Lagutskottets betänkande i anledning av motion om strikt skadeståndsansvar inom sjukvården (Betänkande 1973:LU9 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 9 år 1973

LU 1973:9

Nr 9

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om strikt skadeståndsansvar
inom sjukvården.

I motionen 1973:1093 av herr Lövenborg m. fl. (vpk) hemställes att
riksdagen begär sådan ändring i skadeståndslagen, att strikt skadeståndsansvar
inom sjukvården kommer att gälla.

Gällande rätt

Principalansvaret enligt skadeståndslagen

Skador, som uppstått genom felaktig medicinsk behandling, är ej
underkastade någon rättslig särbehandling i gällande rätt. Detta innebär
att sjukvårdshuvudmans skadeståndsansvar — liksom skadeståndsfrågorna
i övrigt på sjukvårdens område — skall bedömas enligt bestämmelserna i
skadeståndslagen (SkL; 1972:207), som trädde i kraft den 1 juli 1972.

Genom 3 kap. 1 § SkL infördes som en betydelsefull nyhet i svensk
rätt en allmän regel om s. k. principalansvar. Enligt detta lagrum skall en
arbetsgivare betala skadestånd för skada som hans arbetstagare vållar
genom fel eller försummelse i tjänsten. Arbetsgivarens skadeståndsansvar
gäller oavsett om den skadelidande är en utomstående person eller annan
anställd. Vid lagens tillämpning skall enligt 5 kap. 8 § SkL vissa andra
kategorier, bl. a. värnpliktiga och skolelever i vissa fall, likställas med
arbetstagare. Däremot har en företagare såsom huvudregel intet ansvar
för vållande av andra självständiga företagare — t. ex. entreprenör — vilka
han anlitar i sin verksamhet.

En förutsättning för principalansvar är att skadan vållats ”i tjänsten”.
Arbetsgivaren svarar således inte för skada som arbetstagaren vållat utan
samband med arbetet.

Det är den skadelidandes sak att bevisa att fel eller försummelse
förekommit från någon arbetstagares sida. Han behöver dock inte peka ut
någon bestämd person, som bevisligen varit vårdslös. Det räcker med att
det kan konstateras att den vållande måste ha varit någon för vilken
arbetsgivaren ansvarar. Arbetsgivaren svarar nämligen också för ”anonyma”
fel. Likaså omfattar principalansvaret ”kumulerade” fel, dvs. när
var och en av flera befattningshavare gjort sig skyldig till en mindre
vårdslöshet, som inte för någon av dem skulle vara tillräcklig att leda till
skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren men som tillsammans innebär en
avsevärd brist i aktsamheten.

Principalansvaret enligt 3 kap. 1 § SkL omfattar arbetsgivare och
arbetstagare av alla kategorier. Paragrafen är tillämplig också på stat och
kommun när dessa utövar privaträttslig verksamhet — t. ex. när staten

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 9

LU 1973:9

driver ett trafikföretag som SJ, när en kommun anlägger vägar eller när
en landstingskommun driver ett sjukhus. Vid myndighetsutövning - dvs.
den offentliga verksamhet som är ett uttryck för samhällets makt över
medborgarna — gäller däremot särskilda regler om skadeståndsansvar för
stat och kommun.

Principalansvaret omfattar personskada och skada på egendom (s. k.
sakskada). Vid personskada innefattar ersättningen även vissa former av
ideell skada, närmare bestämt sveda och värk samt lyte eller annat
framtida men. Vid personskada som leder till dödsfall omfattar skadeståndsskyldigheten
ersättning till den avlidnes efterlevande för förlorat
underhåll. Principalansvaret omfattar vidare ekonomisk förlust utan
samband med person- eller sakskada om förlusten framkallats genom
brott i tjänsten (s. k. ren förmögenhetsskada). Slutligen omfattar
principalansvaret också ersättning för lidande som åsamkas någon genom
vissa brott mot den personliga integriteten, t. ex. ärekränkning eller
ofredande (”ren ideell skada”).

Huvudregeln är att fullt skadestånd skall dömas ut. Eftersom det nya
principalansvaret, som infördes genom SkL, gäller för alla arbetsgivare —
också privatpersoner som tillfälligt anlitar anställd hjälp, ideella föreningar,
stiftelser för välgörande ändamål och andra som inte sysslar med
ekonomisk verksamhet i vanlig mening - kan skadeståndsansvaret i vissa
fall verka mycket strängt. Det har därför införts en möjlighet att lindra
detta ansvar. Dels är jämkning möjlig, när skadeståndet anses vara
oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska
förhållanden och övriga omständigheter. Dels kan ersättning för
sakskada jämkas, om det är skäligt med hänsyn till föreliggande
försäkringar och försäkringsmöjligheter. Liksom tidigare kan skadeståndet
också jämkas på grund av den skadelidandes medvållande.

Strikt ansvar enligt speciell skadeståndslagstiftning m. m.

SkL:s bestämmelser är i första hand tillämpliga i utomobligatoriska
förhållanden, dvs. när det inte finns något avtal mellan den skadelidande
och den som han kräver skadestånd av eller när skadefallet i varje fall inte
har något samband med ett sådant avtal. Vid sidan av SkL finns det dock
en hel del speciella skadeståndsregler för särskilda situationer. Inom sitt
tillämpningsområde har dessa speciella skadeståndsregler företräde framför
SkL:s principer. De speciella reglerna är av två slag. Dels finns det
kontraktsrättsliga eller ”inomobligatoriska” regler, dvs. lagbestämmelser
eller allmänna grundsatser som skall tillämpas, när det finns ett avtal
mellan parterna och skadefallet står i samband med detta avtal. Dels finns
det speciella skadeståndsregler för vissa rent utomobligatoriska förhållanden.
I första hand är det här fråga om skadeståndsrättslig speciallagstiftning
på särskilda verksamhetsområden eller för vissa slags skador.
Härutöver finns i domstolspraxis utbildade regler eller grundsatser om
skadestånd i speciella situationer.

