Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående bevakning av säljares garantiutfästelser vid konkurs (Betänkande 1971:LU22 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 22 år 1971 LU 1971: 22

Nr 22

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående bevakning
av säljares garantiutfästelser vid konkurs.

Motionen

I motionen 1971: 661 av herr Norrby i Gunnarskog m. fl. (c) hemställs
att riksdagen i skrivelse till Kungl Maj:t begär att Kungl. Maj:t
efter erforderlig utredning måtte framlägga förslag om att även konsumenter
skall kunna bevaka sina intressen i konkurser.

Till stöd för yrkandet anför motionärerna att konsumenterna, när det
gäller garantiutfästelser beträffande konsumentkapitalvaror, såsom bilar,
hushållsmaskiner, tv-apparater etc., har små eller inga möjligheter
att bevaka sina intressen. Detta förhållande understryks av det faktum
att företagsnedläggelser och konkurser tenderar att starkt öka vilket
betyder försämrade möjligheter för konsumenterna att kunna återfå
erlagda avgifter för garanti m. m. Enligt motionärernas mening borde
det därför skapas möjligheter för konsumenterna att få gjorda garantiutfästelser
bevakade vid konkurs. Motionärerna hävdar att det i fråga
om kapitalvaror med lång garantitid måste vara av värde för köparna
att få fastslaget att utlovade garantiåtaganden skall kunna — i likhet
med andra fordringar — bevakas i en konkurs.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionen från hovrätten för
Västra Sverige, länsstyrelsen i Stockholms län och konsumentombudsmannen.
Till länsstyrelsens utlåtande har fogats yttrande från Stockholms
handelskammare. På begäran av utskottet har yttranden därjämte
avgivits av Sveriges advokatsamfund och Sveriges köpmannaförbund.

Gällande bestämmelser

I konkurs får enligt 100 § konkurslagen den 13 maj 1927 (KL) ej
göras gällande andra fordringar än sådana som uppkommit före konkursens
början. Å andra sidan kan utdelning för dylika fordringar erhållas
även om de ej förfallit till betalning. Vidare kan också fordringar
som är beroende av villkor göras gällande. Den som gått i borgen för
någon konkursgäldenärens skuld har alltså rätt att i konkursen bevaka
sin eventuella regressfordran. Konkursborgenär, som vill göra fordran
gällande i konkurs, skall inom den av konkursdomaren bestämda bevakningstiden,
minst 4 och högst 10 veckor från konkursbeslutet, till konkursdomaren
insända skriftlig bevakningsinlaga med angivande av fordringens
belopp och beskaffenhet (101 § UL). Gör borgenären anspråk

Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 22

LU 1971:22

på förmånsrätt för fordringen skall han också lämna uppgift om vilken
rätt han i sådant avseende gör gällande. Försittes bevakningstiden går
bevakningsrätten dock ej förlorad. Lagen medger nämligen, att bevakning
görs även senare under konkursen, s. k. efterbevakning. Underlåtenheten
att iakttaga den ordinarie bevakningstiden medför emellertid dels
skyldighet för efterbevakaren att vidkännas de särskilda kostnader som
föranleds härav, dels risken att då ej återstår så mycket outdelat att han
kan tilldelas sin fulla andel.

