Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående upphävande av äldre giftermålsbalken (Betänkande 1972:LU6 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 6 år 1972 LU 1972:6

Nr 6

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående upphävande
av äldre giftermålsbalken.

I motionen 1972: 925 av fru Mogård m. fl. (m, c, fp) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att den före den 1 januari 1921 gällande
giftermålsbalken nu till alla delar upphävs.

Gällande rätt

Det år 1909 beslutade arbetet på en revision av äktenskapsrätten —
fullföljt i samverkan med Danmark och Norge — vann sin avslutning
genom den nya giftermålsbalken (NGB), som utfärdades den 11 juni
1920 och trädde i kraft den 1 januari 1921. NGB utgår i motsats till äldre
giftermålsbalken (ÄGB) från grundsatsen om bägge makarnas principiella
likställdhet även i ekonomiskt avseende. Vardera maken har sin
egendom (som han eller hon också själv förvaltar) och sin gäld; egendoms-
och gäldsreglerna har därigenom kunnat göras mycket enkla. Genom
stadgandena om giftorätt har NGB emellertid samtidigt velat i sak
bevara en viss ekonomisk intressegemenskap mellan makarna.

Det nya systemet beträffande äktenskaps ekonomiska rättsverkningar
ansågs i stort sett icke kunde göras tillämpligt på de vid NGB:s ikraftträdande
redan existerande äktenskapen. I 5 § i lagen den 11 juni 1920
om införande av nya giftermålsbalken (GP) stadgas sålunda att beträffande
makar som ingått äktenskap före NGB:s ikraftträdande äldre lag
fortfarande skall tillämpas såvitt avser dels makars allmänna rättsförhållanden,
egendom och gäld, dels äktenskapsförord och boskillnad,
därest ej annat föreskrivs i övriga övergångsbestämmelser. Den härigenom
uppkomna begränsningen i NGB:s tillämplighet uppfattades vid
lagstiftningens tillkomst säkerligen allmänt såsom rätt naturlig och får
väl antagas ha i sin mån underlättat den nya lagstiftningens accepterande.
Dock överfördes vissa grupper av redan bestående äktenskap till NGB:s
regim, varjämte man i reglerna för äldre äktenskap företog vissa partiella
ändringar, inspirerade av tankegångar i NGB. Se närmare härom i
det följande.

Grundprinciperna i det system, som är rådande i äldre äktenskap, är
dels egendomsgemenskap mellan makarna (med vissa viktiga undantag),
dels förvaltningsrätt för mannen till den övervägande delen av boet och
därmed förknippat s. k. målsmanskap för mannen i fråga om hustruns

1 — Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 6

LU 1972: 6

ekonomiska angelägenheter (med vissa undantag), dels noggranna, till en
rättvis fördelning syftande regler om olika kategorier av gäld samt härmed
harmonierande regler om vederlagsanspråk makarna emellan vid
bodelning. Gäldsreglerna kan dock i full omfattning träda i funktion
först vid makarnas konkurs (konkurs avser alltid båda makarna gemensamt).
Avtal mellan makarna saknar verkan utom i vissa i lag angivna
fall. De antydda grundprinciperna skall i det följande något närmare
utvecklas; någon fullständig skildring av systemet åsyftas dock icke.

Vad först angår egendomsordningen i inskränkt mening, är huvudregeln
som nämnt, att egendomen betraktas som samfälld (kommunikabel).
Den samfällda egendomen bildar en enhetlig massa, samfällda boet, och
i denna massa har vardera maken giftorätt till hälften, (ÄGB 10: 2).
Giftorätten tänkes icke innebära en ideell hälftenandel i varje särskilt
föremål utan endast andel i hela massan (med den sammansättning
denna vid varje tillfälle har).

Utanför samfällda boet och därmed helt utanför giftorättens räckvidd
faller emellertid enskild (inkommunikabel) egendom.

