Lagstiftningsprocessen
Betänkande 1997/98:KU29
Konstitutionsutskottets betänkande
1997/98:KU29
Lagstiftningsprocessen
Innehåll
1997/98 KU29
Sammanfattning
I betänkandet behandlas nio motioner som har väckts under de allmänna motionstiderna 1996 och 1997 och som har anknytning till lagstiftningsprocessen. Utskottet behandlar i olika avsnitt frågor om utmönstrande av ordet ras ur all lagstiftning, om lagstiftningen och den kommunala självstyrelsen, om källhänvisningar i statens offentliga utredningar, om en jämställdhetsbestämmelse i riksdagsordningen, om ett stärkt medborgarinflytande och om de demokratiska effekterna av det svenska EU- medlemskapet. Med anledning av motionen (mp) om utmönstrande av ordet ras ur lagstiftningen förordar utskottet ett tillkännagivande till regeringen om att regeringen i internationella sammanhang bör verka för att ordet ras, använt om människor, i så stor utsträckning som möjligt undviks i officiella texter. Regeringen bör också göra en genomgång av i vilken utsträckning begreppet ras förekommer i svenska författningar, som inte grundas på internationella texter, och där så är möjligt föreslå en annan definition. Övriga motioner avstyrks. Till betänkandet är fogade sex reservationer.
Motionerna
1996/97:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om respekt för kommunal självstyrelse. 1996/97:K535 av Elisa Abascal Reyes m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen beslutar utmönstra ordet ras ur all lagstiftning. 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stärkt kommunal självstyrelse. 1997/98:K211 av Tuve Skånberg och Holger Gustafsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att källhänvisning bör ingå i Statens offentliga utredningar. 1997/98:K216 av Rolf Åbjörnsson och Göran Hägglund (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning i syfte att grundlagsfästa subsidiaritetsprincipen. 1997/98:K253 av Peter Eriksson och Birger Schlaug (mp) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en parlamentarisk kommitté för att utreda de demokratiska effekterna av det svenska medlemskapet i EU och formulera en långsiktig strategi för att uppnå en starkare svensk hållning i EU, 1997/98:K258 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om generella direktiv till statliga utredningar om ökad makt för de enskilda människorna, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en konsekvent tillämpning av närhetsprincipen, 1997/98:K517 av Åke Carnerö (kd) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hur subsidiaritetsprincipen kan tillämpas i praktisk verksamhet, 1997/98:A807 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas 2. att riksdagen beslutar ge talmanskonferensen i uppdrag att utreda frågan om en övergripande tilläggsbestämmelse om jämställdhetsperspektivet i riksdagsordningen.
Utskottet
Utmönstrande av ordet ras ur all lagstiftning
Motionen I motion 1996/97:K535 av Elisa Abascal Reyes m.fl. (mp) begärs att riksdagen beslutar utmönstra ordet ras ur all lagstiftning. Motionärerna påpekar att begreppet ras i fråga om människor förekommer på ett tjugotal ställen i Svensk författningssamling, bland annat på flera ställen i grundlagen. Motionärerna finner det märkligt att lagtexten är utformad på detta sätt. På alla ställen där man talar om ras som diskrimineringsgrund räknas nämligen hudfärg och etnisk tillhörighet också upp. Motionärerna anser att den medicinska och biologiska forskningen inte ger något stöd för definitionen ras och att begreppsanvändningen endast kan försvaras med följande argument: 1. Begreppet ras är etablerat i folkmun och alla vet vad som åsyftas. 2. Det finns ideologiska skäl att hävda rasbegreppet i fråga om människor. Motionärerna anser att båda dessa argument är förkastliga och att man måste beakta att grunden för begreppsmyntningen utgörs av fördomar, även om de personer som i dag talar om raser inte nödvändigtvis är rasister. Ett ytterligare skäl att inte använda begreppet ras i fråga om människor i författningar är att användningen sker på rasistens villkor. Motionärerna förslår att man stryker ordet ras i alla författningar och att diskriminering definieras med ?orättvis eller kränkande behandling på grund av hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse?. I motion 1997/98:K17 hemställer Lars Leijonborg m.fl. (fp) att riksdagen beslutar att ordet ras skall utgå i förslaget till 13 § personuppgiftslag. Motionärerna anser att begreppet ?etniskt ursprung? mer korrekt anger varifrån personen i fråga härstammar. Utskottet behandlar detta yrkande i betänkande 1997/98:KU18 Personuppgiftslag.
Bakgrund Begreppet ras i fråga om människor förekommer i svensk lagstiftning i bl.a. lagen (1964:169) om straff för folkmord, i brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § BrB) och olaga diskriminering (16 kap. 9 § BrB) samt i åtalsbestämmelsen i 5 kap. 5 § BrB och bestämmelsen i 29 kap. 2 § BrB om förhöjt straffvärde vid rasistiska brott. Begreppet förekommer också i lagen (1994:134) om etnisk diskriminering, i regeringsformens bestämmelser om begränsning av föreningsfriheten för rasistiska organisationer (2 kap. 14 § RF) och förbud mot rasdiskriminering (2 kap. 15 § RF) samt i tryckfrihetsförordningens bestämmelse om hets mot folkgrupp som tryckfrihetsbrott (7 kap. 4 § 11 p. TF). Vidare har olika Europarådskonventioner föranlett att ordet ?ras? införts i den internationella verkställighetslagen (1972:260), lagen (1976:19) om internationellt samarbete vid lagföring för brott och datalagen (1973:289). Flyktingbegreppet i utlänningslagen (1989:529) har utformats i överensstämmelse med 1951 års Genèvekonvention, i vilken talas om ?förföljelse på grund av sin ras?. Även EG- rättsakter innehåller begreppet ?ras?, t.ex. det s.k. TV-direktivet, direktiv 89/552/EEG, och dataskyddsdirektivet, direktiv 95/46/EG. När det gäller definitionen av begreppet ras är det i huvudsak den definition som gjordes i förarbetena till stadgandet om straff för hets mot folkgrupp inför 1970 års omarbetning av 16 kap. 8 § BrB och 7 kap. 4 § TF som legat till grund för begreppet även i senare bestämmelser. Före år 1970 hade brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp följande lydelse:
Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. Som exempel på befolkningsgrupper som kunde vara föremål för brottet nämndes ?judar, zigenare, samer samt utlänningar som slagit sig ner här i landet? (prop. 1970:87 s. 8 med hänvisning till då gällande rätt). När Sverige ratificerade FN:s konvention av den 21 december 1965 om avskaffande av alla former av rasdiskriminering utvidgades genom lagstiftning år 1970 tillämpningsområdet för hets mot folkgrupp. Avsikten var att bringa svensk lagstiftning i överensstämmelse med FN-konventionens artikel 4. Enligt denna artikel fördömer konventionsstaterna all propaganda och alla organisationer som grundar sig på uppfattningar eller teorier att någon ras eller persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung är överlägsen någon annan eller som försöker rättfärdiga eller främja rashat eller diskriminering i någon form. Bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § har numera följande lydelse, vilken såvitt avser de kategorier som bereds skydd i allt väsentligt är oförändrad sedan 1970 års lagändring:
Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.
