Lagutskottets betänkande i anledning av motion om rätt för adoptivbarn att förvärva svenskt medborgarskap (Betänkande 1974:LU16 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 16 år 1974 LU 1974:16

Nr 16

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om rätt för adoptivbarn
att förvärva svenskt medborgarskap.

Motionen

Yrkande

I motionen 1974:391 av fru Diesen (m) hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t anhåller om förslag om en utvidgning av adoptionens
rättsverkningar till att gälla även förvärv av svenskt medborgarskap.

Motivering

I motionen påpekas att en utländsk medborgare, som adopteras av en
svensk medborgare, inte genom adoptionen förvärvar svenskt medborgarskap.
För att bli svensk medborgare måste han i sedvanlig ordning ansöka
om naturalisation. Enligt praxis bifalls naturalisationsansökningen regelmässigt,
om adoptionen är fullbordad antingen genom beslut av svensk
domstol elier genom utomlands meddelat adoptionsbeslut som gäller här
i riket omedelbart eller efter godkännande av Kungl. Maj:t.

Eftersom adoptivbarn således som regel upptas till svenska medborgare
efter ansökan av svenska adoptivföräldrar sedan dessa företett ett
adoptionsbeslut som är gällande i Sverige, anser motionären att det kan
ifrågasättas om inte adoptionen direkt borde medföra svenskt medborgarskap.
Motionären framhåller att en sådan ordning avsevärt skulle förenkla
handläggningen av ärenden som rör internationella adoptionsfrågor. I
detta sammanhang hänvisas i motionen till att principen att adoption
medför att adoptivbarnet förvärvar adoptivföräldrarnas medborgarskap
tillämpas i Irland, Nederländerna, Storbritannien, Frankrike, Italien och
Grekland. I motionen förordas att denna princip införs även i svensk rätt.
Därvid bör givetvis överläggningar tas upp med de övriga nordiska
länderna i syfte att få till stånd en samnordisk lösning av frågan, påpekar
motionären.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionen från socialstyrelsen,
statens invandrarverk och Stockholms tingsrätt. På begäran av utskottet
har yttranden därjämte avgivits av sociala centralnämnden i Borås och
Föreningen Adoptionscentrum.

Socialstyrelsen har bifogat yttrande från nämnden för internationella
adoptionsfrågor.

1 Riksdagen 1974. 8 sami. Nr 16

LU 1974:16

Gällande ordning

Internationella adoptionsärenden

I lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande
adoption meddelas bestämmelser om svensk domstols behörighet att
pröva ansökan om adoption, om tillämplig lag vid prövningen av sådan
ansökan, om erkännande av utländska adoptionsbeslut och om vissa
rättsverkningar av adoption.

Enligt dessa bestämmelser är svensk domstol behörig att pröva
ansökan om adoption, därest adoptanten eller adoptanterna har svenskt
medborgarskap eller har hemvist i Sverige eller om Kungl. Maj:t medgett
det. Svensk domstol skall tillämpa svensk lag vid prövning av ansökan om
adoption, även om anknytning finns till utlandet. Domstolen skall också
ta viss hänsyn till lagen i främmande stat till vilken barnet eller sökanden
har anknytning. Det uppställs inte något absolut krav på att adoptionen
blir giltig i främmande stat där adoptanten eller adoptivbarnet är
medborgare, men adoption skall kunna vägras, om avsevärd olägenhet
kan uppstå för barnet på grund av att adoptionen inte blir gällande i den
främmande staten. En sådan lämplighetsprövning behöver dock bara ske,
när adoptivbarnet ej fyllt 18 år.

Såsom ovan nämnts reglerar lagen också vissa frågor om rättsverkningar
av adoption i internationella förhållanden. I detta avseende är att
märka att utländsk medborgare, som adopteras av svensk, inte genom
adoptionen förvärvar svenskt medborgarskap.

Enligt Kungl. Maj:ts föreskrifter skall den till socialstyrelsen knutna
nämnden för internationella adoptionsfrågor på lämpligt sätt underlätta
adoption i Sverige av utländska bam. Nämnden skall i detta syfte bl. a.
följa den internationella utvecklingen på adoptionsområdet, förmedla
ansökningar om adoption av utländska barn samt bedriva informationsverksamhet
och lämna myndigheter, organisationer och enskilda upplysningar
och biträde.

Föreningen Adoptionscentrum är en ideell förening som är verksam på
adoptionsområdet. Mellan föreningen och nämnden för internationella
adoptionsfrågor har ingåtts ett samarbetsavtal. Detta avtal innebär bl. a.
att föreningen svarar för de informella adoptionskontakterna i olika
länder och mottar intresseanmälningar avseende adoptioner via nämnda
kontakter samt lämnar information och assistans åt adoptionssökande.