Förvaltningsrätten till egendom i makarnas bo, såväl den samfällda
som båda makarnas enskilda, tillkommer enligt den redan nämnda huvudregeln
mannen utan några särskilda omedelbart verkande inskränkningar
i förvaltningsrättens utövning. Såvitt hustrun angår, framträder
detta förhållande historiskt sett såsom sammanhängande med mannens
målsmanskap i vidsträckt bemärkelse. Enligt ÄGB 9: 1 är mannen efter
vigseln hennes ”rätte målsman” och ”äger söka och svara för henne”,
vilket dock numera icke gäller i personligt hänseende (GP 5: 2). I detta
sammanhang bör erinras om att 4 § kungl, förordn. 18 juni 1864 ang. utvidgad
näringsfrihet alltjämt gäller för äktenskap enligt ÄGB. Hustru,
som sammanlever med mannen och som ingått äktenskap före den 1
januari 1921, får enligt detta stadgande idka handel eller annat näringsyrke,
blott om mannen tillåter det och ikläder sig ansvarighet för de
förbindelser, hon i och för rörelsen kan komma att ingå.

För vissa fall stadgar ÄGB dock inskränkningar i mannens förvaltningsrätt.
Detta är händelsen dels beträffande hustruns enskilda fasta
egendom (ÄGB 9: 2, krav på hustruns skriftliga bevittnade samtycke för
överlåtelse, inteckning för gäld, servitutsbelastning m. m.), dels beträffande
samfälld fast egendom eller tomträtt (GP 5 § 6 morn., jämfört
med NGB 6: 4, 6: 6, krav på hustruns skriftliga bevittnade samtycke
eller rättens tillstånd för överlåtelse eller inteckning för gäld), dels
slutligen beträffande sådana samfällda eller hustrun enskilt tillhöriga
lösören, vilka ingå i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda
bohaget eller utgöra hustruns nödiga arbetsredskap eller äro avsedda
för barnens personliga bruk (GP 5 § 6 morn., jämfört med NGB 6: 5,
6: 6, krav på hustruns samtycke eller rättens tillstånd för avhändelse
eller pantsättning).

LU 1972: 6

Härtill kommer, att hustru har självständig förvaltningsrätt i vissa
fall, av vilka de viktigaste är följande:

1. Hustrun råder över egendom, som hon förvärvat genom eget arbete,
(ÄGB 9: 1 andra stycket) ehuru egendomen i regel blir samfälld.

2. Då egendom genom gåva eller testamente tillfallit hustrun enskilt
med förbehåll, att förvaltningen skall tillkomma henne, äger hon råda
över egendomen och avkomsten därav (ÄGB 9: 1 andra stycket).

3. Hustrun kan i kraft av äktenskapsförord ha fått förvaltningsrätt.
Två fall är tänkbara:

a) har i äktenskapsförord enligt ÄGB 8: 1 (före vigseln) stadgats, att
hustruns enskilda egendom skall helt eller delvis förvaltas av henne
själv, råder hon över ifrågavarande egendom och avkomsten därav
(ÄGB 9: 1 andra stycket);

b) över enskild egendom, som tillfallit hustrun före den 1 januari 1921,
får hon råda, om detta bestämts i äktenskapsförord enligt GP 5 § 5
mom. andra stycket.

4. Då egendom efter 1921 års ingång tillfallit hustrun genom arv,
gåva eller testamente (oavsett om egendomen blivit samfälld eller enskild),
råder hon över egendomen och avkastningen därav (GP 5 § 5
mom. första stycket).

Genom boskillnad fick hustru redan före 1921 självständig förvaltning,
likaså genom hemskillnad, sedan detta institut införts år 1915.
Numera är att märka, att så snart efter boskillnad eller hemskillnad
skifte skett NGB blir tillämplig på äktenskapet.

Boskillnad fungerar i äldre äktenskap som ett medel för hustru att
skydda sig mot fortsatt förvaltningsmissbruk från mannens sida. Kommer
boskillnad till stånd, finns också genom vederlagsregler viss möjlighet
att kompensera make för redan förelupna oriktigheter i den
andre makens förvaltning.

Viktiga beståndsdelar av ÄGB:s ekonomiska system bildar gälds- och
vederlagsreglerna. Dessa regler är invecklade och praktiskt svårtillämpbara.
Beträffande det nämare innehållet i reglerna hänvisar utskottet till
SOU 1947: 43 s. 18 ff.