Fördelning av de medel som influtit vid realiserandet av konkursboets
tillgångar sker genom utdelning (125 § UL). Utdelning kan ske i etapper
utan att man behöver avvakta att alla tillgångar hunnit förvandlas i penningar
(126 § UL). Utdelning får dock icke ske förrän bevaknings- och
anmärkningstid utgått. Då utdelning skall ske har konkursförvaltaren att
i samråd med rättens ombudsman upprätta skriftligt utdelningsförslag.
I förslaget skall utdelning tilldelas de olika fordringarna efter den förmånsrättsordning
som finns upptagen i 17 kap. handelsbaden (fr. o. m.
1.1.1972 förmånsrättslagen). Förmånsrätt iakttas dock endast om yrkande
därom med åberopande av laga grund därför framställts i bevakningsinlagan.
Har så ej skett behandlas fordringen som en oprioriterad
fordran. Beträffande suspensivt villkorade fordringar, dvs. fordringar
som är beroende av sådant villkor att borgenären ej har rätt att uppbära
betalning, såvida ej viss omständighet inträffar, finns regler upptagna
i 136 § KL. Åtskillnad görs härvid mellan borgensmäns och medgäldenärers
eventuella regressfordringar och andra suspensivt villkorade fordringar.
För båda grupperna skall utdelning avsättas i utdelningsförslag
som ej avser slututdelning. Självfallet får dock utdelning ej lyftas förrän
villkoret inträffat (141 § andra st.). För eventuell regressfordran avsätts
enligt 136 § andra stycket utdelning även i slututdelningsförslag. Andra
suspensivt villkorade fordringar än regressfordringar förlorar däremot
enligt första stycket i 136 § all rätt till utdelning i konkursen, om borgenären
ej, innan kungörelse om framläggande av slututdelningsförslag
utfärdas, hos rättens ombudsman visar att villkoret uppfyllts. När fordringen
sålunda ej skall beaktas i slututdelningsförslag, skall vad som
i tidigare utdelningsförslag reserverats för densamma gå till fördelning
i vanlig ordning mellan övriga borgenärer.

Lagberedningen

Lagberedningen har i sitt år 1970 avgivna delbetänkande ”Utsökningsrätt
X” (SOU 1970: 75) föreslagit vissa ändringar i konkurslagen, såvitt
avser konkursgrunderna, gäldenärens legitimation, återvinning, kvittning,
solidariska skuldförhållanden m. m., däri inbegripet 136 § KL.

Lagberedningen framhåller att i Danmark och Norge ej f. n. torde
göras någon åtskillnad mellan olika slag av suspensivt villkorade ford -

LU 1971:22

ringar, och man avser inte heller att i förslagen till ny konkurslagstiftning
göra någon skillnad dem emellan såvitt nu är i fråga. Beredningen
anser, att skäl föreligger till en sådan förenkling också för vår del. Det
har inte vid beredningens överläggningar med sakkunniga anförts något
fall då den särskilda regleringen i fråga om andra suspensivt villkorade
fordringar än eventuella regressfordringar har tillämpats. Det praktiska
behovet av en specialreglering synes vara mycket ringa. Att vid slututdelning
alltid reservera medel för suspensiva fordringar är dock olägligt,
eftersom medlen skulle kunna komma att hållas reserverade för praktiskt
taget obegränsad tid i stället för att utdelas till övriga borgenärer. Denna
olägenhet kan, anser beredningen, emellertid väsentligen elimineras, om
medel ej behöver avsättas vid slututdelning när det saknas anledning
antaga att villkoret kommer att uppfyllas.

Enligt första punkten i den föreslagna nya lydelsen av 136 § skall
utdelning för supensivt villkorad fordran beräknas i utdelningsförslag
som inte avser slututdelning i konkursen. Detta överensstämmer med
gällande rätt. De i övrigt i KL angivna förutsättningarna för att fordringen
skall komma i fråga för utdelning måste självfallet vara för handen.
En annan sak är, att lyftning av utdelningen endast får ske om det
suspensiva villkoret uppfylls (141 § andra st.).

Andra punkten i den föreslagna nya lydelsen av 136 § avser slututdelning.
Vid sådan utdelning skall enligt bestämmelsen suspensivt
villkorad fordran ej komma i betraktande, om det saknas anledning
antaga att villkoret kommer att uppfyllas. Huvudregeln blir, att medel
skall avsättas även vid slututdelning. Det kan sålunda knappast tänkas
komma i fråga, att förvaltaren och rättens ombudsman (se 128 § första
st. KL) beträffande eventuella regressfordringar annat än möjligen i rena
undantagsfall kommer att finna, att det saknas anledning antaga att villkoret
kommer att uppfyllas. I övrigt bör avsättning ske så snart det inte
framstår som mycket osannolikt att villkoret kommer att uppfyllas. En
lämplig riktpunkt för bedömningen synes enligt beredningen vara, huruvida
fordringen kan vid tillfället anses ha något förmögenhetsvärde eller
ej. De beslut som fattas i frågan huruvida avsättning skall ske eller ej,
kan i vanlig ordning bringas under rättens prövning genom klander av
utdelningsförslaget enligt 130 § KL. I huvudsaklig överensstämmelse
med vad som f. n. gäller stadgas i förslaget, att när en fordran av här
aktuellt slag inte skall komma i beaktande vid slututdelningen, vad som
vid tidigare utdelning kan ha beräknats för fordringen skall gå till fördelning
mellan andra borgenärer.

