Lagutskottets betänkande i anledning av motion om utbyggnad av reglerna om företagsrevision (Betänkande 1974:LU29 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 29 år 1974

LU 1974:29

Nr 29

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om utbyggnad av
reglerna om företagsrevision.

I motionen 1974:387 av herrar Bergqvist (s) och Rosqvist (s) hemställs

1. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om en utredning med uppgift
att föreslå åtgärder som leder till att samhället effektivt kan utnyttja företagsrevisorerna
för att bekämpa skattefusk och skatteflykt,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag med innebörd att företagsrevisorerna
med sina namnunderskrifter skall bekräfta riktigheten av
de uppgifter, som företagen lämnar i sin skattedeklaration.

Utskottet har inhämtat utlåtande över motionen från kammarrätten i
Stockholm, riksrevisionsverket, riksskatteverket, kommerskollegium och
länsstyrelsen i Malmöhus län. På begäran av utskottet har yttranden därjämte
avgivits av Sveriges industriförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Föreningen
auktoriserade revisorer och Svenska revisorsamfundet.

Kollegiet har bifogat yttranden från Landsorganisationen i Sverige (LO)
och Svenska handelskammarförbundet.

Allmän bakgrund

Intern och extern revision

Med revision förstås vanligen en granskning i efterhand av en viss
ekonomisk förvaltning (räkenskaper och förvaltningsåtgärder). Man skiljer
mellan intern och extern revision. Den förstnämnda formen innebär att
ett företags, en organisations eller en myndighets verksamhet, räkenskaper
och kontrollanordningar fortlöpande övervakas av en inom enheten verksam
revisionsavdelning. Den interne revisorn är normalt anställd i det företag
där han utför sin kontrollverksamhet. Trots att internrevisorn ofta uppfyller
högt ställda kompetensanspråk i fråga om såväl teoretisk kunskap som praktisk
erfarenhet, är han inte auktoriserad. Enligt nuvarande ordning får nämligen
en auktoriserad revisor i princip ej ha anställning i andra företag än
sådana som ägs och leds av auktoriserade revisorer. En annan ställning
än internrevisorn intar den externe revisorn. Denne skall vara fristående
i förhållande till det företag han reviderar. Hans kontrollfunktion är riktad
mot företagsledningen. Han skall således bl. a. bevaka ägarnas intressen
i förhållande till företagsledningen. Vidare skall han övervaka att regler
till skydd för borgenärer och annan tredje man (t. ex. anställda eller det
allmänna) iakttas.

1 Riksdagen 1974. 8 sami. Nr 29

LU 1974:29

Revisionsarbetets inriktning

En revision skall normalt omfatta granskning såväl av rörelsens räkenskaper
som av företagsledningens förvaltning. Någon klar skiljelinje lär inte
kunna dras mellan dessa granskningsområden, utan de torde i praktiken
delvis täcka varandra. Inte bara årsrevision skall ske utan i princip även
en löpande revision. I samband med exempelvis försäljning av ett företag
eller andra genomgripande förändringar kan specialrevision behöva företas.

Revisionens formella del utgörs av dels sifferrevision, dels kontroll av
att formföreskrifter iakttas vid förvaltningsåtgärder. Revisorns traditionella
huvuduppgift är att granska årsredovisningen med däri intagen balansräkning
och resultaträkningar jämte förvaltningsberättelse i såväl formella som
materiella hänseenden samt företagets räkenskaper i övrigt.

Efter hand har förvaltningsrevisionen tilldragit sig allt större intresse. Den
anses vara en väsentlig uppgift för kvalificerade revisorer, inte minst vid
deras granskning av stora företag. För mindre komplicerade delar av gransk -ningsarbetet kan ofta medhjälpare anlitas.

Lagregler om revision

De lagregler om revision som finns på associationsrättens område behandlar
extern revision. I åtskillig lagstiftning föreskrivs obligatorisk medverkan
av en eller flera revisorer och ställs anspråk på att dessa skall uppfylla
fordringar i olika avseenden. Lagstadgad skyldighet att utse revisor åvilar
i dag i huvudsak företag som drivs i aktiebolagsform, ekonomiska föreningar
samt bank- och försäkringsrörelser. Det föreligger således inte skyldighet
att utse revisor vid varje utövande av ekonomisk företagsamhet. Exempelvis
behöver sådan inte tillsättas i handelsbolag, ideella föreningar eller
enskild firma. Likväl är det vanligt att i stadgarna för exempelvis stiftelser
och ideella föreningar föreskrivs att revisor skall utses.

Offentliga revisorer finns obligatoriskt i vissa slag av företag, nämligen
i affärsbanker, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit och försäkringsbolag.
Sådan offentlig revisor utses av bankinspektionen respektive försäkringsinspektionen
och utför inte någon separat revision utan ingår i det
kollektiv som ombesörjer revisionen. Så till vida intar dock den av bankinspektionen
utsedde revisorn en särställning att han skall följa en av bankinspektionen
utfärdad instruktion. Motivet för systemet med offentliga
revisorer i banker och försäkringsbolag är i första hand att de betydande
insättar- och försäkringstagarintressena i sådana företag skall skyddas.

Den statliga revisionen ombesörjs främst av riksrevisionsverket och riksdagens
revisorer. Den avviker i åtskilliga avseenden från den som förekommer
inom enskilda företag. Revisionen inom den kommunala förvaltningen,
som regleras i bl. a. kommunallagen, företer också särdrag. I fråga
om statliga och kommunala bolag är dock de vanliga bolagsreglerna tilllämpliga.

LU 1974:29

Aktiebolagslagens regler om revision

I lagen (1944:705)om aktiebolag finns jämförelsevis utförliga bestämmelser
om revision (105-113 §§). Regleringen där har i många avseenden blivit
normgivande även beträffande andra företagsformer. Revisionen skall avse
granskning av styrelsens och verkställande direktörs förvaltning samt bolagets
räkenskaper. Revisorerna skall vara en eller flera. Om bolagets aktieeller
maximikapita! enligt bolagsordningen överstiger 500 000 kr. skall minst
två revisorer utses. För valda revisorer skall lika många suppleanter väljas.

Revisorerna väljs i regel av bolagsstämman men kan undantagsvis, enligt
bestämmelse i bolagsordningen, utses av utomstående. Mandattiden är högst
tre år. Aktiebolagen har sökt stärka revisorernas självständighet gentemot
styrelsen och den bakom styrelsen stående aktieägargruppen genom
bestämmelser om proportionellt revisorsval, varigenom även aktieägare
utanför majoritetsgruppen kan fl inflytande på valet av ordinarie revisorer.
Vidare föreskrivs att i vissa större bolag åtminstone en revisor måste vara
av kommerskollegium auktoriserad revisor samt att i andra bolag minoriteten
kan kräva att en revisor skall vara auktoriserad. Ytterligare gäller
att s. k. minoritetsrevisor skall förordnas av länstyrelsen, då detta på bolagsstämma
yrkats av aktieägare, som representerar minst 1/10 av aktiekapitalet.

För att förhindra att till revisor väljs någon som är i beroendeställning
till dem han skall kontrollera föreskrivs i aktiebolagslagen att till revisor
ej får utses befattningshavare i bolaget eller den som eljest intar en underordnad
eller beroende ställning till styrelseledamot, verkställande direktör
eller till befattningshavare som ombesörjer eller kontrollerar bokföringen
eller medelsförvaltningen. Likaså förbjuds den som är gift eller nära släkt
med någon av nämnda befattningshavare att vara revisor.

Revisorerna skall inventera bolagets alla tillgångar och granska dess böcker
och andra handlingar. Framför allt koncentreras revisorernas arbete på en
granskning av bolagsledningens årsredovisning, men revisorernas uppdrag
är icke inskränkt därtill utan avser en fortlöpande kontroll under hela mandattiden.
Revisionsarbetet utmynnar i en revisionsberättelse, i vilken revisorerna
redogör för sin granskning samt yttrar sig rörande balansräkningens
fastställande, rörande bolagsledningens förslag till vinstutdelning och fondering
samt rörande ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande
direktör m. m. Revisionsberättelsen skall jämte bolagsledningens årsredovisning
behandlas på ordinarie bolagsstämma och tillhandahållas aktieägarna
under viss tid före stämman.

Villkor för auktorisation m. m.

I princip flr revisionsverksamhet i Sverige utövas av envar, och titeln
revisor är inte förbehållen någon särskild kategori. Genom handelskamrarnas
långvariga verksamhet med att auktorisera revisorer och godkänna gransk -

1 * Riksdagen 1974. 8 sami. Nr 29

LU 1974:29

ningsmän har emellertid skapats tillgång till revisorer med dokumenterad
yrkeskunnighet. Detta har medfört att lagstiftaren beträffande bl. a. större
aktiebolag samt vissa bank- och försäkringsinrättningar kunnat införa skyldighet
att ha auktoriserad revisor (eller godkänd granskningsman).

År 1973 överfördes handhavandet av auktorisations- och godkännandefrågorna
från handelskamrarna till kommerskollegium. I samband därmed
ändrades yrkesbeteckningen ”godkänd granskningsman” till ”godkänd revisor”.
I övrigt var reformen närmast av administrativ natur. Innehållet
i nu gällande bestämmelser för ifrågavarande kategorier revisorer (Kungl.
Maj:ts kungörelse om auktorisation och godkännande av revisorer SFS
1973:221 och Kommerskollegiets revisorskungörelse KFS 1973:6) överensstämmer
också i stort med handelskamrarnas revisorsstadgar. För auktorisation
krävs dels teoretisk utbildning motsvarande ekonomexamen med
viss specialinriktning av studierna, dels fem års praktisk revisionsverksamhet.
Godkännande som revisor kräver kunskaper motsvarande handelsgymnasium/ekonomiskt
gymnasium samt fem års praktisk verksamhet inom
redovisning och/eller revision.

