Lagutskottets betänkande i anledning av motion om rätt till ersättning ur kvarlåtenskap för vård av den avlidne (Betänkande 1973:LU1 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 1 år 1973

Nr 1

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om rätt till ersättning ur
kvarlåtenskap för vård av den avlidne.

I motionen 1973:273 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Eriksson
i Bäckmora (c) hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om
utredning av möjligheterna att i ärvdabalken införa en bestämmelse som
tillförsäkrar familjemedlem, hushållerska eller annan den avlidne närstående
person skälig ersättning ur boets behållning för vårdarbete som
utförts, trots att ej avtal finnes.

Nuvarande förhållanden

Det torde ej vara ovanligt att hushållerskor, hemmadöttrar och andra
personer i liknande ställning arbetar i hemvårdande uppgifter utan att för
dem bevisligen föreligger något tjänsteavtal, som reglerar löneförmåner
och dylikt. Någon lagbestämd rätt finns ej för dem att i efterhand erhålla
kontant ersättning utöver det underhåll i form av bostad, mat, fickpengar
m. m., som må ha utgått. Lönekrav av nu avsedd art föreligger emellertid
ej sällan till domstolarnas prövning. Nuvarande praxis härvidlag torde
innebära att huvudsakligen kontraktsrättsliga synpunkter anlägges, dvs.
att domstolarna i första hand ingår på en bedömning av vad parterna kan
antagas ha avsett skola gälla dem emellan. Det blir således av betydelse
om vederbörande förlitat sig på en utfästelse om framtida ersättning.
Härvid kan det förhålla sig så att arbetstagaren avstått från att begära
kontant lön just emedan arbetsgivaren förespeglat henne att hon i
framtiden skulle få ersättning genom att bli ihågkommen i testamente
eller på annat sätt. Att den arbetande haft ställning som tjänare och att
arbetet varit omfattande och nyttobringande kan vara indicier på att det
varit i förväntan på framtida gottgörelse som hon avstått från att fordra
kontant lön. Ställning som familjemedlem, släktskap med den, för vilken
arbetet utförts, egna förmögenhetstillgångar och frihet att disponera över
en del av sin arbetskraft, är omständigheter som kan föranleda att
arbetstagaren ej får rätt till ersättning. Om ett lönekrav av det nu berörda
slaget framställs först i anslutning till arbetsgivarens frånfälle, blir hans
dödsbo arbetstagarens motpart. Fastställs rätt till lön, vare sig det nu sker
genom domstols dom eller genom uppgörelse utanför rätta, skall
lönebeloppet i princip utbetalas innan boet skiftas.

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 1

LU 1973:1

Motionen

Motionärerna anför inledningsvis att de s. k. hemmadöttrarna, som
vårdar sina föräldrar utan eller med ringa ersättning härför, utgör en
relativt liten grupp i samhället. De befinner sig enligt motionärerna i en
otrygg ekonomisk ställning. När föräldrarna avlider, har de små möjligheter
att kunna hävda sin rätt till vårdersättning ur dödsboet, eftersom de
ej kan styrka denna medelst avtal eller dylikt.

Enligt motionärernas mening är det angeläget att ifrågavarande
kategori arbetstagare får skälig ersättning för sitt vårdarbete. Motionärerna
anser att ett tillägg till ärvdabalken kunde ge det åsyftade
resultatet. Förslagsvis skulle tillägget ha följande lydelse: ”Har familjemedlem,
hushållerska eller annan den avlidne närstående person under en
tid av minst ett år utfört arbete för den avlidnes räkning utan att därmed
erhålla skälig ersättning för sitt arbete, må vederbörande av boets
behållning innan skifte företagits erhålla skälig ersättning för utfört
arbete.” I fråga om ”skälig ersättning” bör hänsyn tas till i orten gängse
belopp, såvida viss reducering inte uppenbarligen föranleds av speciella
omständigheter, underårighet eller dylikt.

Ett sådant tillägg i ärvdabalken, anser motionärerna, skulle möjliggöra
för många berörda att få ut skälig ersättning ur boet innan skifte
förrättas. Dödsbodelägarna skulle inte längre kunna avfärda framställda
ersättningsanspråk med hänvisning till att avtal ej finns. Tvist skulle
endast kunna uppstå huruvida arbete utförts och om ersättning redan
erhållits. Har ej ersättning utgått till ”skäligt belopp” skulle den som
utfört vårdnadsarbete kunna göra sin fordran gällande vid bouppteckningen
och innan skiftet företas få ut sin fordran i boet.