översyn av konkursförfarandet

Justitieministern har 30.8.1971 tillkallat fyra sakkunniga att verkställa
en allmän översyn av konkursförfarandet. De sakkunniga har antagit

LU 1971:22

namnet konkurslagskommittén. I direktiven anges, såvitt nu är i fråga,
att det finns anledning för kommittén att ompröva det nuvarande bevaknings-,
anmärknings- och utdelningsförfarandet. Anmärkas bör att kommitténs
uppdrag inte omfattar den materiella konkursrätten, beträffande
vilken förslag till revision, såsom ovan redovisats, framlagts av lagberedningen.

Köplagssakkunniga

De sakkunniga tillkallades 1962 för att följa arbetet i en i Finland
tillsatt kommitté, som hade uppdrag att utarbeta förslag till lag om köp
av lös egendom, samt att överväga om anledning förelåg att föreslå
ändringar i den svenska köplagen.

I en till justitiedepartementet avgiven promemoria framhöll de sakkunniga
bl. a. att det kunde finnas skäl att genomföra vissa lagändringar
för att bättre tillgodose konsumenternas intressen. De sakkunniga
hänvisade till att Nordiska kommittén för konsumentspörsmål
föreslagit att frågor rörande t. ex. säljarens möjligheter att begränsa
köparens befogenheter vid fel i godset utreddes i syfte att stärka konsumentens
ställning gentemot den som bedriver yrkesmässig försäljning.

I tilläggsdirektiv år 1967 (se Ju:30 i riksdagsberättelsen år 1968) har
de sakkunniga fått i uppdrag att göra en begränsad översyn av den svenska
köplagen och lägga fram de förslag till ändringar som utredningsarbetet
föranleder. Enligt direktiven bör de frågor som angetts i den ovannämnda
promemorian övervägas. De sakkunniga bör vara oförhindrade
att ta upp även andra frågor och de bör förutsättningslöst pröva behovet
av särskilda regler till skydd för konsumenterna. Om det anses
erforderligt att införa särskilda köprättsliga regler till konsumenternas
skydd, bör övervägas om reglerna bör infogas i köplagen eller tas upp
i en särskild lag.

Remissyttrandena

Konsumentombudsmannen anser att en utredning av problemen att
säkerställa konsumenterna vid en garantigivares konkurs är från konsumentsynpunkt
önskvärd och förordar därför en sådan utredning. Sveriges
köpmannaförbund ansluter sig i princip till syftet med motionen
men framhåller att ett verkligt skydd för konsumenterna endast kan
komma till stånd om avsättning sker till en särskild garantifond.

Hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges
advokatsamfund och Stockholms handelskammare ställer sig avvisande
till motionen. Remissmyndighetema åberopar bl. a. svårigheterna att
finna en beräkningsregel som kan utgöra grund för fastställande av en
fordran, ävensom att garantifordringarna blir oprioriterade varför det

LU 1971:22

ekonomiska värdet för konsumenten av en bevakningsrätt skulle bli
mycket litet.

Konsumentombudsmannen (KO) anför att för enskilda konsumenter
av kapitalvaror representerar säljarens garantiutfästelser ofta ett icke
obetydligt förmögenhetsvärde. Att garantigivare försätts i konkurs innan
garantitiden för varan löpt ut, kan sålunda medföra kännbara ekonomiska
förluster för konsumenterna.

KO hänvisar därefter till lagberedningens ovan redovisade förslag att
medel i regel skall reserveras vid slututdelning i konkurs för s. k. suspensivt
villkorade fordringar. KO anser att det dock är tveksamt om
en ändring av konkurslagen i enlighet med detta förslag skulle medföra
någon reell förbättring för garantihavarna. Sådana fordringar måste nämligen
bevakas i konkursen. Dessutom är fordringarna oprioriterade, vilket
innebär att utdelning på dem bara kommer i fråga i de sällsynta fall, då
tillgångarna över huvud taget räcker till för ens partiell täckning av sådana
fordringar. För att säkerställa konsumenterna av kapitalvaror mot
ekonomiska förluster vid en garantigivares konkurs, skulle sålunda ytterligare
säkerhet behöva tillskapas för garantihavares rätt. Tänkbart skulle
enligt KO:s mening kunna vara att ålägga näringsidkare skyldighet att
vid lämnande av garantiutfästelser samtidigt avsätta medel till täckande
av de kostnader, som utfästelsen kan komma att föranleda. Vid näringsidkarens
konkurs kunde garantihavaren i så fall ges företrädesrätt till
de sålunda avsatta medlen. Förluster för konsumenterna skulle därigenom
kunna undvikas.

