Lagutskottets betänkande i anledning av motion om ändring av bestämmelserna angående bärgning till sjöss av herrelöst gods (Betänkande 1974:LU30 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 30 år 1974

LU 1974:30

Nr 30

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om ändring av bestämmelserna
angående bärgning till sjöss av herrelöst gods.

Motionen

Yrkande

I motionen 1974:277 av fru Hambraeus (c) yrkas att riksdagen hos Kungl.
Maj:t hemställer att en utredning tillsätts med uppdrag att inkomma med
förslag till ändrade bestämmelser om bärgning till sjöss av herrelöst gods
i enlighet med vad som anförs i motionen.

Motionären framhåller att bestämmelserna om bärgning av herrelöst gods
är så vagt utformade att tillämpningssvårigheter många gånger uppstår, något
som skapar problem för både myndigheter och enskilda bärgare. Motionären
anser det rimligt att handläggningen av ifrågavarande ärenden överförs till
en och samma myndighet. Den myndighet som närmast bör komma i fråga
är enligt motionärens mening polisen, som redan nu har ansvaret för hittegodsärenden.
Att sjöfyndsärenden hittills handlagts av tullen torde sammanhänga
med att denna myndighet har ansetts ha en extra stor erfarenhet
av förhållandena på sjön. Den ökade polisverksamheten till sjöss har emellertid
enligt motionärens mening givit polisen all den erfarenhet som krävs
för att ifrågavarande ärenden på ett tillfredsställande sätt skall kunna handläggas
av polisväsendet. Motionären understryker avslutningsvis att vid en
ändring av gällande bestämmelser hänsyn bör tas till motsvarande bestämmelser
i de övriga nordiska länderna.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionen från rikspolisstyrelsen,
sjöfartsverket, generaltullstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län samt
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Gällande ordning

Regler om bärgning av fartygsvrak eller ombordvarande gods eller något,
som hör till sådant fartyg eller gods, återfinns i flera olika författningar.
Bestämmelserna avser att tillgodose vitt skilda syften, såsom att tillförsäkra
ägaren och bärgaren deras rätt, att säkerställa framkomligheten i allmänna
farleder, att minska förfånget för fisket och att tillgodose vissa miljöintressen.

I 8 kap. sjölagen (1895:35 s. I) finns intagna bestämmelser som reglerar
relationerna mellan bärgare och ägare av det bärgade. Någon obetingad rätt

1 Riksdagen 1974. 8 sami. Nr 30

LU 1974:30

att bärga finns inte. Sålunda har haveristens befälhavare rätt att avvisa hjälp,
så länge detta kan anses ”befogat” med hänsyn till omständigheterna och
alltså faran inte är alltför överhängande (224 § 2 st.). Är haveristen övergiven
kan dock den som påbörjar bärgning i god tro inte betas rätten att slutföra
arbetet och förtjäna sin bärgarlön genom att besättningen återkommer och
undanber sig vidare hjälp. Någon annan juridisk verkan har inte övergivandet
av fartyget, och om exempelvis besättningen har lämnat en grundstött båt
för att ta en lina i land, får inte en förbipasserande mot förbud dra båten
flott.

I motsats till vad som gäller vid vidtagna räddningsåtgärder till lands
ger sjölagen den som ingriper och bärgar fartyg och last en riklig bärgarlön
(225-227 §). Reglerna är utformade så att de utgör incitament till ett resolut
ingripande och energiskt genomförande av bärgningsföretag. Företaget måste
emellertid genomföras framgångsrikt, och ett misslyckat bärgningsförsök
ger inte rätt till ersättning ens för nedlagda kostnader eller gjorda uppoffringar.
Bärgningsreglerna gäller även för upptagande av fartyg eller gods
som sjunkit. Till säkerhet för sin fordran på bärgarlön har bärgaren både
rätt att kvarhålla det bärgade på det ställe dit han fort det (retensionsrätt)
och rätt att få egendomen såld med förmånsrätt för bärgarlönen (sjöpanträtt).