Motionärerna anför vidare att liknande motionsyrkanden avslagits av
bl. a. 1972 års vårriksdag. Därefter har det inträffat att den 3 mars
samma år i Norge antagits en ny arvslag i vilken intagits en bestämmelse
om rätt för hemmavarande barn, som utan ersättning tagit vård om
arvlåtaren, att före arvskiftet få ersättning ur boet om det kan anses
skäligt med hänsyn till omständigheterna. Enligt motionärernas mening
talar starka skäl för att man även i svensk lagstiftning inför en sådan
bestämmelse.

Socialpolitiska kommittén m. m.

Socialpolitiska kommittén redovisade i september 1962 (stencil
1963:2 socialdep.) vissa undersökningar rörande frågan om stödåtgärder
till de s. k. hemmadöttrarna. Uppdraget gällde en kartläggning av
föreliggande behov och förslag till eventuellt erforderliga åtgärder.
Kommittén tillställde varje kommun frågeformulär angående antalet
hemmadöttrar i kommunen och deras situation. Svar inkom från 75
procent av kommunerna. Dessa svar utvisade att antalet ensamställda f. d.
hemmadöttrar — ogifta kvinnor som huvudsakligen vårdat föräldrar eller
anhöriga — med försörjningssvårigheter uppgick till 1 581. Av dessa

LU 1973:1

bodde tre fjärdedelar i landskommuner. Utredningen visade vidare att av
de f. d. hemmadöttrarna hade 512 förtidspension. Antalet redovisade
aktiva hemmadöttrar uppgick till 2 495. Även om kommunen inte
redovisat samtliga fall så ansåg kommittén det tydligt att antalet f. d.
hemmadöttrar med försörjningssvårigheter var litet. I flertalet kommuner
fanns inget eller endast något enstaka fall. De personer det gällde
representerade inte en kategori, som gick att avgränsa och beskriva i
enkla termer. Flertalet hade nedsatt arbets- och försörjningsförmåga, men
åtskilliga av dem som kommit med i undersökningen hade förvärvsarbete
eller hade haft det för inte länge sedan.

De ensamställda f. d. hemmadöttrarna bestod enligt kommittén av i
hög grad individuellt betonade fall, som vart och ett krävde särskild
behandling. De problem, som undersökningen pekade på, var inte alltid
ekonomiska eller av enbart ekonomisk natur. De åtgärder som påkallades
avsåg arbetsanskaffning, medicinsk vård och behandling, arbetsvärd eller
annan form av rehabilitering, ekonomisk hjälp och personlig rådgivning.
Kommittén betonade vidare att det behövdes upplysning och aktiv
personlig medverkan från kommunernas sida, med andra ord en allmän
kurativ verksamhet. Kommunala förtroendemän och tjänstemän hade en
stor uppgift att fylla på detta område.

Det framhölls också att den kraftiga utbyggnaden av den allmänna
arbetsförmedlingen och arbetsvärden skett bl. a. med tanke på den typ av
problem som f. d. hemmadöttrar representerar. Inom ramen för arbetsmarknadsverkets
ansträngningar att bistå äldre kvinnor att finna en väg
till — eller tillbaka till — arbetsmarknaden borde enligt kommittén många
av de aktuella problemen kunna finna en lösning.

Kommittén diskuterade också frågan om generösare grunder vid
bedömning av rätten till förtidspension till hemmadöttrar och fann
därvid att de hjälpbehov, som kan föreligga för f. d. hemmadöttrar, inte
lämpligen bör tillgodoses genom särskilda bestämmelser i lagen om
allmän försäkring. Denna lag avsåg i princip att bereda medborgarna
ekonomiskt skydd efter generella bedömningsgrunder.

I anledning av kommitténs förslag utfärdade Kungl. Maj.t år 1963 ett
cirkulär (SFS 1963:698), vari anförs:

Kungl. Maj:t vill härmed göra socialnämnderna och arbetsförmedlingsorganen
uppmärksamma på vad socialpolitiska kommittén anfört och
framhålla vikten av att de aktivt medverka för att hjälpa ifrågavarande
hemmadöttrar, särskilt i det läge som uppstår då hemmadöttrarnas
vårduppgift bortfaller exempelvis till följd av att den vårdade personen
intages på vårdinrättning eller avlider. Det åligger socialstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen att meddela de råd och anvisningar som må
finnas erforderliga för ändamålet.

