Lagutskottets betänkande i anledning av motion om införande av s. k. promilleregler inom sjötrafiken (Betänkande 1971:LU17 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 17 år 1971

LU 1971:17

Nr 17

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om införande av
s. k. promilleregler inom sjötrafiken.

Motionsyrkandet m. m.

I motionen 1971:25 av herrar Wiklund i Stockholm och Wikström
(båda fp) hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa
om utredning och därav föranledda förslag till lagstiftning om s. k.
promilleregler för personer i sjötrafik, för vilka enligt sjölagen särskild
påföljd för onykterhet till sjöss kan ådömas.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionen från rikspolisstyrelsen
och sjöfartsverket. På begäran av utskottet har yttranden vidare
avgivits av Sjösportens samarbetsdelegation, Svenska sjöfolksförbundet
och Sveriges fartygsbefälsförening. Härjämte har Sjösäkerhetsrådet inkommit
med yttranden.

1967 års lagstiftning m. m.

Genom beslut av 1967 års riksdag kompletterades sjölagens ansvarsbestämmelser
med en särskild bestämmelse om straff för onykterhet
till sjöss. Bestämmelsen, som tillkom på förslag av sjölagskommittén,
är tillämplig på all sjöfart. Till skillnad från trafikbrottslagens rattfylleriregel
innehåller bestämmelsen inte någon promilleregel utan straffbarheten
anknyts endast till sådan onykterhet som manifesteras genom
att den berusade inte kan fullgöra sina åliganden på betryggande sätt.
Bestämmelsen, intagen i 325 § sjölagen, föreskriver sålunda att om den
som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss
är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel,
att det måste antas att han icke på betryggande sätt kan utföra vad som
därvid åligger honom, döms han till böter eller fängelse i högst ett år.

I propositionen (prop. 1966:145) anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Kling, bl. a. följande.

Liksom det stora flertalet remissinstanser ansluter jag mig till tanken
att sjölagen bör innehålla en särskild straffbestämmelse för onykterhet
till sjöss. En sådan bestämmelse torde i princip vara lika motiverad här
som till lands och i luften. Till skillnad från rattfylleribestämmelsen innehåller
den av kommittén föreslagna bestämmelsen inte någon promillcregel.
Även i denna del har förslaget vunnit så gott som allmän anslutning
under remissbehandlingen. Jag delar kommitténs mening att det
finns starka skäl för att avstå från en sådan regel. Som kommittén framhållit
räder starkt skiftande trafikförhållanden till sjöss. Vitt skilda slag

Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 17

IAJ 1971:17

av fartyg och sysslor ombord ställer även olika höga krav i nykterhetshänseende.
Det säger sig också självt att en ändamålsenlig blodprovstagning
ingalunda alltid kan äga rum. Det kan inte heller bortses från att
handelsflottans och i viss mån även fiskeflottans personal inte bara
tjänstgör ombord utan också bor och tillbringar det mesta av fritiden
där. Med hänsyn till dessa särpräglade förhållanden på sjön skulle en
promilleregel kunna leda till en alltför onyanserad straffrättsskipning.
Mot den av kommittén föreslagna regeln, som hänför sig till sådan
berusning att vederbörande inte kan fullgöra sina åligganden på betryggande
sätt, har dock i några remissyttranden invänts att den ger anledning
till bevissvårigheter. För att såvitt möjligt undvika sådana och en
alltför restriktiv tillämpning av bestämmelsen förordar jag den jämkningen
att straffbarhet skall föreligga när vederbörande är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas
att han inte på betryggande sätt kan utföra vad som åligger honom. En
sådan lydelse ansluter nära till 21 kap. 14 § brottsbalken, enligt vilken
krigsman straffas, om han under tjänsteutövningen är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att hans förmåga att
fullgöra tjänsten måste antas vara nedsatt. Som anförts under remissbehandlingen
kan även med en sådan bestämmelse utredning om alkoholkoncentrationen
i gärningsmannens blod ingå som ett led i bevisningen
om berusningsgraden.

