Lagstiftning om satellitsändningar av TV-program
Betänkande 1992/93:KU12
Konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU12
Lagstiftning om satellitsändningar av TV-program
Innehåll
1992/93 KU12
Sammanfattning
I betänkandet behandlas proposition 1992/93:75 med förslag till lagstiftning om satellitsändningar av TV-program. Förslagen syftar till att åstadkomma en anpassning av svensk rätt till EG:s direktiv om TV-sändningar till allmänheten. Utskottet tillstyrker propositionen.
Till betänkandet är fogat tre reservationer, ett särskilt yttrande och en meningsyttring från suppleant.
Propositionen
I proposition 1992/93:75 har regeringen föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag till 1. lag om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten, 2. lag om ändring i radiolagen (1966:755), 3. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden, 4. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418), 5. lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, 6. lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror.
Lagförslagen har lagts fram efter Lagrådets hörande.
Lagförslaget under 4 har lämnats över till lagutskottet för dess handläggning av proposition 1992/93:110 (1992/93:LU20). Övriga lagförslag har tagits in i bilagan till betänkandet.
Motionerna
Motioner med anledning av propositionen
1992/93:K19 av Björn von der Esch (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om harmonisering med EG-rätten av lag om satellitsändningar av TV-program.
1992/93:K20 av Harriet Colliander (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att rätt till genmäle skall föreligga för den som utsatts för en felaktig uppgift eller ett felaktigt påstående i ett program att själv få komma till tals och bemöta felaktigheten om han eller hon har ett befogat intresse därav,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att yttrandefrihetsgrundlagen skall ändras så att rätten till genmäle eller beriktigande skall kunna ske i kanal, sändning eller program där felaktigheten förekommit eller i vart fall i program som det ifrågavarande TV-företaget sänder, bekostar eller svarar för på annat sätt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anpassa radiolagen och annan radio- och TV-lagstiftning till EG-direktivet i fråga om regler för reklam,
4. att riksdagen beslutar utforma lagen om satellitsändningar av TV-program till allmänheten på sådant sätt att reglerna för reklam anpassas till EG-direktivet,
5. att riksdagen beslutar utmönstra den s.k. 12-årsregeln ur radio- och TV-lagstiftningen,
6. att riksdagen i vart fall beslutar att inte anta 12-årsregeln i förslaget till lag om satellitsändningar av TV-program till allmänheten,
7. att riksdagen inte antar den del av 19 § förslaget till lag om satellitsändningar av TV-program till allmänheten som innebär att program mot betalning endast får sändas under annonstid i televisionen.
1992/93:K21 av Bengt Hurtig m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om främjande av tredje världens produktion,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om satellitsändningar av televisionsprogram i allmänhet att svensk tillståndsmyndighet (Kabelnämnden) får möjlighet att hindra vidaresändning av sändning som bryter mot artikel 22 i EG-direktivet,
3. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om satellitsändningar av televisionsprogram i allmänhet att svensk tillståndsmyndighet (Kabelnämnden) får möjlighet att hindra vidaresändning av reklam som bryter mot reklamförbudet,
4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheterna till grundlagsändring i enlighet med Lagrådets yttrande över rätten till beriktigande.
Utskottet
Propositionen
Bakgrund
TV-sändningar med hjälp av satellit börjar vid en station på marken. Från den sänds radiosignaler till satelliten. Sändningen utgör den s.k. upplänkningen. Stationen kan ligga på en plats utanför det område som täcks av sändningarna från satelliten. Upplänkningen riktas till satellitens mottagare. Mottagaren, en frekvensomvandlare och en radiosändare utgör satellitens huvudsakliga radioutrustning, den s.k. transpondern. Genom transpondern förmedlas upplänkningen till en sändning som riktas tillbaka till jorden. Detta kallas nedlänkningen. Innehållet i signalerna ändras inte i satelliten. Man kan emellertid sända signaler till samma satellit från olika upplänksstationer vid olika tillfällen. Det som TV-tittaren uppfattar som ett och samma program kan således ha ursprung i olika upplänksstationer som kan ligga i olika länder.
De positioner i rymden som är särskilt lämpade för telesatelliter ligger i den geostationära satellitbanan. En satellit som rör sig ett varv i denna bana på 24 timmar uppfattas från jordytan som stillastående, om den rör sig åt samma håll som jorden. De antenner på jorden som tar emot nedlänkningen kan därför vara fast inriktade. Satelliterna får dock inte vara för tätt placerade i banan. Då stör deras sändningar varandra.
Radiotrafiken via satellit tar i anspråk två knappa resurser, dels genom användningen av radiofrekvenser, dels genom användningen av särskilt lämpliga satellitpositioner i rymden. Båda resurserna fördelas genom radioreglementet som grundar sig på den internationella telekonventionen. Möjligheten att få placera en satellit i rymden regleras i svensk rätt av lagen (1982:963) om rymdverksamhet. Lagen föreskriver att rymdverksamhet inte får äga rum utan tillstånd av regeringen. Upplänkningar tar i anspråk utrymme i radiofrekvensspektrum och fordrar tillstånd enligt radiolagen (1966:755), om de sänds från radiosändare här i riket eller på svenskt fartyg eller luftfartyg utom riket. Nedlänkningen anses inte äga rum från sändare i riket eller från luftfartyg och är således inte underkastad krav på tillstånd enligt radiolagen. Men till följd av rymdlagens föreskrifter kan svenska banpositioner i den geostationära banan inte utnyttjas utan svenskt bistånd. De radiofrekvenser som tilldelas Sverige för nedlänkning från direktsändande satelliter får endast användas från de banpositioner som anvisas samtidigt med frekvenstilldelningen. Tillståndet till satellitverksamheten reglerar således rätten till nedlänkningen.
Den gränsöverskridande televisionens utveckling har medfört ett behov av en internationell reglering av utförandet av sändningarna.