Pågående reformarbete angående företagsrevision

Under senare år har flera utredningsförslag lagts fram som berör
bestämmelserna om företagens offentliga redovisning och revision. 1 syfte
att förbättra informationen och samarbetet mellan samhället och företagen
pågår för närvarande viss försöksverksamhet på grundval av samarbetsutredningens
förslag i betänkandet (SOU 1970:41 och 42) Företag och samhälle.
Hit hör bl. a. ordningen med offentlig styrelserepresentation i vissa förvaltningsbolag
och allmännyttiga stiftelser (se näringsutskottets betänkande
NU 1972:62). Samarbetsutred ningen hade dessutom föreslagit att Kungl.
Maj:t skulle ges rätt att utse revisorer i ett antal aktiebolag och ekonomiska
föreningar. I propositionen (1972:116) med bl. a. förslag till lag om styrelserepresentation
för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar
m. m. uppgav departementschefen att samarbetsutredningens förslag om
offentliga revisorer skulle komma att beredas ytterligare inom berörda departement.
I detta sammanhang skulle även frågan om löntagarrevisorer
komma att behandlas.

Det förslag om revision, som aktiebolagsutredningen redovisar i sitt betänkande
(SOU 1971:15), kvarstår i princip på den gällande rättens ståndpunkt.
Dock föreslår utredningen en betydande utvidgning av skyldigheten
att som revisor i bolaget ha auktoriserad revisor eller godkänd revisor. Enligt
aktiebolagsutredningen skall revisorernas granskning utövas ej endast i aktieägarnas
intresse. Granskningen skall bl. a. även innefatta kontroll av att bolagsledningen
handlar författningsenligt och särskilt att den iakttar de regler
som lagen ställer upp för att ge även anställda, borgenärer och andra
insyn i bolagets ekonomiska förhållanden. Revisionen skall vidare ske med
iakttagande av god revisionssed.

LU 1974:29

Fondbörsutredningen har i betänkandet (SOU 1971:9) Större företags offentliga
redovisning framlagt förslag till lag med särskilda redovisningsbestämmelser
för vissa aktiebolag och ekonomiska föreningar. Detta förslag
bereds inom justitiedepartementet i samband med arbetet på en ny aktiebolagslag.

Vidare kan nämnas att 1971 års utredning om bokföringsiagstiftningen i betänkandet
(SOU 1973:57) Förslag till bokföringslag framlagt förslag till ny
lagstiftning om den företagsekonomiska redovisningen. Även detta lagstiftningsprojekt
kommer att samordnas med arbetet på en ny aktiebolagslag.

De anställdas representanter i vissa företagsnämnder skall fä rätt att utse
en egen ekonomisk expert, s. k. arbetstagarkonsult, enligt ett utredningsförslag
som utarbetats inom industridepartementet (Ds I 1973:6). Försöksverksamhet
med arbetstagarkonsulter föreslås omfatta högst 200 företag under
fyra år.

Åtgärder mot skattefusk och skatteflykt

Frågan om åtgärder mot skattefusk och kringgående av skattelag har fortlöpande
uppmärksammats genom ändringar i skattelagstiftningen. I detta
sammanhang vill utskottet endast erinra om alla de åtgärder av olika slag
- bl. a. i form av betydande personalförstärkningar - som under senare
år vidtagits för att förbättra taxeringskontrollen och effektivisera skatteadministrationen.
Jämsides med de förstärkta åtgärderna mot skattefusk
har också beskattningsreglerna reformerats i åtskilliga hänseenden i syfte
att minska möjligheterna att kringgå skattelagarna. Bland uppmärksammade
frågor på senare tid kan nämnas, att 1972 års riksdag antagit en lagstiftning
mot handeln med s. k. vinstbolag och att 1973 års riksdag antagit regler
mot skatteflykt genom partrederier och liknande. För en utförligare redogörelse
rörande de åtgärder som under senare år vidtagits från statsmakternas
sida i syfte att åstadkomma ett mer effektivt ingripande mot skatteflykt
i olika former hänvisar utskottet till den utförliga framställningen i skatteutskottets
betänkanden SkU 1973:21 och 1974:46.

Ett fortsatt utredningsarbete rörande ifrågavarande problem pågår inom
bl. a. flöretagsskatteberedningen, 1972 års skatteutredning samt utredningen om
säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen (USS). Under hösten 1972 har dessutom
en särskild arbetsgrupp tillsatts direkt under chefen för finansdepartementet
med syfte att uppmärksamma skatteflyktsproblemen och skyndsamt
lägga fram förslag till motåtgärder.

Motionen

Motionärerna framhåller inledningsvis att privata företag under senare
år undanhållit samhället miljardbelopp genom skattefusk och skatteflykt.
Det har vuxit fram en flora av företag, som hämningslöst spekulerar i möjligheterna
att komma undan skatt. Skickliga skattejurister hjälper dem att

LU 1974:29

hitta luckor i lagen. När samhället efter hand upptäcker och rättar till ofullkomligheter
i lagstiftningen har experterna redan hittat nya vägar till skatteflykt,
och samhället hamnar ohjälpligt på efterkälken.

Motionärerna erinrar om att skattemyndigheter under senare tid visserligen
fått kraftigt förstärkta resurser. Skattekontrollen av företag är dock
en mycket besvärlig uppgift, understryker motionärerna. Det förekommer
varje år flera miljarder transaktioner i det svenska näringslivet. Att nysta
upp skattebedrägerier är ofta tidsödande, och skrupelfria personer har numera
tillgång till avancerade knep för att dölja olagliga handlingar. Det räcker
därför enligt motionärernas uppfattning inte med att myndigheterna granskat
företagens skatteförhållanden så att säga utifrån. Det behövs dessutom effektiva
kontrollmekanismer inne i själva företagen. Här kan de anställdas
ökade inflytande och insyn bli av stor betydelse, påpekar motionärerna.
En annan möjlighet som man hittills inte uppmärksammat tillräckligt är
att med hjälp av företagsrevisorerna bekämpa skattefusk och skatteflykt.

I motionen erinras om att regeringen f. n. överväger en del reformer när
det gäller revision av företag, t. ex. förslaget till ny aktiebolagslag och förslaget
om samhällsrevisorer. Motionärerna understryker dock att det inte
finns någon speciell utredning med sikte på att systematiskt utnyttja företagsrevisionen
för en långtgående skattekontroll. Motionärerna tror att
stora summor står att vinna för samhället om det målmedvetet utnyttjar
revisorer för att bekämpa skatteflykt och skattefusk. Därför förordas i motionen
en utredning med uppgift att ta fram åtgärder för att utveckla företagsrevisionen
till ett effektivt instrument för samhällets skattekontroll.

Från här angivna utgångspunkter skisseras i motionen förslag till fyra
reformer på företagsrevisionens område, vilka enligt motionärernas mening
skulle medföra att man fick en mycket effektivare skattekontroll.

Utökad revisionsskyldighet

Motionärerna förordar att alla företag skall bli tvungna att bekosta revisor.
Eftersom det finns ont om kvalificerade revisorer, blir utbildningsinsatser
viktiga. Utbildningen måste också blir mera allsidig än för närvarande.

Revisorns uppgifter

I motionen föreslås att revisorernas uppgifter vidgas. För närvarande begränsas
granskningen starkt till de företagsekonomiska synpunkterna. Det
är aktieägarnas och fordringsägarnas intressen som står i förgrunden. Men
det viktigaste med företagets verksamhet är dess betydelse för de anställda,
för orten och regionen samt för samhället i stort, framhåller motionärerna.
Även om dessa större aspekter på företaget i huvudsak får anläggas av
andra än revisorerna skall man inte bortse från att ett värdefullt bidrag
här kan komma från revisorernas sida. I varje fall borde detta gälla frågor
om hur företagen efterlever skattelagstiftningen. Vad som här är viktigt

LU 1974:29

är inte bara att komma åt åtgärder som är direkt olagliga utan kanske lika
mycket sådana åtgärder som strider mot avsikterna med skattelagen. En
väsentlig del av revisorernas uppgifter borde vara att bevaka hur skattelagstiftningen
tillämpas och rapportera detta till länsstyrelsen.

Revisorns ställning

Motionärerna anser att det är nödvändigt att revisorerna får en helt självständig
ställning gentemot företagsledningen. I detta sammanhang pekar
motionärerna på att samarbetsutredningen bl. a. konstaterat, att med all
respekt för det sätt på vilket åtskilliga revisorer utför sina uppdrag kan
det dock sägas att revisorer i dag inte har den oberoende ställning som
krävs för att de skall kunna ge fullödig information om de reviderade bolagen.
Ägarspridningen och bolagsstämmornas alltmer formella karaktär medför
bl. a. att revisorerna om inte formellt så dock i praktiken många gånger
utses av dem vilkas verksamhet de skall utöva tillsyn över, nämligen styrelsen
och verkställande direktören. Detta förhållande kunde enligt utredningens
mening i tillspetsade situationer inte erbjuda tillräckliga garantier
för opartisk och konstruktiv revision.

Motionärerna framhåller att det orimliga med att revisorerna utses av
dem som de skall kontrollera framstår särskilt tydligt i ett läge med ett
mycket stort antal fåmansbolag. Därför bör länsstyrelsen utse minst en revisor
i varje företag. Kostnaderna bör bäras av företagen.

Revisorns ansvar

Revisorerna bör enligt motionärernas mening ha ansvar för att företagens
skattedeklaration är korrekt. Det finns exempel på att den verkställande
direktören i ett företag har dömts till skattefusk på grundval av en felaktig
deklaration, som upprättas av företagets revisor. I sådana fall borde ansvar också
utkrävas av vederbörande revisor, anser motionärerna. Ett enkelt sätt
att intressera flera revisorer att energiskt bekämpa skattefusk inom företaget
vore helt enkelt att revisorerna får dela ansvaret med verkställande direktören
för att deklarationens uppgifter är riktiga. Huvudrevisorn och eventuell hjälprevisor
bör intyga på deklarationsblanketten att lämnade uppgifter är korrekta.
Detta anser motionärerna vara en enkel reform, som kan genomföras
utan några omfattande utredningar. Den bör gälla alla aktiebolag. Även
i företag som inte har revisionsskyldighet bör eventuell revisor uppmanas
att frivilligt intyga deklarationens riktighet.

