Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:137 med förslag till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) m. m. (gods- och passagerarbefordran till sjöss), jämte motion (Betänkande 1973:LU35 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande nr 35 år 1973

LU 1973: 35

Nr 35

Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1973:137 med förslag till lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)
m. m. (gods- och passagerarbefordran till sjöss), jämte motion.

I propositionen 1973: 137 har Kungl. Maj:t (justitiedepartementet)
föreslagit riksdagen att
dels antaga förslagen till

1. lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),

2. lag om ändring i lagen (1936: 277) i anledning av Sveriges tillträde
till 1924 års internationella konvention rörande konossement,

dels godkänna 1968 års tilläggsprotokoll till 1924 års internationella
konvention rörande konossement.

Den med anledning av propositionen väckta motionen 1973: 2051
redovisas på s. 34.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen läggs fram förslag till nya regler om befordran
av gods och passagerare till sjöss.

Reglerna om godsbefordran bygger på ett år 1968 avslutat tilläggsprotokoll
till 1924 års konossementskonvention. Det föreslås att tilläggsprotokollets
bestämmelser om konossementsbefordran tas in i sjölagen.
Dessutom föreslås att vissa andra regler om godsbefordran, bl. a. om ansvaret
vid underbortfraktning och genomgångsbefordran, moderniseras.
Förslaget innebär en skärpning av bortfraktarens ansvar för godset.
Bl. a. höjs ansvarsbeloppet för bortfraktarens transportansvar och det
införs en särskild regel om ansvar för dröjsmål, som uppstår under transporten.
Vissa oklara preskriptionsfrågor regleras också. För bortfraktarens
anställda och andra medhjälpare skall gälla samma regler om inskränkning
i och begränsning av ansvarigheten som för bortfraktaren
själv.

De nya bestämmelserna om befordran av passagerare och resgods
bygger i stora delar på ett föreliggande förslag till internationellt enhetliga
regler i dessa ämnen. Bestämmelserna innebär i huvudsak att bortfraktarens
ansvar för passageraren och hans resgods underkastas tvingande
och väsentligt skärpta regler. Den nuvarande beloppsgränsen för
personskada om 20 000 kr. per passagerare höjs till ett belopp i s. k.
Poincaréfrancs motsvarande omkring 245 000 kr. Nu gällande regler
om ansvarsfrihet för bortfraktaren för skada på resgodset — t. ex.

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 35

LU 1973: 35

färjetransporterad bil — när skadan har vållats genom fel eller försummelse
vid navigeringen eller handhavandet av fartyget föreslås bli utmönstrade.
Bortfraktaren skall vidare bära ett tvingande ansvar för skada
på grund av dröjsmål med befordringen av passageraren eller resgodset.
Också vid passagerarbefordran skall bortfraktarens anställda och
andra medhjälpare kunna åberopa samma regler om inskränkning i och
begränsning av ansvarigheten som bortfraktaren själv. Reglerna om befordringsavtalet
och befordringen bevaras i huvudsaklig överensstämmelse
med de nuvarande.

Den nya lagstiftningen har tillkommit i nordiskt samarbete. Den
föreslås träda i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer.

LU 1973: 35

Lagförslagen
1 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom förordnas i fråga om sjölagen (1891: 35 s. 1),
dels att rubriken närmast efter 168 § skall utgå,
dels att 8, 71—76, 91, 95, 97, 98, 101, 102, 118—123, 128—130, 135,
151—154, 161, 162, 167—182, 220, 222 §§, 255 § 2 mom., 284 och
337 §§ samt rubriken till 5 kap. och rubriken närmast före 167 § skall
ha nedan angivna lydelse,
dels att rubriken närmast efter 76 § skall sättas närmast efter 75 §,
dels att nuvarande 5 kap. 171—182 §§ skall betecknas 6 kap. 171—
182 §§,

dels att i lagen skall införas nya bestämmelser, 6 kap. 183—201 §§
och 15 kap. 348 §,
dels att till 6 kap. skall införas en ny rubrik och närmast före 76,
168, 171, 175, 188 och 200 §§ nya rubriker av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ANDRA KAPITLET
Om redande i fartyg

8 §i

För skada,' som av befälhavare, någon av besättningen eller lots genom
fel eller försummelse i tjänsten åstadkommes, vare redaren ansvarig.
Samma lag vare, om eljest skada åstadkommes av någon, som,
utan att tillhöra besättningen, på grund av redares eller befälhavares
uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.

Vad redare sålunda nödgas utgiva äge han söka åter av den, som
vållat skadan.

Om redares frihet från ansva- Bestämmelser om inskränkning
righet i vissa fall stadgas nedan i av redares ansvarighet finnas i 5,

122 och 171—173 §§, så ock i lag 6 och 10 kap. samt i lagen (1936:

i anledning av Sveriges tillträde 277) i anledning av Sveriges tilltill
1924 års internationella kon- träde till 1924 års internationella

vention rörande konossement. konvention rörande konossement.

FEMTE KAPITLET2
Om befraktning Om befordran av gods

71 §

De i detta kapitel givna bestämmelser
angående fraktavtal
skola, med de undantag som nedan
stadgas, lända till efterrättelse allenast
såvitt ej annat är uttryckligen
överenskommet eller eljest må

1 Senaste lydelse 1936: 276.

2 Senaste lydelse 1936: 276 i den mån

Med bortfraktare förstås i detta
kapitel den som genom avtal åtager
sig befordran av gods med fartyg
för annan, befraktaren.

Resebefraktning föreligger, om
frakten beräknas för resa, och tids ej

annat angives.

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

anses avtalat eller ock följer av
sedvänja.

Angående befordran av gods
sjöledes mellan Sverige och främmande
stat är i vissa hänseenden
särskilt stadgat i lagen i anledning
av Sveriges tillträde till 1924 års
internationella konvention rörande
konossement.

Bortfraktaren skall hålla fartyget
sjövärdigt, tillräckligt bemannat,
provianterat och utrustat samt
i övrigt i behörigt skick.

Avser fraktavtal visst fartyg eller
har i enlighet med avtalet visst
fartyg blivit anmält, må bortfraktaren
ej för avtalets fullgörande
använda annat fartyg.

Gäller fraktavtal helt fartyg eller
full last, må bortfraktaren icke
medtaga gods för annan än befraktaren.

Överlåter befraktaren till annan
sina rättigheter enligt fraktavtalet
eller underbortfraktar han fartyget,
sv are han ändock för avtalets
fullgörande.

Föreslagen lydelse

befraktning, om frakten beräknas
för tid. Under resebefraktning innefattas
helbefraktning, delbefraktning
och styckegodsbefraktning.

I den mån ej annat följer av
168 § skola bestämmelserna i detta
kapitel lända till efterrättelse endast
såvitt ej annat är avtalat eller
följer av sedvänja.

Om befordran i viss utrikes fart
gälla i vissa hänseenden bestämmelserna
i lagen (1936: 277) i anledning
av Sveriges tillträde till
1924 års internationella konvention
rörande konossement.

Bestämmelserna i detta kapitel
gälla ej i den mån befordringen är
underkastad gällande internationellt
fördrag om befordran med
annat transportmedel.

Gäller fraktavtal bestämt fartyg,
får bortfraktaren ej fullgöra avtalet
med annat fartyg.

Gäller fraktavtal helt fartyg eller
full last, får bortfraktaren icke
medtaga gods för annan än befraktaren.

Överlåter befraktaren sina rättigheter
enligt fraktavtalet till annan
eller underbortfraktar han fartyget,
svarar han ändå för att avtalet
fullgöres.

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

Under resebefraktning innefattas
i detta kapitel helbefraktning, delbefraktning
och styckegodsbefraktning.

II. Om resebefraktning

Gods må ej utan stöd i avtal eller
sedvänja lastas å däck.

När godset är inlastat samt erforderliga
handlingar och uppgifter
föreligga, skall befälhavaren
eller den som eljest är därtill bemyndigad
på avlastarens begäran
utfärda konossement.

Avlastaren äge erhålla särskilda
konossement å delar av godset, där
det utan väsentlig olägenhet kan
ske; ersätte dock kostnad, som därav
kommer.

Utfärdas enligt åtagande i fraktavtalet
konossement med andra
villkor för godsets befordran än
de i avtalet upptagna och åsamkas
bortfraktaren därigenom ökat
ansvar, skall befraktaren hålla honom
skadeslös.

Föreslagen lydelse

II. Om resebefraktning

Om fartygets behöriga skick.

Bortfraktaren skall sörja för att

1. fartyget är sjövärdigt;

2. fartyget är behörigen bemannat,
provianterat och utrustat;

3. lastrum, kyl- och frysrum
samt övriga utrymmen i fartyget,
i vilka gods lastas, äro i gott skick
för att mottaga, befordra och bevara
godset.

Gods får ej lastas på däck.

Efter att ha mottagit godset i
sin vård, skall bortfraktaren eller
befälhavaren eller den bortfraktaren
eljest bemyndigat därtill på
avlastarens begäran utfärda mottagningskonossement,
förutsatt att
behövliga handlingar och uppgifter
föreligga.

När godset inlastats, skall ombordkonossement
utfärdas på avlastarens
begäran. Har mottagningskonossement
utfärdats, skall
det återlämnas när ombordkonossementet
utfärdas. Mottagningskonossement,
på vilket antecknats
namnet på det eller de fartyg, vari
godset lastats, samt tid för lastningen,
utgör ombordkonossement.

Avlastaren har rätt att få särskilda
konossement för delar av godset,
om det kan ske utan väsentlig
olägenhet. Han skall dock ersätta
kostnaden därför.

Utfärdas enligt fraktavtalet konossement
med andra villkor för
godsets befordran än avtalet föreskriver
och medför detta ökat ansvar
för bortfraktaren, skall befraktaren
hålla honom skadeslös.

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

97 §

Har avlämnat gods orsakat skada
för bortfraktaren eller annan,
ersätte avlastaren skadan, såvida
han eller någon för vilken han
svarar gjort sig skyldig till fel eller
försummelse.

Var godset av lättantändlig, explosiv
eller eljest farlig beskaffenhet
och hade det inlastats utan att
bortfraktaren ägde kännedom om
dess beskaffenhet, vare avlastaren
ansvarig, ändå att fel eller försummelse
ej föreligger.

Har gods orsakat skada för
bortfraktaren eller skada på fartyget,
är befraktaren ersättningsskyldig,
om skadan beror av att
han eller någon för vilken han
svarar gjort sig skyldig till fel eller
försummelse.

Har lättantändligt, explosivt eller
eljest farligt styckegods inlastats
utan att bortfraktaren hade
kännedom om dess beskaffenhet,
är befraktaren ansvarig för skada
och utgifter som direkt eller indirekt
beror av att godset inlastats,
även om fel eller försummelse
icke föreligger.

98 §

Resan skall utföras med tillbörlig skyndsamhet.

Deviation eller annat uppehåll
må, förutom för räddande av människoliv,
göras allenast där sådant,
för bärgning av fartyg eller gods
eller för annat ändamål, må anses
skäligt.

101

Från godsets mottagande till
dess avlämnande skall bortfraktaren
hava noggrann vård om godset
samt i övrigt iakttaga lastägarens
rätt och bästa.

Har gods förkommit, minskats
eller skadats, skall bortfraktaren
snarast underrätta lastägaren eller,
om denne ej är känd, avlastaren.

Deviation får göras endast för
att rädda människoliv eller bärga
fartyg eller gods eller av annan
skälig anledning.

§3

Bortfraktaren skall lasta, stuva,
behandla, befordra, förvara och
lossa godset på lämpligt och omsorgsfullt
sätt. I övrigt skall han
iakttaga lastägarens rätt och bästa
från det han mottager godset till
dess han lämnar ut det.

Har gods gått förlorat eller skadats,
skall bortfraktaren snarast
underrätta lastägaren eller, om
denne ej kan nås, avlastaren.

102 §

Bortfraktaren vare behörig att å
lastägarens vägnar företaga rättshandlingar,
som avse godsets bevarande
eller förskaffande, samt
kära i mål angående godset.

Uppstår behov av penningar för
ändamål som i första stycket sägs,
äge bortfraktaren anskaffa medel

3 Senaste lydelse 1967: 48.

Bortfraktaren är behörig att på
lastägarens vägnar företaga rättshandlingar,
som avse godsets bevarande
eller befordran, samt väcka
talan i mål angående godset
och utföra denna talan.

Medel för ändamål som avses i
första stycket äger bortfraktaren
vid behov skaffa genom lån eller

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

genom lån eller genom att sälja av
godset. Har bortfraktaren utan laga
anledning upptagit lån eller
verkställt försäljning, vare rättshandlingen
ändock för lastägaren
bindande, där tredje man var i god
tro.

Kan godset icke förvaras utan
fara för förskämning eller snar
förstörelse eller skulle lastägarens
kostnad för dess förvarande eller
fortskaffande till bestämmelseorten
uppenbarligen bliva alltför hög,
må bortfraktaren försälja godset.

Föreslagen lydelse

genom att pantsätta eller sälja av
godset. Var rättshandlingen ej behövlig,
är den likväl bindande för
lastägaren, om tredje man var i
god tro.

Kan godset icke förvaras utan
fara för förskämning eller snar
förstörelse eller skulle lastägarens
kostnad för dess förvaring eller
befordran till bestämmelseorten
uppenbarligen bliva alltför hög,
får bortfraktaren sälja godset.