Medborgarskapslagen

Gällande bestämmelser om svenskt medborgarskap återfinns i lagen
(1950:382) om svenskt medborgarskap. Lagen tillkom i samarbete med
Danmark och Norge. Den svenska medborgarskapslagen är därför mycket
lik den danska, norska och numera även den finska medborgarskapslagen.

Enligt medborgarskapslagen finns det fyra sätt att bli svensk medborgare:
1) genom födelse, 2) genom legitimation, 3) genom naturalisation
och 4) genom anmälan.

LU 1974:16

I 6 § medborgarskapslagen ges föreskrifter om naturalisation. Villkor
för naturalisation är enligt första stycket att den sökande har fyllt 18 år,
att han sedan sju år har hemvist här i landet, att han har fört en hederlig
vandel samt att han har möjlighet att försörja sig och sin familj. Även om
dessa villkor inte är uppfyllda kan emellertid enligt andra stycket
naturalisation äga rum om det med hänsyn till sökandens förhållanden
föreligger särskilda skäl härför. När sökanden är dansk, finsk, isländsk
eller norsk medborgare, kan avvikelse ske från villkoret om minst sju års
hemvist i riket även om annat särskilt skäl inte föreligger. Om utlänning
inte förlorar sitt utländska medborgarskap genom naturalisationen utan
att den utländska regeringen eller annan myndighet medger det, kan som
villkor för att sökande tas upp till svensk medborgare ställas, att han
inom viss tid styrker att sådant medgivande har lämnats. I naturalisationsärende
bestämmer den myndighet som beviljat naturalisation om denna
skall omfatta även sökandens ogifta barn under 18 år.

Av en redogörelse för praxis i naturalisationsärenden (1 LU 1968:54
s. 45 f.) framgår bl. a. följande. Om adoptionen är fullbordad antingen
genom beslut av svensk domstol eller genom utomlands meddelat beslut,
som godkänts av Kungl. Maj:t, och adoptivföräldrarna har gjort naturalisationsansökningen,
bifalls denna regelmässigt. Om naturalisationsärendet
gäller ett utländskt barn, som ännu ej är adopterat men som en
ensamstående svensk eller svenska makar ämnar adoptera, kan barnet
naturaliseras före adoptionen, om det enligt barnets hemlands lag är svårt
eller omöjligt att genomföra adoption utan att barnet dessförinnan har
fått svenskt medborgarskap. Därvid fordras yttrande av barnavård smyndighet
att den planerade adoptionen är till barnets bästa. Barn under 18
år upptas som regel till svensk medborgare tillsammans med utländsk
vårdnadshavare. Full hemvisttid fordras inte för barn i äktenskap mellan
svensk kvinna och utländsk man, när ansökan om naturalisation ges in av
båda föräldrarna eller, om äktenskapet är upplöst, av vårdnadshavaren
om han är svensk medborgare. Hemvistkravet efterges också i naturalisationsärenden
i samband med adoption av barn. Föreskrift om att
sökanden som villkor för naturalisation skall styrka att han har blivit
befriad från sitt utländska medborgarskap meddelas endast om föreskriften
tjänar något ändamål. En sådan föreskrift är givetvis inte aktuell när
sökanden enligt sitt hemlands lag automatiskt förlorar sitt medborgarskap
vid förvärv av annat. Inte heller finns anledning att uppställa
villkoret för medborgare i stat som inte erkänner befrielseinstitutet. För
medborgare i land där egen medborgare genom särskilt beslut kan befrias
från medborgarskap ges dock i regel sådan föreskrift.

Invandrarverkets medborgarskapsbyrä är numera den instans som
behandlar och tar ställning till ansökningar om svenskt medborgarskap.
Ansökan om naturalisation skall göras på en särskild blankett som finns
hos alla polismyndigheter i landet och hos svenska ambassader och
konsulat i utlandet. Den ifyllda blanketten lämnas in tillsammans med ett
personbevis och intyg om kunskaper i svenska språket till polisen på den

LU 1974:16

ort i Sverige där man bor eller om man är bosatt utomlands till svensk
ambassad eller konsulat. Efter utredning skickas ansökningen till invandrarverket,
som avgör ärendet. Invandrarverket utfärdar bevis om att man
blivit svensk medborgare. Detta bevis kostar 115 kr. för varje person som
naturaliseras självständigt. För barn som tas upp tillsammans med
föräldrarna uttas ingen avgift. För den som naturaliseras med villkor att
han skall befrias från sitt gamla medborgarskap tas avgiften ut först när
villkoret uppfyllts eller eftergetts. Den som kan uppvisa intyg från social
myndighet att han är medellös befrias från avgiften. Om invandrarverket
avslår ansökningen, får sökanden utan kostnad ett skriftligt besked om
detta. I beskedet anges skälen till avslaget. Ett avslagsbeslut kan
överklagas hos Kungl. Majit.

