Lagutskottets betänkande i anledning av motion om en obligatorisk regelbunden läkarundersökning av omyndigförklarade, m. m. (Betänkande 1974:LU14 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 14 år 1974

LU 1974:14

Nr 14

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om en obligatorisk
regelbunden läkarundersökning av omyndigförklarade, m. m.

Motionen

Yrkande

I motionen 1974:646 av herr Bladh m. fl. (s) hemställs att riksdagen
beslutar att hos Kungl. Maj:t begära dels åtgärder syftande till en
kartläggning av omfattningen och formerna för läkarundersökning av
omyndigförklarade personer, dels förslag om en obligatorisk, periodiskt
återkommande läkarundersökning av alla omyndigförklarade.

Motivering

Motionärerna erinrar om att omyndighetsförklaring skall hävas, om
den omyndige finnes vara i stånd att själv ta vård om sina angelägenheter.
Ansökan om myndighetsförklaring skall vara åtföljd av föreskrivet
läkarintyg. För de flesta omyndigförklarade är läkarundersökning en årlig
rutinsak. Men det finns fortfarande omyndigförklarade som inte blir
föremål för årlig läkarkontroll, påpekar motionärerna. De sköter sin plats
i samhället, har uppgifter som kan vara nog så ansvarsfyllda och ingen
tänker över huvud på att de inte har samma rättigheter som andra. Vid
den s. k. uppsökande verksamheten, som bedrivs av socialnämnderna, har
många sådana fall ”hittats”. I motionen framhålls att för sådana fall
skulle en årlig läkarundersökning kunna innebära att de kunde få
omyndighetsförklaringen hävd. Enligt motionärernas uppfattning finns
det således skäl som talar för att en årlig obligatorisk läkarundersökning
av alla omyndigförklarade bör företagas.

Utskottet har inhämtat utlåtande över motionen av socialstyrelsen. På
utskottets begäran har yttranden vidare avgivits av Svenska landstingsförbundet,
Stockholms överförmyndamämnd, sociala centralnämnden i
Örnsköldsviks kommun och Föreningen Sveriges överförmyndare.

Gällande rätt

Enligt 10 kap. 1 § föräldrabalken (FB) kan den som finnes ur stånd
att vårda sig eller sin egendom på vissa angivna grunder (rubbad
själsverksamhet, dryckenskap, slöseri och dylikt) förklaras omyndig utan
eget samtycke (punkt 1—3). Med eget samtycke kan även den som av
annan orsak behöver bistånd i vården av sina angelägenheter förklaras
omyndig (punkt 4).

1 Riksdagen 1974. 8 sami. Nr 14

LU 1974:14

Omyndighetsförklaring skall enligt 10 kap. 8 § FB hävas om den
omyndige finnes vara i stånd att själv taga vård om sina angelägenheter.
Behörig att göra ansökan därom är enligt 10 kap. 16 § FB endast den
omyndigförklarade själv och hans förmyndare. Skyldighet att höra
överförmyndaren är ej föreskriven. I de fall omyndighetsförklaring
meddelats på grund av psykisk rubbning, dvs. med stöd av punkt 1 i 10
kap. 1 § FB, är enligt 20 kap. 21 § FB inhämtande av läkarintyg
obligatoriskt. Intyget skall vara utfärdat av läkare som tjänstgjort minst
tre år vid odelat lasarett för psykiatrisk vård eller lasarettsklinik för sådan
vård eller vid specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Intyget skall
vidare vara avfattat enligt formulär som socialstyrelsen fastställer.

Enligt 10 kap. 4 § FB må den som förklarats omyndig utan hinder
därav själv sluta avtal om tjänst eller annat arbete, såvitt ej rätten, när
hänsynen till den omyndiges välfärd kräver det, förordnar att sådant avtal
skall för honom ingås och uppsägas av förmyndaren. Den omyndigförklarade
äger enligt 10 kap. 5 § FB själv råda endast över vad han genom eget
arbete förvärvat efter omyndighetsförklaringen.

Förmynderskapsutredningen

Förmynderskapsutredningen har år 1970 avgivit betänkandet (SOU
1970:67) ”Förmynderskap" i vilket föreslås betydande ändringar i
förmynderskapslagstiftningen. I förevarande sammanhang är följande
förslag av intresse.