Är egendomens ägare okänd skall med egendomen förfaras på sätt stadgas
i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd. I syfte att säkerställa
att såväl ägarens som bärgarens rätt beaktas föreskrivs att envar som i saltsjön,
inom svensk skärgård eller vid svensk kust eller i rikets segelbara
insjöar, floder eller kanaler bärgar övergivet fartyg eller skeppsvrak eller
till fartyg hörande redskap eller gods, oavsett om det upptas från botten
eller anträffas flytande på vattnet eller drivet på strand, skall anmäla fyndet
till polisen eller tullförvaltningen (1 §). Tullförvaltningen skall efter besiktning
av fyndet kungöra bärgningen med föreläggande för ägaren till det
bärgade godset att inom nittio dagar anmäla sig hos tullförvaltningen (3 §).
Kommer ägaren inom föreskriven tid och visar sin rätt, får han tillbaka
godset mot det att han till bärgaren utbetalar dennes kostnader samt bärgarlön,
vars storlek i händelse av tvist bestäms av domstol. Kommer
ej ägaren skall strandfynd (gods ”drivet å strand”) tillfalla kronan efter avdrag
av bärgarens kostnader och bärgarlön, men annat fynd (upptaget från botten
eller anträffat flytande på vattnet) skall tillfalla bärgaren (4 §).

Om en båt anträffas förtöjd eller ”uppdragen” på land tillämpas i praxis
inte lagen om sjöfynd utan betraktas fyndet som hittegods, varvid lagen
(1938:121) om hittegods blir tillämplig. Någon uttrycklig legal anvisning om
vad som är att hänföra till sjöfynd och vad som är att betrakta som hittegods
finns emellertid inte. Hittegods skall anmälas till polisen, som därefter har
att kungöra fyndet på det sätt som polisen i varje fall finner lämpligt. Anmäler
sig ingen ägare inom förelagd tid tillfaller godset upphittaren mot att denne
betalar polisens kostnader med anledning av fyndet. Även värdefullt gods
kan på detta sätt tillfalla en upphittare och även gods som kan antas vara
stulet.

LU 1974:30

För militära sjöfynd gäller särskilda ersättningsbestämmelser.

Förfarandet vid bärgning av herrelöst gods är vidare reglerat genom Kungl.
Maj:ts beslut den 20 augusti 1841 (SFS 1841:44 s. 2) angående rättigheter och
skyldigheter för dem. hvilka upptaga sjunket gods, som af ägare blifvit övergifvet.
I beslutet föreskrivs att den som först hos länsstyrelse anmäler avsikt att
på särskilt angiven plats bärga sjunket gods, som av sin ägare övergivits,
skall ha rätt att fortfara därmed utan intrång av andra under en tid som
får bestämmas till högst två år. 1 vissa fall kan förlängning av tiden ske.

När det gäller bärgning av äldre vrak gäller i vissa fall inte bestämmelserna
i sjöfyndslagen. Enligt lagen (1942:350) om fornminnen har nämligen riksantikvarien
rätt att låta undersöka och bärga skeppsvrak i de fall då minst
100 år kan antas ha förflutit sedan skeppet blev vrak. Detsamma gäller
i fråga om annat föremål som anträffas i eller i närheten av sådant vrak
och har samband med detta (9 a §). Riksantikvarien får medge annan att
under villkor som riksantikvarien bestämmer företaga undersökningen och
bärgningen. Finns ej ägare till föremålet skall det tillfalla kronan (9 b §).
Skedde sjöfyndet vid vetenskaplig undersökning, vartill riksantikvarien hade
givit sitt tillstånd, får riksantikvarien tillerkänna den som låtit utföra undersökningen
skälig ersättning för nödiga kostnader och med undersökningen
förenat arbete. Påträffas fyndet utan samband med sådan undersökning,
har riksantikvarien, om det finnes skäligt, rätt att besluta om hittelön.

Till skydd för sjöfarten och fisket ges i kungörelsen (1951:321) om undanröjande
av för sjöfarten eller fisket hinderliga vrak sjöfartsverket bemyndigande
att föranstalta om undanröjande av fartyg eller annat större föremål som
har sjunkit i allmän farled och föranleder hinder eller fara för sjöfarten.
Motsvarande regel gäller om väsentligt förfång för fisket av betydenhet uppkommer
inom vattenområde där fiske får bedrivas utan stöd av enskild
fiskerätt.