Beträffande adoptions verkan i medborgarskapshänseende finns inte
några särskilda bestämmelser i den svenska medborgarskapslagen. Svensk
medborgare som adopteras av utlänning förlorar alltså inte på den
grunden sitt svenska medborgarskap. Utländsk medborgare som adopteras
av svensk förvärvar inte genom adoptionen svenskt medborgarskap
utan måste om han vill bli svensk medborgare ansöka om naturalisation.
Med ordet ”barn” i lagen avses således biologiskt barn och inte
adoptivbarn (prop. 1950:217 s. 87 och SOU 1967:57 s. 14).

Inte heller i utländsk rätt medför adoption att adoptivbarnet förvärvar
adoptantens medborgarskap, om detta är ett annat än hans eget.
Undantag härifrån gäller i Irland, Nederländerna och Storbritannien, om
adoptanterna (adoptanten, adoptivfadern) är medborgare i staten i fråga.
Detsamma gäller i Frankrike och Italien vid stark adoption samt i
Grekland, om den adopterade är under 21 år. I övrigt torde en adoption
ofta underlätta en naturalisation av barnet i adoptantens hemstat (se
SOU 1969:11 s. 20).

Vissa konventioner på medborgorskapsrättens område

En i Haag år 1930 antagen konvention för lösande av vissa konflikter
mellan medborgarskapslagar (SÖ 1937:9), till vilken Sverige har anslutit
sig, innehåller bl. a. bestämmelser om adoptions inverkan i medborgarskapsrättsligt
avseende. I art. 17 föreskrivs sålunda att, om medborgarskap
enligt lagen i ett land kan förloras på grund av adoption, förlusten
skall göras beroende av att den adopterade förvärvar medborgarskap i
adoptantens hemland enligt där gällande bestämmelser om verkan av
adoption i fråga om medborgarskap.

Sverige har vidare tillträtt 1961 års FN-konvention om begränsning av
statslöshet och 1963 års europarådskonvention om begränsning av fall av
flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser i fall av flerfaldigt
medborgarskap (1LU 1968:54). I europarådskonventionen uttalas bl. a.
att flerfaldigt medborgarskap är en källa till svårigheter och att en
gemensam strävan att så långt som möjligt begränsa antalet fall av
flerfaldigt medborgarskap medlemsstaterna emellan sammanfaller med

LU 1974:16

Europarådets syfte. En av grundsatserna i konventionen är att en person,
som efter egen ansökan blir medborgare i en stat, skall förlora sitt
tidigare medborgarskap.

Tidigare riksdagsbehandling

Den fråga som motionen avser har övervägts i samband med de
ändringar i 4 kap. föräldrabalken och i medborgarskapslagen som
genomfördes 1.1.1972 (LU 1971:16; SFS 1971:870 och 881). Ändringarna
grundade sig på prop. 1971:143. Denna byggde i sin tur på en
promemoria (Ds Ju 1971:12) med förslag till författningsändringar i
anledning av 1970 års ändringar i adoptionslagstiftningen.

I 1971 års promemoria uttalades (s. 61 f.) om den aktuella frågan:

I de flesta fall där svenskar adopterar utländska medborgare torde det
röra sig om adoption av små barn som i samband med adoptionen förs till
Sverige för att växa upp här i landet hos sina adoptivföräldrar. I praxis
sker eftergift av kravet på hemvisttid när det är fråga om naturalisation av
utländska barn som har adopterats av svenskar. Dessa barn upptas
regelmässigt till svenska medborgare. Ansökningsförfarandet kan därför
förefalla onödigt. Väntetiden under ärendets behandling upplevs säkerligen
som psykiskt pressande. Förfarandet är dessutom förenat med
kostnader. För svenskar som adopterar utländska barn skulle det
säkerligen framstå som en avsevärd förenkling om barnet redan genom
adoptionsbeslutet blev svensk medborgare. Mot en sådan lagändring
möter emellertid vissa betänkligheter. Framför allt kan pekas på att den
skulle leda till en inte önskvärd ökning av antalet dubbla medborgarskap.
Härtill kommer att medborgarskapslagstiftningen har tillkommit i nordiskt
samarbete och att en reform i nämnd riktning därför inte bör vidtas
utan samråd med övriga nordiska länder. Av dessa skäl läggs inte nu fram
förslag till någon ändring på denna punkt.

När promemorian remissbehandlades förordades (se prop. s. 75) från
ett par håll att adoptivbarn även i medborgarskapshänseende skulle
likställas med barn i allmänhet.

I medborgarskapsfrågan anförde (prop. s. 81) föredragande statsrådet
sammanfattningsvis följande:

I promemorian föreslås att undantag från huvudregeln om adoptivbarns
likställighet med andra barn skall gälla i fråga om medborgarskapslagen.
Vid remissbehandlingen har från ett par håll framhållits som ett
angeläget önskemål att adoptivbarn i medborgarskapshänseende blir helt
likställda med andra barn. För egen del har jag stor förståelse för dessa
synpunkter. De ligger helt i linje med den syn på adoptionen som har
präglat de senaste reformerna på området. Emellertid bör någon ändring i
medborgarskapslagstiftningen inte företas utan samråd med de andra
nordiska länderna. Vidare kompliceras bedömningen av att man i
möjligaste mån bör undvika regler som leder till dubbla medborgarskap.
På grund härav och med beaktande av att några stora praktiska
komplikationer inte tycks föreligga f. n. har jag efter samråd med chefen
för inrikesdepartementet kommit fram till att något förslag till ändrade
regler inte bör läggas fram nu.