Med ras åsyftas enligt proposition 1970:87 ?de grupper av människosläktet som brukar upptas i antropologiska rasindelningar. Dessa grundar sig på skillnader i vissa ärftliga fysiska egenskaper bl.a. pigmentering och ansiktsform?. Med folkgrupp av visst etniskt ursprung avses ?folkgrupp vari medlemmarna har ett relativt enhetligt kulturmönster?. Enligt propositionen torde t.ex. samer kunna räknas dit liksom i betydande grad folkgrupper vars medlemmar var av samma nationalitetstillhörighet. En folkgrupp torde i det enskilda fallet ofta kunna inordnas under mer än en av de nämnda kategorierna. Exempelvis kan en folkgrupp av visst etniskt ursprung tänkas utgöra också en folkgrupp med viss hudfärg (prop. s. 37 och 38). I förarbetena till förbudet mot rasdiskriminering i 2 kap. 15 § RF hänvisas beträffande definitionen av ras till proposition 1970:87 s. 37 (jfr SOU 1975:75 s. 206). I ett par remissyttranden hade förordats att ordet ras skulle utgå ur grundlagstexten, bl.a. med hänvisning till att dess vetenskapliga betydelse var osäker och att förekomsten av ordet ras lätt kunde ge uppfattningen att yttre olikheter mellan människor eller folkgrupper tillmättes en mera djupgående betydelse. Departementschefen invände häremot att ordet ras förekom både i gällande svensk rätt (16 kap. brottsbalken) och i olika internationella dokument, bl.a. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Departementschefen ansåg vidare att det var obestridligt att systematisk diskriminering av människor på grund av omständigheter av det slag som vanligen betecknas med uttrycket ras var en realitet på många håll i världen. Vad gällde den andra av remissinstanserna nämnda grunden för kritik mot användning av ordet ras framhöll departementschefen att syftet med den föreslagna bestämmelsen just var att på tydligaste möjliga sätt framhålla att de skillnader mellan människor som brukar anges med hjälp av ordet ras var betydelselösa (prop. 1975/76:209 s. 157). I detta sammanhang kan nämnas att en FN-kommitté redan år 1949 fastslog att nationella, kulturella, religiösa, geografiska och språkliga grupper felaktigt blivit kallade för raser, och man rekommenderade införandet av begreppet ?etnisk grupp? såsom mindre belastat. Kommitténs slutsatser blev dock föremål för kritik och som framgått av den ovan lämnade redovisningen förekommer ordet ras i flera FN-dokument (Hannaford: Race, The History of an Idea in the West, s. 386 f). En expertgrupp med svenska forskare har i skriften ?Vi och dom?, utgiven av Kungl. Vetenskapsakademien i mars 1997, gjort en sammanställning av de senaste gentekniska forskningsresultaten vad gäller människans mångfald. Skriftens ärende är att med utgångspunkt i den nya molekylära genetiken diskutera begreppen ?folk?, ?folkslag?, ?raser?, ?etniska grupper?, m.m. Expertgruppen påpekar bl.a. att några rena ?raser? aldrig har funnits och inte heller någonsin kommer att uppstå. ?Absoluta, genetiskt betingade olikheter existerar inte mellan kulturellt definierade grupper av människor. En variation finns, men den kan inte uttryckas som annat än statistiska skillnader i frekvensen av vissa gener som förekommer i olika varianter. Dessutom är dessa skillnader förvånansvärt små? (a.a. s. 60). Vetenskapens budskap är enligt expertgruppen att varje människa är genetiskt unik och att huvuddelen av den genetiska mångformigheten finns mellan individer inom en grupp. Varje gränsdragning mellan folkslag och raser blir därför ur biologisk synpunkt godtycklig, sammanfattar expertgruppen.
Remissyttranden Motionen har remitterats för yttrande till Svenska språknämnden, Kungl. vetenskapsakademien samt till samordnaren för svensk översättning vid Europeiska kommissionen, översättaren Kenneth Larsson. Svenska språknämnden har anfört följande.
Svenska språknämnden är klar över att användningen av ordet ras kan tjäna icke önskade syften. Nämnden kan däremot inte ta ställning till huruvida ordet ras är mer eller mindre vetenskapligt förankrat än andra uttryck i lagtext.
Svenska språknämnden kan av följande skäl inte förorda en utmönstring av ordet ras ur lagstiftningen.
1. Rent verbala reformer leder sällan till någon verklig förändring.
2. Ordets internationella användning i motsvarande sammanhang talar för att det bör bibehållas även i svensk text. Det kan uppstå tveksamhet om Sveriges konventionstrohet om vi i svenska författningar som grundas på internationella överenskommelser tar bort den svenska översättningen av konventionstextens ?race? etc.
Rent språkligt kan tilläggas följande. Redan motionärerna själva använder orden rasism och rasist, vilka uppenbarligen skulle hänga i luften om själva grundordet ras skulle avskaffas. Ordbetydelser är i regel komplexa. Typiskt för vardagsspråkets ord är att de ofta har en betydelse med vaga gränser runt en tillräckligt tydligt kärna. Ordet ras torde för de flesta i Sverige ha en mera konkret innebörd än tänkbara alternativ som ?etnisk tillhörighet?. Att då i lagrum ersätta det mera expressiva ordet med ett mer abstrakt uttryck kan lätt leda till att effekten av lagtexten minskar. Ordet ras lär dessutom vara ett för de flesta svenskar negativt laddat ord vilket gör att en utmönstring ur lagtext på ett mera allmänt plan kan försvaga det negativa i ord som rastänkande, rasdiskriminering, rashets. Också ord med motsatt laddning som antirasism och antirasist kan få en uppluckrad betydelse för gemene man. Eftersom dessutom ordet ras används av rasister kan det finnas skäl att utnyttja det i texter som är avsedda att motverka rasism, att bekämpa rastänkande.