Bestämmelser om bärgning av vrak finns vidare i hamnordningar och
kanalreglementen. För de särskilda bestämmelser som finns i hamnordningarna
har ett av sjöfartsverket utarbetat normalförslag till hamnordning
blivit normgivande. Enligt normalförslaget får hamnmyndighet föreskriva,
att fartyg inte får införas i hamnområdet eller att befälhavaren skall föra
bort det därifrån, om risk finns för att fartyget skall sjunka eller på annat
sätt orsaka skada eller hinder för trafiken. Hamhmyndighet får också ålägga
befälhavare att föra bort bl. a. fartyg som har sjunkit eller stött på grund.
Polismyndighet får låta föra bort fartyget på den försumliges bekostnad,
om den som det åligger underlåter att göra det.

Enligt gällande kanalreglementen är befälhavare skyldig att flytta fartyg,
som blivit upplagt utan tillstånd eller som sjunkit, grundstött eller fastnat
i is i kanalen. Gör han inte det, får kanalförvaltningen flytta fartyget på
redarens bekostnad.

Den som förfogar över vattenområde kan hos domstol eller överexekutor

1 * Riksdagen 1974. 8 sami. Nr 30

LU 1974:30

begära beslut om handräckning, om den som utan lov har lämnat ett fartyg
inom området inte självmant flyttar fartyget. Flyttar den som har besittningsrätten
till området själv fartyget kan han göra sig skyldig till självtäkt
eller annat brott enligt 8 kap. brottsbalken. Å andra sidan kan den som
utan lov lämnar ett fartyg på annans vattenområde därigenom göra sig skyldig
till egenmäktigt förfarande.

Med stöd av sin befogenhet enligt 7 § 1 mom. länsstyrelseinstruktionen
(1958:333) att för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet förelägga
vite kan länsstyrelse i vissa fall ingripa när övergivet fartyg utgör fara för
allmän säkerhet, t. ex. på grund av att olja rinner ut eller risk för påsegling
föreligger.

Miljöskyddskraven i samband med fartygsvrak slutligen tillgodoses för
närvarande bl. a. genom nedskräpningsförbudet i naturvårdslagen (1964:822).
Förbudet omfattar också vattenområde. Hälsovårdsnämnd äger vid vite förelägga
den som är ansvarig för nedskräpning att iordningställa området
(28-29 och 39 §§). Om än bestämmelserna enligt ordalydelsen i vissa fall
är tillämpliga då fartyg överges, är de dock inte utformade så att de i allmänhet
är lämpade som grund för åtgärder mot fartyg eller skeppsvrak.
Främst torde bestämmelserna kunna tillämpas i fråga om mindre båtar.
Som framgår nedan har emellertid år 1970 tillsatts en särskild utredning
för att komplettera bestämmelserna i fråga om övergivna fartyg i bl. a. nu
angivna hänseenden.

Utredningen (K 1970:43) angående åtgärder mot övergivna fartyg m. m.

År 1970 tillkallades en sakkunnig att se över och i erforderlig utsträckning
komplettera författningsbestämmelserna om åtgärder i fråga om övergivna
fartyg m. m.

I direktiven framhålls bl. a. att gällande bestämmelser närmast reglerar
dels fall då någon önskar bärga eller redan har bärgat t. ex. ett övergivet
fartyg, dels fall då bl. a. sjunket fartyg åstadkommer hinder eller fara i allmän
farled eller är till väsentligt förfång för fisket, dels fall då fartyg befinner
sig i hamn eller kanal.

Det finns enligt direktiven emellertid åtskilliga andra fall där det är av
allmänt intresse, att skadade eller övergivna fartyg inte blir liggande som
vrak, att olämpligt placerade fartyg flyttas och att från naturvårdssynpunkt
påkallade åtgärder vidtas mot fartyg, vrak eller annat föremål som kommit
i vattnet, men där detta intresse ej på ett tillfredsställande sätt tillgodoses
genom gällande lagstiftning. Flera exempel anförs på fall där berörda statliga
eller kommunala myndigheter borde ges möjlighet att ingripa i fråga om
fartygsvrak.

Enligt direktiven bör den sakkunnige därför närmare överväga olika statliga
och kommunala myndigheters befogenheter och skyldigheter i fråga
om undanröjande av övergivna fartyg. Det framhålls som särskilt angeläget
att föreskrifter utformas så att det klart framgår vilken myndighet som

LU 1974:30

i varje situation har ansvaret för att åtgärder kommer till stånd. Den sakkunnige
skall vidare överväga dels vilka åtgärder som bör kunna åläggas
den som är ansvarig för fartyget att vidta, dels vilka tvångsmedel som bör
kunna tillgripas mot den ansvarige. Vidare bör den sakkunnige föreslå regler
om kostnadsansvar och ersättningsskyldighet.