LU 1974:16

Remissyttrandena

Motionsförslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av nämnden för
internationella adoptionsfrägor, Föreningen Adoptionscentrum och sociala
centralnämnden i Borås. Samtidigt understryks dock att hänsyn måste
tas till problemen med dubbelt medborgarskap. Även socialstyrelsen och
Stockholms tingsrätt ställer sig i princip positiva till de tankegångar som
förs fram i motionen men redovisar en från motionären delvis avvikande
uppfattning i fråga om valet av åtgärd. Motionen avstyrks av statens
invandrarverk.

Socialstyrelsen framhåller att man bör eftersträva en så enkel
handläggning som möjligt av ärenden som rör internationella adoptionsfrågor.
Dit räknar styrelsen då också frågan om adoptivbarnets förvärv av
svenskt medborgarskap. Det är emellertid angeläget att förenklingarna
inte medför risker för att barnen i ökande utsträckning får dubbelt
medborgarskap, understryker styrelsen. Med hänsyn därtill tillstyrker
styrelsen bifall till motionen endast så till vida att styrelsen föreslår
utredning i ärendet.

Nämnden för internationella adoptionsfrägor förklarar att såvitt
nämnden erfarit skulle en utvidgning av en adoptions automatiska
rättsverkningar till att gälla förvärv av svenskt medborgarskap för barn i
de fall då förutsättningarna för detta i övrigt föreligger enligt lagen om
svenskt medborgarskap inte innebära någon saklig förändring. Däremot
skulle en sådan utvidgning medföra en administrativ förenkling, påpekar
nämnden.

Nämnden finner det också eftersträvansvärt att handläggningsproceduren
görs så enkel som möjligt när det gäller ärenden som rör
internationella adoptionsfrägor, förutsatt att vederbörlig hänsyn i detta
fall tas till problemen med de dubbla medborgarskapen. Nämnden
tillstyrker därför motionsförslaget om utvidgning av adoptionens rättsverkningar
till att gälla förvärv av svenskt medborgarskap.

Statens invandrarverk anser övervägande skäl tala för att den
nuvarande ordningen bibehålls. Syftet med motionen torde enligt
invandrarverkets uppfattning kunna uppnås genom en förenklad handläggning
av naturalisationsansökningar beträffande adoptivbarn och
eventuellt ett slopande av expeditionsavgiften för naturalisation av barn.
Snabbare handläggning kan sålunda uppnås om Kungl. Majit och
tingsrätterna informerar adoptivföräldrarna om naturalisationsförfarandet
och eventuellt tillställer invandrarverket kopior av adoptionsbesluten.
Ansökan om naturalisation av adoptivbarn skulle kunna ske samtidigt
med adoptionsansökan och insändas direkt till verket, eftersom polismyndighetens
utredning i sådana ärenden i de flesta fallen är överflödig.
Det bör dessutom kunna övervägas huruvida avgiften för naturalisation av
alla slag av barn kan slopas.

Invandrarverket, som således avstyrker bifall till motionen, har

LU 1974:16

upprättat en systematisk uppställning över de omständigheter som verket
anser tala för och emot mot ion sförslaget. Denna uppställning återges här
nedan i något avkortat skick.

A. För förslaget talar enligt invandrarverkets uppfattning:

1. Förenklat förfarande för den enskilde

Ansökan om adoption innefattar — om adoptivföräldrarna uttryckt
önskemål därom — även ansökan om svenskt medborgarskap. Ingen
ytterligare åtgärd erfordras. Möjligen kan detta också innebära en vinst
psykologiskt sett.

2. Inga eller minskade kostnader

Den särskilda avgiften för naturalisationsbevis, 115 kronor, torde
bortfalla helt eller delvis.

B. Mot förslaget talar enligt invandrarverkets uppfattning:

1. Medborgarskapsärenden rörande adoptivbarn kommer att handläggas
av alltför många myndigheter

Beslut om förvärv av medborgarskap fattas nu av invandrarverket i
naturalisationsärenden och av 24 länsstyrelser i anmälningsärenden. Om
motionsförslaget genomförs kommer Kungl. Maj:t och 100 tingsrätter att
besluta i medborgarskapsärenden beträffande adoptivbarn. -

Decentralisation förekommer på flera områden inom statsförvaltningen.
När det gäller naturalisation av adoptivbarn skulle en decentralisation
medföra olägenheter i administrativt hänseende som på intet vis
motsvaras av de fördelar som en decentralisation annars erbjuder.