Tidigare riksdagsbehandling av liknande fråga

Vid 1972 års riksdag väcktes i en motion förslag om en utredning med sikte
på att utvidga revisorernas befogenheter och att stärka deras ställning gentemot
den företagsledning som de skall kontrollera. I sitt betänkande i ämnet anförde
näringsutskottet (NU 1972:63)att sedan motionen väcktes olika åtgärder

1** Riksdagen 1974. 8 sami. Nr 29

LU 1974:29

vidtagits (orätt öka samhällets och de anställdas insyn och inflytande i företagen.
Utskottet syftade på förslagen om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor,
om offentliga styrelseledamöter i förvaltningsbolag och allmännyttiga
stiftelser och om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag
och ekonomiska föreningar (prop. 1972:116, NU 1972:62). Utskottet konstaterade
också att inom Kungl. Maj:ts kansli flera förslag om ett vidgat revisionsinflytande
övervägdes, bl. a. frågorna om offentliga revisorer och löntagarrevisorer.
Då riksdagen kunde förväntas få ta ställning till resultatet
av dessa överväganden inom en inte alltför avlägsen framtid ansåg utskottet
det inte vara påkallat att begära en sådan utredning som föreslogs i motionen.
Riksdagen följde utskottets förslag och avslog motionen.

Även vid 1973 års riksdag behandlade näringsutskottet ett motionsförslag
med i huvudsak samma innebörd som den ovannämnda motionen. I sitt av
riksdagen godkända betänkande (NU 1973:47) avstyrkte utskottet bifall till
motionsförslaget med motivering, att ingenting nytt tillkommit sedan frågan
förra gången behandlades av riksdagen.

Remissyttrandena

De i motionen framförda förslagen till utbyggnad av reglerna om företagsrevision
har till övervägande del fått ett negativt mottagande av remissinstanserna.

Allmänna synpunkter

Riksrevisionsverket delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att
åtgärder vidtas mot skattefusk och skatteflykt. Det måste enligt verkets uppfattning
ske genom en kombination av åtgärder, i första hand genom en fortsatt
förstärkning av skattemyndigheternas kontrollverksamhet och genom ett reformarbete
på företagsbeskattningens område som i möjligaste mån eliminerar
möjligheterna till skatteflykt. Men också andra vägar bör prövas. Motionärerna
har föreslagit reformer på företagsrevisionens område i syfte att utnyttja företagsrevisorerna
för bekämpning av skattefusk och skatteflykt. Enligt verkets
mening är det en uppgift för det allmänna i dess egenskap av lagstiftare att bevaka
att företagen inte utnyttjar luckor i skattelagstiftningen. Verket anser därför
inte att företagsrevisorerna skall ha denna uppgift. Verket delar emellertid
motionärernas uppfattning att företagsrevisorerna bör kunna bidra till bekämpning
av skattefusk och att man bör undersöka hur revisorernas arbetsuppgifter
och rapporteringsskyldighet bör utformas liksom revisionsplikten
för olika företagsformer. Verket har därför inget att erinra mot att en utredning
tillsätts med uppgift att närmare behandla motionärernas förslag för så vitt ifrågavarande
förslag inte i allt väsentligt kommer att behandlas i arbetet med
ny aktiebolagslag eller i annat pågående utredningsarbete.

Även riksskatteverket delar motionärernas uppfattning att skattekontrollen
bör göras effektivare och är i princip positivt till att olika vägar prövas
i detta syfte. Verket ställer sig dock tveksamt till behovet av och möjligheten

LU 1974:29

att genomföra de av motionärerna föreslagna reformerna.

Kommerskollegium erinrar om att handhavandet av auktorisations- och
godkännandefrågorna år 1973 överfördes till kollegiet från handelskamrarna.
För att få underlag för en bedömning bl. a. av frågan om vilka delar av
revisorernas verksamhet som bör omfattas av auktorisation och godkännande
har det uppdragits åt en arbetsgrupp inom kollegiet att klarlägga
och analysera de arbetsuppgifter som för närvarande förekommer inom revisorernas
arbetsområde samt troliga förändringar härvidlag. Bl. a. kartläggs
i vilken utsträckning de offentligt legitimerade revisorerna för närvarande
handhar uppgifter med anknytning till skatteområdet, t. ex. i vad mån de
upprättar eller lämnar biträde vid upprättande av deklarationer och i övrigt
bedriver skattekonsultativ verksamhet. Inom ramen för utredningen undersöks
även vilka krav som bör ställas på revisorernas teoretiska och praktiska
kompetens för bl. a. arbetsuppgifter av nu angivet slag. Genom utredningen
kommer kollegiet att få tillgång till ett omfattande material som
bör kunna underlätta bedömningen av förutsättningarna för att, på i motionen
angivet sätt, utvidga revisorernas arbetsområde. Kollegiet anser därför
att resultatet av utredningen bör avvaktas innan åtgärder vidtas med anledning
av motionärernas förslag.

Länsstyrelsen i Malmö delar motionärernas uppfattning att stora belopp
årligen undandras beskattning och hälsar med tillfredsställelse alla förslag
till åtgärder som kan bidra till en minskning av skattefusket. Länsstyrelsen
finnér dock tveksamt om den av motionärerna avsedda utbyggnaden av
reglerna om företagsrevision är genomförbar i praktiken och vill därvid särskilt
framhålla bristen på resurser för utbildning av den mängd revisorer
som nödvändigtvis måste bli erforderlig för att syftet med reformen skall
kunna uppnås. Enligt länsstyrelsens uppfattning skulle man snabbare och
i stort sett effektivare komma till rätta med det omfattande skattefusket,
om länsstyrelsernas revisionsenheter erhåller en sådan förstärkning att -såsom tidigare föreslagits - samtliga företag eller åtminstone huvudparten
av företag kunde bli föremål för taxeringsrevison vart sjätte år.

LO hänvisar till att organisationen tidigare framställt krav - bl. a. i remissyttranden
över samarbetsutredningens och auktorisationsutredningens
betänkanden - rörande den allmänna revisionsverksamheten i företagen.
Dessa krav innebär att revisorernas anställningsförhållanden och arbetsmöjligheter
utreds förutsättningslöst. Vid en sådan utredning bör enligt LO:s
mening de av motionärerna anförda synpunkterna beaktas.

Även Industriförbundet erinrar om att frågan om företagsrevisionens utformning
och revisors ställning gentemot företagsledning och andra nyligen
har varit föremål för utredningar. Förbundet hänvisar beträffande sin syn
på dessa frågor till de av förbundet avgivna remissyttranden över samarbetsutredningens
och aktiebolagsutredningens förslag. Förbundet understry -

LU 1974:29

ker att den uppfattning om revisors funktion som förbundet gett uttryck
för i dessa remissyttranden inte är förenlig med uppgifter av det slag motionärerna
vill ålägga honom. Redan med hänsyn härtill vill förbundet med
bestämdhet avvisa förslagen i motionen. Att betydande belopp årligen
undanhålls beskattning råder det enligt förbundets mening emellertid knappast
delade meningar om. Däremot har såvitt bekant ingen seriös bedömare
gjort gällande att detta undanhållande skulle vara koncentrerat till företag
i egentlig mening eller ens att det till annat än en mindre del skulle bestå
i undanhållande av företagsskatter. Undandragande av skatt förekommer
inom alla grupper av skattskyldiga, och detta är så att säga baksidan av
ett högt skattetryck, framför allt höga marginalskatter och andra marginaleffekter,
som för praktiskt taget alla inkomsttagare uppgår till 60-100
procent. Ett högt skattetryck måste vara förenat med en effektiv kontroll
för att skattebördans fördelning mellan de skattskyldiga skall bli den av
lagstiftaren avsedda. Från näringslivssynpunkt är en effektiv kontroll av
betydelse inte minst därigenom att en ineffektiv sådan medför risk för konkurrenssnedvridningar.
Självfallet måste emellertid kontrollen bedrivas rationellt
och på ett sådant sätt att den inte verkar störande på verksamheten
inom företagen, understryker förbundet.

Liknande synpunkter framförs av Lantbrukarnas riksförbund. Det kan enligt
förbundets uppfattning inte bestridas att företagare i många fall underlåter
att redovisa intäkter och därigenom gör sig skyldiga till skattebrott. I massmedia
och i den politiska debatten har på senare tid allt oftare framförts
uppfattningar som ger intrycket att undanhållande av inkomster från beskattning
i huvudsak skulle förekomma bland företagare. En sådan beskrivning
är felaktig. Det är väl känt att inkomstundanhållande förekommer
bland alla kategorier skattskyldiga. Kontrollarbetet är emellertid i huvudsak
inriktat på företagen, varför denna kategori kommit i blickpunkten. Försök
att genomföra kontrollaktioner med sikte på andra grupper synes inte ha
gjorts, vilket i och för sig framstår som anmärkningsvärt.

Föreningen auktoriserade revisorer framhåller att den svenska skattelagstiftningen
är komplicerad och föremål för fortgående förändringar. En mycket
stor del av lagstiftningen har givits formen av generella regler, och ett flertal detaljfrågor
lämnas åt praxis. Tillämpningen är ständigt föremål för ändringar
och olika tolkningar förekommer i olika rättsinstanser. Skattebrott kan komma
till stånd genom uppsåtliga åtgärder, såsom bruk av falska fakturor, underlåten
redovisning av intäkter etc. Det rör sig stundom om brott satta
i system med omregistrering av bolag, ändring av räkenskapsår, överflyttning
mellan olika län. Avsikten att begå skattebrott har i sådana fall funnits
redan då verksamheten igångsattes. Dessa typer av skattebrott är oftast
mycket svåra att upptäcka utan den överblick som endast riksskatteverket
och länsstyrelserna har möjlighet att skaffa sig. En annan företeelse, som

LU 1974:29

kan medföra för låg beskattning, är felbokföringar utan uppsåt. Tillämpningen
av skattebrottslagen är enligt praxis mycket hård oavsett oriktighetens
tillkomst, och särskilt tar detta sig uttryck i skattetillägg. Ramen för ursäktliga
misstag är mycket ringa. 1 den allmänna debatten betecknas vissa
transaktioner som skattefusk, t. ex. vinstbolagstransaktioner och interna aktieförsäljningar.
Många dylika transaktioner har varit kommersiellt motiverade.
Vid rättslig prövning har domstolarna i ett antal fall kommit fram
till att brottsligt förfarande icke förelegat.