Remissvaren

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt att ifrågavarande författningsbestämmelser
blir föremål för översyn. Rikspolisstyrelsen har därvid anslutit
sig till motionärens förslag att handläggningen av sjöfyndsärenden överförs
till polisen, något som dock generaltullstyrelsen och sjöfartsverket motsätter
sig. Eftersom de i motionen berörda frågorna har visst samband med de
frågor som behandlas av den i det föregående redovisade utredningen angående
åtgärder mot övergivna fartyg, anser sjöfartsverket det naturligt att
denna utredning ges ett vidgat uppdrag.

Rikspolisstyrelsen påpekar att vid tillkomsten av 1918 års lag om sjöfynd
sådana fynd till stor del torde ha utgjorts av fartygslast, som gått över bord.
På grund av att tullverket har att övervaka förtullning av till landet förda
varor, var det därför naturligt att tullverket ålades att motta anmälan om
sjöfynd. Numera utgörs det övervägande flertalet sjöfynd enligt styrelsen
av mindre båtar och tillbehör till dessa. Erfarenheten visar att fynden oftast
kan härledas till brottmålsärenden (stulen och övergiven egendom), i viss
omfattning till hittegodsärenden (kvarglömda eller förlorade föremål) och
endast i mindre omfattning till egentliga sjöfyndsärenden. Av uppgifter som
inhämtats från Stockholms polisdistrikt framgår att av under år 1973 anmälda
170 ärenden avsåg 84 ärenden stöld, 24 ärenden hittegods, 54 ärenden bedrägeri/haveri/lösdrift
samt 11 ärenden egentliga sjöfynd, som överlämnades
till tullverket.

Med hänsyn till att flertalet sjöfyndsärenden kan härledas till brottmålsoch
hittegodsärenden samt då det från utredningssynpunkt är angeläget
att anmälan om fynd snarast kommer till polisens kännedom, anser styrelsen
starka skäl tala för att anmälan om sjöfynd görs hos polisen. Härigenom
stärks enligt styrelsens uppfattning också allmänhetens medvetande om att
såväl fynd- som förlustanmälan skall göras hos polisen, oavsett om platsen
är belägen på land eller till sjöss. Styrelsen understryker emellertid att polisen
på flertalet orter saknar materiella resurser att hämta och omhänderta anmälda
sjöfynd. Styrelsen förutsätter dock att det goda samarbete som förekommer
mellan tull och polis även framdeles skall upprätthållas. På grund
av det anförda och då styrelsen anser det angeläget att en samordning av
ifrågavarande författningsbestämmelser sker, tillstyrker styrelsen att den föreslagna
utredningen tillsätts.

Generaltullstyrelsen anför att lagstiftningen på ifrågavarande område delvis

LU 1974:30

är föråldrad och att detta särskilt gäller 1918 års lag och 1841 års kungörelse.
Styrelsen påpekar vidare att ansvaret för tillämpningen av de bestämmelser
som direkt eller indirekt berör frågan om bärgning till sjöss av herrelöst
gods nu är delat på ett flertal olika myndigheter. Således ankommer det
på sjöfartsverket och de kommunala hamnmyndigheterna att svara för att
vrak m. m. som är till hinder för sjöfarten eller för fisket undanröjs. Naturvårdsverket,
hälsovårdsnämnder och länsstyrelser svarar för att t. ex.
övergivna vrak eller liknande föremål icke bidrager till nedskräpningen i
naturen. Ansvaret för spaning och utredning i samband med båtstölder,
gods- och redskapsstölder samt hittegodsärenden åvilar polisen, även om
tullverkets kustbevakning i hög grad medverkar i detta arbete. Tullverket
slutligen utreder och behandlar ärenden rörande sjöfynd samt handhar oljebekämpning
till sjöss och i kustvatten. Att tullverket vid tillkomsten av
sjöfyndslagen fick som uppgift att handlägga sjöfyndsärenden torde närmast
ha berott på att det gods på vilket lagen är tillämplig ofta utgjordes av
utländskt oförtullat gods. Sjöfarten längs Sveriges kuster bedrevs på denna
tid fortfarande med skutor och mindre ångbåtar. Att en del av lasten gick
över bord var en vanlig företeelse.