Att ta ställning till här berörda problem är dock, framhåller KO, av
många skäl mycket vanskligt. Till att börja med saknas utredning om
problemets praktiska räckvidd, dvs. en uppskattning av hur ofta det
händer att garantitiden ännu löper då näringsidkare försätts i konkurs.
Vidare fordras en avvägning mellan prioriterade fordringsägares och
garantihavares intressen. Slutligen ter sig enligt KO problemet rättstekniskt
komplicerat. En närmare utredning av de angivna problemen är
dock från konsumentsynpunkt önskvärd och förordas därför av KO.

Sveriges köpmannaförbund meddelar att förbundet i princip ansluter
sig till syftet med motionen. Förbundet framhåller dock i likhet med
KO att en konsument som gör ett av säljaren lämnat garantiåtagande
gällande i säljarens konkurs blir med nu gällande ordning att betrakta
som oprioriterad fordringsägare, vilket medför betydande risk för att
garantin inte får någon praktisk betydelse. Det kan enligt förbundet f. ö.
vara svårt att beräkna fordringsbeloppets storlek, dvs. värdet av garantin
under resterande garantitid. Förbundet anser därför att det — för att
möjliggöra ett effektivt skydd för konsumenten — torde bli nödvändigt
att medge säljare av ifrågavarande kapitalvaror att verkställa avsättning

LU 1971:22

till en garantifond för att täcka lämnade garantiåtaganden. En sådan
ordning förutsätter i sin tur en ändring av skattelagstiftningen så att
avdrag för avsättning till en sådan garantifond blir skattefri. Om detta
sker skulle, anser förbundet, det skydd som motionärerna önskar tillskapa
bli en realitet.

Hovrätten för Västra Sverige anför att köpares förmån med anledning
av säljares garantiåtaganden enligt gällande rätt torde kunna hänföras
till suspensivt villkorade fordringar, vilka kan bevakas i konkurs men
för vilka utdelning icke får äga rum förrän villkoret uppfyllts och om
detta icke skett innan förslag till slututdelning kungörs ej får beaktas
vid slututdelningen. Enligt gällande rätt kan sålunda — där garanti kan
åberopas — utdelning ej erhållas för skada eller fel som uppstår sedan
förslag till slututdelning kungjorts. Enligt lagberedningens förslag skulle,
framhåller hovrätten, utdelning kunna ske även senare, nämligen om
det vid slututdelningsförslagets upprättande ej saknas anledning antaga
att skada kommer att inträffa. Svårigheten är i sådant fall att finna en
grund för beräkning av fordringen — en värderingsregel. I köpeskillingen
ingår garantikostnad såsom en mindre del. Att låta köparen erhålla
utdelning i konkurs för denna kostnad torde enligt hovrättens mening
vara av ringa värde. Och att låta varje köpare erhålla utdelning motsvarande
full skada — trots att sådan skada ännu ej inträffat — anser
hovrätten ogörligt.

Hovrätten framhåller vidare att för gemene man uppfattas i allmänhet
en garanti såsom en förmån jämfört med köplagens regler. I verkligheten
medför emellertid garantin ofta en begränsning av de förpliktelser som
eljest skulle åvila säljaren enligt nämnda regler. Endast undantagsvis
förekommer en mera förmånlig garanti, t. ex. vagnskadegarantin på
bilar. Om man skulle öka köparnas möjligheter att få utdelning med
anledning av säljarnas garantiutfästelser, vore det enligt hovrättens uppfattning
följdriktigt att förbättra köparnas ställning även i de fall då
någon särskild garantiutfästelse icke föreligger. Detta synes hovrätten
emellertid uppenbart vara mycket svårgenomförbart. Med tanke på
att garantin ofta medför en begränsning i förhållande till köplagens
regler, att en rättvis värderingsregel torde vara svår att finna samt att
ifrågavarande fordringar såsom oprioriterade endast kan ge ringa utdelning
i konkurs finner hovrätten ej skäl föreligga att särskilt utreda
frågan om säljares garantiutfästelser i konkurs.