Kenneth Larsson påpekar i sitt remissvar att ordet ras (och dess motsvarighet på olika språk) använt om människor förekommer i en rad internationella dokument, bl.a. i Europarådskonventioner, Genèvekonventionen, FN-konventioner och Olympiska stadgan. Ordet ras förekommer också i alla typer av EG- rättsakter. Kenneth Larsson uppger att man också inom Europaparlamentet har aktualiserat frågan om det olämpliga i användningen av ordet ras i offentliga texter. I en resolution med anledning av ett meddelande från kommissionen om rasism, främlingsfientlighet och antisemitism uttalade parlamentet följande.
Begreppet ras har ingen vetenskaplig grund vare sig genetiskt eller antropologiskt och tjänar därför endast till att underblåsa etnisk, nationell eller kulturell diskriminering på grund av hudfärg, då det grundar sig på den felaktiga uppfattningen att det finns etablerade, hierarkiskt indelade ?raser?. Termen bör därför undvikas i alla offentliga texter. (Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr C 152, 27/05/1996, s. 57). Detta uttalande har såvitt Kenneth Larsson kunnat bedöma inte fått några konsekvenser vare sig i parlamentets egna texter eller i texter från de övriga institutionerna. En anledning härtill torde vara dels att ordet redan förekommer på många ställen i EU:s egen lagstiftning, dels att ordet förekommer i många internationella texter av betydelse för arbetet inom EU. En annan anledning kan vara att det är så vanligt med avledningar och sammansättningar som rasism, rasist, rashat, rasfördomar, vilket gör det svårt att undvika själva grundordet. Kenneth Larsson anser att det är olämpligt att utmönstra ordet ras ur svensk lagstiftning och att man i stället bör försöka finna ett sätt att markera att begreppet är irrelevant när det gäller människor. Sett i ett översättarper- spektiv är det nämligen svårt att inte återge engelskans race, franskans race eller tyskans Rasse med svenskans ras. Kenneth Larsson bedömer det som omöjligt att undvika användningen av ordet i de svenska EU-texterna så länge som övriga språk använder begreppet. En konsekvens av detta torde vara att ordet ras också fortsättningsvis skulle komma att användas i svenska EU-förordningar. Kenneth Larsson kan inte uttala sig om huruvida kommissionen och domstolen skulle acceptera att ordet inte användes i svenska författningar som genomför EU- direktiv där ordet ras förekommer. Han anser det därför osannolikt att ordet helt skulle kunna utmönstras ur svensk lagstiftning. Han förordar i stället att man finner en väg att i lagtexten signalera att rasbegreppet saknar vetenskaplig grund. Detta skulle kunna göras genom att ordet ras sätts inom anföringstecken, ett medel man brukar använda för att markera att ett ord är suspekt från en eller annan synpunkt. Kungl. Vetenskapsakademien har anfört i huvudsak följande.
Begreppet ras används alltjämt inom biologin för att särskilja olika grupper inom vissa arter av djur. För människan kan dock ingen vetenskapligt hållbar definition formuleras som skulle kunna utgöra grund för indelning av människor i skilda raser. Från biologisk synpunkt finns därför ingen grund för att använda ordet ras om människor.
Detta akademiens uttalande grundas enbart på överväganden och slutsatser som kan dras från en vetenskaplig betraktelse av den nu aktuella frågan. Akademien saknar anledning att ingå på synpunkter som av andra skäl kan läggas på formuleringen av [brottsbalkens regler om hets mot folkgrupp].
Utskottets bedömning Såsom den ovan redovisade utredningen visar finns det ingen vetenskaplig grund för att dela in människor i skilda raser och ur biologisk synpunkt följaktligen heller ingen grund för att använda ordet ras om människor. Inte desto mindre förekommer ordet ras på flera håll i svensk lagstiftning. Utskottet konstaterar dock att detta så gott som uteslutande är fallet när det är fråga om författningar som grundas på internationella konventioner eller författningar som genomför EG-direktiv. Det är därför inte möjligt för riksdagen att, som motionärerna begär, nu besluta att utmönstra ordet ras ur all lagstiftning. Utskottet delar emellertid motionärernas uppfattning att användningen av ordet ras i författningstexter riskerar att underblåsa fördomar. Regeringen bör därför i internationella sammanhang verka för att ordet ras, använt om människor, i så stor utsträckning som möjligt undviks i officiella texter, i likhet med vad som också förordas i Europaparlamentets ovan återgivna resolution från år 1996. Regeringen bör också göra en genomgång av i vilken utsträckning begreppet ras förekommer i svenska författningar, som inte grundas på internationella texter, och där så är möjligt föreslå en annan definition. Vad utskottet här anfört om användningen av ordet ras i författningar bör riksdagen med anledning av motion 1996/97:K535 (mp) som sin mening ge regeringen till känna.
Lagstiftningen och den kommunala självstyrelsen
Motionerna I motionerna 1996/97:K202 yrkande 10 och 1997/98:K202 yrkande 15 hemställer Moderata samlingspartiet att regeringen ges till känna vad som i motionen anförs om respekt för kommunal självstyrelse resp. stärkt kommunal självstyrelse. Enligt motionärerna har varken grundlagen eller Lagrådets rekommendationer hittills avhållit den socialdemokratiska regeringen från att driva igenom lagstiftning som uppenbart urholkat principen om kommunal självstyrelse. Införandet av ett nytt utjämningssystem för kommuner och landsting är bara ett exempel på det. Även i andra avseenden är den kommunala självstyrelsen i fara, anför motionärerna. En rad förslag har på senare tid förts fram, vilka alldeles uppenbart inskränker kommunernas rätt till självstyrelse. Motionärerna anser att det är av största vikt att regeringen respekterar den kommunala självstyrelsen i lagstiftningsarbetet och redovisar sina överväganden mot bakgrund av grundlagens portalparagraf 1 kap. 1 §, enligt vilken folkstyrelsen förverkligas inte bara genom ett representativt och parlamentariskt statsskick utan också genom kommunal självstyrelse.
