Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående rätt för omyndig till ersättning av staten för förlust genom förskingring av omyndigs medel (Betänkande 1972:LU7 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 7 år 1972

LU 1972:7

Nr 7

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående rätt för
omyndig till ersättning av staten för förlust genom förskingring av
omyndigs medel.

I motionen 1972:17 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Eriksson i
Bäckmora (c) hemställes att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att
förslag föreläggs riksdagen om statlig ersättning för ekonomiska förluster
som omyndig åsamkas genom förmyndares förskingring.

Gällande rätt

Svensk rätt saknar bestämmelser om statligt ansvar eller försäkringsskydd
för anförtrodda medel. Vissa lagregler som på ett eller annat sätt
anknyter till det nu aktuella spörsmålet skall emellertid något beröras i
det följande. Av särskilt intresse är de i föräldrabalken (FB) intagna
reglerna om förvaltning av omyndigs egendom och om kontrollen över
denna förvaltning.

Genom överförmyndarens verksamhet underkastas förmyndarnas förvaltning
av de omyndigas tillgångar en fortlöpande kontroll. I Stockholm
finnes i stället för överförmyndare en stadens nämnd kallad överförmyndarnämnden
(19:2 FB). Vissa åtgärder med avseende å omyndigs
egendom får icke företagas utan överförmyndarens medgivande. Såväl
placeringen av penningmedel som förfogandet över värdehandlingar är
sålunda i viss utsträckning beroende av överförmyndarens tillstånd (1 5:5,
8—10 FB). För omyndig delägare i dödsbo får endast med överförmyndarens
samtycke slutas avtal om sammanlevnad i oskiftat bo (14:2 FB),
och sådant samtycke fordras i allmänhet även för arvskifte i dödsbo vari
omyndig äger del (14:5 FB). Vidare får förmyndaren i regel endast med
överförmyndarens samtycke låta den omyndige driva näring (15:13 FB)
eller å dennes vägnar upptaga lån, ingå växelförbindelse eller borgen eller
pantförskriva eller bortgiva egendom (15:14 FB). För upplåtelse av
servituts- eller nyttjanderätt till omyndigs fasta egendom kräves likaledes
i regel överförmyndarens samtycke (15:15 FB). Om förmyndaren hos
rätten ansökt om tillstånd att försälja eller inteckna sådan egendom,
åligger det överförmyndaren att i ärendet avgiva yttrande (15:16 FB).

Med ledning av förteckning över den omyndiges tillgångar och andra

1 —Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 7

LU 1972:7

redovisningshandlingar, som förmyndaren har att avge till överförmyndaren,
skall denne granska förmyndarens förvaltning. Därvid skall särskilt
tillses att tillgångarna är anbragta med erforderlig trygghet och att de
lämnar skälig avkastning samt att utgifterna för den omyndige icke
överstigit vad som må anses skäligt (17:1 FB). Överförmyndaren äger
genomgå till förvaltningen hörande räkenskaper, betalningsbevis och
andra verifikationer samt värdehandlingar (17:2 FB). 1 fall där särskild
sakkunskap erfordras äger överförmyndaren anlita annan att utföra eller
biträda vid revisionen. Om granskningen ger anledning därtill, skall
överförmyndaren bereda förmyndaren tillfälle att förklara sig samt i
svårare fall påkalla rättens ingripande mot denne (17:3 FB). Varje år skall
överförmyndaren till rätten överlämna en uppgift (årsredogörelse) rörande
tillsynen över förmyndarnas förvaltning under föregående är (17:7
FB). Överförmyndaren skall därjämte föra bok angående de förmynderskap
som inskrivits hos rätten och förteckning över ärenden rörande ej
inskrivna förmynderskap (19:11 FB). Det ankommer på rätten att vaka
över att överförmyndaren fullgör sina åligganden (19:14 FB).

Möjlighet finns för rätten att om skäl därtill prövas vara för handen
förelägga förmyndaren att lämna inteckning eller annan säkerhet för den
omyndiges egendom (13:7 FB).

Gör förmyndare sig skyldig till missbruk eller försummelse vid
utövandet av sin befattning, eller kommer han på ekonomiskt obestånd,
och prövas han på grund härav vara olämplig såsom förmyndare, eller
finnes han av annan orsak icke längre lämplig att inneha förmynderskapet,
skall han entledigas (11:9 FB).

Förmyndare är pliktig ersätta skada som han uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskyndat den omyndige (13:9 FB).

Enligt 19 kap. 14 § FB är överförmyndare med avseende å sin
befattning underkastad ämbetsansvar. Försummar överförmyndare sin
tillsyn över förmyndarens förvaltning, kan han bli skadeståndsskyldig
gentemot den omyndige (NJA 1951:245).