118 §

Förkommer, minskas eller skadas
gods, medan det är i bortfraktarens
vård ombord eller i
land, vare han därför ansvarig, där
ej antagas må, att förlusten, minskningen
eller skadan orsakats av
omständighet, som icke kan såsom
fel eller försummelse tillräknas
bortfraktaren eller någon för vilken
han svarar.

Bortfraktaren är ansvarig för
skada till följd av att godset går
förlorat, skadas eller försenas medan
det är i hans vård ombord
eller iland, om han ej visar att
varken fel eller försummelse av
honom själv eller någon för vilken
han svarar orsakat eller medverkat
till skadan.

Bortfraktaren är ej ansvarig, om
han visar att skadan beror av

a) fel eller försummelse, vartill
befälhavaren, medlem av besättningen,
lots eller annan, som utför
arbete i fartygets tjänst, gjort
sig skyldig vid navigeringen eller
handhavandet av fartyget;

b) brand, som ej vållats genom
fel eller försummelse av bortfraktaren
själv;

c) fara eller olycka säregen för
sjön;

d) högre hand;

e) krigshandling;

f) sjöröveri eller annan samhällsfientlig
handling;

g) beslag eller annat ingripande
av regering eller annan maktägande
eller rättslig handräckningsåtgärd; h)

karantän;

i) åtgärd eller underlåtenhet av
avlastaren eller godsets ägare eller
hans agent eller representant;

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

j) strejk, lockout eller annat avbrott
eller hinder i arbetet, oavsett
orsak och omfattning;

k) uppror eller oroligheter;

l) räddning av människoliv eller
bärgning av fartyg eller gods eller
försök därtill;

m) godsets dolda fel eller särskilda
beskaffenhet eller inneboende
brist;

n) bristfällig förpackning;

o) bristfällig eller oriktig märkning;
eller

p) dold bristfällighet hos fartyget
som ej kunnat upptäckas med
tillbörlig omsorg.

Utan hinder av andra stycket är
bortfraktaren ansvarig för skada
som beror av att han eller någon
för vilken han svarar brustit i tillbörlig
omsorg att sätta fartyget i
behörigt skick före resans början.
Det åligger bortfraktaren att till
sitt fredande från ansvarighet visa,
att sådan omsorg iakttagits.

Om vållande på befraktarens sida
medverkat till skadan, gäller
vad som är föreskrivet i 5 kap. 5 §
skadeståndslagen (1972: 207).

119 §

Har gods av lättantändlig, explosiv
eller eljest farlig beskaffenhet
inlastats utan att bortfraktaren
haft kännedom om dess beskaffenhet,
äge han efter omständigheterna
lossa, oskadliggöra eller förstöra
godset utan skyldighet att ersätta
skadan.

Är eljest gods av beskaffenhet
att dess fraktande kan medföra
äventyr för människor, fartyg eller
last, vare lag samma, där avlastaren,
ehuru förhållandet var
honom veterligt, underlåtit att därom
lämna upplysning.

Har lättantändligt, explosivt eller
annat farligt gods inlastats utan
att bortfraktaren kände till dess
beskaffenhet, får han efter omständigheterna
föra iland, förstöra
eller oskadliggöra godset utan
skyldighet att ersätta skadan.

Har gods som avses i första stycket
inlastats med bortfraktarens
vetskap och samtycke, får han efter
omständigheterna föra iland,
förstöra eller oskadliggöra det utan
annan ersättningsskyldighet än för
fall av gemensamt haveri, om godset
visar sig medföra sådan fara
för fartyg, liv eller last att det ej
är försvarligt att behålla det ombord.

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

120 §

Ersättning för felande, minskat
eller skadat gods beräknas på
grundval av det värde, som godset
skulle ägt, om det i oskadat skick
avlämnats i rätt tid och på rätt
plats.

Skadestånd enligt 118 § beräknas
efter värdet av gods av samma
slag på den plats och vid den tid
godset avtalsenligt lossats eller
skulle ha lossats från fartyget.
Detta värde bestämmes efter börspriset
eller, om sådant pris saknas,
efter marknadspriset eller, om varken
börs- eller marknadspris finnes,
efter det gängse värdet på
gods av samma slag och kvalitet.

Bortfraktarens ansvarighet är
dock begränsad till tiotusen francs
för varje kolli eller annan enhet av
godset eller, om ansvarigheten därigenom
blir högre, trettio francs
för kilo av det berörda godsets
bruttovikt. Med franc förstås den
värdeenhet som angives i 348 §.

Användes behållare (container),
pall eller liknande transportanordning
för att sammanföra godset,
skall vid tillämpning av första
stycket varje kolli eller enhet som
angivits i konossement eller annan
frakthandling anses utgöra ett kolli
eller en enhet. I övrigt skall det
samlastade godset anses utgöra en
enhet.

Genom överenskommelse mellan
bortfraktaren och avlastaren kan
gränsen för bortfraktarens ansvarighet
bestämmas till högre belopp
än som följer av andra och tredje
styckena. Har uppgift av avlastaren
om godsets art och värde utan
förbehåll införts i konossement eller
annan frakthandling, skall detta
värde gälla som gräns för ansvarigheten,
om denna därigenom blir
högre än enligt nämnda stycken,
och vid tillämpning av första stycket
anses utgöra godsets verkliga
värde, om ej annat styrkes.

Bestämmelserna i denna paragraf
om begränsning av bortfraktarens
ansvarighet gälla ej, om det
visas att han själv vållat skadan
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
och med insikt att skada
sannolikt skulle uppkomma.

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

121

Vill mottagaren tala å minskning
eller skada, give han bortfraktaren
meddelande därom utan
oskäligt uppehåll efter det han
märkt eller bort märka minskningen
eller skadan. Försummas
det, vare han sin talan förlustig,
där ej bortfraktaren eller någon för
vilken han svarar förfarit svikligen
eller visat grov vårdslöshet.

122

1 inrikes fart må, i fråga om annat
gods än levande djur och
däckslast, förbehåll ej göras om
inskränkning i bortfraktarens ansvarighet,
såvitt angår tiden från
lastningen till lossningen.

Bortfraktaren äge dock göra förbehåll,
att ersättningen ej skall
överstiga ettusenåttahundra kronor
för varje kolli eller annan enhet
av godset. Han må ock förbehålla
sig frihet från ansvarighet för skada
i följd av fel eller försummelse,
vartill befälhavaren, någon av besättningen,
lots eller annan, som
utför arbete i fartygets tjänst, gjort
sig skyldig vid navigeringen eller
handhavandet av fartyget, ävensom
för skada i följd av brand,
vilken ej vållats genom fel eller
försummelse av bortfraktaren
själv.

Föreslagen lydelse

liar godset utlämnats utan att
mottagaren givit bortfraktaren
skriftlig underrättelse om minskning
eller skada, som han iakttagit
eller hade bort iakttaga, och om
minskningens eller skadans allmänna
art, anses godset utlämnat
sådant det beskrivits i konossement
eller annan frakthandling, om ej
annat styrkes. Kunde minskningen
eller skadan ej iakttagas vid utlämningen,
gäller detsamma om
sådan underrättelse icke lämnats
senast tre dagar därefter.

Skriftlig underrättelse behöves
ej, om godsets tillstånd vid utlämningen
undersökts i båda parters
närvaro.

Har minskning eller skada inträffat
eller finnes anledning antaga
att så är fallet, skola bortfraktaren
och mottagaren bereda varandra
tillfälle att på lämpligt sätt
besiktiga godset och förvissa sig
om vikt, mått eller stycketal.

Bestämmelserna om frihet från
eller begränsning av bortfraktarens
ansvarighet gälla även om talan
mot honom icke grundas på fraktavtalet.

Föres talan mot någon för vilken
bortfraktaren svarar enligt 8 §,
är denne berättigad till samma befrielse
från och begränsning av
ansvarighet som bortfraktaren. De
ersättningsbelopp som bortfraktaren
och den för vilken han svarar
förpliktas utgiva få ej sammanlagt
överstiga den gräns för ansvarigheten
som föreskrives i 120 §.

Bestämmelserna i andra stycket
gälla icke till förmån för den som
visas ha vållat skada uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet och med
insikt att skada sannolikt skulle
uppkomma.

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

Konungen äger, under förutsättning
av ömsesidighet, förordna att
vad förut i denna paragraf är
stadgat skall äga tillämpning jämväl
i avseende å fart mellan Sverige
och främmande stat och för
sådant fall bestämma det i andra
stycket angivna penningbeloppet
till ettusenåttahundra kronor i
guld.

123

Skall godsets befordran helt eller
delvis utföras genom annan
fraktförare eller äger bortfraktaren
låta befordringen så försiggå,
må han, utan hinder av vad i 122 §
sägs, förbehålla sig frihet från ansvarighet
för förlust, minskning eller
skada, som inträffar medan
vårdnaden om godset åvilar nämnda
fraktförare.

128

Går fartyget förlorat eller förklaras
det icke vara iståndsättligt,
upphöre fraktavtalet att gälla.

129

Där efter resans anträdande avtalet
häves eller upphör att gälla
enligt vad ovan stadgats, vare bortfraktaren
berättigad att för gods,
som finnes i behåll, utfå avståndsfrakt.

Avståndsfrakt utgöre vad av den
avtalade frakten återstår, sedan avdrag
skett med belopp som bestämmes
efter förhållandet mellan

Föreslagen lydelse

Utföres godsets befordran helt
eller delvis av annan än bortfraktaren,
förblir denne även sedan
konossement utfärdats ansvarig
som om han själv utfört hela befordringen.
I sådant fall gälla bestämmelserna
i detta kapitel i tilllämpliga
delar.

Utför den andre befordringen
med fartyg, är han jämte bortfraktaren
och enligt samma regler som
denne ansvarig för sin del av befordringen.
Bestämmelserna i 122 §
ha motsvarande tillämpning. Bortfraktarens
och den andres ansvarighet
är gemensamt begränsad enligt
120 §.

Avser fraktavtalet bestämt fartyg
och går detta förlorat eller
förklaras det efter skada icke vara
iståndsättligt, upphör bortfraktarens
skyldighet att utföra befordringen.

Har en del av resan utförts när
avtalet häves enligt 126 § eller när
bortfraktarens skyldighet att utföra
befordringen upphör enligt

128 §, är bortfraktaren berättigad
till avståndsfrakt för gods som finnes
i behåll.

Avståndsfrakt utgör den avtalade
frakten med avdrag för belopp,
som bestämmes efter förhållandet
mellan den återstående och

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

längden av den återstående och av
den avtalade resan, med fäst avseende
tillika å varaktigheten av
och de särskilda kostnaderna för
sådana resor. Avståndsfrakten må
dock icke bestämmas till högre
belopp än godsets värde.

Tvist angående avståndsfrakt må
hänskjutas till utredning och avgörande
genom dispasch, därvid i tilllämpliga
delar skall gälla vad om
dispasch vid gemensamt haveri är
stadgat.

130

Uppkommer skada genom dröjsmål
å bortfraktarens sida eller enär
avtalet upphör att gälla, vare bortfraktaren
därför ansvarig, där ej
antagas må, att varken han själv
eller någon för vilken han svarar
gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

135

Finnes efter fraktavtalets ingående
att genom resans företagande
fartyg eller last skulle utsättas för
att, genom uppbringande eller eljest,
drabbas av skada i följd av
krig, blockad, uppror, oroligheter
eller sjöröveri eller att sådan fara
väsentligen ökats, äge såväl bortfraktaren
som befraktaren häva
avtalet och drage var sin kostnad
och skada.

Kan faran avvärjas genom att
en del av godset kvarlämnas eller
lossas, må avtalet allenast beträffande
denna del hävas. Bortfraktaren
äge dock, där det kan ske
utan skada för annan befraktare,
häva avtalet i dess helhet, såvida
ej, på anmaning, ersättning för
fraktförlust och annan skada gäldas
eller säkerhet därför ställes.

Stadgandena i 129 § och 134 §
andra stycket skola äga motsvarande
tillämpning.

Föreslagen lydelse

den avtalade resans längd, med beaktande
även av varaktigheten av
och de särskilda kostnaderna för
sådana resor. Avståndsfrakten får
icke bestämmas till högre belopp
än godsets värde.

Tvist angående avståndsfrakt
kan hänskjutas till utredning och
avgörande genom dispasch. Därvid
skall i tillämpliga delar gälla
föreskrifterna om dispasch vid gemensamt
haveri.

Uppkommer skada till följd av
att fartyget går förlorat eller förklaras
efter skada icke vara iståndsättligt
eller eljest till följd av
dröjsmål på bortfraktarens sida
och omfattas skadan ej av 118 §,
ha bestämmelserna i nämnda paragraf
likväl motsvarande tillämpning.

Visar det sig, sedan fraktavtalet
träffats, att resan skulle vara förenad
med fara för fartyget eller
godset till följd av krig, blockad,
uppror, oroligheter, sjöröveri eller
annat väpnat våld eller att sådan
fara väsentligt ökat, har vardera
parten rätt att häva avtalet även
om resan börjat. Häves avtalet,
skall vardera parten bära sin kostnad
och skada.

Kan faran avvärjas genom att
en del av godset lämnas kvar eller
lossas, får avtalet hävas endast för
denna del. Bortfraktaren har dock
rätt att, om det kan ske utan skada
för annan befraktare, häva avtalet
i dess helhet, såvida ej på anmaning
betalas ersättning eller ställes
säkerhet för fraktförlust och annan
skada.

Bestämmelserna i 129 § och
134 § andra stycket ha motsvarande
tillämpning.

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

151

Konossement innefattar erkännande
om godsets inlastning och
förbindelse att i bestämmelseorten
avlämna godset.