Slutligen bör observeras den i GP 5: 8 införda möjligheten för makar
i äldre äktenskap att göra NGB:s regler tillämpliga på äktenskapet. Enligt
detta stadgande kan makarna genom äktenskapsförord bestämma att
boskillnad skall äga rum och att egendom, som efter boskillnaden skulle
vara makes enskilda egendom, i stället skall vara hans giftorättsgods.
Genom denna regel har lagstiftaren velat förhindra att makar, som
skulle vilja övergå till NGB:s system, skulle avhålla sig därifrån av
hänsyn till de konsekvenser som en boskillnad normalt för med sig.

1* — Riksdagen 1972.3 sami. Nr 6

LU 1972: 6

Motionen

I motionen påpekas att ÄG B i vissa delar fortfarande gäller för dem
som ingått äktenskap före den 1 januari 1921. Särskilt framhålls bestämmelsen
att mannen är makans målsman i ekonomiska angelägenheter.

Motionärerna framhåller därefter att denna bestämmelse under nutida
förhållanden med strävanden efter likställdhet mellan könen, med obligatorisk
särbeskattning m. m. knappast längre är godtagbar. Visserligen
minskar av naturliga skäl det antal äktenskap på vilket den skall tillämpas,
men åtskilliga finns kvar och kommer att finnas ännu under många
år. Dessutom kan olägenheterna enligt motionärerna bli mera uttalade
när kontrahenterna blir äldre och mannen kanske får nedsatt förmåga
att överblicka ekonomiska dispositioner och beslut. Bestämmelsen måste
också, anser motionärerna, orsaka betydande extra arbete och besvär
för bankmän, affärsmän och jurister, som nu måste efterhöra när en
kvinnas äktenskap är ingånget för att kunna avgöra om hon har rätt att
fritt disponera över sin egendom — för att inte nämna hur förnedrande
förhållandet måste uppfattas av henne.

Avslutningsvis pekar motionärerna på att ÄGB kan medföra besvär
även för staten. När det gäller att genomföra ändringar i lagstiftningen
på andra områden, t. ex. i fråga om beskattningen, kan det sålunda
vara förenat med betydande olägenheter att nödgas ta hänsyn till den
grupp vars förhållanden styrs av regler som är totalt avvikande mot vad
som i alla andra sammanhang gäller eller eftersträvas.

Lagbercd ningen

I sitt den 31 augusti 1918 avgivna betänkande ”Förslag till giftermålsbalk
m. m.” föreslog lagberedningen att den gamla ordningen i princip
skulle bibehållas för de äktenskap som ingåtts före den nya balkens
ikraftträdande. Till stöd för förslaget anförde lagberedningen bl. a. följande.

Det vore utan tvivel ur flera synpunkter önskligt, om de nya bestämmelserna
angående makars rättsförhållanden kunde omedelbart vinna
fullständig tillämpning även beträffande makar, som ingått äktenskap,
innan den nya lagen trätt i kraft. En sådan tillämpning har ock föreslagits
av de danska och norska kommitterade. Beredningen har noga
övervägt denna fråga men därvid funnit en allmän regel av sådant innehåll
icke kunna tillstyrkas. Hinder möter enligt beredningens uppfattning
att göra den nya lagen för Sveriges del tillämplig, så vitt angår makarnas
egendomsförhållanden.

Enligt den äldre lagen utgör i regel makarnas egendom en komplex,
som tillhör makarna gemensamt och står under mannens förvaltning,
dock att hustrun förvaltar den egendom hon genom sitt arbete förvärvat.
Därjämte kan emellertid vardera maken hava enskild egendom. För
skulderna ansvara de särskilda egendomsmassorna eller delar därav
enligt olika regler i fråga om olika arter av skulder. Den nya lagen

