Kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen m.m. (Betänkande 1989/90:FöU8 Försvarsutskottet)

Försvarsutskottets betänkande
1989/90:FöU8

Kustbevakningens roll i den framtida

sjöövervakningen m.m. 1989/90

FöU8

I betänkandet behandlas förslag som regeringen — efter föredragning
av statsrådet Roine Carlsson — har förelagt riksdagen i proposition
1989/90:127 om kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen
m.m. I betänkandet behandlas också tre motioner som väckts med
anledning av propositionen och fyra motioner från den allmänna
motionstiden. Vid beredningen av ärendet har yttrande inhämtats från
justitieutskottet.

Sammanfattning

I betänkandet tillstyrker utskottet regeringens förslag till lag om ändring
i fartygssäkerhetslagen (1988:49).

Den föreslagna lagändringen, som föreslås träda i kraft den 1 juli
1990, innebär att kustbevakningen på eget initiativ skall kunna utföra
tillsyn av fartyg i form av inspektioner. Sjöfartsverket, som är ansvarig
myndighet, skall i samråd med kustbevakningen bestämma i vilken
utsträckning kustbevakningen skall ha sådana tillsynsuppgifter.

Utskottet har härutöver ingen erinran mot vad som i propositionen
anförs om kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen
m.m. Utskottet ställer sig sålunda bakom förslaget att sjöpolisens och
kustbevakningens resp. verksamheter bör samordnas ytterligare. Utskottet
delar också föredragande statsrådets uppfattning att frågan om
hur behovet av polisiär verksamhet till sjöss skall kunna tillgodoses
bör övervägas närmare.

Utskottet har heller ingen erinran mot att kustbevakningen får
utökade uppgifter när det gäller ledningen av sjöräddningsinsatser och
att kustbevakningens sambandscentraler avvecklas, utom i Kungshamn
och Gryt.

Sju motioner behandlas i betänkandet.

1 Riksdagen 1989/90. 10 sami. Nr 8

Propositionen

Regeringen har i propositionen

dels föreslagit att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen
(1988:49),

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad föredragande statsrådet i
övrigt har anfört om kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen
m.m.

Det till propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

1989/90:FöU8

Propositionens lagförslag

1989/90:FöU8

Förslag till
Lagom ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49)

Härigenom föreskrivs i fråga om fartygssäkerhetslagen (1988:49)

dels att 10 kap. 1 och 11 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 10 kap. 11 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap
1§

Tillsyn av fartyg och deras utrustning och drift enligt denna lag och
enligt föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen utövas av sjöfartsverket,
om något annat inte anges i lagen.

Såvitt galler inspektion enligt 8§
utövas tillsynen även av kustbevakningen
i den utsträckning som sjöfartsverket
beslutar i samråd med
kustbevakningen.

I frågor som avser arbetsmiljön skall tillsynen utövas i samverkan med
arbetarskyddsstyrelsen.

Bestämmelser om tillsyn av livsmedelshanteringen finns i livsmedelslagen
(1971:511).

11 §'

Polismyndigheter, tullmyndigheter, kustbevakningen, miljö- och hälsoskyddsnämnder
samt läkare är skyldiga att lämna tillsynsmyndigheterna
det biträde och de upplysningar som de behöver för att utöva tillsyn enligt
denna lag eller enligt föreskrifter som har utfärdats med stöd av lagen.

När kustbevakningen på begäran
enligt jorsta stycket medverkar vid
tillsyn enligt denna lag, har tjänstemän
vid kustbevakningen de befogenheter
att vidta åtgärder som anges
i 2 och 4§§ lagen (1982:395) om
kustbevakningens medverkan vid
polisiär övervakning. Därvid gäller
föreskrifterna i 5, 6, 8 och 9§§
nämnda lag.

' Senaste lydelse 1988:444. Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 a §

När kustbevakningen utövar tillsyn
enligt vad som sägs i 1§ andra
stycket eller lämnar biträde enligt
11 §, har tjänstemän vid kustbevakningen
de befogenheter att vidta åtgärder
som anges i 2 och 4 §§ lagen
(1982:395) om kustbevakningens
medverkan vid polisiär övervakning.
Därvid gäller föreskrifterna i 5, 6, 8
och 9§§ nämnda lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90:FöU8

Motionerna

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990

1989/90:FÖ702 av Leif Olsson och Kenth Skårvik, (båda fp) vari yrkas
att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att sambandscentralen även framdeles får finnas kvar i
Kungshamn.

1989/90:FÖ714 av Hugo Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kustbevakningens
samverkan med polisen och sjöfartsverket.

1989/90:FÖ716 av Viola Furubjelke och Maj-Inger Klingvall (båda s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
sambandscentralen i Gryt även fortsättningsvis skall vara dygnet-runtbemannad.

1989/90:FÖ720 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag i syfte att utöka och samordna resurserna för
sjöräddning och kustbevakning i enlighet med motionens förslag.

Motioner väckta med anledning av propositionen

1989/90:FÖ33 av Kerstin Ekman m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
regeringen bör ägna särskild uppmärksamhet åt den fortsatta nära
samordningen av kustbevakningens och marinens stödverksamhet och
stödfunktioner regionalt och lokalt i syfte att begränsa investeringsoch
driftkostnaderna för dylik verksamhet.

1989/90:FÖ34 av Kurt Ove Johansson (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
sjöräddningsundercentralen i Malmö får kvarstå.

1989/90:FÖ35 av Ulla Pettersson och Gunhild Bolander (s, c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett
beslut om att avveckla sambandscentralen i Visby inte skall fattas
innan den i propositionen aviserade översynen av kustbevakningens
lokala organisation genomförts.

Utskottet

Inledning

Riksdagen beslutade i juni 1987 (prop. 1986/87:95 bil. 6, FöUll, rskr.
310) att kustbevakningen skulle skiljas från tullverket och bilda en
egen självständig civil myndighet inom försvarsdepartementets ansvarsområde.
Med anledning av detta och med stöd av regeringens bemyndigande
(dir. 1987:31) tillkallade chefen för finansdepartementet i juni
1987 en kommitté för att utarbeta förslag till organisation m.m. för
kustbevakningen. Kommittén, benämnd kustbevakningskommittén,
lämnade i januari 1988 delbetänkandet Lagändringar som behövs då
kustbevakningen blir en egen myndighet och i februari samma år
delbetänkandet Organisation och lokalisering för kustbevakningens
centrala och regionala ledning. Med anledning av en proposition på
grundval av dessa utredningar fattade riksdagen i maj 1988 beslut i
denna organisations- och lokaliseringsfråga (prop. 1987/88:142, FÖU10,
rskr. 299).

Kustbevakningen började sin verksamhet som egen myndighet den 1
juli 1988.

Kustbevakningskommittén har, utöver frågor som rört myndighetsbildningen,
också haft i uppdrag att utreda om en ändrad ansvars- och
rollfördelning inom sjöövervakningen kan minska den nuvarande sektoriseringen
och skapa en effektivare verksamhet. I sitt slutbetänkande
(SOU 1989:26) Kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen
redovisar kommittén sina förslag till hur samhällets samlade resurser
inom sjöövervakningen kan utnyttjas effektivare. Betänkandet har utgjort
underlag för regeringens förslag i propositionen.

I bilaga till propositionen finns en sammanfattning av kommitténs
slutbetänkande. Vidare har till propositionen fogats en förteckning
över de remissinstanser som har yttrat sig över kommitténs förslag.

Under ärendets beredning har yttrande inhämtats från justitieutskottet.
Yttrandet ingår som bilaga i utskottets betänkande.

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen behandlas kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen
och olika åtgärder för att effektivisera sjöövervakningen.

I propositionen föreslås en ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49).
Ändringen innebär att kustbevakningen på eget initiativ skall fa utföra
tillsyn av fartyg i form av inspektioner. Sjöfartsverket skall i samråd
med kustbevakningen bestämma i vilken utsträckning kustbevakningen
skall ha sådana uppgifter.

I propositionen framförs också att kustbevakningen bör ges möjlighet
att på eget initiativ utöva tillsyn av vissa transporter av farligt gods
och vidta åtgärder mot vattenföroreningar från fartyg. Sjöpolisens och
kustbevakningens verksamhet bör samordnas bättre.

1989/90:FöU8

Kustbevakningen bör vidare få utökade uppgifter när det gäller
ledningen av sjöräddningsinsatser som gäller efterforskning och räddning
av människor. Kustbevakningens sambandscentraler bör avvecklas
med undantag för centralerna i Gryt och Kungshamn, som bör finnas
kvar med kustbevakningen som huvudman.