Konossementet skall innehålla,
förutom ort och dag för utfärdandet
och utfärdarens underskrift,
fartygets namn samt uppgift å det
inlastade godset och till vem godset
skall i bestämmelseorten avlämnas.

152

I konossementet skall, där så äskas,
angivas:

1) godsets art, dess vikt, mått
eller stycketal, dess förpackning
ävensom för godsets igenkännande
erforderliga märken;

2) godsets synliga tillstånd;

3) den betingade frakten samt
övriga villkor för godsets befordran
och utlämnande;

4) avlastaren, lastningshamnen
och tiden för inlastningen, fartygets
art, hemort och nationalitet
samt befälhavaren.

Den som utfärdar konossementet
äge däri göra förbehåll beträf -

Föreslagen lydelse

Med konossement förstås en av
bortfraktaren eller på hans vägnar
utfärdad handling, som innefattar
erkännande att gods av viss art och
mängd mottagits för befordran eller
inlastats och som betecknas
som konossement eller innehåller
föreskrift att godset utlämnas endast
mot att handlingen återställes.

Konossement skall innehålla
uppgift om dag och ort för dess
utfärdande och om avlastaren. I
mottagningskonossement skall angivas
plats för godsets mottagande
samt i ombordkonossement fartygets
namn och nationalitet och
plats för inlastningen.

I konossement skall på avlastarens
begäran intagas uppgift om

1. godsets närmare angivna art
och dess vikt, mått eller stycketal
enligt avlastarens skriftliga uppgift; 2.

de märken som fordras för
att identifiera godset, sådana avlastaren
skriftligen uppgivit dem
innan godset mottogs eller lastades
och som tydligt anbragts på
godset eller dess förpackning på sådant
sätt att de under vanliga förhållanden
förbliva läsliga till resans
slut;

3. godsets synliga tillstånd;

4. i mottagningskonossement dagen
då godset mottagits och i ombordkonossement
dagen då inlastningen
avslutats;

5. var och till vem godset skall
lämnas ut; och

6. fraktens storlek samt övriga
villkor för godsets befordran, och
utlämning.

Bortfraktaren är icke skyldig att
i konossement utan förbehåll in -

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

fande uppgift av avlastaren, vars
riktighet han skäligen icke må anses
pliktig att undersöka.

Föreslagen lydelse

taga sådan uppgift om godsets art
eller dess vikt, mått, stycketal eller
märken, vars riktighet han har
skälig anledning att betvivla eller
som han icke haft rimlig möjlighet
att undersöka.

153 §

För riktigheten av de uppgifter
om godset, som jämlikt avlastarens
begäran intagits i konossementet,
vare han bortfraktaren ansvarig.

Avlastaren svarar gentemot
bortfraktaren för riktigheten av de
uppgifter om godset som på hans
begäran intagits i konossementet.

154 §

Konossement må ställas till viss
man, till viss man eller order eller
till innehavaren. Ändå att konossementet
är ställt till viss man,
skall det gälla såsom orderkonossement,
där ej utfärdaren, genom
orden ”icke till order” eller dylikt,
gjort förbehåll mot överlåtelse.

Konossement ställes till viss
man, till viss man eller order eller
till innehavaren. Aven om konossement
är ställt till viss man, gäller
det såsom orderkonossement,
om utfärdaren ej gjort förbehåll
mot överlåtelse genom uttrycket
”icke till order” eller liknande.

161 §

För riktigheten av uppgift, som
i konossement intagits rörande
godset, vare bortfraktaren ansvarig,
där ej i konossementet anmärkts,
att uppgiften är avlastarens
eller att dess riktighet är bortfraktaren
okänd, eller däri gjorts annat
sådant förbehåll eller ock mottagaren
måst inse, att uppgiftens
riktighet icke undersökts av bortfraktaren.

Har bortfraktaren insett eller
med användande av vanlig uppmärksamhet
kunnat inse, att uppgift
i konossement var oriktig, vare
han, ändå att förbehåll skett
som i 152 § sägs, ej fri från ansvarighet,
med mindre i konossementet
intagits särskild anmärkning
om uppgiftens oriktighet.

Godset skall anses mottaget eller
lastat såsom det beskrivits i konossementet,
om ej annat styrkes.
Motbevisning får dock icke föras
gentemot tredje man som förvärvat
konossementet i god tro.

Har bortfraktaren enligt 152 §
andra stycket i konossementet tagit
förbehåll mot riktigheten av
uppgift om godset, får sådant förbehåll
ej åberopas mot tredje man,
om bortfraktaren insett eller bort
inse att uppgiften var oriktig och
förbehållet saknar uttrycklig anmärkning
om oriktigheten.

Har anmärkning om skada på
godset eller brist i dess förpackning
icke tagits in i konossementet,
skall godset anses ha mottagits eller
lastats i gott synligt tillstånd,
om ej annat styrkes. Bestämmelsen
i första stycket andra punkten har
motsvarande tillämpning.

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

162

Varder skada å godset eller brist
med avseende å dess förpackning
ej anmärkt i konossementet, oaktat
bortfraktaren före utfärdandet utrönt
eller med användande av vanlig
uppmärksamhet kunnat utröna
skadan eller bristen, må den ej
åberopas till bortfraktarens fritagande
från ansvarighet för godset.

Bortfraktaren må ej till sitt fritagande
åberopa att godset lastats
å däck, med mindre detta anmärkts
i konossementet.

Om mottagningskonossement och
genomgångskonossement.

167

Utställer bortfraktaren före inlastningen
skriftligt erkännande att
godset mottagits till befordran,
med förbindelse att i bestämmelseorten
utlämna det till mottagaren,
skall vad i detta kapitel är
stadgat om konossement i tillämpliga
delar gälla i fråga om sådant
mottagningskonossement.

Är mottagningskonossement å
godset utfärdat, må icke efter inlastningen
utfärdas konossement
utan att mottagningskonossementet
återlämnas.

168

Utfärdar bortfraktaren, når godsets
befordran skall delvis utföras
genom annan fraktförare, skriftligt
erkännande att godset inlastats eller
mottagits till sådan befordran,
med förbindelse att i bestämmelseorten
utlämna godset till mottagaren,
skall vad i detta kapitel är
stadgat om konossement i tillämpliga
delar gälla i fråga om sådant
genomgångskonossement.

Då genomgångskonossement utställts,
må icke för del av befordringen
utfärdas särskilt konossement,
utan att däri angives att

Föreslagen lydelse

Lider tredje man skada genom
att inlösa konossementet i förlitan
på dess riktighet, är bortfraktaren
ansvarig, om han insett eller bort
inse att konossementets innehåll
var vilseledande för tredje man.
Bestämmelserna i 161 § andra
stycket och tredje stycket första
punkten ha motsvarande tillämpning.

Om genomgångskonossement.

Med genomgångskonossement
förstås konossement, vari angives
att godsets befordran delvis skall
utföras av annan än bortfraktaren.

Har bortfraktaren utfärdat genomgångskonossement
och utfärdas
särskilt konossement för del av
befordringen, skall bortfraktaren
sörja för att däri angives att godset
befordras enligt genomgångskonossement.

V. Vissa bestämmelser om tillämpningen § Vid

sådan befordran som avses
i 169 § få bestämmelserna i 95
och 97 §§, 98 § andra stycket,
101 § första stycket, 118—123 §§,
152, 161 och 162 §§ samt 284 §
första stycket 5 och andra stycket
första punkten ej åsidosättas genom
avtal till nackdel för avlastare,
befraktare eller mottagare.
Bestämmelse i fraktavtal, varigenom
till bortfraktaren överlåtes
rätt på grund av försäkring eller
träffas annan sådan överenskommelse,
anses som förbehåll om befrielse
från ansvarighet.

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

godset befordras enligt genomgångskonossement.

Föreslagen lydelse

Utan hinder av första stycket
får bortfraktaren förbehålla sig frihet
från ansvarighet för tiden före
lastningens början och efter lossningens
slut. Han får också förbehålla
sig frihet från ansvarighet
för levande djur eller för gods,
som i fraktavtalet angives som lastat
på däck och befordras på det
sättet, samt träffa överenskommelse
rörande gemensamt haveri.

Är det avtalat eller klart förutsatt
att befordringen helt eller till
bestämd del skall utföras av annan
än bortfraktaren, får denne
förbehålla sig frihet från ansvarighet
för skada som orsakas medan
godset är i den andres vård.

Är det, med hänsyn till godsets
ovanliga beskaffenhet eller tillstånd
eller de särskilda förhållanden
eller villkor under vilka befordringen
skall utföras, skäligt att
genom särskild överenskommelse
inskränka bortfraktarens ansvarighet
eller eljest utvidga hans rättigheter
enligt detta kapitel, skall sådan
överenskommelse gälla, förutsatt
att konossement ej utfärdas
men villkoren intagas i mottagningsbevis
varav framgår att det
ej är löpande handling.

V. Om passagerarebefordran

169 §

Är i avtal om passagerarebefordran
viss person angiven såsom
passagerare, äge denne icke till annan
överlåta sin rätt enligt avtalet.

Sedan resan anträtts, må ej i något
fall överlåtelse äga rum.

Vid befordran inom Sverige,
Danmark, Finland eller Norge eller
mellan dessa stater gäller lagen
i den stat där avgångsorten är.
Detta gäller även om konossement
ej utfärdats.

Har i annan fart än som avses
i första stycket konossement utfärdats
i stat som är bunden av 1968
års tilläggsprotokoll till 1924 års
internationella konvention rörande
konossement (tilläggsprotokollet),
tillämpas på tilläggsprotokollet
grundad lag i den staten. Om
befordringen, ehuru konossementet
ej utfärdats i stat som är bun -

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

den av tilläggsprotokollet, likväl
äger rum från sådan stat, tillämpas
på protokollet grundad lag i den
staten. Har konossement utfärdats
enligt certeparti, gäller vad som nu
sagts endast såvitt konossementet
bestämmer rättsförhållandet mellan
bortfraktaren och konossemen
tsinnehavaren.

Sker befordran enligt konossement
från stat, som icke är bunden
av tilläggsprotokollet, till Sverige,
Danmark, Finland eller Norge,
tillämpas lagen i den stat där
den avtalsenliga bestämmelseorten
är. Bestämmelsen i andra stycket
tredje punkten har motsvarande
tillämpning.

170

Passagerare vare skyldig att
ställa sig till noggrann efterrättelse
allt vad med avseende å ordning
och skick ombord föreskrives.

Vad i 24, 51 och 54 §§ sjömanslagen
(1973: 282) är stadgat med
avseende å sjöman gälle ock för
passagerare.

§4

Har i konossement bestämts att
på tilläggsprotokollet grundad lag
i viss stat, som tillträtt protokollet,
skall gälla, tillämpas den lagen
utan hinder av 169 §.

Bestämmelse i konossement att
tilläggsprotokollet skall gälla för
befordringen skall här i landet anses
innefatta hänvisning till motsvarande
bestämmelser i denna lag.

SJÄTTE KAPITLET®

Om befordran av passagerare
och resgods5

Inledande bestämmelser

171 §

Bortfraktaren skall från inskepp- Med bortfraktare förstås i detningen
till utskeppningen sörja för ta kapitel den som, yrkesmässigt

passagerarens säkerhet och i sed- eller mot vederlag, genom avtal

vanlig omfattning tillgodose hans åtager sig befordran med fartyg av

bästa. passagerare eller passagerare och

Drabbas passageraren under resgods. Med resgods avses varje

denna tid av skada å person, vare föremål, inbegripet fordon, som

bortfraktaren därför ansvarig, där befordras för passagerarens räk antagas

må, att skadan orsakats av ning men ej enligt certeparti eller

omständighet, som kan såsom fel konossement. Resgods som passa 4

Senaste lydelse 1973: 283.

5 Senaste lydelse av 171—182 §§ 1936: 276.

Upphört att gälla: 183—186 §§ enligt 1928:161, 187—201 §§ enligt 1967:
48.

f3 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 35

Nuvarande lydelse

eller försummelse tillräknas bortfraklaren
eller någon för vilken
han svarar. Skadestånd skall bestämmas
enligt de i strafflagen
stadgade grunder.

1 inrikes fart må ej förbehåll
göras om annan inskränkning i
bortfraktarens ansvarighet än att
ersättningen ej skall överstiga tjugutusen
kronor för varje passagerare.
Konungen äger, under förutsättning
av ömsesidighet, förordna
att vad sålunda stadgats skall äga
tillämpning jämväl i avseende å
fart mellan Sverige och främmande
stat.

172

Om resgods, som lämnas i bortfraktarens
vård, gälle vad i 91—
93 och 118—123 §§ är stadgat om
gods som där avses.

173

Förkommer, minskas eller skadas
resgods, som ej lämnats i bortfraktarens
vård, vare bortfraktaren
därför ansvarig, där antagas må,
att förlusten, minskningen eller
skadan orsakats av omständighet,
som kan såsom fel eller försummelse
tillräknas bortfraktaren eller
någon för vilken han svarar.

Stadgandena i 119—121 §§ skola
äga motsvarande tillämpning,
och vare, ändå att förbehåll ej
skett, bortfraktarens ansvarighet
så begränsad som i 122 § andra
stycket sägs.

Ej vare bortfraktaren på grund
av vad nu är stadgat pliktig att ersätta
penningar, värdepapper eller
dyrbarheter.

174

Vad i 97 § stadgas angående
skada, som orsakas av gods, skall
äga motsvarande tillämpning beträffande
resgods.