De speciella lagarna om utomobligatorisk skadeståndsskyldighet skiljer

LU 1973:9

sig från SkLis principer framför allt beträffande förutsättningarna för att
skadeståndsansvar skall föreligga. Ofta är det fråga om verksamhet som
kan betecknas som mer eller mindre farlig för omgivningen. Det har då
ansetts rimligt att den som driver verksamheten får svara för risker som
den medför, inte bara när han eller hans anställda bevisligen har varit
vårdslösa utan också annars. Ibland föreskriver specialreglerna en
skadeståndsskyldighet oberoende av fel eller försummelse — alltså vad
som brukar källas rent strikt ansvar eller rent objektivt ansvar. I vissa
andra fall slipper den skadelidande att bevisa vållande på motpartens sida
— vilket han ju måste enligt SkL:s regler — utan det är i stället denne som
får skaffa fram bevisning om att han, eller de som han ansvarar för, inte
har varit oaktsamma. Man lägger alltså en bevisbörda på svaranden i
skadeståndsmålet. Ett ansvar av denna typ kallas ofta för presumtionsansvar.

Den i praktiken viktigaste av de särskilda skadeståndslagarna är
bilansvarighetslagen (1916:312), vilken i sina huvuddrag bygger på ett
presumtionsansvar. Ett ansvar av denna typ gäller vidare enligt sjölagen
(1891:35 s. 1) i de flesta fall för redaren.

Regler om strikt ansvar återfinns i ett flertal lagar och gäller därutöver
enligt oskrivna rättsprinciper inom vissa områden av farlig verksamhet.
Järnvägsansvarighetslagen (1886:7 s. 1) innehåller vid sidan av regler om
utsträckt principalansvar ett antal speciella regler om strikt ansvar.
Luftansvarighetslagen (1922:382) bygger generellt på strikt ansvar, likaså
atomansvarighetslagen (1968:45). Strikt ansvar föreskrivs vidare i elanläggningslagen
(1902:71 s. 1). Miljöskyddslagen (1969:387) innehåller
ersättningsbestämmelser, som för många fall föreskriver strikt ansvar för
störningar, som härrör från miljöfarlig verksamhet. I jordabalken stadgas
strikt ansvar för fastighetsägaren vid särskilt ingripande grävningar, som
orsakar skada på grannfastigheten. Lagregler om strikt ansvar återfinns
också i lagen (1943:459) om tillsyn av hundar och i ägofredslagen
(1933:269). Slutligen har såsom tidigare nämnts utan stöd av lag i
rättspraxis utbildats regler om strikt ansvar för vissa former av farlig
verksamhet. På denna väg har sålunda strikt ansvar ålagts för skador, som
uppstått vid omfattande sprängningsarbeten ävensom vid särskilt farliga
militärövningar.

Vissa försäkringsformer som har betydelse vid personskada

Försäkring på den skadelidandes sida

Socialförsäkringen omfattar den allmänna försäkringen (sjukförsäkringen,
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen) samt yrkesskadeförsäkringen.
Socialförsäkringen ger ett ekonomiskt grundskydd vid
skadefall. Ideell skada (sveda och värk, lyte eller annat men) ersätts inte.
Under akut sjukdomstid efter en skada utgår sjukpenning som ersättning
för inkomstförlust. Vidare ersätts helt eller delvis all läkarvård och
sjukhus samt mediciner etc. Vid långvarig arbetsoförmåga kan en

LU 1973:9 4

skadad få förtidspension eller sjukbidrag från den allmänna försäkringen
och — vid yrkesskada — yrkesskadelivränta från yrkesskadeförsäkringen.
Pension eller sjukbidrag förutsätter nedsättning av arbetsförmågan med
minst 50 procent, livränta nedsättning med minst 10 procent. Till
efterlevande utgår familjepension från den allmänna försäkringen och —
vid yrkesskada — efterlevandelivränta från yrkesskadeförsäkringen. Invaliditets-
och efterlevandeförmånema kan kompletteras med vissa tillägg.
Om en skadad person får ersättning från socialförsäkringen och samtidigt
har rätt till skadestånd enligt skadeståndsreglerna skall försäkringsersättningen
reducera skadeståndet.

Det finns dessutom ett stort antal försäkringstyper som ger skydd mot
förluster i samband med personskada. I första hand kan nämnas liv-,
olycksfalls- och sjukförsäkringar. Sådana försäkringar gäller kollektivt —
gruppförsäkringar — eller enskilt. Tjänstegrupplivförsäkringen (TGL) är
exempel på ett skydd av detta slag som arbetsgivaren bekostar. Ett annat
exempel är den allmänna gruppsjukförsäkringen (AGS), som infördes på
arbetsmarknaden år 1972. Ett tredje exempel är förarplatsförsäkringen.
Personförsäkringar inom denna kategori är för det mesta s. k. summaförsäkringar.
Därmed menades ursprungligen att ett visst på förhand
överenskommet belopp utbetalas (på en gång eller i periodiska poster) då
skadefallet inträffar. Men en försäkring av detta slag kan också vara
anpassad till den konkreta skadan (t. ex. inkomstförlust till en viss nivå).
Försäkringsersättningar av de former som nu har angetts räknas normalt
inte av på skadestånd som utgår samtidigt.

Försäkring på den skade stånd sskyldiges sida

Ansvarsförsäkringen täcker i princip den skadeståndsskyldiges ansvar
enligt skadeståndsreglerna. Frivillig ansvarsförsäkring ingår i de flesta fall
i en paketförsäkring (hem- eller villahemförsäkring) eller annan kombinerad
försäkring (t. ex. företagsförsäkring).

En särskild form av ansvarsförsäkring är den s. k. trygghetsförsäkringen,
som genom kollektivavtal införts fr. o. m. den 1 januari 1972 för
anställda på vissa områden (plåtslagare, stuvare m. fl.). Försäkringen
gäller personskada som drabbar arbetstagare på dessa områden genom
olycksfall i arbetet. Den praktiska innebörden av försäkringen är att
arbetstagaren garanteras ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler vid
olycksfall i arbetet. Såväl ekonomisk som ideell ersättning kan utgå.
Statstjänstemännen har genom avtal den 14 december 1972 mellan
avtalsverket och de statsanställdas fyra huvudorganisationer fått motsvarande
trygghetsförmån sedan den 1 januari 1973 (statens personskadeförsäkring).

