Korruption
Betänkande 2003/04:JUU21
Justitieutskottets betänkande2003/04:JUU21
Korruption
Sammanfattning I detta ärende behandlar utskottet regeringens proposition 2003/04:70 Europarådets straffrättsliga konvention om korruption, m.m. jämte två följdmotioner. Regeringen föreslår i propositionen bl.a. att riksdagen godkänner Europarådets straffrättsliga konvention om korruption och dess tilläggsprotokoll samt Europarådets civilrättsliga konvention om korruption. Regeringen föreslår också de ändringar i brottsbalken som behöver göras för att Sverige skall uppfylla de krav som följer av den straffrättsliga konventionen och tilläggsprotokollet. Bland annat utsträcks straffansvaret för mutbrott och bestickning till att omfatta parlamentariker i mellanstatliga organisationer som Sverige är medlem i och till domare och andra funktionärer i internationella domstolar vars domsrätt godtas av Sverige. En särskild straffskala föreslås för grova fall av bestickning. Straffskalan omfattar fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2004. I motionerna begärs en översyn av mut- och bestickningsbrotten. Utskottet tillstyrker regeringens förslag, dock med en mindre språklig justering, och avstyrker motionerna. I ärendet finns en reservation (m, fp, kd, c).
Utskottets förslag till riksdagsbeslut 1. Europarådets straffrättsliga konvention om korruption och dess tilläggsprotokoll Riksdagen godkänner Europarådets straffrättsliga konvention om korruption och dess tilläggsprotokoll med den reservation beträffande artikel 12 i konventionen som regeringen förordat, med de förklaringar beträffande artikel 17 i konventionen som regeringen förordat och med den deklaration beträffande Gruppen av stater mot korruption som regeringen förordat (avsnitt 6 i propositionen). Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:70 punkt 2. 2. Europarådets civilrättsliga konvention om korruption Riksdagen godkänner Europarådets civilrättsliga konvention om korruption med den deklaration beträffande Gruppen av stater mot korruption som regeringen förordat (avsnitt 8.4 i propositionen). Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:70 punkt 3. 3. Ändringar i brottsbalken Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken, dock med den ändringen att ett kommatecken läggs till efter ordet "sagts" i 20 kap. 2 § andra stycket 7. Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2003/04:70 punkt 1. 4. Utredning av mutbrottslagstiftningen Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju12 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:Ju13. Reservation (m, fp, kd, c) Stockholm den 4 maj 2004 På justitieutskottets vägnar Johan Pehrson Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan Pehrson (fp), Susanne Eberstein (s), Rolf Olsson (v), Margareta Sandgren (s), Beatrice Ask (m), Lennart Nilsson (s), Helena Zakariasén (s), Peter Althin (kd), Elisebeht Markström (s), Jeppe Johnsson (m), Yilmaz Kerimo (s), Torkild Strandberg (fp), Johan Linander (c), Göran Norlander (s), Cecilia Magnusson (m), Joe Frans (s) och Leif Björnlod (mp).
Redogörelse för ärendet Ärendet och dess beredning Inom Europarådet har två konventioner om korruption utarbetats, en straffrättslig och en civilrättslig. Till den straffrättsliga konventionen har även ett tilläggsprotokoll förhandlats fram. Sverige deltog aktivt i arbetet. Europarådets straffrättsliga konvention om korruption öppnades för undertecknande den 27 januari 1999. Sverige undertecknade konventionen samma dag. Den 25 april 2004 hade konventionen undertecknats av 45 stater och ratificerats av 29 av dessa stater, Albanien, Azerbajdzjan, Belgien, Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Irland, Island, Kroatien, Lettland, Litauen, Makedonien, Malta, Moldavien, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Storbritannien, Tjeckien, Turkiet och Ungern samt av Serbien och Montenegro. Konventionen trädde i kraft den 1 juli 2002. Inom Justitiedepartementet har utarbetats en departementspromemoria - Sveriges tillträde till Europarådets straffrättsliga konvention om korruption, m.m. (Ds 2002:67) - i vilken föreslås att Sverige skall ratificera konventionen. Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2002/9251/L5). Under förhandlingarna av konventionen bestämde man sig för att lyfta ut frågan om korruption hos skiljemän och nämndemän och i stället behandla den i ett tilläggsprotokoll. Tilläggsprotokollet öppnades för undertecknande den 15 maj 2003 och undertecknades samma dag av Sverige. Den 25 april 2004 hade 26 länder undertecknat protokollet, men endast Bulgarien, Norge och Storbritannien hade ratificerat detsamma. Det krävs att fem länder ratificerar protokollet innan det träder i kraft. Inom Justitiedepartementet har en promemoria utarbetats om Sveriges tillträde till tilläggsprotokollet. Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2003/8342/L5). Europarådets civilrättsliga konvention om korruption öppnades för undertecknande den 4 november 1999, och Sverige undertecknade konventionen den 8 juni 2000. Den 25 april 2004 hade 38 stater undertecknat konventionen, och 20 av dessa stater hade ratificerat konventionen, Albanien, Azerbajdzjan, Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Estland, Finland, Georgien, Grekland, Kroatien, Litauen, Makedonien, Malta, Moldavien, Polen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Tjeckien, Turkiet och Ungern. Konventionen trädde i kraft den 1 november 2003. Inom Justitiedepartementet har en promemoria utarbetats om Sveriges tillträde till den civilrättsliga konventionen. Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju1999/2290/L2). Konventionerna och tilläggsprotokollet i deras lydelse på engelska och i en översättning till svenska finns i bilagorna 3-8. Regeringens lagförslag återfinns i bilaga 2. Lagrådet har yttrat sig över regeringens lagförslag, dock inte vad gäller de i 17 kap. 17 § och 20 kap. 5 § brottsbalken föreslagna lagändringarna. Dessa är enligt regeringen av så enkel beskaffenhet att Lagrådets yttrande bedömts sakna betydelse. Ett utkast till proposition har sänts ut till vissa myndigheter m.m. för synpunkter. Utkastet och lämnade synpunkter finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2002/9251/L5). Till underlaget i ärendet hör även en upptagning från en av justitieutskottet hållen offentlig utfrågning om mutor och korruption, se bilaga 9. Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslår regeringen att riksdagen godkänner Europarådets straffrättsliga konvention om korruption, Europarådets civilrättsliga konvention om korruption och tilläggsprotokollet till den straffrättsliga konventionen. Regeringen föreslår också de ändringar i brottsbalken som behöver göras för att Sverige skall uppfylla de krav som följer av den straffrättsliga konventionen och tilläggsprotokollet. Det föreslås att mutbestämmelserna skall göras tillämpliga på utländsk minister, ledamot av ett utländskt parlament eller beslutande organ på regional eller lokal nivå och även på annan person som utövar främmande stats myndighet. Vidare föreslås att mut- och bestickningsbestämmelserna skall göras tillämpliga på ledamot av parlamentarisk församling i mellanstatlig eller överstatlig organisation där Sverige är medlem, på domare och andra funktionärer i internationella domstolar, vars domsrätt Sverige godtar, samt på utländska skiljemän. Det föreslås också att det införs en särskild straffskala för grova fall av bestickning. En rent nationellt betingad lagstiftningsfråga tas också upp. Det föreslås att bestämmelserna om bestickning och mutbrott inte längre skall vara tillämpliga på ledamöter i beslutande organ som hör till församlingar och kyrkliga samfälligheter. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2004.
Utskottets överväganden Europarådets konventioner om korruption m.m. Utskottets förslag i korthet Utskottet tillstyrker regeringens förslag om godkännande av Europarådets straffrättsliga konvention om korruption och dess tilläggsprotokoll samt Europarådets civilrättsliga konvention om korruption med de begränsningar som regeringen föreslår. Utskottet tillstyrker även regeringens förslag till ändringar i brottsbalken, dock med en mindre språklig justering. Konventionernas huvudsakliga innehåll m.m. Detta ärende rör frågor om mutor och korruption, ett ämne som under senare tid kommit att uppmärksammas i allt större utsträckning. Enligt justitieutskottet är bestickning och mutbrott allvarliga brott som skall bekämpas var än de förekommer. Som nyss nämnts har utskottet också tidigare hållit en offentlig utfrågning på temat Mutor och korruption. Det internationella samarbetet har stor betydelse för kampen mot korruptionsbrottsligheten och inom Europarådet har utarbetats två konventioner om korruption, en straffrättslig och en civilrättslig. Till den straffrättsliga har även ett tilläggsprotokoll förhandlats fram. Europarådets straffrättsliga konvention om korruption och dess tilläggsprotokoll syftar till att stärka det internationella samarbetet i kampen mot korruption. Konventionen föreskriver att staterna skall införa straffansvar för bestickning och mutbrott inom såväl den offentliga som den privata sektorn och med avseende på vissa internationella organ. Vidare innehåller konventionen kriminaliseringsbestämmelser om s.k. handel med inflytande, penningtvätt av medel som härrör från korruption och vissa bokföringsrelaterade gärningar. Konventionen innehåller också föreskrifter om ansvar och påföljder för såväl fysiska som juridiska personer, nationella program för korruptionsbekämpning samt bestämmelser om domsrätt, internationellt samarbete och utlämning. I tilläggsprotokollet finns bestämmelser rörande mut- och bestickningsbrott som rör skiljemän och nämndemän. Syftet med Europarådets civilrättsliga konvention om korruption är att bidra till kampen mot korruption, främst genom regler om skadestånd. Konventionen, som bygger vidare på och kompletterar den straffrättsliga konventionen, innehåller allmänna bestämmelser av såväl civilrättslig som processrättslig natur. I konventionen regleras i första hand möjligheterna för den som lidit skada till följd av korruption att få ersättning för sina skador, men den innehåller även bestämmelser om avtals ogiltighet och skydd för arbetstagare som rapporterar om korruption hos sin arbetsgivare. Tillträde till konventionerna Handel och annan ekonomisk verksamhet blir med tiden alltmer global. Det är därför angeläget med ett internationellt samarbete för att bekämpa korruption. Att vid kriminalisering av korruptionsbrottslighet utgå från snäva och strikt nationella skyddsintressen framstår som en föråldrad hållning. Det ligger i Sveriges intresse att det handlande som den straffrättsliga konventionen och dess tilläggsprotokoll tar sikte på utgör brott enligt såväl svensk lag som enligt andra länders lagstiftning. Det är också viktigt för näringslivet med likvärdiga konkurrensförutsättningar. I det sammanhanget är det av stor betydelse att vissa centrala civilrättsliga regler i samband med korruption är enhetliga. Enligt regeringen finns det mot denna bakgrund starka skäl för Sverige att tillträda de nu aktuella överenskommelserna. Sverige bör dock enligt