Föreslagen lydelse

geraren bär med sig eller har i
sin hytt eller eljest har i sin vård
under befordringen, inbegripet vad
han har i eller på medfört fordon,
utgör handresgods.

Med undantag för 178 § och i
den mån ej annat följer av 200
och 201 §§ skola bestämmelserna
i detta kapitel lända till efterrättelse
endast såvitt ej annat är avtalat
eller följer av sedvänja.

Bestämmelserna i detta kapitel
gälla ej i den mån befordringen är
underkastad gällande internationellt
fördrag om befordran med
annat transportmedel.

Medföljer någon ett fartyg, vilken
varken är passagerare eller är
i bortfraktarens tjänst eller utför
arbete i fartygets tjänst, och till -

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

175

Resgods, som lämnats i bortfraktarens
vård, vare han ej pliktig
att utlämna, innan passageraren
erlagt betalning för befordringen
och för kost under resan.

Där betalningen icke gäldas,
äge bortfraktaren för passagerarens
räkning upplägga godset under
säker vård och låta genom
offentlig auktion eller, om det ej
lämpligen kan ske, på annat betryggande
sätt sälja så mycket av
godset att, utom kostnader, fordringen
täckes.

176

Varder fartygets avgång från
den ort, där resan börjar, väsentligen
fördröjd, äge passageraren häva
avtalet.

Där fartyget före resans början
går förlorat eller förklaras icke
vara iståndsättligt, upphöre avtalet
att gälla.

177

Där under resan fartyget så uppehälles,
att passageraren med
hänsyn till omständigheterna finnes
icke kunna avvakta resans
fortsättande, eller fartyget går förlorat
eller förklaras icke vara
iståndsättligt, vare bortfraktaren
pliktig att sörja för befordran av
passageraren och hans resgods till
bestämmelseorten med annan,
lämplig lägenhet, såvitt det kan
ske utan oskälig kostnad.

Föreslagen lydelse

skyndas han därvid skada, som
avses i 188 eller 189 §, ha bestämmelserna
i detta kapitel om
befrielse från och begränsning av
ansvarighet på bortfraktarens sida
motsvarande tillämpning till förmån
för var och en på redarens
sida som kan hållas ansvarig för
skadan.

Om befordringen
§

Bortfraktaren skall sörja för att
fartyget är sjövärdigt, behörigen
bemannat, provianterat och utrustat
samt för att passageraren och
resgodset befordras skyndsamt och
tryggt till bestämmelseorten. Bortfraktaren
skall även i övrigt tillgodose
passagerarens bästa.

Resgods får ej befordras på
däck.

Deviation får göras endast för
att rädda människoliv eller bärga
fartyg eller gods eller av annan
skälig anledning.

Gäller befordringsavtalet bestämt
fartyg, får bortfraktaren ej
utföra befordringen med annat
fartyg.

Avser befordringsavtalet bestämd
person, får denne icke till
annan överlåta sin rätt enligt avtalet.
Sedan resan påbörjats får
överlåtelse ej äga rum, även om
avtalet ej avser bestämd person.

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

Varder fartyget uppehållet eller
resan avbruten efter vad i första
stycket sägs och sörjer ej bortfraktar
en för befordringen till bestämmelseorten
med annan, lämplig
lägenhet, åge passageraren häva
avtalet.

178

Uppkommer skada genom dröjsmål
å bortfraktarens sida eller
enär fartyget går förlorat eller
förklaras icke vara iståndsättligt,
vare bortfraktaren därför ansvarig,
där ej antagas må, att varken han
själv eller någon för vilken han
svarar gjort sig skyldig till fel eller
försummelse.

Föreslagen lydelse

Passageraren är skyldig att iakttaga
föreskrifter om ordning och
säkerhet under befordringen.

Bestämmelserna i 24, 53 och
54 §§ sjömanslagen (1973:282)
om undersökning i anledning av
brott ombord och tvångsmedel mot
besättningsmedlem ha motsvarande
tillämpning i fråga om passagerare.

179 §

Måste, på grund av haveri eller
annan omständighet som rör fartyget,
passageraren uppehålla sig
i land, skall bortfraktaren vidkännas
skälig kostnad för uppehållet.

Passageraren får medföra resgods
i skälig omfattning.

Känner passageraren till att
hans resgods kan medföra fara eller
väsentlig olägenhet för fartyg,
liv eller annat gods, skall han upplysa
bortfraktaren därom före resans
början. Detsamma gäller, om
annat resgods än handresgods kräver
särskild vård. Är resgods av
sådan beskaffenhet som nu sagts,
skall detta om möjligt utmärkas
på godset innan befordringen börjar.

180 §

Anträder passageraren icke resan
eller avbryter han den, äge
bortfraktaren rätt till ersättning
för skada, som därav kommer, där
ej passageraren dött, insjuknat eller
fått annat laga förfall och
meddelande därom givits utan
oskäligt uppehåll. Vid ersättningens
bestämmande skall hänsyn tagas
därtill, att bortfraktaren utan
skälig anledning underlåtit att
medtaga annan passagerare.

Bortfraktaren har rätt att vägra
passageraren att medföra resgods,
som kan medföra fara eller väsentlig
olägenhet för fartyg, liv eller
gods.

Har sådant resgods tagits ombord
utan att bortfraktaren kände
till dess beskaffenhet, får han efter
omständigheterna föra det iland
eller oskadliggöra eller förstöra det
utan skyldighet att ersätta skadan.
Detsamma gäller, om resgodset,
efter att ha tagits ombord med
bortfraktarens kännedom om dess
beskaffenhet, visar sig medföra

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

sådan fara eller väsentlig olägenhet
för fartyg, liv eller gods att
det ej är försvarligt att behålla det
ombord.

181 §

Vad i 135 § första stycket stadgas
om ömsesidig hävningsrätt
skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å passagerarebefordran.

Har resgods orsakat skada för
bortfraktaren eller skada på fartyget,
är passageraren ersättningsskyldig,
om skadan beror av att
han eller någon för vilken han
svarar gjort sig skyldig till fel eller
försummelse.

182 §

Är i fall som avses i 177 §
andra stycket, 180 eller 181 § en
del av resan utförd, äge bortfraktaren
uppbära avgift efter vad i

129 § är om avståndsfrakt stadgat.
Har bortfraktaren uppburit betalning
utöver vad honom sålunda
tillkommer, skall överskottet återbäras.

Bortfraktaren är icke skyldig att
lämna ut annat resgods än handresgods
förrän passageraren betalt
för befordringen och för kost eller
annan tjänst under resan. Uteblir
betalning, äger bortfraktaren
lägga upp godset i säkert förvar
och genom offentlig auktion eller
på annat betryggande sätt sälja så
mycket att hans krav jämte förvarings-
och försäljningskostnaderna
täckas.

183 §

Om befordringsavtal avser bestämt
fartyg och detta före resans
början går förlorat eller förklaras
efter skada icke vara iståndsättligt,
upphör bortfraktarens skyldighet
att utföra befordringen.

Blir fartygets avgång från den
ort där befordringen skall börja
väsentligt fördröjd, har passageraren
rätt att häva avtalet.

184 §

Uppehälles fartyget under resan
så att det icke skäligen kan fordras
att passageraren avvaktar att
resan fortsättes, eller går fartyget
förlorat eller förklaras det efter
skada icke vara iståndsättligt,
skall bortfraktaren sörja för att
passageraren och dennes resgods
befordras till bestämmelseorten på
annat lämpligt sätt och bära kostnaden
därför. Underlåter bortfrak -

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

tarén detta, har passageraren rätt
att häva avtalet.

Måste passageraren uppehålla
sig iland på grund av haveri eller
annan omständighet som rör fartyget,
skall bortfraktaren på lämpligt
sätt sörja för hans uppehälle
och bära kostnaden därför.

185 §

Anträder passageraren icke resan
eller avbryter han den, skall
avtalad befordringsavgift likväl
betalas. Vad som nu sagts gäller
dock ej, om passagerarens underlåtenhet
att anträda eller fullfölja
resan beror av att han insjuknat
eller avlidit eller av annan skälig
anledning och bortfraktaren underrättats
härom inom rimlig tid.

Är passageraren enligt första
stycket skyldig att utgiva avtalad
befordringsavgift, skall denna dock
nedsättas med skäligt belopp, om
bortfraktaren medfört annan passagerare
i hans ställe eller eljest
begränsat eller, med iakttagande av
tillbörlig omsorg, kunnat begränsa
sin skada.

186 §

Visar det sig, sedan befordringsavtal
träffats, att resan skulle vara
förenad med fara för passageraren
eller fartyget till följd av krig,
blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri
eller annat väpnat våld eller
att sådan fara väsentligt ökat, har
vardera parten rätt att häva befordringsavtalet
även om resan
börjat. Häves avtalet, skall vardera
parten bära sin kostnad och skada.

187 §

Avbryter passageraren resan på
grund av förhållande som avses i

185 § första stycket andra punkten
eller häves befordringsavtalet enligt
184 § eller, sedan resan börjat,
enligt 186 §, skall befordringsavgiften
betalas med avdrag för be -

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

lopp, som bestämmes med beaktande
av den återstående och den
avtalade resans längd, tidsåtgång
och kostnader.

Har bortfraktaren mottagit betalning
utöver vad som sålunda
tillkommer honom, skall han återbära
överskottet.

Om ansvarighet på bortfraktarens
sida

188 §

Bortfraktaren är ansvarig för
skada till följd av att passageraren
avlider eller drabbas av kroppsskada
på grund av händelse under
befordringen eller försenas, om
skadan vållats genom fel eller försummelse
av bortfraktaren eller
någon för vilken denne svarar.

189 §

Bortfraktaren är ansvarig för
skada till följd av att resgods går
förlorat eller skadas på grund av
händelse under befordringen eller
försenas, om skadan vållats genom
fel eller försummelse av honom eller
någon för vilken han svarar.
Med försening likställes dröjsmål
med utlämning av resgods på bestämmelseorten.

Bortfraktaren är icke skyldig att
ersätta penningar, värdepapper,
konstföremål eller andra dyrbarheter,
om han ej uttryckligen åtagit
sig sådan ansvarighet.

190 §

Om vällande på passagerarens
sida medverkat till skada, som avses
i 188 eller 189 §, gäller vad
som är föreskrivet i 5 kap. 5 §
skadeståndslagen (1972: 207).

191 §

Bortfraktaren skall till sitt fredande
från ansvarighet visa, att
skada som avses i 188 eller 189 §
ej orsakats genom fel eller forsum -

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

melse av honom eller någon för
vilken han svarar. I fråga om personskada
samt förlust av eller
skada på handresgods gäller dock
vad nu sagts endast om skadan inträffat
vid eller i samband med
förlisning, sammanstötning, strandning,
explosion eller brand.

192 §

Bortfraktarens ansvarighet skall
ej överstiga sjuhundratusen francs
för varje passagerare vid personskada
och sextontusen francs för
varje passagerare vid försening av
passageraren.

Vid skada på eller förlust eller
försening av resgods skall ansvarigheten
ej överstiga

1. tiotusen francs för varje passagerare
i fråga om handresgods,
som icke förvaras i eller på medfört
fordon;

2. femtiotusen francs för varje
fordon jämte resgods, som förvaras
i eller på fordonet; och

3. sextontusen francs för varje
passagerare i fråga om annat resgods.

I fråga om skada på eller förlust
av handresgods, som avses i andra
stycket 1, gäller begränsningen för
varje skadebringande händelse och

i övrigt för varje resa. Begränsningen
gäller icke ränta och rättegångskostnader.

Med franc förstås den värdeenhet
som angives i 348 §.

193 §

Bortfraktaren kan genom uttrycklig
överenskommelse åtaga sig
ansvarighet till högre belopp än
som föreskrives i 192 §. Han äger
på samma sätt förbehålla sig att
passageraren själv skall stå risken
intill ett belopp av

1. ettusenfemhundra francs för
varje fordon som skadas;

2. tvåhundra francs för annan
resgodsskada; och

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3. tvåhundra francs för skada
på grund av försening.

A vräkning för självrisk sker från
skadans belopp.

194 §

Bortfraktaren har ej rätt att
åberopa bestämmelserna i 192 §
om begränsning av ansvarigheten
eller överenskommelse om självrisk
för passageraren enligt 193 §,
om det visas att lian själv vållat
skadan uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet och med insikt att skada
sannolikt skulle uppkomma.

195 §

Bestämmelserna om frihet från
eller begränsning av bortfraktarens
ansvarighet gälla även om talan
mot honom icke grundas på befordringsavtalet.

196 §

192 §.

Bestämmelserna i första stycket
gälla icke till förmån för den som
visas ha vållat skada uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet och med
insikt att skada sannolikt skulle
uppkomma.

197 §

Utföres befordringen helt eller
delvis av annan än bortfraktaren,
förblir denne likväl ansvarig som
om han själv utfört hela befordringen.
Härvid gälla bestämmelserna
i detta kapitel i tillämpliga
delar.

Utför den andre befordringen

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

med fartyg, är han jämte bortfraktaren
och enligt samma regler
som denne ansvarig för sin del av
befordringen. Bestämmelserna i

196 § ha motsvarande tillämpning.
Bortfraktarens och den andres ansvarighet
är gemensamt begränsad
enligt 192 §.

198 §

Krav på ersättning för personskada
eller försening av passagerare
får väckas endast av passageraren
eller dennes rättsinnehavare
eller, vid dödsfall, den som har
rätt till skadestånd enligt 5 kap.
3 § skadeståndslagen (1972:207).

199 §

Bestämmelser om hänskjutande
till viss domstol eller till skiljemän
av tvist angående ansvarighet på
grund av avtal om befordran av
passagerare och resgods finnas i
337 §.

