Kvalitet i förskolan, m.m.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande. Ett nytt barntillägg i studiemedelssystemet föreslås i budgetpropositionen och är mycket efterlängtat. Detaljerna för hur tillägget ska utformas är inte klart i dagsläget, och det får vi anledning att återkomma till. Studenttillvaron är långtifrån anpassad efter ett liv med barn i dag. Jag har som tidigare student på en lång utbildning kombinerad med en daglig tillvaro som förälder till tre barn känt av svårigheterna för att få dessa världar att gå ihop. Det är inte bara att man inte lever samma studentliv som många andra utan i stället skyndar sig hem efter föreläsningar och seminarier för att hämta barn på dagis, laga mat, tvätta och läsa läxor och att lärosätenas planering och beredskap att ge scheman är mer anpassade efter en student utan familj än en som måste lämna tidiga besked till förskolan om vilka hämtningstider som gäller. Nej, det handlar om att få tillvaron att gå ihop rent ekonomiskt, att inte behöva gå i väg varje kväll och helg för att arbeta extra och därmed få ännu svårare att få ihop vardagen. I dag är många äldre, över 30, när de studerar och har redan eller får barn under utbildningstiden. Det här är en jämställdhetsfråga. Det är ofta kvinnor som blir drabbade av bristerna, och vi vill väl att alla ska ha samma möjligheter att studera. Ett viktigt steg på vägen är att införa ett barntillägg. Personligen sympatiserar jag med Kristdemokraternas motion om att det bör fördelas per barn i stället för student. Jag hoppas att det kan utformas på just det sättet när vi ska diskutera detaljerna. Miljöpartiet har en långsiktig vision om att kraftigt höja bidragsdelen. Det skulle avsevärt förbättra den ekonomiska situationen för de studerande, men det behövs omfattande åtgärder redan i dag för att förbättra situationen för studenter vad det gäller anpassning till socialförsäkringssystemen. Vi i Miljöpartiet anser att den svenska välfärden ska omfatta alla i vårt land. Studenter är tyvärr i dagens läge en i mångt och mycket oskyddad grupp. Man tar en risk när man studerar i dag, och man får stora skulder. Vi anser att det finns gränser för hur stor risk man ska ta. Ett land med bra utbildningar och många som vill gå de här utbildningarna är ett rikt land. Vi kan inte begära att människor ska behöva leva på en väldigt knapp nivå på grund av att de är studenter eller att vissa grupper, såsom föräldrar, inte ska kunna studera på grund av sin privatekonomi. Vi måste se till att visionen om livslångt lärande stämmer med våra trygghetssystem. I det sammanhanget är det ett problem att studera när man inte betraktas som fullvärdig medborgare liksom de förvärvsarbetande när det gäller trygghetssystemen. Arbetslinjen fungerar i dag inte fullt ut och är ett omodernt system. Det här behöver ses över ytterligare. Jag håller med Jan Björkman om att det begränsas av ekonomiska realiteter, men det är viktigt att peka på de här problemen och vilja arbeta för en förändring och påbörja det arbetet. Vi har från Miljöpartiet förslag på hur det här ska ske, och det återkommer vi till när vi behandlar motionsyrkanden senare under riksdagsåret. Vi har också förslag på ett helt reformerat studiemedelssystem i motioner från i år som vi kan återkomma till, men jag skulle kortfattat vilja säga att vårt förslag handlar om ett nytt studiemedelssystem för att skapa ett mer flexibelt system utan alla begränsningar som finns i dag. Vi anser att det ska finnas många olika möjligheter till lärande. Som individer har vi olika förutsättningar, intressen och viljor. Därför måste det finnas ett brett utbud av alternativ så att varje människa kan hitta en plattform för utveckling som passar just honom eller henne. Dagens studiemedelssystem är för stelt. Så gott som varje detalj är reglerad. Det handlar om hur många terminer och veckor man kan få bidrag och lån, hur gammal man får vara, hur stor inkomst man får ha av arbete vid sidan om, hur många månader per år man kan få studiemedel, hur mycket man maximalt kan få ut i månaden och så vidare. Miljöpartiet efterlyser ett mer flexibelt system som ger individen ökat inflytande över sin egen situation. Vi vill att man i stället fastställer ett totalbelopp för lån och bidrag som finns tillgängligt för varje student. Detta totalbelopp kan studenten sedan själv friare förfoga över, och man kan då välja hur fort eller långsamt man vill spendera de pengarna. Ett system av det här slaget kan ge människor ökade möjligheter till inflytande och styrning över sitt eget liv. En student med tre barn lever under helt andra förutsättningar än en 19-åring som bor hemma hos sina föräldrar, men båda ska kunna leva drägligt under studietiden. Det skulle vara intressant om övriga partier är beredda att diskutera ett sådant helt nytt system som går att göra med samma totalbelopp som i dag. Till dess att vi har ett i grunden reformerat studiesystem, i enlighet med vad jag har sagt, har vi sett behov av en rad reformer som vi nu i budgeten har fått gehör för hos regeringen och Vänsterpartiet. Tillgängligheten till utbildning behöver förbättras genom att man underlättar för äldre att studera. Det kan handla om att maxåldern för studiemedel höjs. I dag är det möjligt att få studiemedel längst till det år man fyller 50. Det kan också handla om att avskaffa den så kallade ålderstrappan som innebär att rätten till studielån successivt begränsas från och med det år man fyller 41. Utrymme för reformer för att underlätta för äldre att studera ges nu i budgetpropositionen för 2005, men det är faktiskt inte bara reformer för äldre som det ges utrymme för. Jag vill peka på ett ytterligare väldigt viktigt förslag som ingen tidigare har nämnt. Vi anser att det är orimligt att man inte ska ha möjlighet att avsluta en längre utbildning som man har påbörjat när man kanske bara har en eller två terminer kvar. Herr talman! I dag är rätten till studiemedel begränsad till maximalt tolv terminer. För att få dispens från den här regeln krävs synnerliga skäl. Det är en mycket hård begränsning, och det är väldigt sällsynt att dispens ges. Det finns nu förslag i budgetpropositionen om att skrivningen ska ändras, så att dispens i stället ges om särskilda skäl finns. Det är ett mycket mildare krav som ger betydligt bättre förutsättningar för studenter att få studiemedel under hela sin utbildningstid.

Herr talman! Tänk om jag hade fått skriva en proposition om kvalitet i förskolan. Då skulle jag ha skrivit om barnen i Sveriges alla segregerade bostadsområden och om våra möjligheter att förändra deras situation. Jag skulle ha beskrivit hur små barns förmåga till inlärning bättre skulle tas till vara. Jag skulle ha visat på medicinsk vetenskap som bevisar att det är lättast att tillägna sig kunskap i de tidigaste åren, och jag skulle ha exemplifierat pedagogiska vägar för att dämpa ljudnivån på förskolorna. Men nu fick jag inte skriva propositionen, utan det fick Lena Hallengren göra, och hon missade det mesta. Lyckligtvis fick Socialdemokraterna inte majoritet för att tvinga på kommunerna "nattis". Sedan blev det nästan ingenting kvar av propositionen. Förskolan kommer inte att förbättras med den ändring av skollagen som föreslås eller med förslaget till fördelning av statsbidraget. Herr talman! Vi moderater tycker att all utbildning och barnomsorg är viktig, och inte minst viktig är förskolan. Här grundläggs mycket i barnens liv, och det är ett gyllene tillfälle att förbereda barnen för skolan och bygga på med de bitar som saknas i barnens språkutveckling samt genom leken locka fram lust för matematik och problemlösning. Barn är så olika och har så olika förutsättningar att tillgodogöra sig skolans undervisning, men med en genomtänkt pedagogik kan man under förskoletiden förbereda barnen inför skolan och också kompensera för vad en del barn inte får med sig hemifrån. Alltfler elever lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper i läsning, skrivning och räkning. Därför är det viktigare än någonsin att vi tränar dessa färdigheter. Skolan ska hinna med så mycket mer, och tyvärr är lärare lite som vi politiker. De har svårt att prioritera bort det gamla när riksdag, kommun eller skolledning inför nytt. Därför ägnas numera mindre tid åt grundläggande färdigheter än det gjordes tidigare. Vi moderater, herr talman, vill införa en frivillig, pedagogisk barnskola för 3-6-åringar där de under lekfulla former får lära sig grunderna i att läsa, skriva och räkna. Barnskolan ska vara kostnadsfri och frivillig för barnen under 15 timmar i veckan men obligatorisk för kommunerna. För att vara framgångsrik ska man alltid starta tidigt, sade Lena Hallengren den 12 november. Det är just därför vi moderater vill införa en barnskola. Kunskapsinhämtning måste starta tidigt om människorna ska bli framgångsrika. Många undersökningar bekräftar att det är språket som är nyckeln till integrationen i Sverige. Därför måste särskild hänsyn tas till de barn som inte har svenska som modersmål, och stödundervisning ska sättas in redan under förskoletiden. Det är idiotiskt att göra som en del kommuner gör, nämligen att skjuta på det problemet tills barnet kommer till skolan. Många kommuner hänvisar till resursbrist, och så tar de bort talpedagoger och speciallärare från förskolan. Men dels kostar det mer att åtgärda bristerna längre fram, dels utsätter man tidigt barnens självförtroende för det oerhörda som handlar om att känna att man inte duger och att man inte hänger med sina kamrater. Till denna barnskola riktar vi hela personalförstärkningen, de 6 000 nya tjänsterna, som är budgeterade under de kommande tre åren. Social, motorisk och intellektuell mognad är individuell. Barn utvecklas inte i samma takt. Ett år är en mycket lång tid i en sex- eller sjuårings liv. Skillnaden i mognad mellan ett barn som är fött i januari och ett barn som är fött i december kan vara mycket stor. Därför är flexibel skolstart något som gynnar barnen, både dem som mognar sent och dem som mognar tidigt. Skälen som Lena Hallengren anger för att säga nej till försöket är mycket märkliga. Tror Socialdemokraterna verkligen att flexibel skolstart skulle innebära ett problem för eleverna när de börjar på gymnasiet? Tror ni verkligen att det tar exakt lika lång tid för alla elever att tillgodogöra sig skolans mål? Då skulle ju dagens situation inte finnas. Varför har vi i så fall 25 % som inte klarar grundskolan? De har ju alla gått där i minst nio år. Barn är olika, och familjer är olika. Det som passar en familj passar inte en annan. Men många reformer, inte minst maxtaxan, försöker tvinga in alla barn och familjer i samma modell. Vi vill öka alternativen och mångfalden. Därför inför vi ett vårdnadsbidrag som utgår med 3 000 kr skattefritt per månad för de barn som är mellan ett och tre år och som inte utnyttjar kommunalt finansierad barnomsorg. Kommunerna borde åläggas att informera sina kommuninvånare om vilka alternativ som finns inom barnomsorg, förskola, förskoleklass, den kommande barnskolan och skolan. Om man surfar runt på de svenska kommunernas hemsidor kan man se stora skillnader i dag. En del har utmärkt information, medan andra inte har någon alls. Ofta hittar man förklaringen till skillnaderna i det utbud som finns i kommunen. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1, men står även bakom våra andra reservationer.

