Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående förbud mot försäljning av bostadsrättslägenhet på offentlig auktion m. m. (Betänkande 1972:LU2 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 2 år 1972 LU 1972:2

Nr 2

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående förbud
mot försäljning av bostadsrättslägenhet på offentlig auktion m. m.

I motionen 1972:179 av herr Engström m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär dels förslag om sådan ändring av bostadsrättslagen
att försäljning av bostadsrättslägenhet på offentlig auktion förbjuds,
dels förslag om förbud mot försäljning av bostadsrättslägenheter
till överpris samt om offentlig kontroll av överlåtelse av bostadsrätt.

Gällande rätt

De grundläggande bestämmelserna om bostadsrätt finns i lagen
(1930:115) om bostadsrättsföreningar — i det följande kallad bostadsrättsföreningslagen.
I lagen regleras tre fall av försäljning av bostadsrätt
på offentlig auktion, som samtliga avser bostadsrättsförenings
rätt till försäljning av bostadsrätt, nämligen dels när dödsbo ej inom viss
tid visat att bostadsrätt övergått till någon, som ej kan vägras inträde i
föreningen (26 § 1 och 3 st.), dels när den till vilken bostadsrätt övergått
genom vissa i lagen särskilt angivna fång inte kan antas till medlem i
föreningen och denne efter anmaning ej visat att bostadsrätten förvärvats
av någon som ej får vägras inträde i föreningen (26 § 2 och 3 st.), dels
när nyttjanderätten till bostadsrättslägenhet är förverkad och föreningen
uppsagt bostadsrättshavaren till avflyttning (53 §). Något förbud för bostadsrättshavare
att själv låta försälja sin bostadsrätt på offentlig auktion
finns inte. Bostadsrättsföreningslagen innehåller inte heller några bestämmelser
om begränsning av ersättningen vid överlåtelse av bostadsrätt.

Som ett led i priskontrollen på bostadsmarknaden under andra världskriget
tillkom lagen (1942:430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m. — nedan kallad kontrollagen. Under den tid sistnämnda
lag gällde var överlåtelse av bostadsrätt mot vederlag giltig bara
om den godkändes av hyresnämnden. Kontrollen omfattande dock endast
frivilliga överlåtelser och ej försäljning på exekutiv auktion. Godkännande
fick i regel inte lämnas om ersättning skulle utgå med högre belopp
än som svarade mot bostadsrättshavarens andel i föreningens tillgångar.
Syftet med prövningen var framför allt att hindra bostadsrättshavare
att ta ut överpris som inte hade kunnat erhållas under normala
förhållanden på bostadsmarknaden.

Kontrollagen upphörde att gälla med utgången av år 1968. Sedan dess
har bostadsrättsföreningslagen gällt utan inskränkning och en bostads -

Riksdagen 1972, 8 sami. Nr 2

LU 1972:2

rättshavare är således i princip oförhindrad att vid överlåtelse av bostadsrätt
ta ut det pris som han önskar. Det förekommer emellertid att föreningarna
i sina stadgar har särskilda bestämmelser om hur överlåtelseersättningen
skall beräknas. Detta innebär att den som betalat högre
överlåtelseersättning än stadgarna medger kan vägras medlemskap i föreningen
under förutsättning att stadgarna ställts upp som villkor för
medlemskap att normerna för beräkning av överlåtelseersättning inte får
ha åsidosatts.

I denna ordning görs i den nya bostadsrättslagen (1971:479), vilken
antogs av 1971 års riksdag (prop. 1971:12, LU 1971:9, rskr 1971:125)
och som träder i kraft den 1 juli 1972, ingen annan ändring än att i 11 §
förskrivs att den som förvärvat bostadsrätt vid exekutiv försäljning eller
offentlig auktion inte får vägras medlemskap på grund av att i stadgarna
angivits vissa normer för beräkningen av överlåtelseersättning. De ovan
redovisade fallen av försäljning på offentlig auktion har i bostadsrättslagen
intagits i respektive 10, 12 och 37 §§.

Motionen

I motionen anförs inledningsvis att bostaden inte bör få vara en handelsvara.
Slopandet av den offentliga kontrollen vid överlåtelse av bostadsrättslägenheter
har enligt motionärerna lett till en betydande höjning
av överlåtelsevärdena i storstadsregionerna och då särskilt i Storstockholmsområdet.
Åtskilliga fall av rena ockerpriser vid försäljning av bostadsrättslägenheter
är kända. I de flesta fall har det varit frågan om
försäljning av bostadsrättslägenhet mellan enskilda personer. Men enligt
motionärerna medverkar även samhället vid försäljning av bostadsrättslägenheter
till rena ockerpriser. Rätten att försälja bostadsrättslägenheter
till ockerpriser grundläggs nämligen i den nya bostadsrättslagens 10 §,
som medger att bostadsrättsförening kan sälja bostadsrättslägenhet på
offentlig auktion för dödsbos räkning.

Motionärerna anför vidare att det är statistiskt belagt att var sjätte
HSB-lägenhet i landet som helhet och var fjärde HSB-lägenhet i Storstockholm
år 1970 försåldes till priser som överskred de höga överlåtelseersättningar
som HSB rekommenderade. Beträffande överlåtelser av
andra bostadsrättslägenheter än de som förvaltas av de stora bostadskooperativa
företagen är det, framhåller motionärerna, utrett att de höga
överlåtelseersättningarna i Storstockholm inte är begränsade till lägenheter
med ett attraktivt centralt läge i innerstaden. Ett studium av tidningarnas
annonssidor visar enligt motionärerna att överlåtelsevärden på
20 000—30 000 kronor kan tas ut för så små lägenheter som 1 rum och
kök t. o. m. i Stockholms förorter och förortskommuner. Motionärerna
anser vidare att försäljningen av bostadsrättslägenheter till mycket kraftiga
överpriser inte har avtagit sedan riksdagen sist behandlade denna

LU 1972:2

fråga. Den omfattande försäljningen av bostadsrättslägenheter har i sin
tur lett till en kraftig uppressning av fastighetsvärdena, vilket inte kan
accepteras.