Europarådets konvention om gränsöverskridande television öppnades för undertecknande den 5 maj 1989. Sverige har tillträtt konventionen.
EG:s ministerråd antog den 3 oktober 1989 direktivet 8774/89 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, det s.k. TV-direktivet.
I maj 1992 ingick EFTA-länderna, däribland Sverige, och EG samt EG:s medlemsländer avtal om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Inom detta område skall det råda fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Avtalet innebär också att samarbetet skall utvecklas på angränsande politikområden, såsom miljö, forskning, utbildning och konsumentskydd. Enhetliga regler skall gälla inom hela EG--EFTA-området. Genom EES-avtalet förbinder sig EFTA-länderna att införliva relevanta delar av EG:s regelverk med sina rättsordningar. Avtalet avses träda i kraft den 1 januari 1993. Den 18 november 1992 godkände riksdagen avtalet. Samtidigt antog riksdagen en lag om europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-lagen) med grundläggande bestämmelser om införlivandet av avtalsåtagandena i svensk rätt.
Avtalet innebär att TV-direktivet blir giltigt för Sverige i förhållande till EG- och EFTA-länderna. Konventionens regler är endast tillämpliga i förhållande till de länder som inte är medlemmar av EG eller EFTA och som tillträtt konventionen.
TV-direktivet innehåller en gemensam reglering av alla televisionssändningar oavsett spridningssätt och spridningsområde medan konventionen enbart reglerar sändningar som överskrider gränser. Både konventionen och TV-direktivet syftar till att TV-program inte skall stoppas av nationsgränser men medger undantagsvis under vissa förutsättningar att ett mottagarland tillfälligt hindrar vidaresändning av en TV-sändning, om den innebär ett allvarligt och upprepat brott mot vissa delar av regelverket.
Såväl konventionen som TV-direktivet innehåller regler som syftar till att främja, reglera och förbjuda vissa typer av program. Även om dokumenten har många gemensamma drag, finns viktiga skillnader som har att göra med deras olika folkrättsliga status.
En viktig skillnad gäller hur reglerna skall följas upp. Enligt konventionen skall en permanent kommitté, med uppgift att tolka konventionen, verka för att lösa konflikter och behandla förslag om ändringar i konventionen. När tvister inte går att lösa, tillgrips ett skiljedomsförfarande. För EG gäller att EG-domstolen fastställer tolkningen av EG-rätten. I direktivet föreskrivs en rapporteringsskyldighet till EG-kommissionen om de åtgärder som vidtagits för att implementera direktivet i den nationella lagstiftningen.
En annan viktig skillnad mellan konventionen och TV-direktivet gäller vilket land som har ansvaret för en sändning. Konventionen innebär när det gäller marksändningar att det land där den ursprungliga sändningen har ägt rum ansvarar för att sändningen följer konventionens regler. För satellitsändningar är det i första hand det land som svarar för upplänk till satellit som bär ansvaret. I andra hand ansvarar det land som tillhandahållit frekvens eller sändningskapacitet från en satellit och därefter det land där programföretaget har sitt säte. Direktivets ansvarsregler utgår i stället från att det land som har jurisdiktion över programföretaget skall se till att sändningarna är i enlighet med direktivets bestämmelser. Om programbolaget inte är baserat i ett EG-land, ansvarar det EG-land som har upplåtit frekvens, upplänk eller satellitkapacitet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Enligt regeringens bedömning bör svenska rättsregler i första hand anpassas till EG-direktivet, och beslut om ratifikation av den europeiska konventionen om gränsöverskridande television bör anstå tills klarhet nås om ansvarsbestämmelserna. Regeringen finner också att nuvarande regler för marksändningar i radiolagen och avtalen mellan staten och programbolagen i huvudsak tillgodoser TV-direktivets regler. Enligt regeringen krävs däremot särskilda regler för televisionssändningar över satellit.
Regeringen föreslår att reglerna i TV-direktivet om satellitsändningar införlivas i svensk rätt genom en ny lag om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och genom ändringar i radiolagen, lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden samt den marknadsföringsrättsliga lagstiftningen.
Enligt regeringen bör något krav på tillstånd för att bedriva satellit- och TV-verksamhet inte ställas upp. Däremot föreslås skyldighet för satellitprogramföretag och satellitentreprenörer att anmäla sig för registrering och att lämna vissa uppgifter.
Den nya lagen skall enligt regeringens förslag tillämpas på satellitprogramföretag som har hemvist i Sverige. Om satellitprogramföretaget inte har hemvist i Sverige, tillämpas lagen om sändningen till satellit sker från sändare här i landet, eller om sändningen från satellit sker med satellitkapacitet som en svensk fysisk eller juridisk person förfogar över.
Lagen föreslås gälla sändningar över satellit för mottagning av allmänheten av TV-program, som kan tas emot i något land som är bundet av EES-avtalet. Emellertid gäller den inte för en sändning till satellit som helt överensstämmer med en sändning som sker med stöd av tillstånd enligt 5 § radiolagen eller 1 § lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram. Den gäller inte heller sökbar text-TV.
Regeringen konstaterar att direktivets regler till skydd av minderåriga i huvudsak täcks av redan befintlig lagstiftning. Regeringen föreslår att i den nya lagen införs en allmän regel om att sändningarna skall präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Regeringen föreslår dock inte någon bestämmelse som gör det möjligt att hindra vidarespridning av utländska satellitprogram (s. 25).
Enligt regeringens förslag skall minst hälften av en programtjänsts årliga sändningstid avseende vissa slag av program upptas av program av europeiskt ursprung. Vidare skall minst 10 % av sändningstiden eller 10 % av programbudgeten avse program av europeiskt ursprung som är framställda av självständiga producenter. Enligt regeringen bör program på svenska språket samt program med svenska artister och verk av svenska upphovsmän förekomma i betydande omfattning i programtjänster som är avsedda att tas emot i Sverige. Regeringen föreslår att satellitprogramföretagen årligen skall redovisa hur stor andel av programtjänsten som avser program av europeiskt ursprung eller program av producenter som är oberoende av programföretagen.