Utredningen konstaterar att domstolarna trots avsaknaden av föreskrift
därom i allmänhet torde höra överförmyndaren över ansökan om
hävande av omyndighetsförklaring. Härigenom tillförs rätten från annan
än den omyndigförklarade eller dennes förmyndare närmare uppgifter
om den omyndigförklarade och dennes förhållanden, framhåller utredningen.
Överförmyndarens yttrande, antingen detta avges skriftligen eller
muntligen inför rätten, får därför anses vara en viktig upplysningskälla
vid rättens avgörande av frågan. Utredningen anser att den praxis som ett
stort antal domstolar tillämpar beträffande hörande av överförmyndare i
mål som här avses bör stadfästas i lag. Utredningen föreslår därför att i 20
kap. 18 § FB tillfogas ett tredje stycke av innehåll att innan mål om
hävande av omyndighetsförklaring avgörs överförmyndaren skall höras.

I fråga om överförmyndarinstitutionen förordas väsentliga ändringar.
Utredningen föreslår sålunda att överförmyndardistriktens antal väsentligt
minskar och framdeles överensstämmer med underrätternas domkretsar.
Den verksamhet som överförmyndarna utövar kan enligt utredningens
mening närmast jämföras med de uppgifter som åligger rättsvårdande
organ. Överförmyndarna bör därför tillsättas av Kungl. Majit.
Skärpta krav bör samtidigt ställas på överförmyndarnas kompetens.
Tillsättningen bör ske efter ett ansökningsförfarande, och i detta bör
lokala synpunkter få komma till uttryck genom att yttrande avges utom
av förmynderskapsdomstolen även av landstinget. Nu föreslagna änd -

LU 1974:14

ringar kommer enligt utredningen att leda till en kvalitativ förstärkning
av överförmyndarinstitutionen och skapa förutsättningar för att på
överförmyndarna överflytta vissa uppgifter som f. n. åvilar underrätterna,
t. ex. meddelande av tillstånd till vissa förvaltningsåtgärder. Förmynderskapsdomstolama
kommer därför, om förslaget antas, i fortsättningen att
i fråga om förvaltningsåtgärder, där tillstånd erfordras, vara enbart
besvärsmyndighet.

I ett den 12 mars 1974 avgivet svar på en enkel fråga av herr Westberg
i Ljusdal (fp) angående tidpunkten för en proposition med anledning av
förmynderskapsutredningens betänkande hänvisade statsrådet Lidbom
till att betänkandet för närvarande överarbetas inom justitiedepartementet.
Statsrådet framhöll att syftet med överarbetningen bl. a. är att
nedbringa antalet omyndighetsförklaringar genom lagändringar som
innebär att den som behöver bistånd i ekonomiska eller personliga
angelägenheter i större utsträckning än för närvarande skall kunna få det
utan att förklaras omyndig. Även organisatoriska frågor och frågor om
ersättning till förmyndare och överförmyndare är föremål för förnyat
övervägande. En departementspromemoria med förslag till ändringar i
förmynderskapslagstiftningen kommer enligt statsrådet att remitteras
under våren 1974. Sedan remissbehandlingen avslutats kommer proposition
att läggas fram för riksdagen, om möjligt redan till höstriksdagen i
år.

Remissyttrandena

Svenska landstingsförbundet och sociala centralnämnden i Örnsköldsviks
kommun tillstyrker med vissa reservationer bifall till motionärernas
förslag. Socialstyrelsen ställer sig positiv till syftet med motionen men
redovisar en från motionärerna delvis avvikande uppfattning i fråga om
valet av en lämplig lösning. Motionen avstyrks av Stockholms överförmyndarnämnd
och Föreningen Sveriges överförmyndare.

Socialstyrelsen anför att anledningarna till omyndighetsförklaring kan
vara av såväl medicinsk — somatisk eller psykisk — som social natur.
Oftast är bakgrunden till sådana tillstånd, som leder till omyndighetsförklaring,
av en komplex karaktär med i växlande omfattning och styrka
inslag av flera eller samtliga av de nämnda orsaksfaktorerna. Det bör dock
i sammanhanget uppmärksammas att de psykiska och sociala momenten
intar en klart dominerande plats bland de faktorer som utgör bakgrund
till omyndighetsförklaring. En bedömning av om anledning finns till
omyndighetsförklaring eller hävande av sådan måste följaktligen företas
med utgångspunkt i nämnda aspekter, framhåller styrelsen.

De skäl som i motionen angetts som motiv för en årlig obligatorisk
läkarundersökning av omyndigförklarade — oavsett om läkarintyg erfordras
för hävande av omyndighetsförklaring eller ej — finner styrelsen i
princip vara beaktansvärda. På de grunder som ovan angivits måste dock
enligt styrelsens uppfattning en medicinsk bedömning kombineras med

LU1974:14

en social sådan. I vissa fall torde dessutom den sociala bedömningen bli
den utslagsgivande eller helt dominerande.