Som kommittén anfört bör för straffbarhet fordras att berusningen
föreligger när gärningsmannen på fartyget fullgör tjänst av väsentlig
betydelse för säkerheten till sjöss. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig
till vad kommittén anfört härom. Avsikten är således inte att uppställa
ett generellt krav på nykterhet hos var och en vars sysslor normalt
omfattar tjänst som här avses även under tid då han inte fullgör någon
sådan tjänst. Å andra sidan kan det i allt fall inom handelssjöfarten vara
svårt att bestämma gränserna mellan tjänstgöring och inte tjänstgöring.
De kan ibland bli helt utsuddade. Detta gäller särskilt till sjöss, där befälhavaren
på ett handelsfartyg ofta torde få anses vara i tjänst snart
sagt dygnet om och ständigt måste vara beredd att utan omgång träda
till det omedelbara kommandot för att fatta beslut som kan ställa höga
krav på omdömesgillhet. Under gynnsamma betingelser, såsom i hamn
eller vid gång i öppen sjö i gott väder, kan saken ställa sig annorlunda.
Vad jag nu sagt gäller också annat befäl ombord. Paragrafen kan också
för personal i manskapsställning medföra höga krav på nykterhet även
utom tjänstgöringstid.

I motioner som väcktes i anledning av propositionen (I: 170 och
II: 12) hemställdes om utredning — genom 1966 års trafiknykterhetsutredning
eller på annat sätt — rörande frågan om lagstiftning om fasta
promilleregler vid bedömningen av trafiknykterhetsbrott även inom sjöfarten.

I sitt utlåtande (1967: 3) i ärendet anförde första lagutskottet bl. a.
följande.

Utskottet hälsar med tillfredställelse den föreslagna straffbestämmelsen
för onykterhet till sjöss, vilken kommer att utgöra ett värdefullt stöd för
strävandena att öka säkerheten. Som departementschefen anfört torde en
sådan bestämmelse i princip vara lika motiverad för sjöfarten som för
trafiken till lands och i luften. Beträffande bestämmelsens utformning

LU 1971:17

anser sig utskottet böra godta de i propositionen redovisade skälen emot en
promilleregel men vill understryka vikten av att utredning om alkoholkoncentrationen
i gärningsmannens blod där så är praktiskt möjligt används
som ett led i bevisningen om berusningsgraden. Utskottets ställningstagande
till frågan om en promilleregel i straffbestämmelsen innebär
emellertid icke att utskottet anser spörsmålet vara slutgiltigt löst.
Utskottet anser det inte uteslutet att spörsmålet om en promilleregels
tillämpning på onykterhet till sjöss kan komma i ett annat läge när
utredningstekniken utvecklas mera och övervakning av sjöpolis förstärkts.
F. n. är en generell promilleregel enligt utskottets mening ej genomförbar.
Att en begränsad tillämpning går att genomföra visar dock
den norska lagstiftningen, som innehåller speciella regler för personal på
norska passagerarfartyg av innebörd att redan en viss alkoholkoncentration
i blodet eller alkoholmängd i kroppen kan föranleda straff. Enligt
uppgift i propositionen torde den praktiska tillämpningen av dessa bestämmelser
vara koncentrerad till kustsjöfarten. Även för personal på
passagerarfartyg i svensk kustfart skulle en sådan regel vara tänkbar.
De mycket snabba farkoster som på sistone kommit till användning i
passagerartrafik torde härvid ägnas särskild uppmärksamhet. Med hänsyn
till bl. a. det starkt växande antalet snabbgående fritidsbåtar kan det
också vara av intresse att utröna behovet av en promillegräns för förare
av sådana båtar. Utskottet anser att en sådan begränsad promilleregel är
förtjänt av att utredas i lämpligt sammanhang, och vad utskottet anfört
i denna del bör bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.

Vad utskottet i denna del anfört gav riksdagen i skrivelse Kungl. Maj:t
till känna (rskr. 54).

1970 års riksdag

Frågan om införande av promilleregler för personer i sjötrafik, för
vilka enligt sjölagen särskild påföljd för onykterhet till sjöss kan ådömas,
togs ånyo upp vid 1970 års riksdag i anledning av motioner
(I: 110 och 11:121). I sitt av riksdagen godkända utlåtande (1970:7)
hänvisade första lagutskottet inledningsvis till departementschefens
överväganden i frågan samt till utskottets ovan redovisade synpunkter,
vilka i skrivelse givits Kungl. Maj:t till känna. Utskottet konstaterade
att skrivelsen inte hade föranlett något initiativ från Kungl. Maj:ts sida.