Bakgrund I 1974 års regeringsform sägs att det i riket finns primärkommuner och landstingskommuner, att beslutanderätten i kommunerna utövas av valda församlingar (1 kap. 7 §) och att det för den offentliga förvaltningen finns både statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter (1 kap. 8 §). Vidare har i regeringsformens kapitel om rättskipning och förvaltning angetts att förvaltningsuppgift kan anförtros åt kommun (11 kap. 6 §). Vid tillkomsten av 1974 års regeringsform underströks att den kommunala självstyrelsen utgör en av grundstenarna för den svenska demokratin (bet. 1973:KU26 s. 39). Uttrycket för detta är regeringsformens portalparagraf där det sägs att den svenska folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse (1 kap. 1 §). I kommunallagen (1991:900) uttrycks principen om kommunal självstyrelse genom 1 kap. 1 § där det anges att kommuner och landsting på den kommunala självstyrelsens grund sköter de angelägenheter som anges i lagen eller i särskilda föreskrifter. I förarbetena till kommunallagen (prop. 1990/91:117 s. 23) framhålls att det i grunden handlar om en princip för relationen mellan staten och den kommunala nivån. Den kommunala självstyrelsen kan dock enligt propositionen aldrig vara total. Regeringsformen ger sålunda stöd för att riksdagen genom lag bestämmer grunderna för kommunernas och landstingens organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen. Graden av självstyrelse avgörs alltså ytterst av formerna för samverkan mellan staten och den kommunala sektorn, heter det i propositionen.
Kommittéförordningen Enligt 13 § kommittéförordningen (1976:119) skall i alla utredningsbetänkanden som behandlar kommunala eller landstingskommunala verksamhetsområden redovisas en bedömning av vilka effekter kommitténs förslag medför för den kommunala självstyrelsen.
Kommittén om den kommunala självstyrelsens grundlagsskydd Regeringen beslutade i augusti 1995 att tillkalla en parlamentarisk kommitté med huvuduppgift att analysera innebörden av den kommunala självstyrelsen och beskattningsrätten och dess förhållande till grundlagsbestämmelserna. Kommittén har i september 1996 överlämnat betänkandet Den kommunala självstyrelsen och grundlagen (SOU 1996:129). Kommittén har funnit att ett kommunalt självstyrelseansvar bör utgöra en betydelsefull faktor vid avvägningen av ansvarsfördelningen mellan statliga och kommunala organ, och att en allmän strävan bör vara att så långt det är möjligt låta offentliga beslut fattas så nära medborgarna som möjligt. För att säkerställa att konsekvenserna för den kommunala självstyrelsen av olika typer av åtgärder blir föremål för så noggranna överväganden som är önskvärt föreslår kommittén att regeringsformen kompletteras med en föreskrift om att principen om kommunal självstyrelse skall tillmätas särskild betydelse vid all normgivning som rör kommunerna och landstingen. Med en sådan bestämmelse säger sig kommittén vilja dels ge uttryck för betydelsen av att offentliga beslut fattas så nära medborgarna som möjligt, dels markera vikten av att självstyrelseintressena alltid beaktas i normgivningssammanhang. I samma syfte föreslår kommittén att väsentliga bestämmelser om kommuner och landsting samlas i ett särskilt kapitel i RF. I betänkandet görs också under rubriken Debatten om den kommunala självstyrelsen (avsnitt 4) en genomgång av viss lagstiftning som föranlett debatt om den kommunala självstyrelsens grundlagsskydd. Betänkandet har remissbehandlats och är för närvarande föremål för beredning i Regeringskansliet.
Kommittén med uppgift att följa upp och utveckla det nya utjämningssystemet för kommuner och landsting I augusti 1995 tillkallades en parlamentarisk kommitté med uppgift att följa upp och utvärdera samt lämna förslag i syfte att utveckla det kommunala utjämningssystemet (dir. 1995:118). Kommittén skall lägga fram sitt samlade förslag till förändringar under senhösten 1998. Regeringens avsikt är att förslag sedan skall föreläggas riksdagen i sådan tid att förändringar kan träda i kraft år 2000.
Tidigare riksdagsbehandling En motion (m) med begäran dels om sådana ändringar av gällande lagstiftning att den kommunala självstyrelsen återupprättas, dels om att alla kommande regeringsförslag som berör kommunal verksamhet skall innehålla en redovisning av det sätt på vilket den kommunala självstyrelsen påverkas, behandlades av utskottet hösten 1997. Utskottet avstyrkte det förstnämnda motionsyrkandet med hänvisning till att regeringens beredning av betänkandet om den kommunala självstyrelsen och grundlagen borde avvaktas. Vidare ansåg utskottet att det andra yrkandet var tillgodosett genom kommittéförordningens bestämmelse om att alla utredningsbetänkanden som behandlar kommunala eller landstingskommunala verksamhetsområden skall innehålla en bedömning av vilka effekter kommitténs förslag medför för den kommunala självstyrelsen (bet. 1997/98:KU5 s. 9). Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning Betänkandet Den kommunala självstyrelsen och grundlagen (SOU 1996:129) är fortfarande föremål för beredning i Regeringskansliet. Utskottet vidhåller sin inställning att denna beredning bör avvaktas innan riksdagen tar ställning till frågan om stärkt kommunal självstyrelse och avstyrker motionerna 1996/97:K202 (m) yrkande 10 och 1997/98:K202 (m) yrkande 15.
Källhänvisningar i Statens offentliga utredningar
Motionen Tuve Skånberg och Holger Gustafsson (båda kd) påpekar i motion 1997/98:K211 att Statens offentliga utredningar, SOU, utgör betydelsefulla faktakällor för politiker, journalister, gymnasister, den intresserade allmänheten och forskare. I ett avseende brister dock de allra flesta utredningar, anser motionärerna: de har inga eller otillräckliga källhänvisningar. Inte ens litteraturlista förekommer allmänt. Motionärerna begär ett tillkännagivande till regeringen om att källhänvisning skall ingå i Statens offentliga utredningar.
