Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående inlösen enligt ensittarlagen (Betänkande 1972:LU14 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 14 år 1972 LU 1972:14

Nr 14

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående inlösen enligt
ensittarlagen.

I motionen 1972: 926 av herr Persson i Heden (c) yrkas att riksdagen
för sin del beslutar sådan ändring i 19 § ensittarlagen att rätt till inlösen
enligt lagen åter tillkommer nyttjanderättshavare som före kommunsammanläggning
haft rätt till inlösen.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från Göta hovrätt,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Kronobergs
län. På utskottets begäran har vidare utlåtande avgivits av Svenska
kommunförbundet.

Gällande ordning

Lagert (1925: 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område (i det följande kallad ensittarlagen)
avser att i viss utsträckning bereda ägare av boningshus på ofri
grund en mera tryggad ställning genom friköp av marken. Enligt ensittarlagen
är den som innehar annan tillhörig mark med nyttjanderätt
för brukande eller bostadsändamål och där äger boningshus, som har
uppförts före den 1 januari 1928, under vissa förutsättningar berättigad
att lösa till sig marken, även om jordägaren motsätter sig det. Enligt
19 § äger ensittarlagen — utom i fråga om viss samfälld mark — ej tilllämpning
beträffande mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle,
eller beträffande mark som innehas med tomträtt.
Ensittarlagen äger efter lagändring den 15 december 1967 giltighet endast
till utgången av år 1976.

I 1 § lagen (1969: 780) med anledning av införande av enhetlig kommunbeteckning
m. m. (nedan kallad ”kommunbeteckningslagen”) stadgas
bl. a. att föreskrift i lag eller annan författning om stad skall i stället
avse kommun, som består av område vilket enligt den vid utgången
av år 1970 gällande kommunindelningen utgjorde stad och, i den mån
icke Kungl. Maj:t förordnar annat i ärende om ändring i kommunindelningen,
kommun, i vilken sådant område ingår. Det angivna lagrummet
innehåller även ett analogt stadgande rörande köping.

En jämförelse mellan 1 § kommunbeteckningslagen och 19 § ensittarlagen
torde ge vid handen att landskommun tillhörig mark som före
kommunsammanläggning kunnat göras till föremål för inlösen enligt

1 Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 14

LU 1972:14

ensittarlagen efter dylik sammanläggning normalt inte skall anses vara
underkastad lösningsrätt om den markägande landskommunen genom
sammanläggningen förenats med stad eller köping.

Motionen

I motionen framhålls att bestämmelserna i 19 § ensittarlagen och 1 §
kommunbeteckningslagen medfört att de många kommunsammanslagningarna
vid årsskiftet 1970—1971 fått sådana konsekvenser att personer
som före årsskiftet uppfyllde förutsättningarna för inlösen gick miste
om denna rätt i och med att landskommun uppgick i ny kommun i vilken
det ingick t. ex. en f. d. stad. Enligt motionären har ett flertal fall
inträffat där nyttjanderättsinnehavare just på grund av kommunsammanläggningen
gått miste om lösenrätten. Motionärerna anser att det är
ett rättvisekrav i lagens anda, att de nyttjanderättshavare, som haft rätt att
lösa kommunal mark, får behålla denna rätt oberoende av ändringar i
kommunal indelning.

Ur förarbetena till ensittarlagen

Motsvarigheter till den begränsning av inlösningsrättens omfattning
som föreskrives i 19 § i nu gällande ensittarlag har funnits även i äldre
ensittarlagstiftning och förslag till sådan lagstiftning.

I ett av torpkommissionen år 1911 avlämnat förslag till lag om lösningsrätt
för innehavare av vissa på fyrtionio år eller längre tid avsöndrade
lägenheter undantogs sålunda från lösningsrätt lägenhet som
tillhörde kronan, stad eller annan kommun, municipalsamhälle, stiftelse
eller fideikommiss. Egnahemssakkunniga ansåg i sitt år 1913 avgivna
förslag till lag om lösningsrätt av vissa lägenheter å ofri grund det
vara tillräckligt att från lösningsrätt undantaga lägenheter som tillhörde
kronan, allmän inrättning, stiftelse eller fideikommiss.

I den första ensittarlagen (1918: 569) intogs av de föreslagna undantagen
endast det som avsåg kronan tillhörig egendom. Därjämte undantogs
emellertid även mark som ingick i tomtindelning samt mark i samhälle,
för vilket skulle föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser. Härom hade i propositionen (1918: 172 s. 57) uttalats
att lösningsrätten icke lämpligen kunde äga rum inom område som
ingick i tomtindelning samt att mark i samhälle, för vilket skulle föras
fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelserna, borde
undantagas från lagens tillämpningsområde, då det avsedda lösningsförfarandet
i regel ej torde lämpa sig i fråga om dylik mark samt det föreslagna
sättet för inlöst områdes avskiljande ej stöde i överensstämmelse
med vad om fastighetsbildning i sådant samhälle fanns stadgat.