Revisorssamfundet anser att den bild som motionärerna tecknar av den
svenska företagsamheten i skattesammanhang är felaktig. De få av massmedia
starkt uppmärksammade fall där skattefusk har förekommit eller
påståtts förekomma får inte läggas till grund för allmänt hållna omdömen
om de svenska företagarna som notoriska skattefuskare. Så är ju ingalunda
fallet. Den absolut övervägande delen av svenska företag söker att alltid
på bästa sätt fullgöra sina skyldigheter till samhället. Samfundet vill i detta
sammanhang också framhålla att om skattebortfall föreligger på grund av
skattefusk så är det inte endast att hänföra till företagssektorn. Motionärerna
tycks vilja lösa problemet med skattefusk genom att bygga ut kontrollen.
Samfundet tror inte att man kan lösa frågan på det sättet. Man måste i
stället rikta uppmärksamheten på de underliggande orsakerna till skattefusket.
Ett skattesystem innehållande sådana komponenter som progressivitet
förbunden med höga marginaleffekter och synnerligen omfattande
och svåröverblickbart regelsystem som ständigt undergår förändringar utgör
en god grogrund för skattefusk. Endast genom avsevärda förändringar av
detta system kan man enligt samfundets mening med framgång minska
skattebortfallet genom skattefusk.

Utökad revisionsskyldighet

Föreningen auktoriserade revisorer ställer sig i princip positiv till motionsförslaget
i denna del. Såväl från samhällelig synpunkt som med hänsyn
till tredje man, dvs. kreditgivare, leverantörer och arbetstagare kan enligt
föreningens uppfattning förslaget om utvidgad revisionsplikt anses motiverat.
Då föreningen anser att en utvidgad revisionsplikt i och för sig vore
värdefull tillstyrker föreningen en utredning av möjligheterna att underkasta
ett större antal företag än f. n. sådan plikt. Beträffande målsättningen för
en dylik utredning vill föreningen endast framhålla att mindre företag bör
undantagas. Föreningen avser dock icke en revision av annan inriktning
eller omfattning än den som nu utföres i företag med revisionsplikt.

Övriga remissinstanser anser att motionsförslaget är alltför vittomfattande
för att vara realiserbart inom en överskådlig framtid.

Kammarrätten finner motionärernas förslag något opreciserat till sin omfattning.
I och för sig kan förslaget avse alla enskilda företag och företagare,
däribland även fria näringsutövare som läkare, tandläkare, advokater etc.

LU 1974:29

samt jordbrukare. Det synes kammarrätten tveksamt om så långtgående
regler låter sig uppställas av ekonomiska och andra skäl. Å andra sidan
är inte uteslutet att man kan vilja gå längre i kravet på anlitande av revisor
(granskningsman) än vad nu är fallet. Av betydelse är därvid varthän man
syftar med ett vidgat krav på revisorer (granskningsmän). De föreskrifter som
nu finns syftar inte i något fall till en direkt medverkan från revisorers
(granskningsmäns) sida i skattekontrollerande syfte. Deras uppgifter har en
helt annan innebörd och blir väl endast indirekt till gagn för skattekontrollen
genom bokföring och räkenskapsmaterial kommer i bättre och tillförlitligare
skick än som till äventyrs eljest blivit fallet. En utvidgning av reglerna
om anlitande av revisor (granskningsman) mot bakgrund av önskemålet
om dennes direkta engagerande i skattekontrollen förutsätter en fullständig
översyn och revidering av nu gällande föreskrifter, påpekar kammarrätten.

I yttrandet från riksrevisionsverket påpekas att tillgången på kvalificerade
revisorer är begränsad. Den 1 januari 1973 fanns 506 auktoriserade revisorer
och 904 godkända granskningsmän (numera benämnda godkända revisorer).
De auktoriserade revisorerna torde i huvudsak ha sina klienter bland de
större aktiebolagen och dem närstående aktiebolag, medan de godkända
revisorernas klienter återfinns bland mindre aktiebolag och andra företagsformer.
Aktiebolagsutredningens betänkande med förslag till ny aktiebolagslag
innebär en betydande utvidgning av skyldigheten att som revisor
i bolag ha auktoriserad eller godkänd revisor. Även om förutsättningar för
en ökning av antalet kvalificerade revisorer har skapats genom utbyggnaden
av den ekonomiska utbildningen under 1960-talet så torde de kvalificerade
revisorerna endast i mindre omfattning kunna anlitas för revision i andra
företag än aktiebolag. I aktiebolag och därmed jämförliga associationsformer
grundar sig revisionsskyldigheten på att det inte föreligger något personligt
ansvar för den juridiska personens ekonomiska förpliktelser. Revisionen i aktiebolag
utövas i första hand för aktieägarnas räkning. I förarbetena till gällande
aktiebolagslag betonas emellertid att revisorns uppgifter inte är begränsade
till att bevaka enbart aktieägarnas utan även gäller borgenärers,
annan tredje mans och det allmännas intresse. Även om dessa tankegångar
kommit till uttryck endast i ringa omfattning i lagtexten, torde de auktoriserade
och godkända revisorerna arbeta efter de principer som kommit
till uttryck i nämnda förarbeten, understryker verket. De omständigheter
att revisorerna i aktiebolag även har att bevaka det allmännas intresse och
att det allmänna är intressent i alla företag utgör enligt verkets mening
ett skäl för att man undersöker möjligheterna att införa en allmän revisionsplikt
som inte är begränsad till viss associationsform. I detta sammanhang
bör beaktas att den nyligen beslutade höjningen av aktiekapitalets
minimistorlek från 5 000 till 50 000 kr. torde resultera i att även vissa rörelsedrivande
aktiebolag med aktiekapital understigande lagfäst minimi -

LU 1974:29

storlek avvecklas och rörelsen överföres till handelsbolag eller andra företagsformer
vilka med bibehållande av rådande begränsningar i revisionsplikten
inte får skyldighet att utse revisorer. I företag som drivs som handelsbolag
eller som enskild firma svarar ägarna personligen för de förpliktelser
som ingås av företaget. Den revision som förekommer utövas i motsats
till revision i aktiebolag enbart på företagsledarens/ägarens uppdrag. Den
får närmast betraktas som en företagets interna angelägenhet och har inte
till syfte att bevaka borgenärers och det allmännas intresse. Införandet av
en allmän revisionsplikt enligt motionärernas förslag för dessa företag torde
därför i realiteten komma att innebära att en viss skattekontroll lagstiftningsvägen
anknytes till de enskilda företagen och sker på dessas bekostnad.
Enligt verkets mening bör införandet av sådan kontroll och konsekvenserna
härav noga vägas mot andra alternativ, främst ökade insatser från skatteadministrationens
sida.

Riksskatteverket hänvisar till att det vid slutet av år 1972 fanns 419 000
företag registrerade i det centrala företagsregistret. Mer än hälften av dessa
företag saknade anställd personal. Utöver de i företagsregistret registrerade
företagen finns mer än 100 000 jordbrukare utan anställd personal. Den
brist på kvalificerade revisorer som för närvarande råder betyder att ett
genomförande av motionärernas förslag skulle vara en fråga på mycket lång
sikt. Verket är ense med motionärerna om att skyldigheten att anlita kvalificerade
revisorer bör utsträckas till flera företag och även omfatta andra
företagsformer än aktiebolag och ekonomiska föreningar. Nödvändigheten
av att ha kvalificerade revisorer i företag med ringa omsättning och få eller
inga anställda kan dock enligt verkets mening ifrågasättas. Skyldigheten
bör avvägas mot exempelvis omsättning, antal anställda eller tillgångssumma.
De nyligen beslutade ändringarna i aktiebolagslagen innebärande låneförbud
och höjning av minimigränsen för aktiekapital torde även medföra
en ökning av andra företagsformer.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län betonar att det för närvarande inte torde
finnas resurser för utbildning av det stora antalet revisorer, som enligt motionärernas
förslag skulle behövas. I Malmöhus län finns för närvarande
ca 32 000 momsregistrerade företag, upplyser länsstyrelsen. Det totala antalet
företag i länet torde enligt länsstyrelsen beräknas uppgå till minst 38 000.
Att täcka behovet av företagsrevisorer för ett så stort antal företag finner
länsstyrelsen icke vara möjligt. Många småföretagare har dessutom knappast
råd att hålla sig med revisor. Om reformen genomförs, torde det därför
enligt länsstyrelsens uppfattning bli nödvändigt att införa viss begränsning
beträffande företag, som skall tvingas att ha revisor, exempelvis med hänsyn
till omsättning eller annan grund. Härigenom kommer många småhantverkare
och liknande att kunna undantagas från reformen, påpekar
länsstyrelsen.

LU 1974:29

Lantbrukarnas riksförbund erinrar om att flertalet av våra svenska företag
är små. Detta belyses av den statistik över antalet företag i olika storleksklasser,
som bl. a. återfinns i förslaget till ny bokföringslag. Denna statistik
ger vid handen, att drygt 70 procent av antalet företag enligt SCB:s centrala
företagsregister (på tillsammans 419 000) har mindre än två anställda. Av
de cirka 350 000 mervärdeskatteregistrerade företagen har nära hälften en
omsättning under 50000 kronor. Redan dessa statistiska uppgifter visar enligt
förbundets uppfattning att motionärernas förslag är orealistiskt. Skyldighet
att anlita revisor skulle bl. a. innebära, att nära 300 000 företag med
mindre än två anställda skulle, oberoende av företagsformen, ha revisor.
Det kan med skäl ifrågasättas om dessa, varav det stora flertalet drivs
i form av enmansföretag med i allmänhet små ekonomiska resurser, över
huvud taget har möjlighet att betala den kostnad som anlitandet av en
revisor skulle innebära för dem.

Även revisorsamfundet framhåller att det inte finns några praktiska möjligheter
för den svenska revisorskåren att ta hand om det stora antal företag,
som skulle bli aktuella för revision enligt motionärernas förslag och med
det innehåll i revisionen som föreslås. Effekten skulle också bli att åtskilliga
företag blev tvungna att vända sig till mindre kvalificerade revisorer, vilket
inte skulle motsvara motionärernas syften. När det gäller utbildningsfrågorna
hänvisar samfundet till den inom kommerskollegium pågående utredningen
angående kompetenskraven för auktoriserade och godkända revisorer.