Herr talman! Den proposition som behandlas här beskrivs kortsiktigt med några rader: Fatima leker med lego. Man kan nästan se henne framför sig. Hon har blå klänning och röda strumpbyxor. Med båda händerna gräver hon i en legolåda. Håret hänger ned över henne. Så tittar hon upp och säger besviket: Här finns ju bara gubbar. Här finns bara legogubbar, inga tjejer att leka med. Så tittar hon sig runtomkring och ser att där är inga gubbar alls. Det är bara kvinnor och tjejer som jobbar i förskolan. Jag är bekymrad över jämställdhetssituationen i förskolan. Jag tycker att det är en brist som mycket väl skulle kunna ha tagit en ganska stor portion av en proposition som handlar om kvalitet i förskolan. Men jag tror också att det finns anledning att vara ödmjuk. Det finns inga enkla snabba lösningar på det här problemet. Men några tankar kan man väl bjuda på. Jag tror att vi måste uppvärdera förskolan. Jag tror att det är det första och viktiga steget, att se att förskolan är väldigt viktig. Vi måste uppvärdera förskollärarna så att mer än 2 % av dem som jobbar i förskolan kan vara män. Jag tror nämligen att det tyvärr finns ett ganska tydligt samband mellan värderingen av ett yrke och hur många män som finns där. Det handlar också om att lyfta fram de goda exempel som finns runtom i vårt land och i andra länder. Kanske handlar det ännu mer om att förstå att förskolan är en spegel av samhället i övrigt, att vi män och pappor måste ta större ansvar och större utrymme i barnens liv. Detta borde vara centralt i en proposition om kvalitet i förskolan, men det är det tyvärr inte. På s. 59 står att regeringen avser att följa hur jämställdheten utvecklas. Man anser att det borde vara en central aspekt i kommunernas förskoleuppdrag. Man anser att det är angeläget att kommunerna uppmärksammar behovet av insatser, och man inväntar en jämställdhetsdelegations delbetänkande december 2004. Nu har det delbetänkandet kommit. Jag ska med stort intresse lyssna på statsrådets anförande, där jag förväntar mig en del konkreta förslag på hur man ska stärka jämställdheten i förskolan. Jag vet att förskoleministern förbereder en konferens i morgon om jämställdheten i förskolan. Så det ska bli väldigt intressant att få höra vilka konkreta förslag som kommer. Kanske är de stora grupperna en anledning till den bristande jämställdheten. Kanske hinner man helt enkelt inte med att lägga de aspekterna på förskolan. Jag tror att de stora grupperna i förskolan är ett huvudproblem. Det har med jämställdheten att göra. Vi fick skrämmande siffror om bullernivån i förskolan bara för någon vecka sedan. I Skåne hade 7 förskolor av 190, tror jag, en bullernivå som på en annan arbetsplats skulle ha krävt att man hade hörselskydd. På en förskola! De stora grupperna gör att fler och fler barn är i behov av särskilt stöd. Det innebär naturligtvis också att man har svårt att hinna med de pedagogiska ambitionerna. Allting här sammantaget innebär att barnen som börjar i förskolan är sämre förberedda än de annars skulle behöva vara. Vilka drabbas värst? Det är självklart de som har störst behov av en bra pedagogisk verksamhet tidigt i livet. Propositionen om kvalitet i förskolan beskriver läget i verkligheten ganska bra. Det handlar om, står det, att 3 % av grupperna har 26 barn eller flera. Hela 15 % av grupperna har 21 barn eller flera. När man sedan tittar vidare ser man inga konkreta beslut som lovar att vi nästa år inte ska ha barngrupper med 26 barn eller flera. Vi läste i DN, i dag tror jag, om en stadsdel i Stockholm där man inte använt de pengar som kommit från staten till att minska barngrupperna. Det finns flera kommuner runtom i landet som ser det på det sättet. Folkpartiet tror att det är nödvändigt med maxgrupper och tydliga nationella regler för ökad personaltäthet. Det skulle inte behövas om vi levde i den bästa av världar. Men vi vet att det inte är pedagogiska eller sociala behov som styr hur stora grupper man har i förskolan. Det är snöda ekonomiska förutsättningar. Detta leder oss också in på att se vilka stora skillnader vi har mellan olika kommuner. Det är otroligt stora skillnader när det gäller allt från vilka gruppstorlekar man har till att se hur många barn det är per personal. Det är skillnader som gör att vi inte kan prata om en likvärdig förskola i dag. Den kommun som satsar mest på förskolan satsar mer än dubbelt så mycket per barn jämfört med den kommun som satsar minst. Herr talman! De senaste åren har man flyttat fram de pedagogiska positionerna i förskolan. Den har fått en egen läroplan, och det tycker jag är jättebra. Nu är det viktigt att lägga mycket kraft på att fullt ut genomföra de ambitionerna och ta till vara barns fantastiska inlärningsförmåga tidigt i livet. Folkpartiet tycker att vi ska ha en väldigt hög pedagogisk ambition. Kanske vi inte ska ta några jättekliv de närmaste åren, men varje litet steg kan leda ganska långt. Vi skulle gärna se att man satte upp ett nytt mål med sikte på att två tredjedelar av dem som jobbar i förskolan ska vara förskollärare och att förskollärarna ges ett än tydligare pedagogiskt ansvar. Det handlar om att satsa mer på språkträning. Det behövs för de barn som har särskilt stort behov av att få lära sig det svenska språket. Det handlar om att sätta upp tydligare mål för förskolan och kanske också införa mål att uppnå så att vi kan se att den enskilda individen lär sig mer. Det finns förskolor runtom i Sverige som infört mål att uppnå. Regeringen gör allt, tillsammans med Skolverket, för att stoppa dem. Jag tycker att det är fel väg att gå. Låt eleverna blomma! Kvalitetssatsning är att se att det också behövs mer av valfrihet. Vi behöver mer möjligheter för föräldrar och barn att välja den verksamhet som passar dem själva. Det fanns stora förhoppningar på den proposition som skulle läggas fram om kvalitet i förskolan. Men, som Margareta Pålsson var inne på tidigare, blev det inte så mycket av det. När Fatima tittar upp och besviket säger att det bara fanns legogubbar och inga legotjejer i kartongen, hur möts hon då? Möts hon av förskollärare som har tid att förklara varför det ser ut som det gör och att det faktiskt ser ut så i samhället också? Möts hon av en förskollärare som ritar lite grann på gubben så att det blir lite mer likt en tjej? Möts hon av en förskollärare som har en liten kassa så man kan köpa nya legobitar? Eller har hon oturen att gå i en förskola där bullernivån är så hög att ingen hör det hon säger, eller där ingen har tid att hjälpa henne? Jag tror att det är i de här små mötena som kvalitet i förskolan avgörs. Det är så otroligt viktigt att man tar krafttag för att minska grupperna och ser till att alla barngrupper blir mindre. Man ska inte acceptera att barn som är två tre år gamla ska gå i grupper med 26 barn. Det är också viktigt att man höjer förskollärarnas status. Herr talman! Folkpartiet har flera reservationer i detta ärende. De skulle alla göra sig alldeles utmärkt som regeringspolitik, men jag nöjer mig så länge med att yrka bifall till reservationerna 16 och 35.

Herr talman! Debatten i dag handlar om våra barn och hur de ska tas om hand när de är mellan ett och sex år. Det vore inte så långsökt att tänka sig att diskussionen då skulle kretsa omkring vilka behov som är viktigast att tillfredsställa i de olika åldrarna mellan ett och sex år och vilken roll föräldrarna har i det sammanhanget. Men nu är vi i den svenska riksdagen, och då är barnomsorg lika med förskola. Är det i första hand strukturerat lärande som en ettåring behöver? Vill föräldrarna att deras ettåringar ska börja skolan? Nej, de flesta föräldrar efterfrågar och anser att vad ettåringarna behöver är trygghet, närhet, kontinuitet och få vuxna omkring sig. Trots det är majoriteten i riksdagen nu på väg att omvandla dagis till skola fullt ut. De hade till och med tänkt sig att ettåringarna skulle kallas för elever, men det blev för absurt till och med för Socialdemokraterna. Eller var det opinionen emot som blev för stark? Skolverket har redan varnat för att förskolan håller på att bli för mycket av vanlig skola och att det inte är bra för barnen. Men regeringen och tydligen också Folkpartiet, hörde vi nyss, är beredda att gå på i ullstrumporna som om ingenting hänt. En omsorgsform för alla barn från ett års ålder är det tydliga målet. Opinionsyttringar från småbarnsföräldrar i form av namninsamlingar och kommunala folkomröstningar för större valfrihet viftas lättvindigt bort. Familjepolitik i ordets rätta bemärkelse håller på att mönstras ut helt. Att få känna sig unik och ovillkorligt älskad är ett av människans djupaste behov, och det behovet måste tillfredsställas under de allra första åren. Det kan ingen politiker i världen ändra på. Enligt FN:s barnkonvention är det föräldrarna som har huvudansvaret för att tillfredsställa barnens behov, men det är statens uppgift att ge dem praktiska och ekonomiska möjligheter att göra det. Så här står det i FN:s barnkonvention: Konventionsstaterna är övertygade om att familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället. Kristdemokraterna anser att Sverige inte lever upp till barnkonventionen på den här punkten. Anledningen är att här är det staten och inte föräldrarna själva som bestämmer hur barnen ska tas om hand. Styrningen sker inte med juridiskt tvång utan med ekonomiska styrmedel, och de kan vara minst lika starka. Sedan ett par år tillbaka finns det trots allt en majoritet här i riksdagen som vill ge föräldrarna större frihet att välja barnomsorg för sina barn. Det är alltså en beställning från riksdagen till regeringen att utforma ett system som ger föräldrarna större handlingsfrihet och möjlighet att på ett bättre sätt än i dag kombinera omsorgen om de egna barnen med studier eller förvärvsarbete. Lena Hallengren har vid flera tillfällen lovat att svaret på riksdagens begäran ska komma i förskolepropositionen. Den har ju skjutits framåt, och så kom den till slut. Då visade det sig att det var ett tomt löfte. Det fanns inga förslag i propositionen som skulle underlätta för föräldrar som vill förlänga ledigheten några månader eller något år. Det fanns inga förslag om förbättrade förutsättningar för familjedaghemmen, som är en så efterfrågad barnomsorgsform, i stället regler som snävar in deras överlevnadsmöjligheter. Samma sak är det med de öppna förskolorna som också hotas av sotdöd. Deras betydelse är erkänd och omvittnad, särskilt av ensamstående föräldrar. Eftersom föräldrar och barn möts tillsammans där, ger det möjlighet att bygga upp nätverk med andra föräldrar samtidigt som barnen får lek och stimulans tillsammans med andra barn och vuxna under några timmar. Det fanns inget förslag om fri etableringsrätt för den som uppfyller kraven och vill starta och driva en förskola. På punkt efter punkt leder regeringens politik till minskade möjligheter för föräldrarna att ordna omsorgen om sina barn på det sätt som passar dem bäst. Det vore intressant att få ett enda exempel på hur Lena Hallengren själv anser att hon och regeringen svarat upp mot riksdagsmajoritetens krav på större valfrihet. Jag har inte hittat något i den här propositionen. Också när det gäller kvaliteten i förskolan är propositionen en besvikelse. För att barnen ska trivas och må bra måste varenda förskola ha hög kvalitet. Med det menar Kristdemokraterna i första hand små barngrupper och hög personaltäthet. Det går inte att hävda att något slags genomsnitt är tillräckligt bra, att någonstans här och där finns det en grupp som är lagom stor till exempel, därför att barnen mår dåligt i för stora grupper. Då fungerar varken omsorg eller lärande som det är tänkt, hur duktig personalen än är, och det går ut över barnen. Det fanns inga konkreta förslag i propositionen om hur stora barngrupperna ska vara. Kristdemokraterna anser att det ska få vara max 12 barn i smågruppsgrupperna och max 15 i åldersgruppen tre till fem år. Med vår politik, som skulle ge extra barndagar till föräldrarna efter föräldraförsäkringens slut och ett kommunalt vårdnadsbidrag, skulle det vara möjligt, därför att då skulle trycket på framför allt småbarnsgrupperna minska. Med regeringens politik är det dessvärre en utopi, och detta går ut över barnen. Jag yrkar bifall till reservationerna 3, 34 och 35.

