Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående inskränkning i bouppteckningsplikten (Betänkande 1972:LU21 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 21 år 1972

LU 1972:21

Nr 21

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående inskränkning i
bouppteckningsplikten.

I motionen 1972:16 av herr Börjesson i Falköping (c) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär sådan ändring i ärvdabalkens bestämmelser
att en uppmjukning av bouppteckningsplikten kommer till stånd i
enlighet med vad i motionen anförts.

Utskottet har inhämtat utlåtande över motionen från hovrätten för
Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt och
kammarkollegiet. På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits
av rättshjälpsanstalten i Gävle, Sveriges advokatsamfund och Föreningen
Sveriges tingsrättsdomare.

Hovrätten för Västra Sverige har bifogat yttranden från Göteborgs,
Halmstads och Uddevalla tingsrätter. Hovrätten för Nedre Norrland har
överlämnat yttranden från Härnösands och Sollefteå tingsrätter.

Gällande bestämmelser

Enligt bestämmelser i 20 kap. ärvdabalken skall bouppteckning upprättas
efter varje avliden person. Hithörande bestämmelser innebär i
huvudsak att bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter dödsfallet
samt att bouppteckningen inom en månad efter upprättandet skall
ingivas till vederbörande domstol för inregistrering. Bouppteckningen
skall förrättas av två gode män. Det ankommer på dödsbodelägare, som
har egendomen i sin vård, eller också boutredningsman eller testamentsexekutör
att bestämma tid och ort för bouppteckningen samt att utse de
gode männen. Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman
eller testamentsexekutör, ankommer det på annan, som enligt
18 kap. 2 § ärvdabalken har egendomen i sin vård, att föranstalta om
bouppteckning (bl. a., husfolk, husvärd, polismyndighet, av rätten särskilt
förordnad god man). Det åligger rätten att tillse, att bouppteckning inom
laga tid förrättats och ingivits. För att framtvinga bouppteckningspliktens
fullgörande äger rätten förelägga vite eller, där bouppteckning ej skett,
förordna någon att föranstalta därom. Yppas efter bouppteckningens
förrättande ny tillgång eller gäld eller annan felaktighet i bouppteckningen,
skall inom en månad uppgöras s. k. tilläggsbouppteckning.

Vid inregistrering av bouppteckning eller tilläggsbouppteckning skall
domstolen fastställa den skatt, som skall erläggas jämlikt reglerna i kungl,
förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt (AGF).
Bouppteckningen är vid arvsbeskattningen den vanligaste beskattningshandlingen.
I vissa fall blir det dock nödvändigt att i stället avge en
deklaration. Reglerna om deklarationer ges i 45 § AGF.

Riksdagen 1972. 8 sami. Nr. 21

LU 1972:21

Motionen

I motionen framhålls att det i många fall inte synes föreligga några
bärande skäl för upprättande av bouppteckning. Motionären avser då
närmast de fall där den avlidne är medellös eller i det närmaste medellös
och utan kända arvingar eller då den avlidne är ett barn som icke
efterlämnar några tillgångar. I dessa fall borde bouppteckningen enligt
motionärens mening kunna ersättas av en skriftlig anmälan till rätten,
som i sin tur får avgöra huruvida en fullständig bouppteckning är
nödvändig. Anmälan kunde undertecknas under edlig förpliktelse av två
vederhäftiga personer men utan anlitande av gode män för boets
upptecknande och värderande, något som i regel medför besvär och extra
kostnader för dödsbodelägarna. Förenklingen skulle också bespara
domstolarna kostnader, t. ex. genom att antalet vitesförelägganden skulle
minska.

En förenkling och uppmjukning av bouppteckningsplikten tarvar enligt
motionärens mening ingen omfattande utredning. En översyn torde
med fördel kunna företas inom justitiedepartementet.

Frågans tidigare behandling

I samband med boutredningslagens tillkomst övervägdes frågan, huruvida
bouppteckning är erforderlig när boets egendom är ringa. I sitt år
1932 avgivna förslag till lag om boutredning och arvskifte anförde lagberedningen
bland annat följande.

Hos oss torde också vid åtskilliga underrätter den praxis tillämpas, att
fordran på bouppteckningen eftergives, när enligt tillgängliga uppgifter
tillgångarna äro så obetydliga, att de ej förslå till annat än gäldande av
begravningskostnaderna och andra utgifter i anledning av dödsfallet.
Huruvida denna praxis kan anses överensstämma med lagens mening, får
anses tvivelaktigt. I varje fall synes den ej böra medgivas för framtiden.
Enligt lagberedningens åsikt hör det till god ordning att, också när varken
gäld eller tillgångar finnas genom bouppteckning fastslås, vilka som äro
dödsbodelägare, samt att övriga uppgifter lämnas, vilka skola förekomma
i bouppteckningen. Ny gäld liksom nya tillgångar kunna nämligen sedermera
yppa sig, och då är det till gagn, att redan i samband med dödsfallet
dessa uppgifter blivit fastslagna. I många hithörande fall är en
bouppteckningsförrättning av nöden till vinnande av klarhet angående
den verkliga ställningen. En regel, som avsåge befrielse från bouppteckningsplikt,
då boet kunde anses vara ringa, synes även ur den synpunkten
betänklig, att ovisshet om bouppteckningspliktens förhandenvaro stundom
kunde uppkomma.

Frågan togs upp på nytt till behandling av ärvdabalkssakkunniga i
deras år 1954 avgivna förslag till ärvdabalk. Från olika håll hade nämligen
framställts önskemål att befrielse från bouppteckningsplikt skulle
kunna medgivas under vissa omständigheter. Det hade visat sig svårt att

LU 1972:21

få till stånd bouppteckning när den avlidne var en medellös, på ålderdomshem
avliden person eller då eljest den avlidne varken efterlämnat
nämnvärda tillgångar eller annan skuld än till hemkommunen för åtnjuten
socialvård. I dylika fall hade bouppteckningen praktiskt sett icke
någon uppgift att fylla. Den för bouppteckningen erforderliga släktutredningen
erbjöd ej sällan stora svårigheter. Ofta medförde det mycket
besvär att få kontakt med den avlidnes anhöriga. Dessa vore stundom
spridda över hela landet; en och annan bodde utom riket, vanligen i
Amerika.