Genom ändringar i utsökningslagen har med verkan från den 1 juli
1969 beslutats en effektivare ordning för löneutmätning, som innebär
förbättrade indrivningsmöjligheter i fråga om skadeståndsfordringar
framför allt då fråga är om person- eller egendomsskador på grund av
brott. Införsel har emellertid icke ansetts böra medges för skadeståndsfordringar.

Av intresse är också vissa bestämmelser i brottsbalken som avser att
förmå en brottsling att ersätta den skada han orsakat genom sitt brott.
Föreskrifter rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens fullgörande
kan sålunda meddelas exempelvis vid villkorlig frigivning, villkorlig
dom och skyddstillsyn.

De medel som sålunda och i övrigt står till buds för att främja

LU 1972: 7

fullgörandet av skadeståndsskyldighet saknar emellertid ofta praktisk
betydelse för den skadelidande på grund av att skadevållaren inte
anträffas eller saknar förmåga eller vilja att utge skadeståndet.

Här må anmärkas att Sveriges advokatsamfund sedan 1954 har en
fond, vars syfte är att bereda samfundet möjlighet att bidra till
upprättande av skada till följd av brottsligt förfarande från advokats eller
hos advokat anställds sida.

Motionen

Motionärerna hänvisar inledningsvis till att förmyndare sedan gammalt
tillerkännes mycket vidsträckt självständighet men att det sker en
kontroll från det allmännas sida av vederbörande förmyndares förvaltning.
Motionärerna framhåller därefter att det trots en sträng kontroll
förekommer förskingringar av omyndigas medel, vilka medför stora
ekonomiska förluster för den omyndige. Från rättssynpunkt ter det sig
enligt motionärerna otillfredsställande att omyndig skall drabbas av
skador utan att i något avseende själv ha varit vållande till detta. Det är ju
inte den omyndige själv som utser sin förmyndare utan tingsrätten.
Därmed borde det också, anser motionärerna, åvila det allmänna att hålla
den omyndige skadeslös vid eventuella förluster. Från rättvisesynpunkt är
det enligt motionärernas mening självklart att staten bör ersätta den
omyndige den ekonomiska förlust som han utan eget förvållande lidit
genom att hans förmyndare förskingrat tillgångarna. Det måste, framhåller
motionärerna, närmast betraktas som en lucka i lagstiftningen att en
omyndig inte är skyddad mot trolöshet från en förmyndare som det
allmänna utsett.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om förstärkning av skyddet för omyndigs medel har behandlats
av riksdagen vid flera tillfällen.

Vid 1940 års riksdag behandlades en motion angående ökat skydd för
omyndigas medel, som är underkastade det allmännas kontroll. I sitt
utlåtande anförde första lagutskottet (1LU 1940:37) bl. a. att det varett
viktigt allmänt intresse att omyndigas egendom bereddes effektivt skydd.
Den viktigaste uppgiften för förmyndarkontrollen torde enligt utskottet
vara att förebygga att de omyndiga tillfogas ekonomisk förlust genom
försummelse eller oredlighet från förmyndares sida. Erfarenheterna hade
dock visat att luckor förefunnits i kontrollen och att omyndiga
därigenom tillskyndats förluster. 1940 års riksdag hade emellertid

1* Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 7

LU 1972: 7

förelagts förslag (prop. 1940:107), som innebar att kontrollen över
förmyndarförvaltningen i olika avseenden skärptes. Utskottet ansåg att
det därför var att vänta att risken för skador av den art, som berördes i
motionen, för framtiden skulle minska.

Motionen blev i enlighet med vad utskottet hemställt avslagen av
riksdagen.

Vid 1964 års riksdag behandlades av första lagutskottet två motioner
(1:24 och 11:28) om försäkringsskydd för anförtrodda medel. Över
motionerna avgavs yttranden av hovrätten över Skåne och Blekinge,
överförmyndarnämnden i Stockholm, Sveriges advokatsamfund, Föreningen
Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Svenska försäkringsbolagens riksförbund samt Folksam. Endast Folksam
tillstyrkte att utredning kom till stånd. Övriga remissinstanser avstyrkte
motionerna eller uttalade att särskild utredning ej kunde anses påkallad.
Beträffande innehållet i remissvaren hänvisar lagutskottet till första
lagutskottets utlåtande 1LU 1964:40.

1 utlåtandet, som godkändes av riksdagen, anförda första lagutskottet
bl. a. följande.

