Kriminalvårdsfrågor (Betänkande 1989/90:JuU9 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande
1989/90:JuU9

Kriminalvårdsfrågor

1989/90

JuU9

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden i
olika kriminalvårdsfrågor från den allmänna motionstiden i år. Frågorna
gäller bl.a. utvärdering av kriminalvårdsreformen, särbehandling av
vissa långtidsdömda och stramare permissionsbestämmelser.

Med anledning av en motion förordar utskottet en ordning med
lekmannainsyn på häktena. Övriga motionsyrkanden avstyrks. Flera
reservationer har fogats till betänkandet.

Motioner

1988/89:Ju501 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

I. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en genomgripande utvärdering av 1974 års
kriminal vårdsreform inom ramen för en parlamentarisk utredning,

8. att riksdagen beslutar om sådan ändring i tillämpliga lagar att
förutsättningarna ökar att särbehandla intagna dömda till fängelse i
lägst två år,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om krav på skötsamhet vid permissioner,

II. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en förstärkning av psykiatrin inom
kriminalvården.

1988/89:Ju504 av Bertil Danielsson och Ewy Möller (båda m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen sägs om ökad yrkesutbildning för interner på fängelserna.

1988/89:Ju506 av Barbro Evermo Palmerlund m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utvärdering av olika slags placeringar utom anstalt
enligt 34 § lagen om kriminalvård i anstalt.

1988/89:Ju511 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
införande av medborgarvittnen vid häkten och en försöksverksamhet
vid Kronobergshäktet i Stockholm.

1 Riksdagen 1989190. 7 sami. Nr 9

1988/89:Ju513 av Hans Göran Franck och Bengt Silfverstrand (båda s)
vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förslag bör framläggas om avkortning av
strafftiden för vissa fångar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utvärdering av permissionsreglerna vid fångvårdsanstalterna.

1988/89:Ju701 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär utredning med syfte att förkorta häktningstiderna på
sätt som i motionen angivits.

1988/89:Ju805 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om särbehandling av intagna i kriminalvårdsanstalt,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om permissioner till intagna i kriminalvårdsanstalt,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om bevakning av fängelsedömda,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om rehabilitering av dömda brottslingar.

1988/89:Ju808 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om vårdplatser på behandlingshem och i familjehem
i verkställighetens slutskede,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om insatser för gruppen extremt brottsaktiva.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet flera motioner som väcktes
under den allmänna motionstiden i år och som har anknytning till
kriminalvården.

En genomgripande reform av kriminalvården och dess organisation
beslutades åren 1973 och 1974 (prop. 1973:1, bil. 4 s. 76—164, bet.
JuU 15, rskr. 152 och prop. 1974:20, bet. JuU 2, rskr. 99). Kriminalvårdslagstiftningen
vilar i allt väsentligt på de principer som lades till
grund för denna reform. Dessa principer går ut på att, så långt det är
möjligt med hänsyn till kravet på samhällsskydd och differentiering,
främja de intagnas samhällsanpassning och motverka de skadliga följderna
av fängelsestraffet.

1989/90: JuU9

Utvärdering av kriminalvårdsreformen
Motion

I motion Ju501 (yrkande 1) begärs att en parlamentarisk utredning
tillsätts med uppgift att utvärdera 1974 års kriminalvårdsreform. Enligt
motionärerna är tiden nu mogen för en utvärdering av denna reform.
Utredningen bör överväga dels om de hittillsvarande målen för kriminalvården
och medlen härför fortfarande bör gälla, dels huruvida
närhetsprincipen, dvs. regeln att intagna skall placeras på anstalt nära
hemorten, skall ha samma styrande effekt vid placeringen som i dag.
Vidare bör utredningen överväga möjligheterna att i större utsträckning
differentiera klientelet med hänsyn framför allt till missbrukssituationen.

Bakgrund

Under förra riksmötet uttalade utskottet i samband med motionsönskemål
om vilka principer som skall ligga till grund för kriminalvården
att det inte kunde komma i fråga att frångå de principer som lades fast
år 1973, och vilka bl.a. går ut på att den intagnes anpassning i
samhället skall främjas. Tvärtom fanns det enligt utskottets uppfattning
skäl att understryka att grunderna för den kommande kriminalvårdspolitiken
ligger fast (JuU 1987/88:43, rskr. 361).

I samband med en interpellationsdebatt i kammaren (se snabbprotokoll
1988/89:51, s. 2 ff) har justitieministern i januari 1989 under
hänvisning till den översyn av kriminalvårdens innehåll och verksamhetsformer
som pågår inom regeringskansliet ej sett det som angeläget
att tillsätta en parlamentarisk kommission för att se över kriminalvårdsreformen.

Den översyn justitieministern hänvisar till är ett led i det arbete som
är ett resultat av justitiedepartementets verksamhetsplanering. Översynen
bedrivs av en arbetsgrupp inom regeringskansliet i samarbete med
kriminalvårdsstyrelsen. I en första etapp avser översynen krimalvården
i anstalt. Inom ramen för denna görs bl.a. en analys av de försöksverksamheter
som pågår. Seminarium har hållits bl.a. rörande insatserna
för narkotikamissbrukare i anstalt och insatser för män dömda för
kvinnomisshandel och sexualbrott. Vidare har ett seminarium hållits
om behovet av psykiatrisk sjukvård för intagna på kriminalvårdsanstalterna.

Översynen, som i ett första skede koncentrerats till verkställigheten i
anstalt med särskild uppmärksamhet på narkotikasituationen, har bl.a.
resulterat i ett uppdrag till kriminalvårdsstyrelsen beträffande lokala
handlingsplaner vid kriminaivårdsanstalterna. Uppdraget går ut på att
kriminalvårdsstyrelsen inom ramen för den verksamhetsplanering som
styrelsen bedriver inför 1990 och 1991 års anslagsframställning skall ta
initiativ så att samtliga kriminalvårdsanstalter upprättar och genomför
handlingsplaner för verksamhetens innehåll enligt vissa av regeringen
uppdragna riktlinjer. Enligt riktlinjerna bör en utgångspunkt vara att
verksamheten utformas så att vård- och tillsynspersonalen kan ges mer

1* Riksdagen 1989/90. 7 sami. Nr 9

1989/90:JuU9

meningsfulla arbetsuppgifter och större ansvar för arbetet med de
intagna. Strävan bör, enligt riktlinjerna, vara att varje anstalt utformar
mål och metoder anpassade till anstaltens särskilda förutsättningar
såsom klientel, byggnadstekniska förutsättningar, säkerhetskrav, utbud
av olika aktiviteter på orten och andra lokala förutsättningar. På
anstalter med en hög andel narkotikamissbrukare bör inriktningen
vara att lokala handlingsplaner mot narkotika upprättas och genomförs.
I ett första skede bör de slutna lokalanstaiterna i storstadsregionerna
prioriteras. Samverkansformerna mellan anstalten och socialtjänstens
narkomanvård bör ägnas särskild uppmärksamhet när handlingsplanerna
utarbetas.

Utskottets överväganden

Som utskottet anförde år 1988 kan det inte komma i fråga att överge
1973 års grundläggande principer för kriminalvården. Ambitionen
måste alltjämt vara att så långt det är möjligt underlätta de dömdas
anpassning i samhället. Denna grundtanke är en förutsättning för en
human och meningsfull kriminalvård, vilket det också, som påpekas i
motionen, rått politisk enighet om under lång tid. Att behålla dessa
principer innebär emellertid inte att man samtidigt skulle vara avskuren
från möjligheterna att förbättra innehållet i verkställigheten. Tvärtom
är det, som justitieministern anför i årets budgetproposition (prop.
1988/89:100, bil. 4, s. 34), angeläget att det fortlöpande sker en utveckling
av behandlingsmetoderna och arbetsformerna i övrigt inom kriminalvården.
Detta sker bl.a. genom försöksverksamheter av olika slag.
Erfarenheterna av sådan försöksverksamhet tyder på att det kan vara
möjligt att nå bättre resultat med utvecklade eller nya metoder. Den
översyn av kriminalvårdens verksamhetsformer och innehåll som nu
pågår inom regeringskansliet är, enligt utskottets uppfattning, mot
denna bakgrund mycket värdefull. Översynsarbetet utgör också en
garanti för att kriminalvården, som enligt utskottets uppfattning alltjämt
skall vila på 1973 års principer, samtidigt svarar mot dagens krav.
Detta har bl.a. kommit till uttryck i uppdraget till kriminalvårdsstyrelsen
om utarbetandet av lokala handlingsplaner. Mot bakgrund av det
anförda finns det enligt utskottets mening ingen anledning för riksdagen
att initiera tillsättandet av en parlamentarisk utredning med uppgift
att se över kriminalvårdslagen. Utskottet avstyrker således bifall till
motion Ju501 i här behandlad del.

Särbehandling av vissa långtidsdömda m.m.

Motioner

I ett flertal motioner tas upp frågan om särbehandling av vissa långtidsdömda.
I motionerna Ju501 (yrkande 8), Ju805 (yrkande 10) och
Ju808 (yrkande 32) begärs en regeländring som innebär att bestämmelsen
i 7 § tredje stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
(KvaL) ändras så att särbehandling kan ske av intagen i kriminalvårdsanstalt
som dömts till fängelse i lägst två år oavsett brottslighetens

1989/90: Ju U9

karaktär. Enligt motionärerna har en person som har erhållit ett så
långt fängelsestraff normalt sett gjort sig skyldig till mycket svår
brottslighet, och allmänhetens skyddsintresse bör här sättas i första
rummet. I motion Ju513 (yrkande 1) begärs ett tillkännagivande om
att förslag om regler bör framläggas om avkortning av anstaltstiden för
en intagen, som till följd av särbehandling, utvisning och andra jämförbara
omständigheter har haft särskild nackdel och påfrestning av
fängelsetiden. Motionärerna hänvisar till dansk rätt där man infört en
generell regel om tidigare frigivning för utländska medborgare med
beslut om utvisning.

Bakgrund

Bestämmelser om hur kriminalvården i anstalt skall anordnas finns i
KvaL. Lagen skiljer mellan riksanstalter och lokalanstalter. Riksanstalt
och lokalanstalt, liksom även avdelning av anstalt, kan vara antingen
öppen eller sluten. Dessutom finns s.k. specialavdelningar, dvs. slutna
avdelningar med särskild övervakning och begränsad gemensamhet
mellan de intagna. Principerna för placeringen av de dömda anges i 6,
7, 8 och 20 a §§ KvaL. Vid val mellan riks- och lokalanstalt är
huvudregeln att den som undergår fängelse i högst ett år placeras i
lokalanstalt och den som undergår fängelse för längre tid placeras i
riksanstalt. Personer som från början placeras i riksanstalt skall emellertid
kunna föras över till lokalanstalt när det behövs för en ändamålsenlig
förberedelse av frigivningen.

Vid valet mellan öppen och sluten anstalt gäller som huvudregel att
en intagen skall placeras i öppen anstalt, om inte annan placering är
påkallad med hänsyn till rymningsfara eller av andra säkerhetsskäl
eller av behandlingsskäl.

