Kreditupplysningslagen
Betänkande 1991/92:NU9
Näringsutskottets betänkande
1991/92:NU09
Kreditupplysningslagen
Innehåll
1991/92 NU9
Ärendet
I detta betänkande behandlas fyra motioner med yrkanden om att regeringen skall anmodas att föranstalta om en översyn av kreditupplysningslagen (1973:1173) eller lägga fram förslag om vissa ändringar i denna lag.
Datainspektionen har efter remiss yttrat sig över motionerna i två skrivelser.
Sammanfattning
Beträffande flertalet av önskemålen i motionerna hänvisar utskottet till en pågående översyn av kreditupplysningslagen. Frågan om rätt för en näringsidkare att liksom andra enskilda personer få beställaruppgift när det lämnas kreditupplysning om honom bör emellertid -- såsom också föreskrivs i utredningsdirektiven -- inte tas upp till prövning. På den punkten har riksdagen upprepade gånger slagit fast att den nuvarande ordningen innebär en rimlig avvägning mellan två legitima intressen. Alla motionsyrkandena avstyrks alltså.
Motionerna
Yrkanden
De motioner som behandlas här är följande:
1990/91:N208 av Kersti Johansson (c) och Stina Gustavsson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av kreditupplysningslagen i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:N226 av Birgitta Hambraeus m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att samma villkor bör gälla för småföretag som för privatpersoner när det gäller kreditupplysning.
1990/91:N263 av Jan Strömdahl (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kreditupplysningslagen att den omfrågade alltid har rätt att få reda på vem som begärt kreditupplysning.
1990/91:N291 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (5) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att kreditupplysningsföretag bör vara skyldiga att införa uppgift i kreditupplysning när skulden reglerats.
Motivering
Kreditupplysningslagen bygger, sägs det i motion 1990/91:N208 (c), uppenbarligen på uppfattningen att en näringsidkare om vilken det begärs kreditupplysning skulle känna sig så kränkt att han inte vill ha några förbindelser med den som frågar om honom. I dagens samhälle som präglas av konkurrens måste ett sådant synsätt anses förlegat, menar motionärerna. I det meddelande om en kreditupplysnings innehåll som lämnas till den omfrågade borde därför, även när denne är näringsidkare, ingå uppgift om vem som har begärt upplysningen. Vidare borde av en kreditupplysning framgå i vilken egenskap vederbörande är omfrågad.
Ett företag som blir föremål för kreditupplysning har ingen möjlighet att nå den som har begärt upplysningen, framhålls det i motion 1990/91:N226 (c). En småföretagare kan emellertid skadas allvarligt när någon har lämnat kreditupplysningar om honom som inte är relevanta och som inte kan bemötas. Samma regler borde därför gälla beträffande småföretag som beträffande privatpersoner. En del upplysningsfirmor använder som affärsidé en helt datoriserad kreditupplysningstjänst, anförs det vidare. Detta innebär att ingen handlägger kreditundersökningen. Det omfrågade företaget får alltid en kopia av upplysningen. Möjligheten att korrigera felaktiga uppgifter ger dock inte tillräckligt rättsskydd, säger motionärerna.
En kreditupplysning karakteriseras i motion 1990/91:N263 (v) som ett så allvarligt ingrepp i den personliga integriteten att den omfrågade måste anses ha ett berättigat intresse av att få reda på vem som har begärt upplysningen.
Det avsnitt i motion 1990/91:N291 (fp) som innehåller motiveringen för det nu aktuella yrkandet i denna motion har rubriken Fasta spelregler och ökad rättssäkerhet. Företagare som har haft betalningsförelägganden -- exempelvis på grund av skatteskulder -- vilka efter kort tid har reglerats bör, anförs det, inte för lång tid framåt belastas med anmärkningar vid kreditupplysning.
Gällande bestämmelser m.m.
Kreditupplysningslagen (1973:1173) har som angivet syfte att hindra att kreditupplysningsverksamhet leder till otillbörligt intrång i den personliga integriteten eller till skada genom oriktiga eller missvisande upplysningar (5§). Efterlevnaden av lagen står under tillsyn av datainspektionen.