Ärvdabalkssakkunniga erinrade om lagberedningens ställningstagande
och anförde vidare:

Enligt de sakkunnigas mening föreligger ej heller nu anledning till
annat bedömande. På de av lagberedningen anförda skälen måste det
anses vara av värde att den obligatoriska bouppteckningsplikten upprätthålles.
I själva verket torde denna plikts fullgörande endast i undantagsfall
föranleda mera avsevärt besvär. Då den avlidnes egendom ej omhändertages
av dödsbodelägare, skall enligt 2 § andra stycket i förevarande
kapitel annan, som är närmast till att omhändertaga egendomen,
föranstalta om bouppteckning. I de fall varom här är fråga torde det
ofta vara naturligt att uppgiften ankommer på en socialvårdstjänsteman.
Hos vederbörande pastorsämbete kan denne, även om han ej får upplysning
om samtliga dödsbodelägare, åtminstone erhålla kännedom om
någon som i sin tur kan lämna uppgift om de övrigas namn och adresser.
Om det visar sig omöjligt att utan omgång få reda på viss dödsbodelägares
adress, torde beträffande denne kunna antecknas att han vistas på
okänd ort. Då det är uppenbart att den avlidnes tillgångar äro obetydliga
och att skulden för åtnjuten socialvård i varje fall uppgår till väsentligt
högre belopp, kan det nämligen icke vara rimligt att alltför stor möda
nedlägges på att efterforska delägarnas adresser. Någon kallelse å den
som vistas på okänd ort kan givetvis icke ske, och eftersom denne i realiteten
icke erhåller något arv, torde ej heller kungörelse jämlikt 16 kap.
i förslaget behöva utfärdas.

Under remissbehandlingen av ärvdabalkssakkunnigas förslag berördes
förevarande fråga endast av Föreningen Sveriges häradshövdingar, som
ansåg att trots de goda skäl, som åberopats för de sakkunnigas avvisande
ståndpunkt, man beträffande avlidna, som icke efterlämnat några tillgångar
eller allenast obetydliga tillgångar och skulder, ofta skulle kunna
— utan att beaktansvärda olägenheter bleve följden — ersätta det fullständiga
bouppteckningsförfarandet med åtgärder av enklare art.

Vid lagrådsremissen av förslaget till ärvdabalk förklarade föredragande
departementschefen, att de sakkunniga enligt hans mening anfört
bärande skäl för sin uppfattning, att den obligatoriska bouppteckningsplikten
borde upprätthållas och att han därför icke kunde tillmötesgå
det av Häradshövdingeföreningen framförda önskemålet om vissa lättnader
i denna plikt.

Vid 1961 års riksdag väcktes motioner (I: 497 och II: 577) i, utom

LU 1972:21

annat, samma ämne som det nu ifrågavarande. Motionerna, som behandlades
av första lagutskottet, blev föremål för remissförfarande. Flertalet
av remissinstanserna, Stockholms rådhusrätt, Sveriges advokatsamfund
m. fl., fann den av motionärerna begärda utredningen påkallad,
medan Föreningen Sveriges häradshövdingar avstyrkte motionärernas
hemställan. I fråga om det närmare innehållet i angivna remissyttranden
får utskottet hänvisa till första lagutskottets utlåtande 1LU 1961: 21.

Utskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. I utlåtandet anförde
utskottet, bland annat, följande.

Vad beträffar motionärernas yrkande om en uppmjukning av bouppteckningsplikten,
framgår av den ovan lämnade redogörelsen, att hithörande
problem övervägts redan av lagberedningen 1932 och på nytt
tagits upp till granskning vid utarbetandet av ärvdabalken samt att de
skäl, som motionärerna nu andragit till stöd för sin uppfattning, i huvudsak
har åberopats redan i den tidigare debatten, dock utan att vinna
beaktande. De svårigheter som enligt motionärerna är förenade med
gällande bouppteckningsplikt, synes ej heller för närvarande kunna påkalla
ett ändrat ståndpunktstagande. Såsom advokatsamfundet framhåller
i sitt yttrande, kan det sägas, att en bouppteckning i de av motionärerna
angivna fallen icke har någon nämnvärd praktisk funktion att
fylla, men å andra sidan måste beaktas, att bouppteckningen är av grundläggande
betydelse för alla, som har intressen att bevaka i dödsboet.
Det kan därför icke förväntas, att en ändring av hithörande regler enligt
de av motionärerna angivna riktlinjerna skulle medföra något påtagligt
minskat arbete med boutredningarna. Härtill kommer, att de bouppteckningar,
varom här är fråga, redan nu i de flesta fall är föga arbetskrävande.
Såsom framgår av ärvdabalkssakkunnigas ovan återgivna uttalande,
kan det icke vara rimligt att kräva, att då tillgångarna är obetydliga
alltför mycket arbete nedlägges för att efterforska dödsbodelägares
adresser. Härtill kommer, att avfattandet av den skriftliga bouppteckningen
underlättas genom olika blankettformulär.

Även vid 1963 års riksdag väcktes motioner i ämnet (I: 31 och II: 37).
Första lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande,
1LU 1963: 6, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. I utlåtandet erinrade utskottet om de överväganden som tidigare
gjorts i frågan samt tilläde, att det kunde antagas att det av motionärerna
ifrågasatta förfarandet i många fall ej skulle medföra någon egentlig
förenkling. Den utredning som i allt fall måste göras för att domstolen
skall kunna bedöma, huruvida bouppteckning skall upprättas eller ej,
kunde nämligen enligt utskottet förutsättas få sådan omfattning, att den
ej skulle väsentligen skilja sig från den utredning som för närvarande
verkställes, då fråga är om avliden som saknar tillgångar.