regeringen utnyttja möjligheten att reservera sig mot åtagandet i artikel 12 i den straffrättsliga konventionen att införa straffbestämmelser för s.k. handel med inflytande. Bakgrunden är att en kriminalisering av handel med inflytande mycket lätt kan komma i strid med grundläggande rättigheter i en demokrati om att kunna yttra sin mening och på så sätt söka påverka makthavare och andra. Vidare föreslås att Sverige skall avge en förklaring där vi förbehåller oss rätten att inte utöva domsrätt enbart på den grunden att brott enligt konventionen berör en svensk medborgare som är tjänsteman vid en internationell organisation eller domstol m.m. (artikel 17.1 c i den straffrättsliga konventionen). Sverige bör också avge en förklaring om krav på dubbel straffbarhet för svensk domsrätt vid gärningar som begåtts utomlands (artikel 17 i den straffrättsliga konventionen). Slutligen föreslås att Sverige bör avge en särskild deklaration om att en ratifikation av konventionerna och tilläggsprotokollet, enligt Sveriges bedömning, inte medför att vårt medlemskap i Gruppen av stater mot korruption, GRECO, i Europarådet inte kan omprövas om skäl för detta uppkommer i framtiden. Enligt utskottets uppfattning förutsätter en effektiv brottsbekämpning i allt högre grad ett utvecklat och väl fungerade internationellt samarbete. Sverige har också sedan lång tid tillbaka tagit aktiv del i det mellanstatliga arbetet för att bekämpa korruption, och bl.a. deltagit vid utarbetandet av nu aktuella konventioner. Konventionerna och tilläggsprotokollet utgör enligt utskottets mening betydelsefulla redskap i arbetet med att skapa så heltäckande och harmoniserade regler mot korruption som möjligt. Utskottet instämmer därför i regeringens uppfattning att Sverige bör tillträda konventionerna och tilläggsprotokollet. Utskottet har inget att erinra mot den reservation samt de förklaringar och särskilda deklarationer som regeringen förordar. Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag om att riksdagen skall godkänna Europarådets straffrättsliga konvention om korruption med dess tilläggsprotokoll samt Europarådets civilrättsliga konvention om korruption med den reservation samt de förklaringar och särskilda deklarationer som regeringen förordat. Ändringar i brottsbalken Enligt regeringen uppfyller svensk rätt i huvudsak åtagandena i konventionerna och tilläggsprotokollet. En viss utvidgning av den personkrets som omfattas av bestämmelserna i den straffrättsliga konventionen och dess tilläggsprotokoll om mut- och bestickningsbrott krävs dock för att Sverige skall leva upp till konventionens krav. Det gäller utländska ministrar, utländska parlamentariker och ledamöter i utländska regionala och lokala beslutande församlingar samt den som utövar främmande stats myndighet. Dessa kategorier omfattas i dag inte av brottsbalkens bestämmelse om mutbrott. Vidare krävs att straffansvar för bestickning och mutbrott skall omfatta även parlamentariker m.fl. i mellanstatliga och överstatliga organisationer som Sverige är medlem i, domare och andra funktionärer i internationella domstolar, vilkas domsrätt godtas av Sverige, samt utländska skiljemän. Enligt artikel 19.1 i den straffrättsliga konventionen åtar sig staterna att ha påföljder som är effektiva, proportionella och avskräckande. För att uppfylla detta krav föreslås en särskild straffskala för grova fall av bestickning motsvarande vad som sedan tidigare gäller för mutbrott, dvs. fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Den straffrättsliga konventionen och tilläggsprotokollet innehåller inga bestämmelser om förutsättningarna för åtal som medför att åtalsbestämmelserna behöver ändras. Förändringen av den personkrets som omfattas av mut- och bestickningsbrottsbestämmelserna föranleder dock regeringen att föreslå vissa ändringar av åtalsbestämmelserna. Utgångspunkten har enligt propositionen varit att åtalsreglerna inte skall ändras mer än vad som är en önskvärd följd av den utvidgning av personkretsen som föreslås och att justeringarna skall ligga i linje med de åtalsregler som gäller i dag. Utskottet har inte något att erinra mot de lagändringar som föreslås med anledning av konventionerna och tilläggsprotokollet. En mindre språklig förändring bör dock, som framgår av utskottets förslag till beslut, göras i den föreslagna lagtexten. I propositionen föreslås även en ändring av brottsbalkens bestämmelser om bestickning och mutbrott som inte föranleds av Europarådets konventioner. Enligt regeringen finns det sedan relationen mellan staten och Svenska kyrkan ändrades den 1 januari 2000 inte längre tillräckliga skäl att specialreglera mut- och bestickningsansvaret för ledamöter i styrelser m. m. som hör till församlingar och kyrkliga samfälligheter. Den särskilda regleringen av dessa ledamöters ansvar föreslås därför upphöra. Utskottet har inte något att erinra mot regeringens förslag i denna del. Övrigt Den straffrättsliga konventionen om korruption och dess tilläggsprotokoll samt den civilrättsliga konventionen i samma ämne har upprättats på engelska och franska. De båda språkversionerna är lika giltiga. Till propositionen har fogats de två konventionerna samt tilläggsprotokollet i deras engelska lydelse tillsammans med en svensk översättning av respektive dokument. Den svenska översättningen av den straffrättsliga konventionen om korruption och dess tilläggsprotokoll överensstämmer dock på vissa punkter inte med den engelska texten. Utskottet har inhämtat från Justitiedepartementet att den svenska översättningen kommer att justeras innan respektive dokument publiceras i Sveriges