Lagutskottets betänkande i anledning av motion om s. k. hemmadotters rätt till ersättning ur kvarlåtenskap i vissa fall (Betänkande 1972:LU1 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 1 år 1972 LU 1972

Nr 1

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om

s. k. hemmadotters rätt till ersättning ur kvarlåtenskap i vissa fall.

I motionen 1972:15 av herr Börjesson i Falköping hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär skyndsam utredning om möjligheterna
att i ärvdabalken införa ett tillägg, som garanterar s. k. hemmadöttrar
skälig ersättning för arbete som de utfört i hemmet mot endast fritt vivre,
med förslagsvis följande innebörd: ”Har familjemedlem, hushållerska eller
annan den avlidne närstående person under en tid av minst ett år utfört
arbete för den avlidnes räkning utan att därmed erhålla skälig ersättning
för sitt arbete, må vederbörande av boets behållning innan skifte
företagits erhålla skälig ersättning för utfört arbete.”

Nuvarande förhållanden

Det torde ej vara ovanligt att hushållerskor, hemmadöttrar och andra
personer i liknande ställning arbetar i hemvårdande uppgifter utan att
för dem bevisligen föreligger något tjänsteavtal, som reglerar löneförmåner
och dylikt. Någon lagbestämd rätt finns ej för dem att i efterhand
erhålla kontant ersättning utöver det underhåll i form av bostad,
mat, fickpengar m. m., som må ha utgått. Lönekrav av nu avsedd art
föreligger emellertid ej sällan till domstolarnas prövning. Nuvarande
praxis härvidlag torde innebära att huvudsakligen kontraktsrättsliga synpunkter
anlägges, dvs. att domstolarna i första hand ingår på en bedömning
av vad parterna kan antagas ha avsett skola gälla dem emellan.
Det blir således av betydelse om vederbörande förlitat sig på en utfästelse
om framtida ersättning. Härvid kan det förhålla sig så att arbetstagaren
avstått från att begära kontant lön just emedan arbetsgivaren
förespeglat benne att hon i framtiden skulle få ersättning genom att bli
ihågkommen i testamente eller på annat sätt. Att den arbetande haft
ställning som tjänare och att arbetet varit omfattande och nyttobringande
kan vara indicier på att det varit i förväntan på framtida gottgörelse
som hon avstått från att fordra kontant lön. Ställning som familjemedlem,
släktskap med den, för vilken arbetet utförts, egna förmögenhetstillgångar
och frihet att disponera över en del av sin arbetskraft, är omständigheter
som kan föranleda att arbetstagaren ej får rätt till ersättning.
Om ett lönekrav av det nu berörda slaget framställs först i anslutning
till arbetsgivarens frånfälle, blir hans dödsbo arbetstagarens

Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 1

LU 1972:1

motpart. Fastställs rätt till lön, vare sig det nu sker genom domstols dom
eller genom uppgörelse utanför rätta, skall lönebeloppet i princip utbetalas
innan boet skiftas.

Motionen

Motionären anför inledningsvis att de s. k. hemmadöttrarna, som
vårdat sina föräldrar eller invalidiserade syskon etc. i hemmet, utgör en
relativt liten grupp arbetstagare i samhället. Trots välfärdsanordningar
och ett omfattande reformarbete för att ge alla medborgare som har
behov av vård etc. tillfredsställande möjligheter härtill finns dock ännu
gamla och sjuka som helst vill stanna i sin hemmiljö, framhåller
motionären och tillägger att detta i många fall möjliggjorts genom ett
uppoffrande arbete av en anhörig. Samhället har enligt motionären
härigenom besparats icke obetydliga belopp, då det ofta har gällt gamla
och sjuka med uppenbara vårdbehov.

De s. k. hemmadöttrarnas situation har, fortsätter motionären, uppmärksammats
i en rad riksdagsmotioner med krav på större ekonomisk
trygghet för dem som arbetstagare. Ofta har det nämligen visat sig att
något anställningsavtal inte föreligger — dottern har sett det som en
naturlig plikt att vårda t. ex. sina föräldrar när dessa så önskat. I många
fall har hon på detta sätt tvingats avstå från utbildning, förvärvsarbete
och till och med äktenskap för att helt ägna sig åt insatserna för sina
anhöriga.

Motionären framhåller att dessa hemmadöttrar med ansvar och kunnighet
handhaft skötseln av hemmet mot endast fritt vivre och i vissa
undantagsfall en ringa kontant ersättning. Samma förhållanden sägs ha
förelegat för kvinnor som trätt till i husmors ställe när denna avlidit och
familjen behövt någon att sköta hemmet. I en sådan situation vill
vederbörande enligt motionären inte ställa anspråk på anställningsavtal
eller ersättning för arbetet. Under en följd av år kan hon mot mat och
husrum lägga ner ett uppoffrande arbete utan att ha sin ekonomiska
ställning på något sätt tryggad. När så den vårdade avlider eller arbetet
måste upphöra på grund av andra förhållanden visar det sig att hemmadottern
inte kan räkna med någon gottgörelse för sina insatser under
årens lopp. 1 många fall har det enligt motionären hänt att den vårdade
förespeglat henne möjligheter till riklig ersättning efter slutfört arbete,
men då några bevis härför inte förelegat har hemmadottern inte heller här
kunnat komma med några anspråk.