Generaltullstyrelsen understryker att tullverkets uppgift är att tillse att
gods inte införs från utrikes ort till det svenska tullområdet utan vederbörlig
tullklarering. Tullverket svarar även för att de bestämmelser av sanitär art
som är förknippade med sådan införsel iakttas. För att räknas som sjöfynd
i sjöfyndslagens bemärkelse skall fyndet ha gjorts i saltsjön, inom svensk
skärgård eller vid svensk kust eller i rikets segelbara insjöar, floder eller
kanaler, dvs. inom vattenområden som har direkt förbindelse med havet.
Fyndet kan alltså utgöras av oförtullat gods. Det förekommer även att fartyg
på internationellt vatten påträffar gods, som vid ankomsten till svensk hamn
överlämnas till tullverket såsom sjöfynd.

De flesta sjöfyndsärenden utgörs dock i dag av mindre båtar utan känd
ägare. Dessa båtar fyller formellt sjöfyndslagens krav på sjöfynd, men endast
en mindre del av dem hör reellt hemma här. Det är nämligen med nuvarande
bestämmelser ibland endast tillfälligheter som avgör, om en upphittad båt
skall behandlas som sjöfynd eller hittegods. Anträffas båten förtöjd eller
uppdragen på strand behandlas den som hittegods, i andra fall som sjöfynd.
Många båtar som påträffas är stulna. Anmälan om båtstöld görs till polisen.
Anmälan om upphittad båt görs antingen till polisen eller till tullverket,
beroende på omständigheterna vid upphittandet. Risk skulle därför enligt
styrelsen kunna föreligga för att en båt, som hos polisen anmälts såsom
stulen, säljs som sjöfynd av tullverket.

För att förhindra att stulna båtar säljs som sjöfynd har, upplyser styrelsen,
etablerats ett samarbete mellan tullverket och polisen. För tullverkets del
innebär samarbetet att sjöfyndsrapport upprättas först sedan man hos polisen
kontrollerat att båten icke anmälts som stulen. Härigenom kan ett stort
antal båtar återställas till rätt ägare. Enbart i Västsverige (N- och O-län)

LU 1974:30

uppgick under år 1973 detta antal till 243 stycken.

När det gäller frågan om vilken myndighet som bör vara ansvarig för
handläggningen av sjöfyndsärenden, anser generaltullstyrelsen det mest rationellt,
att tullverket som hittills svarar härför. Som skäl för denna ståndpunkt
åberopar styrelsen följande. Tullverket har med sina resurser möjligheter
att svara för samtliga åtgärder som sammanhänger med bärgning,
omhändertagande, besiktning, värdering och administration av sjöfyndsärenden.
Tullverkets kustbevakning förfogar över fartyg som dygnet runt
under hela året kontinuerligt patrullerar längs landets kuster och har därigenom
en god kontakt med handelssjöfarten och kustbefolkningen. Kustbevakningen
förfogar vidare över bärgningsdykare och specialfartyg av olika
slag. Tullverkets patrullbilar svarar för övervakningen av landsidan längs
kusterna. Allmänheten har funnit det helt naturligt att vända sig till tullmyndigheterna
i frågor rörande sjöfynd. Besiktning och värdering av sjöfynd
ombesörjs i regel av kustbevakningspersonal, som genom sin dagliga verksamhet
har en ingående kännedom om fartyg och båtar samt tillbehör och
delar därtill. Kustbevakningen är dessutom regelmässigt engagerad som sjöräddningsorgan
och även i andra funktioner vid förekommande haverier
och olyckshändelser till sjöss på och i närheten av svenskt territorialhav.
Därmed sammanhängande sjöfyndsärenden kan som en följd härav handläggas
på ett snabbt och smidigt sätt inom tullverket.

Sjöpolisen däremot förfogar enligt styrelsen endast över mindre motorbåtar
inom enstaka skärgårdsområden, och verksamheten täcker sålunda endast
mindre delar av kusten. Uppgifterna är huvudsakligen av ordningshållande
karaktär inom täckningsområdet. Verksamheten är dessutom som regel koncentrerad
till sommarhalvåret, eftersom de meteorologiska förhållandena
normalt omöjliggör att polisbåtarna är i sjön vintertid. Med hänsyn härtill
synes det styrelsen knappast lämpligt eller ändamålsenligt att överlämna
handläggningen av sjöfyndsärenden till polisen. Det kan dessutom ifrågasättas,
om det över huvud taget är lämpligt att tillföra polisen arbetsuppgifter
av här berört slag med hänsyn till polisverksamhetens allmänna inriktning
mot brottsbekämpning. Tillförandet av nya arbetsuppgifter som ligger utanför
den egentliga polisverksamheten måste, anser styrelsen, innebära att
tillgängliga personella och materiella resurser splittras till förfång för mera
väsentliga uppgifter.