Sveriges advokatsamfund framhåller att den av motionärerna upptagna
frågan inte är ett spörsmål som är begränsat till konsumentkapitalvaror.
Garantiåtaganden av olika slag förekommer bl. a. inom näringslivet i
betydande omfattning och kan vara av avsevärd ekonomisk betydelse.
En fråga om bevakningsrätten i konkurs bör således inte begränsas till

LU 1971:22

att enbart avse i motionen nämnda slag av varor. Samfundet påpekar
vidare att en fordran i konkurs måste kunna anges till sitt belopp, i vart
fall vid den tidpunkt då slututdelningsförslaget skall framläggas. Den
skall vidare grunda sig på en betalningsskyldighet, som förelegat vid
konkursutbrottet, även om betalningsskyldigheten understundom inte kan
omedelbart preciseras till beloppet. Har fel, som skall avhjälpas på grund
av garantin, inte inträffat vid konkursutbrottet, kan inte något konkret
ersättningsanspråk bevakas. En reservationsvis gjord bevakning av den
förlust som skulle kunna drabba vederbörande på grund av konkursen
i och med att en t. ex. under konkursen inträffad skada inte kan ersättas
har samfundet veterligt inte varit föremål för något refererat avgörande
i praxis.

Att omarbeta konkurslagens bevakningsregler på ett sådant sätt att
man inför en uttrycklig möjlighet att bevaka garantiåtaganden skulle
enligt samfundet säkerligen leda till ganska stora svårigheter såvitt gäller
utformningen av lagstiftningen och ha föga praktiskt värde. Samfundet
hänvisar därvid till svårigheten att finna en beräkningsregel som kan
utgöra grund för fastställande av en fordran, t. ex. i det fall då skada
inte inträffat före konkursens avslutande. I likhet med hovrätten framhåller
samfundet också att en bevakningsrätt för garantiansvar då det
gäller konsumentkapitalvaror nästan undantagslöst torde vara av ringa
betydelse. De fordringsbelopp som skulle kunna ifrågakomma på grund
av bevakningsrätt för garantiåtagande torde nämligen i allmänhet vara
relativt små, även om de givetvis för den enskilde kan vara betydelsefulla.
Det ekonomiska utbytet av en bevakningsrätt, dvs. utdelningen,
skulle enligt samfundets mening i de allra flesta fall vara obefintligt och
i återstoden av fallen mycket obetydligt. Samfundet avstyrker därför
motionen.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att garantiutfästelsen som
sådan endast innefattar ett villkorligt anspråk, som ej kan likställas med
fordran i pengar. Det torde därför ej vara juridiskt konsekvent att
åstadkomma sådan lagändring att anspråket i fråga skall kunna göras
gällande i säljarens konkurs. Härtill kommer att, innan garantifall inträffat,
värdet av utfästelsen måste anses ekonomiskt obestämbart, särskilt
som köpeavtalen regelmässigt ej anger om och i så fall till vilket
belopp ersättning för den lämnade garantin inkluderats i köpeskillingen
för varan. Det torde för övrigt endast i rena undantagsfall vara möjligt
för köparen att välja mellan att förvärva varan med eller utan garantiutfästelse.
Av rent praktiska skäl måste det därför enligt länsstyrelsens
mening anses ogörligt att bereda köparen möjlighet att i säljarens konkurs
bevaka sitt endast på garantiutfästelsen som sådan grundade anspråk.
Motionärerna har inte heller ens antytt på vilket sätt det skulle vara
praktiskt genomförbart att bereda köparen dylik möjlighet.

LU 1971:22

Stockholms handelskammare framför i stort sett samma synpunkter
som länsstyrelsen. Handelskammaren tillägger att problemet ej heller är
av den storleken att det motiverar en särskild utredning av denna speciella
företeelse.

Utskottet

I förevarande motion hemställs att riksdagen skall begära att Kungl.
Maj:t efter erforderlig utredning lägger fram förslag till bestämmelser
om rätt för konsumenter att bevaka garantiutfåstelser i konkurs.

