Justitieutskottets betänkande2001/02:JUU6

Kriminalvårdsfrågor

Sammanfattning

I   detta   ärende  behandlar  utskottet  ett  antal
motioner från  den  allmänna  motionstiden  år 2001.
Motionerna   rör   bl.a.  verkställighetsinnehållet,
permissionsreglerna  och  påföljderna  för  psykiskt
störda lagöverträdare.

Utskottet  hänvisar till pågående utrednings-  och
utvecklingsarbete   samt  till  gällande  regelverk.
Utskottet  föreslår att  riksdagen  avslår  samtliga
motioner.
I ärendet  finns  17 reservationer och 2 särskilda
yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut


1. En ny verkställighetslag m.m.
Riksdagen  avslår   motionerna   2001/02:Ju235,
2001/02:Ju266 yrkande 11, 2001/02:Ju311 yrkande 5
och 2001/02:Ju354.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (c)

2. Behandlingen av vålds- och
sexualbrottsdömda

Riksdagen   avslår   motionerna  2001/02:Ju252,
2001/02:Ju307 och 2001/02:Ju448 yrkande 4.
Reservation 3 (m, kd, c)

3. Frigivningsförberedelser

Riksdagen   avslår   motionerna   2001/02:Ju311
yrkande 7, 2001/02:Ju340 yrkande 7, 2001/02:Ju424
yrkande 4 och 2001/02:Bo246 yrkande 4.
Reservation 4 (kd, c, fp)
Reservation 5 (v, mp)

4. Övriga frågor om
verkställighetsinnehållet

Riksdagen   avslår   motionerna   2001/02:Ju296
yrkande   1,   2001/02:Ju311    yrkande   6   och
2001/02:Ju424 yrkandena 2 och 3.
Reservation 6 (kd)
Reservation 7 (c)

5. Kvinnor inom kriminalvården

Riksdagen  avslår motion 2001/02:Ju340  yrkande
1.
Reservation 8 (v, c, fp)

6. Påföljden för psykiskt störda
lagöverträdare

Riksdagen   avslår   motionerna   2001/02:Ju311
yrkande    8,    2001/02:Ju345,    2001/02:Ju349,
2001/02:Ju367  yrkande   1,   2001/02:Ju373   och
2001/02:
Ju419.
Reservation 9 (m)

7. Långtidsdömda

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju340 yrkandena
8 och 9.
Reservation 10 (v, mp)

8. Permissioner

Riksdagen   avslår   motionerna   2001/02:Ju340
yrkande 11 samt 2001/02:Ju449 yrkandena 7 och 9.
Reservation 11 (m, kd)
Reservation 12 (v)

9. Tillämpningsområdet för
intensivövervakning

Riksdagen   avslår   motionerna   2001/02:Ju340
yrkande 5 och 2001/02:
Ju409 yrkande 2.
Reservation 13 (v, fp)

10. Intensivövervakning som självständig
påföljd

Riksdagen  avslår motion 2001/02:Ju409  yrkande
1.
Reservation 14 (fp)

11. Kostnaden för utvisades hemresor

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju265.
Reservation 15 (m, kd)

12. Straffverkställighet utomlands

Riksdagen avslår  motion  2001/02:Sf279 yrkande
1.
Reservation 16 (m)

13. Ansvaret för anhållna

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju438.

14. Restriktioner för häktade

Riksdagen  avslår motion 2001/02:Ju340  yrkande
2.
Reservation 17 (v, fp, mp)
Stockholm den 29 november 2001

På justitieutskottets vägnar


Fredrik Reinfeldt

Följande  ledamöter   har   deltagit  i  beslutet:
Fredrik   Reinfeldt   (m),   Ingvar  Johnsson   (s),
Margareta Sandgren (s), Ingemar  Vänerlöv (kd), Ann-
Marie  Fagerström  (s),  Maud Ekendahl  (m),  Helena
Zakariasén   (s),  Morgan  Johansson   (s),   Yvonne
Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson
(m), Kia Andreasson  (mp),  Gunnel Wallin (c), Johan
Pehrson (fp), Anita Sidén (m) och Yilmaz Kerimo (s).

2001/02

JuU6

Utskottets överväganden



I  detta betänkande behandlar  utskottet  ett  antal
motioner som rör kriminalvårdsfrågor. Motionerna har
väckts under den allmänna motionstiden år 2001.


En ny verkställighetslag m.m.


I detta  avsnitt behandlar utskottet motioner
vari föreslås att en ny lag om verkställighet
skall införas, att privata alternativ i olika
former    skall    kunna    förekomma    inom
kriminalvården samt att de intagna som följer
ett  program   skall   kunna  erhålla  bonus.
Utskottet   föreslår  att  riksdagen   avslår
motionerna, och  utskottet  hänvisar till att
det     planeras     ett     brett    upplagt
utredningsarbete    rörande   kriminalvården.
Jämför reservationerna 1 (m) och 2 (c).

I motion Ju266 (m) begärs att regeringen snarast tar
initiativ till en ny  verkställighetslag.  I  motion
Ju354  (m)  efterfrågas en utredning om inriktningen
av  den  framtida   kriminalvården,  och  motionären
förordar   en  möjlighet   att   privatisera   vissa
anstalter. Motionären  bakom  motion  Ju235 (m) vill
låta  den  intagne - inom ramen för arbetsdriften  -
vara    egen  företagare.   I   motion   Ju311   (c)
efterfrågas  ett bonussystem inom kriminalvården för
den som följer ett program.

I    proposition     1997/98:95     Ändringar    i
kriminalvårdslagstiftningen,      m.m.     övervägde
regeringen Fängelseutredningens förslag  till  en ny
lag   om   verkställighet   av  fängelsestraff  (SOU
1993:76). Regeringen gjorde därvid  bedömningen  att
det  då  inte  fanns  anledning att lägga fram något
förslag om en ny verkställighetslag.
Utskottet   konstaterade   vid   behandlingen   av
propositionen att  det  i  och  för sig fanns en del
omständigheter  som  talade  för  en   ny   lag   om
verkställighet   av   fängelsestraff.   Här   tänkte
utskottet  bl.a.  på  de förändringar som hade skett
när det gäller verkställighetsinnehållet.  En ny lag
krävde  dock  enligt  utskottet en mer genomgripande
redaktionell  översyn  av   bestämmelserna  i  lagen
(1974:203) om kriminalvård i  anstalt (KvaL). Vidare
hade  kriminalvårdens  verksamhet   efter   det  att
Fängelseutredningens  arbete avslutats genomgått  en
hel del förändringar, både  organisatoriskt  och vad
gällde den närmare utformningen av verkställighetens
innehåll.    Detta    innebar    enligt   utskottets
uppfattning  att ytterligare överväganden  i  frågan
krävdes. Därtill  konstaterade  utskottet  att några
mer  påtagliga  tillämpningsproblem inte hade  visat
sig  såvitt  avsåg  regleringen  i  KvaL.  Utskottet
delade därför  regeringens  uppfattning att det just
då inte borde läggas fram något förslag om en ny lag
om verkställighet. Utskottet  var inte heller berett
att  förorda  att  ett ytterligare  utredningsarbete
sattes i gång (bet. 1997/98:JuU19 s. 7).
Utskottet  har  därefter   vid   flera  tillfällen
behandlat  liknande yrkanden. Senast  skedde  det  i
februari i år  (bet.  2000/01:JuU12 s. 5). Utskottet
noterade  då  att  frågan   om   direktiv   till  en
systematisk   och   redaktionell   översyn  av  KvaL
bereddes  i  Regeringskansliet, och utskottet  ansåg
att den aviserade översynen skulle avvaktas.
Utskottet har  inhämtat  att  det planeras en bred
översyn  av kriminalvårdslagstiftningen,  där  såväl
lagtekniska  som kriminalpolitiska frågor kommer att
tas upp.
Utskottet är  i och för sig inte främmande för att
den  nuvarande  kriminalvårdslagstiftningen  behöver
ses över. Utskottet  har också tidigare gett uttryck
för att ett sådant behov  kan  finnas.  Som  framgår
ovan        planeras       en       översyn       av
kriminalvårdslagstiftningen. Något riksdagsuttalande
med   anledning   av   motion   Ju266   om   en   ny
verkställighetslag  behövs  alltså inte. I nuvarande
beredningsläge är utskottet inte  heller  berett att
ta  ställning  till  övriga  här  aktuella   förslag
rörande  den  framtida inriktningen på verksamheten.
Utskottet föreslår  att  riksdagen avslår motionerna
Ju235 och Ju354 samt motionerna  Ju266  och  Ju311 i
här aktuella delar.

Verkställighetsinnehållet m.m.


I  detta  avsnitt  behandlar  utskottet några
motioner  som  tar  upp  behandlingsmetoderna
avseende sexualbrottsdömda samt män som dömts
för  våld  mot  kvinnor.  Utskottet  hänvisar
bl.a.  till  pågående utvecklingsarbete,  och
utskottet  föreslår   att   riksdagen  avslår
motionerna. Jämför reservation  3 (m, kd, c).
Vidare behandlas ett antal  motioner  som går
ut  på  att  frigivningsförberedelserna skall
förbättras. Utskottet hänvisar bl.a. till nya
föreskrifter som  gäller  på området och till
att  klientutbildningen  inom  kriminalvården
för närvarande är föremål för såväl forskning
som   internt   utredningsarbete.   Utskottet
föreslår   att  motionerna   avslås.   Jämför
reservationerna  4 (kd, c, fp) och 5 (v, mp).
Utskottet   konstaterar    vidare    att   de
nationella program som nu tas fram avses  bli
utvärderade,   och   utskottet  föreslår  att
riksdagen  avslår  motionsyrkanden  om  bl.a.
resultatanalyser avseende  behandlingsmetoder
inom  kriminalvården.  Jämför  reservation  6
(kd). Vad härefter gäller  ett motionsyrkande
som tar upp möjligheterna till  tvångsvård av
rattfyllerister inom kriminalvården  hänvisar
utskottet till redan gällande regelverk.  Det
föreslås   att   riksdagen  avslår  motionen.
Utskottet    tar    slutligen     upp     ett
motionsyrkande   om   särskilda  program  för
spelberoende,  och hänvisar  till  att  sådan
programverksamhet     planeras.     Utskottet
föreslår    att   yrkandet   avslås.   Jämför
reservation 7 (c).

Behandling av vålds- och sexualbrottsdömda


I  motion  Ju252   (c)   anförs  att  det  bör  vara
obligatoriskt för män som dömts för våld mot kvinnor
att delta i program inriktade  på  att förebygga nya
brott.  I  motion Ju448 (c) påpekas i  mer  allmänna
ordalag att  gärningsmannen  bör  genomgå behandling
för  dessa  typer  av  brott.   I motion  Ju307  (m)
framställs önskemål om att farmakologisk  behandling
skall  kunna  ges personer som dömts för sexualbrott
riktade mot barn.

