Till innehåll på sidan

Krisplan mot ohälsa

Betänkande 2001/02:SFU18

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
13 juni 2002

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

DOC
PDF

Beslut

Motioner om krisplan mot ohälsa (SfU18)

Riksdagen avslog motionsförslag om en finansiell samordning mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och arbetsmarknadsmyndigheterna. Vidare avslogs motionsförslag om bl.a. en åtgärdsplan mot den ökande sjukfrånvaron, en ny rehabiliteringsförsäkring, försäkringskassornas situation, läkarnas roll i sjukskrivningsprocessen och förtidspensionärers återgång till arbetslivet.
Riksdagens beslut
Bifall till reservation 4 punkt 5 i övrigt bifall till utskottets förslag.

Ärendets gång

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2002-05-16
Justering: 2002-06-04
Trycklov: 2002-06-05
Reservationer: 7
Betänkande 2001/02:SFU18

Alla beredningar i utskottet

2002-05-16

Krisplan mot ohälsa (SfU18)

Socialförsäkringsutskottet föreslår, med anledning av motionsförslag, att riksdagen gör ett tillkännagivande till regeringen om riktlinjer för regeringens arbete med att ta fram förslag om en finansiell samordning mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och arbetsmarknadsmyndigheterna. Syftet är att skynda på och ange inriktning för regeringens förslag, som riksdagen tidigare begärt (se 2000/01:SoU5, 2001/02:SfU1). Utskottet föreslår vidare att riksdagen avslår motioner om bl.a. en åtgärdsplan mot den ökande sjukfrånvaron, en ny rehabiliteringsförsäkring, försäkringskassornas situation, läkarnas roll i sjukskrivningsprocessen och förtidspensionärers återgång till arbetslivet.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2002-06-12
Stillbild från Debatt om förslag 2001/02:SFU18, Krisplan mot ohälsa

Debatt om förslag 2001/02:SFU18

Webb-tv: Krisplan mot ohälsa

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 170 Statsråd Ingela Thalén (S)
Fru talman! Viveka skriver i ett brev till mig: Det är så frustrerande att bara gå hemma, men det är ännu jobbigare att gå ut. Jag skäms för att vara en sådan där samhällsparasit som bara går hemma. Tänker jag på hur det är på min arbetsplats så blir min sjukskriv- ning problematisk för mina arbetskamrater och senare för mig då jag kommer tillbaka. På ett familjecenter i Ösmo berättar en långtids- sjukskriven lärare om hur oerhört svårt det var för henne att komma igenom de mest vardagliga rutiner för att försöka pröva att komma tillbaka till arbets- marknaden igen. En undersköterska beskriver hur hon arbetade mer än dubbelt under de tuffaste åren i hemtjänsten. Hon tog ansvaret när bemanningen minskade och arbets- passen blev fler och hon hjälpte till extra timmar när inga vikarier fanns att tillgå. Nu kan hon i bästa fall omskolas till ett lättare arbete och i värsta fall förtids- pensioneras. Fru talman! Det är de här kvinnorna, deras livssi- tuation och andras som är det stora problemet. Det är dem vi måste lyssna på. De vet vilka förändringar som krävs för att öka hälsan i arbetslivet. De blir inte friskare av fler karensdagar eller lägre skatt. Som socialdemokrat kan jag aldrig acceptera att människor tvingas gå sjuka till arbetet för att de inte har råd att vara hemma. Den debatt om minskade nivåer i sjuk- försäkringen som nu lyfts upp handlar inte om att minska ohälsan. Den är i själva verket en attack mot välfärden. Jag känner en stor oro för utvecklingen främst av två skäl. Det främsta är Viveka och alla de andra och det lidande och utanförskap de utsätts för. Det kan inte få fortsätta. Det andra är naturligtvis också de konsekvenser detta för med sig för samhället i stort. Fru talman! Regeringen har tagit ett helhetsgrepp om arbetet för att öka hälsan och förebygga utslag- ningen från arbetslivet. Tillsammans med Vänster- partiet och Miljöpartiet har vi socialdemokrater här i riksdagen ställt oss bakom det första steget i hand- lingsplanen genom att godkänna det elvapunktspro- gram som redovisades i budgetpropositionen för 2002. Om vi socialdemokrater får förtroendet efter hös- tens val kommer vi att fortsätta genom att i nästa års budget lägga fram förslag om ytterligare insatser för att vrida utvecklingen åt rätt håll. Det gäller t.ex. förslag om den samverkan som diskuteras i socialför- säkringsutskottets betänkande i dag om en folkhälso- strategi och om förändringar inom rehabiliteringens område. Inom ramen för regeringens handlingsplan pågår just nu trepartssamtal om nationella mål för att mins- ka ohälsan. Det pågår ett arbete med att ta fram eko- nomiska drivkrafter och en utveckling av arbetsmiljö- arbetet genom extra 10 miljoner kronor för att stärka metodutvecklingen inom företagshälsovården. Det blir 20 miljoner kronor för utbildning av skyddsom- bud och regionala skyddsombud. Arbetsmarknadsverket arbetar med att lägga fram förslag om arbetsmiljöcertifiering av företag. En modell för hälsobokslut ska tas fram för att införas vid årsskiftet 2003. Det pågår också en rad konkreta verksamheter på försök i offentlig sektor med hjälp av 50 miljoner kronor förra året och 20 miljoner i år som påverkar människors vardag i arbetslivet. Förnyelsen av rehabiliteringen, inte minst arbets- livsrehabiliteringen, pågår. Med hjälp av 70 miljoner genomförs nu en pilotverksamhet på försäkringskassa efter försäkringskassa. Vi kommer att avsätta ytterli- gare medel kommande år. Vi ser redan i dag positiva effekter av utvecklingsarbetet. Formerna för sjukskrivningsprocessen ses över av Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen. Vi har också genomfört en hearing med berörda utbild- ningsinstitutioner när det gäller försäkringsmedicin. Det är också avsatt 3,75 miljarder kronor extra för att öka tillgänglighet till vården. Elvapunktsprogrammet är ett dynamiskt arbete. Det fylls på allteftersom nya åtgärder behövs. Men - och det är minst lika viktigt - det krävs också en debatt om attityder och betydelsen av förändringsar- bete på andra plan. Därför genomförs också ett annat utåtriktad arbete. Vi har genomfört ett antal konferen- ser där vi lyfter fram och sprider de goda exempel som redan finns, där man har genomfört förändringar på arbetsplatserna. Regeringen har inrättat en hemsi- da som stöd för de enskilt intresserade och de företag och organisationer som vill vara med och påverka i den verkliga vardagen. Fru talman! Det är många unga människor som vittnar om att de inte får sitt livspussel att gå ihop. Det kan bero på flera saker, t.ex. hur situationen är på arbetsplatsen. Går ansvar och befogenheter ihop? Om bemanningen är för liten så vet vi att ohälsan ökar. De rapporter som har redovisats pekar också på att alldeles för många helt saknar inflytande över inne- hållet i sitt eget arbete. Men det är säkert också en fråga om stora ambitioner för egen del. Man ska göra allting tidigt i livet, och allting ska ske på en gång. Jag får också en bild från dem som inte får vara i arbete. Också de säger att de inte får sitt liv att gå ihop, men kanske av helt andra skäl än den första gruppen. Mot denna bakgrund krävs det att vi ser till helheten. I samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet har vi socialdemokrater beslutat om en rad insatser som ska underlätta för människor att vara i arbete och samtidigt ha barn och familj. De här besluten till- sammans med handlingsplanen för att öka hälsan i arbetslivet är ett långsiktigt arbete, men ett arbete som syftar till att ge människor makt över sina egna liv. Det är därför som vi har förlängt föräldraförsäk- ringen med en månad, infört kontaktdagar, minskat det ekonomiska trycket på stressade barnfamiljer genom en höjning av barnbidraget och infört maxtaxa i förskolan. Vi inför ett särskilt statsbidrag på mer än 5 miljarder kronor för att höja kvaliteten i förskola och skola, dvs. fler vuxna för barnens skull. På försök har vi infört möjlighet till ett friår för anställda mot att en arbetslös får jobb i stället. Det är också därför vi har tillfört miljarder till hälso- och sjukvård för att korta köer till vård och behandling. Vi är också överens om att vi ska lägga fram för- slag om förkortad arbetstid och om ett individuellt kompetenssparande. Det finns också en annan viktig insikt att lyfta fram i det här sammanhanget, fru talman. Det kanske är angeläget att stryka under det extra: Den verkliga förändringen kan bara genomföras direkt på själva arbetsplatsen. Här kan alla samverka. Men arbetsgi- varna måste bli bättre på att förebygga sjukfrånvaron och löntagarorganisationerna och deras skyddsombud måste få en möjlighet att delta reellt i det arbetsmiljö- förebyggande arbetet. Läkarna måste bli mer medvet- na om att sjukskrivningen som instrument är en väl- digt hårdhänt medicin och om vilka konsekvenser den får för enskilda individer. Men individerna måste också ta sitt ansvar för att minska de risker de själva kan påverka. Vi ska självfallet ständigt utveckla sjukförsäk- ringsadministrationen så att den blir ett effektivt och bra stöd för verksamheten. I det här sammanhanget betyder de trepartssamtal som pågår oerhört mycket. I dem kan man komma fram till en gemensam pro- blembild. Därmed kan man också komma fram till gemensamma lösningar för att nå positiva resultat på arbetsplatserna. Tillsammans med övriga kommer regeringen att göra vad vi kan för att påverka hur förändringar i regler och ramverk ska underlätta för inblandade parter, men vi förfogar inte ensamma över lösningar- na. Fru talman! Katarina Pietrzak skriver i sin bok Så ung? Och så duktig!: Jag känner mig ofta fångad i mig själv. Ofta får jag kämpa mot det som jag alltid har trott vara min sanna natur, mitt sätt att vara, rätt sätt att vara. Jag vill så mycket. Jag tror mig vilja ännu mer, men med tiden har jag börjat förstå vilket pris jag får betala för att vilja, hur lite i livet som är gratis, hur jag alltid måste betala i konsekvenser. Det är en bok som beskriver de krav unga männi- skor ställer på sig själva och sin omgivning och hur dessa krav till slut gör att de helt enkelt går in i vägg- en. En socialdemokratisk regeringen kommer aldrig att acceptera att unga människor med höga förvänt- ningar och ambitioner slås ut ur arbetslivet i förtid. De har också rätt att vara hela människor efter ett långt yrkesliv. Arbetslivets villkor ska vara sådana att de skapar det goda arbetet.

Anf. 171 Bo Lundgren (M)
Fru talman! Viveka, läraren från Ösmo och under- sköterskan är tre människor som drabbats hårt av regeringens underlåtenhet och passivitet. När man lyssnar på Ingela Thalén låter det som om någon annan makt sköter vad som händer i samhället i den del politiken har med det att göra. Men regeringen har ju regerat i åtta år. Det Sverige som påverkas av poli- tiken är det den socialdemokratiska regeringen som har ansvaret för. I fyra år har sjukskrivningarna formligen explode- rat. I fyra år har regeringen och riksdagsmajoriteten varit passiva. Under den tiden, från 1997-2001, har antalet sjukdagar och antalet sjukskrivna fördubblats. Ökningen av långtidssjukskrivningarna är än mer dramatisk. Det är i det närmaste en tredubbling under samma period. Antalet förtidspensionerade uppgick när jag skrev mitt manus till 453 000 men ligger nu upp mot lite drygt 460 000, och det blir fler och fler för varje vecka och varje månad. För många innebär den här utvecklingen en lång väntan på vård och rehabilitering eller på bättre förut- sättningar på jobbet, oftast ett offentligt jobb. Kom- munerna ligger ju högt i den negativa utveckling vi ser. Men vi måste också inse att fler och fler har kommit att utnyttja systemet. Man låter andra betala att man själv är frånvarande utan att vara sjuk. De sammanlagda kostnaderna för allt detta är his- nande enorma, 120 miljarder kronor. Det är hushållen i Sverige, människorna, som får betala de här kostna- derna. Det innebär 2 500 kr för varje svenskt hushåll i genomsnitt varje månad - 2 500 kr i månaden. Den ackumulerade skulden för dem som i dag är förtids- pensionerade, och det blir fler, är 500 000 000 000 kr, dvs. 500 miljarder kronor. Tala om att bygga upp en skuld för de unga! En av de viktigaste uppgifterna för en ny regering kommer därför att vara att bryta den passivitet som präglar Ingela Thalén och hela den socialdemokratis- ka regeringen och de samarbetspartier man har i riks- dagen. Vi ska se till att utvecklingen mot att färre försörjer fler byts mot att fler försörjer färre. Det finns ett program som avstyrks av Socialdemokrater- na, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i det betänkande som riksdagen har att behandla. Det program vi lägger fram handlar om ett antal konkreta åtgärder. Det handlar inte bara om fyra utredningar, offentliga trepartssamtal om nationella mål och allt annat som regeringen talar om som är lika fluffigt som Ingela Thaléns berömda uttalande om målsättningar för ett antal år sedan. Vi vill i stället genomföra konkreta åtgärder. Dessa åtgärder kommer att innebära att vi får en tredubbel vinst. Fler kommer att må bättre. Den produktion som är grunden för människors välstånd och för att vi ska kunna finansie- ra våra offentliga åtaganden kommer att öka. Kostna- derna för hushållen kan minska. De förslag vi lägger fram bygger på en analys av de olika orsaker som finns som var och en egentligen kan göra. En del kan man vara ganska säker på och annat kanske mindre säker på, men det är viktigt att gå igenom dem. Regeringen har ju en grund och rätt ensidig analys och försöker skapa en bild av att detta i realiteten är någonting som löses genom man förbätt- rar arbetsmiljön. Det är en viktig del av det hela, inte minst i den offentliga sektorn som uppenbarligen fungerar sämre än vad man måste kunna ställa krav på. Vi kan titta på orsakerna och vad som måste gö- ras. Det är för det första fråga om människor som har råkat ut för fysiska skador, belastningsskador eller annat. Det är människor som har en fysisk sjukdom. Då handlar det om att ge vård i tid och att rehabilite- ra, och att göra det snabbt. Om jag inte tar alldeles fel har regeringen elva gånger sagt nej till den vårdga- ranti som vi borgerliga partier införde under 90-talets början. Den tog ni bort. Vi vill införa den, men ni säger nej, nej och åter nej. Retoriken har ändrats. Ni har insett det här är ett viktigt krav som människor tror på och tycker är väsentligt. Då säger ni: Ja, vi ska också ha en vårdgaranti. Men det är inte en rättighet att få vård i tid, som vi tycker. Er vårdgaranti är en garanti för att ni tror att det kommer att lyckas att ge vård inom tre månader. Men en sådan garanti är ingen garanti. Rehabilitering måste sättas in snabbt. Utöver vårdgarantin krävs ju också möjligheter att använda resurser som annars finns inom sjukpenningsystemet för att få vård så att sjukpenningen blir lägre. Den andra orsaken är en dålig arbetssituationen i bred mening. Det kan handla om dåligt ledarskap eller om relationer på arbetsplatsen. Det kan finnas många olika orsaker till detta. En sak gäller de skolor som visar sämre och sämre resultat för varje år. Det blir fler och fler elever som lämnar skolan utan att ha godkända betyg. Det är ett resultat av en miljö på skolan som är dålig för elever- na och lärarna. Det är kanske därför som en lärare sjukskriver sig. Det är därför en lärare inte mår bra. Det är därför vi har för få lärare som kan ge bra kun- skaper till våra barn i skolorna i dag. Det måste vi lösa genom att se till att vi tar ett an- svar för att arbetsplatserna inom den offentliga sek- torn blir bättre. Bäst sker det genom en stimulerande konkurrens. Släpp loss alternativen! Se till att man har en chans att söka sig till den som erbjuder bra utbildning, bra vård och en bra miljö för dem som är anställda! Dra lärdom av den rapport från Kommunal som Göran Persson försökte stoppa! Den visade att de som jobbar inom de privata alternativen i äldreom- sorgen och är medlemmar i Kommunal mår bättre. De som jobbar i de privata alternativen mådde bättre och kände sig bättre när det gällde alla de tillfrågade faktorerna. Vårdförbundet har precis kommit med en liknande undersökning. Se till att ta till vara den sti- mulerande konkurrensen! Det gör det bättre för dem som behöver vård och omsorg, för dem som behöver utbildning och för dem som jobbar. När de mår bättre klarar de ju jobbet mycket bättre. Den tredje orsaken är en dålig livssituation. Ingela Thalén var lite inne på det, men hon nuddade det egentligen bara. Låt mig citera en krönikör och jour- nalist i Dagens Industri som den 29 april skrev en liten krönika om sitt eget liv. Hon slutade den kröni- kan med att säga så här: "Jag behöver inget friår från jobbet. Ge mig ett friår från trasiga overaller och dammråttor! Då kanske jag har någon energi kvar efter småbarnsåren och kan jobba vidare i stället för att börja leta pensionslösningar vid 50." Det här är ingenting som man löser genom poli- tiska insatser av socialdemokratiskt snitt, dvs. styran- de och ställande och donande för människor. Det handlar om att låta människor själva påverka sin livssituation. Det handlar om att fler ska ha råd att få avlastning. Det handlar om att man ska kunna använda sig av hushållstjänster - vitt och klart. Det handlar om att man ska ha mer kvar av sina egna inkomster och ha råd att arbeta mindre, vilket samti- digt gör det lönt att arbeta mer för den som det vill. Då blir ekonomin sammantaget bättre. Det handlar alltså om att sänka skatten, inte minst genom särskil- da insatser för barnfamiljerna, och det handlar om att man själv ska kunna disponera stödet till barnomsor- gen. I den moderna tid som vi ser framför oss är det ju ingen som vet bättre än familjen själv hur familjen ska lösa sin barnomsorg. Arbetsmarknaden ser an- norlunda ut, och det behövs åtgärder som ingen annan än familjen själv kan förfoga över. Släpp loss föräld- rarna! Ge dem rätt att bestämma över barnomsorgen! På det viset skapas en möjlighet för människor att själva påverka sin livssituation, så att de slipper sjuk- skriva sig - det handlar inte om att jobbet var det som var problemet, utan det handlar om hela livssituatio- nen, inte minst om det som man ägnar sig åt på den tid som man är utanför arbetet. En fjärde orsak är att sjukskrivningar ibland blir fel. Det handlar om att läkare kanske känner trycket från patienten, om att en läkare är ny och hellre tar det ena före det andra. Ibland kanske man tycker att a-kassans ersättning är mindre och sjukskriver för att hjälpa till lite grann. Det kan finnas ett antal olika orsaker. Därför måste vi se till att det är klara och entydiga regler som gäller för dem som sjukskriver och att läkarna får en bra utbildning. Det gäller inte minst de läkare som kanske har minst rutin i sam- manhanget. För det femte gäller det naturligtvis fusk. Jag läste i Dagens Nyheter i dag. Man hade på sin nätupplaga frågat hur många det var som tänkte sjukskriva sig under fotbolls-VM. Det var över 11 000 personer. Mina medarbetare hade all rätt att se på Sveriges fantastiska prestation i dag. Det kunde vi acceptera. Man kan kompensera det genom att jobba på annat sätt. Men undersköterskan, som är låginkomsttagare, med tre barn ska inte vara den som betalar för att någon känner att han eller hon har rätt att sjukskriva sig för att vara ledig. Detta måste vi komma åt, och vi måste ändra attityderna, de attityder som en under- sökning av Temo visade på, att 60 % tyckte att det var rimligt att sjukskriva sig också någon gång när man egentligen inte var sjuk. Detta måste också kommas åt. Det handlar om attityder och värderingar. Det handlar i viss mån om kontroll, men också detta handlar om att arbete måste löna sig bättre. Det ska vara så lönsamt att arbeta att ingen ens blir frestad att vara sjukskriven om man inte är sjuk. Det här, Ingela Thalén, är ett konkret program, ett antal olika förslag som snabbt kan ge åtgärder. Det handlar inte om att utreda, fundera och samtala och möjligen göra något efter valet. Vi vill göra någon- ting nu. Det förvägrar ni oss. Men efter valet blir detta en av den nya regeringens mest prioriterade uppgifter. (applåder)

Anf. 172 Statsråd Ingela Thalén (S)
Fru talman! Bo Lundgren säger att detta är ett konkret program. Det enda konkreta i det som Bo Lundgren nu presenterade var att det fuskas, att man ska sänka skatten och att det ska löna sig att privatise- ra. Men inte ens den mest intresserade privata företa- gare har möjlighet att driva verksamhet när man, som i Moderaternas budgetförslag, lägger fram ett förslag som innebär 8 miljarder mindre till den verksamhet som ska bedriva vård, omsorg och skola. Det här går inte ihop, Bo Lundgren. Dessutom är faktiskt det som Bo Lundgren säger är konkret oerhört flummigt, vilket förvånar mig i allra högsta grad. Sedan finns det en fråga, Bo Lundgren, som Mo- deraterna undviker, och den är: Hur blir människor friskare genom att man försämrar ersättningarna? Nu har jag hört så många olika företrädare för Modera- terna säga att man ska öka de ekonomiska incita- menten i sjukförsäkringen och att man ska öka själv- risken i sjukförsäkringen. Detta blir man inte friskare av. Kan Bo Lundgren nu i kammaren redogöra för hur Moderaternas socialförsäkring ser ut efter valet?

Anf. 173 Bo Lundgren (M)
Fru talman! Självfallet kan jag göra det. Först och främst är det tråkigt när socialdemokrater fastnar i gamla hjulspår. Vi minskar inte på något vis det ut- rymme som används för att människor ska få vård eller utbildning. Tvärtom prioriterar vi de områdena. Vi tycker t.o.m. att de är så viktiga att de inte kan överlåtas till politiker på lokal nivå. Vi vill ha en nationellt finansierad vårdgaranti som innebär att man i realiteten har en dragningsrätt. Det är rättigheten att få vård som är det viktiga. Kostnaden tas sedan i den nationella finansieringen. Det är samma sak på skolområdet. Så detta har Ingela Thalén fått alldeles om bakfoten, men det är ju val i år, så jag förstår taktiken. Sedan gäller det ersättningarna. Det viktiga för oss är ju att se till att vi har ekonomiska incitament. Jag vet inte om Ingela Thalén har läst tidningarna, men Magnus Henrekson, en skicklig ekonom, har visat vad som händer när man förändrar ekonomiska incitament. Min ambition är inte att försämra för någon utan att förbättra för den som arbetar. Vi sän- ker skatten så att man kan ha en andra karensdag. Vi har samma ersättningsnivåer, men det måste vara mer förmånligt att arbeta. Det är den skillnaden som ger ekonomiska incitament att arbeta i stället för att inte arbeta. Det är viktigt att tänka på detta. Det går inte att sticka huvudet i sanden och säga att Henrekson och andra har fel. Sedan kan man göra på olika sätt. Jag har några konkreta förslag. Det ska vara en omedelbar vårdga- ranti. Det ska vara en finansiell samordning, inte bara några tankar om framtiden utan konkreta krav. Det förslaget finns i riksdagen, och den som känner för det kan rösta för det - vi får se vad majoriteten säger. Man ska tillåta alternativ, ta bort stopplagstiftningar och se till att man sänker skatten och gör det med inriktning på barnfamiljer. Man ska se till att man ger människor rätt till reduktion för hushållstjänster, så att fler kan använda sig av dessa. Detta är några av de många konkreta förslag som finns i denna reservation och i många andra. Men, Ingela Thalén, var är regeringens konkreta förslag? Det är ju ni som har ansvar. Hur har ni kunnat vara passiva i fyra år? Berätta det! Hur har regeringen stillatigande kunnat sitta på Rosenbad och på andra departement utan att göra någonting när detta har exploderat?

