Kriminalisering av prostitution
Betänkande 1992/93:JuU15
Justitieutskottets betänkande
1992/93:JUU15
Kriminalisering av prostitution
Innehåll
1992/93 JuU15
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden om kriminalisering av prostitution. Utskottet föreslår att riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen uttalar att frågan bör utredas.
Motionerna
1991/92:Ju605 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i brottsbalken att köp av prostituerade kriminaliseras.
1991/92:Ju607 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av kriminalisering av kunderna i prostitutionsförhållanden.
1991/92:Ju610 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till kriminalisering av prostitutionen, såväl köpare som säljare, i enlighet med vad i motionen anförts.
1991/92:So231 av Margareta Viklund m.fl. (kds) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalisering av köpare och utövare av prostitution.
1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalisering av kunderna vid prostitution.
Utskottet
Rättslig reglering
I alla länder i västvärlden finns, såvitt utskottet kunnat utröna, någon form av rättsregler rörande prostitution. Som regel är det förbjudet att främja prostitution genom att t.ex. agera som kopplare eller upplåta lokaler för bordellverksamhet.
Att förtjäna sitt uppehälle som prostituerad utgör inte brott enligt strafflagstiftningen i något västland. Däremot kan det utgöra en ordningsförseelse eller ett brott mot hälsovårds- eller lösdriverilagstiftning. Bestämmelser av detta slag finns i bl.a. Danmark och Storbritannien.
I vissa västländer har man valt att styra prostitutionen genom en form av administrativ reglering, som bl.a. kan innebära att de prostituerade hänvisas till begränsade geografiska områden och står under viss medicinsk kontroll. Ett land med en reglering av detta slag är Tyskland.
Att vara kund till en -- vuxen -- prostituerad är nästan aldrig kriminaliserat i västvärlden. Som ett av de få undantagen kan nämnas att den som i delstaten New York i USA köper sexuella tjänster gör sig skyldig till en förseelse enligt delstatens ordningslagstiftning.
Det bör i sammanhanget tilläggas att det i vissa länder finns både ett formellt och ett informellt regelsystem beträffande prostitutionen. Som exempel kan anföras att prostitution av hävd accepteras inom begränsade områden i vissa städer trots att verksamheten strider mot gällande bestämmelser.
Det är enligt svensk lagstiftning inte straffbart att mot ersättning tillhandahålla sexuella tjänster. Inte heller är det annat än undantagsvis straffbart att skaffa sig tjänster av detta slag. Ett sådant undantag föreligger då den prostituerade är under 18 år. Enligt 6 kap. 10 § brottsbalken (BrB) är det straffbart som förförelse av ungdom att genom ersättning skaffa eller försöka skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med någon som är under 18 år. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Ett annat undantag gäller om någon utnyttjar att en prostituerad befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Det kan då vara fråga om sexuellt utnyttjande enligt 6 kap. 3 § BrB. Straffet är för brott av normalgraden fängelse i högst två år och för grovt sexuellt utnyttjande fängelse i högst fyra år. Straffbestämmelsen i 6 kap. 10 § om förförelse av ungdom kompletteras av 6 kap. 11 § BrB, vari stadgas att ansvar för gärning som begås mot någon under viss ålder skall ådömas även den som inte insåg men hade skälig anledning anta att den andre ej uppnått föreskriven ålder.
Att främja prostitution är däremot straffbart i flera fall. Enligt 6 kap. 8 § första stycket BrB skall sålunda den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning dömas för koppleri till fängelse i högst fyra år. För grovt koppleri är straffet enligt 6 kap. 9 § BrB fängelse i lägst två och högst sex år.
Ett särskilt straffansvar -- såsom för koppleri -- gäller i vissa fall enligt 6 kap. 8 § andra stycket BrB för fastighetsägare då en upplåten lägenhet används för prostitution. Fastighetsägare har också särskilda möjligheter att säga upp hyresgäster och bostadsrättshavare när en lägenhet används på detta sätt. Regleringen finns i 12 kap. 42 § 8 jordabalken och 7 kap. 18 § 8 bostadsrättslagen (1991:614).
De nu redovisade bestämmelserna fick sin utformning genom lagstiftning år 1984 (prop. 1983/84:105, JuU25, rskr. 332). Till grund för lagstiftningen låg i första hand Sexualbrottskommitténs betänkande (SOU 1982:61) Våldtäkt och andra sexuella övergrepp.
Härutöver finns lagstiftning av social skyddskaraktär bl.a. i polislagen (1984:387), socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall vilka kan bli tillämpliga i här aktuella fall.
