Kränkande behandling i skolan

Herr talman! Mobbning är en skala av situationer som inleds med utfrysning och gliringar och som kan sluta med våld och misshandel om ingenting görs för att hindra det. Det finns en systematik och en ojämlikhet i maktförhållandena. Det sociala klimatet på många av våra skolor behöver omstruktureras. Min bedömning är att mobbningen har tenderat att förgrovas de senaste åren. De som mobbar andra är därtill överrepresenterade i brott och drogmissbruk senare i livet. Därför ligger det i allas intresse att tidigt stoppa varje tendens till mobbning och kränkning. Mobbningen är ett av Sveriges största välfärdspolitiska misslyckanden. 100 000 barn beräknas vara mobbade i svenska skolor. Hundratusentals föräldrar, syskon och övriga anhöriga är också berörda. Det kanske är bortåt en halv miljon svenskar som vardagligen kommer i kontakt med och lider av mobbning och kränkningar i skolan. Jag tror att den förälder som aldrig har funderat på hur barnen accepteras i skolan är fullständigt unik. Det behövs därför insatser för att förebygga mobbning och kränkningar, för att tidigt upptäcka och stoppa mobbning och kränkningar och för att stärka elevens rätt i lagen när saker hanteras fel eller inte hanteras alls, inte minst därför att det här sätter press på skolpolitiken att förbättra arbetet mot mobbning. Politiken har ett betydande ansvar. Barn åläggs via skolplikten att vistas i en miljö där politiken inte kan garantera deras trygghet och säkerhet. Men politiken har också ett ansvar för att bevisa att effektiva metoder mot mobbning faktiskt inte används i dag, vilket för mig är en fullständig gåta. Gemensamt för alla regeringens förslag och projekt om mobbning är nämligen att de saknar forskningsstöd. Så var det med Tillsammansprojektet och så är det med Myndigheten för skolutvecklings arbete. Det räcker inte med att vilja väl, men det är nödvändigt att vilja väl. I den senaste redovisningen av antimobbningsprogram som finns från myndigheten sägs uttryckligen att avsikten inte är att värdera kvaliteten i de olika program mot mobbning som speglas i skriften. Det är fullkomligt bakvänt. Hur kan man utveckla skolan utan att utvärdera metoderna som skolan använder? Jag påstår att regeringen inte förstår vad mobbning är eller hur den fungerar. Senast visade det sig när skolminister Östros försökte göra mobbningen till enbart en fråga för diskrimineringslagstiftningen. Det är liktydigt med att reducera mobbningen till någonting annat än den är. Diskriminering är i sig allvarligt, men mobbning är ett mycket vidare problem. En utvidgad diskrimineringslagstiftning kommer inte att ge tillräckligt stor effekt mot mobbningen. Vi vet att Östros vill se kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder som kriterier i lagstiftningen. Diskriminering handlar om att ogynnsamt särbehandla någon. Men här uppstår problem. Om en tjej mobbas på det sättet att hon kallas för hora till exempel så kan det straffas enligt lagstiftningen. Men om hon i stället pekas ut som dum, ful, tjock eller värdelös är den nya lagen tandlös. Fokus ligger alltså fel. Det skolan måste reagera emot är varje gång som någon tas ifrån sitt människovärde. Vi vet att mobbningen skulle kunna halveras på ett par år om alla skolor använde de existerande forskningsbaserade åtgärdsprogrammen. I antal skulle det innebära att 75 000 barn, om man inkluderar både dem som är offer och dem som är förövare, skulle kunna befrias från mobbningen. Men vi vet också att bara enstaka skolor - i alla fall mycket få - i vårt land använder de här programmen. Kontrasten är därvid mycket skarp mot Norge. Där ges alla skolor inom ramen för ett femårigt projekt tillgång till kunskap och utbildning om forskningsbaserade åtgärdsprogram. Det är nu mer än 400 skolor som deltar. Insatsen är mycket billig; den kostar 3-4 miljoner kronor per år för staten och därtill lika mycket i forskningspengar. Vad ska vi då göra? Först och främst måste kunskap om forskningsbaserade åtgärdsprogram mot mobbning och kränkningar snarast börja spridas också till Sveriges alla skolor. Svenska barn borde därvidlag ha samma rättigheter som norska. Vi vet också att samtidigt som vi ser den här mycket goda effekten av forskningsbaserade åtgärdsprogram så visar utvärderingar att de hemmagjorda programmen på en skola till och med kan bidra till att öka mobbningen med en tredjedel. Man måste alltså veta vad man gör. Det andra vi bör göra är ge Myndigheten för skolutveckling, som den i dag heter, i uppdrag att löpande låta forskningsmässigt utvärdera och verifiera kvaliteten i olika åtgärdsprogram. Genom att agera på det viset kan en lista med dokumenterat fungerande program upprättas, kunskap samlas in och utbildning erbjudas för att höja skolans kunskapsnivå om mobbning. Det tredje steget blir att samtliga landets skolor bör använda något av de forskningsbaserade kvalitetscertifierade åtgärdsprogrammen mot mobbning. Då vet vi att skolans lägsta nivå höjs. Det fjärde är att våldsbrott i skolan bör polisanmälas av skolan. Det är en politisk uppgift att markera detta. Annars sviks barnen två gånger: först genom att de utsätts för våld i vad som borde vara en trygg miljö och sedan genom att de själva får ta tag i situationen. Hittills har det varit så, herr talman, att majoriteten av våldet i skolan har fått polisanmälas av barn och föräldrar själva, inte av skolan. Det femte vi behöver göra är att se till att stärka elevens rätt i skollagen. Vi ser att såväl skollag som läroplan är tydliga i att mobbning inte ska förekomma. Däremot sägs ingenstans i dagens regelverk vad skolan bör göra för att hindra att det förekommer. En erfarenhet vi kan dra av de senaste årens domstolsutslag, när enskilda elever har stämt sina kommuner för bristande insatser mot mobbning, är att närmast varje insats i dag anses tillgodose lagens krav. Skollagen har ändrats från att skolan ska särskilt bemöda sig om att hindra våld och mobbning, till att skolan ska aktivt motverka våld och mobbning. Det är förvisso bra, men det stärker verkligen inte alls barnets rätt tillräckligt mycket. Det är nämligen inte skollagen som används i de uppmärksammade fall som går till domstol. Det är inte en tillämpbar lag i domstol, utan det är i stället skadeståndslagen som får användas. Skadeståndslagen ställer helt andra och mycket lägre krav på skolans agerande. Därför menar vi att lagen måste ändras så att en elevs rätt att juridiskt ställa skolan till svars när skolan genom underlåtelse eller aktiva handlingar kränkt elevens rättigheter förs in i lagen. I lag eller förarbeten måste det förtydligas vilka krav samhället ställer på skolans arbete för att förebygga, upptäcka och stoppa mobbning. Hovrätten menade i det uppmärksammade Grumsfallet att det emellertid inte rimligen kan krävas att en kommun för att undgå skadeståndsansvar också i realiteten ska lyckas hindra all mobbning från att uppkomma eller att stoppa varje form av pågående mobbning. Högsta domstolen resonerade på precis samma sätt: Skolan ska ha gjort vad rimligen kan begäras. Det kan inte ställas något reservationslöst krav på att åtgärderna varit framgångsrika. Detta står i direkt strid med läroplanen. Det görs klart att mobbning inte ska förekomma alls. Men civilrättsligt, som är den enda möjlighet en elev har att få sin sak prövad, kan det i dag inte krävas av kommunen att mobbning inte förekommer. Inte ens tillsynen av skolan spelar någon som helst roll. Skolan i Grums hade fått kritik för sina insatser av Skolverket, men det menades vara irrelevant i domslutet. Hovrätten menade också att det inte finns och heller inte funnits någon helt enhetlig modell för arbete mot mobbning. Därför finns det heller ingenting att jämföra skolans agerande med. Då blir det till slut så att vad skolan än gör för insatser, oavsett om de är effektiva eller om de är totala skott i mörkret, accepteras de som en tillräckligt åtgärd, därför att dagens lagstiftning har brister. Det är just därför vi moderater kräver att kraven måste förtydligas. Skolan kan alltså i dag i okunskap vidta åtgärder som till och med förvärrar mobbning men komma undan ansvar eftersom den gör någonting alls. Så kan vi inte ha det. Det är helt uppenbart att arbetet mot mobbning inte är färdigt utan bara har börjat. Jag noterar att den så kallade Skolansvarsutredningen för fram tankar som går precis i den riktning som vi moderater fört fram i kammaren under ett antal år och som regelmässigt avvisats av majoriteten. Avslutningsvis, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation nr 1 av Moderaterna. Jag vill också säga att tragedin med mobbning - att 100 000 barn löpande får reda på att de inte duger till, att de inte är någonting värda, att de kränks, att deras framtidsmöjligheter stängs när självförtroendet körs i botten - förstärks av att det finns åtgärder som kan vidtas men som majoriteten i riksdagen helt enkelt bara väljer att avstå från. För oss är det inte acceptabelt. Barnets rätt måste stärkas.