Felaktiga uppgifter som har förekommit i ett program skall enligt regeringens förslag beriktigas när det är befogat. Enligt förslaget skall vidare tillsynsmyndigheten kunna ålägga ett satellitprogramföretag att på lämpligt sätt offentliggöra ett beslut av myndigheten enligt vilket företaget har brutit mot bestämmelsen om beriktigande.
De bestämmelser för sponsring och reklam som finns i radiolagen bör enligt regeringen ligga till grund för regleringen av satellitsändningar. Detta anges leda till att likartade regler gäller för alla sändningar under svensk lag. Dock skall något förbud mot annonsdiskriminering inte införas för satellitsändningar (s. 32). Det kan i sammanhanget nämnas att propositionen inte innehåller något förslag som motsvarar radiolagens förbud mot åsiktsreklam.
Marknadsföringslagens (1975:1418) generalklausul om otillbörlig marknadsföring innebär att marknadsföringen av en vara eller tjänst vid vite kan förbjudas av Marknadsdomstolen, om marknadsföringen bedöms strida mot god affärssed. Regeringen föreslår att tillämpningsområdet för generalklausulen utvidgas till att också avse reklam i sådana televisionssändningar som avses i den nya lagen om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten. Som framgår av det föregående har förslaget i denna del lämnats över till lagutskottet för dess handläggning av proposition 1992/93:110 (1992/93:LU20).
För satellitsändningar skall enligt regeringens förslag gälla samma restriktioner för reklam riktad till barn under 12 år som för marksänd television. Detta innebär dels förbud mot reklam riktad till barn, dels förbud mot att personer som spelar en framträdande roll i TV-program för barn uppträder i reklam och dels förbud mot reklam i anslutning till barnprogram.
Förbuden i lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker och i lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror utvidgas enligt regeringens förslag till att gälla alla sändningar som omfattas av den nya lagen om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten. Däremot föreslås inte något uttryckligt förbud mot att marknadsföra receptbelagda läkemedel (s. 39). Den möjlighet som ges i EES-avtalet att införa regler som stoppar vidaresändning av alkoholreklam i svenska kabelnät utnyttjas inte, eftersom ett sådant ingripande kommer att ha en begränsad effekt med hänsyn till att sändningarna når dem som har direkt mottagning via parabolantenner och även abonnenter i mindre kabelnät. Vidare anförs att ingripanden i vidaresändningar mot enskilda inslag dessutom är förenade med avsevärda problem (s. 39--41).
Regeringen föreslår att Kabelnämnden skall vara tillsynsmyndighet för satellitprogramföretag och satellitentreprenörer i Sverige.
Andel europeiska program m.m.
Propositionen
Enligt artikel 4 i TV-direktivet skall medlemsstaterna, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, säkerställa att programföretagen reserverar en övervägande del av sin sändningstid för europeiska produktioner. Från sändningstiden undantas tid för nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam och teletextjänster. Regeringen föreslår att det i lagen om satellitsändningar tas in föreskrifter av denna innebörd.
Motionen
I motion K21 yrkande 1 av Bengt Hurtig m.fl. (v) anför motionärerna att de ansluter sig till förslaget. De menar att satellitsändningarna också bör främja material som produceras i tredje världen som ett led i strävan att öka den internationella förståelsen och föreslår ett tillkännagivande med denna innebörd.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag beträffande skyldighet för programföretagen att reservera en viss del av sändningstiden för europeiska produktioner. Enligt utskottets mening bör programföretagen själva fritt avgöra ursprunget av de produktioner som den övriga sändningstiden upptas av. Utskottet avstyrker därför ett tillkännagivande av det slag som föreslås i motion K21 yrkande 1.
Allmänna regler för reklamen
Bakgrund
Artiklarna 10--20 i TV-direktivet innehåller detaljerade bestämmelser om utformning, planering, innehåll och omfattning av reklam och sponsring. Enligt artikel 3 skall medlemsstaterna ha frihet att föreskriva att TV-programföretagen inom deras jurisdiktion fastställer mera detaljerade eller striktare regler inom de områden som omfattas av direktivet. Detta gäller dock endast så långt reglerna inte strider mot någon annan del av EG-rätten.
Propositionen
Regeringen anför att det är rimligt att ha ett enhetligt regelsystem för all annonsering och för program som bekostas av annan i televisionssändningar (sponsring) under svensk jurisdiktion, oavsett distributionsmetod. Regeringen erinrar om att de regler som nu råder för marksänd television under stor enighet beslutades av riksdagen då den behandlade lagstiftningen om reklam för svensk marksänd television. Reglerna var redan då utformade för att passa ihop med konventionen om gränsöverskridande television. Regeringen anför att konventionens regler i allt väsentligt överensstämmer med direktivets bestämmelser. Regeringen anser därför att övervägande skäl talar för att samma regler som nu gäller för marksändningar också bör gälla för satellitsändningar. Detta medför visserligen en konkurrensnackdel för svenska programföretag i förhållande till utländska men enligt regeringens uppfattning väger önskemålet om en enhetlig lagstiftning tyngre. Regeringen anser dock att någon bestämmelse om förbud mot annonsvägran inte bör införas i lagen om satellitsändningar av TV-program.