Den första ensittarlagen ansågs efter en kort tid böra bli föremål för

LIJ1972:14

revidering och ersattes av 1920 års ensittarlag. Revideringen berörde
dock inte tillämpningsbestämmelserna vilka följaktligen upptogs oförändrade
i 1920 års lag.

Även 1920 års lag befanns efter kort tid vara i behov av revidering.
Förslag till ny ensittarlag framlades sålunda år 1921 av jordkommissionen.
I detta förslag undantogs från lagens tillämpning endast mark som
tillhörde kronan eller som innehades med tomträtt. Dock föreslogs särskilda
regler för tomtindelad mark. I vissa över förslaget infordrade yttranden
(bl. a. från direktören för Svenska stadsförbundet, prop. 1925:
142 s. 118 och 119) framfördes kritik mot det sätt varpå lagens tillämpningsområde
blivit avgränsat.

Efter omarbetning av jordkommissionens förslag förelädes lagrådet
år 1922 ett förslag till ny ensittarlag, vari från lagens tillämpning
undantogs förutom kronan tillhörig mark även mark, som tillhörde stad,
köping och municipalsamhälle. I avgränsningsfrågan anförde departementschefen
följande:

Mot innehållet av den av jordkommissionen föreslagna lagen har jag i
det stora hela föga att erinra. Förslaget synes mig på ett lyckligt sätt
lösa sin onekligen svåra och grannlaga uppgift. Det starka sociala intresset
att i så stor utsträckning som möjligt befordra friköpandet av
egna hem på annans mark har enligt min mening genom detsamma tillbörligen
tillgodosetts, utan att därför vederbörande jordägares rätt torde
hava trätts för nära. I ett hänseende har jag emellertid funnit mig böra
frångå kommissionens förslag. För min uppfattning härutinnan har jag
hämtat stöd bland annat i vissa av de över förslaget avgivna yttranden.

Jag anser sålunda friköpning enligt förevarande lagstiftning icke böra
få äga rum i fråga om jord, som äges av stad, köping eller municipalsamhälle.
I den mån dylik mark är belägen inom ort, för vilken fastighetsregister
icke föres enligt för stad gällande bestämmelser, inskränkes
genom detta undantag det nuvarande tillämpningsområdet för friköpningsrätten;
denna inskränkning torde emellertid vara av föga praktisk
betydelse. Starka skäl tala enligt min mening för att från friköpning undantaga
mark, som med äganderätt tillhör omförmälda samhällen. Där
fråga är om till stad donerad jord, lärer i varje fall en mot de vid donationen
fästade bestämmelser måhända stridande inlösen till enskilda icke
böra förekomma. Men ej heller i övrigt torde mark, varom nu är fråga,
böra göras till föremål för friköpning enligt förevarande lagstiftning.
Samhällets intresse att för det allmännas räkning ostört få tillgodogöra
sig den jord, det måhända för speciella syften med äganderätt förvärvat,
synes böra gå före en eller annan enskilds önskan att inlösa visst
markområde, varå han äger byggnader. Det sociala behovet av inlösningsrätt
till samhällets mark torde ej heller vara nämnvärt starkt. Vidkommande
nu omförmälda fråga hänvisar jag till vad av direktören för
svenska stadsförbundet i hans förenämnda framställning andragit.

I sitt yttrande över lagförslaget anförde lagrådet:

Nuvarande lagstiftning äger ej tillämpning inom tomtindelat område
och ej heller över huvud inom stad eller samhälle, för vilket skall föras
fastighetsregister såsom för stad. Enligt det remitterade förslaget skulle

LU 1972:14

dessa undantag bortfalla, varemot, i motsats till vad jordkommissionen
hemställt, undantag skulle göras för jord, som tillhör stad, köping eller
municipalsamhälle. Vad särskilt beträffar införande av lösningsrätt i
fråga om tomtindelat område hava häremot framförts synnerligen vägande
skäl såväl av en utav jordkommissionens ledamöter som i vissa
av de över kommissionens förslag avgivna yttrandena. Till väsentlig del
gälla dessa skäl även mot förevarande lagstiftnings tillämplighet över
huvud å mark, som ingår i stadsplan. Särskilt synes påtagligt, att införande
av friköpningsrätt till sådan mark skulle gynna en ur stadsplanesynpunkt
otjänlig fastighetsbildning. Med hänsyn härtill och då den i
förevarande avseende ifrågasatta utvidgningen av lagstiftningens tilllämplighetsområde
i allt fall torde genom undantagandet av jord, som
tillhör stad, köping eller municipalsamhälle, hava praktiskt sett förlorat
det mesta av sin betydelse samt i övrigt någon utredning ej förebragts
om behovet av friköpningsrätt till enskild jord inom område, varom nu
sagts, synes riktigast att begränsa lagens tillämplighetsområde så, att
därifrån undantages all jord inom område, för vilket stadsplan blivit
fastställd. Däremot synes skäl ej föreligga att i vidsträcktare mån än
förslaget innebär från friköpningsrätt undantaga jord i stad eller samhälle
utom dess planlagda område.