Herr talman! Att vara förälder och få ihop vardagspusslet är inte alltid så lätt. Tiden är en knapp resurs för många småbarnsföräldrar. Att kunna kombinera arbete och familjeliv är ofta rätt så bökigt. I Centerpartiet arbetar vi med en politik där vi försöker att göra det lättare för familjerna att få ihop vardagspusslet och vardagen, lättare att få ihop och kombinera familjelivet, vardagslivet och arbetslivet. Vi vill ha ett ökat självbestämmande och en ökad valfrihet i familjepolitiken så att man ska kunna få mer tid tillsammans med sina barn. Vår politik är raka motsatsen till Socialdemokraternas och Vänsterns politik som är mycket mer kollektivt utformad vad gäller familjepolitiken, den tänkta kvoterade föräldraförsäkringen, som vi fått höra talas om, och en förskolepolitik som motsätter sig mångfald. Vänsterns lösningar gör att det blir en större intolerans mot individuella lösningar, något som vi behöver mer av, absolut inte mindre. Vi i Centerpartiet vill också att alla familjer ska ha en valfrihet och ett självbestämmande, och det förutsätter en mångfald av barnomsorgsformer. Barnomsorgen ska ge utrymme för nytänkande och olika former av tjänster som är anpassade till efterfrågan så att de passar varje enskild familjs unika behov. Då ska det finnas förskolor i kommunal regi, familjedaghem, kooperativ och andra typer av lösningar. Det är också viktigt att det erbjuds öppna förskolor runtom i kommunerna. De olika omsorgsformerna ska vara kostnadsneutrala för den enskilda familjen, annars blir det ingen riktig valfrihet. Makten över barnomsorgen ska också flyttas från staten och kommunpolitikerna till föräldrarna - de som vet bäst och känner till sin situation bäst. För att underlätta familjernas vardagspusslande och öka valfriheten vill vi förbättra mångfalden och kvaliteten i förskolan. Ett sätt att göra det är att införa det som kallas för etableringsfrihet. Det innebär att de förskolor som uppfyller kraven som finns enligt lag ska ges tillstånd att bedriva förskoleverksamhet. Så fungerar det ju för de fristående skolorna. Också förskolorna ska kunna få de resurser som behövs för att bedriva verksamheten. Kommunerna blir helt enkelt skyldiga att ge bidrag till fristående förskolor, precis som vad gäller friskolorna. Men det vill inte Socialdemokraterna. Det enda som står i propositionen om ökad valfrihet och mångfald är att det är viktigt. Det står inte så mycket mer. Den innehåller inga riktiga texter och inga riktiga förslag. Hur kommer det sig egentligen att valfriheten får råda inom skolan medan det inte ska få vara någon etableringsfrihet och valfrihet inom barnomsorgen? Är det så att det här är första steget och att man sedan vill gå vidare och också förbjuda friskolorna runtom i landet? Herr talman! Regeringens proposition är ganska torftig på innehåll, som vi har fått höra här tidigare. Den kommer inte med många nya konkreta förslag om hur kvaliteten i förskolan ska förbättras. Det är ganska lustigt eftersom propositionen heter just Kvalitet i förskolan . Jag undrar vad regeringen och Socialdemokraterna egentligen menar med det, för den största delen av innehållet i propositionen är hänvisningar till vad man har tänkt ska komma någon gång i framtiden, inte vad man har för förslag just nu. Egentligen är det ju ganska konstigt att man lägger fram en proposition över huvud taget utan direkt innehåll. Det står ju ingenting om hur man vill förbättra och utveckla jämställdheten. Det står ingenting om hur man vill få fler manliga förebilder i förskolan. Det står ingenting om den mångkulturella förskolan med till exempel modersmålsundervisning under förskoletiden. Det står ingenting om den ökade flexibiliteten, om en bättre trygghet för barnen och en bättre miljö för både barn och vuxna. Detta är väldigt konstigt eftersom förskolan behöver mer stöd och mer hjälp. Den omfattar ju fler och fler barn. Enligt Kommunförbundet vet vi också att trycket på förskolorna kommer att öka i och med den babyboom som är och har varit. Det är viktigt att vi har en förskola som håller hög kvalitet, att alla barn får den tid och det utrymme de behöver i utvecklingen och att leken också sätts i centrum för barnen. Hittills har ju regeringen inte givit kommunerna tillräckliga förutsättningar för att kunna genomföra en högkvalitativ förskola. Reform efter reform har sjösatts från socialisternas sida utan att man har kunnat skicka med tillräckligt med pengar och resurser. Det har lett till sämre möjligheter för kommunen att utveckla sina verksamheter. Ekonomi och utveckling har halkat efter mer för varje år. Vi vet också att barngrupperna många gånger är långt större än vad som är bra för barnen. Vi vet att bristen på förskollärare är mycket stor och att det är svårt för kommunerna att få tag på utbildad personal. Av den personal som finns på förskolorna är knappt hälften utbildade pedagoger. Många förskollärare känner också att de är pressade. Personalen sliter för att det ska fungera, för att vardagen på förskolorna ska gå ihop. Många föräldrar är oroliga för att deras barn inte får den omsorg och den utveckling som de ska ha. Att regeringen försöker komma i kapp med lärarbristen är ju bra. Men den lösning man har tänkt sig är ganska svår att genomföra. Dels vet vi att riktade bidrag av den här typen ofta slår ganska snett. Vi vet också att det inte finns utbildad personal att få tag på. Knappt 1 000 förskollärare per år tror man att det kommer att komma ut från lärarhögskolorna. Min fråga till förskoleministern är: Hur har man tänkt sig med de här 6 000 nya förskollärarna? Vilka är det som ska göra detta eftersom det inte riktigt finns några utbildade pedagoger? Vilka andra typer av lärare vill man ha? Herr talman! Det är viktigt att det är ett bra samspel mellan förskola och skola och att det finns en flexibel övergång de två emellan. Centerpartiet har föreslagit en flexibel skolstart. Det handlar om att eleven ska börja skolan när den är mogen kunskapsmässigt och erfarenhetsmässigt, och inte efter den ålder man har. Vi vill ha en mer elevanpassad skola, och vi ser att det här är en del av vägen dit. Den flexibla skolan öppnar också upp för den enskilda elevens unika förutsättningar och möjligheter och ingenting annat. Det finns ju ett par kommuner som har testat det här med flexibel skolstart. Det fungerar mycket bra. Kommunförbundet är också positiva. Alla inblandade parter ser det här som en naturlig utveckling av den nya skolan. De enda som inte verkar se den utvecklingen är ju Socialdemokraterna och Vänstern. Lena Hallengren säger till och med att hon tänker stoppa den försöksverksamhet som finns. Ingen ska ens få försöka och se om det här är bra för eleverna och deras utveckling. Det är inte bra med mer flexibilitet. Det är inte bra med mer individuella lösningar. Jag börjar fundera: Hur långt får man gå egentligen i totalstyre i Sverige? Herr talman! Med fakta i ryggen om kommunernas ekonomi, bristen på utbildad personal och en önskan om mångfald i barnomsorgen, en flexibel sådan, ser man att det krävs en hel del förändringar. Vi vill stärka kommunernas ekonomi så att de klarar av behovet av barnomsorg framöver. Det behövs också en hel del mer personal inom förskolan för att den ska fungera. Vi behöver se över utbildningen framöver så att fler känner sig lockade att bli förskollärare. Vi vill stärka mångfalden i förskolan, och vi ska tillåta en ökad flexibilitet. Ingenting av detta är något direkt genomgripande i den lagda propositionen. Det finns inget nytänkande inom de områdena och inga förslag som stärker kommunerna, förskolorna eller familjernas möjligheter. Socialdemokraternas politik har varit och är tyvärr rätt så tom på det här området. Centerpartiet har lagt fram många bra förslag, men just nu i kammaren väljer jag att yrka bifall till reservation 4 under punkt 2 och reservation 35 under punkt 23.

Herr talman! Med risk för att bli lite tjatig, eftersom det är tredje gången jag är med i en debatt i dag, tänkte jag prata lite om förskolan. Det som händer tidigt i ett barns liv är avgörande för hela livet. Det är därför de första åren i livet är så viktiga. Ett samhälle där ett barn från sin första dag känner sig välkommet och omhändertaget har vunnit mycket i strävan mot hållbarhet. I en grön familjepolitik sätts barnen i centrum. Det kan låta sig sägas av flertalet, men att sätta barnen i centrum innebär att verkligen vara beredd att ge barn tid. Därför är det för oss i Miljöpartiet viktigt att vi skapar förutsättningar för föräldrar att tillgodose barns individuella behov att utvecklas i egen takt. Vi ska i dag ta ställning till en ny förskoleproposition som arbetats fram i samarbete mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Den innehåller flera viktiga förändringar även om flertalet av de skarpa förslagen återkommer i skollagsförslaget. Att stärka kvaliteten i förskolan med kvalitetsredovisningar och att utveckla arbetet med föräldrars inflytande över verksamheten är för oss väldigt viktiga komponenter. Men vi behöver också, utöver detta, framöver utveckla alternativen och föräldrarnas möjligheter att välja att vara hemma de första åren. Vi kommer att återkomma till förslag om det här i helt andra betänkanden här i kammaren under motionsbehandlingen senare, i vår. Det måste vara möjligt både med fullt utbyggd barnomsorg tillgänglig för alla och ekonomiskt stöd till föräldrar som väljer andra alternativ. Föräldrars val mellan att ha barnen hemma medan de är små eller att ha barnen i förskola, familjedaghem eller öppen förskola ska kunna göras utifrån vad som är bäst för barnen med stöd från samhället oberoende av vilken form föräldrarna väljer. Därför är det av vikt att regeringen verkställer riksdagens tidigare fattade beslut om valfrihet i barnomsorgen. Vi tror att en mångfald av olika barnomsorgsformer berikar och leder till en bättre verksamhet. Det gäller såväl den kommunala verksamheten som enskilda förskolor, kooperativ, familjedaghem med mera. Förskolan passar inte för alla barn och föräldrar. Därför måste alternativa former uppmuntras. Familjedaghemmen är viktiga och bör stödjas för att de ska finnas kvar som alternativ. Siffror från Skolverket visar att andelen barn som är hos dagmamma har minskat under hela 90-talet och fortsätter att minska. Man bör stärka kommunernas uppdrag att erbjuda familjedaghem då föräldrarna önskar det. Det finns dock en del problem med att göra det helt obligatoriskt, som Kristdemokraterna har med i en motion, även om jag känner stor sympati för det. Det är svårt att ålägga någon att bli dagmamma. Verksamheten sker i privata hem, vilket ytterligare komplicerar för en skrivning om en absolut rätt. Herr talman! Det är en viktig åtgärd att öka vuxennärvaron och skapa mindre barngrupper i förskolan. Satsningar på att ge våra barn en bra start i livet är en investering som är den viktigaste och mest lönsamma ett samhälle kan göra. Antalet barn per vuxen i förskolan har ökat väsentligt de senaste decennierna. Det är till stor del barnen som har drabbats av nedskärningspolitiken på 90-talet. 1980 gick 14 % av barnen i grupper med 16 eller fler barn. Nu går nästan vart femte barn i grupper om 21 barn eller fler. Antalet barn per helårsanställd ökade med 35 % under 90-talet. Nu tillförs därför nya resurser till kommunerna för att de ska anställa 6 000 fler i personalen i förskolan. Miljöpartiets grundläggande inställning är att resurstillskott liknande de här bäst hanteras av kommunerna och bör finnas i det generella statsbidraget. Men i det här fallet har man av olika skäl funnit det nödvändigt med ett riktat bidrag. Därför har det varit viktigt för oss att regelverket nu är utformat för att skapa största möjliga flexibilitet inom det riktade bidraget och för att undvika flera av de problem som kommunerna har upplevt med Wärnerssonbidraget. Det gäller till exempel att basåret nu blir ett snitt av två år för att inte ett enskilt år ska få för stort genomslag och att det finns möjlighet för en kommun att under 2005/06 använda en del av bidraget för att motverka en minskning av personaltätheten. Det viktiga är då att målet om personaltäthetsökningen nås 2007. Detta sker genom en fördelning av den så kallade barnomsorgsmodellen, som ger en smidigare övergång när pengarna sedan ska gå in i den så kallade påsen. Det fastslås nu också tydligare i den här propositionen att bidraget ska ges både till enskilda och kommunala förskolor och att det inte får göras skillnad mellan dessa. Att nu stärka samarbetet med föräldrarna och föräldrarnas inflytande i förskolan är ett viktigt steg i utvecklingen. Föräldrarna är oerhört viktiga, och dialogen med förskolans personal måste stärkas ytterligare. Att lämna sina barn till förskolan innebär oftast något positivt för barnet och dess utveckling, men det är också ett stort steg för både barn och föräldrar. Nu föreslås utvecklingssamtal varje halvår samt att det alltid ska finnas något forum för inflytande. Ofta tror jag att detta redan i dag fungerar bra och att det dagliga samtalet vid lämning och hämtning kanske har den största betydelsen. Det är emellertid viktigt att också ha tillgång till ett mer formellt och samlat forum för diskussion och inflytande. Förskolan ska bli egen skolform. Det är en utveckling mot en mer pedagogisk verksamhet som skett i flera steg med till exempel egen läroplan. Vi vill dock från Miljöpartiet peka på att man bör följa den utvecklingen noga och vara uppmärksam ifall det finns tendenser till så kallad skolifiering. Vi känner en viss oro för det. Det är oerhört viktigt att betona förskolans dubbla uppdrag med omsorg och pedagogik som viktiga hörnstenar. Omsorgen är det kanske allra viktigaste under barnets första år, och förskolan måste därför behålla sin särart. Utvecklingen måste följas och vi ser alltså med oro på den utveckling som i dag finns där förskoleklasserna alltmer skolifieras. Därför är det bra att propositionen betonar att förskolan ska ha sin särart kvar och utveckla den egna pedagogiken och lekens betydelse. Det är bra att propositionen slår fast att man är barn i förskolan, inte elev. Vi från Miljöpartiet anser att det i den kommande skollagen på liknande sätt slås fast att förskolan inte ska syssla med undervisning. Det är också viktigt att betona att både förskollärare och barnskötare behövs även i framtiden. Båda gruppernas kompetens behövs i förskolans verksamhet, och de bidrar gemensamt till barns omsorg, utveckling och lärande. Mellan de borgerliga partierna verkar det finnas stora skillnader i synen på barnomsorg och förskola - från Moderaternas allt större betoning på tidig skola till Kristdemokraternas betoning på omsorg, trygghet och föräldrars valfrihet, som jag i detta fall känner större sympati för. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 35. I övrigt yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! För några veckor sedan blev jag intervjuad av en doktorand vid Columbia University i New York. Hon hade tidigare varit projektledare för en OECD-studie som jämförde olika länders förskole-, familje- och barnomsorgspolitik. Det hade väckt hennes intresse för och nyfikenhet på våra lösningar i Sverige, och nu forskar hon själv kring education and care - educare - som hon uttryckte det, det vill säga lärande och omsorg om små barn i Sverige, USA och Tyskland. När intervjun var klar frågade jag henne vad hennes studier hade gett för intryck av vår förskola i jämförelse med övriga länders. Hon svarade ungefär så här: Jag är så imponerad, speciellt av tillgängligheten, likvärdigheten och kombinationen av lärande och omsorg. Vi har några av världen bästa förskolor i USA, men vi har definitivt också några av de sämsta, och det är till dem många är hänvisade. Jag tycker att hon i sitt svar satte fingret på det som vi kan vara mest stolta över med vår svenska förskola, nämligen balansen mellan lärande och omsorg, tillgängligheten och likvärdigheten i mångfalden samt det faktum att vi har en förskola med hög kvalitet som omfattar det stora flertalet och därmed också minskar segregationen. När man frågar svenska föräldrar vad de tycker om förskolan får den mycket bra betyg. De flesta av de drygt 82 % som har sina barn inskrivna i förskolan tycker att det är en fantastisk verksamhet som bedrivs där och att de kan känna sig trygga när de lämnar sina barn och går till arbetet eller studierna, eller för den delen till jobbsökaraktiviteterna. De vet att barnen får både god omsorg och pedagogisk stimulans, vilket förbereder dem väl för ett fortsatt lärande i mer strukturerad form senare i livet. Nu ska ni inte tro att jag inbillar mig att det bara är regeringens förskolepolitik som gör att förskolan får så höga betyg. Väldigt stor betydelse har naturligtvis personalen och ledningen i förskolan, de som varje dag går till jobbet och lägger ned sin själ i arbetet utan att kanske alltid inse vilken avgörande betydelse de har för en del barn, till exempel för de barn som får sin enda normala vuxenkontakt i förskolan, eller vilken roll de spelar när det gäller att fostra nya generationer och förbereda dem för ett fortsatt livslångt lärande. Hursomhelst har förskolans förträfflighet en mycket större betydelse än det finns utrymme att redogöra för i den här debatten. Jag tänker på förskolan som en självklar del i ett modernt generellt välfärdssamhälle, dess betydelse för alla mammors och pappors arbetslivsutveckling, självförverkligande, jämställdhetssträvan, hälsa och så vidare. Men låt oss lämna det därhän just nu, även om det naturligtvis är högst betydelsefullt eftersom förskolan aldrig kan ses som en isolerad del i samhället utan måste sättas in i rätt perspektiv, som en del av samhällslivet och det livslånga lärandet. Samtidigt finns det naturligtvis orosmoln. Det som förskoledebattörer vanligtvis målar upp handlar nästan uteslutande om närvarotider och antalet barn per grupp i förskolan. Jag har stor förståelse för det. När man samlar alltför många barn i en grupp sker det oundvikligen på bekostnad av kvaliteten och den tid varje vuxen har att ägna åt varje barn. Att säga exakt hur många barn som ska ingå i varje grupp eller hur många barn per vuxen som är det ultimata antalet tror jag däremot är omöjligt. Det beror på hur gruppen ser ut. Låt oss nöja oss med att konstatera att en barngrupp i förskolan inte ska vara större än att varje barn blir sett och får sin del av de vuxnas uppmärksamhet. Så är det inte överallt i dag. Därför är det viktigt att de miljarder som de närmaste tre åren tillskjuts förskolan används till att öka personaltätheten och glesa ut grupper där det är för trångt. Om det tror jag att vi i huvudsak är överens. Jag skulle också vilja vidga debatten en smula. Om vi ska fortsätta att vara det flaggskepp i världen som jag tror att svensk förskola faktiskt är handlar det inte bara om gruppstorlekar. Det handlar också om innehållet i den verksamhet som bedrivs. För någon vecka sedan lämnade Delegationen för jämställdhet i förskolan, som utsetts av regeringen, ett delbetänkande. I samband med det poängterade delegationens ordförande Anna Ekström att genusperspektivet måste få ett tydligare genomslag i den svenska förskolan. Här lever förskolan verkligen inte upp till de mål om aktivt arbete med jämställdhet som skrivits in i både skollagen och i förskolans läroplan. Tvärtom tyder studier på att förskolan ofta förstärker traditionella könsroller och könsmönster i stället för att motverka dem. Att komma till rätta med detta är en viktig kvalitetshöjande aspekt för förskolan. Oron för jämställdheten delar jag med Christer Nylander. Andra kvalitetsaspekter är kraven på ledning och personal, deras systematiska kvalitetsarbete, förmågan att anpassa förskolor mångkulturellt och att öka barns och föräldrars inflytande i förskolan. Alla dessa aspekter tas upp i regeringens förskoleproposition. Härmed yrkar jag bifall till utbildningsutskottets förslag i betänkandet Kvalitet i förskolan, m.m. och avslag på samtliga motioner. Herr talman! När jag träffar föräldrar som har barn i förskolan och förskolepersonal talar vi förstås om förskolans förtjänster och brister. Ibland lyfts gruppstorleken och oförmågan att se varje barn upp. Ganska ofta lyfts bristen på tid att planera den pedagogiska verksamheten upp, det som förskolans läroplan betonar vikten av. Ibland talar vi om förskolepersonalens behov av fortbildning. Någon enstaka gång har jag också hört en förälder säga att hon skulle vilja vara hemma med barnen och slippa jobba under småbarnsåren och att hon tycker att det behöver utgå ekonomiskt stöd för detta. Jag antar att det är det som reservationen apropå tillkännagivandet från förra riksmötet går ut på, alltså det tillkännagivande om mångfald och valfrihet inom barnomsorgen som gjordes av alla partier utom Socialdemokraterna och Vänstern. Att jag tror det beror på att resten av tillkännagivandet närmast beskriver verkligheten i dag. Det skulle därför vara intressant att höra vilket system alla dessa partier tillsammans syftar på för att fler föräldrar ska kunna vara hemma längre. Är det en förlängd föräldraförsäkring vi talar om? I så fall tycker jag att det är intressant att diskutera frågan. Jag misstänker dock att det är något som alla partierna inte är riktigt överens om. Aldrig har jag i alla fall hört en förälder eller en anställd klaga på själva idén eller upplägget med svensk förskola. Aldrig har jag hört någon efterfråga en barnskola med mer strukturerad pedagogisk verksamhet i stället för dagens förskola. Inte heller har jag hört någon klaga på att barnen lär sig för mycket i förskolan och att verksamheten borde vara striktare inriktad på omsorg. Jag tror faktiskt att vår svenska förskola med dess unika kombination av lärande och omsorg är väldigt ändamålsenlig och populär, och jag förstår att en amerikansk doktorand finner stort intresse av att studera den.