Motionärernas önskemål att söka förstärka skyddet är i och för sig
behjärtansvärt. Såsom flera remissinstanser framhållit torde det dock vara
tveksamt om den av motionärerna anvisade utvägen med obligatorisk
försäkring är framkomlig. Enligt vad utskottet erfarit kommer emellertid
inom kort en utredning att tillsättas med uppgift att företaga en allmän
översyn av förmynderskapslagstiftningen. Det kan förutsättas att spörsmålet
om skydd för tillgångar som förvaltas av förmyndare eller god man
kommer att uppmärksammas av den tillämnade utredningen. Härigenom
kan syftet med motionerna i denna del bli tillgodosett.

1 två motioner vid 1965 års riksdag (1:497 och 11:604) hemställdes om
utredning oCh förslag angående frågan om skydd för dödsbodclägares,
omyndigs och klienters medel i syfte att vid förskingring skydda
vederbörande mot förlust. I utlåtande (1LU 1965:7) över motionerna
fann första lagutskottet, efter att först ha redogjort för ovannämnda
utlåtande vid 1964 års riksdag och för direktiven för förmynderskapsutredningen,
att resultatet av utredningens arbete borde avvaktas innan
ytterligare åtgärder övervägdes. - Motionerna blev i enlighet med vad
utskottet hemställt avslagna av riksdagen.

Nordisk rätt

Även i övriga nordiska länder saknas bestämmelser om statligt ansvar
för eller försäkringsskydd för anförtrodda medel.

Den finska förmynderskapsrätten överensstämmer i stora delar med
den svenska. I stället för överförmyndare finns dock en särskild
förmyndarnämnd för varje kommun. Beträffande förvaltningen av den

LU 1972:7

omyndiges egendom har förmyndaren i princip fri dispositionsrätt över
den omyndiges kontanter och värdehandlingar. För vissa åtgärder måste
emellertid förmyndaren inhämta förmyndarnämndens eller rättens tillstånd.

De danska reglerna om förvaltning av omyndigs egendom och om
kontrollen över denna förvaltning har reformerats genom lagstiftning som
trätt i kraft den 1 oktober 1966. Utmärkande för den danska rätten på
detta område är den långt gående centraliseringen när det gäller såväl
förvaltning som kontroll. En för hela Danmark gemensam, statlig
förmyndarkammare, det s. k. overformynderiet, förvaltar de omyndigas
kontanta medel och värdehandlingar. Förmyndaren äger endast förvalta
kontanter understigande 2 000 kronor samt fast egendom och lösöre.
Förmyndaren äger vidare rätt att enligt särskilda föreskrifter av de hos
overformynderiet innestående medlen inköpa vissa som ”fria” betecknade
värdepapper. Inköpen ombesörjs dock av overformynderiet som även
förvaltar värdepapperen. Finner overformynderiet att en omplacering
skulle strida mot den omyndiges intressen hänskjuts avgörandet till
justitieministeriet. Tillsyn för förmynderskapen utövas i Köpenhamn av
overformynderiet och overpresidenten och utanför Köpenhamn av
skifteretten och respektive amtmand. Justitieministeriet är högsta tillsynsmyndighet.
Förmyndaren är redovisningsskyldig för sin förvaltning
av den omyndiges förmögenhet och inkomst.

Det norska rättssystemet har samma utgångspunkt som det danska
och överensstämmer därför i stora delar med detta. I vissa avseenden har
emellertid utvecklingen gått en annan väg än i Danmark. Förvaltningen av
omyndigs egendom utövas i första hand av overformynderiet. Sådant
skall finnas i varje kommun. Overformynderiet består av två kommunalvalda,
oavlönade överförmyndare. Den ene överförmyndaren för overformynderiets
böcker och förvaltar de omyndigas värdepapper och bankböcker.
Den andre kontrollerar den förstes arbete. Omyndigs fasta
egendom, lösören m. m. står under förmyndarens direkta förvaltning.
Förmyndaren förvaltar vidare den omyndiges penningmedel som understiger
500 kronor. Förmyndaren är i sin förvaltning i stor utsträckning
beroende av samtycke av overformynderiet, och förmynderskapet står
även under tillsyn av overformynderiet. Överförmyndarna i sin tur står
under tillsyn av fylkesmannen. För förlust som en överförmyndare
genom pliktstridigt eller försumligt förfarande förorsakat en omyndig är
kommunen ansvarig.

Lagberedningen

1 sitt betänkande Utsökningsrätt IX (SOU 1969:5) berörde lagbered -

LU 1972:7

ningen ifrågavarande problematik i anslutning till sitt förslag om
avskaffande av förmånsrätten för omyndig jämlikt 17 kap. 10 §
handelsbalken (HB). Beredningen anförde bl. a. följande.