Ändringen i fartygssäkerhetslagen föreslås träda i kraft den 1 juli
1990.

Allmänt om kustbevakningens roll i samhällets
sjöövervakning

Utskottet konstaterar att samhällets sjöövervakning omfattar ett stort
antal uppgifter där flera olika myndigheter har ansvar för tillsynen av
att lagar och bestämmelser efterlevs. Som exempel kan nämnas marinens
och kustbevakningens uppgift att svara för den allmänna gränsövervakningen
och övervakningen av Sveriges sjöterritorium samt marinens
tillträdeskontroll av statsfartyg. Polisens uppgift att upprätthålla
ordning och att bekämpa brott gäller också svenska farvatten. Polisen
svarar även för utlänningskontrollen, inklusive skyddsområdestillsynen.
Tullverket svarar för tullkontroll och smugglingsbekämpning. De
nämnda myndigheterna medverkar också i stor utsträckning i varandras
tillsyn. I sjöövervakningen kan också till del inbegripas sjösäkerhetsfrågor
och sjöräddningstjänst. Inom ramen för sjösäkerheten är
sjöfartsverket huvudansvarigt för farledsverksamheten och för fartygsinspektionen.
När det gäller sjöräddningstjänsten har sjöfartsverket
huvudansvaret för efterforskning av människor i sjönöd, medan kustbevakningen
svarar för räddningstjänsten när olja eller andra skadliga
ämnen kommit ut i vattnet.

Föredragande statsrådet redovisar i propositionen hur kustbevakningskommittén
har undersökt möjligheterna att minska den här
exemplifierade sektoriseringen. Han anger därvid att en mer långtgående
samordning av de olika uppgifterna inom sjöövervakningen, t.ex.
inom ramen för en enda huvudansvarig myndighet, inte befunnits
lämplig. Förändringsarbetet bör i stället inriktas på ökat samarbete,
tydligare och mera heltäckande föreskrifter, förbättrad informationshantering
samt samlokalisering eller organisatorisk samordning av
annat slag.

När det gäller frågan om hur en bättre samordning skall åstadkommas
anför försvarsministern

- beträffande kustbevakningen och marinen att grunden har lagts för en
långtgående samverkan genom riksdagens beslut i maj 1988 (prop.
1987/88:142, FÖU10, rskr. 299) om samlokalisering av ledningsorgan
m.m. Det ankommer nu på myndigheterna att utveckla samarbetet
inom de givna ramarna,

-beträffande kustbevakningen och tullverket att det i dag finns förutsättningar
för att kustbevakningen skall kunna medverka i tullkontroll
och smugglingsbekämpning i minst samma omfattning som före
utbrytningen ur tullverket. Samarbetet kan förstärkas genom t.ex.

1989/90:FöU8

fler planerade gemensamma insatser, utökat informationsutbyte om
underrättelseläget samt genom informations- och planeringskontakter,

-beträffande kustbevakningen och sjöfartsverket att en sammanslagning
skulle ha så stora nackdelar att andra lösningar bör väljas för att
effektivisera samarbetet. Kustbevakningens möjligheter att medverka
i den tillsyn som sjöfartsverket utför bör förbättras. Föredragande
statsrådet lämnar i propositionen ett särskilt förslag om detta. Sjöräddningstjänsten,
som fungerar tillfredsställande, bör under huvudmannen
sjöfartsverkets ledning och tillsammans med samverkande
parter få utvecklas inom ramen för räddningstjänstlagen (1986:1102).
Enligt föredragande statsrådet erfordras inget ställningstagande från
riksdagen för att genomföra vad som här nyss har angetts.

I en med anledning av propositionen avgiven kommittémotion FÖ33
(fp) sägs inledningsvis att inriktningen i regeringens proposition är bra
eftersom ansvarsförhållandena och samordningsmöjligheterna klarläggs
mellan de organ som deltar i sjöövervakningen. Motionärerna pekar
sedan på problemet med det stora antalet medverkande myndigheter
och andra organisationer och hävdar att detta problem särskilt måste
observeras. De av regeringen redovisade åtgärderna innebär dock,
enligt motionärerna, att det tudelade ansvaret inte kommer att resultera
i alltför stora effektförluster i den långsiktiga planeringen och i den
operativa ledningen. Detta anses emellertid inte tillräckligt utan kustbevakningens
expansion måste i fråga om främst investeringar och
stödverksamhet noga samordnas med marinen, som är den andra
gränsövervakningsmyndigheten. Enligt motionärerna bör därför regeringen
de närmaste åren ägna särskild uppmärksamhet åt den fortsatta
samordningen av kustbevakningens och marinens stödverksamhet och
stödfunktioner, regionalt och lokalt, för att begränsa investeringar och
driftkostnader för dylik verksamhet.

Utskottet har tidigare behandlat frågan om sjöövervakningen (FöU
1981/82:18 s. 39-42 och FöU 1986/87:11 s. 147-150) och därvid bl.a.
uppmärksammat riskerna med den spridda ansvarsfördelningen. Sektoriseringen
innebär att resurser och verksamhet kan komma att dubbleras
eller användas mindre effektivt. På utskottets förslag gjorde också
riksdagen i samband med 1982 års försvarsbeslut ett särskilt uttalande
(FöU 1981/82:18 s. 49, rskr. 374) till regeringen om bl.a. målet att
skapa en effektivare sjöövervakning genom ett bättre resursutnyttjande.
Vad som hittills vidtagits, och som nu anmäls av försvarsministern,
anser utskottet vara i linje med vad riksdagen har uttalat om sjöövervakningens
effektivisering. Hit hör t.ex. beslutet att inordna kustbevakningens
planering och uppföljning i perspektiv- och programplaneringen
för den militära utgiftsramen, vilket bör motverka riskerna med
det tudelade ansvaret utan att det påverkar myndigheternas arbete på
fältet. Bl.a. bör investeringar kunna överblickas och samordnas. Till
detta bidrar också att försvarets materielverk ansvarar för anskaffning
och vidmakthållande av t.ex. båtar och fartyg till såväl marinen som
kustbevakningen och att fortifikationsförvaltningen fr.o.m. budgetåret
1990/91 också svarar för kustbevakningens lokalförsörjning. Ett ytterli -

1989/90: Fö U8

gare exempel är beslutet att samlokalisera kustbevakningens ledningsorgan
med resp. områdesförband inom marinen och att därvid utnyttja
gemensamma informations- och sambandssystem.

Utskottet anser således att det såväl för sjöövervakningen som för
övriga berörda områden nu finns alla rimliga förutsättningar för en
effektiv samverkan och samordning mellan kustbevakningen och marinen.
Den regeringens noggranna uppmärksamhet på den fortsatta
samordningen, som förordas i motion FÖ33 (fp), förutsätter utskottet
kommer till stånd utan något uttalande från riksdagen, särskilt som
regeringen aviserat ökad vikt åt resultatuppföljning och analys som
underlag för planeringen. Med hänsyn härtill bör riksdagen inte bifalla
motion FÖ33 (fp).

Utskottet kommer i det följande att under särskilda rubriker behandla
vissa andra viktigare överväganden och förslag i propositionen.

Polisiär verksamhet till sjöss

Sjöpolisens och kustbevakningens övervakning till sjöss sammanfaller
till viss del. Föredragande statsrådet anmäler att deras resp. verksamheter
bör samordnas ytterligare. Frågan om hur behovet av den polisiära
verksamheten till sjöss skall kunna tillgodoses bör dock bli föremål för
fortsatta överväganden. I denna fråga har försvarsministern samrått
med chefen för civildepartementet som sagt sig ha för avsikt att i ett
senare sammanhang, och efter samråd med försvarsministern, ta upp
denna fråga och de därtill anknytande spörsmålen om resursfördelning
och samverkan mellan polisen och kustbevakningen.

Kustbevakningstjänstemännen har genom lagen (1982:395) om kustbevakningens
medverkan vid polisiär övervakning fått samma befogenheter
som polismän när kustbevakningen bedriver övervakning för att
hindra brott, bl.a. mot bestämmelserna som gäller utlänningars rätt att
uppehålla sig inom visst område, jakt, fiske, naturvård, trafikregler och
säkerhetsanordningar för sjötrafiken samt fartygsregistrering och identifiering.
Enligt försvarsministerns bedömning erfordras ingen ändring
av dessa bestämmelser för kustbevakningstjänstemännens polisiära befogenheter
utöver den ändring som följer av propositionen 1989/90:54
om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. Försvarsministern
anger vidare att det bör ankomma på resp. länsstyrelse att bedöma
behovet av särskilda sambandsmän ur polisen placerade vid kustbevakningens
regionala ledningar.