Anf. 174 Statsråd Ingela Thalén (S)
Fru talman! Om Bo Lundgren hade avvikit från sitt skrivna anförande och öppnat öronen och lyssnat på min redovisning i min inledning hade Bo Lund- gren fått en koncentrerad beskrivning av det som vi gör just nu. Dessutom pågår naturligtvis utöver det en lång rad saker. Sedan vet Bo Lundgren att man på den offentliga arbetsmarknaden inte kan bedriva en verksamhet med fler anställda med åtta miljarder mindre i pengar. Vad ska man göra med skolans arbetsplatser, förskolans arbetsplatser och hälso- och sjukvårdens arbetsplatser med de mindre resurser som Moderaterna vill tillfö- ra? Jag tycker att det är bra att Bo Lundgren så tydligt redovisar de förslag om ökade självrisker som defini- tivt drabbar enskilda som behöver vara sjuka. De som är långtidssjuka i dag berörs ju inte av de förslag som Bo Lundgren har lagt fram. I stället blir de hjälpta av det program som regeringen, Vänsterpartiet och Mil- jöpartiet står bakom. Vi kommer också inför det kommande budgetåret att presentera ytterligare insat- ser. Men, Bo Lundgren, det förslag som Moderaterna nu lägger fram och presenterar i riksdagen kommer att innebära att de människor, främst kvinnor, som arbetar inom vård, omsorg och skola kommer att drabbas av en fortsatt hård press. Det kommer att innebära en stark påfrestning i deras arbete. Så blir det inte om Socialdemokraternas politik får fortsätta efter valet.

Anf. 175 Bo Lundgren (M)
Fru talman! Det Ingela Thalén beskrev nu var si- tuationen när socialdemokratisk politik gäller. Det var nuläget som hon beskrev, och det är det som vi ska bort från. Då krävs det en ny politik, inte mer av det som har skapat problemen. Det som redan har miss- lyckats är ju inte lösningen för framtiden. Sedan kan Ingela Thalén fundera över hur det kom sig att den socialdemokratiska regeringen 1990 minskade ersättningsnivån i sjukförsäkringen under de tre första dagarna, vilket ledde till ett våldsamt fall i sjukskrivningen. Gjorde ni inte det för att ni ville ändra incitament? Det var det som ni sade i alla fall. Det var på den tiden Ingela Thalén också var med. Det skulle vara intressant att höra en synpunkt på det. Det viktiga för mig är att om jag nu ändrar inci- tamenten genom en karensdag till så gör jag det sam- tidigt som jag sänker skatten, så att människor både har råd att betala detta och får pengar över. Då lönar det sig bättre att arbeta. Det är den stora skillnaden mellan oss. Sedan borde Socialdemokraterna någon gång lära sig att det som är grunden för att man ska kunna fi- nansiera både människors välstånd och offentliga utgifter är produktionsökning. Under den period som ni har regerat största delen av tiden, sedan 1970, har sjukvården och skolan tappat tiotals miljarder på en sämre tillväxt än vad som hade varit möjligt, och detta kommer att fortsätta under de kommande åren. Enligt era egna bedömningar går miljard efter miljard åt därför att ni inte släpper loss de krafter som kan ge oss ökad produktion. Vi säger att kommuner och landsting, men inte när det gäller vård och annat, kan behöva mindre av statsbidrag när ekonomin väx- er snabbare. Grunden när det gäller deras möjligheter är att ekonomin växer snabbare. Det sambandet, In- gela Thalén, borde ni en gång för alla lära er. Sedan har vi konkreta åtgärder. Vårdgarantin kan vi rösta om direkt. Finsam kan vi rösta om direkt, med den modell som vi har. Vi kan rösta om hemnära tjänster. Vi kan rösta om en mängd andra konkreta förslag som innebär klara förbättringar, men ni gör ingenting. Det är det som är skillnaden mellan oss. (forts.) Ajournering Kammaren beslutade kl. 18.01 på förslag av tal- mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 19.06. I talman- nens frånvaro leddes förhandlingarna av Bo Lundgren i hans egenskap av den av de närvarande ledamöterna som längst tid hade varit ledamot av riksdagen. Ajournering Kammaren beslutade kl. 19.06 på förslag av Bo Lundgren att ajournera förhandlingarna tills vidare. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 19.08 under led- ning av talmannen.

Anf. 176 Gudrun Schyman (V)
Fru talman! Jag ska be att få börja med att yrka bi- fall till reservation 4 under punkt 5 i det betänkande som nu diskuteras, Krisplan mot ohälsa. Man kunde bli smått förvirrad när man hörde Bo Lundgren här tidigare. Han kanske hade tagit fel på dag och trodde att det var fredag och partiledardebatt. Men ärendet som diskuteras gäller ju ohälsan, och jag skulle vilja varna för att göra det till någon enkel valfråga och kasta ur sig floskler om enkla och snab- ba lösningar. Det har heller inte utskottet gjort, har jag förstått. Det är intressant att se, när man läser utskottets be- tänkande, att den borgerliga oppositionen inte har särskilt mycket att komma med. Vi är ganska överens om att detta är ett stort och komplext problem som det kommer att behövas en rad olika åtgärder för att rätta till och att detta kommer att ta tid. Det som skil- jer mellan de borgerliga partierna och Socialdemo- kraterna, Vänstern och Miljöpartiet gäller om riksda- gen nu före sommaren ska besluta att avsätta 10 % av försäkringskassans pengar för att använda till sjuk- vård. Det är ungefär den skillnaden det gäller. Det var också väldigt tydligt att Bo Lundgren inte hade några konkreta förslag. Men det var ändå rätt betecknande att se vilka frågor Bo Lundgren tog upp. En fråga som jag tror att väldigt många skulle vilja ha ett mer detaljerat svar på gäller detta med fusket. Det finns en föreställning - hos flera, tydligen - om att människor som är sjukskrivna är det därför att de tycker att det är okej även om man inte är sjuk, dvs. att man fuskar med systemen. Bakom de tankebanor- na döljer sig, tycker jag, en människosyn som åtmin- stone för oss i Vänstern är väldigt fjärran, nämligen att de sociala skyddsnäten och systemen och den generella välfärden är till för att utnyttjas, inte för att tillfredsställa människors behov av trygghet i sin vardag. Jag tycker att detta är en skrämmande syn som börjar göra sig gällande i samhället. Den går igen också när man tittar på Moderaternas och andra bor- gerliga partiers förslag om sänkningar av nivåerna i sjukförsäkringen. T.ex. ska man titta på lönen bakåt i stället för den nuvarande när man ska räkna ut sjuk- penninggrundande inkomst. Man vill också införa ytterligare en karensdag för att människor ska ha någon form av morot för att gå till jobbet. Det finns över huvud taget tydligen en föreställ- ning om att ju högre sjukpenningen är, desto mer är folk sjuka. Det är nog att läsa statistik på ett väldigt speciellt sätt. Det finns också en föreställning om att detta är något som är hastigt påkommet. Jag hörde Bo Lund- gren säga att de senaste fyra åren har sjukskrivning- arna ökat och de senaste fyra åren ser vi den här ut- vecklingen. Jag vill nog påstå att detta är problem som är betydligt äldre än så. Den statistik som finns och som utskottet har haft till sitt förfogande går åtminstone sex år bakåt i tiden, och man kan se att detta har skjutit i höjden ända sedan dess, dvs. också under den borgerliga regeringen. Jag tror att det är ganska rätt att säga att vi nu kan se notan för nedskärningarna under 90-talet - slim- ningarna av organisationerna och trimningarna på arbetsplatserna, både inom den offentliga och inom den privata sektorn. Det ger ju inte utslag på en gång, men efterhand kommer det. När det gäller den of- fentliga sektorn är detta väldigt tydligt, men också inom den privata sektorn. Det är också väldigt tydligt att det i hög grad gäll- er kvinnor. Vi vet ju att kvinnor i hög grad inte bara har oerhört låga löner utan också har anställningsför- hållanden som är mycket otrygga. Man går på tim- mar. Man har system med att arbetsgivaren ringer och de anställda springer. Man arbetar vid toppar. Man går på vikariat långa tider. Det här - att färre ska göra mer av jobb och helst på kortare tid - är tillsammans med nedskärningarna sådant som naturligtvis ger utslag, både i stress och i förslitningsskador. Det är naturligtvis på arbetsplat- serna som vi behöver göra saker. Det handlar om att anställa fler där det är för få - och det är det inom många sektorer, inte minst inom den offentliga sek- torn. Men det handlar också om att bedriva ett syste- matiskt arbetsmiljöarbete. Det handlar om att bygga upp den företagshälsovård som så många, inte minst de borgerliga partierna, var så ivriga att riva ned. Detta motsatte vi i Vänstern oss, men en majoritet ville ha det på det viset. Nu ser vi att den måste bygg- as upp igen. Det handlar om att människor i arbete måste få mer att säga till om, så att man bättre kan styra sin tid och få ihop det livspussel som många av oss har stora erfarenheter av att det är svårt att få ihop. Det handlar också om arbetstiden - självklart. Vi har en arbetstid i dag som utgår från en familjesitua- tion som vi hade på 50- och 60-talet, när det var en man som arbetade utanför hemmet och fick betalt och en kvinna som arbetade i hemmet och inte fick betalt. Men detta sammanlagt gjorde ändå att det här livs- pusslet gick ihop. Nu har vi inte den situationen, och jag tror inte att vi är särskilt många som vill tillbaka till den, med en som arbetar och får betalt och en som arbetar och inte får betalt. Jag tror att vi är rätt så inställda på att både män och kvinnor ska arbeta och också ha tid att leva, vara med barnen och sköta det som finns utanför familjen. Detta är dock svårt att få att gå ihop. För att det ska bli möjligt att också dela på det ansvar som hör till den obetalda sfären är det nödvändigt att vi går ned i arbetstid och att vi gör det allihop, inte bara de som frivilligt har lust att bekosta detta själva. Det är alltså många reformer som behöver genom- föras som tar sikte på arbetslivet - en reformering av arbetslivet, en modernisering av arbetslivet och en demokratisering av arbetslivet. Det behövs också ett modernt tänkande där man ser att den arbetstidsnorm som har varit rådande så länge i Sverige naturligtvis måste ändras i takt med att samhället ändrar sig. Jag tror inte att vi kommer åt ohälsan på jobben eller i samhället genom att sänka nivåerna i sjukför- säkringen och införa ytterligare karensdagar. Jag tror inte heller att vi kommer åt personalbristen, som ju är en stor anledning till att många slits ned och stressas sönder, genom att sänka bidragen till skolan, barnom- sorgen, sjukvården och äldrevården. Jag tror inte att vi kommer till rätta med ohälsan genom att ta bort pengar ur systemen. Snarare är det tvärtom. Det vi landar på - det är jag övertygad om - är att vi faktiskt behöver mer pengar ur statens budget för att se till att de verksamheter som ger trygghet i sam- hället, dvs. välfärden, ska fortsätta att vara generella och att ingen människa ska vara beroende av sin ekonomi för att kunna känna en trygghet i vardagen. Vi behöver mer pengar för att kunna höja lönerna inom den offentliga sektorn, och vi behöver mer pengar för att kunna anställa fler. Det här går naturligtvis på tvärs med de borgerli- gas alternativ. Jag tycker att det vore bra om också Bo Lundgren blev lite mer konkret och talade om: På vilket sätt blir människor friskare genom att vi sänker nivåerna i sjukförsäkringen och inför ytterligare en karensdag? På vilket sätt får alla offentliganställda, av vilka majoriteten är kvinnor, bättre arbetsförhållanden om vi drar undan 8-10 miljarder från den kommunala sektorn? På vilket sätt förbättrar vi möjligheterna att möta människors behov av vård genom att mjölka ur systemen runt 10 miljarder, som ni har föreslagit? De andra borgerliga partierna ligger lite lägre, men alla föreslår minskade resurser till det konto som har hand om sjukförsäkring och rehabilitering. På vilket sätt skulle vi kunna möta ökande behov genom minskade resurser? Det är en ekvation som inte går ihop. Men det är intressant, nu när partiledarna är här, att få en ordentlig redogörelse för hur ni tänker omkring detta. Jag skulle också väldigt gärna vilja höra vad det är för personer ni har hittat som fuskar med systemen. Jag vet nämligen att väldigt många människor blir upprörda och känner sig utpekade när den här typen av resonemang kommer upp. För att bespara dem det är det väl bäst att ni pekar ut ordentligt vilka det är.

Anf. 177 Bo Lundgren (M)
Fru talman! I Temos undersökning som jag tog upp i mitt anförande framgår det att 28 % hade en bekant eller arbetskamrat som under det senaste året varit sjukskriven utan att egentligen vara sjuk. Om det sedan är 23 % eller 31 % så är detta ett problem, därför att de som betalar detta är de som fortsätter att arbeta, som kanske har de sämsta förutsättningarna att kunna klara försörjningen av både sig och familjen. Detta borde Gudrun Schyman faktiskt fundera kring. Men hon är ju så generös med andras pengar. Det är så vänsterpartister brukar vara, och sedan hänger det inte särskilt mycket samman heller. Sedan gäller det kärnuppgifterna som sjukvården och skolan. Låt mig ta in skolan i det här samman- hanget också, inte bara därför att lärare blir sjuk- skrivna därför att skolan fungerar så dåligt i det sy- stem ni står bakom att många sjukskriver sig och många blir långtidssjukskrivna utan för att förklara systemet. Vi tycker att det är så viktiga verksamheter att vi inte vill riskera att politiker inte klarar uppgif- ten. Vi vill att människor ska ha en finansiering som är nationell för både vården och skolan, en finansie- ring som ger större utrymme rent ekonomiskt än i dag. Dessutom vill vi ge rättigheter till den som är sjuk att välja läkare, till den som vill att erbjuda vård. Det är det väsentliga, att ta till vara det människor kan erbjuda. Det Gudrun Schyman vill när det gäller både skola och vård är att politiker ska dominera alltsam- mans. Då blir resultatet just det vi har sett i de social- demokratiska landstingen, långa vårdköer, människor som väntar år efter år. Jag kommer aldrig att glömma den man jag träf- fade i Hedemora som hade väntat ett år på en höft- ledsoperation. Han visste att det fanns en plats på Danderyds sjukhus, men fick den ändå inte utan skulle gå hem och ta värktabletter. Dagen efter jag hade varit där och det stod i tidningarna var det en privatperson som erbjöd honom 100 000 kr för att betala hans operation, för han tyckte så illa om det han läste i tidningen. Det sägs mig att landstinget i Dalarna gav honom förtur. Men principen skulle vara där. Schyman, Thalén och Persson fördelar pengar. Om inte de räcker blir det köer. Ett sådant system är jag inte beredd att ha, för då blir det sjukskrivningar och besvärligheter. Och så finns det fusk.

Anf. 178 Gudrun Schyman (V)
Fru talman! Det skulle vara intressant att se, Bo Lundgren, hur frågorna i den där Temoundersökning- en var ställda. Det är klart att man kan diskutera vad det är att vara sjuk. Är det att ha en diagnos, och vilken är det i så fall som är giltig? På den hearing som socialförsäkringsutskottet an- ordnade om de här frågorna framgick det väldigt tydligt, inte minst från läkarhåll, att det ofta är myck- et diffusa diagnoser därför att det inte är så lätt att fastställa vad det är när människor känner en sådan trötthet på morgonen att de inte orkar stiga upp och gå till jobbet. Det kanske är det som Bo Lundgren menar är fusk. Jag menar att detta inte är fusk. Jag tror inte att någon människa ligger kvar i sängen för ro skull. Det kan finnas någon enstaka, men det är inte det som är problemet, Bo Lundgren. Jag tror att vi måste vara noga med vad vi talar om för garantier när vi utformar dem. Jag har också läst de borgerliga partiernas förslag till vårdgaranti i betänkandet och hur man tänker sig att utnyttja de pengar som man vill ha från sjukförsäkringssystemen. Det är pengar som ska användas för att människor som finns på arbetsmarknaden ska kunna få vård snabbare och få sina belastningsskador åtgärdade. Det innebär ju som Finsamprojektet var tänkt, där man inte har med arbetsmarknaden, att det blir människors ställning på arbetsmarknaden som blir avgörande för i vilken takt de får vård. Det är ju inte rimligt, tycker vi. Det finns en prioritering inom sjukvården som vi har varit överens om. Det är att kroniskt sjuka och akut sjuka ska gå före. Det tycker jag är en bra prio- ritering. Jag tycker inte att vi ska ha ett system som utvecklar ett synsätt som innebär att människor som är s.k. lönsamma därför att de har en bra position på arbetsmarknaden ska gå före andra. Det är behoven som ska styra, Bo Lundgren.

Anf. 179 Bo Lundgren (M)
Fru talman! Nej, det är jag som tycker det. Gud- run Schyman tycker liksom Socialdemokraterna att politikerna ska styra. Därför blir det köer. Därför blir det omfattande sjukskrivningar. Därför ökar långtids- sjukskrivningarna. Det är därför att ni vill styra och ställa på ett sätt så att behoven faktiskt inte styr. Det jag vill är att vi ska ha en gemensam finansie- ring av en sjukvård där behovet av vård avgör, sedan betalas den av försäkringen. Men patienten har rätt till behandling inom en viss längsta tid. Naturligtvis ska de som är akut sjuka och de som har speciella problem kunna ha förtur. Den typen av prioriteringar kan man göra. Men i dag är den ende som kan klara sig från köer i de socialdemokratiska och vänsterstyrda landstingen den som efter skatt har råd att köpa en privat sjuk- vårdsförsäkring. Jag vill inte förbjuda sådana försäk- ringar, men ingen ska behöva en sådan försäkring i det Sverige jag vill se i framtiden. Det är samma sak med den finansiella samord- ningen. Det är någonting som ligger utöver vårdga- rantin, möjligheten för försäkringskassorna att kunna både spara pengar, sjukpenningen, och se till att män- niskor kommer i arbete. Det handlar inte om att man ska göra en bedömning av någon individ som är mer lönsam än någon annan därför att han eller hon har högre lön. Det handlar om att göra en generell be- dömning så att alla de fall som kan rehabiliteras snabbare också kan få rehabilitering. Detta kommer i sin tur att vara väldigt lönsamt och effektivt för hela samhällsekonomin. Det är det som det handlar om, Gudrun Schyman. Jag förstår att man kanske är bekymrad och säger att ingen vill ligga kvar i sängen om man inte är sjuk. Nej, det tror jag inte. Men återigen, i Dagens Nyheter stod att 11 000 personer sade att de tänkte sjukskriva sig under fotbolls-VM. Då skulle man nog inte ligga i sängen, man skulle sannolikt sitta och titta på TV. Men det finns en attityd och det är det som Temoun- dersökningen visar. Vi har kommit så långt att de här systemen faktiskt emellanåt utnyttjas av personer. Det gör att det blir svårare för dem som verkligen behöver stödet att få det. Det är därför vi också måste jobba med fusket. Men, Gudrun Schyman, varför är ni inte beredda att låta patienternas behov styra, att ge alla patienter rätt till en vårdgaranti och kunna använda försäk- ringskassepengar? Tala om varför ni inte vill det!

Anf. 180 Gudrun Schyman (V)
Fru talman! När Bo Lundgren säger att behoven ska styra och inte politikerna undrar jag naturligtvis vad Bo Lundgren har för syn på politiken. Är det att politikerna inte ska blanda sig i det här över huvud taget utan vi ska överlåta det till marknaden. Där ska medborgarna som goda konsumenter gå omkring och välja själva. Där man har sådana system vet man att det finns de som tar för sig och de som inte har möjlighet att göra det. Då får vi stora skillnader. Det är det som är den stora skillnaden mellan höger och vänster. Ni har ju en syn på människor som innebär att de ska välja och i konkurrens med varandra se till att välja bland det som är mindre bra och det som kanske är bättre. Det är hela er mentalitet att man ska ha något att välja mellan så att man kan komma bättre fram än någon annan. Det ska finnas det som är sämre och det som är bättre. Det här är ett synsätt som grundar sig på just den annorlunda synen på människan. Har vi rättighe- ter för att vi är människor punkt och slut eller ska vi behöva kvalificera oss för att få rättigheter och för att få den sociala välfärd som vi tycker ska finnas i sam- hället? Det handlar egentligen, Bo Lundgren, om vår oli- ka definition av ordet solidaritet. För er är det, jag hörde det senast i en debatt som Rädda Barnen hade ordnat, där den moderata representanten sade: Solida- ritet för oss är att hjälpa människor i nöd - dvs. väl- görenhet. Solidaritet för oss i Vänstern, Bo Lundgren, utgår från en syn på människors lika värde, och det är starkt sammanbundet med krav på rättigheter. Då får vi betala tillsammans för att de som inte själva har råd också ska kunna få den vård och den omsorg som behövs. Det är skillnaden mellan höger och vänster, och vi skiljer oss säkert också åt när det gäller vilken roll politiken ska spela.