Bestämmelser om preskription
finnas i 284 §.

Vissa bestämmelser om tillämpningen 200

Bestämmelserna i 181—198 §§
kunna ej åsidosättas genom avtal
till passagerarens nackdel vid befordran
inom Sverige, Danmark,
Finland och Norge eller mellan
dessa stater, ej heller vid befordran
med avtalsenlig avgångsort
eller bestämmelseort i någon av
dessa stater. Vad som nu sagts
gäller även om utländsk lag i övrigt
är tillämplig på befordringen.

201 §

Utan hinder av 200 § får bortfraktaren
förbehålla sig frihet från
ansvarighet såvitt rör passagerare
för tiden innan denne går
ombord och efter det att han gått
iland. Detsamma gäller i fråga om

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

handresgods för tiden innan detta
föres ombord och efter det att det
förts iland. För sjötransport mellan
fartyg och land äro sådana
förbehåll tillåtna i den mån transporten
ej omfattas av befordringsavgiften
eller utföres med transportmedel,
som annan än bortfraktaren
ställer till förfogande.
Bortfraktaren får alltid förbehålla
sig frihet från ansvarighet för levande
djur.

Är det avtalat eller klart förutsatt,
att befordringen helt eller till
bestämd del skall utföras av annan
än bortfraktaren, får denne också
förbehålla sig frihet från ansvarighet
för skada orsakad av händelse
under den del av befordringen
som utföres av den andre. Detsamma
gäller, om passageraren
enligt befordringsavtalet har rätt
att helt eller delvis anlita annan än
bortfraktaren för befordringen.

ÅTTONDE KAPITLET

Om skada genom fartygs sammanstötning

220 §6

Stöta fartyg samman så att skada uppstår på det ena fartyget eller
ombordvarande gods eller personer och är sammanstötningen orsakad
genom vållande på endera sidan, skall den sidan ersätta skada och
förlust som uppkommer därav.

Har sammanstötningen orsakats genom vållande på båda sidor, skola
dessa taga del i skadans ersättande efter förhållandet mellan de på ömse
sidor begångna felens beskaffenhet. Giva omständigheterna icke stöd
för någon viss fördelning, skall vardera sidan ersätta hälften av skadan.

Vardera sidan svarar endast för
sin del av ersättningen. För skada
på person svara dock båda sidor
solidariskt, med rätt för den sida
som utgivit mera än vad som belöper
på den att uttaga det överskjutande
hos den andra sidan under
åtnjutande av den sjöpanträtt
som tillkommer ersättningen.

Har ena sidan utgivit mer än
vad som belöper på den, får det
överskjutande uttagas hos den

Vardera sidan svarar endast för
sin del av ersättningen. För skada
på person svara dock båda sidor
solidariskt.

6 Senaste lydelse 1967: 48.

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

andra. Mot sådant anspråk kan
den senare göra gällande samma
rätt till befrielse från eller begränsning
av ansvarighet som han kunnat
åberopa mot den skadelidande
enligt denna eller motsvarande
främmande lag eller därmed förenligt
förbehåll. Förbehåll må
dock icke åberopas till befrielse
från eller begränsning av ansvarighet
utöver vad som följer av 118,
120 eller 188—194 §§ eller däremot
svarande bestämmelser i
främmande lag.

Vid bedömande av fråga om vållande till sammanstötning skall särskilt
beaktas om tiden medgav överläggning eller icke.

222

Bestämmelserna i denna lag om
sammanstötning mellan fartyg
äga tillämpning även när till följd
av fartygs manövrering eller på
annat sätt skada av ett fartyg orsakas
på annat fartyg eller personer
eller gods därpå, utan att fartygen
stöta samman.

§7

Bestämmelserna i denna lag om
sammanstötning mellan fartyg ha
tillämpning även när, till följd av
fartygs manövrering eller på liknande
sätt, skada av ett fartyg
orsakas på annat fartyg eller personer
eller gods därpå, utan att
fartygen stöta samman.

TIONDE KAPITLET
Om begränsning av redares ansvarighet

255 §8

2 mom. Med franc förstås en
enhet innehållande sextiofem och
ett halvt milligram guld av niohundra
tusendelars finhet. Omräkning
till svenskt mynt skall ske efter
kursen den dag då redaren ställer
säkerhet för sin ansvarighet eller,
om säkerhet icke ställes, då
betalning sker.

Med dräktighet avses nettodräktigheten,
för maskindrivet fartyg
ökad med det maskinrum som vid
bestämmandet av nettodräktigheten
dragits från bruttodräktigheten.

2 mom. Med dräktighet avses
nettodräktigheten, för maskindrivet
fartyg ökad med det maskinrum
som vid bestämmandet av nettodräktigheten
dragits från bruttodräktigheten.

7 Senaste lydelse 1967: 48.

8 Senaste lydelse 1964: 85.

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ELFTE KAPITLET

Om sjöpanträtt och om preskription av fordran i vissa fall

284 §9

Nedanstående fordringar upphöra,
vare sig ansvarigheten för
dem är begränsad eller obegränsad,
om talan ej väckes i laga ordning
i fråga om

1. fordran på bärgarlön, inom
två år från det bärgningsföretaget
slutförts;

2. fordran på andel i bärgarlön
enligt 229 § 1 mom. andra stycket,
inom ett år från det vederbörande
av redaren erhållit underrättelse
om bärgarlönens och andelens
storlek;

3. fordran på ersättning för
saman stötning, inom två år från
den dag skadan inträffade;

4. fordran på utbekommande av
belopp som någon enligt 220 §
tredje stycket erlagt utöver vad
som rätteligen belöper på honom,
inom ett år efter det beloppet utgivits
av honom;

5. fordran på ersättning på
grund av att last eller resgods förkommit
eller skadats eller att i
konossement lämnats oriktiga eller
ofullständiga uppgifter, inom ett
år från den dag avlämnande ägt
eller bort äga rum;

6. fordran på bidrag till gemensamt
haveri eller annan kostnad,
som skall fördelas enligt samma
grund (136 och 216 §§), inom ett
år från dispaschens dag.

Nedanstående fordringar upphöra,
vare sig ansvarigheten för
dem är begränsad eller obegränsad,
om talan ej väckes i laga ordning
i fråga om

1. fordran på bärgarlön, inom
två år från det bärgningsföretaget
slutförts;

2. fordran på andel i bärgarlön
enligt 229 § 1 mom. andra stycket,
inom ett år från det vederbörande
av redaren erhållit underrättelse
om bärgarlönens och andelens
storlek;

3. fordran på ersättning för sammanstötning,
inom två år från den
dag skadan inträffade;

4. fordran på belopp som någon
erlagt utöver vad som rätteligen
belöper på honom enligt 220 §,
inom ett år från det beloppet utgivits
av honom;

5. fordran på ersättning på
grund av att last skadats, gått förlorad
eller försenats vid befordran
eller på grund av att i konossement
lämnats oriktiga eller ofullständiga
uppgifter, inom ett år
från det godset utlämnats eller
borde ha utlämnats;

6. fordran på ersättning för personskada
eller försening vid passagerarbefordran,
inom två år från
ilandstigningen eller, om passageraren
avlidit under befordringen,
från den dag ilandstigning skulle
ha ägt rum, eller, om passageraren
avlidit efter ilandstigningen, inom
två år från dödsfallet men icke senare
än tre år från ilandstigningen; -

9 Senaste lydelse 1967: 48.

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7. fordran på ersättning på
grund av att resgods skadats, gått
förlorat eller försenats vid befordran,
inom två år från det
godset förts iland eller, om det
gått förlorat, skulle ha förts iland;

8. fordran på bidrag till gemensamt
haveri eller annan kostnad,
som skall fördelas enligt samma
grund (136 och 216 §§), inom ett
år från den dag dispaschen vann
laga kraft.

Svarar gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för ersättning
eller för annan fordran med begränsning av redareansvaret
eller endast med inlastat gods, upphör fordringen, om talan ej väckes i
laga ordning, i fråga om fordran på ersättning inom två år från den
dag skadan inträffade och i fråga om annan fordran inom ett år efter
det att fordringen förföll till betalning. Äger borgenären för fordringen
hålla sig även till redare, lastägare eller annan, utan att begränsning av
ansvarigheten äger rum, gäller sådan rätt under samma tid som för
fordran i allmänhet.

Har fordran som avses i första eller andra stycket kommit under
dispaschörs behandling, anses talan om fordringen väckt.

Den som infriat fordran som
avses i första stycket 5 kan väcka
återkrav mot tredje man efter utgången
av den där angivna tiden.
Sådan talan får dock ej väckas senare
än ett år från den dag huvudanspråket
infriades eller talan
väcktes därom.

Avtal om förlängning av preskriptionstid
som avses i denna paragraf
är giltigt endast om det ingåtts
efter fordringens tillkomst
och äger ej verkan för längre tid
än tre år åt gången, räknat från
dagen för avtalet. Preskriptionstid
kan dock icke i något fall genom
avtal förlängas med sammanlagt
mer än tio år eller, i fall som avses
i första stycket 6 eller 7, med
mer än tre år från det ilandstigning
eller ilandf öring ägt rum eller
skulle ha ägt rum.

Fråga om preskription av fordran
som avses i denna paragraf
bedöms här i riket enligt svensk
lag, även om utländsk lag i övrigt
är tillämplig på rättsförhållandet.

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

FJORTONDE KAPITLET
Om laga domstol och rättegång i sjörätts mål

337 §10

I fråga om behörigheten för de tingsrätter som anges i 336 § första
stycket att upptaga tvistemål enligt denna lag äga bestämmelserna om
laga domstol i tvistemål i allmänhet motsvarande tillämpning. Talan får
även väckas vid den av tingsrätterna som är domstol för den ort där
fartyget finnes. Har säkerhet för fordran ställts hos myndighet till befrielse
från kvarstad eller annan handräckning, får talan väckas även
vid den av tingsrätterna som är domstol för den ort där säkerheten
ställts. Talan angående fordran som säkerheten avsett får väckas vid
sistnämnda tingsrätt, även om säkerheten frigivits.

Överenskommelse att framtida
tvist angående ansvarighet på
grund av avtal om befordran av
passagerare eller resgods skall
hänskjutas till viss domstol eller
till skiljemän är ogiltig. Utan hinder
härav får dock avtalas, att
talan efter kärandens val endast
skall kunna väckas vid domstol

1. för den ort där svaranden är
varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga
rörelse;

2. för den avtalsenliga avgångseller
bestämmelseorten; eller

3. i den stat där käranden har
sitt hemvist eller eljest är varaktigt
bosatt, förutsatt att svaranden har
driftsställe för sin rörelse i den
staten och är underkastad dess
domsrätt.

Om domstolen för den ort där
svaranden enligt i första stycket
eller andra stycket 1 eller 2 angivna
grunder kunnat sökas icke är
tingsrätt som anges i 336 § första
stycket, väckes talan vid den av
dessa tingsrätter som är närmast
den orten.

Äro flera redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets
hemvist.

FEMTONDE KAPITLET
Särskilda bestämmelser

348 §

Med franc förstås i denna lag
en värdeenhet innehållande sextiofem
och ett halvt milligram guld

10 Senaste lydelse 1970: 919.

Om domstolen för den ort där
svaranden enligt i första stycket
angivna grunder kunnat sökas icke
är tingsrätt som anges i 336 § första
stycket, väckes talan vid den
av dessa tingsrätter som är närmast
den orten.

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

av niohundra tusendelars finhet.
Omräkning till svenskt mynt skall
ske efter den officiella kursen den
dag då betalning sker eller, om
säkerhet ställes för betalningen, då
säkerheten ställes.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1936: 277) i anledning av Sveriges tillträde
till 1924 års internationella konvention rörande konossement

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1936: 277) i anledning av
Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement dels

att föreskriften i lagens ingress angående lagens tillämpningsområde
skall upphöra att gälla,

dels att 4 § 2 och 5 mom. skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 8 §, av nedan angivna
lydelse.

4 §

2 mom. Ansvarighet föreligge ej heller för förlust, minskning eller
skada i följd av:

a. fel eller försummelse, vartill befälhavaren, någon av besättningen,
lots eller ock annan, som utför arbete i fartygets tjänst, gjort sig skyldig
vid navigeringen eller handhavandet av fartyget;

b. brand, som ej vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren

själv;

c. för sjöfarten säregen fara eller olycka;

d. naturhändelse;

e. krigshandling;

f. sjöröveri eller annan samhällsfientlig handling;

g. beslag eller annat ingripande av regering eller annan maktägande;
utmätning, kvarstad eller annan handräckning;

h. karantän;

i. åtgärd eller underlåtenhet av avlastaren eller godsets ägare eller enderas
agent eller representant;

j. strejk, lockout eller annat inställande av eller hinder i arbetet, oansett
orsak eller omfattning;
k. uppror eller oroligheter;

1. åtgärd för räddande av människoliv eller för bärgning;
m. dolt fel hos godset eller dess beskaffenhet eller tillstånd;
n. bristfällig förpackning;

o. bristande eller felaktig märkning;

p. bristfällighet hos fartyget, vilken ej kunnat upptäckas med användande
av tillbörlig uppmärksamhet;

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

q. varje annan orsak, som icke beror av fel eller försummelse av bortfraktaren
eller någon för vilken han svarar.