I motion FÖ714 (c) föreslår motionären bl.a. ett ökat samarbete
mellan kustbevakningen och polisen, framför allt när det gäller transporter
av polispersonal i skärgårdarna.

Justitieutskottet hänvisar i sitt yttrande, som bifogas detta betänkande
som bilaga, inledningsvis till vad som i tidigare sammanhang (bl.a.
JuU 1976/77:27, JuU 1985/86:19 och JuU 1986/87:3y) sagts i olika
frågor om kustbevakningen och om förhållandet mellan sjöpolisen och
kustbevakningen. Justitieutskottet konstaterar härvid bl.a. att sjöpolisens
och kustbevakningens uppgifter i fråga om polisiär övervakning
till sjöss sammanfaller till viss del och att de polisiära arbetsuppgifter -

1989/90:FöU8

1* Riksdagen 1989/90. 10 sami. Nr 8

na primärt ankommer på polisen. Åtgärder för att säkerställa ett gott
samarbete mellan sjöpolisen och kustbevakningen samt att klarlägga
förekommande gränsdragningsproblem bör därför ägnas uppmärksamhet
i det fortsatta arbetet. Justitieutskottet ansluter sig vidare till kravet
på en utbyggnad av sjöpolisens resurser. Det noterar att föredragande
statsrådet i propositionen anför att chefen för civildepartementet senare,
och efter samråd med chefen för försvarsdepartementet, kommer
att ta upp vissa frågor om den polisiära verksamheten till sjöss och de
därtill anknytande spörsmålen om resursfördelning och samverkan
mellan polisen och kustbevakningen. Justitieutskottet utgår från att
resultatet av dessa överväganden inom kort kommer att resultera i att
förslag om sjöpolisverksamheten föreläggs riksdagen och att dessa
överväganden kommer att präglas av det synsätt på frågorna som
justitieutskottet anlade i sitt yttrande till försvarsutskottet år 1987.
Justitieutskottet föreslår att försvarsutskottet hemställer att riksdagen
med anledning av propositionen som sin mening ger regeringen till
känna vad justitieutskottet har uttalat om sjöpolisverksamheten.

Försvarsutskottet noterar att propositionen föreslår en ytterligare
samverkan mellan sjöpolisen och kustbevakningen. Förslaget innebär
inte någon ändring av kustbevakningstjänstemännens polisiära befogenheter,
utan de polisiära arbetsuppgifterna ankommer primärt, som
tidigare, på polisen. Utskottet räknar med att justieutskottets här
anförda synpunkter kommer att övervägas när förslaget om resursfördelning
och samverkan mellan polisen och kustbevakningen utarbetas
för att, i enlighet med vad som anförs i propositionen, senare föreläggas
riksdagen. I avvaktan på nämnda regeringsförslag har utskottet
ingen erinran mot vad försvarsministern har anfört om polisiär verksamhet
till sjöss och kustbevakningstjänstemännens polisiära befogenheter
i detta sammanhang.

Utskottet anser vidare att den ökade samverkan som föreslås i
motion FÖ414 (c) kan tillgodoses inom ramen för myndigheternas
nuvarande befogenheter och de åtgärder som har föreslagits. Riksdagen
bör därför avslå motionen i denna del.

Tillsyn och kontroll av fartyg och transporter av
farligt gods

Enligt nu gällande ordning utövar sjöfartsverket tillsynen över lagstiftningen
om sjösäkerhet, sjötransporter av farligt gods och åtgärder mot
vattenföroreningar från fartyg. Kustbevakningen biträder i tillsynen
efter begäran av sjöfartsverket i varje enskilt fall. I praktiken begärs
sällan sådant biträde.

Tullverket ansvarar för gränskontrollen av vägtransporter av farligt
gods till och från utlandet samt för kontroll av fordon och andra
lastenheter som inkommer med fartyg. Kustbevakningen medverkade
som en del i tullverket i tillsynsarbetet fram t.o.m. den 1 juli 1988.
Denna möjlighet upphörde då i och med att kustbevakningen blev en
egen myndighet.

1989/90: Fö U 8

Föredragande statsrådet förordar ett vidgat samarbete mellan sjöfartsverket,
tullverket och kustbevakningen och en systematisk användning
av kustbevakningens resurser i det nyss nämnda tillsynsarbetet. Det är
därvid, enligt försvarsministern, angeläget att kustbevakningen på eget
initiativ bereds möjlighet att utöva tillsynen inom de berörda områdena,
vilket bör leda till att verksamheten kan bedrivas mera planmässigt
än i dag och därmed mera effektivt. För att möjliggöra en sådan
ordning för tillsynen av sjösäkerheten föreslår försvarsministern, i
samråd med chefen för kommunikationsdepartementet, en ändring i
fartygssäkerhetslagen (1988:49). När det gäller tillsynen av transporter
av farligt gods och åtgärder mot vattenförorening från fartyg krävs
enligt försvarsministern ingen lagändring. Det får nämligen anses ankomma
på regeringen att med stöd av gällande bestämmelser besluta
om vem som skall utöva tillsynen.

Två under den allmänna motionstiden väckta motioner behandlar
bl.a. sjösäkerhetsinspektioner av fartyg. Sålunda förordas i motion
FÖ714 (c) ett samarbete mellan kustbevakningen och sjöfartsverkets
sjöfartsinspektion. Enligt motionären saknar sjöfartsverket för närvarande
möjligheter till att till sjöss kontrollera bl.a. att säkerheten är
uppfylld med hänsyn till internationell standard och att bemanningen
är tillfredsställande. Kustbevakningens personal bör därför ges möjlighet
att utföra ett slags "flygande besiktning". På motsvarande sätt
påtalas i motion FÖ720 (vpk) behovet av en bättre resurssamordning.
Resurserna bör även utökas. Motionärerna förordar i sammanhanget
en effektivare organisation med omfattande befogenheter till inspektion
av fartyg och kontroll av sjösäkerheten. Vidare krävs ökade

insatser för att höja säkerheten i samband med farliga laster. Enligt

motionärerna skulle en svensk, men icke-militär, variant av Coast
Guard kunna sköta material- och säkerhetsinspektioner samt kontrollera
besättningarnas utbildning och behörighet.

Utskottet anser att den nyligen inträffade färjekatastrofen på västkusten
med stor tyngd understryker vikten av att genom olika åtgärder
höja sjösäkerheten. Adekvata möjligheter för tillsyner och inspektioner
har här sin givna plats. Utskottet noterar att den nu föreslagna ändringen
i fartygssäkerhetslagen (1988:49) ger kustbevakningen rätt att på
eget initiativ, och i den utsträckning som sjöfartsverket och kustbevakningen
kommer överens om, utöva tillsyn i form av inspektioner av
fartyg för att undersöka om fartyget är bemannat på betryggande sätt,
om arbetsmiljön är tillfredsställande, om fartyget är behörigen lastat
eller barlastat och om fartyget i övrigt är i behörigt skick. Enligt
utskottets mening bör den föreslagna lagändringen leda till att kustbevakningens
kompetens och resurser kan utnyttjas bättre. Därmed skapas
möjligheter till en effektivare kontroll av att gällande lagstiftning

om fartygssäkerhet efterlevs. Utskottet föreslår därför att riksdagen
antar förslaget till lag om ändring i fartygslagen (1988:49).

Utskottet anser att bifall till propositionen i dessa delar möjliggör
det slags effektivare inspektioner som förordas i de bägge motionerna
FÖ714 (c) och FÖ720 (vpk). Riksdagen bör därför enligt utskottets
mening inte bifalla dessa motioner.

1989/90:FöU8

Sjöräddningstjänst

1989/90: FÖU8

I sjöräddning deltar flera statliga organ såsom polisen, marinen, flygvapnet,
sjöfartsverket, televerket, luftfartsverket och kustbevakningen.
Den ideella föreningen Sjöräddningssällskapet samverkar med myndigheterna
genom att utföra hjälpinsatser vid sjönöd.