Såvitt    gäller    själva    behandlingen    inom
kriminalvården finns bestämmelser i KvaL. En intagen
skall enligt  10  §  KvaL ges möjlighet till lämplig
sysselsättning som främjar  utsikterna för honom att
efter frigivningen inordna sig  i  samhället,  t.ex.
särskilt  anordnad  verksamhet  som  syftar till att
motverka   brott.  En  intagen  som  har  behov   av
medicinskpsykologisk   eller  någon  annan  särskild
behandling skall också beredas sådan, om det kan ske
med  hänsyn  till  anstaltstidens   längd   och  den
intagnes förutsättningar.
Enligt 12 § KvaL är en intagen normalt skyldig att
delta i den verksamhet och ha den sysselsättning som
anvisas  honom.  Det  är  således  obligatoriskt att
delta   i   anvisad   programverksamhet.   Medicinsk
behandling   däremot   kan,   liksom   eljest   inom
samhället,  normalt  endast  ges på frivillig grund.
Undantag härvidlag är den behandling som kan ske med
stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.
När det gäller behandlingen  av  de intagna som är
dömda  för de brottstyper  som här är  aktuella  kan
följande  noteras. Karolinska Institutet (KI) har på
uppdrag    av    Kriminalvårdsstyrelsen    undersökt
förutsättningarna  för  en  senare  effektstudie  av
behandlingsinsatser    för    sexualbrottsdömda   på
kriminalvårdsanstalt.  Undersökningen   redovisas  i
rapporten  Att  påverka  och  påverkas.  I rapporten
skissas  också på hur ett instrument för rutinmässig
fortlöpande  uppföljning  skulle  kunna utformas och
tillämpas. Undersökningen bygger på  intervjuer  med
berörd   personal   och   en   registerundersökning.
Sammanfattningsvis resulterade arbetet i bedömningen
att  den vetenskapliga underbyggnaden,  anpassningen
till målgruppen  och  genomförandet  av  program för
sexualbrottsdömda   i   fängelse   i   dag  inte  är
tillfredsställande.  Formerna  för  prioritering  av
klienter till behandling samt dokumentation av såväl
programmens  innehåll  som  genomförda  insatser  på
individnivå  är  bristfälliga.  Sammantaget   bedöms
förutsättningarna    inte    vara    uppfyllda   för
meningsfulla    effektstudier    av    behandlingen.
Emellertid  förefaller  - anförs det - möjligheterna
att   på   lite   längre  sikt  kvalitetssäkra   och
vidareutveckla  programverksamheten   vara  relativt
goda.   Förutom   en  motivation  och  önskan   till
vidareutbildning      hos      många      av      de
kriminalvårdsanställda      som      arbetar     med
programverksamhet för sexualbrottsdömda,  finns  ett
samhälleligt  stöd  för  att  genom  påverkan av den
dömde minska den individuella risken för  återfall i
brott. I rapporten rekommenderas kriminalvården  att
avvakta  några  år  med att genomföra effektstudier.
Utvärderingar  är  dyrbara  och  arbetskrävande  och
kunskapsläget sådant  att man först bör överväga att
styra   in   verksamheten  mot   mer   vetenskapligt
underbyggda behandlingsformer.
Utskottet har  inhämtat att Kriminalvårdsstyrelsen
nyligen beslutat att  koncentrera  verksamheten  när
det  gäller  behandlingen  av sexualbrottsdömda till
fyra enheter i landet. Tanken  är bl.a. att samtliga
sådana  dömda  skall genomgå särskilda  program  och
erbjudas behandling.
Kriminalvårdsstyrelsen  har på regeringens uppdrag
kartlagt vilka program som används för behandling av
män  som  har  dömts  för  våldsbrott  mot  kvinnor.
Programmen genomförs huvudsakligen  i  samtalsform i
grupp   och   ofta   i   samarbete   med  polis  och
socialtjänst. Problematiken tas även upp  i sex- och
samlevnadskurser  eller  i gruppsamtal om relationer
vid anstalter som har allmänna våldsbrottsprogram.
Utskottet har vidare inhämtat  att  kriminalvården
inlett ett samarbete med brittiska Home  Office, ett
samarbete  som  syftar  till att utveckla nationella
program anpassade för personer  som dömts för våld i
nära relationer.
Utskottet  har vid flera tillfällen  haft  att  ta
ställning till motionsyrkanden med liknande innehåll
som de nu aktuella,  senast  i  februari  2001 (bet.
2000/01:JuU12 s. 6 f). Såvitt gällde de då  aktuella
yrkandena  underströk  utskottet  -  i  enlighet med
tidigare uttalanden - att utskottet alltjämt  har en
positiv  grundinställning till det utvecklingsarbete
som  pågår   i   fråga   om  behandlingsmetoder  för
sexualbrottsdömda.  Det  var   också   viktigt   att
kunskaperna  ökade  om  dessa metoders effekter. Den
undersökning som genomförts av Karolinska Institutet
visade  att nya behandlingsmetoder  bör  föregås  av
noggranna överväganden så att metoderna blir möjliga
att utvärdera.
När  utskottet   vid  samma  tillfälle  behandlade
frågan  om det för frigivning  skall  kunna  ställas
villkor   om    farmakologisk   behandling   anförde
utskottet bl.a. att  det,  som  all  annan medicinsk
behandling,   torde  kräva  noggrann  kontroll   och
uppföljning. Mot  bakgrund av bl.a. de begränsningar
som gäller för vård  under tvång ansåg utskottet att
andra metoder borde väljas för att minska risken för
återfall i den aktuella  typen av brott. Här var det
-  anförde  utskottet  - möjligt  att  farmakologisk
behandling om den ges på  frivillig  grund  i  vissa
fall kan vara till nytta.
Utskottet vill inledningsvis understryka vikten av
att  åtgärder vidtas i syfte att förebygga att såväl
sexualbrottsdömda som män dömda för våld mot kvinnor
begår  nya  brott.  Så  långt delar utskottet alltså
motionärernas uppfattning.  Samtidigt  kan utskottet
konstatera att verkställighetsinnehållet  för  de nu
aktuella    gärningsmännen   undergår   en   positiv
utveckling.  Utskottet   vill   i   likhet  med  vad
utskottet   framhållit  tidigare  påpeka   att   nya
behandlingsmetoder    bör   föregås   av   noggranna
överväganden i syfte att underlätta utvärdering. Med
anledning av önskemålet  om  obligatorisk behandling
vill utskottet påpeka att det  är  obligatoriskt att
delta  i anvisad verksamhet. Samtidigt  handlar  det
naturligtvis  om  att  motivera  de  dömda  till att
genomgå behandling.
Såvitt  gäller  frågan om farmakologisk behandling
håller utskottet fast  vid  de  uttalanden utskottet
gjorde förra året.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna
Ju252 och Ju307 samt motion Ju448 i här aktuell del.

Frigivningsförberedelser m.m.


I motion Ju340 (v) begärs att studiemöjligheterna på
anstalterna  skall  förbättras. I motion  Bo246  (v)
understryks vikten av att den intagne har ett ordnat
boende vid frigivningen.  I motionerna Ju311 (c) och
Ju424       (kd)       efterlyses       individuella
behandlingsplaner.

Enligt 6 § förordningen om kriminalvård  i anstalt
(KvaF)   skall   för   varje  intagen  upprättas  en
behandlingsplan. Planen  skall, under hänsynstagande
till anstaltstidens längd och övriga omständigheter,
inriktas på åtgärder som är  ägnade  att  främja den
intagnes  anpassning  i samhället och som förbereder
honom för tillvaron utanför  anstalten. Till ledning
för  upprättandet  av  behandlingsplanen   skall  en
behandlingsundersökning    utföras,    i   den   mån
erforderlig  utredning inte redan finns tillgänglig.
De  närmare föreskrifterna  om  behandlingsplanering
m.m.     meddelas     enligt    8    §    KvaF    av
Kriminalvårdsstyrelsen.
BRÅ  har i rapporten Från  anstalt  till  livet  i
frihet -  inför muck (BRÅ-rapport 2000:20) undersökt
bl.a. anstalternas  planering  och  dokumentation av
behandlingsinsatser.  I  rapporten  anför   BRÅ  att
behandlingsplaneringen i mindre än hälften av fallen
som  ingick  i  undersökningen innehöll en planering
som motsvarade kraven.  De  flesta  planer hade dock
upprättats inom föreskriven tid.
I  våras behandlade utskottet ett regeringsförslag
som bl.a.  gick  ut på att arbetet med att förbereda
den  intagne för frigivningen  skulle  intensifieras
(prop.  2000/01:76, bet. JuU21). Sedan den 1 oktober
i år gäller  sålunda  att  den intagnes bostads- och
sysselsättningssituation  efter  frigivningen  skall
utredas. Utredningen skall  bl.a. syfta till att den
intagne efter frigivningen i möjligaste mån skall ha
tillgång    till    bostad.    De    nu    beskrivna
förberedelserna  skall ske i nära samverkan med  den
intagne   och   i  samarbete   bl.a.   med   berörda
myndigheter (33 §  KvaL).  Den  nya  ordningen skall
gälla under en försöksperiod av tre år.
De    nya    reglerna   i   KvaL   följs   upp   i
Kriminalvårdsstyrelsens  föreskrifter  och  allmänna
råd om planering av kriminalvårdspåföljd m.m. (KVVFS
2001:3).   I   dem   sägs   bl.a.   att  planen  för
verkställigheten är ett viktigt hjälpmedel  för  att
fullgöra  uppgiften  för  verkställigheten, dvs. att
öka  förutsättningarna  för att  den  frigivne  inte
återfaller i brott. Klienten  skall också informeras
om vilka konsekvenser eventuell  misskötsamhet under
verkställigheten kan få. Enligt 1 § i föreskrifterna
skall en ansvarig tjänsteman utses  för  upprättande
av planen. Enligt de allmänna råd som ansluter  till
5  §  bör  den  intagnes  behov  av bl.a. bostad och
utbildning utredas.
BRÅ  har  fått regeringens uppdrag  att  utvärdera
bl.a.   försöksverksamheten    med    intensifierade
frigivningsförberedelser.       Uppdraget      skall
slutredovisas senast den 1 april 2005.
När det gäller studiemöjligheterna  i  anstalterna
har  utskottet inhämtat att kriminalvården  beställt
en undersökning   från Göteborgs universitet rörande
den  framtida  klientutbildningen.  En  utredning  i
samma ämne görs  även  inom  kriminalvården  i  egen
regi.  Rapporter  från  dessa  projekt beräknas vara
färdiga i december i år.
Utskottet har behandlat liknande yrkanden tidigare
(bet. 2000/01:JuU12 s. 16 f).
Utskottet vill i likhet med motionärerna framhålla
att planeringen av verkställigheten,  liksom att den
får ett adekvat innehåll, självklart bidrar till att
förbättra förutsättningarna för den dömde  att efter
frigivningen  leva ett laglydigt liv. Utskottet  kan
inte finna annat  än  att  föreskrifterna på området
fått  en  ändamålsenlig  utformning.  Önskemålen  om
behandlingsplaner får anses  vara  tillgodosedda med
de regler som finns på området. Utskottet vill också
påpeka att de nya reglerna skall utvärderas  av BRÅ.
Det  saknas alltså för närvarande skäl för riksdagen
att vidta  någon  åtgärd med anledning av motionerna
Ju311 och Ju424.
Såvitt    gäller    frågan    om    de    intagnas
bostadssituation  vill  utskottet   understryka  att
kriminalvården  i möjligaste mån bör underlätta  för
den dömde att få en bostad efter frigivningen. Detta
är också innebörden  av de föreskrifter som finns på
området.  Det  behövs  alltså   ingen   åtgärd  från
riksdagens sida med anledning av motion Bo246.
När det till sist gäller önskemålet i motion Ju340
rörande klientutbildningen konstaterar utskottet att
det pågår ett utvecklingsarbete i ämnet.  I avvaktan
på  resultatet  av  det  arbetet bör riksdagen  inte
uttala sig i frågan.
Riksdagen bör avslå motionerna Ju311, Ju340, Ju424
och Bo246 i här aktuella delar.

Övrigt


I  motion  Ju424  (kd)  efterfrågas   analyser   och
forskning  rörande  programmens  effekter.  I motion
Ju296  (kd)  hävdas  att rattfyllerister bör tvingas
att  genomgå nykterhetsvårdande  behandling.  Vidare
begärs  i motion Ju311 (c) särskilda program för dem
som  dömts   för   brott   som   hänger  samman  med
spelmissbruk.

Utskottet har inhämtat att alla  de nya nationella
programmen    inom    kriminalvården   kommer    att
utvärderas. Denna verksamhet  befinner  sig nu i ett
uppbyggnadsskede och beräknas vara i gång år 2004.
Rattfyllerister  placeras  på  någon  av  de   tre
anstalter  där särskilda program som rör alkohol och
trafik  finns.   Verksamheten  där  är  alltså  helt
inriktad på dessa program.
För rattfyllerister  som avtjänar fängelsestraffet
genom intensivövervakning   gäller  - såsom för alla
andra som verkställer fängelsestraff på detta sätt -
att  han eller hon är skyldig att avhålla  sig  från
alkohol.  Den  lokala  kriminalvårdsmyndigheten  kan
också  meddela  den  dömde särskilda föreskrifter om
nykterhetsvårdande behandling.
På  kriminalvårdsanstalten   Skenäs   planeras  en
särskild   programverksamhet  som  riktar  sig   mot
spelberoende.
Utskottet  delar  uppfattningen i motion Ju424 att
programmens  effekter  behöver  klarläggas.  Det  är
därför glädjande  att  en  av grundbultarna i de nya
nationella  programmen  är  att  det  skall  gå  att
utvärdera effekterna. Det behövs  inte  någon åtgärd
från riksdagens sida. Motion Ju424 bör avslås.
När  det  sedan  gäller  frågan  om behandling  av
rattfyllerister  noterar  utskottet  att  det  redan
finns sådan behandling inom anstaltsvården  och  att
det såvitt gäller dem som verkställer fängelsestraff
genom  elektronisk övervakning finns möjligheter att
meddela  föreskrifter.  Utskottet är inte berett att
förorda ytterligare möjligheter  till  tvång. Motion
Ju296 bör avslås av riksdagen.
Utskottet  anser  att motion Ju311 är tillgodosedd
med den planerade verksamheten  vid Skenäs. Motionen
i denna del bör avslås av riksdagen.