Utskottet anförde härefter att några omständigheter som borde föranleda
ett ändrat ställningstagande från utskottets sida icke förekommit.
Fastmera hade skälen för en förnyad prövning ökat genom de erfarenheter
som borde ha vunnits av den år 1967 införda straffbestämmelsen
för onykterhet till sjöss. Bl. a. borde material kunna förebringas om
huruvida avsaknaden av en promilleregel medfört bevissvårigheter i de
fall rörande onykterhet till sjöss som kommit till polisens kännedom.
Enligt utskottet borde också vissa erfarenheter, även om förhållandena
inte är ensartade, kunna hämtas från den praktiska tillämpningen av
den begränsade promilleregel som sedan ett antal år funnits i den norska
lagstiftningen.

LU 1971:17

Utskottet ansåg i enlighet med det anförda att den utredning, som
riksdagen tidigare uttalat sig för, borde verkställas i lämpligt sammanhang.
Utskottet förutsatte att så skulle ske utan ytterligare initiativ från
riksdagens sida, samt avstyrkte därför bifall till motionerna.

Enligt vad utskottet erfarit har någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida
inte vidtagits.

Tidigare förslag

1949 års trafiknykterhetsutredning tog i sitt betänkande år 1953
(SOU 1953: 20) upp förslag till en bestämmelse i trafikbrottslagen av
innebörd att den som vid förande av maskindrivet fartyg varit så påverkad
av starka drycker eller annat berusningsmedel att han företett
tecken därpå eller haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille
eller däröver skulle straffas såsom för rattfylleri. Förslaget rönte ett tämligen
ogynnsamt mottagande under remissbehandlingen. Det kritiserades
från både principiella och praktiska utgångspunkter. Bl. a. invändes
att förhållandena till lands och till sjöss var alltför olika för att samma
behandling skulle vara motiverad. En promilleregel skulle inte heller
vara möjlig att tillämpa. Förslaget ledde inte till någon lagstiftning.

Fritidsbålutrediiingen

Frågor som hör samman med fritidsbåttrafiken skall utredas av sakkunniga,
som — med stöd av Kungl. Maj:s bemyndigande den 29 juni
1970 — tillkallats av jordbruksministern.

I direktiven (riksdagsber. 1971: Jo 25) anförs att innehavet av fritidsbåtar
ökat kraftigt och att antalet sådana båtar beräknas uppgå till
mellan 350 000 och 400 000. I detta antal har då inte inräknats mindre
roddbåtar och liknande. En fortsatt kraftig ökning av antalet fritidsbåtar
sägs vara att vänta. Vidare anförs att den snabbt ökande fritidsbåttrafiken
bl. a. medför problem från sjösäkerhetssynpunkter. Många
förare av fritidsbåtar sägs sakna tillräckliga kunskaper om gällande
sjötrafikregler och om hur man skall handla i olika situationer till sjöss
och i hamn. Samtidigt ställer utvecklingen mot större och snabbare
båtar allt högre krav på förarnas kunskaper och manövreringsförmåga.

Departementschefen, statsrådet Bengtsson, anför i direktiven att de
sakkunniga bl. a. bör göra en genomgång av gällande bestämmelser rörande
fritidsbåttrafiken och överväga vilka ändringar som behöver göras
för att tillgodose rimliga säkerhetsintressen. Därvid bör bl. a. prövas frågor
rörande kompetenskrav och minimiålder för förare av vissa fritidsbåtar,
obligatorisk ansvarighetsförsäkring och säkerhetsutrustning samt besiktning
av fritidsbåtar från säkerhetssynpunkt. Vidare framhåller departementschefen
att den närmare reglering i vissa avseenden av fritidsbåttrafiken
som bör övervägas förutsätter att möjligheter finns att

LII 1971:17

övervaka och identifiera fritidsbåtar. De sakkunniga bör därför utreda
frågan om obligatorisk registrering av vissa slag av fritidsbåtar samt
lägga fram förslag till utformning av ett fritidsbåtregister.

Motionens motivering

Efter att ha redovisat frågans tidigare behandling erinrar motionärerna
om att 1970 års riksdag anfört att den utredning som riksdagen tidigare
uttalat sig för, borde verkställas i lämpligt sammanhang.

Motionärerna framhåller att mer än 200 vuxna människor drunknade
i Sverige under år 1969. Av dessa olyckor inträffade enligt motionärerna
131 i samband med småbåtstrafik, medan 59 utgjordes av
bad- och isolyckor. Motionärerna anför vidare att det har påpekats, att
samtliga vid småbåtsolyckor förolyckade skulle ha kunnat klarat sig till
livet om de burit flytväst, samt att 50 °/o av offren var alkoholpåverkade
i en sådan omfattning, att kondition och omdöme starkt nedsatts.