För vissa intagna som dömts till längre fängelsestraff finns emellertid
en särskild regel i 7 § tredje stycket KvaL. Den bestämmelsen, som fatt
sin nuvarande lydelse genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli
1988 (prop. 1987/88:130, bet. JuU 43, rskr. 361), innebär att en intagen
som undergår fängelse i lägst fyra år eller dömts till fängelse i lägst två
år för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling som avser narkotika
eller för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till brott
som nu angetts skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till
arten av hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt
benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig
karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats. Sådan placering
skall jämlikt 6 § fjärde stycket KvaL ske i sluten riksanstalt och därvid
företrädesvis i sådan anstalt eller avdelning av anstalt som är särskilt
lämpad att tillgodose kraven på hög säkerhet.

För en intagen som avses i den aktuella bestämmelsen gäller också
särskilda begränsningar i fråga om permissioner och andra former av
vistelse utanför anstalt (11 § andra stycket, 14 § tredje stycket, 32 §
tredje stycket och 34 § tredje stycket KvaL).

Prövning av om placering i sluten anstalt skall ske med stöd av 7 §
tredje stycket KvaL skall ske så snart verkställighet påbörjas eller

1989/90: JuU9

annars så snart det finns anledning till det. Ett beslut om sådan
placering skall omprövas när det finns anledning till det, dock alltid
inom sex månader från föregående prövning.

I samband med att 7 § tredje stycket KvaL fick sin nuvarande
lydelse behandlade utskottet flera motioner med krav på att möjligheten
till särbehandling enligt bestämmelsen skulle ta sikte på samtliga
intagna som undergick Sngelse i lägst två år oavsett brottslighetens
karaktär (JuU 1987/88:43, s. 11).

Utskottet, som avstyrkte bifall till motionerna, underströk det viktiga
i att kunna motverka narkotikakriminaliteten och förekomsten av
narkotika på anstalterna. Mot bakgrund härav borde enligt utskottets
uppfattning kravet på Sngelse i lägst två år för särbehandling av grova
narkotikabrottslingar, vilket även gällt tidigare, behållas. När det sedan
gällde frågan om utvidgning av bestämmelsen till att omfatta även brott
av annat slag instämde utskottet i departementschefens uttalande att
gränsen borde sättas högre. Möjligheterna till särbehandling i fråga om
placering i och vistelse utom anstalt borde nämligen koncentreras till
särskilt allvarlig brottslighet och till fall där behovet erfarenhetsmässigt
är störst. Gränsen på fängelse i lägst fyra år var, mot bakgrund av
förekomsten av långtidsdömda i anstalterna och vilka strafftider och
vilka brott de dömts för, enligt utskottets uppfattning väl awägd.
Emellertid uttalade utskottet att ett önskemål på sikt bör vara att det
införs en så enhetlig reglering som möjligt såvitt gäller samtliga långtidsdömda.
Utskottet hänvisade här till att justitieministern också förutskickat
att den nuvarande avgränsningen självfallet får omprövas
om de överväganden som pågår inom justitiedepartementet med anledning
av fängelsestraffkommitténs förslag om bl.a. villkorlig frigivning
och ändrade straffekalor ger anledning till det.

Till grund för den nyss nämnda lagändringen beträffande 7 § tredje
stycket KvaL låg en utredning som redovisats i promemorian (Ds Ju
1987:17) Långtidsdömda inom kriminalvården — Vissa verkställighetsfrågor.
I promemorian (s. 150 ff) diskuteras frågan om tidigareläggning
av tidpunkten för villkorlig frigivning för vissa långtidsdömda utländska
medborgare som på grund av utvisning inte fått tillstånd till
utevistelser i samma utsträckning som andra intagna. Utredningen
konstaterar att främst icke nordiska medborgare kan — med hänsyn
till främlingskap, isolering, språkskillnader, olika religiös och kulturell
bakgrund — finna sin straffverkställighet betydligt strängare än vad
gäller svenska långtidsdömda. Utredningen redovisar att det inom
kriminalvården har ägnats stor uppmärksamhet åt dessa problem.
Således placeras t.ex. sådana intagna i en anstalt, som ger dem möjlighet
att tala sitt eget språk med intagna. Till grund för det löpande
anstaltsarbetet finns särskilda anvisningar, som utfärdats av kriminalvårdsstyrelsen
år 1978. Tankegångarna i anvisningarna ligger fortfarande
till grund för behandlingsarbetet, även om de formellt upphört att
gälla den 1 juli 1986. Anvisningarna innehåller regler i en rad skilda
avseenden, bl.a. i fråga om tolkservice, översättning, undervisning,
fritidsverksamhet, biblioteksverksamhet, kontaktverksamhet och andlig
vård. Vidare fanns en arbetsgrupp med företrädare för statens invand -

1989/90: JuU9

rarverk och kriminalvårdsstyrelsen som fortlöpande skall arbeta för att
finna former för att underlätta verkställigheten för utländska intagna.
Utredningen ansåg att frågan om en eventuell tidigare villkorlig frigivning
för en utländsk intagen borde övervägas i samband med beredningen
av fängelsestraffkommitténs betänkande (SOU 1986:13—15)
Påföljder för brott, vari föreslås ändrade regler för villkorlig frigivning.
Utredningen ställde sig dock tveksam till tanken att införa en särregel
om villkorlig frigivning av utländska intagna efter danskt mönster, som
medger utländsk intagen, som skall förvisas, villkorlig frigivning då sju
tolftedelar av straffet verkställts (normalt sker villkorlig frigivning efter
två tredjedelar av strafftiden). Utredningen hänvisade här till bestämmelser
i utlänningslagen enligt vilka domstolen vid bestämmandet av
påföljd skall beakta det men den dömde åsamkas genom beslutet om
utvisning (numera 29 kap. 5 § fjärde punkten brottsbalken). Motsvarande
bestämmelse saknades enligt utredningen i dansk rätt. Sammanfattningsvis
ansåg utredningen att någon särregel om villkorlig frigivning
för utländska medborgare inte borde införas.

Vid remissbehandlingen av promemorian föreslog ombudsmannen
mot etnisk diskriminering att det borde öppnas en möjlighet i lagen att
efter en individuell prövning avkorta anstaitstiden för en utlänning,
som till följd av beslut om utvisning och eventuellt andra omständigheter,
som sammanhänger med att han inte är svensk, kan antas ha
haft särskild nackdel av fängelsetiden. Liknande synpunkter framfördes
av statens invandrarverk. Bl.a. kriminalvårdsstyrelsen ansåg att några
sådana regler inte borde införas.

I propositionen (1987/88:130, s. 17) anförde departementschefen att
frågan om tidigareläggning av villkorlig frigivning för utländska medborgare
borde tas upp till behandling i samband med behandlingen av
fängelsestraffkommitténs förslag angående institutet villkorlig frigivning.

Utskottet behandlade under riksmötet 1984/85 (JuU 1984/85:36, s. 7
ff) en motion vari efterlystes ansträngningar för att lindra situationen
för intagna utländska medborgare som samtidigt dömts till utvisning.
Motionärerna framhöll särskilt att dessa intagna i regel inte får permissioner
och därför sällan kan träffa anhöriga och vidare påtalades bl.a.
deras svårigheter att få kontakter inom anstalterna.

Inledningsvis noterade utskottet att de aktuella problemen koncentreras
till ett trots allt relativt begränsat antal utländska medborgare,
med hemvist utomlands, som dömts till långa frihetsstraff för ofta
mycket grov brottslighet. Efter en redogörelse för de ansträngningar
som görs inom kriminalvården för att lindra dessa intagnas svårigheter
pekade utskottet på möjligheterna till straffverkställighet i den dömdes
hemland. Härvidlag underströk utskottet sina tidigare uttalanden om
värdet från humanitär synpunkt av att en i Sverige dömd utlänning får
möjlighet att avtjäna straffet i sitt hemland. Utskottet hänvisade till
konventionen om överförande av dömda personer (prop. 1983/84:197,
bet. JuU 1984/85:1, rskr. 8).

Utskottet anförde sammanfattningsvis att det är av största vikt att de
svåra problem som motionärerna aktualiserat i fortsättningen liksom

1989/90:JuU9

hittills beaktas inom kriminalvården såväl i det löpande arbetet som
mera långsiktigt, t.ex. i budget- och utvecklingsarbetet. Uppkommande
frågor skulle givetvis lösas i en anda av humanitet och generositet, och
regelsystemet måste ges en nyanserad tillämpning där principen om
hänsyn till samhällsskyddet alltid måste vägas mot principen om
likabehandling och mot humanitetens krav. Några skäl för riksdagen
att vidta åtgärder i saken fanns emellertid inte.

Utskottets överväganden

Såvitt gäller önskemålen i motionerna Ju501 (yrkande 8), Ju805 (yrkande
10) och Ju808 (yrkande 32) om en utvidgning av bestämmelsen
i 7 § tredje stycket KvaL till att omfatta samtliga intagna som dömts
till fängelse i lägst två år oavsett brottslighetens karaktär vill utskottet,
som tidigare, uttala att gränsen vid annan brottslighet än grov narkotikabrottslighet
här bör sättas högre. Möjligheterna till särbehandling i
fråga om placering i och vistelse utom anstalt bör nämligen, som
utskottet anförde år 1988, koncentreras till särskilt allvarlig brottslighet
och till fell där behovet erfarenhetsmässigt är störst. Behovet av att
skärpa verkställighetsreglerna måste alltid vägas mot intresset av att
upprätthålla de principer som präglar svensk kriminalvård och som
går ut på att, så långt det är möjligt med hänsyn till kravet på
samhällsskydd och differentiering, främja de intagnas samhällsanpassning
och motverka de skadliga följderna av fängelsestraffet. Vid en
avvägning mellan de motstående intressen som sålunda föreligger anser
utskottet, som tidigare, att gränsen fängelse i lägst fyra år i dessa
sammanhang är väl avvägd. Utskottet vill emellertid upprepa att ett
önskemål på sikt bör vara att det införs en så enhetlig reglering som
möjligt när det gäller samtliga långtidsdömda. Den nuvarande avgränsningen
bör omprövas om de överväganden som pågår inom justitiedepartementet
med anledning av fängelsestraffkommitténs förslag om
bl.a. villkorlig frigivning och ändrade straffekalor ger anledning till
det. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
Ju501, Ju805 och Ju808 i nu berörda delar.

När det sedan gäller yrkandet i motion Ju513 (yrkande 1) om
avkortning av strafftiden efter individuell prövning för en sådan intagen
som till följd av särbehandling, utvisning och andra jämförbara
omständigheter har haft särskild nackdel och påfrestning av fängelsetiden
vill utskottet hänvisa till departementschefens uttalande år 1988
(prop. 1987/88:130 s. 17). Där sägs att det kan finnas anledning att
återkomma till frågan om tidigareläggning av tidpunkten för villkorlig
frigivning för utländska medborgare i anslutning till behandlingen av
fängelsestraffkommitténs förslag angående institutet villkorlig frigivning.
Detta arbete pågår för närvarande i justitiedepartementet. Någon
anledning för riksdagen att nu ta ställning i frågan finns därför inte.
Utskottet vill emellertid, liksom tidigare, understryka att det är av
största vikt att de problem beträffande utländska intagna som aktualiseras
i motionen i fortsättningen liksom hittills beaktas inom kriminalvården
både i det löpande arbetet och mera långsiktigt, t.ex. i budget -

1989/90: JuU9

och utvecklingsarbetet. Arbetet bör bedrivas i en anda av humanitet
och generositet. Som utskottet anförde år 1985 (JuU 1984/85:36, s. 7 ff)
måste regelsystemet ges en nyanserad tillämpning där principen om
hänsyn till samhällsskyddet alltid måste vägas mot principen om
likabehandling och mot humanitetens krav. Utskottet avstyrker bifall
till motion Ju513 i nu behandlad del.

