverk och de fyra
huvudorganisationerna på den statliga sektorn, vilket trädde i kraft
1.1.1973, ingår som en viktig del en statens personskadeförsäkring.
Denna försäkring ger statlig tjänsteman full ekonomisk kompensation för
personskador vid olycksfall i arbetet. I avseende på olycksfall har således
motionärernas yrkande redan tillgodosetts, påpekar förbundet. I trygghetsavtalet
ingår däremot inte dödsfallsersättning, varför det i detta
avseende fortfarande inte råder likställdhet mellan förare av spårbundet

LU 1973:26

fordon och förare av statliga motorfordon med statligt förarskydd.
Förbundet anser att motsvarande likställdhet i avseende på ersättning bör
åstadkommas beträffande dödsfall. Förbundet ser det därvid som
naturligt att en reglering åstadkommes avtalsvägen på liknande sätt som
för personskada.

Utskottet

Enligt kungörelsen (1969:113) om statligt förarskydd åtnjuter förare
av motorfordon som staten äger eller nyttjar ett ekonomiskt skydd vid
trafikolycksfall som väsentligen motsvarar det skydd som kommunaleller
privatanställda bilförare kan få av sina arbetsgivare genom att dessa
tecknar förarplatsförsäkring. I förevarande motion hemställs om sådan
ändring i kungörelsen att även förare av spårbundet fordon blir berättigad
till förarskydd.

Utskottet vill till en början erinra om att den av motionärerna
upptagna frågan inte är ny. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
(ovan s. 6) hemställde SJ i sitt remissyttrande år 1969 över
förarskyddsutredningens betänkande (SOU 1968:52) Statligt förarskydd
att motsvarande skydd skulle ordnas jämväl för förare av spårbundet
fordon. Frågan om en sådan utsträckning av skyddet berördes dock inte
av föredragande departementschefen i propositionen 1969:54 med
förslag till statligt förarskydd och togs inte heller upp till diskussion
under riksdagsbehandlingen. Anledningen därtill var uppenbarligen att
syftet med reformen var direkt begränsat till att för statens bilförare
skapa ett skydd likvärdigt det som övriga kategorier av motorfordonsförare
kunde få genom förarplatsförsäkringen.

1969 års reform innebär att en viss grupp av statsanställda med
avseende på det ekonomiska olycksfallsskyddet vid yrkesskadefall erhållit
en prioriterad ställning jämfört med andra grupper inom statsförvaltningen
med riskfyllt arbete. Oavsett att detta framstår såsom välmotiverat
med hänsyn till förhållandena inom den privata försäkringssektorn är
det likväl naturligt att frågan om en utvidgning av den prioriterade
gruppen tid efter annan kommer upp till diskussion och att därvid det
berättigade i den gjorda gränsdragningen ifrågasätts. Utskottet delar
sålunda helt den grundinställning, som synes ligga bakom förevarande
motion, nämligen att så lika regler som möjligt bör gälla för statsanställda
i nu aktuellt hänseende.

När det gäller frågan om den önskvärda likställigheten bör åstadkommas
genom en utsträckning av det statliga förarskyddet till nya
yrkesgrupper vill utskottet emellertid peka på att detta skydd ur allmän
synpunkt är behäftat med vissa nackdelar. Dessa sammanhänger med att
man tagit förarplatsförsäkringen som förebild för förarskyddet och att
detta skydd därigenom i skaderegleringshänseende kommit att fungera
som en s. k. summaförsäkring, dvs. det ger fixerade belopp som ej
avräknas på eventuellt skadestånd. Resultatet i det enskilda skadefallet
kan därför bli såväl överkompensation som underkompensation (se ovan

LU 1973:26

s. 4 f.). Av denna anledning är det enligt utskottets mening knappast
aktuellt att söka åstadkomma den önskvärda likställigheten genom en
utvidgning av det statliga förarskyddet. Frågan om likställighet bör i
stället lösas efter andra linjer. Utskottet hänvisar i detta sammanhang till
det utredningsarbete på förevarande rättsområde som för närvarande
bedrivs inom skadeståndskommittén och yrkesskadeförsäkringskommittén
(se ovan s. 8).

Ett betydelsefullt steg i riktning mot ökad likställighet i fråga om det
ekonomiska olycksfallsskyddet vid skada i tjänsten har nyligen tagits
genom tillskapandet av statens personskadeförsäkring (se ovan s. 7 f.).
Denna kan beskrivas som en försäkring, vilken vid olycksfall i arbete
avser att garantera den skadelidande skillnaden mellan vad han erhåller
från allmänna och avtalsbundna försäkringar, å ena sidan, samt full lön
vid normal arbetsprestation, å den andra. Ersättningarna skall således
utgöra full kompensation för både ekonomisk och ideell skada på grund
av olycksfallet. Såväl periodiska förmåner som engångsersättningar
kommer i fråga. Jämkning på grund av medvållande tillämpas ej, med
undantag för att vid uppsåtligt eller grovt vårdslöst handlande alls ingen
ersättning utgår.

Genom tillskapandet av statens personskadeförsäkring, vilken gäller
för skadefall som inträffar efter den 31 december 1972, har en avgörande
förändring inträtt på det av motionärerna berörda rättsområdet. Såväl
förare av statens motorfordon som förare av spårbundet fordon tillhörigt
staten omfattas nämligen av statens personskadeförsäkring. I motionen
(se ovan s. 9) har såsom åskådligt exempel på skillnaden i skadehänseende
mellan dessa båda förargrupper åberopats det fallet att en kollision skulle
inträffa mellan en statligt ägd landsvägsbuss och en rälsbuss. Bussföraren
skulle därvid omfattas av kungörelsen om statligt förarskydd och erhålla
ersättning enligt denna, medan rälsbussföraren enligt motionärerna
enbart skulle vara hänvisad till de förmåner som i allmänhet gäller för
statsanställda. Såsom framhålles i remissyttrandet från riksförsäkringsverket
består denna skillnad inte längre. Om kollisionen ägt rum efter den
31 december 1972 gäller i stället följande. I den mån en skadad
motorfordonsförare får ersättning enligt kungörelsen om statligt förarskydd
torde han få vidkännas avdrag med samma belopp på den
motsvarande ersättning som tillkommer honom enligt statens personskadeförsäkring.
En genom olycksfall skadad rälsbussförare, på vilken
bestämmelserna om statligt förarskydd inte är tillämpliga, erhåller å
andra sidan ersättning från personskadeförsäkringen utan motsvarande
avdrag.

Utskottet kan således numera hänvisa till att såvitt gäller statsanställda
förare av spårbundet fordon torde dessa — i vart fall om skadan är av
svårare art — vara skyddade genom statens personskadeförsäkring. I
denna försäkring ingår däremot inte dödsfallsersättning, varför det i detta
avseende fortfarande inte råder likställighet mellan de i motionen
omnämnda förargrupperna. I likhet med vad som framhålles i remissyttrandet
från Statsanställdas förbund finner emellertid utskottet att

LU 1973:26

även denna fråga i första hand bör lösas avtalsvägen på liknande sätt som
skett beträffande personskada med icke dödlig utgång.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till
motionen 1973:147.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:147.

Stockholm den 6 november 1973

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp)*, Svedberg (s), fröken
Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m), Hammarberg (s), Börjesson i
Falköping (c)*, fru Åsbrink (s), herr Sjöholm (fp)*, herrar Andersson i
Södertälje (s), Winberg (m), Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s)*, Olsson i
Sundsvall (c) och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 73 5252 S Stockholm 1973