Motionärerna framhåller att Svenska livräddningssällskapet bedömt
denna fråga vara så angelägen, att man har bett idrottsläkaren Per
Strömbäck att göra en vetenskaplig utredning om alkohol och drunkningar
i Sverige.

Enligt motionärernas mening har det gångna årets erfarenheter understrukit
vikten av att den i motionen upptagna frågan om promilleregler
snarast utredes.

Remissvaren

Sjöfartsverket tillstyrker att frågan om behovet av s. k. promilleregler
inom sjötrafiken utreds samt pekar på att ett utredningsuppdrag i fråga
om fritidsbåtar torde kunna lämnas den nu arbetande fritidsbåtsutredningen.

Rikspolisstyrelsen, Sjösportens samarbetsdelegation, Svenska sjöfolksförbundet
och Sveriges fartygsbefälsförening ställer sig avvisande till
motionen. Remissmyndigheterna åberopar bl. a. svårigheterna att övervaka
efterlevnaden av bestämmelser om promillegränser. Också Sjösäkerhetsrådet
framhåller dessa svårigheter.

Sjöfartsverket återger det utlåtande som sjöfartsstyrelsen den 23 juni
1965 avgav över det betänkande av sjölagskommittén som låg till grund
för 1967 års ändringar i sjölagen. I utlåtandet sägs beträffande den föreslagna
regeln om ansvar för onykterhet till sjöss bl. a. följande:

Genom den föreslagna utformningen av paragrafen torde sjölagskommittén
ha skapat en bestämmelse som täcker vad som kan vara
lämpligt att föreskriva i fråga om nykterhet vid tjänstgöring ombord. När
det gäller fartygstrafik med så korta resor och så långa uppehåll i hamn
att tjänstgöringen ombord avbrytes under vissa perioder kan bestämmelsen
icke anses innebära sådan inskränkning i den personliga friheten att
några invändningar kan göras mot bestämmelsen. Svårare blir problemet

LU 1971:17

när det gäller fartyg, som gör så långa resor att fartyget under lång tid
utgör besättningens hem. Även om man emellertid är medveten om att
kravet på nykterhet vid tjänst ombord i dessa situationer kan uppfattas
som betydande inskränkningar i den personliga friheten, kan det å
andra sidan icke godtagas att säkerheten till sjöss äventyras genom onykterhet
hos dem som har att sköta tjänst ombord av vikt för sjösäkerheten.
Sjölagskommittén har undvikit att i sitt förslag, i likhet med vad som
gäller för motortrafiken till lands, föreslå någon promillegräns som presumtion
för straffbar onykterhet vid tjänst ombord på fartyg. Enligt
motiven till förslaget bör bevisning om onykterhet vid tjänstgöringen
ske enligt gängse normer. Det synes vara riktigt ur många synpunkter
att utforma föreskriften såsom föreslagits. Blodprovsundersökning är
många gånger icke möjlig för utredning av straffbar onykterhet ombord,
och den promillegräns som gäller för trafik till lands kanske icke är
lämplig för de förhållanden som råder vid sjötrafik. Å andra sidan torde
t. ex. för småbåtstrafikens del utredning om onykterhet vid tjänst ombord
kunna ske på liknande sätt som i fråga om biltrafiken. En hög
promillehalt skulle då jämte eventuellt annan bevisning kunna utgöra
ett indicium för att någon vid tjänst ombord icke på betryggande sätt
kunnat fullgöra sina uppgifter.

Härefter hänvisar sjöfartsverket till första lagutskottets i det föregående
intagna utlåtande (1967: 3) i anledning av 1967 års lagförslag.
Verket pekar särskilt på att utskottet uttalat att införandet av en generell
promillegräns ej var genomförbart men att det med hänsyn till dels
att mycket snabba fartyg allt mer kommer till användning i passagerartrafiken
och dels det växande antalet snabbgående fritidsbåtar
kunde vara befogat att utröna behovet av promillegräns för sådana
fartyg och båtar. Verket erinrar om att någon utredning inte
kommit till stånd, och enligt verkets uppfattning har inte heller inträffat
något sedan nämnda uttalanden gordes, som i nuläget motiverar
införandet av en promillegräns. Verkel delar emellertid motionärernas
uppfattning, att frågan om s. k. promilleregler inom sjöfarten bör utredas.
I fråga om fritidsbåtar torde ett utredningsuppdrag kunna lämnas
den nu arbetande utredningen om fritidsbåtar, framhåller verket.