Lagen gäller för yrkesmässigt bedriven kreditupplysningsverksamhet (1§). Med kreditupplysning avses uppgift, omdöme eller råd som lämnas till ledning för bedömning av annans kreditvärdighet eller vederhäftighet i övrigt i ekonomiskt hänseende (2§). En speciell typ av kreditupplysning, för vilken gäller särskilda skyddsregler, är den s.k. personupplysningen. Med detta uttryck avses kreditupplysning om enskild person, förutsatt att vederbörande varken är näringsidkare eller har så väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet att uppgift om hans egna förhållanden behövs för att belysa verksamhetens ekonomiska ställning. En kreditupplysning som inte utgör personupplysning brukar kallas företagsupplysning. Personupplysning får inte lämnas ut om det finns anledning anta att upplysningen kommer att användas av någon annan än den som har behov av den på grund av ingånget eller ifrågasatt kreditavtal eller av liknande anledning.
En grundläggande regel om integritetsskydd kompletteras i olika hänseenden av mera detaljerade föreskrifter. Dessa innebär bl.a. följande. Var och en har rätt att mot skälig avgift hos den som bedriver kreditupplysningsverksamhet få skriftligt besked om huruvida det i verksamheten finns uppgifter lagrade om honom och, om det finns sådana uppgifter, vad de har för innehåll (10§). Den som avses med en kreditupplysning skall av kreditupplysningsföretaget få meddelande om upplysning som har lämnats om honom (11§). När personupplysning lämnas skall den omfrågade samtidigt och kostnadsfritt tillställas ett skriftligt meddelande om de uppgifter, omdömen och råd som upplysningen innehåller rörande honom och vem som har begärt upplysningen. När annan kreditupplysning rörande enskild person lämnas -- dvs. företagsupplysning som inte avser juridisk person -- skall den omfrågade på motsvarande sätt få meddelande om de uppgifter som upplysningen innehåller rörande honom.
Med näringsidkare skall -- enligt ett motivuttalande (prop. 1973:155 s.140) -- i kreditupplysningslagen på samma sätt som i vissa andra lagar förstås var och en som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Beträffande de personer som i lagen likställs med näringsidkare anförs det i motiven:
Till personer med väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet bör till en början hänföras sådana som har ett väsentligt ekonomiskt intresse i verksamheten, t.ex. delägare i handelsbolag eller kommanditbolag, aktieägare i fåmansbolag samt aktieägare som har en större post aktier i annat aktiebolag. Hit hör också de som har en ledande ställning i ett företag som styrelseledamot, verkställande direktör eller på annat sätt. I vissa fall kan också andra personer hänföras till den angivna kategorin, t.ex. den som lämnat en större kredit till ett företag och därigenom har möjlighet att påverka företagets verksamhet.
Vissa ytterligare motivuttalanden (s.140f.) kan också ha intresse i sammanhanget:
Givetvis kan det förekomma att en person som är näringsidkare eller som står ett företag nära behöver kredit i egenskap av privatperson. Rent principiellt borde en kreditupplysning som i sådant fall lämnas om honom anses som personupplysning och alltså vara underkastad de särskilda restriktioner i fråga om innehåll m.m. som gäller beträffande personupplysningar. För kreditupplysningsföretaget torde det dock ofta innebära praktiska svårigheter att tillämpa olika regler i fråga om en och samma person, beroende på i vilken egenskap han för tillfället uppträder. Den som är näringsidkare e.d. torde också normalt få finna sig i att han därmed får ett sämre integritetsskydd även i de fall då han uppträder som privatperson. Skulle emellertid kreditupplysningsföretaget, i fall då kreditupplysning begärs om en person som i och för sig är näringsidkare eller därmed likställd, få uppgifter som gör det helt klart att den begärda upplysningen inte har något samband med det företag eller den verksamhet dit personen är knuten, bör kreditupplysningen behandlas som en personupplysning.
Om en uppgift i kreditupplysning som har lämnats under de senaste tolv månaderna eller i register misstänks vara oriktig eller missvisande skall den som bedriver verksamheten se till att förhållandet utreds utan dröjsmål (12§). Visar sig uppgiften vara oriktig eller missvisande skall den rättas, kompletteras eller uteslutas ur registret; i förekommande fall skall rättelse tillställas var och en som har fått del av den.