Enligt styrelsens uppfattning finns således starka arbetsmässiga och organisatoriska
skäl för att tullverket även i fortsättningen skall svara för
handläggningen av sjöfyndsärenden. Därtill kommer att tullverket under
alla förhållanden måste tillse att sjöfynd, som utgörs av oförtullat utländskt
gods, underkastas förtullning eller annan tullklarering.

Styrelsen erinrar avslutningsvis om att det för närvarande icke finns några
lagregler som fastställer vem som sakrättsligt skall betraktas som ägare till
vrak, som är att anse som övergivet, eller till föremål som bärgats från
sådant vrak. Inte heller i övrigt kan de rättsliga problem som sammanhänger

LU 1974:30

med bärgning av vrak och annat sjunket herrelöst gods anses fullständigt
lösta genom befintlig lagstiftning. Den lagstiftning som finns är dessutom
som ovan framhållits delvis föråldrad och enbart av denna anledning i behov
av en modernisering. Styrelsen anser det därför i likhet med motionären
önskvärt med en översyn av lagstiftningen på ifrågavarande område.

Sjöfartsverket förklarar sig inte ha kännedom om några olägenheter med
nuvarande bestämmelser om att anmälan av sjöfynd skall ske till polis eller
tull med därefter följande kungörelseförfarande genom tullförvaltningens
försorg. Däremot föreligger enligt sjöfartsverkets erfarenhet ofta osäkerhet
beträffande rätt för enskild att bärga vrak, vrakdelar och last från sjunket
eller strandat fartyg. En av svårigheterna är härvidlag att bedöma om det
bärgade skall anses vara av ägaren övergivet. Ofta förhåller det sig så att
avsevärd tid förflyter efter en sjöolycka innan beslut fattas huruvida fartyg
och/eller dess last skall bärgas. Under denna tid kan äganderätten ha övergått
till försäkringsgivare eller till annan som förvärvat vraket i avsikt att bärga
det eller delar av detsamma. Att ägare till vrak inte omgående föranstaltar
om bärgning behöver därför inte innebära att ett vrak är herrelöst eller
av ägaren övergivet.

Sjöfartsverket brukar beredas tillfälle att yttra sig över ansökningar om
bärgningstillstånd enligt 1841 års beslut. Vid bedömning av sådana ansökningar
har sjöfartsverket ibland funnit tveksamt om de sjunkna föremålen
skall anses vara av sin ägare övergivna. Sjöfartsverket har även börjat bli
tveksamt om den rätta tillämpningen av nämnda bestämmelser om företrädesrätt
till bärgning. Många ansökningar av ifrågavarande slag kommer
från sportdykare och liknande ”tillfällighetsbärgare”. Den bärgning som avses
skola utföras gäller mera sällan fartyget och dess last i dess helhet.
Vanligen omhändertages endast särskilt värdefulla föremål. Effekten av sådan
bärgning blir att vraket blir liggande kvar, varvid eventuell begränsning
i framkomlighet för sjötrafiken och hinder för fisket kvarstår. Härtill kommer
att lönsamheten i en senare komplett bärgning självfallet minskar om de
värdefullaste delarna av vraket och lasten tagits bort. Ett bärgningstillstånd
kan dessutom föra med sig att operationen kommer att spänna över längre
tid än eljest under vilken tid för bärgningen utnyttjade båtar och redskap
kan innebära fara eller olägenhet för sjöfarten.