I sin till riksdagen år 1964 avgivna ämbetsberättelse anförde justitieombudsmannen
(JO) att det vid inspektioner iakttagits att på en del
domstolar bouppteckning ej infordrades när barn avlidit och man kunde
antaga att barnet ej ägt några eller i varje fall helt obetydliga tillgångar.

LU 1972:21

Efter redogörelse för lagberedningens, ärvdabalkssakkunnigas och departementschefens
i det föregående redovisade uttalanden anförde JO för
egen del att undantag från bouppteckningsplikten inte syntes kunna
medgivas.

Med anledning av motioner vid 1966 års riksdag (1:140 och 11:187)
samt vid 1967 års riksdag (11:30) uttalade första lagutskottet i sina av
riksdagen godkända utlåtnaden 1LU 1966:5 och 1LU 1967:17 att
utskottet ej funnit anledning att frångå sin tidigare uppfattning i frågan
samt hemställde att motionerna ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Frågan behandlades ånyo vid 1971 års riksdag (motion 1971:56).
Lagutskottets majoritet fann i betänkandet LU 1971:3 att det inte
inträffat någon omständighet, som kunde ge anledning att frångå den av
riksdagen tidigare intagna ståndpunkten, samt hemställde att motionen
inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottets minoritet (4
ledamöter) ansåg att riksdagen borde i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande viss uppmjukning av bouppteckningsplikten.
Utskottsmajoritetens förslag godkändes av riksdagen.

Kapitalskatteberedningen

Vissa organisatoriska frågor beträffande arvs- och gåvobeskattningen
har utretts av kapitalskatteberedningen i dess betänkande ”Teknisk
översyn av kapitalbeskattningen” (SOU 1971:46). Beredningen föreslår
sålunda, att länsstyrelserna framdeles övertar arvskattebestyren från
tingsrätterna, liksom registreringen av bouppteckningar. Härigenom
samlas registrerings-, skattläggnings- och uppbördsfunktionerna hos en
och samma myndighet, vilket ökar möjligheterna till en förenklad och
mer enhetlig handläggning av ärendena. Beredningen framhåller att det är
viktigt bl. a., att utarbeta enhetliga rutiner för att med datateknikens
hjälp bevaka bouppteckningsplikten och underlätta dess fullgörande.
Genom att datakontoren på länsstyrelserna anlitas kan pastorsämbetenas
dödsfallsavisering upphöra. Efter dödsfallsrapportering via datakontoren
kan formulär för bouppteckning förses med förtryck med erforderliga
persondata om den avlidna. Detta formulär kan snabbt tillställas
dödsboet som samtidigt erinras om bouppteckningsplikten. I anslutning
härtill kan också särskilda bevakningsregister förås på ett enkelt sätt.

Beredningen berör också frågan om obligatorisk bouppteckningsplikt
(s. 164). Beredningen konstaterar att endast omkring en tredjedel av
bouppteckningarna skattläggs och att det inte är sällsynt med bouppteckningar
som saknar varje praktisk betydelse. 1 och för sig kan det därför
enligt beredningens mening ifrågasättas om inte den nuvarande obligatoriska
bouppteckningsplikten skulle kunna lättas. Denna frågeställning
saknar dock förstahandsintresse för arvsbeskattningens vidkommande.
Beredningen framhåller att bouppteckningens primära funktion ligger på
det civilrättsliga planet och hänvisar till att problemet senast upptogs av
ärvdabalkssakkunniga år 1954. Med hänsyn till att bouppteckningsinsti -

LU 1972:21

tutet är en hörnsten på successionsrättens område anser beredningen att
eventuella ändringar på detta område kräver överväganden som ligger vid
sidan av beredningens uppdrag. Beredningen lämnar därför inget förslag i
frågan.

Remissvaren

Stockholms tingsrätt, Härnösands tingsrätt, rättshjälpsanstalten i
Gävle och Sveriges advokatsamfund tillstyrker att frågan om en förenkling
och uppmjukning av bouppteckningsplikten blir föremål för utredning.
Kammarkollegiet, som är granskningsmyndighet beträffande arvskatt
och vars advokatfiskalsämbete företräder allmänna arvsfonden,
tillstyrker likaledes att frågan utreds och därvid på det sätt som 1971 års
utskottsreservanter föreslagit. Göteborgs tingsrätt och Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare tillstyrker en utredning av frågan såvitt avser
bouppteckning efter barn som avlidit i späd ålder. Uddevalla tingsrätt
avstyrker i princip motionen men uttalar likväl starka sympatier för
någon begränsning av bouppteckningsplikten beträffande avlidet barn.
Motionen avstyrks av hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre
Norrland, Halmstads tingsrätt och Sollefteå tingsrätt.

Flera remissinstanser understryker allmänt bouppteckningens
civilrättsliga betydelse och hänvisar härvid bl. a. till
lagberedningens och ärvdabalkssakkkunnigas ovan redovisade uttalanden.
Sollefteå tingsrätt erinrar sålunda om att bouppteckningsinstitutets
främsta syfte är civilrättsligt, nämligen att tillgodose dödsbodelägarnas
och borgenärernas intressen av att få vissa fakta klarlagda på ett
tillfredsställande och formbundet sätt. Institutet är ägnat att skapa
trygghet och ordning, undanröja möjligheter till manipulationer med
dödsboets egendom och att lägga en god grund för arvskifte och fortsatt
boutredning om t. ex. ytterligare tillgång sedermera skulle bli känd. Den
obligatoriska bouppteckningsplikten är enligt tingsrätten säkert ägnad att
i ett ömtåligt bevisläge — just med hänsyn till dödsfallet — undanröja
tvist och onödig misstänksamhet i efterhand. Halmstads tingsrätt
framhåller att en bouppteckning — förutom att utgöra underlag för
beräkning av arvskatt — är av väsentlig betydelse i olika civilrättsliga
hänseenden t. ex. behörighetshandling gentemot tredje man samt underlag
vid förordnanden av god man och inskrivning av förmynderskap.
Även Göteborgs tingsrätt understryker att bouppteckningens primära
funktion är av civilrättslig art men framhåller att bouppteckningsinstitutet
är av stor betydelse på det arvsrättsliga området. Stockholms
tingsrätt hävdar däremot att bouppteckningen alltmer kommit att i första
hand uppfattas som ett underlag för myndigheterna att beräkna
arvskatt. Något allmänt intresse att bibehålla bouppteckningsplikten i
nuvarande omfattning torde enligt tingsrätten ej heller finnas för annat
ändamål än att arvskatt skall kunna fastställas och drivas in. Det
civilrättsliga intresset av att bouppteckning upprättas för att kunna tjäna
som legitimationshandling och underlag för delning av dödsboet m. m.