LU 1972: 6

åter låter vardera maken bliva ägare av den egendom han inför och
lämnar ägaren förvaltningsrätt över sin egendom, varmed följer att vardera
med sin egendom svarar för sin gäld men i allmänhet ej för den andres.
För att den nya lagen skulle kunna tillämpas, vore det nödvändigt,
antingen att den gemensamma egendomen uppdelades mellan makarna,
eller att den i sin helhet tillädes en av dem. Att i alla äktenskap framtvinga
en uppdelning mellan makarna av den gemensamma egendom
de vid lagens ikraftträdande hava synes emellertid icke kunna ifrågasättas.
De danska och norska förslagen gå icke heller denna väg utan
behandla vardera maken såsom ägare av den gemensamma egendom
han förvaltar, varav blir följden, att mannen skall anses såsom ägare
av all gemensam egendom utom den, som hustrun genom sin förvärvsverksamhet
vunnit. Förslaget härutinnan motiveras därmed att, då
mannen redan enligt den äldre lagstiftningen har förvaltningsrätten över
egendomen och således råder över den såsom en ägare samt hustrun
enligt de nya reglerna vid en framtida bodelning får samma rätt till
andel i egendomen som nu, någon reell förändring av betydelse i själva
verket icke äger rum. Om detta ock må vara sant, så är det dock ur
principiell synpunkt icke tillfredsställande att sålunda genom en lagändring
förklaras, att det som enligt gällande lag tillhör bägge makarna
gemensamt hädanefter skall vara den enes egendom, så mycket mera som
regeln måste bliva tillämplig även beträffande den egendom hustrun
tidigare infört. Regeln synes vara stridande mot den allmänna grundsatsen,
att en ny lag icke bör verka ändring i redan uppkomna rättsförhållanden.
För att avvända denna anmärkning har enligt det norska
förslaget vardera maken erhållit rätt att få den äldre lagen fortfarande
tillämpad å makarnas äktenskap, om han gör anmälan därom, innan den
nya lagen träder i kraft. Då det helt säkert i en mängd fall skulle undgå
makarnas uppmärksamhet att en dylik rätt förefunnes, bleve regeln, så
vitt den avser att bevara makarnas redan vunna rätt, av tvivelaktigt
värde. Och i de fall då makarna finge kännedom om att det stöde dem
öppet att göra en dylik anmälan, skulle ofta slitningar mellan makarna
kunna uppstå, om den ene mot den andres önskan ville begagna sig av
rätten i fråga. Vad angår den svenska rätten, vars regler om ansvar för
gälden äro vida mera ingående än de danska och norska reglerna i
samma ämne, skulle det dessutom möta stora svårigheter att uppställa
tillfredsställande regler angående betalning av den äldre gälden, särskilt
vid konkurs. För närvarande skola makarna gemensamt försättas i konkurs,
och därvid finnes tillfälle att utskifta de särskilda gäldsarterna på
de egendomsmassor, vilka svara därför. Om den nya ordningen tillämpas,
måste vardera maken för sig sättas i konkurs, och de försök, som
inom beredningen företagits att under sådan förutsättning ordna gäldsbetalningen
efter huvudsakligen samma grundsatser som förut gällt,
hava icke lyckats. Om icke borgenärernas rätt skall trädas för nära,
måste bägge makarna bliva gemensamt ansvariga i åtskilliga fall, där
ansvarigheten nu är delad. Detta skulle utom andra olägenheter föranleda,
att det skydd de nuvarande gäldsreglerna för många fall bereda
hustrun skulle borttagas.

Men om sålunda den gamla ordningen måst i princip bibehållas för
de äldre äktenskapen, har beredningen låtit sig angeläget vara att söka
genom särskilda modifikationer i de äldre reglerna i största möjliga
omfattning bereda hustrun jämväl i de äldre äktenskapen de förmåner.

LU 1972: 6

den nya lagstiftningen avsett att giva henne. Såsom framgår av de
särskilda i detta hänseende föreslagna stadgandena, kan på denna väg
vinnas en högst betydande förbättring av hustruns rättsställning.

I propositionen (1920: 15) med förslag till ny giftermålsbalk anförde
departementschefen att den nya giftermålsbalken givetvis inte kunde i full
utsträckning göras tillämplig å redan bestående äktenskap. Ett sådant
förfarande skulle nämligen ha inneburit ett obehörigt intrång i grundsatsen,
att en lag inte borde medföra ändring i redan uppkomna rättigheter
och skyldigheter. Departementschefen framhöll att vissa betydelsefulla
modifikationer dock hade kunnat göras i de äldre reglerna i
riktning mot det nya systemet.

Nordisk rätt

Regler, reellt sett väsentligen likartade med de svenska (ehuru delvis
med betydande formella avvikelser) tillkom beträffande äktenskaps
rättsverkningar i Danmark genom Lov af 18. Mårts 1925 om /Egteskabets
Retsvirkninger och i Norge genom Lov av 20 mai 1927 om ektefellers
formuesforhold. Island hade, ehuru isländska delegerade icke deltagit
i det gemensamma förberedelsearbetet, redan genom en lag av
den 20 juni 1923 om äktenskapets rättsverkningar genomfört motsvarande
reform. Genom den nya äktenskapslagen av den 13 juni 1929 tillgodogjorde
sig även Finland resultaten av det skandinaviska samarbetet
på området.