Bakgrund Inom Statsrådsberedningen har utarbetats en handbok för dem som arbetar i utredningar som omfattas av kommittéförordningen (1976:119). I Kommittéhandboken, Ds 1992:99, sägs följande beträffande källhänvisningar:
Betänkandena innehåller normalt dokumentation i form av källhänvisningar i text, figurer och fotnoter. Genom att i anslutning till bilagorna införa en litteraturförteckning som upptar de bibliografiska data som behövs för att läsaren skall kunna identifiera källorna, kan hänvisningarna i text, figurtexter och fotnoter förenklas avsevärt. I en bilaga till Kommittéhandboken ges sedan exempel på hur en bibliografisk uppställning kan utformas.
Tidigare riksdagsbehandling Utskottet avstyrkte en motion med motsvarande innehåll så sent som i oktober 1997 (bet. 1997/98:KU5). Utskottet hänvisade därvid till Kommittéhandbokens anvisningar om källhänvisningar i Statens offentliga utredningar och ansåg inte att någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen var påkallad.
Utskottets bedömning Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motion 1997/98:K211 (kd).
En jämställdhetsbestämmelse i riksdagsordningen
Motionen Vänsterpartiet föreslår i motion 1997/98:A807 att riksdagen beslutar ge talmanskonferensen i uppdrag att utreda frågan om en övergripande tilläggsbestämmelse om jämställdhetsperspektivet i riksdagsordningen (yrkande 2). Ett tillägg i riksdagsordningen skulle ge riksdagsledamöterna en plattform, från vilken de kan driva jämställdhetsfrågorna inom sina respektive sakfrågor, menar Vänsterpartiet. Samtidigt skulle riksdagens utskott ges de formella instrumenten att möta departementens och utredningarnas jämställdhetspolitiska konsekvensanalyser.
Regeringsformen I 1 kap. 2 § regeringsformen fastslås vissa grundläggande mål för politiken. Där framhålls i första stycket att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. I paragrafens tredje stycke har ett element i denna likhetsgrundsats särskilt framhållits, nämligen jämställdheten mellan könen. Detta uttrycks som att det allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter. Regeln är ett målsättnings- eller programstadgande, som riktar sig till normgivaren.
De generella kommittédirektiven För varje kommitté beslutar regeringen direktiv. I direktiven beskrivs bakgrund till och mål med utredningsuppdraget, i förekommande fall även metoder samt form för rapportering och tidsram. Utöver de direktiv som beskriver en kommittés uppgifter gäller för alla kommittéer också ett antal generella direktiv: - direktiv om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50) - direktiv att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23) - direktiv att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) - direktiv att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49). Det tidigare generella direktivet att beakta EG-aspekter (dir. 1988:43) har upphört att gälla som en följd av EU-inträdet. I direktiv 1994:124 om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser erinras om att åtgärder för jämställdhet fortlöpande behövs. De strukturer och ordningar på olika områden, även informella, som kan bidra till att upprätthålla eller förstärka den ojämna maktfördelningen och segregeringen mellan män och kvinnor bör därför uppmärksammas. De förslag som läggs fram av kommittéer och särskilda utredare skall alltid föregås av en analys och innehålla en redovisning av hur förslagen, direkt och indirekt, kan förväntas påverka kvinnors respektive mäns villkor och därmed förutsättningarna för jämställdhet mellan könen. De brister i jämställdhet som kan finnas på det aktuella området skall också redovisas, liksom en bedömning av hur eventuella hinder kan undanröjas. Jämställdhets-aspekter skall också särskilt analyseras och redovisas vid förslag om strukturförändringar i samhället. Om kommittén eller utredaren bedömer att en sådan analys och redovisning inte kan göras på ett meningsfullt sätt till följd av utredningsuppdragets eller ämnets karaktär, skall detta anges och särskilt motiveras.
Tidigare riksdagsbehandling En motion med motsvarande innehåll som den nu aktuella motion A807 avstyrktes av utskottet hösten 1997. Utskottet anförde bl.a. att genom målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 § regeringsformen har jämställdheten mellan könen upphöjts till en grundläggande statsrättslig norm, som skall ligga till grund för de politiska beslutens innehåll. Regeringsformen är överordnad riksdagsordningen, och ett upprepande av detta stadgande i riksdagsordningen var därför inte behövligt, ansåg utskottet. Utskottet påpekade också att om regeringen skulle lägga fram en proposition utan någon jämställdhetsanalys, kan riksdagen ställa regeringen till svars för detta (bet. 1997/98:KU5 s. 15).
Utskottets bedömning Utskottet ser inget skäl att ändra sin inställning i frågan om en jämställdhetsbestämmelse i riksdagsordningen. Motion 1997/98:A807 (v) avstyrks alltså.
Grundlagsfästande av subsidiaritetsprincipen
Motionen I motion 1997/98:K216 av Rolf Åbjörnsson och Göran Hägglund (båda kd) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om en utredning i syfte att grundlagsfästa subsidiaritetsprincipen. Enligt motionärerna innebär principen dels att staten har en skyldighet att stödja där så behövs, dels att detta stöd, oavsett vilken form det har i övrigt, måste respektera de enskilda människornas rättigheter och gemenskapernas egna kompetensområden. Mycket talar enligt motionärerna för att subsidiaritetsprincipen bör vara ett styrande arbetsverkstyg även för den nationella nivån i Sverige. En sådan styrande effekt kan åstadkommas genom att subsidiaritetsprincipen skrivs in i regeringsformens första kapitel. Detta bör dock inte göras utan en grundlig genomgång av principen. Motionärerna anser därför att regeringen bör tillkalla en utredning som får till uppgift att genomföra nödvändigt analysarbete i syfte att grundlagsfästa subsidiaritetsprincipen.