LU 1972:21

anser tingsrätten som regel ej kunna åberopas för att bibehålla bouppteckningsplikten
då fråga är om bristbon eller dödsbon vilkas tillgångar inte
förslår till annat än att betala begravningskostnaderna och andra utgifter i
anledning av dödsfallet.

Flertalet av de remissinstanser som tillstyrker motionen har funnit att
bouppteckningsplikten kan inskränkas när det gäller barn som avlider
i späd ålder. Tingsrättsdomarföreningen och Göteborgs tingsrätt framhåller
sålunda att en eftergift av bouppteckningskravet syns tänkbar just i
sådana fall. Kammarkollegiet påpekar att bouppteckningsplikten stundom
framstår som onödigt betungande eller till och med något stötande,
t. ex. när den avlidne är underårig och medellös. Rättshjälpsanstalten i
Gävle uppger att rättshjälpsanstalten efter överenskommelse med Gävle
tingsrätt under flera år har stått till tjänst med att upprätta bouppteckningar
för de dödsbon som inte i tid fullgjort denna sin skyldighet. De
erfarenheter som rättshjälpsanstalten därvid vunnit visar att de av
motionären anförda exemplen inte är ovanliga. Föräldrar, vilkas barn
avlidit i späd ålder, ställer sig ofta helt oförstående, när bouppteckning
infordras och upplever av rätt begripliga skäl kravet som stötande och
plågsamt. Stockholms tingsrätt framhåller att det visserligen i regel är
möjligt att framtvinga bouppteckning även efter ett avlidet minderårigt,
kanske nyfött barn men att det ter sig både onödigt och motbjudande att
tillgripa tvångsåtgärder i sådana fall. Vanligtvis efterlämnar sådant barn
inga tillgångar och något intresse av att bouppteckning upprättas finns
inte. Tingsrätten har, när det gäller underlåtenhet att fullgöra bouppteckningsplikten
efter avlidna småbarn, inte ansett sig böra tillgripa vitesföreläggande
eller förordnande av bouppteckningsförrättare. Uddevalla tingsrätt,
som i princip avstyrker motionen, uttalar starka sympatier för någon
begränsning av bouppteckningsplikten beträffande barn, även om detta
för tingsrättens del knappast skulle medföra någon lättnad. Enligt
tingsrätten skulle det vara möjligt att i fall, när den avlidne är ett barn
under viss ålder, vilket efterlämnat allenast föräldrarna eller en av dem
såsom dödsbodelägare, medge generellt undantag från bouppteckningsplikten.
Att dylika fall undantages från bouppteckningsplikten skulle
enligt tingsrätten te sig tilltalande med hänsyn till att krav på bouppteckning,
kanske med vitesföreläggande eller hot därom, just härvidlag
understundom kan verka rent av stötande. Å andra sidan skulle väl
antalet fall, som undantagsregeln kom att omfatta, bli tämligen ringa och
effekten därav skulle enligt tingsrättens mening sannolikt bli ganska
obetydlig för de personer som skulle beröras därav.

Några remissinstanser pekar på att det av motionären föreslagna
förfarandet med anmälan till rätten inte skulle i barnfallen medföra några
nämnvärda fördelar för den enskilde. Sollefteå tingsrätt upplyser sålunda
att tingsrätten i anledning av rekommendation av JO vid inspektion år
1971 utarbetat och nu tillhandahåller formulär, vilka i stort sett icke
väsentligen skiljer sig ifrån en anmälan av det slag motionären synes ha
tänkt sig. Bouppteckningen utgörs i dessa fall endast av en enkel försäkran
att barnet saknat tillgångar.

LU 1972:21

När det gäller bouppteckning efter medellösa personer råder
större tveksamhet hos remissmyndigheterna om i vilken utsträckning
bouppteckningskravet skulle kunna efterges. Rättshjälpsanstalten i Gävle
understryker att för dödsbodelägare efter medellös eller i det närmaste
medellös person — i den mån nu släktingar över huvud taget tar
befattning med saken — ter sig den obligatoriska bouppteckningsplikten
som ganska meningslös. Bouppteckningar efter medellösa personer kan
enligt rättshjälpsanstaltens erfarenhet ej sällan — på grund av släktutredningar
och efterforskningar — bli både arbetskrävande och kostsamma.
Tingsrättsdomarföreningen framhåller att det torde höra till rena undantagen
att en avliden vuxen person inte efterlämnar några tillgångar. Kravet
på bouppteckning i dessa fall bör därför enligt föreningen i princip
upprätthållas. Sollefteå tingsrätt framför liknande synpunkter. Stockholms
tingsrätt framhåller däremot att antalet socialfall eller människor
som lever och dör i en ren misär numera inte är obetydligt i Stockholm.
Med nuvarande regler skall bouppteckning upprättas efter dem samt
dödsbodelägare uppspåras och kallas till förrättningen, endast för att det
skall konstateras att brist föreligger. För tingsrätten innebär det avsevärt
arbete att kontrollera att bouppteckningsplikten i sådana fall efterlevs. I
de fall då sociala myndigheter kan förordnas att upprätta bouppteckning,
överförs svårigheterna på dem att taga reda på vilka som är delägare i
boet och sedan kalla till bouppteckning. När det efter åratals efterforsknings-
och anmaningsarbete visat sig omöjligt att få fram bouppteckningar
efter sådana avlidna, har tingsrätten funnit sig nödsakad att
avskriva frågan om indrivning av bouppteckningarna.