Permissioner

Motioner

I flera motioner tas upp frågor om permissioner inom kriminalvården.
I motion Ju501 (yrkande 9) begärs ett tillkännagivande om att beslut
om permissioner skall vara beroende av dels hur de intagna skött
tidigare permissioner, dels hur de uppför sig under anstaltstiden.
Exempelvis bör, enligt motionärerna, den som påträffas med att missbruka
narkotika under anstaltstiden inte beviljas permission förrän
efter en prövotid som bestäms i varje enskilt fall. I motion Ju805
(yrkande 11) hemställs att reglerna om permissioner stramas upp dels
så att obevakade permissioner starkt begränsas för intagna som återfaller
i brott, dels att permissioner för intagna som begått allvarliga
våldsbrott och narkotikabrott endast undantagsvis beviljas. I motion
Ju513 (yrkande 2) begärs en utvärdering av permissionsreglerna eftersom
vissa rapporter, enligt motionärerna, tyder på att såväl permissionsreglerna
som även tillämpningen av dem är alltför stränga.

Bakgrund

En intagen kan beviljas olika typer av permissioner. Enligt 32 § KvaL
kan den intagne fa tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid, s.k.
korttidspermission. Korttidspermission förekommer i två former med
olika syften, nämligen som s.k. regelbunden permission (32 § första
stycket) och som s.k. särskild permission (32 § andra stycket). Institutet
regelbunden permission innebär att permissioner normalt beviljas
med någon eller några månaders mellanrum så snart en intagen har
beviljats sin första permission av sådant slag. Syftet med regelbundna
permissioner är att underlätta den intagnes anpassning i samhället. För
särskild permission skall finnas någon annan anledning än att rent
allmänt underlätta anpassningen i samhället. Utöver korttidspermission
finns möjligheter till frigivningspermission enligt 33 § KvaL. Den
bestämmelsen avser dock endast intagna som enligt 26 kap. 7 § brottsbalken
(BrB) skall friges först sedan två tredjedelar av strafftiden har
avtjänats. En intagen kan också beviljas frigångspermission (jfr 11 §
KvaL).

I kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen
av lagen om kriminalvård i anstalt finns föreskrifter om efter vilken
tid vissa intagna bör erhålla korttidspermission. Således föreskrivs i
12 § andra stycket bl.a. att intagen som dömts till fängelse i lägst två år
endast om det finns särskilda skäl bör beviljas regelbunden korttidspermission
innan han avtjänat sex månader av straffet.

1989/90:JuU9

Kriminalvårdsstyrelsen har i maj i år utfärdat nya tillämpningsföreskrifter
och allmänna råd i fråga om permissioner (se KVVFS 1989:1
och ARK 1989:1). Föreskrifterna gäller från den 1 juni 1989. Av
föreskrifterna framgår bl.a. att regelbunden permission skall föregås av
en individuellt bestämd kvalifikationstid. Normalt får regelbunden
permission således beviljas först sedan en fjärdedel av den sammanlagda
strafftiden avtjänats (normaltid). Föreligger förhöjd risk för återfall i
brott eller annat missbruk skall kvalifikationstiden förlängas utöver
normaltiden till den längre tid som bedöms nödvändig. I kvalifikationstid
skall inräknas häktningstid i direkt anslutning till den aktuella
verkställigheten. Viss tid måste dock alltid verkställas i anstalt före
permission. För intagna i öppen anstalt, som avtjänar fängelse understigande
två år, får kvalifikationstiden sättas lägre än normaltiden, dock
lägst en månad om strafftiden är högst ett år och två månader om
strafftiden överstiger ett år. Intagen som avtjänar fängelse i lägst två år
eller är placerad i sluten anstalt får, om särskilda skäl föreligger i det
enskilda fallet, beviljas regelbunden permission före den för honom
gällande normaltiden. Tidigareläggningen får omfatta högst tre månader.
Som regel får dock en intagen som avtjänar fängelse i lägst två år
inte beviljas regelbunden permission förrän sex månader av straffet
avtjänats.

För intagna som avtjänar fängelse i mer än åtta år gäller en
normaltid av två år och intagen som avtjänar fångelse på livstid får
beviljas regelbunden permission tidigast efter två år och sex månader
av verkställigheten.

Av föreskrifterna framgår också under vilka förutsättningar en intagen
kan beviljas särskild korttidspermission. Sådan permission kan
beviljas dels för i föreskrifterna särskilt angivna ändamål, dels i form
av lokalanstaltspermission, besökspermission, transportpermission, träningspermission
och lufthålspermission. En förutsättning för att den
intagne skall erhålla särskild permission är att ändamålet med permissionen
inte kan tillgodoses i samband med regelbunden permission.

För korttidspermission skall ställas de villkor som bedöms nödvändiga
för att motverka missbruk. Om det föreligger en uttalad risk för
att en intagen kan komma att avvika under permission, men trots det
bör beviljas särskild permission, skall permissionen vara bevakad. I
kriminalvårdsstyrelsens allmänna råd anges att permission som beviljas
intagen innan han medgivits regelbunden permission skall vara bevakad
i normalfallet.

Vid misskötsamhet bestående av nya brott, rymning eller rymningsförsök
får regelbunden permission beviljas den intagne tidigast fyra
månader efter misskötsamheten om han är intagen i lokalanstalt eller
öppen riksanstalt och tidigast efter sex månader om han är intagen i
sluten riksanstalt. Vid annan misskötsamhet i form av permissionsmissbruk,
narkotikapåverkan m.m. får intagen beviljas permission
tidigast två månader efter misskötsamheten om han är intagen i
lokalanstalt eller öppen riksanstalt och tidigast efter fyra månader om

1989/90:JuU9

han är intagen i sluten riksanstalt. Kvalifikationstiden skall dock
bestämmas efter en individuell prövning i det enskilda fallet varvid
ovanstående tider inte får underskridas.

Intagna som hänförs till den grupp intagna som omfattas av 7 §
tredje stycket KvaL får inte beviljas regelbunden permission men kan,
om det föreligger synnerliga skäl, beviljas bevakad särskild korttidspermission.
En utländsk medborgare som inte har någon annan anknytning
till Sverige än att han dömts för brott här kan som regel inte
beviljas regelbunden permission.

Enligt vad utskottet inhämtat finns för närvarande inte några planer
på en utvärdering av de nyligen upprättade föreskrifterna om permissioner
inom kriminalvården, däremot görs en uppföljning av hur de
nya bestämmelserna tillämpas.

Utskottets överväganden

I anslutning till önskemålen i motion Ju501 om krav på skötsamhet
innan permission beviljas och önskemålen i motion Ju805 om stramare
permissionsregler vill utskottet hänvisa till kriminalvårdsstyrelsens
föreskrifter och allmänna råd i dessa frågor. Där föreskrivs nämligen,
som framgått av utskottets ovan gjorda redovisning, att vid bedömningen
av om den intagne över huvud taget skall komma i fråga för
regelbunden permission skall beaktas utfallet av tidigare och pågående
verkställighet i olika avseenden, t.ex. när det gäller vistelser utom
anstalt, befattning med narkotika eller andra droger och brottslighetens
karaktär.

Anstaltsföreskrifterna innehåller också, som ovan redovisats, bestämmelser
om kvalifikationstider för beviljandet av ny permission efter
misskötsamhet som inte är ringa. Denna kvalifikationstid skall bestämmas
efter en individuell prövning i det enskilda fallet med tanke
främst på risken för fortsatt misskötsamhet, vilket ligger i linje med de
önskemål som framförs i motion Ju501.

I sammanhanget vill utskottet, med anledning av önskemålen i
motion Ju805 om att återfallsbrottslingar och intagna som begått
allvarliga våldsbrott och narkotikabrott endast undantagsvis beviljas
annat än bevakade permissioner, erinra om att intagna som särbehandlas
enligt 7 § tredje stycket KvaL endast kan erhålla bevakade särskilda
permissioner, och då endast om synnerliga skäl därtill föreligger.

Enligt utskottets uppfattning tillgodoser kriminalvårdsstyrelsens nya
föreskrifter om permission i stort sett de önskemål som framförs i
motionerna Ju501 och Ju805. Syftet med de nya bestämmelserna är
också att uppnå ett system som är enkelt att tillämpa och där intresset
av enhetlighet, fasthet och konsekvens tillgodoses. Enligt utskottets
uppfattning finns därför inte anledning för riksdagen att göra några
sådana uttalanden som eftersträvas i motionerna. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion Ju501 och Ju805 i nu behandlade delar.

Med anledning av önskemålet i motion Ju513 om en utvärdering av
permissionsbestämmelserna har utskottet inhämtat att en uppföljning
av hur de nya bestämmelserna tillämpas successivt sker. Som utskottet

1989/90:JuU9

1** Riksdagen 1989/90. 7sami. Nr 9

tidigare uttalat är permission en viktig del i arbetet med att främja de
intagnas återanpassning till samhället. Utskottet ser det därför som
angeläget att den aviserade uppföljningen sker och utgår från att den
kan bidra till att bestämmelserna inte tillämpas på ett sätt som motverkar
detta syfte. Någon särskild utvärdering av bestämmelserna är enligt
utskottets uppfattning inte nödvändig. Utskottet avstyrker därför bifall
till motion 513 i nu berörd del.

Bevakning i anstalt
Motion

I motion Ju805 (yrkande 13) begärs ett tillkännagivande om att bevakningen
av de intagna måste förbättras. Enligt motionärerna är det
oacceptabelt från såväl principiella som samhällsekonomiska utgångspunkter
att intagna kan awika från anstalterna.

Bakgrund

Utskottet behandlade förra året en liknande motion. Utskottet ansåg i
likhet med motionärerna att bevakningen inom kriminalvården måste
ha som utgångspunkt att rymningar från anstalterna förhindras. Samtidigt
borde, enligt utskottets uppfattning, beaktas att frågorna om
anordnandet av bevakningen både personellt och tekniskt kontinuerligt
uppmärksammas och att här hela tiden sker en anpassning efter
utvecklingen. Utskottet betonade vikten av detta arbete men ansåg att
något uttalande från riksdagens sida i frågan inte var nödvändigt.
Utskottet avstyrkte därför bifall till motionen (JuU 1987/88:43, rskr.
361).

Som utskottet redogjorde för förra året skiljer sig bevakningen av de
intagna från anstalt till anstalt beroende på byggnadssätt m.m. Generellt
kan sägas att bevakningsnivån är högst vid slutna riksanstalter och
lägst vid öppna lokalanstalter. Bevakningen genom personal kompletteras
av teknisk bevakning i olika hänseenden.

Under budgetåret 1988/89 uppgick antalet rymningar till 1 167
vilket var 40 fler än budgetåret dessförinnan. Av det totala antalet
rymningar ägde 647 rum från anstalterna, och resten skedde från
transporter m.m. samt från olika vistelser utom anstalt. Av de 647
rymningarna från anstalterna ägde 211 rum från slutna anstalter.
Sedan slutet av 1970-talet har antalet rymningar minskat.

1 september 1988 tillsatte kriminalvårdsstyrelsen en arbetsgrupp med
uppgift att göra en översyn av säkerhetsfrågor på tyngre anstalter och
häkten. Arbetsgruppens översynsarbete har redovisats i en slutrapport.
Översyn av säkerhetsfrågor på tyngre anstalter och häkten.