Bakgrund Inom EU fästs vikt vid subsidiaritetsprincipen. I Maastrichtfördragets inledande artikel A slås fast att fördraget markerar en ny fas i processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken, där besluten skall fattas så nära medborgarna så möjligt. Subsidiaritetsprincipen har också förts in i artikel 3b andra stycket i Romfördraget. Principens allmänna innebörd kan sägas vara att beslut skall fattas så nära medborgarna som möjligt och på så låg nivå som sakfrågans karaktär tillåter. Till det nya Amsterdamfördraget har fogats ett särskilt protokoll om tillämpningen av bl. a. subsidiaritetsprincipen. Där anges att gemenskapens åtgärder skall begränsas till frågor som har gränsöverskridande aspekter eller som inte i tillräcklig utsträckning kan hanteras på nationell nivå. Gemenskapen skall endast lagstifta i den mån det är nödvändigt, och de åtgärder som gemenskapen vidtar skall lämna så mycket utrymme som möjligt för beslut på nationell nivå. Gemenskapens institutioner skall noga pröva om och motivera varför åtgärder skall vidtas på gemenskapsnivå. I proposition 1997/98:58 om Amsterdamfördraget gör regeringen bedömningen att protokollet inte i sak förändrar innebörden av artikel 3b om subsidiaritet i EG-fördraget. Att principerna för tillämpning nu kommer till uttryck i ett protokoll till EG- fördraget innebär emellertid att de blir rättsligt bindande för institutionerna och att de skall ligga till grund för EG-domstolens bedömning. I detta hänseende innebär det nya protokollet ett stärkande av principernas ställning, påpekar regeringen. Sverige ratificerade i augusti 1989 den europeiska konventionen om kommunal självstyrelse. I konventionen, som för svenskt vidkommande är tillämplig på kommuner och landsting, regleras vissa grundläggande principer för statens förhållande till kommunerna. Artikel 4 punkt 3 i konventionen ger uttryck för principen om en decentraliserad samhällsförvaltning genom att ange att de offentliga uppgifterna normalt i första hand skall utövas av de myndigheter som ligger närmast medborgarna. Tilldelning av en uppgift till en annan myndighet bör grundas på uppgiftens omfattning och natur samt kraven på effektivitet och ekonomi. Subsidiaritetsprincipen behandlas i betänkandet Suveränitet och demokrati (SOU 1994:12). Däri påpekas att man när uttrycket subsidiaritet används om politiska maktförhållanden åsyftar att den högre nivån skall vara ett stöd för de lägre nivåernas insatser, men att subsidiaritetstanken inte är någon entydig decentraliseringsidé, eftersom den kan användas för att motivera såväl centralisering som decentralisering beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Subsidiariteten, vilken är en ansvarsregel som avgör vems ansvar det är att förverkliga det allmänna bästa, kan sägas ha två dimensioner. Den vertikala dimensionen avser statens uppbyggnad och de politiska nivårelationerna, där tanken är att uppgifterna skall utföras på lägsta nivå. Den horisontella dimensionen gäller avvägningen mellan det offentliga och det privata (dvs. omfattningen av statens roll i det civila samhället och mark-nadsekonomin), där utgångspunkten är att det skall finnas så stort utrymme för mångfald och självorganisering som möjligt. I betänkandet påpekas vidare att det i alla politiska system finns en dragkamp om hur makten skall delas och om vad politiska institutioner på olika beslutsnivåer skall besluta och genomföra. I Sverige har det ständigt förts en diskussion om hur uppgifterna skall fördelas mellan den statliga centralmakten och den kommunala självstyrelsen, heter det. I betänkandet erinras om att den statliga Länsberedningen år 1974 gjorde ett försök att sammanfatta de vägledande principerna för uppgiftsfördelningen inom den offentliga sektorn. I det sammanhanget formulerades subsidiaritetsprincipen som vägledning för politiska nivårelationer i Sverige enligt följande: ?En uppgift bör inte ligga på högre beslutsnivå än nödvändigt i förhållande till de av beslutet direkt berörda? (SOU 1974:84 s. 20).
Tidigare riksdagsbehandling Med anledning av en tidigare motion med samma innehåll redovisade utskottet i sitt betänkande 1996/97:KU26 vad som i betänkandet Suveränitet och demokrati (SOU 1994:12) anförts om subsidiaritetsprincipen. Utskottet ansåg inte att det fanns någon anledning att grundlagsfästa subsidiaritetsprincipen och avstyrkte den då aktuella motionen.
Utskottets bedömning Som framgått av den ovan lämnade redovisningen innebär det nya Amsterdamfördraget att principerna för tillämpningen av subsidiaritetsprincipen blir rättsligt bindande för institutionerna och att de skall ligga till grund för EG-domstolens bedömning. Utskottet delar regeringens bedömning att detta innebär en förstärkning av principernas ställning. Utskottet vidhåller sin uppfattning att det inte finns någon anledning att grundlagsfästa subsidiaritetsprincipen och avstyrker motion 1997/98:K216 (kd).
Decentraliserat beslutsfattande m.m.
Motionerna I motion 1997/98:K258 begär Birgit Friggebo m.fl. (fp) att regeringen beslutar om generella direktiv till samtliga statliga utredningar om att inom respektive utredningsområde lägga fram förslag som leder till ökad makt för de enskilda människorna (yrkande 1). Motionärerna anser att alla förslag som läggs bör ha prövat hur de enskilda människornas makt och inflytande skall kunna öka. I samma motion begärs också ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om en konsekvent tillämpning av närhetsprincipen (yrkande 2). För Folkpartiet liberalerna är det självklart att beslut skall fattas så nära den det angår, helst av den enskilde och den enskilda familjen. I motion 1997/98:K517 begär Åke Carnerö (kd) ett särskilt utvecklingsarbete om hur den s.k. subsidiaritetsprincipen kan tillämpas i praktisk verksamhet (yrkande 2). En viktig grund för maktfördelningen i samhället är enligt motionären att beslut skall fattas på lägsta möjliga effektiva nivå, dvs. så ofta det är möjligt av den som befinner sig närmast den uppgift som skall lösas. Om ansvar och befogenheter fördelas efter den principen garanteras medborgarnas valfrihet och trygghet på bästa sätt, heter det i motionen. I motion 1997/98:K253 hemställer Peter Eriksson och Birger Schlaug (båda mp) att regeringen tillsätter en parlamentarisk kommitté för att utreda de demokratiska effekterna av det svenska medlemskapet i EU och formulera en långsiktig strategi för att uppnå en starkare svensk hållning i EU (yrkande 3).