Med anledning av de av motionärerna lämnade uppgifterna om att
131 personer år 1969 drunknat i samband med småbåtstrafik och att
det »samtidigt har påpekats att 50 °/o av offren var alkoholpåverkade»
redovisar verket, med utgående från material som är tillgängligt hos verket,
följande upplysningar.

För åren 1969 och 1970 har 205 respektive 268 olyckor med fritidsbåtar
inrapporterats. Olyckorna har krävt 114 respektive 122 människoliv.
I 8 respektive 12 fall har konstaterats, att båtföraren varit spritpåverkad.
Ökningen av det registrerade antalet olyckor m m under 1970
kan emellertid bero på en förbättrad rapportering. Likaså kan den, i
förhållande till den av motionärerna uppgivna, låga siffran för antalet
alkoholpåverkade delvis bero på, att ofta uppgift om spritpåverkan ej
influtit i verkets material, som delvis grundar sig på tidningsuppgifter.
Verkets statistik upptar endast om båtföraren varit spritpåverkad. Sådan

LU 1971:17

uppgift om passagerare synes emellertid vara med i motionens statistik.
Uppgiften att 50 % av de förolyckade skulle varit alkoholpåverkade i
sådan omfattning att kondition och omdöme skulle varit starkt nedsatta
synes verket, mot bakgrunden av det föreliggande materialet, mycket
tveksam.

Också Sjösäkerhetsrådet och Sjösportens samarbetsdelegation uppehåller
sig vid de av motionärerna lämnade uppgifterna från 1969 om antalet
olyckor m. m. samt framhåller att uppgiften att 50 % av drunkningsoffren
var alkoholpåverkade inte kan styrkas. Delegationen anför härjämte
att om olyckor vid fiske från mindre båtar är inräknade i motionärernas
statistik den delen av olyckorna bör frånräknas från vad som
anges var frekvensen av olyckor i samband med fritidsbåtstrafik. Delegationen
jämför med sjöfartsverkets (sjösäkerhetsrådets) statistik och anser
att orsaken till motionärernas avvikande uppgifter om antalet omkomna
som varit alkoholpåverkade torde kunna sökas i en sammanblandning
av begreppen passagerare i och förare av fritidsbåtar. Det är
endast båtförare, som kan komma att beröras av de föreslagna reglerna,
framhåller delegationen och tillägger att det väl icke torde vara avsikten
med motionen att förbjuda eller kriminalisera båtpassagerares förtäring
av alkohol.

Delegationen anför vidare att det är en vanlig situation för en fritidsbåtsbesättning
att en s. k. lämplig natthamn vid inträffande vindkantring
eller hastigt påkommet överhandsväder blir direkt olämplig eller
farlig för båten som ankrat och/eller förtöjt där. De naturhamnar,
som finns i skärgården sägs som regel inte ge skydd åt alla väderstreck,
varför en situation som den sagda ofta inträffar. Delegationen anför att
det för en båtägare som under den lugna kvällen förtärt alkohol i samband
med kvällsmålet enligt förslaget skulle bli förenat med straffansvar
att ingripa och föra sin båt i säkerhet undan vind och sjö. Alternativet
är enligt delegationen att låta båten bli liggande kvar i en utsatt
och farlig position med risk att den blir allvarlig skadad, med åtföljande
eventuella personskador, om den av vind och sjö kastas mot grund
eller land.

Med hänsyn till dels förefintlig olycksstatistik, dels de konsekvenser
införande av promillegränser kan få vid hastigt uppkommande haveririsker
anser Sjösportens samarbetsdelegation det inte vara befogat med
en sådan lag. Kravet på nykterhet till sjöss såsom det uttryckes i 325 §
sjölagen ger däremot trafikövervakande personal möjlighet att bedömningsvägen
avgöra om båtförare är lämplig att fortsätta sin färd eller
ej, anför delegationen avslutningsvis.

Rikspolisstyrelsen anför inledningsvis att det genom de ändringar av
sjölagen som trädde i kraft den 1 juli 1967 nu finns andra möjligheter
än tidigare att ingripa vid onykterhet ombord på fartyg. De nya be -

LU 1971:17

stämmelserna hax enligt uppgifter från polisdistrikt med livlig sjötrafik
ökat säkerheten till sjöss.