Anf. 181 Alf Svensson (Kd)
Fru talman! Det var kanske, med ett särskilt starkt understruket kanske, intressanta ideologiska frågor. Nu har vi en verklighet i Sverige och den är så elän- dig för att inte säga katastrofal att den kräver ett åt- gärdande. Det är därför den här debatten är viktig. Jag hörde nyss statsrådet Thalén säga: Regeringen har tagit ett helhetsgrepp. Det är direkt återgivet. Den rimliga frågan är: Har regeringen tagit något grepp alls? Fem statsråd har skrivit i Dagens Nyheter att man till hösten ska ta itu med de problem som verkli- gen tornar upp sig. Nej, den nu sittande regeringen borgar för att ing- enting görs åt verkligheten. Den har sett antalet sjuk- dagar i genomsnitt per person mer än fördubblas sedan 1997 för att år 2001 stanna på 24,4 dagar, eller fem veckors sjukledighet, i genomsnitt. Nu ser Göran Persson sjukfrånvaron i allmänhet och långtidssjuk- frånvaron i synnerhet som regeringens stora uppgift för nästa mandatperiod. Men nästa mandatperiod är en skälm - särskilt om Göran Persson sitter kvar. Någonting måste givetvis hända nu, och vi är beredda, fru talman, att samverka, t.o.m. över blockgränsen, om vi gemensamt kan göra något åt krisen nu. Vi har lagt fram ett förslag, som jag ska återkomma till, och vi har varit beredda att förhandla om åtgärder som kan träda i kraft med kort varsel. Det finns ingen tid att förlora, vare sig för dem som behöver hjälp med rehabilitering eller för den statsbudget vars reformutrymme och mer därtill håller på att ätas upp av de skenande kostnaderna för sjuk- skrivningarna. Att det är kris nu trodde jag vi alla som har säte och stämma i den här kammaren var överens om. Sjukfrånvaron har aldrig varit högre än nu kon- staterade Riksförsäkringsverkets chef Anna Hedborg vid socialförsäkringsutskottets offentliga utfrågning den 23 maj. Jag vill här påminna alla som hävdar att sjukfrån- varon var högre i slutet av 80-talet att då räknades alla sjukdagar. Sedan 1992 betalar arbetsgivarna ersättningen för de första 14 dagarna, som alltså inte kommer med i statistiken. I dag är ca 120 000 personer i vårt land långtids- sjukskrivna i mer än ett år, medan 260 000 är lång- tidssjukskrivna i mer än tre månader. Utskottet på- minner i sitt betänkande om att 464 000 personer i april månad uppbar förtidspension eller sjukbidrag, alltså nästan en halv miljon! Sedan säger statsrådet att en socialdemokratisk regering aldrig kommer att acceptera att unga männi- skor slås ut i förtid. Jag har väldigt svårt att tro att det inte finns unga människor i dessa väldiga statistiska uppgifter som inte skulle kunna ha rehabiliterats om det hade tagits ett helhetsgrepp. Oavsett vilka skälen bakom de snabbt ökande siff- rorna är, handlar det om tragedier för hundratusentals människor och därmed också en tragedi för vårt land. Jag har i tidigare debatter tagit upp det märkliga i att spridningen mellan olika landsdelar är förbluffan- de stor och att man också inom samma län kan finna mycket stora skillnader. Detta har belysts av utred- ningen Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet, HpH-utredningen. Helårssjukfrånvaron varierar, som också utskottet noterar, mellan olika kommuner i landet från 43 % till 314 % av förväntad nivå. Vi måste naturligtvis finna förklaringar till dessa våld- samma skillnader för att på allvar komma åt proble- men. Ett annat förhållande, som man inte bara kan vifta bort, och som måste analyseras, är varför sjukfrånva- ron - låt vara den korta - sjönk drastiskt när den borgerliga regeringen 1991 tvingades sänka ersätt- ningsnivån de tre första dagarna för att sedan återin- föra en karensdag år 1993. Sedan är frågan varför sjukfrånvaron börjar öka igen fr.o.m. 1998 då ersätt- ningsnivån höjs. Nog verkar det som om det finns ett tydligt samband. Jag vågar säga att om sjukfrånvaron skulle fortsätta att öka i samma takt, finns det risk för att regeringen tvingas till begränsningar i ersättnings- nivåer. I den mån det finns ett överutnyttjande av syste- met tar förstås missbrukarna i förlängningen resurser från de verkligt sjuka. Det är därför vi kristdemokra- ter - vid sidan av de storsatsningar på rehabilitering vi föreslår - också vill beivra missbruk. Det går inte att blunda för kostnadsökningarna. Jag tror att det var Folkhälsoinstitutet som konstate- rade att om sjukförsäkringen fortsättningsvis ska vara självfinansierad måste arbetsgivaravgiften höjas från nuvarande 8,2 % till 12 %. Det skulle odiskutabelt undergräva svenskt näringslivs konkurrenskraft. Nu gäller det alltså att först och främst hejda till- flödet av nya långtidssjukskrivna till den grupp av svårlösta fall jag nyss nämnde. Fru talman! Enligt expertisen är det hart när omöjligt att återbörda mer än några enstaka procent av de långtidssjukskrivna till arbetslivet. Vi måste ändå, naturligtvis, göra allt vad vi kan för att hjälpa så många som möjligt tillbaka till arbetslivet och den sociala gemenskap och självkänsla som arbetslivet ger. Det är en del av vår plan. Men det som nu är mest angeläget är att stoppa tillflödet till gruppen av långtidssjukskrivna. Jag återkommer till Anna Hedborg som i utfråg- ningen sade att ju längre människor går sjukskrivna utan rehabilitering och insatser, desto mindre är san- nolikheten för att de kommer tillbaka med hjälp av rehabilitering. Hedborg är inne på rätt spår även om hon, f.d. statsråd i Perssons ministär, uttrycker sig försiktigt. Svårdefinierade smärttillstånd som ryggvärk och skilda stressreaktioner svarar för över hälften av sjukpenningkostnaderna. I många av de fallen hävdar experterna - hör och häpna - att det är mer skadligt med långa sjukskrivningsperioder än att trotsa det onda och åtminstone delvis återgå till arbete. Här gäller det att skapa incitament för läkarna så att de tar sig tid att förklara för patienten hur viktigt det är att så snabbt som möjligt åter komma i arbete och i rehabilitering. Nästan alla läkare känner till hur värdefullt arbetsliv och socialt umgänge är för de flestas välbefinnande. För många är det psykologiskt och fysiskt rent förödande att inte göra något och exempelvis bara gå och vänta månad efter månad, kanske år efter år, på att få komma till en ortoped. Läkarna säger att de inte har tid och möjlighet att gå djupare in i en patients totala situation. Samtidigt känner de att de står på patientens sida när de sjuk- skriver enligt hans eller hennes önskemål. S.k. benchmarking har blivit populär i många lä- ger. Länder jämförs, liksom företag och universitet. Varför inte tillämpa lite benchmarking i läkarkåren och låta läkarna i framgångsrika kommuner som Överkalix och Eskilstuna lära ut metoderna? Fru talman! Regeringens handlingsförlamning - något annat kan man inte kalla det - vad gäller den exploderande sjukskrivningsprocessen är en skandal och utgör ett hot mot många tiotusentals människor i behov av rehabilitering. Den är också ett hot mot välfärden i vårt land. Det räcker inte med att i vanlig ordning peka finger åt arbetsgivaren, även om det tycks vara befogat särskilt inom den offentliga sek- torn där frånvaron är mest alarmerande. I stället för regeringens, vänligt uttryckt, famlande elvapunktsprogram har vi kristdemokrater föreslagit en rehabiliteringsförsäkring med individen i centrum. Den bygger på Gerhard Larssons utredning SOU 2000:78. En tanke är, som bekant, att försäkringen ekono- miskt skulle kunna kompensera arbetsgivaren för en mer begränsad arbetsinsats från den anställde i stället för att den anställde ska vara helt sjukskriven. Till- sammans med en rad andra rehabiliteringsinsatser som vi har föreslagit tror vi att man i många fall kan undvika att sjukskrivningen förlängs gång på gång och blir alltmer passiv och alltmer passiviserande. I detta anförande instämde Jan Erik Ågren, Holger Gustafsson, Ingemar Vänerlöv, Kjell Eldensjö, Per Landgren, Annelie Enochson, Maria Larsson, Sven Brus, Mats Odell och Désirée Pethrus Engström (alla kd).

Anf. 182 Statsråd Ingela Thalén (S)
Fru talman! Alf Svensson säger att det som nu diskuteras är ett förslag som innebär att man ska göra någonting nu till skillnad från regeringens förslag. Av utskottets övervägande framgår det att lagen om fi- nansiell samordning ska träda i kraft den 1 januari 2003. Regeringen har deklarerat, och jag har sagt det vid flera tillfällen, att det är regeringens avsikt att komma tillbaka till riksdagen med det förslag riksda- gen beställde i november förra året, dvs. en ramlag som gör det möjligt för samordning mellan de fyra områden som riksdagen har pekat ut. Den lagen ska gälla från den 1 januari 2003. Jag förstår ärligt talat inte vad det är som skiljer det som Alf Svensson ställer sig bakom i utskottsbe- tänkandet och det som är regeringens förslag. Sedan finns det en del andra saker. Det finns en sak till som förundrar mig, och det är när Alf Svensson säger att man vill införa karensda- gar för att förhindra tillflödet till sjukskrivningarna. Betyder det att Alf Svensson sympatiserar med sin partikollega som säger att en av de mest remarkabla mediciner som har införts sedan penicillinet infördes är karensdagarna. Är detta också Alf Svenssons upp- fattning?

Anf. 183 Alf Svensson (Kd)
Fru talman! Jag vet inte vem som citeras, och det kunde ha varit intressant att veta det. Jag visade här på statistik, som ändå är oveder- säglig, som säger att finns det incitament gör de sig gällande på det här området. Det behöver man inte vara kristdemokrat för att begripa - det kan man begripa ändå. Det är bara så. Vi människor är sådana. Det är klart att statistiken från det att karensdagen infördes spelar någon roll. Det är kanske därför som regeringen inte har tagit bort den. Eller varför låter man den finnas kvar? Om man läser betänkandet ser man att det är en väldig tövan. Här står det exempelvis: "Regeringen har således två gånger i rad inte agerat i enlighet med riksdagens tillkännagivande. Utskottet beklagar detta, vilket utskottet också gjort i yttrande." Sedan finns de daterade. Det här är en märklig debatt, fru talman, såtillvida att vi talar som om vi hade en framtida verklighet att hantera. Vi kan nu se tillbaka åtminstone till 1997 och se hur utvecklingen har varit. Regeringen har suttit med armarna i kors. Det är detta som är så förbluf- fande. Likväl säger man nu - det är Göran Perssons besked - att "detta blir vår stora uppgift nästa man- datperiod". Vad är det för tröst för människor som behöver rehabilitering i dag?

Anf. 184 Statsråd Ingela Thalén (S)
Fru talman! Precis som i replikskiftet med Bo Lundgren vill jag säga till Alf Svensson att om han hade lyssnat lite på min inledning hade han fått en beskrivning av det arbete som med full kraft pågår just nu. Jag vill inte ta min repliktid i anspråk för att upprepa det. Får jag säga en sak när det gäller arbetslivets vill- kor, eftersom Alf Svensson ägnar så mycket upp- märksamhet åt att människor måste få komma tillba- ka. Att komma tillbaka är rimligtvis att komma till- baka till arbetsplatsen. Då är det inte att peka finger åt vare sig den ene eller den andre arbetsgivaren när vi säger att det är arbetslivet som måste förändras. Det är då förunderligt att lyssna på Alf Svensson, när han pekar på att rehabiliteringen är viktig. Det är den - det tycker också jag. Vi är i många stycken överens om en hel del konkreta inslag när det gäller rehabiliteringsfrågorna. Men då är det viktigt att man får komma tillbaka, och då handlar det om arbetsli- vets villkor. Det är i huvudsak på arbetsplatsen som problemen har uppstått. Det finns också annat. Alf Svensson pekar på att sjukfrånvaron sjönk 1991, och enligt honom berodde det på sjukersätt- ningen. Sedan ökade sjukfrånvaron igen 1998, och det berodde på förbättrade förmåner. Jag tycker att det är bra att man har förbättrat dem. Men Alf Svensson sade inte ett ord om att det un- der denna tid skedde en fullständigt dramatisk föränd- ring på arbetsmarknaden, i början delvis på grund av Alf Svenssons statsrådskap, eftersom han tillhörde det kollektiv som var ansvarigt för politiken under den tiden. Jag ska avsluta med att säga att åldersrensat är inte skillnaderna så dramatiska mellan den privata företagsamheten och den offentliga välfärdssektorn.

Anf. 185 Alf Svensson (Kd)
Fru talman! Man undrar naturligtvis, månad efter månad, hur många år Socialdemokraterna kommer att tala om åren 1991-1994 som något slags förklaring till sin egen handlingsförlamning. Nu gör Ingela Thalén det igen. Vi kan nöja oss med att tala om 1997 och framåt. Under de åren har vi hört att det går bra för Sverige, att Socialdemokraterna har ordnat balans i ekonomin, att allt i stort sett är frid och fröjd. Så lät det också i Ingela Thaléns anförande. Jag lyssnade mycket noga på det. Det är ett van- ligt trick bland talare att säga som Ingela Thalén nu sade, att "om Alf Svensson hade lyssnat på mitt anfö- rande". Jag lyssnade med de två öron jag har, och jag lyssnade mycket intensivt. Det var naturligtvis en lista på vad Socialdemokraterna har gjort. Men hur är statistiken över arbetslösheten? Mel- lan 15 och 16 % av statsbudgeten går till sjukskriv- ningskostnader, och det är ett faktum att tiotusentals människor far illa fysiskt och psykiskt. Jag behöver inte gå längre tillbaka än till 2001. Ni säger att ni har tagit ett helhetsgrepp och menar att vi ska sitta och lyssna, fromma som lamm, och tycka att ni har gjort detta och verkligen varit duktiga. Vad vore vi då för ledamöter i den här kammaren? Vi ser ju statistiken - vi har den framför oss. Den går ut över människor, och sekundärt drabbar den också Sveriges ekonomi.

Anf. 186 Gudrun Schyman (V)
Fru talman! Också jag blir förundrad över detta akuta intresse för de här siffrorna. Det här är inte någon ny fråga. Det blir lite löjligt när man hör Alf Svensson stå och tala om att någonting måste göras nu, att det är kris nu. Ja, det är klart, men det här har inte uppstått i dag eller i går, utan de här frågorna har diskuterats under de senaste åren. Vi har tagit upp dem, bl.a. i samar- betet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. De har diskuterats i socialförsäkringsutskottet. Jag tycker att det vore klädsamt med en viss öd- mjukhet, där vi i alla partier kunde säga att det inte är så lätt att hitta några enkla och snabba lösningar på detta. Vi har sett en samhällsutveckling under hela 90- talet, inte minst på arbetsplatserna, som har inneburit nedskärningar, slimningar och trimningar av organi- sationer, både inom offentlig sektor och inom privat sektor. Vi har fått ett ökat tempo och en ökad stress också utanför arbetsplatserna. Hela stressnivån i sam- hället har ökat. Det här måste någon gång resultera i någonting. Det är det som vi ser nu. Där vi har möjligheter att göra någonting kanske snabbare än på andra ställen är just inom den offent- liga sektorn, därför att vi är arbetsgivare där. Det är vi som är ägare där och som kan ta initiativ både till att anställa fler, vilket innebär mer pengar ute i kommu- ner och landsting, och till att höja löner och se till att det blir heltider och inte otrygga vikariat och liknan- de. Där kan vi göra mer. Sedan kan vi också ställa krav på de andra arbetsgivarna. Den fråga Alf Svensson ställer är varför sjuktalen sjunker när sjukförsäkringen sänks. Det är väl enkelt. Det beror på att folk inte alltid har råd att vara hemma fast man är sjuk. Varför går fler till jobbet när det är en karensdag? Jo, det beror på att man inte har råd att vara hemma och går till jobbet ändå. Sjuknärvaron ökar, och det blir så småningom långtidssjukskriv- ningar.

Anf. 187 Alf Svensson (Kd)
Fru talman! Det är ett mycket märkligt resone- mang som Gudrun Schyman för, när hon säger att detta inte har uppstått i dag eller i går utan har varit känt länge och att det därför skulle vara fel att kräva åtgärdande nu. Det är ett sällsamt sätt att resonera. Det är ju det vi säger, att det har varit känt så länge att det är häpnadsväckande att det inte har tagits krafttag. Jag hade inte stått här och gått an - om det är det jag gör - om det inte hade varit känt länge. Men det är därför att inget sker trots att det har varit känt så länge som man har rätt att bli upprörd på människor- nas vägnar. Det är faktiskt rädslan för att de långtids- sjukskrivna bara blir fler och fler, eftersom vi vet att bara några enstaka procent av dem som hamnar i långtidssjukskrivning statistiskt sett har chans att komma tillbaka. Då kan man väl inte trösta folk med att säga att det här inte har uppstått i dag eller i går. Gudrun Schyman säger också alltid att det inte finns några enkla och snabba lösningar. Det tror inte jag heller. Att tala om lösningen i politiska sammanhang tror jag är mycket vanskligt. Men en enträgen strävan och ett åtgärdande kan man begära. Det ska naturligtvis finnas resurser för kommuner och landsting, men det måste också ske något konkret när det gäller rehabiliteringsarbetet. Där har ni inte ställt upp. Ni säger att ni har drivit på, men vad blev det av det? Verkligheten ser vi i statistiken här och nu.

Anf. 188 Gudrun Schyman (V)
Fru talman! Vi har nog både drivit på och ställt upp, Alf Svensson, och det har också skett en hel del saker. Det finns konkreta förslag. Jag vet inte om Alf Svensson var med när Ingela Thalén i början redo- gjorde för allt det arbete som pågår. Rätt mycket är sådant som ni också kan tänka er. Om vi skulle fatta beslut här i kammaren vid vo- teringen i morgon skulle det inte innebära att det plötsligt sattes i gång en massa saker som skulle skilja sig från det som vi kommer att besluta om i höst. Det tar tid att förbereda saker. Det tar tid att göra i ordning lagstiftning så att saker och ting kan fungera. Alf Svensson och förut Bo Lundgren försöker blå- sa upp detta och få det att framstå som att det är otro- ligt stor skillnad mellan vad de borgerliga skulle kunna åstadkomma om de kom till makten och de förslag som nu finns på bordet och som rullar på. Det är inte att behandla frågan på ett seriöst sätt. Det tycker jag är allvarligt, eftersom det är en mycket viktig fråga. Självklart, Alf Svensson, är det inte fel att göra något. Det är just att göra något som vi tänker oss. För att göra detta något krävs det också pengar. Om människor ska kunna gå tillbaka till sina ar- beten, vilket jag är övertygad om att också Alf Svens- son vill, krävs det också att arbetsmiljön inte bryter ned dem så fort de sätter foten innanför dörren igen. Det krävs att man kan förändra i arbetslivet, få ned tempot, skapa en bättre arbetsmiljö och att flera ar- betskamrater kan göra det som behöver göras. Det är sådana saker som vi måste få till. När det gäller den offentliga sektorn kan vi dess- utom hjälpas åt, Alf Svensson, med att se till att det kommer pengar ut till kommunerna och landstingen, så att det blir fler människor som arbetar för anstän- diga löner och på rimliga arbetstider. Låt oss hjälpas åt med det. Jag tror att vi klarar av att bära den bör- dan. Det är ett sätt att använda pengarna om man inte vill sänka skatterna. Det är två olika synsätt. Jag talade om sjukförsäkringen och nivåerna. Om vi sänker ersättningen är det klart att folk inte har råd att vara hemma. Då går man till jobbet fast man är sjuk. Det är inget bra system.

Anf. 189 Alf Svensson (Kd)
Fru talman! När jag lyssnar på Gudrun Schyman hör jag att hon säger att vi i stället för att sänka skat- ter ska se till att åtgärda de bekymmer som finns i samhället. Konsekvensen av det är att det inte kom- mer att finnas någon ohälsa alls om vi tar 100 % i skatt. Då har vi det perfekta samhället. Det är konse- kvensen av det Gudrun Schyman hävdar. Att det någonstans nationalekonomiskt skulle fin- nas en gräns, där skatterna kan blockera för företag- samhet och låsa in entreprenörer och dem som är kreativa, föresvävar inte Gudrun Schyman. Det är bara att höja skatter, så löser man alla tänkbara pro- blem. Gudrun Schyman säger att hon inte vet om jag lyssnade på Ingela Thaléns anförande. Jag tycker att det är så billigt. Jag satt här och lyssnade, och jag lyssnade lika bra som Gudrun Schyman. Kom med några sakliga argument i stället! Sedan säger Gudrun Schyman så här: Om vi fattar beslut här i morgon händer ingenting i övermorgon. Nej, men det är ännu större risk att det som ska hända händer ännu längre bort i framtiden om vi inte fattar beslut så snabbt som möjlig. Det borde vi kunna vara fullständigt överens om. Fattas det beslut kan man ändå så sakteliga börja vidta åtgärder, men fattas det inte beslut åtgärdas ingenting alls. Gudrun Schyman talar om pengar till kommuner och landsting. Tidigare hävdade hon att de borgerliga partierna vill dra ifrån kommuner och landsting resur- ser. Det visade att hon kanske inte har läst, även om hon har hört, vad Kristdemokraterna står för just i det sammanhanget.