Obligatorisk ansvarsförsäkring har föreskrivits på några områden, t. ex.
enligt trafikförsäkringslagen (1929:77).

LU 1973:9

Motionen

I förevarande motion hänvisas i fråga om argumenteringen till vad
samma motionärer anfört i motionen 1973:1196 om regionala vårdombudsmän
inom sjukvården, m. m.

Motionärerna påpekar att det ofta begås fel inom sjukvården — där
liksom på så många andra håll i samhället. Patienter felbehandlas eller
anser sig utsatta för oförrätter och nonchalans. Detta konstaterande är
ingen anklagelse mot läkarkåren i dess helhet. Arbetssituationen är ofta
pressad, hetsen har trängt in i vårdsektorn och människokroppen är
komplicerad. Förklaringarna till att det görs fel av olika slag är alltså
många, men kvar står att patienter blir lidande och att de i dag anser sig
vara i underläge när de söker komma till rätta med problem som
framskapats under sjukhusvistelse.

Motionärerna anser att det därför är angeläget att frågan om
skadeståndsansvaret inom sjukvården tas upp till ny behandling. Den nya
skadeståndslagen betyddde enligt motionärernas uppfattning ett ytterst
litet framsteg i fråga om ersättning vid medicinsk felbehandling och
skador under sjukhusvistelse. Skadeståndslagens innehåll innebär fortfarande
att det kan bli fråga om skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren
endast i de fall där uppenbara fel och försummelser kan påvisas. En rad
konkreta fall skulle kunna åberopas, där det klart kan påvisas att i vart
fall patienterna själva är utan skuld men också att man inte kunnat
fastställa fel eller försummelser av sjukhusets personal.

Motionärerna framhåller att det för den drabbade givetvis är mindre
viktigt vem som vållat skadan. Det handlar ju inte i främsta rummet om
att ”sätta dit” någon. Det handlar om möjligheten att få ut ersättning.
Frågan om strikt skadeståndsansvar kommer då med nödvändighet in i
bilden. Det skulle innebära ökad social rättvisa och trygghet för
patienterna. Motionärerna anser, att en sådan ändring i skadeståndslagen
således bör vidtagas, att strikt skadeståndsansvar inom sjukvården
kommer att gälla.

Uttalanden i prop. (1972:5) ”Skadeståndslag m. m.” om skador vid
medicinsk behandling

Efter att ha lämnat en ingående redogörelse för det dåvarande
rättsläget, rådande försäkringsförhållanden, dittillsvarande och pågående
reformarbete, övriga reformönskemål samt huvuddragen av den skadeståndsrättsliga
diskussionen under efterkrigstiden drog justitieministern i
ett inledande avsnitt upp vissa riktlinjer för reformarbetet på skadeersättningsområdet
(prop. s. 78—115). Han avvisade därvid tanken på att
införa nya regler om objektivt skadeståndsansvar för person- eller
sakskada och anvisade i stället en lösning av problemen inom ramen för
existerande eller nya försäkringsanordningar. Att här återge de allmänna
överväganden, som justitieministern anförde till stöd för detta ställningstagande,
skulle emellertid föra alltför långt. I det följande återges endast

LU 1973:9

de delar av justitieministerns framställning, som direkt berörde frågan
huruvida det fanns skäl för en skadeståndsrättslig särreglering av skador,
som uppstått genom felaktig medicinsk behandling.

Under de senaste åren har emellertid också framförts krav på betydligt
mer långtgående reformer på skadeersättningsområdet. Dessa reformönskemål
syftar till väsentliga förbättringar av det ekonomiska skyddet
vid skadefall för stora grupper av skadelidande. Jag inskränker mig här till
att hänvisa till den redogörelse som jag tidigare har lämnat (avsnitt 1.3.)
för en mångfald riksdagsmotioner och framställningar till Kungl. Maj:t
om åtgärder i denna riktning t. ex. i fråga om ersättning för skador
genom brott, skador i yrkeslivet, skador orsakade av djur, skador genom
felaktig medicinsk behandling osv. Ett tillgodoseende av dessa önskemål
skulle förutsätta en delvis radikal omdaning av det skadeståndsrättsliga
regelsystemet. Gemensamt för flertalet av de uppslag och krav som har
förts fram är att de syftar till en vidsträckt tillämpning av s. k. objektivt
skadeståndsansvar, dvs. ansvar oberoende av vållande. I den allmänna
debatten skymtar emellertid också krav på olika typer av obligatoriska
försäkringsanordningar, mestadels i ansvarsförsäkringens form.

Åtskilliga av dessa önskemål är i och för sig socialt välmotiverade. Det
skulle inte heller vara försvarligt att ställa sig avvisande till dessa
önskemål uteslutande med hänvisning till att vi saknar ett rättssociologiskt
undersökningsmaterial som skulle sätta oss bättre i stånd att
bedöma vilken eller vilka metoder som bör väljas för att lösa ersättningsproblemen.
Jag ser det som både naturligt och nödvändigt att dessa
reformkrav tas upp till en samlad bedömning i samband med att
statsmakterna tar ställning till de utredningsförslag på skadeståndsområdet
som är föremål för Kungl. Majis prövning.

Det är emellertid enligt min mening långt ifrån självklart att alla de
krav på förbättrat ekonomiskt skydd vid skadefall som sålunda har
aktualiserats bör i första hand eller ens till någon del lösas genom
skadeståndsrättsliga reformer, som innebär en utbyggnad och en konsolidering
av skadeståndsrätten. Utvecklingen under de senaste decennierna
ger en klar anvisning om att vid sidan av skadeståndsrätten finns andra
metoder att lösa skadeersättningsproblemen, metoder som har mera
direkt anknytning till det allmänna eller enskilda försäkringsväsendet
eller som förutsätter direkta ingripanden från det allmännas sida med
stödåtgärder inom den sociala välfärdspolitikens ram.