Förmånsrätten grundas väsentligen på billighetsskäl. FB innehåller
skyddsregler i olika hänseenden som syftar till att hindra obehöriga
dispositioner av förmyndaren eller gode mannen, i den mån dessa regler
fungerar saknas behov av förmånsrätt. Tyvärr finns alltid vissa luckor. De
brister som förmynderskapsrätten företer i detta hänseende har i fråga
om boutredning sin motsvarighet i bristen på effektiv kontroll över
boutredningsman. Beredningen anser det värt överväga, huruvida icke
någon form av obligatorisk försäkring bör införas för bägge fallen. Vare
sig så sker eller ej har det icke synts beredningen motiverat, att det skall
finnas allmän förmånsrätt för fordringar mot förmyndare eller god man i
denna hans egenskap.

1 propositionen 1970:142 med förslag till förmånsrättslag m. m. fann
departementschefen att lagberedningens förslag att slopa ifrågavarande
förmånsrätt kunde godtas. I förmånsrättslagen, som trädde i kraft den 1
januari 1972, har därför inte upptagits någon motsvarighet till bestämmelsen
i 17 kap. 10 § HB. Den av lagberedningen ifrågasatta obligatoriska
försäkringen berördes inte i propositionen.

Förmynderskapsutredningen

Den i det föregående omnämnda förmynderskapsutredningen har i
augusti 1970 avgivit betänkandet ”Förmynderskap” (SOU 1970:67) med
förslag till ändringar i föräldrabalken m. m.

1 betänkandet har utredningen funnit att kontrollen över förmyndares
förvaltning alltjämt bör utövas av överförmyndarna. Överförmyndarinstitutionen
och reglerna om ersättning till överförmyndare föreslås
emellertid bli ändrade. Utredningen föreslår att överförmyndardistriktens
antal väsentligt minskar och framdeles överensstämmer med underrätternas
domkretsar. Den verksamhet som överförmyndarna utövar kan enligt
utredningens mening närmast jämföras med de uppgifter som åligger
rättsvårdande organ. Överförmyndarna bör därför tillsättas av Kungl.
Maj.t. Skärpta krav bör samtidigt ställas på överförmyndarnas kompetens.
Tillsättningen bör ske efter ett ansökningsförfarande och i detta bör
lokala synpunkter få komma till uttryck genom att yttrande avges, utom
av förmynderskapsdomstolen, även av landstinget. Det nuvarande systemet
att avlöna överförmyndare med s. k. sportler föreslås avskaffat.
Överförmyndarna bör i stället avlönas av statsmedel och kostnaderna för
deras verksamhet bör bestridas av statsverket. Nu föreslagna ändringar
kommer enligt utredningen att leda till en kvalitativ förstärkning av
överförmyndarinstitutionen och skapa förutsättningar för att på överförmyndarna
överflytta vissa uppgifter som f. n. åvilar underrätterna, t. ex.

LU 1972:7

meddelande av tillstånd till vissa förvaltningsåtgärder. Förmynderskapsdomstolarna
kommer därför, om förslaget antas, i fortsättningen att i
fråga om förvaltningsåtgärder, där tillstånd erfordras, vara enbart
besvärsmyndighet.

Vad angår förvaltningen av omyndigs egendom och kontrollen över
denna förvaltning har utredningen kommit fram till att den nuvarande
principen att förmyndaren ensam bestämmer över sättet för förvaltningen
av den omyndiges egendom bör bestå. Någon förvaltning i likhet med
det danska eller norska systemet föreslås alltså ej. Överförmyndarna bör i
större omfattning än vad nuvarande ordning medger lämnas möjlighet att
tillåta förmyndarna att placera omyndigs medel i aktier och därmed
jämförliga värdepapper. Samtidigt bör överförmyndarnas arbete med
kontrollen över förmyndarnas förvaltning koncentreras på förmynderskap
av svår beskaffenhet och sådana där tillgångarna uppgår till högre
belopp. Detta möjliggörs genom en uppmjukning av inskrivningsreglerna
beträffande legala förmynderskap och genom ökad befogenhet för
överförmyndarna att befria förmyndarna från redovisningsskyldighet
samtidigt som den formella granskningen av förvaltningen i stor
omfattning kan ske genom databehandling. Arvodet åt förmyndaren bör
utgå av den omyndiges medel. Dennes ekonomiska ställning kan dock
vara sådan att ett uttagande av förmyndararvode skulle bli alltför
betungande för den omyndige. 1 sådana fall bör ersättningen utgå av
allmänna medel.