Kvinnor inom kriminalvården


I  detta  avsnitt  behandlar  utskottet   ett
motionsyrkande  som  går  ut  på att kvinnors
situation     inom    kriminalvården    skall
uppmärksammas.  Utskottet delar motionärernas
uppfattning att  kvinnor  har  andra behov än
män  på  de  områden  som  här  är  aktuella.
Utskottet   hänvisar   också   till  pågående
utvecklingsarbete. Det föreslås att riksdagen
avslår   motionen   i   denna   del.   Jämför
reservation 8 (v, c, fp).

I  motion  Ju340  (v)  begärs att kvinnors särskilda
situation inom kriminalvården uppmärksammas mer.

Kriminalvårdsstyrelsen   har   utfärdat  särskilda
riktlinjer för fängelsedömda kvinnor.  Riktlinjerna,
som  gäller  sedan den 1 juni 1998, behandlar  bl.a.
frågan om verkställighetsinnehållet  för  kvinnor  i
anstalt.  Enligt  riktlinjerna  skall programmen för
kvinnor, i likhet med verksamheten  för män, omfatta
arbete, utbildning och speciella program  som syftar
till  att bearbeta kriminalitet och drogproblematik,
s.k.  brotts-   och   missbruksrelaterade   program.
Programmen skall uppfylla de krav och riktlinjer som
gäller  inom respektive område. För kvinnorna  skall
programmen  anpassas  till kvinnors särskilda behov;
arbete,  utbildning,  föräldraskap,  hälsa  och  ett
oberoende  liv.  Särskilda   föräldraprogram   skall
erbjudas  intagna kvinnor. För att stärka kvinnornas
självkänsla  och  identitet  i kvinnorollen skall de
vidare erbjudas brottsrelaterade  program  inriktade
på     bl.a.     könsroller,     jämställdhet    och
konflikthantering.
Av riktlinjerna följer också att  den personal som
arbetar  med  intagna  kvinnor  skall  ha   särskild
kompetens.  Den skall bl.a. ha kunskaper om kvinnors
särskilda behov  och  krav i ett biologiskt, socialt
och psykologiskt perspektiv,  rollen  som kvinna och
mor,  kvinnors  drogmissbruk  och  kriminalitet  och
kvinnan som offer vid sexuellt, psykiskt och fysiskt
våld.  Återkommande  kompetensutveckling   bör   ges
personalen inom dessa områden.
I   rapporten   Kvinnor  i  anstalt  redovisas  en
uppföljning  och vidareutveckling  av  riktlinjerna.
Vissa  av  förslagen   i   rapporten  har  föranlett
åtgärder. På Färingsö byggs  ca  20 platser för s.k.
självförvaltning. På anstalten i Ystad  har  10  nya
platser öppnats och en besökslägenhet byggts. Vidare
är avsikten att de anstalter där det finns kvinnliga
intagna  skall  bilda  ett nätverk. Nätverket kommer
att ges i uppdrag att arbeta vidare med en del av de
frågor som tas upp i rapporten,  bl.a.  basutbudet i
programverksamheten.
I   budgetpropositionen   för  år  2002  beskriver
regeringen     sin     syn     på    den    framtida
kriminalvårdspolitiken. Där påpekas att det ankommer
på kriminalvården att uppmärksamma att bl.a. kvinnor
har  särskilda  behov som måste tillgodoses.  Vidare
anför regeringen att det är viktigt att ta till vara
alla tillfällen att  utveckla de intagnas personliga
ansvar. Verksamhetens  innehåll  i  denna del måste,
anför  regeringen,  självklart  anpassas   efter  de
intagnas olika behov, inte minst kan situationen  se
olika  ut  för män och kvinnor. Kriminalvården skall
vidare enligt regeringen iaktta ett förhållningssätt
mot de intagna  som  bidrar  till  att de får en mer
jämlik syn på förhållandet mellan män  och  kvinnor.
Även när det gäller de intagnas sociala nätverk  och
kontakten med familj och barn påpekar regeringen att
kvinnors och mäns förutsättningar kan skilja sig åt,
något   som   särskilt  måste  uppmärksammas  (prop.
2001/02:1 utg.omr. 4 avsnitt 4.4.4).
Utskottet  har   tidigare   vid  flera  tillfällen
uttalat sig i frågor rörande kvinnors situation inom
kriminalvården, senast i samband  med beredningen av
budgeten för år 2001 (bet. 2000/01:JuU1  s.  90  f).
Utskottet  vidhöll  då  sina tidigare uttalanden som
bl.a.  går  ut på att kvinnor  som  blir  intagna  i
anstalt ofta  har  en dålig självkänsla och befinner
sig i en utsatt position.  Det är därför viktigt att
deras behov av stöd och behandling  tillgodoses. Med
hänsyn till de åtgärder som vidtagits och det arbete
som redan då pågick var någon särskild  åtgärd  från
riksdagens sida inte påkallad.
I  samband med behandlingen av budgetpropositionen
för   år   2002   tog   utskottet   ställning   till
motionsyrkanden   rörande   barn  till  dömda  (bet.
2001/02:JuU1 s.94).
Utskottet  konstaterar  att  kvinnornas  situation
inom kriminalvården uppmärksammats  på  flera  håll.
Här  tänker  utskottet  bl.a.  på de ovan redovisade
åtgärder    som   vidtagits   och   planeras    inom
kriminalvården.    Som    regeringen    anförde    i
budgetpropositionen  finns  det  i  flera hänseenden
anledning att beakta att kvinnor har  andra behov än
män  på  de  områden som är aktuella här.  Utskottet
håller fast vid  att  det inte är påkallat med någon
särskild åtgärd från riksdagens  sida. Riksdagen bör
avslå av motion Ju340 i denna del.

Psykiskt störda lagöverträdare


I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal
motioner  som  tar sikte på valet av  påföljd
för   psykiskt  störda   lagöverträdare   och
kostnadsansvaret för dem som dömts till sådan
vård.  Utskottet   hänvisar   till   pågående
utredningsarbete, och utskottet föreslår  att
riksdagen     avslår    motionerna.    Jämför
reservation 9 (m).

Flera motioner tar upp olika frågor som rör psykiskt
störda  lagöverträdare.  I  motionerna  Ju367  (kd),
Ju373 (s)  och  Ju349  (s) anförs sammanfattningsvis
att förtroendet för den rättspsykiatriska vården som
påföljd kan försämras om  de dömda skrivs ut alltför
kort   tid   efter   det   att   vården   påbörjats.
Motionärerna  föreslår  olika åtgärder  på  området,
bl.a.   att   domstolen   inte   skall   döma   till
rättspsykiatrisk vård utan  till fängelse och att de
som  behöver  psykiatrisk  vård   i   stället  skall
erbjudas  det  inom  ramen  för fängelsestraffet.  I
motion Ju311 (c) anförs att kriminalvården  bör  ges
utökade  möjligheter  att  ge  dem  som  dömts  till
fängelse  psykiatrisk  vård.  I motionerna Ju345 (c)
och   419  (mp)  anförs  att  kostnadsansvaret   för
personer  dömda till rättspsykiatrisk vård bör åvila
staten.

Enligt 30  kap. 6 § brottsbalken får en person som
har begått ett  brott under påverkan av en allvarlig
psykisk  störning   inte  dömas  till  fängelse.  Om
påföljden inte bedöms  kunna  stanna  vid  böter och
personen  alltjämt  lider  av  en  allvarlig psykisk
störning    kan    han    emellertid   under   vissa
förutsättningar  överlämnas   till  rättspsykiatrisk
vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. Finns det till
följd av den psykiska störningen  risk  för  att han
återfaller  i  brottslighet  av  allvarligt slag får
rätten härvid besluta att vården skall  vara förenad
med särskild utskrivningsprövning.
Enligt  16 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård    skall     vård    förenad    med    särskild
utskrivningsprövning  upphöra  när  det  inte längre
till  följd  av  den psykiska störning som föranlett
beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk
för att patienten  återfaller  i brottslighet som är
av  allvarligt  slag. Dessutom krävs  att  det  inte
heller annars med  hänsyn  till  patientens psykiska
tillstånd och personliga förhållanden  i  övrigt  är
påkallat     att    han    är    intagen    på    en
sjukvårdsinrättning  för  psykiatrisk  vård,  som är
förenad med frihetsberövande och annat tvång.
Regeringsrätten  har i en dom den 2 november i  år
konstaterat att det  för  fortsatt  tvångsvård  inte
krävs  att  patienten alltjämt lider av den psykiska
störning  som   föranlett   beslutet   om   särskild
utskrivningsprövning.  Inte  heller uppställs enligt
Regeringsrätten  något  krav  på  att  den  psykiska
störningen   är   av   allvarligt  slag.   Vid   den
helhetsbedömning  av  vårdbehovet  som  skall  göras
måste  enligt  domstolen  beaktas  bl.a.  patientens
benägenhet att begå brott.
I det aktuella fallet konstaterade Regeringsrätten
att     patienten     hade      en     grundläggande
personlighetsstörning som medförde behov av fortsatt
psykiatrisk vård, att störningen i fråga medförde en
risk för fortsatt brottslig verksamhet  och  att  en
utskrivning måste föregås av åtgärder för att minska
den   risken.   Utredningen  gav  inte  utrymme  för
bedömningen att utskrivning  kunde  ske innan sådana
åtgärder vidtagits. Vården skulle därför fortsätta.
Om en person överlämnas till rättspsykiatrisk vård
har i regel landstingen att stå för de vårdkostnader
som uppkommer.
Regeringen fattade den 20 maj 1999  beslut  om att
tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med
uppdrag  att  utreda  frågor om ansvar och påföljder
för  psykiskt störda lagöverträdare  (dir. 1999:39).
Kommittén  skall  lämna  förslag  till en reformerad
reglering  av  det  straffrättsliga  ansvaret   samt
formerna   för   ingripanden   mot  denna  grupp  av
lagöverträdare.  Reformen  skall  syfta   till   att
åstadkomma  en  ordning  som  innebär  att  psykiskt
störda   personer   som   begår  brott  och  som  är
straffrättsligt ansvariga också  kan  dömas  till en
påföljd   som  tillgodoser  kravet  på  ett  rimligt
ingripande  med  hänsyn  till  det begångna brottet,
samt att psykiatrin inte skall bära  ett  ansvar för
straffrättsliga    aspekter    eller    behovet   av
samhällsskydd  under längre tid än som motiveras  av
ett vårdbehov. Kommittén  skall vidare lämna förslag
till  hur ansvaret för den rättspsykiatriska  vården
skall  fördelas.   Uppdraget  skall  redovisas  till
regeringen senast vid utgången av år 2001.
När utskottet behandlade  dessa  frågor våren 2001
(bet.  2000/01:JuU12  s. 12  f och JuU14  s.  30  f)
vidhöll   utskottet   sin  redan  tidigare   intagna
ståndpunkt i dessa frågor, nämligen att det pågående
utredningsarbetet borde avvaktas.
Utskottet   anser  alltjämt   att   det   pågående
utredningsarbetet  bör avvaktas. Riksdagen bör avslå
motionerna Ju311, Ju345,  Ju349,  Ju367,  Ju373  och
Ju419 i här aktuella delar.

Särskilda avdelningar för
långtidsdömda


I  detta  avsnitt behandlar utskottet ett par
motionsyrkanden    som    går   ut   på   att
differentieringen     inom     gruppen     av
långtidsdömda   bör  öka  och  att  det   bör
inrättas  särskilda   mottagningsenheter  för
dessa  intagna. Utskottet  hänvisar  till  en
aviserad   översyn   av   de   långtidsdömdas
situation,   och   utskottet   föreslår   att
riksdagen  avslår  mo-tionsyrkandena.  Jämför
reservation 10 (v, mp).