Tidigare riksdagsbehandling
Frågor om olika åtgärder mot prostitution har återkommande aktualiserats i riksdagen under hela 1980-talet, och utskottet har behandlat frågor med anknytning till detta ämne vid ett stort antal tillfällen (se JuU 1980/81:27, 1981/82:36 och 56, 1983/84:25, 1985/86:3 och 20 samt 1987/88:12). I det följande lämnas en redogörelse för de senaste årens riksdagsbehandling.
I 1988 års ärende behandlade riksdagen ett antal motioner om kriminalisering av prostitution. Justitieutskottet inhämtade yttrande över motionerna från socialutskottet, som inom ramen för sin beredning av ärendet anordnade en utfrågning (se SoU 1987/88:3y). Vid utfrågningen framkom bl.a. olika meningar i frågan om prostitutionskontakter borde kriminaliseras. Behovet av förebyggande åtgärder i olika avseenden underströks. Socialutskottet, som tog avstånd från en kriminalisering, anförde i sitt yttrande att det i första hand var med socialpolitiska och inte med kriminalpolitiska medel som prostitution borde bekämpas.
Justitieutskottet anförde i sitt betänkande (JuU 1987/88:12) att prostitutionen i första hand skall motarbetas med sociala insatser, inte med straffrättsliga. Skälen mot en kriminalisering var flera; bl.a. pekade utskottet på svårigheten att tillräckligt tydligt definiera den brottsliga gärningen, på bevissvårigheter och på risken för negativa effekter för de inblandade kvinnorna. Å andra sidan ansåg sig utskottet inte kunna utesluta att en kriminalisering av kundernas beteende skulle kunna få en viss avhållande effekt på benägenheten att anlita prostituerade. Utskottet uttryckte också förståelse för uppfattningen att en kriminalisering skulle kunna sägas markera att samhället tar avstånd från den verksamhet som prostitutionen innebär. Skälen mot en kriminalisering ansågs dock väga tyngre.
Justitieutskottet instämde i vad socialutskottet i sitt yttrande anfört om betydelsen av sociala åtgärder och förebyggande arbete av annat slag och framhöll att det var nödvändigt att socialtjänsten genom aktivt uppsökande verksamhet försökte hjälpa och bistå kvinnor som är prostituerade. Socialtjänstens åtgärder borde dessutom, anförde utskottet, ta sikte också på de inblandade männen. Utskottet anslöt sig till socialutskottets förslag att socialtjänsten genom bidrag till utvecklingsarbete på området eller på annat sätt borde stimuleras att bygga upp en kontinuerlig prostitutionsförebyggande verksamhet. Regeringen borde, ansåg utskottet, överväga möjligheten att stödja sådan verksamhet. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 1987/88:174).
Socialutskottet konstaterade i ett senare ärende (1988/89:SoU20) att regeringen hade ställt medel till förfogande för olika insatser mot prostitution. Utskottet anförde att de sociala insatserna för prostituerade kvinnor borde förstärkas och att det fick anses angeläget att stimulera uppbyggnaden av prostitutionsförebyggande verksamhet. Utskottet förutsatte att regeringen tog erforderliga initiativ i frågan och avstyrkte därmed den då föreliggande motionen.
Justitieutskottet vidhöll hösten 1989 (1989/90:JuU6) att prostitutionen i första hand skall motarbetas med sociala insatser och inte med straffrättsliga åtgärder. Utskottet noterade att regeringen vidtagit en rad åtgärder i prostitutionsförebyggande syfte och anförde att det var angeläget att arbetet på området fortsatte. Utskottet avstyrkte därmed motioner om kriminalisering av prostitutionskontakter.
Vid sin senaste behandling av frågan (1990/91:JuU21) avstyrkte utskottet bifall till yrkanden liknande de nu aktuella med hänvisning till det då pågående utredningsarbetet i Justitiedepartementet.
Hösten 1991 avstyrkte socialutskottet (1991/92:SoU2) ånyo motioner om åtgärder mot prostitution. Utskottet anförde att det inom Socialstyrelsen och de kommuner som främst är berörda pågår ett kontinuerligt arbete som syftar till att komma till rätta med prostitutionen. Utskottet noterade vidare att det utgår statligt stöd till bl.a. organisationer som på olika sätt arbetar för att förebygga prostitution och att prostitutionsfrågan var under utredning i Justitiedepartementet.
Pågående arbete m.m.
I slutet av 1970-talet gjorde Prostitutionsutredningen en kartläggning av prostitutionens omfattning som kom att ligga till grund för utredningens överväganden i betänkandet (SOU 1981:71) Prostitutionen i Sverige, bakgrund och åtgärder. Inom utredningen publicerades också rapporten (Ds S 1980:9) Prostitutionen i Sverige. Prostitutionsfrågan togs också upp i Sexualbrottskommitténs betänkande (SOU 1982:61) Våldtäkt och andra sexuella övergrepp.