Genom ovannämnda förslag har utredningen försökt skapa ett så
effektivt skydd som möjligt för den omyndiges medel. Att helt förebygga
risken för förskingringar och liknande brott har emellertid inte varit
möjligt. Utredningen har därför även prövat om behov föreligger av
försäkringsskydd eller av annan form av ersättning.

För att få ett underlag för bedömningen gjorde utredningen våren
1969 en förfrågan hos ett antal överförmyndare, som representerade
distrikt med omkring en fjärdedel av landets befolkning och en femtedel
av hela antalet förmynderskap och godmanskap, om det efter den 1
januari 1966 förekommit att någon förmyndare eller god man blivit
åtalad och dömd för förskingring av anförtrodda medel. Av svaren
framgick, att brottsligheten varit mycket låg. Endast ett fall av speciellt
allvarlig art framkom. I övrigt rörde det sig om endast enstaka smärre
förskingringar.

Utredningen har kommit fram till att det skydd som i förevarande fall
kan bli tillämpligt torde vara att den skadelidande i någon form erhåller
ersättning genom det allmännas försorg. Ett sådant skydd har utredningen
funnit kunna tänkas ordnas på i huvudsak tre olika sätt.

För det första kan man tänka sig att statsverket direkt åtar sig denna
garanti. Staten skulle m. a. o. åta sig att ersätta den skadelidande, och

LU 1972:7

staten skulle givetvis i så fall ha regressrätt mot den i första hand
skadeståndsskyldige. Praktiskt torde en sådan ordning icke möta några
svårigheter.

Den andra möjligheten är att staten skulle fungera som försäkringsgivare
på det sättet att staten svarar för en skada på samma sätt som
enligt det första alternativet men uttar en avgift härför. Liknande
lösningar finns inom sociallagstiftningen. Även denna möjlighet synes
vara praktiskt genomförbar.

Den tredje möjligheten är att statsverket avtalar med ett enskilt
försäkringsbolag, eller möjligen en sammanslutning av sådana, om att
överta ifrågavarande risk mot premier. En individuell försäkring är icke
tänkbar utan det fick i så fall bli en kollektiv garantiförsäkring och en på
något sätt samlad premiebetalning. Ett försäkringsbolag har efter
förfrågan av utredningen förklarat sig berett att erbjuda en sådan
försäkring, med överförmyndarna såsom samlingsorgan, och såsom en
vägledning beräknat premien till en krona per förmynderskap, med ett
maximibelopp av 100 000 kronor för varje myndling och en miljon
kronor för varje överförmyndardistrikt. Enligt utredningen bör emellertid
. ""elnien sättas i någorlunda proportion till riskens storlek för varje
förmynderskap och endast erläggas för de överförmynderskap som
försäkringen skall omfatta. Även den nu beskrivna tredje möjligheten har
utredningen funnit praktiskt genomförbar utan alltför stora svårigheter.

Utredningen har efter övervägande av de tre alternativen emellertid
icke kunnat förorda något av dem. Utredningen anför som skäl härför
följande.

Såsom förut berörts är frekvensen av förluster på grund av förskingringar
inom ifrågavarande område mycket ringa. Såvitt rör förmynderskap
och godmanskap beror detta delvis på de stränga kontrollföreskrifterna,
och dessa skulle enligt utredningens förslag ytterligare skärpas.
Beträffande boutredningsmännen har utredningen ansett nuvarande
kontrollföreskrifter otillräckliga men föreslagit vissa nya sådana. Att
under dessa förhållanden införa en omfattande garanti just på dessa
områden ter sig i och för sig icke motiverat. Visserligen kan utan tvivel
mycket ömmande fall inträffa, men detta gäller i kanske ännu högre grad
andra, vida större områden där det ställs anspråk på att staten skall träda
in och svara för ersättning i anledning av brott. Tills vidare synes därför
icke tillräckliga skäl föreligga för särbestämmelser på ifrågavarande
område.

Därest frågans vidare behandling skulle leda till att ett särskilt skydd
för detta område skall införas, vill utredningen av de tre ovan nämnda
alternativen förorda det första, dvs. att statsverket direkt åtar sig
garantin.

Utredningens betänkande har remissbehandlats. Av remissinstanserna
har endast Försäkringsinspektionen, Svenska försäkringsbolags förbund
och Svenska livförsäkringsbolags förening i gemensamt yttrande samt
Riksorganisationen för Mental Hälsa berört förevarande spörsmål.