Motionären erinrar om att han i tidigare motioner krävt sådan ändring
i ärvdabalken att de s. k. hemmadöttrarna tillförsäkras större ekonomisk
trygghet. 1 sammanhanget nämner han att man i Norge tillämpar avsevärt
liberalare bestämmelser på dessa områden än i vårt land. Enligt norsk
rättspraxis håller man enligt motionären inte lika strängt på formaliteter
som anställningsavtal etc. som är fallet här. Bedömer domstolen i Norge
att ett arbetstagarförhållande förelegat, brukar kravet bifallas så långt det

LU 1972:1

anses skäligt, och det betraktas då som en skuld för dödsboet, anför
motionären.

Enligt motionärens mening är det synnerligen angeläget att denna
kategori arbetstagare bereds samma rättigheter och trygghet som lagstiftningen
erbjuder övriga arbetstagare. Han anser att ett tillägg i ärvdabalken
kunde ge det åsyftade resultatet. Förslagsvis skulle tillägget ha följande
lydelse: ”Har familjemedlem, hushållerska eller annan den avlidne närstående
person under en tid av minst ett år utfört arbete för den avlidnes
räkning utan att därmed erhålla skälig ersättning för sitt arbete, må
vederbörande av boets behållning innan skifte företagits erhålla skälig
ersättning för utfört arbete.” 1 fråga om ”skälig ersättning” bör hänsyn
tas till i orten gängse belopp, såvida viss reducering inte uppenbarligen
föranleds av speciella omständigheter, underårighet eller dylikt, anför
motionären avslutningsvis.

Socialpolitiska kommittén m. m.

Socialpolitiska kommittén redovisade i september 1962 (stencil 1963: 2
socialdep.) vissa undersökningar rörande frågan om stödåtgärder till
de s. k. hemmadöttrarna. Uppdraget gällde en kartläggning av föreliggande
behov och förslag till eventuellt erforderliga åtgärder. Kommittén
tillställde varje kommun frågeformulär angående antalet hemmadöttrar
i kommunen och deras situation. Svar inkom från 75 procent
av kommunerna. Dessa svar utvisade att antalet ensamställda f. d. hemmadöttrar
- ogifta kvinnor som huvudsakligen vårdat föräldrar eller
anhöriga - med försörjningssvårigheter uppgick till 1 581. Av dessa bodde
tre fjärdedelar i landskommuner. Utredningen visade vidare att av
de f. d. hemmadöttrarna hade 512 förtidspension. Antalet redovisade
aktiva hemmadöttrar uppgick till 2 495. Även om kommunen inte
redovisat samtliga fall så ansåg kommittén det tydligt att antalet f. d.
hemmadöttrar med försörjningssvårigheter var litet. I flertalet kommuner
fanns inget eller endast något enstaka fall. De personer det gällde representerade
inte en kategori, som gick att avgränsa och beskriva i enkla
termer. Flertalet hade nedsatt arbets- och försörjningsförmåga, men åtskilliga
av dem som kommit med i undersökningen hade förvärvsarbete
eller hade haft det för inte länge sedan.

De ensamställda f. d. hemmadöttrarna bestod enligt kommittén av
i hög grad individuellt betonade fall, som vart och ett krävde särskild
behandling. De problem, som undersökningen pekade på, var inte alltid
ekonomiska eller av enbart ekonomisk natur. De åtgärder som påkallades
avsåg arbetsanskaffning, medicinsk vård och behandling, arbetsvärd
eller annan form av rehabilitering, ekonomisk hjälp och personlig rådgivning.
Kommittén betonade vidare att det behövdes upplysning och
aktiv personlig medverkan från kommunernas sida, med andra ord en
allmän kurativ verksamhet. Kommunala förtroendemän och tjänstemän

LU 1972:1

hade en stor uppgift att fylla på detta område.

Det framhölls också att den kraftiga utbyggnaden av den allmänna
arbetsförmedlingen och arbetsvärden skett bl. a. med tanke på den typ
av problem som f. d. hemmadöttrar representerar. Inom ramen för arbetsmarknadsverkets
ansträngningar att bistå äldre kvinnor att finna en
väg till - eller tillbaka till - arbetsmarknaden borde enligt kommittén
många av de aktuella problemen kunna finna en lösning.

Kommittén diskuterade också frågan om generösare grunder vid bedömning
av rätten till förtidspension till hemmadöttrar och fann därvid
att de hjälpbehov, som kan föreligga för f. d. hemmadöttrar, inte lämpligen
bör tillgodoses genom särskilda bestämmelser i lagen om allmän
försäkring. Denna lag avsåg i princip att bereda medborgarna ekonomiskt
skydd efter generella bedömningsgrunder.

I anledning av kommitténs förslag utfärdade Kungl. Maj:t år 1963
ett cirkulär (SFS 1963: 698), vari anförs:

Kungl. Maj:t vill härmed göra socialnämnderna och arbetsförmedlingsorganen
uppmärksamma på vad socialpolitiska kommittén anfört
och framhålla vikten av att de aktivt medverka för att hjälpa ifrågavarande
hemmadöttrar, särskilt i det läge som uppstår då hemmadöttrarnas
vårduppgift bortfaller exempelvis till följd av att den vårdade
personen intages på vårdinrättning eller avlider. Det åligger socialstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen att meddela de råd och anvisningar
som må finnas erforderliga för ändamålet.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1964 års riksdag väcktes en motion (11:29) i samma ämne som
det nu ifrågavarande. Första lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (nr 18) att motionen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. I utlåtandet anförde utskottet bl. a. följande.