Motionen
I motion K20 av Harriet Colliander (nyd) vänder sig motionären mot att de regler om reklam och sponsring som föreslås är strängare än de som finns i direktivet. De föreslagna reklamreglerna innebär enligt motionären att en svensk TV-station får sämre möjligheter att konkurrera med internationella stationer som sänder till Sverige. Motionären anför att en svensk satellitstation också får uppenbara svårigheter att hävda sig i konkurrensen med den marksända kanalen TV4, som når en betydligt större publik. De restriktiva reklamreglerna försvårar enligt motionären konkurrensförutsättningarna ytterligare. Motionären anför vidare att även TV4 kan komma att få svårigheter att konkurrera med utländska satellitkanaler. Motionären menar att detta talar för att likartade regler bör gälla för alla som sänder till en svensk TV-publik. Hon anser därför att reglerna i radiolagen och annan radio- och TV-lagstiftning bör anpassas till TV-direktivet i fråga om reklam (yrkande 3) och att de allmänna reglerna om reklam i satellit-TV-sändningar anpassas till TV-direktivet (yrkande 4). Av samma skäl avvisar hon förslaget att TV-program mot vederlag endast får sändas under annonstid i televisionen (yrkande 7).
Utskottets bedömning
Som regeringen anför har de bestämmelser om reklam och sponsring som gäller för den svenska marksända televisionen beslutats i stor enighet av riksdagen. Bestämmelserna går i vissa avseenden längre än TV-direktivet. Direktivet medger dock föreskrifter som är mer detaljerade eller striktare inom de områden som omfattas av direktivet. Som allmän förutsättning gäller dock att de inte bryter mot EG-rätten i övrigt. Möjligheten till mer restriktiva regler innebär att de bestämmelser för sponsring och reklam som finns i radiolagen kan behållas och att de kan ligga till grund för regleringen av satellitsändningar. Utskottet delar regeringens bedömning att likartade regler bör gälla för all annonsering och för program som bekostas av annan i televisionssändningar under svensk jurisdiktion. Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i denna del. Utskottet avstyrker därmed motion K20 yrkandena 3, 4 och 7.
Reklam riktad till barn
Bakgrund
Artikel 16 i TV-direktivet innehåller regler om TV-reklam som riktas till barn. Enligt artikeln får reklam inte orsaka moralisk eller fysisk skada hos minderåriga och måste därför uppfylla följande kriterier. Den får inte direkt uppmana minderåriga att köpa en vara eller tjänst genom att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet. Reklamen får inte heller direkt uppmuntra minderåriga att övertala föräldrar eller andra att köpa de annonserade varorna eller tjänsterna. Reklamen får inte dra fördel av det särskilda förtroende som minderåriga har för föräldrar, lärare eller andra personer. Inte heller får reklamen utan saklig grund visa minderåriga i farliga situationer. Artikel 22 innehåller allmänna programregler till skydd för minderåriga och gäller även reklam. Enligt den artikeln skall medlemsstaterna säkerställa att sändningar inte inkluderar program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, särskilt program som innehåller pornografi eller meningslöst våld. Hänsyn till minderåriga skall även tas i fråga om andra program, om de kan antas vara skadliga på samma sätt, såvida de inte sänds på tider då minderåriga inom sändningsområdet normalt inte hör eller ser sådana sändningar.
Som tidigare nämnts skall medlemsstaterna enligt artikel 3 ha frihet att föreskriva att TV-programföretagen inom deras jurisdiktion fastställer mera detaljerade eller striktare regler inom de områden som omfattas av direktivet. Detta gäller dock endast så långt reglerna inte strider mot någon annan del av EG-rätten.
Enligt artikel 11 i EES-avtalet skall kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan vara förbjudna. Artikeln motsvarar artikel 30 i Romfördraget. I artikel 13 i EES-avtalet, som motsvarar artikel 36 i Romfördraget, finns vissa undantag från artikel 11 som gör sådana åtgärder möjliga med hänsyn till t.ex. allmän moral eller människors liv och hälsa. Åtgärderna får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln. För att en restriktion skall vara tillåten gäller vidare enligt ett avgörande av EG-domstolen att den är behövlig och inte onödigt långtgående (Cassis de Dijon-fallet).
Bestämmelser som begränsar reklam riktad till barn finns redan i den svenska lagstiftningen. Enligt 11 § första stycket radiolagen (1966:755) får reklam som sänds under annonstid i televisionen inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år. Vidare föreskrivs i andra stycket att det i annonser med reklam inte får uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. I 15 § första stycket finns dessutom ett förbud mot att sända annonser med reklam under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till nämnda barngrupp. Bestämmelserna motiveras av TV-mediets stora genomslagskraft (prop. 1990/91:149, KU39 rskr. 370). Av samma skäl finns liknande regler i lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten (prop. 1991/92:53, KU19, rskr. 110).
Marknadsföringsutredningen har i delbetänkandet (SOU 1992:49) EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen gjort bedömningen att förbudet i 11 § första stycket radiolagen sannolikt inte låter sig försvaras vid en prövning utifrån Sveriges skyldigheter enligt EES-avtalet. Utredningen har pekat på innehållet i artiklarna 11 och 13 i avtalet och åberopat ett uttalande från en kommissionsledamot angående förbud mot reklam för leksaker i grekisk television. Utredningen har därför föreslagit att förbudet i radiolagen och det motsvarande förbudet i lagen om kabelsändningar till allmänheten upphävs.
I den lagrådsremiss som ligger till grund för förevarande proposition konstaterade regeringen att EG-domstolen inte har prövat om ett barnreklamförbud står i strid med artiklarna 30 och 36 i Romfördraget. Regeringen ansåg att det uttalande av en kommissionsledamot som Marknadsföringsutredningen hade hänvisat till inte ger någon klar ledning. Vid bedömningen huruvida ett barnreklamförbud skall stå i överensstämmelse med EG-rätten borde enligt regeringen beaktas reglerna i artikel 16 i direktivet som syftar till att skydda minderåriga mot reklam som kan förorsaka moralisk eller fysisk skada. Regeringen ansåg att det vidare borde noteras att det svenska förbudet inte avser någon speciell produktgrupp utan allmänt tar sikte på reklam som syftar till att fånga de yngsta barnens uppmärksamhet.