I motionen framhålls avslutningsvis att det, sedan riksdagen senast
behandlade frågan om offentlig kontroll vid överlåtelse av bostadsrätter,
har tillkommit en ny och enligt motionärernas mening helt avgörande
faktor, som talar för ett återinförande av den offentliga kontrollen och
för förbud mot försäljning av bostadsrättslägenheter på offentlig auktion.
1971 års höstriksdag beslutade nämligen att höja belåningsgränsen för
statliga lån till bostadsrättsföreningar från 95 till 98 procent. Detta
måste leda till att insatserna i bostadsrättslägenheter sjunker väsentligt.
Innehavare av bostadsrättslägenheter blir i det närmaste jämställda med
hyresgäster i vanliga hyreshus. Den egna kontantinsatsen för bostadsrättsinnehaven
blir liten. I likhet med hyresgästen i vanliga hyreshus
kommer bostadsrättsinnehavaren i huvudsak att betala sin boendekostnad
i form av hyra. Det finns, anser motionärerna, inget försvar för att
bostadsrättsinnehavare i fortsättningen skall kunna sälja en lägenhet, som
vederbörande gjort en mycket blygsam kontantinsats i, till kraftigt överpris.

Förarbetena till bostadsrättslagen

Bostadsrättskommittén

Kommittén avlämnade i mars 1969 betänkandet Bostadsrätt (SOU
1969:4) med förslag till ny bostadsrättslag. I betänkandet föreslogs inte
några särskilda bestämmelser om beräkning av ersättning för bostadsrätt
vid överlåtelse. Kommittén ansåg det inte möjligt att ange några närmare
regler för hur en bostadsrätts värde i det enskilda fallet skulle beräknas.
Värdet kan fastställas med hänsyn till föreningens ekonomiska ställning,
värdet på nyttjanderätten till lägenheten eller andra faktorer. Vanligen
kommer värdet enligt kommittén till uttryck i det pris som erhålls
vid en försäljning.

Svenska kommunförbundet

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 april 1969 anhöll Svenska kommunförbundet
om införande av viss kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt. Kommunförbundet redogjorde i skrivelsen inledningsvis
för de skäl som åberopades för beslutet att slopa bestämmelserna
i kontrollagen om offentlig priskontroll av överlåtelsevärdena. Sålunda
angavs att det stora flertalet bostadsrättslägenheter finns i hus tilhörande
föreningar, vilka i sina stadgar har sådana normer för bestämmande av
bostadsrättens överlåtelsevärde som inte medger att knapphetsbetingade

LU 1972:2

ersättningar tas ut. Svårigheterna att ange en riktig norm för bestämmandet
av en bostadsrätts värde bedömdes också bli stora. Vidare ansågs
att en viss höjning av ersättningarna borde godtas i föreningar som
tillåter fria överlåtelsevärden. Höjningarna bedömdes bli ganska begränsade
bl. a. med hänsyn till att den som har att betala ett kapitalbelopp
torde vara mera känslig för beloppets storlek än den som har att erlägga
ett motsvarande belopp i form av förhöjd hyra under en följd av år.
Slutligen åberopades att överlåtelsekontrollen för statligt finansierade
egnahem hade upphört.

Härefter erinrade förbundet om att kontrollagens bestämmelser var
tvingande. Om köpare av bostadsrätt betalat högre ersättning än som redovisats
i det avtal som underställts hyresnämnden hade han alltid legal
möjlighet att återfå ”överskjutande” belopp.

Sedan kontrollagen upphävts skall bostadsrättsföreningarnas stadgar,
bostadsrättslagen och allmänna rättsgrundsatser tillämpas vid bedömandet
av frågan om högsta ersättning vid överlåtelse av bostadsrätt. Möjligheterna
att på grundval härav komma till rätta med påtagliga överpriser
torde enligt Kommunförbundet vara begränsade. Ett flertal föreningar
saknar f. ö. stadgebestämmelser som reglerar bostadsrättens värde
vid överlåtelse. Om bostadsrättslägenhet skall gå i byte mot lägenhet
som tillhandahålls av bostadsförmedling finns dock möjlighet att vägra
anvisning i den mån överlåtelsepriset ger anledning till detta.

Enligt förbundets mening syntes de bestämmelser om överlåtelse av
bostadsrätt som kommittén föreslog inte erbjuda någon lösning av de
problem som sammanhänger med överpriser på bostadsrätter.

Förbundet ansåg det angeläget att åtgärder snarast vidtas i syfte att
komma till rätta med de risker som föreligger för en osund utveckling
på bostadsmarknaden, särskilt i orter där den allmänna bostadssituationen
fortfarande företer en bristande balans. Det borde övervägas att i
en eller annan form återinföra kontrollen av bostadsrättsöverlåtelser. Eftersom
hyresregleringslagen fått förlängd giltighet, borde det övervägas
att låta kontrollbestämmelsema omfatta alla eller vissa av de orter för
vilka hyresregleringslagen gäller.

Remissyttrandena över Kommunförbundets skrivelse.

Kommunförbundets framställning avstyrktes av nästan alla remissinstanser.
Hyresgästernas riksförbund, SABO och TCO ansåg emellertid
att frågan om särskild prövning av överlåtelseersättningen borde utredas
närmare. I flera yttranden framhölls att prisutvecklingen borde följas
med uppmärksamhet och att en framtida höjning av prisnivån kunde
motivera att frågan om särskilda åtgärder övervägdes på nytt.

Beträffande en mer detaljerad redovisning av remissyttrandena hänvisar
utskottet till propositionen 1971:12 s. 59 ff.

LU 1972:2

Propositionen med förslag till bostadsrättslag

I propositionen 1971:12 anförde chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Geijer, i denna fråga bl. a. följande:

För egen del vill jag till en början framhålla att ett återinförande av
den prisreglering på bostadsrätter som gällde till utgången av år 1968
otvivelaktigt skulle vara förenat med åtskilliga problem. Härtill kommer
att det är mycket svårt att kontrollera att en sådan reglering verkligen
respekteras. Vid remissbehandlingen har från ett par håll ifrågasatts att
införa ett system med prövning i efterhand av överenskomna ersättningar
efter mönster av hyreslagstiftningens regler om prövning av
förstagångshyra. Även mot ett sådant system kan emellertid enligt min
mening allvarliga invändningar riktas. En nedsättning i efterhand av
den redan erlagda ersättningen med skyldighet för överlåtaren att återbära
överskjutande belopp skulle ofta försätta denne i en avsevärt mera
bekymmersam situation än den som en hyresvärd råkar i om han nödgas
finna sig i en lägre hyra än den ursprungligen kalkylerade.