I   motion   Ju340   (v)   anförs    att   särskilda
mottagningsenheter  bör  inrättas för långtidsdömda,
och  att  differentieringen   inom  denna  grupp  av
intagna bör öka. Motionärerna framhåller  att  många
långtidsdömda  inte har erfarenhet av kriminalvården
och därför har ett särskilt behov av stöd.

Den 1 mars i år  öppnade  Kriminalvårdsmyndigheten
Kumla en avdelning med 24 platser för livstidsdömda.
Utskottet behandlade ett liknande  yrkande rörande
livstidsdömda våren 2001 (bet. 2000/01:JuU12 s. 16).
Utskottet  har inhämtat att Kriminalvårdsstyrelsen
planerar   en   utredning   av   de   långtidsdömdas
situation.  Den  avses   bl.a.   ta  upp  frågan  om
differentiering   inom   denna   grupp   av   dömda.
Utredningen beräknas starta år 2002.
Utskottet  vill  inledningsvis  framhålla  att  de
långtidsdömdas situation inom kriminalvården är värd
uppmärksamhet. Behoven både vad gäller säkerhet  och
behandlingsinnehåll   varierar   kraftigt.  Detsamma
gäller  som motionärerna påpekar också  erfarenheten
av   kriminalvård.    Utskottet   ser   därför   med
tillfredsställelse  på  att   en   utredning  om  de
långtidsdömdas   situation  kommer  att   ske   inom
kriminalvården. De  frågor  som motionärerna tar upp
kommer  enligt  vad  utskottet  inhämtat  också  att
behandlas  där.  Någon åtgärd från  riksdagens  sida
behövs alltså inte. Riksdagen bör avslå motion Ju340
i dessa delar.

Permission


I detta avsnitt tar  utskottet ställning till
några         motionsyrkanden         rörande
permissionsreglerna.  Utskottet anser att det
inte behövs någon ytterligare uppstramning av
reglerna,   och   utskottet    föreslår   att
riksdagen avslår ett motionsyrkande  med  den
inriktningen. Utskottet håller också fast vid
uppfattningen     att     kostnaderna     för
intensivövervakning     i     samband     med
permissioner  inte  står i proportion till de
vinster  som en sådan  ordning  skulle  kunna
medföra, och utskottet föreslår att riksdagen
avslår motionsyrkanden  med  den  innebörden.
Jämför reservationerna 11 (m, kd) och 12 (v).

I  motion  Ju449 (m) framhålls att permissioner  bör
beviljas   restriktivt    och    att    allmänhetens
skyddsintresse   måste   anses  vara  det   primära.
Motionärerna   understryker    att    de    intagnas
individuella vårdplaner skall läggas till grund  för
beslut  om  permission. I samma motion begärs vidare
att  elektronisk   övervakning  skall  användas  vid
permissioner  och  frigång.   I   motion  Ju340  (v)
föreslås   att   utvisningsdömda  skall   kunna   få
permission med elektronisk övervakning.

För att underlätta anpassningen i samhället kan en
intagen enligt 32  §  första  stycket  KvaL beviljas
tillstånd  att  lämna  anstalten  för viss kort  tid
(normalpermission), om det inte finns  påtaglig fara
för  fortsatt  brottslig  verksamhet eller  avsevärd
fara för annat missbruk. Vid  denna  bedömning skall
särskilt  beaktas  om  den  intagne  nyttjat   eller
förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller
utan   giltigt   skäl  vägrat  att  lämna  urinprov.
Permission  får enligt  32  §  andra  stycket  också
beviljas   om   någon   annan   särskild   anledning
föreligger (särskild permission).
För permission  får  ställas  de villkor som anses
erforderliga         beträffande        vistelseort,
anmälningsskyldighet  eller   annat.   Om   noggrann
tillsyn  behövs  kan det föreskrivas att den intagne
under permissionen skall stå under bevakning.
I  fråga  om permissioner  gäller  dessutom  vissa
kvalifikationstider.  Sålunda bör enligt 12 § första
stycket  KvaF  den  som dömts  till  minst  två  års
fängelse   inte   utan   särskilda   skäl   beviljas
permission  innan han har avtjänat  sex  månader  av
straffet.
Riksrevisionsverket  har  på  regeringens  uppdrag
granskat  kriminalvården och hur den utnyttjar  sina
resurser.   Uppdraget    redovisades   i   rapporten
Effektivare  kriminalvård -  En  hindersanalys,  RRV
1999:27. Riksrevisionsverket fann vid sin granskning
brister i bl.a.  styrningen.  Verket  riktade  också
kritik mot den uppföljning som sker.
Med  anledning  av Riksrevisionsverkets kritik och
att   en   av   dem   som   dömdes   för   de   s.k.
Malexandermorden  var  på  permission   när  brotten
begicks      beordrade     generaldirektören     för
Kriminalvårdsstyrelsen  i  en  skrivelse den 18 juni
1999   samtliga   myndighetschefer  att   omedelbart
förvissa sig om att  man  hade  erforderlig kontroll
över långtidsdömdas utevistelser.  Vidare tillsattes
en arbetsgrupp inom kriminalvården för  att  se över
den  praktiska tillämpningen av gällande regler  för
utevistelser   och,   i   mån   av   behov,  föreslå
erforderliga  förändringar i regelverket.  Översynen
skulle särskilt avse utevistelser för personer dömda
för grov brottslighet  till  fängelse  fyra år eller
mer  som hade eller kunde förväntas bli föremål  för
normalpermissioner före den 1 februari 2000.
Arbetsgruppen,   som   antog   namnet   1999   års
permissionsutredning, undersökte bl.a. i vilken grad
kunskaper       från       riksmottagningen       på
kriminalvårdsanstalten      Kumla      används     i
riskbedömningen   och   i   vad   mån   en   förnyad
riskbedömning  görs. Uppdraget gick också ut på  att
granska de förberedelser  som  görs för utevistelser
och   tillämpningen   av   villkor  i  samband   med
utevistelser. Det innefattade  vidare  att undersöka
tillämpningen av förekommande beslutsdelegation  och
att  beskriva i vilken omfattning myndighetscheferna
involveras  i bedömning och beslut angående enskilda
intagna.
Arbetsgruppen  redovisade  i  januari år 2000 sitt
uppdrag i rapporten Långtidsdömdas  utevistelser. Av
rapporten  framgår  att  det  fanns  brister  i  det
dåvarande regelverket samt i fråga om  den praktiska
tillämpningen  av  detta. Sammanfattningsvis  ansågs
att      lagstiftningen     på      området      var
tillfredsställande,  men att Kriminalvårdsstyrelsens
föreskrifter  i  vissa  delar   borde   arbetas  om.
Arbetsgruppens   främsta   kritik  rörde  dock   den
praktiska tillämpningen av regelverket  samt brister
i intern kontroll och uppföljning. Permissioner hade
i   många   fall   beviljats   slentrianmässigt  och
särskilda  permissioner  hade ibland  beviljats  för
tveksamma  ändamål.  I  många  fall  hade  särskilda
villkor för utevistelserna saknats trots att de hade
behövts. Härtill kom att  kontrollen  av  de intagna
varit bristfällig. Kriminalvården hade i ett flertal
fall haft dålig kännedom om under vilka förhållanden
den  intagne  tillbringat  permissionen.  Någon  mer
ingående  uppföljning  efter  genomgången permission
hade inte skett utan i regel hade  endast drogfrihet
och  färdhandlingar  kontrollerats  vid  återkomsten
till anstalten. Enligt arbetsgruppen  krävdes det en
stramare  tillämpning,  bättre kontroll och  minskad
volym av utevistelser. En  rad  åtgärder  föreslogs,
bl.a.  att  lokala  och  regionala chefer omedelbart
skulle ges i uppdrag att snarast  göra  en genomgång
av   samtliga   intagnas   utevistelser  och  därvid
särskilt  kontrollera att regelsystemet  tillämpades
korrekt.
De nya föreskrifterna  och  allmänna  råden (KVVFS
2000:7)     innehåller    i    huvudsak    följande.
Inledningsvis   understryks   vikten   av   en   väl
genomtänkt permissionsplanering och att permissioner
alltid  måste  prövas  efter  lagstiftningens  krav.
Vidare  innehåller  de en uppräkning av faktorer som
bör beaktas vid den riskbedömning  som  skall  göras
inför varje permissionstillfälle. Där anges bl.a. de
förhållanden  under  vilka  den  intagne  kommer att
tillbringa  den eventuella permissionen. Härvid  bör
beaktas risken  för  att vistelsemiljön kan innebära
tillgång till alkohol, droger, vapen och potentiella
eller  identifierade  brottsoffer.   Kontrollen   av
vistelsemiljön  kan  ske  på  olika  sätt, t.ex. kan
polismyndighet  eller  frivård  kontaktas   för  att
efterhöra   om  de  har  någon  information  om  den
tilltänkta  permissionsadressen.  Vid  osäkerhet  om
riskerna  bör   utredningen   kompletteras  med  ett
utlåtande från en i riskvärdering  tränad  psykiater
eller  psykolog. Då ett sådant utlåtande begärs  bör
särskilt den intagnes grad av psykopati efterfrågas.
I  de  allmänna   råden   sägs  också  att  det  vid
prövningen avseende intagen  som  deltagit  i  gäng-
eller  ligabrottslighet  även bör beaktas tidpunkter
för målskamraters utevistelser  i  de fall samtidiga
utevistelser   bedöms  medföra  risk  för   fortsatt
brottslighet.
Bland föreskrifterna  upptas  även bestämmelser om
kvalifikationstid  (1  §).  I  anslutning  till  den
bestämmelsen  upplyses  att minimitiden  inte  utgör
någon utfästelse om permission vid viss tidpunkt. En
intagen  bör  inte  beviljas   normalpermission  vid
minimitid  i  ett  antal  närmare  uppräknade  fall,
exempelvis  om  han  under  tidigare eller  pågående
verkställighet  misskött  permissioner  eller  annan
utevistelse.
Såvitt  gäller särskild permission  framhålls  att
alla förutsebara  aktiviteter bör inplaneras för att
utföras under normalpermission. Som exempel på när i
stället  särskild  permission   får  beviljas  nämns
närvaro vid närståendes begravning och vissa fall av
inställelse vid domstolsförhandling.
I  föreskrifterna  anges vidare att  en  skriftlig
permissionsplan   skall    upprättas    för    varje
permissionstillfälle  (5  §)  och att villkor om att
följa planen skall ställas om det  inte  bedöms vara
obehövligt  (7 §). Även i övrigt ges vissa  allmänna
råd om när villkor  för  permissioner  skall ställas
och   vilka   slags   villkor   som   kan  användas.
Bestämmelser   finns  också  om  uppföljning   efter
permission (11 §)  innebärande  att  utfallet  skall
kontrolleras,  vilket anges kunna ske genom kontroll
av drogfrihet, färdbiljetter, intyg m.m.
Utskottet har  inhämtat att Kriminalvårdsstyrelsen
löpande följer statistiken över permissioner och att
ett    uppföljningsprojekt     avseende    de    nya
föreskrifterna planeras till år 2003.
Av  kriminalvårdens  årsredovisning  för  år  2000
framgår  att antalet permissioner  minskat.  Antalet
normalpermissioner  var  i december 1999 1 883 och i
december 2000 1 230, en minskning  med 35 %. Antalet
särskilda  permissioner sjönk under motsvarande  tid
från 2 168 till 1 273, en minskning med 40 %.
Totalt beviljades  39  040  permissioner  under år
2000.  Under  år  2001  hade  till och med september
månad 22 100 permissioner beviljats, vilket är 8 500
färre än motsvarande period år 2000.
När utskottet under våren 2000 behandlade yrkanden
om en restriktivare hållning i fråga om permissioner
konstaterade utskottet i likhet med motionärerna att
det under år 1999 hade skett flera  allvarliga  fall
av  permissionsmissbruk som gav anledning att strama
upp permissionsbestämmelserna  och deras tillämpning
(bet.  1999/2000:JuU15 s. 8 f). Utskottet  noterade,
som  nämnts   ovan,  att  alla  lokala  chefer  inom
kriminalvården fått i uppdrag att gå igenom samtliga
utevistelser, göra en behovsprövning i varje enskilt
fall, överväga  i  vilken  mån  permissionerna skall
förenas   med   särskilda   villkor  och   förbättra
kontrollen  av  permissionerna.  Vidare  pågick  som
redan nämnts en översyn  av  Kriminalvårdsstyrelsens
föreskrifter och allmänna råd om permissioner.
När utskottet senast behandlade frågan om att göra
permissionsreglerna    mer   strikta    konstaterade
utskottet att föreskrifterna på området stramats upp
och  att det redan då aviserats  en  uppföljning  av
dem. Föreskrifterna  syntes ha fått en ändamålsenlig
utformning. Förutsättningarna  för  att  i framtiden
minska     antalet     fall     av    missbruk    av
permissionssystemet framstod alltså  som  goda.  Det
fanns  inte  skäl  för  riksdagen att initiera några
ytterligare ändringar av permissionsreglerna.
Frågan  om  att  använda  intensivövervakning  vid
permissioner  togs  upp  i  regeringens  proposition
Från  anstalt  till frihet (prop.  2000/01:76).  Där
gjordes  bedömningen  att  det  för  närvarande inte
finns   tillräckliga   skäl  att  införa  en   sådan
möjlighet.  Som  skäl  för  detta  ställningstagande
anfördes  bl.a.  följande.  Intensivövervakning  med
elektronisk  kontroll   innebär  att  kriminalvården
larmas om den övervakade  lämnar  sitt hem under tid
då han har utegångsförbud. Systemet  medger  däremot
inte  någon  möjlighet  till  kontroll av den dömdes
förehavanden   på   tid   som   inte   omfattas   av
utegångsförbudet och utgör således inte något hinder
mot  att  begå  brott. De kontroll- och stödeffekter
som skulle kunna  uppnås  genom  intensivövervakning
torde i de flesta fall kunna uppnås  genom en utökad
användning  av  möjligheten  att ställa villkor  vid
permissioner,      t.ex.      om     vistelseadress,
anmälningsplikt        hos        polis-       eller
kriminalvårdsmyndighet     eller     hembesök     av
kriminalvårdspersonal. Dessutom är den utredning som
måste      föregå      intensivövervakningen     och
installationen    av    det    tekniska     systemet
resurskrävande och torde inte stå i proportion  till
de  vinster som eventuellt skulle kunna uppnås genom
att  använda   sådan   övervakning   i  samband  med
permissioner.
Utskottet  ansåg  i likhet med regeringen  att  de
vinster som skulle kunna  uppnås  genom  att använda
intensivövervakning i samband med permissioner  inte
står i proportion till de resurser som skulle krävas
för ändamålet. Mot den bakgrunden var utskottet inte
berett   att   förorda   en   sådan   ordning  (bet.
2000/01:JuU21 s. 9).
Utskottet  vill  inledningsvis påpeka att  antalet
permissioner minskat radikalt som en följd av de nya
föreskrifterna    på   området.    En    välbehövlig
uppstramning  har således  ägt  rum.  Som  utskottet
tidigare framhållit synes de nya reglerna ha fått en
ändamålsenlig utformning. Något ytterligare behov av
förändringar synes  för  närvarande  inte föreligga.
Utskottet är inte heller berett att göra någon annan
bedömning av frågan om intensivövervakning i samband
med  permissioner än den som utskottet  gav  uttryck
för så sent som i våras.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna
Ju340 och Ju449 i här aktuella delar.