Jag vill härefter beröra vissa i motioner vid 1966, 1967 och 1970 års
riksdagar väckta förslag om objektivt ansvar för skador i följd av
misslyckade tandbehandlingar och skador genom
medicinsk behandling. I det väsentliga kan här anföras
samma synpunkter som i fråga om olycksfall i arbete. Från sociala
synpunkter framträder inte ersättningsbehovet i dessa fall med större
styrka än när det gäller skador av annat slag. Skadefrekvensen lär relativt
sett inte vara hög. Även om skadorna någon gång kan vara allvarliga kan
det ifrågasättas, om de typiskt sett är av så speciell karaktär att en
skadeståndsrättslig särreglering är motiverad. Jag vill också betona, att
om det förslag till oinskränkt principalansvar för arbetsgivare som jag
kommer att lägga fram i det följande genomförs, full ersättning enligt
skadeståndsrättsliga regler kommer att utgå i alla de fall då skadan beror
på fel eller försummelse av någon bland vårdpersonalen på en sjukvårdsinrättning.
Rätt till full ersättning kommer att föreligga också när en
privatpraktiserande läkare eller tandläkare eller någon av hans anställda
har förfarit oaktsamt, och i flertalet fall är detta ansvar täckt av frivillig

LU 1973:9

ansvarsförsäkring.

Med det sagda har jag inte velat ge uttryck för uppfattningen att
önskemålen om förbättrat skydd på förevarande område inte skulle
förtjäna uppmärksamhet från det allmännas sida. Men även dessa behov
tillgodoses enligt min mening bäst genom försäkringsanordningar som
verkar direkt till förmån för de potentiellt skadelidande, dvs. patienterna
inom den allmänna sjukvården och folktandvården och hos privatpraktiserande
läkare och tandläkare. Såväl sjukvårdens och folktandvårdens
huvudmän som de privatpraktiserande läkarna och tandläkarna har
genom sina organisationer förklarat sig beredda att ta initiativ till på
lämpligt sätt utformade försäkringssystem eller andra likvärdiga ersättningsanordningar
på detta område. Med hänyn härtill anser jag det inte
finnas skäl att ta upp frågan om ingripande genom lagstiftning till
säkerställande av att dessa ersättningsproblem blir lösta.

Diskussionen av skador vid medicinsk behandling i samband med
riksdagsbehandlingen av förslaget till skadeståndslag

I samband med att lagutskottet vid 1972 års riksdag behandlade prop.
(1972:5) med förslag till skadeståndslag m. m. hade utskottet att
behandla ett stort antal motioner, som syftade till att förbättra
situationen för dem som skadas i samband med sjukvård. I sitt av
riksdagen godkända betänkande upptog utskottet ifrågavarande problem
till diskussion i ett särskilt avsnitt med rubriken ”Skador vid
medicinsk behandling” (LU 1972:10 s. 139 f.). Inledningsvis
redogjorde därvid utskottet för vad som förekommit vid tidigare
riksdagsbehandling av denna fråga.

I motioner vid 1966, 1967 och 1970 års riksdagar har understrukits
att det är otillfredsställande att patientens möjlighet att utfå skadestånd
är beroende av det från hans synpunkt slumpmässiga förhållandet om
sjukvårdspersonalen gjort sig skyldig till något som kan läggas läkare eller
annan sjukvårdspersonal till last. Förslag har därför väckts om objektivt
ansvar för skador genom medicinsk behandling. Även beträffande
misslyckade tandbehandlingar har framförts förslag om objektivt ansvar.

Vid 1967 års riksdag remissbehandlades en motion (1967:11:31) med
förslag om objektivt ansvar på förevarande område. Motionen tillstyrktes
av Svenska landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund. Medicinalstyrelsen
uttalade sig för ett objektivt skadeståndsansvar av viss begränsad
omfattning på sjukvårdsområdet. Även justitiekanslem och Sveriges
advokatförbund var positiva till tanken på ökat objektivt ansvar men
antog att de genom motionen väckta frågorna kom att beaktas utan
särskild framställning från riksdagen. Första lagutskottet uttalade i sitt av
riksdagen godkända utlåtande i ärendet (1LU 1967:49) att många skäl
talade för att man inom sjukvårdens område i vissa hänseenden tillämpar
skadeståndsansvar oberoende av vållande. Detsamma torde enligt utskottet
även gälla tandvården. Spörsmålet var emellertid av sådan art att det
krävde ingående och omsorgsfulla överväganden. Utskottet utgick från att
frågan prövades vid pågående lagstiftningsarbete på skadeståndsrättens
område och fann därför någon framställning från riksdagen sida inte vara
påkallad. Motioner i samma ämne väcktes vid 1970 års riksdag (I: 107
samt 1:396 och 11:442). I motionerna 1:840 och 11:583 vid samma
riksdag föreslogs, att det allmänna tar på sig skadeståndsansvaret för

LU 1973:9

oförutsedda, allvarliga skador vid medicinsk behandling. Första lagutskottet
förutsatte att dess uttalanden vid 1967 års riksdag skulle beaktas och
att den väntade lagrådsremissen angående skadeståndsrättslig lagstiftning
skulle redovisa erforderligt grundmaterial för de komplicerade överväganden
som motionsspörsmålen kräver (1LU 1970:66). Riksdagen avslog
motionerna på utskottets hemställan.

Beträffande de vid 1972 års riksdag aktuella motionerna anförde
utskottet fortsättningsvis följande.

Utskottet vill inledningsvis peka på att företrädare för samtliga partier
i riksdagen finns representerade bland motionärerna. Utskottet ansluter
sig till det krav som genomgående reses i motionerna och som innebär att
patient skall kunna tillerkännas gottgörelse för skada som han lidit i
samband med sjukvård inom den allmänna sektorn eller hos privata
yrkesutövare utan att det skall behövas ledas i bevis att någon varit
vållande till skadan. Skaderegleringen bör med hänsyn till de skadelidandes
intresse kunna ske snabbt och genom ett enkelt förfarande. Utskottet
är — i likhet med första lagutskottet — medvetet om att förevarande
spörsmål är av sådan art att det kräver ingående och omsorgsfulla
överväganden. Trots detta vill utskottet starkt understryka angelägenheten
av att förekommande problem snarast löses.