Någon samlad statistik över prisutvecklingen inom hela bostadsrättsområdet
för tiden efter kontrollens slopande föreligger inte. Inom såväl
HSB som Riksbyggen, vilka tillsammans svarar för omkring två tredjedelar
av bostadsrättslägenhetema, sker emellertid en fortlöpande uppföljning
av de belopp som betalas vid överlåtelse av bostadsrätter. Båda
organisationerna har efter det att överlåtelsekontrollen slopades antagit
särskilda rekommendationer angående överlåtelsepris för bostadsrätt.
Rekommendationerna innebär att ersättningen i princip skall motsvara
grundavgift, amorteringar på fastighetslånen och ett skäligt tillägg för
eventuella förbättringar av lägenheten. Dessutom kan beträffande kapitaltillskotten
beaktas bostadsstyrelsens värderingsindex eller, för lägenheter
byggda före år 1950, byggnadskostnadsindex.

HSB har för tiden 1 april—31 december 1969 redovisat sammanlagt
15 531 överlåtelser för hela landet. Av dessa har 82 % skett till pris
som motsvarat HSB:s rekommendation. 8 % av lägenheterna har betingat
ett högre och 10 % ett lägre pris. För första halvåret 1970 redovisas
i statistiken 10 737 överlåtelser. Därav har 78 % skett till rekommenderat
belopp medan 13 % skett till högre och 9 % till lägre pris.
För Storstockholms och Storgöteborgs del utvisar statistiken för i år
att omkring 22 resp. 26 % av de överlåtna bostadsrätterna betingat
högre pris än det rekommenderade medan motsvarande tal för Malmö
utgjort 6 %. I statistiken har med rekommenderat belopp likställts belopp
som med högst 1 000 kr. avvikit från det rekommenderade.

När det gäller Riksbyggen omfattar statistiken för tiden 1 januari—
31 oktober 1969 sammanlagt 7 232 överlåtelser. Av dessa har 19 % skett
till högre och 11 % till lägre pris än Riksbyggen har rekommenderat.
För tiden 1 november 1969—30 april 1970 redovisas 4 912 överlåtelser.
Därav har omkring 18 % skett till högre och 20 % till lägre pris än det
rekommenderade. Av 195 överlåtelser i Stockholm under sistnämnda
period har i det närmaste hälften betingat överpris. I Göteborg och
Malmö var av 659 resp. 538 överlåtelser motsvarande andel 10 resp.
20 %. Även i Riksbyggens statistik har med rekommenderat pris i regel
likställts pris som avvikit från det rekommenderade med högst 1 000 kr.
I en analys av överlåtelsepriserna under tiden 1 januari 1969—30 april
1970 som har verkställts inom Riksbyggen anförs sammanfattningsvis,

LU 1972:2

att stora regionala olikheter förekommer, att cirka en femtedel av överlåtelserna
sker till överpris, att lika stor andel sker till underpris, att
tendensen mot fler underpris är aningen starkare än tendensen till fler
överpris samt att prisutvecklingen är konstant eller smått avtagande.

Slopandet av den offentliga kontrollen av överlåtelsevärdena på bostadsrätter
har otvivelaktigt i vissa fall medfört att bostadsrättshavare
tagit ut priser som inte obetydligt överstigit vad som var tillåtet enligt
kontrollagen. Det torde då i regel ha varit fråga om centralt belägna,
attraktiva äldre lägenheter i storstadsområdena, framför allt i Stockholm.
Av de uppgifter HSB och Riksbyggen har ställt till förfogande
framgår emellertid inte att överlåtelseprisema på bostadsrätter i föreningar
som bildats inom dessa organisationer i någon mera betydande
omfattning kommit att överstiga de belopp organisationerna har rekommenderat
medlemmarna att ta ut. Detta framstår som särskilt betydelsefullt
med hänsyn till den dominerande och normgivande roll HSB
och Riksbyggen spelar på bostadsrättsmarknaden. Även om statistiken
kan vara behäftad med vissa felaktigheter, torde man kunna räkna med
att den i huvudsak rätt återspeglar prisutvecklingen på bostadsrätter.
Enligt vad jag har inhämtat har varken inom HSB eller inom Riksbyggen
någon nämnvärd ökning av det totala antalet överlåtelser kunnat
iakttas efter kontrollagens upphävande. Det finns alltså inte grund för
att anta att spekulationer i bostadsrätter förekommer i någon betydande
omfattning.

Mot bakgrund av det nu anförda anser jag inte att den hittillsvarande
utvecklingen inger sådana farhågor att det finns anledning att nu vidta
särskilda åtgärder för att återinföra offentlig kontroll av de ersättningar
som tas ut vid överlåtelse av bostadsrätt. Utvecklingen bör emellertid
också i fortsättningen följas med uppmärksamhet. Skulle någon mera
markant höjning av prisläget inträffa bör frågan tas upp till förnyat
övervägande.

Lagutskottet

I anledning av propositionen väcktes en motion, 1971:1212, med yrkande
dels att bestämmelserna om rätt till försäljning av bostadsrätt på
offentlig auktion skulle utgå ur bostadsrättslagen, dels att lagstadgat förbud
mot försäljning av bostadsrätt till överpris skulle införas.

Lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande (LU
1971:9) att slopandet av den offentliga kontrollen av överlåtelsevärdena
på bostadsrätter otvivelaktigt hade medfört att bostadsrättshavare i vissa
fall kunnat ta ut priser som inte obetydligt överstiger vad som var tillåtet
enligt kontrollagen. I regel har det då varit fråga om centralt belägna,
attraktiva lägenheter i storstadsområdena, framför allt i Stockholm.
Inom HSB och Riksbyggen, vilka tillsammans svarar för omkring två
tredjedelar av bostadsrättslägenhetema, hade skett en fortlöpande uppföljning
av de belopp som betalats vid överlåtelser av bostadsrätter. Av
organisationernas statistik framgick emellertid inte att överlåtelseprisema
på bostadsrätter i föreningar inom dessa organisationer i någon mer be -

LU 1972:2

tydande omfattning kommit att överstiga av organisationerna rekommenderade
överlåtelsepriser. Inte heller hade inom HSB och Riksbyggen efter
kontrollagens upphörande skett någon nämnvärd ökning av det totala
antalet överlåtelser, vilket tydde på att det inte i någon större omfattning
kunde ha förekommit spekulationer i bostadsrätter. Även om statistiken
kunde vara behäftad med fel torde den dock i stort sett rätt spegla prisutvecklingen.
Utskottet delade med hänsyn till det anförda departementschefens
uppfattning att det inte för tillfället fanns anledning att återinföra
den offentliga kontrollen av bostadsrättsöverlåtelser. Utskottet ansåg
inte heller att det fanns någon anledning att ändra på reglerna om
försäljning av bostadsrätter på offentlig auktion. Dessutom framhöll
utskottet att ett återinförande av en prisreglering på bostadsrätter skulle
— med hänsyn till att marknaden i mer än två år varit fri — vara
förenat med åtskilliga problem. Utskottet ville dock understryka vad
departementschefen anfört om att utvecklingen också i fortsättningen
borde följas med uppmärksamhet och att, om någon mer markant höjning
av prisläget inträffade, frågan borde tas upp till förnyat övervägande.