Proposition (1922: 251) med förslag till ny ensittarlag förelädes riksdagen
samma år. Lagrådets yttrande hade inte föranlett någon ändring
i de föreslagna bestämmelserna om begränsning i inlösningsrätten.

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (1922: 22) att utskottet
på grund av att propositionen inkommit så sent till riksdagen inte funnit
det vara möjligt att medhinna att ägna samtliga de förslag, som
innefattades i propositionen jämte de i anledning därav inom riksdagen
väckta motionerna, en så ingående granskning som ämnets vikt krävde.
Utskottet ansåg därför att frågan om en allmän revision av 1920 års lag
borde anstå men fann att ändring i en särskild punkt omedelbart borde
göras. Utskottet hemställde att riksdagen skulle anta ändringsförslaget
men att propositionen i övrigt inte skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Frågan togs ånyo upp vid 1924 års riksdag i flera motioner och i
anledning av dessa hemställde andra lagutskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (1924: 34) att riksdagen skulle begära att Kungl.
Maj:t till 1925 års riksdag lade fram ett reviderat förslag till ensittarlag.

I det förslag till ny ensittarlag som därefter förelädes 1925 års riksdag
(prop. 1925: 142) undantogs från lagens tillämpning dels samma
mark som i 1922 års förslag, dels, såsom lagrådet 1922 förordat, all i
fastställd stadsplan ingående mark. Departementschefen anförde i denna
fråga följande:

Mot lagens tillämpning å mark, som ingår i stadsplan, ha vissa anmärkningar
framställts. Då det inte synes uteslutet, att införande av
friköpningsrätt till sådan mark skulle kunna leda till en fastighetsbild -

LU 1972:14

ning som ur stadsplanesynpunkt vore mindre lämplig, samt härtill kommer
att behov av ett utsträckande av lagen i detta hänseende inte torde
göra sig gällande i större omfattning har jag i enlighet med vad lagrådet
hemställt ansett från lagens tillämplighet böra undantagas mark inom
område, för vilket stadsplan blivit fastställd.

Lagförslaget antogs i denna del oförändrat av riksdagen.

1925 års lag gäller såsom framgår av det föregående alltjämt. Dock
har lagen varit föremål för ett flertal ändringar. En del av dessa har
även berört förevarande bestämmelser i lagens 19 §. Sålunda har genom
en år 1929 verkställd lagändring (1929: 54) innehållet i 19 § kompletterats
med en särbestämmelse rörande viss samfälld mark. Med verkan
fr. o. m. den 1 januari 1932 undantogs genom lagändring år 1931
(1931: 150) jämväl i byggnadsplan ingående mark. Genom lagändring år
1939 (1939: 74) blev det åter möjligt att i viss utsträckning tillämpa ensittarlagen
inom område med stadsplan och byggnadsplan men i stället
infördes det alltjämt kvarstående förbudet mot att tillämpa lagen beträffande
mark som innehas med tomträtt.

Även vid 1933 års riksdag upptogs frågan om ensittarlagens tillämplighetsområde.
I en motion hemställdes sålunda att lagen måtte i viss
mån bli tillämplig beträffande mark som tillhörde stad, köping eller
municipalsamhälle. Andra lagutskottet avstyrkte motionen och anförde
därvid att samhällets intresse att få tillgodogöra sig sin egendom utan
intrång borde väga tyngre än det intresse, som någon enskild person i
ett eller annat fall kunde ha att med äganderätt få förvärva någon del
av denna samhällets mark, varpå den enskilde tillhöriga byggnader vore
uppförda (2LU 1933: 8). Riksdagen godkände utskottets hemställan.

År 1967 genomfördes vissa betydelsefulla ändringar i ensittarlagen
(1967: 756). Bland ändringarna, som dock inte berörde 19 §, må här
nämnas följande.

I 1 § i ensittarlagens före lagändringen gällande lydelse angavs som
en förutsättning för rätt till inlösen bl. a. att på marken skulle finnas
nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus som lämnade nöjaktig bostad
åt honom och hans familj och som funnits på marken redan den 1
januari 1919. Vid lagändringen år 1961 framflyttades denna tidpunkt
till den 1 januari 1928. Samtidigt begränsades inlösningsrätten genom att
i lagtexten infördes krav på att nyttjanderättshavare skall ha varit stadigvarande
bosatt på lägenheten sedan sistnämnda dag. Slutligen infördes
bestämmelsen om att ensittarlagen skall gälla endast till utgången av år
1976.

Till grund för propositionen (1967: 144) låg ett av 1954 års fastighetsbildningskommitté
avgivet betänkande ”Ändringar i ensittarlagen
m. m.” (SOU 1965: 26). I fråga om tidsbegränsningen av ensittarlagens
giltighet framhöll kommittén, att syftet med ensittarlagen var att åstadkomma
en övergående reglering för att avhjälpa vissa missförhållanden.