Tidigare riksdagsbehandling

Liknande motionsyrkanden har prövats och avslagits av riksdagen åren
1964 (1LU 1964:18), 1966 (1LU 1966:10), 1969 (1LU 1969:17) och

1* Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 1

LU 1973:1 4

1971 (LU 1971:1). En närmare redogörelse för ärendenas behandling
finns intagen i utskottets betänkande LU 1972:1 s. 4—7.

Också vid 1972 års riksdag prövades i anledning av en motion
(1972:15) frågan om möjligheterna för bl. a. hemmadöttrar att få
ersättning ur kvarlåtenskapen för sitt arbete. Lagutskottet fann i sitt av
riksdagen godkända betänkande (LU 1972:1) ej skäl att frångå den
bedömning av frågan som dittills gjorts. Utskottet kunde således inte
biträda motionärens förslag om tillägg i ärvdabalken för att tillgodose
ifrågavarande grupps intressen. Utskottet ville dock framhålla det stora
värdet, såväl för den enskilde som för samhället, av ifrågavarande
personers arbete. Det var därför angeläget att deras intressen tilldogosågs
genom andra åtgärder från samhällets sida.

Enligt utskottets mening var det självfallet av stor betydelse att regelrätta
anställningsavtal upprättades så att lön kunde utgå redan under
vårdtiden. Att så skedde hade ju bl. a. betydelse för möjligheten att
erhålla tjänstepension och ersättning vid sjukdom. I fråga om upprättande
av tjänsteavtal torde socialnämnderna i viss utsträckning kunna
medverka. I detta sammanhang erinrade utskottet även om att statsbidrag
sedan några år tillbaka utgick till den sociala hemhjälpen, något som
underlättade för kommunerna att lämna ersättning åt vårdare i enskilt
hem av åldringar eller handikappade. De hemvårdsbidrag som landstingen
betalade ut för vård av person som var i kontinuerligt behov av
sjukvårdande insatser gjorde det också möjligt att avlöna ”hemmadöttrar”
och andra anhöriga för deras arbete. Enligt utskottets mening torde i
framtiden ett allt större antal av de anhöriga som har till sin huvudsakliga
uppgift att i hemmen hjälpa åldringar och handikappade komma att få
inkomst som hemsamariter från sitt vårdarbete.

Utskottet anförde vidare att för de personer, som — trots de
möjligheter till ersättning som erbjöds genom kommunala insatser —
utfört oavlönat vårdarbete, blev svårigheterna naturligtvis mest framträdande
när den vårdade avled eller intogs på vårdinrättning. Problemen var
då inte bara av ekonomisk natur. De åtgärder som påkallades kunde avse
arbetsanskaffning, medicinsk vård och behandling, arbetsvärd eller annan
form av rehabilitering, personlig rådgivning eller allmänt kurativa insatser.
Lösningen av dessa ofta trängande hjälpbehov kunde således sökas på
olika vägar. Därvid syntes enligt utskottet, i enlighet med vad riksdagen i
andra sammanhang uttalat, i första hand böra prövas de möjligheter som
arbetsmarknadspolitiken erbjöd, såsom förmedling av arbetsanställning,
vidareutbildning, omskolning och arbetsvärd i olika former. Utskottet
medgav dock att det utan tvivel var så att åtskilliga av de personer, varom
var fråga, nått sådan ålder att dylika åtgärder framstod som orealistiska.
För dessa personer kunde emellertid enligt utskottets uppfattning de
vidgade möjligheter till förtidspensionering, som 1970 års riksdag fattat
beslut om, efter prövning i enskilt fall, komma att erbjuda en godtagbar
lösning.

Avslutningsvis framhöll utskottet att utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet (KSA-utredningen) i sitt under år 1971 avgivna betänkande
ägnat speciell uppmärksamhet åt dem som i olika åldrar sökte sig ut i

LU 1973:1

arbetslivet efter att under längre tid huvudsakligen ha ägnat sig åt att
vårda och hjälpa åldring eller handikappad. Utredningen föreslog sålunda
att ifrågavarande grupp skall kunna bygga upp en rätt till kontant
arbetsmarknadsstöd genom sådant vårdarbete. Ställningstagande till
KSA-utredningens förslag beräknades kunna ske vid 1973 års riksdag.