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att yrka bifall till reservation 24. Jag står naturligtvis bakom Folkpartiets samtliga reservationer, men då tiden är knapp och med hänsyn tagen till mitt rykte bland de andra ledamöterna i kammaren och ledamöternas helgfirande nöjer jag mig med att yrka bifall enbart till reservation 24. Folkpartiet liberalernas skolpolitik är en politik som grundar sig på att vi vill höja kvaliteten och skapa en tydlig utvärdering och en god arbetsmiljö i skolan. När jag nu står här i riksdagens talarstol är det väldigt skönt att veta att det var just dessa saker som mina klasskamrater på gymnasiet absolut tydligast uttryckte var det som behöver förbättras i skolan och det som de mest av allt värdesatte. Även om det är endast tre år sedan jag lämnade gymnasiet vet jag genom ett antal skolbesök att det är dessa saker som elever fortfarande trånar och suktar efter ute i dagens gymnasieskola. I dagens debatt är det åtgärder för en god arbetsmiljö som står i skottgluggen, alltså sådant som rör kränkande behandling mer specifikt. På detta område, liksom på andra områden inom skolpolitiken, finns det en konflikt, får man ändå säga, mellan regeringen och Folkpartiet liberalerna, mellan mesig flummighet och ansvarstagande, mellan att tvinga mobboffer att flytta och att flytta mobbare, mellan dem som blundar för problemen och dem som vågar se dem rakt in i vitögat. Det är också en ideologisk skillnad mellan socialism och liberalism. Jag kan dra fler paralleller. Nu måste vi sätta en gräns. Samhället ska inte tolerera mobbning. Unga tjejer ska inte behöva utstå förnedrande språkvåld. Invandrade elever ska inte trakasseras i skolan. Lärare och elever ska inte behöva misshandlas. De 130 000 elever som enligt Barnombudsmannens beräkningar mobbas varje dag i skolan, eller utsätts för mobbning under sin skoltid, och bär dessa sår med sig i själen ska inte behöva utsättas för detta. Jag vill dra en gräns här. Vi i Folkpartiet liberalerna vill resa en mur mot mobbningen, och den ska byggas i tre viktiga etapper. Här kommer nu ett antal konkreta förslag, som regeringen har varit väldigt senfärdig att genomföra. De socialdemokratiska representanterna i kammaren kan fatta pennan. När det först gäller förebyggande åtgärder behövs det fler speciallärare och extra stöd för de elever som behöver det. Det krävs också stöd med läxhjälp och så vidare, för att elever som behöver extra stöd ska känna att skolan är betydelsefull. Det krävs undervisning om förtryck som fascism, kommunism och religiös intolerans har fört med sig. Det krävs att man arbetar med attityder och normer för att ta avstånd från till exempel sådana saker som en sexualiserad och förråad kvinnosyn. Det krävs att skolan har ett tydligt budskap om att det inte är tufft eller fräckt att vara taskig mot sina skolkamrater eller att strunta i skolan. Skolan ska vara meningsfull för dem som går där. Det är den viktigaste förebyggande åtgärden mot mobbning. De elever som mobbar är väl de som har tappat greppet och inte ser en framtid framför sig. Därför ingår också att stävja skolket bland de förebyggande åtgärderna. När vi sedan kommer in på de aktiva åtgärderna, när mobbning inträffar, ska naturligtvis alla brott som begås i skolan polisanmälas. Skolan ska inte vara någon fristad för brott. Det ska finnas ett tydligt ansvar för skolan att snabbt sätta in åtgärder och se till att information går ut till föräldrarna. Skolan ska också, ytterst genom rektorerna, kunna få ökade befogenheter att verkligen ta i med hårdhandskarna mot mobbningen. Det är naturligtvis så - jag tror att de flesta i skolan tycker det, men regeringen verkar inte vilja ta till sig det - att det är mobbarna som ska flyttas från skolan när det har kommit till så grova fall att det blir nödvändigt. Det ska inte vara mobboffren som tvingas bort från sin skola. Detta borde vara en självklarhet. Också gäng som mobbar ska kunna splittras upp för att man ska kunna komma till rätta med problemen. När det sedan gäller de uppföljande åtgärderna, som är den sista etappen i det här murbygget mot mobbning, krävs det naturligtvis stöd för mobboffren, så att de kan komma tillbaka till skolmiljön. Men det behövs naturligtvis också åtgärder för att förändra mobbarens beteende. Skadestånd ska också kunna utkrävas från kommunen av den som har utsatts för mobbning. Regeringen vill inte genomföra alla dessa åtgärder, men vi liberaler vill ge skolan verktygen för att kunna pressa tillbaka mobbningen. Det krävs hammare, spik och brädor om man ska kunna bygga någonting över huvud taget, och det krävs förebyggande, aktiva och uppföljande åtgärder för att man ska kunna bekämpa mobbning i skolan.