LU 1972:7

Försäkringsinspektionen delar utredningens mening att skäl tills vidare
ej synes föreligga för särbestämmelser på området. Kontrollföreskrifterna
för förmynderskap skärps ytterligare genom utredningens förslag. Om
särskilt skydd likväl anses böra införas på nu ifrågavarande område, synes
det inspektionen att i första hand den av utredningen såsom alternativ tre
föreslagna lösningen med kollektiv garantiförsäkring i försäkringsbolag
vore värd att närmare utredas.

Försäkringsbolagens riksförbund anför att de fall där förskingring eller
liknande brott drabbar myndling eller dödsbodelägare torde, som
utredningen funnit, vara få, även om de fall som inträffat varit ömmande
och tilldragit sig stor uppmärksamhet. Enligt riksförbundets mening kan
det väcka betänkligheter av principiell art att obligatoriskt införa ett
avgiftsbelagt skydd när ett mer utbrett behov av sådant skydd inte kan
påvisas. Om dessa betänkligheter inte skulle anses få bli avgörande, vill
riksförbundet framhålla att den av utredningen redovisade tredje möjligheten
till ordnande av skyddet - kollektiv garantiförsäkring - säkerligen
i och för sig är praktiskt genomförbar utan alltför stora svårigheter.

Riksorganisationen för Mental Hälsa anser till skillnad från utredningen
att ett skydd för omyndigas medel bör införas. Att det finns
andra, kanske viktigare områden där staten ej ersätter den skadelidande
är enligt organisationen knappast något skäl för att utesluta ersättning för
fall det här är fråga om. Att brottsfrekvensen är ringa hjälper inte de
personer, vars tillgångar förskingrats. Utredningen har ju dessutom givit
förslag på hur skydd kan finansieras utan svårighet, nämligen genom att
statsverket direkt eller indirekt åtar sig garantin.

Enligt vad utskottet erfarit är utredningens betänkande f. n. föremål
för överväganden inom justitiedepartementet.

Skadeståndslagen

1 proposition 1972:5 har för riksdagen framlagts förslag till skadeståndslag.
Förslaget har tillstyrkts av utskottet (LU 1972: 10) men har
ännu ej behandlats av riksdagen. 1 3 kap. 2 § i lagförslaget föreskrivs att
staten eller kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren
förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning
i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen
svarar. Förslaget innebär att kommunen skall bära skadeståndsansvaret
för av överförmyndaren vållade skador. Om utredningens förslag till ny
överförmyndarorganisation genomförs, kommer i stället staten att få bära
detta ansvar. Såsom framhålls i propositionen (s. 500) faller under
paragrafen inte uteslutande beslut som har omedelbara rättsverkningar
för den enskilde och sålunda i sig själva innefattar myndighetsutövning.

LU 1972:7

Fel eller försummelse vid myndighetsutövning kan föreligga också när en
myndighet eller befattningshavare i strid med givna föreskrifter har
underlåtit att meddela ett beslut eller vidta en åtgärd. Hit hör t. ex.
försummelse från en överförmyndares sida att utföra författningsenlig
kontroll av förmyndares förvaltning samt underlåtenhet att ingripa mot
missförhållanden som upptäcks vid företagen kontroll. Underlåtenhet
från förmynderskapsdomstolens sida att företa föreskriven kontroll av
överförmyndarnas verksamhet kan i vissa fall föranleda att även staten
blir ersättningsskyldig för uppkomna förluster för den omyndige. Den
utvidgning av skadeståndsskyldigheten i offentlig verksamhet som förslaget
till skadeståndslag innebär löser emellertid endast i begränsad
omfattning förevarande problem.

1 detta sammanhang bör observeras att fr. o. m. budgetåret 1971/72
inrättats ett särskilt anslag, från vilket betalas ersättning av statsmedel för
skador på grund av brott som har begåtts efter årsskiftet 1970—1971.
Ersättning utgår dock endast för personskada. Såväl när anslaget
inrättades som i anledning av framställningen till årets riksdag om
förslagsanslag under denna punkt väcktes motioner som syftade till en
utvidgning av rätten till ersättning till att avse även egendomsskada och
ideell skada. I sina av riksdagen godkända betänkanden JU 1971:5 och
JU 1972:3 konstaterade justitieutskottets majoritet att ersättningsordningen
borde i viss mån ses som en försöksverksamhet, vilken, om
erfarenheterna visade sig goda, borde kunna utvecklas vidare. De
begränsningar och den restriktivitet som vidlåder systemet borde enligt
utskottets mening bedömas med hänsyn härtill. Enligt utskottet fanns
det inte skäl att tillsätta en ny utredning angående systemets utformning.
I reservationer till betänkandena förordade utskottets minoritet en
översyn av reglerna för statlig ersättning för skador genom brott.
Riktpunkter för utredningen borde enligt reservanterna vara bl. a. att
även egendomsskada och skada av ideell natur skulle kunna ersättas.