Bakgrund
Utredningar Regeringen tillkallade i april 1995 en kommitté med uppdrag att utreda och föreslå åtgärder som skulle kunna öka medborgarnas inflytande och delaktighet i samhällsutvecklingen. Kommittén, som antog namnet Demokratiutvecklingskommittén, har överlämnat två betänkanden, dels Lokal demokrati och delaktighet i Sveriges städer och landsbygd (SOU 1996:71), dels På medborgarnas villkor - en demokratisk infrastruktur (SOU 1996:162). Den s.k. Ungdomspolitiska kommittén överlämnade i april 1997 sitt slutbetänkande Politik för unga (SOU 1997:71). Kommittén har lagt fram flera förslag som syftar till ökad makt och ökat inflytande för unga, bl.a. på skolans, politikens och kulturens områden. I september 1997 beslutade regeringen om direktiv för en parlamentarisk kommitté som skulle tillkallas för att belysa de nya förutsättningar, problem och möjligheter som det svenska folkstyret möter inför 2000-talet (dir. 1997:101). Utgångspunkten för kommitténs arbete bör enligt direktiven vara varje medborgares rätt till full delaktighet i samhället. I direktiven påpekas att flera statliga utredningar under den senaste femårsperioden presenterat betänkanden, som på olika sätt berör demokratifrågor och strukturer inom den offentliga sektorn. Bland dessa utredningar nämns i direktiven bl.a. de ovan nämnda Demokratiutvecklingskommittén och Ungdomspolitiska kommittén. Kommittén skall enligt direktiven summera och värdera de senaste årens demokratiutredningar och demokratiforskning och bedöma om ytterligare undersökningar och forskning bör initieras. Kommittén skall utöver beskrivningar och analyser lämna konkreta förslag i syfte att stärka och fördjupa det svenska folkstyret. Arbetet skall koncentreras till fyra huvudområden: Internationaliseringen av ekonomin, Sverige i Europeiska unionen, Nya informations- och kommunikationsmönster samt Förändringarna i offentliga sektorn och utvecklingen inom folkrörelserna. Beträffande det sistnämnda området skall kommittén studera vilka resultat som nåtts i det förändrings- och förnyelsearbete som haft som mål att finna nya vägar att stärka demokratin och öka människors delaktighet i samhällsutvecklingen. När det gäller området Sverige i Europeiska unionen skall kommittén bl.a. överväga på vilket sätt Sverige - inom ramen för EU:s nuvarande beslutsformer - kan förbättra de svenska medborgarnas inflytande över och delaktighet i samarbetet inom EU. Kommittén, som tagit namnet Demokratiutredningen, skall redovisa sitt arbete i etapper. Uppdraget skall vara avslutat senast den 31 december 1999.
Tidigare riksdagsbehandling Motioner om ett generellt utredningsdirektiv om ökad makt för de enskilda människorna och om ett särskilt utvecklingsarbete om subsidiaritetsprincipen i praktisk verksamhet behandlades av utskottet hösten 1997 (bet. 1997/98:KU5). Enligt utskottet syftade förslagen från Demokratiutvecklingskommittén och Ungdomspolitiska kommittén till att öka medborgarnas inflytande och delaktighet i samhällsutvecklingen och till en decentralisering av beslutsfattandet som kunde sägas innebära en praktisk tillämpning av subsidiaritetsprincipen. Utskottet ansåg att regeringens beredning av förslagen borde avvaktas och avstyrkte de då aktuella motionerna.
Utskottets bedömning Utgångspunkten för Demokratiutredningens arbete skall enligt direktiven vara varje medborgares rätt till full delaktighet i samhället. Motion K258 (fp) yrkande 1, vari begärs generella direktiv om att enskilda människors makt och inflytande skall öka, tillgodoses enligt utskottets mening av Demokratiutredningens direktiv och avstyrks därför. Även de frågor som tas upp i motionerna K258 (fp) yrkande 2 och K517 (kd) är sådana som direkt har anknytning till Demokratiutredningens pågående arbete. De nu nämnda motionerna avstyrks därför. När det gäller motion K253 (mp) framgår redan av direktiven att Demokratiutredningen skall överväga på vilket sätt Sverige kan förbättra de svenska medborgarnas inflytande över och delaktighet i samarbetet inom EU. Utskottet har dessutom under hand inhämtat att kommittén avser att i antologiform publicera flera forskarrapporter om Sverige i Europeiska unionen och att en analys av detta forskningsarbete avses ingå i kommitténs slutbetänkande. Motion K253 (mp) yrkande 3 avstyrks med hänvisning till det anförda.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande användning av ordet ras i författningar att riksdagen med anledning av motion 1996/97:K535 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 2. beträffande stärkt kommunal självstyrelse att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K202 yrkande 10 och 1997/98:K202 yrkande 15, res. 1 (m) res. 2 (mp) 3. beträffande källhänvisningar i Statens offentliga utredningar att riksdagen avslår motion 1997/98:K211, 4. beträffande en jämställdhetsbestämmelse i riksdagsordningen att riksdagen avslår motion 1997/98:A807 yrkande 2, res. 3 (v, mp) 5. beträffande grundlagsfästande av subsidiaritetsprincipen att riksdagen avslår motion 1997/98:K216, 6. beträffande ökat medborgarinflytande att riksdagen avslår motion 1997/98:K258 yrkande 1, res. 4 (fp) 7. beträffande subsidiaritetsprincipen i praktiken att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K258 yrkande 2 och 1997/98:K517 yrkande 2, res. 5 (fp) 8. beträffande demokratiska effekter av EU-medlemskapet att riksdagen avslår motion 1997/98:K253 yrkande 3. res. 6 (mp)
Stockholm den 24 mars 1998
På konstitutionsutskottets vägnar
Bo Könberg
I beslutet har deltagit: Bo Könberg (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Widar Andersson (s), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp), Nikos Papadopoulos (s), Nils Fredrik Aurelius (m) och Anders Johnson (fp).