Herr talman! Riksdagen har ju beslutat om en ökad valfrihet i barnomsorgen. Jag skulle vilja fråga Louise Malmström vad hon tycker är det viktigaste för regeringen att genomföra för att vi ska få den ökade valfriheten.

Herr talman! Jag tror inte att det finns någon annan verksamhet på utbildningsområdet som präglas av sådan mångfald och valfrihet som barnomsorgen. Jag tror dessutom, om jag inte minns fel, att mångfalden har ökat. Det har tillkommit fler alternativ de senaste åren när det gäller att kunna välja barnomsorg.

Herr talman! Det var ett intressant svar. Riksdagen har med majoritet beslutat just att vi ska säkerställa och öka mångfalden inom barnomsorgen. Ett sätt att kunna säkra mångfalden är att införa en etableringsfrihet. Om till exempel en fristående förskola vill starta i en kommun ska den ha rättighet att göra det. Kommunen ska inte kunna gå in och säga nej. Det är precis som vi har det för fristående skolor i dag. I min hemkommun Örebro - det har jag tagit upp tidigare som ett exempel - säger Socialdemokraterna med stolthet i rösten: Vi säger nej till allting som har med fristående att göra. Det ska vara kommunalt. Det som finns som kooperativ får finnas kvar. Men man ska inte utveckla det. Det gör att de fristående alternativ som finns är överfulla, och det är flera år i väntetid på dem. Det kallar inte jag för mångfald. Det kallar inte jag en valfrihet. Den möjlighet som ska finnas är att varje familj utifrån sina egna behov och förutsättningar ska kunna välja den barnomsorg som passar just dem bäst. Då är till exempel etableringsfriheten oerhört viktig. Vad tycker Louise Malmström att det är för skillnad mellan etableringsfriheten för förskolorna jämfört med skolan? Vad är det som gör att just fristående förskolor inte ska kunna finnas på samma sätt?

Herr talman! Kommunal och enskild förskoleverksamhet har ett gemensamt uppdrag och ska inte arbeta i konkurrens. De ska samverka med varandra. Jag kan inte uttala mig om ett enskilt exempel som du nämner i Örebro. Mina erfarenheter i min hemkommun är att det verkligen inte är något problem. Det har inte varit någon som sagt emot. Där har man kunnat starta och komma överens tillsammans om var det behövs fler barnomsorgsplatser eller förskoleplatser.

Herr talman! Jag skulle vilja fråga om personalen. Förskolan är mycket dess personal. Vi har talat om de 6 000 nya tjänsterna som ska fram under tre år. För att få fram dem kommer det att krävas speciella åtgärder. Vilka insatser tänker regeringen göra? Eftersom jag är för valfrihet även i utbildningen undrar jag: Kommer regeringen att ålägga våra lärarhögskolor att ta bort den öppna ingången som finns på vissa ställen?

Herr talman! Regeringen har gett ett uppdrag till Myndigheten för skolutveckling att intensifiera informations- och utvecklingsarbetet om förskolan för att stimulera rekryteringen av personal. Lärarutbildningarna har också fått i uppdrag att attrahera fler förskollärarstudenter.

Herr talman! Med all respekt, Louise Malmström: Jag fick inte svar på frågan. Tänker man ta bort den öppna ingången?

Herr talman! Jag tror inte att man ska fokusera på det. Det bästa sättet att rekrytera personal till förskolan är att visa att det finns en bra arbetsmiljö inom förskolan. Det gör man till exempel genom att tillskjuta resurser och visa att det är en framåtsyftande pedagogisk diskussion som pågår. Det gäller att visa att personalen som arbetar i förskolan får möjlighet till fortbildning och så vidare.

Herr talman! Först undrar jag över den långa uppräkningen av förskolans fördelar. De är många, vill jag säga. Men vart tog barnen vägen? Det var en lång uppräkning om varför förskolan var så bra för vuxna på olika sätt, men barnen försvann där. Louise säger att hon är nöjd med balansen mellan strukturerat lärande och lek. Hon är till och med stolt för det. Jag har läst Förskola i brytningstid från Skolverket. Beteckningen är ganska bra: förskola i brytningstid. Det håller på att hända någonting i förskolan som är lite skrämmande. Där säger man att risken är stor att de individuella utvecklingsplanerna med skolan som förebild fokuserar på barnens brister och blir ett instrument för normalisering av vad barnen ska kunna. I betänkandet säger majoriteten, där Louise ingår, att utskottet delar den uppfattningen. På vilket sätt framkommer det i betänkandet? Vad gör ni åt att balansen håller på att väga över till individuella utvecklingsplaner och att barn inte får vara barn längre?

Herr talman! Jag tror att man ska titta på vad det väger över mot. Om det väger över mot lärande i sig tror jag inte att det är farligt. Däremot delar jag den oro som du ger uttryck för och som också ges uttryck för i propositionen när man använder skolan som mall och ska mäta barn som man mäter elever och följa upp noggrant vad varje individ klarar och kan i förskolan. Det finns sådana oroande exempel i våra förskolor. Vi får hjälpa till att stötta upp och visa vad som är förskolans särart, att ha utvecklingssamtal och så vidare, och vad som är särskilt med förskolan så att man inte behöver kopiera skolan.

Herr talman! Det är klart att vi kan hjälpa till att stötta upp. Men det vore bra om vi också gav några riktlinjer. I stället är det dubbla budskap. Jag förstår verkligen personalen på förskolan och hur frustrerade de som arbetar där måste känna sig. På ena sidan får de signaler om att det ska vara skola. Förskolan ska ingå i skollagen. Det ska vara utbildning och rektor. På andra sidan får de Skolverkets rapport som säger: Nu har ni redan gått för långt när det gäller skolifieringen. Nu måste ni hejda er här. Här måste regeringen tala om för förskollärare och barnskötare vad man förväntar sig. Det gör man inte i den här propositionen. Det är allvarligt.

Herr talman! Jag tror inte att det faktum att förskolan blir en egen skolform behöver betyda att det måste vara mer likt skolan. Det handlar mer om gemensam lagreglering vad gäller mål, inflytande, kompetensutveckling och sådant. Personligen tror jag att man i de allmänna råden kan utnyttja möjligheten att tala om mer för förskolan just som stöd för att man inte ska behöva kopiera skolan och därmed undvika skolifiering.