Anf. 190 Agne Hansson (C)
Fru talman! Jag tycker att det börjar bli lite myck- et av urskuldande och frånträdande av ansvar i de- batten. Gudrun Schyman säger att det som har hänt har hänt långt tillbaka i tiden. Får jag peka på att de samlade kostnaderna för sjukskrivningar och förtids- pensioneringar i landet har fördubblats på de senaste fem åren, upp till 120 miljarder kronor? Den för- dubblingen motsvarar kostnader för ytterligare 120 000 lärare i skolan eller 120 000-130 000 under- sköterskor i vården. Om man inte gör någonting åt denna galopperan- de utveckling nu kommer den att fortsätta, och då blir inte bara alltfler människor sjuka, vilket i sig är mycket inhumant. Kostnaderna kommer också att öka på ett sådant sätt att de äter ut allt annat reformut- rymme i samhällsekonomin och vi går in i en åter- vändsgränd. Ingela Thaléns - det statsråd som är ansvarig för ohälsan i landet - inledningsanförande var ett mycket fint sätt att med vackra ord och målande exempel dölja de försummelser som har skett. Regeringen har inte ens orkat lägga fram den proposition om folkhäl- san som man har aviserat skulle läggas fram inför riksdagen under våren för att den skulle kunna be- handlas före sommaruppehållet. Regeringen och samarbetspartierna har tagit ett helhetsgrepp, sade Thalén. Det är ett hån mot alla de långtidssjukskrivna och drabbade. Jag kan också ta exempel. Jag har i dag talat i te- lefon med en kvinna - 55-plus, invandrare, funk- tionshindrad och långtidssjukskriven - som ingenting hellre vill än att börja arbeta igen. Hon måste få mas- sage för armar och axlar för att kunna gå tillbaka till jobbet. Hon har gått till läkarcentralen, och där har hon anvisats smärtstillande tabletter som hon inte mår bra av. I dag gick hon till försäkringskassan och sade att det har börjat talas om att just sådana personer som hon ska prioriteras för rehabilitering och att det ska finnas pengar för det. Beskedet från försäkringskas- san blev detta: Glöm det. Det har vi inga möjligheter till. Vi har inga resurser att använda. Det finns inga resurser. Men hade regeringen och majoriteten inte sagt nej till den finansiella samord- ning som har diskuterats och behandlats flera gånger i denna kammare hade det funnits resurser för att den- na kvinna skulle kunna bli rehabiliterad i dag. Det ansvariga statsrådet tar maxtaxan som ett ex- empel på vad samhället har gjort för att människor ska kunna kombinera arbete och familjeliv. Det är inget fel på låga dagisavgifter. Det gillar vi i Center- partiet också. Men det är en ensidig modell utan flexibilitet och valfrihet för familjerna just när det gäller att bättre kunna kombinera familj och arbete. Om det hade gjorts någonting hade statistiken inte sett ut som den gör. Det har tagits åtskilliga exempel. Jag har redan nämnt en del. Men det är inte bara de äldre som blir sjuka. Sjukskrivningarna tränger nu allt längre ned i åldrarna. På ett år har antalet sjukskrivna mellan 16 och 29 år ökat med 3 000. I dag kostar långtidssjukskrivningarna 25 miljoner kronor per dag. Kostnaderna beräknas öka ytterligare. Finns det då inte anledning att handla nu, precis som Alf Svens- son, m.fl., har sagt? När det stod klart att ingen proposition skulle komma åberopade vi från Centerpartiet tillsammans med flera andra partier 3 kap. 15 § riksdagsordningen med anledning av händelse av större vikt och väckte en särskild motion, där vi presenterade en rad förslag. Vi säger inte att det är fråga om ett helhetsgrepp som löser alla problem, men vi har presenterat 15 förslag i ett försök till åtgärder i en offensiv mot ohälsa. Förslagen har naturligtvis avvisats av majoriteten. Regeringen och ansvarig minister har hittills varit ganska osynliga i den här debatten om ohälsan, och det är tydligt att det krävs motioner med anledning av särskild händelse för att få ut ministern på banan för diskussion av de här frågorna. Jag är tacksam för och noterar med tillfredsställel- se att ministern nu är beredd att ta upp denna debatt, men när hon väl blir synlig presenterar hon i DN i dag och nu här i kammaren ett förslag om finansierad samordning som riksdagen inte har någon möjlighet att behandla under det pågående riksmötet. Hon gör det först i ett skede när regeringen är ställd inför att möjligen få en majoritet emot sig. Dessutom är de förslag som hon lägger fram på det här området otill- räckliga. Frågan är ju varför regeringen handlar på det här sättet. Jag vill fråga ansvarigt statsråd: Varför lägger regeringen inte fram förslaget direkt i riksdagen, så att det hinner behandlas och snabbt kan börja verka? Är det möjligen en utstuderad valtaktik att regeringen i det här ärendet liksom i många andra tar oppositio- nens förslag för klara sig över valet men efter valet inte genomför förslagen utan kommer att försöka slingra sig undan? Varför inte bifalla de förslag som redan ligger på riksdagens bord i stället för att avvisa dem? Reger- ingen ska inte tro att den kommer undan från debatten om ohälsan i valrörelsen. Vi ska se till att den lever och kommer att påminna om de utställda löftena ifall dessa inte hålls. I vår motion föreslår vi att ett mål bör sättas upp för att komma till rätta med ohälsan. En rimlig ambi- tion bör vara att nå tillbaka ungefär till de ohälsotal som rådde 1997 när de brakade i väg uppåt. Det skulle innnebära en halvering av ohälsotalen och kostnaderna för ohälsan fram till år 2008. Det är vår ambition. Vad är regeringens och majoritetens mål, om ni nu har något? De förslag som avslås rör olika åtgärder för att re- habilitera folk från passiv sjukskrivning till en aktiv verksamhet igen. Är inte detta både humant och vik- tigt? Det måste ju vara betydligt bättre för den enskil- de att så fort som möjligt komma tillbaka till arbetsli- vet och vardagen igen i stället för att passivt kvittera ut sjukersättning. Det är uppenbart att regeringen står tomhänt i frå- ga om åtgärder mot ohälsan. Oppositionen står sam- lad. I reservation 1, som är undertecknad av Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet, finns yrkande om bifall till de motions- förslag som har lagts fram om en samlad aktionsplan mot ohälsan. Där behandlas mål för lägre sjukskrivning och förtidspensionering. Där pekas på skillnader i sjuktal över landet, där de regionala avvikelserna är mycket stora. Där finns förslag med krav på olika åtgärder. Jag ber, fru talman, att få yrka bifall till reservation nr 1. I detta anförande instämde Margareta Andersson och Lena Ek (båda c).

Anf. 191 Gudrun Schyman (V)
Fru talman! Jag vill gärna bemöta Agne Hansson eftersom han återigen pratade om att vi måste göra någonting nu. Det är klart att vi måste göra någonting hela tiden. Liksom vi har agerat under våren måste vi agera både nu och i morgon. Det här är ett komplext problem som jag inte tror avgörs av att vi fattar beslut i riksdagen i morgon eller i höst. Väldigt mycket är ju på gång. Vi vet också att på de områden där man vill ha ett samarbete mellan försäkringskassan, socialtjänsten, sjukvården och arbetsförmedlingen har man frihet att göra det redan i dag. Vi stoppar inte upp en sådan utveckling genom att nu inte ställa oss bakom just de borgerliga partiernas åsikt i en väldig massa andra frågor. Den här processen pågår, och det är fullt fritt för de regioner eller de landsting där man så vill att ansluta till den. Jag tror att det måste ske ett klargörande i den här debatten, nämligen av hur vi ser på de människor som vi pratar om. Vad är det för skäl till att människor är sjukskrivna? Beror det på att människor är lata och fuskar och på att man behöver ha särskilda morötter eller piskor för att gå till jobbet? Jag tror inte på den modellen, och jag skulle vilja höra hur Centerpartiet resonerar omkring det här. Moderaterna är ju alldeles övertygade om att om vi bara får lägre nivåer i sjukförsäkringen och flera karensdagar, kommer det att innebära att människor går till jobbet. Jag vet inte om man vill gå så långt som till att säga att de blir friskare, men man säger i alla fall att de kommer att gå till jobbet. Jag är över- tygad om att fler går dit när de får mindre i portmon- nän eftersom de inte har råd att vara hemma, men hur ser Centerpartiet på det här?

Anf. 192 Agne Hansson (C)
Fru talman! Det är klart att man hela tiden bör vara vaksam och sätta in åtgärder mot det här. För varje dag man dröjer kostar det 25 miljoner kronor, och därför måste den här processen hållas i gång, men det är vad som inte sker. Det är inte så, Gudrun Schyman, att den permanenta samordningen av resur- ser från försäkringskassan och sjukvårdshuvudmän- nen finns i dag. Det finns försöksverksamhet på några platser men inte något permanent. Om något sådant funnes och verkade skulle det naturligtvis vara bra, men så är det inte. Ni har hela tiden motsatt er detta i utskottet och här i kammaren. Jag tycker att det var väldigt bra att Gudrun Schyman också frågade om Centerpartiets syn på människan. Det är klart att det finns en rad skäl till att människor är sjukskrivna och till hur saker och ting fungerar. Låt mig omedelbart framhålla att också vi har vänt oss mycket mot resonemanget om fusk och sådant. Det är inte fråga om det, och det är inte från Centerpartiets sida fråga om att sänka nivåerna för sjukersättningen. Vi har inte heller föreslagit flera karensdagar. Vår motion innehöll också en rad åtgärder för att förbättra arbetsmiljön. De finns tyvärr inte med på grund av att de inte har genomgått behandling här. Vi har tagit upp trimningen och slimningen av ar- betsplatserna liksom också företagshälsovården, men, Gudrun Schyman, jag tror inte att trimningen på ar- betsplatserna blir mindre av att man ökar stressen och kräver att lika mycket ska göras på mindre arbetstid.

Anf. 193 Gudrun Schyman (V)
Fru talman! Jag tycker att det är bra att höra att Centerpartiet inte menar att systemen ska förändras utifrån att vi ska komma åt fusk utan att de ska för- ändras utifrån en förhoppning om att människor både ska kunna få vara sjuka men också ska kunna komma tillbaka till arbetet. Det är då naturligtvis nödvändigt att göra förändringar av arbetsplatserna. Det handlar då om ett arbetsmiljöansvar hos arbetsgivarna och om en kontinuerlig uppföljning av det. Det handlar om att bygga ut företagshälsovården och om att förstärka personal, helt enkelt få in fler, så att vi kommer bort ifrån de anorektiska arbetsplatserna, där väldigt få ska göra väldigt mycket. Det här kommer att kosta peng- ar, särskilt inom den offentliga sektorn, eller hur? Jag utgår från att Centerpartiet är med i diskussio- nen om att vi måste tillföra mer pengar till kommuner och landsting så att de kan vara goda arbetsgivare, kan anställa tillräckligt med personal, kan ha personal på arbetstider och i anställningsformer som är trygga, kan erbjuda heltider - inte vikariat och deltider - och anständiga löner, och att de kan bygga upp en före- tagshälsovård för både den privata och den offentliga sektorn. Allt detta kommer naturligtvis att kosta pengar, och det är pengar som vi måste ta ur statskassan. Det innebär att den delen av den totala ekonomin som går till den offentliga sektorn måste öka. Det är följden av ett sådant här resonemang. Jag hoppas naturligtvis att Centerpartiet delar uppfattningen att det är helt nödvändigt att göra detta om vi ska komma till rätta med ohälsan på arbetsplat- serna, precis som det är nödvändigt att diskutera - och inte bara diskutera utan också förkorta - arbetsti- den.

Anf. 194 Agne Hansson (C)
Fru talman! Det är klart att det handlar om åtgär- der på arbetsplatserna för att människor ska komma tillbaka till sina arbeten, men det handlar också om att rehabilitera människor så fort och så bra som möjligt. Det handlar om att ge dem en rehabiliteringsgaranti, och det handlar om rehabiliteringsersättning. Detta har vi föreslagit i den här motionen, och vi har också föreslagit det tidigare i riksdagen. Vänsterpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna sagt nej till förslagen. Det handlar också om flexibilitet och om löner. Såvitt jag vet är Gudrun Schyman och hennes parti tillsammans med regeringen ansvariga för de resurser som har tagits fram under den här mandatperioden. Vi tar vårt ansvar. Vi har i vissa fall krävt ökade re- surser, och vi har inte sagt nej till ökade resurser när det behövs. Det handlar också om jämställdhet på arbetsplat- serna. Det handlar om att lyfta upp kvinnornas löner i offentlig verksamhet. Jag har bl.a. i dag i denna kammare diskuterat med Johan Lönnroth ett förslag från Centerpartiet. Vänsterpartiet har bildat majoritet med Socialdemo- kraterna och säger nej t.ex. till en statlig lönerevision för offentlig verksamhet. Det handlar om att förbättra jämställdheten och öka tryggheten på arbetsplatserna, för att på så sätt undvika utslagning och ökad ohälsa. Varför sitter Vänsterpartiet i majoritet och i an- svarsställning och bromsar jämställdhet och förbätt- ringar på arbetsplatserna? Jämställdheten har ju gått åt fel håll under den här valperioden trots löften om annat.

Anf. 195 Statsråd Ingela Thalén (S)
Fru talman! När Agne Hansson upprepar de tidi- gare borgerliga företrädarnas mantra om att ingenting görs och att regeringen är passiv så blir det ju inte en större sanning för att det upprepas ytterligare en gång. Det pågår faktiskt både konkreta insatser genom väldigt viktiga försök, där resultat kan spridas till andra arbetsplatser, och det pågår också metodut- veckling. När Agne Hansson beskrev det samtal som han hade haft med en person som behövde ett särskilt stöd med terapeutiska inslag för att komma tillbaka till arbetet slog det mig spontant att det metodarbete som nu pågår, och som är en pilotverksamhet kring ar- betslivsinriktad rehabilitering, syftar just till att reda ut den typen av frågor. Jag vet att man har varit väl- digt framgångsrik. Det är alltså någonting som nu pågår. Det startades i vintras av staten som ett resultat av elvapunktsprogrammet. Sedan måste jag bestrida Agne Hanssons beskriv- ning av hanteringen av frågan kring finansiell sam- ordning. I socialförsäkringsutskottets betänkande på sidorna 9, 10 och 11 finns en fullödig och alldeles sanningsenlig beskrivning av hur frågan hanterats. Jag behöver inte upprepa den. Man kan gå till de sidorna och läsa. Ett av skälen till att jag hoppas att riksdagen går på s- och v-reservationen är att de riktlinjer som en- ligt förslaget om finansiell samordning ska gälla för arbetet går inte att använda om man ska fullfölja det som Agne Hansson själv har föreslagit.

Anf. 196 Agne Hansson (C)
Fru talman! Det finns naturligtvis alltid skäl för att krypa ifrån att snabbt och effektivt genomföra förslag. Jag kan inte se att det finns sådana problem i det här fallet. Det handlar också om vilka belopp det rör sig om för att man ska få kraft i den finansiella samordning- en. Jag tror att det finns de som bättre än jag kan redogöra för hur frågan har vandrat fram och tillbaka, hur man har varit på väg att fatta beslut om den, och hur den sedan har gått tillbaka igen. Om det inte råder några delade meningar om att man är beredd att jobba vidare undrar jag varför re- geringen hela tiden avslår förslagen om finansiell samordning. Jag vill också kommentera mitt exempel. Man håller på att reda ut frågorna, säger ansvarigt statsråd. Men längre har man ju inte kommit. Hur länge ska man hålla på med detta? Krävs det inte en rehabili- teringsreform rätt snart som gör att dessa människor snabbt kan gå till rehabilitering? De vill ju inget hell- re än att börja arbeta.

Anf. 197 Statsråd Ingela Thalén (S)
Fru talman! Det är möjligt att Agne Hansson inte är insatt i hur frågan har hanterats och kanske inte heller i detalj har följt diskussionerna kring vare sig rehabiliteringsförsäkring eller frågorna kring finansi- ell samordning. Jag har stor respekt för det. Det kan- ske är en fråga som mer behandlas av dem som följer debatten. Desto märkligare är det därför när Agne Hansson i sitt tidigare inlägg sade att jag har varit osynlig i debatten. Man ska kanske bortse från en sådan kom- mentar, men med hänsyn till det som Agne Hansson nu säger är det möjligen inte jag som har varit osynlig utan andra. Jag vill också säga att regeringen inte har avslagit någonting. Vi har kommit med förslag, vilket framgår av beskrivningen i betänkandet. Jag beklagar att det vidgade uppdraget har inneburit att vi inte kan lägga fram ett lagförslag under våren. Detta har via medar- betare tidigare framförts till utskottet. Regeringen kommer att lägga fram ett förslag i anslutning till budgetpropositionen som, precis som förslaget från Agne Hansson m.fl., föreslås gälla från den 1 januari 2003. Däremot finns det inslag i rikt- linjerna som faktiskt inte är möjliga att följa om man vill fullfölja intentionerna i förslaget från Agne Hans- son m.fl. Jag tror att vi på just den här punkten har röjt undan problemen, åtminstone när det gäller dessa förslag. Det är också glädjande att höra Agne Hanssons svar på de frågor som Gudrun Schyman har ställt. När det gäller möjligheterna att komma tillbaka till arbetet har han liknande uppfattning som jag själv och Gud- run Schyman har.

Anf. 198 Agne Hansson (C)
Fru talman! Jag tycker att jag har fått ett tydligt svar från ministern. Hon erkänner och beklagar att hon inte har kunnat lägga fram något förslag till riks- dagen under våren så att vi kunde komma i gång med arbetet. Det är ett tydligt besked att det inte har hänt något som gör att vi snabbt kommer fram i den här frågan. Jag beklagar det. Nu får vi fortsätta att konstruktivt diskutera frågan och se vad som händer efter valet. Vi ska vara vak- samma på den punkten. Men det är att beklaga de många enskilda individerna som av olika anledningar tvingas gå långtidssjukskrivna och saknar den rehabi- litering som de så väl skulle behöva för att snabbt åter kunna komma i arbete.

Anf. 199 Lars Leijonborg (Fp)
Fru talman! Vi drev fram den här riksdagsbe- handlingen i förtvivlan över att så lite händer på detta område. Häromdagen kom Ekonomistyrningsverket med nya siffror om hur kostnaderna för sjukförsäk- ringen och förtidspensioneringarna beräknas utveck- las framöver. Där är inte alls bilden den som finns i Socialdemokraternas och andras verklighetsbild att det är ett problem som håller på att avta. I år är den faktiska ökningen av kostnaderna 5,6 miljarder enligt Ekonomistyrningsverket. Det beräk- nar att kostnaderna nästa år ska öka med 11,5 miljar- der. Skälet till det är att de långa sjukskrivningar fortsätter att öka. Det är en katastrofal situation. Gud- run Schyman har här talat om att en del av lösningen är att vi satsar mer på olika offentliga verksamheter. Sådana satsningar omöjliggörs genom denna kost- nadsexplosion. Jag kanske kom in på en riktig punkt i diskussio- nen. Agne Hansson sade att han inte riktigt kände till alla turer om Finsam, men det gör jag. Ingela Thalén säger här att förslaget ändå kommer att träda i kraft den 1 januari 2003. Då väljer hon att helt bortse från det faktum att hon redan förra året enligt riksdagens beställning skulle ha lagt fram ett förslag om detta. Skulle vi få, vilket är min förhoppning, ett riks- dagsbeslut i morgon med konkreta riktlinjer om ett sådant system startar en verksamhet omedelbart. Det är människor av kött och blod som kommer att träff- as, företrädare för kassorna och för vården, och dis- kutera hur kösituationen kan förbättras. Mycket av det som Gudrun Schyman säger här vi- sar att hon inte alls vet vad Finsam är över huvud taget. Hon tror t.ex. att pensionärer inte kommer att ha någon glädje av Finsam. Så är det inte. Om kassan kommer överens med vården om att satsa kassamedel för vårdinsatser kommer kön att betas av i den takt och i den ordning som läkarna anser att den ska betas av. Det blir ingen gräddfil för dem som har sjukför- säkring. Det framgick också av en replik här nyligen att hon också tror att det arbetet redan pågår. Det har helt klart framgått under den behandling som har varit att de nu gällande reglerna inte medger den här typen av finansiell samordning. Om vi får en majoritet i mor- gon, vilket är min förhoppning, för ett beslut i enlig- het med utskottets majoritet vad gäller finansiell samordning kommer det att kraftigt påskynda en sådan process. Vi vet fortfarande inte vad Socialdemokraterna tänker sig. Statsministern sade på Landstingsförbun- dets kongress i dag i Västerås att de borgerliga går för snabbt fram. Man vet inte om det kommer att funge- ra. Det är bäst att ta det försiktigt. Uppenbarligen är det en helt annan nivå på denna verksamhet och den- na resurstillförsel till vården som ni tänker er än vad vi tänker oss. Detta är en reell politisk skillnad. Miljöpartiets riksdagsgrupp tar på sig ett stort ansvar om den mot sin ledamot i utskottet väljer att i stället satsa på detta mycket osäkra kort som vi nu i ett par års tid har sett inte levererar när det gäller finansiell samordning. Bilden att ingenting sker gäller också på ett antal andra områden beträffande ohälsan. Det talas mycket om feminism nuförtiden. För mig är det så uppenbart att man här kan tillämpa en feministisk analys. Här har vi ett nytt samhällspro- blem. Sjukfrånvaron skjuter i höjden och är nu större än den någonsin har varit. Det är kvinnorna som drabbas mest. Det är de som på grund av de gamla familjestrukturerna och arbetslivets utformning åter- igen råkar mest illa ut. Jämställdhetspolitiken är ett annat område där det har skett alldeles för lite. Ni brukar ofta från Social- demokraternas sida tala om facklig-politisk samver- kan. Men ni är ju på tvärs med facket på område efter område när det gäller ohälsobekämpningen. Ett antal tunga fackföreningsordförande skrev för en tid sedan om Margareta Winbergs jämställdhetspolitik att ing- enting händer. Ni talar om arbetstiden. Där har det varit stark kritik för att man inte mycket snabbare har kommit fram till ett förslag som flexibel arbetstid. Ni talar om kompetenskonto. Jag såg att TCO och SACO så sent som häromdagen vädjade till den socialistiska riks- dagsmajoriteten att anta ett bättre förslag om kompe- tenskonto än det ni har lyckats komma fram till. När det gäller arbetsplatserna visar statistiken att det för närvarande framför allt är de offentliga arbets- platserna som har de största ohälsoproblemen. Både Kommunalarbetareförbundet och Vårdförbundet har där kommit fram till, som har nämnts här i debatten, att det är av värde för att verkligen framtvinga de organisationsbeslut som behövs att släppa fram fler alternativ. Ni ägnar en stor del av er politiska energi åt att motarbeta de politiska alternativen. Det har skrivits en hel del som hur statsministern in i det sista har försökt att hindra Kommunalarbetareförbundet att anta det program som man slutligen antog. Trots Perssons insatser på förra kongressen har man nu ändå trotsat Han som bestämmer och fattat beslut om att Kommunalarbetarförbundet är för att man släpper fram privata alternativ. När ska det socialdemokratis- ka arbetarpartiet komma i kapp Kommunalarbetar- förbundet i synen på de privata alternativen? Alla dessa punkter är exempel på att ni är på tvärs med facket. Men de visar också att ni gör alldeles för lite för att komma åt ohälsoutvecklingen. Det har här talats om elvapunktsprogrammet, sagts att vi inte har lyssnat till debatten, att vi varit ute ur kammaren osv. Det är klart att vi lyssnade. Men problemet är att det innehåller mest sådant som konferenser, hemsidor, trepartssamtal och sådant. Det är inte de skarpa för- slag som det mycket skarpa läge som nu råder påkal- lar. Gudrun Schyman sade någonting i förbigående om att hon hoppades att det inte bara blir en debatt före valet. Jag tror att det är väldigt viktigt att föra denna debatt före valet. Jag är orolig för det öppna mandat ni begär. När jag ser på Ekonomistyrnings- verkets siffror tycker jag att den farhåga som bl.a. Alf Svensson vädrade är mycket berättigad. Jag fruktar att denna utveckling kommer att leda till att Social- demokraterna, om ni sitter kvar i regeringsställning, kommer att föreslå försämrade förmåner. Det har här nämnts att det skulle ha varit den bor- gerliga regeringen som genomförde sänkningen av ersättningen de tre första dagarna. Det var det inte. Det var statsrådet Thalén som föreslog riksdagen det. Det var ni som i Rosenbadsöverläggningarna 1992 föreslog att vi skulle gå ned till 70 % ersättning för de långtidssjuka. Det var ni som sänkte från 80 % till 75 % efter valet 1994. De regeringar som Ingela Thalén har suttit i har stor erfarenhet av att försämra förmånerna i sjukförsäkringen. Jag tycker att det skulle vara en mycket olycklig utveckling. Men om man inte gör någonting annat återstår bara detta. Det är också av det skälet vi har försökt att skapa ett sådant politiskt tryck att något verkligen ska hända på detta område. Det som kan hända i morgon är att vi får ett beslut om finansiell samordning. Det kommer definitivt att påskynda en process som gör att människor som nu står i vårdkö får vård och att människor som behöver rehabilitering får det snabbare. Därför vill jag vädja till Miljöpartiets riksdags- grupp att hålla fast vid det förslag man har stött i socialförsäkringsutskottet. Även om jag är besviken på att inte fler förslag har fått majoritet i utskottet vill jag sluta med att säga att jag tror att den här behandlingen enligt en special- bestämmelse i riksdagsordningen och denna debatt kommer att visa sig ha en politisk betydelse. Det har satt fokus på denna fråga på ett annat sätt än tidigare, och förhoppningsvis bidragit till ett politiskt tryck som gör att den handlingsförlamning som hittills har präglat regeringen inte längre kan fortsätta. Ni måste nu visa att den här utvecklingen måste brytas. Det här är inte en fråga där ni bara kan begära öppet mandat, utan också ni måste redovisa konkreta åtgärder som kan bryta utvecklingen. I detta anförande instämde Yvonne Ångström och Bo Könberg (båda fp).