Tidigare behandling
Rätt för näringsidkare att få beställaruppgift
Motioner om att kreditupplysningsföretagens skyldighet att lämna beställaruppgift skulle utsträckas till att gälla även fall då den omfrågade är näringsidkare har förekommit vid en rad tidigare tillfällen. De har avslagits av riksdagen på förslag av näringsutskottet (NU 1983/84:1, NU 1984/85:5, NU 1984/85:17, NU 1985/86:13, 1988/89:NU9, 1988/89:NU11, 1989/90:NU34).
Motionerna i ämnet har två gånger, senast år 1988, blivit föremål för en omfattande remissbehandling. Remissyttrandena innebar vid det senaste tillfället att motionärernas förslag tillstyrktes av datainspektionen, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund men avstyrktes av övriga remissinstanser. Dessa var Upplysningscentralen UC AB och Esselte Soliditet AB -- de båda största kreditupplysningsföretagen -- samt Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Finansbolagens förening, Sveriges advokatsamfund, Småföretagens riksorganisation, Motorbranschens riksförbund, Grossistförbundet Svensk handel och Tjänstemännens centralorganisation.
Utskottet har upprepade gånger -- senast våren 1990 -- uttalat att två intressen, som båda kan anses legitima, står mot varandra i det aktuella fallet. Det gäller å ena sidan att skydda enskilda personers integritet mot otillbörligt intrång, å andra sidan att värna om möjligheterna till en effektiv kreditupplysningsverksamhet som kan förebygga missriktad kreditgivning och andra icke önskvärda dispositioner. Utskottets slutsats har blivit att den gällande ordningen representerar en rimlig avvägning mellan dessa två intressen. Integritetsskyddsintresset har då, i enlighet med grundtankarna bakom kreditupplysningslagen, ansetts gälla de personer som är föremål för kreditupplysningar. Men det kan också, har utskottet tillfogat, betraktas som en form av integritetsskydd att upplysningar om en näringsidkares vederhäftighet i ekonomiskt hänseende kan inhämtas utan att beställaren behöver röja sig för den han begär upplysning om.
För första gången avgavs år 1988 en reservation (m, c, mp) till förmån för en sådan lagändring som motionärerna hade begärt. Motsvarande reservationer förekom åren 1989 och 1990.
Andra frågor
I betänkandet 1988/89:NU9 behandlades, utöver den fråga som berörs i föregående avsnitt, även frågor om avgränsningen av kategorin näringsidkare m.m. och om rätt att få besked om uppgiftslämnare. Remissyttranden i dessa ämnen redovisades utförligt.
Utskottet noterade att datainspektionen trots sin principiellt gynnsamma inställning till det i en motion framlagda förslaget om ändrad avgränsning av kategorin näringsidkare inte hade funnit sig kunna förorda att detta skulle genomföras. Motionärernas synpunkter skulle emellertid, sade utskottet, till en del kunna tillgodoses utan lagändring genom en föreskrift från datainspektionen. Utskottet sade sig utgå från att inspektionen övervägde denna möjlighet. Motionen i aktuell del avstyrktes men fick stöd i en reservation (c). Våren 1990 konstaterade utskottet (1989/90:NU34) att datainspektionen inte hade utfärdat någon föreskrift i saken men hade saken aktuell. Ett nytt motionsyrkande i ämnet avstyrktes med hänvisning till att en lösning av det ifrågavarande problemet kunde väntas komma till stånd utan något särskilt initiativ från statsmakternas sida.
Den motion rörande besked om uppgiftslämnare som fanns vid det förstnämnda tillfället gick ut på att var och en bör ha rätt att mot skälig avgift hos ett kreditupplysningsföretag få besked om huruvida det finns uppgifter om honom lagrade hos detta och, om så är fallet, vad uppgifterna har för innehåll. På närmare angivna grunder avstyrkte utskottet motionen; denna följdes upp i en reservation (m, fp, c, mp).
Översyn av kreditupplysningslagen
Enligt ett bemyndigande som regeringen lämnade chefen för justitiedepartementet i juni 1991 har justitieminister Gun Hellsvik tillkallat en särskild utredare (justitierådet Staffan Magnusson; Ju 1991:06) för att se över kreditupplysningslagen. Utredarens huvuduppgifter blir enligt direktiven (dir. 1991:69) att utreda hur intresset av en effektiv kreditupplysning kan främjas utan att kravet på personlig integritet och sekretess träds för när, hur den svenska lagstiftningen skall anpassas till EGs regler och därutöver i vilken utsträckning utländska företag bör ges möjlighet att bedriva kreditupplysningsverksamhet i Sverige, i vad mån utvecklingen i fråga om data- och informationsteknik påkallar ändringar i kreditupplysningslagen.
