Lag om civilt försvar
Betänkande 1994/95:FöU2
Försvarsutskottets betänkande
1994/95:FÖU02
Lag om civilt försvar
Innehåll
1994/95 FöU2
I betänkandet behandlas propositionen 1994/95:7 Lag om civilt försvar samt fyra motioner som väckts med anledning av propositionen.
Sammanfattning
Utskottet föreslår att riksdagen antar propositionens förslag till lag om civilt försvar. I lagen samlas en stor del av de bestämmelser om det civila försvaret som riksdagen har att besluta om. Den innehåller bl.a. regler om kommunernas, landstingens och de kyrkliga kommunernas ansvar inom det civila försvaret. Dessa regler tar främst sikte på frågor om samordning samt skyldigheten att vidta förberedelseåtgärder.
Enligt lagen skall kommunerna få ersättning för sina beredskapsförberedelser. Ersättningen är motiverad av den överföring av uppgifter inom det civila försvaret som skett från staten till kommunerna. Ersättningen skall beräknas med utgångspunkt i bl.a. hur utsatt respektive kommun bedöms vara i krig. I en reservation (c, kds) föreslås att detta ersättningssystem skall tillämpas även på de kyrkliga kommunerna och stiftssamfälligheterna.
Lagen innehåller också bestämmelser om säkerhetskyddet vid kommuner, landsting och kyrkliga kommuner. Bl.a. krävs svenskt medborgarskap för innehav av för totalförsvaret viktiga tjänster vid kommuner och landsting. Miljöpartiets företrädare i utskottet föreslår i en reservation att denna bestämmelse skall utgå.
Lagförslaget innebär vidare att civilförsvaret upphör att existera som statlig organisation. I stället blir befolkningsskydd och räddningstjänst en kommunal uppgift även under höjd beredskap. Benämningen skyddsrumsorter tas bort, och i stället skall skyddsrum och skyddade utrymmen byggas i områden som i krig kan antas bli särskilt utsatta för verkningar av stridsmedel. Skyddade utrymmen skall även byggas i andra utsatta områden. Kommunerna skall bestämma dessa områden i samråd med länsstyrelserna. Utskottet betonar länsstyrelsernas betydelse vid detta samrådsförfarande liksom den nödvändiga länk som de även i andra avseenden utgör mellan statsmakternas övergripande beslut i försvars- och beredskapsfrågor och kommunernas beredskapsplanläggning.
En motion (kds) med förslag om riksdagsuttalanden rörande hemskyddets och länsstyrelsernas uppgifter m.m. föreslås lämnas utan bifall av riksdagen.
Den nya lagen ersätter civilförsvarslagen (1960:74), lagen (1964:63) om kommunal beredskap, lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap m.fl. lagar.
Följdändringar föreslås i ett flertal lagar. Även dessa lagar bör enligt utskottet antas av riksdagen, i ett fall med tillägg av en viss övergångsbestämmelse.
Propositionen
Regeringen har i propositionen föreslagit att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om civilt försvar, 2. lag om ändring i brottsbalken, 3. lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102), 4. lag om ändring i lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella kännetecken, 5. lag om ändring i förfogandelagen (1978:262), 6. lag om ändring i lagen (1982:1004) om skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen, 7. lag om ändring i lagen (1923:116) om hundskatt, 8. lag (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m.,
9. lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål, 10. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift, 11. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176), 12. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410), 13. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter, 14. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10), 15. lag om ändring i polislagen (1984:387), 16. lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m., 17. lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.
Propositionens lagförslag finns intagna som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
1994/95:Fö7 av Annika Nordgren m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen beslutar att begränsningar i mottagandet av asylsökande endast kan fattas av riksdagen,
1994/95:Fö8 av Annika Nordgren m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen avstår 9 kap. 2 § i förslaget till lag om civilt försvar,
1994/95:Fö9 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hemskyddets roll för socialtjänsten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att systematisera redovisningarna om beredskapsläget i kommunerna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om länsstyrelsens roll som stödresurs åt kommunerna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas lednings- och informationsplanering,
1994/95:Fö10 av Anders Svärd (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att de lokala kyrkliga kommunerna liksom stiftssamhälligheterna skall få ersättning för sina beredskapsförberedelser på samma sätt och efter samma principer som föreslås gälla de borgerliga kommunerna och att bestämmelser om detta tas in i 2 kap. 6 § lagen om civilt försvar.
Utskottet
Bakgrund
Det moderna kriget är totalt och drabbar därför hela samhället. Civila och militära resurser måste därför samverka för att stå emot och lindra krigets verkningar. Fredssamhället, dvs. det samhälle som skall värnas genom en försvarsansträngning, utgör samtidigt basen för alla försvarsresurser. Vår beredskap grundas med andra ord på samhällets inneboende förmåga att möta kriser och krig. I krig omfattar totalförsvaret samhällets totala ansträngningar.
Totalförsvaret är sålunda en angelägenhet för hela samhället, vilket i sin tur innebär att såväl statliga myndigheter som kommuner, landsting och kyrkliga kommuner, organisationer, företag och enskilda skall samverka mot en gemensam hotbild i fredstid och under krigsförhållanden.
Tidigare har det svenska totalförsvaret beskrivits som ett maskineri med olika kugghjul, där kuggarna i hjulet har symboliserat det militära försvaret, civilförsvaret, det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret och övrigt totalförsvar. Till övrigt totalförsvar har därvid förts bl.a. hälso- och sjukvården samt post-, tele- och polisväsendet.
En fortgående omvärdering av detta sätt att utifrån organisatoriska utgångspunkter systematisera totalförsvaret har ägt rum sedan slutet av 1970-talet. Man talar numera i stället om att vårt totalförsvar omfattar militära och civila verksamheter som måste upprätthållas för samhällets överlevnad. Detta innebär att en mängd verksamheter måste kunna fungera såväl under kriser som i krig. För att beredskapen att möta hot av skilda slag skall vara god krävs olika typer av förberedelser på såväl civil som militär sida.
Det civila försvaret, som förevarande lagstiftningsärende handlar om, genomgick betydande förändringar av ledningsstrukturen under 1980-talet. Dessa innebar bl.a. att kommunerna fick en mer framträdande roll på lokal nivå. Vidare började man att indela det civila försvaret i funktioner samtidigt som den centrala organisationen ombildades.
Den lagstiftning rörande det civila försvaret som finns i dag har sina rötter i 1930-talets luftskyddslagstiftning och i lagar om utrymning m.m. som tillkom under andra världskriget. År 1944 antogs en civilförsvarslag (1944:536) i vilken huvuddelen av dessa bestämmelser samlades. Enligt den nu gällande civilförsvarslagen (1960:74) utgör civilförsvaret en särskild organisation som på central nivå leds under regeringen av Statens räddningsverk och på regional nivå av civilbefälhavarna och länsstyrelserna. På lokal nivå har kommunerna såsom nyss nämnts fått ett ökat ansvar. Sålunda leder kommunerna verksamheten på lokal nivå vid beredskap och krig. Staten ställer civilförsvarschef med stab till kommunernas förfogande. Även övrig personal samt materiel tilldelas civilförsvaret genom statens försorg. I krig ingår också kommunernas räddningskår i civilförsvarsorganisationen.
I civilförsvarslagen finns bl.a. bestämmelser om civilförsvarsplikt, anordnande av skyddsrum, utrymning och inkvartering, bortflyttnings- och inflyttningsförbud, kommunernas skyldigheter, fastighetsägarnas skyldigheter samt förfoganderätt för civilförsvarets behov.
Bestämmelser om kommunernas, landstingens och de kyrkliga kommunernas beredskapsförberedelser finns, förutom i civilförsvarslagen, också i lagen (1964:63) om kommunal beredskap och lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap. Dessa bestämmelser innehåller bl.a. regler för planläggning, anskaffning av reservanordningar och reparationsberedskap.
Som framgår av det föregående har synen på samhällets beredskapsåtgärder genomgått stora förändringar under det senaste årtiondet. Förändringarna har också i väsentliga hänseenden genomförts i praktiken. I den nuvarande regleringen av det civila försvaret återspeglas emellertid dessa förändringar endast provisoriskt eller inte alls.
Det har därför framstått som angeläget att bringa lagstiftningen i överensstämmelse med de faktiska förändringarna och samtidigt skapa en modern reglering där olika lagar som finns på området sammanförs i så stor utsträckning som möjligt.
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för Försvarsdepartementet i januari 1985 hovrättspresidenten Carl-Ivar Skarstedt att som särskild utredare se över civilförsvarslagstiftningen. Utredningen, som antog namnet CFL-utredningen, hade att överväga om kommunernas verksamhet i totalförsvaret skulle samlas i en författning samt skapa ett regelsystem som bättre än det nuvarande hängde ihop systematiskt och begreppsmässigt (dir. 1985:1). Vidare skulle utredningen klarlägga om krav på svenskt medborgarskap borde gälla för vissa tjänstemän i kommuner och landsting samt sträva efter att förenkla regelsystemet. I tilläggsdirektiv (dir. 1987:38) fick utredningen i uppdrag att också överväga en ny terminologi inom vad som i dag benämns civilförsvar, se över lagen (1960:513) om beredskapstillstånd och övriga författningar som berördes av denna lag samt överväga behovet av ytterligare lednings- och samordningsbestämmelser för totalförsvarets civila del. Utredningen har redovisat resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU 1989:42) Det civila försvaret.
