Lagutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av hemförsäljningslagen m. m. (Betänkande 1973:LU4 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 4 år 1973

LU 1973:4

Nr 4

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av hemförsäljningslagen
m. m.

I motionen 1973:274 av herrar Möller (fp) och Romanus (fp)
hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om dels översyn av
hemförsäljningslagen i syfte att ångervecka skall gälla även vid kontantköp
och samtidig leverans, dels förslag om bättre konsumentskydd vid
telefonförsäljning.

Gällande bestämmelser

Lagen (1971:238) om hemförsäljning, som trädde i kraft den 1 juli
1971, ger konsument möjlighet att frånträda vissa köp- eller s. k.
abonnemangsavtal som har ingåtts i hans bostad eller under andra
likartade förhållanden genom att inom en vecka — ”ångerveckan” —
skriftligen meddela säljaren att han frånträder avtalet. Motivet för
lagstiftningen är att köparen vid s. k. hemförsäljning befinner sig i ett
psykologiskt underläge gentemot talföra och påträngande försäljare,
varjämte han saknar möjlighet att jämföra pris, kvalitet m. m. i fråga om
konkurrerande produkter på det sätt som han kan göra vid besök i
varuhus eller i flera med varandra konkurrerande butiker. Till grund för
lagstiftningen låg ett av särskilda sakkunniga avgivet betänkande (SOU
1970: 35) med förslag till lag om hemförsäljning.

Enligt 1 § gäller lagen vid yrkesmässig försäljning av lös egendom för
enskilt bruk, under förutsättning att köparen avger eller antar anbud vid
sammanträffande med säljaren eller dennes ombud i köparens bostad
eller i övrigt på annan plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe.
Lagen gäller under motsvarande förutsättningar också i fråga om
vissa avtal varigenom en näringsidkare åtar sig att fortlöpande tillhandagå
en konsument med tjänster.

I fråga om avtal, som slutes och på ömse sidor fullgöres vid
sammanträffandet, gäller lagen enligt 1 § tredje stycket endast om
köparen betalar köpeskillingen eller del därav med användande av
kreditbevis eller med belopp som han erhåller som lån av säljaren eller
genom dennes förmedling. Lagen gäller således inte försäljning mot
kontant betalning om godset samtidigt överlämnas.

För att köparen skall få kännedom om sin rätt att frånträda avtalet,
skall säljaren enligt 2 § vid sammanträffandet lämna honom underrättelse
om hans rättigheter enligt den nya lagen. Underrättelsen skall lämnas och
kvitteras på fastställt formulär. Iakttas inte dessa bestämmelser blir
konsumenten över huvud taget inte bunden av sin beställning.

Enligt 4 § kan köparen frånträda sitt anbud eller svar genom att

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 4

LU 1973:4

överlämna eller med post eller telegraf avsända skriftligt meddelande
härom till säljaren inom en vecka räknat från sammanträffandet. Genom
att den rättstekniska metod, som lagstiftaren sålunda valt, bygger på att
köparen sammanträffar med säljaren eller dennes ombud omfattas
telefonförsäljning inte av lagen.

I 5 § föreskrivs att om köparen frånträtt avtalet i princip vardera
parten skall lämna tillbaka vad han har mottagit. Har säljaren inte hämtat
godset inom tre månader, tillfaller det enligt samma paragraf köparen
utan kostnad.

T elefonförsäljning

Ur förarbetena

De sakkunniga (prop. 1971:86 s. 21) anförde för sin del att de
speciella psykologiska förhållanden som utgör det grundläggande motivet
för en särskild skyddslagstiftning inte föreligger vid telefonförsäljning.
Gentemot detta påstående uttalade Husmodersförbundet Hem och
samhälle i sitt remissvar att förbundet ansåg att konsumenten vid
telefonförsäljning är i ett med övrig hemförsäljning jämförbart psykologiskt
underläge. Många konsumenter har enligt förbundet svårt att motstå
en försäljares locktoner i telefon och säger hellre ja till anbudet än avbryter
samtalet. Då bokköp ofta förmedlas på detta sätt, och enligt prisoch
kartellnämndens utredning böcker utgör en stor del av hemförsäljningens
omsättning ansåg förbundet det väsentligt att även telefonförsäljning
omfattas av den nya lagen. Pris- och kartellnämnden, som
underströk vikten av att man, sedan den föreslagna lagstiftningen
genomförts, noga följde utvecklingen på området och undersökte i vilken
mån de nya reglerna kom att kringgås, anförde telefonförsäljningen som
ett exempel på företeelser, som vid en efterhandsgranskning kunde
behöva särskilt uppmärksammas. Nämnden förklarade sig medveten om
de problem bl. a. av praktisk natur, som det skulle medföra att föra en
sådan försäljning under den föreslagna lagstiftningen, och föreslog därför
ingen ändring av utredningens förslag utan begränsade sig till att på
anförda sätt understryka frågans vikt.