Bortfraktaren njute ej ansvarsfrihet
på de under c.—p. angivna
grunder, där antagas må, att
han själv eller någon för vilken
han svarar genom fel eller försummelse
medverkat till förlusten,
minskningen eller skadan. Påkallar
någon ansvarsfrihet i fall som under
q. avses, ligge å honom att
visa, att fel eller försummelse varom
där sägs ej medverkat.

5 morn.1 Bortfraktaren och fartyget
svare icke i något fall för
förlust eller minskning av eller
skada å gods eller för skada, som
därmed sammanhänger, till högre
belopp än ettusenåttahundra kronor
i guld för varje kolli eller annan
enhet av godset. Har högre
värde å godset, jämte uppgift om
dettas art, utan förbehåll upptagits
i konossementet, skall detta värde
gälla såsom gräns för bortfraktarens
ansvarighet och, till dess annat
visas, anses motsvara godsets
verkliga värde.

Påkallar någon ansvarsfrihet i
fall som under q. avses, ligge å
honom att visa, att fel eller försummelse
varom där sägs ej medverkat.

5 mom. Bortfraktaren och fartyget
svare icke i något fall för
förlust eller minskning av eller
skada å gods eller eljest till godset
hänförlig skada till högre belopp
än ettusenåttahundra kronor
i guld för varje kolli eller annan
enhet av godset. Har högre värde
å godset, jämte uppgift om dettas
art, utan förbehåll upptagits i konossementet,
skall detta värde gälla
såsom gräns för bortfraktarens
ansvarighet och, till dess annat visas,
anses motsvara godsets verkliga
värde.

Genom avtal mellan bortfraktaren, befälhavaren elier agenten och avlastaren
må gränsen för bortfraktarens ansvarighet bestämmas till högre
belopp än förut sagts.

I förhållande till fordringsägare som tillhör främmande stat skall
vad i första stycket första punkten stadgas om att där angivet belopp
skall beräknas efter guldvärde ej gälla, med mindre detta följer av fördrag
med den främmande staten och denna genomfört motsvarande beräkning
till förmån för svenska fordringsägare.

Har avlastaren svikligen lämnat oriktig uppgift om godsets art eller
värde och har uppgiften intagits i konossementet, vare bortfraktaren
och fartyget ej ansvariga jämlikt denna lag.

1 Senaste lydelse 1953: 58.

3 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 33

Denna lag skall, i stället för vad
sjölagen (1891:35 s. 1) i motsvarande
delar innehåller, tillämpas på
konossement utfärdat i stat, som
är bunden av 1924 års internationella
konvention rörande konossement
men icke 1968 års tilläggsprotokoll
därtill, och på befordran

LU 1973: 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

enligt sådant konossement. Har konossement
utfärdats i stat, som är
bunden av konventionen i dess genom
tilläggsprotokollet ändrade lydelse,
tillämpas lagen i den mån
det är påkallat av Sveriges folkrättsliga
förpliktelser gentemot stat
som är bunden av konventionen
men icke av tilläggsprotokollet.
Lagen skall dock i intet fall tillämpas
på befordran inom Sverige,
Danmark, Finland eller Norge eller
mellan dessa stater.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

När lagen (1973: 000) om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1) trätt i
kraft, får Konungen förordna att lagen (1936: 277) i anledning av Sveriges
tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement
skall upphöra att gälla.

Motionsyrkande

I motionen 1973: 2051 av fru Åsbrink m. fl. (s) hemställs att riksdagen
beslutar att uttrycket högre hand i 118 § d) förslaget till lag om ändring
i sjölagen skall utgå ur lagtexten och ersättas med orden naturhändelse
av osedvanlig karaktär.

Utskottet

Inledning

Genom propositionen läggs fram förslag till nya regler om dels sjötransport
av gods, dels befordran till sjöss av passagerare och resgods.

De regler om sjötransport av gods som nått den vidaste
internationella tillämpningen är de som ingår i den i Bryssel år 1924 avslutade
konventionen om konossement, vanligen kallad Haagreglerna.
Med konossement avses en handling som är undertecknad av fartygsbefälhavaren
eller hans ställföreträdare och som innehåller erkännande om
mottagande av gods för befordran samt förbindelse att transportera detta
till viss bestämmelseort. Konossementet kan vara ställt till innehavaren
eller — vilket är det brukliga — till order. Genom konossementets
överlåtande överflyttas äganderätten till varorna på handlingens mottagare.
Konossementet har därför fått en för varuomsättningen och kreditväsendet
viktig funktion som substitut för godset.

Konventionen har ratificerats av ett stort antal stater. Även i fall som
ligger utanför konventionens tillämpningsområde kommer konventionens
regler i stor utsträckning till användning genom att partema genom

LU 1973: 35

en s. k. paramountklausul i avtalet överenskommer att Haagreglerna skall
tillämpas. Sverige tillträdde konventionen år 1936. Den har införlivats
med svensk rätt genom lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde
till 1924 års internationella konvention rörande konossement, vanligen
kallad konossementlagen (KonL). Lagen, som innehåller i stort
sett konventionens regler i översättning till svenska, har gjorts tillämplig
på befordran från Sverige till främmande stat och på befordran till
Sverige från stat som tillträtt konossementkonventionen. Inrikesfart och
befordran mellan, å ena sidan, Sverige och, å andra sidan, Danmark,
Finland eller Norge har undantagits från KonL:s tillämplighet. För sådan
fart liksom för internationell fart som inte är konventionsbunden
gäller i stället bestämmelserna i 5 kap. sjölagen (SjöL). I samband med
antagandet av KonL infogades konventionens regler i 5 kap. SjöL med
vissa modifikationer. Dessutom finns i SjöL kompletterande regler som,
under förutsättning att svensk lag är tillämplig, kan komma till användning
också på transporter som är underkastade KonL:s bestämmelser.

Haagreglerna företer vissa påtagliga brister. Behovet av att förbättra
och komplettera reglerna har så småningom blivit alltmer uppenbart.
Den 23 februari 1968 antogs ett tilläggsprotokoll till konossementkonventionen.
Den reviderade konventionen brukar kallas Haag-Visbyreglema.

I propositionen föreslås på grundval av ett av sjölagskommittén avgivet
betänkande (SOU 1972: 10) att riksdagen godkänner nämnda tillläggsprotokoll.
Vidare föreslås att Haag-Visbyreglerna — i motsats till
vad som skedde vid godkännandet av Haagreglerna år 1936 — fullständigt
inarbetats i 5 kap. SjöL. I samband därmed förordas också en viss
modernisering av gällande bestämmelser. Vidare föreslås vissa följdändringar
i KonL. Godkännandet av tilläggsprotokollet och införlivandet av
detta med svensk rätt innebär framför allt att bortfraktarens (redarens)
ansvar för godset skärps. Beträffande övriga viktigare ändringsförslag
hänvisar utskottet till vad som på s. 1 intagits under rubriken propositionens
huvudsakliga innehåll.

Reglerna om befordran av passagerare och resgods
till sjöss vilar inte på internationellt fördrag. De nuvarande reglerna,
som tillkom genom 1936 års sjölagsändringar, är infogade i 5 kap.
SjöL. Vid en konferens i Tokyo år 1969 antogs ett utkast till en konvention
om befordran av såväl passagerare som resgods till sjöss (Tokyoutkastet).
Inom den mellanstatliga sjöfartsorganisationen (IMCO)
pågår nu arbete med att på grundval av Tokyoutkastet forma en internationell
konvention i ämnet. En ny konvention kan dock inte väntas bli
antagen förrän tidigast under 1974. På grundval av Tokyoutkastet har
lagberedningen lagt fram förslag till ny lagstiftning i ämnet (SOU
1971:90).

LU 1973: 35

De i propositionen föreslagna lagändringarna bygger på sjölagskommitténs
förslag. Bestämmelserna innebär i huvudsak att bortfraktarens
ansvar för passageraren och hans resgods underkastas tvingande och
väsentligt skärpta regler. Utskottet kommer nedan att närmare beröra
dessa. Beträffande de huvudsakliga ändringarna i övrigt hänvisar utskottet
till vad som anförs därom på s. 1.

Den nya lagstiftningen har tillkommit i nordiskt samarbete. Den
föreslås träda i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer.

Ratifikation av Haag-Visby reglerna

Visbyreglerna innefattar endast en begränsad revision av Haagreglema.
Det internationella arbetet på detta fält är emellertid ej avslutat.
En mera genomgripande revision av Haagreglema pågår sedan några år
tillbaka inom FN:s kommission för internationell handelsrätt
(UNCITRAL). Under sådana omständigheter kan det sättas i fråga om
det finns tillräckliga skäl att nu ratificera tilläggsprotokollet till konossementkonventionen,
särskilt som konventionen uppvisar stora rättstekniska
brister och i flera avseenden ger uttryck för en ålderdomlig syn
på problemen kring godsbefordran till sjöss enligt konossement. Föredragande
statsrådet förklarar sig också ha hyst en viss tvekan inför steget
att i det internationella sjörättsarbetets nuvarande läge tillträde Visbyreglerna.
Det finns enligt statsrådet risk för att allvaret i vår strävan
efter moderna, rättspolitiskt och rättstekniskt ändamålsenliga regler i
ämnet sätts i fråga, framför allt på utvecklingsländernas sida där misstron
mot de traditionella sjöfartsländema är ganska utbredd. Vidare kan
det uppkomma vissa praktiska problem genom att vi under en övergångstid
kan tänkas få två, eventuellt tre olika konventionsbindningar i
förhållande till andra länder.

Utskottet vill för sin del uttrycka förståelse för föredragande statsrådets
tvekan. Såsom statsrådet också anfört innebär emellertid Visbyreglerna
vissa påtagliga och väsentliga förbättringar av Haagreglerna,
särskilt för befraktarsidan. Utskottet vill här peka på bl. a. höjningen av
ansvarsbeloppet för bortfraktarens transportansvar. De nya reglerna innebär
också en önskvärd anpassning till moderna transportformer, såsom
containertransporter. Remissinstanserna ställer sig positiva till en
ratifikation av tilläggsprotokollet och flera av sjöfartens organisationer
understryker vikten av att denna sker så snart som möjligt. Enligt utskottets
mening bör vidare särskilt beaktas att man i de övriga nordiska
länderna gjort den bedömningen att Visbyreglerna bör tillträdas. Den
nordiska lagstiftningen på detta område är för närvarande ensartad, och
det är enligt utskottets mening angeläget att denna enhetlighet inte rubbas.

Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen godkänner
tilläggsprotokollet. Utskottet biträder härjämte föredragande

LU 1973: 35

statsrådets mening att tidpunkten för ratifikation av protokollet om
möjligt bör samordnas med de övriga nordiska länderna.

Transportansvaret för godsskada

Visbyreglerna ändrar inte på Haaglagens grundläggande ansvarighetsregler.
Dessa är i svensk översättning intagna i 4 § KonL. Motsvarande
bestämmelser i SjöL återfinns i 118 §. Eftersom nämnda
regler inte är lika utformade har inarbetandet av Haag-Visbyreglerna
i SjöL medfört att vissa ändringar har måst göras i 118 § SjöL. I samband
med dessa ändringar har även en bearbetning skett av konventionstexten.
Bearbetningen har enligt föredragande statsrådet gjorts i
klarhetens intresse.

I förslaget till ny lydelse av 118 § tas i första stycket upp som
huvudregel att bortfraktaren skall bära ett på fel eller försummelse från
hans sida grundat presumtionsansvar för godset. Ansvaret omfattar
uttryckligen även skada som uppkommer genom dröjsmål under transporten.

I andra stycket återfinns regler om bortfraktarens ansvarsfrihet.
Dessa innebär att bortfraktaren kan gå fri från ansvarighet om han
kan visa att skadan beror på vissa under punkterna a—p angivna skadeorsaker
(i rättsvetenskaplig debatt ofta kallad Haagregel-katalogen
eller stundom bara katalogen). Av särskild vikt är föreskrifterna om
ansvarsfrihet för skada på grund av a) nautiskt fel och b) brand, som
bortfraktaren inte vållat själv. De övriga i katalogen uppräknade skadeorsakerna,
som skall medföra ansvarsfrihet, får anses sakna självständig
betydelse vid sidan av huvudregeln i paragrafens första stycke. De framträder
närmast som en ofullständig och delvis förvillande lista över tänkbara
situationer där bortfraktaren redan enligt huvudregeln skall vara
fri från ansvarighet därför att fel eller försummelse på hans sida inte
föreligger. Och skulle undantagsvis fel eller försummelse kunna läggas
bortfraktaren till last i dessa situationer så skulle, såsom framhålls i
propositionen (s. 57), ansvarsfrihet inte vara förenlig med huvudregeln.
Föredragande statsrådet anser därför att de under c—p uppräknade
skadeorsakerna lämpligen kunde utgå. Det har dock inte varit möjligt
att uppnå nordisk enighet om att utmönstra dem. Framför allt torde
det ha varit farhågorna för att en på Haag-Visbyreglerna grundad lagstiftning,
som utesluter katalogen, kunde ge anledning till tvivel på vederbörande
lands konventionstrohet med vissa praktiska svårigheter
som följd. Eftersom nordisk enighet inte kunnat uppnås för en lagändring
har föredragande statsrådet funnit att bestämmelserna under
c—p bör stå kvar.

Utskottet biträder för sin del statsrådets uppfattning att bestämmelserna
under c—p lämpligen kunde utmönstras ur lagtexten. Härigenom
skulle man uppnå väsentliga fördelar från såväl rättsteknisk som

LU 1973: 35

rättssystematisk synpunkt. Vid det besök utskottet företog i Oslo i
oktober i år framkom att man också i Norge hyste sympati för en sådan
lagrevision. Enligt vad utskottet erfarit har man dock från dansk sida
inte velat biträda att bestämmelserna får utgå. Med hänsyn till vikten
av att nordisk enhetlighet på sjörättens område bevaras vill utskottet
därför inte motsätta sig att de behålls i svensk rätt och således nu införs
även i 118 § SjöL.