Översynen genomfördes under perioden oktober 1988 till mars 1989
och omfattade den övervägande delen av de slutna riksanstalterna,
lokalanstalterna Härlanda och Västerås samt häktet i Göteborg. Gruppen
har bl.a. granskat anstalternas förutsättningar och byggnadsmässiga
förhållanden, ytterområden och omgivningar, behov och funktion av

1989/90: JuU9

teknisk utrustning, personalutnyttjande, visitationsverksamhet, överlämnanderutiner,
nattbevakning samt intagnas rörelsefrihet inom och
utom anstalt.

För varje anstalt har sammanställts en översynsrapport. I slutrapporten
presenteras ett förslag till klassificering av kriminalvårdsanstalterna
som skall tjäna syftet att vara vägledande dels vid resursallokering, dels
vid differentiering av de intagna. Klassificeringsinstrumentet indelar
rikets anstalter i fyra säkerhetsgrader, där grad 1 är lika med högsta
säkerhetsnivå och grad IV i princip inrymmer de öppna anstalterna.

Arbetsgruppen har i de 17 olika översynsrapporterna formulerat ett
antal förslag till förbättringar. I slutrapporten har bl.a. konstaterats att
skyddet mot fritagningar på vissa anstalter med hög säkerhetsgrad inte
är fullgott på grund av brister i de tekniska bevakningssystemen, att
besöksrutinerna på flera håll måste förbättras, att kontrollen över
verktyg och material i anstalternas verkstäder måste förbättras och att
både lås och larmanordningar på flera anstalter måste förbättras eller
bytas ut.

I anslagsframställningen för budgetåret 1990/91 har kriminalvårdsstyrelsen
angett att de högst prioriterade insatserna för att höja säkerhetsskyddet
vid anstalterna bör göras på riksanstalterna Kumla, Norrköping,
Roxtuna, Tidaholm, Kalmar, Malmö och Norrtälje. För ändamålet
yrkas sammanlagt 16 milj. kr. I anslagsframställningen anges att
den totala kostnaden för säkerhetsinsatser över en femårsperiod vid de
berörda enheterna uppskattas till ca 110 milj. kr.

I ett frågesvar i kammaren den 17 oktober 1989 (se riksdagens
snabbprotokoll 1989/90:11 s. 53 ff) har justitieministern slagit fast att
det är en viktig uppgift för kriminalvården att förhindra rymningar
från anstalterna. Hon redovisar bl.a. att åtskilliga av de åtgärder för att
höja säkerheten vid anstalterna som togs upp i den ovannämnda
säkerhetsrapporten redan har genomförts, medan andra övervägs hos
kriminalvårdsstyrelsen eller i regeringskansliet. Vidare anförde justitieministern
att regeringen inte nu tänker vidta några ytterligare åtgärder
vid sidan av det arbete som redan pågår.

Utskottets överväganden

I likhet med vad justitieministern anfört anser utskottet att det är en
viktig uppgift för kriminalvården att förhindra rymningar från anstalterna.
Som framgått ovan har också extra stora insatser skett under
senare tid från kriminalvårdsstyrelsens sida för att höja säkerheten vid
dessa. Förbättringar har redan vidtagits i enlighet med de förslag som
den aktuella arbetsgruppen inom styrelsen lagt fram och finansieringen
av de högst prioriterade förslagen i fråga om bättre bevakning är för
närvarande föremål för regeringens ställningstagande. Som utskottet
konstaterade förra året uppmärksammas frågorna om anordnandet av
bevakningen vid anstalterna kontinuerligt samtidigt som här hela tiden
sker en anpassning efter utvecklingen. Utskottet vill inskärpa betydel -

1989/90:JuU9

sen av att detta arbete fortsätter. Mot bakgrund av det anförda ser
utskottet inte någon anledning för riksdagen att nu uttala sig i frågan.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion Ju805 i berört hänseende.

Yrkesutbildning i anstalt m.m.

Motioner

I motion Ju504 begärs ett tillkännagivande om ökade möjligheter till
yrkesinriktade studier i anstalt. Enligt motionärerna skulle detta bidra
till att de intagna efter frigivning lättare kan anpassa sig till ett liv i
frihet varvid återfallsrisken blir mindre och samhällets kostnader för
kriminalvården minskar. I motion Ju805 (yrkande 14) begärs ett
tillkännagivande om rehabilitering av dömda brottslingar. Enligt motionärerna
har många av dem som intas i anstalt psykiska och medicinska
problem. Den intagnes möjligheter att klara sig i samhället efter
frigivningen skulle förbättras genom yrkesutbildning eller social träning.
Samhället måste för att minska risken för återfall i brott ta ett
större ansvar för de dömdas rehabilitering i samhället.

Bakgrund

Möjlighet till studier för intagna inom kriminalvården med varierande
utbildningsinnehåll finns numera vid flertalet anstalter. Utbildningen
är såväl teoretisk som yrkesinriktad. Den teoretiska utbildningen sker
främst i form av grundutbildning för vuxna. Vid några anstalter kan
man bedriva studier på gymnasienivå och även i viss utsträckning få
handledning för högskolestudier och andra specialkurser (jfr
1988/89:JuU17 s. 4). De intagna erbjuds också möjligheter till social
färdighetsträning i anstalt.

Ansvaret för yrkesutbildningen inom kriminalvården åvilar arbetsmarknadsverket
och skolöverstyrelsen. Maskiner, verktyg, undervisningsmateriel
och lärare tillhandahålls av närmaste center för arbetsmarknadsutbildning.
Yrkesutbildningen i arbetsmarknadsverkets regi
avser verkstadsmekanik, plåt- och svetsutbildning, träindustri samt eloch
teleteknik. Via den kommunala vuxenutbildningen finns yrkesutbildning
inom verkstadsteknik och skogsindustri. De yrkesinriktade
studiernas inriktning och omfattning varierar mellan anstalterna.
Längre yrkesutbildning finns numera vid fem anstalter. På flera lokalanstalter
finns tillgång till bl.a. integrerade träindustri- och skogsutbildningar.
Utöver dessa möjligheter finns kortare yrkesinriktade utbildningar
som anordnas i kommunala vuxenskolan och AMU:s regi. För
den som kan beviljas frigång finns möjlighet att delta i utbildning och
undervisning utanför anstalt. För närvarande utgör andelen yrkesstuderande
ca 15 % av dem som studerar inom kriminalvården; ca 65 %
deltar i utbildning motsvarande grundskolan.

Utskottet har tidigare vid behandlingen av motioner i fråga om
förbättrade möjligheter till utbildning inom anstalt framhållit att det är

1989/90:JuU9

kriminalvårdens strävan att de intagna skall ha tillgång till samma
urval av undervisning som andra i samhället (jfr JuU 1979/80:34 s. 12
foch 1988/89:JuU17 s. 4).

Utskottet har också i olika sammanhang framhållit dels att en aktiv
frivårdsorganisation med goda möjligheter till stöd- och hjälpinsatser
är av största vikt för ett framgångsrikt brottsförebyggande och rehabiliterande
arbete, dels att detta förutsätter ett nära samarbete mellan
kriminalvården och andra samhällsorgan, främst socialtjänsten (jfr JuU
1987/88:31 s. 10 ff).

Kriminalvårdsstyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret
1990/91 framhållit att frivården måste få bättre förutsättningar för att
hjälpa sina klienter och har därför begärt att regeringen tillsätter en
utredning med uppdrag att föreslå åtgärder för en effektiv samordning
av bl.a. socialtjänst, psykiatri, missbruksbehandling och kriminalvård.
Syftet är att åstadkomma en klarare ansvarsfördelning när det gäller
olika rehabiliteringsinsatser.

I sammanhanget kan nämnas att en samarbetskonferens mellan
kriminalvården och arbetsmarknadsverket inom kort skall hållas i
syfte att förbättra samarbetet mellan dessa myndigheter. För närvarande
gäller att kriminalvården inom varje län har en kontaktman utsedd
på arbetsförmedlingen med uppgift att tillhandagå kriminalvårdens
klienter med tjänster.

Utskottets överväganden

Som utskottet i tidigare sammanhang framhållit är det kriminalvårdens
strävan att de intagna skall ha tillgång till samma urval av undervisning
som andra i samhället, och enligt utskottets mening utgör yrkesutbildning
en viktig del i det rehabiliterande arbetet med de intagna.
Möjligheter till både yrkesutbildning och social färdighetsträning i
anstalt finns också, som framgår av utskottets redovisning ovan. Andelen
intagna som genomgår yrkesutbildning är dock i förhållande till
dem som genomgår teoretisk utbildning litet. Detta kan ha olika
orsaker. Som justitieministern framhåller i årets budgetproposition
(prop. 1988/89:100, bil. 4, s. 33) är kriminalvårdens klienter till stor
del socialt och i de flesta andra avseenden starkt missgynnade personer.
För att lyckas med de åtgärder som vidtas för att främja de
dömdas anpassning krävs medverkan från andra samhällsorgan för att
ge de dömda en rimlig social plattform. Enligt den s.k. normaliseringsprincipen
har nämligen kriminalvårdens klienter samma principiella
rätt som andra medborgare till den service och omsorg som samhället
tillhandahåller. 1 likhet med justitieministern anser utskottet att det är
en viktig uppgift för kriminalvården att se till att denna princip
upprätthålls. Det är därför enligt utskottets uppfattning angeläget att
kriminalvårdsstyrelsen i samråd med skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsverket
anordnar den utbildning i anstalt som de intagna har behov
av. Utskottet utgår från att så sker utan något särskilt uttalande från
riksdagens sida. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall
till motionerna Ju504 och Ju805 i nu behandlade delar.

1989/90: JuU9

Psykiatrin inom kriminalvården
Motion

I motion Ju501 (yrkande 11) begärs ett tillkännagivande om behovet
av en förstärkning av psykiatrin inom kriminalvården. Enligt motionärerna
lider en allt större del av de personer som är intagna i anstalt
eller föremål för frivård av olika psykiska problem, och bakgrunden
till detta är dels en följd av missbruksskador, dels ett resultat av att den
psykiatriska vården numera i allt större utsträckning är organiserad
som öppenvård. Enligt motionärerna har kriminalvården i dag inte
tillräckliga psykiatriska vårdresurser för att handha denna situation,
och det krävs en upprustning och förstärkning av psykiatrin inom
kriminalvården.

Bakgrund

Enligt 30 kap. 6 § BrB får rätten för brott som någon begått under
inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom
inte tillämpa annan påföljd än överlämnande till särskild
vård, böter eller skyddstillsyn. Fängelse är alltså uteslutet som påföljd.

Enligt 31 kap. 3 § BrB kan rätten förordna att den dömde skall
överlämnas till sluten psykiatrisk vård, om föreskriven medicinsk
utredning visar att han kan ges vård med stöd av lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fell (LSPV). LSPV förutsätter
bl.a. att vård på sjukhus skall vara oundgängligen påkallad till följd
av att det föreligger vissa i lagen angivna omständigheter i fråga om
den psykiskt sjuke. Om den dömde visserligen är psykiskt störd vid
tillfället för domen men inte begick själva gärningen under inflytande
av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så
djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom Sr
överlämnande till sluten psykiatrisk vård ske bara om det föreligger
särskilda skäl till det (31 kap. 3 § andra punkten BrB).

