Lagstiftningsprocessen m.m.
Betänkande 1994/95:KU13
Konstitutionsutskottets betänkande
1994/95:KU13
Lagstiftningsprocessen m.m.
Innehåll
1994/95 KU13
Sammanfattning
I betänkandet behandlas fem motioner från allmänna motionstiden 1994 och en motion från allmänna motionstiden 1993.
Motionerna från 1994 rör huvudsakligen beslutsunderlaget för politikerna och det officiella språket. Utskottet avstyrker dessa motioner.
Motionen från 1993 rör förvaltningen av statsråds värdepappersinnehav. Utskottet avstyrker motionen med hänsyn till pågående beredning inom regeringskansliet.
Motionerna
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994
1993/94:K204 av Maud Ekendahl och Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda utredandet.
1993/94:K205 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av fortsatta avregleringar, 2. att riksdagen hos regeringen begär att en handlingsplan tas fram för avregleringar, om möjligt förenklingar av gällande lagstiftning samt gallring av föråldrade, överflödiga eller eljest uttjänta lagar.
1993/94:K306 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om språklig vägledning.
1993/94:K502 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre offentligt beslutsunderlag.
1993/94:K503 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett könsneutralt språk skall användas i propositioner angående ny eller ändrad lagstiftning, i förordningar och andra officiella dokument, 2. att riksdagen beslutar att använda ett könsneutralt språk i enlighet med vad som i motionen anförts.
Motion väckt under allmänna motionstiden 1993
1992/93:K206 av Bengt Hurtig m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en fond av typ "blind trust" för statsrådens innehav av värdepapper.
Utskottet
Beredning av beslut m.m.
Motioner
I motion 1993/94:K502 påpekar Margitta Edgren (fp) att politiker behöver ett öppet, pedagogiskt beslutsunderlag som följer vissa principer och som speglar olika sidors syn på problem som skall lösas. Underlaget skall inte begränsa politikernas handlingsfrihet utan öka deras förutsättningar att fatta bra beslut som är i medborgarnas intresse. Etiska överväganden skall enligt motionären vara en naturlig del av en analys. Hon anför vidare att det i Sverige finns en modell för samhällsekonomisk och finansiell konsekvensanalys som är väl anpassad till den offentliga sektorns behov och som rekommenderas för regeringens propositioner. Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Riksrevisionsverket ställer sig bakom modellen i skriften Bättre beslutsunderlag i den offentliga sektorn -- en presentationsmodell (Förvaltningsrevisionen informerar 1991:2). I den praktiska vardagen händer dock inte mycket enligt motionären. Hon anser att riksdagen bör kräva att modellen skall prövas som underlag till de beslut riksdagen skall fatta, och hon begär att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om bättre offentligt beslutsunderlag.
I motion 1993/94:K204 av Maud Ekendahl och Gullan Lindblad (m) hänvisar motionärerna till den redogörelse som i samband med budgetpropositionen lämnats för verksamheten inom de kommittéer som tillsatts och anser att bantningen av utredningsväsendet bör fortsätta. Motionärerna, som också kritiserar bristen på jämställdhet i kommittéerna, anser att en ensamutredare bör tillkallas för att gå igenom kommittélistan och rensa bort meningslösa uppdrag, reducera expertpanelerna och se över tidsmarginalerna. Till uppdraget bör gärna en kvinna utses. De begär att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om att utreda utredandet.
I motion 1993/94:K205 anför Henrik S Järrel (m) att lagstiftningen inom många områden är "luddig, snårig, svåröverskådlig och ett plottrigt lappverk". Som exempel nämns skatte-, byggnads- och miljölagstiftningen. Att lagar skall vara klara, entydiga, inte alltför detaljrika och någorlunda bestående måste enligt motionären vara en vägledande princip. Han begär att riksdagen dels som sin mening ger regeringen till känna behovet av fortsatta avregleringar (yrkande 1), dels hos regeringen begär att en handlingsplan tas fram för avregleringar, om möjligt förenklingar av gällande lagstiftning samt gallring av föråldrade, överflödiga eller "eljest uttjänta lagar" (yrkande 2).
Gällande ordning m.m.
Beslutsunderlag
Krav när det gäller beredningen av regeringsärenden finns grundlagsfästa i 7 kap. 2 § regeringsformen. Av bestämmelsen framgår att behövliga upplysningar och yttranden skall inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig. Beredningen i övrigt av regeringsärenden inom departementen och regeringen är lika litet som kommittéväsendet grundlagsreglerad. Ansvaret för beredningen av ett regeringsärende faller på det statsråd som har att föredra ärendet vid regeringssammanträde eller i övrigt besluta i ärendet.
I 3 kap. 2 § riksdagsordningen finns bestämmelser som rör innehållet i vissa propositioner. Bl.a. stadgas att proposition med förslag om nytt eller väsentligen höjt anslag eller om sådana riktlinjer för viss statsverksamhet som avses i 9 kap. 7 § regeringsformen (dvs. princip- och organisationsbeslut) bör innehålla uppskattning av framtida kostnader för det ändamål som förslaget avser.
I sammanhanget skall också nämnas att, om riksdagen anser att beslutsunderlaget bör kompletteras, kan det berörda utskottet enligt 4 kap. 10 § riksdagsordningen inhämta upplysningar och yttranden. Detta kan äga rum genom regelrätta remissförfaranden eller genom slutna eller offentliga utfrågningar.
Genom verksledningsbeslutet (prop. 1986/87:99, bet. 1986/87:KU29, rskr. 226) har dragits upp vissa riktlinjer för hur arbetet med att utforma lagar och andra föreskrifter skall bedrivas. Innan föreskrifter beslutas skall man så långt möjligt bedöma vilka kostnader och övriga effekter som tillämpningen kan leda till för staten, kommunerna och den privata sektorn (prop. s. 28 f.).
Också i andra sammanhang har behovet av konsekvensanalyser betonats. Enligt begränsningsförordningen (1987:1347) skulle myndigheterna utreda och dokumentera kostnadsmässiga och andra konsekvenser av regelförslag. Begränsningsförordningen upphörde att gälla den 1 november 1994 och ersattes av nya bestämmelser i verksförordningen (1987:1100). I dessa föreskrivs bl.a. att en myndighet, innan den beslutar en föreskrift, noga skall överväga om detta är den mest ändamålsenliga åtgärden, samt utreda föreskriftens kostnadsmässiga och andra konsekvenser, dokumentera utredningen i en konsekvensutredning och lämna den till Riksrevisionsverket för yttrande, lämna andra statliga myndigheter, kommuner, landsting och företag och andra enskilda som kostnadsmässigt eller på något annat betydande sätt berörs tillfälle att yttra sig i frågan och om konsekvensutredningen. Myndigheten skall begära regeringens medgivande att besluta föreskriften om den leder till inte oväsentligt ökade kostnader för staten, kommuner, landsting eller företag eller andra enskilda. -- Riksrevisionsverket skall enligt sin instruktion utveckla metoder för myndigheternas konsekvensutredningar och följa tillämpningen.