Regeringens slutsats i lagrådsremissen var att barnreklamförbudet inte torde stå i strid med EG-rätten. Vidare fann regeringen att radiolagens bestämmelser är motiverade och att de tillsammans med marknadsföringslagens regler tillgodoser de särskilda bestämmelserna om barnreklam. Radiolagens bestämmelser borde därför enligt regeringen ligga till grund för regler om barnreklam i satellitsändningar. Regeringen konstaterade att de svenska reklamreglerna på detta område därmed får en strängare reglering än direktivets.
I lagrådsremissen föreslog regeringen därför att samma restriktioner skulle gälla för satellitsändningar beträffande reklam riktad till barn under 12 år som för marksänd television. Detta innebär dels förbud mot reklam riktad till barn, dels förbud mot att personer som spelar framträdande roller i TV-program för barn uppträder i reklam och dels förbud mot reklam i anslutning till barnprogram.
I sitt yttrande över lagförslagen har Lagrådet anfört att det uppenbarligen inte går att göra något bestämt uttalande om huruvida de angivna bestämmelserna i EG-rätten medger att ett förbud införs mot barnreklam på det sätt som föreslås i remissen. Det kan enligt Lagrådet hävdas att ett sådant förbud i praktiken inte kommer att sträcka sig mycket längre än vad en reglering i enlighet med TV-direktivet skulle göra. Men det finns enligt Lagrådet en inte oväsentlig skillnad mellan regleringarna, och Lagrådet menar att det därför inte kan uteslutas att det föreslagna förbudet anses strida mot reglerna om varors och tjänsters fria rörlighet. Lagrådet har emellertid funnit övervägande skäl tala för att förbudet är förenligt med nyssnämnda regler i EG-rätten.
Propositionen
Regeringen förklarar att den mot bakgrund av Lagrådets slutsats inte finner anledning att frångå förslaget i lagrådsremissen. Regeringen anför vidare att den svenska 12-årsgränsen torde motsvara direktivets begrepp minderåriga.
Motionerna
I motion K19 av Björn von der Esch vänder sig motionären mot förslaget om förbud mot reklam som riktar sig till barn under 12 år. Motionären åberopar Marknadsföringsutredningen och uttalandet av kommissionsledamoten och anför att utredningen och kommissionen torde vara väl förtrogna med EG-rättens tillämpning. Motionären anser att lagförslaget i denna del bör ges en utformning som bättre harmonierar med EG-rätten och föreslår att riksdagen gör ett tillkännagivande med denna innebörd. I motion K20 av Harriet Colliander (nyd) för motionären fram liknande synpunkter och föreslår att 12-årsregeln tas bort från såväl förslaget till lag om TV-sändningar av TV-program till allmänheten (yrkande 6) som övrig radio- och TV-lagstiftning (yrkande 5).
Utskottets bedömning
Som regeringen anför är TV-mediets stora genomslagskraft skälet till riksdagens beslut att i radiolagen ta in bestämmelser om begränsning av sådan reklam i television som riktar sig till barn. Reglerna strider inte mot TV-direktivet. Vad frågan närmast gäller är om de bryter mot den del av EG-rätten som förbjuder kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan och som Sverige är bundet av genom EES-avtalet. Av Lagrådets yttrande framgår att det inte går att göra något bestämt uttalande härom. Lagrådet har emellertid funnit att övervägande skäl talar för att förbudet är förenligt med EG-rätten. Utskottet anser att det finns goda skäl för bestämmelserna om reklam till barn i radiolagen och delar regeringens uppfattning att liknande regler också bör gälla för satellitsända televisionsprogram. Utskottet tillstyrker sålunda propositionen i denna del. Utskottet avstyrker därmed motionerna K19 och K20 yrkandena 5 och 6.
Regler som hindrar vidarespridning i vissa fall
Bakgrund
Artikel 22 i TV-direktivet reglerar skydd av minderåriga. Enligt artikeln skall medlemsstaterna säkerställa att sändningar inte inkluderar program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, särskilt program som innehåller pornografi eller meningslöst våld. Hänsyn till minderåriga skall även tas i fråga om andra program, om de kan antas vara skadliga på samma sätt, såvida de inte sänds på tider då minderåriga inom sändningsområdet normalt inte hör eller ser sådana sändningar. Medlemsstaterna skall också säkerställa att sändningar inte innehåller något som uppammar hat, grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. I artikel 2 ges vissa möjligheter att hindra vidarespridning av program vid överträdelser av artikel 22.
I artikel 15 i TV-direktivet föreskrivs begränsningar i fråga om alkoholreklam. Enligt EES-avtalet (bilaga) skall ett särskilt tillägg göras till artikeln av följande innehåll. EFTA-staterna skall ha rätt att tvinga kabelsändarföretag som verkar inom deras territorier att förvränga eller på annat sätt förstöra ett reklaminslag för alkoholhaltiga drycker. Detta undantag får inte ha till följd att återutsändning av delar av televisionsprogram begränsas annat än då det gäller reklaminslag för alkoholhaltiga drycker. De avtalsslutande parterna skall gemensamt se över detta undantag år 1995.