Herr talman! Tyvärr och åter tyvärr är kränkande behandling av elever i våra skolor ett återkommande debattämne för oss i utbildningsutskottet. Trots att frågan har diskuterats och uppmärksammats på olika sätt under åren kvarstår det dystra faktum att problemet fortfarande är enormt. Flera andra har talat om siffrorna här. Jag upprepar inte dem. Men hundratals barn går varje dag till skolan med magont och huvudvärk därför att de vet vad som väntar av knuffar, sparkar, glåpord eller, kanske värst av allt, osynliggörande. Det är en stor skam för alla oss som är vuxna att vi inte har lyckats komma till rätta med det här. Det är inte bara ett problem för skolan. Det är ett problem för hela samhället. Grunden för hur vi förhåller oss till och bemöter varandra läggs tidigt i livet. Ett barn som får lära sig att känna tillit, får sina behov tillgodosedda och blir respekterat och älskat för att det är den det är kommer att ha mycket lättare att respektera och behandla andra väl. I första hand är det föräldrarna som kan ge barnen allt det, helt enkelt därför att de är de enda vuxna för vilka barnen inte är utbytbara. Förskollärare och lärare gör också strålande insatser, men det är omöjligt för dem att känna samma kärlek till barnen som föräldrarna gör. Därför är det nödvändigt att föräldrar får mer tid tillsammans med de små barnen. Kvalitet kan inte ersätta kvantitet när det gäller kärlekstid. Långsiktigt är en satsning på föräldratiden den enskilt viktigaste åtgärden för att förebygga mobbning och kränkande behandling, men det behövs också många konkreta och omedelbara åtgärder för att stävja och förhindra den här negativa spiralen, som vi ser bara blir värre. Jag ska ta upp några av de förslag som Kristdemokraterna ensamma eller tillsammans med något annat parti eller några andra partier i riksdagen har lagt fram i det här betänkandet och som tyvärr har röstats ned av majoriteten. För det första är det viktigt med tydliga signaler från den politiska nivån, oavsett vilket politikområde det handlar om. Men när det gäller kränkning och mobbning finns det bara en signal som är acceptabel, och det är noll tolerans. Varenda kränkande handling, varenda nedsättande omdöme, varenda antydan till mobbning måste leda till reaktioner från den vuxna som ser eller hör. Det här är lätt att säga men svårt att göra. Gå till er själva och fundera på hur många gånger ni själva ingriper när ni ser antydan till mobbning där ni rör er! Men om det här verkligen blev ett faktum både i och utanför skolan då skulle det gå att vända trenden, men för det krävs en nationell samling, grundad på en långsiktig handlingsplan som kan ge föräldrar och lärare och alla andra vuxna det civilkurage att handla som krävs och som man får när man vet att man inte är ensam om att agera och att det faktiskt förväntas av en att agera. Ett sådant här initiativ till en nationell samling borde regeringen ta omedelbart, anser vi. För det andra ska varje skola ha en handlingsplan för att förebygga och åtgärda mobbning. Så långt är allt väl. Men det handlar också om att använda den. Dessvärre tyder mycket på att handlingsplanen bara är en pappersprodukt som inte är förankrad hos alla som arbetar i skolan och som sällan eller aldrig uppdateras och utvärderas. Skolverkets tillsyn måste koncentreras på att ta reda på hur arbetet går till och inte på att handlingsplanen finns, som det verkar vara i dag. För det tredje måste föräldrarna och skolans personal vara samarbetspartner och inte motparter. Det är viktigt att föräldrar och lärare drar åt samma håll när det gäller att hantera elever som trakasserar och kränker sina kamrater, och det kan man bara göra om man har kommit överens om gemensamma regler och förhållningssätt. Därför är samverkan med föräldrarna innan någonting inträffar ett förebyggande arbete i sig. Vi kristdemokrater anser att ansvarskontrakt ska upprättas mellan elever, föräldrar och skolpersonal. I kontraktet ska det tydligt anges vad som förväntas av varje part för att skapa ett bra skolklimat men också vilket ansvar hon eller han har när en mobbningssituation uppstår. För det fjärde måste lärarutbildning och fortbildning innehålla moment som behandlar och ger kunskap och färdighet när det gäller konflikthantering i allmänhet men också om hur konflikter och spänningar som kan uppstå mellan olika etniska grupper i samma skola kan hanteras och lösas. Ett tydligt och konsekvent arbete för att förankra den etik och moral som läroplanen ger uttryck för måste vara basen i det arbetet, och det här måste vara ett obligatoriskt inslag. För det femte är det aldrig den som blir utsatt för kränkande behandling eller mobbning som ska behöva byta klass eller skola för att komma ifrån sina plågoandar - det är flera andra som har tagit upp det. Därför måste det vara tillåtet att splittra en grupp som mobbar genom att exempelvis flytta på ledaren. En omplacering kan dessutom leda till att den mobbande eleven får en chans att ändra sitt beteende när han eller hon hamnar i en ny miljö. Det är klart att det här ska vara en åtgärd som man tar till när andra försök har misslyckats, men det måste klart sägas att det ska göras när det är nödvändigt. I dag är det ofta den som blir mobbad och kränkt som får flytta på sig eller som till slut stannar hemma och vägrar att gå till skolan. Sammanfattningsvis måste arbetet för att förebygga och förhindra kränkande behandling och mobbning pågå varje dag, år ut och år in. Skolan måste för alla vara den trygga och inspirerande miljö som är förutsättningen för utveckling och lärande. Den som är rädd och känner sig kränkt har varken ork eller lust att lära. Därför blir många andra åtgärder slag i luften så länge inte mobbningsproblematiken tas på allvar. Jag yrkar bifall till reservation 14 under punkt 13.

Herr talman! Jag tror faktiskt att vi är väldigt överens i utskottet om att alla barn borde ha rätten att känna sig trygga och glada i skolmiljön. Varje gång ett barn eller en ung person utsätts för kränkande behandling är det faktiskt ett smärtsamt misslyckande för oss som vuxna. Jag kan också hålla med om att klimatet i skolan har blivit tuffare. Det har det blivit för elever men också för lärare. Våldet har blivit råare. Elevernas språkbruk har definitivt hårdnat, och könsmobbningen har ökat. Det är tråkigt, tycker jag, att se hur pass utsatta unga tjejer är i skolmiljön. Som någon nämnde har varannan flicka blivit kallad för hora av sina kamrater. Detta är naturligtvis allvarligt för individerna, men det befäster också den könsmaktsordning och de förhållandena vi har i vårt samhälle. Vi har i en motion tagit upp vikten av att det finns handlingsplaner för att man ska kunna förebygga sexuella trakasserier och av att riktlinjer för dessa tas fram. Vi har en reservation. På grund av tidsbrist tänker jag inte yrka bifall till den, men vi står givetvis bakom den. Vi har funderat mycket på vad det egentligen är i samhället som har orsakat dagens situation. Det är inte lätt, men det finns några tänkbara orsaker. Jag tror att man också måste diskutera dem, så att man inte bara hamnar på individnivån. Många av problemen har sin grund i de strukturella problem som finns i samhället i övrigt, otrygghet, anonymitet och social segregation. Det är mycket påtagligare i dag än vad det var för 10 eller 20 år sedan. Nedskärningarna inom skolans område i mitten av 90-talet med större undervisningsgrupper och ett minskat professionellt stöd från andra yrkeskategorier än lärare har bland annat lett till de problem som vi nu kan se. Elevhälsan fick under ett antal år kraftigt minskade resurser i väldigt många kommuner. Fortfarande saknas det skolsköterskor, skolpsykologer och kuratorer, något som har resulterat i att barnpsykiatrin i stället nu är överbelastad. Det har i sin tur resulterat i att det är väldigt svårt att inom rimlig tid få möjlighet till behandling för ett barn med beteendestörningar. Samarbetspartierna har under förra mandatperioden och även under den här tillfört kommunerna ytterligare ekonomiska resurser. Vi kommer att fortsätta att göra det under det som är kvar av den här mandatperioden. Det har inneburit att trenden när det gäller lärartätheten har vänt. Den ökar nu. Kraven på skolorna har också skärpts. Jag tycker att det är bra att det finns en särskild utredare nu som har i uppdrag att ta fram förslag till lagstiftning om förbud mot diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder samt mot annan kränkande behandling inom skolväsendet. Vi kommer, vad jag förstår, ganska snart att få resultatet av den här utredningen. Då får vi väl ta ställning till om vi tycker att det är tillräckligt. Utredaren har också fått i uppdrag att se över om man ska överväga sanktioner genom skadestånd. För mig är det allra viktigaste att kommunerna lägger ned kraft, tid och resurser på det förebyggande arbetet. Det är viktigare än att de i efterhand kompenserar unga människor för mänskligt lidande. Man måste komma ihåg att mobbningsproblematiken är komplex. Det finns inga enkla lösningar. Skolan kan inte ensam lösa alla problem som gör att barn och ungdomar far illa. Det måste man också vara medveten om. Men den får aldrig själv vara orsaken. Det är självklart att skolan inte ska tolerera beteenden som inte accepteras i arbetslivet eller samhället i övrigt. Normer och regler måste vara tydliga för alla berörda. De ska tillämpas konsekvent. De måste utvärderas kontinuerligt och diskuteras med nya elever och föräldrar. Skolan ska alltid informera föräldrarna när det dyker upp problem i skolan. Det är också viktigt att föräldrar från andra kulturer får information om hur vi ser på barns rättigheter här i Sverige. Elever, lärare, skolledare och föräldrar måste ha en gemensam insikt om den psykosociala miljöns betydelse. Forskaren Dan Olweus talar om fyra grundläggande principer för att motverka mobbning. Jag tror att det är fyra mycket goda principer. Han säger att det handlar om att 1. skapa en skolmiljö som kännetecknas av värme, positivt intresse och engagemang från de vuxnas sida, 2. skapa fasta gränser mot oacceptabelt beteende, 3. konsekvent använda någon form av icke-fientlig, icke-kroppslig sanktion mot en elev som bryter mot överenskomna regelsystem, och att 4. vuxna fungerar som auktoriteter. De principerna, säger Olweus, är motsatser till de uppfostringsfaktorer som utvecklar ett aggressivt reaktionsmönster, nämligen kärlekslöshet, eftergivenhet och avsaknad av fasta gränser, men också användning av maktorienterade uppfostringsmetoder. Vad kan vi då i riksdagen göra åt problemet med mobbning? Förutom att tillföra tillräckligt med resurser till skolsektorn har vi att besluta om lagar och förordningar som reglerar vad skolan ska göra för att ta till vara barns och ungdomars rättigheter, främja deras sociala fostran och förhindra kränkande behandling. Man kan fråga sig om lagstiftningen är tillräcklig. Det kan man diskutera. Vi har i nuläget inte sett det som nödvändigt att kräva förändringar av lagstiftningen. Vi har ett förslag till ny skollag som vi förmodligen kommer att få presenterat för oss här i riksdagen. Vi tycker att den befintliga lagstiftningen borde erbjuda ett gott skydd för eleverna. Arbetsmiljölagen omfattar alla elever, vilket innebär att kommunen som arbetsgivare har ansvaret även för elevernas arbetsmiljö. På en skola är det rektor som är huvudansvarig. För att man ska ha kunskap om hur arbetsmiljön fungerar och om hur arbetsmiljökraven är uppfyllda fordras det en systematisk intern kontroll. I dag har eleverna möjlighet att åberopa arbetsmiljölagen och aktuella föreskrifter vid hot, våld och trakasserier. Det är därför viktigt att skolorna ser till att elevskyddsombuden har de kunskaper som behövs, att de får den utbildning och den ledighet som behövs för uppdraget, vilket Vänsterpartiet har påtalat i ett antal motioner. Visserligen är elevmedverkan i skyddsverksamheten inte lagreglerad för elever i årskurs 1 till och med 6, men det finns inget hinder för en enskild skola att besluta om att även elever i de lägre årskurserna får utse skyddsombud. Vänsterpartiet har också i tidigare motioner påtalat vikten av att skolorna för statistik över antalet skador, såväl fysiska som psykiska. Det är för att få ett bra underlag för utvecklingen av arbetsmiljöarbetet. Man måste ta reda på var och när eventuella trakasserier äger rum. Det har visat sig att den fysiska miljön har mycket stor betydelse. Det är viktigt att det finns bra rastaktiviteter och att det finns vuxna ute på rasterna. Det är alltså viktigt att vi intresserar oss för den här typen av miljöfrågor. Därför yrkar jag bifall till reservation 13 som just tar upp skolmiljöns utformning som en betydelsefull faktor i arbetet med att motverka mobbning. Om vi tittar på vad socialtjänstlagen säger har alla anställda både i kommunala och enskilda skolor anmälningsplikt och uppgiftsskyldighet gentemot socialnämnden när uppgifter behövs för att göra en utredning om en underårig. Uppgiftsskyldigheten bryter alltid sekretessen. Anmälningsplikten gäller när barn far illa i hemmet men också när det finns fara för barns hälsa utanför hemmet. Den gäller även när det finns anledning att ingripa på grund av barnets eget beteende. För att sociallagstiftningen ska kunna fungera behövs det en attitydförändring. Den måste betraktas som ett skyddsnät som ska användas. Det är viktigt att informera skolans personal om möjligheten att kunna konsultera socialnämnden för råd utan att behöva avslöja barnets identitet.

Herr talman! Det är dags att inse att mobbning kan ske var som helst, när som helst och hur som helst. Det finns mobbare, medlöpare, åskådare och offer. Det kan vara svårt ibland att i ett tidigt skede se att en elev blir mobbad, eftersom mobbarna ofta börjar på ett sätt som inte märks. Det kan handla om knuffar, att kasta mössan i en vattenpöl eller att kladda på den mobbades böcker. Vad som helst kan utlösa mobbning: omoderna kläder, annorlunda hudfärg eller olika intressen. Innebär det att den som blir mobbad rår för det själv för att han eller hon är avvikande? Nej! Det är inte den som blir mobbad som är avvikande. Det är den som mobbar. Skulden får aldrig läggas på den som mobbas! Vuxenvärlden måste ta sitt ansvar. Vi måste lyssna, ha ögonen öppna och säga till om vi ser att något är fel. Skolan ska tala om alla människors lika rättigheter och värde samt om tolerans gentemot medmänniskorna. En nolltolerans mot våld och mobbning i skolan måste omedelbart införas. För att klara den målsättningen ska det framgå av skollagen att lärare och övrig personal som upptäcker mobbning ges skyldighet att rapportera till rektor för åtgärder. Det är också viktigt att det förebyggande arbetet fungerar bra, att eleverna blir sedda. Det måste man arbeta med ständigt i skolan och inte bara på en temadag någon gång per år. I en forskarutredning som heter Skolan - en arena för mobbning har man bland annat skrivit om att en ståndpunkt i mobbningsdiskussionen exempelvis är att en mobbare mobbar för att kompensera för en negativ självkänsla, i sin tur betingad av problematiska hemförhållanden. Många skolor jobbar i dag i förebyggande syfte för att få bukt med det här med till exempel dramaövningar för att bygga upp elevernas självförtroende och för att träna elevernas empati, tolerans och respekt för varandra, så att de ska få förståelse för hur man behandlar sina medmänniskor. Ansvaret för att lära våra barn detta ligger givetvis inte bara på skolan utan dessa värderingar måste också finnas i lika hög grad hos föräldrar och alla vuxna i samhället. Som jag nyss sade: När en elev mobbas får skulden aldrig läggas på den som mobbas. Skolhuvudmannen har ett stort ansvar för att komma till rätta med mobbningen. Bland anmälningarna till Skolverket från elever och föräldrar är ett av de vanligaste klagomålen att skolan inte vidtar tillräckliga åtgärder. I dag är det i princip upp till den enskilda kommunen att bestämma om den vill vidta åtgärder för att komma till rätta med mobbningen. Skolorna utarbetar handlingsplaner mot mobbning och kränkande beteenden, men hur ofta reviderar man de här planerna? Hur informeras elever och föräldrar om att det finns handlingsplaner? Skolverket har tagit fram en skrift som heter Tillsyn av kränkande behandling , där man konstaterar att information till föräldrar om skolsituationen visserligen ges till hemmen men att den i vissa fall kommer alldeles för sent. Det är viktigt att sprida kunskapen om att informationen måste komma fram i tid. Utskottsmajoriteten anser att mobbningen är ett problem som ligger på kommunernas ansvar och att den inte ska lyftas ut från skolans övriga verksamhet. Det är ju i och för sig sant, men vi har sett exempel på att det finns skolor och kommuner som inte har tagit sitt ansvar fullt ut, och vi anser att det måste göras något åt detta. Centerpartiet anser därför att Skolverket bör få ökade befogenheter att kunna rikta vissa sanktioner mot kommuner som inte sköter sitt uppdrag. Vi vill också att det ska stå klart att den huvudman som inte tar itu med mobbningen kan bli tvungen att ersätta eleven ekonomiskt. Herr talman! Förutom mobbning förekommer det en mängd olika trakasserier och diskrimineringar i skolans värld. Det finns ingen lagstiftning som skyddar elever i grund- och gymnasieskolan mot trakasserier och diskriminering. Det finns sådan lagstiftning för studenter vid högkolor och universitet och för arbetstagare. Vi anser att det är rimligt att barn och unga ska ha samma skydd som vuxna. Språkvåld och sexualiserat våld är ett annat problem som är kränkande för den som utsätts. Vad som är oroande när det gäller det här är att det förekommer så många program i TV som barn och ungdomar tittar på där språket är förskräckligt. Många av de här programmen sänds på barnvänlig tid, det vill säga redan vid 19-tiden. För egen del har jag inte sett de här programmen, och det kan jag kanske vara tacksam för, men jag har inte kunnat undgå att läsa om dem i kvällstidningarna. När det är legalt att använda språkvåld ch förnedrande behandling mot medmänniskor i TV-program är det oundvikligt att våra barn och ungdomar tar det till sig och tycker att det är fräckt och tufft att använda det i sitt umgänge med kompisar. Där har föräldrar, personal som arbetar med barn och ungdomar liksom alla andra vuxna ett stort ansvar för att tala om vad som är acceptabelt och inte. Till hjälp för skolan anser vi också att åtgärder för att motverka språkvåld ska samlas i ett nationellt program. Utskottet försvarar sitt avstyrkande av vår motion med att man för att få lärarexamen ska "kunna förmedla och förankra samhällets och demokratins värdegrund". Ett av de problem som jag ser med det här är att det skrevs in i högskoleförordningen 1993 och att det finns massor av lärare som är utbildade före det året. Jag är själv en av dem. Det är också så att personalen i skolan får fler och fler uppdrag som den ska hinna med förutom undervisningen i olika ämnen. Dessutom blir klasserna större och större. Det skulle därför vara en lättnad om sådana åtgärder kunde samlas i ett nationellt program - som en form av uppslagsverk. Herr talman! Det finns mycket mer att lyfta fram i det här betänkandet, men för att spara tid hänvisar jag till våra motioner och reservationer. Jag står naturligtvis bakom allihop, men jag yrkar bifall bara till reservation 5 under punkt 4 Mål för arbetet med kränkande behandling.

Herr talman! Det talas ofta om att mobbningen har ökat och att våld och kränkningar är värre i dag än förr. Det kan nog vara sant, och det kan också vara sant att språkbruket är sämre och våldet råare. På 80-talet när jag gick i grundskolan hände det visserligen att man talade om mobbning som ett problem, men såvitt jag minns det var det mest i förbigående. Det var inget som genomsyrade hela verksamheter, och det var definitivt inget som efterlevdes i vardagen. Tvärtom fick vi de gånger vi klagade på killar som slog oss eller tafsade veta att det var något vi fick räkna med när vi hade kommit in i puberteten. Det var bara helt normal uppmärksamhet, som vi borde uppskatta - ungefär som huvudpersonen i den aktuella filmen Hip hip hora! får höra av sin lärare. Därför känns det bra att konstatera att det har hänt en del på det här området sedan dess. I dag bedrivs ett intensivt arbete för att komma till rätta med mobbning, sexuella trakasserier och kränkningar på skolorna. Vi har från alla partier lyft upp frågan på den politiska agendan och i samhällsdebatten. Jag tror också att det fokus som har riktats mot dessa frågor och den intolerans som har visats från samhällets sida är en del av förklaringen till att anmälningssiffrorna för kränkningar i skolan har stigit under ett antal år. I min skola skulle vi på 80-talet aldrig ha drömt om att anmäla något sådant här. Vi hade ju fått veta att vi skulle betrakta kränkningarna som smicker. Dessutom var det otroligt pinsamt att vara mobbad. De mest utsatta skulle förmodligen hellre ha dött än berättat om det för någon vuxen. I dag tror jag att det för många är helt självklart att anmäla om man blir utsatt. Det är i alla fall det intryck jag får av att till exempel prata med min lillasyster, som i dag går på samma skola som jag gick på då. Herr talman! För exakt en månad sedan kunde vi ändå läsa i medierna att kränkningarna i skolan har blivit färre. Man ska ju alltid betrakta sådana siffror försiktigt, men förhoppningsvis är det början på ett trendbrott. Skolverkets intryck efter att ha gjort inspektioner är att de flesta skolor har fått upp ögonen för arbetet mot kränkande behandling och jobbar seriöst för att motverka mobbning. Färre anmälningar vore en logisk följd av alla de insatser som har gjorts de senaste åren. År 1998 skärptes skollagen så att alla som verkar i skolan numera måste motverka kränkande behandling aktivt. I läroplanen från 1994 skärptes rektorernas särskilda ansvar för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklasser och fritidshem. Rektor har numera ansvar för att upprätta, genomföra, följa upp och utvärdera skolans handlingsprogram och för att förebygga och motverka alla former av kränkande behandling som mobbning och rasistiska beteenden bland elever och anställda. I regeringens utvecklingsplan Samverkan, ansvar och utveckling från 1999, är ett av de nyckelområden som särskilt behandlas skolans värdegrund. 1999 utsågs av skolministern som ett värdegrundsår, och särskilda insatser gjordes för att lyfta fram värdegrundsfrågorna i förskolans och skolans arbete. Läroplanernas värdegrund sattes i fokus, och kränkande behandling togs upp. Tre olika pedagogiska diskussionsmaterial för barn och ungdomar togs fram, och 600 000 exemplar distribuerades gratis till förskola samt grund- och gymnasieskola. Ett antal forskare fick i uppdrag att fördjupa diskussioner och kunskaper om värdegrundsfrågorna, och tre fördjupningsrapporter har tagits fram. En diskussionsbok om samtal för demokrati i skolan producerades. Materialen används som kurslitteratur i lärarutbildningarna och är mycket efterfrågade. Två nationella värdegrundscentrum fick från hösten 2000 till och med våren 2003 sammanlagt 12 miljoner kronor för att göra forskning och forskningsresultat inom värdegrundsområdet tillgängliga för skolan. Göteborgs universitet och Umeå universitet samverkar med Ersta Sköndal högskola; de får resurserna för det här ändamålet. Sveriges Elevråd och Elevorganisationen Sverige har med stöd av regeringen tagit fram ett material, Välkommen till gymnasiet, för att inspirera till aktiviteter som främjar gemenskap och skapar god stämning för att förebygga mobbning. Och så vidare . Jag skulle kunna hålla på ett tag till. Herr talman! När det gäller diskrimineringslagstiftning och andra regleringar som flera motionärer efterfrågar vill jag säga att det som ska göras redan är påbörjat. Regeringen tillsatte förra året en särskild utredare för att ta fram förslag till lagstiftning om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling inom skolväsendet. Därmed täcker man in alla grunder för diskriminering. I skollagen föreskrivs att skolverksamheten ska bygga på demokratiska värderingar och att den som verkar i skolan är skyldig att aktivt motverka alla former av kränkande behandling. I läroplanerna framhålls att ingen i skolan ska utsättas för mobbning och att alla tendenser till trakasserier ska bekämpas aktivt. Rektorerna har enligt läroplanerna särskilt ansvar för att upprätta, genomföra och följa upp handlingsprogrammen för att förebygga och motverka alla former av kränkande behandling bland elever och anställda. Alla politiker på alla nivåer tycker att det här är en prioriterad fråga. Herr talman! Från statligt håll kan vi bara underlätta arbetet mot mobbning genom att skapa goda förutsättningar. Det gör vi genom det jag nyss räknade upp och genom det arbete som är på gång framöver, framför allt Skolansvarsutredningens arbete och arbetet med den nya skollagen. Det är dock kommunerna och i än större utsträckning varje skola som måste göra det verkliga jobbet och utveckla sina olika metoder för att komma till rätta med de unika problem som finns där. Professionen har tillsammans med elever och föräldrar den kompetens och bakgrundskunskap som behövs för att hitta de rätta vägarna till målen. Det arbetet kan inte dikteras uppifrån eller vara skilt från annat arbete med grundläggande värderingar, människosyn och bemötande i vardagen. Det är absolut nödvändigt att elever och föräldrar är delaktiga i utformandet av detta. Målet lär vi vara eniga om - en skola med god miljö där inte en enda studerande behöver känna otrygghet. Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner och reservationer.

Herr talman! Socialdemokraterna avfärdar i dag alla förslag för att stärka skolans arbete mot mobbning. Är då allt bra i skolan? Är problemen borta? Har man kommit till rätta med mobbningen? Ser vi en drastisk minskning av skolvåld och mobbning? Nej! Ändå säger Socialdemokraterna nej till förtydligat ansvar för skolan för handlingsplanerna. Man säger nej till forskningsbaserade åtgärdsprogram, nej till ökade kvalitetskrav på skolans insatser och nej till att Myndigheten för skolutveckling inte bara ska redovisa program utan faktiskt kvalitetsvärdera dem. Man säger nej till förtydligade regler vad gäller polisanmälan. I dag är det ironiskt nog så att om ett barn misshandlas i hemmet har skolan anmälningsplikt till socialtjänsten, men om samma barn utsätts för samma slag i skolan har skolan inte anmälningsplikt till polisen. Vi har fått skilda rättssystem i samhället. Man säger nej till att föräldrar alltid ska informeras om barnet är inblandat i mobbning. Trots att man skriver i betänkandet att man delar uppfattningen vill man alltså avslå yrkandet. Man säger nej till utökad rätt att flytta mobbaren, nej till ökad makt för skolan att agera, nej till förtydligat skadeståndsansvar när skolan sviker, nej till att stärka barnets rätt i skollagen, nej till utbildning av skolor, nej till utbildning av skolans medarbetare och nej till ett projekt som det som sker i Norge där man satsar på att sprida forskningsbaserade åtgärdsprogram till alla skolor. Därför vill jag fråga Socialdemokraterna: Vilka nya åtgärder är Socialdemokraterna beredda att vidta när det är så oerhört plågsamt uppenbart för oss alla att de åtgärder man hittills vidtagit inte har fungerat?

Herr talman! Vi säger inte nej till alla de där förslagen. Problemet är bara att vi slår in öppna dörrar när vi lägger fram många av dem. Jag delar många av de åsikter som Sten Tolgfors och andra har redogjort för här i dag. Jag tycker att det är tråkigt att vi hela tiden måste göra en partipolitisk fråga av någonting som vi i grunden är ganska eniga om - att man ska bekämpa mobbning på alla nivåer. Alla partier tycker det, och det är redan reglerat i mängder av lagar. Dessutom pågår ett arbete i Skollagskommittén med den nya skollagen där man förstärker många av de delar som du efterfrågar. Även i Skolansvarsutredningen tittar man på de här olika delarna.

Herr talman! Det är gott och väl om Socialdemokraterna inte säger nej. Då är det ju bara för er att hänga med och bifalla. Man blir något förundrad när man på s. 17 i utkastet till betänkande läser att utskottet delar uppfattningen som framförs i motionen att föräldrar ska informeras när deras barn berörs av mobbning i skolan och Socialdemokraternas slutsats av detta resonemang blir att avslå motionen. Det är fullständigt häpnadsväckande! Jag skulle vilja att Louise Malmström gick igenom samma lista som jag just redovisade över åtgärder som Socialdemokraterna säger nej till och redovisade var man egentligen säger ja men ändå inte är beredd att göra någonting. Det är ju slutsatsen av vad hon här säger. Det finns inga tecken på att mobbningen i svenska skolor vare sig ökar eller minskar i någon större utsträckning. Däremot finns det tecken på att den förgrovas och ändrar karaktär. Jag tycker inte att de undersökningar som Louise Malmström hänvisade till är tillräckliga. Jag tror att man får gå till forskningen i stället och se vad den säger. Där finns det inte tecken på det Louise Malmström säger. Gemensamt för regeringens insatser är att de inte ställer tydliga krav och att de inte tar forskningen på allvar. Det gäller för Tillsammansprojektet, och det gäller för Myndigheten för skolutveckling där man uttryckligen säger att man inte har till syfte att utvärdera de olika åtgärdsprogrammen. Det är uppenbart så att alla partier tycker att ingen ska utsättas och att mobbning inte ska förekomma. Men den gör ju det! Då blir frågan till Socialdemokraterna återigen: Vad säger ni till de barn som drabbas? Vad säger ni till de skolor och skolledare som är frustrerade över att man inte har vare sig kunskapen eller metoderna för att kunna åtgärda mobbningen? Vad säger ni till de barn som stämmer sina hemkommuner därför att de inte har fått tillräckligt stöd? Det svar dessa får är att skolan inte behöver lyckas stoppa mobbningen därför att lagstiftningen i dag är skelögd. Skadeståndslagen och civilrätten stämmer inte överens med läroplan och skollag. Vad säger ni till dem? Avslutningsvis noterar jag bara, herr talman, att Skolansvarsutredningen går oss till mötes på snart sagt varje punkt. Då undrar jag: Varför har jag behövt stå här i sju åtta år och ställa samma krav på Socialdemokraterna och bara få nej, nej, nej och undanflykter? Nu visar det sig ju att verkligheten ger oss rätt. Jag beklagar att det är på det sättet, för det tyder på att det finns ett underliggande problem för svenska barn och ungdomar som Socialdemokraterna inte har löst.

Herr talman! Det är inte sant att vi inte tar del av och sprider forskning. Ta till exempel det nordiska forskningsarbete som pågår kring arbetet mot mobbning. Nordiska ministerrådet har en arbetsgrupp som har sammanfattat forskningsläget i en rapport som man presenterat på konferenser och också spritt ut. Det är lätt att reducera mobbningen till en enkel fråga där tuffare sanktioner, avstängning av elever och forskningsbaserade antimobbningsprogram är universallösningar. Jag tror inte att det är så. Jag tror inte att skolpersonalen tycker att det är okej att mobbning sker, och jag tror inte att det är en universallösning med sanktioner och diktat uppifrån. Jag tror inte att det stimulerar fram nya, kreativa lösningar. Det är ibland ett nödvändigt ont, men för att komma till rätta med problemen tror jag att man ska stötta personalen i deras arbete. Vi ska ge dem verktygen, men vi kan aldrig diktera uppifrån exakt hur detta ska ske - att just den här forskningsmetoden är den bästa på just det här området och så vidare.

Herr talman! Det var intressant att höra Louise Malmströms beskrivning och erfarenhet av den värderingsfria skolan. Det tar tid att vända inriktning, men jag hävdar att det i alla fall skedde ett trendbrott när läroplanen 1994 sattes i sjön. Sedan dess har arbetet utvecklats på olika sätt. Vi fick dock strida hårt för att få in det som står i den läroplanen när det gäller rektors utökade ansvar och många andra punkter. Jag har en mycket kort fråga till Louise Malmström. Den handlar om en åtgärd som jag tycker är väldigt viktig i det här sammanhanget. Jag blir illa berörd och mår dåligt när jag läser reportage om mobbade elever som tvingas byta skola eller som måste stanna hemma. Jag har den här veckan läst om ett sådant exempel, en 14-årig tjej som vägrar att gå till skolan därför att hon inte har fått hjälp på ett år. Ska man få splittra grupper och flytta på elever som mobbar, Louise Malmström?

Herr talman! I gymnasiet är ju detta redan möjligt. I Skollagskommitténs förslag till ny skollag ges också rektor och lärare möjlighet att vidta olika tillfälliga åtgärder för att garantera alla elever en trygg arbetsmiljö. Bland annat föreslås att man ska kunna frångå önskemål om skola och lyfta ut den som stör sina kamraters studiero eller utsätter dem för kränkning. Jag tror att detta kan vara en nödvändig sista åtgärd. Men då gäller det, precis som du sade i ditt anförande, att det ska handla om en åtgärd när alla andra insatser har prövats.

Herr talman! Det här var intressant. Nu fick jag ett svar och inte bara en hänvisning till Skollagskommittén. Det räcker inte. Jag tycker ofta att Socialdemokraterna i riksdagen gömmer sig bakom utredningar. Det måste ändå vara viktigt för regeringen, som ska lägga fram förslaget, att veta vad riksdagsledamöterna tycker och inte bara förvänta sig att de ska tycka som regeringen tycker. Ofta får vi svaret att det finns en kommitté. Vi ser vad som hände med Gymnasiekommittén. Det finns inte mycket kvar av det ni har hänvisat till i den när det slutliga förslaget läggs fram. Nu tar jag fasta på det. Nu har Socialdemokraterna i riksdagen sagt att de menar att det förslag som Skollagskommittén har lagt fram när det gäller möjligheten att splittra en grupp och flytta en elev som mobbar ska genomföras. Tack för det beskedet.

Herr talman! Louise Malmström nämnde i sitt senaste replikskifte att hon kunde tänka sig att stå bakom att som sista åtgärd, när allt annat har prövats, flytta på mobbare i stället för att mobbningsoffer ska tvingas flytta. Hon vågar inte lova att Socialdemokraterna ska stå bakom detta. Det är ett tydligt tecken på den obeslutsamhet som finns bland Socialdemokraterna, att man inte vågar vidta en del åtgärder som är till för att skydda mobbningsoffren. Det visar också på att man inte är beredd att vidta snabba åtgärder när grov mobbning uppträder. Ibland kan händelseutvecklingen gå fort. Om mobbningsoffret inte vill gå igenom alla andra typer av åtgärder är det en nödvändighet att flytta på mobbaren, och då kan det behövas snabba beslut. Jag vill ta upp en annan sak också. Barnombudsmannen lämnade en rapport i tisdags - Älskar, älskar inte . Flera av förslagen framstår som kalkerade av Folkpartiets motioner. Det handlar om att mobbning ska klassas som brott och få en tydlig definition. Skolan ska få ett lagstadgat ansvar för att förhindra brott. Alla brott som uppstår i skolan ska polisanmälas. Man ska arbeta mer aktivt med information till föräldrar, och arbetet mot mobbning ska omfatta alla i skolan. Om kommunen och skolan inte gör tillräckligt ska den som mobbas kunna kräva skadestånd. När Barnombudsmannen lägger fram dessa skarpa förslag, varför inser då inte Socialdemokraterna att detta är nödvändigt?

Herr talman! I direktiven till Skolansvarsutredningen står det att man ska främja lika rättigheter, motverka diskriminering och annan kränkande behandling. Utgångspunkten är att reglerna för grund- och gymnasieskolan ska likna reglerna för likabehandling av studenter i högskolan. Enligt den lagen ska den som åsidosätter förbuden betala skadestånd till den diskriminerade. Det är på gång. Sedan får vi se hur vi behandlar detta här. Du pratar om snabba lösningar och så vidare. Problemet är att dessa enkla universallösningar inte finns. Arbetet mot mobbning är komplext. Det handlar om så mycket mer än tuffare sanktioner, avstängning och så vidare. Det handlar om vilken stämning och miljö som råder på skolan och hur man arbetar med skolans övergripande mål. Det är sådant som Folkpartiet för övrigt i ett annat betänkande vill rationalisera bort eftersom man inte vill att de ska skymma skolans viktigaste uppgift, nämligen kunskaperna. Det är en tråkig väg. I stället för att öppna sig för hårdare sanktioner och skarpare direktiv ska man stötta personalen och använda deras erfarenhet och professionalism. Låt dem styra, men ge dem verktygen.

Herr talman! Först och främst hoppas jag att man inte behöver förväxla Moderata samlingspartiet och Folkpartiet liberalerna i fortsättningen i vissa frågor som finns med i andra betänkanden än de vi diskuterar i dag. Jag vill ha tydligt preciserat om det ska gå att sätta in snabba åtgärder när grov mobbning uppträder på en skola. Jag ser den stora skillnaden i fråga om aktiva åtgärder. Jag ställer upp på flera av de förslag som Socialdemokraterna står bakom. Vi vill ha ytterligare ett antal förebyggande åtgärder. Den dag det uppstår mobbning måste det gå att sätta in aktiva åtgärder. Det är här som Socialdemokraterna inte vågar ta steget. I stället förlorar man eleverna. Jag vill inte ha en skola där det inte finns en lösning för dessa elever. Det är därför det krävs aktiva åtgärder med polisanmälan av brott i skolan och att mobbaren flyttas vid grov mobbning. Därför är det så konstigt att inte Socialdemokraterna också på denna punkt kan gå med på de förslagen. Det är klart att det behövs förebyggande åtgärder. Det är det som är grunden för arbetet mot mobbning. Men när mobbning uppträder måste man våga vidta åtgärder i den stunden.

Herr talman! Det finns redan i skollagen en hänvisning till socialtjänstlagen, det vill säga att skolan har en skyldighet att i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med andra samhällsorgan, organisationer och andra som berörs - det innebär bland annat polis och socialtjänst - i brottsförebyggande syfte. I skriften Olikas lika värde redovisas exempel på hur denna samverkan kan skötas. I övrigt kan jag konstatera att det är roligt att vi är så eniga om stora delar av politiken.

Herr talman! Louise Malmström talade i sitt inledningsanförande om handlingsplanerna som rektorerna är skyldiga att ta fram. Vem kollar att handlingsplanerna verkligen efterlevs? Det är intressant att se på hur de har tagits fram. Jag läste i en av Skolverkets forskningsrapporter att där de största problemen förekommer har eleverna inte varit delaktiga i att ta fram handlingsplanerna. Därför skulle det vara intressant att höra hur Louise Malmström ser på de delarna. I mitt anförande lyfte jag fram att utskottet har sagt nej till att ta fram ett nationellt program när det gäller språkvåldet med hänvisning till att för att få lärarexamen ska man kunna förmedla och förankra samhällets och demokratins värdegrund. Det skrevs in 1993. Hur ska man göra för alla andra som inte har gått utbildningen den senaste tiden? Det är många uppdrag för en lärare att sköta i skolans värld. Det skulle vara praktiskt och bra om det fanns ett nationellt program som fungerar som en lathund. Därför undrar jag varför utskottet inte kan ställa upp på de motionerna?

Herr talman! Jag tycker precis som du att det är jätteviktigt att elever och föräldrar är delaktiga i arbetet på alla plan i dessa frågor. Precis som du säger finns det olika väl dokumenterade faktorer och metoder för hur man ska arbeta med dessa handlingsplaner. Metoderna och forskningen har samlats i olika publikationer som delas ut som stödmaterial till skolorna. Myndigheten för skolutveckling tar just nu fram allmänna råd för hur skolorna ska arbeta med handlingsprogram mot kränkningar. Vad var det mer du frågade om? (BIRGITTA SELLÉN (c): Det nationella programmet som vi vill ta fram mot språkvåldet. Varför hänvisar man bara till högskoleförordningen från 1993 om att de som tar examen ska kunna förmedla?) Handlingsprogrammet mot kränkningar ingår i stödmaterialen som kommer från olika håll.

Herr talman! Det jag funderar över när Louise Malmström börjar hänvisa till att det finns olika publikationer är om Louise Malmström menar att det i de här publikationerna kommer att tas fram ett slags nationellt program för till exempel språkbruk. Det är i så fall en nyhet för mig. Jag kan inte heller underlåta att lyfta fram en annan sak som jag tog upp i mitt anförande. Det gäller att utskottet säger att mobbningen inte ska lyftas ut från skolans övriga verksamheter. Vi i Centerpartiet anser att Skolverket bör få ökade befogenheter att också kunna rikta vissa sanktioner mot kommuner som inte sköter sitt uppdrag. Jag skulle vilja ha lite förklarat varför man inte ska lyfta ut detta från skolans övriga verksamhet och inte låta Skolverket var inkopplat.

Herr talman! Jag vet inte exakt var de sexuella trakasserierna kommer in. Jag blir dig svaret skyldig. Jag känner inte till exakt hur det är uppbyggt. Sedan frågade du om kommuners skadeståndsansvar. Då går det att hänvisa till Skolansvarsutredningen. I direktiven står att man ska likställa den här lagen med lagen om likabehandling av studenter i högskolan. Där ingår att man ska betala skadestånd till dem som är diskriminerade.

Herr talman! Det är roligt för mig som gammal skolmänniska att få göra ett litet inhopp för Mikaela Valtersson som just nu ser till statens budget. Jag ska börja med att skryta lite grann. Jag utsåg faktiskt som rektor elevskyddsombud redan 1997. Det kände jag mig stolt över när frågan kom på tal här. Vi arbetade både med Ulveus- och Farstamodellen, senare också med en modell som heter gemensamt-bekymmer-metoden som är framtagen i Uppsala och som jag såg inte var omnämnd i betänkandet. Sedan dess har mycket hänt, både till det bättre och till det sämre. Mobbning är ju inte lika med diskriminering utan är ett primitivt uttryck för inadekvata känsloreaktioner och, viktigt, ett uttryck för dåligt ledarskap. Det är ju som beteende man måste och ska korrigera det och skapa förståelse för en djupare psykologisk reaktion som kan avhjälpas. Men då gäller att de vuxna måste ha sett det, och de måste ha släppt sina egna, kanske gamla erfarenheter från mobbning som sitter i ryggmärgen. På vissa håll i skolans värld arbetas det med emotionell intelligens. Det är ett stort steg i rätt riktning och värt att spridas. Där lär man sig att förstå sina egna och andras reaktioner och att välja reaktioner och beteenden som är mer adekvata. Men att vuxna inte ser, inte vill eller inte vågar förblir huvudproblemet, liksom att skolan på olika plan representerar ett dåligt ledarskap. Den här blindheten yttrar sig, herr talman, till exempel däri att fler elever upplever sig mobbade av sina lärare än av sina kamrater. Det här är någonting oerhört, och det måste noga noteras. I det sammanhanget kan man inte låta bli att poängtera hur viktig lärarutbildningen är och hur en fördjupad kunskap om de här mekanismerna behövs där. Tillfällen till handledning och självreflexion måste vara naturliga inslag för blivande lärare. Tyvärr tror vi att det nu är dags att sätta fart på antimobbningsarbetet ett varv till ute i skolor och kommuner, inte bara med handlingsplaner utan faktiskt med en regelrätt, specificerad och heltäckande lagstiftning, inte som i dag i form av anvisningar, mål och bestämmelser i snuttar och fragment lite här och lite där. Det här ska också kunna följas upp med klara möjligheter att få skadestånd för utsatta elever. Det behövs en översyn av kommunernas skadeståndsansvar. Därför yrkar Miljöpartiet bifall till reservationerna 2 och 36. De handlar om att skapa trygghet i skolan, men även rättstrygghet för eleven som samhällsmedborgare. Vi tror att de här piskorna faktiskt kan få i gång ett aktivare antimobbningsarbete ute i skolor och kommuner. Därmed vill jag inte alls förringa handlingsplaner, för de är oerhört viktiga. Om det har många talat väl här i dag. Jag vill också betona att de måste tas fram i samarbete med eleverna. Det är en absolut grundläggande förutsättning för att de ska fungera. Min egen erfarenhet säger mig också att föräldrarna kan och bör involveras, både i handlingsplanerna och i det förebyggande arbetet. Handlingsplanerna måste också innehålla effektiva metoder för att upptäcka mobbning. Där är en blind fläck, och den blinda fläcken sitter, som sagt, ofta i lärarens och de vuxnas egna ögon. Det förebyggande arbetet har många talat om. Det jag vill poängtera i samband med det förebyggande arbetet är att skolmiljön ska ses som en helhet, där respekten för människor, för lärandet, för tingen och för relationer faktiskt ska prägla allas insatser hela tiden. Miljön runtomkring lärandet och barnen är i dag betecknande för hur de som leder skolan ser på elevernas värde och på värdet av skolan: trasig inredning, smuts, trist färgsättning och dåligt underhåll. Likaväl som teknostress och störande elektromagnetiska fält sänker det irritationströsklarna och gör att varsamhet med människor får stryka på foten. Slutligen några ord om sexualitet, herr talman. Det är ett laddat ämne för många unga, särskilt i den här tiden som är så präglad av kommersialisering och spekulativa medier. Sexuella trakasserier får inte bli normerat. I handlingsplanerna måste arbetet mot särskilt sexuella trakasserier och ordvåld beredas stor plats. Ett annat frontområde är att diskriminering och trakasserier mot människor, ibland även unga människor, med olika sexuell läggning fortfarande försiggår och bör bekämpas. Motsvarande lagstiftning som finns på universitet och högskolor menar vi i Miljöpartiet bör införas på skolans alla områden för att motverka den här typen av diskriminering. Särskilt menar vi att skolpersonalens kompetens i HBT-frågor bör höjas genom planerade och passande insatser. Det bör ske som en start på ett bredare tolerans- och antidiskrimineringsarbete. Gamla förlegade skolböcker med en föråldrad kunskapssyn och förlegade värderingar på det här området ska naturligtvis rensas bort. Antimobbningsarbetet blir inte ett integrerat förhållningssätt om inte också den här yttringen av olikhet behandlas med respekt av de vuxna. Mobbning är ju bara en trist slutpunkt på en rad ogenomtänkta attityder och förhållanden på många olika områden och plan. Kunskap om och tolerans mot HBT står härnäst i tur att åtgärdas, herr talman.

Herr talman! Jag vet inte exakt var de sexuella trakasserierna kommer in. Jag blir dig svaret skyldig. Jag känner inte till exakt hur det är uppbyggt. Sedan frågade du om kommuners skadeståndsansvar. Då går det att hänvisa till Skolansvarsutredningen. I direktiven står att man ska likställa den här lagen med lagen om likabehandling av studenter i högskolan. Där ingår att man ska betala skadestånd till dem som är diskriminerade.

Herr talman! Det är roligt för mig som gammal skolmänniska att få göra ett litet inhopp för Mikaela Valtersson som just nu ser till statens budget. Jag ska börja med att skryta lite grann. Jag utsåg faktiskt som rektor elevskyddsombud redan 1997. Det kände jag mig stolt över när frågan kom på tal här. Vi arbetade både med Ulveus- och Farstamodellen, senare också med en modell som heter gemensamt-bekymmer-metoden som är framtagen i Uppsala och som jag såg inte var omnämnd i betänkandet. Sedan dess har mycket hänt, både till det bättre och till det sämre. Mobbning är ju inte lika med diskriminering utan är ett primitivt uttryck för inadekvata känsloreaktioner och, viktigt, ett uttryck för dåligt ledarskap. Det är ju som beteende man måste och ska korrigera det och skapa förståelse för en djupare psykologisk reaktion som kan avhjälpas. Men då gäller att de vuxna måste ha sett det, och de måste ha släppt sina egna, kanske gamla erfarenheter från mobbning som sitter i ryggmärgen. På vissa håll i skolans värld arbetas det med emotionell intelligens. Det är ett stort steg i rätt riktning och värt att spridas. Där lär man sig att förstå sina egna och andras reaktioner och att välja reaktioner och beteenden som är mer adekvata. Men att vuxna inte ser, inte vill eller inte vågar förblir huvudproblemet, liksom att skolan på olika plan representerar ett dåligt ledarskap. Den här blindheten yttrar sig, herr talman, till exempel däri att fler elever upplever sig mobbade av sina lärare än av sina kamrater. Det här är någonting oerhört, och det måste noga noteras. I det sammanhanget kan man inte låta bli att poängtera hur viktig lärarutbildningen är och hur en fördjupad kunskap om de här mekanismerna behövs där. Tillfällen till handledning och självreflexion måste vara naturliga inslag för blivande lärare. Tyvärr tror vi att det nu är dags att sätta fart på antimobbningsarbetet ett varv till ute i skolor och kommuner, inte bara med handlingsplaner utan faktiskt med en regelrätt, specificerad och heltäckande lagstiftning, inte som i dag i form av anvisningar, mål och bestämmelser i snuttar och fragment lite här och lite där. Det här ska också kunna följas upp med klara möjligheter att få skadestånd för utsatta elever. Det behövs en översyn av kommunernas skadeståndsansvar. Därför yrkar Miljöpartiet bifall till reservationerna 2 och 36. De handlar om att skapa trygghet i skolan, men även rättstrygghet för eleven som samhällsmedborgare. Vi tror att de här piskorna faktiskt kan få i gång ett aktivare antimobbningsarbete ute i skolor och kommuner. Därmed vill jag inte alls förringa handlingsplaner, för de är oerhört viktiga. Om det har många talat väl här i dag. Jag vill också betona att de måste tas fram i samarbete med eleverna. Det är en absolut grundläggande förutsättning för att de ska fungera. Min egen erfarenhet säger mig också att föräldrarna kan och bör involveras, både i handlingsplanerna och i det förebyggande arbetet. Handlingsplanerna måste också innehålla effektiva metoder för att upptäcka mobbning. Där är en blind fläck, och den blinda fläcken sitter, som sagt, ofta i lärarens och de vuxnas egna ögon. Det förebyggande arbetet har många talat om. Det jag vill poängtera i samband med det förebyggande arbetet är att skolmiljön ska ses som en helhet, där respekten för människor, för lärandet, för tingen och för relationer faktiskt ska prägla allas insatser hela tiden. Miljön runtomkring lärandet och barnen är i dag betecknande för hur de som leder skolan ser på elevernas värde och på värdet av skolan: trasig inredning, smuts, trist färgsättning och dåligt underhåll. Likaväl som teknostress och störande elektromagnetiska fält sänker det irritationströsklarna och gör att varsamhet med människor får stryka på foten. Slutligen några ord om sexualitet, herr talman. Det är ett laddat ämne för många unga, särskilt i den här tiden som är så präglad av kommersialisering och spekulativa medier. Sexuella trakasserier får inte bli normerat. I handlingsplanerna måste arbetet mot särskilt sexuella trakasserier och ordvåld beredas stor plats. Ett annat frontområde är att diskriminering och trakasserier mot människor, ibland även unga människor, med olika sexuell läggning fortfarande försiggår och bör bekämpas. Motsvarande lagstiftning som finns på universitet och högskolor menar vi i Miljöpartiet bör införas på skolans alla områden för att motverka den här typen av diskriminering. Särskilt menar vi att skolpersonalens kompetens i HBT-frågor bör höjas genom planerade och passande insatser. Det bör ske som en start på ett bredare tolerans- och antidiskrimineringsarbete. Gamla förlegade skolböcker med en föråldrad kunskapssyn och förlegade värderingar på det här området ska naturligtvis rensas bort. Antimobbningsarbetet blir inte ett integrerat förhållningssätt om inte också den här yttringen av olikhet behandlas med respekt av de vuxna. Mobbning är ju bara en trist slutpunkt på en rad ogenomtänkta attityder och förhållanden på många olika områden och plan. Kunskap om och tolerans mot HBT står härnäst i tur att åtgärdas, herr talman.