Anf. 200 Gudrun Schyman (V)
Fru talman! Om riksdagen skulle fatta det beslut som Lars Leijonborg vill i morgon så skulle vi få ett Finsamprojekt som startar den 1 januari år 2003. Om riksdagen inte fattar detta beslut i morgon så kan vi få ett projekt som innebär en utökning av samordningen, nämligen att arbetsmarknadsfrågorna kommer med genom att arbetsförmedlingen också kommer med, som kan börja den 1 januari år 2003. Så dramatisk är skillnaden! Man skulle kunna tro att det var något större på gång, men det är det inte. Det är väl lika bra att säga det - det är ingen som kan slå sig för bröstet och stå här och säga att vi har hela facit för vad som ska göras och om ni bara följer våra beslut så kommer det att ändra sig i morgon. Innan sommaren eller innan midsommarafton så ska ni få se på dramatiskt föränd- rade siffror i statistiken. Det är ju löjligt att diskutera på det viset! Det kommer att ta tid, och vi får hjälpas åt. Jag är glad över att Folkpartiet fortfarande står upp för sy- nen på den generella välfärden i den bemärkelsen att vi inte vill sänka nivån i sjukförsäkringen. Tvärtom har vi t.o.m. skrivit artiklar ihop, Lars Leijonborg och jag, om hur nödvändigt det var att höja taken. Vi har alltså lite grann gemensamt på den sidan. Det är riktigt när Lars Leijonborg säger att de satsningar som vi skulle behöva göra inom välfärden äts upp av sjukkostnaderna. Visst är det så. Det är därför vi måste ta i lite extra. Vi kan inte säga att vi låter bli att göra någonting eftersom kostnaderna är så höga, för då blir de ju ännu högre! Vi måste använda pengar i alla fall, samtidigt. Vi måste har mer pengar till kommuner och landsting och in i försäkringssy- stemen så att de blir bättre och effektivare och mer pengar till försäkringskassan så att man kan koncent- rera sig på rehabiliteringen där samtidigt som vi har de här kostnaderna. Förhoppningsvis kommer de då att sjunka, och då kan vi också sänka de kostnader som vi behöver pumpa in i form av åtgärder. Men vi kan inte säga: Det är så stora kostnader så vi kan ingenting göra. Eller hur? Därför måste det bli mer pengar till kommuner och landsting under en över- skådlig tid.

Anf. 201 Lars Leijonborg (Fp)
Fru talman! Det är klart - har man riktigt snabba sedelpressar så kan man klara alla behov som man över huvud taget kan hitta på. Men inser man att man lever i verklighetens värld så ställs man inför priorite- ringar, och då har regeringen med ert stöd valt att prioritera stödet till sjuka i stället för att göra männi- skor friska. Det tycker jag är en felprioritering. Tyvärr vet inte Gudrun Schyman tillräckligt om Finsam. En taktik är då att säga: Vi är ju överens! Det blir den 1 januari 2003. Men Gudrun Schyman måste förstå att det för mig är ett mycket dåligt resonemang. Det var nämligen så att vi 1997 ville permanenta det Finsamförsök som dåvarande - tyvärr - statsrådet Bo Könberg satte i gång 1993. Men ni var emot det, och avskaffade det. Nu kommer ni och säger att det inte blir någon skillnad om man följer er eller om man följer oss. Det är klart att det hade blivit en skillnad om vi hade fått rätt 1997. Det hade blivit en skillnad om statsrådet Thalén hade bekvämat sig att effektuera den överenskommelse som hennes parti ingick i sam- band med Lars Engqvists plan för sjukvården. Så visst finns det en saklig skillnad! Gudrun Schyman fortsätter att argumentera emot Finsam. Skillnaden är att om Finsam klubbas i mor- gon så kommer aktörerna på detta område att kunna planera för att det den 1 januari äntligen blir tillåtet med denna ekonomiska samordning, och då vinner man åtskilliga månader. Det är verkligheten.

Anf. 202 Gudrun Schyman (V)
Fru talman! Jag är emot att förslaget klubbas i morgon, för det är en alltför begränsad lösning. Jag vet precis vad den handlar om, och jag vet också att den är slut i och med nu. Jag tycker att det är bra att vi inte permanentar en lösning som inte täcker också arbetsmarknadsområ- det. Jag tycker att det är utmärkt. Vi kan konstatera att det som vi vill kommer att starta den 1 januari år 2003, och inte i morgon. Det var det jag särskilt ville peka på. Jag tror att det är helt nödvändigt att vi ser att det inte handlar om att ha några egna sedelpressar när vi pratar om de här frågorna, Lars Leijonborg. Det handlar i stället om vad vi väljer att göra med de överskott som finns i de offentliga finanserna. Vi kan välja att sänka skatterna - det finns partier som vill göra det våldsamt. Men vi vill välja att använda pengarna till reformer och till att höja löner så att vi får en arbetsmiljö som är möjlig också för människor som arbetar inom offentlig sektor. Det behöver göras mycket i den privata sektorn också, men inom offentlig sektor är vi, Lars Leijon- borg, Gudrun Schyman och många fler, arbetsgivare. Där kan vi ta egna initiativ. Det måste vi också göra om vi ska komma till rätta med de här problemen, som i så hög grad drabbar kvinnor som arbetar med vård och omsorg, i utbildning och med allt detta som vi vill värna. Då måste vi använda pengarna på ett klokt sätt och inte släppa i väg dem i skattesänkningar som innebär att människor med rätt goda inkomster får mer pengar i fickorna. Det är ett val, Lars Leijonborg! Det handlar inte om sedelpressar. Vi lägger inte fram några som helst förslag på några andra pengar än dem som också andra partier räknar med. Men vi gör olika priorite- ringar, och det är det som behövs. Det behövs priori- teringar och personal inom den offentliga sektorn. Om människor som i dag är sjukskrivna ska kunna gå tillbaka till sina arbetsplatser så måste arbetsplatserna förändras. Vi behöver flexibla arbetsgivare och inte en ökad flexibilitet för de anställda, som håller på att gå sönder och därför blir sjukskrivna.

Anf. 203 Lars Leijonborg (Fp)
Fru talman! Den prioritering som vi framför allt talar om nu är huruvida det är vettigt att årligen betala ut tiotals och åter tiotals miljarder kronor till männi- skor som är sjukskrivna men som skulle kunna kom- ma tillbaka i arbete med relativt begränsade insatser. Vi förordar de här regelförändringarna och de be- gränsade insatserna för att vi tror att det både är bra för ekonomin och framför allt i mänskligt perspektiv är mycket viktigt. Under den här debatten, som väl kommer att ta ungefär tre timmar, kommer kostnaderna för sjukför- säkringen att öka med 3 miljoner kronor. Bara ök- ningen är 3 miljoner kronor! Jag tycker inte att det är vettigt, och därför vill jag ha en helt annan kraft i åtgärderna emot detta. Jag vill ta upp en aspekt till apropå det som Gud- run Schyman säger. Hennes parti har bestämt - med eller emot Gudrun Schymans vilja, det är extremt oklart - att Vänsterpartiet ska motsätta sig alla privata alternativ inom vård, skola och omsorg. Det gäller inte bara nya, utan de som redan finns ska upphöra. De arbetsplatser som har visat på nya organisations- former, på nya arbetssätt och på nya sätt att uppmunt- ra och lyssna på personalen ska alltså förbjudas. Bara de som har gjort människor sjuka ska få vara kvar. Så är det nämligen i dag; det är landstingen som mest av alla gör människor, sin egen personal, sjuka. Jag tycker att det är horribelt att det är just de arbetsplat- ser som pekar mot framtiden som Gudrun Schymans parti vill förbjuda.

Anf. 204 Statsråd Ingela Thalén (S)
Fru talman! När jag lyssnade på Lars Leijonborg märkte jag inledningsvis att vi är helt överens om en sak: Jag tror att den här debatten i sig kommer att innebära mycket för att sätta fokus på frågor som rör människors rätt och möjlighet att komma tillbaka till arbetsplatserna. Men när Lars Leijonborg säger att den här debat- ten är ett resultat av de borgerliga partiernas engage- mang måste jag replikera och säga att jag under de gångna ett och ett halvt åren fram till i vår känt mig förfärligt ensam i debatten om att minska ohälsan på arbetsplatserna. Det har varit svårt att få gehör hos Lars Leijonborg och andra för en diskussion om på vilket sätt vi med olika insatser kan förändra verklig- heten för människor. Det är väl ändå lite grann av ett lågvattenmärke, Lars Leijonborg, att bara redovisa ett perspektiv i en förhandling i en krissituation. Den socialdemokratis- ka riksdagsgruppen gick in för att stötta en borgerlig fyrpartiregering som bokstavligt talat hängde på fall- repet. Man gick in i den situationen för att skapa ordning och reda brett över blockgränserna. Det är något av ett lågvattenmärke att då rycka ut delar utan att redovisa alternativ och de effekter som de skulle fått för de enskilda individerna. Lars Leijonborg säger att man måste ha skarpa förslag. Ja, Lars Leijonborg, det behöver man. Redo- visa dem! Jag ska med nöje lyssna på dem.

Anf. 205 Lars Leijonborg (Fp)
Fru talman! Jag uppskattar att statsrådet håller med om att den här debatten kommer att medverka till att processen snabbas på. Det är väl ovedersägligt att den här debatten, i meningen den debatt vi för just här just nu, har tillkommit på initiativ från i första hand Folkpartiet. Jag skulle kunna utveckla att alla mina tre exem- pel på Socialdemokraternas beredskap att sänka för- måner i socialförsäkringen är korrekta, men jag kan dra tillbaka just det som avsåg oktober 1992. Jag hade två andra exempel på att socialdemokratiska reger- ingar har sänkt förmånerna i sjukförsäkringen. Jag vill inte tro att ni just nu säger att ni ska klara valet genom att mörka nu och sedan slå till i budgeten i oktober med en sänkning till 70 %. Jag vill inte tro att ni pratar på det sättet. Men det kan uppstå en verklighet som gör att ni inte har något annat val, precis som Alf Svensson var inne på. För att undvika den situationen är det viktigt att ni gör andra saker. Vi har förslag när det gäller nya former för reha- bilitering, vårdfinansiering och maktfrågor, dvs. att individen ska få mer att säga till om i fråga om sin egen verklighet på arbetsplatserna. Man ska också få möjlighet att minska stressen genom att köpa hem- tjänster och sådana saker. Visst har vi ett antal skarpa förslag som skulle kunna hjälpa människor med det här livspusslet.

Anf. 206 Statsråd Ingela Thalén (S)
Fru talman! Jag tycker att det är bra att Lars Lei- jonborg inte för den där debatten vidare. Det kan ju tvinga fram en och annan redovisning från de borger- liga partierna som inte är så rolig för dem. Vad är det för konkreta förslag, och vad är det för nya former av rehabilitering, Lars Leijonborg? Vad är det för konkreta förslag på den punkten som kan påverka utvecklingen på ett annorlunda sätt än de förslag som regeringen arbetar med nu, som man prövar ute nu och som jag i diskussionen tidigare i vinter har presenterat? Regeringen återkommer ju med konkreta förslag i höstens budgetförslag inför 2003. Sedan säger Lars Leijonborg att det är ett förslag om Finsam som riksdagen nu står i begrepp att fatta beslut om. Det är ju inget förslag om Finsam. Det är inte det, Lars Leijonborg. Vad är det egentligen Lars Leijonborg tror att riksdagen har för avsikt att fatta beslut om i morgon bitti?

Anf. 207 Lars Leijonborg (Fp)
Fru talman! Det är regeringen som är riksdagens verkställande organ. Det är inte tvärtom. Med tanke på regeringens förhalning av en Finsamlagstiftning önskar jag verkligen att det var tvärtom. Men social- försäkringsutskottet har ju inte ansett sig kunna lägga fram ett konkret lagförslag om Finsam för riksdagens beslut, vilket jag verkligen hade hoppats. Det hade varit en mycket välförtjänt smäll på fingrarna åt stats- rådet. Konstitutionsutskottet har ju också kritiserat hanteringen i den här delen. Jag tror ändå, om Miljöpartiet håller fast vid sin hittillsvarande linje i utskottet, att ett beslut i kamma- ren i morgon kommer att innebära att verkligheten förändras fortare än om Ingela Thalén får bestämma takten. Då får man ett så konkret uttalande från riks- dagen att jag tror att aktörerna ute på kassor och i landsting kommer att kunna agera utifrån det. Där- med tidigarelägger man den här processen ett antal månader. Om det däremot visar sig att det är den majoritet som Ingela Thalén, Göran Persson och Gudrun Schyman talar för som vinner i morgon vet vi egent- ligen ingenting. Göran Persson lade ut nya dimridåer på Landstingsförbundet i dag. Det var mycket oklart vilken nivå det handlar om. Om man inte vet hur mycket pengar man har att röra sig med är det väldigt svårt att resonera om några gemensamma projekt. Det är fördelen om vi vinner i morgon. Då vet man vilka pengar man har att röra sig med.

Anf. 208 Kerstin-Maria Stalin (Mp)
Fru talman! Här får ni både se och höra en allde- les äkta sparv i tranedansen. Jag gissar att partiledar- na kanske inte hade varit kvar här om jag inte just nu hade varit en så intressant person. Jag är ju det i och med att jag har gjort ett ställningstagande i utskottet. Trots mitt tidigare politiska liv är jag ändå ovan vid sådana högtgående slängar som produceras här i dag. Jag ska försöka hålla mig till sakfrågan. Det är väldigt vad socialförsäkringsfrågor har bli- vit intressanta på sista tiden. Det var de inte när jag kom in i riksdagen för snart fyra år sedan. Då var det svårt, och folk ville inte diskutera det över huvud taget. Jag hade väldigt svårt att berätta om mitt ut- skott, vad det var vi gjorde och vad som var viktigt. Men nu är det gudskelov på tapeten, och det hoppas jag att det ska fortsätta att vara. Det är jätteviktigt. Det kommer nya utredningar och nya påhitt ideligen. Det är Gerhard Larsson ena dagen. Nästa dag är det Jan Rydh. Sedan är det bara arbetsplatserna, sedan försäkringsläkare, sedan alla läkare över huvud taget och sedan är det ersättningsnivåerna det beror på. Så fortsätter det så där. Jag är psykolog till yrket och är van att se helhe- ten. Jag har alltså gjort det i hela mitt yrkesliv. Jag blev lite chockad när jag kom till riksdagen. Jag tyck- er att det har varit en väldigt dålig helhetssyn här faktiskt. Man har haft en väldigt snäv syn var och en på sitt utskott också. Jag tycker att den här debatten har breddat det här lite grann. Man börjar faktiskt titta lite åt sidorna också. Det talas mycket om komplexiteten och helheten, men det är ju lätt att bli skakis inför helheten. Det kanske är därför som man alltid avvisar att det ska vara en barnbilaga till budgeten. Man orkar kanske inte eller tål inte se hur allting hänger ihop och hur allting påverkar barnen. Det här var ett exempel. Man måste försöka blicka ut över helheten och ändå inte förlamas. Man måste försöka göra kraft- satsningar under tiden, förutsatt att man har analyse- rat frågan. Jag har faktiskt studerat och analyserat frågan om finansiell samordning ur alla möjliga vinklar. Jag känner till turerna också, och dessutom är jag långsint. Jag vill hålla fast vid den överenskommelse som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Folkpartiet och Centern gjorde 2000 när handlingsplanen för hälso- och sjukvård skulle läggas fast och Socialdemokra- terna lovade att fortsätta med det som då kallades Finsamprojektet. I dag har det utvecklats, och jag föredrar att säga finansiell samordning, för nu är även arbetsmarknadsmyndigheter och socialmyndigheter med. Det är bra att det har ordnats massor av utfråg- ningar och hearingar, men det har skett lite grann på grund av att det har varit mycket protester. Är det prostester blir det diskussioner. Det har varit jättebra. I morse såg jag att regeringen ännu mer har när- mat sig utskottsbetänkandet vad gäller punkt 5 om samverkan och finansiell samordning. Om det som stod i DN i morse och det som sades på TV var sant gick det t.o.m. att tala om en viss procent av försäk- ringskassans pengar, och det tackar jag för. I sam- klang med det hoppas jag att alla i morgon röstar med utskottsmajoritetens förslag på punkt 5, eftersom skillnaden inte är så dramatisk och man numera har med flera aktörer, även i det förslaget. Det här var en del av helheten. Nu kommer jag till Miljöpartiets motion som är en helhet. Regeringens målsättningar på ohälsoområdet är i mångt och mycket nödvändiga men inte tillräckliga eller ens de mest effektiva för att främja ökad hälsa i arbetslivet. Elvapunktsprogrammet för ökad hälsa i arbetslivet har många förtjänster men räcker inte. Framför allt måste man försäkra sig om att de grupper som är överrepresenterade i ohälsostatistiken inte blir ännu mer diskriminerade på arbetsmarknaden än vad som är fallet i dag eller att nya grupper hotas att slås ut. En politik för att möta ohälsan måste se till hela människan och hennes behov, och det är inte tillräck- ligt väl beaktat i elvapunktsprogrammet, tyvärr. Dagens ohälsotal måste ses i ett livsstilsperspektiv för att kunna bemötas. De skenande sjukskrivnings- talen ser vi som ett tecken på ett samhälle som är i olag. Människor upplever en stress som är större än tidigare, trots att utvecklingen har varit tänkt att för- enkla för människor. I dagens situation upplevs tiden som mer knapp än någonsin. Parallellt med vuxnas stress skolas våra barn in i samma förhållningssätt, och krav ställs från barnens alla sammanhang både på barnen och på föräldrarna, och barn visar också symtom på stress. Deras stress hänger ihop med de vuxnas alltmer stressade tillvaro där tiden aldrig räcker till. Vuxna samtalar ungefär fem minuter per dag med sina barn. Barn lär sig stressbeteenden och att det är normalt att leva på det viset. En fulltecknad alma- nacka betyder att man är en viktig människa, alltså finns man. Ohälsoproblemet måste lösas å det snaraste. An- nars har vi en generation av barn som riskerar att gå förlorade i stressrelaterade sjukdomar och besvär. Vi har inte tid att vänta. Allra viktigast för att bryta ny- rekrytering till gruppen sjukskrivna och förtidspen- sionerade är det förebyggande hälsoarbetet. Det tas upp i elvapunktsprogrammet men måste betonas ytterligare. Bl.a. måste företagshälsovården återstäl- las. Det var på tapeten när vi hade en hearing med Arbetsmiljöverkets generaldirektör, men då lät det som att det var farligt att återställa den för fort och att vi skulle akta oss för att göra det. Det gör mig lite bekymrad att saker och ting inte får gå fort nu när det är bråttom. En ökad satsning på förebyggande och hälso- främjande arbete krävs alltså i samhället generellt och specifikt för människor som riskerar att bli eller redan är långtidssjukskrivna. Fokus behöver sättas på t.ex. matens koppling till hälsan men också på motionens och rörelsens koppling till hälsan. Skolgymnastikens betydelse för ungdomars hälsa och fortsatta livsstil måste lyftas fram. Att remittera till motion kan vara väl så effektivt som annan rehabilitering. Livsstilsfrågorna och det egna förhållningssättets betydelse för hälsan är det viktigaste, men detta måste också understödjas av arbetslivet och samhället. Den viktigaste livsstilsfrågan rör vår syn på arbetslivet som den del av livet som ständigt får företräde och som ofta upptar den största delen av vår vakna tid. Den viktigaste åtgärden för att skapa en bättre balans i livet vore en arbetstidsförkortning. En arbetstidsför- kortning skulle kunna humanisera ett arbetsliv som för många i dag upplevs nedbrytande i stället för upplyftande och på så sätt skapa möjligheter för en bättre balans i livet mellan arbete och egen fritid. Ett annat sätt att bryta arbetslivets rytm, att pröva något nytt, att förkovra sig eller bara vila upp sig och samla kraft kan vara friåret. Men även om nyrekrytering av sjukskrivna bryts genom att man uppmärksammar de här livsstilsfrå- gorna och samhället humaniseras kommer det att finnas behov av rehabilitering. Därför måste rehabi- literingsbegreppet breddas, så att inte administrativa hinder ligger i vägen, och så måste rehabiliteringen vara tillgänglig så att alla personer blir uppmärksam- made. Att vara sjukskriven på grund av bristande resurser och köbildning i vårdsektorn är inte bra vare sig för individen, vårdsektorn eller samhällsekono- min. Och vid sjukskrivningar för längre tid då någon form av rehabilitering är aktuell måste kontakterna med försäkringskassan fungera smidigt och snabbt. Försäkringskassan måste ha resurser att möta varje människa och se hennes behov. Jag har i stort sett ägnat det senaste året åt att åka runt till försäk- ringskassor i Sverige, och jag vet att försäkringskas- sepersonalen, de som möter människorna, kan det här med rehabilitering. De vet hur man ska göra. Proble- met är att det inte ges tid och resurser för rehabiliter- ingsarbetet utan de måste merparten av sin tid ägna sig åt att betala ut sjukpenning. Om man inte ser över försäkringskassans situation kommer alltfler att bli sjukskrivna utan att någon rehabilitering sker, och för att man ska komma till rätta med den ökade ohälsan är det utomordentligt viktigt att människor blir sjukskrivna till rätt form av rehabilitering, inte bara sjukskrivna från arbetet. Här måste synen på vård och rehabilitering breddas. Det gäller också den roll som den enskilde får spela i val av rehabilitering. Jag hade lite kvar som handlade om män och kvinnor och lönestatistik, men nu är min tid ute. Jag får se om jag måste sätta upp mig igen på talarlistan. Men jag avslutar med att säga att de yrkesgrupper som tar hand om det värdefullaste vi har, barnen och hälsan, måste lyftas fram inte bara lönemässigt utan också som den viktigaste resursen i arbetet för ett barnvänligare Sverige och i kampen mot den ökade ohälsan. Med det vill jag tacka och yrka bifall till reserva- tion 2 och 3 och avslag på reservation 4.