Revisorns uppgifter

Kammarrätten finner motionsförslaget i och för sig inte ointressant även
om tvekan kan hysas om det möjliga och kanske även lämpliga i dess
genomförande. Revisorn (granskningsmannen) har rimligen långt bättre förutsättningar
än den nuvarande taxeringskontrollanten innan denne utfört
en närmare granskning eller tillgripit en sådan åtgärd som en taxeringsrevision
att ha en uppfattning om huruvida skattelagarna efterlevts när inkomstskattedeklarationen
upprättats. Å andra sidan innebär det tveklöst
något mycket långtgående att på ifrågasatt sätt vidga revisorns uppgifter.
Kammarrätten erinrar om att aktiebolagsutredningen diskuterat frågan om
en utvidgning av revisorernas granskningsuppgifter för aktiebolagens del
till att avse en mer omfattande förvaltningsrevision, innebärande åliggande
för revisorerna att bedöma bolagens beslut och handlande inte bara från
nu föreskrivna synpunkter utan även från allmänt sociala och samhällsekonomiska
aspekter. Så långt som till förslag i denna riktning kom utredningen
inte, än mindre har man föreslagit en sådan utvidgning av revisorernas
skyldigheter som den av motionärerna åsyftade. Naturligtvis är
det också något av en lämplighetsfråga, huruvida en revisor med den förtroendeställning
han som rådgivande gentemot företaget har i åtskilliga sam -

LU 1974:29

manhang samtidigt bör tilläggas offentligrättsliga uppgifter som t. o. m. kan
innebära en skyldighet att anmäla företaget till taxeringsmyndigheternas
granskning, framhåller kammarrätten.

Riksrevisionsverket delar motionärernas uppfattning att företagsrevisorerna
i enlighet med intentionerna i förarbetena till nuvarande aktiebolagslag även
skall bevaka det allmännas intresse och tillse att företagen efterlever gällande
skattelagstiftning. Beträffande förslaget om skyldighet för revisorn att även
tillse att företagen inte utnyttjar luckor i skattelagstiftningen anför verket
följande. Innebörden av lagstiftarnas vilja eller avsikterna med en skattelag
kan i avsaknad av närmare anvisningar uppfattas och tolkas på olika sätt
av företagen, revisorerna och det allmänna. Ansvaret för brister och ofullkomligheter
i skattelagstiftningen åvilar det allmänna i egenskapav lagstiftare,
och enligt verkets mening har det allmänna därmed även skyldighet att
bevaka att luckorna i skattelagarna inte utnyttjas på ett icke avsett sätt.
Verket kan således inte ansluta sig till motionärernas uppfattning i detta
avseende. Samarbetsutredningen har tidigare föreslagit en särskild utredning
rörande frågorna om innehållet i revisorernas rapportering i samband med
årsredovisningen och på annat sätt. Verket har tillstyrkt förslaget. Enligt
verkets mening bör frågan om revisionens innehåll och omfattning samt
företagsrevisorernas uppgifter och rapportering behandlas inom ramen för
pågående arbete med ny aktiebolagslag och om möjligt resultera i direkta
lagbestämmelser.

Enligt riksskatteverkets uppfattning måste redan aktiebolagslagens nuvarande
bestämmelser innebära en informationsskyldighet för revisor, som
vid sin granskning konstaterar t. ex. att ett bolag ej redovisat all omsättning
i rörelsen eller verkställt bokföringstransaktioner i strid mot gällande skatteförfattningar.
I första hand är det bolagets styrelse som bör underrättas.
Om rättelse ej sker måste en anmärkning göras i revisionsberättelsen. Aktiebolagsutredningens
förslag till aktiebolagslag upptar i 92 § den ytterligare
föreskriften att erinringar av revisor skall antecknas i protokoll eller annan
handling och bevaras av styrelsen på betryggande sätt. Enligt verkets uppfattning
är det av vikt att revisorerna i ökad omfattning kontrollerar att
företagen följer skatteförfattningarna. Det skulle även vara av värde om
revisorerna i viss omfattning hade skyldighet att kontrollera vissa av de uppgifter
företagen nu lämnar till myndigheterna avseende skatter och avgifter.
Den av motionärerna föreslagna reformen med bl. a. rapporteringsskyldighet
till länsstyrelsen innebär en så genomgripande förändring av revisorns uppgifter
i jämförelse med gällande regler, att den enligt verkets mening förutsätter
att, vilket också är motionärernas uppfattning, staten utser revisor.

Handelskammarförbundet framhåller att tankegångarna i motionen om att
företagen skulle få betala statens kontroll av skattelagstiftningens efterlevnad

LU 1974:29

ej är nya. Dessa kan dock ej accepteras av förbundet, utan kontrollen av
efterlevnaden av skattelagstiftningen bör enligt förbundets uppfattning åligga
taxeringsmyndigheterna. I detta sammanhang framhåller förbundet att revisorernas
uppgifter i praktiken är avsevärt mer långtgående än vad motionärerna
låter påskina. I ett övervägande antal företag sker bl. a. en regelmässig
kontroll från revisorernas sida av upprättade deklarationer samtidigt
som räkenskaper och transaktioner i övrigt ingående granskas. Från
förbundets sida får starkt understyrkas att i de företag, vilkas intressen handelskamrarna
representerar, revisorerna iakttar skattelagstiftningens regler
på ett ur samhällets synpunkt oklanderligt sätt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län är tveksam beträffande det framförda förslaget
om utvidgning av revisorernas uppgifter i fråga om hur företagen
efterlever skattelagarna. Det bör framhållas, att även om en revisor bemödar
sig att efterse, att skattelagarna följs, kan det vara svårt att avgöra, om
vidtagna åtgärder från företagets sida strider mot skattelagarnas andemening
eller ej. En alltför vidlyftig rapporteringsskyldighet, omfattande även tveksamma
fall, skulle kunna medföra en minskning av revisorernas faktiska
möjligheter att i samarbete med företagsledningen erhålla behövliga informationer.
Endast i fall, där bolaget vägrat ställa sig till efterrättelse av revisorn
framförda anmärkningar eller vid uppenbara fall av skatteflykt, bör rapportering
ske.

Enligt Industriförbundets mening skulle den i motionen föreslagna ordningen
utgöra en mycket orationell kontrollverksamhet. Ingen har tidigare
gjort gällande att en väl avvägd taxeringskontroll skulle innebära att varje
företag årligen underkastades en fullständig taxeringsrevision. En härför erforderlig
utbyggnad av den nuvarande taxeringsrevisionen skulle med säkerhet
anses som i högsta grad överdriven och anses innebära att samhället
lade ned kostnader på denna verksamhet som inte stod i någon rimlig proportion
till vad som därigenom kunde vinnas. Likväl är det i princip detta
motionärerna föreslår. Att kostnaderna för den föreslagna taxeringsrevisionen
genom företagsrevisorer läggs på företagen är ytterst anmärkningsvärt.
Det innebär att taxeringskontrollen för vissa skattskyldiga skall betalas direkt
av dem själva men att finansieringen av kontrollen av övriga skattebetalare
skall ske över statsbudgeten. En sådan ordning är givetvis inte acceptabel.
Och självfallet kan inte en överdimensionerad kontrollapparat ursäktas av
att kostnaderna för densamma får bäras direkt av dem som kontrolleras.
En önskvärd effektivisering och rationalisering av kontrollverksamheten bör
enligt förbundets mening ske inom ramen för den hittillsvarande inom riksskatteverket
och länsstyrelserna uppbyggda organisationen härför. Vid en
sådan av samhället bekostad kontroll drabbas inte skattskyldiga som lämnar
en korrekt redovisning och deklaration direkt av omotiverade kontrollkostnader.
Tilläggas må att å andra sidan de som söker undanhålla skatt genom

LU 1974:29

oriktig deklaration får betala härför genom bl. a. de skattetillägg som utgår
vid konstaterade felaktigheter.

I yttrandet från Lantbrukarnas riksförbund understryks att förslaget om
revisorernas rapporteringsskyldighet strider helt mot den tystnadsplikt som
i alla lagar åläggs revisorerna. En sådan bestämmelse, speciellt kompletterad
med att revisorerna skulle åläggas göra en bedömning av andan i skattelagstiftningen,
skulle tvinga dessa att ägna en stor del av sitt arbete åt
skattegranskning i stället för sin primära uppgift - revision av räkenskaper
och förvaltning. Detta skulle snedvrida hela revisionens inriktning och medför
allvarliga nackdelar för både revisorerna och deras klienter samt skapa
ett misstroende mot revisorerna som allvarligt skulle skada det anseende
de i dag har i svenskt näringsliv. Dessutom tillkommer att övervakningen
av lagstiftningens efterlevnad åligger statsmakterna. Att övervältra detta
ansvar på revisorerna kan icke ifrågakomma, fastslår förbundet.

Föreningen auktoriserade revisorer anser att en utvidgning av företagsrevisorernas
uppgifter att även omfatta en årlig taxeringsrevision skulle kräva
en avsevärt ökad arbetsinsats från revisorernas sida. Detta skulle i sin tur
leda till avsevärt ökade kostnader för företagen. Enligt föreningens uppfattning
är huvudparten av företagen lojala och sysslar icke med skattefusk
eller skatteflykt. De företag som hämningslöst spekulerar i möjligheterna
att komma undan skatt torde vara i minoritet och synes bäst kunna fångas
in av taxeringsmyndigheterna genom ett selektivt urval bland alla företagen.
En generell, skatteinriktad revision, som ställer sig synnerligen kostsam,
skulle åsamka majoriteten av företagen väsentliga merkostnader för revision
i syfte att komma åt den mindre, illojala parten av alla företag. Genom
att skattemyndigheternas granskning kan organiseras och genomföras effektivare,
kan dessa till lägre total kostnad uppnå en bättre skattekontroll
än som skulle ske genom att revisorernas uppgifter vidgas. Genom att ”skatterevisionen”
skulle bli arbetskrävande finns stor risk för att den skulle
menligt inverka på en företagsrevisors normala arbetsuppgifter. Revisorns
särpräglade ställning såsom en från företaget fristående yrkesutövare och
samtidigt till företaget knutet organ har utvecklats harmoniskt under lång
tid genom lagstiftning och praxis. Förändringar i den rollsituationen kan
menligt inverka på revisorns möjligheter att fullgöra sin ordinarie funktion.
Man bör ej bortse från att samhället har ett behov av en effektivt fungerande
företagsrevision av gängse slag. Genom de ökade krav på insyn, som på senare
tid framförts från olika intressentgrupper, har detta behov förstärkts.