Sveriges advokatsamfund hänvisar till sitt år 1961 avgivna remissyttrande.
vari tillstyrktes en uppmjukning av bouppteckningsplikten i
hithörande fall. Av hänsyn till borgenärerna kunde befrielse från
skyldigheten att upprätta bouppteckning medges endast då tillgångarna
inte täcker begravningskostnaderna. Hovrätten för Västra Sverige drar
samma gräns för möjligheterna att ge efter på bouppteckningskravet och
framhåller att den omständigheten att tillgångarna är så ringa att de inte
förslår till betalning av dödsboets skulder alltså inte är tillräcklig som
grund för befrielse. De fall som kan omfattas av en regel av ifrågasatt slag
är enligt hovrättens mening följaktligen av mycket enkel natur och
beträffande dessa fall kan en föreskrift om ett i en eller annan form
bestyrkt intyg ändå inte undvaras. Hovrätten för Nedre Norrland anför
liknande synpunkter och tillägger att den föreslagna ordningen skulle
innebära större möjligheter att undandra egendom eller i vart fall kunna
ge anledning till misstankar om att egendom undandragits av den som
innehaft dödsboet.

Kammarkollegiet uttalar att i dessa fall såväl arvsbeskattningen som
arvsfondens intressen kan tillgodoses lika väl genom en deklaration som
genom bouppteckning. Avgörande för var gränsen skall gå mellan
boupptecknings- och deklarationsfallen bör enligt kammarkollegiet vara
värdet av tillgångarna och förekommande försäkringar. Förslagsvis skulle
det kunna tänkas räcka med en deklaration om detta värde inte överstiger

LU 1972:21

ett halvt basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Göteborgs tingsrätt
betonar att efter dödsfallet kan kännedom vinnas om såväl nya tillgångar
som nya skulder och det måste då enligt tingsrätten anses av vikt, inte
minst med hänsyn till borgenärer och dödsbodelägares ansvar för boets
gäld, att redan vid dödsfallet genom bouppteckning kretsen av dödsbodelägare
fastslagits och övriga uppgifter lämnats som skulle förekomma i
en bouppteckning. Tingsrätten pekar vidare på att den ökade förekomsten
av livförsäkringar med förmånstagarförordnanden, där värdet av
försäkringen ej inräknas i boets tillgångar, kan nödvändiggöra en
bouppteckningsförrättning även om tillgångar i övrigt helt saknas. Även i
flera andra fall fordras bouppteckning för vinnande av klarhet om den
verkliga ställningen vid dödsfallet, exempelvis då det enligt 7 kap. 3 § ÄB
kan åligga efterlevande makes rättsägare att visa ställningen i boet efter
den först avlidna maken.

Ett par remissinstanser pekar på ytterligare ett fall där en uppmjukning
av bouppteckningsplikten borde komma till stånd. Sålunda framhåller
Stockholms tingsrätt att det numera bor och arbetar i Stockholm
en stor mängd utländska medborgare, som är mantalsskrivna
i kommunen men som inte har någon familj eller annan anhörig i
Sverige. När sådana utlänningar dör har det enligt tingsrätten ofta visat
sig omöjligt att få erforderliga uppgifter om släktingar i hemlandet,
språksvårigheter hindrar dessutom efterforskningarna och släktingarna i
hemlandet har vanligtvis ingen förståelse för svenska myndigheters krav
på bouppteckning i Sverige. Lika omöjligt har det visat sig vara att få
någon i Sverige att upprätta en godtagbar bouppteckning i dessa fall.
Göteborgs tingsrätt redovisar liknande erfarenheter och hävdar att handläggningen
av bouppteckningsärenden bör ändras när det gäller bouppteckning
efter utlänning, som vid dödsfallet ägt hemvist här och beträffande
vilken vederbörande delgivningsman upplyst, att verkställd undersökning
visat, att den avlidne icke efterlämnat några tillgångar, och att ej
heller kännedom vunnits om dödsbodelägare eller annan, som kunde
antas vara bouppteckningspliktig. Ofta läggs det genom rätten ned stor
möda på och ägnas mycken tid åt att söka få reda på någon sådan person,
ett arbete som nästan alltid visar sig resultatlöst. Det skulle enligt
tingsrätten vara önskvärt i besparingssyfte om ett dylikt ärende kunde få
avskrivas på grundval av delgivningsmannens utredning. Förordnande
enligt 20 kap. 9 § ÄB av särskild bouppteckningsförrättare sker regelmässigt
ej i dessa fall.

Några av de remissinstanser som tillstyrker motionen åberopar att en
uppmjukning av bouppteckningsplikten skulle innebära en förenkling
och besparing för såväl bouppteckningsmyndigheterna som
den enskilde. Stockholms tingsrätt betonar sålunda att förändrade
förhållanden har under senare år — inte minst i en storstad som
Stockholm - medfört sådana svårigheter att övervaka att bouppteckningsplikten
efterlevs, att redan av detta skäl en uppmjukning av
bouppteckningsplikten är önskvärd. Ofta har tingsrätten efter åratals