Anf. 209 Statsråd Ingela Thalén (S)
Fru talman! Jag kan instämma i väldigt mycket av det som Kerstin-Maria Stalin sade när hon beskrev den allmänna inriktningen när det gäller människan i arbetslivet och behovet av att ge henne stöd och be- hovet av olika insatser för att underlätta för henne att komma tillbaka till arbetslivet. Jag blir bara lite förundrad när Kerstin-Maria Sta- lin säger att hon på sina resor till försäkringskassorna har mött reaktionen att man vet vad man ska göra. Det jag möter när jag träffar kassapersonal är nämli- gen en väldigt stark önskan om en verksamhetsut- veckling och ett stöd i metodutvecklingen när det gäller att välja rehabiliteringsmetod och också ett stöd när det gäller att arbeta med att bygga upp rehabili- teringsunderlag. Därför ser jag nog ett annat behov av stöd på försäkringskassorna än det som Kerstin-Maria Stalin uttryckte just nu. När det gäller frågan om samverkan och samord- ning vill jag erinra om att vi, av de rapportslutsatser som vi har fått, kan konstatera att man har använt 2 % av det möjliga anslaget på 10 % i verksamheten i sina projektförsök. Det är bara när det gäller Hisingen och DELTA-försöket som det har använts lite mer, näm- ligen 3 %. Jag säger detta bara med tanke på det som står. Jag vill också hänvisa Kerstin-Maria Stalin till den beskrivning som finns på s. 9, 10 och 11 i utskotts- betänkandet. Där framgår det väl på vilket sätt frågan har hanterats. Precis som Kerstin-Maria Stalin är jag väldigt långsint.

Anf. 210 Kerstin-Maria Stalin (Mp)
Herr talman! När jag har träffat försäkringskasse- personal har jag varit mån om att träffa inte bara chefer. Det är klart att man på ett arbete vill ha me- todutveckling, gå kurser osv. Det är alldeles själv- klart. Men det absolut största problemet som stressar personalen som jobbar direkt med människor allra mest är att de är för få. Det har gjorts en massa in- dragningar som har lett till att man har blivit färre. Man har högar med rehabiliteringsfall som man inte hinner med, och man går hem varje dag utan att ha hunnit göra det man egentligen vill göra. När personal har börjat med nytt jobb inom reha- bilitering, börjat från scratch och haft möjlighet att ta kontakt med en sjukskriven person väldigt tidigt går det snabbt att hjälpa till att rehabilitera. Det behövs ibland inte särskilt mycket. Men ju längre tid en per- son varit sjukskriven ju svårare blir det. Det är klart att personalen vill ha utbildning och metodutveckling, men man vill ha resurser så man kan ägna sig åt arbetet. Personalen har också metoder som man är ledsen att man inte hinner tillämpa. I det som kallades Finsam förut var det ganska låga procent. Man använde inte upp till 10 %. Got- land låg, jag tror det var 1995, högst med 3,3 %.

Anf. 211 Berit Andnor (S)
Herr talman! Alla har inte förmånen att ha ett ar- bete som är utvecklande och stimulerande. Är jobbet dessutom fysiskt slitsamt krävs det ordentligt med vila för att orka med i längden, tid som blir alltmer sällsynt i vårt samhälle. Tiden ska, som ni vet, räcka till mycket. Pressen att leva ett aktivt och rikt fritidsliv ökar. Det gäller barnens fritidsaktiviteter, egen utveckling osv. Samti- digt som denna livsstilsförändring har ägt rum i vårt samhälle ser vi att villkoren i arbetslivet blivit allt hårdare. Arbetsorganisationen har slimmats. Arbets- belastningen har ökat. Att skapa det goda arbetet har trängts tillbaka. Det gäller både inom den privata och den offentliga sektorn. 90-talet har kort sagt satt sina djupa spår och gett långsiktiga effekter. För att komma åt orsakerna till den drastiskt sti- gande sjukfrånvaron finns det tyvärr inga enkla lös- ningar. Jag hör här i dag en önskan hos väldigt många om att det skulle vara så. Det finns kanske de som tror det. Men så är det inte. Jag tror att vi dels måste föra en öppen och livak- tig diskussion om de värderingar och attityder som driver den livsstilshets som vi ser i vårt samhälle, dels göra insatser som gör arbetslivet mer innehållsrikt och utvecklande och med en belastning som medger att man kan arbeta tills man når pensionsåldern. För oss socialdemokrater har arbetslivets villkor alltid varit en central fråga. Vid vår senaste kongress i höstas antog vi riktlinjer för hur arbetsmarknaden ska kunna erbjuda arbeten som människor mår bra av. Vi vill bl.a. se förbättringar av den fysiska och den psykosociala arbetsmiljön. Vi vill ha företagshälso- vård för alla anställda, ökat inflytande över arbetet och arbetstidens förläggning. Vi vill se möjligheter att lära nytt hela livet och ett barnvänligare arbetsliv. Vi anser att den offentliga sektorn måste gå före i arbetet mot ett mänskligare arbetsliv. Kommuner och landsting måste kunna erbjuda arbetsplatser som kännetecknas av demokratiserade arbetsorganisatio- ner som saknar hierarkier. Det är dessa riktlinjer som är vägledande för soci- aldemokratins arbete med att bekämpa ohälsoutveck- lingen. Förra året beslutades - som vi nu har hört flera gånger - om elvapunktsprogrammet som inne- håller ett brett åtgärdspaket och insatser på kort och lång sikt, på olika nivåer och inom olika områden. En rad beslut har därefter följt som innebär ett fullföljan- de av programmet. Det är min uppfattning att det krävs en samsyn om vi ska göra någonting åt orsakerna till ohälsan. Det krävs ett gemensamt ansvarstagande från arbetsmark- nadens parter och oss som lagstiftare. Därför tycker jag att de pågående trepartssamtalen är helt avgörande för våra möjligheter att i grunden göra något åt ohälsan. Vi fixar inte detta själva genom att fatta beslut i Sveriges riksdag. Vi behöver arbets- marknadens parter. Jag tycker också att det i detta sammanhang är särskilt viktigt att betona arbetsgivarnas ansvar. Det förebyggande arbetet måste bli bättre. Det systema- tiska arbetsmiljöarbetet måste få genomslag. Jag tycker det är helt oacceptabelt, och jag hoppas fler tycker som jag, att det bara fungerar på en tredjedel av våra arbetsplatser. Det är också det som är bak- grunden till varför vi satsar på utbildning av skydds- ombud, på arbetsmiljöcertifiering av arbetsplatserna och på att införa hälsobokslut. Det är oacceptabelt att kostnaden för utslagningen på våra arbetsplatser belastar enbart samhället. Därför är det viktigt att vi fortsätter att överväga vilka eko- nomiska drivkrafter som bäst skapar ett arbetsliv som inte sliter ut utan som tar till vara sin viktigaste resurs, nämligen arbetstagarna. Det finns också en rad andra insatser, som har nämnts. Det gäller försäkringsmedicin och sjukskriv- ningar. Det handlar om hur vi som individer lever. Det handlar om administration och rehabiliteringsar- bete. Inom alla dessa områden måste det göras insat- ser. Jag går tillbaka till det som rör de skiljaktiga me- ningarna. Strax före jul beslutade socialförsäkringsut- skottet om att begära en lagstiftning om finansiell samordning mellan fyra myndigheter. Den försöks- verksamhet som vi har haft i gång visar att det är viktigt att just dessa fyra myndigheter deltar. Det är viktigt att arbetsmarknadsmyndigheterna är med. Senast i dag har vi fått veta det av dem som driver försöksverksamheterna. De upprepar detta krav. Mot detta reserverade sig Folkpartiet och Center- partiet strax före jul. Varför då? Jo, därför att de tyckte att det var bättre med en finansiell samordning med enbart hälso- och sjukvården och försäkringskas- san. Det var så sent som för ett halvår sedan. Nu återkommer samma partier med motioner med anledning av att regeringen inte återkommit med en proposition. Mot bakgrund av reservationen som ni faktiskt gjorde bara för ett halvår sedan tycker jag att det är ganska märkligt. Jag tycker i och för sig att det är bra om ni har ändrat er. Det är intressant att få veta. Efter att ha hört Leijonborg vet jag inte riktigt vad ni står för. Det var något oklart, om jag får säga det. Ni slår in öppna dörrar. Vi har redan gjort ett till- kännagivande. Regeringen jobbar för högtryck med att ta fram en proposition. Vi ändrade beställningen i höstas. Det handlar om att gå till en permanent verk- samhet. Att gå från försök till permanent kräver ett omfattande arbete. Det är viktigt för enskilda männi- skor att detta kommer till stånd. Jag tycker att detta är onödiga piruetter. Det är ett billigt försök att nå poli- tiska poäng. När det gäller den övriga reservationen vet jag inte om jag vill tro på er nyfunna gemenskap som ett uttryck för valtaktik. Jag är benägen att göra det. Jag hoppas förstås att det är ett ärligt försök att visa att borgerligheten har ett regeringsalternativ att erbjuda väljarna. Men vad har ni att komma med som går utöver det som redan är beslutat och på gång? Det är väl ändå rimligt att beredningsarbetet med den utredning som har varit i gång, som gick på remiss och där remissen skulle vara inne till den 26 april, får pågå och att vi kan baka in det i nya förslag som kommer i höst? Är det inte rimligt? Är det inte rimligt att vi tänker efter vad vi gör innan vi gör något? I den gemensamma reservation som ni har lämnat till socialförsäkringsutskottet skriver ni att målet är att antalet långa sjukskrivningar ska gå ned och gå tillbaka till genomsnittet för 1996-1998. Detta ska ni åstadkomma, säger ni, med åtgärder som inte, med något enstaka undantag, skiljer sig från det som redan är beslutat och gjort. Det finns en reservation i finansutskottet som jag tycker det finns anledning att nämna här. Där föreslår ni en socialförsäkringsreform som ska - lyssna nu - öka sambandet mellan vad den enskilde betalar och vad hon får ut, göra det lättare att ta med socialför- säkringsförmåner utomlands, stärka systemet mot demografiska förändringar, öka incitamenten för att arbeta och motverka överutnyttjande. Båda dessa reservationer visar - när man läser dem, tränger in i motionerna och tittar på vad ni egentligen menar - att ni står oerhört långt från var- andra. När det gäller de grundläggande frågorna i social- försäkringssystemet som ersättningsnivåer, beräk- ningsgrunder och karensdagar är splittringen total. Å ena har vi Folkpartiet, som inte vill göra några för- ändringar, försvarar det nuvarande sjukförsäkringssy- stemet och kräver en höjning av ersättningstaket. Sedan har vi Moderaterna å den andra, med Kristde- mokraterna i knät som vanligt, som säger nej till detta krav och samtidigt kräver att den sjukpenning- grundande inkomsten ska beräknas på de senaste 24 månaderna och att en ytterligare karensdag ska infö- ras. Så ser det ut: oenigt och splittrat. Ni har inget al- ternativ. Ni står tomhänta. Ni sparkar in öppna dörrar. Det enda man kan säga är att det är tydligt att Mode- raterna tillsammans med Kristdemokraterna står för ett stort systemskifte. Det är också svårt att se någon- ting annat än att Moderaterna i en moderatledd re- gering skulle vara de som satte dagordningen. Grundtrygghetssystem, låga ersättningar, komplettera med privata försäkringar om man vill garantera sig den trygghet man har i dag - vad är det egentligen som gäller? Är Folkpartiet berett att stödja denna politik? Jag tycker att ni ska svara - kanske inte för min skull, men för att väljarna ska få höra vad det är som gäller. Vad innebär ett stöd för Folkparti- et? Innebär det ett stöd för en moderatledd regering, och vad innebär det för enskilda människors trygg- het? Det är viktiga frågor. Det är viktiga frågor för de människor som i dag är sjukskrivna eller långtids- sjukskrivna. Jag yrkar bifall till förslaget i socialförsäkringsut- skottets betänkande 18 i den del som avser punkterna 1-4 samt bifall till reservation 4 under punkt 5.

Anf. 212 Agne Hansson (C)
Herr talman! Det var intressant att lyssna till ut- skottsordföranden, som var väldigt indignerad och upprörd över Centerpartiets och Folkpartiets ageran- de. Det var vi som var skulden till alltihop. Så talar naturligtvis en utskottsordförande som är trängd när majoriteten börjar brista. Om vi tar det lite lugnt, Berit Andnor, är det så att Centerpartiet har lagt fram en partimotion med för- slag om finansiell samordning som fått bifall av ut- skott och riksdag, som begärt ett förslag från reger- ingen. Detta förslag lades till riksdagen i höstas men var fullständigt otillräckligt i förhållande till det upp- drag som vi och riksdagens majoritet hade föreslagit. Det är förklaringen till att vi naturligtvis inte kan godkänna ett sådant förslag. En finansiell samordning med 0,5 % av sjukkostnaderna är ju inget förslag att tala om i den meningen. Det är förklaringen till detta. Hade regeringen då kommit fram med det här för- slaget hade vi haft denna samordning i dag. Då hade inte försäkringskassan behövt säga nej till den 55- plus-kvinna som jag tog som exempel tidigare i de- batten i dag. Det är det som det är fråga om. Vi hade då klarat av den här problematiken. Det är ju ni som har krånglat och krånglat för att förhala detta. Nu upplever vi att vi måste gå ut i en valrörelse innan någonting händer. Sedan vill jag medan jag har ordet, herr talman, precisera mitt yrkande. Jag yrkade bifall till reserva- tion 1, som täcker nästan hela betänkandet. Mitt yr- kande, preciserat, är bifall till reservation 1 under punkt 3 och bifall till punkt 5 i utskottets förslag.

Anf. 213 Berit Andnor (S)
Herr talman! Det som är intressant är det vi dis- kuterar i dag. Var står Centerpartiet i dag i denna fråga? Vad jag vet har ni skrivit en ny motion med nya krav. Ni har en reservation i dag som ser annor- lunda ut än vad den gjorde för ett halvår sedan. Vad tycker ni egentligen? För oss socialdemokrater har det varit väldigt vik- tigt att ta vara på erfarenheterna från den försöksverk- samhet som har pågått i landet. Den har utvärderats under en tid, och vi fick slutrapporterna under hösten. Det framgår fullständigt klart och tydligt av den ut- värderingen att det är oerhört viktigt att vi har de fyra arbetsmarknadsmyndigheterna med. Numera tycker Agne Hansson också det, vad jag förstår, och det är bra. Jag tycker det. Men det vore klädsamt att inse och förstå hur hela detta händelseförlopp har sett ut och vad som ligger bakom att vi står där vi står i dag. Det är bara det jag tycker. Det är märkligt att man försöker göra politiska poäng av någonting där beställningen redan är lagd från riksdagens sida. Vi väntar på ett förslag. Vi vill inte göra något hastverk. Vi vill inte göra någonting som innebär att vi får oönskade konsekvenser av förslaget. Vi kommer att återkomma med ett förslag när det gäller den finansiella samordningen. Men då kommer det att innehålla de fyra myndigheterna. Det är det som är det viktiga och det som ger resultat.

Anf. 214 Agne Hansson (C)
Herr talman! Jag förstår att Berit Andnor är upp- rörd. Ni är på defensiven i den här frågan, och ni är besvärade av att det är Centerpartiet och Folkpartiet som har initiativet i frågan när ohälsotalen välver sig över er som har ansvaret och ni inte lyckas göra nå- gonting åt dem. Det är klart att det är oroande att möta väljarna i en sådan situation. Var Centerpartiet står i den här frågan trodde jag var känt för utskottsordföranden vid det här laget. Så länge har vi lagt fram förslag om det vi nu behandlar att det borde vara fullständigt klart. Från Centerpartiets sida vill vi ha en finansiell samordning som innebär någonting, där 10 % av sjukvårdskostnaden får gå till samordning. Vi kräver också en rehabiliteringsgaranti och en rehabiliterings- ersättning för att människor snabbt ska kunna rehabi- literas tillbaka i arbete. Det är de förslag vi har lagt fram i motionen. Det är de förslag som vi har fått godkända för behandling av riksdagen nu, bland de 15 förslag som vi lade fram i vår motion med anled- ning av att regeringen inte har kommit till skott i denna fråga.

Anf. 215 Berit Andnor (S)
Herr talman! Det som har varit väldigt tydligt för oss som har jobbat och jobbar med frågan i socialför- säkringsutskottet är att den ökande ohälsan är ett komplext problem. Det krävs ett helt batteri med åtgärder. Det krävs insatser på olika nivåer och i olika sektorer, på både kort och lång sikt. Det pågår ett sådant arbete. Det finns ingenting i de förslag som ni lagt fram som på något sätt skulle innebära något nytt, som skulle innebära att det blev drastiska för- ändringar i besluten om man biföll de framlagda motionerna - ingenting. Öppna dörrar slås in. När det gäller den finansiella samverkan finns det ett tillkännagivande. Det gjordes strax före jul i sam- band med att vi behandlade budgetpropositionen. Men det såg annorlunda ut, för det omfattade fyra myndigheter. Regeringen arbetar för högtryck med att ta fram en proposition i denna fråga. Det var en ny beställning som lades av riksdagen strax före jul. Det är ett komplicerat lagstiftningsarbete. Det går inte, som jag uppfattade att Lars Leijonborg sade, att ge någon form av signaler här. Det krävs en lagstiftning för att kunna genomföra denna verksamhet med fi- nansiell samordning. Men det viktiga är att det är fyra myndigheter, att arbetsmarknadsmyndigheterna är med. Det är enbart då, i den samverkan, som vi kan nå goda resultat, sätta människan i centrum och ge människor det stöd de behöver. Men det beslutet är redan taget i riksda- gen. Så ser det ut, Agne Hansson: Det beslutet är redan taget.

Anf. 216 Margit Gennser (M)
Herr talman! Centern, Folkpartiet och Kristdemo- kraterna har väckt en motion om ohälsa med anled- ning av s.k. timad händelse. Alla utom motionärerna och talmannen har undrat något om en timad händelse kan ha pågått sedan 1997. Jag tolkar det som något alldeles nytt, oförklarligt och häpnadsväckande. Men sjukskrivningarna förtjänar trots allt att debatteras så konkret och sakligt som möjligt. Ytterst är den socialdemokratiska regeringen an- svarig för att underskotten i sjukförsäkringen har växt med miljarder. Varför visade inte regeringen hand- lingskraft redan efter valet 1998 och vidtog åtgärder för att motverka den kraftiga ökningen av sjukfrånva- ron? Sunt förnuft. Tror man på sunt förnuft visar den mest elementära pristeorin att mer för pengarna, allt annat lika, leder till högre efterfrågan. Höjer man ersättningsnivån i sjukförsäkringen från 75 % till 80 % påverkar det sjukskrivningarna. Det är ingen nyhet. Fråga holländarna, som har rekord i sjukbidrag och förtidspensioner, 15 %. Vi har bara 10 %. Att professor Magnus Henrekssons uttalande i går att ersättningsreglerna har betydelse för sjukfrånvaron slogs upp som en stor nyhet är egentligen bisarrt. Varje gång försäkringarna blivit generösare, 1963, 1967, 1974, 1987 och 1998, har arbetsoförmågan ökat. Fusk, nej inte alls. Det är ett rationellt beteende. Det förvånar mig att regeringen, de andra partierna och den massmediala opinionen inte velat inse så enkla fakta. Statsrådet Ingela Thalén har i stället förklarat att svenskarnas höga sjukfrånvaro jämfört med andra européers beror på de slimmade arbetsplatserna med uppskruvat tempo, fysiskt tunga jobb och en allmän tidspress både i och utom arbetet. Fel på två sätt. Vi är inte unika. Holland fick motsvarande ut- veckling när de hade 80 % ersättningsnivå. Man sänkte nivån på papperet, men fortfarande har en mycket stor grupp av de anställda 100 % i ersättning av de senaste fem årens inkomster. Sänkningen fick inte mycket effekt av den anledningen. Arbetsmiljön i Sverige är jämförelsevis bra, och regeringen och företagen har verkligen satsat på den. Det märks bl.a. på minskningen av arbetsolycksfal- len. Visst, en så dramatisk utveckling som sjukskriv- ningarna under de senaste fem åren har inte en orsak. När ett flygplan störtar beror det i regel inte på ett enda katastrofalt misstag utan på många mindre misstag och problem som sammantaget leder till katastrofen: vädret, mindre miss av flygledningen, att piloten sovit illa, etc. Detsamma gäller vid ohälsa. Höjda ersättningsni- våer i en högkonjunktur, 1998, fler nyanställda med kanske något lägre motivation eller sämre hälsa, svå- righeter att ge nyanställd personal bra introduktion, hög belastning på sjukskrivande doktorer, arbets- kraftsbrist, dåliga chefer, fler sjukskrivna, överbelast- ning på försäkringskassorna. Allt detta är ingredien- serna i vårt problem. Vi har alla sett hur snabbt en liten olyckshändelse kan skapa milslånga köer på motorvägarna. Samma sak gäller om sjukförsäkringen inte har rätt utform- ning. Det innebär att korttidssjukskrivning faktiskt nästan automatiskt blir långtidssjukskrivning för att man inte hinner med. Vad bör då regeringen göra? 1. Se till att läkarna har en bra utbildning i försäk- ringsmedicin! Det är ingen nyhet för mig, jag har tjatat. Läkarna måste vara övertygade om att sjukskrivning är en dålig ordination, att de ska ge sig tid att tala med patienten. De bör ha kun- skap om vad olika jobb ställer för fysiska och psykiska krav. De bör överge gammal slentrian och inte alltid sjukskriva hela veckor. Det är bättre att sluta på onsdagen, börja jobba så smått på torsdag och fredag och vila upp sig på lördag och söndag. Varför har inte regeringen satt i gång med utbild- ning i försäkringsmedicin? Vi vet att den ger re- sultat. Vi vet att det är ganska billiga åtgärder som behövs. Och vi får faktiskt både lyckligare pati- enter, lyckligare läkare och en bättre försäkring. 2. Ersättningsnivåerna bör justeras nedåt. Varför? Jo, därför att det då blir lättare för läkare och patienter att fatta vettiga och rationella beslut. När sådana justeringar görs bör dock perspekti- vet vidgas till att på en gång omfatta trygghet, skattesituation, möjligheter att komplettera för- säkringar i form av avtalsförsäkringar, privata försäkringar, etc. Det är inte helt lätt om man ska försöka hitta en långsiktig lösning. 3. Punkterna 1 och 2 kommer att minska öknings- takten och sedan också den totala arbetsoförmå- gan. Detta kommer i sin tur att leda till att trycket på doktorn och försäkringskassorna minskar. Det leder i sin tur till att kassorna kan se till att de människor som behöver annat än ekonomisk service, då menar jag rehabilitering i vid bemärkelse, får det snabbt. Snabbhet är a och o. Har man varit sjukskriven i mer än tre månader har man mycket mindre möjlighet att gå tillbaka till jobbet. Och det är en olycklig ut- veckling. Nu är vi i en krissituation, och det är därför vi tycker att det är befogat med Finsam. Fungerar sjukförsäkringssystemet normalt hade inte sådana extraordinära åtgärder behövt vidtas. Det är också väldigt viktigt att vi ser till att patienterna kommer snabbt till sjukvården om de behöver den. 4. Försäkringskassornas administration måste moderniseras. Arbetet är på gång. Hade vi varit tre år tidigare med den utvecklingen tror jag inte att vi hade behövt vara uppe så här länge på kvällen och prata. Det projekt som för närva- rande håller på att komma fram på kassorna gäller föräldraförsäkring. Det innebär att föräld- rarna själva kan fylla i blanketterna. Datorerna säger till när de gör fel, och man slipper en för- färlig mängd dubbelarbete. Samma sak gäller i hög utsträckning för läkarna. De lämnar in sjukintyg via IT. Har de icke fått med alla upp- gifter säger datorn till. Finns det uppgifter som av nödvändighet måste komma senare kan man också få reda på när de beräknas komma in. Med nya arbetsmetoder kan vi alltså få ratio- nella kassor. Då kan vi glömma bort stora, om- fattande omorganisationer som gör alla olyckli- ga på en arbetsplats. 5. Det femte problemet för både offentlig förvalt- ning och näringsliv är att man borde fundera på om jobbet kan rationaliseras med ett minimum av oro på arbetsplatserna. Detta är en utmaning för alla som arbetar i ett företag. 6. Det kan vara svåra olönsamhetsproblem. Då måste det bli varsel och friställningar. Så är ty- värr verkligheten. Då behövs bättre arbetsför- medling, mer flexibla arbetsmarknadslagar, och det ska inte vara en nackdel att byta jobb. Vi ska ha en effektiv och tidig kompetenshöjning när det behövs. Avtalsförsäkringar får inte hindra äldre att få nya jobb. Detta är också utmaningar, men de är inte omöjliga att lösa. 7. Företagshälsovården borde få tillbaka en del av sin tidigare sjukvårdande behandling. De kon- kreta kunskaperna om riskmomenten, alla typer av riskmoment, på företaget uppmärksammas då lättare. Snabbhet gör att man löser proble- men snabbare och billigare. Det är långsamhet som gör att vi får köer både på motorvägarna och i sjukvården liksom på försäkringskassorna. 8. Det är många åtgärder som måste vidtas för att klara dagens delvis ohållbara situation. Finns det några råd? Ja, börja med att försöka minska inflödet av sjukskrivna. Här kommer ersätt- ningsnivåerna och läkarnas försäkringsmedi- cinska utbildning in och även att de har mer tid att prata med patienterna och förklara hur man känner sig så bra att man vill gå till jobbet. Sat- sa på en bättre företagshälsovård! Men gör det i en ansvarsfull takt och se var nyttan blir störst. Satsa ännu mer på systematiska arbetsmiljöpro- blem! Här finns stora problem, framför allt inom vårdsektorn, men även på andra håll. Se till att de som kan rehabiliteras får chansen att rehabiliteras snabbt! Väntan är inte bra. Tyvärr kommer vi att se, och här är jag pessimistisk, en ökad förtidspensionering innan allting blir bätt- re. Det är gamla synder som leder till detta. Därför måste vi se till att vi får drivkrafter för att få de förtidspensionerade tillbaks till visst förvärvsar- bete. Här tror jag att det behövs ekonomiska driv- krafter, men här behövs också fantasi osv. Här behövs säkerligen mycket samarbete mellan olika arbetsgivare osv. Detta var mitt konkreta och sista råd i denna kammare.