KSA-utredningens förslag

I ett den 29 april 1971 dagtecknat betänkande ”Försäkring och annat
kontant stöd vid arbetslöshet” (SOU 1971:42) har utredningen lagt fram
förslag till lag om arbetslöshetsförsäkring och förslag till lag om kontant
arbetsmarknadsstöd. Enligt 7 § i sistnämnda lagförslag skall ifrågavarande
grupp kunna bygga upp rätt till kontant arbetsmarknadsstöd genom vård
av åldringar och handikappade. I motiveringen till detta förslag har
utredningen anfört följande.

I fråga om kontant arbetsmarknadsstöd har utredningen övervägt
möjligheterna att jämställa oavlönat vårdarbete med förvärvsarbete i
större utsträckning än som föreslagits beträffande arbetslöshetsförsäkringen.
För åtskilliga som under längre tid huvudsakligen ägnat sig åt vård
av föräldrar, annan anhörig eller andra personer, för vilka de ansett sig ha
ansvar, kan vårduppgiften ha haft så betydande omfattning att den
utgjort ett väsentligt hinder för annat arbete. Har ersättning ej utgått för
detta vårdarbete, kan det enligt förutnämnda regler ej räknas som
förvärvsarbete.

Fullgörande av sådana vårduppgifter måste dock oftast anses vara en
arbetsinsats av värde inte bara för den vårdade och dennes familj.
Vårdinsatsen är en del av de omsorger, för vilka hela samhället har ansvar.
Har vårdnaden pågått regelbundet under längre tid och har den haft så
betydande omfattning att vårdaren varit förhindrad att stå till arbetsmarknadens
förfogande, finns goda skäl att jämställa vårdinsatsen med
förvärvsarbete vid tillämpning av arbetsvillkoret.

Framdeles torde en allt större del av dessa vårduppgifter komma att
utföras under former som kan likställas med förvärvsarbete, främst som
social hemhjälp till åldringar och handikappade. I socialstyrelsens råd och
anvisningar i socialvårdsfrågor (nr 175, utgivna i januari 1965) anges som
mål för hemsamaritverksamheten att så många åldringar och handikappade
som möjligt skall kunna leva kvar i sina invanda miljöer.
Institutionsvård bör inte bli aktuell förrän det krävs så kvalificerad vård
eller sådan tillsyn att den inte kan ges i hemmet. Socialstyrelsen har med
anledning av förfrågningar om olika problem i samband med anlitande av
anhöriga som hemsamariter hos åldringar och handikappade även
framhållit att anhörighjälpen i största möjliga utsträckning bör tillvaratas
och att anhörig, anlitad som hemsamarit, bör avlönas enligt samma
normer som gäller för kommunens övriga samariter.

Socialstyrelsen har i detta sammanhang även understrukit att det —
såväl från den anhöriges som från kommunens synpunkt — är synnerligen
fördelaktigt om en anhörig är hemsamarit. Antalet timmar som den
gamla eller handikappade får tillsyn blir ju ofta större än det antal
arbetstimmar, för vilka den anhöriga hemsamariten erhåller arvode.

Utredningen har även funnit stöd för antagandena om den framtida
utvecklingen i handikapputredningens betänkande Kommunerna och den
sociala omvårdnaden (SOU 1967:53). Där framhålls (s. 66) att anhörigas

LU 1973:1

uppoffringar för många människor är en förutsättning för att de skall
kunna bo kvar hemma och klara det dagliga livet. Vidare anförde
utredningen: ”Handikapputredningen finner att en god omvårdnad
innefattar stöd och hjälp också till alla dem, anhöriga och andra, som i
sina hem vårdar handikappade. Det torde i de flesta fall vara lämpligt att
dimensionera och utforma hemhjälpsorganisationen så att dessa vårdares
behov av avbytarhjälp kan tillgodoses. Detta behov bör bedömas
generöst. Likaså bör kommunerna — med en generös bedömning av den
handikappades hjälpbehov — ersätta vårdarbetet. Det statliga stödet till
social hemhjälp, 35 procent av kommunernas nettokostnader, kan i båda
fallen utgå med tillämpning av kungörelsen om statsbidrag till social
hemhjälp (1964:427). Socialstyrelsen har erinrat härom i skrivelse till
kommunerna.”