Styrelsen enrinrar om att man i samband med ändringarna i sjölagen
övervägde att införa promilleregel för onykterhet ombord på fartyg
samt att departementschefen i propositionen (1966: 145) bl. a. uttalade
att det fanns starka skäl för att avstå från en promilleregel på grund
av de starkt skiftande förhållandena till sjöss, vilka skulle kunna leda
till en alltför onyanserad straffrättsskipning.

Styrelsen anför att sjöpolisverksamheten efter 1967 har tillförts endast
fyra båtar för hela landet och att antalet båtar för närvarande
uppgår till fjorton. Av dessa är en placerad i Luleå, sex i Stockholm
och Stockholms skärgård, en i Nyköping, en i Karlskrona, två i Göteborg
och en i Lysekil. Därjämte finns en i Västerås och en i Mariestad.
Styrelsen framhåller att de begränsade resurserna medför att stora sjöområden
f. n. inte kan bli föremål för polisiär bevakning.

Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning har något väsentligt nytt inte
tillkommit sedan de nya bestämmelserna infördes i sjölagen som skulle
kunna motivera en utredning om lagändring. Det är också enligt styrelsens
mening principiellt felaktigt att införa bestämmelser som på
grund av bristande polisiära resurser skulle kunna övervakas endast inom
vissa områden av landet. Först sedan polisen tillförts en sjöpolisorganisation
som täcker hela den svenska kusten och de större insjöarna
kan en ändamålsenlig och enhetlig övervakning åstadkommas, framhåller
styrelsen.

I avvaktan på ytterligare erfarenheter av den nya lagstiftningen och
med åberopande av vad som i övrigt anförts anser sig rikspolisstyrelsen
f. n. icke kunna tillstyrka motionen.

Enligt Svenska sjöfolksförbundets mening torde möjlighet till övervakning
av en eventuell lag på detta område vara, om inte obefintlig, så i
varje fall mycket starkt begränsad, och överträdelse skulle med all sannolikhet
endast kunna beivras då olycka inträffat inom svenskt territorialvatten
och vederbörande omedelbart kunde förås till läkare för blodprovsundersökning
eller att polis omgående infann sig på platsen. I övrigt
bör man enligt sjöfolksförbundets förmenande ta i beaktande att sjöfarten
är internationell och först få till stånd internationella eller nordiska
regler på detta område. En eventuell lagstiftnig, som kan bedömas vara
så svår att övervaka, att den endast i undtantagsfall skulle äga tillämpning
är icke tillrådlig och bidrar endast till att urholka allmänhetens
tilltro på lagar och förordningar, framhåller förbundet.

Sjölagskommittén har tidigare, fortsätter förbundet, i sitt arbete noggrant
diskuterat frågan och funnit det vara så svårt att praktiskt tillämpa
en promilleregel att frågan fått falla.

Enligt förbundet torde i övrigt bestämmelserna i 325 § sjölagen tillfredsställa
motionärernas önskemål.

LU 1971:17

Sveriges fartygsbefälsförening redovisar samma uppfattning som sjöfolksförbundet.

Sjösäkerhetsrådet finner att det i varje fall för en förutsebar framtid
är ett önsketänkande att en promilleregel skulle ha större preventiv effekt
än nuvarande lagstiftning. Övervakningsorganens resurser torde enligt
rådet inte kunna ökas i sådan grad att upptäcktsrisken för en person
som i lindrigt berusat tillstånd framför en fritidsbåt blir avsskräckande
stor. Sjösäkerhetsrådet har tagit del av Sjösportens samarbetsdelegations
yttrande över motionen och instämmer i vad där anföres om en vanlig
situation för en fritidsbåtsbesättning vid tagande av natthamn. Rådet anför
att det finner det angeläget att det problem som alkoholförtäring i
samband med fritidsbåtstrafik innebär angrips upplysningsvägen och att
därvid inte bara båtföraren utan också passagerarna görs medvetna om
den olycksrisk som alkohol i blodet medför, dels genom att omdömet
nedsätts och risken för felhandlingar ökar, dels och kanske främst genom
att möjligheterna att överleva en vistelse i kallt vatten minskar.