Sjöräddningstjänsten är enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) uppdelad
i två verksamhetsområden. Sjöfartsverket är ansvarig myndighet
för efterforskning och räddning av människor som är eller befaras vara
i sjönöd samt för sjuktransport från fartyg. Kustbevakningen svarar å
sin sida för räddningstjänsten när olja eller andra skadliga ämnen har
kommit ut i vattnet. Kustbevakningskommittén har prövat hur kustbevakningen
kan medverka eller utnyttjas i en mera integrerad och
samordnad sjöräddningstjänst. Kommittén, som anser att sjöräddningstjänsten
fungerar tillfredsställande, har föreslagit att sjöfartsverket även
i fortsättningen skall vara huvudman men att frågan bör prövas om
några år. Försvarsministern anser också att sjöräddningstjänsten fungerar
tillfredsställande och att den del av sjöräddningstjänsten som gäller
räddande av liv även i fortsättningen bör bygga på nuvarande långtgående
samverkan mellan flera myndigheter och organisationer. Förutsättningar
för en fortsatt utveckling sägs ha förbättrats i och med
räddningstjänstlagens tillkomst och en utveckling pågår. Försvarsministern
betonar särskilt vikten av att utvecklingen drivs vidare av sjöfartsverket
och övriga berörda organisationer.

Sjöfartsverket har tecknat avtal med televerket om att inrätta sjöräddningscentraler.
Sådana finns för närvarande i Härnösand, Stockholm
och Göteborg. Härutöver finns vissa sjöräddningsundercentraler.
Varje sjöräddningslarm förs vidare, oavsett ursprung, till någon central
där den operativa ledningen av sjöräddningsinsatsen sköts av en av
sjöfartsverket godkänd räddningsledare. Räddningsledaren sätter sedan
in lämpliga till förfogande stående resurser, oavsett dessas organisationstillhörighet.

Föredragande statsrådet anser att kustbevakningen bör medverka i
ledningen av sjöräddningsinsatserna vad gäller efterforskning och räddning
av människor och att kustbevakningen, inom sjöfartsverkets ansvarsområde,
kan ges utökade ledningsuppgifter. Detta har sin grund i
att kustbevakningen genom samlokaliseringen med marinen på den
regionala nivån kommer att ha en ledningsresurs som kan verka
dygnet runt och som har tillgång till marinens sambands- och informationssystem.
Försvarsministern, som i dessa frågor har samrått med
chefen för kommunikationsdepartementet, anser att det bör ankomma
på sjöfartsverket att i samråd med berörda myndigheter utforma den
nya ledningsorganisationen. I det sammanhanget får också behovet av
ledningsresurser för sjöräddningstjänsten på Gotland och i Öresund
bedömas.

Utskottet har ingen erinran mot vad som i propositionen anförts om
sjöräddningstjänsten.

Den med anledning av propositionen väckta motionen FÖ34 (s) har
också anknytning till sjöräddningstjänsten. Motionären framhåller

Öresundsregionens speciella karaktär. Vid en eventuell stor sjöolycka
där kan det bli nödvändigt att göra omedelbara insatser från regionens
samlade räddningsresurser till lands och till sjöss. Enligt motionären är
det därför från räddningstjänstsynpunkt flera faktorer som uttryckligen
talar för att sjöräddningsundercentralen i Malmö skall få vara kvar.

Utskottet har förståelse för de i motionen beskrivna problemen för
sjöräddningen i Oresundsområdet. Utskottet har dock erfarit att sjöfartsverket,
som är ansvarig myndighet, överväger denna fråga. I avvaktan
på resultatet från dessa överväganden — som utskottet förutsätter
ske i samråd med bl.a. kustbevakningen och som bör redovisas för
riksdagen — bör motion FÖ34 (s) inte bifallas.

Kustbevakningens sambandscentraler

Kustbevakningen har i dag sambandscentraler i egen regi med varierande
dygnstäckning. De olika regionledningarna kommer, som tidigare
nämnts, i enlighet med riksdagens beslut våren 1988 (prop.
1987/88:142, FÖU10, rskr. 299) att successivt samlokaliseras med resp.
områdesförband inom marinen och därefter repliera på marinen för
sin sambandstjänst. I takt med att samgrupperingen genomförs kommer
kustbevakningen att bygga upp en operativ ledningsfunktion i alla
fyra kustbevakningsregionerna.

Föredragande statsrådet anser att kustbevakningens sambandscentraler
i Umeå, Härnösand, Furusund, Visby och Karlskrona bör avvecklas.
Till skillnad från kustbevakningskommittén anser han vidare att
sambandscentralerna i Gryt och i Kungshammn bör finnas kvar med
kustbevakningen som huvudman. Dessa bägge centraler sägs nämligen
ha angelägna uppgifter också framöver, bl.a. som kontaktpunkter för
information och rådgivning till lokalbefolkning, yrkesfiskare och fritidsbåtar.
Försvarsministern anvisar också en finansiering för den
fortsatta verksamheten i Gryt och Kungshamn. När det slutligen gäller
förhållandena på Gotland anmäler föredragande statsrådet att där skall
finnas en kvalificerad befattningshavare med ansvar för vissa till denne
delegerade uppgifter. Denna ordning anses möjliggöra samverkan på
den lokala nivån med militärkommandot. Den föreslagna avvecklingen
av sambandscentraler ger enligt försvarsministern utrymmme för en
uppbyggnad av en operativ ledningsfunktion med vakthavande befäl i
tjänst dygnet runt. Erfarenheterna från den försöksverksamhet som
bedrivits sägs vara goda, varför verksamheten bör införas i alla fyra
kustbevakningsregionerna.

Tre motioner behandlar kustbevakningens sambandscentraler. I motion
FÖ702 (fp) erinrar motionärerna först om att riksdagen, när den
vid ett tidigare tillfälle (SkU 1985/86:24, rskr. 181) bl.a. behandlade
den framtida användningen av sambandscentralen i Kungshamn, uttalade
att organisatoriska förändringar inte bör genomföras utan att
regeringen först redovisar dessa för riksdagen. Enligt motionärernas
uppfattning bör riksdagen nu ställa sig positiv till fortsatt verksamhet
vid sambandscentralen i Kungshamn och att medel ställs till förfogande
för verksamheten.

1989/90:FöU8

I motion FÖ716 (s), som liksom den nyss nämnda motionen väckts
under den allmänna motionstiden, hävdas att sambandscentralen i
Gryt är av utomordentligt stor betydelse för den bofasta skärgårdsbefolkningen,
för båtturisterna och för myndigheter. Den bör därför,
enligt motionärerna, även fortsättningsvis vara dygnet-runt-bemannad.

Motionärerna i motion FÖ35 (s, c) delar i stort sett den syn på
kustbevakningen i framtiden som framförs i propositionen, men de
har starka invändningar mot att lägga ned sambandscentralen i Visby.
Skälet till detta är bl.a. det utökade fisket i Östersjön, behovet av
beredskap i samband med oljeprospektering och eventuell utvinning
till sjöss och det förändrade läget i Baltikum. I avvaktan på den
organisationsöversyn för kustbevakningens lokala nivå som har aviserats
förordar motionärerna att inget beslut fattas som rör sambandscentralen
i Visby.

Riksdagens tidigare behandling av kustbevakningens organisation
och lokalisering (prop. 1986/87:95, bil. 6, FöUll, rskr. 310 och prop.
1987/88:142, FÖU10, rskr. 299) har avsett den centrala och den regionala
nivån. Vad som nu är i fråga rör kustbevakningens sambandscentraler.
Utskottet konstaterar att den tidigare beslutade samlokaliseringen
och den sambandsmässiga samordningen mellan kustbevakningens
regionledningar och resp. marinkommandon innebär möjligheter att
avveckla huvuddelen av sambandscentralerna så att resurser kan frigöras
för att bygga upp en operativ ledningsfunktion med vakthavande
befäl i tjänst dygnet runt. Den ger också en ökad möjlighet till närvaro
till sjöss. Utskottet ställer sig bakom en sådan utveckling och kan
också acceptera att sambandscentralerna i Kungshamn och Gryt behålls
av regionala skäl, särskilt som föredragande statsrådet anvisar en
finansiering. Utskottet har således ingen erinran mot propositionens
förslag såvitt gäller sambandscentralerna.

Innebörden av propositionen — som alltså beträffande sambandscentralerna
i Kungshamn och Gryt skiljer sig från kustbevakningskommitténs
förslag — och utskottets nyss redovisade ställningstagande innebär
att förslagen i motionerna FÖ702 (fp) och FÖ716 (s) kommer att
tillgodoses. Riksdagen bör därför lämna motionerna utan bifall.