Det syfte som uppbär motionen är synnerligen behjärtansvärt. Det
föreligger emellertid enligt utskottets mening orsak till stor tvekan om
huruvida de orättvisor, varpå motionärerna velat fästa uppmärksamheten,
kan motverkas genom lagstiftning. De svårigheter, som härvidlag
anmäler sig, beror främst på att förhållandena kan vara så olikartade
i skilda fall, som avses i motionen, att dessa knappast är ägnade för
enhetlig reglering. En husföreståndarinnas arbete kan sålunda ha varit
mer eller mindre omfattande och behövligt, arbetsinsatsen kan ha betingats
av särskilda personliga skäl, den försörjning i form av bostad,
mat, fickpengar, resor m. m., som må ha utgått, kan ha varit av bättre
eller sämre beskaffenhet, den arbetande kan ha haft en god egen eko->
nomi eller hon kan vara berättigad till arv eller testamente efter den
avlidne.

Till nämnda svårigheter kommer vissa betänkligheter med avseende
på verkningarna av en lagreglering. Ett önskemål vore ju att en sådan
kunde förebygga processer och tvister i annan form rörande i efterhand
framställda löneanspråk. Nuvarande rättstillämpning innebär att man
vid bedömningen av sådana tvister varom nu är fråga söker fastställa

LU 1972:1

vad som varit underförstått eller eljest avsett i lönefrågan. Den arbetande
kan ha framgång med sitt anspråk, om hon lyckas göra troligt att
framtida ersättning varit avsedd. Den tänkta lagstiftningen torde emellertid
få konstrueras så, att den icke medgav ersättning i de fäll, där
avsikten varit att ersättning ej skulle utgå. Bevisläget skulle på detta
sätt kunna förskjutas till den arbetandes fördel. Möjligheterna till tvist
skulle dock icke på något avgörande sätt begränsas. Särskilt spörsmålet
om vad som skulle anses vara skälig ersättning kvarstod under alla förhållanden
som anledning till stridigheter. Vidare må anmärkas, att det
genom motionen framlagda förslaget till synes alltför mycket tar sikte
på den speciella situationen vid dödsfall. Praktiskt sett är det naturligt
att ersättningsanspråken aktualiseras vid dödsfall, men från rättslig synpunkt
måste det te sig något egendomligt om motsvarande lönekrav
skulle förbli mindre gynnade i annat sammanhang, där de kan vara
lika berättigade.

Vid övervägande av huvudsakligen de synpunkter som nu anförts, har
utskottet kommit till den bestämda uppfattningen att det av motionärerna
upptagna problemet icke lämpar sig för att lösas genom lagstiftningsåtgärder.
Problemet torde därför även i fortsättningen få vara överlämnat
åt rättspraxis. Såsom motionärerna antytt skulle naturligtvis den
bästa lösningen vara att regelrätta anställningsavtal blev allmänt förekommande.
Det synes måhända alltför optimistiskt att räkna med en
snabb utveckling i sådan riktning. Det kan dock antagas att ett modernare
betraktelsesätt, understött av sådana faktorer som ATP-systemet,
skall medföra ökad insikt om betydelsen av att arbetsgivare och arbetstagare
inbördes klargör, vad som skall gälla dem emellan beträffande
lön och andra anställningsvillkor. Oavsett om ett sådant antagande har
fog för sig, är det tydligt att statsmakterna även fortsättningsvis måste
ha uppmärksamheten fäst på behovet av social omvårdnad för de relativt
ogynnsamt ställda persongrupper, varom i ärendet är fråga.

I motioner (I: 11 och II: 21) till 1966 års riksdag togs spörsmålet upp
ånyo. Första lagutskottet hänvisade till sina uttalanden i ämnet vid 1964
års riksdag och framhöll att därefter icke inträffat något som kunde
sägas ha löst frågan. Ett steg mot förbättring hade emellertid tagits genom
1964 års riksdagsbeslut om statsbidrag till kommunernas kostnader
för hemhjälp, vilket underlättat för kommunerna att lämna ersättning
it vårdare av gammal eller handikappad anförvant och fick antas ha
förbättrat ifrågavarande grupps förhållanden. Utskottet vidhöll uppfattningen
att det i motionerna aktualiserade problemet ej borde lösas genom
lagstiftning och kunde därför ej biträda motionärernas hemställan.
Utskottet uttalade emellertid sin oreserverade anslutning till motionernas
syfte och underströk angelägenheten av att speciellt i ömmande
fall statsmakterna genom ytterligare åtgärder i annan ordning än
lagstiftningsvägen sökte tillgodose ifrågavarande, för såväl den enskilde
som samhället, värdefulla grupps intressen.