Propositionen
Regeringen anser att den möjlighet som finns enligt TV-direktivet att hindra vidarespridning av utländska satellitprogram inte skall utnyttjas. Något förslag om detta läggs därför inte fram. Som skäl anför regeringen till en början att regeringsformens regler om inskränkning av yttrandefriheten och informationsfriheten gör att ett ingripande endast får ske på så sätt att åtgärden står i rimlig proportion till den gärning som skall hindras. Enligt regeringen är det en mycket drastisk åtgärd att stoppa ett TV-program. Med hänsyn till att vidarespridning av TV-program sker samtidigt och oförändrat är det enligt regeringen inte möjligt för en kabeloperatör att ingripa i sändningarnas innehåll eller påverka programutbudet. Regeringen anför vidare att en regel om förbud rimligen endast skulle kunna tillämpas i kabelnät av viss storlek och att detta talar mot en regel om förbud mot vidaresändning. Enligt regeringens mening skulle en regel om att hindra vidaresändningar som bryter mot direktivets artikel 22 vara en med hänsyn till yttrande- och informationsfriheterna drastisk åtgärd, som till sin praktiska verkan skulle medföra orimliga skillnader mellan olika boendeformer när det gäller mottagningen av satellitprogram.
Regeringen anser inte heller att det för svensk del finns skäl att i lagen införa en möjlighet att stoppa reklam för alkohol i vidaresändningar i kabelnät. Regeringen anför att ett sådant ingripande kommer att ha en begränsad effekt med hänsyn till att sändningarna når dem som har direktmottagning via parabolantenner och även abonnenter i mindre kabelnät. Enligt regeringen är dessutom ingripanden i vidaresändningar mot enskilda inslag förenade med praktiska problem.
Motionen
I motion K21 av Bengt Hurtig m.fl. (v) anför motionärerna att det krävs sanktionsmöjligheter för att ett uttryckligt förbud mot en viss typ av programinnehåll skall bli effektivt. Att från början ge upp möjligheten att genomföra sanktioner är enligt motionärerna att ge en onödig signal till framtida satellitproducenter om ett tandlöst regelsystem. Motionärerna anser därför att svensk tillståndsmyndighet skall få möjlighet att hindra vidaresändning av sändning som bryter mot artikel 22 (yrkande 2) eller mot förbudet mot alkoholreklam (yrkande 3).
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens uppfattning att hinder mot vidarespridning av satellitsända program är en mycket drastisk åtgärd. Enligt utskottets mening står en sådan åtgärd inte i rimlig proportion till det som den avser att hindra. Utskottet tillstyrker propositionen i denna del. Därmed avstyrker utskottet motion K21 yrkandena 2 och 3.
Beriktigande
Bakgrund
Av 3 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen följer att den som sänder TV-program självständigt avgör vad som skall förekomma i programmen.
Artikel 23 i TV-direktivet föreskriver att alla fysiska och juridiska personer, oberoende av nationalitet eller vistelseort, skall ha rätt till vad som i den svenska översättning av artikeln som bilagts propositionen benämns genmäle eller liknande åtgärd (right of reply or equivalent remedies). De tidsmässiga och andra villkoren skall vara sådana att denna rätt kan utövas effektivt. Artikeln kräver också att det skall vara möjligt att underkasta tvister rättslig prövning.
Enligt 7 § radiolagen får i avtal mellan regeringen och programföretaget föreskrivas skyldighet att sända redogörelse för beslut av Radionämnden där nämnden har förklarat att programföretaget har brutit mot reglerna i radiolagen eller avtalet med staten. Vidare får i avtalen bestämmas om skyldighet för programföretagen att sända genmälen och beriktiganden. Sådana bestämmelser har tagits in i avtalen med Sveriges Radio-företagen och Nordisk Television AB. Sålunda föreskrivs i 12 § avtalet mellan staten och Sveriges Television AB att bolaget skall beriktiga felaktig sakuppgift när det är påkallat och att den som har befogat anspråk på att bemöta ett påstående skall beredas tillfälle till genmäle. I 9 § avtalet mellan staten och Nordisk Television AB finns en förpliktelse för bolaget som är utformad på samma sätt.
Propositionen
I propositionen anförs att de ovan angivna skyldigheterna skall ses mot bakgrund av dels bestämmelserna i radiolagen att varje programföretag ensamt avgör vad som skall sändas, dels kraven på programföretagen såvitt avser opartiskhet och saklighet. Genmäle resp. beriktigande anges vara åtgärder mot partiskhet och osaklighet.
I fråga om marksänd television uppfyller enligt regeringen de angivna reglerna väl de krav om rätten till beriktigande som ställs i direktivet, särskilt som reglerna kompletteras av bestämmelser om ärekränkning i yttrandefrihetsgrundlagen och 5 kap. brottsbalken. När det gäller juridiska personer pekar regeringen på reglerna om otillbörlig marknadsföring vid misskreditering från andra näringsidkares sida.
Regeringen anser att liknande bestämmelser bör införas för satellitsändningar. För de sändningar som omfattas av satellitlagen kan det emellertid inte finnas motsvarande möjlighet att i avtal föreskriva skyldigheten att sända beriktigande. Regeringen konstaterar att bestämmelserna därför måste tas in i lagen. Eftersom satellitlagen inte innehåller något uttryckligt krav på saklighet och opartiskhet anser regeringen att saken här ställer sig något annorlunda.
Regeringen föreslår att det i lagen tas in en bestämmelse av innebörd att uppgifter som har förekommit i ett program skall beriktigas, när det är befogat. Vidare föreslås att Kabelnämnden får ålägga ett satellitprogramföretag att på lämpligt sätt offentliggöra beslut enligt vilket företaget har brutit mot bestämmelsen om beriktigande. Enligt förslaget får dock föreläggande inte innebära att offentliggörande måste ske i ett program som företaget sänder.
I sitt yttrande anför Lagrådet att EG-direktivet inte uttryckligen kräver att beriktigande sker i TV-programmen. Lagrådet anför vidare att det dock får anses ligga i sakens natur att så bör ske om inte annat sägs och att det mesta alltså talar för att direktivet också har denna utgångspunkt. Lagrådet finner att med den nuvarande grundlagsregleringen rätten till beriktigande kan ha ett begränsat värde och ifrågasätter om inte grundlagen bör ändras så att det blir möjligt för Kabelnämnden att besluta om att beriktigande skall ske i ett program som företaget sänder. Lagrådet anser att en sådan ordning är i direktivets anda.