Anf. 217 Berit Andnor (S)
Herr talman! Mycket av det Margit Gennser har tagit upp är vi överens om. Det rör flera punkter, t.ex. försäkringsmedicin, utbildning av läkare, varsamhe- ten i sjukskrivningar, ökad kunskap. Samma säker gäller det systematiska arbetsmiljöarbetet och före- tagshälsovården. Försäkringsmedicin är en av de punkter som finns i vårt elvapunktsprogram. Det pågår ett arbete i tre- partssamtalen och företagshälsovården där man gemensamt mellan arbetsmarknadens parter och sta- ten ska försöka bli överens om hur en livaktig före- tagshälsovård ska byggas upp som fungerar på bästa sätt. Om detta är vi överens. Men sedan kommer vi till punkter som moderater, Margit Gennser och socialdemokrater inte är överens om. Margit Gennser sade inledningsvis att det handlar om sunt förnuft. Ja, kanske till vissa delar. Men det handlar inte om sunt förnuft när en av de punkter som Margit Gennser tar upp rör ersättningsnivåer och karensdagar. Blir man friskare om vi inför fler karensdagar? Mår man bättre om man arbetar deltid på vårdavdel- ningen och jobbar på obekväma arbetstider? Blir det bättre på jobbet om vi försämrar arbetsrättslagstift- ningen och man känner större otrygghet i arbetet? Blir man friskare? Tycker man att det är roligare att gå till jobbet i en sådan situation? Blir man friskare, Margit Gennser, av en lägre er- sättning? Ökar inte otryggheten i en sådan situation?

Anf. 218 Margit Gennser (M)
Herr talman! Jag är inte säker på att jag hörde allt, men jag vet ungefär vad jag ska svara. Först och främst ser vi olika på problemet. Det har med temperament att göra. Jag är otålig. Jag är ledsen för att åtgärderna inte har vidtagits snabbare. Det andra gäller resurser. När man arbetar snabba- re använder man resurserna bättre. Då behöver man i längden inte fullt så mycket resurser. Det är inte att trolla, utan detta är rationalitet. Annars har vi varit ganska överens i utskottet om att vi måste vidta dessa konkreta åtgärder. Det enda är att jag säger att de måste vidtas snabbare.

Anf. 219 Berit Andnor (S)
Herr talman! Jag delar den otåligheten, Margit Gennser. Jag är nog precis likadan som Margit Genn- ser. Jag tror att de flesta av oss skulle vilja hitta den enkla lösningen. Men det är inte så. Det finns inga enkla lösningar. Vi vet att det krävs ett långsiktigt uthålligt arbete för att göra någonting åt orsakerna till ohälsan. Det krävs också, enligt min uppfattning, ett gemensamt arbete mellan arbetsmarknadens parter och oss som företräder lagstiftaren. Ska vi genomföra grundläggande och genomgripande förändringar krävs en samsyn och en gemensam uppfattning om vilka åtgärder som ger effekt. Därför är trepartssam- talen viktiga. Vi har olika uppfattningar när det gäller synen på karensdagar, ersättningsnivåer och arbetsrättslagstift- ningen. Jag upprepar min fråga igen till Margit Gennser: Är Margit Gennser verkligen säker på att fler karens- dagar, lägre ersättningsnivåer och sämre arbetsrätt skulle innebära att man blir friskare och att ett bättre arbetsliv skapas? Jag har ytterligare en fråga till Margit Gennser: Hur kan Margit Gennser och Moderaterna tro att mindre resurser till vården, skolan och omsorgen, dvs. färre människor på vårdavdelningarna, skulle innebära att arbetet skulle underlättas för dem som är min ålder och som har jobbat och slitit i alla år och känner av de krämpor som skapas av att det är för få på jobbet? Hur kan mindre resurser ge en bättre ar- betsmiljö?

Anf. 220 Margit Gennser (M)
Herr talman! Om man känner att man har arbets- förmåga - det är subjektivt - får en mängd faktorer vägas in. Jag vill inte alls säga att det bara är fråga om ekonomiska drivkrafter, utan det finns en mängd andra saker. Jag ska vara riktigt personlig. När jag råkade ut för mitt återfall i cancer fann jag att det bästa var - jag var sjuk! - att gå till jobbet. Då tänkte jag på andra saker. Ibland gick det inte. Om man har doktorns inspiration och han lägger ned tid på att prata, och man faktiskt försöker an- stränga sig att göra någonting annat trots att man är sjuk, t.o.m. har ont, klarar man sig och blir friskare fortare. Här är vi naturligtvis olika, och det är här läkaren kommer in. Det är därför vi aldrig kan låta någon annan än den läkare som har hand om patien- ten avgöra och hjälpa patienten att gå till jobbet eller inte. Det är därför jag har talat om karensdagar och er- sättningsnivåer. Vi måste göra avvägningar mellan trygghet och vad folk kan spara. Här måste vi vara oerhört pedantiska så att vi inte gör misstag. Då tror jag att vi kan få mycket bättre förhållanden. Det har vi sett utomlands och i lite äldre tider då vår försäk- ring fungerade bättre och folk antagligen hade ännu sämre arbetsförhållanden.

Anf. 221 Sven-Erik Sjöstrand (V)
Herr talman! Undersökningarna kring ohälsa och vilka grupper som är i farozonen duggar tätt. Under de senaste månaderna har vi fått uppgifter om att sex av tio sjuka går till jobbet och att ohälsan ökar. Varje dag stiger kostnaderna med 25 miljoner kronor. Några dagar efter att denna TCO-rapport har lagts fram skriver Dagens Industri att fler höginkomsttaga- re blir sjuka. Chefen för välfärd och hälsa på Alecta säger att försämringarna har ökat - det kryper ned i åldrarna och upp i inkomst. Undersökningar visar också att även bland ung- domarna ökar sjukskrivningarna. Men det som kan- ske oroar mest är att det är svårt att komma tillbaka. Alltfler blir sjukskrivna under lång tid. I ett pressmeddelande från Riksförsäkringsverket den 17 maj framkommer det att det är en avtagande ökningstakt men att sjukskrivningarna blir längre. Sjukskrivningar som varar i över ett år fortsätter att öka, liksom antalet nya förtidspensionärer. Något som ofta hörs i debatten om ohälsa är att tempot speedas upp hela tiden. Det finns alltid ett tryck att prestera mer, och någonstans tar det stopp. En stressmotor är just-in-time, och arbetslöshet och otrygghet är en annan. Om vi ska skapa goda arbetsmiljöer där männi- skor inte slås ut av stress och utbrändhet krävs stora satsningar på att återupprätta företagshälsovården och förbättra skyddsombudsverksamheten. Landets alla löntagare behöver inte mindre utan mer demokrati och inflytande. Det måste finnas tid för både åter- hämtning, lärande och utbildning. Människor måste kunna arbeta ett helt yrkesliv. Från borgerligt håll skriver man gärna ut standard- receptet, dvs. att införa fler karensdagar och sänka ersättningsnivåerna. I Vänsterpartiet tror vi att människor måste få tid att återhämta sig under trygga förhållanden, utan ständig skuldbeläggning och hot om försämrad eko- nomi. Det har vi råd med. Att öka antalet karensdagar eller att sänka ersättningar skulle enbart innebära att vi skjuter en ohälsobomb framför oss. De problem vi ser i dag är inte orsakade av korta sjukdomsfall. Ut- ifrån både ett individ- och ett samhällsperspektiv är det de längre sjukdomsfallen som är de stora proble- men. Herr talman! Jag tror att vi alla är medvetna om att många människor har slitit hårt i slimmade organi- sationer under lågkonjunkturen på 1990-talet. Vi vet också att sjuknärvaron har varit hög och övertidsar- betet har ökat, och detta gäller särskilt inom kommu- ner och landsting. Kvinnor har drabbats hårdast, och då särskilt kvinnor över 50 år. Detta mänskliga lidan- de ska vi inte acceptera. Vad ska vi då göra? Jo, arbetslivets krav måste anpassas till arbetstagarnas arbetskapacitet. Det börjar bli hög tid för flexibla arbetsgivare, dvs. arbetsgivare som tar hänsyn till att arbetsförmågan bl.a. är beroen- de av individers hälsa och familjesituation. Det finns många goda exempel på bra arbetsgiva- re, som verkligen satsat på en bra arbetsmiljö, och naturligtvis är det bra att ta fram dessa exempel. Men vi måste öka drivkraften för att många arbetsgivare i praktiken ska verkställa det arbetsmiljöansvar som de är ålagda enligt gällande lagstiftning. Detta kan ske genom ekonomiska styrmedel, personalekonomiska bokslut och arbetsmiljöcertifiering. Att alla anställda måste ha tillgång till företags- hälsovård med förebyggande och rehabiliterande inriktning kan vara ett viktigt verktyg för minskad ohälsa. Det behövs också ökande resurser till rehabi- litering och till en bättre fungerande administration hos försäkringskassorna. När det gäller arbetsmiljön hos de offentliga ar- betsgivarna har alla politiska partier ett stort ansvar att bära. Offentliga arbetsgivare måste ta sitt ansvar och bli föredömen vad gäller att få bukt med den pressande arbetsmiljön. På alla arbetsplatser är det också nödvändigt att få det systematiska arbetsmiljöarbetet att fungera. I dag finns det, som jag tror att Berit Andnor nämnde, ett fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete på cirka en tredjedel av landets arbetsplatser. Att Arbetsmiljöverket har möjlighet att utöva till- syn för att förebygga ohälsa är också mycket viktigt. Att, som några av de borgerliga partierna, lägga för- slag på nedskärningar för Arbetsmiljöverket kan ju bara innebära att man vill försämra tillsynen. Det känns verkligen konstigt. I Vänsterpartiet tror vi också att samverkan mel- lan olika aktörer som ska motverka ohälsa måste bli ett arbetssätt som genomsyrar all verksamhet inom myndigheter. Det krävs ett stort engagemang och samarbete mellan många olika aktörer för att lösa dessa stora problem som ohälsa är. Här är elva- punktsprogrammet en mycket bra början. Alla dessa åtgärder är viktiga, men jag vill särskilt betona trepartssamtalen. Arbetsmiljöverkets chef Kenth Pettersson gav hela utskottet en utförlig infor- mation om trepartssamtalen, där 150 parter är med och kommer med synpunkter. Vid informationen framkom det att de som är med i trepartssamtalen har en press på sig men att det inte är konstruktivt att rusa på för mycket. Att få bra lösningar som alla ställer upp på är sä- kert bättre om vi ser långsiktigt. Och det är verkligen min förhoppning att många löntagare också lokalt kommer att delta i dessa diskussioner. En ökad dialog och mer information behövs på många lokala arbets- platser. Det finns otillräckliga kunskaper i arbetsmil- jöfrågorna. Undersökningar visar att 63 % av arbets- givarna och 80 % av skyddsombuden anser att de har otillräckliga kunskaper om arbetsmiljön. Det behövs därför bl.a. informationsinsatser. Problemen med ohälsa får inte bli individens problem även om insat- serna oftast måste utformas personligt. Människans värde måste gå före de ekonomiska värdena. Det är inte operationsköerna som genererar de höga sjukpenningkostnaderna, utan det är belast- ningsskador och psykisk ohälsa. Jag tror att det gäller att gå till botten med orsakerna till att människor blir sjuka. Vad som på lång sikt däremot skulle kunna få ned sjukskrivningarna tror vi i Vänsterpartiet är sex tim- mars arbetsdag, en permanentning av sysselsättnings- stödet till kommuner och landsting och en nationell handlingsplan för att få bort lönediskriminering mel- lan kvinnor och män. På kort sikt måste vi arbeta målmedvetet med att se till att arbetsgivarna tar sitt ansvar och arbetar systematiskt med arbetsmiljöar- bete. Avslutningsvis, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 4 i betänkandet.

Anf. 222 Margit Gennser (M)
Herr talman! Jag försökte vara pedagogisk, och jag försökte säga att om man ska klara det här svåra problemet måste man vidta en mängd olika åtgärder. Man har alltså en hel låda med olika byggklossar som man måste använda sig av. Bland dessa finns också - någonting som alltid misstänkliggörs - ekonomiska drivkrafter. Det är framför allt ekonomiska drivkraf- ter för patienterna. Jag tror att det behövs ekonomiska drivkrafter både för patienter och för arbetsgivare, och för försäkringskassan. Jag ska gottgöra en fadäs. Jag glömde att yrka bi- fall till reservation 1, vilket jag gör nu.

Anf. 223 Sven-Erik Sjöstrand (V)
Herr talman! Jag vet inte riktigt hur jag ska kom- mentera det Margit Gennser sade - det kanske var ett mer allmänt inlägg. Margit Gennser nämnde ekonomiska drivkrafter. Jag hörde henne säga att när man sänker ersättningar- na innebär det att läkare och patienter tar mer ratio- nella beslut. Då blir jag väldigt orolig. Jag tror verkligen att det krävs förebyggande ar- bete. Jag tror att läkarna ska lyssna på dem som är sjuka. Jag tror också att försäkringsmedicin är en bra lösning. Men att sänka ersättningar är inte bra. Att öka antalet karensdagar är inte bra. Man tvingar dem som är sjuka att gå till arbetet, och det slår väldigt orättvist. Det slår mot dem som är väldigt fattiga.

Anf. 224 Margit Gennser (M)
Herr talman! Nej, man tvingar inte ut någon. Men man hjälper patienterna att ta bättre avvägda beslut. Det är inte ett absolut antingen-eller, utan det är ett väldigt stort gråfält, där det finns olika handlingslin- jer. Det är det som behövs. Jag sade också att när man inför nya sådana här regler bör man tänka till, så att man beaktar en mängd olika faktorer mycket mer än vad vi gjorde på det turbulenta 90-talet och så att man får ett system som håller under lång tid.

Anf. 225 Sven-Erik Sjöstrand (V)
Herr talman! Jag tror inte att jag och Margit Gennser kommer överens här. Jag tror också att hon och jag har lite olika bakgrund. Jag har varit fabriks- arbetare i många år, och jag har alltså en industribak- grund. Jag har sett vad ohälsa betyder. Jag har haft många arbetskamrater och har många vänner som egentligen skulle vara sjuka men som tvingas gå till arbetet därför att karensdagen innebär att de annars förlorar en tusenlapp i månaden. Med ytterligare sänkta nivåer och ytterligare karensdagar är det fråga om ganska mycket mer pengar. En ensamstående mamma klarar inte av det. Det vet jag. Det är ett problem för stora grupper. Det här är klart en ideologisk fråga, där vi slår vakt om den välfärdsmodell som finns och helst vill se slopade karensdagar. På längre sikt tror jag att det är väldigt bra att man har möjlighet att stanna hemma när man är sjuk. Om man går till arbetet är risken att det blir långa sjukskrivningstider i stället. Detta att kunna återhämta sig själv är bra, om det används med förnuft, vilket jag tror att de flesta av löntagarna i landet kan göra.