I anledning av den i det föregående omnämnda propositionen 1972: 5
med förslag till skadeståndslag har väckts en motion (1972: 1490) i
vilken frågan om en översyn av reglerna om ersättning för skada på grund
av brott ånyo aktualiserats. Motionärerna anser att översynen bör
verkställas av skadeståndskommittén. Utskottet har i sitt betänkande (LU
1972: 10) ej funnit anledning att inta annan ståndpunkt i förevarande
hänseende än den som riksdagen tidigare i år intagit. Utskottet har därför
avstyrkt bifall till motionen. I en till betänkandet fogad reservation har
utskottets minoritet hemställt att skadeståndskommitte'n får i uppdrag
att utarbeta förslag till lagregler om ersättning för skada på grund av
brott.

LU 1972:7

Utskottet

1 motionen yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall hemställa att
förslag föreläggs riksdagen om statlig ersättning för ekonomiska förluster
som omyndig åsamkats genom förmyndares förskingring. Till grund för
yrkandet åberopar motionärerna att det är rätten som utser förmyndare
och som således bedömer dennes lämplighet för uppdraget. Motionärerna
hävdar att det från rättvisesynpunkt borde vara självklart att staten
ersätter den omyndige den förlust som han utan eget förvållande åsamkas
genom att förmyndaren förskingrat hans tillgångar.

Som framgår av den föregående redogörelsen (s. 1) saknar svensk rätt
bestämmelser om statligt ansvar eller försäkringsskydd för anförtrodda
medel. Den omyndige skyddas i stället genom bestämmelser i föräldrabalken
om förvaltning av omyndigs egendom och om kontroll över denna
förvaltning. För vissa viktigare förvaltningsåtgärder, t. ex. inteckning i eller
försäljning av fast egendom, fordras sålunda överförmyndarens samtycke
eller rättens tillstånd. Förmyndaren skall vidare årligen avge redovisning
över förvaltningen till överförmyndaren, som där så erfordras kan anlita
särskild sakkunnig att utföra revision. Varje år skall överförmyndaren i
sin tur till rätten överlämna en redogörelse rörande tillsynen över
förmyndarnas förvaltning och han kan påkalla rättens ingripande mot
försumlig förmyndare. Det ankommer på rätten att genom granskning av
årsredogörelsen och genom inspektioner vaka över att överförmyndaren
fullgör sina åligganden. Skada som förmyndaren uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskyndat den omyndige är han skyldig att ersätta.

Den viktigaste uppgiften för förmyndarkontrollen torde vara att
förebygga att den omyndige drabbas av ekonomiska förluster till följd av
försummelse eller oredlighet från förmyndarens sida. Även om den
nuvarande kontrollen måste anses effektiv visar erfarenheterna att det är
svårt att helt förhindra förskingring av omyndigs medel. Frågan om
förstärkning av skyddet för omyndigs egendom har därför vid några
tillfällen under senare år (se s. 3—4) blivit föremål för behandling i
riksdagen, som därvid hänvisat till förmynderskapsutredningens pågående
arbete. Utredningen har hösten 1970 lagt fram förslag till en skärpning
och effektivisering av förmyndarkontrollen. I sitt betänkande har
utredningen vidare prövat om behov därutöver föreligger av försäkringsskydd
eller annan form av ersättning. Utredningen har därvid såsom
framgår av det föregående (s. 7—8) övervägt tre olika alternativ till
lösning av problemet, varav ett är detsamma som nu föreslagits av
motionärerna. Utredningen har emellertid inte kunnat förorda något av
alternativen. Som skäl härför har utredningen anfört att en av utredningen
företagen undersökning visar att frekvensen av förluster på grund av
förmyndarförskingringar är mycket ringa vilket delvis torde bero på den

LU 1972:7

stränga förmyndarkontrollen. Att under sådana förhållanden införa en
omfattande statlig garanti just på detta område har utredningen inte
funnit motiverat. Under remissbehandlingen av utredningens betänkande
har endast en av remissinstanserna förordat att en statlig garanti införes
till skydd för omyndigs medel.