LU 1972:14

Att lagstiftningen inte från början tidsbegränsades kunde förklaras bl. a.
av att antalet lösningsanspråk beräknades bli betydande. Sålunda uppskattades
det sammanlagda antalet lägenheter på ofri grund till drygt
100 000. Detta skäl ägde enligt kommittén inte längre giltighet. Enligt
kommitténs beräkningar uppgick antalet kvarvarande och enligt gällande
lag lösningsberättigade nyttjanderättshavare till omkring 6 000. Den
av kommittén föreslagna utvidgningen av lösningsrätten (framflyttning
av tidpunkten i 1 § från 1919 till 1928) skulle medföra att ytterligare
omkring 2 000 nyttjanderättshavare fick rätt till inlösen. Till jämförelse
härmed nämndes att det enligt den officiella lantmäteristatistiken avslutades
under 20-årsperioden 1928—1947 sammanlagt 20 788 ensittarförrättningar.
Förutom att en tidsbegränsning av ensittarlagen enligt
kommitténs uppfattning skulle stämma överens med lagens karaktär av
övergångslagstiftning talade också andra skäl för en sådan åtgärd. Kommittén
erinrade om att någon fullständig prövning i jord- och planpolitiskt
hänseende inte förekommer vid ensittarförrättningar. Detta förhållande
innebar olägenheter från allmän synpunkt. I detta sammanhang
underströk kommittén särskilt de besvärligheter som ensittarlägenheterna
vållade vid jordbruks- och bebyggelseplaneringen. Eftersom behovet
av planering på dessa områden uppenbarligen skulle komma att växa
starkt i framtiden, skulle också nämnda olägenheter komma att bli mera
besvärande. Mot bakgrunden härav ansåg kommittén det vara ett samhällsintresse
att man begränsade ensittarlagens giltighetstid genom att
införa en preklusionsfrist, efter vars utgång nya lösningsanspråk inte
kunde göras gällande. Även för den enskilde jordägaren skulle det enligt
kommitténs mening vara av stort värde med ett införande av en
preklusionsfrist. Några beaktansvärda olägenheter för de lösningsberättigade
nyttjanderättshavarna ansåg kommittén inte heller att preklusionsfristen
skulle medföra.

Departementschefen framhöll att ensittarlagen snart spelat ut sin roll.
I likhet med kommittén och en så gott som enhällig remissopinion ansåg
han därför att en tidsbegränsning av ensittarlagen borde införas.
Den påtalade nackdelen med att en prövning i jord- och planpolitiskt
hänseende inte kom till stånd vid ensittarförrättningen skulle visserligen
kunna undanröjas genom införandet i ensittarlagen av regler om sådan
prövning. Ett införande av skärpta jord- och planpolitiska villkor skulle
dock strida mot ensittarlagens sociala syfte. En sådan lagändring borde
enligt departementschefen därför inte ske. Departementschefen fann det
vidare lämpligt med en framflyttning av den i 1 § angivna tidpunkten den
1 januari 1919 till den 1 janunari 1928. Som grund härför anfördes sociala
skäl. Den i propositionen föreslagna begränsningen av lösningsrätten
genom kravet på stadigvarande bosättning motiverade departementschefen
med att nyttjanderätt för fritidsändamål inte borde grunda
lösningsrätt.

LU 1972:14

Remissvaren

Göta hovrätt, lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen i Kronobergs län
har tillstyrkt att åtgärder vidtas för att tillgodose syftet med motionen.
Lantmäteristyrelsen och Kommunförbundet har avstyrkt motionen.

Göta hovrätt anför att det varken i förarbetena till ensittarlagen eller
till den lag som inskränker ensittarlagens giltighet till utgången av år
1976 behandlas betydelsen av t. ex. landskommuns inkorporering i
stad för personer som under nyttjanderätt innehade mark tillhörig
landskommun och för övrigt uppfyllde förutsättningarna för inlösen.
Kommunbeteckningslagen har enligt hovrätten medfört den konsekvens
som motionären påpekar. Förhållandet har icke berörts i förarbetena
till lagen, vilken dock endast innebär fullföljande av tidigare praxis i
fråga om kommunbeteckningar. Sålunda har landskommun, som ingått
i sammanläggning med stad, ansetts upplöst, medan staden bestått
och utvidgats med landskommunens område. Även tidigare sammanslagningar
av landskommun med stad eller köping har kunnat medföra
motsvarande inskränkning i lösningsrätten. Sådan följd av kommunsammanslagning
torde enligt hovrättens uppfattning ej ha varit förutsatt.
Hovrätten erinrar vidare om att enligt 2 § 2 st. ensittarlagen fråga om
lösningsrätt i det fall att stad äger viss del i fastighet skall prövas särskilt.
Med hänsyn till att antalet kvarvarande lösningsberättigade nyttjanderättshavare
är tämligen ringa (enligt SOU 1965: 26 ca 8 000) samt
att ensittarlagens giltighetstid begränsats till utgången av år 1976 anser
hovrätten att hinder från allmän synpunkt ej bör föreligga mot den
ifrågasatta ändringen. Det av motionären avsedda syftet synes hovrätten
enklast kunna tillgodoses genom lagstiftning innebärande möjlighet
för Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar att ge
dispens i de åsyftade fallen. Vid sådan dispensprövning kan även de
motiv som ligger till grand för 2 § 2 st. ensittarlagen beaktas.