I direktiven nämns förutom näringsutskottets betänkanden rörande kreditupplysningslagen sedan riksmötet 1983/84 också de tre av de nu aktuella motionerna som helt ägnas åt detta ämne. Utredaren är, sägs det i direktiven, oförhindrad att ta upp även sådana frågor som inte nämnts i dessa och lägga fram de förslag som han finner påkallade. Ett undantag skall dock gälla. Mot bakgrund av riksdagens ställningstaganden vid samtliga de tillfällen då motioner väckts om att även näringsidkare skulle ha rätt till beställaruppgift finns det, heter det i direktiven, inte anledning att nu ta upp frågan om en sådan rätt.
Remissyttranden från datainspektionen
Datainspektionens inledningsvis nämnda remissyttranden har avgetts innan inspektionen hade fått kännedom om regeringens beslut rörande översyn av kreditupplysningslagen.
I frågan om beställaruppgifter förklarar datainspektionen att den vidhåller sin uppfattning att även en näringsidkare bör få reda på vem som har begärt kreditupplysning om honom.
En annan fråga är om det bör bli obligatoriskt för kreditupplysningsföretag att lämna uppgift om i vilken egenskap den omfrågade är föremål för upplysning -- såsom näringsidkare (näringsanknuten) eller såsom privatperson. Inspektionen erinrar om bestämmelsen i 9§ kreditupplysningslagen att personupplysning får lämnas ut endast om legitimt behov av upplysningen föreligger. Någon sådan begränsning finns inte, framhålls det, i fråga om företagsupplysningar. Inspektionen fortsätter:
Beställaren av en kreditupplysning anger själv för vilket ändamål upplysningen begärs. Lagen innehåller inte något krav på att beställaren skall ange om upplysningen avser en företagare eller en företagsanknuten person i hans egenskap av privatperson. Om det inte av någon omständighet i det enskilda fallet klart framgår att en begäran avser den omfrågade såsom privatperson, skall en företagsupplysning få lämnas (jfr prop. 1973:155, s.140f.). Det finns därför anledning att anta att företagsupplysningar lämnas även i sådana situationer som avser den omfrågade som privatperson.
Även om beställaren styr vid begäran av upplysning och kreditupplysningsföretaget därför ofta saknar kunskap om huruvida den begärda kreditupplysningen kanske rätteligen borde gällt en personupplysning, har givetvis kreditupplysningsföretaget kännedom om vilken form av upplysning som företaget faktiskt har lämnat ut. I och för sig skulle kreditupplysningsföretagen därför kunna åläggas en skyldighet att i kreditupplysningar ange i vilken egenskap den omfrågade blivit föremål för tidigare förfrågningar.
Datainspektionen ifrågasätter om, mot bakgrund av bestämmelserna i kreditupplysningslagen, en sådan föreskrift som begärts skulle fylla det avsedda syftet. Vid en sedan mer än ett år pågående granskning av de båda största kreditupplysningsföretagen har, meddelar inspektionen, även beaktats hur uppgifter om tidigare förfrågningar anges i kreditupplysningar. Inspektionen förklarar att den överväger frågan om huruvida uppgifter om tidigare förfrågningar över huvud taget bör tas in i en kreditupplysning, mot bakgrund av att sådana uppgifter inte sällan framstår som missvisande.
De missvisande kreditupplysningsmetoder som åsyftas i motion 1990/91:N226 (c) torde, säger datainspektionen, vara de verksamhetsformer som bedrivs under benämningen credit scoring resp. kreditmall. Båda dessa tjänster utförs med -- och förutsätter -- särskilda datoriserade program. Inspektionen tillkännager sin avsikt att granska dessa verksamhetsformer särskilt.