Med anledning av Lagrådets yttrande anför regeringen att Radiolagsutredningen torde få anledning att återkomma till reglerna om beriktigande i arbetet med en ny radiolag. Utredningen får enligt regeringen anledning att ytterligare överväga reglernas förenlighet med yttrandefrihetsgrundlagen.
Motionen
I motion K20 av Harriet Colliander (nyd) anför motionären att TV-direktivet uppenbarligen inte bara omfattar rätten till beriktigande, dvs. rättelse av felaktig uppgift, utan också rätten till genmäle, dvs. rätten att få komma till tals och bemöta felaktiga påståenden. Motionären anser därför att man kan ifrågasätta Lagrådets uttalande att direktivet tillgodoses genom vad som i förslaget betecknas som beriktigande.
Enligt motionärerna bör den svenska lagstiftningen följa EG-direktivet i fråga om rätt till genmäle och beriktigande. Motionären anser att det direkt bör framgå av lagen att det finns en rätt till genmäle, dvs. en rätt att själv få komma till tals och bemöta felaktiga påståenden, om det är befogat (yrkande 1). Enligt motionären bör rätten till genmäle och beriktigande kunna ske i den kanal, sändning eller program där felaktigheten förekommit eller i program som företaget sänder, bekostar eller svarar för på annat sätt. Motionären anser att yttrandefrihetsgrundlagen bör ändras så att en tvingande lagstiftning med detta innehåll blir möjlig (yrkande 2).
Även i motion K21 av Bengt Hurtig m.fl. (v) tas frågan om beriktigande upp. Motionärerna förklarar att de delar Lagrådets mening. De föreslår att regeringen får i uppdrag att se över möjligheterna till ändring av yttrandefrihetsgrundlagen (yrkande 4).
Utskottets bedömning
Lagrådet har anfört att den rätt till genmäle eller motsvarande åtgärd som tillförsäkras enligt direktivet i och för sig får anses kunna tillgodoses genom vad som i lagförslaget betecknas beriktigande. Vidare har Lagrådet uttalat att EG-direktivet inte uttryckligen kräver att beriktigande sker i TV-programmen. Utskottet finner inte anledning till någon annan bedömning. Som regeringen anför kan de frågor som Lagrådet har aktualiserat tas upp i Radiolagsutredningens arbete. Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen. Utskottet avstyrker därmed motionerna K20 yrkandena 1 och 2 samt K21 yrkande 4.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande programmaterial som produceras i tredje världen att riksdagen avslår motion 1992/93:K21 yrkande 1,
men. (v) - delvis
2. beträffande hinder för vidarespridning i vissa fall att riksdagen avslår motion 1992/93:K21 yrkandena 2 och 3,
men. (v) - delvis
3. beträffande allmänna regler för reklamen att riksdagen med avslag på motion 1992/93:K20 yrkandena 3, 4 och 7 antar regeringens förslag till lag om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten såvitt avser 19 §,
res. 1 (nyd)
4. beträffande reklam riktad till barn att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:K19 och 1992/93:K20 yrkandena 5 och 6 antar regeringens förslag till lag om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten såvitt avser 21 §,
res. 2 (nyd)
5. beträffande beriktigande att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K20 yrkandena 1 och 2 samt 1992/93:K21 yrkande 4,
res. 3 (nyd)
6. beträffande övriga delar av förslaget till lag om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten att riksdagen antar regeringens förslag till lag om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under 3 och 4,
7. beträffande övriga lagförslag att riksdagen antar regeringens förslag till a) lag om ändring i radiolagen (1966:755), b) lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden, c) lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, d) lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror.
Stockholm den 3 december 1992
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s), Hans Göran Franck (s), Stig Bertilsson (m), Torgny Larsson (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Inger René (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Elvy Söderström (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Allmänna regler för reklamen (mom. 3)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Som regeringen" och på s. 9 slutar med "4 och 7" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att de regler om reklam och sponsring som föreslås är strängare än de som finns i direktivet. De föreslagna reklamreglerna innebär enligt motionärerna att en svensk TV-station får sämre möjligheter att konkurrera med internationella stationer som sänder till Sverige. En svensk satellitstation också får uppenbara svårigheter att hävda sig i konkurrensen med den marksända kanalen TV4, som når en betydligt större publik. De restriktiva reklamreglerna försvårar konkurrensförutsättningarna ytterligare. Enligt utskottets mening kan även TV4 komma att få svårigheter att konkurrera med utländska satellitkanaler. Utskottet menar att detta talar för att likartade regler bör gälla för alla som sänder till en svensk TV-publik. Som anförs i motion K20 yrkandena 3 och 4 bör därför reglerna i radiolagen, den föreslagna lagen om satellit-TV-sändningar och annan radio- och TV-lagstiftning anpassas till TV-direktivet i fråga om reklam. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Därmed tillgodoses nämnda motionsyrkanden.
Av ovan angivna skäl kan utskottet inte godta förslaget att TV-program mot vederlag endast får sändas under annonstid i televisionen. Utskottet anser att propositionen i denna del bör avslås och tillstyrker därmed motion K20 yrkande 7.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande allmänna regler för reklamen att riksdagen dels med bifall till motion 1992/93:K20 yrkande 7 avslår regeringens förslag till lag om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten såvitt avser 19 §, dels med anledning av motion 1992/93:K20 yrkandena 3 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört,
2. Reklam riktad till barn (mom. 4)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Som regeringen anför" och slutar med "yrkandena 5 och 6" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att den svenska radio- och TV-lagstiftningen skall överensstämma med de regler som finns i TV-direktivet. Den föreslagna regeln om barnreklam går längre än TV-direktivet. Utskottet avstyrker därför propositionen i denna del och tillstyrker därmed motion K20 yrkande 6. Syftet med motion K19 tillgodoses därmed.