Föredragande statsrådet anförde följande (prop. s. 69 f.):

En särskild fråga är huruvida lagstiftningen, på sätt som har ifrågasatts
under remissbehandlingen, bör omfatta också försäljning som sker per
telefon. Jag är medveten om att ett behov av skydd för konsumenterna
kan föreligga även här. Av naturliga skäl torde emellertid denna
försäljningsform inte ha någon större utbredning. Skyddsbehovet lär
också vara mindre än vid de försäljningsformer som jag tidigare har
behandlat, eftersom den konsument som inte är intresserad för köp lätt
kan avbryta samtalet. Bortsett härifrån skulle det stöta på stora praktiska
svårigheter att föra in telefonförsäljning under den nu aktuella lagstiftningen.
Jag återkommer till frågan om hur skyddet rättstekniskt skall
utformas men vill förutskicka att jag har funnit den ordning som de
sakkunniga har föreslagit vara den från olika synpunkter mest lämpliga.
De sakkunnigas förslag innebär som jag förut har nämnt, att köparen

LU 1973: 4

skall ha rätt att frånträda sin rättshandling inom viss tid från försäljningstillfället
och att en förutsättning för att han över huvud taget skall
bli bunden av sin rättshandling är att han i samband därmed skriftligen
underrättas om sina rättigheter enligt lagstiftningen. Denna metod bygger
på att köparen sammanträffar med säljaren eller dennes ombud vid
försäljningen. Metoden är sålunda inte praktiskt användbar vid telefonförsäljning.
Sakkunnigförslaget innebär vidare, att konsumenten under en
”ångerfrist” av en vecka skall kunna frånträda avtalet. Utgångspunkten
för fristens beräkning skall vara sammanträffandet med säljaren eller
dennes ombud. Vid telefonförsäljning skulle det bli utomordentligt svårt
att bestämma utgångspunkten för fristen på ett sätt som undanröjer
bevissvårighetema. Jag är mot bakgrund av det sagda inte beredd att
förorda att lagstiftningen utvidgas att omfatta också sådan försäljning.
Det är emellertid angeläget att utvecklingen på detta område noga följs.
De erfarenheter som man härigenom vinner kan tillvaratas vid det
fortsatta arbetet på konsumentköprättens område.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att den nu aktuella lagstiftningen
skall gälla när köparen har företagit den rättshandling som enligt
vanliga regler är bindande för honom vid sammanträffande med säljaren
eller ombud för denne på annan plats än säljarens eller ombudets fasta
försälj ningsställe.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till lag om hemförsäljning
uppmärksammades i motionen 1971:1436 av herr Möller i Göteborg
m. fl. (fp) att telefonförsäljning inte avsågs komma att omfattas av lagen.

Lagutskottet förklarade sig i sitt av riksdagen godkända betänkande
(LU 1971: 10 s. 46 f.) ha stor förståelse för de betänkligheter som
kommit till uttryck i nämnda remissvar och i motionen med anledning av
att telefonförsäljning inte skulle omfattas av den föreslagna lagen. På de
av föredragande statsrådet anförda skälen ansåg emellertid utskottet det
inte vara lämpligt att införa regler om sådan försäljning i lagen.

Utskottet hänvisade emellertid till att pris- och kartellnämnden i sitt
remissvar anfört att det alltid är vanskligt att förutse hur effektiv en ny
lagstiftning kan bli och vilka verkningar den på det hela taget kommer att
få, särskilt när man ger sig in på ett område som inte förut varit föremål
för någon speciell reglering. Utskottet ansåg i anslutning härtill att det var
viktigt att man noga följde utvecklingen efter det att lagen trätt i kraft
och att man undersökte i vilken mån de nya reglerna kom att kringgås
och om allvarliga missförhållanden alltjämt kvarstod. Vid en sådan
efterhandsgranskning syntes telefonförsäljning särskilt behöva uppmärksammas.
Utskottet erinrade om att också departementschefen framhållit
att det var angeläget att utvecklingen i fråga om telefonförsäljning noga
följdes. Eftersom Kungl. Maj:ts uppmärksamhet sålunda var riktad på att
ifrågavarande försäljningsform kunde komma att brukas för att kringgå
den föreslagna lagen ansåg utskottet att någon åtgärd från riksdagens sida
inte var erforderlig.

1972 års riksdag

Frågan om telefonförsäljning blev år 1972 ånyo föremål för riksdagens
behandling i anledning av en motion (1972:318), vari yrkades att

LU1973:4

möjligheterna att införa en ångervecka vid förevarande slag av försäljning
skulle snabbutredas.

Lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända, i denna del
enhälliga betänkande (LU 1972:5), att, eftersom lagen om hemförsäljning
endast hade varit i kraft i något mer än ett halvt år, nämnvärda
erfarenheter av lagstiftningen och dess verkningar uppenbarligen ännu
inte vunnits. En av utskottet företagen undersökning gav också vid
handen att det hos konsumentombudsmannen (KO) och statens pris- och
kartellnämnd ännu inte förelåg något material som tydde på en ökad
frekvens av försäljning per telefon till men för konsumenterna. Med
hänsyn härtill förelåg enligt utskottets mening inte skäl att föranstalta
om utredning i syfte att konstruera en rättsteknisk metod som gjorde det
möjligt att bereda konsumenten skydd också vid telefonförsäljning.
Utskottet förutsatte emellertid att försäljningsformens utveckling följdes
med uppmärksamhet bl. a. av KO, som enligt sin instruktion hade att
särskilt granska marknadsföringsåtgärder inom områden där otillbörliga
förfaranden kunde antas vara speciellt vanliga eller till särskilt men för
konsumenterna. På grund av det anförda avstyrkte utskottet bifall till
motionen.

Motionen

I motionen framhålls inledningsvis att motionärerna inte vill försvåra
eller stävja hemförsäljningsverksamheten. Vissa luckor i hemförsäljningslagen
behöver emellertid enligt motionärerna täppas till. En sådan lucka
anser motionärerna telefonförsäljning vara. Motionärerna menar att det
kan anföras skäl för att konsumenten vid sådan försäljning befinner sig i
samma psykologiska underläge som vid dörrförsäljning. Detta gäller bl. a.
såväl överraskningseffekten som behovet av att i lugn och ro få tänka
över ett köp. Motionärerna anser därför att en skriftlig bekräftelse bör
krävas vid försäljningsavtal träffade per telefon, när varans pris uppgår till
ett visst belopp, förslagsvis 200 kronor.

Motionärerna påpekar vidare bl. a. att konsumenten från en synpunkt
är i sämre läge vid telefonförsäljning än vid hemförsäljning. Vid
telefonförsäljning går det nämligen inte att få se varan före avtalet, vilket
däremot oftast är fallet vid hemförsäljning. Enligt motionärerna har en
del företag efter hemförsäljningslagens tillkomst slutat med försäljning i
hemmen och i stället gått över till enbart telefonförsäljning. Det finns
enligt motionärernas mening därför anledning att göra telefonförsäljningen
till föremål för speciell granskning. Motionärerna hänvisar även till
att KO i skrivelse till justitiedepartementet begärt en utredning om
telefonförsäljning.

Konsumentombudsmannens skrivelse

I en till justitiedepartementet ställd den 19 december 1972 daterad
skrivelse har KO aktualiserat vissa problem som sammanhänger med

LU 1973:4

hemförsäljning och telefonförsäljning till konsumenter. KO hänvisar
därvid bl. a. till lagutskottets uttalanden vid 1971 och 1972 års riksdagar
att utskottet förutsatte att KO hade sin uppmärksamhet riktad på frågor
som sammanhängde med hemförsäljningslagens tillämpning och därvid
särskilt följde telefonförsäljningens utveckling. Beträffande sistnämnda
försäljningsform anför KO följande.

KO ifrågasätter inte att försäljning per telefon i stor utsträckning
bedrivs på korrekt sätt. Erfarenheterna i KOs verksamhet tyder dock på
att försäljningsformen inte sällan missbrukas. KO har också fått den
bestämda uppfattningen att telefonförsäljningen ökat i omfattning på
senare tid som en följd av det skärpta konsumentskyddet vid hemförsäljning.

Ett betydande antal anmälningar som rör metoder använda vid
telefonförsäljning har inkommit till KO. Försäljningen har i dessa fall
främst gällt olika bokverk. Vissa företag synes i avsevärd utsträckning
rikta sin försäljningsverksamhet mot åldringar. Det synes inte vara
ovanligt att den uppringde efter samtalet tillsänts böcker som personen i
fråga inte anser sig ha beställt. Det har inträffat att försäljare sålt
praktverk om det svenska kungahuset under falska förespeglingar om att
boken är en raritet som kommer att stiga i värde. Också i andra
avseenden — exempelvis i fråga om bokverkets utförande och innehåll —
har ofta lämnats vilseledande uppgifter av försäljaren.

I och för sig finns möjlighet att ingripa mot otillbörliga metoder av
detta slag med stöd av marknadsföringslagen. Sälj företaget kan alltså
enligt 1 § i lagen förbjudas vid vite att använda exempelvis vilseledande
säljargument. Så har genom KOs försorg skett i åtskilliga fall. I den mån
framställningen är uppsåtligt vilseledande kan också straffansvar enligt

2 § komma i fråga. Det ligger emellertid i försäljningsformens natur att
kontrollmöjligheterna är begränsade.