Enligt 13 § kommittéförordningen (1976:119) skall en kommitté i sitt betänkande redovisa en beräkning av kostnaderna för att genomföra kommitténs förslag. Regeringen har vidare utfärdat särskilda kommittédirektiv (dir. 1984:5) vari kommittéerna ålagts att lämna väl genomarbetade kostnadsberäkningar som tar hänsyn till alla kostnader för olika intressenter (staten, kommunerna, socialförsäkringssektorn, företagen och enskilda), såväl direkta som indirekta. Även andra viktigare konsekvenser skall belysas. Enligt kommittédirektiv från år 1992 (dir. 1992:50) skall kommittéerna även redovisa de regionalpolitiska konsekvenserna av sina förslag. Nyligen beslutade kommittédirektiv (dir. 1994:23) innehåller riktlinjer för hur kommittéerna och de särskilda utredarna förutsättningslöst skall pröva offentliga åtaganden. Riktlinjer lämnas även för hur effekterna av genomförd verksamhet skall analyseras, liksom för redovisningen av hur utredningsförslag skall finansieras. I direktiven anges bl.a. att varje kommitté skall redovisa konsekvenserna av sina förslag. Alla för en bedömning viktiga konsekvenser skall identifieras, kvantifieras och så långt möjligt värderas. Både utgångsläge och förslag till förändringar skall beskrivas i finansiella och -- i möjlig mån -- samhällsekonomiska termer.
För regeringskansliets del finns ett cirkulär (C 1989:7) från Statsrådsberedningen och Finans- och Civildepartementen, där varje departement ges ett ansvar för att konsekvensutredningar görs i de författningsärenden som handläggs inom departementen. Här framhålls att det självfallet inte är mindre viktigt att man bedömer konsekvenserna av de regler som riksdagen eller regeringen beslutar genom lagar och förordningar. Konsekvenserna av förordningsförslag bör enligt cirkuläret redovisas i skriftlig form. Vidare sägs att konsekvenserna av lagförslag givetvis bör beskrivas i den proposition eller lagrådsremiss där förslaget läggs fram. Cirkuläret ersätts fr.o.m. den 1 november 1994 av ett nytt cirkulär (1994:13) om problem- och konsekvensanalyser i författningsarbetet. I detta cirkulär framhålls att det till problemanalysen hör att analysera och beskriva det problem som skall lösas och hur, dvs. av vem och med vilka metoder det bör lösas. Vidare framhålls att, om problemanalysen visat att en författningsreglering är den lämpligaste lösningen på problemet, skall man överväga om det finns alternativa regellösningar och i så fall beskriva dem i konsekvensanalysen. Syftet är att klargöra vilket alternativ som sammantaget ger de lägsta kostnaderna för de berörda och samtidigt i minsta möjliga utsträckning belastar miljön, samhällsekonomin och statsfinanserna. I den miljömässiga analysen skall ingå att redovisa negativ eller positiv påverkan på miljön av att den aktuella regeln införs eller inte.
Att konsekvensutredningar i regelgivningssammanhang skall belysa effekterna av regeln, både ekonomiska och andra konsekvenser, framhölls i 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 2). I propositionen sades bl.a. att konsekvensutredningar utan tvivel är av stor betydelse för ett ändamålsenligt beslut, samtidigt som de på sikt blir en grund för jämförelser i den uppföljning av regler som är en väsentlig del i den nya budgetprövningen. Frågan om god regelkvalitet gällde enligt propositionen reglernas ändamålsenlighet för sitt syfte. I praktiken är reglers innehåll ofta resultat av kompromisser och intresseavvägningar, och i en komplex verklighet finns ofta målkonflikter. Det gjorde enligt propositionen inte frågan om regelkvalitet mindre betydelsefull. Många regler har t.ex. fått helt andra effekter än vad som avsetts eller beräknats, och detta har inte sällan berott på omständigheter som borde ha varit möjliga att förutse vid en omsorgsfull konsekvensanalys.
I 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 8 s. 21) anförde föredragande statsrådet att regelreformeringsarbetet syftar till att åstadkomma regelsystem som tillgodoser de övergripande samhälleliga målen till en så låg samhällsekonomisk kostnad som möjligt. Regelreformering omfattar därför såväl avreglering som förändringar av befintliga regler och noggrann utvärdering av förslag till nya regleringar. Statsrådet anförde vidare att regelreformeringsarbetet kännetecknas både av en strävan efter ändrade styreffekter av reglerna och av en strävan att sanera i regelbestånden för att minska dem och få bort föråldrade eller onödiga regler. De ansträngningar som under åren gjorts för att få färre, ändamålsenligare, enklare, tydligare och begripligare regler har sammanfattningsvis drivits som ett program för en god regelkvalitet (se prop. 1990/91:100 bil. 2 s. 50). Programmets åtgärder är att regelgivaren skall tillämpa en s.k. checklista för att pröva alternativ till regelstyrning (se Statsrådsberedningens PM 1990:2 Att styra genom regler), göra konsekvensutredningar för att bedöma ekonomiska konsekvenser av olika styralternativ, i budgetarbetet följa upp sina regler för att få till stånd en löpande bevakning av effekterna av regelsystemen, registrera sina regler för att hålla ordning på dem samt följa handböcker och annan vägledning för att förenkla och förtydliga reglerna.
Programmet berördes också i 1994 års budgetproposition (1993/94:100 bil. 8 s. 33). I samma proposition nämndes att det behov av att komplettera checklistan med avseende på i första hand EES-avtalet men också på ett eventuellt medlemskap i EU som påtalats överensstämde väl med uppgiften för den översyn av checklistan som var i gång i ett samarbete mellan Statsrådsberedningen och Justitie- och Finansdepartementen. Vidare nämndes att regeringen, förutom det mera långsiktiga arbetet för att höja regelkvaliteten som programmet är uttryck för, bedrev ett omfattande arbete med att ompröva reglers styreffekter. Arbetet avsåg bl.a. att genom olika åtgärder höja rättssäkerheten och effektiviteten och stärka konkurrensen i hela samhället, och ett särskilt betydelsefullt projekt i detta sammanhang var Delegationen för genomförandet av ett regeringens avregleringsprogram för 1993/94, m.m. (N 1993:07).