Vissa statistiska uppgifter

I departementschefens ovan redovisade anförande i propositionen 1971:
12 har lämnats vissa statistiska uppgifter beträffande de priser som betalats
vid överlåtelser av bostadsrätt inom föreningar anslutna till HSB
och Svenska riksbyggen, avseende för HSB år 1969 och första halvåret
1970 och för Riksbyggen perioden 1 januari 1969—30 april 1970. För
tiden därefter har utskottet inhämtat följande uppgifter.

Överlåtelser av bostadsrätter inom HSB år 1970.

	Överlåtelser —	antal och procent			Genomsnittligt belopp över HSB:s rek.
Område	Enligt HSB:s rek.	Under HSB:s rek.	Över HSB:s rek.	Totalt
	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	Kr/överlåtelse
Hela landet	16 520	74	1 885	9	3 806	17	22 211	6 700
Storstockholm	3 608	70	227	4	1 358	26	5 193	10 400
Stockholm	1 511	56	202	8	973	36	2 686	11 700
Storgöteborg	1 220	63	86	4	634	33	1 940	4 800
Göteborg	824	59	65	5	500	36	1 389	4 400
Malmö	2 078	89	2	0	261	11	2 341	5 700
övriga orter över 50 000	4 367	74	659	11	848	15	5 874	5 700
Orter under 50 000	5 247	77	911	13	705	10	6 863	3 500

LU 1972:2

Överlåtelser av bostadsrätter inom HSB år 1971.

	överlåtelser —	antal och procent			Genom- snittl. belopp över HSB:s rek.
Område	Enligt HSB:s rek.	Under HSB:s rek.	över HSB:s rek.	Totalt
	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	Genomsnitt
Hela landet	14 867	63	2 646	11	6 164	26	23 677	7 500
Storstockholm	3 840	60	561	9	2 029	31	6 430	12 000
Stockholm	1 487	46	387	12	1 348	42	3 222	14 100
Storgöteborg	1026	50	161	8	859	42	2 046	5 000
Göteborg	713	48	114	8	656	44	1 483	4 700
Malmö	1 759	72	9	0	692	28	2 460	6 000
övriga orter över 50 000	4 243	65	810	12	1 504	23	6 557	6 000
Orter under 50 000	3 999	65	1 105	18	1080	17	6 184	4 100

Följande anmärkningar bör göras i anslutning till tabellerna. Till
överlåtelser enligt HSB:s rekommendation har räknats fall med avvikelse
inom ± 1 000 kronor. HSB:s rekommendation förutsätter skälig
täckning för standardökningar. Enligt HSB ingår emellertid i överpriserna
i viss utsträckning ytterligare standardförbättringar. Omfattningen
härav är dock ej känd för HSB.

Riksbyggen har gjort en sammanställning över samtliga överlåtelser
av bostadsrättslägenheter, som förvaltas av Riksbyggen, under perioden
1.5.1970—31.3.1971. Av sammanställningen framgår följande. 23 %
av överlåtelserna har skett till ett avtalat pris som är lägre än det rekommenderade.
För dessa överlåtelser har i genomsnitt betalats ett pris som
ligger 18,1 % under det rekommenderade priset. 53 % av överlåtelserna
har skett till ett avtalat pris som överensstämmer med det rekommenderade
priset (eller är högst 1 000 kronor högre). De resterande
24 % av överlåtelserna har skett till pris överstigande de rekommenderade.
I det distrikt, som hade de största positiva genomsnittliga avvikelserna
från de rekommenderade priserna (Umeå), hade i genomsnitt avtalats
priser som med 82,4 % översteg de rekommenderade priserna.
Distriktet med de största negativa genomsnittliga avvikelserna från de
rekommenderade priserna (Västerås) hade avtalade priser som med
19,3 % understeg de rekommenderade priserna. För de redovisade
överlåtelserna inom alla distrikt sammantagna översteg det genomsnittliga
avtalade priset med 9,4 % det genomsnittliga rekommenderade priset.

I en analys av siffermaterialet har Riksbyggen gjort en jämförelse med
tidigare sammanställningar av överlåtelser och har därvid funnit att den

LU 1972:2

genomsnittliga prisutvecklingen i stort sett är konstant men att det under
perioden skett en ökad spridning av de verkliga överlåtelsepriserna i förhållande
till de rekommenderade priserna.

Statligt bostadslån

Med hänsyn till att det statliga kreditstödet till bostadsrättsföreningarna
åberopats till stöd för motionsyrkandet lämnas här nedan en kortfattad
redogörelse för den statliga långivningen till nybyggnad av flerfamiljsfastighet
enligt bostadslånekungörelsen (1967:552) — nedan kallad Blk
— vilken trädde i kraft den 1 januari 1968.

I och med ikraftträdandet av Blk upphörde de statliga generella
bostadssubventionerna, vilka hade bestått av dels låg ränta på de statliga
bostadslånen, s. k. underränta, dels räntebidrag avsedda att täcka en del
av ränteutgifterna för primär- och sekundärlån. För att inte subventionsawecklingen
skulle medföra en höjning av kapitalkostnaderna, och därmed
av hyror och bostadskostnader, infördes två nya låneformer, räntelån
och paritetslån. Räntelånen var i princip avsedda för hus till vilka
räntebidrag utgått, medan paritetslån var beteckningen på de lån utan
subventionsinslag som kunde beviljas fr. o. m. år 1968. Gemensamt för
båda låneformema är att ökningen av kapitalkostnaderna, till följd av
subventionsawecklingen, i början täcks med lån som senare återbetalas
med successivt stigande belopp. Genom att denna höjning är knuten till
kostnadsutvecklingen för nyproduktion av bostäder får man samtidigt
en viss utjämning av kapitalkostnaderna mellan olika årgångar av hus.
I det följande lämnas vissa uppgifter om paritetslånen.

I varje låneärende skall länsbostadsnämnden fastställa dels ett låneunderlag
(19 §), dels ett pantvärde (27 §). Låneunderlaget utgör grund
för bestämmande av bostadslånets storlek och pantvärdet för bostadslånets
placering i förmånsrättsordningen.