Köpares förmån med anledning av säljares garantiutfåstelser synes
kunna hänföras till s.k. suspensivt villkorade fordringar, vilka kan bevakas
i konkurs men för vilka utdelning inte får äga rum förrän villkoret
uppfyllts, dvs. i förevarande fall att skada inträffat. Om detta inte
skett innan förslag till slututdelning kungjorts förlorar fordringen all
rätt till utdelning i konkursen.

Lagberedningen har såsom framgår av den föregående redogörelsen
i ett år 1970 avgivet betänkande med förslag till revision av vissa delar
av konkurslagen förordat att vid slututdelning i konkurs medel skall
reserveras för suspensivt villkorade fordringar. Medel skall dock ej avsättas
om det vid tidpunkten för slututdelningen saknas anledning anta
att villkoren kommer att uppfyllas.

De av lagberedningen föreslagna ändringarna torde knappast medföra
någon reell förbättring för garantihavare. Svårigheten är nämligen
såsom framhålles i remissvaren att finna en grund för beräkning av den
fordran som garantihavaren skall bevaka i konkursen. Att låta köparen
erhålla utdelning i konkurs endast för den i köpeskillingen ingående
garantikostnaden — om denna över huvud taget går att särskilja från
köpeskillingen — torde vara av ringa värde för honom. Och att låta
varje köpare bevaka belopp motsvarande full skada — trots att skada
ej inträffat — synes ej rimligt. Härtill kommer att garantifordringen är
oprioriterad vilket innebär att någon utdelning i konkursen för fordringen
i de allra flesta fall inte kommer att äga rum eller att utdelningen
i vart fall kommer att bli obetydlig.

Utskottet delar med hänsyn till det anförda remissinstansernas uppfattning
att det såväl av rättstekniska som praktiska skäl inte är möjligt
att bereda garantihavare ökade möjligheter att bevaka garantiutfåstelser
i konkurs. Motionsyrkandet bör därför avslås.

Från såväl säljares som köpares synpunkt är det emellertid av vikt
att sådana regler tillskapas att garantiutfåstelsema får ett reellt innehåll.
Konsumentombudsmannen har i sitt remissvar framhållit att det
skulle kunna vara tänkbart att ålägga näringsidkare skyldighet att vid
lämnande av garantiutfåstelser avsätta medel till täckande av de kostnader
som utfästelsen kan komma att föranleda. Även Sveriges köpman -

LU 1971:22

naförbund är inne på tanken att säkerställa garantiutfästelser genom
avsättning till en särskild garantifond. Konsumentombudsmannen anser
att en närmare utredning av frågan är önskvärd från konsumentsynpunkt.
Utskottet anser för sin del att konsumentombudsmannens förslag
förtjänar att övervägas. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
har köplagssakkunniga i tilläggsdirektiv år 1967 fått i uppdrag att göra
en begränsad översyn av köplagen och att därvid pröva behovet av
särskilda regler till skydd för konsumenterna. Vid denna prövning har
de sakkunniga bl. a. att ta ställning till frågor som har samband med
säljares garantiutfästelser. Enligt vad utskottet erfarit kan de sakkunniga
väntas lägga fram förslag till en konsumentköplag under nästa år.
Utskottet anser det lämpligt att de sakkunniga i sitt utredningsarbete
även får överväga frågan om tillskapandet av garantifonder.

Utskottets betänkande bör därför överlämnas till köplagssakkunniga.
Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1971:661;

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att detta be tänkande

överlämnas till köplagssakkunniga för övervägande
av frågan om näringsidkare bör åläggas att vid garantiutfästelser
avsätta medel till garantifond.

Stockholm den 10 november 1971
På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Vid detta ärendes behandling har närvarit: herrar Wiklund i Stockholm
(fp), Svedberg (s), Svanström (c)*, fröken Anderson i Lerum (s), herrar
Lidgård (m), Hammarberg (s), Sjöholm (fp), fru Lundblad (s), herrar
Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru Jonäng (c), herrar Israelsson
(vpk), Olsson i Timrå (s), fru Nilsson i Sunne (s) och herr Olsson i
Sundsvall (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

AB Egnellska Boktryckeriet, Stockholm 1971