Även utredningen om lednings- och myndighetsorganisationen för försvaret (LEMO) har i delbetänkandet (SOU 1993:95) Ansvars- och uppgiftsfördelningen inom det civila försvaret utrett och behandlat vissa frågor rörande det civila försvaret.
Efter remissbehandlingen av CFL-utredningens betänkande visade sig vissa frågor beträffande förslaget till en ny lagstiftning om det civila försvaret återstå att lösa. Därför bröt regeringen ut den del av betänkandet som gällde förslag till ny lagstiftning om beredskapshöjningar och förelade riksdagen ett förslag till lag om höjd beredskap som antogs av riksdagen år 1992 (prop. 1992/93:76, FöU2, rskr. 83, SFS 1992:1403). Även CFL-utredningens förslag rörande plikttjänstgöring har lyfts ut och behandlas i en särskild proposition om totalförsvarsplikt (prop. 1994/95:6), som behandlas i riksdagen parallellt med detta ärende.
Den här behandlade propositionen vilar på CFL-utredningens förslag i övrigt och på de synpunkter som remissinstanserna har lämnat.
En sammanfattning av CFL-utredningens överväganden och de lagförslag den utarbetat i här relevanta delar är fogade till propositionen som bilagorna 1 och 2.
De lagförslag som regeringen har överlämnat till Lagrådet för yttrande finns i den till propositionen fogade bilagan 4. Lagrådets yttrande över lagförslagen, vilket i huvudsak är av författningsteknisk karaktär, finns i propositionens bilaga 5.
Som en del av sin uppföljning och utvärdering av hur riksdagens beslut har förverkligats har utskottet låtit genomföra en granskning av den kommunala beredskapen. Resultatet av granskningen, som publicerats i rapportserien Utredningar från riksdagen (1993/94:URD 3), har ingått som underlag för utskottets beredning av detta ärende.
Utskottet har berett konstitutions-, skatte-, justitie-, lag-, socialförsäkrings-, arbetsmarknads- och bostadsutskotten tillfälle att yttra sig över propositionen 1994/95:6 Totalförsvarsplikt och den här behandlade propositionen 1994/95:7 Lag om civilt försvar. Socialförsäkringsutskottet har beträffande propositionen 1994/95:7 framfört synpunkter som rör två däri upptagna lagförslag. Yttrandet är fogat till detta betänkande som bilaga 2. Övriga berörda utskott har avstått från att yttra sig.
Lag om civilt försvar
Lagteknisk lösning och grundläggande begrepp Propositionen (s. 6, 47--52, 96)
I propositionen föreslås bl.a. att en stor del av de bestämmelser om det civila försvaret som riksdagen har att besluta om samlas i en ny lag (lagen om civilt försvar). De inledande bestämmelserna (1 kap. 1 §) i förslaget till den nya lagen anger sålunda att denna innehåller bestämmelser om såväl kommunernas och landstingens som de kyrkliga kommunernas ansvar inom det civila försvaret. Reglerna tar främst sikte på frågor om samordning samt skyldigheten att vidta förberedelseåtgärder. Dessa regler är tillämpliga också på områden där själva innehållet i verksamheten vid höjd beredskap regleras av olika speciallagar. Som exempel härpå kan nämnas hälso- och sjukvårdens samt socialtjänstens verksamhetsområden. Som skäl härför anförs att just samordningen av ledning och beredskapsförberedelser mellan olika verksamhetsområden är av avgörande betydelse för att undvika dubbelarbete och dubbelinvesteringar i fred och för att erhålla största möjliga försvarseffekt i krig. Lagen upptar också bestämmelser om hemskydd, verkskydd och befolkningsskydd.
Lagförslaget innehåller inga bestämmelser som riktar sig till myndigheter under regeringen. Dessa frågor avses även fortsättningsvis regleras genom föreskrifter av regeringen.
Propositionen konstaterar att totalförsvarsbegreppet är av grundläggande betydelse för beredskapsplanläggningen. I beredskapsförordningen (1993:242) definieras totalförsvaret som den verksamhet som är nödvändig för att förbereda landet inför yttre hot och för att ställa om samhället till krigsförhållanden. Vidare anges i beredskapsförordningen att totalförsvaret under krigsförhållanden omfattar hela den samhällsverksamhet som då skall bedrivas. Även i andra lagar används begreppet totalförsvaret, dock utan att definieras. Som exempel nämns tryckfrihetsförordningen, riksdagsordningen, brottsbalken och sekretesslagen (1980:100). I propositionen uppges att Militärhögskolan och Försvarets forskningsanstalt har fått i uppdrag att analysera hur innebörden av totalförsvarskonceptet har förändrats över tiden. Detta kan, framhålls det i propositionen, leda till en ny definition av begreppet totalförsvar. Därför tar man inte nu in någon definition av begreppet totalförsvar i lagförslaget.
I propositionen konstateras att det finns oklarheter och missuppfattningar när det gäller begreppen civilförsvar, civilt försvar och den civila delen av totalförsvaret. Det är därför enligt propositionen angeläget att överväga den fortsatta användningen av dessa begrepp.
Beträffande civilförsvarsbegreppet delar propositionen CFL-utredningens uppfattning att detta inte bör utvidgas till att omfatta alla icke-militära verksamheter inom totalförsvaret. Ett på detta sätt utvidgat begrepp skulle, hävdas det i propositionen, med säkerhet leda till sammanblandningar med det som i 1977 års tilläggsprotokoll I till 1949 års Genèvekonvention betecknas som "civil defence" och som till svenska översätts med civilförsvar.
I propositionen föreslås att den del av totalförsvaret som inte är militärt försvar skall sammanfattas med uttrycket civilt försvar eller i bestämd form det civila försvaret. Det understryks att det ofta synonymt använda begreppet totalförsvarets civila del liksom benämningen totalförsvarets militära del har undvikits för att inte skapa oklarhet.
I propositionen framhålls vidare att inte heller det nuvarande begreppet civilförsvar bör användas. Utredningen har föreslagit uttrycket befolkningsskydd och räddningstjänst i dess ställe. I propositionen föreslås att begreppet befolkningsskydd och räddningstjänst löses upp i två begrepp som allt efter behov kan användas separat eller tillsammans. I 1 kap. 2 § i förslaget till lag om civilt försvar anges befolkningsskydd avse åtgärder för att skydda befolkning och civil egendom från krigets verkningar. Räddningstjänst finns definierad i 2 § räddningstjänstlagen, en definition som enligt propositionen måste anses gälla räddningstjänst såväl i fred som i krig.
CFL-utredningens förslag att i lag också definiera den s.k. ansvarsprincipen (den som har ansvaret för en viss verksamhet i fred skall behålla detta ansvar under krig, om verksamheten skall uppehållas då) avböjs i propositionen med motiveringen att en allmän princip av detta slag inte lämpar sig att uttryckas i lagform.
Utskottets bedömning
Utskottet anser det vara riktigt att såsom föreslås i propositionen samla en stor del av bestämmelserna rörande det civila försvaret i en enda lag. Detta ökar överskådligheten och underlättar tillämpningen av bestämmelserna. Den redaktionella och språkliga översyn som samtidigt har vidtagits bidrar också till att skapa en mera lättillgänglig lagstiftning på området. Den nu gällande lagstiftningen är i vissa fall föråldrad och återspeglar inte alltid de faktiska förändringar som under det senaste årtiondet har skett inom det civila försvaret.
Utskottet finner det också lämpligt att på sjuk- och hälsovårdens liksom på socialtjänstens och räddningstjänstens områden reglera lednings- och ansvarsfrågorna i den föreslagna lagen, medan reglerna för själva verksamheterna finns intagna i respektive speciallag.
Av konstitutionella skäl anser utskottet det vara riktigt att den nya lagen om civilt försvar inte belastas med bestämmelser som är riktade till regeringen underställda myndigheter. Propositionens definition av vissa begrepp kan också godtas av utskottet. Utskottet anser dock att det hade varit naturligt att i detta sammanhang också definiera totalförsvarsbegreppet men har förståelse för regeringens uppfattning att man innan så sker bör avvakta resultatet av Militärhögskolans och Försvarets forskningsanstalts pågående arbete rörande totalförsvarskonceptets utveckling.
Såsom framgår av det föregående bör enligt propositionen den s.k. ansvarsprincipen inte regleras i lag, en uppfattning som utskottet också delar. Betydelsen av denna princip bör likväl enligt utskottets mening understrykas i detta sammanhang. I själva verket utgör den grunden för att kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna ikläds ansvaret för sina respektive verksamhetsområden även under beredskap och krig. Detta innebär att de redan i fredstid måste planera så att de även i sådana situationer är i stånd att utöva de delar av den fredstida verksamhet som då skall finnas kvar och när det gäller kommunerna dessutom klara av vissa nytillkomna uppgifter som staten tidigare haft hand om.
Utskottet har ingen erinran mot de bestämmelser som finns intagna i 1 kap. i det framlagda förslaget till lag om civilt försvar.
Beredskapsförberedelser och verksamhet vid höjd beredskap
Propositionen (s. 6--8, 52--64, 96--100)
I propositionens förslag till lag om civilt försvar fastläggs kommunernas, landstingens och de kyrkliga kommunernas ansvar för sina egna beredskapsförberedelser (2 kap. 1 § första stycket) samtidigt som kommunstyrelsens, landstingsstyrelsens och kyrkorådets ansvar för beredskapsförberedelserna inom respektive organisation lagfästs (2 kap. 1 § andra stycket).
Vidare skall kommunen enligt lagförslaget verka för att de statliga myndigheternas, kommunens och landstingets och de kyrkliga kommunernas beredskapsförberedelser på lokal nivå samordnas på ett ändamålsenligt sätt och ges en enhetlig inriktning. Den kyrkliga kommunen skall vid beredskapsplanläggningen samverka även med andra trossamfund -- såväl kristna som icke-kristna -- än Svenska kyrkan (2 kap. 1 § tredje stycket och 2 §).
Stiftsstyrelsen skall verka för ändamålsenlighet i de kyrkliga beredskapsförberedelserna inom stiftet (2 kap. 3 §).
Kommunen, landstinget och den kyrkliga kommunen åläggs enligt lagförslaget också att medverka i utbildning (2 kap. 4 §).
I lagförslaget finns vidare intagen en bestämmelse som lägger fast kommunens skyldigheter att ge de statliga myndigheterna underlag för deras uppföljning och utvärdering av verksamheten på lokal nivå (2 kap. 5 §). Kommunens skyldighet regleras på så sätt att underrättelse sker till den myndighet som regeringen bestämmer. Eftersom uppföljningen och utvärderingen lämpligen bör ske på regional nivå, avser regeringen föreskriva att dessa uppgifter skall lämnas till länsstyrelserna. Det är också länsstyrelserna som skall uppehålla en fortlöpande dialog med kommunerna om beredskapsfrågorna. De centrala myndigheterna skall i sin tur ge länsstyrelserna det underlag som de behöver för att kunna genomföra denna dialog.
I lagförslaget (3 kap.) lagfästs också kommunens ansvar för det civila försvaret inom kommunens område under höjd beredskap.
Kommunstyrelsen, landstingsstyrelsen och kyrkorådet eller motsvarande organ skall inom kommunen, landstinget respektive den kyrkliga kommunen åläggas ansvaret för ledningen av verksamheten under höjd beredskap (3 kap. 1--3 §§).
En kommuns eller ett landstings möjlighet att få hjälp av andra kommuner eller landsting vid stora påfrestningar under exceptionella förhållanden vidgas (3 kap. 5 §).
Motionen
I yrkande 2 i motion 1994/95:Fö9 (kds) framhålls att det är nödvändigt att systematisera de samlade bedömningarna och redovisningarna till de statliga myndigheterna av beredskapsläget i kommunerna.
Motionären understryker också vikten av att länsstyrelserna har de resurser och den kompetens som erfordras för att kunna ge kommunerna det stöd de kan behöva för att kunna genomföra den planering som krävs (yrkande 3).
Motionären anser vidare att kommunerna även måste åläggas att planera för de lednings- och informationssatsningar som ett kris- och krigsläge kräver. Utbildning av förtroendevalda och berörda tjänstemän framhålls också som nödvändig inte minst för att ge ökad uppmärksamhet åt beredskapsplaneringens betydelse (yrkande 4).
Vad sålunda anförts i motionen föreslås riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottets bedömning
Utskottet har ingen erinran mot det framlagda lagförslaget i fråga om beredskapsförberedelser (2 kap. 1--5 §§) och verksamhet under höjd beredskap (3 kap.). Utskottet återkommer i det följande till frågan om ersättning från staten för kommunernas och landstingens beredskapsförberedelser (2 kap. 6 §).
Utskottet vill dock här något uppehålla sig vid länsstyrelsernas roll när ansvaret för beredskapsfrågor i ökad utsträckning överflyttas till den lokala nivån. Frågan har bl.a. aktualiserats i den rapport rörande läge och problem inom den kommunala beredskapens område som utskottet låtit genomföra liksom i yrkandena 2--4 i motion Fö9 (kds).
Rapporten betonar starkt länsstyrelsernas betydelse som stödresurs åt kommunerna i deras beredskapsplanering. Utan ett effektivt stöd från länsstyrelserna anses många mindre kommuner få svårt att svara upp mot de krav som den nya lagstiftningen kommer att ställa på dem. Förändringarna kommer också, framhålls det i rapporten, att medföra omställningar såväl i länsstyrelsernas arbetssätt som i personalens kompetensprofil. Förändringarna kommer också att ställa krav på en precisering och renodling av rollfördelningen mellan länsstyrelserna och de centrala myndigheterna. De senare kommer i ännu högre grad än för närvarande att bli hänvisade till att använda sig av länsstyrelserna som sluss för kontakterna med kommunerna. Slutligen understryks vikten av en förbättrad uppföljning av beredskapsläget i kommunerna. Bl a. betonas behovet att ta fram bättre metoder för uppföljningen.
Liknande synpunkter rörande länsstyrelsernas uppgifter till följd av den nya lagen framförs, såsom framgått av det föregående, i yrkandena 2--4 i motion Fö9 (kds).
Även utskottet vill betona länsstyrelsernas betydelse som en nödvändig länk mellan statsmakternas övergripande beslut i försvars- och beredskapsfrågor och den beredskapsplanering som kommunerna har att ombesörja. Sålunda ankommer det på länsstyrelserna att ge kommunerna förutsättningar för deras beredskapsplanering och stödja dem med råd i planeringsarbetet. Varje kommun skall vidare, som nyss redovisats, hålla länsstyrelsen underrättad om vilka beredskapsförberedelser som vidtagits. Länsstyrelsen har sedan att systematisera och granska det rapporterade beredskapsläget i kommunerna. För att kunna fullgöra dessa uppgifter måste länsstyrelserna självklart ha för ändamålet anpassade resurser till sitt förfogande. Utskottet har inhämtat att regeringen i det återstående arbetet med att utfärda föreskrifter till berörda myndigheter m.m. kommer att beakta synpunkter av det slag som nyss anförts. Därmed blir syftet med motion Fö9 (kds) i allt väsentligt tillgodosett. Något uttalande av riksdagen enligt motionärens förslag är sålunda inte erforderligt, och motionen bör därför avslås såvitt nu är i fråga.
Utskottet vill slutligen i detta sammanhang erinra om att det civila försvarets behov av personal avses tillgodoses genom plikttjänstgöring i den mån som den anställda personalen inte är tillräcklig. Skyldigheten att med plikt tjänstgöra i det civila försvaret regleras i den lag om totalförsvarsplikt som regeringen föreslagit riksdagen att anta i den samtidigt med detta ärende behandlade propositionen 1994/95:6.
Ersättningsskyldighet för staten
Propositionen (s. 7, 61--62, 98--99)
Enligt 2 kap. 6 § i lagförslaget skall kommunerna få ersättning av staten för sina beredskapsförberedelser. Ersättningen skall beräknas med utgångspunkt bl.a. i hur utsatt respektive kommun bedöms vara i krig. Landstingen skall få ersättning för sina kostnader för utbildning som utgör ett led i beredskapsförberedelserna. Ersättningen bestäms och betalas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
I propositionen uppges att enligt ett utarbetat förslag till överenskommelse med Svenska kommunförbundet en årlig ersättning skall utgå med 100 000 kronor per kommun vartill kommer ett tilläggsbelopp om lägst 8 kronor och högst 28 kronor per invånare med hänsyn till kommunernas bedömda utsatthet vid krig enligt en indelning i fem riskklasser. Ersättningen beräknas uppgå till sammanlagt 161,2 miljoner kronor för det första året.
Motionen
I motion Fö10 (c) konstaterar motionären att de kyrkliga kommunerna ställts utanför varje form av ersättning för sina beredskapförberedelser och den därmed sammanhängande utbildningen. Detta är, framhåller motionären, ett avsteg från CFL-utredningens förslag att staten skall betala ersättning också till den kyrkliga kommunen med hälften av kostnaden för beredskapsförberedelser, utbildning och övning i den mån kostnaden är skälig. Denna ersättning skulle enligt utredningen utgå till såväl den lokala kyrkliga kommunen som till stiften.
Motionären pekar på det utvidgade ansvar som lagförslaget innebär för de kyrkliga kommunerna. Enligt 8 kap. 11 § andra stycket blir exempelvis -- till skillnad från dagens förhållanden -- de lokala kyrkokommunerna skyldiga att utöver omsorgen om kommunens egna medlemmar bedriva verksamhet för invånare från andra kyrkliga kommuner och för utlänningar som söker skydd i Sverige. Detta kommer, understryker motionären, att ställa väsentligt ökade krav på bl.a. planeringen av begravningsverksamheten, särskilt som ansvaret på detta område också omfattar såväl andra kristna trossamfunds som icke-kristna trossamfunds medlemmar.
Motionären erinrar vidare bl.a. om att stiftsstyrelsen åläggs att verka för att beredskapsförberedelserna genomförs på ett ändamålsenligt sätt och med enhetlig inriktning. Detta betyder, framhåller han, ett omfattande ansvar för adekvata utbildningsinsatser och en regelbunden övningsverksamhet.
Därför bör enligt motionären de lokala kyrkliga kommunerna liksom stiftssamfälligheterna få ersättning för sina beredskapsförberedelser på samma sätt och efter samma principer som föreslås gälla de borgerliga kommunerna. Bestämmelser med detta innehåll bör tas in i 2 kap. 6 § lagen om civilt försvar.
Utskottets bedömning
Det i propositionen föreslagna ersättningssystemet vilar på tanken att kommunerna skall ersättas för det ansvar för beredskapsplanläggning som förs över till dem från staten. Någon motsvarande överföring till de kyrkliga kommunerna och stiftssamfälligheterna sker inte. I den mån de eljest åläggs nya uppgifter är dessa av obetydlig omfattning. Enligt utskottets mening föreligger sålunda inga skäl att utbetala ersättning till de kyrkliga kommunerna och stiftssamfälligheterna. Några medel för detta finns heller inte avsatta. Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion Fö10 (c) och antar propositionens lagförslag, såvitt nu är i fråga.
Hemskydd och verkskydd
Propositionen (s. 8--9, 65--70, 100--103)
I propositionens förslag till lag om civilt försvar införs bestämmelser om hemskydd (4 kap.). De nya bestämmelserna innebär att hittills tillämpade grunder för hemskyddet blir lagreglerade.
Det framlagda lagförslaget innehåller också bestämmelser om verkskydd (5 kap.). Verkskydd skall organiseras vid anläggningar som har stor betydelse för totalförsvaret, om anläggningarna med hänsyn till sin belägenhet eller verksamhetens art kan antas bli särskilt utsatta vid stridshandlingar. Normalt skall detta ske av den som bedriver verksamhet vid anläggningen.
Motionen
I yrkande 1 i motion 1994/95:Fö9 (kds) framhåller motionären de stora påfrestningar som den kommunala äldre- och handikapporganisationen kommer att utsättas för i ett kris- och krigsläge. För att kommunernas socialtjänst skall kunna fullgöra sina åtaganden under höjd beredskap behöver en noggrann resursinventering göras. Hemskyddspersonalen kan enligt motionärens mening bli en god hjälp i detta arbete. I samarbete med socialtjänsten bör därför hemskyddet få som särskild uppgift att planera för omhändertagande av äldre. Genom att kommunerna får en sammanhållande roll i beredskapsförberedelserna och har att ta initiativet till de samråd som krävs med andra myndigheter är, påpekar motionären, grunden lagd för en god planering av socialtjänstens åtaganden.
Utskottets bedömning
Utskottet har ingen erinran mot vad i det framlagda lagförslaget stadgas om hemskydd (kap. 4) och verkskydd (kap. 5).
Utskottet delar självfallet också uppfattningen i motion Fö9 (kds) att det är viktigt att ha en väl fungerande äldre- och handikappomsorg under höjd beredskap och krig. I storstädernas innerområden, där många gamla lever anonymt med inga eller endast begränsade kontakter med de närboende, finns det redan i fred stora problem när det gäller äldreomsorgen. I en beredskaps- eller krigssituation då svårigheterna mångfaldigas
kan såsom motionären framhåller hemskyddet utgöra en betydelsefull resurs för omhändertagandet av gamla och handikappade liksom för andra uppgifter på socialtjänstens område. Hemskyddsorganisationens karaktär av beredskapsorganisation som träder i funktion först vid höjd beredskap gör det dock svårt att -- såsom motionären synes räkna med -- utnyttja hemskyddet som en resurs för inhämtande av underlag för kommunernas beredskapsplanläggning. Andra möjligheter står dock därvidlag kommunerna till buds, särskilt till följd av den sammanhållande roll den nya lagen ger kommunerna i beredskapsförberedelserna. Genom den skapas förutsättningar för ett fruktbart samarbete med landstingen och andra berörda, inte bara i fråga om socialtjänsten utan också på andra områden där en god kommunal beredskap är angelägen.
Av det anförda framgår att även utskottet ser hemskyddet som en värdefull resurs för socialtjänsten under beredskap och krig. Ett uttalande av riksdagen i frågan enligt motionärens förslag vill utskottet dock inte tillstyrka. Motionsyrkandet bör sålunda avslås av riksdagen.
Skyddsrum och skyddade utrymmen
Propositionen (s. 10--13, 71--76, 103--109)
I propositionens lagförslag finns också bestämmelser om skyddsrum och skyddade utrymmen (6 kap.). Dessa innebär bl.a. att den för närvarande till vissa orter knutna benämningen skyddsrumsort tas bort. I stället föreskrivs att skyddsrum och skyddade utrymmen skall byggas i områden som i krig kan anses särskilt utsatta för verkningar av stridsmedel. Skyddade utrymmen skall också finnas i andra utsatta områden (6 kap. 1 §).
Kommunen skall i samråd med länsstyrelsen bestämma i vilka områden det skall finnas skyddsrum och skyddade utrymmen. Om enighet inte kan nås skall kommunen överlämna frågan till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (6 kap.2 §).
Kommunen skall alltjämt svara för att bygga skydd i befintliga anläggningar m.m. Länsstyrelsen skall dock ha möjlighet att ålägga ägaren av anläggningen att i stället för kommunen vidta nödvändiga åtgärder (6 kap. 13 och 14 §§).
Skyldigheten att underhålla skyddsrum skall kvarstå även om det i området där skyddsrummet finns inte längre skall byggas skyddsrum (6 kap. 15 §). Det öppnas dock en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att besluta att ett utrymme inte längre skall vara skyddsrum (6 kap. 19 §).
Staten och landstingen skall vara skyldiga att anmäla till kommunen när de avser att vidta byggnadsåtgärder, även om de enligt plan- och bygglagen (1987:10) är befriade från att göra bygganmälan (6 kap. 10 §).
I den föreslagna lagen finns också intagen en skyldighet för fastighetsägaren att genom skyltning ge anvisning om var det finns skyddsrum (6 kap. 18 §).
Lagförslaget innehåller också betämmelser om ersättning för att bygga och underhålla skyddsrum och skyddade utrymmen (6 kap. 20--22 §§) och om ersättning till kommunen för vissa kostnader (6 kap. 23 §).
Utskottets bedömning
Bestämmelser om skyddsrum och skyddade utrymmen finns för närvarande i civilförsvarslagen (1960:74). De överförs enligt propositionen till den nya lagen om civilt försvar. Många av dem tas in oförändrade. Bl.a. kvarstår gällande bestämmelser om ersättning för skyddsrumsbyggandet. I andra avseenden görs vissa förändringar i samband med överföringen. Bl.a. skall kommunerna, såsom framgått av det föregående, enligt 6 kap. 2 § i fortsättningen i samråd med länsstyrelserna bestämma i vilka områden det skall finnas skyddsrum samtidigt som begreppet skyddsrumsort försvinner. Detta ger utskottet anledning att på nytt framhålla betydelsen av länsstyrelsernas stöd när det gäller kommunernas arbete med beredskapsfrågorna. Även när det gäller skyddsrumsbyggandet är länsstyrelsernas medverkan av stor betydelse. De har även när det gäller detta område en bättre överblick över planeringsunderlaget och besitter större möjligheter att bedöma skyddsbehoven ur regionalt perspektiv än vad som står den enskilda kommunen till buds.
Utskottet föreslår att riksdagen antar även 6 kap. i propositionens förslag till lag om civilt försvar.
Särskilda skyldigheter för ägare och andra innehavare av egendom m.m.
Propositionen (s. 13--15, 77--79, 109--111)
De nuvarande reglerna i civilförsvarslagen om skyldigheter för fastighetsägare m.fl. tas in i den nya lagen efter en språklig och redaktionell översyn (7 kap.).
I detta sammanhang avskaffas den nuvarande skyldigheten för ägaren av en byggnad eller anläggning att maskera byggnaden. Detsamma gäller ägarens skyldighet att ställa i ordning en skadad bostadsbyggnad. Inte heller bestämmelserna om möjlighet att låta ägare eller nyttjare av en byggnad eller annan anläggning anordna ledningscentral eller annan skyddad uppehållsplats för civilförsvarsorganisationen överförs till den nya lagen. Också skyldigheten för ägaren och innehavaren av en byggnad eller anläggning att lämna civilförsvarsmyndigheten upplysningar om dem som bor eller är verksamma inom byggnaden eller anläggningen avskaffas. Slutligen avskaffas också skyldigheten för ägare av egendom att tåla varje åtgärd som är oundgänglig för att tillgodose ändamål som civilförsvaret har att ombesörja.
Utskottets bedömning
Utskottet har ingen erinran mot att man i det framlagda lagförslaget slopar vissa av de nuvarande bestämmelserna rörande särskilda skyldigheter för ägare och andra innehavare av egendom m.m. som bedömts vara inaktuella. Det är också enligt utskottets mening en behövlig lagteknisk förenkling att slopa vissa särregler som syftar till att med tvång kunna tillgodose det civila försvarets behov i olika avseenden när samma syften bedömts vara tillgodosedda genom bestämmelser i förfogandelagen (1978:262), lagen (1992:1402) om undanförsel och förstöring och räddningstjänstlagen (1986:1102).
Riksdagen föreslås anta även 7 kap. i det föreliggande lagförslaget.
Utrymning och inkvartering m.m.
Propositionen (s. 15--17, 79--85, 111--116)
De nu gällande reglerna om utrymning och inkvartering samt om inflyttningsförbud och bortflyttningsförbud tas in i den nya lagen efter en språklig och redaktionell översyn (8 kap.). Den i tidigare lagstiftning använda termen omflyttning utmönstras och termen bortflyttningsförbud ersätts med utflyttningsförbud.
Andra förändringar är att beslut om inkvarteringsbostad skall meddelas av kommunen och att inkvarteringsvärden har rätt till skälig ersättning av kommunen för upplåtelsen. Om bostaden och dess utrustning skadas i samband med inkvarteringen, skall kommunen betala skälig ersättning. Kommunen skall dock ha rätt att av den inkvarterade kräva återbetalning av vad som utbetalats till inkvarteringsvärden.
De kyrkliga kommunerna skall, såsom berördes i samband med behandlingen av ersättningsfrågan, vara skyldiga att bedriva verksamhet även för dem som kommer till kommunen på grund av beslut om utrymning eller till följd av andra utomordentliga förhållanden.
Kommunernas, landstingens och Statens invandrarverks skyldighet att hjälpa utrymmanden och utlänningar som söker skydd i Sverige skall i fortsättningen helt grundas på socialtjänstlagen (1980:620), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl., varför de nu gällande speciella reglerna om sådan hjälp kan avskaffas.
Utskottets bedömning
Utskottet har ingen erinran mot de i 8 kap. i förslaget till lag om civilt försvar intagna bestämmelserna om utrymning och inkvartering m.m. Den föreslagna lagen bör därför antas av riksdagen även i denna del.
Säkerhetsskydd
Propositionen (s. 17--18, 86--90, 116)
De i lagförslaget intagna bestämmelserna om säkerhetsskydd (9 kap.) ger kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna ansvar för att det hos dem finns ett tillfredsställande säkerhetsskydd i frågor av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt. Bl.a. föreskrivs i 2 § att en befattning hos en kommun eller ett landsting vars innehavare i inte obetydlig omfattning får del av uppgifter som omfattas av sekretess enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100) får innehas endast av den som är svensk medborgare och pålitlig från säkerhetssynpunkt.
Motionen
Motionärerna i motion 1994/95:Fö8 fruktar att 9 kap. 2 § kan tolkas på ett sådant sätt att människor som inte är önskvärda, av olika orsaker, kan beläggas med yrkesförbud som är ganska omfattande. Bestämmelsen skulle enligt motionärernas mening innebära en allvarlig och orimlig begränsning av utländska medborgares rättigheter i Sverige. Paragrafen bör därför enligt motionärernas uppfattning strykas.
Utskottets bedömning
Det är enligt utskottets mening nödvändigt att kommunerna i samband med att de får ansvar för sådan beredskapsplanering som tidigare varit en statlig angelägenhet också åläggs att ha ett säkerhetsskydd som motsvarar det som gäller för statliga myndigheter. Samma krav måste ställas i fråga om personal inom landstingen som i sitt arbete måste få del av centralt och regionalt upprättade planer och analyser av högt sekretessvärde. I linje därmed är det enligt utskottet t.ex. naturligt att ställa samma krav på svenskt medborgarskap för handläggarna av beredskapsplaneringen vare sig denna genomförs av stat, landsting eller kommun. Kravet att vara pålitlig från säkerhetssynpunkt finns redan uppställt i 9 kap. 1 § andra stycket 3. Upprepandet av samma krav med något annorlunda formulering i 2 § motiveras enligt vad utskottet inhämtat av en strävan att i nämnda paragraf sammanhållet ange samtliga krav för innehav av vissa för totalförsvaret betydelsefulla befattningar vid kommuner och landsting.
Med hänvisning till det anförda kan utskottet inte ställa sig bakom förslaget i motion Fö8 (mp) att riksdagen avslår 9 kap. 2 § i förslaget till lag om civilt försvar. Riksdagen bör sålunda avslå motionen och anta lagförslaget såvitt gäller de i 9 kap. intagna bestämmelserna om säkerhetsskydd.
Utskottet vill i detta sammanhang notera att det framgår av propositionen att frågan om lagreglering av säkerhetsskyddet för närvarande är under översyn av en särskild utredning, Säkerhetsskyddsutredningen (Ju 1993:09). Resultatet av utredningens arbete kan leda till en ny lag om säkerhetsskydd. Enligt propositionen kan därför bestämmelser om säkerhetsskydd i lagen om civilt försvar tämligen snart komma att ersättas av en sådan lag.
Straff, överklagande av beslut och ikraftträdande m.m.
Propositionen (s. 18--20, 90--95, 117--120)
I 10 kap. lagförslaget finns bestämmelser om påföljder och vite m.m. Bestämmelserna innebär att straffen för grova brott enligt den nya lagen skärps, medan straffet för vissa brott som begås i fredstid mildras. I några fall införs straff även för oaktsamma handlingar. Vid vägran att tillåta besiktning av byggnad eller anläggning skall fortsättningsvis vite användas i stället för som i dag straff.
Regler om överklagande tas in i 11 kap. i den nya lagen. Reglerna görs därvid mer överskådliga än i tidigare lagstiftning.
Om inte annat sägs i lagen skall beslut av en kommun överklagas till länsstyrelsen och länsstyrelsens beslut till den centrala myndighet som regeringen bestämmer.
Beslut rörande bl.a. frågor om byggande av skyddsrum och skyddade utrymmen samt föreläggande av vite skall överklagas till länsrätt.
Möjligheten att överklaga inskränks något i förhållande till vad som gäller i dag.
Regeringen skall endast pröva överklaganden av beslut där regeringens prövning kan sägas vara av särskild vikt, såsom när ett politiskt ställningstagande från regeringen framstår som nödvändigt.
Den föreslagna lagen om civilt försvar avses träda i kraft den 1 juli 1995. Genom lagen upphävs följande lagar:
civilförsvarslagen (1960:74), lagen (1964:47) om krigshjälp, lagen (1964:63) om kommunal beredskap, lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m.m., lagen (1973:861) om lokal kristidsförvaltning,
lagen (1976:276) om provisoriska bestämmelser om statsbidrag till kommuner för vissa civilförsvarskostnader, lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap.
Utskottets bedömning
Utskottet har ingen erinran mot det framlagda lagförslaget såvitt gäller de under rubrikerna Straff m.m. (10 kap.) och Överklagande av beslut (11 kap.) intagna bestämmelserna. Inte heller i fråga om bestämmelserna om lagens ikraftträdande den 1 juli 1995 och lagförslagets övergångsbestämmelser ger utskottet anledning till erinran. Lagförslaget bör alltså även i dessa delar antas av riksdagen.
Ändringar i vissa lagar
I propositionen framläggs förslag om 16 lagändringar (yrkandena 2--17). Socialförsäkringsutskottet har i sitt yttrande berört två av dessa. Det gäller propositionens förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter och till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. Utskottet uppehåller sig inledningsvis vid dessa båda lagförslag.
Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter
Propositionen (s. 38, 122)
I den föreslagna lagen föreskrivs att 2 kap. 4 § första stycket 7 i lagen om socialavgifter skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1995.
Socialförsäkringsutskottet har i sitt yttrande pekat på behovet att i en övergångsbestämmelse ange att den upphävda bestämmelsen fortfarande skall tillämpas på ersättning som avser tid före ikraftträdandet.
Utskottets bedömning
Utskottet delar socialförsäkringsutskottets bedömning av behovet av den angivna övergångsbestämmelsen. Riksdagen bör sålunda anta lagförslaget med ett tillägg av den innebörd som socialförsäkringsutskottet har föreslagit.
Lag om ändring av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.
Propositionen (s. 42, 123)
I regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. har införts en ny 25 § av följande lydelse.
Regeringen får meddela särskilda föreskrifter som avviker från denna lag, om Sverige är i krig eller krigsfara eller det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara.
Motionen
Motionärerna i motion 1994/95:Fö7 (mp) anser att det kan krävas ett snabbt beslut om att kraftigt öka eller underlätta mottagandet av asylsökande och att det därför kan finnas en vinst i att regeringen kan fatta ett sådant beslut. Ett beslut som innebär att mottagandet minskas eller de asylsökandes situation på annat sätt försämras bör däremot endast få fattas av riksdagen. Därigenom kan beslutet föregås av en debatt där alla riksdagspartierna kommer till tals.
Utskottets bedömning
Med anledning av motion Fö7 (mp) konstaterar socialförsäkringsutskottet i sitt yttrande bl.a. att den föreslagna nya paragrafen innebär ett bemyndigande för regeringen att under däri angivna förhållanden avvika från bestämmelserna i lagen om mottagande av asylsökande m.fl., nämligen bestämmelser om sysselsättning eller bistånd till asylsökande och vissa andra utlänningar. Socialförsäkringsutskottet framhåller vidare att regeringen med stöd av detta bemyndigande inte kan begränsa antalet utlänningar som får skydd här i landet. Däremot är det möjligt för regeringen, anför socialförsäkringsutskottet, att bl.a. i fråga om utlänningars inresa och vistelse i landet samt avlägsnande från landet enligt 4 § utlänningslagen (1989:529) meddela föreskrifter att gälla i krig, vid krigsfara som Sverige har befunnit sig i. En föreskrift om utlänningars avlägsnande från landet som har meddelats i andra fall än då Sverige är i krig skall dock underställas riksdagen inom viss tid.
Socialförsäkringsutskottet anser att motion Fö7 (mp) får anses tillgodosedd med vad socialförsäkringsutskottet har anfört om lagförslagets innebörd.
Försvarsutskottet delar socialförsäkringsutskottets bedömning och föreslår att riksdagen avslår motion Fö7 (mp) och antar lagförslaget.
Övriga lagändringar
Beträffande övriga i propositionen framlagda förslag till lagändringar (yrkandena 2--12, 14--16) har inga yttranden inkommit från andra utskott. Inte heller försvarsutskottet har någon erinran mot de föreslagna lagändringarna. De bör sålunda antas av riksdagen.
I yrkande 8 i propositionen, som gäller förslag till antagande av en lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m., är lagens benämning ofullständig. I utskottets hemställan till riksdagen är lagen angiven med den rätta benämningen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ersättningsskyldighet för staten att riksdagen med avslag på motion 1994/95:Fö10 antar regeringens förslag till lag om civilt försvar såvitt avser 2 kap. 6 §,
res. 1 (c, kds)
2. beträffande krav på svenskt medborgarskap m.m. att riksdagen med avslag på motion 1994/95:Fö8 antar regeringens förslag till lag om civilt försvar såvitt avser 9 kap. 2 §,
res. 2 (mp)
3. beträffande lagen om civilt försvar i övrigt att riksdagen antar regeringens förslag till lag om civilt försvar, i den mån förslaget inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,
4. beträffande uttalande om hemskyddets uppgifter inom socialtjänsten att riksdagen avslår motion 1994/95:Fö9 yrkande 1,
5. beträffande uttalande om länsstyrelsernas roll i kommunernas beredskapsplanering m.m. att riksdagen avslår motion 1994/95:Fö9 yrkandena 2--4,
6. beträffande lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter med den ändringen att följande övergångsbestämmelse införs: Den upphävda bestämmelsen tillämpas fortfarande i fråga om ersättning som avser tid före ikraftträdandet,
7. beträffande lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. att riksdagen med avslag på motion 1994/95:Fö7 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.,
8. beträffande övriga lagförslag att regeringen antar regeringens förslag till dels lag om ändring i brottsbalken, dels lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102),
dels lag om ändring i lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella kännetecken,
dels lag om ändring i förfogandelagen (1978:262),
dels lag om ändring i lagen (1982:1004) om skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen,
dels lag om ändring i lagen (1923:116) om hundskatt,
dels lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m.,
dels lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål,
dels lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,
dels lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
dels lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
dels lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
dels lag om ändring i polislagen (1984:387),
dels ock lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.
Stockholm den 29 november 1994
På försvarsutskottets vägnar
Arne Andersson
I beslutet har deltagit: Britt Bohlin (s), Iréne Vestlund (s), Arne Andersson (m), Christer Skoog (s), Sven Lundberg (s), Karin Wegestål (s), Anders Svärd (c), Ola Rask (s), My Persson (m), Birgitta Gidblom (s), Håkan Juholt (s), Olle Lindström (m), Annika Nordgren (mp), Åke Carnerö (kds), Rolf Gunnarsson (m) och Eva Flyborg (fp).
Reservationer
1. Ersättningsskyldighet för staten (mom. 1)
Anders Svärd (c) och Åke Carnerö (kds) anser
dels att den del av utskottets anförande som på s. 11 börjar med "Det i" och slutar med "i fråga." bort ha följande lydelse:
Såsom motionären i motion Fö10 (c) påpekat föreslog CFL-utredningen att ersättning skulle utgå till de borgerliga kommunerna och de kyrkliga kommunerna och stiften enligt samma ersättningsnorm.
Utskottet finner det mot denna bakgrund anmärkningsvärt att de lokala kyrkliga kommunerna liksom stiftssamfälligheterna enligt lagförslaget inte får ersättning för sina beredskapsförberedelser på samma sätt och efter samma principer som föreslås gälla för de borgerliga kommunerna. Även de kyrkliga kommunerna och stiftssamfälligheterna får såsom motionären exemplifierar ökade uppgifter som motiverar att ersättning utbetalas även till dem. Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motion Fö10 (c) bör bifallas och 2 kap. 6 § lagen om civilt försvar ändras så att den ersättning som enligt propositionen skall utgå till kommuner även skall kunna utbetalas till kyrkliga kommuner och stiftssamfälligheter. I likhet med vad som genomförts beträffande de borgerliga kommunerna får därefter förhandlingar föras mellan berörda parter rörande ersättningens storlek.
dels att utskottets hemställan i moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande ersättningsskyldighet för staten att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till motion 1994/95:Fö10 antar regeringens förslag till lag om civilt försvar såvitt avser 2 kap. 6 § med den ändringen att paragrafen erhåller följande såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse.
2 kap.6 §
Regeringens förslag Reservanternas förslag
Staten skall betala ersättning till kommunerna för kostnaderna för beredskapsförberedelserna enligt detta kapitel. Ersättningen skall bestämmas med utgångspunkt i varje kommuns utsatthet och risker i krig.
Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning på kyrkliga kommuner och stiftssamfälligheter.
Staten skall betala ersättning till landstingen för kostnaderna för sådan utbildning som utgör ett led i beredskapsförberedelserna.
Ersättningarna bestäms och betalas ut av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
2. Krav på svenskt medborgarskap m.m. (mom. 2)
Annika Nordgren (mp) anser
dels att den del av utskottets anförande som på s. 16 börjar med "Det är" och slutar med "sådan lag" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening föreligger det risk att den i 9 kap. 2 § i förslaget till lag om civilt försvar intagna bestämmelsen kan tolkas på sådant sätt att människor som av olika orsaker anses inte önskvärda beläggs med yrkesförbud. Bl.a. måste berörda befattningshavares pålitlighet från säkerhetssynpunkt bedömas utan vägledning av personalkontroll enligt personalkontrollkungörelsen eftersom denna inte avses göras tillämplig vid kommuner och landsting. Nämnda pålitlighetskrav finns visserligen uppställt också i 9 kap. 1 § andra stycket 3., som övertagits från de föreskrifter som gäller säkerhetsskyddet vid statliga myndigheter. Enligt utskottets mening bör man mot bakgrund av vad nyss anförts dock inte återupprepa kravet i en helt ny bestämmelse. När det gäller kravet på svenskt medborgarskap vill utskottet i likhet med motionären framhålla att detta kan framstå som en allvarlig och orimlig inskränkning av utländska medborgares rättigheter i Sverige.
Enligt propositionen ser en utredning (Säkerhetsskyddsutredningen) för närvarande över personalkontrollförfarandet liksom frågan om lagreglering av säkerhetsskyddet hos myndigheter m.m. Resultatet av detta utredningsarbete kan leda till att ett förslag om en ny lag om säkerhetsskydd inom en nära framtid kommer att föreläggas riksdagen. Enligt utskottets mening bör riksdagen i avvaktan därpå inte nu anta ifrågavarande, för varje berörd enskilds anställningsförhållanden avgörande lagbestämmelse.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motion Fö8 (mp) bör bifallas och propositionen avslås såvitt gäller 9 kap. 2 §.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande krav på svenskt medborgarskap m.m. att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fö8 avslår regeringens förslag till lag om civilt försvar såvitt gäller 9 kap. 2 § samt beslutar att 9 kap. 3 § i förslaget skall betecknas 9 kap. 2 §.
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
2.1 Förslag till lag om civilt försvar
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
2.2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken Bilaga 1
Bilaga 1
2.3 Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102) Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella kännetecken Bilaga 1
2.5 Förslag till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262) Bilaga 1
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:1004) om skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen Bilaga 1
Bilaga 1
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1923:116) om hundskatt Bilaga 1
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m. Bilaga 1
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift Bilaga 1
2.11 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176) Bilaga 1
2.12 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) Bilaga 1
2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter Bilaga 1
2.14 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) Bilaga 1
2.15 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) Bilaga 1
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. Bilaga 1
2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. Bilaga 1
Socialförsäkringsutskottets yttrande 1994/95:SfU3y Bilaga 2
Totalförsvarsplikt m.m.
Till försvarsutskottet
Försvarsutskottet har den 25 oktober 1994 beslutat bereda bl.a. socialförsäkringsutskottet tillfälle att yttra sig över propositionerna 1994/95:6 Totalförsvarsplikt och 1994/95:7 Lag om civilt försvar inom utskottets beredningsområde.
Utskottet begränsar sitt yttrande till följande lagförslag som tillhör utskottets beredningsområde: lagförslagen 2.10, 2.14, 2.15, 2.24 och 2.27 i proposition 1994/95:6 och lagförslagen 2.13 och 2.17 i proposition 1994/95:7.
Utskottet yttrar sig också över motion 1994/95:Fö7 av Annika Nordgren m.fl. (mp) som berör lagförslag 2.17 i proposition 1994/95:7.
Utgångspunkter för utskottets bedömning
I de följdändringar som föreslås på socialförsäkringsutskottets område används till övervägande delen uttrycket "tjänstgöring enligt lagen (1994:000) om totalförsvarsplikt" eller liknande. Av avgörande betydelse för utskottets bedömning är därför vilka personer som kommer att omfattas av detta begrepp, och utskottet vill inledningsvis göra några kommentarer om förslagen till lag om totalförsvarsplikt och lag om möjlighet för kvinnor att fullgöra värnplikt eller civilplikt med längre grundutbildning samt de övergångsbestämmelser som föreslås till dessa lagar.
Lagen om totalförsvarsplikt föreslås ersätta värnpliktslagen (1941:967), lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, lagen (1981:292) om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m.m. och lagen (1984:272) om skyldighet för civilförsvarspliktiga att tjänstgöra utanför civilförsvaret. Lagen ersätter också vissa bestämmelser i civilförsvarslagen (1960:74). Civilförsvarslagen upphävs dock först genom den i proposition 1994/95:7 föreslagna lagen om civilt försvar, som inte kommer att reglera plikttjänstgöring.
Enligt förslaget till lag om totalförsvarsplikt fullgörs sådan plikt som värnplikt, civilplikt eller allmän tjänsteplikt. Civilplikt kan fullgöras med antingen längre grundutbildning än 60 dagar eller kortare grundutbildning om högst 60 dagar.
Genom övergångsbestämmelser "översätts" begrepp inom nuvarande system till begrepp inom det nya systemet. Beträffande lagens 4 och 5 kap. (Fullgörande av värnplikt och civilplikt samt Gemensamma bestämmelser för värnplikten och civilplikten) anges i punkt 14 ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna att äldre bestämmelser om tjänstgöringen gäller för dem som vid lagens ikraftträdande har påbörjat utbildning enligt värnpliktslagen m.fl. lagar.
Övergångsbestämmelserna tycks enligt sin ordalydelse innebära att fr.o.m. den 1 juli 1995 själva tjänstgöringsskyldigheten regleras endast i lagen om totalförsvarsplikt. Detta motsägs emellertid av vad som anges i den allmänna motiveringen i proposition 1994/95:6 (se avsnitt 10 Ikraftträdande m.m. s. 157 f.). Där anges bl.a. att "den som påbörjat en tjänstgöringsperiod före ikraftträdandet inte skall anses fullgöra värnplikt eller civilplikt enligt den nya lagen så länge tjänstgöringsperioden varar". Enligt regeringen skall av samma skäl inte heller den nya lagen om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. bli tillämplig för dessa personalkategorier.
Socialförsäkringsutskottet har från Försvarsdepartementet erfarit att avsikten har varit att det fr.o.m. den 1 juli 1995 bara skall finnas en tjänstgöringsskyldighet, nämligen den som följer av lagen om totalförsvarsplikt. Av punkt 14 ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna skall endast följa att äldre bestämmelser tillämpas i fråga om utbildningstidens längd, beräkning av tjänstgöringstid m.m. Socialförsäkringsutskottet anser att lagförslagen bör tolkas i enlighet härmed. Detta innebär att med person som fullgör tjänstgöring enligt lagen om totalförsvarsplikt avses -- såvitt avser tjänstgöring fr.o.m. den 1 juli 1995 -- även den som dessförinnan påbörjat utbildning enligt värnpliktslagen eller lagen om vapenfri tjänst. Detsamma gäller den som dessförinnan påbörjat utbildning enligt civilförsvarslagen, lagen om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m.m. eller lagen om skyldighet för civilförsvarspliktiga att tjänstgöra utanför civilförsvaret.
Den föreslagna lagen om möjlighet för kvinnor att fullgöra värnplikt eller civilplikt med längre grundutbildning skall ersätta lagen (1980:1021) om militär grundutbildning för kvinnor. I 5 § nya lagen anges att kvinnan efter viss inskrivning omfattas av samma bestämmelser som en man som skrivits in för motsvarande grundutbildning med stöd av lagen om totalförsvarsplikt. Begreppet "tjänstgöring enligt lagen (1994:000) om totalförsvarsplikt" måste därför tolkas så att det även omfattar grundutbildning för kvinnor vilken fullgörs enligt den här behandlade nya lagen.
Den äldre lagen om kvinnlig militärutbildning skall dock gälla för den som antagits till grundutbildning före ikraftträdandet den 1 juli 1995. Detta måste innebära att en kvinna som antagits till militär grundutbildning före den 1 juli 1995 fullgör tjänstgöring enligt den äldre lagen tills grundutbildningen är färdig. Hon omfattas således inte av begreppet "tjänstgöring enligt lagen (1994:000) om totalförsvarsplikt".
Följdändringar i proposition 1994/95:6
De lagändringar som föreslås inom utskottets beredningsområde är avsedda att vara en teknisk anpassning till förslagen till lag om totalförsvarsplikt och lag om möjlighet för kvinnor att fullgöra värnplikt eller civilplikt med längre grundutbildning. Avsikten är, enligt vad som anges i propositionen, att den krets som kan tänkas ha eller komma att ha anspråk på förmåner e.dyl. grundade på dessa lagar inte skall förändras på något sätt.
Med hänvisning till vad utskottet ovan angivit som utgångspunkter för sin bedömning innebär förslagen till lagändringar i många fall en korrekt och samtidigt lämplig översättning av begrepp inom den nuvarande ordningen till begrepp inom det nya systemet. Dessa förslag kommenteras därför inte närmare. Utskottet vill därvid nämna att en ytterligare utgångspunkt har varit att begreppet "omedelbart anslutande repetitionsutbildning" inte skall förekomma i det nya systemet.
I några avseenden har utskottet dock synpunkter på lagförslagen, och utskottet vill göra följande kommentarer.
Lagförslag 2.10: Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL)
3 kap. 5 §
I paragrafens tredje stycke anges vissa förhållanden som inte får leda till en sänkt sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Bl.a. gäller att SGI:n inte får sänkas då den försäkrade fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår militär grundutbildning för kvinnor.
I lagförslaget har grundutbildning som är kortare än 60 dagar undantagits. Sådana kortare utbildningar är i dag SGI-skyddade eftersom SGI:n inte skall sänkas för den som avbryter sitt förvärvsarbete eller minskar sin arbetstid för kortare tid än sex månader i följd. Enligt utskottets mening är det lämpligt att det redan i 3 kap. 5 § tredje stycket anges att all tjänstgöring enligt den nya lagen om totalförsvarsplikt är SGI-skyddad.
3 kap. 15 §
Enligt lagförslaget kommer sjukpenning varken att utges för korta grundutbildningar eller för repetitionsutbildning. Detta innebär en ändring i sak eftersom en civilförsvarspliktig för närvarande har rätt till sjukpenning och följaktligen också rätt till tillfällig föräldrapenning (4 kap. 18 § AFL jämförd med 3 kap. 15 § AFL).
För civilförsvarspliktig föreskrivs i stället i 8 § förordningen (1976:1011) om förmåner till civilförsvarspliktiga att dagpenning inte utgår för dag för vilken denne har sjukpenning eller föräldrapenning enligt AFL.
Utskottet förutsätter att den som inom det nya systemet genomgår kort grundutbildning får rätt till dagpenning även vid sjukdom och tillfällig vård av barn. Den föreslagna lagändringen tillstyrks därför.
Övergångsbestämmelser
Utskottet föreslår att det i en övergångsbestämmelse anges att äldre bestämmelser i 3 kap. 5 § fortfarande tillämpas på kvinnor som övergångsvis genomgår grundutbildning enligt nuvarande lag.