Anf. 226 Désirée Pethrus Engstr (Kd)
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att yrka bifall till reservation 1 i betänkandet och bifall till utskottets förslag under punkt 5. Jag tänkte först kommentera det utskottsordföranden sade om att de borgerliga är oeniga i sina förslag. I detta förslag ligger det ingen budgetbehandling, utan vi diskuterar en handlingsplan för att få stopp på de skenande sjuk- skrivningskostnaderna. Där har vi enats bland de borgerliga. I en senare budgetdebatt kan vi diskutera andra åtgärder. Uttalandet var kanske en avlednings- manöver från utskottets ordförande. Alla svenskar vet nog vid det här laget att sjuk- skrivningskostnaderna är enorma i dagens Sverige. Det är ofattbart att ohälsan totalt kostar 113 miljarder. Fler än jag undrar därför vad regeringen verkligen gör åt dagens situation. Debatten ger en vink om att många områden måste förändras inte bara inom sjukförsäkringen. Det samhälle som Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet skapat är inte hälsosamt. Man kan, som regeringen gör i dag, enbart foku- sera på att utreda varför sjukskrivningarna skjuter i höjden och glömma att ta itu med dem som redan är sjukskrivna. Ca 120 000 av de nu sjukskrivna har varit sjuk- skrivna i mer än ett år och riskerar att fylla på den grupp av förtidspensionärer som nu består av 450 000 personer. För varje dag som går av sjukskrivningen vet vi av erfarenhet att man kommer närmare förtids- pension. Men regeringen har inte ägnat någon upp- märksamhet åt de enskilda individer som har drabbats av sjukskrivning de senaste åren. Rehabiliteringen är satt på undantag. I Dagens Nyheter i dag verkar det som om en om- vändelse under galgen är nära förestående. Valtider kan ha en magisk inverkan på en socialdemokratisk regering. Regeringen inser att man står tomhänt inför de väljare som faktiskt undrar varför regeringen inte lyckats vända den negativa sjukskrivningstrenden. Eller är det på grund av att vi i utskottet lyckats bli eniga med Miljöpartiet om den finansiella samord- ningen av resurser som detta uttalande görs i Dagens Nyheter? Vi kräver åtgärder gällande den finansiella sam- ordningen fr.o.m. den 1 januari 2003. Detta skriver statsrådet om i dagens artikel. Men vad vet vi om det kommer ett förslag? Vi säger i vårt förslag att sam- ordningen ska sättas i gång den 1 januari 2003, men det finns inget datum i s- och v-reservationen. Regeringen har sedan sjukskrivningarna började skjuta i höjden 1997/98 valt att tillsätta ständigt nya utredningar och nya samtalsgrupper. Vi kan inte påvi- sa att någon åtgärd ens marginellt har trängt tillbaka sjukskrivningarna. Inte ens den enklaste åtgärd, t.ex. att upprätta särskilda rehabiliterigsenheter på försäk- ringskassorna för att beta av sjukskrivningsköer, har vidtagits. Det har vid sidan av oss trots allt både utre- daren Jan Rydh och Riksförsäkringsverket föreslagit. I stället har statsrådet Thalén i ett flertal debatter här i kammaren sagt att rehabilitering inte löser nå- got, att det är svårt att se resultat osv. När jag i den senaste debatten om arbetsskador den 19 april i år nämnde att jag tyckte att regeringens futtiga 70 mil- joner för rehabilitering var njuggt och att vi kristde- mokrater föreslagit en satsning på över 6 miljarder på tre år för att vi ska kunna ta ett helhetsgrepp på sjuk- skrivnings- och rehabiliteringsarbetet genom att för- säkringskassan koordinerar arbetet kallade statsrådet detta förslag för pinsamt. Det var beklämmande. Frågan är om det utspel som regeringen gör i da- gens DN är allvar eller om det bara är ett spel för gallerierna. Statsrådet Thalén har ju själv i intervjuer sagt att man inte ser någon ljusning på sjukskriv- ningsfronten - i alla fall inte före år 2007. Tror man nu på att rehabliteringsåtgärder faktiskt hjälper? Vem sköter rehabliteringsarbetet, och vem är an- svarig? Man kan dela upp arbetet i två delar - det förebyggande och det som syftar till återgång till arbetet. Det förebyggande arbetet är redan reglerat i arbetsmiljölagen. Det gäller hur arbetsgivarna ska arbeta med systematiskt arbetsmiljöarbete och hur de ska undersöka arbetsmiljön och sjukfrånvaron och föreslå åtgärder. Det ligger redan i dag i lagstiftning- en. När någon blir sjukskriven måste han eller hon naturligtvis själv delta i arbetet. Det är också reglerat. Sedan ska socialtjänst och sjukvård erbjuda adekvat rehabilitering för dem som behöver deras insatser. Efter att i 15 år ha arbetat med rehabilitering är min erfarenhet att de som i dag arbetar med rehabili- tering vet vilka vägar som ska gås. Det var någon som sade det här tidigare, och jag vill understryka det. De flesta stigar inom rehabiliteringsområdet är redan upptrampade, men arbetet kan förbättras. Varje dag kommer det i medierna förslag som lå- ter som nya från ministrar och statsråd i regeringen. Det gäller sådant som redan sker ute på arbetsplatser- na. Det är inga nyheter. Därför känns det så märkligt att det presenteras som nyheter i medierna. Det som i dag fallerar och som ingen egentligen pratar om är att försäkringskassorna inte har tid att ta tag i den samordning av insatser som ska ske enligt lagen och som de har fått i uppdrag. Ett annat problem för dem som jobbar med reha- bilitering är att personer som har ett jobb men som av olika anledningar behöver byta arbete inte kan få hjälp från arbetsförmedlingen. Man får svaret att personen måste vara arbetslös innan de kan hjälpa till. Då säger vederbörande att han eller hon hellre sjuk- skriver sig, och så hamnar vi i moment 22. Försäkringskassan, som ska bedöma om sjuk- skrivning är det relevanta alternativet - det är bara där man kan göra det - ska ha en överblick och veta om det är arbetsplatsen, sjukvården eller socialtjäns- ten som ska agera, eller om det krävs arbetsmark- nadsåtgärder. Där ska försäkringskassan vara profes- sionell. Arbetsgivarna kan utreda arbetsplatsens för- utsättningar, men de kan inte ta hela ansvaret för människor som lider av psykisk ohälsa, cancer, ano- rexi, muskelsjukdomar, missbruk m.m. Här ska för- säkringskassan med professionell kompetens interve- nera och styra upp rehabiliteringsarbetet - naturligtvis oftast tillsammans med arbetsgivaren. Men det viktigaste, som jag saknar i dagens de- batt, är att vi måste tala med individen. Man kan ingenting göra utan dialog med individen. Vi kan utreda orsaker till sjukskrivningar, men om vi inte samtalar med individen som är sjukskriven är det ett misslyckande. I dag sitter många sjukskrivna hemma och väntar på att någon ska hjälpa dem tillbaka till arbetslivet. Regeringen har som det verkar avhänt sig allt an- svar för försäkringskassans arbete. Varför har man gjort det? Arbetsgivarna betalar en sjukförsäkrings- avgift. Jag skulle vilja veta vad den ska täcka. Är det bara utbetalningar av individens sjukpenning, eller ger det även individen och arbetsgivaren rätt till nå- gon form av rehabiliteringskompetens? Vem bryr sig om försäkringskassans personal, som själv är sjukskriven och mår dåligt? Jag skulle vilja uppmana regeringen att sopa rent framför egen dörr genom att ge försäkringskassan reella resurser så att den faktiskt kan klara det åtagande som lagts på den. Herr talman! Vi kristdemokrater har föreslagit en rehabiliteringsförsäkring i de senaste två budgetbe- handlingarna - 2000 och 2001. Det har majoritets- partierna avvisat. Vi tycker att det är ett sätt att få sjukskrivningståget på rätt spår, så att vi kan börja se förändringar. Vi måste möta människor och se till att de kommer tillbaka till arbetslivet. Socialdemokraternas kongress har visst föreslagit en rehabiliteringsförsäkring, liksom TCO, LO och SACO. Det är synd att majoritetspartierna inte har gått på den linjen ännu, får man väl säga. Allt kan hända i valrörelsen. Herr talman! Vi har i den borgerliga reservationen beskrivit vilka steg regeringen kan börja ta framåt. Vi har ingenting emot att fösa regeringen framför oss i dessa frågor. Det gäller utbildning av företagsläkare och försäkringsläkare, vårdgaranti, bättre rustade försäkringskassor, en rehabilitering värd namnet via en rehabiliteringsförsäkring, t.ex., och förstärkt folk- hälsoarbete. Det handlar också om att underlätta byte av arbetsgivare. Ta nu nödvändiga steg, men glöm inte individen. Glöm inte de sjukskrivna. Vi har inte tid och råd att vänta längre på insatser. Det gäller både ur individens och ur samhällets perspektiv. Låt oss få se handlings- kraft. Lägg prestigen åt sidan och anta våra förslag till åtgärder om ni inte har några själva.

Anf. 227 Berit Andnor (S)
Herr talman! Désirée Pethrus Engström kom- menterar ett uttalande om att det finns en djup oenig- het inom borgerligheten. När man tittar lite närmare på motioner och det egentliga innehållet i politiken finner man också att så är det. Det räcker att läsa innantill i motionerna och i de reservationer som finns i finansutskottets betänkande för att se att det är så. De formuleringar i en reservation vid betänkandet vilka kallas en handlingsplan ska väl innehålla de lite skarpa förslag som Désirée Pethrus Engström efterly- ser. Det är kanske inte så mycket bevänt med den där enigheten när det kommer dithän, för jag har förstått av diskussionen i dag att klyftan är djup mellan Folk- partiet, som fortfarande står fast vid det generella välfärdssystemet, och Moderaterna, som står för ett helt annat system, nämligen ett privat sjukförsäk- ringssystem. Kristdemokraterna hänger någonstans mittemellan och vet inte riktigt vart de ska ta vägen. För det systematiska arbetsmiljöarbete som Desi- rée Pethrus Engström pratar om finns det redan en lagstiftning. Problemet är att den inte fungerar på mer än en tredjedel av arbetsplatserna. I elvapunktspro- grammet finns det en bred ansats. En rad olika åtgär- der finns redovisade där, och en rad beslut har tagits. Till en eventuell rehabiliteringsförsäkring och frå- gorna kring den återkommer regeringen efter det att beredningen av Jan Rydhs arbete med handlingspla- nen för hälsa i arbetslivet genomförts. Det är väl rimligt att det sker ett normalt beredningsarbete innan man fattar beslut. Remisstiden gick ut den 26 april i år, och det finns all anledning att avvakta berednings- arbetet. Min fråga till Désirée Pethrus Engström är: Ger fler karensdagar och lägre ersättningsnivåer friskare människor?

Anf. 228 Désirée Pethrus Engstr (Kd)
Herr talman! Berit Andnor säger att vi behöver ett normalt beredningsarbete, men det är precis så som Alf Svensson sade här tidigare, att det beredningsar- betet ju har tagit alldeles för lång tid. Redan 1997- 1998 började siffrorna gå uppåt. Vi hade en debatt 1999 om varför ingenting hände. År 2000 hade vi också en debatt om varför inget hände. Även under höstens budgetdebatt år 2001 hade vi en debatt om varför ingenting hände. Nu händer fortfarande ingenting. Vi lägger nu så att säga i panik fram ett förslag. Nu måste ni komma fram med skarpa åtgärder, så att det börjar hända någonting. Vi har de skarpa förslagen, och vi tror att rehabiliteringsförsäkringen är en del i detta. Det elva- punktsprogram som ni föreslår består av utredningar, samtal, nya lagstiftningar, rekommendationer till försäkringskassan, utredningsuppdrag osv. Vi har gjort en analys av vad detta ger, och vi kan inte se några resultat i dag av detta. Men om ni i dag börjar fråga ut individerna för att hjälpa dem tillbaka till arbetslivet börjar det redan att ticka in pengar. Vi tror att om man satsar förebyggande tjänar man peng- ar. Det är hela kvintessensen av det hela att det lönar sig att satsa förebyggande på rehabilitering. Reger- ingen har dock hittills avvisat alla sådana förslag. Vad gäller karensdagen vill jag peka på att ni själ- va t.ex. har två karensdagar för dem som har två ar- betsgivare.

Anf. 229 Berit Andnor (S)
Herr talman! Jag återkommer till det som jag sade inledningsvis i min förra replik, nämligen att de skar- pa förslagen lyser med sin frånvaro. Vad är det egentligen för skarpa förslag som de fyra borgerliga partierna är överens om? Det är fler karensdagar och lägre ersättningsnivåer. Vad är ni egentligen överens om? Vad innebär det? Jag måste säga att de förslag som kommer fram ligger helt i linje med det elvapunktsprogram som är framlagt av regeringen och beslutat av riksdagen. Vad som kommit sedan besluten togs är en rad konkreta åtgärder och en rad konkreta initiativ i riktning mot utvecklande av de elva punkterna. Detta är en process, ett arbete som pågår och som kommer att utvecklas. Det är mycket noga beskrivet i det budgetunderlag som fanns i höstas. Vi har tre- partssamtal i gång som är oerhört viktiga. Innan vi fattar beslut om att utveckla företagshälsovården är det enligt min och regeringens uppfattning oerhört viktigt att vi har en samsyn mellan arbetsmarknadens parter och regeringen om hur detta ska utformas. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi bygger på arbets- marknadens parter när det gäller frågor som är så oerhört nära kopplade till hälsan i arbetslivet. Jag har fortfarande inte fått svar från Désirée Pethrus Engström på min fråga om man blir friskare av fler karensdagar och lägre ersättningsnivåer. Är det på det sättet som vi ska lösa frågorna om ohälsa i arbetslivet?

Anf. 230 Désirée Pethrus Engstr (Kd)
Herr talman! Förslaget i betänkandet handlar om åtgärder för att komma till skott med att få ned sjuk- skrivningstalet. Vi diskuterar inte karensdagar i det här förslaget utan det som vi ifrågasätter är varför inte alla de skarpa förslag som Berit Andnor pratar om har givit några resultat. Som Alf Svensson sade har det inte hänt någonting i statistiken. Det måste börja hända någonting. Vi tror på det som Centern kallar rehabiliterings- garanti och som vi kallar rehabiliteringsförsäkring, dvs. Gerhard Larssons förslag som redan är remiss- behandlat och klart. TCO, LO och SACO tycker att det är ett bra förslag. Vad väntar ni på? Det handlar om att hjälpa individen tillbaka till arbete, och det kommer ni att tjäna massvis med pengar på i sjukför- säkringssystemet. Men ni har valt att bara avvisa det förslaget i två budgetbehandlingar. Det är bl.a. detta som vi menar när vi talar om skarpa förslag. Vi har också förslag om att sätta i gång utbildning av läkare. Vi har förslag som gäller att man ska sätta i gång nu, inte om utredningar och om processer som pågår osv.

Anf. 231 Bo Könberg (Fp)
Herr talman! Vi diskuterar nu en krisplan mot ohälsa, och bakgrunden till den mera konkreta dis- kussionen är de motioner som Folkpartiet och några andra partier har fått väcka. Jag tror att detta har be- viljats därför att talmannen eller kammarkansliet har konstaterat att konkreta förslag som riksdagen har begärt eller som har varit utlovade inte har kommit. Att det gäller en stor och viktig fråga är naturligtvis också en del av bakgrunden. Inte ens det senaste tillkännagivandet, det andra i raden till regeringen om att ta fram förslag om finan- siell samordning, har följts av regeringen. Regeringen har också själv utlovat en angelägen proposition om folkhälsa som inte heller har kommit. Vi har i vår motion, som var och en som är intres- serad kan ta del av, en mängd förslag. En av de vikti- ga punkterna i den handlar om mer av inflytande och mer av egenmakt i arbetslivet. De att-satser som vi har fått väcka så här utanför den vanliga motionstiden har konkret i första hand handlat om finansiell sam- ordning, om rehabilitering och om förtidspensione- ring. Det finns också flera förslag i andra motioner som har väckts. Bakgrunden till det här är förstås den oerhört all- varliga situationen och regeringens enorma passivitet. Det mest tydliga exemplet på detta är väl den social- demokratiska skandalen om den finansiella samord- ningen. Finansiell samordning handlar om huruvida olika myndigheter i vårt land ska finansiellt- ekonomiskt få samordna sig eller inte. Jag har efter att ha hört en del av inläggen, bl.a. från utskottsordföranden Berit Andnor, från Ingela Thalén m.fl. bedömt det som nödvändigt att säga några beskrivande ord om bakgrunden till den skan- dalen. Idén att man kanske skulle kunna öka den mänsk- liga lyckan, minska lidandet och spara pengar genom att använda pengar på några andra ställen än där de är bokförda från början väcktes någon gång i mitten på 80-talet. Den kallades då Bohusmodellen. Det var några Bohuspolitiker av skilda slag - jag tror att det t.o.m. fanns socialdemokrater med bland dem - som kom på att det inte var så smart att människor som gick och väntade på operationer samtidigt uppbar sjukpenning. De skrev till den dåvarande socialde- mokratiska regeringen och bad att få pröva sin idé i det egna länet. Herr talman! Det tog fem år och en enorm mängd politisk aktivitet, framför allt från Folkpartiets sida, för att få igenom tankegången i liten skala. Tre soci- aldemokratiska socialministrar i rad var emot tanken om finansiell samordning. Den tanke, herr talman, vars lovsång alla talare i dag sjunger från talarstolen. Det handlar om rätten till finansiell samordning. Under den borgerliga regeringen kom propositio- nerna som tillät Finsamförsöken 1992 och propositio- nen om Socsamförsöken 1994, som också inkludera- de socialtjänsten i finansiell samordning. Jag kan tala om detta med viss auktoritet eftersom det var jag som lade fram propositionerna. De stöddes av Socialde- mokraterna i denna kammare. År 1997, när vi hade fått en socialdemokratisk re- gering, kom så den stora utvärderingen. Den gjordes av de mest - får man väl tro - kompetenta myndig- heterna i landet, Riksförsäkringsverket och Socialsty- relsen. Utvärderingen visade att Finsamförsöken var mycket mera positiva än vad jag ens hade vågat drömma om. De hade sett till att människor som hade behövt hjälp också hade fått hjälp, och de hade sparat mycket pengar. Om man vågar sig på att multiplicera detta till riksnivå var det fråga om fantastiska belopp. Min bedömning den våren, när utvärderingen kom, var att nu har förslagen kunnat genomföras. Det var jättebra, och jag var lycklig för det. Samtidigt gjorde jag bedömningen att frågan politiskt var ur vägen eftersom regeringen självklart skulle lägga fram förslag om rätt till finansiell samordning. Så skedde inte. I stället kom en speciell socialde- mokratisk modell som skulle lyckliggöra mänsklig- heten. Det kallades för Frisam och presenterades av det dåvarande statsrådet Maj-Inger Klingvall. Det var trevligt tänkt, och vi gick inte emot det. Det handlade om att människor och myndigheter skulle samverka, träffa varandra och försöka göra lite nytta i tillvaron. Men den inkluderade inte den finansiella samord- ningen. För att sammanfatta: För fem år sedan fanns det möjlighet för regeringen att lägga fram förslag om finansiell samordning enligt den modell som hade lagts fram från borgerligt och liberalt håll. I stället uppfann man en egen socialdemokratisk modell som alternativ och lade försöksutvärderingen i en byrålåda på Socialdepartementet. Jag vet inte hur många gång- er jag i denna kammare har ställt frågor till statsråd och tjatat om att vi skulle tillåta en finansiell samord- ning. Åren har gått, sjukskrivningarna har stigit i höjden och ingenting har skett. Ingenting skedde förrän några av oss - jag tror att några finns i kammaren nu - förhandlade med Lars Engqvist hösten 2000, alltså för drygt ett och ett halvt år sedan, om den nationella handlingsplanen. Vi pressade regeringen att gå med på att den finansiella samordningen skulle tillåtas och att det skulle plockas fram förslag. Det var en eftergift från Socialdemokraternas sida eftersom de ju var emot finansiell samordning. Jag har aldrig begripit varför, men så var det. Jag ska dock inte klanka på dem för att de gjorde en eftergift i en förhandling. Förhandlingar är ju till för att ge och ta, resonera med varandra och plocka fram förslag. Lars Engqvist har alltså ingen anledning att skämmas för att han gick med på någonting som hans regering egentligen var emot. Uppgörelsen innebar att vi till hösten i fjol skulle lägga fram ett förslag om rätt till finansiell samord- ning. Vi började från Folkpartiets, Centerpartiets och Miljöpartiets sida att ta kontakter med departementet redan i slutet av det året för att vi skulle kunna få en proposition i början på förra hösten, enligt de löften som vi hade fått. Vi var fullt beredda att diskutera alla möjliga va- rianter av detta, men efter ett tag upptäckte vi att ingenting hände. Månaderna gick och ingenting hän- de. Vi blev förstås mer och mer oroliga. Vi hade att göra med folk som vi i några fall kände sedan gam- malt och hade goda erfarenheter av tidigare. Därför trodde vi att det till slut skulle komma någonting även om det som pågick i departementet verkade väldigt konstigt. I början av förra hösten kom så regeringen och fö- reslog en nivå som var ungefär en tjugondel av den som hade varit i Finsamförsöken. Dessutom föreslog man nya pengar fastän hela diskussion hade gällt rättigheten att använda befintliga pengar på ett annat sätt. Under den hösten var utskottsordföranden och jag inblandade i diskussioner om detta där jag förstås var mycket upprörd. Centerpartisterna var mycket upp- rörda och miljöpartisterna var mycket upprörda. Men det hände ingenting. Striden den hösten - och det vet Berit Andnor mycket väl - gällde huruvida vi skulle säga till från utskottets och riksdagens sida att vi ville ha det förslag som var lovat och att det skulle ha ungefär den nivå som hade varit i de tidigare försö- ken. Det gällde inte alls det som Berit Andnor nu med hög stämma försöker diskutera gång på gång, nämli- gen om arbetsmarknadsmyndigheter skulle vara med eller inte. Diskussionen gällde nivån, och skälet till att vi inte kom överens var att man inte var beredd att acceptera den nivån. Detta vet Berit Andnor och alla andra i utskottet mycket väl. Sedan gjordes ett nytt tillkännagivande. Den här gången var majoriteten en annan eftersom Miljöparti- et stödde det förslag som lades fram. Fördelen med det förslaget var att man då, i december i fjol, var beredd att ånyo säga till regeringen att det måste komma förslag under våren 2002. Nu kom inte förslaget ens under våren 2002. Då säger Socialdemokraterna i riksdagen att det inte behövs några nya beställningar eftersom vi redan har beställt förslaget. Ja, det kan man säga. Men det skulle inte skada med viss upprördhet från en ut- skottsordförande i Sveriges riksdag när regeringen, som är riksdagens arbetsutskott, två gånger i rad struntar i beställningen. I stället vänder Berit Andnor på det hela och säger att förslaget är ju redan beställt, underförstått att vi visserligen inte har fått det men vi behöver inte säga till igen. Glädjande nog har alla partier i konstitutionsut- skottet, utom Socialdemokraterna, delat vår bedöm- ning att det är fel av regeringen att strunta i två till- kännagivanden från riksdagen. Därför har vid KU:s behandling av skrivelserna endast Socialdemokrater- na tyckt att de behövde göra ett särskilt uttalande. Jag har en fråga som jag hade tänkt ställa till stats- rådet, men nu kan jag inte göra det. Jag får väl ställa den till utskottsordföranden i stället som är den som företräder regeringen på den här punkten. Bör uppgö- relser hållas eller inte? I själva sakfrågan om finansiell samordning har under resans gång egentligen alla inblandade tyckt som vi som är för finansiell samordning. Det har gällt de som fick pröva den och som är oerhört ledsna och också protesterade våren 1997 för att Socialdemo- kraterna lade projektet i byrålådan. Det har gällt Landstingsförbundets alla partier, även Socialdemo- kraterna. Det har gällt Försäkringskasseförbundets alla partier, inklusive Socialdemokraterna. Jag kan göra uppräkningen hur lång som helst. Den enda grupp i Sverige som inte har varit för finansiell samordning är den socialdemokratiska regeringen och dess lojala försvarsadvokater i kam- maren. Det handlar om många förlorade år, om väldigt mycket mänskligt lidande som inte har åtgärdats, om miljardbelopp som skulle ha kunnat användas på ett mycket bättre sätt eller sparas. Detta gäller ända fram till i dag där Dagens Nyheter i en rubrik tolkat något som Ingela Thalén uttalat som att s kopierar borger- ligt lagförslag. Om det vore så väl, herr talman, skulle jag nu vara mycket nöjd, men jag betvivlar att det är på detta sätt. Det finns många skäl att byta regering i höst. Det handlar om situationen inom skolan, det handlar om passiviteten inom sjukvården och inte minst handlar det om passiviteten kring sjukskrivningarna. Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2002-06-13
Förslagspunkter: 5, Voteringar: 3

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Den ökande sjukfrånvaron och åtgärder för att öka hälsan i arbetslivet m.m.
Beslut:

Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fi36 yrkande 3 i denna del och 2001/02:Fi41 yrkande 1 i denna del
  • Reservation 1 (m, c, fp, kd)
  • Reservation 2 (mp)
PartiJaNejAvståendeFrånvarande
Totalt0000
Ledamöternas röster. Sorterat efter "Namn" i fallande ordning
2. Läkarnas roll i sjukskrivningsprocessen
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2001/02:Fi36 yrkande 3 i denna del.
  • Reservation 3 (m, c, fp, kd)
3. Rehabilitering
Beslut:

Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf34 yrkandena 2 och 3, 2001/02:Sf35 yrkandena 2-4, 2001/02:Sf36 yrkandena 1-5 och 2001/02:Fi41 yrkande 1 i denna del.
  • Reservation 4 (m, c, fp, kd)
  • Reservation 5 (mp)
PartiJaNejAvståendeFrånvarande
Totalt0000
Ledamöternas röster. Sorterat efter "Namn" i fallande ordning
4. Förstidspensionärers återgång till arbetslivet
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf34 yrkande 4.
  • Reservation 6 (m, c, fp, kd)
5. Samverkan och finansiell samordning
Utskottets förslag:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anfört om riktlinjer för regeringens arbete med att ta fram förslag om finansiell samordning mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och arbetsmarknadsmyndigheterna. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna 2001/02:Sf34 yrkande 1, 2001/02:Sf35 yrkande 1, 2001/02:Sf36 yrkande 6 och 2001/02:Fi36 yrkande 3 i denna del.
  • Reservation 7 (s, v)
PartiJaNejAvståendeFrånvarande
Totalt0000
Ledamöternas röster. Sorterat efter "Namn" i fallande ordning