Enligt 31 kap. 4 § BrB får rätten, om mera ingripande åtgärd av
särskilda skäl inte är påkallad, förordna att den som har begått brott
och är i behov av psykiatrisk vård eller tillsyn skall överlämnas till
öppen psykiatrisk vård.

Frågan om påföljder för psykiskt störda lagöverträdare har efter
BrB:s tillkomst övervägts i flera olika sammanhang utan att det hittills
skett några genomgripande lagstiftningsåtgärder. Bl.a. har den s.k.
Bexeliuskommittén i betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare
föreslagit en rad åtgärder, främst i fråga om ett förändrat
användningsområde för sluten psykiatrisk vård resp. fängelse som
påföljd för brott. I februari 1981 avgav en arbetsgrupp inom socialstyrelsen
(den s.k. ASV-gruppen) en rapport innehållande ett förslag till
rättspsykiatrisk regionvård. I rapporten föreslås att ansvaret för rättspsykiatriska
undersökningar skall samordnas med vårdansvaret för
motsvarande patienter inom allmänpsykiatrin. Arbetsgruppen föreslår
införandet av begreppet rättspsykiatrisk regionsjukvård. Denna föreslås

1989/90: Ju U9

ansvara för rättspsykiatriska undersökningar, vård av undersökta patienter
för kortare eller längre tidsperioder, konsultinsatser inom kriminalvården
och övertagande av patienter från hemortspsykiatrin. Utredningens
förslag innebär att den nuvarande rättspsykiatriska organisationen
skall överföras från staten till landstingen.

Socialberedningen överlämnade i augusti 1984 betänkandet Psykiatrin,
tvånget och rättssäkerheten (SOU 1984:64). I betänkandet behandlas
den psykiatriska tvångsvården. Utredningen föreslår en helt ny
lagstiftning på detta område.

På grundval av bl.a. det här redovisade utredningsmaterialet pågår
för närvarande inom regeringskansliet överväganden både om en helt
ny psykiatrisk tvångslagstiftning men också om ett förändrat påföljdssystem
för psykiskt störda lagöverträdare och om en förändrad rättspsykiatrisk
undersökningsorganisation (jfr JuU 1986/87:ly). En proposition
i ärendet kan förväntas under våren 1990.

Kriminalvårdens klienter har, i enlighet med den s.k. normaliseringsprincipen,
samma rätt som andra att anlita samhällets ordinarie
resurser bl.a. inom hälso- och sjukvården. I KvaL finns bestämmelser
om vård av intagen vid sjukdom. I 37 § KvaL stadgas att intagen skall
vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Kan erforderlig undersökning
och behandling ej lämpligen ske inom anstalten, bör den
allmänna sjukvården anlitas. Vid behov får intagen överföras till
allmänt sjukhus. I 38 § hänvisas till bestämmelserna i LSPV och
omsorgslagen.

Inom kriminalvårdens anstaltsorganisation finns i dag fem psykiatriska
avdelningar som tillsammans har tillgång till ett 60-tal vårdplatser.
Avdelningarna finns på anstalterna Härlanda, Malmö, Kumla,
Härnösand och Österåker. De psykiatriska avdelningarna vid Härlanda
och Österåker har en läkartjänst vardera. Kumla har tillgång till
psykiaterkonsult en dag per vecka. Härnösand och Malmö har tillgång
till motsvarande 4 tim/vecka resp. 20 tim/vecka.

Utredningar som visar hur stort antalet psykiskt störda inom kriminalvården
är har inte utförts på senare tid. Bexeliuskommittén konstaterade
i sitt ovannämnda betänkande att behovet av psykiatrisk vård
bland de anstaltsintagna är mycket stort och att de platser (264) för
psykiatrisk vård som då fanns på kriminalvårdens anstalter så gott som
ständigt var helt utnyttjade. Inom kriminalvårdsstyrelsens forskningsoch
utvecklingsgrupp bereds lör närvarande ett projekt med syfte att
närmare analysera problemet med psykiskt störda i anstalt. Undersökningen
avser att definiera vad som avses med psykisk störning, identifiera
denna grupp samt belysa de rehabiliterande insatserna för dessa
personer.

Inom kriminalvårdsstyrelsen har inventeringar företagits beträffande
antalet intagna som under ett visst år för kortare eller längre tid har
förts över till sluten vård inom den ordinarie psykiatrin. Inventeringarna
avser åren 1979 och 1987. År 1979 blev 141 överförda till
psykiatrisk sjukhusvård medan 156 anstaltsintagna blev överförda år
1987. Från häktena överfördes 98 intagna till sådan vård år 1987.

1989/90:JuU9

Som framgått ovan har inom justitiedepartementet påbörjats en
översyn av kriminalvårdens verksamhetsformer och innehåll. Inom
ramen för denna översyn har justitiedepartementet under hösten 1989
anordnat ett seminarium angående behovet av psykiatrisk sjukvård för
intagna på kriminalvårdsanstalterna. Avsikten med seminariet var att
belysa problemets omfattning och karaktär inom kriminalvården, krav
och förväntningar på medverkan från den allmänna hälso- och sjukvården
i fråga om psykiatriska vårdinsatser för intagna på kriminalvårdsanstalter
samt den allmänna hälso- och sjukvårdens möjligheter
att tillgodose dessa krav och förväntningar inom ramen för nuvarande
och framtida vårdorganisation.

I sin anslagsframställning för budgetåret 1990/91 har kriminalvårdsstyrelsen
anfört att frågan om det psykiatriska konsult- och vårdansvaret
för frihetsberövade inom kriminalvården behöver lösas omgående.
De sjukvårdsenheter vid vilka psykiatrisk vård av frihetsberövade inom
kriminalvården skall komma i fråga bör, enligt kriminalvårdsstyrelsen,
utses av regeringen med hänsyn till olika krav i fråga om bl.a.
personalsammansättning och säker hetsmässiga aspekter i övrigt. Klara
riktlinjer bör utarbetas och resurser tillskapas för en vårdorganisation
med uppgift och resurser att tillgodose vårdbehovet för psykiskt störda
lagöverträdare inom kriminalvården. I avvaktan härpå och för att de
behövande intagna skall kunna behandlas måste medel till ökad psykolog-
och konsulthjälp anslås. För psykiatrisk/psykologisk rådgivning till
intagna begär kriminalvårdsstyrelsen ytterligare 1 milj. kr.

Utskottets överväganden

Som framgått ovan har kriminalvårdens klienter samma rätt som
andra till den service och omsorg som samhället tillhandahåller, bl.a.
inom hälso- och sjukvården. Enligt vad utskottet tidigare i detta
betänkande uttalat är det också en viktig uppgift för kriminalvården
att se till att denna princip upprätthålls. En intagen med behov av
psykiatrisk vård skall, enligt utskottets mening, erhålla den vård han
behöver, och det är angeläget att hälso- och sjukvården gör sitt yttersta
för att uppfylla detta mål.

En reform av den psykiatriska tvångsvården och behandlingen av de
psykiskt störda lagöverträdarna är under utarbetande i regeringskansliet,
och regeringen har att i samband med kommande budgetberedning
ta ställning till den fråga om förstärkning av psykiatrin inom kriminalvården
som tas upp i motion Ju501. Om den kommande lagstiftningen
resulterar i att allt fler psykiskt störda lagöverträdare blir föremål för
kriminalvårdsinsatser, krävs också ökade resurser. I nuvarande situation
finns det, enligt utskottets uppfattning, ingen anledning för riksdagen
att ta något initiativ i ärendet. Mot bakgrund av det anförda
avstyrks bifall till motion Ju501 i behandlad del.

1989/90: JuU9

Rehabiliteringsfrågor

1989/90: JuU9

Motioner

I två motioner tas upp frågor som handlar om vistelse utanför anstalt
jämlikt 34 § KvaL. I motion Ju506 begärs en utvärdering av olika
sådana vistelser. Motionen inriktar sig på frågan huruvida en sådan
placering till värnpliktstjänstgöring bidrar till den enskildes anpassning
till samhället i jämförelse med andra slags placeringar. I motion Ju808
(yrkande 17) begärs ett tillkännagivande om att intagna som har behov
av behandling för missbruk skall beredas plats på behandlingshem
eller i familjehem i form av en 34 §-placering. Enligt vad motionärerna
påpekar är det svårt att erhålla en sådan plats för dessa missbrukare.

Bakgrund

Enligt 34 § KvaL kan en person som är intagen i kriminalvårdsanstalt
i rehabiliteringssyfte få vistas utanför anstalt under lämplig tid. Förutsättningarna
är att den intagne genom en sådan vistelse kan bli föremål
för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i
samhället. För vistelsen skall ställas de villkor som kan anses erforderliga.
Intagna som avses i 7 § tredje stycket KvaL har inte rätt till sådan
placering.

I förarbetena till bestämmelsen (prop. 1974:20 s. 96) uttalas att
vistelse utanför anstalten enligt 34 § inte får bli något mer eller
mindre regelmässigt förekommande utan endast användas i de fall då
det verkligen föreligger särskilda skäl för att åtgärden skall främja den
intagnes anpassning i samhället. Vad som skall avgöra om vistelse
utanför anstalten skall medges är den rehabilitering som därigenom
blir möjlig. I propositionen nämns olika slag av placering av den
intagne som kan komma i fråga, t.ex. i skola med internatförläggning, i
behandlingshem för narkotikamissbrukare, i särskilt lämpligt enskilt
hem eller värnpliktstjänstgöring. I 1986 års budgetproposition (prop.
1985/86:100, bil. 4 s. 98) uttalade justitieministern att kriminalvårdens
personal i ökad utsträckning borde försöka arbeta fram lämpliga s.k.
34 §-placeringar för HIV-positiva intagna med narkotikamissbruk.
Inom kriminalvården har man sedermera utarbetat en sammanställning
över behandlingsenheter, som tar emot 34 §-placeringar. Sammanställningen
är ett komplement till socialstyrelsens förteckning över
hem för vård eller boende. Kriminalvårdsstyrelsen har också utfärdat
allmänna råd i ämnet (ARK 1987:3). Genom ett tillägg till bestämmelsen
om 34 §-visteiser beslutade riksdagen år 1987 om en utvidgad
tillämpning av bestämmelsen genom en föreskrift att det vid övervägande
av frågan om 34 §-placering kan tillgripas särskilt skall beaktas
om den intagne behöver vård eller behandling mot missbruk av
beroendeframkallande medel (prop. 1986/87:106, bet. JuU 32, rskr.
279).

Beslut om 34 §-vistelse fattas av kriminalvårdsnämnden om den
intagne dömts tilt fängelse i lägst två år och annars av övervakningsnämnden
(54 § KvaL).

Under budgetåret 1988/89 påbörjades 901 vistelser jämlikt 34 §. Av
dessa fullföljdes 454 fram till villkorlig frigivning. 407 avbröt vistelsen
före villkorlig frigivning och 40 var fortfarande placerade vid budgetårets
slut.

Av de 901 placeringarna avsåg 668 behandlingshem, 171 familjevård,
16 militärtjänstgöring, 13 utbildning och 33 övrigt. Under budgetåren
1986/87 och 1987/88 beviljades i 26 resp. 23 fall 34 §-vistelser till
militärtjänst.