Pensionsgrundande inkomst omfattande dagpenning som erhållits vid tjänstgöring enligt äldre lagar kan komma att fastställas först under år 1996. Utskottet föreslår därför en övergångsbestämmelse om att äldre bestämmelser i 11 kap. 2 § fortfarande skall tillämpas på dagpenning som avser tid före ikraftträdandet.
Lagförslag 2.14: Lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd
I 12 och 13 §§ lagen om statligt personskadeskydd finns särskilda bestämmelser för den som skadats under grundutbildning eller därtill omedelbart anslutande repetitionsutbildning. Enligt 12 § skall sjukpenning och livränta inte beräknas till lägre belopp än som där anges. Samma ersättningsunderlag skall enligt 13 § ligga till grund för särskild sjukpenning som kan utges i vissa fall, t.ex. vid sjukdom som någon har ådragit sig under utryckningsmånaden eller månaden därefter.
De nämnda bestämmelserna är i dag inte tillämpliga på den som fullgör civilförsvarsplikt. Enligt utskottets mening bör bestämmelserna även i fortsättningen begränsas till de långa grundutbildningarna, dvs. "grundutbildning som överstiger 60 dagar". Samtidigt bör orden "och omedelbart anslutande repetitionsutbildning" strykas, eftersom sådan inte längre skall förekomma. Utskottet föreslår att försvarsutskottet lägger fram ett eget förslag till ändrad lydelse av dessa lagrum i enlighet härmed.
Det är viktigt att de som tjänstgjort enligt äldre lagar har kvar sitt personskadeskydd för såväl redan inträffade skador som skador som visar sig därefter och som skall anses vara ådragna under den s.k. skyddstiden. Vidare bör efterskyddet i form av särskild sjukpenning enligt 13 § finnas kvar. Utskottet föreslår därför att det i övergångsbestämmelser anges att äldre bestämmelser fortfarande tillämpas på tjänstgöring före ikraftträdandet.
Kvinnor som genomgår militär grundutbildning och vissa andra grupper omfattas av det statliga personskadeskyddet enligt föreskrifter i förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd. Om begränsningar kommer att göras i förordningen kan regeringen föreskriva att personskadeskyddet fortfarande gäller för tidigare tjänstgöring. Genom förordningen kan personskadeskyddet även efter juni 1995 omfatta kvinnor som fullgör grundutbildning enligt den nuvarande lagen om militär grundutbildning för kvinnor. Med hänsyn till att den ideella ersättningen i dessa lägen bör lagregleras (se lagförslag 2.15 nedan) föreslår utskottet emellertid att det redan i övergångsbestämmelser till ändringen i lagen om statligt personskadeskydd anges att de nya bestämmelserna även tillämpas på kvinnor som genomgår utbildning enligt äldre lag.
Lagförslag 2.15: Lag om ändring i lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada m.m.
Även här bör klargöras att äldre bestämmelser fortfarande tillämpas på skada som någon har ådragit sig vid tjänstgöring före ikraftträdandet.
Som ovan nämnts har regeringen i förordning föreskrivit att personskadeskyddet omfattar kvinnor som genomgår militär grundutbildning. Beträffande ersättning vid ideell skada m.m. hänvisas emellertid i själva lagen, 1 § andra stycket, till tjänstgöring enligt lagen om militär grundutbildning för kvinnor. Utskottet anser att det övergångsvis därför bör anges att de nya bestämmelserna även tillämpas på den som tjänstgör enligt den då upphävda lagen.
Lagförslag 2.24: Lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare
Hänvisningen i 9 § till vissa delar av 3 kap 15 § AFL bör avslutas med "m.m.", eftersom tjänstgöring enligt lagen om totalförsvarsplikt bara är en del i hänvisningen.
Utskottet vill samtidigt föreslå redaktionella ändringar i paragrafen till följd av tidigare riksdagsbeslut. Således bör hänvisning inte längre göras till 3 kap. 4 a §, eftersom detta lagrum upphört att gälla vid utgången av februari 1993 (prop. 1992/93:129, bet. 1992/93:SoU12, rskr. 1992/93:132, SFS 1993:50). Vidare bör, efter en ändring fr.o.m. den 1 april 1993 i 3 kap. 10 § AFL, hänvisningen till detta lagrum avse andra och inte tredje stycket (prop. 1992/93:31, bet. 1992/93:SfU9, rskr. 1992/93:157, SFS 1992:1702).
Lagförslag 2.27: Lag om ändring i studiestödslagen (1973:349)
Enligt 8 kap. 1 a § får regeringen föreskriva att ränta inte skall utgå på studielån under den tid då låntagaren fullgör grundutbildning enligt värnpliktslagen eller lagen om vapenfri tjänst. Förslaget innebär att sådana föreskrifter fr.o.m. den 1 juli 1995 även får omfatta kvinnor som genomgår militär grundutbildning. Utskottet har inget att erinra häremot. Enligt utskottets mening är det rimligt att föreskrifterna skall kunna omfatta även kvinnor som övergångsvis tjänstgör enligt äldre lag. Detta bör framgå av en övergångsbestämmelse.
Lagförslaget i övrigt innebär inte någon ändring i sak. Även dessa bestämmelser bör övergångsvis tillämpas på kvinnor som tjänstgör enligt äldre lag.
Proposition 1994/95:7
Två lagförslag hör till utskottets område. I anslutning till lagförslag 2.17 tas också motion Fö7 upp.
Lagförslag 2.13: Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter
Ändringen innebär slopandet av en bestämmelse om att arbetsgivaravgift inte skall erläggas på viss ersättning för tjänstgöring i verkskydd. I en övergångsbestämmelse bör anges att den upphävda bestämmelsen fortfarande tillämpas på ersättning som avser tid före ikraftträdandet.
Lagförslag 2.17: Lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.
Enligt en ny paragraf i lagen om mottagande av asylsökande m.fl. får regeringen meddela särskilda föreskrifter som avviker från denna lag, om Sverige är i krig eller krigsfara, eller det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara.
I motion Fö7 av Annika Nordgren m.fl. (mp) anför motionärerna att det kan krävas ett snabbt beslut om att kraftigt öka eller underlätta mottagandet av asylsökande och att det därför kan finnas en vinst i att regeringen kan fatta ett sådant beslut. Enligt motionärerna bör dock beslut om minskning av mottagandet eller på annat sätt försämring för asylsökande endast få fattas av riksdagen, och motionärerna anser att riksdagen bör besluta i enlighet härmed.
I proposition 1994/95:7 (s. 85) anförs att de särskilda reglerna om bistånd åt asylsökande som finns i lagen om mottagande av asylsökande m.fl. gäller även under höjd beredskap. Regeringen bör dock -- i likhet med vad som följer av socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen -- ha möjlighet att meddela särskilda föreskrifter som avviker från lagens bestämmelser om landet kommer i krig eller krigsfara eller det råder utomordentliga förhållanden som hänger samman härmed. I fråga om omhändertagande av utlänningar som söker skydd i Sverige skall den beredskap som Statens invandrarverk har för att i en krissituation kunna ordna flyktingmottagning efter i huvudsak samma principer som i fred utnyttjas så långt det är möjligt. Regeringens möjlighet att utfärda särskilda bestämmelser är avsedd att träda in i situationer när den normala organisationen inte förmår möta exceptionellt stora strömmar av flyende.
Utskottet konstaterar att den föreslagna nya paragrafen innebär ett bemyndigande för regeringen att i de angivna situationerna avvika från bestämmelserna i lagen om mottagande av asylsökande m.fl., nämligen bestämmelser om sysselsättning för och bistånd till asylsökande och vissa andra utlänningar. Regeringen kan inte med stöd av detta bemyndigande t.ex. begränsa antalet utlänningar som får söka skydd här i landet. Däremot kan regeringen -- bl.a. i fråga om utlänningars inresa och vistelse i landet samt avlägsnande från landet -- enligt 12 kap. 4 § utlänningslagen (1989:529) meddela föreskrifter att gälla i krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller krigsfara som Sverige har befunnit sig i. En föreskrift om utlänningars avlägsnande från landet som har meddelats i andra fall än då Sverige är i krig skall dock underställas riksdagen inom viss tid.
Med vad ovan anförts om lagförslagets innebörd kan enligt utskottet motion Fö7 anses tillgodosedd. Utskottet tillstyrker lagförslaget.
Stockholm den 15 november 1994
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Maj-Inger Klingvall
I beslutet har deltagit: Maj-Inger Klingvall (s), Margareta Israelsson (s), Maud Björnemalm (s), Margit Gennser (m), Bengt Lindqvist (s), Rune Backlund (c), Anita Jönsson (s), Gustaf von Essen (m), Sigge Godin (fp), Lennart Klockare (s), Ulla Hoffmann (v), Sven-Åke Nygårds (s), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kds), Mona Berglund Nilsson (s) och Margareta E Nordenvall (m).