Vid 1969 års riksdag prövades åter frågan med anledning av motioner
i ämnet (I: 748 och 11: 854). I sitt av riksdagen godkända utlåtande
(nr 17) anförde första lagutskottet att det inte funnit anledning att frångå

LU 1972:1

sin tidigare uppfattning rörande dessa spörsmål. Enligt utskottet skulle
för övrigt den av motionärerna föreslagna rätten till gottgörelse ur kvarlåtenskapen
i ett mycket stort antal fall vara av föga värde. Utskottet
anförde vidare att det också måste beaktas att problemen för ifrågavarande
kategori ingalunda alltid är av ekonomisk natur. De åtgärder
som påkallas kunde, som socialpolitiska kommittén närmare utvecklat
i fråga om hemmadöttrama, avse arbetsanskaffning, medicinsk vård
och behandling, arbetsvärd eller annan form av rehabilitering, personlig
rådgivning eller allmänt kurativa insatser. Lösningen av dessa ofta
trängande hjälpbehov kunde således sökas på olika vägar. Därvid borde
i enlighet med vad riksdagen i andra sammanhang uttalat i första hand
prövas de möjligheter som arbetsmarknadspolitiken erbjuder. Utskottet
erinrade härvidlag om det år 1963 utfärdade cirkuläret till socialnämnderna
och arbetsförmedlingsorganen, vari Kungl. Maj:t understrukit
vikten av att nämnda myndigheter aktivt medverkar för att bistå de
s. k. hemmadöttrarna, särskilt i fall då deras vårduppgift bortfaller till
följd av att den vårdade personen intas på vårdinrättning eller avlider.
Verksamheten skall avse sådana åtgärder som förmedling av arbetsanställning,
vidareutbildning, omskolning och arbetsvärd i olika former.
I anslutning härtill erinrade utskottet också om att statsbidrag sedan
några år tillbaka utgår till den sociala hemhjälpen, något som underlättat
för kommunerna att lämna ersättning åt vårdare i enskilt hem av
åldringar eller handikappade.

Också vid 1971 års riksdag prövades i anledning av en motion frågan
om möjligheterna för bl. a. hemmadöttrar att vid den vårdades bortgång
få ersättning ur kvarlåtenskapen för sittarbete (motion 1971:651 och LU
1971:1). Lagutskottet fann ej anledning att frångå den bedömning av
frågan som dittills hade gjorts. Utskottet kunde således inte biträda
motionärens yrkande om civilrättslig lagstiftning för att tillgodose ifrågavarande
grupps intressen. Utskottet ville dock, liksom tidigare första
lagutskottet, framhålla det stora värdet, såväl för den enskilde som för
samhället, av ifrågavarande personers arbete. Det är därför angeläget,
framhöll utskottet, att deras intressen tillgodoses genom andra åtgärder
från samhällets sida. Utskottet anförde att det är av stor betydelse att
regelrätta anställningsavtal upprättas och pekade på att socialnämnderna i
viss utsträckning torde kunna medverka härvid. Efter att vidare ha
redovisat i allt väsentligt samma förslag till åtgärder som kommit till
uttryck i första lagutskottets ovan redovisade utlåtande (1969:17) anförde
utskottet att man då det gäller att lösa de ofta trängande hjälpproblem
som förekommer i första hand synes böra pröva de möjligheter som
arbetsmarknadspolitiken erbjuder, såsom förmedling av arbetsanställning,
vidareutbildning, omskolning och arbetsvärd i olika former. Utan tvivel är
det dock så, framhöll utskottet, att åtskilliga av de personer, varom är
fråga, nått sådan ålder att dylika åtgärder framstår som orealistiska. För
dessa personer kan emellertid de vidgade möjligheter till förtidspensionering,
som 1970 års riksdag fattat beslut om, efter prövning i enskilt fall,

LU 1972:1

komma att erbjuda en godtagbar lösning, ansåg utskottet. (En kortfattad
redogörelse för dessa bestämmelser lämnas i nästa avsnitt.)

Avslutningsvis upplyste utskottet om att den år 1966 tillsatta utredningen
om kontant stöd vid arbetslöshet (KSA-utredningen), som bl. a.
prövade ifrågavarande grupps trygghetsproblem vid arbetslöshet, väntades
avge betänkande under första halvåret av år 1971.

På utskottets hemställan avslog riksdagen motionen.

Vidgad förtidspensionering

1970 års riksdag antog förslag om vidgad förtidspensionering (prop.
1970:66, 2 LU 1970:34 och rskr nr 232). Enligt de nya bestämmelserna,
som trätt i kraft den 1 juli 1970, gäller vidgade möjligheter för äldre
förvärvsarbetande att erhålla förtidspension i form av folkpension och
ATP. Åldersförändringar skall, även om sjukdom i egentlig mening inte
föreligger, kunna utgöra grund för förtidspension om tillgång till arbete
inte finns som är lämpligt med hänsyn till den försäkrades fysiska och
psykiska kondition. Över huvud taget skall större hänsyn tas till svårigheterna
att på grund av läget på arbetsmarknaden bereda äldre personer
lämpligt arbete. Vidare efterges skyldigheten att gå igenom omskolning
liksom kravet på försök till arbetsplacering. De personer som i främsta
rummet berörs är dels sådana som inte längre orkar med sitt arbete, dels
sådana som genom företagsnedläggelse mist sitt arbete. Som äldre skall i
princip räknas personer som fyllt 63 år, men denna gräns skall betraktas
som en riktpunkt till ledning för tillämpningen, och undantag skall kunna
göras. En viss uppmjukning har vidare genomförts i kraven för rätt till
förtidspension oberoende av ålder. Sålunda skall inte endast i orter med
odifferentierat näringsliv utan även i orter med differentierat näringsliv
hänsyn tas till svårigheterna för medicinskt handikappade att få arbete.
Om försök har gjorts med arbetsplacering under en tid av högst ett till två
år utan att den handikappade kunnat beredas arbete, skall hans arbetsförmåga
betraktas som fiktiv och förtidspension kunna beviljas honom med
bortseende från den kvarvarande arbetsförmågan. — En viss uppmjukning
har också genomförts av invaliditetsbedömningen beträffande handikappade
husmödrar. Ökad hänsyn skall sålunda tas till om och i vad mån en
sådan husmoder skulle kunna utföra något förvärvsarbete utom hemmet.