Kriminalvårdsstyrelsens forsknings- och utvecklingsgrupp har undersökt
tillämpningen av 34 § KvaL och utfallet av beviljade vistelser.
Resultaten har publicerats i KVS rapport nr 25/1977 och Rapport
1985:1. I den senare rapporten beskrivs i vilken utsträckning 34 §-vistelser
har beviljats under budgetåren 1978/79—1982/83. Dessutom har de
vistelser som beviljades år 1978/79 särskilt granskats. Alla intagna som
påbörjade en vistelse under detta budgetår har följts upp fram till år
1982. Deras sociala anpassning mellan åren 1980—1982 har jämförts
med anpassning under perioden 1975—1977. De olika placeringsalternativen
jämförs med varandra. Övervägande antalet vistelser hade
under budgetåret 1978/79 beviljats till behandlingshem och familjehem
(ca 55 %). Vistelse i militärtjänst svarade för 9 %. Lägst andel avbrutna
vistelser förekom för dem som placerats i militärtjänstgöring. Denna
grupp är också den minst belastade i ett flertal faktorer. Högst
andel avbrutna vistelser hade behandlingshemmen där nära 50 %
avbröt sina vistelser under verkställighetstiden.

Kriminalvårdsstyrelsen planerar nu att åter göra en uppföljning av
34 §-vistelser. Samtliga intagna som erhåller 34 {(-vistelse under september
och oktober 1989 skall följas upp under sex månader. Syftet
med utredningen är att kartlägga förberedelser och avbrott och om
möjligt få förklaringar på avbrotten.

Utskottet har under senare år med anledning av motioner vid två
tillfållen behandlat frågan om 34 §-placering i samband med militärtjänstgöring
(JuU 1986/87:20 och JuU 1987/88:31). Utskottet fann då i
sina av riksdagen godkända betänkanden att det saknades anledning att
avskaffa den möjlighet till rehabilitering som det kan innebära för
vissa intagna att få avtjäna en begränsad del av fängelsestraffet i form
av värnpliktstjänstgöring (se även JuU 1986/87:32 s. 28).

Som framgått ovan skall vid beslut om 34 §-placering särskilt beaktas
om den intagne är missbrukare och i behov av vård för sitt
missbruk. Sådan vård förekommer i olika former. Behandling kan
förekomma i hem för vård eller boende eller i familjehem. På flera
håll i landet finns särskilda familjevårdsenheter med anställd personal
för administration och handledning av femiljevärdarna. Vissa är kommunala
och andra drivs av föreningar eller stiftelser. Kriminalvården
har representation i ett flertal sådana.

Kriminalvården abonnerar platser avsedda för placeringar enligt
34 § KvaL vid vissa hem för vård eller boende och vid familjevårdsen -

1989/90: JuU9

heter. Vid flertalet enheter finns särskilda kontaktmän för det fortlöpande
samarbetet med kriminalvården. En aktuell förteckning över
abonnerade platser och kontaktmän publiceras fortlöpande i kriminalvårdsstyrelsens
information (INFO).

Enligt vad utskottet inhämtat från socialstyrelsen finns i dag totalt
1 107 platser i hem för vård eller boende för långsiktig behandling av
narkotikamissbrukare och 104 motivationsplatser. För några grupper
missbrukare är antalet behandlingsplatser begränsat. För kvinnliga
narkotikamissbrukare finns således 40 behandlingsplatser inriktade enbart
på kvinnor, och för psykiskt störda missbrukare finns 83 platser.
Från socialstyrelsens sida beräknas att ca 300 nya platser för bl.a. dessa
missbrukare kommer att tillskapas inom de närmaste två åren. Väntetiden
för att få plats på behandlinghem uppgår till 1 — 3 månader.
Antalet platser för behandling i familjevård uppgår till ca 540. Antalet
behandlingsplatser för alkoholmissbrukare uppgår till ca 3 000. Under
år 1987 intogs totalt 17 600 personer i missbruksvård.

Utskottets överväganden

I anslutning till önskemålet i motion Ju506 om ett riksdagsuttalande
med begäran om en utvärdering av placeringar utom anstalt jämlikt
34 § KvaL kan utskottet konstatera att flera sådana utvärderingar
redan ägt rum och att ytterligare en utvärdering skall ske under
innevarande höst. Utskottet vill också hänvisa till sina tidigare överväganden
angående 34 §-placering i samband med militärtjänstgöring.
Något uttalande i frågan från riksdagens sida behövs inte och utskottet
avstyrker bifall till motion Ju506.

När det gäller frågan om behovet av fler vårdplatser i behandlingshem
och familjehem för s.k. 34 §-vistelser har utskottet noterat att
antalet vårdplatser för intagna med speciella vårdbehov för närvarande
inte motsvarar behovet. Enligt utskottets mening är det angeläget att
ytterligare sådana vårdplatser tillskapas. Utskottet vill understryka vikten
av ett fortlöpande samarbete mellan kriminalvårdsstyrelsen och
socialstyrelsen i dessa frågor. Mot bakgrund av att det som nyss sagts
pågår arbete på inrättande av platser för intagna med speciella vårdbehov
inom den närmaste tvåårsperioden finns det emellertid för närvarande
ingen anledning för riksdagen att göra något särskilt uttalande i
frågan. Utskottet avstyrker därför bifall till motion Ju808 i nu behandlad
del.

Utredning om häktningstider
Motion

I motion Ju701 begärs en utredning med syfte att förkorta häktningstiderna.
Utredningen bör enligt motionären bl.a. överväga införandet av
en tidsgräns, efter vilken det skulle krävas "synnerliga" skäl för att
häktningsbeslutet skall bestå. Även andra och bättre lösningar vad
gäller förkortade häktningstider bör utredas.

1989/90: Ju U9

Bakgrund

1989/90:JuU9

Beslut om häktning meddelas av domstol. Förutsättningarna härför
framgår av rättegångsbalken (RB). Förutsättningarna för att besluta om
häktning och de tidsfrister inom vilka ett frihetsberövande på grund av
misstanke om brott måste prövas av domstol ändrades genom lagstiftning,
som trädde i kraft den 12 april 1988 (prop. 1986/87:112, bet. JuU
1987/88:7, rskr. 30).

Enligt gällande ordning krävs för häktning av en person att denne
är på sannolika skäl misstänkt för ett brott (24 kap. RB). Utöver denna
kvalificerade misstanke om brott fordras för häktning enligt huvudregeln
i 24 kap. 1 § forsta stycket RB att för brottet är föreskrivet minst
ett års fängelse och att det finns risk för att den misstänkte antingen
avviker, undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning
eller fortsätter sin brottsliga verksamhet. Vid grövre brott gäller en
särskild regel om häktning. Är straffrninimum för brottet Sngelse i två
år eller mer skall enligt 24 kap. 1 § andra stycket häktning ske, om
det inte är uppenbart att anledning härtill saknas. Som en allmän
förutsättning gäller att häktning endast får ske om skälen för åtgärden
uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den
misstänkte eller för något annat motstående intresse (24 kap. 1 § tredje
stycket).

Av 24 kap. 2 § RB framgår att den som på sannolika skäl är
misstänkt för brott får häktas oberoende av brottets beskaffenhet om
han är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om hans
uppgift om detta kan antas vara osann, eller om han saknar hemvist
inom riket och det finns risk för att han genom att bege sig från riket
undandrar sig lagföring eller straff.

S.k. utredningshäktning kan jämlikt 24 kap. 3 § RB ske av den som
är skäligen misstänkt för brott, om förutsättningarna för häktning i
övrigt är uppfyllda, och om det samtidigt är av synnerlig vikt att han
tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet. När domstol
har beslutat om utredningshäktning skall omprövning av häktningsfrågan
göras av domstolen senast inom en vecka efter det första beslutet.
För att fortsatt häktning då skall tillåtas måste sannolika skäl för
misstanke om brott föreligga (24 kap. 19 § RB).

Då rätten beslutar om häktning skall, om inte åtal väckts, rätten
sätta ut den tid inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte bestämmas
längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Väcks inte åtal inom
två veckor, skall rätten så länge den misstänkte är häktad och till dess
åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum hålla ny förhandling
i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att uredningen bedrivs så
skyndsamt som möjligt. Under vissa omständigheter får rätten bestämma
längre tids mellanrum. Har åtal inte väckts eller framställning om
förlängning av tiden inte kommit in till rätten inom föreskriven tid,
skall rätten genast frige den häktade. Även i de fell då det inte längre
föreligger skäl för häktning skall den häktade omedelbart friges (RB 23
kap. 19 § andra stycket). Sedan åtal väckts skall huvudförhandling i
målet enligt huvudregeln i 45 kap. 14 § andra stycket hållas inom en

vecka från den dag då åtalet väcktes. Denna frist får emellertid
överskridas om det är nödvändigt för att få utredningen fullständig,
t.ex. då rätten har förordnat om rättspsykiatrisk undersökning.

I betänkandet (SOU 1985:27) Gripen, anhållen, häktad redovisas en
enkät om bl.a. häktningstider. Av enkäten framgår att huvudförhandling
hölls efter en vecka i 58 % av fallen. Av dem som var frihetsberövade
ända fram till domen hade 59 % blivit dömda inom fyra veckor
efter anhållandet. Tre fjärdedelar av de häktade dömdes inom fem
veckor från anhållandet. Utredningen konstaterade (s. 156—157) att
våra straffprocessuella frihetsberövanden vid en internationell jämförelse
framstår som korta, och bortsett från tidsfristen mellan gripandet
och den första domstolsprövningen föreslogs inga genomgripande ändringar.

Domstolsverket har fått i uppdrag att utvärdera de nya häktningsregler
som infördes år 1988. Arbetet, som kommer att belysa tiderna för
frihetsberövande!, beräknas vara klart inom kort.

Beträffande långa häktningstider för misstänkta som skall genomgå
rättspsykiatrisk undersökning har JO (1986/87 s. 151 ff) uttalat att de
långa väntetiderna i dessa fell strider mot gällande lagstiftning och
enligt JO:s mening inte är godtagbara med tanke på att bl.a. häktade
hålls inspärrade för rättspsykiatrisk undersökning under tider som
flerfeldiga gånger överstiger den av lagstiftaren förutsedda. Riksdagen
har också i frågan gett regeringen till känna att regeringen omgående
måste vidta åtgärder för att bringa ner de långa väntetiderna (se
1988/89:SoU16 och där gjorda hänvisningar, rskr. 214).

I ett frågesvar i kammaren den 10 oktober 1989 har socialministern
bl.a. anfört att en särskild rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet
som syftar till att arbeta av köerna av dem som väntar på rättspsykiatrisk
undersökning bedrivs i samverkan med Östergötlands och Västerbottens
läns landstingskommuner fram till årsskiftet 1989-1990. För
budgetåret 1989/90 har i regleringsbrevet för den rättspsykiatriska
verksamheten avsatts vissa medel till regeringens disposition. Avsikten
är att dessa medel vid behov skall utnyttjas för att lösa de problem som
kan uppkomma i det kortare tidsperspektivet under innevarande budgetår.
Behovet av ytterligare åtgärder överväga i det budgetarbete som
för närvarande pågår. Socialministern anförde också att situationen
förbättrats det senaste halvåret när det gäller väntetider på rättpsykiatrisk
undersökning. Således har antalet häktade som väntar på rättspsykiatrisk
undersökning nästan halverats under tiden februari—augusti
1989 jämfört med samma period 1988 (se riksdagens snabbprotokoll
1989/90:6 s. 21 ff).

1989/90:JuU9

Utskottets överväganden

1989/90:JuU9

I motion Ju701 begärs en utredning med syfte att förkorta häktningstiderna.
Som framgår ovan har en utredning för några år sedan uppmärksammat
frågan om häktningstiderna. Utredningen har inte funnit
anledning att föreslå några genomgripande förändringar på detta område.
Utskottet vill i sammanhanget också erinra om den utvärdering av
de nya häktningsreglerna som domstolsverket nu utför.