Lantbruksstyrelsen pekar på att rättstillämpande myndigheter synes
ha tolkat kommunbeteckningslagen på sådant sätt att vissa nyttjanderättshavare
i samband med kommunsammanslagningen gått miste om
sin tidigare rätt till inlösen enligt ensittarlagen. Enligt lantbruksstyrelsens
mening är en sådan rättstillämpning varken åsyftad eller önskvärd.
De nyttjanderättshavare som före år 1971 hade inlösenrätt bör alltjämt
vara tillförsäkrade den rätten. Med hänvisning till det anförda anser
lantbruksstyrelsen att åtgärder bör vidtas för att tillgodose motionens
syfte.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller — efter hänvisning till uttalanden
vid införandet av förbudet mot inlösen — att det torde vara
rimligt att förbudet, såsom motionären föreslagit, begränsas till vad

LU 1972:14

som gällde före den nya kommunindelningen. För Kronobergs läns del
synes dock lagändringen sakna betydelse med hänsyn till att det inom
länet förekommer endast ett ringa antal inlösningsärenden.

Lantmäteristyrelsen lämnar inledningsvis en redogörelse för förarbetena
till ensittarlagen och framhåller därefter att det, vid den tidpunkt
då undantagsbestämmelsen rörande stad, köping och municipalsamhälle
tillhörig mark infördes i ensittarlagstiftningen, förelåg markerade
strukturella olikheter mellan olika kommuntyper. Utvecklingen
därefter har emellertid medfört att dessa skillnader minskat eller upphört.
Det har därför enligt styrelsen numera tett sig naturligt inte bara
att införa en enhetlig beteckning för alla kommuner utan även att utjämna
varjehanda rättsliga olikheter inom dem. Såsom exempel härpå
kan nämnas fastighetsbildningslagen (1970: 988) som ersatt lagen (1917:
269) om fastighetsbildning i stad, lagen (1926: 326) om delning av jord
å landet och lagen (1926: 336) om sammanläggning av fastigheter å landet.
Beträffande sättet för uppnående av jämställdhet gjorde departementschefen
i motiven till 1969 års ändringar i kommunallagarna (prop.
1969: 63 s. 62) ett uttalande av innebörd att införandet av en enhetlig
kommunbeteckning medförde att i ny lagstiftning regler med anknytning
till de gamla kommunbeteckningarna inte borde införas och att vid
översyn av äldre lagstiftning regler med sådan anknytning borde ändras.
Med hänsyn till detta uttalande skulle det, anser styrelsen, framstå
som i och för sig naturligt att ta bort den anknytning till de gamla
kommuntyperna som finns i ensittarlagen. En sådan ändring skulle närmast
ske så, att antingen all kommunägd mark undantoges från lagens
tillämpning eller att nuvarande undantagsbestämmelse rörande vissa
kommuners mark utmönstrades. Beträffande det sistnämnda alternativet,
vilket skulle tillgodose motionärens önskemål, vill styrelsen anföra
följande.

Bedömningen av om lagändringen i fråga framstår som tillräckligt
motiverad synes enligt styrelsen främst få ske med hänsyn till å ena sidan
intresset av att ge ifrågavarande nyttjanderättshavare möjlighet att
lösa in marken och å andra sidan eventuella olägenheter ur kommunal
synpunkt. Men också den praktiska betydelsen av en lagändring anser
styrelsen böra beaktas särskilt med hänsyn till att lagen skall upphöra
att gälla inom några få år.

De sociala skälen för att ge lösningsrätt åt nyttjanderättshavare på
kommunägd mark torde enligt styrelsen i allmänhet inte vara så framträdande.
I sådana fall då olägenheter ur plansynpunkt inte uppkommer
bör det f. ö. kunna förutsättas att nyttjanderättshavarna ofta kan
tillvinna sig äganderätten till marken genom frivilliga köp. Även de förbättringar
i bostadsarrendatorernas rättsställning som genomfördes år
1968 gör i praktiken en lagändring mindre angelägen.

LU 1972:14

De olägenheter som en vidgad lösningsrätt medför ur kommunal
synpunkt sammanhänger främst med att en fullständig jord- och planpolitisk
prövning inte sker i ensittarärendena. En betydande del av kommunernas
markinnnehav består av ännu inte detaljplanelagda områden
i de delar av tätorternas omgivningar som är lämpade för tätorternas
ytterligare utbyggnad. Inlösen inom sådana områden sker utan beaktande
av plansynpunkter vilket i vissa fall kan leda till att lämplig planläggning
motverkas.