Enligt Revisorsamfundets mening förutsätter motionärernas krav på en
allmän bevakning av hur skattelagstiftningen tillämpas att revisorn detaljgranskar
hela räkenskapsmaterialet. Granskningen av räkenskapsmaterialet

LU 1974:29

sker emellertid - och mäste i praktiken ske - med principerna om väsentlighet
och relativ risk som vägledande. Revisorn måste inrikta sitt granskningsarbete
så att huvudvikten läggs vid de uppgifter i årsredovisningen
och de delar av det interna kontrollsystemet som är mest väsentliga samt
vid de uppgifter och delar av kontrollsystemet inom vilka möjligheten till
fel av väsentlig betydelse är störst. En detaljgranskning av hela räkenskapsmaterialet
skulle kräva en mycket stor arbetsinsats och medföra mycket
höga kostnader för företagen. Någon garanti kan inte heller med ett sådant
system erhållas att exempelvis alla intäkter verkligen kommer fram till beskattning.
Samfundet har svårt att se att något skulle kunna vinnas med
en utvidgning av revisorernas arbetsuppgifter på det sätt motionärerna föreslår.
Redan nu ingår det i revisorns uppgift att påtala olagligheter om
sådana framkommit vid revisionen. Ofta tillfrågas revisorerna i skattefrågor
av företagen, och ingen ansvarskännande revisor medverkar till åtgärder
som strider mot lagen. Ibland upptäcks i efterhand att fel blivit begångna.
Samfundet skulle kunna ge många exempel på hur revisorerna i sådana
fall medverkat till att rättelse kommit till stånd. Man bör i detta sammanhang
inte glömma bort att det allmänna genom taxeringsrevisionen har ett eget
organ för bevakning av hur skattelagstiftningen tillämpas. Den rollfördelning
som för närvarande finns mellan företagsrevisorerna och taxeringsrevisorerna
är riktig och bör inte ändras. Det resultat som motionärerna vill uppnå
- nämligen en minskning av skattebortfallet - kan man inte uppnå genom
en sammanblandning av de olika revisorskategoriernas ansvarsområden,
understryker samfundet.

Revisorns ställning

Kammarrätten delar motionärernas uppfattning att det kan ifrågasättas
huruvida en revisor i dag harden självständiga ställning gentemot företaget
som borde vara fallet. En på något sätt misshaglig revisor kan entledigas
utan att något remedium finns häremot. 1 vissa andra länder är läget inte
detta; revisorerna tillsätts där i annan ordning och med delvis andra
uppgifter. Dessa och liknande frågor har varit föremål för överväganden
i olika sammanhang. Samarbetsutredningen föreslog att Kungl. Majit
skulle ges rätt att utse revisorer i ett antal aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Med hänsyn till att det ansågs vanskligt att med bestämdhet avgöra
i vad mån fördelarna med offentlig revision uppvägde de tänkbara nackdelarna
föreslog utredningen, att bestämmelserna skulle gälla under en försöksperiod.
Samarbetsutredningens förslag om offentliga revisorer har dock
ej lett till lagstiftning. I proposition (1972:116) har bl. a. förslag till lag om
styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar
m. m. uppgav departementschefen, att samarbetsutredningens förslag om
offentliga revisorer skulle komma att ytterligare beredas inom berörda departement.
Revisorernas ställning har också varit föremål för uppmärksam -

LU 1974:29

het i samband med det pågående arbetet på att reformera aktiebolagstiftningen.
Av det anförda framgår att frågor med anknytning till motionärernas
nu ifrågavarande förslag nyligen varit föremål för utredningar och att ärendena
ännu ej är slutbehandlade.

Riksrevisionsverket hänvisar till att verket i andra sammanhang framhållit
betydelsen av en oberoende ställning för revisorerna. Verket har således
tillstyrkt samarbetsutredningens förslag om att de av bolagsstämman valda
revisorerna kompletteras med en av Kungl. Majit utsedd revisor i syfte
att stärka den oberoende ställning som revisionen är avsedd att ha. Samarbetsutredningens
förslag omfattar emellertid endast de större aktiebolagen.
Enligt verkets mening är det lika angeläget med en oberoende revision
i andra aktiebolag.

Riksskatteverket erinrar om att aktiebolagsutredningens förslag ej innebär
någon ändring av nuvarande regel att det ankommer på bolagsstämman
att välja revisor. Verket har ej heller i sitt remissyttrande över aktiebolagsutredningens
betänkande haft några erinringar mot reglerna för val av
revisor. Vidgas revisorns uppgifter enligt motionärernas förslag torde som
tidigare nämnts revisorn böra vara statsanställd. En skärpning av kraven
på revisorernas kvalifikationer och ökad skyldighet att anlita kvalificerade
revisorer, som auktoriserats eller godkänts av kommerskollegium, anser verket
vara en lämpligare väg än den av motionärerna föreslagna.

I Handelskammarförbundets yttrande påpekas att handelskamrarna under
sin tid som auktorisationsmyndighet lagt synnerligen stor vikt vid frågan
om revisorernas självständighet och oberoende. Beträffande självständigheten
för revisorerna i de mindre och medelstora företagen, vilken självständighet
motionärerna synes vilja sätta i fråga, får erinras om att just
det förhållandet att företaget är ett familjebolag, där revisorn ofta ensam
representerar den ekonomiska och skatterättsliga expertisen, säkerligen bidrager
till att revisorerna får en mycket självständig ställning gentemot företagsledningen.
Samtidigt kan konstateras att kontakten mellan revisorn
och personalen i dessa företag som regel är mycket god.

Länsstyrelsen i Malmöhus län betonar att om systemet med företagsrevisor
skall fungera på ett någorlunda effektivt sätt och förhindra, att revisorn
kommer i beroendeställning till företaget, måste det finnas ett organ, som
utser revisorerna. Då kommerskollegium numera handhar auktorisation och
godkännande av revisorer, torde det ligga närmast till hands, att denna myndighet
erhåller denna uppgift. Som motionärerna framhåller är frågan om
revisorernas ställning föremål för utredning i andra sammanhang än de
rent skattemässiga. Länsstyrelsen ifrågasätter därför lämpligheten av en separat
utredning, som ensidigt tar sikte på de rent skattemässiga aspekterna,

LU 1974:29

och föreslår därför, att frågan om revisorernas ställning i förhållande till
företagsledning, borgenärer, aktieägare och samhälle blir föremål för en gemensam
allsidig utredning.

Lantbrukarnas riksförbund anser att även om det rent teoretiskt kan sägas,
att en revisor står i beroendeställning till dem som valt honom, torde det
i praktiken knappast vara fallet mer än undantagsvis. Svenska revisorer,
i varje fall de auktoriserade och godkända, är kända för att intaga en egen
och självständig hållning gentemot sina uppdragsgivare. Förbundet finnér
därför motionärernas farhågor överdrivna.

Föreningen auktoriserade revisorer instämmer helt i kraven på att revisorerna
skall ha en självständig ställning gentemot dem som skall kontrolleras.
Föreningen har i många sammanhang understrukit detta krav och söker
i sin verksamhet att främja en utveckling mot ökad självständighet. Föreningen
vill erinra om att många intressentgrupper finns inom företagen.
Motionärerna synes avse att revisorerna i första hand skall tillvarata skattemyndigheternas
intresse. Föreningen anser det icke önskvärt, att revisorerna
görs intressentbundna. Olika intressentgrupper kan utöva inflytande
på revisorvalet inom ramen för nuvarande system. Statsmakten handhar
auktorisation och godkännande av revisorer och bestämmer därmed den
grupp som över huvud taget kan komma i fråga för revisionsuppdrag i ett
stort antal företag. Enligt den nya ordningen för auktorisation av revisorer
har länsstyrelserna skyldighet att rapportera till auktorisationsmyndigheten
om de har berättigade anmärkningar att framställa mot en auktoriserad revisor
eller godkänd revisor. Vidare är det föreningens uppfattning, att de
enskilda revisorerna är väl medvetna om den betydelse som självständighet
och integritet har för deras yrkesutövning. Frågan om revisorns självständighet
är komplicerad och bör icke behandlas från en så snäv utgångspunkt
som den motionärerna i detta avseende företräder, betonar föreningen.

Även Revisorsamfundet erinrar om de i gällande lagstiftning intagna regler
för tryggande av revisorns oberoende ställning. Samfundet anser att den
nuvarande lagstiftningen erbjuder tillräckliga garantier för opartisk och konstruktiv
revision. De synpunkter som samarbetsutredningen framfört har
på väsentliga områden blivit tillgodosedda. Genom olika åtgärder har samhället
och de anställdas insyn och inflytande i företagen ökat. Samfundet
vill här endast nämna det nya informationssystemet mellan samhälle och
företag och styrelserepresentation för anställda. Vidare har frågan om särskilda
arbetstagarkonsulter varit föremål för utredning.

Revisorns ansvar

Kammarrätten framhåller att en utvidgning av revisorernas nuvarande
uppgifter till att bära eller ta del i ansvaret för den självdeklaration, som

LU 1974:29

företaget har att avlämna, är ett långtgående förslag och förutsätter i själva
verket att ansvaret för företagets uppgiftsskyldighet helt eller delvis överflyttas
från detta till någon, som visserligen har ett uppdrag inom bolaget
men som normalt inte har att företräda detsamma. Det synes kammarrätten
tveksamt om förslaget har en realistisk underbyggnad. Kammarrätten vill
å andra sidan inte som sin mening uttala, att det ej skulle vara förtjänt
av att närmare övervägas huruvida revisorerna kunde åläggas att lämna
någon form av medverkan vid deklarationens upprättande. När man tar
del av motionärernas under denna punkt närmare angivna synpunkter, finner
man emellertid att det är något vida mer som främst åsyftas, nämligen
en skyldighet för ett företags revisor att ta del i ansvaret för den deklaration,
som företagets verkställande direktör har att avge. Kammarrätten finner
det knappast tänkbart att ett företags revisor skulle ha till uppgift att kontrollera
och bära ansvaret för vad verkställande direktören eller annan i
ett företag anställd person uppger i sin självdeklaration.