LU 1972:21

efterforsknings- och anmaningsarbete tvingats avskriva fråga om indrivning
av bouppteckningar. Den tillstyrkta utredningen bör enligt tingsrätten
avse såväl bouppteckningsplikten som domstolarnas övervakning
av att den fullgörs. Syftet bör vara inte endast att förenkla för den
enskilde utan även och inte minst att befria domstolarna från tyngande
arbete med att se till att bouppteckningar ges in för registrering. Därmed
är emellertid domstolarnas arbete inte avslutat utan bouppteckningarna,
särskilt efter utlänningar eller socialfall, har enligt tingsrätten ofta varit
behäftade med så många felaktigheter, att det krävs betydande arbete att
få fram erforderliga kompletteringar. Tingsrätten anser därför att de nya
reglerna bör vara så utformade att även domstolarnas arbete med att
framtvinga komplettering av ingivna bouppteckningar förenklas, i varje
fall då bouppteckningen ej beräknas föranleda arvskatt. Härnösands
tingsrätt anför att en undersökning av de bouppteckningar, som inregistrerats
vid domstolen under 1970 och 1971 visar i ett relativt stort antal
fall att tillgångarna är ringa. Tingsrätten ifrågasätter om det icke skulle vara
möjligt att i sådana fall ersätta det relativt komplicerade bouppteckningsförfarandet
med ett enklare. Enligt tingsrättens mening skulle detta
kunna medföra besparing såväl för de enskilda medborgarna som för
domstolen. Tingsrätten vill i detta sammanhang framhålla, att i varje fall
på landsbygden arbetet med upprättande av bouppteckningar sedan
mycket lång tid tillbaka i stor utsträckning legat på nämndemännen.
Under senare år har emellertid nämndemännens antal minskat, vartill
kommer att deras benägenhet att medverka vid bouppteckningsarbetet
efterhand nedgått. Detta har enligt tingsrätten medfört ökade svårigheter
för dödsbodelägarna att få erforderlig hjälp och ökade kostnader.

De remissinstanser som avstyrkt motionen anför däremot som skäl för
avstyrkandet att en uppmjukning av bouppteckningsplikten i vart fall på
det sätt som motionären föreslagit skulle medföra ökat arbete för
myndigheterna till ringa eller ingen fördel för den enskilde. Hovrätten för
Nedre Norrland anser att den föreslagna uppmjukningen av bouppteckningsplikten
inte torde innebära några egentliga besparingar för tingsrätterna.
En skyldighet att inkomma med anmälan måste nödvändigtvis
förknippas med kontroll av att skyldigheten efterlevs och med en
möjlighet att genom vitesföreläggande framtvinga ett fullgörande. Den
föreslagna ordningen liksom även den av 1971 års utskottsreservanter
föreslagna möjligheten att i vissa fall efterge kravet på gode män skulle
enligt hovrättens mening ge upphov till svårbedömbara gränsfall och
medföra ett ökat arbete för tingsrätterna vid bedömandet av om
bouppteckning eller gode män vore erforderliga eller ej. Denna ökning i
arbetsbördan torde inte motsvaras av bortfallet av det fåtal fall i vilka god
man att föranstalta om bouppteckning måste förordnas. Hovrätten för
Västra Sverige anför liknande synpunkter. Enligt Halmstads tingsrätts
mening skulle den föreslagna inskränkningen av bouppteckningsplikten
inte medföra någon påtaglig förenkling, eftersom en skriftlig anmälan bör
innehålla sådana uppgifter som skall antecknas i en bouppteckning.
Göteborgs tingsrätt menar att motionärens förslag — att bouppteck -

LU 1972:21

ningen i vissa fall skulle ersättas av en skriftlig anmälan till rätten, som
skulle pröva om anmälan var tillräcklig — ej innebär någon förenkling
utan snarare motsatsen samt dessutom ter sig vanskligt på grund av den
ovisshet, som ibland skulle uppkomma huruvida bouppteckningsplikt
förelåg eller ej. Sollefteå tingsrätt har gjort en genomgång av registrerade
bouppteckningar under 1971 och böljan av 1972 och funnit att det
skulle kunna bli aktuellt att byta ut bouppteckning mot anmälan i cirka
20 procent av fallen. För tingsrättens del skulle härigenom en viss vinst
vara att göra. Emellertid skulle en sådan ordning också medföra visst
merarbete, nämligen prövning av de fall, i vilka bouppteckning kan
avvaras. Regleringen av denna fråga skulle lätt kunna mynna ut i ett
flertal olika bestämmelser, som skulle göra en hittills okomplicerad fråga
i vart fall i viss mån komplicerad. För tingsrättens del ter sig därför de
besparingsmöjligheter som motionären förmodar skulle bli följden av en
lagändring såsom små. Tingsrätten anser däremot att en förenkling av
bouppteckningsplikten säkerligen bland allmänheten skulle uppfattas
som en lättnad. Tingsrätten betonar dock att bouppteckningarna i nu
avsedda fall merendels är synnerligen enkla och ofta avfattas på tryckta
formulär. Avdrag för bouppteckningskostnader brukar enligt tingsrättens
erfarenhet yrkas med 50 — 150 kronor. Skillnaden mellan att upprätta en
formell bouppteckning och att skriva en anmälan av tänkt slag skulle inte
vara så stor. Den av motionären föreslagna ordningen skulle enligt
tingsrättens mening innebära övervältring av ansvar på den som undertecknar
anmälan. Om lämpligheten härav kan möjligen tvekan råda.
Däremot anser tingsrätten att vid en anmälan en del omak skulle kunna
besparas i form av kallelser på dödsbodelägare, utfärdande av fullmakter
m. m.

Uddevalla tingsrätt har undersökt möjligheten att i stället för att
dispensera från bouppteckningsplikten tillåta en på så sätt förenklad
bouppteckningsform att bouppteckning förrättades utan anlitande av
gode män; boet skulle således endast uppges under edlig förpliktelse av
bouppgivaren och kostnaderna för gode männen skulle inbesparas.
Häremot kan enligt tingsrätten invändas, att dessa kostnader i allmänhet
ej torde vara särskilt stora, i synnerhet som i realiteten allenast en god
man i allmänhet torde utföra det huvudsakliga arbetet i de fall, varom nu
är fråga. Vidare skulle det enligt tingsrättens mening ofta bli erforderligt
för bouppgivaren att anlita biträde med erfarenhet på området. Tingsrätten
anser att effekten av en förenklad bouppteckning sannolikt skulle
bli ganska obetydlig för de personer som berörs därav och för tingsrättens
del skulle den knappast medföra någon lättnad.