Statsrådsberedningens promemoria 1990:2 Att styra genom regler? Checklista för regelgivare syftar till att påminna om att kostsamma, onödiga och ineffektiva åtgärder måste undvikas, att lämpligt styrmedel väljs och att rättsreglerna görs ändamålsenliga, enkla och klara. Den översyn av checklistan som nämndes i årets budgetproposition befinner sig i ett slutskede. 1990 års promemoria skall ersättas av PM 1994:2, som skall ge rättssakkunniga och andra handläggare i bl.a. regeringskansliet ett underlag för att i beredningsarbetet ställa sig de rätta och nödvändiga frågorna.
I skriften Bättre beslutsunderlag i den offentliga sektorn -- en presentationsmodell (Förvaltningsrevisionen informerar, Fi 1991:2) anvisas en modell för att presentera beslutsunderlag. Syftet med skriften, som har tagits fram av en arbetsgrupp bestående av representanter från Riksrevisionsverket, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Civildepartementet och Finansdepartementet, är att visa hur en enhetlig, enkel och överskådlig presentationsmodell kan användas som ett hjälpmedel för beslutsunderlag i den offentliga sektorn. Ett bra beslutsunderlag skall enligt skriften ge beslutsfattarna en överskådlig bild av alla kostnader och övriga effekter som beslutet förväntas medföra. Det måste också vara anpassat till den offentliga sektorn.
Vissa sifferuppgifter
Av kommittéberättelsen 1994 (skr. 1993/94:103) kan utläsas att antalet kommittéer i slutet av 1993 uppgick till 128. Under året tillsattes 100 kommittéer, och arbetet avslutades i 118 kommittéer. För 1992 var motsvarande siffror 83 resp. 68. Dessa uppgifter avser kommittéer tillsatta efter beslut av regeringen. I kommittéberättelsen redovisas även ett antal mindre eller under kortare tid verksamma utredningar, som betalas från departementens anslag Utredningar m.m. Där redovisas också vissa utredningsorgan (råd, delegationer, arbetsgrupper m.m.) som är tillsatta efter regeringsbeslut eller beslut i departementsprotokoll och som finansieras över något annat anslag än Utredningar m.m. I bilaga 4 till kommittéberättelsen 1994 redovisas 132 sådana utredningsorgan mot 124 i föregående års berättelse.
Andelen kvinnor i kommittéerna var 31,0 %, vilket är 2,7 procentenheter högre än föregående år. Av ordförandena var 224 män och 43 kvinnor (16,1 %), vilket är 0,8 procentenheter mer än föregående år. Av ledamöterna var 465 män och 261 kvinnor (36 %), vilket är 2,1 procentenheter högre än föregående år. Fördelningen bland sekretariatspersonalen var 299 män och 170 kvinnor (36,2 %), vilket är 2,6 procentenheter fler kvinnor än föregående år.
I regeringens skrivelse (skr. 1994/95:15) med en redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen lämnas uppgifter om antalet författningar i Svensk författningssamling (SFS) och antalet myndighetsregler hos myndigheterna under regeringen. Denna redovisning grundar sig på uppgifter om författningarna i SFS och antalet regelrubriker i myndigheternas årliga regelförteckningar. Vidare redovisas situationen angående registreringen av kommunernas och landstingens föreskrifter.
I fråga om lagar och förordningar framgår av redogörelsen att antalet gällande grundförfattningar den 1 juli 1994 var 3 376, varav 1 165 lagar. Jämfört med motsvarande siffra den 1 juli 1993 har antalet grundförfattningar minskat med 83. I skrivelsen konstateras att den minskning av antalet gällande grundförfattningar som kunnat registreras sedan mitten av åttiotalet och som fick ett tillfälligt avbrott med förra årets redovisning sålunda fortsatt trots att flera nya författningar trädde i kraft den 1 januari 1994 samtidigt med EES-avtalet.
Antalet kungjorda grund- eller ändringsförfattningar i SFS under första halvåret 1994 var 1 114. I skrivelsen jämförs denna siffra med antalet under samma period år 1993 (955), och det konstateras att den höga takten i nyutgivningen av författningar således fortsätter.
I fråga om myndighetsregler framgår att antalet regelrubriker i regelförteckningar hos myndigheter under regeringen per den 1 september 1994 har beräknats till ca 12 200. Detta innebär en minskning jämfört med den 1 september 1993 då antalet regelrubriker uppgick till ca 13 100.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet behandlade senast frågan om konsekvensanalyser i propositioner i årets granskningsbetänkande (1993/94:KU30). Utskottet lämnade i betänkandet en ingående redogörelse för tidigare riksdagsbehandling av frågan om konsekvensanalyser för lagförslag.
I betänkandet påpekades att utskottet vid ett flertal tillfällen framhållit vikten och betydelsen av att propositionerna innehåller genomarbetade konsekvensanalyser. Propositionens förslag utgjorde underlag för riksdagens beslut. Krävs ytterligare upplysningar kunde det beredande utskottet visserligen komplettera underlaget, men på grund av tidsbrist kunde oftast inte något mer omfattande analys- och utredningsarbete göras. Att en väl genomförd konsekvensanalys fanns med i beslutsunderlaget underlättade också en efterkommande uppföljning och utvärdering.
I fråga om den aktuella granskningen ansåg utskottet att arbetet med konsekvensanalyser måste fortsätta och att en utveckling måste ske. Riktlinjer och metoder för analysernas utformning måste utvecklas. Härvid borde hänsyn tas bl.a. till att konsekvensanalyserna kan underlätta såväl riksdagens som regeringens efterföljande utvärderings- och uppföljningsarbete. Utskottet utgick från att regeringen vid sina överväganden av åtgärder för fler och bättre konsekvensanalyser skulle komma att uppmärksamma det behov av förbättringar som påvisats genom utskottets granskning. Enligt utskottets mening borde regeringens överväganden även omfatta frågan om ett sådant utvecklingsarbete beträffande riktlinjer och metoder för analysernas utformning. Utskottet utgick från att regeringen i detta arbete skulle beakta de synpunkter som framförts i utskottsyttrandena.
Utskottet uttalade avslutningsvis att utskottet avsåg att återkomma till frågan om konsekvensanalyser i propositioner i kommande granskningsarbete.