Mot bakgrund härav anser KO att ytterligare åtgärder behöver vidtas
för att bereda konsumenterna skydd vid telefonförsäljning.

Missförhållandena torde i och för sig minska om det vid telefonförsäljning
infördes någon form av generell avbeställningsrätt för konsumenten,
motsvarande vad som gäller enligt hemförsäljningslagen. Lagstiftning av
denna innebörd torde emellertid kräva ingående principiella och praktiska
överväganden. Det kan inte uteslutas att en annan lösning kan
finnas som bättre tillgodoser konsumenternas skyddsbehov.

Med hänvisning till det anförda får KO föreslå att frågan om förbättrat
konsumentskydd vid telefonförsäljning blir föremål för särskild utredning.

Kontantköp

Ur förarbetena

De sakkunniga framhöll (prop. s. 24 f.) att de konsumenter som ingått
hemförsäljningsavtal självfallet inte alltid ångrar sig. Man torde tvärtom
kunna utgå från att köparen i flertalet fall vill fullfölja avtalet. Framför
allt, fortsatte de sakkunniga, kan detta antas i de fall då köparen redan i
samband med att han avger sitt anbud eller sin accept gör en kännbar
ekonomisk uppoffring. I sammanhanget borde också beaktas att köparen
kan ha intresse av att få omedelbar leverans men att man å andra sida får
räkna med en viss obenägenhet hos säljarföretagen att medge leverans
medan ångerfristen löper. Det finns således, anförde de sakkunniga, ett

LU 1973:4

konsumentintresse som talar för att lagstiftningen inte ges ett alltför
vidsträckt tillämpningsområde och som bör vägas mot konsumentens
intresse av att under vissa omständigheter kunna frånträda hemförsäljningsavtal.
Ju större den uppoffring är som köparen gör genom att redan
i samband med att han avger anbud eller accept betala hela eller en del av
köpeskillingen, desto bättre grund har man för antagandet att han är fullt
medveten om avtalets innebörd och fast besluten att fullfölja det.

Härtill kommer enligt de sakkunniga att i de fall då säljarens
representant uppsöker konsumenten på dennes egen begäran förhållandena
normalt inte är så ogynnsamma för köparen att han behöver en
betänketid. Sakligt sett kan det därför finnas skäl att begränsa lagstiftningen
till de fall då försäljaren kommer oombedd. Frågan om försäljaren
verkligen kommit oombedd eller på köparens begäran kan dock ge
upphov till tvistigheter och bevissvårigheter, varför en sådan avgränsning
som den nyss nämnda enligt de sakunnigas mening måste avvisas.
Önskemålet att praktiskt sett utesluta fall då sammanträffandet mellan
parterna skett på köparens begäran kan dock i viss mån tillgodoses om
man lämnar utanför lagens tillämpningsområde sådana köp där köparen
omedelbart betalar hela köpeskillingen eller en inte alltför obetydlig
handpenning. Man kan enligt de sakkunniga förutsätta, att en person som
själv kallar en försäljare till sig och bestämmer sig för ett köp i allmänhet
också är angelägen att slutligt avtal skall komma till stånd snarast och
sålunda regelmässigt är beredd att omedelbart betala minst den handpenning
som är föreskriven för att lagen inte skall bli tillämplig.

De sakkunniga föreslog därför bl. a. att rena kontantköp skulle
undantas från lagens tillämpning.

Frågan om lagstiftningen också borde omfatta kontantköp uppmärksammades
vid remissbehandlingen av flera remissinstanser. Sålunda
ställde sig bl. a. statens konsumentråd, konsumentutredningen, LO, TCO
och Husmodersförbundet Hem och samhälle kritiska till de sakkunnigas
förslag att kontantköp skulle undantas från lagens tillämpningsområde.
Konsumentutredningen ansåg att lagen bör gälla alla köp över 50 kronor.
Statens konsumentråd förordade att endast försäljning av böcker till ett
belopp understigande 50 kronor och försäljning av dagligvaror skulle
undantas.