Låneunderlaget beräknas med ledning av schablonbelopp, som i stort
sett skall motsvara kostnaderna för marken och dess iordningställande,
grundläggnings- och grovplaneringskostnader, byggnadskostnader och
vissa andra kostnader.

Pantvärdet bildas genom att olika tillägg får göras till låneunderlaget.
Tilläggen avser sådana nyttigheter som bostadsmyndigheterna visserligen
inte direkt belånar men som de ändå är beredda att lämna visst stöd till
genom utökad underliggande kredit (härigenom ingår nyttigheter som
minskar fastighetens driftkostnader eller varaktigt är de boende till
nytta). Pantvärdet får inte sättas högre än att inteckning inom 100 %
av detta kan antas utgöra tillfredsställande säkerhet för bostadslånet.

Bostadslånet beräknas som en viss andel av låneunderlaget. Lånets
storlek är beroende på till vilken kategori låntagaren hör. Låneandelen är
sålunda 30 % för kommun, allmännyttigt bostadsföretag, landstingskom -

LU 1972:2

mun och landstingskommunalt bostadsföretag (20 §), 25 % för bostadsrättsförening
som arbetar utan enskilt vinstintresse och under kommunal
kontroll (21 §), 20 % för bostadsrättsförening, som är fristående i förhållande
till egentliga byggnadsföretagarintressen men som ej arbetar under
kommunal kontroll (23 §) samt 15 % för annan bostadsrättsförening.
Genom lagändring 1971 (SFS 1971:1182) som trätt i kraft den 1 januari
1972, har låneandelen för sådana bostadsrättsföreningar, som omfattas
av 21 §, höjts från 25 % till 28 %.

Bostadslånet skall placeras inom 85, 90, 98 eller 100 % av pantvärdet,
allteftersom lånet utgår med 15, 20, 28 eller 30 % av låneunderlaget
(28 §). Detta medför att den nedre gränsen för bostadslånet varierar
inom vida marginaler. I det fall då pantvärdet är identiskt med låneunderlaget
ligger den nedre gränsen vid 70 % av låneunderlaget. Ju mer
pantvärdet sedan överstiger låneunderlaget desto högre kommer gränsen
att ligga.

Det belopp, som ligger under bostadslånets nedre gräns, skall täckas
av underliggande kredit hos bank eller annat kreditinstitut. I den mån
det visar sig omöjligt att erhålla sådan kredit på godtagbara villkor kan
bostadslånet fördjupas med upp till 10 % av låneunderlaget (25 och
26 §§). Fördjupningen får dock räknas endast från bostadslånets lägsta
tänkbara nedre gräns, nämligen 70 % av låneunderlaget. Detta medför
i det fall att det beräknade pantvärdet överstiger låneunderlaget, att det
ordinarie bostadslånet sjunker ned med undre gränsen till 70 % av låneunderlaget
och att pantvärdestillägget i stället måste finansieras med
annat topplån.

Räntan på bostadslånet är — sedan 1968 — rörlig (30 §). Den fastställs
av Kungl. Maj:t för ett kalenderår i sänder. Amorteringstiden är i
regel 30 år. Återbetalning av bostadslån kan ske genom rak amortering
med en efter hand sjunkande ränta, s. k. nominellt lån. Enligt 32 § bostadslånekungörelsen
skall emellertid räntebetalning och amortering omfördelas
i tiden i fråga om bostadslån som avser nybyggnad av flerfamiljshus.
Är låntagaren bostadsrättsförening får länsbostadsnämnden
dock medge undantag härifrån, om det inte kan befaras leda till höjning
av hyresnivån i orten. Bostadslån, för vilket räntebetalning och amortering
skall omfördelas, benämnes paritetslån.

Omfördelningen innebär att kostnaderna för det statliga lånet till en
början är låga men att de successivt okar så att lånet i sin helhet skall
kunna bli återbetalat inom i stort sett den tid som angetts i det föregående
(30 år). Denna omfördelning avser, såsom framgår av det föregående,
att fylla i huvudsak följande syften, nämligen dels att den ökning
av kapitalkostnaderna (och därmed bostadskostnaderna), som avskaffandet
av de tidigare generella räntesubventionerna medfört, skall belasta
de boende först efter hand, dels att tillfälliga variationer i ränta på den
allmänna lånemarknaden inte skall påverka kapitalkostnaderna, dels att

LU 1972:2

motverka sådana skillnader i kapitalkostnader mellan hus färdigställda
olika år som beror på förändringar i byggnadskostnaderna.

Vad låntagaren skall betala vid paritetslån framkommer genom att
låneunderlaget multipliceras med den s. k. basannuiteten och ett paritetstal
(33 §).

Basannuiteten är ett av riksdagen bestämt procenttal som anger de
totala kapitalkostnadernas storlek i förhållande till låneunderlaget. Annuiteten
bestäms så att kapitalkostnaderna understiger den nominella
nivån för ränta och amortering men dock ej mer än vad som behövs för
att upprätthålla en rimlig relation mellan boendekostnader och inkomster.
För nybyggnad av flerfamiljshus är basannuiteten f. n. 5,1 %.

Om byggnadskostnaderna stiger, blir de årliga kapitalkostnaderna
högre för nybyggda hus än för de förut byggda husen. De årliga betalningarna
för lån i förut byggda hus skall då ökas så att de kommer i ett
från hyrespolitisk synpunkt rimligt förhållande till motsvarande kostnader
för de nybyggda husen. Denna kostnad anges genom ett paritetstal.
Detta fastställs kalenderårsvis av Kungl. Majit.

För år 1972 har Kungl Majit (SFS 1971:781) fastställt paritetstal enligt
följande.