I motionerna har, som ovan nämnts, framförts olika förslag om vilken
metod som bör användas för att komma till rätta med de problem som
uppkommer då patient åsamkas skada vid medicinsk behandling. I
propositionen tar departementschefen upp frågan till diskussion med
anledning av de förslag om objektivt ansvar som framlagts i de tidigare
väckta motionerna. Såsom närmare framgår av den i det föregående
intagna redogörelsen (s. 55) ifrågasätter departementschefen om skadorna
i samband med medicinsk behandling typiskt sett är av så speciell
karaktär att en skadeståndsrättslig särreglering är motiverad. Han betonar
att, om det förslag till oinskränkt principalansvar för arbetsgivare som
läggs fram i propositionen genomförs, full ersättning enligt skadeståndsrättsliga
regler kommer att utgå i alla de fall då skadan beror på fel eller
försummelse av någon bland vårdpersonalen på en sjukvårdsinrättning.
Han anför vidare att rätt till full ersättning kommer att föreligga också
när en privatpraktiserande läkare eller tandläkare eller någon av hans
anställda har förfarit oaktsamt, och, framhåller han, i flertalet fall är
detta ansvar täckt av frivillig ansvarsförsäkring.

Departementschefen förklarar dock att han med bl. a. det anförda inte
vill ge uttryck för uppfattningen att önskemålen om förbättrat skydd på
förevarande område inte skulle förtjäna uppmärksamhet från det
allmännas sida. Men dessa behov tillgodoses enligt hans mening bäst
genom försäkringsanordningar som verkar direkt till förmån för de
potentiellt skadelidande, dvs. patienterna inom den allmänna sjukvården
och folktandvården och hos privatpraktiserande läkare och tandläkare.
Departementschefen framhåller att såväl sjukvårdens och folktandvårdens
huvudmän som de privatpraktiserande läkarna och tandläkarna genom
sina organisationer har förklarat sig beredda att ta initiativ till på lämpligt
sätt utformade försäkringssystem eller andra likvärdiga ersättningsanordningar
på detta område. Med hänsyn härtill anser han det inte finnas skäl
att ta upp frågan om ingripande genom lagstiftning till säkerställande av
att dessa ersättningsproblem blir lösta.

Utskottet vill i anslutning till vad departementschefen sålunda anfört
till en början peka på att, som också tidigare anförts (s. 137), det
oinskränkta principalansvar varom förslag läggs fram i propositionen inte

LU 1973: 9

förutsätter att personligt skadeståndsansvar föreligger för viss befattningshavare.
Talan om skadestånd kan nämligen grundas på anonyma fel —
skadevållaren kan inte utpekas — eller kumulerade fel — flera mindre fel
som inte vart för sig uppfyller kravet på culpa. Redan med hänsyn härtill
uppkommer ett i förhållande till gällande rätt förbättrat läge för
skadelidande patienter.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår arbete med att utforma ett sådant
försäkringssystem som departementschefen åsyftar. Sålunda utreder
Landstingsförbundet tillsammans med en arbetsgrupp från olika försäkringsbolag
sedan något år tillbaka möjligheterna att utforma en försäkringsanordning
som tillgodoser behovet av ett förbättrat skydd för
patienter som skadas i samband med sjukvård. Förslag till lösning har
utarbetats. Det må dock framhållas att Landstingsförbundets ställningstagande
i fråga om föreslagen försäkringsanordning bara kan få formen av
en rekommendation till landstingen, som sedan, vart för sig, har att
besluta om det vill ansluta sig till anordningen. Utskottet har också
upplysts om att de privatpraktiserande läkarna och tandläkarna genom
sina organisationer är angelägna att ansluta sig till det system som
Landstingsförbundet i samarbete med försäkringsbolagen kan komma
fram till. Det har också framkommit att Kommunförbundet är intresserat
av en anslutning med avseende på den vård som kommunerna har att
svara för. Därmed skulle också bl. a. åldringsvård vara uppmärksammad.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att det också förekommer
statlig sjukvård. Utskottet förutsätter att staten med avseende på denna
vård gör åtaganden som svarar mot det ersättningssystem som kan
komma att gälla beträffande vården inom den kommunala sektorn.

I samband med utskottets behandling av förevarande motioner har
företrädare för Landstingsförbundet och ifrågavarande arbetsgrupp varit
närvarande och lämnat upplysningar rörande förslaget till ersättningsanordning.
Förslaget förväntas innehålla att landstingen bl. a. skall åta sig
att utge ersättning för kroppsskada som uppkommer genom en misslyckad
operation, även om ingreppet gjorts på vedertaget sätt. Ersättning
skall vidare utgå för skador genom felaktig medicinering eller felaktiga
injektioner. Även rena olycksfall, t. ex. om en patient skadas vid fall ur
sängen, skall ersättas. Ersättningen skall i huvudsak följa gällande
skadeståndsrättsliga regler och således bl. a. innefatta gottgörelse för
sveda och värk samt för lyte eller annat framtida men.

Åtaganden enligt den sålunda tänkta anordningen föreslås landstingen
täcka genom ansvarighetsförsäkring. Eftersom ersättning till den som lidit
skada skall betalas ut efter objektiva normer kan skaderegleringen
förväntas ske snabbt och enkelt.

Man räknar med att det skall dröja 1 — 1,5 år innan ifrågavarande
ersättningssystem kan börja tillämpas.

Utskottet anser det tillfredsställande att Landstingsförbundets arbete
med att tillskapa ett ersättningssystem på förevarande område nått så
långt att man nu kan skönja riktlinjerna för hur systemet bör utformas.
Självfallet återstår åtskilliga svårigheter att övervinna, bl. a. vissa kvarstående
gränsdragningsproblem. — Som exempel må nämnas ansvaret för
att bristfällig diagnos leder till skador. — Viss tidsutdräkt torde därför
vara ofrånkomlig. Med hänsyn till kravet på trygghet för patienterna vill
utskottet emellertid uttrycka förhoppningen om att det fortsatta
utrednings- och förhandlingsarbetet bedrivs med skyndsamhet.