Föredragande statsrådet anförde för sin del (prop. s. 75) att det inte
syntes honom lämpligt att föra in alla avtal som ingås vid hemförsäljning
och försäljning i likartade former under lagens tillämpningsområde.
Någon avgränsning är, framhöll han, nödvändig så att lagstiftningen inte
kommer att omfatta exempelvis kontantförsäljning av livsmedel från
varubussar och liknande. Om köparen får varan levererad genast och
således redan från början vet exakt vad han får samt dessutom är beredd
att omedelbart erlägga hela vederlaget för det köpta, synes behovet av
särskilt skydd vara avsevärt mindre än i de typiska hemförsäljningsfallen,
där varan levereras i efterhand och köparen i en eller annan form får
kredit, framhöll föredraganden. Han tilläde att det f. ö. från principiell
synpunkt är mindre tilltalande att ge köparen rätt att riva upp en affär

LU1973:4

som för båda parter enligt vanliga regler framstår som avslutad. Sådana
situationer som de beskrivna borde därför enligt föredragandens mening
undantas. Vidare underströk föredraganden att ett ganska litet område
undantas från lagstiftningen om denna inte omfattar kontantköp,
eftersom det vid hemförsäljning och likartade försäljningsformer är regel
både att varan levereras i efterhand och att köparen får kredit. Enligt
föredraganden torde man vid köp av dyrbarare kapitalvaror bara i
undantagsfall ha anledning att räkna med att köparen helt fullgör sin del
av avtalet vid försäljningstillfället, varför de mest skyddsvärda fallen i
praktiken torde komma att omfattas av lagstiftningen.

Vid riksdagsbehandlingen uppmärksammades spörsmålet med anledning
av två motioner. I motionen 1971: 1437 yrkades sålunda att från
lagens tillämpning inte skulle undantas kontantköp medan i motionen
1971: 1436 hemställdes att lagen skulle bli tillämplig på kontantköp om
köpesumman uppgick till minst 200 kronor.

Lagutskottet uttalade (LU 1971: 10 s. 49) att det enligt utskottets
mening förelåg skäl för att också kontantköp skulle omfattas av
lagstiftningen. Sålunda gällde, anförde utskottet, också vid kontantförsäljning
att köparen befann sig i ett psykologiskt underläge och att han
saknade möjlighet att jämföra pris, kvalitet m. m. i fråga om konkurrerande
produkter på det sätt som han kunde göra vid besök i varuhus eller
i flera med varandra konkurrerande butiker, dvs. just omständigheter som
föranlett den aktuella lagstiftningen. Å andra sidan fann utskottet de av
föredragande statsrådet framförda skälen för att kontantköp inte skulle
omfattas av lagstiftningen vara tungt vägande, och utskottet ansåg sig
efter övervägande böra inta samma ståndpunkt i frågan som denne. Vid
sitt ställningstagande hade utskottet beaktat att just i fråga om
kontantköp den allmänna meningen torde vara att affären var avslutad
när varan betalats, varför det skulle te sig mindre tilltalande att ge
köparen rätt att riva upp en sådan affär.

Utskottet erinrade om att det i annat sammanhang uttalat sig för en
efterhandsgranskning av den nya lagstiftningens verkningar. Vid sådan
granskning var det, framhöll utskottet, angeläget att också kontantförsäljningen
uppmärksammades. I den mån erfarenheterna gav vid handen
att förhållandena utvecklat sig dithän att även kontantförsäljning borde
omfattas av lagstiftningen för att denna skall kunna ge åsyftat skydd
måste givetvis frågan tas upp till förnyad prövning, anförde utskottet.

Under hänvisning till det anförda hemställde utskottet att motionsyrkandena
skulle avslås. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

1972 års riksdag

Också vid 1972 års riksdag prövades i anledning av en motion
(1972: 163) frågan om hemförsäljningslagens tillämpning på kontantköp.

I motionen framfördes i allt väsentligt samma skäl för att lagen skulle
gälla kontantköp som åberopades då frågan prövades vid lagens tillkomst.

LU 1973:4

Lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande LU
1972:5 i denna del bl. a. att det med hänsyn till bestämmelserna i
hemförsäljningslagen fanns anledning anta att en del försäljare i större
utsträckning skulle komma att sälja mot kontant betalning. Inte heller i
förevarande hänseende förelåg det dock hos KO eller hos statens pris- och
kartellnämnd något material som visade att kontantförsäljning till men
för konsumenterna blivit speciellt vanlig och att omedelbara lagstiftningsåtgärder
därför var påkallade. Utskottet fann därför inte skäl att
frångå den bedömning som gjordes då frågan övervägdes vid 1971 års
riksdag. Utskottet ville dock ånyo understryka att det var angeläget att
utvecklingen av hemförsäljning mot kontant betalning och samtidig
leverans av varan följdes med uppmärksamhet. Utskottet förutsatte att
bl. a. KO kom att ha sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet i fråga.
Något initiativ från riksdagens sida kunde därför inte anses erforderligt.

I en till betänkandet fogad reservation förordade utskottets minoritet
(4 ledamöter) att också kontantköp skulle omfattas av hemförsäljningslagen.
En lämplig undre gräns för lagens tillämpning borde dock
fastställas sä att den inte kom att omfatta exempelvis kontantförsäljning
från varubuss och likannde. Denna gräns föreslogs bli satt vid ett belopp
om 200 kronor.