Av riksdagen med anledning av handikapputredningens förslag beslutade
ändringar i lagen om socialhjälp, som trädde i kraft 1.7.1968,
innebar en ytterligare markering av det allmänna samhällsansvaret för att
den enskilde medborgarens vårdbehov tillgodoses och av kommunernas
, skyldigheter att vidtaga alla härför erforderliga åtgärder. Detta får ses
som uttryck för en aktiv socialpolitik från samhällets sida.

Ett allt större antal även av de anhöriga som har till sin huvudsakliga
uppgift att i hemmen hjälpa åldringar och handikappade kan således i
framtiden förutsättas få inkomst som hemsamariter från sitt vårdarbete.
Därmed har de möjligheter att uppfylla arbetsvillkoret och får därigenom
rätt till försäkringsersättning eller — om de inte är försäkrade — till
kontant arbetsmarknadsstöd. Särskilda regler fordras endast för den som
inte har haft inkomst av sitt vårdarbete.

Proposition i anledning av utredningens förslag kan förväntas komma
att föreläggas innevarande års vårriksdag.

Gällande rätt i de nordiska länderna

Danmark

Ersättning till hemmavarande barn, som vårdat föräldrar, kan utgå ur
dödsboet endast om det föreligger ett under arbetsgivarens livstid träffat
avtal härom.

Norge

I Norge har man i rättspraxis haft en mycket liberal inställning till
hithörande problem. Bedömer domstolen att ett arbetstagareförhållande
har förelegat, brukar lönekravet bifallas, även utan att skriftligt eller
muntligt avtal träffats härom under arbetsgivarens livstid. Den hemmavarande
vårdarens fordran blir således att betrakta som en skuld i
dödsboet. Som motionären påpekat utfärdades den 3 mars 1972
en ny arvslag. I kapitel V. § 36 andra stycket har intagits en
bestämmelse om hemmavarande barns rätt till ersättning ur dödsboet.
Bestämmelsen har i svensk översättning följande lydelse:

Hemmavarande barn som utan rimligt vederlag har gjort särskilt
mycket för arvlåtaren, kan vid arvskiftet kräva att få ett belopp ur boet
som särskild lott om detta är rimligt med hänsyn till omständigheterna.
Beloppets storlek skall avpassas efter omständigheterna. Vid avgörandet
av om särskild lott skall utgå och av dess storlek skall hänsyn tas bl. a. till

LU 1973:1

den insats som barnet gjort, till bamets möjligheter att få arbete, till hur
stor arvslott barnet kommer att få och till bamets och de övriga
arvingarnas ekonomiska förhållanden.

Ifrågavarande bestämmelse fanns inte med i det för stortinget
framlagda förslaget till arvslag utan infördes av stortinget efter hemställan
av justitieutskottet (justitienemnda). I sin motivering anförde utskottet,
som var enhälligt, bl. a. följande.

Vid arvskifte kan det stundom vara så att en lika delning av arvet inte
skulle vara rimlig. Det händer inte så sällan att ett av barnen har stannat
kvar hemma hos föräldrarna och tagit hand och vård om dem när de
blivit gamla utan att få ersättning härför. I allmänhet har det inte träffats
något avtal om lön för det hemmavarande barnet. Men även om det finns
ett sådant avtal händer det att barnet inte fått ut full lön. Barnet har då
svårigheter att vid skiftet få full ersättning eftersom fordran på lön
preskriberas efter tre år. Utskottet anser att domstolen bör ha möjlighet
att rätta till dessa missförhållanden om inte de övriga arvingarna vill gå
med på en frivillig uppgörelse. Ifrågavarande barn måste dock ha gjort en
betydande insats innan det kan bli tal om att tillerkänna barnet ett
särskilt vederlag för arbetet.

Bestämmelsen bör, i alla fall för närvarande, enligt utskottets mening
avgränsas till barn efter arvlåtaren. Också andra kan ha gjort en insats
som borde honoreras men det är särskilt mellan föräldrar och barn som
det är svårt att fastställa om ett avtal om lön förelegat. Bestämmelsen bör
också avgränsas till hemmavarande barn, således barn som antingen bor i
hemmet eller har sin dagliga verksamhet där. Ersättningens storlek bör
avpassas efter hur omfattande och långvarigt arbetet har varit, hur
gammalt barnet är, vilka möjligheter barnet har på arbetsmarknaden, hur
stora tillgångarna är i boet och hurudan arvingarnas ekonomi är.
Sammantaget måste en skälighetsuppskattning ske när beloppets storlek
skall avpassas.