Herr talman! Först och främst vill jag säga att det kändes ödmjukt när Louise Malmström tillstod att det inte bara var regeringens förskolepolitik som gjorde att det ser bra ut i många förskolor. Det kändes bra att få höra det. Louise sade också att stora grupper är ett allvarligt kvalitetsproblem. Jag har gått in och tittat på er hemsida. I valrörelsen lovade Socialdemokraterna att man skulle införa maximalt 15 barn per grupp. Nu backar man från det. Nu är man nöjd om det åtminstone inte blir värre. Jag vill fråga Louise Malmström om hon kan garantera att vi om två år inte har några grupper där barn går tillsammans med 25-26 andra kompisar. Sofia Larsen ställde tidigare en fråga om etableringsfriheten och valfriheten som jag vill följa upp. Jag tyckte inte att hon fick ett riktigt tydligt svar. Om man inte vill kommentera en enskild kommuns agerande kan man åtminstone tala i mer generella termer. Vad är det för fel på etableringsfrihet också när det gäller förskolor?

Herr talman! Först tror jag inte att riksdagen kan gå in och bestämma hur varje enskild barngrupp ska se ut och hur många det ska vara i den. Pengarna ger förutsättningar för att skapa mycket mindre grupper. Meningen är att man ska lägga pengarna där behoven är som störst. Om jag vore kommun skulle jag resonera som så: Oj, här har vi en förskolegrupp där det är 24 barn. Sedan skulle jag använda pengarna till den gruppen. Men det tror jag inte att vi ska bestämma från riksdagen. Om jag hade uppfattat detta med etableringsfrihet som ett stort problem hade jag kanske lyssnat mer till kritiken. Men jag har inte uppfattat att det har varit något stort problem. Förskolan och barnomsorgen präglas av stor mångfald. Det finns många olika alternativ. Jag kan inte riktigt se den konkurrens som målas upp mellan enskild och kommunal verksamhet. I de exempel jag har sett har det fungerat ganska bra i samverkan. Man har tagit ett gemensamt ansvar och kompletterat varandra.

Herr talman! Menar du då, Christer Nylander, att vi i riksdagen ska styra hur stora grupper man ska ha på en enskild förskola i en enskild kommun? Vi ger förutsättningarna för att minska grupperna. Jag ställer gärna tuffa krav, men att ställa fast några absoluta tal tror jag vore olyckligt av flera skäl. Jag tror att det tenderar att bli det som man följer efter; säger man att det ska vara max 15 barn i en grupp så resonerar många kommuner så att man sparar pengar och har precis 15 barn i en grupp trots att det finns grupper som kanske skulle behöva bara ha 10 barn och andra skulle fungera ganska bra med 18 barn. Och vad ska man göra i en liten kommun där man bara har en förskola? Ska man skicka en unge till kommunen bredvid för att det råkar bli en mer än de 15 som man har fastslagit? Jag tror att man måste vara mer flexibel än så, och jag hoppas att kommunerna och de enskilda förskolorna kan göra den bedömningen. Jag kan inte som riksdagsledamot åka ut till varje kommun och bedöma exakt hur stor en grupp ska vara.

Herr talman! Det här är inget stort problem. Men det finns en del områden där det inte är särskilt stora problem och där riksdagen ändå har blandat sig i. Så varför inte just detta? Om man inte har några problem med att ge lika förutsättningar och om man inte ser något problem med konkurrens mellan det offentliga och det privata, vad är det då som finns kvar när det gäller att säga stopp för etableringsfriheten? Om man inte tycker att det är något bekymmer att det finns fristående förskolor och om man inte tycker att det är något problem att de fristående konkurrerar med de offentliga, varför är det då ett stopp för etableringsfrihet? Vi såg här hur ett vallöfte förvandlades till ett hopp. Jag hoppas att kommunerna kommer att använda pengarna till att minska barngrupperna i de grupper som är allra värst. Det finns ju barngrupper som är väldigt stora. De har 26-27 barn. Det finns ingenting i det förslag som läggs fram i dag som gör att barn ska slippa gå i så stora grupper. Man kan använda pengarna till att undvika försämringar eller till att bibehålla status quo. Men det finns ingenting som tvingar fram en situation där barn slipper gå i så stora grupper. Om jag och Louise Malmström är överens om att de stora barngrupperna är det största bekymret i förskolan i dag, om det innebär att fler barn har särskilda behov, om det innebär att fler barn får dålig hörsel och så vidare, varför har man då inte beredskap för ännu tuffare krav så att man ser till att barn slipper gå i så stora grupper?

Herr talman! Det här är inget stort problem. Men det finns en del områden där det inte är särskilt stora problem och där riksdagen ändå har blandat sig i. Så varför inte just detta? Om man inte har några problem med att ge lika förutsättningar och om man inte ser något problem med konkurrens mellan det offentliga och det privata, vad är det då som finns kvar när det gäller att säga stopp för etableringsfriheten? Om man inte tycker att det är något bekymmer att det finns fristående förskolor och om man inte tycker att det är något problem att de fristående konkurrerar med de offentliga, varför är det då ett stopp för etableringsfrihet? Vi såg här hur ett vallöfte förvandlades till ett hopp. Jag hoppas att kommunerna kommer att använda pengarna till att minska barngrupperna i de grupper som är allra värst. Det finns ju barngrupper som är väldigt stora. De har 26-27 barn. Det finns ingenting i det förslag som läggs fram i dag som gör att barn ska slippa gå i så stora grupper. Man kan använda pengarna till att undvika försämringar eller till att bibehålla status quo. Men det finns ingenting som tvingar fram en situation där barn slipper gå i så stora grupper. Om jag och Louise Malmström är överens om att de stora barngrupperna är det största bekymret i förskolan i dag, om det innebär att fler barn har särskilda behov, om det innebär att fler barn får dålig hörsel och så vidare, varför har man då inte beredskap för ännu tuffare krav så att man ser till att barn slipper gå i så stora grupper?

Herr talman! Menar du då, Christer Nylander, att vi i riksdagen ska styra hur stora grupper man ska ha på en enskild förskola i en enskild kommun? Vi ger förutsättningarna för att minska grupperna. Jag ställer gärna tuffa krav, men att ställa fast några absoluta tal tror jag vore olyckligt av flera skäl. Jag tror att det tenderar att bli det som man följer efter; säger man att det ska vara max 15 barn i en grupp så resonerar många kommuner så att man sparar pengar och har precis 15 barn i en grupp trots att det finns grupper som kanske skulle behöva bara ha 10 barn och andra skulle fungera ganska bra med 18 barn. Och vad ska man göra i en liten kommun där man bara har en förskola? Ska man skicka en unge till kommunen bredvid för att det råkar bli en mer än de 15 som man har fastslagit? Jag tror att man måste vara mer flexibel än så, och jag hoppas att kommunerna och de enskilda förskolorna kan göra den bedömningen. Jag kan inte som riksdagsledamot åka ut till varje kommun och bedöma exakt hur stor en grupp ska vara.

Herr talman! Låt oss först vara överens om att när vi diskuterar förskolan så har alla barnens bästa framför sig. Sedan uttrycker vi oss på olika sätt ibland. Jag ska inleda med att utifrån Vänsterpartiets två särskilda yttranden kommentera det betänkande som vi har framför oss. Vi ska komma ihåg att förskolan på relativt kort tid har utvecklats mycket. Det var så sent som 1998 som förskolan fick sin egen läroplan, och nu är arbetet i full gång med att tydliggöra förskolan som en egen skolform i och med det skollagsarbete som pågår. De samlade förskolereformerna har ökat tillgängligheten och på olika sätt närmat sig den vision som Vänsterpartiet nämner i sitt särskilda yttrande. Den återfanns också i utbildningsutskottets betänkande från riksdagsåret 2001/02. Vi talar om en vision som innebär att förskolan ska omfattas av samma princip som knappast någon har ifrågasatt för skolan, nämligen att verksamheten ska vara avgiftsfri och tillgänglig för alla. I politiskt arbete är det viktigt att våga lyfta fram visioner, och det är intressant att höra om vi alla delar synen på den här visionen. I samband med arbetet med den förskoleproposition som här har nämnts fanns länge förslag om att förtydliga kommunernas skyldigheter att tillhandahålla omsorg under kvällar, nätter och helger. Av olika skäl blev det inget förslag i frågan. Jag tror nu att det är viktigt att vi tydliggör kommunernas ansvar samtidigt som vi jobbar med den nya skollagen. Herr talman! Ett av de viktigaste förslagen i betänkandet är förslaget om hur vi ska fördela den riktade satsningen på mer personal inom förskolan. I och med det förslaget prickar vi av en av punkterna i det så kallade 121-punktsprogrammet som ligger till grund för samarbetet mellan Vänstern, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Som alltid när man konstruerar och riktar insatser kan det ifrågasättas om man gör rätt. Vi har på olika sätt seriöst stött och blött frågan. Min bedömning är att vi bland annat har försökt ta till oss lärdomar från de riktade skolpengarna, de så kallade Wärnerssonpengarna, och forma ett regelverk som ska vara både hanterligt och träffsäkert. Herr talman! Var finns de politiska konflikterna på förskolans område? Genom att se på reservationerna kan man få en ganska bra bild. Jag ska bara ta några axplock ur de andra partiernas reservationer och försöka visa på skillnaderna. Jag ska också försöka redovisa Vänsterpartiets synpunkter. Till slut har jag även en del ödmjuka funderingar. Det finns skillnader vad gäller synen på målsättningen i förskolan. Där vill Folkpartiet, och kanske också Moderaterna, som jag ser det "skolifiera" förskolan. De vill exempelvis införa mål att uppnå, och det kan jag inte tolka som någonting annat. Jag och Vänsterpartiet menar att vi genom att göra förskolan till en egen skolform kan tydliggöra det speciella som finns inom förskolan. Där är naturligtvis leken i dess olika former en oerhört viktig del. När jag säger att vi gör förskolan till en egen skolform ger det oss också chansen att säkerställa det specifika med förskolan. Ett annat exempel är Kristdemokraterna, som menar att läroplanen för förskolan ska få samma skrivningar som läroplanen för grundskolan beträffande beskrivningen av samhällets värdegrund. Det handlar bland annat om att hänvisa till den etik som förvaltas av kristen tradition. Jag kan konstatera att i det här fallet verkar inget annat parti stödja Kristdemokraterna. Jag och Vänsterpartiet menar att det kanske borde vara grundskolans läroplan som skulle anpassas till förskolans. I sammanhanget är det viktigt att påpeka att värdegrundsarbetet naturligtvis är otroligt viktigt. Det ska på alla sätt prioriteras i förskolans arbete. I något slags valfrihetens heliga namn vill de borgerliga partierna införa en fri etableringsrätt för förskoleverksamhet. Kopplat till den rätten följer en skyldighet för kommunerna att lämna bidrag till de enskilda verksamheter som uppfyller de kvalitetskrav som ställts. Jag och Vänsterpartiet menar att en sådan fri etableringsrätt kopplad till vad man kan kalla för en fri dragningsrätt på kommunala skattepengar riskerar att avsevärt försvåra kommunernas möjlighet att planera och finansiera sin förskoleverksamhet. Herr talman! Avslutningsvis vill jag peka på ett antal utmaningar som vi står inför. Det förslag som vi här och nu diskuterar och på onsdag ska besluta om innebär inte att vi löser alla problem eller att vi på alla områden har den perfekta lösningen. Jag tycker att det har varit intressant i debatten att några av talarna från den borgerliga sidan har vågat problematisera och vågat se saker å ena sidan och å andra sidan. De har inte alltför kategoriskt målat upp en bild av svart och vitt. Några av de frågeställningar som jag funderar över är de riktade statsbidragen. Om vi nu ska ha sådana, hur ska vi då utforma dem? Jag tror att det är en viktig sak att diskutera. Hur utformar vi statsbidragen så att de verkligen träffar de målgrupper som vi vill nå? En annan sak som har diskuterats flitigt här är barngruppernas storlek och personaltätheten. Vilken typ av styrning ska vi ha för att säkerställa att barngruppernas storlek minskar och att personaltätheten ökar? Det finns också en annan fråga som har diskuterats här. Jag tror att vi måste vara så pass ärliga mot oss själva att vi kan säga att vi inte alltid har färdiga lösningar. Hur klarar vi att få fram tillräckligt med välutbildad personal? Hur attraherar vi den personal som är utbildad och som inte finns inom förskolan? Hur gör vi förskolan så attraktiv att vi kan locka tillbaka den? En annan oerhört viktig fråga är hur vi agerar för att det ska bli fler män i förskolan. På vilka sätt kan vi arbeta för att det ska bli fler män? Jag är tämligen trött på de enkla lösningarnas pedagogik där man säger: Gör bara som vi tycker i vårt partiprogram så blir det bra! Det funkar inte så. Inger Davidson nämnde Förskola i brytningstid . Den är intressant och mycket läsvärd. Vi bör tänka på hur vi arbetar för att förskolans läroplan ska få ett större genomslag. Jag var tidigare inne på detta med särarter. Hur bevarar och utvecklar vi särarten och motverkar det som vi kan se som skolifiering? Personligen är jag övertygad om att skolan behöver en förskolifiering, men det är en annan sak. Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att förskolan har blivit en självklar del av den generella välfärden. Reformer som har ökat tillgängligheten har genomförts. Sänkta avgifter har gjort förskolan tillgänglig för nya grupper av barn. Förskolan står ständigt inför nya utmaningar. Min och Vänsterpartiets förhoppning är att förskolan ska fortsätta att vara en högprioriterad fråga. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka för de ödmjuka fria funderingar som Lennart Gustavsson hade i sin avslutning. Jag och Lennart Gustavsson tillhör partier som länge och intensivt drivit jämställdhetsfrågor. Vi är också de enda männen i den här debatten lade jag märke till när jag läste talarlistan. Jag funderar lite grann på vad det kan bero på. Jag vet inte hur herr talman hade agerat eller funderat om han hade lagt märke till att endast 2 % av riksdagsledamöterna var män, det vill säga 7 riksdagsledamöter av 349. Så är läget i förskolan. Det är bara 2 % av förskolans personal som är män. Jag tycker att det är bekymmersamt, och även att jämställdheten inte får ett tillräckligt tydligt genomslag i verksamheten. Lennart Gustavsson sade någon mening om jämställdhet i sitt anförande. Jag skulle gärna vilja att han lite grann utvecklar vänstermajoritetens reaktion på det delbetänkande från Jämställdhetsdelegationen som lämnades förra veckan.