I handläggningen av dessa ärenden ingår en rad detaljer av bl. a.
juridisk-teknisk och administrativ natur, som måste tillföras ärendet,
innan detta är slutgiltigt behandlat. Så t. ex. skall invandrarverket i
enlighet med medborgarskapslagens bestämmelser (6 § tredje st.) tillse att
barnen om möjligt befrias från sitt hemlands medborgarskap. Denna
ledande princip i svensk medborgarskapslagstiftning har ytterligare
befästs genom att Sverige den 5 mars 1969 ratificerat 1963 års
europarådskonvention om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap
m. m.

Adoptivbarn från de nordiska länderna och Österrike förlorar automatiskt
medborgarskapet vid naturalisation och utgör alltså i och för sig
intet hinder för motionsförslaget s genomförande.

För adoptivbarn från Västtyskland fordras emellertid medgivande av
tysk förmynderskapsdomstol för att barnet skall förlora tyskt medborgarskap.
För detta medgivande krävs vissa åtgärder som nu initieras av
invandrarverket och som vid ett bifall till motionen i motsvarande grad
kommer att åvila Kungl. Maj:t och tingsrätterna.

LU 1974:16

Adoptivbarn från Sydkorea förlorar sitt medborgarskap endast under
förutsättning att barnet avregistreras i hemlandets medborgarskapslängd.
Även härtill tar invandrarverket initiativet.

För adoptivbarn från en del andra länder meddelas s. k. villkorsbeslut
(se nedan under 4). Invandrarverket har vidare åtagit sig att underrätta
t.v. ett femtontal länder om naturalisation av deras medborgare.

Ovanstående och en rad andra formalia måste iakttas vid handläggningen
av ärenden angående naturalisation av adoptivbarn. Allt detta
kräver omfattande kunskaper om utländsk medborgarskaps- och familjerättslagstiftning
samt kännedom om svensk och utländsk praxis på
området.

Den spridning av beslutanderätten på ytterligare 100-talet myndigheter
som motionsförslaget innebär torde minska enhetligheten och
tillförlitligheten vid bedömningen av dessa ärenden. Med utgångspunkt
i antalet naturalisationer av adoptivbarn under 1973 — totalt 734 —
torde man kunna räkna med att ett stort antal tingsrätter kommer att
handlägga endast en eller ett par adoptioner om året. Det ter sig knappast
rationellt att dessa redan hårt belastade myndigheter skulle nödgas
tillägna sig all den sakkunskap som enligt vad ovan sagts är en
förutsättning för en riktig handläggning av dessa ärenden.

2. Adoptivbarn, som fyllt 15 år, förlorar möjligheten att självt bestämma,
om det vill bli svensk medborgare.

Förutsättningen för naturalisation av barn, som fyllt 15 år, är att
barnet självt vill bli svensk medborgare. I varje ärende där sådant barn
förekommer — som biperson till sin vårdnadshavare eller som självständig
sökande med vårdnadshavarens samtycke — tillfrågas barnet om sin
önskan att bli svensk medborgare.

Om motionens förslag genomförs, berövas barnet rätten att självt
bestämma om det vill bli svensk medborgare eller inte.

3. Adoptivbarn som fyllt 15 år (straffmyndig) undandras från vandelsprövning.

Vid naturalisation av barn, som fyllt 15 år, kontrolleras att barnet
uppfyller vandelsvillkoret. Har barnet varit föremål för åtgärder i
anledning av brottslig verksamhet eller blivit föremål för vissa åtgärder
från barnavårdsnämnds sida kan i allvarliga fall ansökningen avslås. Detta
förekommer dock ytterst sällan.

Om motionen går igenom slipper dessa adoptivbarn vandelsprövning
och får därigenom en gynnsammare behandling än biologiska barn i
samma ålder. Denna skillnad i behandlingen av olika kategorier av barn
kan elimineras endast genom att man slopar vandelsprövningen för alla
barn mellan 15 och 18 år.

LU 1974:16

4. Uppkomsten i vissa fall av dubbelt medborgarskap

I ett fåtal länder kan befrielse från medborgarskapet där ske endast
genom särskilt myndighetsbeslut efter framställning av adoptivföräldrarna.

I sådant fall meddelar invandrarverket s. k. villkorsbeslut vilket
innebär att naturalisationen inte blir gällande förrän barnet fått befrielse
från medborgarskapet. Detta tillvägagångssätt har sin grund i principen
om undvikande av dubbelt medborgarskap enligt bestämmelserna i
medborgarskapslagen och europarådskonventionen, varom talats ovan
under punkt 1. Exempel på sådana länder är Polen, Grekland och under
vissa förutsättningar USA, Jugoslavien och Ungern.