I årets granskningsbetänkande lämnades också en redovisning av kommittéväsendet. Utskottet gjorde därvid en genomgång av kvinnorepresentationen i kommittéerna och ville liksom vid tidigare granskningstillfällen understryka vikten av att kvinnorepresentationen i kommittéerna ökar. Utskottet utgick från att regeringen skulle ägna denna fråga fortsatt uppmärksamhet, men granskningen föranledde inte något uttalande i övrigt från utskottets sida.
Utskottet lämnade i granskningsbetänkandet även en redogörelse för regelbeståndet och regelregistreringen. -- Utskottet hade i sitt betänkande 1993/94:KU5 utan ställningstagande i sak tagit del av det avsnitt i 1993 års budgetproposition som behandlade regelreformering, språkvård och samhällsinformation.
Utskottets bedömning
Av den föregående redogörelsen framgår att under flera år stor uppmärksamhet ägnats åt frågor om såväl det offentliga beslutsunderlaget som om regelkvalitet och behovet av regelreformering. Utskottet utgår från att så kommer att ske även fortsättningsvis och anser inte att något tillkännagivande behövs med anledning av motionerna 1993/94:K204, 1993/94:K205 och 1993/94:K502.
Språket i lagar m.m.
Allmänt
Motion
I motion 1993/94:K306 av Lennart Fridén (m) framhåller motionären vikten av att det språk som används i riksdagen är så korrekt som möjligt, så att oklarheter både i lagar och förordningar och i förarbeten och olika underlag till beslut undviks. Han hänvisar till att ett antal vägledande skrifter kommit till under senare år för att vara till stöd bl.a. för riksdagen, och han nämner bl.a. Statsrådsberedningens Svarta listan 1988, Riksdagens skrivregler 1990 och Myndigheternas skrivregler (Ds 1991:58). Motionären kritiserar det onödiga bruket av främst anglicismer. Han föreslår att de som i riksdagen och regeringskansliet på senare år har arbetat med de uppräknade handledningarna också efter en genomgång av riksdagstryck m.m. från senare tid borde kunna ta fram en vägledning för språkbruket främst i riksdagen. En sådan vägledning skulle vara till hjälp även för andra, t.ex. journalister i fråga om parlamentariska och politiska termer. I motionen begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om språklig vägledning.
Gällande ordning m.m.
Statsrådsberedningen har gett ut vissa anvisningar för författningsskrivning i den s.k. Gröna boken. I denna hänvisas i fråga om språket i nya författningar och i ändringsförfattningar till promemorian Språket i lagar och andra författningar och Statsrådsberedningens promemoria 1979:2 Några riktlinjer för författningsspråket.
Basskrivregler för den offentliga förvaltningen finns i Myndigheternas skrivregler (Ds 1991:58, tredje bearbetade upplagan Ds 1994:1). Dessa har tillkommit i samarbete med bl.a. riksdagens språkgrupp och Svenska språknämnden. Eftersom en stor del av regeringskansliets texter ingår i riksdagstrycket har det ansetts önskvärt att riksdagen och regeringskansliet har gemensamma skrivregler. Riksdagens språkgrupp och Statsrådsberedningen har därför kommit överens om en rekommendation att Myndigheternas skrivregler skall tillämpas såväl i riksdagen som i regeringskansliet. Detta innebar vissa nyheter och ändringar i förhållande till riksdagens skrivregler.
Statsrådsberedningen har också gett ut en promemoria (PM 1992:2) Redaktionella och språkliga frågor i EES-arbetet. Promemorian har utarbetats av språkexperterna i Justitiedepartementet i samarbete med rättssekretariatet hos Utrikesdepartementets handelsavdelning.
I 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 8 s. 26) behandlades behovet av ett bra och begripligt språk i myndigheternas verksamhet. Det framhölls att bl.a. det mångåriga språkvårdsarbete som bedrivits i regeringskansliet visar att det är av stor vikt att språkarbetet bedrivs fortlöpande och systematiskt och med god kännedom om myndighetens verksamhet. Inte minst viktigt var att arbetet i regeringskansliet med att göra t.ex. nya lagar så överskådliga och lättlästa som möjligt förmedlas till myndigheterna inför deras regelarbete. Enligt föredragande statsrådet behövdes en samordning av den offentliga språkvården, och Svenska språknämnden bedömdes vara ett lämpligt organ för uppgiften att särskilt uppmärksamma behovet av att förbättra de offentliga texterna och att utveckla och så långt det är möjligt samordna språkvårdsinsatser. Statsrådet räknade med att återkomma till regeringen med förslag om att det skulle träffas avtal med nämnden om dess roll i språkvårdsarbetet inom statsförvaltningen.
Ämnet språkvård togs upp även i 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 8 s. 35). Där meddelades att promemorian (Ds 1993:61) Visst går det att förändra myndighetsspråket kommit ut. Vidare meddelades att regeringen i december 1993 beslutat att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att främja språkvårdsarbetet hos myndigheterna. I gruppens uppgift ingick också att överväga vilka bidrag Svenska språknämnden och andra språkvårdande verksamheter kunde lämna. Genom initiativ från gruppen och myndigheterna själva borde olika projekt kunna sättas i gång för att förbättra skrivandet och för att samordna arbetet vid revidering eller nyproduktion av texter. En ökad språklig kompetens hos de anställda bedömdes komma att gagna inte bara dem själva utan också i hög grad verksamheten och medborgarna.
Den nämnda promemorian tar upp frågor om varför myndighetsspråket ser ut som det gör, hur man praktiskt går till väga för att förändra texter och skrivvanor inom en myndighet och om det ger några ekonomiska vinster.
Aktuell verksamhet
Under riksmötet 1992/93 praktiserade två studerande från språkkonsultlinjen inom Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet på riksdagen. De granskade och skrev en rapport om språket i och utformningen av riksdagens utskottsbetänkanden. Under hösten 1993 höll de också ett seminarium med berörda tjänstemän om sina iakttagelser.
Behovet av fortsatt språkvårdsarbete inom riksdagen är enligt uppgift uppmärksammat inom riksdagens förvaltningskontor. Tanken är att ett organisatoriskt ansvar skall läggas hos protokollskansliet. Bitr. kammarsekreteraren har i uppdrag att förbereda och leda en reorganisation av arbetet. I språkgruppen avses ingå även representanter för utskottskanslierna, textgranskarna, dokument- och registerenheten och förvaltningskontoret. Gruppen skall bl.a. kunna initiera seminarier i språkfrågor.