Herr talman! Jag ska börja med att vara ärlig. Jag har inte läst delegationens betänkande. Jag tror att det är lika bra att säga det i stället för att försöka mörka här och se ut som om man är klok. Vi har inga lätta lösningar. Jag är övertygad om att det behövs fler män i förskolan som kan vara förebilder. Vi har ju en utveckling som snarare har gått åt andra hållet. Jag tror att antalet män har minskat. En sak som är avgörande har nämnts här tidigare, nämligen lönenivån inom yrket. Den påverkar naturligtvis den här situationen. För att verkligen försöka föra ett samtal här vill jag säga att en sak som jag tror har försvårat detta är att vi har haft en pedofildebatt. Jag har mötts av en oro hos manlig personal inom förskolan. De undrar vad de kan göra och vad de törs göra utan att riskera någonting. En sak som jag tror är viktig är det faktum att jag och du står här. Jag tror att det är viktigt att vi blir fler män som ger oss in i debatten och tar de här diskussionerna. Den här frågan är alldeles för viktig för att överlåtas till bara kvinnor att diskutera.

Fru talman! Jag har inte heller läst hela betänkandet men åtminstone delar av det. En intressant aspekt i detta är att när män kommer in i förskolan blir de ansvariga för slöjdverksamheten eller andra typiskt manliga verksamheter som finns. Jag delar Lennart Gustavssons syn att lönenivån är helt avgörande. Jag tror att statusen hos förskolläraryrket måste öka för att också fler män ska söka sig dit. Tyvärr fungerar samhället så. Men även om Lennart Gustavsson inte har läst betänkandet har han åtminstone läst propositionen. Låt mig precisera frågan lite mer och fråga: Vad finns det i den här propositionen som gör att fler män söker sig till förskolan som förskollärare? Vad är det i den här propositionen som gör att vi får en mer jämställd förskola?

Fru talman! Jag har en tilltro till Jämställdhetsdelegationen som har lämnat ett delbetänkande som jag ska läsa in mig på. Jag har också en tilltro till att man, med den sammansättning som finns i delegationen, ska kunna komma fram med en del konkreta förslag. Vi har också lyft fram den utbildning av genuspedagoger som vi har. Dessa ska förhoppningsvis komma ut i kommunerna. Vi måste på olika sätt stimulera män ute på lärarutbildningarna att våga se detta att arbeta med små barn som någonting väldigt intressant och spännande. Det finns en annan sak också, om jag nu ska problematisera. Man brukar säga att män är som korkar. De flyter upp. Männen i förskolan hamnar ofta i ledande positioner. Det är samma problem. Jag tror tyvärr inte att vi löser den bristande jämställdheten bara inom förskolans ram. Vi måste arbeta på alla fronter. När jag är ute på lärarutbildningar och diskuterar uppmanar jag män att våga inse att det är bra och fint att jobba med små barn.

Fru talman! Som förskoleminister får jag, liksom säkert många av kammarens ledamöter, brev och mejl från föräldrar. De skriver inte sällan om sin oro över stora barngrupper och över att personalen inte alltid har den tid som de önskar att de hade med deras barn. Jag vet också, genom att jag har besökt ett otal förskolor, att personalen ibland kan känna sig stressad och inte tycker att de får utrymme att använda sin kompetens. Det är bekymmersamt om föräldrarna menar att de inte kan koncentrera sig på jobbet därför att de är oroliga för sina barn och deras vardag. Det är oroväckande om arbetsmiljön på förskolan inte är tillräckligt god. Det är naturligtvis väldigt allvarligt om barn på förskolan inte blir sedda. Regeringen tar den här oron på mycket stort allvar. En av de viktigaste faktorerna för förskolans kvalitet är att det finns kompetent personal. Därför tycker jag att det är glädjande att vi i den här propositionen kan satsa på en ökning av antalet anställda i förskolan på 10 %. Det innebär 6 000 fler förskollärare, barnskötare och annan personal. Det kan vara dramapedagoger och kulturstödjare, och jag har hört andra kategorier nämnas här i kammaren. Det handlar inte om att vi i kammaren ska tala om vilken personal och vilka procentandelar som ska anställas i vilken kommun och på vilken avdelning. Kommunerna har naturligtvis förutsättningar och möjligheter att bäst se verksamheten. Men en ökad personaltäthet ger möjlighet till minskade barngrupper. Mer personal ger bättre arbetsmiljö för personalen. Det ger möjlighet att minska föräldrarnas oro, och framför allt ger det en höjd kvalitet för dem som är den allra viktigaste gruppen i förskolan, nämligen barnen. Speciellt för de yngsta barnen och för de barn som har särskilda behov är det ännu viktigare med en högre personaltäthet. Med den här satsningen kan vi bocka av ännu ett vallöfte tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Förskolan är det första organiserade steget i det livslånga lärandet. På förskolan ska barn känna trygghet. De ska ha roligt, och det ska självfallet vara lärorikt att tillbringa sina dagar i förskolan. Inga barn ska hindras från att gå i förskolan på grund av att föräldrarna har en ekonomisk situation som inte medger höga avgifter. Därför ska maxtaxan finnas kvar. Från förskolan ska barnen sedan komma med en tillit till sin egen förmåga och med en stor lust att lära. I förskolan ska flickor och pojkar ges möjlighet att utvecklas till fria människor utan att begränsas av de traditionella könsroller som finns i samhället. Jämställdhet är en del av värdegrunden för förskolan. Det är ingen frivillig del, utan en del som alla förskolor ska arbeta med. Förskolan ska bli en egen skolform och ha samma övergripande mål som andra skolformer om grundläggande demokratiska värderingar. Syftet är att betona förskolans första steg i det livslånga lärandet men med den särart som förskolan har i dag, där pedagogik, omsorg och fostran bildar en helhet utifrån barnets behov. Den här särarten ska vara kvar. Det framgår mycket tydligt av propositionens skrivningar. Föräldrar som vill ha en förskola till sina barn ska inte kunna nekas det när förskolan blir en del av skolväsendet. Lärarna i förskolan ska också få det övergripande pedagogiska ansvaret. Vi betonar i propositionen också att barnskötarna är en viktig grupp i förskolan, och deras ställning stärks. Antalet öppna förskolor som läggs ned runtom i landet är stort. Delvis beror det på att alltfler barn deltar i den vanliga förskolan, men det beror också på att många kommuner har en pressad ekonomisk situation. Öppna förskolor är en viktig kompletterande verksamhet, och för att stödja den ger regeringen möjlighet för kommunerna att använda de kvalitetssäkerhetsmedel som fördelades över maxtaxan. Den halva miljarden får användas för kompetensutveckling och personal i förskola, förskoleklass, fritidshem och nu också för öppna förskolor. Vi hoppas att det är en insats som gör att de ekonomiska incitamenten för att avveckla öppna förskolor blir allt mindre för våra kommuner, för det är viktigt att det finns både alternativ och valfrihet i förskoleverksamheten. Vi har också familjedaghemmen, som kompletterar förskolans verksamhet, och regeringen stärker också rätten för de föräldrar som vill ha familjedaghem. Kommunen ska sträva efter att erbjuda familjedaghem. Precis som Mikaela Valtersson tidigare sade kan vi inte skriva hårdare än så. Vi kan inte tvinga fram familjedaghem, då det är en verksamhet som bedrivs i privat regi. Föräldrarna och deras roll har en mycket stor vikt i förskolan, och föräldrarnas inflytande ska öka. Personalen och föräldrarna träffas naturligtvis varenda dag kan man tycka, vid både hämtning och lämning, och visst får de med sig några ord om vad barnen har gjort under dagen. Men föräldrarna får också en mer samlad information om barnets utveckling och lärande vid utvecklingssamtal. De får också information om förskolans verksamhet och har möjlighet att framföra sina egna synpunkter. Det ska finnas en form av inflytanderåd på alla förskolor. Jag är glad över att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har kommit överens om att ge förutsättningar för en ännu bättre förskoleverksamhet. Jag tror att den kommer att uppskattas av barn, föräldrar och personal. Vi har också med stort intresse följt borgerlighetens motion, betänkande och budget på förskolans område. Ni har skapat ett borgerligt samarbete med namnet Allians för Sverige. Det har nämnts så många gånger i den här kammaren att de knappt kan räknas, men om man läser det dokument som alliansen grundar sig på hittar man bara en enda mening som syftar på mindre barn, nämligen: Vi vill ge föräldrar möjlighet att tillbringa mer tid med sina barn. Vad betyder det? Det går inte ens att gissa om man kanske har samlat sig för ett vårdnadsbidrag eller om förskolan ska bort. Moderaterna yrkar avslag på propositionen i dess helhet. De säger nej till mer pengar till förskolan, de säger nej till ökad personaltäthet och de säger nej till förutsättningar för mindre barngrupper. I stället vill de ersätta dagens förskolor med en barnskola från tre års ålder. Ska inte barn få vara just barn, som vi också hört talare i kammaren säga? Ska inte barn just få vara barn och utvecklas med hjälp av leken? För att föräldrarna ska kunna vara hemma tills barnen kommer till tre års ålder föreslås en form av vårdnadsbidrag om 3 000 kr. I vilken värld lever Moderaterna? Vilken vuxen person klarar att leva ett självständigt liv på 3 000 kr i månaden? Samtidigt skriver Moderaterna i sin budgetmotion att de vill höja avgifterna inom barnomsorgen. Jag tror att det är ganska många föräldrar som undrar hur mycket pengar de då ska betala. Regeringen står fast vid maxtaxan, men att Moderaterna vill höja avgifterna för barnfamiljerna tycker jag kräver en förklaring. Hur mycket ska man som förälder betala för att barnet ska ha möjlighet att delta i förskolans pedagogiska verksamhet? Kan jag kanske få ett svar på detta i ett replikskifte? Med de här förslagen raserar ju Moderaterna hela den förskola som i dag finns. Det är svårt att hitta ens ett litet uns av enighet inom borgerligheten i förskolepolitiken. Folkpartiet säger ju ja till kvalitetssatsningar, vilket jag med glädje noterar, men Moderaterna säger nej. Folkpartiet vill ha mer av "skolifiering", men Centerpartiet vill ha mindre. Kristdemokraterna vill inte ens ha en förskola med läroplan. Centerpartiet vill avskaffa maxtaxan, och Folkpartiet vill avskaffa den avgiftsfria allmänna förskolan. Det enda som enar Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna är att de är positiva till att förskolan får mer resurser, och ingen säger ja till Moderaternas barnskola. Det ska bli intressant att notera - och då tänker jag inte på några ynka minuter i denna kammare utan på de år som återstår av den här mandatperioden - hur alliansen ska få ihop sin förskolepolitik. Det kommer att kräva ett hårt arbete.

Fru talman! Jag skulle vilja fråga Lena Hallengren vad det är som gör förskolan så speciell att valfriheten och mångfalden inte får gälla där på samma villkor som i skolan.

Fru talman! Jag noterar att Sofia Larsen ställer en mycket kort fråga och inte lägger ut orden så väldigt mycket om sin syn på förskola och på någon enighet inom den borgerliga alliansen. När det handlar om valfrihet och mångfald är det riktigt att det finns ett tillkännagivande, men det säger i sig ingenting om etableringsregler utan gäller just mångfald och valfrihet. Jag passar gärna på att ge en liten bakgrund till detta här i kammaren. 17 % av all den verksamhet som i dag bedrivs vid våra förskolor sker just i enskild regi. Det finns kooperativa, enskilda och kommunala förskolor, och de har olika pedagogiker. Vi försöker i propositionen öppna upp för möjligheterna att bibehålla de öppna förskolorna, som jag menar bedriver en väldigt viktig verksamhet. Vi stärker rätten till familjedaghem, och vi stärker också föräldrarnas rätt till förskola. När det gäller frågan om etableringsfrihet har jag inte med mig skollagen, och jag har inte för avsikt att avgöra den frågan här, även om jag naturligtvis skulle kunna ägna en lång debatt åt den. Jag har inte för avsikt att göra det eftersom vi inte behandlar den frågan just nu.