Principen om villkor för undvikande av dubbelt medborgarskap talar
direkt mot motionen när det gäller adoptivbarn från dessa länder. Det
huvudsakliga skälet för att hålla på principen i dessa fall torde vara att
man vill förvissa sig om att adoptivföräldrarna verkligen söker befrielse
från barnets tidigare medborgarskap. Mycket talar väl för att adoptivföräldrarna
är så angelägna att få barnen befriade från sina medborgarskap
att de vidtar nödiga åtgärder för detta även om barnen blir svenska
medborgare utan villkor. Om man släpper villkoret beträffande adoptivbarn
innebär detta att dessa barn liksom adoptivbarnen under punkt 2.
får en förmånligare behandling än andra barn.

Stockholms tingsrätt finner det angeläget att likställighet mellan
adoptivbarn och andra barn kommer till stånd även i medborgarskapshänseende.
Som framhölls i prop. 1971:143 bör emellertid enligt tingsrättens
mening i första hand en gemensam nordisk lösning eftersträvas. Vidare är
det fortfarande av intresse att i möjligaste mån sådana regler undviks som
kan leda till dubbla medborgarskap, understryker tingsrätten. I det
hänseendet kan naturligtvis i och för sig tänkas att en bestämmelse om
att utlänning, som adopteras av svensk medborgare, automatiskt förvärvar
medborgarskap här i riket kombineras med en reglering av innebörd att
vederbörande domstol i adoptionsärendet skall beakta även medborgarskapsfrågan
med sikte på spörsmålet om dubbla medborgarskap. En
sådan uppgift synes dock enligt tingsrättens mening inte lämpa sig så väl
för domstol. Frågan exempelvis om adoption bör tillåtas även när den
adopterade därigenom skulle få dubbelt medborgarskap framstår sålunda
som främmande för både juristdomare och nämndemän. Härtill kommer
svårigheten för vederbörande domstol att skaffa sig tillgång till och sätta
sig in i den utländska lagstiftning som är aktuell. Det ter sig därför
naturligare att medborgarskapsfrågor över lag handläggs centralt, framhåller
tingsrätten.

Enligt tingsrättens mening bör frågan tas upp i internationellt
sammanhang, i första hand då på det nordiska planet. Tingsrätten
förordar därför att överläggningar nu tas upp med de nordiska grannländerna
i syfte att få en lösning till stånd av det slag som motionären anger.

I avbidan på utgången av sådana förhandlingar bör åtgärder ej vidtas i

LU 1974:16

syfte att lösa frågan för enbart svensk del. Intresset av att få en samlande
lösning till stånd synes nämligen överväga olägenheterna av den tidsförlust
som kan uppkomma, anser tingsrätten. Härvid bör särskilt beaktas
att — såsom också framhölls i prop. 1971:143 — några stora praktiska
komplikationer inte tycks vållas av den nuvarande ordningen.

Centrala socialnämnden i Borås anser att det vore en fördel om det
svenska medborgarskapet förvärvades kostnadsfritt i samband med
adoptionen. Enligt nämndens erfarenhet är de flesta adoptivföräldrar
inte klara över att svenskt medborgarskap inte förvärvas automatiskt vid
adoption. Informationen på denna punkt har hitintills inte haft särskilt
stor genomslagskraft. En genomgång av adoptionerna av utländska barn i
Borås under åren 1972 och 1973 visar, att endast fem av tretton
adoptivbarn erhållit svenskt medborgarskap. I samtliga dessa fall är båda
adoptivföräldrarna svenska medborgare.

Underlåtenhet från adoptivföräldrarnas sida att söka svenskt medborgarskap
för adoptivbarnet kan få konsekvenser i vissa situationer i
framtiden, påpekar nämnden. Enligt bestämmelserna för bidragsförskott
och barnpension enligt folkpensioneringen kan i vissa fall adoptivbarn
inte komma i åtnjutande av dessa sociala förmåner så länge som de saknar
svenskt medborgarskap. I detta sammanhang pekar nämnden också på att
kostnaderna för ett svenskt medborgarskap kan minska benägenheten att
söka ett sådant. Detta problem har framför allt uppenbarat sig när barn
med utländskt medborgarskap blivit föremål för samhällsvård, upplyser
nämnden. Om svenskt medborgarskap skulle kunna förvärvas genom
adoption bör vid adoptionen av äldre barn, t. ex. i tolvårsåldern,
övervägas i vilken utsträckning barnets egen vilja bör beaktas, framhåller
nämnden.

Föreningen Adoptionscentrum anser i likhet med motionären att
adoption av utländska medborgare bör kunna utgöra grund för förvärv av
svenskt medborgarskap. Härigenom skulle förenklade administrativa
rutiner kunna uppnås. Detta torde inte minst för statens invandrarverk
betyda snabbare handläggning av medborgarskapsärenden — något som
måste bedömas positivt bl. a. mot bakgrund av nuvarande handläggningstider
för ansökan om svenskt medborgarskap. Föreningen tillstyrker
därför motionen. Härvid bör den nu utgående avgiften i samband med
beviljandet av svenskt medborgarskap utgå, påpekar föreningen.