Riksrevisionsverket pekar på att många företags och speciellt de större aktiebolagens
inkomstdeklarationer för närvarande upprättas av företagen själva.
Detta torde i ännu högre grad gälla beträffande mervärdeskattedeklarationerna.
Upprättande av företagens skattedeklarationer är en uppgift som
ligger vid sidan av företagsrevisorns egentliga uppdrag att granska företagets
räkenskaper och förvaltning. I det fall revisorn upprättat skattedeklarationen
eller medverkat vid upprättande av densamma och därvid bedöms ha medverkat
till skattefusk kan revisorn enligt gällande rättsläge ställas till ansvar
även om deklarationen inte är undertecknad av revisorn. Ansvarsfrågan
är således i dessa sammanhang inte kopplad till undertecknandet av deklarationen.
Motionärerna anser att förslaget om revisorns ansvar för företagens
skattedeklarationer är en enkel reform. Verket delar inte motionärernas
uppfattning. Underlaget för skattedeklarationerna består av företagens
räkenskaper. Felaktigheter i underlaget leder till att även skattedeklarationerna
blir felaktiga. Ett krav på fullt ansvar för revisorer innebär
att denne förutom upprättande av en korrekt deklaration även måste tillse
att det inte föreligger några felaktigheter i underlaget. Detta förutsätter i
sin tur en totalgranskning av företagets räkenskaper. På grund av bl. a.
att företagen blivit större och att redovisningsmaterialet ökat till sitt omfång
har revisionsverksamheten förskjutits från en granskning av transaktionerna
till en granskning av redovisningssystemen och de i dessa inbyggda kontrollerna.
Granskning av enskilda transaktioner sker genom stickprov. Med
hänsyn härtill ifrågasätter verket om revisorn kan åläggas ansvar för att
några felaktigheter över huvud taget inte föreligger i skattedeklarationerna.
Krav på fullständig granskning av företagens räkenskaper torde inte kunna
genomföras i praktiken, åtminstone inte beträffande de större företagen och
leder i vart fall till väsentligt ökade kostnader för företagen, i synnerhet
om revisorn även skall upprätta företagets inkomst- och mervärdeskattedeklarationer.

LU 1974:29

I yttrandet från riksskaiieverkel framhålls att endast en mindre del av de yrkesverksamma
revisorerna torde i dag ha sådana insikter i skattelagstiftningen
att de skulle kunna åläggas ett sådant ansvar. 1 större foretag
torde företagets deklarationer i regel upprättas av företagets egna tjänstemän.
Den föreslagna reformen skulle dessutom förutsätta att inte endast huvudrevisorn
utan även den personal som deltar i granskningsarbetet är helt
insatt i skattelagstiftningen. Det skulle sannolikt 11 den konsekvensen att
revisorn måste upprätta deklarationen i sin helhet. En annan svårighet som
möter en revisor är verifikationsmaterialets omfattning. Den del av revisionsarbetet,
som har karaktär av siffergranskning, sker numera i större
företag medelst stickprov. Endast i företag med ringa verifikationsmaterial
torde alla poster granskas. I större företag svarar i allt större omfattning
internrevisorer för denna del av revisionsarbetet. Verket är inte övertygat
om behovet av en reform i den föreslagna riktningen. Enligt medverkansreglerna
i 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken kan medhjälpare dömas till
högre straff än gärningsmannen om medhjälparen varit den drivande kraften
bakom brottet. Kraven för straffbarhet i fråga om oaktsamhetsbrotten har
även skärpts. Verket anser vidare att en bedömning av effektiviteten i den
skattekontroll som sker genom länsstyrelsernas revisionsenheter och verkets
kontrollavdelning ej bör ske utifrån dagens situation. En utbyggnad av dessa
enheters kapacitet till en sådan omfattning att kontrollen av företag kan
ske rutinmässigt exempelvis vart femte år av revisorer med ingående kunskaper
om skattelagstiftningen och tillhörande skatteförvaltningen torde vara
den effektivaste vägen att bekämpa skattebrott. I ett sådant läge kommer
revisionsenheternas kännedom om företagens struktur att avsevärt förbättras.
Möjligheten att kontrollera företagens intäkts- och kostnadssida är avgjort
större för myndigheterna, som kan infordra uppgifter från kunder,
leverantörer, kreditinstitut m. fl. Problemet med företagsrevisorernas ansvar
för skattelagarnas tillämpning finnér verket vara av så komplicerad natur
att en utredning synes motiverad. En dylik utredning bör även fl till uppgift
att inventera tillgängliga resurser och att göra en bedömning av utbildningsbehovet.
Även kostnaderna för olika alternativ bör utredas, framhåller verket.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att förslaget, att revisorerna bör å deklarationerna
intyga, att däri lämnade uppgifter är korrekta, förefaller svårt
att genomföra i praktiken. Om inte tvingande regler infördes i detta hänseende
skulle säkerligen mången revisor vägra lämna ett sådant intygande.
Hur noggrant en revision än genomförs måste man alltid räkna med att
det i räkenskaperna kan förekomma brister och felaktigheter som inte blir
upptäckta. Genom att intyga riktigheten av en deklaration, som bygger på
räkenskaper med sådana brister, kan han bli ansvarig för medhjälp till skattebedrägeri.
Med tanke på det stora antalet företag, som kommer att beröras
av den tilltänkta reformen, kan det med fog befaras att, även sedan systemet

LU 1974:29

med foretagsrevisorer är utbyggt, en revisor kommer att vara engagerad
i ett stort antal företag och därför ej för tid och kraft att ägna sig åt vart
och ett av företagen på ett önskvärt sätt. Detta kan lätt leda till att han
rent slentrianmässigt intygar deklarationens riktighet, något som självfallet
skulle motverka det avsedda syftet med reformen.

Lantbrukarnas riksförbund erinrar om att det redan nu föreligger straffbestämmelser
i skattebrottslagen för den som är behjälplig med uppgörande
av en felaktig deklaration. Svensk skattelagstiftning är komplicerad. Det
är därför naturligt att inte alla revisorer behärskar hela skatteområdet. I
ett stort antal fall sköts den revisionstekniska delen av granskningsarbetet
av en därtill särskilt utsedd och utbildad person, medan skattefrågorna ombesörjs
av annan person. Särskilt bör beaktas de mindre företag som endast
anlitar en bokförings- och revisionsbyrå för utförandet av bokföring samt
upprättande av årsbokslut och deklaration, medan däremot en revision i
strikt tekniskt avseende icke sker. Då den som sköter dessa avsnitt samtidigt
inte kan vara revisor (strider mot jävsreglema för revisorer) är det helt orimligt
att tänka sig att revisor i bolaget som inte haft med deklarationen att
göra skall intyga dess riktighet.

Inte heller Föreningen auktoriserade revisorer delar motionärernas uppfattning
att förslaget i denna del skulle innebära en enkel reform som kunde
genomföras utan några omfattande utredningar. Ett krav på intyg att lämnade
uppgifter är korrekta skulle nödvändiggöra en synnerligen omfattande
granskning av företagets räkenskaper. Det bör dock framhållas att icke ens
den mest detaljerade granskning av räkenskaperna kan ge en förvissning
om att alla lämnade uppgifter är korrekta. Möjligheten att genom en efterhandsgranskning
av redovisningsmaterialet fastställa att de i deklarationen
lämnade uppgifterna är korrekta finns icke, vare sig beträffande uppsåtliga
skattebrott eller oavsiktliga sådana. Ett så långt gående krav har heller icke
uppställts i de länder där revisorer och skatteexperter i någon mån engagerats
i skattegranskningen. Det nuvarande kontrollsystemet bygger på att deklaranten
har att ansvara för de uppgifter han lämnar till grund för sin
taxering och att dessa kontrolleras av myndighet. Revisorer kan utöver sina
revisionsuppdrag stå deklaranter till tjänst med upplysningar om gällande
skatterätt och om hur uppgiftsskyldighet skall fullgöras. Föreningens uppfattning
är att ändringar i denna rollfördelning kan fl icke avsedda konsekvenser.
Deklarantens känsla för sitt odelade ansvar för deklarationen
kan komma att uttunnas, om även annan person är ansvarig. För mindre
nogräknade företagare kan vidare ett försök att vilseleda revisorn, vilken
icke har myndighets ställning, framstå som en mindre allvarlig företeelse
än att till myndighet direkt inge felaktiga uppgifter. Deklaranten kan härigenom
söka vägledning i frågan om ett - avsiktligt - fel i deklarationen
eller underlaget för denna är lätt att upptäcka eller ej.

LU 1974:29

Även Revisorsamfundets yttrande innehåller synpunkter på vad den föreslagna
reformen i praktiken skulle innebära. För att revisorn skall kunna
intyga att uppgifterna i deklarationen är riktiga måste han till att börja med
i detalj ha gått igenom företagets alla verifikationer. I ett bolag kan det
finnas 10 000-tals sådana verifikationer. Det säger sig självt att en sådan
ordning inte är praktiskt genomförbar. Om förslaget genomfördes, skulle
det medföra att antalet personer som vore beredda att åta sig revisionsuppdrag
kraftigt skulle minska. Man kan inte begära att revisorn skall ta
på sig ansvaret för företagets skattedeklaration om han inte samtidigt kan
förvissa sig om att allting är korrekt. Inte ens en fullständig verifikationsgranskning
är tillräcklig härvidlag. Samfundet ställer sig frågan hur revisorn
skall ha möjlighet att kontrollera om exempelvis alla intäkter har blivit
redovisade. Han kan vid sin revision göra en bedömning av redovisningens
organisation och den interna kontrollen men han kan aldrig garantera att
alla intäkter medtagits i redovisningen. Samfundet anser att motionärernas
förslag är helt omöjligt att praktiskt genomföra. Enligt samfundets mening
måste ansvaret för företagets deklaration alltid åvila företaget. Det kan inte
delas på det sätt som motionärerna föreslår. Om revisorn varit behjälplig
vid deklarationens upprättande och denna sedermera visar sig vara felaktig
så finns det redan i dag tillräckliga bestämmelser i skattebrottslagen om
hur ansvaret skall bedömas, påpekar samfundet.