När det gäller den övriga lagstiftningen på området bör enligt utskottet en översyn ske så att den bättre anpassas till direktivet. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet tillstyrker således motion K20 yrkande 5.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande reklam riktad till barn att riksdagen dels med bifall till motion K20 yrkande 6 och med anledning av motion K19 avslår regeringens förslag till lag om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten såvitt avser 21 §, dels med bifall till motion K20 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört om tolvårsregeln i radio- och TV-lagstiftningen.
3. Beriktigande (mom. 5)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med "Lagrådet har anfört" och slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör den svenska lagstiftningen följa TV-direktivet i fråga om rätt till genmäle och beriktigande. Utskottet anser att det direkt bör framgå av lagen att det finns en rätt till genmäle, dvs. en rätt att själv få komma till tals och bemöta felaktiga påståenden, om det är befogat. Rätten till genmäle och beriktigande bör kunna utövas i den kanal, sändning eller program där felaktigheten förekommit eller i program som företaget sänder, bekostar eller svarar för på annat sätt. Utskottet anser att yttrandefrihetsgrundlagen bör ändras så att en tvingande lagstiftning med detta innehåll blir möjlig. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Därmed tillgodoses syftena med motionerna K20 yrkandena 1 och 2 samt K21 yrkande 4.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande beriktigande att riksdagen dels med anledning av motion K20 yrkandena 1 och 2 samt motion K21 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört om rätt till genmäle och beriktigande samt ändring av yttrandefrihetsgrundlagen.
Särskilt yttrande
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Hans Göran Franck, Torgny Larsson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy Söderström (alla s) anför:
I propositionen angående reklamregler anförs som skäl för regeringens förslag följande: "Det är enligt regeringens uppfattning rimligt att ha ett enhetligt regelsystem för all annonsering och för program som bekostas av annan (sponsras) i televisionssändningar under svensk jurisdiktion oavsett distributionsmetod. De regler som nu råder för annonsering i marksänd television beslöts under stor enighet av riksdagen under behandlingen av lagstiftningen om reklam i svensk marksänd television."
Trots detta uttalande läggs i propositionen inte fram något förslag till ett sådant förbud mot åsiktsreklam som finns i radiolagen. Detta är anmärkningsvärt mot bakgrund av vad riksdagen anförde som skäl för radiolagens förbud mot åsiktsreklam i den markbundna televisionen. Riksdagen uttalade då att det är av stor betydelse att olika meningar och åsikter får komma fram i televisionen och att ingen skall kunna utnyttja mediet för att oemotsagd föra fram sina uppfattningar eller förhindra att meningsmotståndare kommer till tals. Riksdagen uttalade vidare att en ordning som innebär att endast de som förfogar över stora ekonomiska resurser kan använda TV-mediet för opinionsbildning och propaganda minskar möjligheterna till en allsidig debatt. Riksdagen fann att detta är till nackdel för demokratin och yttrandefriheten i samhället (1990/91:KU39, rskr. 370).
De skäl som riksdagen anförde för radiolagens förbud mot åsiktsreklam i markbunden television gäller naturligtvis även för satellitsänd television.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot av utskottet.
Bengt Hurtig (v) anför:
Andel europeiska program m.m.
Det finns inget att invända mot förslaget att minst hälften av programutbudet skulle vara producerat i Europa. Det finns emellertid en risk att återstoden av innehållet i alltför hög utsträckning kommer att domineras av amerikanska program. Satellitsändningar bör i stället främja produktioner från tredje världen. Detta skulle öka förståelsen och skulle också bidra till dessa länders ekonomiska utveckling. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.
Regler som hindrar vidarespridning i vissa fall
Om uttryckliga förbud skall bli verkligt effektiva krävs sanktionsmöjligheter. EG-direktivet tillåter regler som hindrar vidarespridning av program som innebär brott mot artikel 22. Samma möjlighet finns enligt EES-avtalet när det gäller alkoholreklam. Regeringens inställning är att redan från början ge upp möjligheten att genomföra dessa sanktioner. Det kan ge de framtida producenterna av program i satellitsändningar felaktiga signaler. Även om många tittare inte skulle beröras av ingripandena kan ett stopp för vidarespridning få en förebyggande och avskräckande effekt. De flesta satellitsändningar tas nämligen emot via kabelnätet och de kabelanslutna tittarna utgör den största och intressantaste kommersiella målgruppen för programproducenterna. Det finns därför mycket som talar för att sanktioner i form av hindrande av vidaresändning skulle ge en god effekt. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning som möjliggör hinder för vidarespridning av program som bryter mot artikel 22 och mot alkoholreklamförbudet.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 1 och 2 borde ha hemställt:
1. beträffande programmaterial som produceras i tredje världen att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K21 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.
2. beträffande hinder för vidarespridning i vissa fall att riksdagen med anledning av motion K21 yrkandena 2 och 3 hos regeringen begär förslag om lagstiftning i enlighet med vad ovan anförts.
Bilaga
3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 7 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
7 §1
I närradiolagen (1982:459) I närradiolagen (1982:459),
och i lagen (1991:2027) om lagen (1991:2027) om
kabelsändningar till kabelsändningar till
allmänheten finns allmänheten och i lagen
ytterligare bestämmelser om (1992:000) om
skyldighet att satellitsändningar av
tillhandahålla inspelningar televisionsprogram till
av radioprogram. allmänheten finns
ytterligare bestämmelser om
skyldighet att
tillhandahålla inspelningar
av radioprogram.
I lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar finns bestämmelser om skyldighet att lämna skrifter och upptagningar till bibliotek eller till arkivet för ljud och bild.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
1 Senaste lydelse 1991:2032.
4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
5 Förslag till Lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror