Lag-Utskottets Betänkande N:o 38 (Betänkande 1872:LU38 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Betänkande N:o 38.

N:o 38.

Ank. till Riksd. Kansli den 4 Maj 1872, kl. 8 e. m.

Betänkande, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Utlåtande
N:o 38, rörande väckt fråga om utarbetande åt nu qrufvestadga.

I omförmälda utlåtande, som blifvit af begge Kamrarne till Utskottet
återremitteradt, hade Utskottet på anförda skäl afstyrkt bifall till en af Herr
A. Grill väckt motion, innefattande hemställan ”att Riksdagen måtte ingå till
Kongl. Maj:t med underdånig anhållan om skyndsamt utarbetande och ”utgifvande
af ny grufvestadga med borttagande af den så kallade inmutarerätten”.

Enligt diskussionsprotokollen, har inom begge Kamrarne den mening
gjort sig gällande, att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion, borde
ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan om eu revision af 1855 års
grufvestadga, i hufvudsakligt syfte att jordegares rätt i förhållande till inmutare
måtte mera än nu är förhållandet blifva tillgodosedd, samt att på samma
gång vissa påpekade brister i författningen måtte afhjelpas; hvarjemte åtskilliga
talare uttryckt den önskan, att inmutningsrätten i afseende på stenkol
måtte utan dröjsmål helt och hållet borttagas, oberoende af revisionsarbetet
i öfrigt; varande i förra hänseendet hufvudsakligen anmärkt: att gällande
grufvestadga icke innehölle erforderliga bestämmelser angående dispositionsrätten
öfver de icke inmutningsbara berg- eller jordarter, såsom eldfast
lera, sandsten, skiffer m. m., som vid skärpning eller grufvedrift anträffades
j att det rådrum af ett ar från mutsedelns utfärdande, som inmutare
både sig förunnadt, innan han behöfde företaga skärpning eller försöksarbete,
vore alltför rymligt; att inmutare, sedan arbetet en gång blifvit påbörjad t,
kunde bevara sin rätt till grufvan blott derigenom, att antingen bergsprängBih.
till Riksd. Brok 1872. 7 Samt. 22 Käft.

Lag-Utskottets Betänkande N:o 38.

ning till en kubikfamn, eller 4 å 5 famnars jordrymning, eller ock annat
grufve- eller grufvebyggnadsarbete, motsvarande 200 dagsverken, årligen på
stället utfördes; att författningen, efter hvad erfarenheten skall visat, lemnade
rum för missbruk i afseende på det s. k. hviloståndet, hvarigenom grufvearbetet
kunde få hvila nästan huru lång tid som helst; att den, som uttagit
en mutsedel, ej hade skyldighet att derom underrätta jordegaren förr än när
skärpningsarbetet skulle företagas, hvadan den sednare under tiden befunne
sig i ett tillstånd af osäkerhet, som svårligen läte förena sig med ett tillbörligt
beaktande af eganderättens helgd; att, ehuru största och bästa delen af
ett hemmans egor kunde genom inmutningar frånhändas jordegaren, författningen
likväl icke stadgade någon skyldighet för grufegare att i förhållande
dertill deltaga i hemmanets ränta och öfriga onera, eller till stamhemmanet
erlägga motsvarande årlig afgäld, på sätt för jordafsöndring i allmänhet är
stadgadt; samt att i författningen erforderliga föreskrifter saknades, huru förfaras
skulle vid tvister emellan jordegare, som begagnade sin rätt att deltaga
i grufvedriften, och inmutaren, angående de för ändamålet nödiga anordningar
i afseende på planen för det gemensamma grufvearbetets bedrifvande. §§t

Hvad särskildt angår stenkol, hafva de talare, livilka yrkat upphäfvande
af inmutningsrätten i afseende på detta slags fyndighet, fästat uppmärksamheten
vid det förhållande, att under sednare åren, till följd af den
bekanta tillgången på stenkolslager i Skåne, flera tusen mutsedlar uttagits å
Skånes bördiga sädesfält. Inmutningarne hade här blifvit en spekulation,
som, derest den finge ohejdadt fortgå, hotade att i betänklig grad skada
jordbruksnäringen. Faran häraf vore i detta fall desto mera gifven, som,
enligt grufvestadgan, utmålsvidden för stenkolsfylödighet?:,vore 25 tunnland,
eller fyra gånger större än den för andra fyndigheter bestämda. I fråga
om stenkol kunde inmutningsrätten numera icke grundas på någon rättighet
till premium för uppfinning, enär kända geologiska förhållanden lemnade tillräcklig
ledning för sökandet efter sådan fyndighet; och likasom genom 1855
års grufvestadga hvarjehanda mineralier och nyttiga fossilier samt berg- och
jordarter upphörde att vidare vara föremål för inmutning, torde tiden således
nu vara inne för lagstiftningen att, fortgående på den redan inslagna
banan, borttaga inmutningsrätten äfven för stenkol.

Utskottet, som finner dessa anmärkningar befogade, anser i||följd deraf
eu mera fullständig revision af grufvestadgan vara af behofvet påkallad; men
som ett sådant arbete måste erfordra längre tid, och frågan om rätt till inmutning
af stenkol är af beskaffenhet att böra med snaraste lösas, får Utskottet
vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte genom underdånig skrifvelse anhålla,

att Kong!. Magt täcktes dels- taga under nådigt öfver -

Lag-Utskottets Betänkande N:o 38.

vägande, huruvida inmutningsrätten i fråga om stenkol
må kunna upphäfvas, och i sådant fall derom utfärda
författning, dels ock i öfrigt, till förekommande af de
olägenheter för jordbruk och jordegare, som inmutningsrätten
enligt gällande grufvestadga medför, låta omarbeta
denna stadga i ofvan angifna syftning, samt till granskning
meddela Riksdagen förslag i ämnet.

Stockholm den 4 Maj 1872.

På Utskottets vägnar:
ERIC SPARRE.

Reservationer:

af herr Grefve Sparre: ”Under obetingadt medgifvande af behofvet åt,
icke blott eu allmän revision af Grufvestadgan, men äfven af enskilda åtgärder
med afseende å inmutningsrätten till stenkol, har jag i sistnämnda
hänseende,

då. stenkol i de aldra flesta länder äro föremål för inmutning;
då icke heller i Sverige något medel bör försummas för erhållande af
detta för vår industri så vigtiga materiel;

då med afseende härå Kong! Maj:t tilläfventyrs torde tveka att alldeles
upphäfva inmutningsrätten till stenkol, helst alla de öfverklagade
olägenheterna möjligen kunna på annat sätt förekommas;

samt vid sådant förhållande ett förklarande från Riksdagens sida icke
torde böra saknas, att Riksdagen jemväl godkänner de inskränkningar i inmutningsrätten
i fråga om nämnda fyndighet till förekommande af men för
jordegare, som Kongl. Maj:t kan finna erforderliga och för ändamålet tillfyllestgörande,
ansett att:

Lag-Utskottets Betänkande N:o 38.

Riksdagen borde i underdånig skrifvelse anhålla, att Kong!. Maj:t
dels täcktes taga i nådigt öfvervägande huruvida inmutningsrätten
i fråga om stenkol må kunna alldeles upphäfvas eller så begränsas
att garantier uppställas emot missbruk deraf till men för jordbrukare
eller jordägare, samt i ena eller andra fallet derom utfärda
nådig författning, dels låta omarbeta Grufvestadgan i öfrigt i syftning
att förekomma missbruk deraf till men så för jordbruket som
bergsbruket”.

af Herr Bibbing: ”Från Utskottet är jag så till vida af afvikande mening,
att jag ej finner tillräckliga skäl för att tillstyrka, det för stenkolsgrufvedrift
andra laga bestämningar böra vara gällande, än för metallgrufvedrift.
Yilligt erkänner jag att, med hänsyn till för handen varande omständigheter,
en skyndsam revision af grufvestadgan, såvidt den beträffar stenkolsgrufvor,
synes af nöden. Ej mindre uppenbart är, att de olägenheter och möjliga
förluster, för hvilka jordägare, å hvars egor stenkolsfyndighet inmutas och
bearbetas, kan vara utsatt, i följd af stenkolslagrens läge, ofta under inegor
och bördig mark, kunna vara mera känbara, än hvad som vanligen må
hafva varit händelsen vid malmfyndigheter, som i de flesta fall funnits på
utegor. Men sådant förhållande synes blott ådagalägga, att nöjaktig ersättning
och trygghet i besittningen af jordegendomen för dess egare oftast
torde komma att böra utgå till högre belopp och vara af ännu större vigt
att på ett med rättvisa och billighet öfverensstämmande sätt regleras, i fråga
om stenkolsfyndigheter, än hvad händelsen är i fråga om andra fyndigheter;
men deremot icke, att det ena eller andra efter andra grunder bör bestämmas
i förra fallet, än i det sednare. Icke heller synes mig slutligen den
omständighet, att stenkol ej är metall, ensam kunna föranleda olika laga bestämningar,
angående det förhållande, hvari stenkols- och malmfyndigheter
lagligen böra anses stå till jordegendom. Tager man deremot hänsyn till
förutsättningarne, arten och omfattningen af de arbeten, grufvedriften vid
stenkol och vid metaller erfordrar, liksom till användningen af produkter i
ena och i andra fallet, båda jemförda med jordbrukskulturen och tänkta i
förhållande till dess produkter — hvilka omständigheter torde kunna räknas
bland afgörande momenter vid en lagstiftning i hithörande förhållanden; —
så förete sig inga väsendtliga olikheter i fråga om stenkol och om metaller.
A ena sidan fordrar grufvedriften, så i ena som i andra fallet, vanligen
långt större kapital, än som af jordegaren kunna anslås åt en binäring i
förhållande till jordbrukskulturen, liksom grufvedriften, med afseende å derför
nödiga insigter och å sjelfva arten af arbetet dervid, ej heller kan räknas
till eller bedrifva s såsom en dylik binäring, utan blir ett yrke för sig.
A andra sidan, och hvad angår produkten af grufbrytningen, gäller likaledes,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

i ena fallet som i det andra, att den ej kan betraktas såsom eller inskränkas
till betydelsen af en biprodukt i förhållande till landtbrukskulturen, utan
till användbarhet och begagnande sträcker sig långt utöfver sistnämnda kulturs
bruk och behof. Under sådana förhållanden kunna visserligen, i följd af olika
omständigheter i särskilda länder och tider, jordegarens rätt och rättsliga
ställning till fyndigheter å hans egor på särskilda sätt af lagen bestämmas;
men något skäl att bestämma denna rätt och det rättsliga förhållandet efter
olika rättsgrunder, i fråga om stenkol och om malmer, synes mig ej förefinnas”.

N:o 39.

Ant till Riked. Kansli den 4 Maj 1872, kl. 8 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion, åsyftande förmånsrätt för
utflyttnings- samt odlings- och håfdeersättningar, som vid
laga skifte bestämmas.

fl»

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad
motion (N:o 30) har Herr IL Bexelius anfört, att då vid laga skifte ofta
inträffade, att en skiftesdelegare lemnar uppodlad och väl brukad jord i utbyte
mot odlingsland, obrukad eller vanhäfdad jord, jemte den ersättning,
hvartill den obrukade eller vanhäfdade jordens i stånd sättande i jemförligt
skick med den förra uppskattas, så fordrade billighet och rättvisa, att ersättningstagaren
borde vara betryggad för äfventyret att till följd af ersättningsgifvarens
obestånd gå miste om ersättningen eller någon del deraf. Sådant
syntes dock ej vara förhållandet, då hvarken förmånsrättsordningen eller konkurslagen
innehölle något stadgande härom. Det läge emellertid i öppen
dag, att betalning för ett hemman tillfallna odlingar, så ock utflyttningser -