Enligt sjöfartsverket skulle det vara av värde med klarare regler om rätt
för enskild att bärga eller omhändertaga delar av fartyg och last som sjunkit
eller strandat. Man skulle t. ex. kunna tänka sig en viss relativt kort tid
(ett år) efter en sjöolycka, vilken tid skulle kunna förlängas på ägarens begäran,
inom vilken bärgning av sjunket gods inte får ske utan ägarens medgivande.
Efter utgången av denna tid skulle sjöfyndslagens regler tillämpas.
Samtidigt borde övervägas huruvida föreskrifterna i Kungl. Maj:ts beslut
1841 om bärgningstillstånd alltjämt bör bibehållas och om särskilda regler
erfordras för att garantera att bärgning ej sker på sådant sätt att sjöfart

LU 1974:30

eller fiske onödigtvis hindras. Då de berörda frågorna har visst samband
med de frågor som behandlas av den s. k. vrakutredningen, förefaller det
sjöfartsverket naturligt att denna utredning ges ett sålunda vidgat uppdrag.

Länsstyrelsen i Stockholms län delar motionärens uppfattning att en översyn
av nu gällande bestämmelser är önskvärd för att komma till rätta med
de svårigheter som råder att tillämpa 1841 års beslut angående bärgning
av strandat gods.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har under åberopande av en av
länspolischefen i länet överlämnad och av tulldirektionen i Göteborg upprättad
promemoria tillstyrkt i motionen avsedd utredning. Länsstyrelsen
tillägger att det skulle vara av intresse att i detta sammanhang även ta
upp frågan om bärgning av vrak som ur naturvårdssynpunkt verkar störande.
Härvid bör då särskilt beaktas vem som har ansvaret för bärgning och eventuell
sanering av löskomna farliga ämnen.

I promemorian påpekas bl. a. att vad som skall anses som sjöfynd eller
hittegods upprepade gånger har varit föremål för diskussioner och väl aldrig
helt klarlagts, särskilt när det gäller små småbåtar, som sliter sig från sina
förtöjningsplatser, driver ut från land med högvatten eller stjäls och överges
av tjuvar. Under år 1973 har på Västkusten anmälts 353 upphittade båtar.
De flesta, eller 243, har identifierats och överlämnats till sina ägare. De
övriga båtarna saknar känd ägare och har därför behandlats som sjöfynd
eller hittegods. Endast ett fåtal av dessa båtar anses ha kommit från annat
land. Omständigheterna vid anträffandet avgör om det skall behandlas på
ena eller andra sättet. Anträffas en båt förtöjd på annans båtplats eller ”uppdragen”
på land, behandlas den som hittegods. I andra fall som sjöfynd.
Att två olika myndigheter skall behandla denna form av fynd och endast
tillfälligheterna avgöra, huruvida den ena eller andra myndigheten skall
överta ansvaret, är givetvis otillfredsställande. Eftersom alla stöldanmälningar
inges till polisen borde denna myndighet även handlägga ärenden
angående upphittade båtar och behandla dem som hittegods. Endast i de
fall det är uppenbart att båten eller godset är utländskt, skulle anmälan
göras till tullverket.

Med den lagstiftning som nu råder på detta område fordras enligt promemorian
ett intimt samarbete mellan tullverket och polisen. I annat fall
föreligger risk för att en hos polisen anmäld stulen båt säljs som sjöfynd
av tullverket. För att komma till rätta med detta problem har på Västkusten
sedan några år tillämpats följande rutiner: Kopia av alla stöldanmälningar
översänds bl. a. till sambandsmannen tull/polis, dit även sjöfynds- och hittegodsrapporter
insänds. Sambandsmannen medverkar till att de upphittade
båtarna identifieras och överlämnas till respektive ägare. Han ansvarar också
för att samtliga oidentifierade båtar blir behandlade antingen som sjöfynd
eller som hittegods. Denna rutin har fungerat bra, och önskvärt vore att
samma rutin tillämpades över hela landet.

LU 1974:30

Sammanfattningsvis anförs i promemorian att 1918 års sjöfyndslag, som
är alltför ålderstigen, bör omarbetas men att tullverket alltjämt bör handha
övervakningen av ärendena. Närmare anvisningar om vad som skall anses
som sjöfynd bör utarbetas. Vidare bör 1841 års kungörelse omarbetas och
införas i sjöfyndslagen.

Utskottet

Bestämmelser om bärgning av vrak och vrakgods återfinns i ett flertal
författningar. De olika bestämmelserna har vitt skilda syften, såsom att
reglera rättsförhållandet mellan bärgare och känd ägare, reglera förfarandet
vid bärgning av övergivet fartyg eller gods samt att ge myndigheterna rätt
att ingripa i fråga om vrak, som hindrar sjöfarten eller innebär väsentligt
förfång för fisket.