Intensivövervakning


I detta  avsnitt  behandlar  utskottet  några
motioner   som   tar  upp  möjligheterna  att
verkställa        fängelsestraff        genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Nuvarande regelverk  medger att den som dömts
till fängelse i högst tre månader verkställer
straffet  genom sådan övervakning.  Utskottet
håller     fast     vid     sitt     tidigare
ställningstagande  att om tillämpningsområdet
för intensivövervakning utvidgades så att det
även omfattade dem som  dömts till fängelse i
upp till sex månader skulle  förtroendet  för
denna   verkställighetsform  kunna  riskeras.
Utskottet  föreslår  att riksdagen avslår ett
par  motionsyrkanden  med  den  inriktningen.
Jämför reservation 13 (v,  fp). Vidare håller
utskottet   fast   vid   uppfattningen    att
intensivövervakning     skall     vara     en
verkställighetsform,   inte  en  självständig
påföljd.  Det föreslås att  riksdagen  avslår
ett motionsyrkande  med  ett  sådant förslag.
Jämför reservation 14 (fp).

Den som döms till fängelse i högst  tre  månader kan
under  vissa förutsättningar få verkställa  straffet
utanför anstalt och i stället övervakas elektroniskt
med s.k. intensivövervakning.

I motionerna  Ju340  (v) och Ju409 (fp) begärs att
det skall bli möjligt att  verkställa fängelsestraff
på  upp  till sex månader genom  intensivövervakning
med elektronisk  kontroll. I den sistnämnda motionen
hävdas  att sådan övervakning  bör  göras  till  ett
särskilt påföljdsalternativ för domstolarna.
Frågan  om  att  verkställa  straff  upp  till sex
månaders  fängelse  prövades  av utskottet i samband
med   att   den  tidigare  försöksverksamheten   med
intensivövervakning        permanentades       (bet.
1997/98:JuU21  s.  9  f).  Sammanfattningsvis  ansåg
utskottet    att    en   utvidgad   omfattning    av
verkställigheten skulle  kunna  riskera  förtroendet
för denna verkställighetsform.
Även  frågan  om  intensivövervakning bör vara  en
självständig  påföljd  har  behandlats  i  utskottet
tidigare (bet.  1998/99:JuU22  s.  13  f). Utskottet
instämde   då   i   regeringens   överväganden   som
redovisats  i  det nyss nämnda lagstiftningsärendet.
Dessa gick i huvudsak  ut på att intensivövervakning
i  princip  borde  vara  lika   ingripande  som  ett
fängelsestraff, vilket talade emot att övervakningen
blev  en  självständig  påföljd.  Av   betydelse   i
sammanhanget      var      också      bl.a.      att
intensivövervakningen     motiverades    av    såväl
humanitära som samhällsekonomiska skäl. Några sådana
fördelar skulle, enligt vad  utskottet anförde, inte
uppkomma  om inte intensivövervakning  kom  i  fråga
endast i de  fall där domstol först kommit fram till
att påföljden skulle vara fängelse.
Utskottet håller  fast  vid vad utskottet tidigare
uttalat  i  dessa  frågor.  Utskottet  föreslår  att
riksdagen avslår motion Ju340  i här aktuell del och
motion Ju409.

Övrigt


I detta avsnitt behandlar utskottet en motion
som går ut på att kriminalvården  skall kunna
tvinga  utvisningsdömda  att  betala för  sin
hemresa. Utskottet hänvisar till ett tidigare
ställningstagande, och utskottet föreslår att
motionen  avslås. Jämför reservation  15  (m,
kd). Utskottet  tar vidare ställning till ett
motionsyrkande som  tar upp möjligheterna att
låta utvisade avtjäna fängelsestraffet i sitt
hemland. Utskottet hänvisar  bl.a.  till  att
det redan finns vissa möjligheter till detta.
Det   föreslås  att  motionsyrkandet  avslås.
Jämför  reservation  16 (m). Vidare behandlar
utskottet      en     motion     som      rör
ansvarsfördelningen    mellan   polisen   och
kriminalvården  för  dem  som   är  anhållna.
Utskottet   föreslår   att  motionen  avslås.
Slutligen tar utskottet  ställning  till  ett
motionsyrkande  om utvärdering av reglerna om
restriktioner för häktade. Utskottet hänvisar
här till att en sådan utvärdering aviserats i
den  proposition som  föregick  lagändringen.
Utskottet   föreslår   att  yrkandet  avslås.
Jämför reservation 17 (v, fp, mp).

Kostnaden för utvisades hemresor

I      motion      Ju265     (m)     begärs      att
kriminalvårdsanstalterna  skall  ges  befogenhet att
kvarhålla  del  av den ersättning fängelsedömda  som
skall utvisas erhåller under tiden i anstalt. Medlen
skall användas till att bekosta deras hemresa när de
utvisas.

Enligt 9 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529) är en
utlänning som utvisas  skyldig  att betala kostnaden
för  sin  egen  resa  till den ort han  sänds  eller
åläggs att resa genom en myndighets försorg.
Av uppgifter som utskottet  erhöll våren 2000 från
Rikspolisstyrelsen  och  Polismyndigheten  i  Örebro
län, där Kriminalvårdsmyndigheten  Kumla är belägen,
framgår  att  bestämmelsen mycket sällan  tillämpas.
Anledningen till  detta är att den som skall utvisas
som regel antingen  saknar medel eller motsätter sig
att betala för resan.  Eftersom det inte finns någon
särskild ordning för indrivning  i  dessa fall måste
polisen, om den som skall utvisas vägrar att betala,
ansöka om stämning i domstol samt kvarstad  för  att
kunna  utverka  den  utvisades medel. Detta är tids-
och   resurskrävande  och   anses   i   regel   inte
meningsfullt att göra.
Vad gäller  den  ersättning  en  intagen  erhåller
under anstaltsvistelsen gäller enligt 44 § KvaL  att
regeringen,   eller  den  myndighet  som  regeringen
bestämmer,   meddelar    föreskrifter    beträffande
användningen  av  ersättningen.  Regeringen har  med
stöd  av 38 § KvaF delegerat denna  befogenhet  till
Kriminalvårdsstyrelsen.
Kriminalvårdsstyrelsen har reglerat frågor rörande
de intagnas  ersättningar  i KVVFS 2001:5. Av 16 § i
föreskrifterna  följer  att 10  %  av  den  intagnes
ersättning  skall innehållas  för  permissions-  och
frigivningsändamål.  De  innehållna  medlen  skall i
första  hand  användas  till  utgifter i samband med
permission   och   frigivning,   t.ex.   för   resa,
uppehälle, inköp av klädutrustning  eller  liknande.
Enligt  Kriminalvårdsstyrelsen  är  det möjligt  att
använda dessa medel också för den dömdes  hemresa  i
samband  med  utvisning.  Detta förutsätter dock att
den intagne samtycker till det.
För det fall att den intagne  inte frivilligt vill
betala sådant som han är skyldig  att  betala, t.ex.
kostnaden för hemresa, gäller i princip samma regler
som   för   indrivning   av  fordringar  från  andra
människor i samhället. Det  krävs  alltså en dom som
kan  verkställas. För intagna i kriminalvårdsanstalt
gäller    dock   särskilda   regler   i   fråga   om
möjligheterna till utmätning. I 45 § KvaL föreskrivs
sålunda  att  om  en  intagen  uppsåtligen  förstört
egendom som  tillhör  anstalten,  får ersättning för
det tas ut av den ovan nämnda ersättningen. I övrigt
får dock utmätning inte ske i den ersättning som för
den     intagnes     räkning     står    inne    hos
kriminalvårdsmyndighet. En dom som går ut på att den
intagne   skall   betala   något  kan  alltså   bara
verkställas genom utmätning  i annan egendom som den
intagne har.
När utskottet behandlade denna  fråga i februari i
år  (bet.  2000/01:JuU12  s. 14 f) delade  utskottet
motionärernas uppfattning att det är rimligt att den
som dömts till utvisning också betalar för hemresan.
Detta är också - anförde utskottet  -  innebörden av
gällande lagstiftning. För att tvinga en intagen att
betala resan krävs det - konstaterade utskottet - en
reglering motsvarande den som nu gäller  i  fråga om
ersättning  för  uppsåtligen  förstörd  egendom  som
tillhör  anstalten.  Som  skäl  för en sådan ordning
kunde i och för sig anföras att den  typ  av fordran
som motionärerna tar upp har ett så nära samband med
straffverkställigheten att det framstår som  rimligt
att  staten  kan  tvinga  fram  betalning. Utskottet
kunde  emellertid också se skäl som  talar  emot  en
sådan ordning,  och  utskottet  var  inte berett att
förorda en lagändring.
Utskottet  kan  inte se att frågan om  att  tvinga
utvisningsdömda att  betala för sin hemresa kommit i
något annat läge sedan  i  våras. Utskottet föreslår
att riksdagen avslår motion Ju265.

Straffverkställighet utomlands


I  motion Sf279 (m) hävdas att  de  som  dömts  till
fängelse    och    utvisning    bör    få    avtjäna
fängelsestraffet i sitt hemland.