Omfattningen av prostitutionen i Sverige har nu ånyo kartlagts, denna gång inom Justitiedepartementet. I en promemoria (91-3561), Prostitutionen i Sverige -- en beskrivning av det aktuella läget, anförs sammanfattningsvis att prostitutionen sedan mitten av 1970-talet har minskat kraftigt i omfattning. Enligt promemorian har gatuprostitutionen under perioden 1980--1990 minskat med i storleksordningen 40 %, prostitutionen på massageinstituten med drygt 30 % och den s.k. sexklubbsverksamheten (som dock inte behöver vara liktydig med prostitution) med 40 %. I promemorian konstateras att prostitutionen har betydligt större omfattning i vissa av våra grannländer och att ett svenskt närmande till det övriga Europa snabbt kan förändra situationen här hemma.
Promemorian har remissbehandlats. Vissa remissinstanser, däribland Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen och Polismyndigheten i Göteborg, har godtagit uppgifterna i promemorian. Andra remissinstanser, t.ex. Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet, har ansett att underlaget för bedömningarna i promemorian är otillräckligt. Polismyndigheten i Stockholm har ifrågasatt om inte prostitutionen har större omfattning än vad som sägs i den. Här bör också nämnas att Polismyndigheten i Malmö noterat en ökning av prostitutionen under år 1991. Beredning av promemorian pågår i Justitiedepartementet.
Med anledning av några motioner har under hösten 1992 frågor om samhällets åtgärder mot prostitution på nytt aktualiserats i riksdagen såväl i justitieutskottet (detta ärende) som i socialutskottet (1992/93:SoU2, prot. 21). Sedan justitieutskottet i ett beslut den 3 november, till skillnad från vad socialutskottet dessförinnan kommit fram till, funnit att det förelåg ett utredningsbehov på området återförvisade kammaren den 11 november socialutskottets nyssnämnda betänkande i aktuell del för ytterligare beredning. Justitieutskottet fortsatte behandlingen av sitt ärende. Justitieutskottet har nu erfarit att det senare under hösten inletts överväganden inom regeringskansliet om utredningsbehovet. Något beslut är dock, enligt vad utskottet inhämtat, ännu inte fattat.
Motionerna
I motionerna Ju605, Ju607 och A805 begärs åtgärder för att kriminalisera köparens förfarande i ett prostitutionsförhållande. I motionerna Ju610 och So231 begärs att båda parternas förfarande i motsvarande fall skall kriminaliseras.
Överväganden
Som framgått i det föregående har det under senare år bedrivits ett arbete mot prostitution, och åtgärder har vidtagits på olika nivåer i samhället. Enligt utskottets mening måste det dock ifrågasättas om det hittills nedlagda arbetet varit tillräckligt för att hejda prostitutionen. I det sammanhanget vill utskottet särskilt hänvisa till att viktiga remissinstanser ifrågasatt resultatet av Justitiedepartementets kartläggning av omfattningen av prostitutionen. Ytterligare åtgärder bör enligt utskottets mening nu övervägas. En sådan åtgärd skulle, som anförs i motionerna Ju605, Ju607, Ju610, So231 och A805, kunna vara att kriminalisera prostitutionen. Utskottet har som ovan framgått tidigare tagit avstånd från en sådan tanke, och utskottet känner alltjämt stor tvekan inför den. Mot en kriminalisering talar bl.a. svårigheten att tillräckligt tydligt identifiera den brottsliga gärningen, bevissvårigheter och risken för negativa effekter för de inblandade kvinnorna. För en kriminalisering talar å andra sidan främst den normbildande effekten av ett straffbud som också skulle kunna få en viss avhållande effekt. Frågan innehåller känsliga avvägningar som enligt utskottets mening kräver sin särskilda belysning, och utskottet är berett att tillstyrka att den utreds. Frågan om kriminalisering bör dock inte ses isolerad utan har sin plats i ett större sammanhang, t.ex. inom ramen för en totalöversyn av samhällets åtgärder mot prostitution. Utskottet ser därför med tillfredsställelse att behovet av en sådan översyn nu har aktualiserats.
Sammanfattningsvis anser utskottet att frågan om kriminalisering av prostitution bör få en ordentlig genomlysning. Det får ankomma på regeringen att närmare överväga formerna för det arbetet.
Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju605, Ju607, Ju610, So231 och A805 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande kriminalisering av prostitution att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Ju605, 1991/92:Ju607, 1991/92:Ju610, 1991/92:So231 yrkande 2 och 1991/92:A805 yrkande 25 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 10 december 1992
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Birthe Sörestedt (s), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran Magnusson (s), Liisa Rulander (kds), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Kent Carlsson (s) och Christel Anderberg (m).