Tidigare utskottsbehandling
Utskottet behandlade under riksmötet 1992/93 (bet. 1992/93:KU9) en motion om att riksdagen skulle uppdra åt riksdagens förvaltningsstyrelse att utarbeta ett program för språkvården i riksdagen. Utskottet, som inhämtade uppgifter om språkvården i riksdagen från förvaltningskontoret, pekade på att det fanns gemensamma basskrivregler för den offentliga förvaltningen, att det inom riksdagen fanns särskild språkvårdskompetens inom stenografkåren och hos textgranskarna inom tryckerienheten, att särskilda språkvårdsseminarer för personalen hållits och nya planerades av förvaltningskontoret, att samarbete med regeringskansliets språkexperter förekom och att förvaltningskontoret också tagit upp frågan om språkvårdsutbildning med partikanslierna. Därutöver framhölls att försök inletts med ett datorbaserat stöd avseende rättstavningskontroll, synonymer och textanalys. Utskottet ville för sin del betona vikten av att man inom riksdagen, särskilt i det officiella riksdagstrycket, värnade det svenska språket. Något särskilt uppdrag till förvaltningsstyrelsen var enligt utskottet dock inte erforderligt.
Utskottets bedömning
Enligt utskottet bör höga krav ställas på det språk som används i offentliga sammanhang. Inom regeringskansliet läggs också ett betydande arbete ned på språkvård. Enligt utskottets mening är det viktigt att frågan ges tillräcklig uppmärksamhet även i riksdagen. Av uppgifter från förvaltningskontoret framgår att frågan om organisationen av språkvårdsarbetet är uppmärksammad och att planer på utveckling av detta arbete finns. Utskottet anser inte att något sådant tillkännagivande som begärs i motion 1993/94:K306 behövs, och utskottet avstyrker motionen.
Könsneutralitet
Motion
I motion 1993/94:K503 av Karin Pilsäter (fp) föreslås dels att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett könsneutralt språk skall användas i propositioner angående ny eller ändrad lagstiftning, i förordningar och andra officiella dokument (yrkande 1), dels att riksdagen beslutar att använda ett könsneutralt språk i enlighet med vad som i motionen anförts (yrkande 2). Motionären hänvisar till att inom Europarådet år 1990 antogs en rekommendation om eliminering av sexism i språket och att regeringarna där rekommenderas att främja ett användande av språket som speglar principen om jämställdhet. Motionären ifrågasätter varför mannen är norm i det officiella språket. Enligt motionären bör språket inte spegla otidsenliga fördomar om kvinnors och mäns roller, och statsmakterna bör vara föregångare på detta område. Riksdagen bör därför enligt motionären ge regeringen i uppdrag att se över språket i propositioner om ny eller ändrad lagstiftning, i författningar och andra officiella dokument. Detta gäller enligt motionären självfallet även de av riksdagen framtagna dokumenten.
Gällande ordning m.m.
Utskottet, som behandlade motionsyrkanden om ett könsneutralt språk under förra årets riksmöte, lämnade i sitt betänkande 1993/94:KU5 följande redogörelse.
I Statsrådsberedningens promemoria från 1979 framhålls (s. 13) att kritik riktats mot det sedan gammalt i författningar använda bruket med ordet han som ersättningsord för substantiv som betecknar både män och kvinnor. I promemorian anges att det är givet att man så långt som möjligt bör gå kritiken till mötes. Ett sätt att lösa problemet anges vara att helt undvika personliga pronomen i texten. Detta medför dock en risk för att texten belastas med passivformer, upprepningar av substantiv, abstrakta och opersonliga vändningar. Ett annat sätt är att skriva han eller hon. Denna lösning kan rekommenderas bara i enstaka fall. Om texten däremot kräver ett ymnigt bruk av pronomen blir kombinationen lätt störande, särskilt vid böjning. Sammanfattningsvis har i Statsrådsberedningens promemoria angetts att man i första hand så långt som möjligt bör undvika personliga pronomen. I andra hand bör man använda han eller hon. Om dessa alternativ leder till dåliga formuleringar eller störande upprepningar bör han även i fortsättningen användas.
Vad gäller ändringar i äldre författningar sägs i promemorian bl.a. att man i fortsättningen inte bör vara främmande för tanken att arbeta om äldre författningar av enbart språkliga skäl. Detta kan emellertid, bl.a. på grund av tidsbrist, ske bara i ganska begränsad omfattning. Däremot bör man alltid ta tillfället i akt att modernisera en äldre författning språkligt, när man skall göra en saklig ändring i den.
I Myndigheternas skrivregler anges (avsnitt 4.4.1) beträffande användningen av pronomenet han att detta tidigare alltid användes i många texter, särskilt författningstexter, när man syftade på båda könen. Det anges fortfarande vara användbart när man avser både män och kvinnor eller där substantivet är en abstraktion. I texter där man måste skilja på könen eller i texter som man vill göra helt könsneutrala kan man välja något eller några av följande sätt: han eller hon, upprepning av huvudordet, omskrivning med plural eller könsneutrala substantiv.
I samband med behandlingen av lag om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan m.m. år 1979 avstyrkte utskottet (KU 1979/80:7) ett motionsyrkande om ändring av ordet han i lagtexten till orden han eller hon. Utskottet hyste förståelse för de av motionärerna framlagda synpunkterna. Utskottet framhöll att det i de föreslagna lagtexterna använda ordet han självfallet inte betecknade enbart män. Ordet var i stället uppenbart använt som ersättningsord för substantiv som betecknar både män och kvinnor. Av Statsrådsberedningens promemoria 1979:2 med några riktlinjer för författningsspråket framgick enligt utskottet att denna könsneutrala användning av ordet han var hävdvunnen i svenskt lagspråk och att anvisningarna innebär att ordet även fortsättningsvis skall användas på detta sätt i flertalet fall. Enligt utskottets mening hade det likväl varit lämpligare om annat uttryck än han begagnats i lagtexten. Utskottet fann dock att angelägenheten av att ny lagstiftning kom till stånd på området var så stor att den tog över den olägenhet som låg i att lagtexterna inte fått en helt tillfredsställande språklig utformning.
Lagutskottet behandlade år 1979 (LU 1979/80:10) ett motionsyrkande om att riksdagen hos regeringen skulle begära att vid översyn av äldre lagar och utarbetandet av nya lagtexter författningarna skulle utformas könsneutralt. Lagutskottet redogjorde för vad som anfördes i Statsrådsberedningens promemoria 1979:2 om användningen av ordet han och språklig modernisering av äldre författningar (se ovan). Lagutskottet delade motionärernas uppfattning om att språket i åtskilliga både äldre och yngre författningar stod i mindre god samklang med strävandena mot jämställdhet mellan män och kvinnor. En modernisering av författningsspråket tedde sig enligt utskottets mening erforderlig, och utskottet såg därför med tillfredsställelse att dittills tillämpade regler för författningsskrivandet setts över och kompletterats av Statsrådsberedningen i samarbete med departementens rättschefer och att framkomna synpunkter redovisats i Statsrådsberedningens PM 1979:2. Lagutskottet framhöll att promemorians språkregler och anvisningar för en modernisering av författningsspråket var avsedda att tillämpas inte bara när nya författningar utarbetas utan också då äldre lagar och förordningar ändras i sakligt hänseende. Enligt lagutskottets mening tillgodosåg de nya riktlinjerna i allt väsentligt de krav på författningsspråket som kunde ställas från jämställdhetssynpunkt.