Beträffande den praktiska betydelsen av en lagändring anför styrelsen
följande. Antalet framställningar om förrättning enligt ensittarlagen har
under senare år successivt avtagit. Härvid bortses från en mindre ökning
under åren 1968 och 1969, vilken torde ha föranletts av de i visst
hänseende vidgade möjligheter till inlösen som infördes genom den år
1967 beslutade lagändringen. Till lantmäteriets förrättningsorganisation
inkom under år 1970 endast ca 175 framställningar om förrättning enligt
ensittarlagen. I hur många av dessa förrättningar lösningsanspråken
varit riktade mot kommunägd mark är inte bekant för styrelsen men
andelen dylika fall kan enligt styrelsen antagas ha varit mycket liten.
Styrelsen saknar närmare uppgifter om i vilken utsträckning kommunägd
mark är upplåten med nyttjanderätt på sådant sätt att nyttjanderättshavares
rätt till inlösen skulle kunna göras gällande om inte bestämmelserna
i 19 § ensittarlagen utgjorde hinder däremot. Såvitt styrelsen
kan bedöma skulle emellertid den eventuella lagändringen få betydelse
endast i ett ringa antal fall.

Sammanfattningsvis anser styrelsen för sin del att tillräckliga skäl för
en ändring av ensittarlagen i nu betraktat avseende ej föreligger.

Kommunförbundet anför att kommunbeteckningslagen visserligen har
de av motionären påtalade verkningarna nämligen att lösenrätt i viss
omfattning förloras. Dessa verkningar är emellertid, framhåller förbundet,
varken nya till sin natur eller begränsade till nu pågående eller
nyligen genomförda kommunsammanläggningar. Motsvarande verkningar
har inträtt även vid tidigare indelningsändringar som inneburit att
nya stadssamhällen tillskapats eller landskommunala områden tillagts
redan bestående samhällen. Några olägenheter av därmed följande förlust
av inlösenrätt enligt ensittarlagen har i vart fall icke uttryckligen
påtalats. Att inlösningsrätt enligt ensittarlagen ej föreligger beträffande
mark som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle har betingats
av markpolitiska skäl. Dessa skäl har enligt förbundet givetvis
inte försvagats under den tid som förflutit sedan lagens tillkomst utan
tvärtom ökat i styrka. Förbundet hänvisar härvid till de i det föregående
redovisade uttalandena av 1954 års fastighetsbildningskommitté.

De undantag som gjorts i ensittarlagen beträffande viss samhällsägd
mark är således enligt förbundet ytterst välmotiverade. Från dessa syn -

LU 1972:14

punkter borde egentligen all kommunägd mark vara undantagen från lösenrätt
enligt ensittarlagen. Att viss lösenrätt likväl kvarstår beträffande
sådan mark har emellertid, såvitt förbundet har sig bekant, icke föranlett
några större olägenheter för de berörda kommunerna och har också
godtagits från kommunalt håll, särskilt med tanke på att lagens giltighet
är tidsbegränsad. Det kan därför under inga omständigheter anses
motiverat att nu utvidga lagens tillämpningsområde. I de fall då inlösen
av samhällsägd mark kan ske utan förfång för allmänna intressen
torde kommunerna vara villiga att medverka härtill på rimliga
villkor utan att lösenrätt enligt ensittarlagen behöver föreligga.
Även rent lagtekniskt skulle den av motionären föreslagna ändringen
i ensittarlagen enligt förbundets uppfattning kunna medföra svårigheter.
De generella bestämmelserna i kommunbeteckningslagen befriar från en
eljest synnerligen betungande kontroll av vad speciallagstiftningen kan
innehålla i dessa hänseenden. Skulle man nu bryta denna princip anser
förbundet att risk torde uppkomma för ett allmänt tillstånd av rättsosäkerhet
på berörda områden.

Utskottet

Ensittarlagen avser att i viss utsträckning bereda ägare av boningshus
på ofri grund en mera tryggad ställning genom friköp av marken. Enligt
lagen är den som innehar annan tillhörig mark med nyttjanderätt
för brukande eller bostadsändamål och där äger boningshus under vissa
förutsättningar berättigad att lösa till sig marken, även om jordägaren
motsätter sig det. Av bestämmelserna i 19 § följer att lagen — utom
i fråga om viss samfälld mark — ej äger tillämpning beträffande mark,
som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle eller beträffande
mark som innehas med tomträtt. Efter lagändring den 15 december
1967 äger lagen giltighet endast till utgången av år 1976.