internationella överenskommelser (SÖ). Utskottet finner mot denna bakgrund, och då den svenska översättningen inte har någon juridiskt bindande verkan, inte anledning att göra något ytterligare uttalande i denna del. Utredning av mutbrottslagstiftningen Utskottets förslag i korthet Utskottet föreslår att riksdagen avslår två motioner med begäran om en utredning av mutbrottslagstiftningen. Jämför reservation (m, fp, kd, c). I motionerna Ju12 (m) och Ju13 (kd) begär motionärerna att regeringen skall tillsätta en utredning som skall göra en översyn av bestämmelserna om bestickning och mutbrott. Enligt motionärerna är dagens lagstiftning alltför generell och otydlig. Bestämmelserna om bestickning och mutbrott finns i 17 kap. 7 § respektive 20 kap. 2 § brottsbalken. Bestämmelserna utgör i stora drag varandras spegelbilder. Det straffbara handlandet är att lämna, utlova eller erbjuda muta eller annan otillbörlig belöning respektive att ta emot eller begära sådan belöning. Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att gällande bestämmelser är otydliga och svåra att tillämpa. Även om domstolspraxis är sparsam har det inte framkommit något som tyder på att bestämmelserna inte uppfyller sitt syfte. Vidare innebär den ändring av straffskalan för bestickning som föreslås i propositionen att det för såväl mutbrott som för bestickning finns gott om utrymme för domstolarna att anpassa påföljden till allvaret i det konkreta brottet. Arbetet mot korruption bedrivs till stor del på internationell nivå. De svenska bestämmelserna om bestickning och mutbrott uppfyller enligt utskottet de krav som ställs i konventioner och andra internationella instrument på området. Sverige har också fortlöpande utvärderats, t.ex. inom ramen för samarbetet i Europarådet av GRECO och i OECD, varvid vår lagstiftning har ansetts tillgodose de krav som de internationella åtagandena ställer. Det är dessutom så att det av motionärerna ifrågasatta rekvisitet "muta eller annan otillbörlig belöning" återfinns i de flesta av de internationella instrumenten. I de nu aktuella Europarådskonventionerna om korruption t.ex. används begreppet "any undue advantage" (övers. "en otillbörlig förmån"). De svenska bestämmelserna stämmer således väl överens med hur de internationella instrumenten utformats. Utformningen av bestämmelserna om bestickning och mutbrott stämmer också väl överens med utformningen av brottsbalkens övriga bestämmelser. De är generella bestämmelser som ger utrymme för hänsynstagande i varje enskilt fall. Frågan om vad som i en viss situation är att anse som en muta är med nödvändighet svårbedömd. Det kan ofta uppkomma gränsdragningsproblem, och domstolarna måste ha utrymme att ta hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Att t.ex. direkt i lagtexten ange särskilda beloppsgränser, vilket ibland har föreslagits, skulle ge en mycket stelbent reglering som skulle kunna motverka sitt syfte. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna Ju12 och Ju13.
Reservation Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett följande reservation. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet. Utredning av mutbrottslagstiftningen, punkt 4 (m, fp, kd, c) av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Peter Althin (kd), Jeppe Johnsson (m), Torkild Strandberg (fp), Johan Linander (c) och Cecilia Magnusson (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om utredning av mutbrottslagstiftningen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Ju12 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:Ju13. Ställningstagande Den svenska lagstiftningen om korruption behöver revideras till både innehåll och form, i syfte att förenkla och förtydliga regelverket. Dagens bestämmelser är alltför generella och otydliga. Lagföringsandelen för mut- och bestickningsbrott är mycket låg. Det är inte orimligt att anta att det oklara rättsläget är en bidragande orsak till detta. En ny och genomarbetad korruptionslagstiftning som tydliggör rättsläget inom såväl offentlig som privat sektor behövs. En sådan lagstiftning bör grundas på en insikt om att skyddsintressena i dessa sektorer är olika. Lagen bör också göras mer tydlig och förutsägbar, t.ex. bör det specificeras vad som gör något till "en muta eller annan otillbörlig belöning". Regeringen bör ges i uppdrag att utreda frågan om en ny mutbrottslagstiftning och återkomma till riksdagen med ett lagförslag med den inriktning vi nu förordat.
Bilaga 1 Förteckning över behandlade förslag Propositionen Proposition 2003/04:70 Europarådets straffrättsliga konvention om korruption, m.m.: 1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken. 2. Riksdagen godkänner Europarådets straffrättsliga konvention om korruption och dess tilläggsprotokoll med den reservation beträffande artikel 12 i konventionen som regeringen förordat, med de förklaringar beträffande artikel 17 i konventionen som regeringen förordat och med den deklaration beträffande Gruppen av stater mot korruption som regeringen förordat (avsnitt 6). 3. Riksdagen godkänner Europarådets civilrättsliga konvention om korruption med den deklaration beträffande Gruppen av stater mot korruption som regeringen förordat (avsnitt 8.4). Följdmotioner 2003/04:Ju12 av Beatrice Ask m.fl. (m): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mutbrotten. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen tillsätter en utredning i syfte att utreda en ny och ändamålsenlig mutbrottslagstiftning. 2003/04:Ju13 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en utredning om övergripande revision av korruptionslagstiftningen i Sverige.
Bilaga 2 Regeringens lagförslag Bilaga 3 Criminal law convention on corruption (ETS 173) Bilaga 4 Straffrättslig konvention om korruption (ETS 173) Bilaga 5 Additional protocol to the criminal law convention on corruption (ETS 191) Bilaga 6 Tilläggsprotokoll till den straffrättsliga konventionen om korruption (ETS 191) Bilaga 7 Civil law convention on corruption (ETS 174) Bilaga 8 Civilrättslig konvention om korruption (ETS 174) Bilaga 9 Upptagning från justitieutskottets offentliga utfrågning om Mutor och korruption Forskningsdagen 2004 Riksdagen anordnade torsdagen den 4 mars 2004 en forskningsdag i riksdagen där alla utskott anordnade någon form av forskningspolitiskt program. Justitieutskottet höll en offentlig utfrågning på temat Mutor och korruption. Inbjudna talare Reformering av mutbrottet Advokaten Claes Beyer, ordförande för Institutet mot mutor. Korruption och kultur Fil.dr Katarina Jacobsson, doktoranden David Wästerfors, Lunds universitet. Vem begår ekobrott? Docenten Tage Alalehto, Umeå universitet. Att förebygga ekobrott Jur.dr Lars Korsell, chefsjurist på Brottsförebyggande rådet. Mutor och korruption Ordföranden: Jag hälsar alla välkomna till andrakammarsalen. Det är justitieutskottet som har en utfrågning om mutor och korruption. Detta har vi med anledning av att riksdagen har en bred forskningsdag i dag. Någon kanske kan tycka att vi ibland är litet statiska i riksdagen. Det vill vi motverka genom att göra dynamiken något större och därför bjuda in forskarvärlden hit. Vi har valt ämnet Mutor och korruption samt annan ekonomisk brottslighet som angränsar. Vi vet att det är ett mycket aktuellt ämne. Vi som var uppe tidigt i morse fick höra att Utrikesdepartementet har beskrivningar till sin personal som nästan kan låta som stämpling och anstiftan eller i varje fall säger att det i vissa länder kan se ut på ett sätt som kan vara besvärande. Sverige är relativt förskonat, men med den utvidgning av EU som vi står inför tror man att problemen kommer att kunna öka. Man ska väl inte koppla ihop det med en utvidgning av Europeiska unionen, men man kan koppla ihop det med det faktum att Sverige alltmer integrerats i den värld där detta varit ett större problem än hos oss. Vi har också haft ett antal uppmärksammade fall på sistone. Flera av dem har ju uppmärksammats stort av massmedierna. Detta kommer säkert att beröras under dagen. På flyget från Göteborg i går kväll träffade jag en person, en gammal kurskamrat, som arbetar på en större advokatfirma i Sverige. Han berättade hur han inför den upphandling han höll på med just nu av plasma-TV-apparater och konferensutrustning hela tiden stötte på personer som tyckte att det väl vore trevligt för honom att få ett demoex för en tusenlapp eller två. Eller: Vet du om att vi har en whiskyprovarresa? Du kanske vill hänga med på den. Personen hade skruvat på sig och sagt: Det är helt otänkbart, förstår du väl. Vi förhandlar med er om vi ska pressa priserna på den här utrustningen. Jag gissar att det handlade om utrustning för några miljoner. Redan i går blev jag alltså varse att det här är ett tilltagande problem även i Sverige. Därmed vill jag hälsa de gäster vi bjudit in för att leda detta seminarium välkomna. Vi har punkterna Reformering av mutbrottet, Korruption och kultur, Vem begår ekobrott? och Att förebygga ekobrott. Vi har en kaffepaus och därefter en frågestund och diskussion. Vi ska vara klara 11.30. Då bjuder vi på en enklare buffé som talmannen står för i sammanbindningsbanan. Jag hoppas att många av er kan stanna så att vi kan ha lite samtal över kycklingspetten. Än en gång: Hjärtligt välkomna. Jag hälsar advokat Claes Beyer välkommen som första talare. Han är bland annat ordförande för Institutet mot mutor. Claes Beyer: Kamrater! Det dånar i rättens krater, för nu har det här med mutor nått älgjakten. De av er i den lagstiftande församlingen som varit i närheten av att röra vid den lagstiftning som rör älgjakt vet att man då har stött på pulpan i den svenska folksjälen. Då värker det. Alldeles nyligen fällde hovrätten ett antal personer för bestickning för att älgjakt hade utdelats på ett olämpligt sätt. Detta var en ändring av tingsrättens dom som frikände alla dem som nu fälldes. Det betyder att rättsläget inte är så klart som önskvärt vore. Låt mig återvända till början. Början är Institutet mot mutor som bildades redan 1923. Sverige är originellt på det sättet att vi är ett av de få länder i världen som har ett permanent institut mot mutor. Framsynta män inom näringslivet insåg att det här krävde permanent vaksamhet och att man borde försöka att fortsatt och kontinuerligt bekämpa detta. Vi brukar skriva på baksidan av våra broschyrer: Vår uppgift är att verka för god sed för beslutspåverkan inom näringslivet liksom samhället i övrigt och att försöka motverka att mutor och andra otillbörliga förmåner används som medel för sådan påverkan. Vi sprider fortlöpande information till företag, näringslivets organisationer, myndigheter och massmedier om lagstiftning och rättspraxis beträffande bestickning, korruption, mutor med mera. Vi har sedan ett halvår tillbaka av lätt insedda skäl blivit nästan omkullsprungna, och våra skrifter Farliga förmåner och Vägledande regler är riktiga kioskvältare numera. I början av 2001 uppvaktade vi riksåklagaren och sade att vi tyckte att det var svårt att ur åklagarpraxis dra några riktiga slutsatser om var gränserna gick när det gällde mutor. Riksåklagaren tillsatte en utredning med uppgift att titta på hur det förhöll sig. Den utredningen kom med en rapport vid halvårsskiftet i år. Där berättade man om ett antal fall inom det som rör korruption, mutor och bestickning. Man drog också ett antal slutsatser, bland annat om att åklagarverksamheten inte var vad den borde vara. - Det ska jag inte uppehålla mig vid nu. - Där står bland annat: Lagföringen är påfallande låg, 24 % mätt som andelen avslutade brottsmisstankar som lett till lagföring. Där står: Det förekommer en betydande spännvidd i de rättsliga bedömningarna. Vidare står det att man skulle kunna göra en betydande utveckling av brottsbekämpningen och att det är möjligt redan inom nuvarande lagstiftning. Därmed antyder man att det kanske hade varit ännu bättre om det hade funnits någon annan. Vi arbetar med att försöka upplysa folk om hur man egentligen tillämpar lagstiftningen och var gränserna går. Jag, och i synnerhet kanslichefen Torbjörn Lindhe, får svara på väldigt många frågor. Ofta är våra svar: Det är inte så lätt att säga. Det är framför allt svårt att göra några gränsdragningar när man frågar efter belopp. När jag tillträdde som ordförande för Institutet mot mutor för ungefär två år sedan tyckte jag att även om detta inte var något som låg inom mitt tidigare verksamhetsområde borde det för en erfaren advokat vara möjligt att efter att ha studerat lagen, kommentarerna och rättsfall ha en någorlunda hygglig uppfattning om var gränserna går. Om jag är något vittne, kan jag bara säga att det inte var så lätt. Jag har väldigt svårt att i dag riktigt göra detta klart för mig. Jag har tittat på lagstiftningen och kommit fram till att den mut- och bestickningslagstiftning vi har i dag är mycket otillfredsställande. Lagen är uppdelad på två lagrum - det känner ni säkert till - ett om bestickning och ett om mutor, det vill säga ett om den som försöker muta och ett om den som kan tänkas ta emot mutan. Den centrala bestämmelsen är densamma. Den lyder så här: Arbetstagare som för sig själv eller för annan tar emot, låter sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning döms för mutbrott till böter eller fängelse i högst två år. Det är inte tillfredsställande att ett straffbud är till den grad allmänt beskrivet att det närmast kan betraktas som en generalklausul. Så ser vår lagstiftning egentligen inte ut. Jag hör inte till dem som tror att lagen kan utformas så att man direkt ur den kan utläsa hur den ska tillämpas, men att de viktigare elementen i en bedömning ändå ska vara med är ganska ofrånkomligt. Ni kan jämföra det jag nyss läste upp med det som står om stöld, som är ett välkänt brott. Det står så här: Den som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det dömes, om tillgreppet innebär skada, för stöld. Där kommer det först ett antal rekvisit och sedan säger man: Det här är stöld, och begår man det blir man dömd. I mutparagrafen säger man egentligen att den som tar emot en muta döms för mutbrott. Man säger visserligen muta eller annan otillbörlig belöning, men det blir ju inte mycket mer än en cirkeldefinition ändå. Det är enligt min mening alldeles oacceptabelt. Vi har en annan bestämmelse, nämligen i marknadsföringslagen. Där är det visserligen ännu mer allmänt. Där kan man inte utläsa detta alls. Där står det bara att man ska följa god marknadsföringssed och att det ska vara tillbörligt mot konsumenter och näringsidkare. Men det är ändå den skillnaden mellan en civilrättslig lagstiftning och en straffrättslig lagstiftning att den civilrättsliga inte kan få en allvarligare påföljd än att man blir förbjuden att fortsätta med det man har börjat med. När det gällde marknadsföringslagen fanns det i näringslivets opinionsnämnd och på andra ställen en så omfattande praxis att hänvisa till att det är mycket mindre generalklausulartat än det kan verka när man läser lagtexten. Om man läser vidare står det "arbetstagare" som tar emot detta. Det betyder alltså att man använder sig av ett uttryck som är så allmänt som möjligt. Av lagtexten ser det ut som om det inte spelar någon roll om man är domare eller arbetare på verkstadsgolvet eftersom båda är arbetstagare. Självfallet förhåller det sig inte så, och det är heller inte avsikten. Det borde det kanske ges någon antydan om i lagtexten. Rent systematiskt står båda de här bestämmelserna om bestickning och mutbrott under paragrafer som ger intryck av att bara röra allmän verksamhet. De står under Brott mot allmän verksamhet respektive om tjänstefel eller dylikt. Men i själva verket avser de ju både privat och allmän verksamhet. Av vad jag nu har sagt skulle man kunna tro att jag tror att det är möjligt att skärpa lagstiftningen så att den verkligen skulle bli mer precis. Jag tror att det går, men jag tror att man då måste göra något mer. Man måste förstå att man har gapat över för mycket. Man har försökt att med ett enda paragrafpar täcka ett alldeles för stort område. Jag delar den uppfattning som har framförts av