I vissa fall kan, som motionären antyder, häktningstiderna bli längre
än vad lagstiftaren tänkt sig, t.ex. vid rättspsykiatrisk undersökning.
Som framgår ovan har förhållandena där genomgått en förbättring det
senaste året och frågan behandlas fortlöpande i budgetarbetet. I den
mån långa häktningstider kan vara att hänföra till bristande polis- och
åklagarresurser vill utskottet erinra om att också detta är en fråga som
regelbundet prövas i det återkommande budgetarbetet. Mot bakgrund
av vad nu anförts anser utskottet att någon särskild utredning om
förkortning av häktningstiderna på sätt som föreslås i motionen inte är
påkallad. Utskottet avstyrker därför bifall till motion Ju701.

Medborgarvittnen vid häkten
Motion

I motion Ju511 begärs dels införande av ett system med medborgarvittnen
på samtliga större häkten i landet, dels en försöksverksamhet med
sådan inriktning vid Kronobergshäktet i Stockholm. Enligt motionärerna
skulle ett system med utomstående, särskilt utvalda medborgarvittnen,
ha en lugnande inverkan på såväl intagna som personal. En
sådan ordning skulle, enligt motionärerna, kunna leda till mindre
användning av våld vid awisitering och borde även vara ägnad att
förhindra övergrepp mot intagna i allmänhet. Motionärerna hänvisar
till de goda erfarenheterna av medborgarvittnen inom polisen.

Bakgrund

En häktad förvaras i allmänt häkte. Det finns 24 allmänna häkten i
landet, vilka lyder under kriminalvårdsstyrelsen. Vid vissa kriminalvårdsanstalter
finns dessutom särskilda häktesavdelningar. Föreskrifter
om behandling av häktade och anhållna finns i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna.

Utskottet behandlade år 1980 en motion med begäran om införande
av en försöksverksamhet med medborgarvittnen vid landets häkten.
Motionen var skriven mot bakgrund av att justitieombudsmannen år
1978 (ämbetsberättelsen 1979/80 s. 178) anfört att det skulle vara av
stort värde om man ordnade awisiteringen enligt 2 § lagen om behandlingen
av häktade och anhållna på sådant sätt att de intagna
skyddas mot otillåten våldsanvändning och personalen skyddas mot
obefogade anklagelser. En utväg skulle enligt JO vara att låta utomstående,
särskilt utvalda personer, s.k. medborgarvittnen vara närvarande

vid awisiteringen. En sådan ordning skulle enligt JO vara mycket
värdefull. Utskottet avstyrkte bifall till motionen med hänsyn till att
frågan var aktualiserad i regeringskansliet (JuU 1979/80:34 s. 15 f).

Inom polisväsendet finns ett system med medborgarvittnen. Enligt
lagen (1981:324) om medborgarvittnen får en kommun i syfte att
tillgodose allmänhetens intresse av insyn i polisverksamheten utse
trovärdiga personer att som medborgarvittnen följa polisens arbete i
polisdistriktet. Som exempel på uppgifter för medborgarvittnen kan
nämnas närvaro vid polisförhör och när frihetsberövade personer förs
in på polisstationerna.

Lagen ger kommunerna en rätt men inte en skyldighet att utse
medborgarvittnen. En ordning med medborgarvittnen finns i Göteborg
sedan 30 år. I andra städer, bl.a. Stockholm, har en ordning med
medborgarvittnen tillämpats i varierande utsträckning. Ett tidigare
utgående särskilt statsbidrag för medborgarvittnen har slopats fr.o.m.
budgetåret 1986/87 (prop. 1985/86:100, bil. 15 s. 61, bet. BoU 19 s. 7).

Lagen om medborgarvittnen byggde på betänkandet (SOU 1979:6)
Polisen, avlämnat av 1975 års polisutredning. Vid remissbehandlingen
av betänkandet begärde kriminalvårdsstyrelsen att systemet med medborgarvittnen
skulle prövas på allmänna häktet i Stockholm. I propositionen
(prop. 1980/81:13 s. 76) anförde departementschefen att kommunalt
huvudmannaskap för medborgarvittnen inom kriminalvården
inte var en lämplig konstruktion. Frågan om medborgarinsyn inom
kriminalvården krävde därför särskilda överväganden, varvid bl.a. måste
uppmärksammas fängelsestraffkommitténs då pågående utredning av
frågorna om förtroendemannastyrelser inom kriminalvården och arbetsuppgifterna
för sådana styrelser. Departementschefen var av dessa
skäl inte beredd att ta upp frågan om medborgarvittnesorganisation för
kriminalvårdens del.

Fängelsestraffkommittén lade i sitt betänkande (SOU 1981:92) Villkorlig
frigivning samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården
inte fram något förslag om medborgarvittnen vid de allmänna
häktena. Däremot föreslog man inrättandet av lekmannanämnder
med uppgift att svara för allmänhetens insyn i kriminalvården. Förslaget
ledde inte till lagstiftning.

Utskottet behandlade år 1983 en motion med begäran om lekmannainsyn
genom övervakningsnämnderna i häktesverksamheten. Utskottet,
som ställde sig bakom önskemålet i motionen, ansåg att frågan hur
en lekmannainsyn lämpligen kan anordnas borde närmare övervägas
av regeringen. Vad utskottet med anledning av motionen uttalat gav
riksdagen som sin mening regeringen till känna (JuU 1982/83:26, s. 43
f, rskr. 241).

Utskottet behandlade under riksmötet 1987/88 en motion med begäran
om utveckling av verksamheten med medborgarvittnen inom
polisen. Utskottet framhöll, liksom tidigare, att medborgarvittnen kan
medverka till att trygga rättssäkerheten och stärka förtroendet för
polisverksamheten samt — inte minst — vara en garanti mot obefogade
anmälningar mot befattningshavare inom poliskåren. Utskottet vidhöll
sin positiva grundsyn till frågan om ett vidgat bruk av systemet

1989/90:JuU9

med medborgarvittnen men konstaterade samtidigt att det ankom på
de enskilda kommunerna att fatta beslut i saken. Motionsyrkandet
avstyrktes därför (se JuU 1987/88:30 s. 25 f och där gjord hänvisning).

Utskottets överväganden

Som utskottet anförde förra året i fråga om medborgarvittnen inom
polisverksamheten kan en sådan ordning medverka till att trygga
rättssäkerheten och stärka förtroendet för den verksamhet där en sådan
lekmannainsyn kommer till stånd. Utskottet delar således motionärernas
uppfattning att ett system med utomstående, särskilt utvalda medborgarvittnen,
som skall vara närvarande vid intagningen av personer
som tas in på häktet skulle vara av värde för såväl intagna som
personal. Utskottet förordar att en sådan ordning införs. Frågan om
hur ett system med lekmannainsyn på de allmänna häktena kan
anordnas bör övervägas av regeringen i lämpligt sammanhang. Vad
utskottet med anledning av motion Ju511 nu uttalat bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utvärdering av kriminalvårdsreformen

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju501 i denna del (yrkande

1),

res. 1 (m, fp, c, mp)

2. beträffande särbehandling av vissa långtidsdömda

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju501 i denna del (yrkande

8), motion 1988/89:Ju805 i denna del (yrkande 10) och motion
Ju808 i denna del (yrkande 32),

res. 2 (m, fp, c)

3. beträffande avkortning av anstaltstiden

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju513 i denna del (yrkande

1),

res. 3 (mp)

4. beträffande stramare permissionsbestämmelser

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju501 i denna del (yrkande

9) och motion 1988/89:Ju805 i denna del (yrkande 11),

res. 4 (m, fp, c)

5. beträffande utvärdering av permissionsbestämmelserna

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju513 i denna del (yrkande

2),

6. beträffande bevakning i anstalt

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju805 i denna del (yrkande

13),

res. 5 (m, fp, c)

7. beträffande yrkesutbildning i anstalt m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju504 och motion
1988/89:Ju805 i denna del (yrkande 14),

res. 6 (m, mp)

1989/90: Ju U9

8. beträffande psykiatrin inom kriminalvården

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju501 i denna del (yrkande

11),

res. 7 (fp, vpk, mp)

9. beträffande utvärdering av 34 §-vistelser
att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju506,

10. beträffande platser för missbruksvård

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkande
17),

res. 8 (c)

11. beträffande utredning om häktnings tider
att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju701,

12. beträffande medborgarvittnen vid häkten

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju511 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende.

Stockholm den 7 november 1989
På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lovden (s), Ulla-Britt Åbark
(s), Jerry Martinger (m), Birthe Sörestedt (s), Bengt-Ola Ryttar (s),
Göthe Knutson (m), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran
Ericsson (m). Berith Eriksson (vpk), Kent Lundgren (mp), Sigrid
Bolkéus (s), Ingegerd Wärnersson (s), Kjell-Arne Welin (fp), Kjell
Ericsson (c) och Gunilla André (c).

Reservationer

1. Utvärdering av kriminalvårdsreformen (mom. 1)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Göran
Ericsson (m), Kent Lundgren (mp), Kjell-Arne Welin (fp), Kjell Ericsson
(c) och Gunilla André (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med "Som
utskottet" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:

Det råder i huvudsak politisk enighet om att Sverige skall slå vakt
om den humana kriminalpolitik som kriminalvårdsreformen var ett
uttryck för. Detta innebär emellertid inte att reformen är utan brister.
I likhet med motionärerna kan utskottet konstatera att utvecklingen i
samhället har varit en annan än vad det fanns anledning att planera
för vid mitten och slutet av 1960-talet när kriminalvårdsreformen
utformades. Inte minst narkotikabrottsligheten och narkotikamissbru -

1989/90: JuU9

ket på anstalterna har kommit att försvåra genomförandet av en del av
ambitionerna i reformen. De ursprungliga målen kan i dag enligt
utskottets uppfattning inte ses som realistiska. En genomgripande
utvärdering av kriminalvårdsreformen bör därför äga rum.

En parlamentariskt utsedd utredning bör tillsättas med uppgift att
överväga om de hittillsvarande målen för kriminalvården fortfarande i
alla avseenden skall gälla och om de medel som står till förfogande i så
fall är de riktiga. Vidare bör övervägas om den s.k. närhetsprincipen
skall ha samma styrande effekt vid placeringen i anstalt som i dag.
Denna princip har visat sig ha mindre önskvärda sidoeffekter, såsom
att de intagna berövas möjligheterna till att ta sig ur ett destruktivt
socialt umgänge. Vidare bör utredningen överväga formerna för att i
större utsträckning än i dag differentiera de intagna med hänsyn
framför allt till missbrukssituationen. Här bör särskilt belysas huruvida
anstalternas nuvarande utformning och byggnadssätt kan vara ett hinder
för ett utpräglat sådant differentieringssystem och om så befinnes
vara fallet bör förslag lämnas till en framtida anstaltsorganisation där
ett sådant differentieringssystem kan fungera. Utredningen bör vara
oförhindrad att även i övrigt ta upp och belysa de frågor rörande
kriminalvårdens innehåll och utformning som kan aktualiseras under
arbetets gång. Vad utskottet nu uttalat med anledning av motion Ju501
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande utvärdering av kriminalvårdsreformen
att riksdagen med anledning av motion Ju501 i denna del
(yrkande 1) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört i detta hänseende.