Styrelsen pekar vidare på att det i praktiken torde förhålla sig så att
åtskilliga av de omyndigförklarade befinner sig i ett sådant medicinskt
och/eller socialt status att man utan kontinuerligt återkommande
medicinsk eller kvalificerad social undersökning kan konstatera att
adekvat anledning till fortsatt omyndighet alltjämt föreligger. Med
förhållandevis korta intervaller återkommande, mer noggranna undersökningar
av sådana fall riskerar snarare att medföra negativa effekter på de
aktuella tillstånden. Med hänsyn härtill anser styrelsen att enklare utvägar
bör sökas för att utskilja mer okomplicerade bedömningsfall från sådana
fall, för vilka en regelbundet återkommande undersökning av mer
avancerat slag kan vara befogad. Styrelsen föreslår därför att det ålägges
överförmyndarna att i samråd med medicinsk och social expertis årligen
bilda sig en uppfattning om vilka av de omyndigförklarade, som tveklöst
kan lämnas utanför en undersökning av i motionen angiven kvalitet.

Beträffande det förfarande och de metoder som bör användas
beträffande övriga omyndigförklarade hänvisar styrelsen till de tankegångar
som kommit till uttryck i styrelsens år 1970 publicerade
”Principplan för psykiatriska vården med tillämpning i första hand på
Västmanlands län” (Serien ”Socialstyrelsen redovisar”, nr 16) samt i vissa
utredningar, som verkställts år 1973, nämligen ”Hälso- och sjukvård inför
80-talet” och ”Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation”.
Styrelsen anser att en kontinuerlig årlig kontroll av omyndigförklarade
bör företas med utnyttjande i lämplig omfattning av de resurser den i
dessa skrifter skisserade vårdorganisationen kan komma att erbjuda.
Flertalet av ifrågavarande fall under 10 kap. 1 § 1. och 4. FB bör därvid
kunna bedömas av det specialiserade primärvårdsteamet vid de större
vårdcentralerna. Det fåtal omyndigförklarade av dessa fall som inom
ramen för en framtida vårdorganisation kan erfordra genomgång på
centrallasarettsnivå torde därvid kunna beredas en allsidig somatisk-psykiatrisk-social
undersökning, framhåller styrelsen.

Vad beträffar de i 10 kap. 1 § 2. och 3. FB angivna kategorierna torde
dessa enligt styrelsens mening lämpligen böra bedömas av kommunala
sociala organ (i allmänhet social centralnämnd), i förekommande fall i
samråd med primärvårdsteamet vid större vårdcentral.

Vid samtliga bedömningstillfällen skall givetvis överförmyndaren
närvara, påpekar styrelsen.

Det torde emellertid vara realistiskt att anse att förverkligandet av den
principiella organisation som föreslås i Västmanlandsplanen och ovannämnda
struktur- och organisationsutredningar med hänsyn till den
problematik som samtidigt är förknippad med avvecklandet av den
nuvarande organisationen måste ges skäligt tidsutrymme. I avvaktan
härpå torde de aktuella intervallundersökningarna av omyndigförklarade
kunna i allmänhet liksom f. n. fullgöras i vad avser kategorierna under 10
kap. 1 § 1. och 4. FB av läkare (med föreskriven kompetens, såvitt avser

LU 1974:14

kategorierna under 10 kap. 1 § 1. FB) vid de psykiatriska vårdenheterna
på lasarettsnivå i samarbete med till sådana enheter anknuten socialt
utbildad personal och intemöverläkare, och i vad avser kategorierna
under 10 kap. 1 § 2. och 3. FB av sociala centralnämnder.

Vad ovan sagts anser styrelsen dock inte böra gälla de psykiskt
utvecklingsstörda, som är förtecknade. Av denna grupp vistas en
betydande del på inrättningar av skilda slag. För dessa utvecklingsstörda
har socialstyrelsen den 2 oktober 1973 fastställt ett program för
regelbunden hälsokontroll. För övriga utvecklingsstörda, som är förtecknade,
har sjukvårdshuvudmännen ett allmänt ansvar, som bl. a. torde
innebära att de i motionen anförda synpunkterna blir tillgodosedda. Vad
slutligen beträffar de icke förtecknade omyndigförklarade kan den ovan
föreslagna ordningen för regelbundet återkommande undersökningar
avseende bl. a. psykiskt sjuka med fördel tillämpas och därvid med
anlitande av kompetenta specialister, framhåller styrelsen.