Lagen   (1972:260)  om  internationellt  samarbete
rörande verkställighet  av  brottmålsdom (IVL) - som
bygger  på  de  s.k.  överförande-   och  brottmåls-
domskonventionerna   -   och  lagen  (1963:193)   om
samarbete  med Danmark, Finland,  Island  och  Norge
angående verkställighet av straff m.m. (NVL) innebär
att det redan i dag är möjligt att låta personer som
här  i  riket  dömts  till  fängelse  och  utvisning
verkställa sina straff i hemlandet.
Överförande  av  verkställighet  till  annan  stat
förutsätter,  när  varken  brottmålsdomskonventionen
eller överförandekonventionen  är  tillämpliga,  att
det    föreligger    någon    annan   internationell
överenskommelse. Vidare kan regeringen  enligt  3  §
IVL om det föreligger synnerliga skäl för visst fall
träffa   överenskommelse   med   främmande  stat  om
överförande av straffverkställighet.  Ett exempel på
en   bilateral  överenskommelse  är  det  avtal   om
verkställighet   av  straffrättsliga  påföljder  som
Sverige ingått med Thailand (SÖ 1990:35).
Våren   2000  behandlade   utskottet   regeringens
förslag  om   att   riksdagen  skulle  godkänna  ett
tilläggsprotokoll till överförandekonventionen jämte
vissa lagändringar. Förslagen  innebar bl.a. att den
dömdes  samtycke inte längre krävs  för  överförande
när den dömde  i  samband med domen utvisas på grund
av brottet. I samma  ärende behandlade utskottet ett
motionsyrkande  liknande   det   nu  aktuella  (bet.
1999/2000:JuU13 s. 10 f). Utskottet  framhöll då att
förslagen   i   det  ärendet  gick  i  den  riktning
motionärerna   efterlyste.   Sålunda   framhölls   i
propositionen som  en  allmän  utgångspunkt  att  en
återanpassning torde bli mer effektiv om den dömde i
ett  tidigt  skede  överförs  till  sitt  hemland. I
förhållande   till   stater  som  är  anslutna  till
brottmålsdomskonventionen                      eller
överförandekonventionen    med   tilläggsprotokollet
syntes  motionsönskemålen väsentligen  tillgodosedda
genom propositionens förslag.
Vad gällde  stater som inte är anslutna till någon
av de nämnda konventionerna  utgick  utskottet  -  i
likhet  med  tidigare uttalanden - alltjämt från att
regeringen, utan  något  särskilt riksdagsinitiativ,
undersöker möjligheterna att ingå bilaterala avtal i
den omfattning som är önskvärd.
Utskottet hänvisade till  detta  ställningstagande
när denna fråga senast behandlades i utskottet (bet.
2000/01:JuU12 s. 19 f).
Tilläggsprotokollet  till  överförandekonventionen
har   tillträtts   av  Estland,  Georgien,   Island,
Makedonien och Polen (20 a § förordningen [1977:178]
med vissa bestämmelser  om internationellt samarbete
rörande  verkställighet av  brottmålsdom).  Detsamma
gäller från  och  med  årsskiftet i fråga om Cypern,
Litauen, Ungern och Österrike.
Utskottet vidhåller sin  inställning från i våras.
Utskottet anser alltså att motionsönskemålet  i allt
väsentligt  är  tillgodosett med gällande regelverk,
vartill  kommer  att   utskottet   utgår   från  att
regeringen  undersöker möjligheterna till bilaterala
avtal i den omfattning  som  är  önskvärd. Riksdagen
bör avslå motion Sf279.

Ansvaret för anhållna


I   motion   Ju438   (s)   efterfrågas  en   klarare
ansvarsfördelning mellan kriminalvården  och polisen
när det gäller dem som är anhållna.

I 18 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och  anhållna  m.fl.  anges att det normalt sett  är
Kriminalvårdsstyrelsen som fattar beslut rörande den
som är intagen i en förvaringslokal  som  står under
styrelsens  tillsyn. Någon författningsreglering  av
frågan om vilken  myndighet  -  kriminalvården eller
polisen - som har ansvaret för att det finns lokaler
att förvara anhållna i finns inte.
Frågan  om ansvaret för gripna och  anhållna  togs
upp i en interpellationsdebatt  den  25 januari i år
(snabbprotokoll    2000/01:56).    Justitieministern
hänvisade då till bestämmelserna i lagen  (1976:371)
om  behandlingen  av häktade och anhållna m.fl.  och
anförde  att det kan  råda  viss  oklarhet  när  det
gäller kriminalvårdens ansvar för att tillhandahålla
häktesplatser   för   dessa  grupper.  Polisen  har,
anförde   justitieministern,    koncentrerat    sina
utredningsresurser  till orter där det finns häkten,
vilket  lett  till  att   gripna  och  anhållna  som
tidigare   placerats   i  polisarrester   i   större
omfattning  placerats i häkten  på  utredningsorten.
Detta  var  inget   problem  när  det  var  gott  om
häktesplatser. Men i  dag  kan  det  innebära  vissa
problem  för  kriminalvårdens  planering.  Det kunde
därför finnas skäl att ta upp en diskussion  med  de
berörda myndigheterna i denna fråga.
I  en  interpellationsdebatt  den  30 oktober i år
anförde justitieministern bl.a. att det fram till år
2003  planeras  en ökning av antalet anstaltsplatser
med   omkring  200  och   en   ökning   av   antalet
häktesplatser   med   omkring   30   (snabbprotokoll
2001/02:20).
Utskottet   konstaterar   att   de   problem   som
motionären tar upp hänger samman med den  platsbrist
som  finns  i  häktena  vilket  i  sin tur beror  på
platsbrist  på anstalterna. Vissa åtgärder  planeras
som nyss framgått för att råda bot på dessa problem.
Som   utskottet    nyligen    framhållit    i   sitt
budgetbetänkande  är  det  angeläget att arbetet  på
detta  område  intensifieras (bet.  2001/02:JuU1  s.
91).  I  dagsläget  är  utskottet  inte  berett  att
förorda  några   ytterligare  åtgärder  på  området.
Utskottet  föreslår   att  riksdagen  avslår  motion
Ju438.

Restriktioner för häktade


Den som är häktad kan åläggas  restriktioner  i sina
kontakter  med omvärlden. Det kan t.ex. gälla förbud
mot besök eller  telefonsamtal.  Restriktionerna får
inte  innebära  att  den  häktade  underkastas  mera
omfattande  inskränkningar  i  sin  frihet   än  vad
ändamålet  med  häktningen samt ordning och säkerhet
kräver.

Den  1 januari 1999  trädde  nya  regler  i  kraft
rörande bl.a. prövningen av de restriktioner som kan
åläggas  häktade.  Förändringarna  innebar bl.a. att
den  som  är  häktad  har  rätt  att begära  rättens
prövning    av   åklagarens   beslut   om   enskilda
restriktioner.  Rätten  att  begära domstolsprövning
blev   ett   komplement  till  den  redan   gällande
ordningen att  domstolen i samband med prövningen av
frågan om den misstänkte  skall  häktas också kan ge
ett generellt tillstånd för åklagaren att besluta om
restriktioner. Vidare förtydligades  reglerna så att
det  framgår  att  rätten  skall  pröva  frågan   om
tillstånd till restriktioner vid varje tillfälle som
den skall ta ställning till häktningsfrågan.
I  motion  Ju340 (v) efterfrågas en utvärdering av
de nya reglerna om restriktioner för häktade.
Bakgrunden till  yrkandet  är  bl.a.  kritik  från
Europarådets    kommitté    för    övervakning    av
efterlevnaden  av  den  europeiska konventionen till
förhindrande   av   tortyr   och   omänsklig   eller
förnedrande behandling eller bestraffning.  Kritiken
tar   sikte   på   de   psykiska  påfrestningar  som
restriktioner kan innebära.
I den proposition (prop. 1997/98:104) som föregick
lagändringarna anförde regeringen som sin avsikt att
den även fortsättningsvis  skulle ägna uppmärksamhet
åt frågan om humanisering av  häktesverksamheten och
andra  delar  av  kriminalvården.   Utformningen  av
reglerna om restriktioner för häktade  är,  anfördes
det,  en  viktig del av detta arbete. Som ett led  i
denna  strävan   borde  effekterna  av  de  aktuella
ändringarna utvärderas sedan de tillämpats en tid.
Utskottet anser  i  likhet  med  motionärerna  att
tiden  i  häkte  kan  bli  psykiskt  påfrestande  om
kontakterna  med  omvärlden  är  alltför begränsade.
Restriktioner  får  dock  enligt gällande  regelverk
inte   vara  mer  omfattande  än   nödvändigt.   Den
aviserade  utvärderingen  får utvisa hur regelverket
fungerat. I avvaktan på resultatet  av utvärderingen
bör riksdagen avslå motion Ju340 i denna del.

Reservationer



1. En ny verkställighetslag m.m. (punkt 1)

av  Fredrik  Reinfeldt  (m),  Maud Ekendahl  (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation  1. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/01:Ju266 yrkande 11 och avslår
motionerna  2001/02:Ju235, 2001/02:Ju311  yrkande  5
och 2001/02:Ju354.

Ställningstagande

Vi anser att  regeringen  snarast skall ta initiativ
till en utredning med uppdrag att lämna förslag till
en  helt ny lagstiftning. Då  det  finns  ett  stort
pedagogiskt    värde    med    att   förse   en   ny
straffverkställighetslagstiftning  med  ett namn som
överensstämmer  med lagstiftningens syfte,  nämligen
att  ange  de  regler   som   skall  gälla  för  hur
fängelsestraff skall verkställas,  bör den nya lagen
benämnas fängelselagen.

Regeringen  bör  ges  i uppdrag att snarast  vidta
åtgärder med anledning av vad vi nu har anfört.
Vi ställer oss alltså bakom  motion  Ju266 i denna
del.  Övriga här aktuella motioner bör däremot  inte
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

2. En ny verkställighetslag m.m. (punkt 1)

av Gunnel Wallin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som  anförs  i  reservation  2.  Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju311 yrkande  5 och avslår
motionerna  2001/02:Ju235, 2001/02:Ju266 yrkande  11
och 2001/02:Ju354.

Ställningstagande

Jag  delar  majoritetens   uppfattning  i  fråga  om
behovet av en översyn av reglerna  i  KvaL.  För min
del  vill  jag framhålla att de nya reglerna på  ett
klarare sätt  än vad som är fallet med dagens regler
måste  ge uttryck  för  att  den  som  följer  olika
program   under   verkställighetstiden  kan  påräkna
fördelar i olika avseenden.  På motsvarande sätt bör
misskötsamhet innebära att förmåner  tas  bort eller
minskas. Dessa frågor är enligt min mening  av sådan
vikt  att  de bör lagregleras. Regeringen bör ges  i
uppdrag att  beakta  det anförda vid utarbetandet av
direktiven till den aviserade utredningen.

Det anförda innebär  att  jag  ställer  mig  bakom
motion  Ju311  i  denna  del.  Övriga  här  aktuella
motioner   bör  inte  föranleda  någon  åtgärd  från
riksdagens sida.

3. Behandlingen av vålds- och sexualbrottsdömda
(punkt 2)

av Fredrik  Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Maud Ekendahl  (m),  Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe
Johnsson (m), Gunnel Wallin  (c)  och Anita Sidén
(m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation  3. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju307 och avslår motionerna
2001/02:Ju252 och 2001/02:Ju448 yrkande 4.

Ställningstagande

Det är som majoriteten anfört mycket viktigt att män
som  har  begått sexualbrott får adekvat  behandling
för  att  undvika   att  de  återfaller  i  likartad
brottslighet. En möjlighet  är  att  använda  sig av
farmakologisk   behandling   i   syfte   att  minska
sexualdriften.   I   dag   kan   dessa  brottslingar
frivilligt genomgå sådan behandling.  Kriminalvården
har dock inte någon möjlighet att ensam  besluta  om
behandling  utan  den  bestäms och utförs inom ramen
för hälso- och sjukvården  oavsett om den medicinska
behandlingen   påbörjats   i  frihet   eller   under
verkställigheten.   Enligt   vår   uppfattning   bör
medicinsk  behandling  i  kombination   med   terapi
användas mer frekvent inom kriminalvården.

Härutöver  bör  enligt  vår mening även de utsatta
barnens  ställning uppmärksammas  särskilt.  Det  är
viktigt att  vidta  alla  tänkbara  åtgärder för att
återskapa  bl.a.  det  förtroende som skadats  genom
brottet.  Härigenom är det  enligt  vår  uppfattning
möjligt att  förebygga  att de utsatta barnen själva
framgent begår brott av det slag de utsatts för.
De frågor som vi nu valt att lyfta fram inbegriper
flera  svåra  överväganden.  Regeringen  bör  ges  i
uppdrag att utreda  dem och återkomma till riksdagen
med ett lagförslag. Detta innebär att vi ställer oss
bakom  motion Ju307. Övriga  här  aktuella  motioner
behöver  inte föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.