Fru talman! Det är synd att förskoleministern inte kan svara på den frågan, för det är ganska intressant att Socialdemokraterna gör en så oerhört stor skillnad mellan förskolan och skolan och anser att det inte på samma sätt ska finnas någon valfrihet inom förskolan. Jag tycker att det är ett ganska stort mysterium, men det kan väl vara spännande att komma tillbaka till det. Även om man kan säga att det i dag finns möjlighet till ett slags valfrihet är det faktiskt inte så. Någon sådan finns inte i alla kommuner, och då måste man på något sätt ge möjligheter för det, till exempel genom en etableringsfrihet, vilket jag tycker skulle vara oerhört viktigt. En annan fråga som jag skulle vilja ställa handlar om den flexibla skolstarten. Jag ser den som en viktig del i den nya, mer individualiserade skolan och förskolan. Vi har under ganska många år fört fram detta som ett förslag. Ett par kommuner och skolor har testat det här och tycker att det har fungerat väldigt bra. Dessutom tycker Kommunförbundet att det är en kanonidé att börja med en flexibel skolstart, men regeringen och förskoleministern säger blankt nej till och med till en försöksverksamhet. Man ska inte ens få prova om det fungerar bra för barnen och för skolorna. Jag vill fråga Lena Hallengren vad förskoleministern egentligen är så rädd för när det gäller individualisering och flexibilitet. Vad är det som i grunden skapar denna rädsla, så att det inte ens ska få finnas en försöksverksamhet med en flexibel skolstart?

Fru talman! Jag tror inte att man behöver vara så rädd. Det är inte vare sig rädsla eller oro som gör att jag inte tycker att vi ska ha en generation elever, barn och ungdomar som försökskaniner i en skolform vars utseende vi ännu inte känner till. Vad händer när man lämnar grundskolan och börjar i gymnasieskolan? Vilka alternativ ställs man inför i februari, mars eller oktober månad? Det kräver naturligtvis en ordentlig översyn av hela systemet. Vi vet ju också att det finns möjligheter till stor flexibilitet inom rådande system. Jag tycker inte att vi ska blunda för det. Vi har dessutom en skolform som heter förskoleklass, som jag utan att överdriva tror att inte någon kommun i det här landet använder sig av. Möjligheten finns att lämna förskolan vid olika tider på året och vid olika åldrar. Den möjligheten använder man inte, och jag tycker att vi ska börja med att utnyttja den flexibilitet som det här faktiskt finns utrymme för innan vi börjar experimentera med en hel generation av ungdomar. Sedan tycker jag att det är intressant hur man kan träffa så fel. Det finns många frågor som handlar om kvalitet i förskolan som jag tror att föräldrar, barn och personal skulle vara väldigt intresserade av att vi diskuterar i kammaren. Jag må ha väldigt fel, men jag har inte träffat någon förälder som sagt att flexibel skolstart känns så väldigt viktig att han eller hon själv vill ta ställning till exakt när det egna barnet ska börja i skolan för att det ska kännas rätt. Jag tror att det är väldigt skönt för föräldrar att känna att personalen är så professionell att den kan möta barnen där de befinner sig. Man slussas sakta in genom förskoleklassen in i grundskolan. Både etableringsfrihet och flexibel skolstart är frågor som för en politiker är väldigt viktiga, men som jag inte tror att föräldrar alltid tycker är så betydelsefulla. Att få anställa 6 000 fler förskolelärare, barnskötare och annan personal tror jag är ett betydligt mer behövligt incitament för att se till att få en bättre kvalitet i förskolan.

Fru talman! Jag tänkte prata lite moral och etik. Det pratas det mycket om i förskolan, och det är viktiga inslag inte bara i förskolan utan även i vuxna människors liv. Små barn måste lära sig att respektera sanning och ta avstånd från lögner. Min fråga handlar om en insändare av Lena Hallengren som var införd i Aftonbladet den 7 november. I den står att Moderaterna är emot de 6 000 fler anställda och att vi är emot maxtaxan. Jag blev rätt chockerad när jag läste det. Jag undrar nu om statsrådet uttalar sig om Moderaternas politik utan att bemöda sig om att läsa den. Tidigare hörde jag här att statsrådet har följt den med stort intresse. Eller är det helt enkelt så att statsrådet är okunnig om att det i denna proposition och i UbU3 inte handlar om pengar? Pengarna finns i UbU1, och där yrkar vi bifall till dem. Men, som sagt, hur är det med vår politik? Har statsrådet bemödat sig om att läsa den, eller är det faktiskt så att Lena Hallengren ljuger?

Fru talman! Det är intressant att Margareta Pålsson börjar diskutera moral och etik här i kammaren. Det var nämligen också min tanke när jag satt och lyssnade på Margareta Pålssons inlägg i den tidigare debatten där hon sade: Vi stöder de 6 000, vi vill ge mer pengar till förskolan men vi avstyrker propositionen i dess helhet. Går vi in i budgeten på utgiftsområde 16 kan vi se att Moderaterna har minus 1 miljard för 2005, minus 2 miljarder 2006 och minus 2 miljarder 2007. Sedan skjuter man till pengar och säger att vi ska ha en avgiftsfri barnskola för 3-6-åringar. Jag antar att det kostar pengar att införa en barnskola. Men att ärligt i denna kammare säga att detta är riktade pengar som kommer att gå till personalförstärkningar, Margareta Pålsson, kan du inte göra.

Fru talman! Jag undrar vad 5 miljarder skulle vara till om det inte skulle vara till personal. Det är väl alldeles självklart att det är till personal i denna barnskola, förskollärare i barnskolan och förskollärare i förskolan. Jag vet inte om vi skulle bygga nya hus eller vad statsrådet tänker sig att vi skulle göra. Självklart är det personal! Pengarna till personal finns i UbU1, och där tillstyrker vi dem. Och hur var det med maxtaxan? Var står det att vi är emot den?

Fru talman! Jag kan konstatera att det inte är några riktade pengar som Moderaterna ger till förskolan. Jag kan också konstatera att en avgiftsfri barnskola för 3-6-åringar naturligtvis innebär att man får kompensera kommunerna för de avgifter man i dag får ta ut för treåringarna i förskolan. Det är inga småpengar kommunerna har där; det vet vi sedan vi kompenserade för maxtaxan. Jag tycker att Margareta Pålsson kan gå hem och läsa på hur budgeten faktiskt ser ut. Att man satsar på barnskola är en sak, men man riktar inga pengar till mer personal i förskolan. Kommunerna är fria att använda pengarna till en barnskola, vilket är ett helt unikt och nytt förslag.

Fru talman! Jag noterade att Lena Hallengren oroar sig för att vi i alliansen ska få ett hårt arbete med att stämma ihop vårt program. Jag förstår att det bygger på egen erfarenhet av att få ihop den här propositionen. När man lyssnade på Mikaela Valtersson låg hon ju närmare Kristdemokraterna än Socialdemokraterna. Jag undrar vad ni tog till för medel för att få med miljöpartisterna på den här propositionen. Lena Hallengren var också jättenöjd med att kunna bocka av ett vallöfte om 6 000 nya förskollärare. Jag undrar om de föräldrar som röstade på Socialdemokraterna i valet 2002 och vars barn redan passerat förskolan när detta vallöfte börjar infrias är lika nöjda. De är ganska många. För dem som då hade till exempel en treåring har detta redan hunnit passera. De trodde naturligtvis att de skulle få det här vallöftet uppfyllt direkt. Jag tycker alltså inte att statsrådet ska känna så stor stolthet. Louise Malmström sade i sitt inlägg att hon träffat enstaka föräldrar som skulle velat vara hemma längre med sina barn. Då kan jag passa på att rekommendera att gå in på namninsamling.com. Där finns ett öppet brev, ett svar på ett uttalande av statsrådets kollega Berit Andnor, som hundratals föräldrar har undertecknat på bara några dagar. Det går också bra att ta del av de namninsamlingar som görs i ett antal kommuner, uppemot 40 vid det här laget. Det har genomförts folkomröstningar i kommunerna som kommer till detta resultat: Fler vill ha möjlighet att vara hemma med sina barn. Trycket ökar. På vilket sätt tänker Lena Hallengren möta det?

Fru talman! Jag konstaterar att vi just nu diskuterar förskoleverksamhet och en proposition om kvalitet i förskolan. Jag tycker att det är intressant att diskutera villkoren för att vara hemma. Jag tycker att vi har en väldigt bra och väl utbyggd föräldraförsäkring. För den som önskar sprida ut den över tiden räcker den väldigt länge med de nivåer som både Kristdemokraterna och Moderaterna åtminstone tidigare brukade ange som skälig inkomst att leva på varje månad. Jag tror säkert att många önskar vara hemma med sina barn. Men jag tror också att väldigt många känner att kvaliteten i förskolan när barnen är där medan man arbetar måste vara god, just för att man ska känna trygghet i att lämna sina barn där på dagarna. Det är just detta den här debatten handlar om. Det är därför vi säger att vi måste anställa mer personal i förskolan, det är därför vi säger att vi ska ha kvalitetsredovisningar och det är därför vi säger att vi måste ha utvecklingssamtal och föräldrainflytande på olika sätt - för att föräldrarna ska känna trygghet och tillfredsställelse med den tid som barnen tillbringar i förskolan.

Fru talman! Det kanske är det som är felet. Vi diskuterar inte bara förskolan; vi diskuterar hur våra barn ska tas om hand. För Socialdemokraterna är detta lika med förskolan, och det är det vi vänder oss emot. Förutom allt det tryck utanför riksdagen som jag räknade upp har nu också riksdagens majoritet begärt att regeringen ska komma tillbaka med ett förslag som ökar möjligheterna för föräldrar att vara hemma längre med sina barn. Det struntar ni blankt i! Det är en maktens arrogans som är fullständigt ofattbar. Jag kräver faktiskt att få ett besked: Finns det ett arbete på gång, eller är det som är sagt i den här förskolepropositionen det ni har att säga i det ärendet?

Fru talman! Det är precis tvärtom. Jag menar att möjligheten att vara hemma med sina barn inte handlar om förskoleverksamhet utan om det som föräldraförsäkringen är till för: just möjligheten att vara hemma med sina barn. Just nu är det 13 månader och tre månader med garantidagar, och då har man möjlighet att sprida ut de dagarna över längre tid. En fortsatt utbyggnad av föräldraförsäkringen, höjda tak med mera är ingenting som jag på något sätt är tveksam till. Jag tror att detta är väldigt bra reformer successivt, när vi har möjlighet att göra dem. Man kan inte säga att det är samma sak som förskola eller barnomsorg. Det är klart att det är två olika verksamheter. Det ena är en verksamhet som kommunen ska ansvara för, betala för och se till att barnen som är där har en bra verksamhet på dagarna. När det gäller tillkännagivandet vill jag återigen säga att ni talar om mångfald och valfrihet men inte om på vilket sätt man ska ha möjlighet att vara hemma mer. Vi arbetar vidare med att utveckla föräldraförsäkringen, som jag menar är ett mycket bra sätt att ge möjlighet till alla föräldrar att vara hemma på rimliga villkor - inte 3 000, 4 000 eller 5 000 kr i månaden, för det ger inte reella möjligheter.

Fru talman! Lena Hallengren sade att hon längtar efter att få se hur den borgerliga förskolepolitiken blir efter en valseger 2006. Jag kan avslöja att det gör jag också. Vi får hålla oss till dess. Jag har bara en väldigt kort och enkel fråga till statsrådet. Folkpartiet föreslår i en reservation att ett nytt långsiktigt mål i förskolepolitiken för att stärka kvaliteten i förskolan skulle vara att två tredjedelar av personalen i förskolan ska vara förskollärare. Jag tänkte bara höra hur statsrådet rekommenderar socialdemokraterna i riksdagen att rösta i den frågan.

Fru talman! Jag noterar att det finns en mängd frågor i politiken där regering och riksdag lägger sig i detaljer i hur kommuner ska bedriva sin verksamhet, men när det gäller kvaliteten i förskolan och att stärka de pedagogiska ambitionerna backar man helt plötsligt. Vad är det för fel med att ha som långsiktigt mål - inget tvång - att två tredjedelar av de anställda i förskolan ska vara förskollärare?