Landstingsförbundet tillstyrker motionärernas förslag att en regel om
en årlig obligatorisk läkarundersökning av alla omyndighetsförklarade
införs. Undantag bör dock enligt förbundets uppfattning göras för
omyndiga som blir föremål för regelbunden läkarundersökning i enlighet
med de krav föräldrabalken uppställer för omyndighetsförklaring.

Stockholms överförmyndarnämnd förklarar att motionärernas förslag
om obligatorisk årlig läkarundersökning i själva verket torde avse endast
en ganska liten grupp omyndigförklarade, nämligen sådana som omyndigförklarats
på grund av mental sjukdom och som inte vistas på sjukhus.
Erfarenhetsmässigt är dessa omyndigförklarade genomgående uppfyllda
av en stark önskan att åter bli myndiga och därför själva - ofta med hjälp
av förmyndaren — angelägna att genom läkarundersökning få möjlighet
att bli myndigförklarade, påpekar nämnden. Få fall — utöver dem där de
omyndigförklarade själva tar initiativ i frågan — torde framkomma, vilka
genom obligatorisk läkarundersökning skulle kunna leda till myndigförklaring.
Därjämte synes oundvikligt att en omfattande administration
skulle bli nödvändig för att kunna realisera förslaget. Vidare kan förutses
att många som skulle beröras av förslaget skulle anse en obligatorisk
läkarundersökning som ytterligare en ”stämpel” och belastning utöver
vetskapen att vara omyndigförklarad. Slutligen måste det befaras att
många, som kallats till en obligatorisk läkarundersökning, ej skulle
hörsamma denna. Möjlighet att då genomföra undersökningen förutsätter
tvångsmedel, något som måste bestämt avvisas.

Nämnden avstyrker därför motionsförslaget i dess nuvarande utformning.
Nämnden tillägger emellertid att nämnden inte har något att erinra
mot att frågan ytterligare utreds i samband med en utvidgning av den
uppsökande verksamheten i sociala sammanhang.

Sociala centralnämnden i Örnsköldsviks kommun erinrar om att det
system som för närvarande tillämpas innebär att en årlig läkarundersökning
för de allra flesta omyndigförklarade är vanligen förekommande.
Det finns dock naturligtvis risk för att en del missar den årliga

LU 1974:14

läkarundersökningen och därför är förklarade omyndiga längre än vad
som behövde vara nödvändigt, påpekar nämnden. Nämnden anser att om
man med en obligatorisk årlig läkarundersökning kan medverka till att få
omyndigförklaringar hävda utan onödig fördröjning finns det alla skäl till
att tillstyrka ett sådant förslag.

Nämnden tillstyrker därför motionsyrkandet om en årlig obligatorisk
läkarundersökning av alla omyndigförklarade, dock med den reservationen
att den omyndigförklarade skall få en årlig kallelse till läkarundersökning,
men att han själv måste få avgöra om han vill genomgå
undersökningen eller ej, och att den inte skall vara tvingande för den
omyndigförklarade.

Även Föreningen Sveriges överförmyndare påpekar att motionärerna
med sitt förslag egentligen torde syfta på endast sådana personer, som
omyndigförklarats på grund av mental sjukdom och som inte vårdas på
sjukhus. För det stora flertalet omyndigförklarade av denna kategori kan
det enligt föreningens uppfattning emellertid vara obehagligt med en årlig
obligatorisk läkarundersökning. Ett sådant system skulle sannolikt också
medföra en omfattande administration och dryga kostnader. Något
centralregister över omyndigförklarade personer finns inte, påpekar
föreningen. En väg att nå motionärernas syften synes föreningen vara att
intensifiera den uppsökande verksamheten hos sjukhus och socialförvaltningar.

Utskottet

Enligt av statistiska centralbyrån redovisade uppgifter fanns det år
1973 31 472 omyndigförklarade personer. Förevarande motion syftar till
att få till stånd en obligatorisk, periodiskt återkommande läkarundersökning
av de omyndigförklarade. Motionärerna hemställer att en kartläggning
sker av omfattningen och formerna för en sådan läkarundersökning
och att ett förslag utarbetas på grundval av vad som därvid framkommer.
En sådan ordning skulle enligt motionärernas uppfattning leda till att
vissa omyndigförklarade, som annars skulle förbli omyndiga, skulle
kunna få sin omyndighetsförklaring hävd. I vart fall skulle på detta sätt
en myndighetsförklaring i åtskilliga fall kunna komma till stånd snabbare
än enligt nuvarande förhållanden, anser motionärerna.