flera än mig att när man 1977 utvidgade mut- och bestickningsbrottet till att gälla inte bara verksamhet i den offentliga sektorn utan också verksamhet i den privata sektorn insåg man inte - det var nog ganska vanligt 1977-1978 - att det ändå finns en principiell skillnad mellan verksamhet i offentlig sektor och verksamhet i privat sektor. Det är en väldig skillnad mellan att utöva myndighet och använda allmänna medel och att i privat verksamhet producera fritt valda varor och tjänster. Lagstiftningen har faktiskt gjort skillnad mellan privat och offentlig verksamhet. Om man ska åtala för brott begångna inom privat verksamhet ska det vara anmält av arbetsgivaren. Det är inte så ofta det är det. Det betyder egentligen att man i en åtalsbehörighetsparagraf har gömt en viktig skillnad som egentligen har med själva brottsrekvisiten att göra. Det tycker jag är olämpligt. Av kommentaren framgår klart att man tycker att det är en skillnad. Vi gör skillnad på detta i vår verksamhet. Vi har skrivit en broschyr som heter Vägledande etiska regler för kontakt- och relationsfrämjande förmåner i affärsverksamhet. Den avser i första hand affärsverksamhet även om det finns rätt många i offentlig verksamhet som också har bett att få den här broschyren. Vi har skrivit en broschyr som heter Farliga förmåner. Det är ett försök till beskrivning av lagtexten. Det finns naturligtvis gränsdragningsproblem. I vår värld av privatisering, skolpeng, maxtaxa, dagbarnvårdare med mera är naturligtvis gränsen mellan privat och offentlig verksamhet ibland flytande. Det borde säkert föranleda att man inom den offentliga sektorn gjorde skillnad mellan dem som utövar myndighet och dem som eljest är verksamma i saken. På sätt och vis kan man säga att vi 1977 på något sätt hade nått en slutpunkt. Ungefär då hade välfärdsstaten nått sin största utsträckning. Stat och kommun utövade långt mer en myndighet. Sverige var förmodligen det enda land i västvärlden där praktiskt taget all sjukvård, all socialvård, all undervisning på lägre och högre nivå, all åldringsvård och all barnavård var monopoliserad av stat och kommun. Den offentliga sektorn framstod då inte bara som myndighetsutövande utan också som leverantör av en rad tjänster och ibland varor. Det kan tänkas att det då föreföll naturligt att agera på det här sättet. Utvecklingen, eller snarare avvecklingen, har gått betydligt längre sedan dess. Det betyder att en rad verksamheter har privatiserats och att vi har fått en blandning. Jag tror att de som kommer att tala efter mig kommer att säga att när man har försökt definiera var mut- och bestickningsverksamhet ibland kan uppträda är det just i perioder av den typen av samhällsförändring. Då måste man vara klar över att göra skillnader. Det betyder att det här inte är så enkelt. Vi måste i offentlig sektor skilja mellan myndighetsutövning och tjänsteprestationer. I privat verksamhet måste vi skilja mellan det som verkligen sker uteslutande med privata medel och allt det som sker privat men egentligen finansieras av den offentliga sektorn. Det talas ibland om läkarna och om de kan mutas eller inte. En privat läkare som verkligen bara debiterade pengar som betalades av den enskilde skulle egentligen inte kunna vara föremål för muta, för det förutsätter ju att man är arbets- eller uppdragstagare på något sätt. Men nästan alla läkare ger råd, förskrivningar och annat som till slut drabbar det allmänna. På det sättet kan man säga att de är ett slags uppdragstagare. Den analysen har inte gjorts särskilt långt, men den behöver nog göras. I princip måste man komma ihåg att när det gäller det offentliga är det ett skyddsintresse som är annorlunda än det privata. Man vill värna lagbundenhet, opartiskhet, saklighet, likhet inför lagen, offentlighet och avgörande inom rimlig tid - alltså de vanliga rättssäkerhetskraven. När det gäller de viktiga skyddsintressena i privat verksamhet är det egentligen marknadsekonomins funktionssätt. Vad vi vill skydda är helt enkelt att konsumenterna erbjuds bästa möjliga vara eller tjänst till lägsta möjliga pris. Det är alltså egentligen konsumenternas intresse som skyddas. Jag tror att det är viktigt att få till stånd en utredning som går tillbaka till grunderna för varför vi har mut- och bestickningslagstiftning och vilka skyddsintressen vi ska ha. Det kan vara intressant att överväga något som ändå kan förefalla vara en detalj. Det finns också inom mut- och bestickningslagstiftningen en del fall som rör äldrevårdens mottagande av gåvor och testamenten från vårdtagarna. Det har fällts för mutansvar även i det sammanhanget. En analys ger naturligtvis vid handen att vi då egentligen talar om något annat. Annars kan man fråga sig: Hur kommer det sig att det är helt okej för mig att ge drickspengar till färdtjänstchauffören, men absolut inte okej för mig att ge pengar till den som vårdar mig när jag kommer fram - eller tillbaka? Det beror naturligtvis på att vad vi skyddar i den relationen snarare är ett slags ockerliknande situation, det vill säga det handlar om ett beroende. Man får inte utnyttja det beroendet för att skaffa sig egna förmåner. Det är egentligen en helt annan sak än alla de andra besticknings- och mutsituationerna. Den