Utskottet vill också peka på att hela sjukvårdsområdet inte täcks
genom åtaganden från landstingen eller staten. Kvar står den vård som
bedrivs av privata läkare — t. ex. i läkarhus — och som åtminstone i
storstäderna är av stor omfattning. Härjämte förekommer i inte ringa

utsträckning vård på sjukhus och i sjukhem, som drivs av organisationer
eller enskilda personer. Som ovan nämnts har det upplysts att också de
privata yrkesutövarnas organisationer är angelägna om att få till stånd ett
ersättningssystem av samma slag som Landstingsförbundet håller på att
utarbeta. Utskottet vill betona vikten av att dessa intentioner förverkligas.

Såsom framgår av vad utskottet har anfört föreligger för närvarande
vissa oklarheter beträffande det tänkta ersättningssystemet. Utskottet
anser sig dock kunna hysa förhoppningar om att kvarstående problem
skall kunna lösas allteftersom utredningsarbetet fortskrider. Enligt
utskottets mening finns det därför skäl att avvakta resultatet av
utredningen. Skulle tidsutdräkten bli större än avsett eller visar det sig att
räckvidden av föreslagen ersättningsanordning blir otillräcklig eller denna
anordning inte fyller de krav på säkerhet och snabbhet, som man med
hänsyn till patienternas trygghet måste ställa, bör man dock enligt
utskottets mening allvarligt överväga att tillgripa lagstiftning eller andra
åtgärder för att åstadkomma önskvärda lösningar.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Pågående lagstiftningsarbete

Det har förutsatts att SkL inte skall bli bestående i sin nuvarande
utformning under någon längre tid. Tvärtom har man utgått från att det i
framtiden kommer att ske en fortlöpande reformering av skadeståndsrätten
och att SkL måste ändras och kompletteras efter hand som
reformarbetet skrider framåt.

Vad som då främst syftas på är skadeståndskommitténs fortsatta
utredningsarbete. Detta har redan avsatt ett par betänkanden, nämligen
Skadestånd III. En allmän regel om jämkning av skadestånd (SOU
1971:83) samt Skadestånd IV. Värdesäkring av skadeståndslivräntor
(SOU 1972:12). Sistnämnda betänkande har lagts till grund för prop.
(1973:14) med förslag till lag om ändring av skadeståndslivräntor m. m.
Ytterligare förslag från kommittén kan väntas under de närmaste åren. I
första hand skall kommittén under sitt fortsatta arbete föreslå nya
personskaderegler (direktiv 1967 Ju:68). De nya reglerna om skadestånd
vid personskada kan väntas innehålla bl. a. bestämmelser om invaliditetsprövning,
om efterlevandes skadeståndsrätt, om samordning mellan
skadestånd och andra förmåner samt om ersättningens form (livränta
eller engångsbelopp).

Det andra område där utredningsförslag är att vänta rör försäkringsgivares
regressrätt, dvs. ett försäkringsbolags rätt att av en skadeståndsskyldig
'återkräva utgiven försäkringsersättning (direktiv 1972 Ju:30).
Utredningsuppdraget omfattar också andra frågor, bl. a. en översyn av
reglerna om den skadelidandes medvållande samt om fördelningen av
skadeståndsansvaret mellan flera skadeståndsskyldiga.

Av stor betydelse också på skadeståndsområdet är den översyn av
yrkesskadeförsäkringen som yrkesskadeförsäkringskommittén nu gör och
som bl. a. går ut på att förändra invaliditetsbegreppet inom den grenen av
socialförsäkringen (direktiv 1972 S:32). Man skall därvid undersöka
möjligheterna att bedöma invaliditeten mindre tabellmässigt och mer

LU 1973:9

efter skadans inverkan i det särskilda fallet. Vidare skall utredas om ideell
ersättning, närmare bestämt ersättning för lyte eller annat men, bör
införas inom yrkesskadeförsäkringen.

Det av landstingsförbundet remitterade förslaget om vidgat patientskydd

Landstingsförbundets styrelse beslöt i februari 1971 att låta utreda
förutsättningarna för landstingskommun att åta sig ett vidgat ersättningsansvar
för skada som drabbar patient i samband med sjukvård. Därvid
anfördes bl. a. att motivet för ett vidgat ersättningsansvar i detta
avseende är att skapa förutsättningar för ett med hänsyn till en skadas art
och konsekvenser mer rättvist ersättningssystem än skadeståndsrättens.

Den sålunda beslutade utredningen har bedrivits i samverkan med de
svenska försäkringsbolagen. En arbetsgrupp bestående av representanter
för landstingsförbundet och försäkringsbolagen redovisade i februari
1972 en översiktlig analys av förutsättningarna för och utformningen av
ett sådant vidgat ersättningsansvar som skulle kunna försäkras. Landstingsförbundets
styrelse beslöt vid sammanträde den 16 mars 1972 att
preliminärt godkänna de föreslagna principerna för avgränsning av ett
vidgat ersättningsansvar. Samtidigt uppdrogs åt förbunds kansliet att på
grundval av dessa principer utarbeta förslag om preciserad avgränsning av
ansvaret.

Arbetsgruppen har den 2 februari 1973 redovisat resultatet av sitt
arbete i en rapport med titeln ”Förslag om vidgat patientskydd''
(L—E—Rapport Nr 6/73). Rapporten innehåller dels ett fullständigt
förslag till utformning av bestämmelser om ersättningsansvar för kroppsskada
som drabbar patient i samband med sjukvård, dels en ingående
kommentar till de föreslagna bestämmelserna. Rapporten behandlades av
landstingsförbundets styrelse vid sammanträde den 22 februari 1973,
varvid beslöts att de enskilda landstingskommunerna m. fl. skulle avge
yttranden över förslaget. Remisstiden utgår i maj 1973. De i det
remitterade förslaget upptagna bestämmelserna har följande lydelse.

Förslag till utformning av bestämmelser avseende ersättningsansvar för
kroppsskada som drabbar patient i samband med sjukvård

1. Patient som drabbas av kroppsskada som har ett direkt samband med

under landstingskommuns huvudmannaskap bedriven sjukvård äger

rätt till ersättning härför på sätt närmare anges här nedan.