Föreningen fäster också uppmärksamheten på frågan om dubbla
medborgarskap. Denna fråga bör enligt föreningens uppfattning av
Sverige tas upp i internationella organ såsom FN och Europarådet.
Föreningen förordar därför att riksdagen hemställer, att denna fråga av
Kungl. Maj:t tas upp i lämpligt internationellt sammanhang.

Utskottet

Adoptionsärenden med internationell anknytning handläggs allt oftare
av svenska domstolar och myndigheter. Sådana ärenden regleras numera i

LU 1974:16

lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption.
Den kanske viktigaste nyheten i denna lag jämfört med tidigare
lagstiftning och praxis är att det undantagslösa kravet på att adoptionen
skall bli gällande i hemlandet borttagits. Enligt den nya internationella
adoptionslagen behöver den svenska domstolen endast när det gäller
adoption av barn under 18 år ta viss hänsyn till lagen i den främmande
staten till vilken barnet eller sökanden har anknytning. Finner domstolen
i ett sådant fall att det skulle medföra avsevärd olägenhet för barnet om
adoptionen ej blir gällande i stat till vilken sådan anknytning finns skall
ansökan om adoption avslås.

Såsom framgår av den föregående framställningen medför adoptionen
inte sådan rättsverkan, att utländsk medborgare, som adopteras av
svensk, automatiskt förvärvar svenskt medborgarskap. För detta krävs i
sedvanlig ordning ansökan om naturalisation.

Man kan i praxis skilja mellan två typer av sådana naturalisationsärenden.
Om adoptionen är fullbordad antingen genom beslut av svensk
domstol eller genom utomlands meddelat beslut som godkänts av Kungl.
Maj:t och adoptivföräldrarna gjort naturalisationsansökningen, bifalls
denna regelmässigt. Om adoptionen ännu inte är klar, kan barnet
naturaliseras före adoptionen, om det enligt barnets hemlands lag är svårt
eller omöjligt att annars genomföra adoptionen.

För naturalisation av adoptivbarn uppställer invandrarverket i allmänhet
som villkor att barnet automatiskt eller efter ansökan förlorar sitt
utländska medborgarskap. I sistnämnda fall, dvs. när adoptivbarnet hos
hemlandets myndigheter måste begära att bli fri från sitt gamla
medborgarskap, meddelar invandrarverket s. k. villkorsbeslut. Detta
innebär att barnet blir svensk medborgare endast på villkor att det inom
viss tid, vanligen två år, befrias från sitt gamla medborgarskap. Syftet
med den villkorliga naturalisationen är att så långt som möjligt försöka
undvika att dubbelt medborgarskap uppkommer. Detta utgör sedan
gammalt en ledande princip i svensk medborgarrätt och följer också av
1963 års europarådskonvention (se ovan s. 4) till vilken Sverige anslutit
sig.

Under vissa förutsättningar kan villkoret dock slopas. Så sker t. ex. i
fråga om person som bedöms vara politisk flykting eller som vägrats
befrielse från sitt medborgarskap. Villkoret slopas också för den som
inte inom rimlig tid fått svar på sin ansökan om befrielse. Detta innebär
att vederbörande blir medborgare i två länder.

I förevarande motion hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller
om förslag om en utvidgning av adoptionens rättsverkningar till att gälla
även förvärv av svenskt medborgarskap. Motionen tar sikte på sådana fall,
där adoptivbarnet är under 18 år och där adoptivföräldrarna eller
adoptivfadern har svenskt medborgarskap och önskar att barnet får
samma medborgarskap.

Utskottet finner i likhet med flertalet remissinstanser det angeläget att
handläggningsförfarandet görs så enkelt som möjligt när det gäller
adoptivbarns förvärv av svenskt medborgarskap. En lagändring av det slag

LU 1974:16

som motionären förordar skulle otvivelaktigt innebära en avsevärd
förenkling för de många utländska barn som årligen adopteras av svenska
adoptivföräldrar. Vidare skulle adoptivföräldrarna besparas en inte
obetydlig utgift genom att den särskilda expeditionsavgiften för naturalisationsbevis,
115 kr., helt eller delvis skulle bortfalla. Principiellt sett
innebär motionsförslaget också att adoptivbarn skulle bli helt likställda
med biologiska barn i medborgarskapsrättsligt hänseende. Detta finner
utskottet ligga helt i linje med den syn på adoptionen som präglat de
senaste årens reformer på det adoptionsrättsliga området.