Utförligt behandlar datainspektionen frågan om det borde föreskrivas skyldighet för kreditupplysningsföretag att införa uppgift i kreditupplysning när en skuld har reglerats. Därvid utgår inspektionen från att det aktuella yrkandet i motion 1990/91:N291 (fp) avser även andra former av genom myndighet konstaterad betalningsskyldighet än "betalningsförelägganden" i den mening som anges i lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsföreläggande.
I ett separat yttrande tar datainspektionen upp frågan om skyldighet för kreditupplysningsföretag att införa uppgift i kreditupplysning när en skuld reglerats.
Något skydd för "personlig integritet" tillkommer, framhåller datainspektionen, inte juridiska personer vare sig enligt kreditupplysningslagen eller enligt datalagen (1973:289). För juridiska personer gäller dock kravet att oriktiga eller missvisande uppgifter inte får lagras eller lämnas ut. Företagsupplysningar får, till skillnad från personupplysningar, även innehålla uppgift om ansökan hos tingsrätt om betalningsföreläggande och lagsökning samt uppgifter hämtade från tidningar, andra publikationer och från vederbörande företag.
Kreditupplysning lämnas, påpekas det, enligt definitionen i kreditupplysningslagen till ledning för bedömning av annans kreditvärdighet eller vederhäftighet i övrigt i ekonomiskt hänseende. För en kreditgivares bedömning av någons kreditvärdighet är det givetvis, säger inspektionen, av betydelse inte endast att kredittagaren -- förr eller senare -- förmått betala sina skulder utan även om betalningen har skett utan dröjsmål.
Datainspektionen erinrar om kreditupplysningslagens bestämmelser om skyldighet att rätta oriktiga uppgifter etc. (se s.4). När rättelse görs i ett kreditupplysningsregister, sker det i allmänhet på begäran av den som upplysningen rör. I föreskrifter (DIFS 1981:2) för tillämpningen av kreditupplysningslagen har inspektionen angett när en uppgift skall anses som missvisande. Den omständigheten att betalning har erlagts sedan en betalningsförsummelse noterats i kreditupplysningsregistret innebär givetvis inte att uppgiften om betalningsförsummelsen blir att anse som missvisande. Uppgiften anger att skulden inte har betalats i rätt tid. Den uppgiften är korrekt även om skulden betalas senare. Dröjsmålets varaktighet kan dock vara en faktor som beaktas i en kreditsituation. En skyldighet för kreditupplysningsföretagen att införa uppgift om när en skuld reglerats skulle därför allmänt sett synas höja kvaliteten i kreditupplysningarna.
Något hinder att tillåta kreditupplysningsföretagen att lagra och i kreditupplysningar ta in uppgift om när en skuld betalats torde inte föreligga, säger datasinspektionen vidare. Det är givetvis i och för sig möjligt att överväga att ålägga kreditupplysningsföretagen en skyldighet att komplettera uppgifterna om gäldenären med uppgift om betalning, som gjorts efter det att en betalningsanmärkning registrerats. Anteckningsskyldigheten borde i så fall inte begränsas till att avse småföretagare.
Enligt datainspektionens uppfattning skulle det emellertid vara svårt att åstadkomma en sådan generell kompletteringsskyldighet. Kreditupplysningsföretagen har nämligen inga förutsättningar att utan medverkan från gäldenären eller borgenären få kunskap om när en skuld har betalats. För att uppgifterna i registret i samtliga fall skulle kunna bli korrekta måste i så fall någon åläggas en skyldighet att anmäla när skulden betalats. Det ligger, framhåller inspektionen, i gäldenärens eget intresse att uppgift om att betalning har skett antecknas hos kreditupplysningsföretagen. Den gäldenär som inte anmäler betalning får därför själv stå risken av utebliven anmälan.
En sådan ordning som nämnts borde enligt inspektionens mening ha sin grund i lagstiftningen; frågan om en ändring av kreditupplysningslagen i detta hänseende borde emellertid inte behandlas separat utan vid en mera allmän översyn av lagen.
Utskottet
Kreditupplysningslagen (1973:1173) innehåller bestämmelser som syftar till skydd mot att kreditupplysningsverksamhet leder till otillbörligt intrång i den personliga integriteten eller till att oriktiga eller missvisande uppgifter lagras eller lämnas ut. I lagen görs skillnad mellan personupplysningar och andra kreditupplysningar; för de senare brukar benämningen företagsupplysning användas. Detta senare begrepp har tämligen vid innebörd. Som personupplysning räknas nämligen endast kreditupplysning om "annan enskild person än den som är näringsidkare eller annars har så väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet att uppgift om hans egna förhållanden behövs för att belysa verksamhetens ekonomiska ställning".