Samma försiktighet, som den svenske lagstiftaren iakttog 1920, präglar
övergångsbestämmelserna till Finlands nya äktenskapslag av 1929. Också
i Finland gäller principen, att de nya reglerna om äktenskaps ekonomiska
rättsverkningar i stort sett icke skall tillämpas på de vid den
nya lagstiftningens ikraftträdande redan bestående äktenskapen.

Annorlunda förfors däremot vid de danska och norska reformerna
1925 resp. 1927; i överensstämmelse med vederbörande kommitterades
(antydda i citatet från lagberedningen ovan) förslag utsträckte man i
princip de nya reglernas giltighet även till de äldre äktenskapen, ehuru
med vissa modifikationer och med möjlighet för makarna i dylika
äktenskap att genom särskilt förfarande åvägabringa sådan ordning,
att de äldre reglerna i huvudsak fortfarande skulle gälla. Denna möjlighet
begagnades i Danmark i omkring 20 000 fall, i Norge däremot endast
i ej fullt 1 200 fall.

Malmströmska utredningen

Efter NGB:s tillkomst dröjde det av naturliga skäl åtskillig tid innan
innehållet i GP:s övergångsbestämmelser beträffande äldre äktenskap
ånyo sattes under diskussion. Så småningom höjdes i den allmänna de -

LU 1972: 6

hatten kritiska röster mot ett bibehållande av ÄGB. Detta ledde till att
professorn C. G. Björling år 1934 fick i uppdrag att utreda frågan. Björling
avled emellertid innan han hann påbörja utredningsarbetet. Frågan
fick därefter vila till dess justitieministern den 25 april 1944 uppdrog
åt professorn Åke Malmström att utreda frågan om möjligheterna att
upphäva äldre giftermålsbalken. År 1947 avlämnade Malmström betänkande
med förslag till upphävande av äldre giftermålsbalken (SOU
1947: 43). Förslaget hade i stort sett följande innehåll.

ÄGB och därtill anknutna bestämmelser skulle slutgiltigt upphävas
och NGB komma att framdeles gälla också beträffande de ekonomiska
rättsverkningarna i äldre äktenskap. Den föreslagna lagen såsom sådan
skulle träda i kraft den 1 juli 1948 men skulle utformas så, att NGB
infördes i de äldre äktenskapen först från och med den 1 januari 1950.
Tiden mellan dessa båda data skulle bilda en övergångsperiod, under
vilken det äldre systemet ännu gällde och borgenärerna hade möjlighet
att utkräva sina fordringar efter dess regler men samtidigt vissa förberedande
åtgärder kunde vidtagas för att lägga till rätta förhållandena vid
NGB:s införande.

NGB skulle den 1 januari 1950 träda i tillämpning med mycket få
modifikationer. Redan då befintlig enskild egendom skulle även i fortsättningen
räknas som enskild. Av samfällda boet skulle en del bli mannens
giftorättsgods, en del hustruns. Denna uppdelning skulle, om makarna
icke företoge några särskilda åtgärder, göras efter de bestående
förvaltningsförhållandena (status-quo-principen). En annan uppdelning
skulle dock kunna åstadkommas antingen genom avtal makarna emellan
i form av äktenskapsförord eller genom en av hustrun påkallad omfördelning,
verkställd av särskild skiftesman, varvid hustrun skulle få egendom
som hon infört i boet, dock aldrig mera än halva samfällda boet.
Dessa uppdelningsåtgärder skulle företagas under övergångsperoden; då
skulle även nu gällande boskillnadsmöjligheter kvarstå.