KSA-utredningens förslag

I ett den 29 april 1971 dagtecknat betänkande ”Försäkring och annat
kontant stöd vid arbetslöshet” (SOU 1971:42) lägger utredningen om
kontant stöd vid arbetslöshet (KSA-utredningen) fram förslag till lag om
arbetslöshetsförsäkring och förslag till lag om kontant arbetsmarknadsstöd.
Skyddet mot inkomstbortfall vid arbetslöshet som har förorsakats
av bristande tillgång på arbetstillfällen skall enligt utredningens förslag
främst vara arbetslöshetsförsäkring. Möjlighet att vara arbetslöshetsför -

LU 1972:1

säkrad bör finnas för alla förvärvsarbetande, företagare likaväl som
arbetstagare. Samhällets stöd åt arbetslöshetsförsäkringen är ett led i
arbetsmarknadspolitiken, framhåller utredningen. Det finns, anför utredningen
vidare, ett naturligt samband mellan arbetslöshetsförsäkringen och
samhällets arbetsmarknadsåtgärder i övrigt. Till arbetsförmedlingen måste
den försäkrade vända sig för att anmäla sig som arbetssökande. Han
måste både i initialskedet av arbetslösheten och därefter fortlöpande ha
nära kontakt med arbetsmarknadsorganen.

Enligt 1 § förslaget till lag om arbetslöshetsförsäkring skall försäkringen
handhas av erkända arbetslöshetskassor, som står under tillsyn av
arbetsmarknadsstyrelsen. Försäkrad är enligt 3 § i förslaget envar som är
medlem i erkänd arbetslöshetskassa. Rätt att bli medlem tillkommer
enligt 46 § i förslaget — med vissa undantag - var och en som uppfyller
föreskrift i kassans stadgar om arbete inom dess verksamhetsområde.

En försäkringsmässig reglering av skyddet vid arbetslöshet kan dock
inte täcka alla uppkommande situationer, framhåller utredningen. Nya
arbetssökande, t. ex. ungdomar och andra som övergår från utbildning till
förvärvsarbete, löper betydande arbetslöshetsrisker. Speciella problem
möter vidare bl. a. dem som i olika åldrar söker sig ut i arbetslivet efter
att längre tid huvudsakligen ha ägnat sig åt att vårda och hjälpa åldring
eller handikappad, framhåller utredningen.

För dessa olika grupper nya arbetssökande sägs förmedling av arbete,
yrkesvägledning, arbetsvärd, arbetsmarknadsutbildning och andra samhällsåtgärder
för att underlätta arbetsplacering vara det primärt betydelsefulla.
Först sedan sådana åtgärder har prövats en tid och arbetsmarknadsorganen
därvid fått en uppfattning om sökandens faktiska arbetsutbud bör
enligt utredningen hjälp genom kontant stöd komma i fråga. Utredningen
har funnit att en komplettering av arbetslöshetsförsäkringen med en
särskild stödform är den naturliga vägen att skydda olika kategorier
nytillträdande på arbetsmarknaden. Utredningen föreslår att stödformen
utformas som ett kontant arbetsmarknadsstöd, helt finansierat av staten
genom skcttemedel och administrerat av arbetsmarknadsverket.

Enligt 1 § förslaget till lag om kontant arbetsmarknadsstöd utges
sådant stöd vid arbetslöshet till bl. a. den som icke är försäkrad enligt
lagen om arbetslöshetsförsäkring och försäkrad enligt nämnda lag som
efter inträdet i erkänd arbetslöshetskassa ännu ej uppfyllt arbetsvillkoret
enligt lagen. Kontant stöd föreslås enligt 4 § tillkomma den som är
arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för arbetsgivares
räkning minst tre timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17
timmar i veckan, är beredd att taga erbjudet lämpligt arbete under tid för
vilken han icke anmält hinder som kan godtagas, är anmäld som
arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen i den ordning som
arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver och icke kan erhålla lämpligt arbete.
Enligt 6 § första stycket skall — i likhet med vad som föreslås gälla för
arbetslöshetsförsäkringen — den arbetslöse under en ramtid av högst tolv
månader omedelbart före arbetslöshetens inträde ha utfört förvärvsarbete
i fem månader (arbetsvillkor) för att rätt till ersättning skall föreligga.

LU 1972:1

Med tid varunder sökanden enligt 6 § skall ha utfört förvärvsarbete
jämställes enligt 7 § bl. a. tid då han i enskilt hem vårdat eller hjälpt
åldring eller handikappad i sådan utsträckning att han varit förhindrad att
stå till arbetsmarknadens förfogande. I motiveringen till sistnämnda
bestämmelse, som alltså innebär att sökande skall kunna bygga upp sin
ersättningsrätt genom vård av åldring eller handikappad, anför utredningen
följande.