I propositionen anför föredragande statsrådet att kustbevakningen
bör ha en kvalificerad befattningshavare på Gotland med ansvar för
vissa till sig delegerade uppgifter och för samverkan med Gotlands
militärkommando. Utskottet har erfarit att denna funktion avses utformas
närmare i samband med att kustbevakningen ser över sin lokala
organisation och att det i avvaktan härpå kan finnas skäl att behålla
sambandscentralen i Visby. Utskottet har inget att erinra mot att denna
sambandscentral behålls till dess att den nya ordningen införs. Med
detta får huvudsyftet med motion Fö35 (s,c) anses bli tillgodosett.
Motionen bör därför inte bifallas av riksdagen.

1989/90:FöU8

Hemställan

1989/90:FöU8

Utskottet hemställer

1. beträffande ändring av fartygssäkerhetslagen (1988:49)

att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till ändring i fartygssäkerhetslagen (1989/90:49),

2. beträffande fortsatta samordningsåtgärder mellan kustbevakningen
och marinen

att riksdagen avslår motion 1989/90:FÖ33,

3. beträffande polisiär verksamhet till sjöss

att riksdagen avslår motion 1989/90:FÖ714 i denna del,

4. beträffande inspektioner m.m. av fartyg till sjöss

att riksdagen avslår motion 1989/90:FÖ714 i denna del samt
motion 1989/90:FÖ720,

5. beträffande sjöräddningstjänst

att riksdagen avslår motion 1989/90:FÖ34,

6. beträffande kustbevakningens sambandscentraler

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:FÖ35, 1989/90:FÖ702
och 1989/90:FÖ716,

7. beträffande kustbevakningen i övrigt

att riksdagen lämnar utan erinran vad föredragande statsrådet i
proposition 1989/90:127 i övrigt har anfört om kustbevakningen.

Stockholm den 15 maj 1990
På försvarsutskottets vägnar

Arne Andersson

Närvarande: Arne Andersson i Ljung (m), Roland Brännström (s),
Ingvar Björk (s), Kerstin Ekman (fp), Gunhild Bolander (c), Barbro
Evermo Palmerlund (s), Göran Allmér (m), Christer Skoog (s), Sven
Lundberg (s), Karin Wegestål (s), Ivar Virgin (m), Hans Lindblad (fp),
Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c), Jan Jennehag (vpk), Britt Bohlin (s)
och Ulla Bouvin (mp).

Justitieutskottets yttrande
1989/90:JuU2y

Polisiär verksamhet till sjöss

Till försvarsutskottet
Inledning

I proposition 1989/90:127 har regeringen (försvarsdepartementet) föreslagit
riksdagen att anta ett vid propositionen fogat förslag till lag om
ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49) samt berett riksdagen tillfälle
att ta del av vad föredragande statsrådet i övrigt i propositionen anfört
om kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen m.m. Med
anledning av propositionen har väckts motionerna 1989/90:FÖ33 av
Kerstin Ekman m.fl. (fp), 1989/90:FÖ34 av Kurt Ove Johansson (s) och
1989/90:Fö35 av Ulla Pettersson (s) och Gunhild Bolander (c).

Försvarsutskottet har berett justitieutskottet tillfälle att yttra sig i
ärendet. Justitieutskottet har inhämtat yttrande från rikspolisstyrelsen.
Det fogas härvid som bilaga.

Justitieutskottet begränsar sitt yttrande till försvarsutskottet till att
avse spörsmål enbart inom justitieutskottets beredningsområde. I fråga
om propositionen gäller detta avsnitt 3 Polisiär verksamhet till sjöss.
De med anledning av propositionen väckta motionerna, som hänför
sig till andra avsnitt i propositionen, föranleder därför inget uttalande
från justitieutskottets sida.

Polisiär verksamhet till sjöss

Sjöpolisens och kustbevakningens uppgifter i fråga om polisiär övervakning
till sjöss sammanfaller till viss del. Rörande sjöpolisverksamhetens
uppgifter och organisation hänvisar utskottet till de beskrivningar
härav som lämnas i propositionen, i rikspolisstyrelsens härvid
fogade yttrande och i justitieutskottets yttrande till försvarsutskottet år
1987, JuU 1986/87:3 y.

Olika frågor om kustbevakningen och om förhållandet mellan sjöpolisen
och kustbevakningen har under lång tid övervägts av en rad
utredningar. Justitieutskottet och dess föregångare, första lagutskottet,
har vid flera tillfällen uppmärksammat behovet av åtgärder för att
begränsa dubbelarbete och oklarheter i kompetenshänseende som kan
följa av att kustbevakningen och sjöpolisen har delvis sammanfallande
arbetsuppgifter (se 1LU 1970:31, JuU 1973:26 punkt 11 och JuU
1974:31 och där gjorda hänvisningar). Utskottet har också vid flera
tillfällen konstaterat att framförda krav på en utbyggnad av sjöpolisen

är väl underbyggda, och utskottet har därför anslutit sig till tanken på
en sådan utbyggnad. I avbidan på resultatet av de skilda överväganden
som från tid till annan ägt rum beträffande kustbevakningen har saken
dock hittills inte förts framåt (se JuU 1985/86:19 s. 21 och JuU
1976/77:27 s. 3 och där gjorda hänvisningar). Det skall framhållas att
utskottet uttalat att frågan om förstärkningar av sjöpolisverksamheten
får tas upp på nytt om översynsarbetet skulle dra ut på tiden.

Den 1 juli 1988 avskiljdes kustbevakningen från tullverket och
bildar sedan dess en självständig, civil myndighet inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde. Inför riksdagsbeslutet i denna sak (prop.
1986/87:95, FöU 11, rskr. 310) utgick justitieutskottet i sitt ovan
nämnda yttrande till försvarsutskottet bl.a. från att polisiära arbetsuppgifter
primärt skall ankomma på polisen, och utskottet inskärpte att
spörsmålen om att säkerställa ett gott samarbete mellan sjöpolisen och
kustbevakningen och att klarlägga förekommande gränsdragningsproblem
måste ägnas uppmärksamhet i det fortsatta arbetet. Utskottet
pekade också på vikten av samband i fråga om radiotrafiken och på
möjligheterna till samutnyttjande av befintliga utbildningsresurser, t.ex.
i vissa fall polishögskolans resurser.

Utskottet konstaterade också att den nya organisationen av kustbevakningen
borde skapa förutsättningar för en behövlig men länge
eftersatt utbyggnad av sjöpolisverksamheten. Därvid syftades särskilt på
kuststräckorna Luleå—Norrtälje och Karlskrona—Göteborg.

Därefter har frågor rörande bl.a. förhållandet mellan sjöpolisverksamheten
och kustbevakningen på nytt utretts, och förslag i ämnet
lagts fram av kustbevakningskommittén i dess slutbetänkande (SOU
1989:26) Kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen.

Kommittén har inte funnit skäl som talar för att sjöövervakningsresurserna
(polisens och kustbevakningens) skulle behöva ökas totalt
sett. Kommittén har övervägt olika organisatoriska och uppgiftsmässiga
alternativ till nuvarande ordning för att nå ett bättre utnyttjande av
sjöpolisens och kustbevakningens resurser. Kommittén har dock funnit
att en fortsatt samordning men med gemensam verksamhetsplanering
och närmare samarbete på alla nivåer i de båda organisationerna ger
bäst resultat. Förslaget innebär också att regeringen ger kustbevakningen
och polisen i uppdrag att gemensamt göra en analys av behovet av
polisiär verkamhet till sjöss med utgångspunkt i att nuvarande totala
resurser inte behöver öka (betänkandet s. 7 och 42—54).

Av vad föredragande statsrådet i propositionen — efter en redogörelse
för kommitténs förslag — anför framgår att chefen för civildepartementet,
mot bakgrund av de förslag som läggs fram i propositionen om
kustbevakningens roll i sjöövervakningen, kommer att i ett senare
sammanhang efter samråd med chefen för försvarsdepartementet ta
upp vissa frågor om den polisiära verksamheten till sjöss och de därtill
anknytande spörsmålen om resursfördelning och samverkan mellan
polisen och kustbevakningen.

Justitieutskottet utgår från att de överväganden av chefen för civildepartementet
som sålunda aviserats inom kort kommer att resultera i
att förslag rörande sjöpolisverksamheten föreläggs riksdagen. Utskottet

1989/90: FÖU8

Bilaga

utgår också från att dessa överväganden kommer att präglas av det
synsätt på frågorna som utskottet anlade i sitt yttrande till försvarsutskottet
år 1987.