Vad beträffar gälden, skulle denna i stort sett från och med den 1
januari 1950 bedömas direkt enligt NGB, dvs. åvila den make som
stiftat den. Äldre gemensam gäld skulle alltjämt vara gemensam. Mannens
förvaltningsgäld skulle enligt huvudregeln bli mannens vanliga
gäld; gäld av den typ som avses i NGB 5: 12 skulle dock bli gemensam.
Kunde viss mannens förvaltningsgäld ej utkrävas under övergångsperioden,
borde viss särskild förmån beredas borgenären. Mannens enskilda
gäld skulle bli mannens vanliga gäld enligt NGB. Motsvarande skulle
gälla hustruns enskilda gäld och hennes förvaltningsgäld. Gäld, som
under övergångsperioden stiftades av hustrun ensam, borde eventuellt —
i den mån den icke bleve gemensam på grund av sitt syfte samt mannens
presumerade samtycke (ÄGB 11:2) — alltid hänföras till kategorin
hustruns förvaltningsgäld.

Boskillnads- och skiftesreglerna föranledde inga komplikationer. Den

LU 1972: 6

särskilda fördelen av bo oskifto (ÄGB kap. 17) skulle ej tillämpas efter
dödsfall den 1 januari 1950 eller senare. Särskilda övergångsbestämmelser
beträffande vederlagsfrågor skulle icke meddelas.

Makarna föreslogs icke få rätt att förbehålla sig fortsatt tillämpning
av ÄGB.

Vid remissbehandlingen tillstyrktes förslaget helt av Föreningen Sveriges
stadsdomare och Föreningen Sveriges stadsjiskaler.

Fredrika-Bremerförbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund
och Yrkeskvinnors samarbetsförbund, med vilka Sveriges kvinnors nationalförbund
instämde, framhöll att tiden borde vara mogen för ett fullständigt
upphävande av ÄGB, vars fortsatta tillämpning varit förenad
med stora olägenheter. Förbunden hade därför med stor tillfredsställelse
tagit del av förslaget. Särskilt ville förbunden framhålla önskemålet
att ge även hustrun i äldre äktenskap en med mannen principiellt
likvärdig ställning i ekonomiskt hänseende. För ett upphävande av balken
talade enligt förbunden vidare dess otidsenlighet och svårigheterna
att ha dubbla rättsregler. Förbunden kunde dock inte ansluta till de
tankegångar som varit avgörande för utformningen av förslaget. Särskilt
kritiserade förbunden den föreslagna status-quo-principen. Förbunden
förordade därför en omarbetning av förslaget.

Svea hovrätt tillstyrkte att förslaget blev föremål för lagstiftning. Även
hovrätten vände sig emellertid mot den föreslagna status-quo-principen
och förordade i stället att uppdelningen av det samfällda boet skulle
göras efter vad envar av makarna tillfört boet (proveniensprincipen).
Därest det skulle visa sig att status-quo-principen av praktiskt-tekniska
skäl var den enda lösningen, ville hovrätten dock inte för sin del motsätta
sig en lösning efter förslagets huvudgrunder.

Flovrätten över Skåne och Blekinge anförde att hovrätten för sin del
inte märkt någon större olägenhet av att ÄGB fortfarande var tillämplig
på de ekonomiska förhållandena i äldre äktenskap. Flovrätten konstaterade
att det dock måste anses betungande för rättslivet i allmänhet att
behöva använda två parallella system. Det framlagda förslaget ansåg
hovrätten innefatta en godtagbar lösning av frågan. Flovrätten hade
endast några mindre erinringar mot förslaget.

Göta hovrätt, som var mycket kritisk mot den föreslagna lagstiftningen,
framhöll att de skäl som lagberedningen år 1918 anfört mot ett
fullständigt upphävande av ÄGB alltjämt syntes äga giltighet. Hovrätten
ville därför starkt ifrågasätta huruvida det kunde vara lämpligt att upphäva
ÄGB. De av utredningsmannen anförda skälen för ett upphävande
fann hovrätten i och för sig inte bärande. Först om det visade sig, att
olägenheter av allvarlig art skulle vara förenade med ett bibehållande av
de äldre äktenskapen, kunde det enligt hovrättens mening finnas anledning
att genomföra en lagstiftning om ÄGB:s upphävande. Om ÄGB

upphävdes borde makar i äldre äktenskap ha möjlighet att, om de var
ense därom, även för framtiden få sina ekonomiska förhållanden reglerade
på samma sätt som tidigare. De borde därför erhålla rätt att
genom äktenskapsförord under viss övergångstid träffa avtal av sådant
innehåll.