1 fråga om kontant arbetsmarknadsstöd har utredningen övervägt
möjligheterna att jämställa oavlönat vårdarbete med förvärvsarbete i
större utsträckning än som föreslagits beträffande arbetslöshetsförsäkringen.
För åtskilliga som under längre tid huvudsakligen ägnat sig åt vård
av föräldrar, annan anhörig eller andra personer, för vilka de ansett sig ha
ansvar, kan vårduppgiften ha haft så betydande omfattning att den
utgjort ett väsentligt hinder för annat arbete. Har ersättning ej utgått för
detta vårdarbete, kan det enligt förutnämnda regler ej räknas som
förvärvsarbete.

Fullgörande av sådana vårduppgifter måste dock oftast anses vara en
arbetsinsats av värde inte bara för den vårdade och dennes familj.
Vårdinsatsen är en del av de omsorger, för vilka hela samhället har ansvar.
Har vårdnaden pågått regelbundet under längre tid och har den haft så
betydande omfattning att vårdaren varit förhindrad att stå till arbetsmarknadens
förfogande, finns goda skäl att jämställa vårdinsatsen med
förvärvsarbete vid tillämpning av arbetsvillkoret.

Framdeles torde en allt större del av dessa vårduppgifter komma att
utföras under former som kan likställas med förvärvsarbete, främst som
social hemhjälp till åldringar och handikappade. I socialstyrelsens råd och
anvisningar i socialvårdsfrågor (nr 175, utgivna i januari 1965) anges som
mål för hemsamaritverksamheten att så många åldringar och handikappade
som möjligt skall kunna leva kvar i sina invanda miljöer. Institutionsvård
bör inte bli aktuell förrän det krävs så kvalificerad vård eller sådan
tillsyn att den inte kan ges i hemmet. Socialstyrelsen härmed anledning
av förfrågningar om olika problem i samband med anlitande av anhöriga
som hemsamariter hos åldringar och handikappade även framhållit att
anhörighjälpen i största möjliga utsträckning bör tillvaratas och att
anhörig, anlitad som hemsamarit, bör avlönas enligt samma normer som
gäller för kommunens övriga samariter.

Socialstyrelsen har i detta sammanhang även understrukit att det —
såväl från den anhöriges som från kommunens synpunkt - är synnerligen
fördelaktigt om en anhörig är hemsamarit. Antalet timmar som den
gamla eller handikappade får tillsyn blir ju ofta större än det antal
arbetstimmar, för vilka den anhöriga hemsamariten erhåller arvode.

Utredningen har även funnit stöd för antagandena om den framtida
utvecklingen i handikapputredningens betänkande Kommunerna och den
sociala omvårdnaden (SOU 1967:53). Där framhålls (s. 66) att anhörigas
uppoffringar för många människor är en förutsättning för att de skall
kunna bo kvar hemma och klara det dagliga livet. Vidare anförde
utredningen: ”Handikapputredningen finner att en god omvårdnad innefattar
stöd och hjälp också till alla dem, anhöriga och andra, som i sina
hem vårdar handikappade. Det torde i de flesta fall vara lämpligt att
dimensionera och utforma hemhjälpsorganisationen så att dessa vårdares
behov av avbytarhjälp kan tillgodoses. Detta behov bör bedömas
generöst. Likaså bör kommunerna — med en generös bedömning av den
handikappades hjälpbehov — ersätta vårdarbetet. Det statliga stödet till
social hemhjälp, 35 procent av kommunernas nettokostnader, kan i båda

LU 1972:1

fallen utgå med tillämpning av kungörelsen om statsbidrag till social
hemhjälp (1964:427). Socialstyrelsen har erinrat härom i skrivelse till
kommunerna.”

Av riksdagen med anledning av handikapputredningens förslag beslutade
ändringar i lagen om socialhjälp, som trädde i kraft 1.7.1968,
innebar en ytterligare markering av det allmänna samhällsansvaret för att
den enskilde medborgarens vårdbehov tillgodoses och av kommunernas
skyldigheter att vidtaga alla härför erforderliga åtgärder. Detta får ses
som uttryck för en aktiv socialpolitik från samhällets sida.

Ett allt större antal även av de anhöriga som har till sin huvudsakliga
uppgift att i hemmen hjälpa åldringar och handikappade kan således i
framtiden förutsättas få inkomst som hemsamariter från sitt vårdarbete.
Därmed har de möjligheter att uppfylla arbetsvillkoret och får därigenom
rätt till försäkringsersättning eller - om de inte är försäkrade - till
kontant arbetsmarknadsstöd. Särskilda regler fordras endast för den som
inte har haft inkomst av sitt vårdarbete.

Enligt 13 § i förslaget får kontant arbetsmarknadsstöd icke utgå förrän
sökanden under en sammanhängande tid av fem kalenderveckor varit
arbetslös fem dagar (karenstid). Kontant arbetsmarknadsstöd utgår enligt
14 § med visst undantag längst under 150 dagar från den dag den karenstiden
fullgjorts (ersättningsperiod). Har stödtagaren uppnått 55 års ålder
innan ersättningsperioden gått till ända, är perioden i stället 300 dagar.
Sedan stödtagaren uppnått 60 års ålder, är ersättningsperioden icke begränsad.
Rätten till kontant arbetsmarknadsstöd föreslås upphöra med utgången
av månaden före den under vilken den arbetslöse uppnår 67 års ålder
eller när han dessförinnan börjar uppbära ålderspension, hel förtidspension
eller helt sjukbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

I 18 § föreslås kontant arbetsmarknadsstöd utgå för dag med en tvåhundrasextiofjärdedel
av det för maj föregående år fastställda basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

KSA-utredningens förslag rörande kontant stöd vid arbetslöshet har
nyligen remissbehandlats. I årets statsverksproposition anförs att ett
ställningstagande till dess förslag beräknas kunna ske vid 1973 års
riksdag, när resultatet av pågående utredning rörande frågan om beskattning
av sjukpenning, arbetslöshetshjälp och andra förmåner föreligger (se
prop. 1972:1 bilaga 13 s. 5).