I kyrkoförfattningsutredningens slutbetänkande (SOU 1987:4) En ny kyrkolag m.m. berörs bruket av de personliga pronomenen han och hon i författningstexterna. Konstruktionen med han eller hon ansågs enligt utredningen bli onödigt tung, och för att få ett så naturligt och lättläst språk som möjligt valde man att använda pronomenet han i sammanhang där det behövdes ett personligt pronomen i singularis. Utredningen trodde inte att det skulle uppstå några problem för den som läste utredningens lagtexter att förstå att han enligt gängse bruk här användes i allmän betydelse och syftade på båda könen. Även i kommunallagsgruppens slutbetänkande Ds 1988:52 Ny lag om kommuner och landsting berördes svårigheten att skriva könsneutralt. Utredningen fullföljde 1983 års demokratiberednings arbete (se SOU 1985:29 Principer för ny kommunallag) med att göra lagen könsneutral, men man försökte undvika de dubbla pronomenen som ofta leder till tunga formuleringar. Utredningen hade på olika sätt försökt att komma runt de problem som enligt utredningen nödvändigtvis uppstår när man skall skriva en könsneutral författningstext. Det ansågs mödan värt eftersom endast ett tjugotal paragrafer berördes.
Tidigare utskottsbedömning
Utskottet behandlade, som nämnts ovan, motionsyrkanden om ett könsneutralt språk under förra riksmötet (bet. 1993/94:KU5). Utskottet hänvisade till den lämnade redogörelsen för olika möjligheter att göra en text könsneutral och ansåg att det i officiella texter i så stor utsträckning som möjligt bör användas ett könsneutralt språk. Utskottet utgick från att riktlinjerna för språket i lagar och andra författningar samt inom den offentliga förvaltningen beaktas och ansåg mot bakgrund av det anförda inte att det fanns skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionen.
Utskottets bedömning
Utskottet vill åter stryka under betydelsen av att det språk som används i officiella texter i så stor utsträckning som möjligt är könsneutralt. Utskottet har inte anledning att frångå sin tidigare bedömning och anser sig kunna utgå från att de nämnda riktlinjerna för språket i lagar och andra författningar samt inom den offentliga förvaltningen följs. Motion 1993/94:K503 bör lämnas utan bifall.
Förvaltning av statsråds värdepapper
Motion
I motion 1992/93:K206 av Bengt Hurtig m.fl. (v) anser motionärerna att statsråds stora aktieinnehav medför problem, även om regeringen vidtagit åtgärder för att undvika det. Risken finns att förtroendet för statsråd med stor aktieförmögenhet rubbas. Motionärerna föreslår därför att samtliga statsråd med större förmögenhetsinnehav i aktier eller andra värdepapper skall överlämna dem till någon form av "blind trust", som skall ha att förvalta förmögenheten på ett sådant sätt att värdet av förmögenheten behålls, men statsrådet skall inte ha kännedom om hur förmögenheten är sammansatt. Regeringen bör enligt motionärerna lägga fram förslag i enlighet med det anförda.
Gällande bestämmelser m.m.
I 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen stadgas att statsråd inte får utöva allmän eller enskild tjänst samt att statsråd inte heller får inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för honom.
Förbudet har bl.a. till uppgift att förhindra att jävssituationer uppkommer. För den statliga förvaltningen finns i 11 och 12 §§ förvaltningslagen (1986:223) regler om när den som handlägger ett visst förvaltningsärende är att anse som jävig. Förvaltningslagen gäller formellt inte vid handläggning av regeringsärenden men iakttas ändå i praxis av regeringen.
Av de jävssituationer som nämns i 11 § förvaltningslagen är det främst de som omnämns i paragrafens första styckes första punkt som är av intresse i förevarande sammanhang. Där stadgas att den som skall handlägga ett ärende är jävig om saken angår honom själv eller hans make, förälder, barn eller syskon eller någon annan närstående. Detsamma gäller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller närstående. Vidare föreligger enligt första punkten jäv om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för befattningshavaren eller hans familj. Denna typ av jäv går under beteckningen intressejäv, och som typexempel brukar nämnas att handläggaren äger aktier i ett aktiebolag som uppträder som part i ärendet. Huruvida jäv föreligger i ett sådant fall beror på storleken av aktieinnehavet liksom på ärendets betydelse för aktiebolaget. Från jäv kan enligt 11 § andra stycket bortses när frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse.
I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om handelsförbud och anmälningsskyldighet för fondpappersinnehav. Var och en som genom anställning, uppdrag eller annan befattning har fått information eller kunskap om en inte offentliggjord kurspåverkande omständighet som är ägnad att väsentligt påverka kursen på fondpapper är förbjuden att utnyttja informationen för egen och annans handel på värdepappersmarknaden till dess att omständigheten blivit allmänt känd eller upphört att ha betydelse för kurssättningen. Förbudet gäller även offentliga funktionärer. Beträffande aktieägare gäller förbudet information om omständigheter som rör aktiebolag i vilket han äger aktier. För att underlätta tillsynen och minska benägenheten för otillåten handel, men också för att stärka förtroendet för befattningshavare och myndigheter, kan regeringen enligt 11 § insiderlagen om det är påkallat för en myndighet föreskriva anmälningsskyldighet för myndighetens funktionärer.
Den 31 januari 1991 beslutade regeringen, med tillämpning av insiderlagens regler om anmälningsskyldighet, att Statsrådsberedningen och departementen skulle föra förteckningar över fondpappersinnehav samt att Statsrådsberedningens förteckning skulle omfatta bl.a. statsrådens innehav. Statsråden kom även överens om att anmäla makars eller sambors samt barns innehav på samma sätt. Efter regeringsskiftet hösten 1991 beslutade den nya regeringen att Justitiedepartementets förteckning skulle omfatta även de fondpapper som innehas av statsråden. Anvisningar för statsrådens anmälan om innehav av fondpapper har utarbetats inom Justitiedepartementet och överlämnats till statsråden. Efter regeringsskiftet hösten 1994 omfattas statsrådens fondpappersinnehav åter av Statsrådsberedningens förteckning.