Justitieutskottet föreslår att försvarsutskottet hemställer att riksdagen
med anledning av propositionen som sin mening ger regeringen till
känna vad justitieutskottet nu uttalat om sjöpolisverksamheten.

Stockholm den 8 maj 1990
På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lovden (s), Ulla-Britt Åbark
(s), Jerry Martinger (m), Birthe Sörestedt (s), Göthe Knutson (m),
Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s). Björn Ericson (s), Göran
Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c), Berith Eriksson
(vpk), Inger Schörling (mp) Sigrid Bolkéus (s), Barbro Andersson (s)
och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c).

1989/90: FöU8

Bilaga

Rikspolisstyrelsen

1990-04-17

PBI-369-2059/90

Till Riksdagens justitieutskott

Kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen
(prop. 1989/90:127)

För att få underlag för sitt yttrande i rubricerade ärende har justitieutskottet
hemställt om Rikspolisstyrelsens syn på sjöpolisen och behovet
av utökning. Med anledning härav får Rikspolisstyrelsen utöver vad
som framgår av bifogade bilagor anföra följande.

Styrelsens bestämda uppfattning, vilket också framgår av bilagorna,
är att polisiära arbetsuppgifter primärt skall ankomma på polisen
oavsett om det är på land eller till sjöss.

Enligt styrelsens mening skulle en ytterligare splittring av de polisiära
arbetsuppgifterna på andra myndigheter vara till men både för
allmänheten och för polisens verksamhet.

Som framgår av "Lag om kustbevakningens medverkan vid polisiär
övervakning (SFS 1982:395) har tjänsteman vid kustbevakningen fått
polismans befogenhet vid brott mot föreskrifter gällande vissa i lagen
klart begränsade områden.

Sjöpolisens arbetsområde är betydligt vidsträcktare. De i nämnda lag
uppräknade brotten utgör endast en liten del av de uppgifter sjöpolisen
har att handlägga.

Sjöpolisen disponerar idag 15 polisbåtar stationerade vid 13 polismyndigheter.
Tillgänglig statistik visar att dessa polisbåtsenheter redovisar
ca 6 000 ingripanden per år, vilket motsvarar antalet ingripanden
vid en medelstor polismyndighet som t.ex. Falun, Trelleborg eller
Visby.

Sjöpolisverksamhet bedrivs för närvarande i följande sju regioner

Luleåregionen 1 båt

Stockholmsregionen 6 båtar

Västeråsregionen 1 båt

Nyköpingsregionen 1 båt

Kar 1skronaregionen 1 båt

Göteborgsregionen 3 båtar

Kar 1stadsregionen/Vänern 1 båt

Västerviksregioncn 1 båt

Regionerna är indelade i verksamhetsområden omfattande ett eller
flera polisdistrikt.

1989/90:FöU8

Bilaga

Med nuvarande sjöpolisiära resurser kan endast en liten del av
landets kustområden övervakas någorlunda kontinuerligt. Med undantag
för begränsade områden kring respektive polisbåts stationeringsort
förekommer inte någon egentlig sjöpolisverksamhet på kuststräckorna
mellan Luleå—Norrtälje och Karlskrona—Göteborg.

Med hänsyn till att det är polisen som har huvudansvaret för den
allmänna ordningen och säkerheten både till lands och till sjöss är det
angeläget att polisen tillförs personella och materiella resurser så att
den på ett godtagbart sätt kan fullgöra sina uppgifter också i våra
vattenområden och skärgårdar.

Utbildning

Sedan polisskolan i Solna lades ned år 1985 har någon utbildning av
kustbevakningstjänstemän i polisens regi inte förekommit. Kustbevakningen
genomför numera egen utbildning i Karlskrona men använder
polisiära lärare i vissa ämnen. Om det görs framställning om detta har
polishögskolan resurser och är också villiga att utbilda kustbevakningstjänstemän
så att de uppfyller de krav på utbildning som anges i "Lag
om kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning" (SFS
1982:395).

RIKSPOLISSTYRELSEN
Ulf Waldau

Bilagor

Bil. 1. Yttrande 1987-03-30 "En ny organisation för tullverkets kustbevakning"
(utesluten här, se JuU 1986/87:3y)

Bil. 2. Yttrande 1989-09-14 "Kustbevakningskommitténs slutbetänkande
(SOU 1989:26)". Underbilaga 1
Bil. 3. RPSs yrkanden AF 1990/91. Underbilaga 2
Bil. 4. Sjöpolisverksamhet AF 1990/91. Underbilaga 3
Bil. 5. Exempel på sjöpolisens arbetsuppgifter (utesluten här)

Bil. 6. Grafisk redovisning av arbetsuppgifter för sjöpolisen i Stockholms
län under juli 1989. Underbilaga 4

1989/90:FöU8

Bilaga

Rikspolisstyrelsen

YTTRANDE

1989-09-14

PBI-285-2189/89

Till Försvarsdepartementet

Kustbevakningskommitténs slutbetänkande (SOU 1989:26)
Kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen
(Dnr 903/89)

Sammanfattning

När man prövar frågan om förändringar av kustbevakningens verksamhet
måste det vara en självklar utgångspunkt att polisiära arbetsuppgifter
primärt skall ankomma på polisen. Styrelsens principiella uppfattning
är alltså att det över huvud taget inte bör komma i fråga att
utpräglade polisuppgifter, såsom de angetts i polislagen, förs över till
den nya kustbevakningsmyndigheten. Ambitionen bör i stället var att
ansvaret odelat läggs på polisen för uppgifter som nu sagts. Med en
sådan ordning tillgodoses också intresset av att fa en minskad sektorisering
på området.

Av de fyra alternativ som kommittén framfört har den förordat
"samordningsalternativet". Rikspolisstyrelsen förordar dock i stället
"sjöpolisalternativet" med viss modifiering. Styrelsen anser dock att
finansieringen av en utbyggd polisverksamhet till sjöss inte bör ske
genom en minskning av kustbevakningens resurser. Enligt styrelsens
bestämda uppfattning är de sammanlagda resurser som i dag finns för
sjöövervakning för små.

Rikspolisstyrelsen tillstyrker kommitténs förslag om fördjupad samverkan
och att ömsesidigt samråd sker vid planering av gemensman
verksamhet. Detta bör fastläggas i både polisens och kustbevakningens
regelverk.

Styrelsen avstyrker en förändring av den nuvarande sjöräddningsorganisationen.
Något bärande motiv för att förändra en väl fungerande
organisation har kommittén inte framfört.

Vidare avstyrks kommitténs förslag att ge kustbevakningen och
polisen i uppdrag att gemensamt göra en analys av behovet av polisiär
verksamhet till sjöss då en analys av sådan polisverksamhet nyligen
genomförts inom rikspolisstyrelsen.

Samarbetsfrågorna mellan kustbevakningen och polisen bör lösas på
regional och lokal nivå.

1989/90:FöU8

Underbilaga 1

Polisiär verksamhet till sjöss

Kustbevakningskommitténs mål har varit att utreda om en ändrad
ansvars- och rollfördelning inom sjöövervakningen kan minska sektoriseringen
och skapa en effektivare verksamhet. Begreppet sjöövervakning
har av kommittén använts som ett samlat begrepp för övervakning
och kontroll, sjösäkerhet och sjöräddning.

Huvudansvaret för all polisiär verksamhet till sjöss ligger på polismyndigheterna
vilket är lika naturligt som att huvudansvaret för all
polisiär verksamhet på land ligger på polismyndigheterna. Detta förhållande
ändras inte av att kustbevakningen genom särskild lagstiftning
ålagts medverka vid viss polisiär verksamhet till sjöss och härför
erhållit vissa polisiära befogenheter.

Polisen har således att fullgöra samtliga förekommande polisiära
arbetsuppgifter inom sitt verksamhetsområde oavsett om det är på land
eller till sjöss. Utöver rena övervakningsuppgifter och utryckningsuppdrag
svarar bl.a. polisen för den polisiära servicen till skärgårdsbefolkningen,
bedriver informations- och brottsförebyggande verksamhet,
brottsspaning samt viss utredningsverksamhet. Verksamheten kan i viss
mån liknas med kvarterspolisverksamhet till sjöss. Styrelsen påpekar
detta för att erinra om det, i jämförelse med kustbevakningens arbetsuppgifter
inom det polisiära området, breda arbetsfält som sjöpolisen
ansvarar för.