Sjösäkerhetsrådet har slutligen från den 1 januari 1971 insamlat uppgifter
om fritidsbåtsolyckor hos polisen, tullens kustbevakning, sjöfartsverket
(lotsarna) och egna distriktsombud (f. n. 8 st.) samt genom pressurklipp.
Intill den 15 september har ca 260 olyckor rapporterats med
83 dödsfall. I 17 av de 260 olyckorna har det uppgivits att båtföraren
varit akoholpåverkad. Nedan redovisas uppgifterna i tabellform.

Antal

5
3
3

Olyckstyp

fall överbord
» »
grunds tötn ing
kollision

Personskador

1 drunknad i varje

inga

Materielskador

•)

inga

små till inga
högst 15 000 kr. i ett
fall, i övrigt ringa.

*) 2 fall båtar med motor, 1 fall segelbåt, 2 fall roddbåtar

Utskottet

Genom beslut av 1967 års riksdag infördes i sjölagen en bestämmelse
om straff för onykterhet till sjöss. Bestämmelsen, som är tillämplig på
all sjöfart, innehåller till skillnad från trafikbrottslagens rattfylleriregel
inte någon s. k. promilleregel utan straffbarheten anknyts endast till
sådan onykterhet som manifesteras genom att den påverkade inte på
betryggande sätt kan fullgöra åligganden, som är av väsentlig betydelse
för säkerheten till sjöss.

I förevarande motion hemställs om utredning och därav föranledda
förslag till lagstiftning om promilleregler för personer i sjötrafik, vilka
enligt sjölagen kan ådömas särskild påföljd för onykerhet till sjöss.

Sjöfartsverket har i sitt remissyttrande över motionen förklarat sig

LU 1971:17

dela motionärernas uppfattning, att frågan om promilleregler inom
sjöfarten bör utredas, och verket har såvitt gäller fritidsbåtar pekat på
att ett utredningsuppdrag torde kunna lämnas till den år 1970 tillsatta
fritidsbåtutredningen.

Övriga remissorgan har bl. a. framhållit svårigheterna att övervaka
efterlevnaden av bestämmelser om promillegränser och ställer sig
avvisande till motionen.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har första lagutskottet
i utlåtanden vid såväl 1967 som 1970 års riksdagar anfört att en generell
promilleregel enligt utskottets mening inte var genomförbar. Utskottet
ansåg det emellertid inte uteslutet att spörsmålet kunde komma i ett
annat läge när utredningstekniken utvecklats mera och övervakningen
genom sjöpolis förstärkts. Behovet av en begränsad promilleregel, främst
avsedd för personal på passagerarfartyg i svensk kustfart och för förare
av det växande antalet snabbgående fritidsbåtar, kunde därför enligt utskottet
vara förtjänt av att utredas i lämpligt sammanhang. Vad utskottet
sålunda anfört gav 1967 års riksdag i skrivelse Kungl. Maj:t till känna.

Lagutskottet ansluter sig till den ståndpunkt första lagutskottet intagit
i frågan. Såvitt gäller fritidsbåtarna har fritidsbåtutredningen bl. a. att
överväga vilka ändringar i gällande bestämmelser rörande trafiken med
sådana båtar som behöver göras för att tillgodose rimliga säkerhetsintressen.
Enligt utskottets mening är det lämpligt att också frågan om
införande av promilleregler prövas därvid. I likhet med sjöfartsverket
föreslår därför utskottet att motionen såvitt avser promilleregler vid
trafik med fritidsbåtar överlämnas till nämnda utredning för övervägande.

Beträffande annan sjöfart, för vilken behovet av promilleregler enligt
det ovan sagda bör utredas, förutsätter utskottet att utredning sker i
lämpligt sammanhang utan särskilt initiativ från riksdagens sida.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet

A. att riksdagen i anledningen av motionen 1971: 25 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller att motionen jämte detta betänkande
överlämnas till fritidsbåtutredningen för övervägande av frågan

om s. k. promilleregler bör införas vid trafik med fritidsbåtar; samt

B. att motionen i övrigt avslås.

Stockholm den 2 november 1971

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

LU 1971:17

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), fröken
Anderson i Lerum (s), herrar Hammarberg (s), Börjesson i Falköping (c),
fru Åsbrink (s), herrar Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru
Jonäng (c), herrar Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), Enlund (fp),
Söderström (m) och fru Nilsson i Sunne (s).

N. O. Mauritzons Boktryckeri AB, Stockholm 1971

iBSiiSs