Svenska bankföreningen förklarade att från de synpunkter Bankföreningen
hade att beakta fanns det inte något behov av den föreslagna
lagstiftningen. Skulle lagstiftningen från andra synpunkter anses fylla ett
väsentligt behov, saknade Bankföreningen emellertid, oaktat att ett genomförande
av förslaget skulle medföra vissa olägenheter, anledning att
motsätta sig den. Bankföreningen fann sig dock föranlåten att framföra
smärre erinringar mot förslagets detaljer.

Direkt avstyrkan på förslaget framfördes endast av Föreningen Sveriges
häradshövdingar. Föreningen kunde inte ansluta sig till utredningsmannens
uppfattning att åtskilliga beaktansvärda skäl talade för ett upphävande
av ÄGB. Frånsett olägenheten för undervisningsmyndigheterna
att behöva arbeta med dubbla system, var nackdelarna med den nuvarande
ordningen i praktiken synnerligen obetydliga. Visserligen kunde
från principiella synpunkter vara önskvärt att hustrun i äldre äktenskap
fick en med mannen likvärdig ställning i ekonomiskt hänseende. Erfarenheterna
visade emellertd enligt föreningen, att inom dessa äktenskap
inte framträtt något intresse för en dylik omläggning. Detta förhållande
torde bero därpå att i dessa äktenskap sedan länge tillämpades en anordning,
varmed makarna var fullt till freds. Föreningen hävdade, att behov
ej förelåg att endast för principens skull vidta en lagändring, där
det levande livet funnit sig fullt till rätta med förhållandena sådana de
gestaltat sig. Enligt föreningens mening förelåg inte sådana skäl att man
borde företa en omläggning av de äldre äktenskapens ekonomiska rättsregler
med därav följande olägenheter, som särskilt under övergångstiden
skulle komma att framträda med styrka.

I konselj den 27 november 1953 beslöts att förslaget till upphävande
av ÄGB ej skulle föranleda ny lagstiftning.

Familjerättskomniittén

Familjerättskommittén avgav år 1964 betänkandet ”Äktenskapsrätt”
(SOU 1964:35) med förslag till ändrade bestämmelser om bl. a. makars
egendom och gäld. Beträffande äktenskap som ingåtts före den 1 januari
1921 gjordes i förslaget i princip inte några ändringar i vad som följer
av lagen om införande av NGB.

Familjelagssakkunniga

År 1969 tillkallade chefen för justitiedepartementet sakkunniga för att
göra en översyn av den familjerättsliga lagstiftningen.

LU 1972: 6

I direktiven framhåller departementschefen bl. a. att de sakkunniga
bör undersöka om det finns anlednng att behålla de allmänna bestämmelserna
i 5 kap. NGB rörande makars förpliktelser mot varandra under
äktenskapets bestånd och om de där föreskrivna rådighetsinskränkningarna
kan begränsas, exempelvis till sådant som innebär förfogande
över den gemensamma bostaden eller det gemensamma bohaget. Underhållsbidrag
mellan makar bör i princip inte komma i fråga efter äktenskapets
upplösning. Denna princip kan dock enligt departementschefen
inte genomföras fullt ut, utan det bör finnas möjlighet för exempelvis
make som saknar yrkesutbildning och har särskilda svårigheter att få
förvärvsarbete att åtminstone under viss tid uppbära underhållsbidrag
från den andra maken.

De sakkunniga bör även överväga olika alternativ för en begränsning
av giftorättsinstitutet. I direktiven understryks att denna fråga är mycket
komplicerad. De sakkunniga bör ha full frihet att pröva olika alternativ
som harmonierar med den principiella målsättningen för utredningsarbetet.
De sakkunniga bör i detta sammanhang ägna särskild uppmärksamhet
åt övergångsproblemen. övergångsbestämmelser i ämnet
måste utformas så att det inte uppstår brutala och oväntade konsekvenser
för personer som har inrättat sig efter den nuvarande lagstiftningen. Mot
bakgrunden av de nya giftorättsregler de sakkunniga kommer att föreslå
bör, framhåller departementschefen, också nuvarande regler om bodelning
och äktenskapsförord ses över.

Direktiven berör inte frågan om tillämpningen av ÄGB. Självfallet
måste de sakkunniga dock ta ställning till frågan om av dem föreslagna
nya regler skall bli tillämpliga på de äldre äktenskapen.