Landstingens hemvårdsbidrag

Enligt uppgift från Landstingsförbundet betalar alla landsting ut s. k.
hemvårdsbidrag till personer som är i kontinuerligt behov av sjukvårdande
insatser. Anledningen härtill är att det råder brist på platser på
sjukhemmen för långtidsvård. Bidragens storlek varierar från län till län.

Utskottet

I motionen begärs utredning om möjligheterna att i ärvdabalken införa
en bestämmelse, som garanterar s. k. hemmadöttrar skälig ersättning för
arbete som de utfört i hemmet mot endast fritt vivre. Bestämmelsen bör

LU 1972:1

enligt motionären innebära att familjemedlem, hushållerska eller annan
den avlidne närstående person, som under en tid av minst ett år utfört
arbete för den avlidnes räkning utan att erhålla skälig ersättning för sitt
arbete, må erhålla sådan ersättning av boets behållning innan arvskifte
företas.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att den kategori som motionären
avser inte utgör någon enhetlig eller klart avgränsbar grupp. Det kan vara
vuxna barn som bott kvar hemma eller kvinnor som trätt i husmors ställe
och under äktenskapsliknande former handhaft skötseln av hemmet.
Förhållandena kan också inom varje sådan grupp vara helt olikartade,
bl. a. med avseende på arbetsinsatsens omfattning, ersättning, arbetsgivarens
och arbetstagarens ekonomi, de personliga relationerna mellan dessa
samt beträffande arbetstagarens rätt till kvarlåtenskap efter den avlidne.

Förslaget att tillgodose nu ifrågavarande grupp genom civilrättslig
lagstiftning har, såsom framgår av den föregående redogörelsen, med
anledning av motioner behandlats vid 1964, 1966, 1969 och 1971 års
riksdagar. I utlåtanden, som godkänts av riksdagen, har vederbörande
utskott funnit motionernas syfte synnerligen behjärtansvärt men ansett
att problemet icke borde lösas lagstiftningsvägen. Till stöd härför har
anförts — såsom närmare redovisas på s. 4—5 — att förhållandena kan
vara så olika i skilda fall att de knappast är ägnade för enhetlig reglering.
Vidare skulle inte möjligheterna till tvist på något avgörande sätt komma
att begränsas genom den ifrågasatta lagstiftningen. Särskilt frågan om vad
som skall anses vara skälig ersättning skulle under alla förhållanden
kvarstå. Härjämte har anmärkts att förslaget alltför mycket tar sikte på
den speciella situationen vid dödsfall. Sålunda har framhållits att det
praktiskt sett är naturligt att ersättningsanspråken aktualiseras vid
dödsfall. Från rättslig synpunkt däremot har det ansetts något
egendomligt om motsvarande lönekrav skulle förbli mindre gynnade i
annat sammanhang, där de kan vara lika berättigade.

Lagutskottet finner ej skäl att frångå den bedömning av frågan som
hittills gjorts. Utskottet kan således inte biträda motionärens förslag om
tillägg i ärvdabalken för att tillgodose ifrågavarande grupps intressen.
Utskottet vill dock framhålla det stora värdet, såväl för den enskilde som
för samhället, av ifrågavarande personers arbete. Det är därför angeläget
att deras intressen tillgodoses genom andra åtgärder från samhällets sida.

Självfallet är det av stor betydelse att regelrätta anställningsavtal
upprättas så att lön kan utgå redan under vårdtiden. Att så sker har ju
bl. a. betydelse för möjligheten att erhålla tjänstepension och ersättning
vid sjukdom. I fråga om upprättande av tjänsteavtal torde socialnämnderna
i viss utsträckning kunna medverka. I detta sammanhang må även
erinras om att statsbidrag sedan några år tillbaka utgår till den sociala
hemhjälpen, något som underlättar för kommunerna att lämna ersättning
åt vårdare i enskilt hem av åldringar eller handikappade. De hemvårdsbidrag
som landstingen betalar ut för vård av person som är i kontinuerligt
behov av sjukvårdande insatser gör det också möjligt att avlöna
”hemmadöttrar” och andra anhöriga för deras arbete. I framtiden torde,

LU 1972:1

som framgår av den föregående redogörelsen (s. 8 f.), ett allt större antal
av de anhöriga som har till sin huvudsakliga uppgift att i hemmen hjälpa
åldringar och handikappade komma att få inkomst som hemsamariter
från sitt vårdarbete.