Även om utskottet således hyser stor förståelse för motionärens
synpunkter, vill utskottet dock understryka vikten av att man i
möjligaste mån undviker att införa sådana regler som kan leda till dubbla
medborgarskap. Detta har också framhållits under remissbehandlingen.
Den som har dubbelt medborgarskap är underkastad alla de förpliktelser,
som åligger medborgare i det land där han vistas, och dessutom de
förpliktelser som det andra landets rättsordning ålägger sina medborgare
utanför territoriet. Fall av dubbla lojalitetskrav, dubbelbeskattning och
dubbel värnplikt kan inte alltid lösas tillfredsställande traktatsvägen. Bara
genom att befrias från tidigare medborgarskap kan man också påräkna
fullt svenskt rättsskydd utomlands. Den som inte fått sådan befrielse
betraktas exempelvis i sitt gamla hemland som medborgare endast där. I
konfliktsituationer — t. ex. i samband med besök hos släktingar i det
gamla hemlandet — kan svenska myndigheter följaktligen inte garantera
sedvanligt bistånd.

Utskottet vill också erinra om att medborgarlagstiftningen tillkommit
i nordiskt samarbete. I motionen förordas att överläggningar tas upp i
syfte att få till stånd en samnordisk lösning av frågan. Utskottet vill*
understryka betydelsen av en likformig nordisk medborgarskapslagstiftning
och är för sin del inte berett att nu tillstyrka en ensidig svensk
lagändring på området.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser utskottet att man fortfarande
bör hålla fast vid den bedömning som gjordes i samband med 1971 års
ändringar i adoptionsreglerna och medborgarskapslagstiftningen, nämligen
att en utvidgning av adoptionens rättsverkningar till att gälla även
förvärv av svenskt medborgarskap tills vidare bör anstå.

Utskottet vill emellertid framhålla, att motionens syfte i väsentlig grad
torde kunna uppnås inom ramen för den nuvarande ordningen. Framför
allt synes det utskottet angeläget att naturalisationsförfarandet förenklas
så att handläggningen kan ske snabbare än som för närvarande är fallet.
Invandrarverket har i sitt remissyttrande pekat på några förbättringar
som i detta hänseende torde kunna genomföras. Snabbare handläggning
kan sålunda enligt verkets mening uppnås om Kungl. Majit och
tingsrätterna informerar adoptivföräldrarna om naturalisationsförfarandet
och eventuellt tillställer verket kopior av adoptionsbesluten. Verket
anser vidare att ansökan om naturalisation av adoptivbarn skulle kunna
ske samtidigt med adoptionsansökan och insändas direkt till verket,
eftersom polismyndighetens utredning i sådana ärenden i de flesta fallen

LU 1974:16

är överflödig. Utskottet förutsätter att dessa förslag skyndsamt blir
föremål för närmare övervägande och att även eljest naturalisationsförfarandet
ses över i detalj i syfte att åstadkomma en förenklad och snabbare
handläggningsprocedur för den enskilde.

1 invandrarverkets remissyttrande ifrågasätts dessutom om inte avgiften
för naturalisation av alla slag av barn kan slopas. Det kan i detta
sammanhang påpekas att verket redan i ett remissyttrande till Nordiska
rådet i januari 1971 förklarat sig inte ha något att erinra mot att avgiften
helt avskaffades (se prop. 1971:143 s. 75). Med hänsyn till bl. a.
utvecklingen på adoptionsområdet under senare år bör tiden nu anses
mogen för ett sådant steg, och utskottet vill därför för sin del
rekommendera att avgiften slopas så snart som möjligt.

Vid remissbehandlingen har också från något håll påtalats att
informationen rörande de utländska adoptivbarnens ställning i medborgarskapsrättsligt
hänseende visat sig inte ha tillräckligt stor genomslagskraft.
Utskottet utgår från att invandrarverket och nämnden för
internationella adoptionsfrågor med anledning härav vidtar de åtgärder
som kan vara ändamålsenliga för att ytterligare stärka informationen på
denna punkt.

I anslutning till vad en av remissinstanserna anfört vill utskottet
slutligen understryka det angelägna i att Sverige tillsammans med de
nordiska grannländerna inom organ såsom FN och Europarådet verkar
för att finna ändamålsenliga lösningar på det internationella planet och
för att föreliggande konventioner på medborgarskapsrättens område
ratificeras av ett ökat antal stater.

Med hänsyn till vad utskottet nu anfört och till att förevarande
problem genom remissbehandlingen av motionen aktualiserats hos de
berörda myndigheterna anser utskottet att man kan räkna med att
åtgärder av ovan berört slag kommer att vidtas för att åstadkomma en
förbättring i den riktning som motionären åsyftat. Något initiativ från
riksdagens sida finner utskottet därför inte att frågan för närvarande
påkallar.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1974:391.

Stockholm den 9 maj 1974

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Lidgård (m)*, Sundelin (s), fru
Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp), Andersson i Södertälje (s), Torwald (c),
Olsson i Timrå (s), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c),
Israelsson (vpk), fru Tillander (c), fru Lindquist (m)*, fru Hjalmarsson (s)
och fru Gustafsson (c)*.

* Lj närvarande vid betänkandets justering.

i;.. \

GOTAB 74 7398 S Stockholm 1974