Lån till den del det belöper Paritetstal

på hus som färdigställts

år 1968 eller tidigare 1.05

år 1969 1.04

år 1970 1.02

år 1971 och 1972 1.00

Produkten av låneunderlaget, basannuiteten och paritetstalet benämns
baskostnad och utgör den kostnad fastighetsägaren har att erlägga för
räntor och amorteringar på bottenlån och bostadslån. Med hänsyn till
dels att basannuiteten, såsom framhållits i det föregående, satts lägre än
som motsvarar marknadens räntesatser och fastställda amorteringar, dels
att baskostnaden i första hand skall användas för ränta och amortering
på bottenlån, finns i början av bostadslånets löptid inte utrymme för
amortering av bostadslånet utan endast för betalning av en mindre del
av räntan på detsamma. Den brist som sålunda föreligger i räntebetalning
får låntagaren tills vidare täcka genom att låna av staten. Härigenom
ökar skulden på bostadslånet med ett belopp motsvarande bristen.
I den mån paritetstalet höjs till följd av ökade byggnadskostnader stiger
även baskostnaden för en och samma årgång av bostadshus. En fortsatt
höjning av paritetstalet leder så småningom till att det belopp som låntagaren
skall betala räcker till förräntning och amortering även av
bostadslånet. Om det skulle visa sig att byggnadskostnaderna inte stiger
och därmed inte heller paritetstalet får detta till följd att statslånets

LU 1972:2

amorteringstid blir längre än den förutsatta amorteringstiden 30 år.
Detta kan undvikas genom höjning av basannuiteten (35 §). Vid omvända
förhållandet kan basannuiteten i stället sänkas. Någon ändring av
basannuiteten har ännu ej skett.

Räntorna på de statliga bostadslånen har under perioden 1969—1971
varit betydligt högre än som förutsattes vid Blk:s tillkomst. Samtidigt
har höjningen av paritetstalen varit lägre än man hade räknat med. Detta
har medfört stora skuldökningar på de hittills utbetalade paritetslånen.

Skatterättsliga regler

Uppkommer vinst vid avyttring av andel i bostadsförening (härmed
avses bostadsrättsföreningar samt vissa äldre bostadsföreningar som tillkommit
före 1930 års lag om bostadsrättsföreningar) eller aktie i bostadsaktiebolag
räknas enligt 35 § 4 mom. kommunalskattelagen (1928:370)
följande del därav som skattepliktig realisationsvinst:

om egendomen innehafts

mindre än 2 år 100 % av vinsten

2 år men mindre än 3 år 75 % av vinsten

3 år men mindre än 4 år 50 % av vinsten

4 år men mindre än 5 år 25 % av vinsten

Detta innebär att sådan andel eller aktie kan säljas skattefritt fem år

efter köp, byte eller därmed jämförligt fång.

Avyttras andel i annan ekonomisk förening än bostadsförening, aktie i
annat bolag än bostadsaktiebolag eller andel i handelsbolag tillämpas,
om försäljningen sker inom fem år från förvärvet, samma regler som för
andel i bostadsförening och aktie i bostadsaktiebolag. Sker försäljningen
däremot sedan den innehafts i minst fem år och framstår det inte som
sannolikt att försäljningen skett utan vinst, skall som skattepliktig realisationsvinst
räknas ett belopp motsvarande tio procent av vad den skattskyldige
erhållit för egendomen efter avdrag för kostnader i samband
med avyttringen. Från den sålunda schablonmässigt beräknade skattepliktiga
realisationsvinsten medges därefter ytterligare avdrag med högst
500 kronor.

Som jämförelse lämnas en kortfattad redogörelse för beräkningen av
realisationsvinst vid försäljning av fastighet. Reglerna härom innebär i
huvudsak följande.

Har fastigheten innehafts mindre än två år är hela realisationsvinsten
skattepliktig. Har fastigheten innehafts två år eller mera är endast 75 %
av vinsten skattepliktig. Vid tvångsförsäljning och försäljning som utgör
ett led i jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering och i vissa
andra fall utgör den skattepliktiga realisationsvinsten 75 % av hela

LU 1972:2

vinsten även vid kortare innehavstid än två år. Särskilda bestämmelser
har meddelats om uppskov i vissa fall med beskattning av realisationsvinst
då ersättningsfastighet förvärvas i stället för den sålda fastigheten.

Vid beräkning av realisationsvinst vid försäljning av fastighet skall
som intäkt redovisas vad som erhållits för fastigheten. Avdrag får ske
för alla omkostnader för förvärvet och avyttringen samt för vad som
nedlagts på förbättring av egendomen. Särskilda regler har meddelats angående
åtnjutna värdeminskningsavdrag. Har kostnader för reparation
eller underhåll nedlagts på fastigheten under tid då den schablontaxerats
får avdrag ske även för sådan kostnad som uppgått till minst 3 000 kr.
för kalenderår, under förutsättning att fastigheten på grund därav vid
avyttringen befunnit sig i bättre skick än vid förvärvet. Har fastighet
innehafts mer än 20 år ges en speciell regel som innebär att avdrag får
ske med 150 % av taxeringsvärdet 20 år före avyttringen i stället för
köpeskillingen vid förvärvet. Har fastigheten förvärvats år 1914 eller
tidigare lämnas ytterligare en kompletterande regel för beräkning av
den avdragsgilla anskaffningskostnaden. Har avyttring av fastighet omfattat
byggnad som huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål får
avdrag vidare ske med 3 000 kr. för varje påbörjat kalenderår före
taxeringsåret som bostadsbyggnaden funnits på fastigheten under innehavstiden.
Fastighetens ingångsvärde och avdragsgilla kostnader för förbättring,
reparation och underhåll är indexreglerade.

Bostadsbeskattningsutredningen, som tillsatts för att överse beskattningen
av bostadsföreningar och bostadsaktiebolag samt deras medlemmar
och delägare, framhåller i ett i oktober 1971 avgivet betänkande
”Bostadsbeskattning” (Stencil Ds Fi 1971:14) att frågan om beskattning
av vinst vid tillfällig avyttring av andel i bostadsförening tidigare varit
av förhållandevis ringa intresse beroende på gällande begränsning av
överlåtelsevärdena. Eftersom den offentliga kontrollen upphört och överlåtelsevärdena
stigit finner utredningen det angeläget att reglerna om
beskattning av realisationsvinst ses över så att bättre överensstämmelse
uppnås med de regler som gäller i fråga om avyttring av fastigheter samt
andelar och aktier i allmänhet. Utredningen påpekar vidare att det inte
kan uteslutas att ett genomförande av utredningens förslag i övrigt (t. ex.
överförande av underskott i föreningarna på deras medlemmar) får en
höjande effekt på priserna. Frågan bör därför behandlas snarast möjligt.
Emellertid anser utredningen att så bör ske i samband med behandlingen
av den större frågan om en sammanjämkning av nu gällande regler
om beskattning av vinst vid avyttring av fastighet, aktier m. m. Sistnämnda
fråga utreds av den år 1970 tillsatta realisationsvinstkommittén
(Fi 1970:79). Utredningen har därför funnit det lämpligast att inte lämna
något förslag i denna del utan föreslår efter samråd med kommittén
att frågan överlämnas till denna.