Av de i katalogen uppräknade skadeorsakerna vill utskottet här
särskilt peka på den som upptas under punkten d). I KonL anges under
denna punkt att ansvarighet ej föreligger för skada i följd av naturhändelse.
Uttrycket naturhändelse avses utgöra svensk översättning av det i
konventionen artikel 4. under 2 d) intagna uttrycket act of God (fransk
version aete de Dieu). Som framgår av det föregående (s. 37) har konventionstexten
i propositionen varit föremål för bearbetning. I uppenbar
avsikt att få en mer adekvat bestämning av det i konventionen använda
uttrycket föreslås andra stycket d) i 118 § SjöL i stället få den lydelsen
att bortfraktaren ej är ansvarig om skadan beror av högre hand.

Förslaget tas upp till behandling i motionen 1973: 2051. Motionärerna
anför att uttrycket ”högre hand” tillhör ett ålderdomligt juridiskt
språkbruk och pekar på att uttrycket i gällande lagstiftning endast
återfinns i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar. Att nu begagna detta uttryck i en modern lagtext
finner motionärerna av flera skäl olämpligt. Motionärerna anser
sålunda att uttrycket rent språkligt för de flesta svenskar i vår tid ter
sig svårbegripligt, för att inte säga obegripligt. Många torde, anser
motionärerna, rent av kunna komma att tolka det som en förvanskning
av höger hand. Rent innehållsmässigt anser motionärerna uttrycket
höra hemma i en världsåskådning som för många i vår tid är helt
främmande. Även för en religiös livssyn ter sig problemet om ondskan
och olyckorna nämligen så komplicerat att många reagerar mot den
syn på tillvaron som uttrycket röjer. Motionärerna yrkar därför att
uttrycket ”högre hand” skall utgå ur lagtexten och ersättas med det i

3 § förslaget till lag om ansvarighet för oljeskada till sjöss (prop.
1973: 140) använda uttrycket ”naturhändelse av osedvanlig karaktär”.

Utskottet vill för sin del till en början framhålla att i propositionen
utöver ändringarna i sjölagen föreslås vissa ändringar i 4 § KonL.
Uttrycket naturhändelse under d) i 2 mom. bibehålls dock. Detta innebär
att om propositionen oförändrad bifalles skulle det i konventionen
använda uttrycket ”act of God” komma att i svensk rätt motsvaras
av två uttryck, nämligen naturhändelse i KonL och högre hand i SjöL.
Enligt utskottets mening måste det anses olämpligt att för ett och samma
begrepp använda skilda formuleringar i lagstiftningen. Utskottet
kan därför inte tillstyrka att propositionen i förevarande avseende oförändrad
bifalles. Som svensk översättning av konventionens ”act of God”

LU 1973: 35

bör för bägge lagrummen i stället väljas antingen endera av uttrycken
”naturhändelse” eller ”högre hand” eller möjligen någon annan formulering,
t. ex. det av motionärerna föreslagna ”naturhändelse av osedvanlig
karaktär”.

Utskottet vill vidare understryka att Haagreglerna har tillkommit på
engelskt initiativ och att de bygger på engelska rättsprinciper. De i

4 § KonL och 118 § SjöL under c—p uppräknade skadeorsakerna
har rötter i sedvanliga engelska formulär för certepartier och konossement
och har sedan lång tid tillbaka använts i friskrivningsklausuler.
Engelsk rättspraxis (common law)1 kräver för attact of God skall
anses föreligga för det första att skadan beror på händelse som är
helt oberoende av mänskligt handlande. För det andra fordras att det
är fråga om en händelse som bortfraktaren (redaren) inte hade kunnat
undvika och vars följder han skäligen inte kunnat förebygga. Händelsen
behöver dock inte vara av osedvanlig karaktär eller sådan att den
omöjligen hade kunnat förutses. Stormbyar, kraftig sjö, åskväder och
kyla är sålunda vanligt förekommande men har i vissa fall ansetts vara
att hänföra till begreppet ”act of God”. Det är inte heller nödvändigt att
den händelse som har orsakat skadan haft ett häftigt och våldsamt förlopp.
Även plötsligt inträffande stiltje har ansetts kunna utgöra en
”act of God” t. ex. när ett segelfartyg befunnit sig i ett kritiskt läge
under stagvändning nära ett rev eller under inverkan av en kraftig
ström som driver fartyget mot land. För att bortfraktaren skall vara
fri från ansvar räcker det inte med att han visar att skadan berott på
en naturhändelse av ovan angivet slag som varit helt oberoende av
mänskligt handlande. Det åligger bortfraktaren att därjämte styrka att
omständigheterna varit sådana att han inte hade kunnat undvika skadan
eller rimligen inte heller förebygga den.

Beträffande därefter uttrycket högre hand tillhör detta, såsom
motionärerna framhåller, ett ålderdomligt juridiskt språkbruk. I gällande
lagstiftning återfinns uttrycket endast i 1902 års lag med bestämmelser
om elektriska anläggningar. I 4 § andra stycket stadgas sålunda att innehavare
av anläggning, som har egen generator eller transformator, ej
är ansvarig för skada, orsakad genom inverkan av elektrisk ström från
anläggningen, om skadan tillkommit genom ”händelse av högre hand”.
Förevarande stadgande infördes vid riksdagsbehandlingen av lagen efter
hemställan av det för behandlingen av propositionen (1901: 9) tillsatta
särskilda utskottet. I sitt utlåtande (nr 1) anförde utskottet bl. a. att en
lindring av ansvaret för innehavare av elektrisk anläggning borde ske
i så måtto, att ersättningsskyldighet ej stadgades i fråga om olycka, som
uppkommit genom ”högre hand”, således genom övermäktiga natur 1

se Carver, Carriage of goods by sea (12th ed. 1970) och Scrutton, The contract
of affreightment as expressed in charterparties and bills of lading(17thed.
1964).

LU 1973: 35

krafter, vilkas verkningar ej kunnat på förhand beräknas eller överskådas,
såsom orkaner av i vårt klimat sällspord styrka, jordbävningar eller
åskslag av oberäknelig intensitet. En förutsättning för ansvarsfrihet
var dock att alla i gällande lag och författningar föreskrivna hjälpmedel
för avvärjande av faran blivit anlitade. Utskottet uppgav vidare att uttrycket
”högre hand” hämtats från sjölagen.

I sjölagssammanhang har uttrycket ”högre hand” funnits sedan gammalt.
Redan i vår första sjölag från år 1667 återfanns uttrycket. I rubriken
till 9 kapitlet i skepslegobalken angavs sålunda ”Om hinder i skepslego,
de af högre hand komma”. I kapitlet behandlades rätten att häva
ingånget fraktavtal, om fartygets avresa hindrades av att krig eller örlig
uppstod, av att fartyget togs i kronans tjänst eller eljest togs i beslag
för kronans räkning eller av att något annat fel hände. Motsvarande
bestämmelser intogs i 118 § i 1864 års sjölag. Paragrafen saknade dock
rubrik, och uttrycket ”högre hand” togs inte in i texten. Däremot infördes
uttrycket i 261 § som behandlade rätten för försäkringstagare
att mot avträdande av försäkrat fartyg eller gods fordra ersättning för
total förlust. Sådan rätt inträdde om fartyget lagts under embargo, blivit
”anhållet genom någon annan åtgärd av högre hand” eller tagits av
sjörövare; dock endast under förutsättning att fartyget eller godset ej
frigavs inom vissa närmare angivna tider.

Vid utarbetandet av vår nuvarande sjölag år 1891 överfördes bestämmelserna
i 261 § i 1864 års sjölag till 259 § SjöL. I samband därmed
gjordes vissa smärre jämkningar av lagtexten som dock inte här är av
intresse. Formuleringen ”högre hand” kom vidare att inflyta även i 159 §
som behandlade rätten att häva fraktavtalet. De i 159 § SjöL intagna
bestämmelserna var utformade i nära anslutning till 118 § i 1864 års
sjölag. Det i sistnämnda paragraf under 3. angivna hindret för fartygs
avresa, nämligen att fartyget tagits i kronans tjänst, hade dock bytts ut
mot ”att fartygets resa eller godsets försändning genom annan åtgärd av
högre hand hindras”. Bland övriga i lagrummet angivna hinder märks
krigsutbrott och beläggande av fartyget med embargo. Som jämförelse
kan nämnas att i de danska och norska sjölagarna, som beträffande befraktningsreglerna
är ensartade med SjöL, i stället för åtgärd av ”högre
hand” angavs att fartygets resa eller godsets försändning hindrats ”ved
nogen annan Föranstaltning af offentlig Myndighet”. Nu nämnda lagrum
i SjöL har sedermera upphävts, 259 § år 1928 och 159 § i samband
med 1936 års lagändringar. De i 159 § intagna bestämmelserna om hävningsrätt
inarbetades då i 135 §. Härvid utmönstrades uttrycket ”högre
hand”. 1933 års sjölagstiftningskommitté anförde härom i motiven (s.
204) följande. ”1 stället för det till sin innebörd något svävande och,
vad angår påbud av vederbörande regering, som det vill synas mindre
nödiga stadgandet om åtgärd av högre hand omnämnas vidare i viss

LU 1973: 35

anslutning till bestämmelserna i konossementskonventionen artikel 4 §

2 uppror, oroligheter och sjöröveri.”

Om man bortser från uttrycket ”högre hand” i 1902 års lag om elektriska
anläggningar, varmed särskilda utskottet synes ha avsett naturhändelser
av mer ovanlig karaktär, torde av den ovan lämnade redogörelsen
framgå att med uttrycket ”högre hand” synes i lagstiftningen
ha avsetts något mer än en naturhändelse, nämligen även våldshandlingar
av fiende och sjörövare samt vissa ingripanden av regeringar och
myndigheter.1 Uttrycket ”högre hand” torde enligt utskottets mening
närmast vara att jämställa med det i modernare språkbruk använda uttrycket
force majeure?

Med hänsyn till det anförda finner utskottet att uttrycket ”högre
hand” i äldre sjörätt inte kan anses ha haft samma innebörd som konossementskonventionens
”act of God”. Det kan för övrigt anmärkas att
varken 1864 års eller 1891 års sjölagar byggde på engelsk sjörätt utan
att de som förebild haft 1861 års tyska sjölag. Att nu åter införa uttrycket
”högre hand” i sjölagen och med en något förändrad innebörd
anser utskottet inte lämpligt. I stället bör väljas en annan definition
som bättre motsvarar den i det föregående redovisade innebörden av
”act of God”. I de i Danmark och Norge redan antagna lagarna på
området används formuleringarna ”naturkatastrofer” respektive ”naturkatastrofe”.
En naturhändelse som förorsakat skada behöver emellertid
inte — för att den skall kunna hänföras till ”act of God” — ha varit
av så allvarlig karaktär att den kan betecknas som en katastrof. Den
av motionärerna föreslagna och från 3 § förslaget till lag om ansvarighet
för oljeskada hämtade definitionen ”naturhändelse av osedvanlig
karaktär som ej kunnat undvikas och vars följder ej kunnat förhindras”
utgör inte heller en adekvat bestämning av uttrycket ”act of God”. Såsom
framgår av redogörelsen ovan för innebörden av ”act of God”
krävs inte att händelsen skall ha varit av osedvanlig karaktär, och vidare
är det tillräckligt för ansvarsfrihet att följderna skäligen inte kunnat
förhindras.

Enligt utskottets mening återstår endast att välja det i KonL använda
uttrycket naturhändelse. Utskottet kan visserligen medge att inte
heller naturhändelse är en invändningsfri bestämning av ”act of God”,
eftersom med detta uttryck avses en naturhändelse av inte obetydlig
intensitet. Utskottet har emellertid inte kunna finna något helt entydigt
begrepp som på ett bättre sätt kan anses motsvara ”act of God”.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet att i anledning av motionen
1973: 2051 uttrycket ”högre hand” i 118 § d) förslaget till lag om
ändring av sjölagen byts ut mot ordet ”naturhändelse”.

1 se även Dahlström, Den svenska privata sjörätten (utg. år 1882) s. 189.

2 Se även NJA II 1891 s. 84.

LU 1973: 35

Passagerarbefordran och befordran av resgods

Som framgår av det föregående (s. 35) bygger propositionen i denna
del på Tokyoutkastet. Detta utgör dock ännu blott ett preliminärt underlag
till en planerad konvention i ämnet. Det kan inte uteslutas att det
inom IMCO pågående arbetet på konventionen kan leda till ändringar i
utkastet. Under sådana omständigheter kan det dras i tvivelsmål om det
är lämpligt att nu införa bestämmelser som kanske aldrig blir antagna
i en konvention. Några remissinstanser har också ifrågasatt om inte
IMCO:s arbete på en konvention borde avvaktas. Stark kritik mot sjölagskommitténs
förslag har framförts av konsumentombudsmannen
(KO). Han har bl. a. vänt sig emot att förslaget inte beaktar vad konsumenthänsyn
kräver i olika sammanhang och att kommittén inte tagit hänsyn
till de regler som gäller personbefordran inom andra transportgrenar.
Enligt KO borde i nordiskt samråd undersökas hur förslaget kan
jämkas i riktning mot ett bättre passagerarskydd utan att man därför på
ett orealistiskt sätt avlägsnar sig från det internationella systemet. Med
en samlad nordisk, mer progressiv ståndpunkt på detta område borde
enligt KO:s mening även andra sjöfartsnationer kunna vinnas för ett
bättre passagerarskydd.