Göteborgs tingsrätt och hovrätten för Västra Sverige framhåller att
om kapitalskatteberedningens förslag — om förtryckta blanketter, som
skall tillställas dödsboet tillika med upplysningar om hur bouppteckningen
skall göras upp genomförs kommer bouppteckningsplikten
säkerligen ej att kännas betungande. Uddevalla tingsrätt framhåller att
motionärens syftemål i någon mån torde vinnas, därest ett auktoritativt
uttalande avgavs och bringades till mera allmän kännedom därom, att första

LU 1972:21

lagutskottets uttalande att det icke kan ”vara rimligt att kräva, att då
tillgångarna är obetydliga alltför mycket arbete nedlägges för att
efterforska dödsbodelägares adresser”, står i överensstämmelse med
gällande rätt. I praxis ställes nog enligt tingsrättens uppfattning på en del
håll strängare krav än så, något som givetvis kan bidraga till att göra
bouppteckningsplikten onödigt betungande.

I några av de tillstyrkande remissvaren diskuteras även vilket förfarande
som i aktuella fall skulle ersätta det nuvarande. Kammarkollegiet
anser, såsom ovan redovisats, att bouppteckningen bör ersättas
av en deklaration. Möjlighet bör enligt kollegiet finnas för dödsbodelägare
och för beskattningsmyndigheter liksom även för gransknings myndigheter

att påfordra att bouppteckning förrättas även i deklarationsfallen.
Enligt Härnösands tingsrätt kan man inte efterge kravet på något
slags anmälan om boets ekonomiska ställning och om dödsbodelägarna.
Vilken form en sådan anmälan skall ha finner tingsrätten böra utredas.
Stockholms tingsrätt avstyrker bestämt motionärens förslag om utredningsplikt
för rätten. I stället föredrar tingsrätten det förslag som

Stockholms rådhusrätt avgav år 1961 och som innebär att bouppteckningen
i de fall, då den avlidnes tillgångar är så ringa, att de inte förslår
till annat än gäldande av begravningskostnaderna och andra utgifter i

anledning av dödsfallet, borde kunna ersättas med en under edlig

förpliktelse undertecknad uppgift rörande den avlidnes arvingar och en
försäkran att boet är så ringa som angetts. Denna försäkran skulle enligt
förslaget bestyrkas av ledamot eller befattningshavare hos socialnämnd
eller annan lämplig person. Ett annat sätt att uppmjuka bouppteckningsplikten
kan enligt tingsrättens mening tänkas vara att, åtminstone för
vissa fall, konstruera bouppteckningsplikten i analogi med reglerna om
deklarationsplikt i 45 § ÅGE. Bouppteckning skulle då behöva upprättas
endast i sådana fall då skattskyldighet föreligger. Denna lösning skulle
kunna tänkas då den avlidne är ett barn under — förslagsvis — 15 år. Om
barnet efterlämnar en förälder skulle i så fall skyldighet att upprätta och
inge bouppteckning med nuvarande skatteskalor inte föreligga om
behållningen efter barnet är högst 3 000 kronor.

Utskottet

Enligt ärvdabalkens bestämmelser skall bouppteckning efter avliden
alltid upprättas och inges till rätten. I förevarande motion framställs
önskemål om utredning i syfte att ge domstol rätt att i vissa fall medge
befrielse från skyldigheten att förrätta bouppteckning. Motionären åsyftar
bl. a. sådana fall då den avlidne är medellös och saknar kända arvingar
eller då ett barn avlidit i späd ålder utan att efterlämna tillgångar. 1 dessa
och liknande situationer bör enligt motionären för undvikande av
onödiga besvär och kostnader bouppteckningen kunna ersättas av en till
rätten ställd skriftlig anmälan undertecknad under edlig förpliktelse av
två vederhäftiga personer.

LU 1972:21

En uppmjukning av bouppteckningsskyldigheten har, såsom framgår av
redogörelsen ovan, vid flera tillfällen övervägts. De skäl som motionären
nu anfört till stöd för sin uppfattning har åberopats redan under den
tidigare debatten; på senare tid i samband med motioner vid 1961, 1963,
1966, 1967 och 1971 års riksdagar. Vid förstnämnda tillfälle fann första
lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande ej sådana omständigheter
ha förebringats, att en ändring kunde anses påkallad i lagberedningens
och ärvdabalkssakkunnigas ståndpunkt, att den obligatoriska
bouppteckningsplikten borde bibehållas. Utskottet erinrade jämväl om
att ifrågavarande bouppteckningar i allmänhet fordrade föga omfattande
utredningar och ofta kunde avfattas jämlikt förefintliga blankettformulär.
I sitt utlåtande år 1963, vilket godkänts av riksdagen, framhöll
första lagutskottet till stöd för bibehållande av den obligatoriska bouppteckningsplikten
bl. a. att det kunde antagas att det ifrågasatta förfarandet
i många fall ej skulle medföra någon egentlig förenkling. Enligt
utskottet kunde nämligen den utredning, som måste göras för domstolens
bedömning av frågan om eftergift av bouppteckningsskyldigheten, förutsättas
få sådan omfattning, att den ej skulle väsentligen skilja sig från den
utredning som verkställdes, då fråga var om bouppteckning efter avliden,
som saknade tillgångar. I sina år 1966 och 1967 avgivna av riksdagen
godkända utlåtanden förklarade första lagutskottet att utskottet vidhöll
sin tidigare redovisade inställning till spörsmålet. Lagutskottet fann i sitt
år 1971 avgivna betänkande att det sedan frågan senast prövades inte
inträffat någon omständighet som kunde ge anledning att frångå den av
riksdagen tidigare intagna ståndpunkten.

