Lagutskottets betänkande i anledning av motion om pension till dispaschören Gösta Hasselrot (Betänkande 1973:LU11 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 11 år 1973

LU 1973:11

Nr 11

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om pension till
dispaschören Gösta Hasselrot.

I motionen 1973:411 av herr Hörberg (fp) och fru Fraenkel (fp)
hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en snabbutredning
beträffande möjligheterna att ge dispaschören Gösta Hasselrot statlig
pension då han uppnår 67 års ålder.

Bakgrund

De arbetsuppgifter, som ankommer på dispaschör, anges i första hand
i 7 kap. sjölagen (1891:35 s. 1), vilket innehåller bestämmelser om bl. a.
gemensamt haveri. Detta institut är av gammalt datum och helt säreget
för sjörätten. Något förenklat kan sägas, att en gemensamt haveri-akt
föreligger då — och endast då — en extraordinär uppoffring eller utgift
göres till gemensam räddning i syfte att bevara värden, som gemensamt är
utsatta för fara på sjön, från sådan fara. Gemensamt haveri skall bäras av
fartyg, frakt och last i förhållande till dessa intressens värde enligt
detaljerade regler därom. Utredning och fördelning av gemensamt haveri
verkställes genom en officiell handling, kallad dispasch (generaldispasch),
och upprättas av en särskild ämbetsman, dispaschör. I 7 kap. sjölagen
finns vidare bestämmelser som reglerar dispaschörs befattning med tvister
angående sjöförsäkring (partikulärdispasch).

Talan mot dispasch föres genom klander hos tingsrätten för den ort,
där dispaschen är utgiven. Vid handläggning av dispaschmål har tingsrätt
särskild sammansättning. Talan mot tingsrätts utslag eller beslut i
dispaschmål föres genom besvär i hovrätt. Slutinstans i dispaschmål är
högsta domstolen.

Dispaschör förordnas av Konungen. Närmare föreskrifter om dispaschörs
verksamhet återfinns i stadgan (1911:113) angående dispaschörsväsendet.
Som behörighetsvillkor föreskrivs bl. a. att dispaschör skall vara
lagfaren. Dispaschör lyder i och för tjänsten under hovrätten. Han får
inte ägna sig åt rederinäring och inte heller befatta sig med mäklareeller
skeppsklareraregöromål eller sjöförsäkringsverksamhet. Han får inte
heller i övrigt åtaga sig tjänst eller uppdrag eller utöva verksamhet som
kan vara hindrande för hans tjänstutövning såsom dispaschör. Dispaschör
är skyldig att inom sitt tjänstgöringsområde verkställa alla tjänståtgärder,
som enligt lag tillhör hans befattning och varom han vederbörligen
anmodas. Han skall å den ort där han är anställd, ha tjänsterum
tillgängligt för allmänheten under viss tid varje helgfri dag med vissa
närmare angivna undantag. Förordnande som dispaschör gällde ursprungligen
för obegränsad tid. Genom kungörelsen (1943:548) om ändrad
lydelse av § 2 stadgan angående dispaschörsväsendet infördes emellertid

1 Riksdagen 1973. 8 sami Nr 11

LU 1973:11

en bestämmelse om att dispaschör är skyldig att avgå från tjänsten vid
utgången av den kalendermånad, under vilken han uppnår 67 års ålder.
Denna ändring trädde enligt övergångsbestämmelserna i kraft den 6 juli

1943 men ägde ej tillämpning på de dåvarande dispaschörerna.

Dispaschör äger för utfört uppdrag uppbära skäligt arvode. Den som
inte är nöjd med betingat arvode äger påkalla domstols prövning därav i
den ordning som är stadgad för klander av dispasch.

Det finns för närvarande två dispaschörer, en i Stockholm och en i
Göteborg. Dispaschörens i Stockholm tjänstgöringsområde omfattar
Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar,
Gotlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Övriga län utgör dispaschörens
i Göteborg tjänstgöringsområde.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1968 hemställde
sjölagskommittén, under åberopande av en fortgående minskning av
antalet ärenden rörande dispasch, att åtgärder måtte vidtas för en
sammanslagning av de två dispaschörstjänsterna i Stockholm och Göteborg.
Eftersom en angiven förutsättning härför var att pensionsfrågan
ordnades för den dispaschör vars befattning ifrågasattes skulle indras
(tjänsten i Stockholm), men denna förutsättning inte visade sig vara för
handen, återkallades framställningen och ärendet avskrevs den 26 juni
1969 (kommunikationsdepartementet RS 6203/1968).