LU 1972:2

Utredningens förslag har tillstyrkts av bl. a. Landsorganisationen,
HSB:s riksförbund och Svenska riksbyggen.

Utskottet

Bostadsrättskontrollagen upphörde att gälla med utgången av år 1968.
Sedan dess är en bostadsrättshavare i princip oförhindrad att vid överlåtelse
av bostadsrätt ta ut det pris som han önskar. Det förekommer
emellertid att bostadsrättsföreningarna i sina stadgar har särskilda bestämmelser
om hur överlåtelseersättningen skall beräknas. Om förvärvare
av bostadsrätt erlagt högre ersättning än stadgarna medger kan han vägras
medlemskap i föreningen under förutsättning att i stadgarna ställts
upp som villkor för medlemskap, att normerna för beräkning av överlåtelseersättning
inte får ha åsidosatts. Blir förvärvare av bostadsrätt inte
antagen till medlem i föreningen är överlåtelsen ogiltig. I denna ordning
görs i den nya bostadsrättslagen, som träder i kraft den 1 juli 1972, ingen
ändring. Såsom framgår av den ovan (s. 1) lämnade redogörelsen för
gällande rätt har även bostadsrättsförening möjlighet att i vissa fall försälja
bostadsrätt på offentlig auktion.

I motionen yrkas att riksdagen hos Kungl. Majit skall begära dels
förslag till sådan ändring i bostadsrättslagen att försäljning av bostadsrätt
på offentlig auktion förbjudes, dels förslag om förbud mot försäljning
av bostadsrätt till överpris samt om införande av offentlig kontroll
av bostadsrättsöverlåtelser. Till stöd för yrkandena anför motionärerna
att rätten till bostad inte bör få vara en handelsvara. Slopandet av den
offentliga kontrollen av bostadsrättsöverlåtelser har enligt motionärerna
lett till en betydande höjning av överlåtelsevärdena i storstadsregionerna
och i vissa fall har rena ockerpriser tagits ut. Eftersom rätten att försälja
bostadsrätt till överpris har sin grund i bostadsrättslagens bestämmelser
om försäljning av bostadsrätt på offentlig auktion bör förbud införas
mot sistnämnda slag av försäljning. Motionärerna framhåller att ett nytt
och enligt deras mening helt avgörande skäl för återinförande av den
offentliga bostadsrättskontrollen är att den övre belåningsgränsen för
statliga lån till bostadsrättsföreningar från den 1 januari 1972 höjts från
95 till 98 procent. Detta leder nämligen till att bostadsrättshavarna får
betala lägre kapitalinsats men högre månatliga avgifter till föreningen
och sålunda blir mer jämställda med hyresgästerna. Bostadsrätter, för
vilka endast erlagts en blygsam kontantinsats, bör enligt motionärerna
inte få säljas till kraftigt överpris.

I anledning av propositionen till 1971 års riksdag med förslag till ny
bostadsrättslag väcktes en motion med yrkanden av samma innebörd som
de nu föreliggande. Lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godtagna betänkande
bl. a. att slopandet av den offentliga kontrollen av överlåtelse -

LU 1972:2

värdena på bostadsrätter otvivelaktigt hade medfört att bostadsrättshavare
i vissa fall kunnat ta ut priser som inte obetydligt översteg vad som
var tillåtet enligt bostadsrättskontrollagen. Utskottet hänvisade emellertid
till att inom HSB och Riksbyggen, vilka tillsammans svarade för
omkring två tredjedelar av bostadsrättslägenhetema, skett en uppföljning
av de belopp som betalats vid överlåtelser av bostadsrätter och till
att av organisationernas statistik inte framgick att överlåtelseprisema på
bostadsrätter i föreningar inom dessa organisationer i någon mer betydande
omfattning kommit att överstiga av organisationerna rekommenderade
överlåtelsepriser. Inte heller hade det framkommit något som
tydde på att det i någon större omfattning kunde ha förekommit spekulationer
i bostadsrätter. Utskottet delade därför departementschefens i
propositionen framförda uppfattning att det för tillfället inte fanns anledning
att återinföra den offentliga kontrollen av bostadsrättsöverlåtelser.
Dessutom framhöll utskottet att ett återinförande av en prisreglering
på bostadsrätter skulle — med hänsyn till att marknaden i mer
än två år varit fri — vara förenat med åtskilliga problem. Utskottet ville
dock understryka att utvecklingen också i fortsättningen borde följas
med uppmärksamhet och att, om någon mer markant höjning av prisläget
inträffade, frågan borde tas upp till förnyat övervägande.

Såsom redovisats i det föregående (s. 8) har för utskottet varit tillgängligt
HSB:s statistik över bostadsrättsöverlåtelser under år 1971 samt
Riksbyggens statistik över överlåtelsepriser för perioden 1.5.1970—31.3.
1971. HSB har för år 1971 redovisat 23 677 överlåtelser för hela landet
vilket är ca 1 500 mer än för år 1970. Av överlåtelserna 1971 har
63 % skett till pris som motsvarat HSB:s rekommendation medan 26 %
betingat ett högre och 11 % ett lägre pris. Motsvarande tal för år 1970
var 74 %, 17 % och 9 %. För Storstockholms och Storgöteborgs del
utvisar statistiken för år 1971 att 31 % resp. 42 % av de överlåtna
bostadsrätterna betingat högre pris än det rekommenderade, medan
motsvarande tal för år 1970 utgjorde 26 % resp. 33 %. En höjning av
prisläget för bostadsrätter inom HSB har således skett under år 1971. I
den analys av överlåtelsepriser som verkställts av Riksbyggen anförs
sammanfattningsvis att den genomsnittliga prisutvecklingen i stort sett är
konstant men att det skett en ökad spridning av de verkliga överlåtelsepriserna
i förhållande till de rekommenderade priserna.