Motionen

1 motionen framhålls att det är en brist att hemförsäljningslagen inte
är tillämplig vid kontantköp. Motionärerna menar att samma principiella
skäl kan anföras för ångervecka vid kontantköp som vid kreditköp.
Motionärerna framhåller att inte minst äldre människor ibland förvarar
större penningsummor hemma och önskar få ett köp avklarat så fort som
möjligt. Denna grupp är enligt motionärerna i stort behov av ett lagligt
skydd mot överrumplande försäljning i bostaden. Kontantförsäljning av
livsmedel från varubussar osv. kan enligt motionärernas mening lätt
undantas från lagens tillämpning genom att en nedre gräns sätts vid ett
varupris på förslagsvis 200 kronor.

Motionärerna anför vidare att ångerveckan som begrepp blivit relativt
känd. Däremot kan man inte enligt motionärerna begära att alla
konsumenter känner till undantag i lagen — men det gör säljarna, i
synnerhet de mindre seriösa! Just därför att många konsumenter torde
tro att de vid hemförsäljning har rätt till ångervecka men sedan till sin
besvikelse och bestörtning finner att de inte har det vid ett gjort
kontantköp, då varan erhållits, synes det motionärerna angeläget att
täppa till detta undantag från lagens tillämpning. I synnerhet när det
såsom här kan ske utan allvarlig skada för seriösa säljare men till stöd för
utsatta konsumentgrupper.

Avslutningsvis framhåller motionärerna att om KOs skrivelse leder till
en översyn av telefonförsäljning är det praktiskt att låta denna översyn
omfatta även kontantköpen. Motionärerna anser att just möjligheten för
de mindre seriösa företagen att ändra sina försäljningsmetoder, om luckor
finns i lagen, gör ett samlat grepp på problemen nödvändigt.

LU 1973:4

Utskottet

Lagen om hemförsäljning, som trädde i kraft den 1 juli 1971, ger
konsument möjlighet att frånträda vissa köp- eller s. k. abonnemangsavtal
som har ingåtts i hans bostad eller under andra likartade förhållanden
genom att inom en vecka — ”ångerveckan” — efter sammanträffandet
med säljaren eller dennes ombud skriftligen meddela säljaren att han
frånträder avtalet. Lagen omfattar inte försäljning som sker per telefon.
Ej heller gäller lagen vid försäljning mot kontant betalning om godset
samtidigt överlämnas.

I motionen hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit skall begära dels
översyn av hemförsäljningslagen i syfte att ångervecka skall gälla även vid
kontantköp och samtidig leverans, dels förslag om bättre konsumentskydd
vid telefonförsäljning.

Frågan huruvida hemförsäljningslagen borde omfatta också telefonförsäljning
prövades såväl i samband med behandlingen av förslaget till
hemförsäljning vid 1971 års riksdag som i anledning av motioner vid
1972 års riksdag.

Lagutskottet erinrade i sitt av riksdagen godkända betänkande
(1971:10) om att den rättstekniska metod som valts för att bereda
konsumenten avsett skydd vid hemförsäljning innebär att köparen skall
ha rätt att frånträda sin rättshandling inom viss tid från försälj ningstillfället
och att en förutsättning för att han över huvud taget skall bli
bunden av sin rättshandling är att han i samband därmed skriftligen
underrättas om sina rättigheter enligt lagstiftningen. Metoden bygger
följaktligen på att köparen sammanträffar med säljaren eller dennes
ombud vid försäljningen, och den är därför inte praktisk användbar vid
telefonförsäljning. Vidare skall utgångspunkten för ångerfristens beräkning
vara sammanträffandet med säljaren eller dennes ombud. Vid
telefonförsäljning skulle det bli utomordentligt svårt att bestämma
utgångspunkten för fristen på ett sätt som undanröjer bevissvårigheterna.
Med hänsyn till det anförda fann utskottet det inte lämpligt att då införa
regler om telefonförsäljning. Utskottet ansåg det emellertid viktigt att
man undersökte i vilken mån de nya reglerna kom att kringgås och om
allvarliga missförhållanden alltjämt kvarstod. Vid en sådan efterhandsgranskning
borde enligt utskottet telefonförsäljning särskilt uppmärksammas.

Vid 1972 års riksdag konstaterade lagutskottet i sitt betänkande (LU
1972:5) att nämnvärda erfarenheter av lagstiftningen och dess verkningar
uppenbarligen ännu inte vunnits. Med hänsyn härtill förelåg enligt
utskottets mening inte skäl att då föranstalta om utredning i syfte att
konstruera en rättsteknisk metod som gjorde det möjligt att bereda
konsumenter skydd också vid telefonförsäljning. Utskottet förutsatte att
försäljningsformens utveckling följdes med uppmärksamhet bl. a. av
konsumentombudsmannen (KO).