I sjölagskommitténs delbetänkande ”Registrering av fartyg, sjöpanträtt
och fartygshypotek, partrederi” (SOU 1970:74) påpekades, att
skyldighet föreligger för dispaschören i Stockholm att avgå från tjänsten
våren 1974. Kommittén föreslog att senast vid detta tillfälle skulle
antalet dispaschörstjänster nedbringas till en.

I remissyttrande över kommittéförslaget hade dispaschören i Stockholm
ingen annan erinran mot kommittéförslaget än att dispaschärendena
så skiftar i typ och omfattning att enbart statistiska uppgifter inte
berättigar till säkra slutsatser rörande verksamhetens omfång och
lönsamhet. Han delade uppfattningen att det finns skäl att dra in den ena
dispaschörstjänsten. Han tillfogade att en sådan indragning skulle
underlätta för den kvarvarande dispaschören att ordna verksamheten
rationellt och så att den ger rimlig utkomst samt att indragningen alltså
måste främja rekryteringen framdeles. Dispaschören ansåg, att tjänsten
borde dras in så snart tillfälle ges och senast våren 1974 då han själv är
skyldig att avgå.

I det till lagrådet den 26 april 1972 remitterade lagförslaget angående
sjöpanträtt och skeppshypotek m. m. har föredragande statsrådet Lidbom
upplyst att dispaschören i Stockholm nyligen begärt och beviljats
avsked från utgången av april 1972. Enligt föredragandens mening finns
det numera knappast underlag för mer än en verksam dispaschör i
Sverige. Enligt vad föredraganden inhämtat av chefen för kommunikationsdepartementet
kommer denne ej att föreslå att efterträdare utses till
dispaschören i Stockholm efter dennes avgång. Departementsförslaget
utgår i denna del från att endast en verksam dispaschör kommer att

LU 1973:11

finnas i Sverige när lagförslaget träder i kraft och att någon kompetensfördelning
därför inte blir behövlig.

Motionen

Motionärerna erinrar inledningsvis om att dispaschörerna är skyldiga
att hålla kontor, avlöna den för tjänsten erforderliga personalen och svara
för övriga omkostnader förenade med tjänsten. Dispaschören får inte
något bidrag från det allmänna eller från annat håll. Hans intäkt består av
dispaschörsarvoden, och han är således helt beroende av att sådana
inflyter. Med hänsyn till verksamhetens natur är det uppenbart att
dispaschören inte har möjlighet att påverka frekvensen av uppdragen.
Härtill kommer att han enligt dispaschörsstadgan är förhindrad att utöva
annan verksamhet sammanhängande med rederi- och sjöförsäkringsbranscherna
för att därmed skaffa sig inkomster. Detta kan under nedgångstider
medföra ekonomiska problem och risker för dispaschören.

Motionärerna framhåller att underlaget för dispaschörernas verksamhet
varierat under efterkrigstiden. Det föreligger framför allt en påtaglig
tendens till minskning i fråga om utredning och fördelning vid haverier,
bl. a. av den anledningen att det skett en stark nedgång av antalet fartyg i
den svenska handelsflottan och att en utveckling ägt rum mot bättre
fartyg och säkrare sjöfartsförhållanden, varigenom olyckorna till sjöss i
påtaglig grad nedbringats.

Motionärerna fäster uppmärksamheten vid att dispaschören i Stockholm
hårdare än sin kollega i Göteborg drabbats av den nämnda
utvecklingen, vilket beror på att tyngdpunkten i den svenska sjöfarten
alltmer kommit att ligga i Göteborg. Det finns enligt motionärerna
anledning att förmoda att den konstaterade minskningen i underlaget för
dispaschörsverksamheten i Stockholm kommer att fortsätta.