Utskottet vill för sin del understryka att motionärernas syfte att söka
förstärka skyddet för omyndigas medel i och för sig är behjärtansvärt.
Såsom utskottet ovan framhållit har emellertid förmynderskapsutredningen
föreslagit en reform av förmyndarkontrollen som, om den
genomförs, ytterligare torde minska den redan relativt ringa risken för att
omyndiga tillfogas ekonomiska förluster genom oredlighet från förmyndarens
sida. Enligt vad utskottet erfarit är utredningens förslag f. n.
föremål för överväganden inom justitiedepartementet. 1 avvaktan på
Kungl. Maj:ts ställningstagande till utredningens förslag bör enligt
utskottets mening inte nu prövas frågan huruvida statlig ersättning bör
införas på ifrågavarande område. Utskottet vill i sammanhanget även
erinra om att utskottet i sitt betänkande 1972: 10 enhälligt tillstyrkt att
riksdagen för sin del antar 3 kap. 2 § i Kungl. Maj:ts förslag till
skadeståndslag. Detta lagrum föreskriver skyldighet för staten eller
kommun att ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada,
som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i
verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. 1 den mån
ekonomisk förlust som tillfogats den omyndige kan visas bero på fel eller
försummelse från överförmyndarens eller rättens sida, blir således
kommunen resp. staten skadeståndsskyldig.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1972: 17.

Stockholm den 9 maj 1972

På lagutskottets vägnar

DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Sundelin (s), fröken
Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m), Sjöholm (fp), fru Lundblad
(s), fru Jonäng (c)*, herrar Andersson i Södertälje (s), Winberg (m),
Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), Olsson i Sundsvall (c), Stadling (s)*,
Persson i Heden (c)* och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1972:7

Reservation

1. av herrar Wiklund i Stockholm (fp), Lidgård (m), Sjöholm (fp), fru
Jonäng (c), herrar Winberg (m), Olsson i Sundsvall (c) och Persson i
Heden (c) vilka ansett

dels att det avsnitt av betänkandet som på s. 12 börjar med orden
”Utskottet vill” och slutar med orden ”staten skadeståndsskyldig.” bort
ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del understryka att skyddet för omyndigs medel
måste förstärkas. Visserligen skulle den reform av förmyndarkontrollen
som förmynderskapsutredningen föreslagit (se s. 7), om den genomförs,
minska riskerna för att omyndiga tillfogas ekonomiska förluster genom
oredlighet från förmyndarens sida. Men hur effektiv kontrollen än blir
går det dock inte att helt utesluta risken för att förmyndaren kan
förskingra den omyndiges medel. Såsom motionärerna påpekar har den
omyndige ingen möjlighet att välja förmyndare. I den mån förmyndaren
inte är legal förmyndare, dvs. förälder till underårig, utses förmyndaren
av vederbörande förmynderskapsdomstol. Det kan därför enligt utskottets
mening inte anses godtagbart från rättvisesynpunkt att den omyndige
själv skall stå ansvaret för förmyndarens förskingring av den omyndiges
egendom. Den enda rimliga lösningen på problemet synes utskottet vara
att staten på något sätt ersätter den omyndige den skada han lidit genom
förmyndarens förskingring.

Utskottet vill erinra om att i reservation till utskottets betänkande LU
1972:10 (i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
skadeståndslag m. m.) hemställts att skadeståndskommittén ges i uppdrag
att utarbeta förslag till lagregler om ersättning för skada på grund av
brott. Enligt reservanterna bör riktpunkten för utredningen vara att
förutom personskada även egendomsskada och skada av ideell natur skall
kunna ersättas. Därest reservationen skulle bifallas av riksdagen synes
förevarande fråga kunna få sin lösning. Även om reservationen inte skulle
bifallas av riksdagen har utskottet den uppfattningen att frågan om ett
generellt statligt ansvar för skador på grund av brott så småningom måste
lösas.

Utskottet är medvetet om att sistnämnda fråga kan lösas först på
längre sikt. När det gäller frågan om ansvar för förmyndarförskingringar
föreligger emellertid, såsom utskottet redan framhållit, särskilda skäl som
talar för att staten skall ersätta den omyndige hans förluster. Bestämmelser
om ett statligt ansvar för förmyndarförskingringar bör enligt
utskottets mening därför införas utan avvaktan på att frågan om ett
generellt skadeståndsansvar för staten för alla skador på grund av brott
får sin lösning. Enligt vad utskottet erfarit är förmynderskapsutredningens
förslag f. n. föremål för överväganden inom justitiedepartementet. I

LU 1972:7

samband därmed kan lämpligen även övervägas hur ett system med statligt
ansvar för förmyndarförskringringar bör byggas upp. Med hänsyn till
det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionen.
dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1972: 17 hos Kungl. Maj:t
hemställer att förslag föreläggs riksdagen om införande av
statligt ansvar för ekonomiska förluster som omyndig åsamkats
genom förmyndares förskingring.