Utskottet avser att bestämmelsen skall ta sikte på barn som har
arbetat hemma hos föräldrarna efter avslutad skolgång och så länge

föräldrarna har kunnat bo i hemmet. Vistelse på ålderdomshem eller

sjukhus under den sista levnadstiden bör därför inte inverka på

vederlagskravet när detta annars är rimligt efter beaktande av de

omständigheter som utskottet ovan redovisat. Man bör inte heller ta
hänsyn till att hemmavarande barn kan få rätt till pension enligt de
särskilda bestämmelser om pension efter avliden.

Finland

Krav på vårdnadsersättning till familjemedlen kan tas upp som skuld i
bouppteckningen endast i händelse av att ett skriftligt avtal om ersättning
upprättats mellan den avlidne och vårdaren och att detta företes för
skattemyndigheterna (arvsskattenämnden)„ Endast i detta fall kan det bli
fråga om boets skuld i den av lagen åsyftade meningen (Ärvdabalken 4 §:
”Boets tillgångar och skulder skola antecknas i bouppteckningen sådana
de voro vid dödsfallet.”). Om sådant avtal inte upprättats godtas
ersättningskravet inte av skattemyndigheterna, även om alla dödsbodelägarna
skulle ha accepterat det. Det anses då nämligen inte vara fråga om
den avlidnes skuld.

Utskottet

I motionen begärs utredning om möjligheterna att i ärvdabalken införa
en bestämmelse, som garanterar s. k. hemmadöttrar skälig ersättning för
arbete som de utfört i hemmet. Bestämmelsen bör enligt motionärerna
innehålla att familjemedlem, hushållerska eller annan den avlidne
närstående person, som under en tid av minst ett år utfört arbete för den
avlidnes räkning utan att erhålla skälig ersättning för sitt arbete, må
erhålla sådan ersättning av boets behållning innan arvskifte företas. Till
stöd för sitt yrkande åberopar motionärerna bl. a. att under 1972 en
motsvarande bestämmelse införts i den norska arvslagen.

Förslaget att tillgodose nu ifrågavarande grupp genom civilrättslig
lagstiftning har, såsom framgår av den föregående regdogörelsen, med
anledning av motioner behandlats vid 1964, 1966, 1969, 1971 och 1972
års riksdagar. I utlåtanden och betänkanden, som godkänts av riksdagen,
har vederbörande utskott funnit motionernas syfte synnerligen behjärtansvärt
men ansett att problemet icke borde lösas lagstiftningsvägen.
Till stöd härför har anförts att förhållandena kan vara så olika i skilda fall
att de knappast är ägnade för enhetlig reglering. Vidare skulle inte
möjligheterna till tvist på något avgörande sätt komma att begränsas
genom den ifrågasatta lagstiftningen. Särskilt frågan om vad som skall
anses vara skälig ersättning skulle under alla förhållanden kvarstå.
Härjämte har anmärkts att förslaget alltför mycket tar sikte på den
speciella situationen vid dödsfall.

Vid 1972 års riksdag underströk lagutskottet det stora värdet, såväl
för den enskilde som för samhället, av ifrågavarande personers arbete.
Utskottet fann det därför angeläget att deras intressen tillgodosågs genom
andra åtgärder från samhällets sida. Utskottet underströk betydelsen av
att regelrätta anställningsavtal upprättades så att lön kunde utgå redan
under vårdtiden. 1 fråga om upprättande av sådana avtal kunde enligt
utskottets mening socialnämnderna i viss utsträckning medverka. Utskottet
erinrade vidare om möjligheterna att genom hemvårdsbidrag
avlöna ”hemmadöttrar” och andra anhöriga som hemsamariter. Utskottet
framhöll också att problemen för dem som i hemmet utfört oavlönat
vårdarbete inte bara var av ekonomisk natur. De åtgärder som påkallades
kunde avse arbetsanskaffning, medicinsk vård och behandling, personlig
rådgivning eller allmänt kurativa insatser. Lösningen av dessa ofta
trängande hjälpbehov kunde sålunda sökas på olika vägar. Utskottet ansåg
därvid i första hand böra prövas de möjligheter som arbetsmarknadspolitiken
erbjuder, såsom förmedling av arbetsanställning, vidareutbildning,
omskolning och arbetsvärd i olika former. I vissa fall kunde enligt
utskottets mening de av 1970 års riksdag beslutade, vidgade möjligheterna
till förtidspension komma att erbjuda en lösning. Utskottet hänvisade
avslutningsvis till att utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet
(KSA-utredningen) föreslagit att ifrågavarande grupp skulle kunna bygga
upp en rätt till kontant arbetsmarknadsstöd genom vårdarbete i hemmet.