2. Med kroppsskada förstås skada eller sjukdom av kroppslig art som

2.1 uppkommit såsom en direkt följd av sjukvård såsom undersökning,
medicinering, behandling eller annan dylik åtgärd och som
ej utgör en naturlig eller beräknelig följd av en från medicinsk
synpunkt motiverad åtgärd.

Såsom kroppsskada anses däremot ej skada eller sjukdom som
förelegat vid sjukvårdstillfället eller som skulle ha uppkommit
oavsett vården.

2.2 uppkommit eller ej kunnat förhindras till följd av att med
tekniska hjälpmedel för diagnostisering framtagna undersökningsresultat
varit oriktiga.

LU 1973:9

2.3 inträffat genom olycksfall - dvs. plötslig yttre händelse — inom
lokal eller område där sjukvård bedrivs.

3. Patient äger dock ej rätt till ersättning för kroppsskada som orsakats
av

3.1 att vårdstandard eller vårdresurser vid den sjukvårdsenhet där
skadan uppkom inte medger sjukvård av den art eller i den
omfattning som skulle ha krävts för att förhindra skadans
uppkomst.

3.2 att patienten ej följt givna föreskrifter eller att patienten själv
framkallat kroppsskadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

3.3 att patient frivilligt ställt sig till förfogande för klinisk forskning
eller prövning.

3.4 smitta eller infektion av annan orsak än att ej sterila ämnen eller
instrument använts.

4. Vid kroppsskada utgår ersättning om den tid, varunder patienten
varit sjukskriven med hel arbetsoförmåga, förlängts med mera än 30
dagar på grund av kroppsskada eller om han på grund av denna
tillfogats sådant stadigvarande men som ej är utan betydelse eller om
han avlidit.

Ersättning beräknas enligt skadeståndsrättsliga regler i den mån
annorlunda ej föreskrivs här nedan.

4.1 Ersättning för förlorad inkomst skall motsvara det inkomstbortfall
som åsamkats patienten genom kroppsskadan.

4.2 När skada medför bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan
utgår — där ej annat sägs här nedan — livränta efter
den grad av invaliditet som för den skadades återstående livstid
skulle ha fastställts enligt de regler som gäller i lagen om
yrkesskadeförsäkring. Livränta skall dock ej utgå med högre
eller lägre belopp än vad den skadade kan beräknas dels förlora i
inkomst med hänsyn till invaliditetens betydelse för hans
framtida yrkesutövning, dels åsamkas i merkostnader för vård
eller dylikt på grund av den av kroppsskadan orsakade invaliditeten.

Skulle den fastställda invaliditetsgraden understiga 10 % utgår
ingen livränta utan endast ersättning för lyte och stadigvarande
men.

Därest den fastställda invaliditetsgraden uppgår till 10 % men ej
överstiger 30 % utgår ingen livränta utan en till fyra gånger
beloppet för lyte och stadigvarande men förhöjd ersättning.
Förhöjning sker dock ej av ersättning för lyte och stadigvarande
men som endast påverkar den skadades utseende.

4.3 För akut sjukdomstid utgår ersättning för sveda och värk, dock
endast om hel arbetsoförmåga på grund av kroppsskada varat
mer än 30 dagar. För därefter kvarstående besvär utgår
ersättning för lyte och stadigvarande men. Ersättning utgår
enligt bifogade tabeller.

4.4 Endast den av skadan föranledda nettoförlusten skall ersättas.
Ersättning utgår således ej till den del ersättning utgått eller kan
utgå, t. ex. från arbetsgivare i form av semesterersättning eller
dylikt eller från socialförsäkring, från stat eller kommun eller
från annan, av arbetsgivare helt eller delvis bekostad försäkring,
eller från trafikförsäkring, hemförsäkring eller annan skadeförsäkring.

Är den skadade ej skyldig att erlägga inkomstskatt på sådan i
första stycket avsedd ersättning — t. ex. sjukpenning från

LU 1973:9

försäkringskassa eller yrkesskadeförsäkring — skall den ersättning
som utges jämväl bestämmas med hänsyn tagen till
skattefriheten.

5. För varje skadehändelse är sjukvårdshuvudmannens ansvarighet
begränsad till ett belopp av högst en miljon per skadad person, dock
högst sammanlagt till fem miljoner kronor.

6. Rätt till ersättning föreligger ej

6.1 för ideell skada om patienten avlidit innan avtal träffats om
ersättningens storlek och utbetalning.

6.2 om fordran grundas på överlåtelse.

6.3 om krav på ersättning framställes senare än två år, räknat från
den tidpunkt då kroppsskadan orsakades.

6.4 vid atomskada enligt definitionen i atomansvarighetslagen 1 §, ej
heller vid skada, vars uppkomst eller omfattning direkt eller
indirekt orsakats av eller står i samband med jordbävning,
vulkaniskt utbrott, krig, invasion, fiendes åtgärd, krigsliknande
operationer, vare sig krig förklarats eller inte, inbördeskrig,
myteri, revolution, uppror, upplopp eller åtgärd av makthavare,
som obehörigen tillvällat sig makten.

7. Har landstinget utgivit ersättning för skada, skall patienten överlåta
sin rätt till landstinget att av annan kräva ersättning för skadan.

8. I principiella eller tveksamma skadeersättningsfall skall utlåtande
inhämtas från en särskilt tillsatt sakkunnig nämnd — Skadenämnd. I
denna skall förutom medicinsk expertis ingå representanter för
landstingskommunerna och försäkringsgivare.

Rätt att inhämta utlåtande tillkommer landstingsförbundet, den
skadade och försäkringsgivaren.