Utskottet

Motionärerna anser att reglerna om företagsrevision bör byggas ut till
ett effektivt instrument för samhällets skattekontroll. Från denna utgångspunkt
skisseras i motionen förslag till fyra reformer i syfte att utnyttja revisorerna
för en långtgående taxeringskontroll av företagen. Motionärerna
föreslår sålunda att alla företag skall bli skyldiga att anlita revisor. Minst
en revisor i varje företag anser motionärerna bör utses av länsstyrelsen.
Vidare bör enligt motionärernas mening en väsentlig del av revisorernas
arbetsuppgift vara att bevaka hur företagen efterlever skattelagstiftningen
och rapportera detta till länsstyrelsen. Revisorerna föreslås också få dela
ansvaret med verkställande direktören för att uppgifterna i företagets deklaration
är riktiga.

I sistnämnda hänseende anser motionärerna att förslaget innebär en enkel
reform som skulle kunna genomföras utan några omfattande utredningar.
Hur i övrigt en utbyggnad av företagsrevisionen bör utformas i detalj, finner
dock motionärerna böra utredas närmare.

Vid remissbehandlingen har de i motionen framförda förslagen till utbyggnad
av reglerna om företagsrevision utsatts för åtskillig kritik. Förslaget
om införande av en allmän revisionsplikt för företagen har bedömts som
helt orealistiskt med hänsyn till den begränsade tillgången på revisorer. Det
betonas att ett genomförande av motionärernas förslag på denna punkt i

LU 1974:29

vart fall skulle bli en fråga på mycket lång sikt. Flera remissinstanser påpekar
också att det bland de mindre företagen finns åtskilliga näringsidkare, som
ej skulle ha råd att betala kostnaden för anlitande av obligatorisk revisor.

Mot förslaget om att revisorerna skulle åläggas en omfattande kontrolloch
rapporteringsskyldighet rörande företagens efterlevnad av skattelagstiftningen
har remissinstanserna också rest starka betänkligheter. Det framhålls
att det är en uppgift för det allmänna i dess egenskap av lagstiftare att
bevaka att luckor och ofullkomligheter i skattelagstiftningen inte utnyttjas
på ett av statsmakterna icke avsett sätt. En önskvärd effektivisering och
rationalisering av taxeringskontrollen bör enligt remissinstansernas mening
därför ske inom ramen för den hittillsvarande inom riksskatteverket och
länsstyrelserna uppbyggda kontrollorganisationen. Det påpekas också att en
utvidgning av revisorernas uppgifter till att även omfatta en ingående taxeringsrevision
skulle kräva en mycket stor arbetsinsats och medföra risk
för att revisorernas normala arbetsuppgifter skulle bli eftersatta. En generell,
skatteinriktad revision i enlighet med motionärernas förslag bedöms dessutom
bli synnerligen kostnadskrävande för företagen.

Även förslaget om att revisorerna skall åläggas straffrättsligt ansvar för
deklarationsuppgifternas riktighet har mött hårt motstånd hos remissinstanserna.
Det framhålls att ett sådant krav skulle göra det nödvändigt för revisorerna
att detaljgranska hela verifikationsunderlaget, något som åtminstone
i större företag ställer sig praktiskt taget omöjligt. I realiteten skulle
revisorn heller aldrig kunna garantera att exempelvis alla intäkter medtagits
i den interna redovisningen. Nuvarande straffbestämmelser för medverkan
till skattebrott anses av remissinstanserna vara tillfyllest även såvitt gäller
revisorernas eventuella befattning med deklarations- och skattefrågor i företagen.

Utskottet vill för sin del till en början understryka att det självfallet är
angeläget att effektiva åtgärder vidtas mot skattefusk och skatteflykt i alla
former detta förekommer. Det finns i detta sammanhang anledning att betona
att skatteundandragande förekommer bland alla kategorier av skattskyldiga
och att undanhållna belopp kan uppskattas till så betydande summor
att de i avsevärd mån påverkar samhällsekonomin. Under senare år har
också en rad motåtgärder vidtagits, bl. a. i syfte att förbättra taxeringskontrollen
och förstärka skatteadministrationen. Sålunda har riksdagen senast
innevarande år beslutat om en kraftig förstärkning av såväl länsstyrelsernas
revisionsavdelningar som riksskatteverkets aktiva kontrollverksamhet (se
civilutskottets betänkande CU 1974:17). Beträffande samhällets olika insatser
i övrigt för att komma till rätta med problemen med skattefusk och
skatteflykt hänvisar utskottet till redogörelsen i skatteutskottets betänkanden
SkU 1973:21 och 1974:46. Det bör vidare framhållas att frågor om skatteundandragande
också utgör ett centralt inslag i det utredningsarbete som
f. n. bedrivs av företagsskatteberedningen, 1972 års skatteutredning och utredningen
om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen (USS).

LU 1974:29

De invändningar som vid remissbehandlingen framförts mot de olika
motionsförslagen finner utskottet till stor del vara välgrundade. Övervakningen
av skattelagstiftningens efterlevnad anser således utskottet i likhet
med remissinstanserna inte vara en uppgift som primärt bör åvila revisorerna.
Bekämpande av skattefusk och skatteflykt bör i stället enligt utskottets mening
även framdeles ske genom i första hand en fortsatt förstärkning av
skattemyndigheternas kontrollverksamhet och en fortgående reformering
av beskattningsreglerna. Utskottet vill dock samtidigt understryka att revisorernas
uppgift givetvis inte bara skall vara att beakta aktieägarnas och
borgenärernas rätt. Liksom för närvarande måste revisorerna vid sin granskning
också ägna stor uppmärksamhet åt i vad mån bolagsledningen beaktat
samhällets och de anställdas intressen.

Trots att utskottet således ställer sig avvisande till motionärernas förslag
vill utskottet likväl inte bestrida att motionen fäster uppmärksamheten på
vissa problem som otvivelaktigt föreligger på företagsrevisionens område.
1 likhet med flera av remissinstanserna kan utskottet i princip ansluta sig
till vad motionärerna anfört om betydelsen av en oberoende ställning för
revisorerna. För att en opartisk revision i alla lägen skall kunna garanteras,
är det enligt utskottets uppfattning angeläget att revisorerna intar en självständig
ställning inte bara i förhållande till styrelse och verkställande direktör
utan också i förhållande till bolagsstämman. Från denna synpunkt kan det
vara en svaghet att det är bolagsstämmans uppgift att tillsätta revisorer.
Detta skulle i sin tur kunna tala för att uppgiften att utse revisor eller
åtminstone en av revisorerna borde läggas på något utomstående organ.
Emellertid torde också vissa problem vara förknippade med att det allmänna
utser revisorer i privatägda företag. Utskottet vill i detta sammanhang inte
uttala sig om vilka vägar man bör gå fram för att stärka revisorernas ställning.
Det bör erinras om att samarbetsutredningen bedömde det som vanskligt
att med bestämdhet avgöra i vad mån fördelarna med offentlig revision
uppväger de tänkbara nackdelarna och att mot denna bakgrund utredningens
förslag om offentliga revisorer föreslogs få försökskaraktär.

Vidare finns det enligt utskottets mening skäl som talar för att en utvidgning
kommer till stånd av skyldigheten att som revisor i aktiebolag
ha auktoriserad revisor eller godkänd revisor. I detta sammanhang aktualiseras
också frågan om vilka krav som bör ställas på revisorernas teoretiska
och praktiska kompetens. Det kan även finnas anledning att undersöka
hur revisorernas arbetsuppgifter och rapporteringsskyldighet närmare bör
utformas, särskilt när det gäller den s. k. förvaltningsrevisionen. De nuvarande
begränsningarna i revisionsplikten för olika företagsformer finner utskottet
likaså kunna ifrågasättas.

Såsom emellertid framhållits i samband med tidigare riksdagsbehandling
av motionsförslag om vidgat revisorsinflytande för det offentliga övervägs
f. n. inom Kungl. Majits kansli flera lagstiftningsprojekt som berör revisorernas
verksamhet (se näringsutskottets betänkanden NU 1972:63 och

LU 1974:29

1973:47). Enligt vad utskottet inhämtat kommer en inom justitiedepartementet
utarbetad remiss till lagrådet av förslag till ny aktiebolagslag att
offentliggöras inom kort. En proposition i ämnet kan väntas bli förelagd
riksdagen nästa år. Detta lagstiftningsärende kommer att samordnas med
lagförslag på grundval av de betänkanden som lagts fram av fondbörsutredningen
och 1971 års utredning om bokföringslagstiftningen. Samarbetsutredningens
förslag om offentliga revisorer i företagen övervägs för närvarande
inom industridepartementet. Där bereds också frågan om de anställdas
rätt att i vissa företag utse s. k. arbetstagarkonsulter. Sådana konsulter
skall enligt en inom industridepartementet upprättad promemoria (Ds
I 1973:6) kunna utses i högst 200 företag. I detta sammanhang vill utskottet
till sist också erinra om den inom kommerskollegium pågående utredningen
angående kompetenskrav m. m. för auktoriserade och godkända revisorer
(se ovan s. 9).

Eftersom riksdagen således inom en inte alltför avlägsen framtid kan
väntas få ta ställning till olika lagförslag som rör revisorernas ställning och
arbetsuppgifter finner utskottet att något initiativ från riksdagens sida med
anledning av motionen inte är erforderligt.

På grund av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen

1. avslår motionen 1974:387 yrkandet 1,

2. avslår motionen 1974:387 yrkandet 2.

Stockholm den 29 oktober 1974

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s), Lidgård (m)*, Sjöholm
(fp), Andersson i Södertälje (s), Torwald (c), Olsson i Timrå (s), fru Nilsson
i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c), Israelsson (vpk), fru Tillander
(c), fru Hjalmarsson (s), fru Johansson i Hovmantorp (s), fru Jacobsson (m)*
och fru Karlsson (c)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 74 8096 S Slockholm 1974