2. Särbehandling av vissa långtidsdömda (mom. 2)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Göran
Ericsson (m), Kjell-Arne Welin (fp). Kjell Ericsson (c) och Gunilla
André (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med " Såvitt
gäller" och slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:

När det gäller önskemålen i motionerna Ju501 (yrkande 8), Ju805
(yrkande 10) och Ju808 (yrkande 32) om en utvidgning av möjligheterna
till särbehandling av vissa långstidsdömda i anstalt kan utskottet
instämma i motionärernas uppfattning att förra årets lagändring härvidlag
var otillräcklig. I likhet med motionärerna anser utskottet att
särbehandling enligt 7 § tredje stycket KvaL skall gälla alla intagna
som har dömts till fängelse i lägst två år oavsett brottslighetens karaktär.
Som motionärerna påpekar, och vilket utskottet vill framhålla, har
en person som har dömts till ett så långt fängelsestraff som två år
normalt sett gjort sig skyldig till mycket svår brottslighet, inte sällan
allvarliga våldsbrott. Här måste enligt utskottets uppfattning allmänhetens
skyddsintresse sättas i första rummet. Bestämmelsen bör därför
ändras i enlighet med önskemålen i motionerna. Lagändringen bör

1989/90: Ju U9

vidtas utan dröjsmål. Det bör ankomma på regeringen att utarbeta
förslag till denna lagändring och skyndsamt återkomma till riksdagen
därmed. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande särbehandling av vissa långtidsdömda

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju501 i denna
del (yrkande 8), motion 1988/89:Ju805 i denna del (yrkande 10)
och motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkande 32) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende.

3. Avkortning av anstaltstiden (mom. 3)

Kent Lundgren (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "När
det" och på s. 9 slutar med "behandlad del" bort ha föjande lydelse:
Utskottet vill i anslutning till önskemålet i motion Ju513 (yrkande

1) om avkortning av strafftiden efter individuell prövning för vissa
intagna instämma i motionärernas uttalande att anstaltstiden för de
berörda intagna kan vara mycket påfrestande. Den grupp som motionärerna
avser är t.ex. utländska medborgare, som till följd av utvisning,
särbehandling eller annan jämförbar omständighet drabbas
mycket hårt av en anstaltsvistelse. I likhet med motionärerna och
ombudsmannen mot etnisk diskriminering anser utskottet att det i
lagen bör öppnas en möjlighet att efter en individuell prövning avkorta
anstaltstiden för en utlänning, som till följd av beslut om utvisning
eller andra omständigheter, som sammanhänger med att han inte är
svensk eller saknar närmare anknytning till Sverige, kan antas ha haft
särskild nackdel av fängelsetiden. Utskottet vill här erinra om motsvarande
reglering i Danmark. Det bör ankomma på regeringen att
snarast utarbeta förslag till en lagändring som gör en sådan ordning
möjlig. Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen därmed.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande avkortning av anstaltstiden

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju513 i denna
del (yrkande 1) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört i detta hänseende.

1989/90:JuU9

4. Stramare permissionsbestämmelser (mom. 4)

1989/90: J.uU9

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Göran
Ericsson (m), Kjell-Arne Welin (fp), Kjell Ericsson (c) och Gunilla
André (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "I
anslutning" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse: Kriminalvårdsstyrelsens

nya föreskrifter om permission syftar till att
uppnå ett system som är enkelt att tillämpa och där intresset av
enhetlighet, fasthet och konsekvens tillgodoses. De nya föreskrifterna
innebär dock för det stora flertalet intagna i praktiken inte någon
större ändring i förhållande till tidigare permissionsbestämmelser. Såsom
förespråkas i motionerna Ju501 och Ju805 i nu behandlade delar
bör reglerna om permissioner ytterligare stramas upp på olika sätt.
Bl.a. bör kvalifikationstiderna för ny permission efter misskötsamhet
av olika slag göras längre. Vidare bör obevakade permissioner starkt
begränsas för intagna som gång på gång återfaller i brott. När det gäller
intagna som begått allvarliga våldsbrott och narkotikabrott bör, enligt
utskottets mening, permission få förekomma endast rent undantagsvis.
Regeringen bör ta initiativ till de författningsändringar och andra
åtgärder som påkallas av denna bedömning. Vad utskottet nu med
anledning av motionerna Ju501 och Ju805 i berörda delar anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande stramare permissionsbestämmelser
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju501 i denna
del (yrkande 9) och motion 1988/89:Ju805 i denna del (yrkande

11) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

5. Bevakning i anstalt (mom. 6)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Göran
Ericsson (m), Kjell-Arne Welin (fp), Kjell Ericsson (c) och Gunilla
André (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "I
likhet" och på s. 14 slutar med "berört hänseende" bort ha följande
lydelse:

Ansträngningar har under senare tid gjorts för att höja säkerheten
vid kriminalvårdsanstalterna. Utskottet noterar emellertid samtidigt att
rymningarna fortsätter trots dessa ansträngningar; förra budgetåret
rymde över 200 intagna från de slutna anstalterna. I likhet med
motionärerna anser utskottet att det från såväl principiella som samhällsekonomiska
utgångspunkter är oacceptabelt att en intagen kan
avvika från en anstalt.

Enligt utskottets uppfattning måste en målsättning såvitt gäller bevakningen
på anstalterna vara att rymningar förhindras. Regeringen

bör därför initiera åtgärder och sätta in särskilda resurser så att
bevakn ingsn i vån motsvarar denna målsättning. Vad utskottet nu anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande bevakning i anstalt

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju805 i denna
del (yrkande 13) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört i detta hänseende.

6. Yrkesutbildning i anstalt m.m. (mom. 7)

Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m) och
Kent Lundgren (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med "Som
utskottet" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion Ju805 har många av dem som intas i anstalt
sociala, utbildningsmässiga, psykiska och medicinska problem. Kriminalvårdens
strävan är också att på olika sätt underlätta den intagnes
återanpassning i samhället. Emellertid räcker, enligt utskottets uppsättning,
inte de ansträngningar som nu görs inom kriminalvårdens ram i
detta hänseende. Ytterligare insatser måste göras för att förbättra den
intagnes möjligheter att klara sig ute i samhället. En bättre utbyggd
yrkesutbildning i anstalt borde i dessa sammanhang, som anförs i
motionerna Ju504 och Ju805, vara av betydande värde. Som framgår
av utskottets redovisning ovan finns längre yrkesutbildningar endast på
fem av landets sjuttio kriminalvårdsanstalter. Tillgången till yrkesutbildning
och social träning i anstalt måste som utskottet ser det utökas
väsentligt om det rehabiliterande arbetet med de intagna skall ha några
utsikter att lyckas och återfallen i brottslighet minskas. Det bör ankomma
på regeringen att initiera de åtgärder som behövs. Vad utskottet
nu med anledning av motionerna Ju805 och Ju504 anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande yrkesutbildning i anstalt m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju504 och motion
1988/89:Ju805 i denna del (yrkande 14) som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

7. Psykiatrin inom kriminalvården (mom. 8)

Britta Bjelle (fp), Berith Eriksson (vpk), Kent Lundgren (mp) och
Kjell-Arne Welin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Som
framgått" och som slutar med "behandlad del" bort ha följande
lydelse:

Mot bakgrund av vad som framförs i kriminalvårdsstyrelsens anslagsframställning
för budgetåret 1990/91 kan utskottet instämma i
uttalandena i motion Ju501 att kriminalvården i dag inte har tillräckli -

1989/90:JuU9

ga resurser för vård av intagna med psykiska problem. Den kommande
reformen om den psykiatriska tvångsvården och behandlingen av de
psykiskt störda lagöverträdarna kan också, som antyds i motionen,
komma att förvärra problemet. Mot denna bakgrund krävs det enligt
utskottets mening en upprustning och en förstärkning av psykiatrin
inom kriminalvården. Regeringen bör därför i samband med nu
pågående och kommande budgetarbete ta initiativ till de organisatoriska
förändringar och de resursförstärkningar som behövs för ändamålet.
Vad utskottet nu med anledning av motion Ju501 i berörd del anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande psykiatrin inom kriminalvården
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju501 i denna
del (yrkande 11) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

8. Platser för missbruksvård (mom. 10)

Kjell Ericsson och Gunilla André (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "När
det" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:

Utskottet har kunnat konstatera att — i likhet med vad som anförs i
motion Ju808 — antalet tillgängliga vårdplatser för 34 §-placeringar av
intagna med missbruksproblem i familjehem och behandlingshem för
närvarande inte motsvarar behovet. Även enligt utskottets mening är
en sådan placering ett viktigt inslag i rehabiliteringen av dessa intagna,
och utskottet vill understryka betydelsen av att ett tillräckligt antal
vårdplatser för ändamålet finns att tillgå. En särskild fördel med denna
form av verkställighet är att vården efter avtjänat straff kan övergå i
frivillig placering enligt socialtjänstlagen. Detta gör vårdformen särskilt
lämplig för missbrukare som ofta har ett långvarigt behov av vård.
Samtidigt blir det möjligt att på ett varsamt och planerat sätt slussa ut
missbrukaren i samhället.

Som utskottet konstaterat ovan pågår arbete med att utöka antalet
vårdplatser. Emellertid är bristen akut, och åtgärder bör vidtas omgående
för att lösa problemet. Det får ankomma på regeringen att
initiera de aktiva insatser som behövs för att antalet platser inom
missbruksvården skall svara mot de behov som kriminalvården har i
detta hänseende. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju808
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande
lydelse:

10. beträffande platser för missbruksvård
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju808 i denna
del (yrkande 17) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört i detta hänseende.

1989/90:JuU9

Innehållsförteckning i989/90:JuU9

Sammanfattning 1

Motioner 1

Utskottet 2

Inledning 2

Utvärdering av kriminalvårdsreformen 3

Motion 3

Bakgrund 3

Utskottets överväganden 4

Särbehandling av vissa långtidsdömda m.m 4

Motioner 4

Bakgrund 5

Utskottets överväganden 8

Permissioner 9

Motioner 9

Bakgrund 9

Utskottets överväganden 11

Bevakning i anstalt 12

Motion 12

Bakgrund 12

Utskottets överväganden 13

Yrkesutbildning i anstalt m.m 14

Motioner 14

Bakgrund 14

Utskottets överväganden 15

Psykiatrin inom kriminalvården 16

Motion 16

Bakgrund 16

Utskottets överväganden 18

Rehabiliteringsfrågor 19

Motioner 19

Bakgrund 19

Utskottets överväganden 21

Utredning om häktningstider 21

Motion 21

Bakgrund 22

Utskottets överväganden 24

Medborgarvittnen vid häkten 24

Motion 24

Bakgrund 24

Utskottets överväganden 26

Hemställan 26

Reservationer 27

1. Utvärdering av kriminalvårdsreformen (m, fp, c,

mp) 27

2. Särbehandling av vissa långtidsdömda (m, fp, c) 28

3. Avkortning av anstaltstiden (mp) 29

4. Stramare permissionsbestämmelser (m, fp, c) 30 33

5. Bevakning i anstalt (m, fp, c) 30

6. Yrkesutbildning i anstalt m.m. (m, mp) 31 1989/90:JuU9

7. Psykiatrin inom kriminalvården (fp, vpk, mp) 31

8. Platser för missbruksvård (c) 32

■