Motionärerna har till stöd för sitt yrkande som ny omständighet

LU 1973:1

åberopat att i Norge numera införts en bestämmelse motsvarande den
som motionärerna föreslagit. Förhållandena i Norge och Sverige, när det
gäller möjligheterna att tillvarata ifrågavarande grupps intressen, är dock
inte fullt jämförbara. Utskottet finner därför ej skäl att frångå den
ståndpunkt utskottet tidigare intagit, nämligen att förevarande problem
inte bör lösas på arvsrättslig väg. Utskottet kan således inte biträda
motionärernas förslag om tillägg i ärvdabalken för att tillgodose
”hemmadöttrarnas” intressen.

I detta sammanhang vill utskottet ånyo understryka det angelägna i
att ifrågavarande personers intressen tillgodoses genom andra åtgärder
från samhällets sida och då i första hand de åtgärder som utskottet
föregående år pekat på. Utskottet har också fått det intrycket att
kommunerna i allt större utsträckning kommit att utnyttja möjligheten
att avlöna ”hemmadöttrarna” som hemsamariter. Att så sker eller att
särskilt tjänsteavtal upprättas med den vårdade är av stor betydelse även
för möjligheterna att erhålla tjänstepension och sjukersättning. Genomförs
KSA-utredningens förslag att ifrågavarande personer skall kunna
bygga upp en rätt till kontant arbetsmarknadsstöd genom vårdarbete i
hemmet kommer deras ställning att ytterligare förbättras. Proposition på
grundval av utredningens förslag kommer enligt vad utskottet inhämtat
att föreläggas årets riksdag under vårsessionen.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1973:273.

Stockholm den 20 februari 1973

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Svanström
(c), Sundelin (s), fröken Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m),
Hammarberg (s)*, Börjesson i Falköping (c)*, fru Lundblad (s)*, herrar
Andersson i Södertälje (s), Winberg (m), Olsson i Sundsvall (c), Enlund
(fp)* och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Svanström (c), Lidgård (m), Börjesson i Falköping (c), Winberg
(m) och Olsson i Sundsvall (c), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets betänkande som börjar på s. 8 med
orden ”Motionärerna har” och slutar på s. 9 med orden ”under
vårsessionen” bort ha följande lydelse:

LU 1973:1

”Motionärerna har till stöd för sitt yrkande sorn ny omständighet
åberopat att i Norge numera införts en bestämmelse motsvarande den
som motionärerna föreslagit. Visserligen är förhållandena i Norge och
Sverige, när det gäller att tillvarata ifrågavarande grupps intressen, inte
fullt jämförbara. Den omständigheten att man i Norge funnit det
angeläget att införa en möjlighet för ifrågavarande kategori att få skälig
ersättning ur dödsboet för utfört arbete talar likväl för att frågan om
införande av motsvarande bestämmelse i Sverige närmare utreds. Utskottet
anser vidare följande omständigheter böra beaktas.