I motionen framhålls att kommunbeteckningarna stad, köping och
municipalsamhälle har avskaffats genom införandet av 1969 års kommunbeteckningslag.
Av bestämmelser i lagen följer att föreskrift i lag
eller författning om stad, köping eller municipalsamhälle skall avse dels
kommun som består av område vilket enligt den vid utgången av år
1970 gällande kommunindelningen utgjorde stad, dels kommun i vilken
sådant område ingår. Genom de omfattande kommunsammanläggningama
vid årsskiftet 1970—1971 kom enligt motionären stora landsbygdsområden
att på grund av bestämmelserna i kommunbeteckningslagen
omfattas av i lag intagna bestämmelser om stad. Motionären
hävdar att detta i fråga om ensittarlagens tillämpning fått den konsekvensen
att ett flertal lösningsberättigade nyttjanderättshavare enbart
på grund av kommunsammanläggning förlorat sin lösningsrätt. Enligt
motionären är det ett rättvisekrav i lagens anda att nyttjanderättshavare,
som har rätt att lösa kommunal mark, också får behålla denna rätt

LU 1972:14

oberoende av ändringar i kommunal indelning. Motionären yrkar därför
att riksdagen skall besluta sådan ändring i 19 § ensittarlagen att
rätt till inlösen tillerkänns nyttjanderättshavare som före kommunsammanläggning
haft sådan rätt.

Utskottet vill till en början understryka att ensittarlagen till sin syftning
är en social lagstiftning som ursprungligen kom till för att skydda
egna hem som före den 1 januari 1919 uppförts på arrenderad mark.
Lagen har under årens lopp haft stor betydelse. Från allmän synpunkt
innebär lagen emellertid vissa olägenheter därigenom att det vid ensittarförrättningar
endast sker en ofullständig prövning i jord- och
planpolitiskt hänseende. Dessa olägenheter har under senare år blivit
alltmer framträdande samtidigt som lagens sociala betydelse minskat.
Denna utveckling ledde fram till 1967 års beslut om en begränsning av
lagens giltighet till utgången av år 1976. I och med att giltighetstiden
begränsades ansåg sig statsmakterna emellertid samtidigt kunna ta hänsyn
till de starka sociala skäl som sedan länge talat för en utvidgning av
lösningsrätten till att avse även vissa bostadsarrenden med hus uppförda
år 1919 eller åren närmast därefter. Ensittarlagen ändrades därför
så att rätten till inlösen nu gäller även arrenderad mark på vilken finns
bostadshus som uppförts under åren 1919 till och med 1927. Den i 19 §
föreskrivna begränsningen i lagens tillämpning har betingats av markpolitiska
skäl. Vad utskottet nu anfört bör föranleda att det vid bedömandet
av motionsyrkandet bl. a. måste ske en avvägning mellan å
ena sidan de sociala skälen för inlösen och å andra sidan de mark- och
planpolitiska skälen mot inlösen.

Vid den tidpunkt då undantagsbestämmelsen rörande mark tillhörig
stad, köping och municipalsamhälle infördes förelåg, såsom lantmäteristyrelsen
i sitt remissvar påpekar, markerade strukturella olikheter mellan
olika kommuntyper. Utvecklingen har medfört att dessa skillnader
minskat eller upphört. Det har därför tett sig helt naturligt att införa en
gemensam kommunbeteckning. Ett uttryck för denna utjämning av
skillnaden mellan olika typer av kommuner är på fastighetsbildningsrättens
område att den för landet gällande jorddelningslagen samt lagen
om fastighetsbildning i stad från och med den 1 januari 1972 ersatts
av en gemensam fastighetsbildningslag. Enligt utskottets mening kan
ifrågasättas om inte i samband därmed skillnaden mellan olika kommuntyper
borde ha tagits bort även i ensittarlagen och att — med hänsyn
bl. a. till de alltmer betydelsefulla planläggningssynpunkterna —
undantagsbestämmelsen därvid borde ha ändrats så att all kommunägd
mark undantogs från lagens tillämpning. Att så inte skedde torde ha
sin grund i ensittarlagens sociala syften och dess begränsade giltighetstid.

Frågan om vilken inverkan en kommunsammanläggning skall få på
inlösningsrätten berörs varken i förarbetena till ensittarlagen och till

LU 1972:14

senare ändringar i denna lag eller i förarbetena till kommunbeteckningslagen.
De vid årsskiftet 1970—1971 genomförda kommunsammanläggningama
har emellertid fått de verkningar som motionären påtalat. Det
förtjänar dock att uppmärksammas att dessa verkningar inte är nya till
sin natur. Kommunbeteckningslagen utgör nämligen endast en kodifiering
av tidigare gällande praxis. Även äldre kommunsammanläggningar
har således medfört inskränkningar i nyttjanderättshavares rätt
till inlösen. Att detta inte särskilt uppmärksammats torde ha sin förklaring
i att de områden som inkorporerats med stad oftast legat i nära
anslutning till samhället och att därför plansynpunkter tillagts avgörande
betydelse. De nu aktuella kommunsammanläggningarna är emellertid
av en helt annan omfattning än de tidigare. Som motionären
framhåller har stora områden av ren landsbygd sammanförts med tidigare
städer och köpingar.