Såsom framgår av det föregående (s. 4) har KO under åberopande av
bl. a. lagutskottets uttalanden i skrivelse till justitiedepartementet den 19

LU 1973:4

december 1972 aktualiserat vissa problem som sammanhänger med
hemförsäljningslagens tillämpning. KO har vidare anfört att han fått den
bestämda uppfattningen att telefonförsäljningen ökat i omfattning på
senare tid som en följd av det skärpta konsumentskyddet vid hemförsäljning.
Ett betydande antal anmälningar som rör olika metoder använda
vid telefonförsäljning har inkommit till KO. Även om det i och för sig
finns möjlighet att ingripa mot otillbörliga metoder bl. a. med stöd av
marknadsföringslagen ligger det enligt KO i försäljningsformens natur att
kontrollmöjligheterna är begränsade. KO anser därför att ytterligare
åtgärder behöver vidtas för att bereda konsumenterna skydd vid
telefonförsäljning. KO föreslår att frågan om förbättrat konsumentskydd
vid telefonförsäljning blir föremål för särskild utredning.

Av KO:s skrivelse och av de upplysningar KO lämnat vid föredragning
inför utskottet har framgått att hem försäljningslagen efter vissa initialsvårigheter
torde lojalt ha tillämpats av de flesta företag som bedriver
hemförsäljning. Det är dock tydligt att några företag medvetet sökt
kringgå lagens bestämmelser och att detta bl. a. lett till att telefonförsäljningen
ökat i omfattning. De försäljningsmetoder som därvid används har
i vissa fall varit sådana som uppenbart inte bör få förekomma. Även om
den rättstekniska metod som använts vid hemförsäljningslagens uppbyggnad
gör det svårt att inordna telefonförsäljningen i lagens regelsystem
finner utskottet mot bakgrund av utvecklingen på området det angeläget
att möjligheterna att skapa ett bättre skydd för konsumenterna vid
telefonförsäljning närmare utreds. Utskottet vill dock understryka att
utskottet därvid inte åsyftat införandet av ett förbud mot telefonförsäljning,
eftersom denna försäljningsform i vissa fall innebär betydande
fördelar för konsumenterna.

Frågan har nu aktualiserats hos Kungl. Majit genom KO:s skrivelse till
justitiedepartementet. Utskottet förutsätter att den av KO begärda
översynen av hemförsäljningslagen kommer till stånd. Något initiativ från
riksdagens sida anser utskottet därför inte erforderligt. Motionen bör
följaktligen i denna del avslås.

Beträffande frågan huruvida kontantköp bör omfattas av hemförsäljningslagen
uttalade lagutskottet i sitt ovan redovisade betänkande vid
1971 års riksdag att det enligt utskottets mening förelåg skäl för att
också kontantköp skulle omfattas av hemförsäljningslagen. Sålunda,
framhöll utskottet, gäller också vid kontantförsäljning att köparen
befinner sig i ett psykologiskt underläge och att han saknar möjlighet att
jämföra pris, kvalitet m. m. i fråga om konkurrerande produkter på det
sätt som han kan göra vid besök i varuhus eller i flera med varandra
konkurrerande butiker, dvs. just omständigheter som föranlett den
aktuella lagstiftningen. Å andra sidan fann utskottet de i propositionen
anförda skälen (se s. 6 ovan) för att kontantköp inte skall omfattas av
lagstiftningen vara tungt vägande, och utskottet ansåg sig efter övervägande
böra inta samma ståndpunkt i frågan som kommit till uttryck i
propositionen. Utskottet framhöll att det vid sitt ställningstagande hade
beaktat att just i fråga om kontantköp den allmänna meningen torde vara

LU 1973:4

att affären är avslutad när varan betalats, varför det skulle te sig mindre
tilltalande att ge köparen rätt att riva upp en sådan affär.

Också denna fråga prövades vid 1972 års riksdag i anledning av
motioner i ämnet. Inte heller när det gällde kontantförsäljning förelåg det
enligt utskottet emellertid något material som visade att kontantförsäljning
till men för konsumenterna blivit speciellt vanlig och att omedelbara
lagstiftningsåtgärder därför var påkallade. Utskottet hemställde i sitt
ovannämnda av riksdagen godkända betänkande att motionen skulle
avslås. Utskottet förutsatte dock att bl. a. KO skulle ha sin uppmärksamhet
riktad på spörsmålet.

Frågan om kontantköp har inte berörts i KO:s i det föregående
redovisade skrivelse. KO har vid sin föredragning inför utskottet upplyst
att erfarenheterna av lagens tillämpning ännu inte gett vid handen att
försäljning mot kontant betalning i nämnvärd utsträckning skett i former
som innebär men för konsumenterna. KO har därför inte funnit
omedelbara lagstiftningsåtgärder påkallade.