4. Frigivningsförberedelser (punkt 3)

av Ingemar  Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd),
Gunnel Wallin (c) och Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs i reservation  4.  Därmed  bifaller
riksdagen motionerna  2001/02:Ju311  yrkande  7  och
2001/02:Ju424   yrkande  4  samt  avslår  motionerna
2001/02:Ju340 yrkande 7 och 2001/02:Bo246 yrkande 4.

Ställningstagande

Enligt  vår  mening   har  kriminalvården  betydande
svårigheter att leva upp  till  de krav som ställs i
bl.a.   KvaF   på   att   det  skall  upprättas   en
behandlingsplan.

Eftersom det fanns problem  på  detta område redan
innan  de  nuvarande föreskrifterna trädde  i  kraft
anser vi att  det  inte  är  rimligt  att nu invänta
BRÅ:s utvärdering av de nya reglerna. I  stället bör
regeringen ges i uppdrag att vidta åtgärder  när det
gäller efterlevnaden av bestämmelserna i KvaF.
Vi  ställer oss alltså bakom motionerna Ju311  och
Ju424 i  här  aktuella  delar.  Övriga  här aktuella
motioner  bör  inte  föranleda  någon  åtgärd   från
riksdagens sida.

5. Frigivningsförberedelser (punkt 3)

av Yvonne Oscarsson (v) och Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som  anförs  i  reservation  5.  Därmed bifaller
riksdagen  motionerna  2001/02:Ju340 yrkande  7  och
2001/02:Bo246  yrkande  4   samt  avslår  motionerna
2001/02:Ju311 yrkande 7 och 2001/02:Ju424 yrkande 4.

Ställningstagande

För att möjliggöra en återanpassning  till samhället
är det av stor vikt att de intagna ges möjlighet att
förbättra sin utbildning. Många intagna saknar i dag
grundläggande kunskaper. Baskunskaper som  att kunna
läsa  och skriva är nödvändiga för att klara  sig  i
samhället.  Studiemöjligheterna på anstalterna måste
därför     förbättras.     Regeringen     bör     ge
Kriminalvårdsstyrelsen  i  uppdrag  att  beakta  det
anförda  vid  styrelsens  arbete  med  att reformera
klientutbildningen.

Det är också viktigt att den frigivne har tillgång
till  en bostad. Här krävs det en bättre  samordning
mellan   kommunerna   och  kriminalvården.  Det  bör
ankomma på regeringen att  vidta  åtgärder  för  att
åstadkomma detta.
Vi  ställer  oss alltså bakom motionerna Ju340 och
Bo246 i dessa delar.  Övriga  här  aktuella motioner
bör inte föranleda någon åtgärd.

6. Övriga frågor om verkställighetsinnehållet
(punkt 4)

av  Ingemar  Vänerlöv  (kd) och Ragnwi  Marcelind
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation 6. Därmed  bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju424  yrkandena  2  och  3
samt  avslår  motionerna 2001/02:Ju296 yrkande 1 och
2001/02:Ju311 yrkande 6.

Ställningstagande

En    av    de   grundläggande    uppgifterna    för
kriminalvården   är   att  förhindra  att  de  dömda
återfaller i brott. Samtidigt  är  det  viktigt  att
statens  medel  används  effektivt.  Det  är mot den
bakgrunden av betydande vikt att det finns kunskaper
om  vilka  metoder  som fungerar. För att åstadkomma
detta krävs att kriminalvården utvecklar sin förmåga
att mäta resultaten av verksamheten. Här finns också
ett behov av satsning  på  forskning. Regeringen bör
ges i uppdrag att ålägga Kriminalvårdsstyrelsen  att
ta  fram  nya  metoder  för  att  mäta resultatet av
verksamheten. Behovet av forskning  bör  beaktas  av
regeringen i det fortsatta budgetarbetet.

Vi  ställer  oss alltså bakom motion Ju424 i dessa
delar. Motionerna  Ju296  och  Ju311  i här aktuella
delar   bör   inte   föranleda   någon  åtgärd  från
riksdagens sida.

7. Övriga frågor om verkställighetsinnehållet
(punkt 4)

av Gunnel Wallin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation 7. Därmed  bifaller
riksdagen  motion  2001/01:  Ju311  yrkande  6  samt
avslår  motionerna  2001/02:Ju296   yrkande   1  och
2001/02:Ju424 yrkandena 2 och 3.

Ställningstagande

De  som  dömts  för  brott  som  har  sin bakgrund i
spelberoende     har    en    särskild    form    av
missbruksproblematik   som   också  kräver  särskild
behandling. Jag anser att denna  fråga  är  av sådan
vikt att regeringen bör ge Kriminalvårdsstyrelsen  i
uppdrag  att  ta  fram ett särskilt program för just
dessa intagna.

Jag ställer mig alltså  bakom motion Ju311 i denna
del. Motionerna Ju296 och Ju424 i här aktuella delar
bör  inte  föranleda  någon åtgärd  från  riksdagens
sida.

8. Kvinnor inom kriminalvården (punkt 5)

av Yvonne Oscarsson  (v),  Gunnel  Wallin (c) och
Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt  5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation  8. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju340 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi    anser    att    kvinnornas    situation   inom
kriminalvården behöver uppmärksammas  mer än vad som
är fallet i dag.

Inom häktesverksamheten behövs kunskap om kvinnors
särskilda situation och beredskap för att tillgodose
kvinnors    behov.   Här   krävs   bl.a.   särskilda
sjukvårdsresurser.
Inom frivården  måste  de  insatser  som vidtagits
utvecklas.   Detta   är  särskilt  viktigt  eftersom
kvinnor  i  högre  utsträckning  än  män  döms  till
frivårdspåföljder.
När   det   slutligen    gäller   verksamheten   i
anstalterna måste kriminalvården  ta sitt ansvar för
att jämställdheten mellan kvinnor och  män ökar. Det
är  inte acceptabelt att kvinnor i stor utsträckning
erbjuds arbete enbart i tvätteriverksamheten.
Regeringen bör ges i uppdrag att vidta åtgärder  i
enlighet  med  vad  vi  nu  anfört  med anledning av
motion Ju340.

9. Påföljden för psykiskt störda lagöverträdare
(punkt 6)

av  Fredrik  Reinfeldt  (m),  Maud Ekendahl  (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 6 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation  9. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju311 yrkande 8,
2001/02:Ju367  yrkande  1  och  2001/02:Ju373   samt
avslår  motionerna  2001/02:Ju345, 2001/02:Ju349 och
2001/02:Ju419.

Ställningstagande

Många av de farligaste  brottslingarna  finns  bland
dem  som  överlämnas till rättspsykiatrisk vård. Vid
farlighetsbedömningar       och       beslut      om
utskrivningsprövning    grundas    bedömningen     i
realiteten   på   mer   eller  mindre  kvalificerade
gissningar. Även efter långvarig  kännedom  kan  det
vara  nästan omöjligt för en läkare att bedöma om en
psykiskt   störd   person  kommer  att  återfalla  i
brottslighet eller inte.

Mot denna bakgrund  anser  vi  att  domstolarna  i
stället   för   att   överlämna   den   dömde   till
rättspsykiatrisk    vård   skall   döma   till   ett
tidsbestämt  straff.  Därefter   skall   den  dömdes
vårdbehov  utredas.  Den  som behöver vård skall  då
erbjudas det. Om patientens  vårdbehov  upphör innan
strafftiden har gått ut skall han avtjäna resterande
strafftid i vanligt fängelse.
Det är i och för sig positivt att en kommitté  har
tillsatts  för  att  bereda dessa frågor. Enligt vår
mening är det dock angeläget  att  redan  nu lösa de
problem  som  föreligger  beträffande påföljden  för
psykiskt  störda  lagöverträdare.   Regeringen   bör
därför  skynda på utredningens förslag i dessa delar
och snarast  återkomma  till  riksdagen  med förslag
till lagändringar i enlighet med vad vi har  anfört.
Vi  ställer  oss  alltså  bakom  motion  Ju373  samt
motionerna Ju311 och Ju367 i dessa delar. Övriga här
aktuella  motioner  bör  inte föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida.

10. Långtidsdömda (punkt 7)

av Yvonne Oscarsson (v) och Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i reservation 10. Därmed  bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju340 yrkandena 8 och 9.

Ställningstagande

Inom gruppen av långtidsdömda  varierar  både kraven
på   säkerhet   och   behovet  av  stöd.  Samhällets
skyddsbehov kan därför  enligt  vår mening för vissa
av de långtidsdömda tillgodoses med betydligt mindre
rigorösa säkerhetsarrangemang än  vad  som är fallet
beträffande  andra långtidsdömda. Detta bör  beaktas
vid placeringen  av dömda. Särskilt de som dömts för
första gången bör  kunna komma i fråga för placering
på  anstalt  med mindre  stränga  krav  i  fråga  om
säkerhet.

Ett annat sätt  att  underlätta situationen för de
långtidsdömda   skulle  kunna   vara   att   inrätta
särskilda mottagningsenheter  för dem som dömts till
långa straff. På en sådan avdelning skulle den dömde
kunna   vistas   de   första   åren   av   straffet.
Verksamheten på en sådan avdelning skulle  gå  ut på
att  bearbeta  bl.a.  den uppgivenhet och förvirring
som ett långt straff kan medföra.
Regeringen  bör ges i  uppdrag  att  utreda  dessa
frågor. Vi ställer  oss  alltså bakom motion Ju340 i
här aktuella delar.

11. Permissioner (punkt 8)

av Fredrik Reinfeldt (m),  Ingemar Vänerlöv (kd),
Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind  (kd),  Jeppe
Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som  anförs  i  reservation  11. Därmed bifaller
riksdagen  motion 2001/02:Ju449 yrkandena  7  och  9
samt avslår motion 2001/02:Ju340 yrkande 11.

Ställningstagande

Den praktiska tillämpningen av permissionsreglerna i
KvaL har inte alls fungerat. Det är därför i och för
sig       positivt        att        kriminalvårdens
tillämpningsföreskrifter på området reviderats.  Med
tanke  på att det fortfarande är samma grundläggande
regler i  fråga  om  permissioner  som gäller i KvaL
känner   vi   emellertid   en   viss  tvekan   inför
möjligheterna  att med tillämpningsföreskrifter  som
verktyg åstadkomma  en  stramare hantering. Vi anser
därför  att  dessa  bestämmelser  måste  ändras.  En
utgångspunkt för en sådan  förändring  bör  vara att
det  vid beslut om permission måste ske en avvägning
mellan  den  intagnes  intresse av att få permission
och  medborgarnas  berättigade  krav  på  skydd  och
säkerhet.  Vid  denna   avvägning  bör  allmänhetens
skyddsintresse ges en större  tyngd  än  vad  som är
fallet   i   dag,  särskilt  när  det  är  fråga  om
återfallsbrottslingar.  Den  intagnes  intresse  bör
bedömas  utifrån  en  individuellt bestämd vårdplan.
Härigenom    ökar    förutsättningarna    för    att
permissionen  används  till  något  som  långsiktigt
bidrar   till   den   dömdes   återanpassning   till
samhället.

Härutöver är det viktigt att kontrollen av dem som
beviljas permission är effektiv.  I det sammanhanget
vill vi påpeka att de utvärderingar  som  har gjorts
av verkställighet i form av intensivövervakning  med
elektronisk  kontroll  har  visat på ett övervägande
positivt  resultat.  Vi  anser att  de  erfarenheter
kriminalvården erhållit skulle kunna användas även i
andra  sammanhang.  Så  skulle   t.ex.   elektronisk
övervakning    kunna    införas    som    en   extra
säkerhetsåtgärd  vid permissioner och frigångar.  En
försöksverksamhet bör inledas.
Regeringen bör låta  utreda  de frågor vi nu tagit
upp  och återkomma till riksdagen  med  erforderliga
lagförslag. Vi ställer oss alltså bakom motion Ju449
i dessa delar. Motion Ju340 bör inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.

12. Permissioner (punkt 8)

av Yvonne Oscarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som  anförs  i  reservation  12. Därmed bifaller
riksdagen  motion  2001/02:Ju340  yrkande   11  samt
avslår motion 2001/02:Ju449 yrkandena 7 och 9.