När det gäller bärgning av övergivet fartyg eller gods, som har hittats
sjunket på botten, drivande i vattnet eller drivet på land, finns bestämmelser
härom i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd. I lagen föreskrivs
skyldighet för bärgare att anmäla sjöfyndet antingen till polisen eller till
tullen. Sistnämnda myndighet har sedan att utfärda kungörelse. Ger sig
någon ägare ej till känna, tillfaller godset staten, om det har anträffats på
stranden, och i övrigt bärgaren. I förstnämnda fall skall staten utbetala skälig
bärgarlön. Har övergiven båt anträffats uppdragen på strand, tillämpas inte
nämnda bestämmelser utan i stället bestämmelserna i lagen (1938:121) om
hittegods, vilka såsom framgår av det föregående (s. 2) i betydelsefulla hänseenden
skiljer sig från bestämmelserna i sjöfyndslagen. Till sistnämnda
bestämmelser anknyter ett beslut av Kungl. Maj:t den 20 augusti 1841 (1841:44
s. 2), som ger den som till länsstyrelse först anmäler avsikt att bärga övergivet
vrak rätt att under viss tid bärga vraket utan intrång av annan bärgare.
För den händelse vraket är äldre än 100 år gäller särskilda bestämmelser
i lagen (1942:350) om fornminnen.

I motionen yrkas att riksdagen skall begära hos Kungl. Maj:t att en utredning
tillsätts med uppdrag att inkomma med förslag till ändrade bestämmelser
om bärgning till sjöss av herrelöst gods i enlighet med vad
som anförs i motionen. Motionären framhåller, att gällande bestämmelser
är otidsenliga och svårtillämpade. Dessa förhållanden har skapat problem
för såväl myndigheter som enskilda bärgare. Enligt motionären skulle det
vara rimligt, om handläggningen av förevarande frågor överfördes till en
myndighet. Motionären anser det lämpligast att polisen blir ansvarig myndighet.

Vad motionären har anfört om bristerna i gällande rätt har vunnit stöd
av remissvaren. Samtliga remissinstanser tillstyrker också att 1918 års sjöfyndslag
och 1841 års beslut blir föremål för översyn. Generaltullstyrelsen
och sjöfartsverket motsätter sig dock, att handläggningen av ärendena överflyttas
till polisen.

LU 1974:30

Utskottet tillstyrker för sin del, att den av motionären förordade översynen
av bestämmelserna om bärgning av herrelöst vrak kommer till stånd. Vid
översynen bör beaktas de synpunkter som har framförts av remissinstanserna
och som har redovisats ovan (s. 5-10). Däremot kan utskottet inte nu ansluta
sig till motionärens yrkande, att polisen skall bli ansvarig myndighet för
sjöfyndsärenden. Enligt utskottets mening får frågan om ansvarig myndighet
prövas vid översynen. Såsom framgår av det föregående (s. 4) har år 1970
tillkallats en särskild sakkunnig för att se över och komplettera bestämmelserna
om omhändertagande av herrelöst vrak (den s. k. vrakutredningen).
Enligt direktiven omfattar den sakkunniges uppdrag emellertid inte ifrågavarande
författningar, utan han har närmast att föreslå bestämmelser,
som beaktar sjösäkerhets- och naturvårdssynpunkter. Huruvida den sakkunnige
bör, såsom sjöfartsverket föreslår, fl tilläggsdirektiv eller om i stället
en särskild utredning skall tillsättas, bör inte riksdagen ta ställning till, utan
det torde fl ankomma på Kungl. Majit att närmare bestämma härom.

På grund av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen i anledning av motionen 1974:277 hos Kungl. Majit
begär att 1918 års lag med vissa bestämmelser om sjöfynd
och Kungl. Majits ovan nämnda beslut av år 1841 blir föremål
för översyn.

Stockholm den 29 oktober 1974

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande.'herrar Svanström (c), Hammarberg (s), Lidgård (m)*, Sjöholm
(fp), Andersson i Södertälje (s), Torwald (c), Olsson i Timrå (s), fru Nilsson
i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c), Israelsson (vpk), fru Tillander
(c), fru Hjalmarsson (s), fru Johansson i Hovmantorp (s), fru Jacobsson
(m)* och fru Karlsson (c)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 74 8169 Stockholm 1974