Före 1943 förordnades dispaschören på livstid, påpekar motionärerna.
Den nuvarande dispaschören i Stockholm Gösta Hasselrot är enligt
motionärernas uppgifter född 1907 och förordnades som dispaschör den
15 november 1943. Utan att dispaschörerna först bereddes tillfälle att
yttra sig infördes enligt vad motionärerna anger fr. o. m. den 1 januari

1944 en bestämmelse om att dispaschör skall vara skyldig att avgå från
tjänsten vid uppnådda 67 års ålder. Någon rätt till pension omnämndes
därvid inte, konstaterar motionärerna.

Motionärerna hänvisar till att dispaschören Hasselrot avgick från
tjänsten den 1 maj 1972. Han skall avveckla de ärenden som inkommit
före nämnda tidpunkt, men därefter uppkommande ärenden handläggs av
dispaschören i Göteborg.

Motionärerna framhåller att dispaschörstjänsten har en i våra dagar
något egendomlig status när det gäller såväl avlöning som pensionsförhållanden.
Därtill kommer, anför motionärerna, att förhållandena i
dispaschörsstadgan ändrats sedan dispaschören Hasselrot tillträdde sin
tjänst i Stockholm. När Hasselrot 1974 uppnår 67 års ålder, är han
sålunda inte berättigad till någon pension. Detta finner motionärerna

LU 1973:11

orimligt mot bakgrund av hans cirka 30-åriga tjänstgöring i en befattning
av detta slag.

Utskottet

I förevarande motion yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en
snabbutredning beträffande möjligheterna att ge dispaschören Gösta
Hasselrot statlig pension då han uppnår 67 års ålder.

Av för utskottet tillgängliga uppgifter framgår att Hasselrot, som är
född den 22 april 1907, av Kungl. Maj:t den 5 november 1943 förordnats
att vara dispaschör i Stockholm fr. o. m. den 1 januari 1944. Enligt 2 §
stadgan (1911:113) angående dispaschörsväsendet i dess lydelse efter den
6 juli 1943 är dispaschör skyldig att avgå från tjänsten vid utgången av
den kalendermånad, under vilken han uppnår 67 års ålder. Hasselrot har
på egen begäran beviljats avsked från utgången av april 1972. På grund av
den fortgående minskningen av ärenden rörande dispasch föreligger enligt
uppgift för närvarande ej några planer på att utse efterträdare till
Hasselrot.

Av den föregående redogörelsen (s. 1) framgår att en dispaschör i
princip är en fri yrkesutövare, vars verksamhet inte är förenad med
tjänstepensionsrätt enligt de statliga pensionsbestämmelserna. Såsom
motionärerna framhållit har emellertid dispaschörsyrket erhållit en
författningsmässig reglering som i åtskilliga hänseenden innebär avvikelser
från vad som normalt gäller beträffande egna företagare. Sålunda är
exempelvis dispaschörs möjligheter att åtaga sig bisysslor starkt kringskurna
enligt dispaschörsstadgan. En sådan inskränkning får givetvis
särskild betydelse i ett läge, när den ordinarie verksamhetens omfång och
lönsamhet kontinuerligt minskar på det sätt som under senare år skett
framför allt i fråga om dispaschörstjänsten i Stockholm. Ett ställningstagande
till frågan huruvida Hasselrot med hänsyn till de föreliggande
speciella omständigheterna bör i särskild ordning tillerkännas någon form
av statlig tjänstepensionsförmån — liksom initiativtagandet till den
närmare utredning som därvid erfordras — ankommer enligt utskottets
mening i första hand på Kungl. Maj:t. Utskottet föreslår att riksdagen ger
Kungl. Maj:t till känna denna utskottets uppfattning.

På grund av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i
anledning av motionen 1973:411.

Stockholm den 3 april 1973

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

LU 1973:11

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Svanström
(c), fröken Anderson i Lerum (s), herrar Hammarberg (s), Börjesson i
Falköping (c)*, fru Åsbrink (s), fru Lundblad (s), fru Jonäng (c), herrar
Andersson i Södertälje (s), Winberg (m), Israelsson (vpk)*, Adolfsson
(m)*, fru Swartz (fp) och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 73 3498 S Stockholm 1973