Ställningstagande

En  intagen  som  dömts till utvisning beviljas  som
regel inte permission eftersom risken anses stor att
han   avviker.   Mot   detta    intresse    av   att
fängelsestraff  verkställs  måste vägas det intresse
som de utvisningsdömda har av att kunna upprätthålla
en kontakt med familjen under  den  tid som återstår
av  vistelsen  i  Sverige.  Ett sätt att  tillgodose
kraven på säkerhet skulle då  kunna  vara att ställa
som villkor att den dömde övervakas med  elektronisk
kontroll  på  samma  sätt  som  dömda  i dag kan  få
verkställa  fängelsestraff.  Regeringen  bör  ges  i
uppdrag  att  utreda frågan. Jag ställer mig  alltså
bakom motion Ju340  i  denna  del.  Motion Ju449 bör
däremot inte föranleda någon åtgärd från  riksdagens
sida.


13. Tillämpningsområdet för intensivövervakning
(punkt 9)

av Yvonne Oscarsson (v) och Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt  9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation 13. Därmed bifaller
riksdagen  motionerna 2001/02:Ju340  yrkande  5  och
2001/02:Ju409 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi  anser  att   fördelarna   med   denna   form  av
verkställighet   är   betydande  samtidigt  som  den
försöksverksamhet  som  föregick  permanentandet  år
1998 visade på att det hela har fungerat väl.

De argument emot en utvidgning som anförts kan man
visserligen inte helt bortse från. Emellertid kommer
denna form av verkställighet  bara  i  fråga för dem
som själva vill ha den. Redan detta innebär att bara
sådana dömda som själva vill försöka göra  något  åt
sin livssituation kommer i fråga. Härtill kommer att
intensivövervakningen  ställer  stora  krav  på  den
dömde.
Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med ett
lagförslag  som  innebär att fängelsestraff upp till
sex månader kan verkställas med intensivövervakning.
Vi ställer oss alltså  bakom  motionerna Ju340 och
Ju409 i här aktuella delar.

14. Intensivövervakning som självständig
påföljd (punkt 10)

av Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under  punkt  10
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs  i  reservation  14.  Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju409 yrkande 1.

Ställningstagande

Det  är domstolen som har de bästa förutsättningarna
att ta  ställning  till vilken slags påföljd som bör
dömas ut. Det kan därför  vara  naturligt  att  låta
intensivövervakningen   utgöra   ett   självständigt
påföljdsalternativ.

En   förändring   som  den  jag  nu  förordar   är
naturligtvis  förknippad  med  en  del  svårigheter,
bl.a.  i fråga om  hur  intensivövervakningen  skall
förhålla  sig  till  andra  påföljder när det gäller
påföljdernas inbördes stränghet. Regeringen bör låta
utreda frågan och om det är påkallat  återkomma till
riksdagen med ett lagförslag. Jag ställer mig alltså
bakom motion Ju409 i denna del.

15. Kostnaden för utvisades hemresor (punkt 11)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv  (kd),
Maud  Ekendahl  (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe
Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som anförs i reservation  15.  Därmed  bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju265.

Ställningstagande

Vi anser att det är stötande att kriminalvården inte
har befogenhet att utan den intagnes samtycke betala
ut kvarhållna  medel  för  att täcka kostnaderna för
hans hemresa. Detta innebär  också  att  den  dömdes
skyldighet att betala, som följer av stadgandet  i 9
kap. 1 § utlänningslagen, inte kan upprätthållas. En
sådan    möjlighet    bör    därför    införas   för
kriminalvården.

Regeringen bör ges i uppdrag att snarast återkomma
till  riksdagen  med  ett lagförslag som tillgodoser
vad vi nu har anfört.

16. Straffverkställighet utomlands (punkt 12)

av  Fredrik Reinfeldt  (m),  Maud  Ekendahl  (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som  anförs  i  reservation  16. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Sf279 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi anser att belastningen på de svenska  anstalterna
bör  minskas i största möjliga mån. Därför  bör  det
eftersträvas  att  så  många  som möjligt av dem som
döms  till  utvisning också verkställer  straffet  i
sitt hemland.  Arbetet  med  att  träffa  bilaterala
överenskommelser bör därför intensifieras.  Det  bör
ankomma på regeringen att vidta åtgärder.


17. Restriktioner för häktade (punkt 14)

av  Yvonne Oscarsson (v), Kia Andreasson (mp) och
Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som  anförs  i  reservation  17. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju340 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi noterar att det vidtagits en del åtgärder under
senare år för att humanisera häktesverksamheten  för
att  tillgodose  den  kritik som riktats mot Sverige
från Europarådet. Det är  emellertid svårt att få en
samlad bild av de åtgärder  som  vidtagits. Eftersom
det är angeläget att Sverige som en  rättsstat  inte
ådrar  sig ytterligare kritik i ämnet bör en översyn
snarast göras i syfte att säkerställa att de svenska
reglerna  lever  upp  till  de  krav  som  följer av
Sveriges konventionsåtaganden. Regeringen bör därför
ges i uppdrag att snarast tillsätta en utredning för
att  utvärdera  de  senaste  förändringarna avseende
restriktioner för häktade.
Särskilda yttranden



1. Den framtida kriminalvården

av  Fredrik  Reinfeldt  (m), Maud  Ekendahl  (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Vi anser att det kan finnas  skäl  att  överväga  en
förändrad  inriktning  när  det  gäller  den svenska
kriminalvården.   Privata  inslag  skulle  på  vissa
områden kunna innebära  förbättringar. Här tänker vi
bl.a.   på  arbetsdriften.  Företag   skulle   kunna
erbjudas   att  sköta  en  del  av  arbetsdriften  i
anstalterna.  Det  kan  också  finnas  skäl  att  gå
ytterligare  ett  steg i denna riktning och helt och
hållet låta företag  driva anstalter på entreprenad.
Eftersom          en          utredning          där
kriminalvårdslagstiftningen  och   verksamheten   nu
aviserats  har  vi  dock valt att inte reservera oss
till förmån för motionerna Ju235 och Ju354.


2. Behandling av män som dömts för våld mot
kvinnor

av  Fredrik Reinfeldt  (m),  Maud  Ekendahl  (m),
Jeppe  Johnsson  (m), Gunnel Wallin (c) och Anita
Sidén (m).

Det är av största vikt  att  män  som dömts för våld
mot  kvinnor ges en sådan behandling  som  minimerar
risken för återfall. Vi nödgas emellertid konstatera
att detta  i  praktiken  är  en resursfråga. Om våra
budgetalternativ  hade  vunnit  riksdagens  gillande
hade  förutsättningarna  för att på  ett  kraftfullt
sätt  förstärka  kriminalvårdens   möjligheter   att
bearbeta  denna  form  av brottslighet varit bättre.
Mot denna bakgrund har vi  valt  att  inte reservera
oss till förmån för motionerna Ju252 och Ju448.

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna
motionstiden


2001/02:Ju235 av Björn Leivik (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i   motionen   anförs   om  nya  metoder  inom
kriminalvården.

2001/02:Ju252 av Rigmor Stenmark och Birgitta
Carlsson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i   motionen   anförs  om  alternativa   eller
kompletterande straffbestämmelser  för män som begår
våld mot kvinnor.

2001/02:Ju265 av Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson
(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i motionen om kvarhållande  av  medel
som täcker kostnaderna för den avvisades hemresa.

2001/02:Ju266 av Bo Lundgren m.fl. (m):

11.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag till en ny verkställighetslag i enlighet med
vad som anförs i motionen.

2001/02:Ju296 av Kjell Eldensjö (kd):

1.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om straffavtjäning  med
påverkansprogram för rattfyllerister.

2001/02:Ju307 av Anne-Katrine Dunker och Berit
Adolfsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vikten av att behandla både
offret och förbrytaren när det gäller pedofilbrott.

2001/02:Ju311 av Gunnel Wallin m.fl. (c):

5.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en  översyn  av  ett
nytt  bonussystem där de intagna blir belönade om de
följer sitt behandlingsprogram.

6. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad i motionen anförs om att intagna som  är
spelmissbrukare     skall    få    en    meningsfull
rehabilitering.

7. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om en individanpassad
utveckling av kriminalvårdens programverksamhet.

8. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad i motionen anförs om att patienten skall
sättas i centrum och att en kontaktperson bör stödja
patienten  under  hela  behandlingsperioden  när det
gäller de som är intagna på rättspsykiatrisk vård.

2001/02:Ju340 av Alice Åström m.fl. (v):

1.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  att kvinnors situation inom  kriminalvårdens
olika delar  särskilt skall uppmärksammas i enlighet
med vad i motionen anförs.

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  att  en  uppföljning  och  utvärdering av de
förändringar som gjorts inom häktesverksamheten  för
att  förhindra  brott mot de mänskliga rättigheterna
skall genomföras.

5. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening     att     den     alternativa     påföljden
intensivövervakning  med  elektronisk fotboja  skall
utvidgas till att kunna utdömas  för straff upp till
sex månader.

7.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening att särskilda  åtgärder  skall vidtas för att
förbättra möjligheten till studier inom anstalter.

8.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  att  de  långtidsdömdas  situation  särskilt
skall uppmärksammas  i  enlighet  med vad i motionen
anförs.

9.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening att verksamheten  med  mottagningsenheter för
långtidsdömda  skall utredas i enlighet  med  vad  i
motionen anförs.

11. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  att  möjligheten för utvisningsdömda att  få
permission med s.k. fotboja snarast skall utredas.

2001/02:Ju345 av Lena Ek och Margareta Andersson
(c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen  anförs om att betalningsansvaret för
sluten psykisk vård överförs till staten.

2001/02:Ju349 av Hans Hoff (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs  om  statistik  och ansvar vad
gäller  patienter  som  återfaller i våldshandlingar
kort  tid  efter  utskrivning   från   LRV,  lag  om
rättspsykiatrisk vård.

2001/02:Ju354 av Göran Lindblad (m):

1.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om privata fängelser.

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om en försöksverksamhet
med två till tre privatiserade anstalter.

3.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  en   utredning
avseende kriminalvårdens inriktning.

2001/02:Ju367 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

1.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening behovet av en ny inriktning  av  förhållandet
mellan rättspsykiatrin och rättssystemet  enligt vad
som anförs i motionen.

2001/02:Ju373 av Urban Ahlin och Monica Green (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att införa en minimitid för
personer dömda till rättspsykiatrisk vård.

2001/02:Ju409 av Ulf Nilsson (fp):

1.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening vad i motionen anförs om att låta tingsrätten
utdöma fotboja som ett självständigt straff.

2.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om möjligheten att
bevilja  fotboja  vid fängelsestraff  upp  till  sex
månader.

2001/02:Ju419 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp):

Riksdagen begär att  regeringen  lägger fram förslag
till ändring i lagen om rättspsykiatrisk vård enligt
vad i motionen anförs.

2001/02:Ju424 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om att kriminalvården
bör  utveckla och förstärka sin analyskapacitet  och
utveckla   mätmetoder   som  kan  användas  för  att
beskriva olika resultat som  uppnås med behandlings-
och vårdarbetet.

3.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om att kriminalvården
måste utveckla  och  stimulera  forskningsarbete som
kan  belysa  sambanden  mellan kriminalvård  och  de
frigivnas återfall i brottslighet.

4. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att  vården på
anstalt inriktas på att den dömde skall få hjälp att
komma    till    rätta    med   sitt   problematiska
levnadsmönster.

2001/02:Ju438 av Ann-Kristine Johansson och Marina
Pettersson (s):

Riksdagen    begär   att   regeringen    ser    över
ansvarsfrågan för anhållna.

2001/02:Ju448 av Viviann Gerdin (c):

4. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad i motionen anförs om att mer fokus sätts
på gärningsmannen.

2001/02:Ju449 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

7. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening    vad   i   motionen   anförs   om   strikta
permissionsregler.

9. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad i motionen anförs om intensivövervakning
i samband med permissioner och frigångar.

2001/02:Sf279 av Ola Karlsson och Ingvar Eriksson
(m):

1. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att  utländska
medborgare som begått brott i Sverige skall  utvisas
för att avtjäna sina straff i hemlandet.

2001/02:Bo246 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

4.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening  det  i  motionen  anförs  om  samarbete  och
samordning mellan kriminalvården och kommunerna.