Obestridligen finns det ett inte obetydligt antal 'hemmadöttrar’ och
andra, som känt sig ha ansvar för att åldriga föräldrar, annan anhörig eller
andra personer får den vård de behöver och därför under lång tid utfört
oavlönat vårdarbete av betydande omfattning. Sådana vårdinsatser är en
del av de omsorger för vilka hela samhället har ansvar och det är därför
självklart att samhället genom olika insatser lämnar ifrågavarande
personer all möjlig hjälp när behov därav uppkommer, t. ex. vid den
vårdades frånfälle. Utskottet vill därför ånyo understryka vad utskottet
vid föregående års riksdag anförde om det angelägna i att regelrätta
anställningsavtal upprättas, att kommunerna utnyttjar möjligheterna att
avlöna vederbörande som hemsamarit samt att alla de möjligheter som
arbetsmarknadspolitiken erbjuder tillvaratas. Det synes utskottet också
angeläget att KSA-utredningens förslag, att ifrågavarande personer skall
kunna bygga upp en rätt till kontant arbetsmarknadsstöd genom
vårdarbete i hemmet, genomförs. Utskottet anser sig dock inte kunna
bortse från att ifrågavarande personer understundom inte vill fordra att
få ett anställningsavtal med den vårdade. Det kan heller inte uteslutas att
förhållandena är sådana att vederbörande vårdare inte anser sig böra
uppbära ersättning som hemsamarit. I detta sammanhang bör vidare
enligt utskottets mening beaktas att fullgörandet av vårdarbetet måste
anses vara en insats av värde för framför allt den vårdade och hans familj.
Det synes utskottet därför rimligt och i förhållande till övriga dödsbodelägare
rättvist att den som utfört oavlönat vårdarbete får ersättning av
dödsboet då behållningen är sådan att medel härför står till förfogande.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionärernas
yrkande om utredning av möjligheterna att i ärvdabalken införa en
bestämmelse som tillförsäkrar ifrågavarande personer rätt till skälig
ersättning för den vård som de gett den avlidne.”
dels att utskottet bort hemställa

”att riksdagen med bifall till motionen 1973:273 hos Kungl.
Maj:t begär utredning av möjligheterna att i ärvdabalken
införa en bestämmelse som tillförsäkrar familjemedlem,
hushållerska eller annan den avlidne närstående person skälig
ersättning ur dödsboets behållning för vård av den avlidne.”

LU 1973:1

Särskilt yttrande

av herrar Wiklund i Stockholm (fp) och Enlund (fp), som anför:

Obestridligen finns det många ”hemmadöttrar” och andra, som av
personliga skäl av olika slag känner speciellt ansvar för att åldriga
föräldrar, annan anhörig eller andra personer får den vård de behöver och
därför under lång tid utför oavlönat vårdarbete av betydande omfattning.
Sådana vårdinsatser är en del av de omsorger för vilka hela samhället har
ansvar. Det får därför anses självklart att samhället genom olika sociala
insatser lämnar ifrågavarande personer all möjlig hjälp när behov därav
uppkommer, t. ex. vid den vårdades frånfälle. Vi kan därför helt
instämma i vad utskottet vid föregående års riksdag uttalade om
betydelsen av socialnämndernas medverkan till att regelrätta anställningsavtal
upprättas, att kommunerna utnyttjar möjligheterna att avlöna
ifrågavarande personer som hemsamariter samt att arbetsmarknadspolitikens
möjligheter tillvaratas. Av särskild betydelse anser vi vara det
av KSA-utredningen framlagda förslaget att rätt till kontant arbetsmarknadsstöd
skall kunna byggas upp genom att vederbörande i enskilt hem
vårdar eller hjälper åldring eller handikappad. Proposition på grundval av
utredningens betänkande har aviserats till årets riksdag under vårsessionen.
Vi vill därför nu understryka det angelägna i att utredningens förslag
i denna del genomförs.

Även om nu föreliggande slag av frivilliga vårdinsatser sålunda i regel
kan komma att kompenseras genom samhällets insatser vill vi inte
utesluta att det kan inträffa enstaka fall där en person som vårdat en
anhörig inte får en rimlig kompensation för det behjärtansvärda arbete
han utfört. I sådana fall talar vissa skäl för att han, såsom motionärerna
föreslagit, borde få en skälig ersättning av dödsboet, om boet har
tillgångar som medger detta. Vi vill dock påpeka att motionärernas
förslag inte undanröjer möjligheterna till tvist med övriga dödsbodelägare.
Såsom vid tidigare års riksdagsbehandling framhållits skulle bl. a.
frågan om vad som skall anses vara skälig ersättning kvarstå. Med hänsyn
härtill har vi inte ansett oss kunna tillstyrka bifall till motionärernas
yrkande om en särskild utredning av möjligheterna att i ärvdabalken
införa en bestämmelse om ersättning i hithörande fall. Självfallet bör
dock problemet uppmärksammas då en översyn av ärvdabalken kan bli
aktuell. Därvid bör även erfarenheterna av den i Norge helt nyligen
införda, till speciella fall begränsade,bestämmelsen kunna beaktas.

GOTAB 73 3249 S Stockholm 1973