För de personer, som — trots de möjligheter till ersättning som erbjuds
genom kommunala insatser — utfört oavlönat vårdarbete, blir svårigheterna
naturligtvis mest framträdande när den vårdade avlider eller intas på
vårdinrättning, och problemen är då inte bara av ekonomisk natur. De
åtgärder som påkallas kan avse arbetsanskaffning, medicinsk vård och
behandling, arbetsvärd eller annan form av rehabilitering, personlig
rådgivning eller allmänt kurativa insatser. Lösningen av dessa ofta
trängande hjälpbehov kan således sökas på olika vägar. Därvid synes, i
enlighet med vad riksdagen i andra sammanhang uttalat, i första hand
böra prövas de möjligheter som arbetsmarknadspolitiken erbjuder, såsom
förmedling av arbetsanställning, vidareutbildning, omskolning och arbetsvärd
i olika former. Utan tvivel är det dock så att åtskilliga av de
personer, varom är fråga, nått sådan ålder att dylika åtgärder framstår
som orealistiska. För dessa personer kan emellertid de vidgade möjligheter
till förtidspensionering, som 1970 års riksdag fattat beslut om, efter
prövning i enskilt fall, komma att erbjuda en godtagbar lösning.

Avslutningsvis vill utskottet framhålla att utredningen om kontant
stöd vid arbetslöshet (KSA-utredningen) i sitt under år 1971 avgivna
betänkande (SOU 1971:42) ägnat speciell uppmärksamhet åt dem som i
olika åldrar söker sig ut i arbetslivet efter att under längre tid huvudsakligen
ha ägnat sig åt att vårda och hjälpa åldring eller handikappad.
Utredningen föreslår sålunda att ifrågavarande grupp skall kunna bygga
upp en rätt till kontant arbetsmarknadsstöd genom sådant vårdarbete. Av
årets statsverksproposition (bilaga 13, s. 5) framgår att ställningstagande
till KSA-utredningens förslag beräknas kunna ske vid 1973 års riksdag.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa
att motionen 1972:15 avslås.

Stockholm den 22 februari 1972

På lagutskottets vägnar

DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Svanström
(c), Sundelin (s), fröken Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m),
Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s), herr Sjöholm (fp)*, fru
Lundblad (s)*, fru Jonäng (c), herrar Andersson i Södertälje (s), Israelsson
(vpk), fru Nilsson i Sunne (s) och herr Söderström (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1972:1

Reservation

av herrar Svanström (c) och Börjesson i Falköping (c) samt fru Åsbrink
(s), vilka ansett

a) att det avsnitt av betänkandet som börjar på s. 11 med orden
”Utskottet vill” och som slutar på s. 12 med orden ”1973 års riksdag”
bort ha följande lydelse:

Obestridligen finns det många ”hemmadöttrar” och andra, som känt
sig ha ansvar för att åldriga föräldrar, annan anhörig eller andra personer
får den vård de behöver och därför under lång tid utfört oavlönat
vårdarbete av betydande omfattning. Sådana vårdinsatser är en del av de
omsorger för vilka hela samhället har ansvar och det är därför självklart
att samhället genom olika sociala insatser lämnar ifrågavarande personer
all möjlig hjälp när behov därav uppkommer, t. ex. vid den vårdades
frånfälle. Fullgörandet av vårdarbetet måste dock anses vara en insats av
värde för framför allt den vårdade och hans familj. Det är därför önskvärt
att man genom civilrättslig lagstiftning kan åstadkomma att ifrågavarande
kategorier erhåller skälig ersättning för utfört arbete i sådana fall då
behållningen i dödsboet är sådan att medel härför faktiskt står till
förfogande. Enligt utskottets mening bör med hänsyn härtill möjligheterna
att i ärvdabalken införa bestämmelser, som tillförsäkrar ifrågavarande
personer skälig ersättning för vårdarbete som de utfört mot endast fritt
vivre, skyndsamt utredas.

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1972:15 hos Kungl. Maj:t
begär skyndsam utredning om möjligheterna att i ärvdabalken
införa bestämmelser som tillförsäkrar familjemedlem, hushållerska
eller annan den avlidne närstående person skälig ersättning
ur boets behållning för vårdarbete som de utfört mot

endast fritt vivre.

Särskilt yttrande

av herrar Wiklund i Stockholm (fp) och Lidgård (m), fru Jonäng (c) och
herr Söderström (m):

Obestridligen finns det många ”hemmadöttrar” och andra, som av
personliga skäl av olika slag känner speciellt ansvar för att åldriga
föräldrar, annan anhörig eller andra personer får den vård de behöver och
därför under lång tid utför oavlönat vårdarbete av betydande omfattning.
Sådana vårdinsatser är en del av de omsorger för vilka hela samhället har
ansvar. Det är därför självklart att samhället genom olika sociala insatser

lämnar ifrågavarande personer all möjlig hjälp när behov därav

uppkommer, t. ex. vid den vårdades frånfälle.

Vårdarbete genom en närstående, som utövar vården mindre med
tanke på ekonomisk gottgörelse utan mera av personlig omtanke om den
närstående, innefattar ett mänskligt drag som är värt all respekt. I den
mån det är möjligt att .kompensera sådana frivilliga vårdinsatser vid

LU 1972:1

vårdnadens upphörande bör detta ske genom åtgärder på ett eller annat
rättsområde. Även om tillräckliga skäl inte kan anses föreligga att nu
begära en utredning av frågekomplexet, vill vi framhålla att detta bör
uppmärksammas då en översyn av ärvdabalken eller annat rättsområde
som kan komma i fråga blir aktuell.

Göteborg! Offsettryckeri AB, Sthlm 72 690 S