Vissa statistiska uppgifter

Från statistiska centralbyrån har inhämtats att den 1 november 1970
alltjämt fanns 42 909 bestående äktenskap, vilka ingåtts före den 1 januari
1921. I nedanstående tabell har dessa äktenskap fördelats efter
vigselår. Siffermaterialet har framtagits i samband med folk- och bostadsräkningen
1970.

Antal 1.11.1970 bestående äktenskap ingångna

år		år		år
1920	8 825	1911	1 157	1902	26
1919	7 023	1910	914	1901	17
1918	5 722	1909	594	1900	12
1917	4 609	1908	516	1899	4
1916	3715	1907	305	1898	1
1915	3 007	1906	225	1897	2
1914	2 449	1905	121	1896	1
1913	1 990	1904	107	1895	1
1912	1 514	1903	51	1894	1

LU 1972: 6

Utskottet

Den 1 januari 1921 trädde den nuvarande giftermålsbalken (NGB) i
kraft. Med NGB infördes grundsatsen om makarnas principiella likställdhet
även i ekonomiskt hänseende. Vardera maken har sålunda sin
egendom, som han eller hon själv förvaltar, och sin gäld. Det nya systemet
beträffande äktenskaps ekonomiska rättsverkningar gjordes med
vissa undantag inte tillämpligt på de vid NGB:s ikraftträdande redan
existerande äktenskapen. För dessa gäller i huvudsak alltjämt de i äldre
giftermålsbalken (ÄGB) upptagna reglerna. ÄGB:s regelsystem bygger
på huvudprincipen om egendomsgemenskap mellan makarna — med
vissa viktiga undantag — och förvaltningsrätt för mannen såväl till den
samfällda egendomen som till sin egen och jämväl hustruns enskilda
egendom. Enligt ÄGB är mannen hustruns rätte målsman, vilket dock
numera inte gäller i personligt hänseende.

I motionen framhålls att bestämmelserna i ÄGB och särskilt regeln
om mannens målsmanskap i ekonomiska angelägenheter står i strid med
strävandena efter likställdhet mellan könen och följaktligen inte längre
kan godtas. Motionärerna yrkar därför att ÄGB nu skall till alla delar
upphävas.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att ÄGB:s regelsystem i
dag ter sig otidsenligt och föråldrat. Ett system som bygger på att mannen
är hustruns målsman i ekonomiska angelägenheter har ej längre
sin plats i modern lagstiftning. Frågan kan ej anses ha endast teoretiskt
intresse. Antalet äktenskap, på vilka reglerna i ÄGB är tillämpliga, har
visserligen av naturliga skäl nedgått kraftigt. Vid årsskiftet 1970/71
fanns dock alltjämt cirka 42 000 bestående äktenskap, vilka ingåtts före
den 1 januari 1921. Vissa möjligheter finns emellertid att göra NGB:s
regler tillämpliga även på äldre äktenskap. Enligt 5 § 8 mom. lagen om
införande av NGB kan makarna nämligen genom äktenskapsförord bestämma
att boskillnad skall äga rum och att egendom, som efter boskillnadens
genomförande skulle vara makes enskilda egendom, i stället
skall vara hans giftorättsgods. Denna möjlighet att föra över äldre äktenskap
till de för nyare äktenskap gällande reglerna torde vara föga
känd hos allmänheten och den har ej använts i någon större utsträckning.

Enligt utskottets mening talar starka skäl för att låta NGB bli tilllämplig
även på de äktenskap som ingåtts före den 1 januari 1921. En
omläggning av systemet är emellertid en komplicerad fråga och kräver
ingående överväganden. Enligt utskottets mening är det därför lämpligt
att frågan om ett eventuellt upphävande av ÄGB får prövas av familjelagssakkunniga
i samband med deras arbete med en översyn av NGB.

Med hänsyn till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen i anledning av motionen 1972: 925 hos Kungl. Maj:t
anhåller att motionen jämte detta betänkande överlämnas till

LU 1972:6

familjelagssakkunniga för övervägande av frågan om upphävande
av äldre giftermålsbalken.

Stockholm den 8 mars 1972

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Svanström
(c), Sundelin (s), fröken Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m), Hammarberg
(s)*, Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s), fru Jonäng (c),
herrar Andersson i Södertälje (s), Winberg (m),* Israelsson (vpk), Annerås
(fp) och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

K L Beckmans Tryckerier AB* Stockholm