De skäl som sålunda anförts mot en begränsning av bouppteckningsplikten
anser utskottet i huvudsak alltjämt bärande. Utskottet har dock
full förståelse för att det kan synas i många fall onödigt och stundom till
och med stötande att avkräva föräldrar bouppteckning efter barn som
avlidit i späd ålder. Också ett litet barn kan emellertid efterlämna
tillgångar som kräver förrättande av bouppteckning. Det synes utskottet
dock inte uteslutet att man i fråga om avlidna spädbarn skulle kunna i
flertalet fall tillämpa ett enklare förfarande än förrättande av fullständig
bouppteckning. Eventuellt skulle bouppteckningen kunna ersättas med
något slag av arvsdeklaration. Även i vissa andra fall synes en förenkling
vara möjligt, t. ex. när den avlidne är utlänning, som efterlämnar endast
obetydliga tillgångar och saknar släktingar i Sverige, eller när den avlidne
är helt medellös.

Såsom riksdagen tidigare framhållit är bouppteckningarna i nu avsedda
fall i regel mycket enkla och medför endast obetydliga kostnader.
Utskottet vill i detta sammanhang peka på att första lagutskottet år 1961
uttalade att det inte kan vara rimligt att kräva att alltför mycket arbete
läggs ned för att efterforska dödsbodelägares adresser, då tillgångarna i
boet är obetydliga. Kapitalskatteberedningen har såsom redovisats i det
föregående (s. 5) föreslagit att formulär för bouppteckning förses med
förtryck med erforderliga persondata om den avlidna och därefter
tillställes dödsboet tillsammans med en erinran om boupptecknings -

LU 1972:21

plikten. Sådana bouppteckningsformulär bör även kunna förses med
erforderliga anvisningar. Ett genomförande av beredningens förslag skulle
enligt utskottets mening betydligt underlätta för dödsbodelägarna att
fullgöra bouppteckningsplikten.

Med hänsyn till det anförda skulle en uppmjukning av bouppteckningsplikten
medföra endast begränsade lättnader för dem som är skyldiga att
föranstalta om bouppteckning. Inte heller för flertalet av tingsrätterna
skulle såsom framgår av remissvaren den av motionären föreslagna
inskränkningen i bouppteckningsplikten innebära någon nämnvärd fördel.
Endast de allra största tingsrätterna torde kunna komma att påvisa
några rationaliseringsvinster. Utskottet finner med hänsyn till det sagda
inte nu påkallat att begära en särskild utredning om bouppteckningsplikten.
Eftersom en uppmjukning av denna dock skulle kunna innebära
vissa fördelar förutsätter utskottet emellertid att frågan blir föremål för
prövning i annat lämpligt sammanhang. Därest kapitalskatteberedningens
förslag om överflyttning av bouppteckningsärendena från tingsrätterna
till länsstyrelserna genomförs måste även själva inregistrerings- och
skattläggningsförfarandet ses över. Enligt utskottets mening synes då
även en uppmjukning av bouppteckningsplikten kunna närmare övervägas.

På grund av det anförda finner utskottet att motionen inte bör
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att motionen 1972:16 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 november 1972

På lagutskottets vägnar
ERIK SVEDBERG

Närvarande: herrar Svedberg (s), Sundelin (s), fröken Anderson i Lerum
(s), herrar Lidgård (m), Hammarberg (s). Börjesson i Falköping (c),
Sjöholm (fp), fru Lundblad (s), fru Jonäng (c), herrar Andersson i
Södertälje (s), Winberg (m), Israelsson (vpk), Olsson i Sundsvall (c),
Enlund (fp) och fru Nilsson i Sunne (s).

Reservation

av herrar Lidgård (m), Börjesson i Falköping (c), Sjöholm (fp), fru
Jonäng (c), herrar Winberg (m), Olsson i Sundsvall (c) och Enlund (fp),
vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets betänkande som börjar på s. 13 med
orden ”En uppmjukning” och slutar på s. 14 med orden ”riksdagens
sida” bort ha följande lydelse:

Utskottet har full förståelse för motionärens uppfattning att det kan
synas i många fall onödigt och stundom till och med stötande att avkräva
föräldrar bouppteckning efter barn som avlidit i späd ålder. Också ett

LU 1972:21

litet barn kan emellertid efterlämna tillgångar som kräver förrättande av
bouppteckning. Det synes utskottet dock inte uteslutet att man i fråga
om avlidna spädbarn skulle kunna i flertalet fall tillämpa ett enklare
förfarande än förrättande av fullständig bouppteckning. Eventuellt skulle
bouppteckningen, såsom kammarkollegiet föreslagit, kunna ersättas med
något slag av arvsdeklaration. Även i vissa andra fall synes en förenkling
vara möjlig, t. ex. när den avlidne är utlänning, som efterlämnar endast
obetydliga tillgångar och helt saknar släktingar i Sverige, eller när den
avlidne är helt medellös.

I nu avsedda fall skulle en uppmjukning av bouppteckningsplikten
medföra lättnader för dem som är skyldiga att föranstalta om bouppteckning.
Även för domstolarna, särskilt de största tingsrätterna, skulle
en viss arbetslättnad kunna förväntas genom att antalet anmaningar att
inkomma med bouppteckning och vitesförelägganden skulle nedgå.

Utskottet vill vidare peka på att av remissvaren framgår att domstolarna
i vissa fall funnit sig nödsakade att ge efter på kravet om
upprättande av bouppteckning. Den olikhet i tingsrätternas tillämpning
av bestämmelserna om bouppteckning som sålunda uppstått finner utskottet
från allmän synpunkt oacceptabel.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet det önskvärt, att de
praktiska förutsättningarna för en uppmjukning av bouppteckningsplikten
undersöks. Då frågan till sin omfattning är begränsad och
knappast kan tarva någon större utredning, förutsätter utskottet att
erforderlig utredning kan ske inom justitiedepartementet utan att någon
särskild kommitté tillsätts.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionen 1972:16 hos Kungl. Maj:t
hemställer om en översyn av bouppteckningsplikten i enlighet
med vad ovan anförts.

mmm

Wmmmåmå
Män

*wÄföS^#;«iw»a»

||}^ i*^,' $&

H*Sé5i*w««

la. Warn