Reservationer
1. Stärkt kommunal självstyrelse (mom. 2) Anders Björck (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m) och Nils Fredrik Aurelius (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ?Betänkandet Den? och slutar med ?K202 (m) yrkande 15? bort ha följande lydelse: Utskottet delar motionärernas uppfattning att den kommunala självstyrelsen är i fara. En rad förslag har förts fram på senare tid, vilka alldeles uppenbart inskränker kommunernas rätt till självstyrelse. Förutom det grundlagsstridiga beslutet om inomkommunal skatteutjämning kan nämnas förslag till bibliotekslag eller förslag mot att ta ut avgifter för skolmåltider i gymnasieskolan. Det är naturligtvis av största vikt att regeringen respekterar den kommunala självstyrelsen i lagstiftningsarbetet och redovisar sina överväganden mot bakgrund av grundlagens portalparagraf om kommunal självstyrelse. Detta bör riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:K202 (m) yrkande 10 och 1997/98:K202 (m) yrkande 15 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande stärkt kommunal självstyrelse att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:K202 yrkande 10 och 1997/98:K202 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Stärkt kommunal självstyrelse (mom. 2) Peter Eriksson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ?Betänkandet Den? och slutar med ?K202 (m) yrkande 15? bort ha följande lydelse: Den kommunala självstyrelsen har på senare år begränsats på flera sätt i både stort och smått. Det mest uppenbara är att riksdagen beslutat inskränka kommunernas beskattningsrätt. Det nya utjämningssystemet har också inneburit en begränsning i den kommunala självstyrelsen. Utskottet tillstyrker motionärernas krav om att regeringen skall respektera den kommunala självstyrelsen och redovisa sina överväganden mot bakgrund av grundlagens portalparagraf om kommunal självstyrelse
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande stärkt kommunal självstyrelse att riksdagen med anledning av av motionerna 1996/97:K202 yrkande 10 och 1997/98:K202 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. En jämställdhetsbestämmelse i riksdagsordningen (mom. 4) Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Utskottet ser? och slutar med ?avstyrks alltså? bort ha följande lydelse: Trots regeringsformens portalstadgande om jämställdhet mellan könen anläggs inte ett jämställdhetsperspektiv på alla politikområden. Utskottet delar därför motionärernas uppfattning att talmanskonferensen bör få i uppdrag att pröva frågan om att införa en tilläggsbestämmelse i riksdagsordningen, enligt vilken de olika utskotten får i uppdrag att beakta jämställdhetsperspektivet på sina respektive sakområden. Detta bör riksdagen med anledning av motion A807 (v) yrkande 2 som sin mening ge talmanskonferensen till känna. dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande en jämställdhetsbestämmelse i riksdagsordningen att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A807 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Ökat medborgarinflytande (mom. 6) Bo Könberg (fp) och Anders Johnson (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ?Utgångspunkten för? och slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse: Utskottet delar uppfattningen i motion K258 (fp) att människors individuella makt och inflytande behöver öka. För att uppnå att framtida reformer leder till ökad makt för enskilda människor - som individer och inte bara som ett kollektiv - bör regeringen besluta om ett generellt direktiv till samtliga statliga utredningar om att de förslag som läggs skall leda till ökad makt för de enskilda människorna. Vad utskottet här anfört med bifall till motion K258 (fp) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande ökat medborgarinflytande att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K258 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Subsidiaritetsprincipen i praktiken (mom. 7) Bo Könberg (fp) och Anders Johnson (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?Även de? och slutar med ?motionerna avstyrks därför? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets uppfattning är det självklart att beslut skall fattas så nära den det angår, helst av den enskilda och den enskilda familjen. När det gäller service som alla skall ha tillgång till och som det allmänna svarar för anser utskottet i likhet med Folkpartiet att det är utmärkt att människor fått rätt att välja daghem, skola, husläkare och andra vårdgivare. Likaså är det bra att flexibiliteten inom socialförsäkringarna har ökat, bl.a. genom införandet av premiereserver inom pensionssystemet. Regeringen bör lägga fram fler förslag som syftar till att beslut som nu fattas av det allmänna i stället skall kunna fattas av de enskilda människorna. Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion K258 (fp) yrkande 2 och med anledning av motion 1997/98:K517 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse: 7. beträffande subsidiaritetsprincipen i praktiken att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K258 yrkande 2 och med anledning av motion 1997/98:K517 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Demokratiska effekter av EU-medlemskapet (mom. 8) Peter Eriksson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?När det gäller? och slutar med ?det anförda? bort ha följande lydelse: Utskottet delar uppfattningen i motion K253 (mp) att regeringen bör tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppgift att försöka formulera en långsiktig svensk strategi om hur Sverige och EU skall utvecklas. Utredningen bör besvara frågor som var besluten skall fattas, i vilken utsträckning det är bra och önskvärt att beslut flyttas bort från Sverige och i vilken utsträckning EU:s makt och kompetenssfär borde minskas. Andra frågor som är viktiga att besvara är vilken effekt EU-medlemskapet haft på svensk demokrati, den svenska debatten och medborgarnas möjligheter att påverka. Ett avgörande följdproblem blir därför hur EU skall kunna demokratiseras och vad Sverige kan bidra med i en sådan process. Vad utskottet här anfört om en utredning om bl.a de demokratiska effekterna av EU-medlemskapet bör riksdagen med anledning av motion K253 (mp) yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse: 8. beträffande demokratiska effekter av EU-medlemskapet att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K253 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motionerna............................................1 Utskottet.............................................2 Utmönstrande av ordet ras ur all lagstiftning 2 Motionen 2 Bakgrund 3 Remissyttranden 5 Utskottets bedömning 7 Lagstiftningen och den kommunala självstyrelsen 7 Motionerna 7 Bakgrund 7 Tidigare riksdagsbehandling 9 Utskottets bedömning 9 Källhänvisningar i Statens offentliga utredningar 9 Motionen 9 Bakgrund 10 Tidigare riksdagsbehandling 10 Utskottets bedömning 10 En jämställdhetsbestämmelse i riksdagsordningen 10 Motionen 10 Regeringsformen 10 De generella kommittédirektiven 11 Tidigare riksdagsbehandling 11 Utskottets bedömning 12 Grundlagsfästande av subsidiaritetsprincipen 12 Motionen 12 Bakgrund 12 Tidigare riksdagsbehandling 13 Utskottets bedömning 14 Decentraliserat beslutsfattande m.m. 14 Motionerna 14 Bakgrund 14 Tidigare riksdagsbehandling 15 Utskottets bedömning 15 Hemställan 16 Reservationer........................................17 1. Stärkt kommunal självstyrelse (mom. 2) 17 2. Stärkt kommunal självstyrelse (mom. 2) 17 3. En jämställdhetsbestämmelse i riksdagsordningen (mom. 4) 18 4. Ökat medborgarinflytande (mom. 6) 18 5. Subsidiaritetsprincipen i praktiken (mom. 7) 19 6. Demokratiska effekter av EU-medlemskapet (mom. 8) 19