Utskottet

I motionen föreslås att strikt ansvar införs inom sjukvården. Denna
fråga har diskuterats under många år. Senast frågan behandlades av
riksdagen var i samband med antagandet av den nya skadeståndslagen år
1972. I detta lagstiftningsärende framhöll justitieministern (se ovan s. 7)
att önskemålen om förbättrat skydd på sjukvårdens område enligt hans
mening bäst tillgodoses genom försäkringsanordningar som verkar direkt
till förmån för de potentiellt skadelidande. Med hänsyn till att
sjukvårdens och folktandvårdens huvudmän samt de privatpraktiserande
läkarna och tandläkarna genom sina organisationer förklarat sig beredda
att ta initiativ till på lämpligt sätt utformade försäkringssystem, ansåg
justitieministern att det inte fanns skäl att ta upp frågan om ingripande
genom lagstiftning till säkerställande av att ersättningsproblemen på detta
område blir lösta. Lagutskottet instämde i justitieministerns principiella
syn på frågan men underströk för sin del ytterligare angelägenheten av att
förekommande problem rörande denna typ av skador snarast löses (se
ovan s. 8). Utskottet lämnade också vissa närmare upplysningar rörande
det pågående utredningsarbetet för att utforma ett sådant ersättningssystem
som justitieministern åsyftat (se ovan s. 9). Detta arbete hade då
sedan något år tillbaka bedrivits av en arbetsgrupp bestående av
representanter för landstingsförbundet och de svenska försäkringsbolagen.
Utredningsarbetet hade vid tidpunkten för utskottsbehandlingen

LU 1973:9

nått så långt att man kunde skönja riktlinjerna för hur ersättningssystemet
borde utformas.

Som framgår av den föregående redogörelsen (s. 11) har sedan dess
stora framsteg gjorts i utredningsarbetet. Arbetsgruppen har den 2
februari 1973 i en rapport med titeln ”Förslag om vidgat patientskydd'’
redovisat ett fullständigt förslag till utformning av bestämmelser om
ersättningsansvar för kroppsskada som drabbar patient i samband med
sjukvård. Rapporten har behandlats av landstingsförbundets styrelse och
undergår för närvarande remissbehandling.

Det remitterade förslaget ansluter sig nära till de preliminära uppgifter
angående ersättningssystemets utformning vilka föregående år lämnades
av företrädare för landstingsförbundet och ifrågavarande arbetsgrupp och
som senare redovisades i utskottets betänkande. Utskottet uttrycker sin
stora tillfredsställelse över att därvid angivna målsättningar och uppgjorda
tidsplaner för utredningsarbetet i stort sett kunnat hållas. Det nu
presenterade förslaget anser utskottet i sina huvuddrag vara väl ägnat att
skapa ett enklare, snabbare och rättvisare ersättningssystem än skadeståndsrättens
på sjukvårdens område. Visserligen uppfyller förslaget inte
de mest långtgående krav som från olika håll uppställts när det gäller
ekonomisk kompensation vid ”medicinskt olycksfall”. Det föreslagna
ersättningsansvaret täcker dock de allvarliga skadefall där motiven för
vidgade ersättningsmöjligheter är mest framträdande, nämligen de direkta
behandlingsskadorna. Det bör vidare understrykas att det föreslagna
skadebegreppet är helt fristående från varje inslag av vårdslöshet,
bristande erfarenhet, bristande skicklighet eller bristande kännedom om
patientens konstitution. Detta innebär att man — till skillnad från
gällande lagregler - bortser från de subjektiva momenten i vårdpersonalens
handlande. Härigenom uppfyller förslaget målsättningen att utjämna
effekterna av culparegelns tillämpning inom sjukvården beträffande de
mest angelägna ersättningsbehoven. Förslaget innebär vidare att ersättningsansvaret
kommer att omfatta nya skadegrupper - skador som
hittills inte registrerats som skada.

Utformningen av förslaget har nödvändigtvis till stor del betingats av
de ekonomiska förutsättningarna. Det allmänna ekonomiska läget anses
för närvarande inte ge utrymme för kostnadsökningar annat än i
begränsad omfattning. Sjukvårdshuvudmännens ekonomiska insatser för
utformningen av ett vidgat ersättningsansvar vid skada i samband med
sjukvård har sålunda måste avvägas i konkurrens med andra resursbehov
inom sjukvården. Detta innebär att kostnaderna för ett vidgat patientskydd
måste värderas i förhållande till alternativ användning inom
sjukvårdsproduktionen. Arbetsgruppen har påpekat att det föreslagna
ersättningssystemet utformats med viss försiktighet. Om det föreslagna
ersättningsansvaret kommer att genomföras och det, sedan systemet
prövats en tid, visar sig att riskerna överskattats, dvs. att kostnaderna
understiger de nu beräknade eller att ekonomiskt utrymme i övrigt finns,
bör enligt arbetsgruppen en påbyggnad av systemet övervägas. Enligt det
föreliggande förslaget finns det i sådant fall möjligheter att beträffande

LU 1973:9

bestämda skadegrupper vidga det nu föreslagna ansvaret.

Enligt vad utskottet inhämtat från Sveriges läkarförbund, Sveriges
tandläkarförbund och representanter för de i den ovannämnda arbetsgruppen
ingående försäkringsbolagen bedöms preliminärt förutsättningarna
som goda för att ett ersättningssystem av liknande utformning skall
kunna införas på den privata vårdsektorn.

De förhoppningar, som utskottet föregående år ställde på det inom
landstingsförbundet pågående utrednings- och förhandlingsarbetet, har
således visat sig välgrundade. Frågan om att tillskapa ett enklare,
snabbare och mera rättvist ersättningssystem för skador vid medicinsk
behandling har under det gångna året förts ett gott stycke närmare en
lösning. I nuvarande läge bör givetvis landstingsförbundets och sjukvårdshuvudmännens
slutliga ställningstagande till det föreslagna ersättningssystemet
avvaktas, liksom i vilken utsträckning anslutning till systemet
kommer att äga rum inom angränsande vårdområden. Vid dessa
förhållanden bör motionsyrkandet om särskild lagstiftning i ämnet inte
vinna bifall.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen avslår motionen 1973:1093.

Stockholm den 22 mars 1973

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Svanström
(c), Sundelin (s)*, Lidgård (m)*, Hammarberg (s), Börjesson i Falköping
(c), fru Lundblad (s), fru Jonäng (c), herrar Winberg (m), Israelsson
(vpk), Olsson i Timrå (s)*, fru Swartz (fp) och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 73 3409 S Stockholm 1973