I propositionen (s. 50) konstateras att de nuvarande reglerna på området
ger passageraren ett så otillfredsställande rättsskydd att en lagrevision
inte bör uppskjutas i väntan på resultatet av arbetet inom
IMCO. Det kan enligt föredragande statsrådet inte förnekas att Tokyoutkastet
erbjuder påtagliga förbättringar i passagerarens rättsskydd.
Samtidigt instämmer statsrådet med KO i att förbättringarna är otillräckliga.
Vid nordiska departementsöverläggningar har emellertid enighet
kunnat uppnås om ytterligare förbättringar av passagerarskyddet. Till
dem hör vissa höjningar av begränsningsbeloppen, ett tvingande ansvar
för dröjsmålsskada samt utmönstring av det nautiska felet som ansvarsfrihetsgrund.

Utskottet vill för sin del understryka att de nuvarande reglerna om
befordran av passagerare och resgods till sjöss endast ger passageraren
ett svagt rättsskydd. Det är sålunda passagerarens sak att visa att personskada
och skada på handresgods vållats genom fel eller försummelse
på bortfraktarens sida. I fråga om resgods som lämnats i bortfraktarens
vård är bortfraktarens ansvar visserligen ett presumtionsansvar av samma
slag som det han har vid transport av gods (se s. 37). Han kan emellertid
förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada som vållas genom
nautiskt fel (t. ex. grundstötning) och brand. Och i fråga om handresgods
gäller sådan frihet från ansvar utan särskilt förbehåll. Bortfraktaren
kan vidare begränsa sin ansvarighet för personskada till 20 000 kronor
för varje passagerare. För resgods — vari inräknas bl. a. färjetransporterad
bil — kan bortfraktaren genom förbehåll begränsa sin ansva -

LU 1973: 35

righet till 1 800 kronor för varje kolli. I fråga om handresgods gäller
denna summabegränsning utan särskilt förbehåll. Även reglerna om befordringsavtalets
upphörande och om hävningsrätt är oförmånliga från
passagerarens synpunkt.

Såsom framhålls i propositionen erbjuder Tokyoutkastet påtagliga förbättringar
i passagerarskyddet. Det kan förväntas att en blivande internationell
konvention i ämnet kommer att bygga på utkastet. Med hänsyn
härtill och då passageraren snarast måste ges ett rimligt rättsskydd även
vid befordran till sjöss biträder utskottet föredragande statsrådets uppfattning
att en lagrevision inte bör uppskjutas i väntan på att en konvention
kan antas. Mot bakgrund av KO:s kritik av sjölagskommitténs
förslag finner utskottet det vidare tillfredsställande att nordisk enighet
kunnat uppnås om ytterligare förbättringar i passagerarens rättsskydd.
Utskottet vill här särskilt peka på begränsningsbeloppen som höjts för
personskada till 700 000 s. k. Poincaréfrancs, motsvarande omkring
245 000 kronor, för fordon till 50 000 francs eller cirka 17 500 kronor
samt för varje passagerare i fråga om handresgods till 10 000 francs eller
cirka 3 500 kronor och i fråga om annat resgods till 16 000 francs
eller cirka 5 500 kronor. Utskottet vill i anslutning till KO:s remissvar
emellertid stryka under att det ännu återstår flera bestämmelser på vilka
konsumentsynpunkter inte särskilt anlagts. Utskottet vill här peka på
reglerna om befordringsavtalets upphörande och hävningsrätt och verkan
av tillbakaträdande på passagerarens sida. Enligt utskottets mening
är det synnerligen angeläget att konsumenterna, när det gäller befordran
till sjöss, bereds ett rättsskydd motsvarande det som de under senare
år erhållit på andra områden. I propositionen anförs också (s. 51) att
man på svensk sida i det fortsatta internationella konventionsarbetet givetvis
skall verka för att åtminstone de förbättringar av passagerarskyddet
som nu föreslås i den svenska lagen kommer att gälla även i den blivande
konventionen. Utskottet vill för sin del tillägga att det är av vikt
att man från svensk och nordisk sida med kraft driver sådana synpunkter.

Ikraftträdande m. m.

Som tidigare nämnts har propositioner redan lagts fram i Danmark
och Norge. Lagförslagen har antagits av folketinget respektive stortinget
under våren. I Finland däremot har proposition ännu ej lagts fram.
Föredragande statsrådet anför (s. 156) att man i Finland avser att göra
detta under hösten 1973 och att lagstiftningen därför torde kunna träda
i kraft den 1 januari 1974. Enligt vad utskottet erfarit har det finska
förslaget försenats och torde kunna läggas fram först våren 1974. Det
är därför ovisst om när ifrågavarande lagförslag kan träda i kraft.

Utskottet vill vidare peka på att i propositionen 1973: 42 angående sjöpanträtt
och skeppshypotek lades fram förslag till ändringar av SjöL,

LU 1973: 35

vilka i några fall berör samma paragrafer som förevarande lagförslag.

I nämnda proposition föreslogs sålunda bl. a. att nuvarande 8 § i sak
oförändrad tas upp i 233 §, att den särskilda definitionen av Poincaréfranc
utgår ur nuvarande 255 § och tas upp som en särskild bestämmelse
i 348 § samt att preskriptionsbestämmelsema i nuvarande 284 §
flyttas till 347 §. Vidare föreslogs vissa redaktionella justeringar i 337 §.
Lagförslagen, som bifallits av riksdagen (LU 1973: 22, rskr 1973: 272),
avses träda i kraft den dag Kungl. Maj:t förordnar.

Eftersom det när förevarande proposition (1973: 137) avlämnades inte
kunde med säkerhet förutsägas, om de båda propositionsförslagen kan
träda i kraft samtidigt eller, om så inte sker, vilketdera som först kan
träda i kraft, utformades ifrågavarande lagförslag med utgångspunkt
i nu gällande rätt och med bortseende från de av riksdagen med anledning
av prop. 1973: 42 beslutade ändringarna i sjölagen. Föredragande
statsrådet framhåller i förevarande proposition att — om ej vid tidpunkten
för riksdagsbehandlingen av detta förslag klarhet vinns om att
de båda förslagen kan träda i kraft samtidigt, så att detta förslag kan
anpassas till förslaget i prop. 1973: 42 — Kungl. Maj:t torde få genom
ny proposition föreslå riksdagen sådana ändringar i SjöL att det av de
båda förut nämnda förslagen, som träder i kraft vid den senare tidpunkten,
innan så sker anpassas till det först ikraftträdda förslaget.

Med hänsyn bl. a. till den försening som drabbat det finska förslaget
till ändrade regler för gods- och passagerarbefordran till sjöss råder det
alltjämt ovisshet om i vilken ordning de olika lagförslagen kan träda
i kraft. Riksdagen har därför ingen möjlighet att nu göra erforderlig
samordning. Såsom statsrådet antytt blir det därför nödvändigt att
Kungl. Maj:t senare genom proposition föreslår riksdagen erforderlig
anpassning av förslagen.

Utskottet vill avslutningsvis framhålla att det, utöver förslagen i prop.
1973: 42 och i förevarande proposition, även lagts fram förslag till ändringar
i SjöL i prop. 1973: 140 angående ansvarighet för oljeskada till
sjöss och i prop. 1973: 167 angående lag om exekutiv försäljning av registrerat
skepp. Med hänsyn till det stora antal ändringar som nu görs i
SjöL förutsätter utskottet att det så småningom görs ett omtryck av hela
sjölagen i Svensk författningssamling. Enligt utskottets mening skulle
det också vara av värde med hänsyn till transporträttens ökande vikt
om sjölagen kunde intas i lagboken.

Lagförslagen i övrigt

Utöver det ovan anförda har de i propositionen framlagda förslagen
inte givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande. Redaktionell
rättelse förordas emellertid i 168 § SjöL.

LU 1973: 35

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen — med förklaring att propositionen 1973: 137
icke kunnat i oförändrat skick antas — i anledning av motionen
1973: 2051 för sin del antar 118 § i det i propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891: 35
s. 1) med den ändringen att lagrummet erhåller följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

118 §

Bortfraktaren är ansvarig för skada till följd av att godset går förlorat,
skadas eller försenas medan det är i hans vård ombord eller iland,
om han ej visar att varken fel eller försummelse av honom själv eller

någon för vilken han svarar orsakat

Bortfraktaren är ej ansvarig, om
han visar att skadan beror av

a) fel eller försummelse, vartill
befälhavaren, medlem av besättningen,
lots eller annan, som utför
arbete i fartygets tjänst, gjort sig
skyldig vid navigeringen eller
handhavandet av fartyget;

b) brand, som ej vållats genom
fel eller försummelse av bortfraktaren
själv;

c) fara eller olycka säregen för
sjön;

d) högre hand;

e) krigshandling;

f) sjöröveri eller annan samhällsfientlig
handling;

g) beslag eller annat ingripande
av regering eller annan maktägande
eller rättslig handräckningsåtgärd; h)

karantän;

i) åtgärd eller underlåtenhet av
avlastaren eller godsets ägare eller
hans agent eller representant;

j) strejk, lockout eller annat avbrott
eller hinder i arbetet, oavsett
orsak och omfattning;

eller medverkat till skadan.

Bortfraktaren är ej ansvarig, om
han visar att skadan beror av

a) fel eller försummelse, vartill
befälhavaren, medlem av besättningen,
lots eller annan, som utför
arbete i fartygets tjänst, gjort sig
skyldig vid navigeringen eller
handhavandet av fartyget;

b) brand, som ej vållats genom
fel eller försummelse av bortfraktaren
själv;

c) fara eller olycka säregen för
sjön;

d) naturhändelse;

e) krigshandling;

f) sjöröveri eller annan samhällsfientlig
handling;

g) beslag eller annat ingripande
av regering eller annan maktägande
eller rättslig handräckningsåtgärd; h)

karantän;

i) åtgärd eller underlåtenhet av
avlastaren eller godsets ägare eller
hans agent eller representant;

j) strejk, lockout eller annat avbrott
eller hinder i arbetet, oavsett
orsak och omfattning;

LU 1973: 35

Kungl. Maj:ts förslag

k) uppror eller oroligheter;

1) räddning av människoliv eller
bärgning av fartyg eller gods
eller försök därtill;

m) godsets dolda fel eller särskilda
beskaffenhet eller inneboende
brist;
n) bristfällig förpackning;

o) bristfällig eller oriktig märkning;
eller
p) dold bristfällighet hos fartyget
som ej kunnat upptäckas med
tillbörlig omsorg.

Utan hinder (= Kungl.

iakttagits.

Utskottets förslag

k) uppror eller oroligheter;

1) räddning av människoliv eller
bärgning av fartyg eller gods
eller försök därtill;

m) godsets dolda fel eller särskilda
beskaffenhet eller inneboende
brist;

n) bristfällig förpackning;
o) bristfällig eller oriktig märkning;
eller

p) dold bristfällighet hos fartyget
som ej kunnat upptäckas med
tillbörlig omsorg.

Maj:ts förslag) omsorg

Om vållande (= Kungl. Maj:ts förslag) (1972:207).

2. att riksdagen för sin del antar 168 § i förslaget till lag om
ändring i sjölagen med följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

168 §

Vid sådan befordran som avses
i 169 § få bestämmleserna i 95
och 97 §§, 98 § andra stycket,

101 § första stycket, 118—123 §§,

152, 161 och 162 §§ samt 284 §
första stycket 5 och andra stycket
första punkten ej åsidosättas genom
avtal till nackdel för avlastare,
befraktare eller mottagare.
Bestämmelse i fraktavtal, varigenom
till bortfraktaren överlåtes
rätt på grund av försäkring eller
träffas annan sådan överenskommelse,
anses som förbehåll om befrielse
från ansvarighet.

Vid sådan befordran som avses
i 169 § få bestämmleserna i 95
och 97 §§, 98 § andra stycket,
101 § första stycket, 118—123 §§,
152, 161 och 162 §§ samt 284 §
första stycket 5 och fjärde stycket
ej åsidosättas genom avtal till
nackdel för avlastare, befraktare
eller mottagare. Bestämmelse i
fraktavtal, varigenom till bortfraktaren
överlåtes rätt på grund
av försäkring eller träffas annan
sådan överenskommelse, anses
som förbehåll om befrielse från
ansvarighet.

Utan hinder (= Kungl. Maj:ts förslag) gemensamt

haveri.

Är det (= Kungl. Maj:ts förslag) andres vård.

Är det, (= Kungl. Maj:ts förslag) löpande hand ling.

LU 1973: 35

3. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i sjölagen i
vad det ej omfattas av vad utskottet hemställt ovan under 1
och 2,

4. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen (1936:
277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella
konvention rörande konossement,

5. att riksdagen godkänner 1968 års tilläggsprotokoll till 1924
års internationella konvention rörande konossement.

Stockholm den 4 december 1973

På lagutskottets vägnar

ERIK SVEDBERG

Närvarande: herrar Svedberg (s), Svanström (c), Sundelin (s)*, fröken
Anderson i Lerum (s)*, herrar Lidgård (m)*, Hammarberg (s), Börjesson
i Falköping (c), fru Åsbrink (s), fru Lundblad (s), herrar Winberg
(m), Israelsson (vpk), Olsson i Sundsvall (c), Enlund (fp), fru Swartz
(fp)* och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1973 730048