För utskottet är inte tillgängligt några uppgifter om hur många nyttjanderättshavare
det finns som enbart till följd av kommunindelningsändring
förlorat sin rätt till inlösen enligt ensittarlagen. Över huvud
taget saknas närmare uppgifter om i vilken utsträckning kommunägd
mark upplåtits med nyttjanderätt på sådant sätt att nyttjanderättshavare
kan göra gällande inlösningsrätt. Lantmäteristyrelsen har emellertid
bedömt att den av motionären föreslagna ändringen skulle få betydelse
endast i ett ringa antal fall. Enligt utskottets mening torde denna bedömning
vara riktig.

Utskottet har förståelse för motionärens syfte med lagändringsyrkandet.
De av motionären anförda skälen för en lagändring har onekligen
viss tyngd. Enligt utskottets mening måste emellertid när det gäller
kommunägd mark samhällsintressena i regel ha företräde framför de
enskilda intressena. Utskottet finner även att hänsyn bör tas till att lagen
har begränsad giltighetstid. Härtill kommer att de förbättringar i
bostadsarrendatorernas rättsställning som genomfördes år 1968 i praktiken
gör en lagändring mindre angelägen. Utskottet förutsätter också,
i likhet med lantmäteristyrelsen och Kommunförbundet, att kommunerna
— i de fall då olägenheter från plansynpunkt inte uppkommer
och då inlösen inte heller i övrigt medför förfång för viktiga allmänna
intressen — är villiga att på rimliga villkor frivilligt överlåta marken
till berörda nyttjanderättshavare. Med hänsyn till det anförda finner
utskottet övervägande skäl tala mot den föreslagna lagändringen.

Utskottet hemställer på grund härav

att motionen 1972: 926 inte föranleder någon riksdagens vidare
åtgärd.

Stockholm den 19 maj 1972

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

LU 1972:14

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Sundelin
(s), fröken Anderson i Lerum (s), herr Börjesson i Falköping (c), fru
Åsbrink (s), herrar Andersson i Södertälje (s), Winberg (m), Israelsson
(vpk), Olsson i Timrå (s), Olsson i Sundsvall (c), Enlund (fp), Persson i
Heden (c), fru Nilsson i Sunne (s) och herr Söderström (m).

Reservation

av herrar Wiklund i Stockholm (fp), Börjesson i Falköping (c), Winberg
(m), Olsson i Sundsvall (c), Enlund (fp), Persson i Heden (c) och Söderström
(m), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets betänkande som på s. 12 börjar med
orden ”Utskottet har” och slutar med orden ”föreslagna lagändringen.”
bort ha följande lydelse:

Även om antalet nyttjanderättshavare, som endast till följd av kommunsammanläggningarna
förlorat sin rätt till inlösen, således är ringa
talar enligt utskottets mening rättviseskäl för att de bör återfå denna
rätt. De av motionären påtalade verkningarna av kommunsammanläggning
har uppenbarligen inte varit förutsedda och än mindre avsedda.
Någon information om verkningarna har därför inte kunnat lämnas
ensittarna i förväg. En ensittare som varit beredd att begära inlösen
kan sålunda utan förvarning ha berövats sin rätt till inlösen. För ett
bifall till motionen talar även att stor hänsyn måste tas till lagens sociala
syfte. Såsom utskottet anmärkt ovan har år 1967 i samband med
begränsningen av lagens giltighetstid rätten till inlösen av sociala skäl
vidgats. De sociala skälen för inlösen kan inte anses mindre framträdande
därför att förevarande mark är kommunägd. Enligt utskottets
mening kan man dessutom räkna med att marken i flertalet av nu aktuella
fall inte har någon större betydelse från planeringssynpunkt eller
för andra viktiga samhällsintressen. Även om man, såsom lantmäteristyrelsen
och Kommunförbundet påpekar, torde kunna förutsätta att
kommunerna i dessa fall i regel är villiga att frivilligt överlåta marken
till nyttjanderättshavaren, kan det dock inte hållas för osannolikt att i
vissa fall överenskommelse ej kan nås med kommunerna.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att åtgärder bör vidtas
för att tillgodose syftet med motionen. Eftersom förevarande fråga har
betydelse endast för ett fåtal nyttjanderättshavare och då lagens giltighet
är begränsad bör dock enligt utskottets mening någon ändring
inte göras i 19 § ensittarlagen. I stället biträder utskottet Göta hovrätts
förslag att i lag införs möjlighet för Kungl. Maj:t eller myndighet
som Kungl. Maj:t förordnar att ge dispens från inlösningsförbudet i
nu åsyftade fall. Förslag härom bör kunna föreläggas riksdagen under

LU 1972:14 14

innevarande års höstsession. Vad utskottet sålunda anfört bör ges Kungl.
Maj:t till känna.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionen 1972: 926 ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet ovan anfört.

HARCUS BOKTR. STHLM 1 972 720048