Kommittén har ansett att företagna studier av såväl sjöpolisens som
kustbevakningens polisiära verksamhet visar att det inte finns några
skäl som talar för att sjöövervakningsresurserna för detta ändamål
skulle behöva ökas. Kommittén synes i dessa sammanhang enbart ha
bedömt den del av polisverksamheten som kustbevakningen medverkar
i och helt bortsett från övriga polisiära arbetsuppgifter, främst de
som är av kvarterspoliskaraktär, som sjöpolisen fullgör.

Allmänt kan konstateras att kommittén i sitt betänkande inte belyst
de båda organisationernas verksamhet på ett acceptabelt sätt. Bl.a.
saknas helt uppgifter i betänkandet över antalet ingripanden, gripna,
rapporterade etc., som borde ha utgjort underlag för kommitténs
ställningstaganden. Flera av sjöpolisens arbetsuppgifter ligger dessutom
inte inom ramen för den sjöövervakning kustbevkningskommittén haft
att utreda. Således "uppskattar" exempelvis kommittén att mer än
hälften av sjöpolisens verksamhet är av sådan art att den motsvarar
kustbevkningstjänst enligt LKP. Detta skapar en felaktig bild av sjöpolisverksamheten.
Det är mot denna bakgrund märkligt att kustbevakningskommittén
vågat sig på att lägga förslag till utformningen av
sjöpolisverksamheten, utan att den totala sjöpolisverksamheten beaktats.

Kustbevakningskommittén har inom ramen för nuvarande resurser
valt att belysa fyra olika alternativ. Utgångspunkten har varit att såväl
uppgiftsmässigt som organisatoriska förändringar inte får medföra några
kostnadsökningar totalt sett. Detta innebär att en utbyggnad av

1989/90:FöU8

Underbilaga 1

endera organisationen skall ske genom en motsvarande minskning av
den andra organisationens resurser. Härigenom har möjligheten att
skapa en effektiv sjöövervakning starkt begränsats.

Av de framlagda alternativen har kommittén kommit fram till att
tre av dessa medför så stora nackdelar att de ej bör genomföras.
Kommittén har slutligen stannat för det s.k. "samordningsalternativet".

Enligt "samordningsalternativet" skall båda organisationerna bibehålla
nuvarande uppgifter och befogenheter. Syftet är att bl.a. genom
en bättre samordning och verksamhetsplanering öka effektiviteten
inom såväl sjöpolisen som kustbevakningen. Kommittén föreslår också
att rikspolisstyrelsen och kustbevakningen på regeringens uppdrag
gemensamt bör kartlägga och överväga behovet av övervakning inom
nu gemensamma geografiska verksamhets- och ansvarsområden. Denna
kartläggning skall ge underlag för förändringar av såväl kustbevakningens
lokala organisation som sjöpolisorganisationen. Kartläggningen
skall redovisas till regeringen. Utformningen av den civila övervakningen
till sjöss har under en följd av år varit föremål för ett flertal
utredningar. Enligt rikspolisstyrelsens mening bör ytterligare utredningar
anstå tills den nya organisationen stabiliserats.

"Samordningsalternativet" medför ingen minskad sektorisering
inom sjöövervakningen. Det kan även ifrågasättas om alternativet
innebär någon effektivisering. Samverkan i form av gemensamma
kontroller/aktiviteter förekommer redan idag. Här avses såväl i förväg
planerade kontroller som spontana sådana. Erfarenheterna visar emellertid,
i vart fall inom Stockholmsregionen, där ingripandefrekvensen
är hög, att utrymmet för ytterligare samordnade kontroller är begränsat.
En utökning av dessa kontroller är givetvis både önskvärd och
behövlig, men akuta ingripanden/utryckningsuppdrag medför ofta att
dessa måste ställas in eller avbrytas. Med hänsyn härtill samt till att
sjöpolisen har andra arbetsuppgifter än ren sjöövervakning synes effektivitetsvinsterna
bli marginella.

Av de alternativ som kustbevakningskommittén framfört vill styrelsen
istället förorda "sjöpolisalternativet" med viss modifiering. Styrelsen
anser dock inte att finanseringen av en utbyggd sjöpolisverksamhet
bör ske genom en motsvarande minskning av kustbevakningens resurser.
Enligt styrelsens bestämda uppfattning är de resurser som idag
finns för sjöövervakning för knappa. Hänsyn måste också tas till att
sjöpolisen har andra uppgifter än ren sjöövervakning.

I årets anslagsframställning för rikspolisstyrelsen därför fram kravet
på en utökning av antalet stationeringar av polisbåtar. Styrelsen anser
att det föreligger ett starkt behov av sjöpolisverksamhet vid Höga
kusten, i Tjusts skärgård och i Öresundsområdet. Detta motiverar
anskaffning av 3 polisbåtar för placering i Örnsköldsvik, Norrköping
och Malmö.

Det modifierade "sjöpolisalternativet" skulle innebära en ökad sjöövervakning
i inre vatten där behovet är som störst. Samtidigt skulle
allt fler skärgårdsboende fa tillgång till polisiär service, brottsförebyggande
verksamhet m.m. Behovet av polisiär övervakning m.m. inom
de föreslagna kustområdena har dessutom redan analyserats och fost -

1989/90:FöU8

Underbilaga 1

lagts av rikspolisstyrelsens arbetsgrupp. Genom att ingen minskning av
kustbevakningens resurser föreslås uppstår ingen strukturförändring av
sjöövervakningen i stort, på sätt som kommittén beskrivit. Från kostnadssynpunkt
måste en utveckling i enlighet med styrelsens förslag
vara att föredraga eftersom en polisbåt kostar ca 3 milj. kr. medan ett
fartyg lämpat för de uppgifter som åvilar kustbevakningen kostar i
storleksordningen 25 milj. kr.

Sjöräddning — liv

Rubricerade del av sjöräddningen fungerar väl och rikspolisstyrelsen
motsätter sig därför förändringar av den nuvarande organisationen.
Som påpekats i kommitténs särskilda rapport medverkar ett stort antal
organisationer i sjöräddningstjänsten och för att detta skall fungera
fordras att huvudmannen upplevs som objektiv och oberoende. Sjöfartsverket
har den positionen.

Även ur utbildningssynpunkt har sjöfartsverket ändamålsenliga och
för aktuell utbildning väl belägna lokaler samt teknisk utrustning på
Arkö.

Sambandsmännen

Före polisens omorganisation den 1 november 1985 fanns fyra polismanstjänster
särskilt avsatta som sambandsman mellan polisen och
kustbevakningen. I samband med omorganisationen överfördes dessa
polistjänster till de så kallade fria resurserna vid de polismyndigheter
de administrativt tillhörde. Sambandsmännens verksamhet har dock
fortsatt i princip enligt tidigare inarbetade modeller.

Det ankommer på den regionala och lokala polismyndigheten att
utifrån sina utgångspunkter bedöma om det kan anses erforderligt att
ha särskilda polismän avdelade för ett väl fungerande samarbete med
kustbevakningen eller om samarbetet skall bedrivas på annat sätt. Om
man finner att sambandsmannafunktionen bör bestå, möter inget hinder
mot att ha den kvar. Den omständigheten att funktionen inte
upptagits i den grundläggande organisationen för polismyndigheten
saknar i sammanhanget betydelse.

Detta yttrande har beslutats av rikspolischefen Björn Eriksson, biträdande
rikspolischefen Ulf Karlsson, byråchefen Mats Vangstad och
polisintendenten Stig Edström, föredragande.

RIKSPOLISSTYRELSEN
Björn ErikssonlStig Edström

1989/90:FöU8

Underbilaga 1

Rikspolisstyrelsen

AF1990/91
1989-08-23

Utbyte av båtar

Av polisväsendets 15 större båtar har 8 utbytts under åren 1979—82
och ytterligare 5 har bytts eller kommer att utbytas under budgetåren
1988/89—1989/90. Övriga två båtar, stationerade i Nyköping och Stockholm
bör på grund av stark förslitning bytas ut under det närmaste
budgetåret. Styrelsen yrkar att dessa två båtar byts ut till en kostnad
om 7 milj. kr.