Tidigare utskottsbehandling
Utskottet avslutade under våren 1993 en granskning av statsråds innehav av värdepapper och i anslutning härtill frågor om jäv för statsråd. I granskningsbetänkandet 1992/93:KU30 lämnas en utförlig redogörelse för gällande bestämmelser och för regeringens praxis för hanteringen av jävssituationer m.m. Utskottet pekade på att regeringen den 24 oktober 1991 beslutade att tillsätta en etikkommitté (Ju 1991:E) med uppgift bl.a. att ge riktlinjer om hur statsrådens tillgångar borde förvaltas samt att ur etisk synvinkel ge råd om statsrådens förmögenhetsdispositioner. Utskottet hade tagit del av de regler för extern förvaltning av regeringsledamöters förmögenheter och rådgivande organ som finns i bl.a. Canada och USA. Utskottet (majoriteten) uttalade att förhållandena här i Sverige visserligen är annorlunda, men att principen att statsråd under tjänstetiden fråntas möjligheterna att påverka sina eventuella kapitalplaceringar måste ses som ett intressant alternativ för att förhindra uppkomsten av jävssituationer. Utskottet (majoriteten) rekommenderade därför att möjligheterna att sätta viss egendom under oberoende extern förvaltning under den tid statsrådstjänsten innehas skulle bli föremål för utredning, och därvid borde möjligheterna att i Sverige tillämpa t.ex. ett system med blind trust som förekommer i Canada och USA undersökas.
I en s-reservation framhölls att, även om förbud mot aktieinnehav generellt inte borde uppställas för statsråd, aktieägande statsråd borde överlämna sina aktier till en oberoende extern förvaltning. Vidare rekommenderades i reservationen att regeringen skyndsamt skulle utreda om systemet med blind trust kan införas i Sverige.
Även vid 1993/94 års riksmöte granskade utskottet frågan om statsrådens innehav av värdepapper (bet. 1993/94:KU30). Utskottet hänvisade därvid till föregående års ingående granskning och bedömning av frågorna samt fann att årets granskning -- som inte innefattat någon självständig utredning av i vilken omfattning jäv eller jävsliknande situationer uppstått för statsråden -- inte gav anledning till något uttalande från utskottets sida.
Utskottets s-ledamöter hänvisade i ett särskilt yttrande till de uppfattningar de uttalat vid föregående års granskning och vidhöll de i reservationen angivna uppfattningarna.
Regeringens etikkommitté
Regeringens etikkommitté tillsattes i oktober 1991 med uppgift bl.a. att granska de anmälningar som statsråden gör av fondpappersinnehav, ge riktlinjer om hur statsrådens tillgångar bör förvaltas samt att ur etisk synvinkel ge råd om statsrådens förmögenhetsdispositioner. Inom kommittén har utretts bl.a. frågan om att införa ett system med blind trust. Kommittén överlämnade den 8 november 1993 en promemoria -- Intressekonflikter för statsråd -- till statsrådet Reidunn Laurén.
I promemorian underströk kommittén som tre grundläggande principer dels att statsråd bör välja sådana former för placeringen av sina förmögenhetstillgångar och för förvaltningen av dem att han eller hon i möjligaste mån undviker intressekonflikter och jävssituationer i sin tjänsteutövning, dels att statsråd inte får för egen eller närståendes vinning på ett otillbörligt sätt dra fördel av sin ställning som statsråd och av information och kunskap som han eller hon inhämtar under tjänstgöringen, och dels att ansvaret för att i tjänsteutövningen förebygga intressekonflikter och jävssituationer i första hand vilar på statsrådet själv.
Kommittén erinrade om förbudet mot bisysslor m.m. och fann att det kan vara oförenligt med detta förbud att statsråd själv förvaltar värdepapper i större omfattning. Förvaltningen borde då överlåtas åt annan, fristående förvaltare, närmast genom deponering av värdepappersportföljen i bank eller hos värdepappersinstitut.
Kommittén gjorde vidare en genomgång av insiderlagens bestämmelser och dess betydelse för statsrådens del.
När det gäller ett statsråds förvaltning av sin förmögenhet utanför insiderlagens tillämpningsområde föreslog kommittén vissa riktlinjer för förvaltningen. I fråga om aktier borde statsråden i princip avhålla sig från spekulation genom korttidsaffärer och begränsa sig till långsiktiga placeringar. Portföljen borde uppvisa en rimlig diversifiering och belåningen hållas låg. De förordade riktlinjerna beträffande aktier borde enligt kommittén ges motsvarande tillämpning i fråga om konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning samt liknande värdepapper. Såvitt avser placeringar i obligationer, statsskuldväxlar, certifikat och liknande ränteinstrument fanns knappast några skäl att -- utöver vad som följer av bestämmelserna i insiderlagen -- begränsa statsrådens placeringsmöjligheter. Ränteoptioner, ränteterminer, indexoptioner och indexterminer, liksom aktieoptioner och aktieterminer, borde statsråd i princip inte införliva i sina värdepappersportföljer. -- Enligt kommittén torde de förordade riktlinjerna kunna tjäna till viss vägledning även när det gäller andra värdepapper än marknadsnoterade värdepapper.
I fråga om överlämnande av ett statsråds förmögenhet till förvaltning i blind trust uttalade kommittén att ett sådant överlämnande uppenbarligen skulle innebära mycket långtgående inskränkningar i statsrådets rätt att själv råda över sina personliga förhållanden. Inte minst gällde detta den totala omplacering av statsrådets förmögenhetstillgångar som förvaltaren måste företa helt utan statsrådets insyn och medverkan. Sådan omplacering skulle också kunna leda till vittgående skatteeffekter och därmed till en betydande belastning på statsrådet eller kanske närmast trustens likvida tillgångar. Att genom särskild lagstiftning undanröja dessa skatteeffekter för den helt säkert mycket obetydliga grupp, vars förmögenheter skulle överlämnas till denna förvaltningsform, var enligt kommittén knappast någon framkomlig väg. En sådan lagstiftning skulle av allmänheten lätt kunna uppfattas som ett obehörigt gynnande av ett fåtal höginkomsttagare och ägare av stora förmögenheter. -- Mot den redovisade bakgrunden förordade kommittén att erfarenheterna av det regelsystem som kommittén föreslog skulle avvaktas, innan möjlighet till förvaltning i blind trust öppnades.