Mot bakgrund av vad utskottet vid tidigare års riksdagsbehandling
uttalat i ämnet kan frågan om en utvidgning av hemförsäljningslagens
tillämpning till att avse även försäljning mot kontant betalning, om varan
samtidigt levereras, således synas något tidigt väckt. Om hem försäljningslagen,
såsom utskottet i det föregående förutsatt, blir föremål för en
översyn utgår likväl utskottet från att även förevarande fråga kommer att
prövas. Något initiativ från riksdagens sida kan inte anses erforderligt.
Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionen även i denna del.

På grund av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen

1. avslår motionen 1973:274, såvitt avser frågan om telefonförsäljning,

2. avslår motionen 1973:274, såvitt avser frågan om kontantköp.

Stockholm den 27 februari 1973

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s)*, fröken
Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m), Hammarberg (s), fru Åsbrink
(s), herr Sjöholm (fp), fru Lundblad (s), fru Jonäng (c)*, herrar
Andersson i Södertälje (s), Winberg (m)*, Israelsson (vpk), Olsson i
Sundsvall (c) och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1973:4

Reservation

av herrar Wiklund i Stockholm (fp), Lidgård (m), Sjöholm (fp), fru
Jonäng (c), herrar Winberg (m) och Olsson i Sundsvall (c), vilka ansett

dels att det stycke i utskottets betänkande som på s. 10 börjar med
orden ”Frågan har” och slutar med orden ”del avslås” bort ha följande
lydelse.

”Frågan har nu aktualiserats hos Kungl. Majit genom KO:s skrivelse
till justitiedepartementet. Enligt vad utskottet erfarit har Kungl. Majit
ännu inte tagit ställning till KO:s framställan. Utskottet anser det
angeläget att den av KO begärda översynen och utredningen snarast
kommer till stånd. Utskottet tillstyrker därför att riksdagen med bifall
till motionen i denna del hos Kungl. Maj:t begär att frågan om ett bättre
konsumentskydd vid telefonförsäljning snarast utreds.”

dels att det stycke i utskottets betänkande som på s. 11 börjar med
orden ”Mot bakgrund” och slutar med orden ”denna del” bort ha
följande lydelse.

”Utskottet har i det föregående tillstyrkt att frågan om bättre
konsumentskydd vid telefonförsäljning blir föremål för utredning. Även
om kontantförsäljningen ännu inte fört med sig problem av den
omfattning som förekommer vid telefonförsäljning anser utskottet det
lämpligt att vid den begärda översynen av hemförsäljningslagen även
förevarande fråga prövas. Utskottet tillstyrker därför motionen även i
denna del.”

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse.

”På grund av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen

1. med bifall till motionen 1973:274, såvitt avser telefonförsäljning,
hos Kungl. Maj:t hemställer att frågan om ett bättre
konsumentskydd vid telefonförsäljning snarast blir föremål
för utredning,

2. med bifall till motionen 1973:274, såvitt avser kontantköp,
hos Kungl. Maj:t hemställer att den under 1. begärda
utredningen även prövar frågan om en utvidgning av hemförsälj
ningslagens tillämpning till att avse jämväl kontantköp vid
samtidig leverans av varan.”

Särskilt yttrande

av herr Israelsson (vpk), som anför:

Vid behandlingen år 1971 i lagutskottet av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om hemförsäljning jämte motioner förelåg en motion
1971:1437 av fru Nordlander m. fl. (vpk). I denna motion yrkades bl. a.
att undantag inte skulle göras för kontantförsäljning i vad gällde lagens
tillämpningsområde. I en reservation uppföljdes detta yrkande dock med

LU 1973:4

den modifikationen att lagen skulle omfatta kontantköp som översteg 50
kr. Reservationen vann inte riksdagens bifall.

Hemförsäljningslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1971, kom
följaktligen inte att omfatta kontantförsäljning.

Sedan hemförsäljningslagen nu varit i kraft drygt ett och ett halvt år
har viss erfarenhet vunnits. Vid den föredragning som konsumentombudsmannen
(KO) gjort inför utskottet, i samband med behandlingen av
de motioner som föranlett detta betänkande, framgick att de hittillsvarande
erfarenheterna inte gett vid handen att försäljning mot kontantbetalning
i nämnvärd utsträckning skett i former som innebär men för
konsumenterna. KO påfordrar därför för närvarande inte några omedelbara
lagstiftningsåtgärder.

Att jag i detta sammanhang inte ansluter mig till reservationen innebär
inte att kravet från år 1971 i princip frånfallits. Jag vill framhålla att
utvecklingen i fråga om kontantköp noga följes av KO och att frågan tas
upp på nytt så snart det kan beläggas att kontant hemförsäljning sker till
men för konsumenterna.

)

GOTAB 73 3315 S Stockholm 1973