Fru talman! Jag menar att det är varje kommun som bestämmer hur många av vilken yrkeskategori som anställs på vilken avdelning och i vilka grupper. I dag har vi ungefär fifty-fifty av barnskötare respektive förskollärare eller lärare med förskoleutbildning. Det är som sagt ett mål som är ett genomsnitt. Ibland är det mer; ibland är det mindre. Det handlar om tillgången, om ambitionen och om hur barngrupperna ser ut. Jag har inte som ambition att uttala mig om hur de exakta förhållandena ska vara, och jag kommer inte att rekommendera mina partikamrater att rösta på något särskilt sätt i den frågan. Jag tror att vi är relativt överens om att det är en viktig fråga att de som står nära verksamheten, nämligen kommunpolitiker och kommunala företrädare tillsammans med personal, har ett avgörande inflytande på den här frågan.

Fru talman! Jag hade laddat för genusdebatt här, men Christer Nylander byter tema så här i slutet på måndagen. Återigen: Det finns ingenting som säger att man inte får ha två tredjedelar, tre fjärdedelar, 100 % eller 10 %. Men det handlar om förutsättningarna. Hur kan man rekrytera? Hur ser barngrupperna ut? Vilken ålder är det på barnen? Jag tycker att varje kommun har rätt att påtala detta. Däremot har vi betonat tydligt i förskolepropositionen att man naturligtvis inte kan bedriva en förskoleverksamhet utan förskollärare. Vi betonar på olika sätt förskollärarnas roll. Det är de som har det övergripande ansvaret för den pedagogiska verksamheten. Vi inför i skollagen behörighetsregler för förskollärare till exempel. Nog betonar vi att förskollärarna är viktiga, tillsammans med barnskötarna. Jag tycker att det är viktigt att vi kan lyfta fram två grupper parallellt och se att de som har byggt upp den svenska förskolan till vad den är i dag faktiskt kan fortsätta att göra det tillsammans. De kan fortsätta att ha lärande på lekens grund som en utgångspunkt för att forma en fin verksamhet också kommande år.

Fru talman! Jag blev lite inspirerad av den tidigare debatten, mest utifrån konstaterandet att 75 % av alla ett- till femåringar är inskrivna i förskolan, och 2-3 % av förskolans personal är sådana som jag, det vill säga män. Vi har en delegation för jämställdhet i förskolan som förhoppningsvis jobbar bra, men jag skulle ändå vilja bjuda dig på några minuter att fundera över hur du ska få sådana som jag och en del andra, förhoppningsvis yngre, att med liv och lust utbilda sig till förskollärare och ge sig in och jobba i förskolan.

Fru talman! Jag trodde först att Lennart Gustavsson skulle säga att 2-3 % är vänsterpartister, men det har vi väl ingen statistik på än. När det gäller Jämställdhetsdelegationen vill jag säga att det är just syftet med den. Jag tror inte att det finns en enkel lösning på hur vi ska få färre kvinnor att arbeta i vården eller fler män i förskolan, helt enkelt hur vi ska få en mindre könssegregerad arbetsmarknad. Det ligger naturligtvis mycket i traditioner som grundläggs tidigt, och det är just därför som delegationen för jämställdhet arbetar med förskolan och inte har tagit sig an hela utbildningsområdet. Vi menar att vi måste börja tidigt. Det handlar om fler män i förskolan, men det handlar också om hur man arbetar med jämställdhet för att se till att flickor och pojkar i förskolan har förutsättningar att göra otraditionella val senare, att de inte fostras in i de traditionella könsmönster som vi ser i samhället och även i förskolan om vi inte är uppmärksamma. Det har förskolor, inte minst Tittmyran i Gävle med flera, upptäckt. De har videofilmat sig själva för att övertyga sig om att de kanske inte arbetar så jämställt som de trodde. Återigen vill jag säga att det absolut inte finns någon enkel lösning på detta. Det är därför delegationen har gott om tid på sig. Jag tror inte heller att delegationen kommer att komma med en universallösning som gör att vi helt plötsligt har fifty-fifty. Men jag hoppas och tror på mer resurser till förskolan, en proposition för förskolan och ett arbete från Myndigheten för skolutveckling som handlar om hur man ska kunna rekrytera mer till förskolan och hur det ska bli en attraktiv arbetsplats. Allt det är viktigt för både män och kvinnor när de gör sina yrkesval. Jag hoppas att ännu fler män ska göra valet, att fler män engagerar sig i förskoledebatt och att fler pappor kanske är föräldralediga just för att också synas i barnens tidiga år.

Fru talman! Procentsatserna för Vänsterpartiet får vi väl se i nästa Temo. Men - för att vara allvarlig - det är klart att detta rör sig om grundläggande maktstrukturer som avspeglas i hur det ser ut inom förskolan. Jag är fullt medveten om att vi inte har några som helst enkla vägar eller enkla val. Det är klart att vi i alla stycken måste välja att lyfta fram de här frågorna, även om de ibland kan vara obekväma, eftersom de just påverkar makt och maktfördelning i samhället mellan män och kvinnor. Jag tror att Delegationen för jämställdhet i förskolan kommer att göra ett bra jobb. Och jag ser fram mot att löpande få följa det arbete de lägger fram. Men jag tror också att vi har ett ansvar, både du som minister och jag som riksdagsledamot, att ständigt och ofta lyfta fram dessa frågor, inte bara när vi diskuterar enskilda frågor, inte bara under beteckningen jämställdhet. Låt oss i stället tillsammans vara överens om att just dessa jämställdhetsfrågor genomsyrar alla politikområden. Därför måste de ständigt vara närvarande.

Fru talman! Jag delar absolut uppfattningen att jämställdhet är en oerhört viktig fråga som löper genom alla politikområden. Jag vill bara säga att Jämställdhetsdelegationen har haft ungefär 2 miljoner kronor att dela ut, och de har gjort det till 18-20 projekt. De hade kunnat dela ut det tiodubbla till runt hundra projekt. Det tycker jag säger någonting om hur medvetenheten runtom i våra kommuner, på våra förskolor, på enskilda avdelningar har vuxit. Man har börjat fundera över hur man ska bli mer aktiv i värdegrundsfrågan jämställdhet. Hur ska vi på olika sätt bli mer medvetna om hur vi arbetar gentemot barnen för att uppfylla det som inte är ett frivilligt mål i läroplanen utan någonting som alla faktiskt ska göra?

Fru talman! När riksdagen behandlar statsbudgeten handlar det vanligtvis om vem som kan sprätta mest pengar. Svensk politik är mycket av en kvantifieringspolitik. Mest pengar, hårdaste regler, högsta eller lägsta skatter - den som tar i mest är mest trovärdig i mediernas värld. Det är samma sak på miljöområdet. Den som lägger mest pengar, kräver de hårdaste reglerna eller de värsta miljöskatterna är det miljövänligaste alternativet enligt många. Denna budget är inget undantag. Här slåss vi om att ge mest pengar till att socialisera mark i anslaget Biologisk mångfald, vem som kan ta över mest ansvar från privata intressen för att sanera och återställa förorenad mark, vem som kan dela ut mest pengar till kommunerna för att de ska konstruera klimatåtgärder med mera. Jag tänkte vända på resonemanget, för vår debatt borde snarare handla om vad som händer med det civila samhället när politikerna tar över. Vad händer med det civila samhällets teknikutveckling när investeringsförmågan försvinner? Mitt resonemang vilar på tre grunder. Det är min fasta övertygelse att marknadsekonomin är vida överlägsen alla andra system när det gäller en miljövänligt hållbar utveckling. Det är min övertygelse att ekonomisk tillväxt ger möjlighet till en miljövänlig teknikutveckling och att människor i välstånd har råd att prioritera miljövänlig utveckling. Dessutom är jag helt övertygad om att det hos de allra flesta människor finns en vilja att ta ansvar för sin del av miljön, om de bara får utrymme för det. Med dessa resonemang som grund bör vi som sitter i politiskt beslutande församlingar fundera på vad som är alternativet till att vi ska ta in pengar och sedan fördela ut dem. Vad händer om vi i stället skulle dra ned på våra budgetambitioner och vår regleringsiver och ge denna ökade frihet till enskilda människor? År 2003 genomförde statliga Nutek, Verket för näringsutveckling, en studie om små företags motiv för sitt miljöarbete. Det var inte de ekonomiska vinsterna eller lagstiftningen som var den starkaste drivkraften. På första plats kom det egna engagemanget för miljön. På andra plats kom ett minskat resursanvändande, på tredje att möta konsumentkraven, på fjärde konkurrensskäl och först på femte plats en tvingande miljölagstiftning. En framtida tvingande miljölagstiftning kom först på sjunde plats. Det visar att för många företagare är miljöpolitiken bara en extra pålaga, medan andra hänsyn är starkare drivkrafter för att uppnå en hållbar miljöutveckling. Där är det egna engagemanget att göra rätt för sig det starkaste argumentet. Men dessa extra pålagor och detta krångel är inte utan betydelse. Vi bortser från miljöskatterna, som vi förvisso skulle kunna ha en lång diskussion om. De har i alla fall ett styrande syfte. Vi fokuserar i stället på miljöbalken, vars huvudsyfte inte är att vara ett ekonomisk-politiskt styrmedel i första hand. Denna lagstiftning har dock visat sig få en stor ekonomisk betydelse. Svenskt Näringsliv har studerat företag som klassas som så kallade miljöfarliga verksamheter, det vill säga en mycket stor del av det svenska näringslivet, och deras kostnader för miljöbalken. Den största kostnaden för miljöbalken är personal- och konsultkostnader. Miljöbalken anses av företagarna vara så svår att arbeta med att i många fall måste konsulter hyras in eller personal avdelas särskilt för att arbeta med detta - en kritik som för övrigt också delas av många av de miljöinspektörer som arbetar i kommunerna. En annan kostnadsdrivande faktor är de mycket långa handläggningstiderna när företag bestämt sig för att etablera eller bygga ut sin verksamhet. Den statliga utredningen, Miljöbalkskommittén, har kommit fram till att det kan ta mellan ett och ett halvt och två och ett halvt år att få igenom ett så kallat A-ärende genom tillståndsprocessen. Svenskt Näringslivs uppskattning av kostnaderna är att de motsvarar 1,11 % av de berörda företagens totala omsättning. 1,11 % kan verka, för många, som en rätt liten andel, men den motsvarar ungefär 53 miljarder kronor. En viss del av detta arbete är givetvis nödvändigt, men det är mycket pengar. Om nu den egna drivkraften är den viktigaste drivkraften för en företagares miljöarbete är detta ett svårt hinder mot den drivkraften. Långa handläggningstider och krångel vid nyinvesteringar hindrar också ny teknik att växa fram. Nyinvesteringar som följer dagens miljölagstiftning stoppas av byråkrati när den i stället skulle kunna ersätta gamla produktionsmetoder. Miljöbalkskommittén har föreslagit en rad förbättringar av miljöbalken, som skulle kunna vara några steg på vägen till en effektivare och därmed mera tillväxtvänlig miljöbalk. Kortare handläggningstider och tydligare regler finns med bland förslagen. Det är viktigt att de problem som i huvudsak är administrativa problem med miljöbalken åtgärdas snarast. Det är i allmänhet den ökande administrativa bördan för företagen som företagarna klagar på, inte miljökraven i sig. Detta är ett exempel på hur vi kan frigöra resurser för att satsa på rätt saker - mer på miljövänlig teknik än på pärm efter pärm från miljökonsulter med höga arvoden. Moderaterna och de övriga i den borgerliga alliansen är överens med Socialdemokraterna i Miljöbalkskommittén om dessa viktiga åtgärder. Men Socialdemokraternas stödpartier har flera gånger motsatt sig förslagen på effektiviseringar. Min fråga till företrädare för regeringspartiet är: Vågar ni trotsa era samarbetspartier och lägga fram en proposition som är någorlunda identisk med Miljöbalkskommitténs förslag? Om ni gör det kommer det med största sannolikhet att finnas en majoritet för dessa nödvändiga förslag här i kammaren. Förslagen är nödvändiga för att återupprätta ett förtroende för miljölagstiftningen. Kära riksdagsmajoritet! Det är min förhoppning att detta skulle kunna vara vägledande för ert arbete under våren med de kommande miljömålen med en så efterlängtad proposition om effektiviseringar av miljöbalken och med arbetet med att modernisera statsbudgeten. Men tyvärr är jag pessimistisk på den punkten. Jag tror att det behövs en ny, borgerlig regering för att få en stark tilltro till ekonomisk tillväxt och för att enskilda människor faktiskt ska ha möjlighet att fixa det här utan pålagor och pekpinnar. Men det vore spännande om ni kunde bevisa motsatsen. Fru talman! Moderaterna har ett alternativt budgetförslag i betänkandet som bygger på de resonemang jag just fört här. Det bygger alltså inte på att delta i sprättandet av mest skattepengar utan vilar på en annan grund, nämligen att frigöra mer resurser till det civila samhället. Vi har inte någon reservation till betänkandet eftersom våra budgetramar inte vunnit majoritet i kammaren, men väl ett särskilt yttrande som beskriver våra budgetresonemang. Jag får därför nöja mig med att hänvisa till detta särskilda yttrande.