Lagens bestämmelser om verksamhetens bedrivande m.m. är avsevärt strängare när det gäller personupplysningar än när det gäller företagsupplysningar. Det är i synnerhet detta förhållande som genom åren har givit anledning till en rad motioner med mer eller mindre preciserade förslag till ändringar i kreditupplysningslagen. I det föregående har lämnats utförliga uppgifter om behandlingen av sådana motioner under senare tid.
I år föreligger fyra motioner med yrkanden rörande kreditupplysningslagen.
Den översyn som begärs i motion 1990/91:N208 (c) skulle avse två frågor. Den ena, som också är ämnet för motion 1990/91:N263 (v), gäller införande av krav på att den som blir föremål för en företagsupplysning skall, såsom är fallet beträffande personupplysningar, få besked om vem som har beställt upplysningen. Den andra har att göra med definitionen av personupplysning. Det skulle krävas att det av en kreditupplysning framgår i vilken egenskap vederbörande är omfrågad. Åtminstone det första önskemålet torde innefattas även i det yrkande som framställs i motion 1990/91:N226 (c). Samma regler borde, när det gäller kreditupplysning, gälla för småföretag som för privatpersoner. Förekomsten av en helt datoriserad kreditupplysningstjänst kritiseras i denna motion. I motion 1990/91:N291 (fp) begärs ett uttalande av riksdagen till regeringen om att kreditupplysningsföretag bör vara skyldiga att i förekommande fall i kreditupplysning införa uppgift om när en där angiven skuld har blivit reglerad.
Regeringen har, såsom finns redovisat i det föregående, beslutat om en översyn av kreditupplysningslagen genom en särskild utredares försorg. Utredningsuppdraget -- som i alla delar skall vara avslutat vid utgången av juni 1993 -- avser huvudsakligen andra frågor än dem som motionärerna berör. Utredaren har emellertid i det närmaste full frihet att ta upp även andra frågor rörande kreditupplysningslagen än dem som anges i direktiven för utredningen, och motionerna nämns -- med ett undantag -- i direktiven. Utskottet utgår därför från att utredaren kommer att uppmärksamma och pröva motionärernas önskemål utan någon framställning från riksdagens sida.
På en punkt är, såsom har antytts, det nu sagda icke giltigt. Frågan om näringsidkares rätt till beställaruppgift skall enligt uttrycklig föreskrift i direktiven inte tas upp till ny prövning. Detta motiveras med att riksdagen -- såsom har utförligt redovisats i det föregående -- vid en rad tillfällen har prövat frågan och därvid kommit till slutsatsen att den nuvarande ordningen, som inte ger sådan rätt, representerar en rimlig avvägning mellan två legitima intressen. Utskottet anser inte att riksdagen bör ändra detta ställningstagande.
Det sagda innebär att utskottet avstyrker dels motion 1990/91:N263 (v) samt, i vad avser rätt för näringsidkare att få beställaruppgift, motionerna 1990/91:N208 (c) och 1990/91:N226 (c), dels de båda sistnämnda motionerna i övrigt och motion 1990/91:N291 såvitt den behandlas här.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande rätt för näringsidkare att få beställaruppgift att riksdagen avslår motionerna 1990/91:N208 och 1990/91:N226, båda i denna del, och motion 1990/91:N263,
2. beträffande ändringar i övrigt i kreditupplysningslagen att riksdagen avslår motionerna 1990/91:N208 och 1990/91:N226 i övriga delar och motion 1990/91:N291 yrkande 5.
Stockholm den 10 december 1991
På näringsutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Axel Andersson (s), Birgitta Johansson (s), Kjell Ericsson (c), Bo Finnkvist (s), Karin Falkmer (m), Reynoldh Furustrand (s), Göran Hägglund (kds), Bengt Dalström (nyd), Leif Marklund (s), Olle Lindström (m), Mats Lindberg (s), Jan Backman (m), Bo Bernhardsson (s) och Gudrun Norberg (fp).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.