För att ytterligare framhålla vikten av att dessa båtbyten kommer till
stånd kan nämnas att den årliga brukningstiden för polisväsendets
båtar är 1 000—1 200 timmar/säsong. En privat båtägare brukar i
genomsnitt sin båt ca 50 timmar/säsong. Detta innebär att en polisbåt
under ett år förslits lika mycket som en privatägd båt under 20—25 år.
Trots en omfattande och kostsam årsöversyn är en polisbåt efter tio års
tjänst mycket hårt försliten och måste bytas.

Polisväsendet har för närvarande 76 räddningsbåtar, som anskaffades
i början av 1970-talet. Dessa bör bytas ut successivt. Styrelsen yrkar
480 000 kr. för utbyte av fyra båtar under budgetåret 1990/91.

Utökning av båtar

För att fa en bättre polisiär täckning av våra kuster samt för att öka
den polisiära servicen yrkar rikspolisstyrelsen att polisväsendet erhåller
medel för inköp av ytterligare tre båtar.

Båtarna är avsedda att med följande prioriteringsordning placeras
vid polismyndigheterna i Örnsköldsvik, Malmö och Norrköping.

Inom Örnsköldsviks polisdistrikt och angränsande kustområden är
behovet av sjöpolis framträdande. Västernorrlands läns östra gräns
består av en 22 mil lång kust, däribland "Höga kustområdet". Hela
detta område är genom sin mångfald av öar, kobbar, skär och djupa
långsträckta vikar ett mycket attraktivt område för det rörliga friluftslivet.
Båttrafiken är omfattande speciellt från Finland och Åland. Inom
området ligger också skyddsområden som fordrar tillsyn. Därtill kommer
att på ett flertal öar i området finns permanentboende med
berättigade krav på service i likhet med de ilandboende. Det får därför
anses som synnerligen angeläget att sjöpolisverksamheten längs norrlandskusten
byggs ut.

Även om det föreligger behov av ytterligare båtar både på norrlandskusten
och ostkusten bedömer dock rikspolisstyrelsen att en båt bör
placeras på sydkusten och då i Malmö. Även om där saknas någon
egentlig skärgård motiverar det stora antalet fartyg som trafikerar
Öresund och det stora antalet fritidsbåtar som finns inom regionen att
det där finns en polisiär övervakning till sjöss. Gränskränkningar av

1989/90:FöU8

Underbilaga 2

utländska båtar, båtstölder på båda sidor av sundet samt transporter av
stöldgods och annat illegalt gods sjövägen fordrar att polisen har
tillgång till egen båt för att inom rimlig tid kunna ingripa.

Det stora antalet fartyg som trafikerar vattnen kring Tjust och St.
Annas skärgård och det stora antalet fritidsbåtar som finns inom
regionen medför att övervakningsbehovet inom Norrköpings polisdistrikt
är stort, vilket motiverar att myndigheten tillförs en båt.

Rikspolisstyrelsen föreslår således att anslaget räknas upp med 10,5
milj. kr. för att möjliggöra inköp av tre båtar, vilka bör placeras vid
polismyndigheterna i Örnsköldsvik, Malmö och Norrköping.

För övervakning av den under senare år starkt ökade turistströmmen
inom Dalsland och Värmland har under senare år en liten båt
förhyrts av polismyndigheterna i Karlstad, Säffle och Åmål. Bland
annat måste de långsträckta sjöarna på gränsen mot Norge övervakas
under sommarmånaderna. Ur såväl sjösäkerhets- som miljösynpunkt är
det angeläget att polisen har tillgång till en båt i detta område.

Den årliga kostnaden för denna förhyrning uppgår till ca 70 000 kr.
Mot bakgrund av en beräkand brukningstid om ca 20 år på en
motsvarande båt är det av både ekonomiska och operativa skäl uppenbart
fördelaktigt att köpa in en liten polisbåt.

Under de många gånger utomordentligt besvärliga förhållanden som
polisen i Jönköping tvingas arbeta under vid polisisära insatser på
Vättern, som erkänt erbjuder mycket svåra sjöförhållanden, bör en båt
tillföras distriktet.

Rikspolisstyrelsen yrkar 500 000 kr. för inköp av två båtar att
placeras vid polismyndigheterna i Karlstad och Jönköping.

För inköp av två räddningsbåtar och trailer till dessa yrkar styrelsen
240 000 kr. för budgetåret 1990/91.

1989/90:FöU8

Underbilaga 2

Rikspolisstyrelsen

AF 1990/91
1989-08-23

Sjöpolisverksamhet

Rikspolisstyrelsen har under en följd av år i sina anslagsframställningar
framfört yrkanden att det med hänsyn till att det är polisen som har
huvudansvaret för den allmänna ordningen och säkerheten både till
lands och till sjöss är angeläget att den tillförs personella och materiella
resurser så att den på ett godtagbart sätt kan fullgöra sina uppgifter
också i våra vattenområden och skärgårdar.

Styrelsen har hittills bara delvis fått gehör för sina äskaden troligen
till stor del beroende på att frågor rörande ett mera rationellt utnyttjande
av resurserna för den civila övervakningen till sjöss inte varit
lösta.

Med hänsyn till att arbetsuppgifterna för sjöpolisen och kustbevakningen
delvis sammanfaller har frågan om kustbevakningens organisation
och huvudmannaskap varit av stort intresse. När den frågan nu
blivit löst finner styrelsen skäl för att åter ta upp frågan om en
utbyggnad av sjöpolisverksamheten.

Sjöpolisenheternas arbetsuppgifter är i första hand att upprätthålla
allmän ordning och säkerhet till sjöss, utmed stränder och kajer samt
på öar och holmar, spaning, övervakning av efterlevnaden av föreskrifter
beträffande vattenförorening, jakt, fiske och sjötrafik samt tillsyn av
skydds- och kontrollområden. Sjöpolisen ingår även i sjöräddningsorganisationen.
Som särskilda uppgifter bör också nämnas de hjälpande
insatserna i form av bl.a. polisiär service till kust- och skärgårdsbefolkningen
och den verksamhet som närmast motsvarar kvarterspolisverksamheten
på land. För att förbättra skärgårdsbefolkningens service
föreligger också planer på att i större utsträckning än för närvarande
låta polisbåtarna fungera som tillfälliga polisstationer för anmälningsupptagning,
passutlämning m.m.

Sedan den nuvarande sjöpolisorganisationen fastställdes har förändrade
förhållanden, t.ex. ökad fritid, ökat antal fritidsbåtar samt ökad
fritidsbebyggelse i skärgårdsområdena medfört att behovet av polisiära
insatser både i form av brottsförebyggande verksamhet och bättre
övervakning ökat mycket kraftigt. Bl.a. har de mera traditionella
ordningsproblemen i form av främst bråk och berusning blivit alltmer
förekommande inom vissa områden. Under de senaste åren har utvecklingen
av stora, snabba motorbåtar inneburit att allt fler allvarliga
hastighetsöverträdelser, svåra olyckstillbud och båtolyckor inträffat.
Båtfylleriet utgör ett mycket oroande inslag bland fritidsbåtförarna.
Förhållandet har rönt stor uppmärksamhet bland de sjöfarande i
allmänhet, vilka påkallat omedelbara polisära åtgärder för att förbättra
säkerheten till sjöss.

1989/90:FöU8

Underbilaga 3

förekommer inte någon egentlig sjöpolisverksamhet på kuststräckorna
mellan Luleå—Norrtälje och Karlskrona—Göteborg. Därtill kommer
att allt fler lots- och fyrstationer dras in och att kustbevakningen i allt
större omfattning måste tas i anspråk för oljebekämpning samt havsoch
fiskeövervakning.

Rikspolisstyrelsens principiella uppfattning är att utpräglade polisuppgifter,
såsom de angetts i polislagen, skall utföras av poliser. För att
på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra dessa uppgifter erfordras en
utbyggnad av sjöpolisen.

1989/90:FöU8

Underbilaga 3

Sjötrafik

JOO

•o

Ha Na No St Tä

Ordningshållning

Hi Na No St Tä

våldsbrott

8.0

4.0

3.0

J.O

0.0

Ha Na no St Tä

Ha s Handen
Na c Nacka
No « Norrtälje
St e Stockholm
Tä s Täby

därav onykterhet
till sjöss

Ha Na No St Tä

Larm

Ha Na No St Tä

» Egendomsbrott

Ha Na No St Tä

1989/90:FöU8

Underbilaga 4

Tillsyn

Ha Na No St Tä

Service

JOO

•o

Ha Na No St Tä

övrigt

Ha Na No St Tä

■

■

I
I