Utskottet delar helt den grundsyn på hithörande problem som
kommer till uttryck i motionen. När förutsättningar föreligger för
hävande av omyndighetsförklaring är det givetvis viktigt att detta kan
konstateras så snabbt som möjligt och att erforderliga åtgärder skyndsamt
vidtas för att få till stånd en myndighetsförklaring. När det gäller
frågan om vilka metoder som bör väljas för att på bästa sätt tillvarata de
omyndigförklarades intressen i detta avseende vill utskottet till en början
erinra om att motionsförslaget, såsom framhålls i vissa remissyttranden,
har betydelse endast för sådana personer som blivit omyndigförklarade
på grund av psykisk rubbning enligt 10 kap. 1 § punkt 1 föräldrabalken
(FB), eftersom det endast är i dessa fall som läkarintyg erfordras för

LU 1974:14

hävande av omyndighetsförklaring. Utskottet vill vidare fästa uppmärksamheten
på vissa förhållanden, som har betydelse för valet av lämpliga
åtgärder. Såsom framhålls i socialstyrelsens remissyttrande måste i
allmänhet en medicinsk bedömning kombineras med en social sådan,
varvid i vissa fall den sociala bedömningen torde bli den utslagsgivande
vid prövningen. Styrelsen har vidare pekat på risken för att en
obligatorisk, periodiskt återkommande läkarundersökning kan medföra
negativa effekter från hälsosynpunkt för vissa grupper av omyndigförklarade.
Styrelsen anser därför att enklare utvägar bör väljas för att skilja
ut de mera okomplicerade bedömningsfallen från sådana fall för vilka en
regelbundet återkommande undersökning av mera avancerat slag kan vara
befogad. Styrelsen föreslår att det åläggs överförmyndarna att i samråd
med medicinsk och social expertis årligen bilda sig en uppfattning om
vilka av de omyndigförklarade, som tveklöst kan lämnas utanför en
undersökning av det slag som avses i motionen. Vissa andra remissinstanser
har framhållit att det finns risk för att åtskilliga o myndigförklarade
skulle uppleva det såsom en obehaglig belastning att vara underkastade
ett system med obligatoriska, kontinuerliga läkarundersökningar
samt att det inte gärna kan bli tal om att använda tvångsmedel för att
säkerställa undersökningens genomförande.

Beträffande sådana omyndigförklarade, där behov av mera noggranna
och regelbundna undersökningar kan anses föreligga, förordar socialstyrelsen
att frågan om lämpliga förfaranden på sikt löses i enlighet med
principplanerna angående den psykiatriska vårdens målsättning och
organisation. I avvaktan på att dessa planer kan förverkligas anser
styrelsen att intervallundersökningar av omyndigförklarade liksom för
närvarande i allmänhet kan fullgöras av läkare vid de psykiatriska
vårdenheterna på lasarettsnivå i samarbete med till sådana enheter
anknuten socialt utbildad personal och internöverläkare, såvitt gäller
sådana omyndigförklarade som avses i 10 kap. 1 § punkterna 1 och 4 FB,
och i övriga fall av sociala centralnämnder. Styrelsen pekar i detta
sammanhang på att för psykiskt utvecklingsstörda, som är förtecknade,
gäller redan av styrelsen fastställda program för regelbunden hälsokontroll.

Utskottet vill vidare erinra om att på grundval av förmynderskapsutredningens
betänkande (SOU 1970:67) Förmynderskap pågår för närvarande
inom justitiedepartementet ett lagstiftningsarbete, som bl. a.
syftar till att nedbringa antalet omyndighetsförklaringar genom lagändringar
som innebär att den som behöver bistånd i ekonomiska eller
personliga angelägenheter i större utsträckning än för närvarande skall
kunna få det utan att förklaras omyndig. Utskottet utgår från att även de
problem som sammanhänger med hävande av omyndighetsförklaring i
detta sammanhang blir föremål för övervägande och att därvid bl. a.
synpunkter av det slag som framförs i motionen kommer att beaktas.
Med hänsyn härtill och då förslag om en ny förmynderskapslagstiftning
kan komma att föreläggas riksdagen redan under höstsessionen anser
utskottet att några åtgärder från riksdagens sida för närvarande ej är

LU 1974:14

erforderliga med anledning av motionen.

Under hänvisning till det ovan anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1974:646.

Stockholm den 25 april 1974

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s)*, Lidgård (m), fru
Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp), Olsson i Timrå (s), Winberg (m)*, fru
Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c), Israelsson (vpk), fru
Tillander (c), fru Hjalmarsson (s), fru Johansson i Hovmantorp (s)*, fru
Karlsson (c) och fru Gustafsson (c).

GOTAB 74 7348 S Stockholm 1974