Utskottet vill vidare peka på att HSB:s statistik även utvisar att på orter
med mindre än 50 000 invånare antalet överlåtelser till underpris är
större än antalet överlåtelser till överpris, överlåtelser av sistnämnda
slag är således ett problem framför allt för storstadsområdena. I de fall
höga överpriser tagits ut torde dessa i regel ha avsett centralt belägna
äldre lägenheter. Förutom bostadens läge torde de i regel låga avgifterna
till dessa föreningar ha haft en avgörande betydelse för storleken av överlåtelseersättningen.
Såsom framgår av det föregående (s. 9 ff.) utgörs

LU 1972:2

den statliga krediten till bostadsrättsföreningar med hus byggda 1968 och
senare i regel av paritetslån. Dessa lån är så konstruerade att avgifterna
till föreningen höjs i motsvarande grad som kostnaderna för nyproduktionen
stiger. Genom att bostadslån nu kan beviljas upp till 98 % av pantvärdet
har vidare, såsom motionärerna framhåller, den egna kapitalinsatsen
reducerats betydligt och avgifterna till föreningen kommer därför att
endast obetydligt understiga hyrorna i motsvarande hyreshus. Detta
torde emellertid innebära att bostadsrättslägenhetema i dessa föreningar
blir mindre attraktiva än de äldre lägenheterna. I motsats till vad motionärerna
synes anse finner utskottet därför risken liten för att kraftiga
överpriser skulle komma att betalas för dessa bostadsrätter. Den av
riksdagen år 1971 beslutade ökade kreditgivningen till bostadsrättsföreningarna
(vilken ökning endast berör de föreningar som arbetar utan
enskilt vinstintresse och under kommunal kontroll) kan därför enligt utskottets
mening inte anföras som skäl för ett återinförande av offentlig
kontroll av överlåtelser av bostadsrätt.

Såsom utskottet framhöll redan i 1970 års betänkande skulle ett återinförande
av en prisreglering på bostadsrätter vara förenat med åtskilliga
problem. Härtill kommer att det är mycket svårt att kontrollera att en
sådan reglering verkligen respekteras. Utskottet vill även peka på att
avvecklingen av hyresregleringen fortsätter och att regleringen fr. o. m.
den 1 oktober 1972 kommer att gälla endast i 43 kommuner, varvid
regleringen i enlighet med tidigare beslut i vissa fall omfattar bara del
eller delar av kommunen (SFS 1972:28). Det bör vidare anmärkas att
överlåtelsekontrollen beträffande statsbelånade egna hem upphört.

Enligt utskottets mening talar sålunda flera skäl mot ett återinförande
av den offentliga bostadsrättskontrollen. Det förtjänar vidare framhållas
att problemet med överlåtelser till överpris kan angripas även på
annat sätt, t. ex. genom en ändring i skattelagstiftningen så att realisationsvinst
vid överlåtelse av bostadsrätt kommer att beskattas efter
samma grunder som annan motsvarande realisationsvinst. Den i det
föregående redovisade statistiken över bostadsrättsöverlåtelser visar inte
heller att någon mer markant höjning av prisläget inträffat under 1971.
Utskottet finner därför inte nu anledning att ändra ståndpunkt i frågorna
om återinförande av den offentliga kontrollen av bostadsrättsöverlåtelser
och om införande av förbud mot försäljning av bostadsrätt
på offentlig auktion. Den tendens mot ett ökat antal överpriser, som den
i det föregående redovisade statistiken utvisar, anser utskottet likväl
oroande. Utskottet vill därför ånyo understryka vikten av att utvecklingen
följs med uppmärksamhet och att om någon mer markant höjning av
prisläget inträffar frågan tas upp till förnyat övervägande.

Med hänsyn till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1972:179.

LU 1972:2

Stockholm den 8 mars 1972
På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Svanström
(c), Sundelin (s), fröken Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m)*,
Hammarberg (s)*, Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s), fru Jonäng
(c), herrar Andersson i Södertälje (s), Winberg (m)*, Israelsson (vpk),
Annerås (fp) och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herr Israelsson (vpk), vilken ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 15 med
orden ”Utskottet vill” och slutar på s. 16 med orden ”förnyat övervägande”
bort ha följande lydelse:

Utskottet vill först framhålla att tillgången till en modem och rymlig
bostad till rimlig hyra och låg insats, när det gäller bostadsrättslägenhet,
måste vara en grundläggande rättighet, som det är samhällets skyldighet
att tillförsäkra medborgarna. Denna självklara princip måste ligga till
grund för bostadspolitiken. Såsom utskottet framhöll i sitt betänkande
vid förra årets riksdag har emellertid slopandet av den offentliga kontrollen
vid överlåtelse av bostadsrätter lett till en höjning av överlåtelsepriserna.
De av HSB och Riksbyggen uppräknade överlåtelsevärdena har
inte visat sig vara någon effektiv spärr för att hålla priserna på bostadsrätter
nere ens i renodlat kooperativa bostadsrättsföretag. Såsom framgår
av det föregående har antalet överlåtelser till överpris inom HSB och
Riksbyggen ökat under 1970 och 1971 och det finns ingen anledning
att tro att inte ökningen kommer att fortsätta, om överlåtelserna får ske
utan offentlig kontroll och utan maximerade priser. Därtill torde det
vara uppenbart att än högre överpriser betalats för bostadsrätter i fristående
bostadsrättsföreningar, särskilt i de äldre föreningar som finns
i de centrala delarna av de större städerna. Ytterligare en viktig faktor
har tillkommit sedan riksdagen senast behandlade frågan om offentlig
kontroll av bostadsrättsöverlåtelser. Den övre gränsen för den statliga
belåningen till bostadsrättsföreningarna har höjts från 95 till 98 %.
Detta leder till att bostadsrättshavamas egna kapitalinsatser sjunker medan
de månatliga avgifterna till föreningarna höjs till en nivå som endast
ligger obetydligt under hyran i motsvarande hyreshus. Bostadsrättshavarna
blir således i det närmaste jämställda med hyresgästerna. Att en

LU 1972:2

bostadsrättshavare, som endast betalat obetydlig kapitalinsats, skall kunna
sälja bostadsrätten till kraftigt överpris finner utskottet inte kunna i
fortsättningen godtas.

Med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört anser utskottet att förhållandena
nu blivit sådana att en fortsatt höjning av överlåtelsepriserna
måste stoppas. Detta kan endast ske genom ett återinförande av den
offentliga kontrollen av bostadsrättsöverlåtelser och förbud mot försäljning
till överpris. Eftersom rätten att sälja bostadsrätter till överpris
har sin grund i bostadsrättslagens bestämmelser om försäljning av bostadsrätter
på offentlig auktion utan maximerat pris, bör bostadsrättslagen
ändras och förbud mot försäljning av bostadsrätt på offentlig
auktion införas. Motionen bör därför bifallas.
dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1972:179 hos Kungl. Maj:t
begär

dels förslag om sådan ändring av bostadsrättslagen att försäljning
av bostadsrättslägenhet på offentlig auktion förbjuds,
dels förslag om förbud mot försäljning av bostadsrättslägenheter
till överpris samt om offentlig kontroll av överlåtelse av
bostadsrätt.