För det fall att det mot kommitténs förordande skulle anses att möjlighet till förvaltning i blind trust bör öppnas för svenska statsråd, gjorde kommittén vissa påpekanden enligt följande.
En sådan möjlighet torde kunna öppnas utan alltför stora ingrepp i gällande lagstiftning. I ett avtal med bank eller värdepappersinstitut om fullständig förmögenhetsförvaltning kunde förvaltaren ges fria händer att omplacera förmögenhetstillgångarna och att i övrigt vidta alla förvaltningsåtgärder som förvaltaren finner vara motiverade. Det kunde inte heller föreligga något hinder mot att förvaltaren i avtalet förpliktas att -- med undantag beträffande deklarationsuppgifter -- inte ge uppdragsgivaren någon insyn i förvaltningen eller beträffande värdepappersportföljens sammansättning, så länge uppdragsgivaren uppehåller sin statsrådstjänst. I avtalet borde enligt kommittén tas in en bestämmelse att förvaltaren bör eftersträva att efter en självständig bedömning undvika att förvärva sådana värdepapper som vid en annan förvaltningsform skulle kunna ge upphov till intressekonflikter för statsrådet vid handläggning av förvaltningsärenden inom regeringen. Det borde vidare åligga förvaltaren att -- inom ramen för den förvaltade egendomen -- hålla en sådan likviditet att förvaltaren kan erlägga uppkommande realisationsvinstskatter och bestrida andra av förvaltningen föranledda kostnader. En närmare granskning av detaljer i förvaltningsavtal kunde i förekommande fall ske i samråd mellan uppdragsgivaren och etikkommittén.
De regler som gäller om fysiska personers skyldighet att avge självdeklaration till skattemyndigheten kunde enligt kommittén föranleda problem, nämligen om statsrådet också i detta sammanhang skall kunna hållas okunnig om den närmare sammansättningen av sin förmögenhet. Dessa svårigheter syntes dock inte kommittén oöverkomliga. En enkel lösning borde kunna nås, om förvaltaren av förmögenheten efter utgången av varje kalenderår tilläts att på eget ansvar redovisa dels till ägaren den totala avkastningen av värdepappersportföljen och portföljens sammanlagda deklarationsvärde, dels till skattemyndigheten mera detaljerade uppgifter rörande portföljens sammansättning, avkastning och deklarationsvärde. För detta ändamål borde en mindre ändring i skattelagstiftningen vara till fyllest. En sådan lösning skulle emellertid leda till konflikt med den grundläggande principen i rättssamhället att en part i ett mål eller ärende skall ha fri insyn i de förhållanden som kan läggas till grund för en domstols eller myndighets avgörande.
Ett statsråd som överlämnar sitt fondpappersinnehav till sådan avskärmad förmögenhetsförvaltning borde enligt kommittén vara befriad från anmälningsskyldighet enligt 11 § insiderlagen. Vidare borde fondpappersinnehavet, när fråga är om aktier i s.k. avstämningsbolag, vara förvaltarregistrerat. Insynsmöjligheten för envar att få del av uppgifter om ägare med mer än 500 aktier i avstämningsbolag, även om aktierna är förvaltarregistrerade, borde stängas beträffande aktier i blind trust. Enligt kommittén borde, om möjlighet öppnas för statsråd att till annan överlämna förvaltningen av sin förmögenhet i former som motsvarar blind trust, den möjligheten utsträckas till att gälla även andra offentliga funktionärer som avses i 11 § insiderlagen.
Kommittén hade inte sett som sin uppgift att utarbeta förslag till den mer omfattande lagstiftning som torde bli erforderlig, om det skulle anses böra kunna inrättas blind trusts med ställning av juridiska personer.
Etikkommitténs promemoria hade enligt vad statsminister Carl Bildt uppgav vid utskottets utfrågning med honom den 26 april 1994 varit föremål för beredning inom regeringen. Ett utkast till slutsatser hade upprättats och samråd om dessa inletts med den parlamentariska oppositionen.
Pågående beredning
Statssekreteraren i Justitiedepartementet har den 14 november 1994 låtit meddela att frågan om vilka riktlinjer som skall gälla i fråga om redovisning, registrering och förvaltning av statsrådens värdepapper m.m. för närvarande bereds i regeringskansliet och att i det sammanhanget bl.a. frågan om s.k. blind trust kommer att analyseras ytterligare.
Utskottets bedömning
Frågan om statsrådens förmögenhetsförvaltning har som framgår ovan behandlats av regeringens etikkommitté. Kommittén har även behandlat möjligheterna att tillämpa ett system med blind trust. Ovan framgår också att frågan om vilka riktlinjer som skall gälla i fråga om redovisning, registrering och förvaltning av statsrådens värdepapper m.m. bereds inom regeringskansliet och att i det sammanhanget frågan om blind trust kommer att analyseras ytterligare.
Med hänsyn till den sålunda pågående beredningen anser utskottet att motion 1992/93:K206 i huvudsak är tillgodosedd, och utskottet avstyrker motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande beredning av regeringsbeslut m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K204, 1993/94:K205 och 1993/94:K502,
2. beträffande språket i riksdagen att riksdagen avslår motion 1993/94:K306,
3. beträffande pronomenet han att riksdagen avslår motion 1993/94:K503,
4. beträffande förvaltningen av statsråds värdepapper att riksdagen avslår motion 1992/93:K206.
Stockholm den 17 november 1994
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Ingvar Johnsson (s), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Tone Tingsgård (s), Birgitta Hambraeus (c), Björn von Sydow (s), Jerry Martinger (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist (v), Pär-Axel Sahlberg (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Håkan Holmberg (fp).
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motionerna 1 Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994 1 Motion väckt under allmänna motionstiden 1993 2 Utskottet 2 Beredning av beslut m.m. 2 Motioner 2 Gällande ordning m.m. 3 Beslutsunderlag 3 Vissa sifferuppgifter 6 Tidigare riksdagsbehandling 7 Utskottets bedömning 8 Språket i lagar m.m. 8 Allmänt 8 Motion 8 Gällande ordning m.m. 9 Aktuell verksamhet 10 Tidigare utskottsbehandling 10 Utskottets bedömning 10 Könsneutralitet 11 Motion 11 Gällande ordning m.m. 11 Tidigare utskottsbedömning 13 Utskottets bedömning 13 Förvaltning av statsråds värdepapper 13 Motion 13 Gällande bestämmelser m.m. 13 Tidigare utskottsbehandling 15 Regeringens etikkommitté 15 Pågående beredning 18 Utskottets bedömning 18 Hemställan 18