borde i en ny analys också bli föremål för ytterligare diskussioner och kanske andra typer av brottsbeskrivningar. Jag ska gå in på ytterligare några frågor där jag tycker att lagen brister, förutom att vara oprecis. Jag tycker inte att det är vettigt att man när man ska titta på en begången gärning först ska titta i 17 kapitlet för att titta på bestickningen, och sedan i 20 kapitlet för att titta på mutan. Det vore ganska naturligt att sammanföra detta till åtminstone ett kapitel, ett område eller under en rubrik. Det borde också göras en systematisk skillnad mellan ordinarie mut- och bestickningsbrott och grova sådana å ena sidan och ringa sådana å andra sidan. Det har diskuterats huruvida det är okej för en polisman i uniform att ta emot ett erbjudande från en hamburgerbar att få en gratis hamburgare om han tittar in där på kvällen. Det må vara att det nog egentligen inte är riktigt korrekt, men det är något annat än att ta emot betydande mutor för att bli påverkad i en upphandlingssituation. Det finns de som hävdar att det borde ha en särskild brottsbenämning, korruptivt beteende eller något liknande. Låt mig sammanfatta dagens ärende med följande punkter: Jag tror att mutor och bestickning i privat verksamhet och i offentlig verksamhet borde höra hemma under skilda bestämmelser och med bättre brottsbeskrivningar i var och en av dem. Jag tror att mutor och bestickning är två sidor av samma sak och borde sammanföras i ett bestämmelseblock. Jag tror - det har jag inte sagt förut - att man borde skilja ut vissa frågor som rör näringslivet och att det vore rimligt att låta marknadsföringslagen ta hand om det som är korruptivt beteende av ringa art inom näringslivet och avkriminalisera det. Jag tror att vi borde ha särskilda bestämmelser för ringa och grövre brott. Jag tror att vi naturligtvis borde ha bättre rubriceringar. Jag tror att vi borde ha särskilda bestämmelser för dem som ägnar sig åt vård. Slutligen, angående något som är oerhört aktuellt eftersom det kom en utredning i går: När det gäller partifinansiering, som i många länder är en väldigt viktig del i korruptionslagstiftningen, har vi just nu fått ett förslag där man i stort sett vill begränsa sig till att framtvinga ett offentliggörande av all partifinansiering. Det är möjligt att det är tillräckligt. Jag har ingen slutlig idé om detta. I de allra flestas ögon är frågan om vad som är tillåtet och förbjudet när det gäller att finansiera den offentliga verksamhet som just ni ägnar er åt också en viktig del i korruptionslagstiftningen. Ordföranden: Tack. Vi går vidare i programmet. Nästa ämne är Korruption och kultur. Vi hälsar doktor Katarina Jacobsson och doktorand David Wästerfors från Lunds universitet välkomna. Katarina Jacobsson: När vi för några år sedan började undersöka möjligheten att studera mutor möttes vi av en ganska stor skepsis. Bland annat kontaktade vi polismyndigheten i Malmö för att fråga om vi kunde få ta del av olika anmälningar om mutbrott och bestickning. Då lät polisen oss snabbt förstå att själva frågan var befängd. Mutbrott, sådant har vi inte i Sverige. En liknande inställning hade några av våra universitetskolleger, som inte alltför finkänsligt kallade vårt projekt för perifert. Det är knappast någon överdrift att påstå att mutor och korruption är ämnen som har fått ett uppsving i den offentliga debatten under senare tid. Bakom ett sådant uppsving ligger inte bara de skandaler som medier rapporterat om. Rättsväsendet har inrättat en riksenhet för utredningar om korruptionsrelaterade brott. Folkligt missnöje manifesteras i sammanslutningar som till exempel Föreningen mot orättvisor och maktmissbruk. Även den här utfrågningen är ett sådant tecken i tiden. Mutor och korruption är numera något som angår även Sverige. Under rubriken mutor och moral har vi bedrivit flera studier vid sociologiska institutionen vid Lunds universitet. Arbetet sker inom Kriminalvetenskapligt nätverk med professor Malin Åkerström som övergripande projektledare. Vi har främst intresserat oss för olika gruppers upplevelser av mutor såsom svenska affärsmän verksamma i utlandet och biståndsarbetare aktiva i tredje världen. Vi har talat med personer som i Sverige dömts för mutbrott och bestickning. Poliser och åklagare som arbetar med den här typen av ärenden har vi också talat med. Vi ska inte uppehålla oss vid juridik. Det är inte riktigt vårt område. I stället ska vi tala om allmänt vedertagna föreställningar om vad en muta är. Folkliga föreställningar om mutor är bland annat relevanta eftersom de ligger till grund för varför visst handlande gärna betraktas som undantag eller icke-korrupt beteende. De säger något om vilka omständigheter och situationer som kan tänkas ursäkta eller rent av rättfärdiga juridiskt tvivelaktiga handlingar. Allmänt vedertagna föreställningar om mutor är också relevanta eftersom de utgör stoff för anklagelser om korruption. För att kunna urskilja mutor måste man veta vad som räknas som en muta. Vad kännetecknar då föreställningen om mutor? Vad betraktas som en riktig muta? Mutor anses för det första vara hemliga eller åtminstone diskreta och ljusskygga. En muta förväntas överräckas i skymundan eller under bordet. Öppna transaktioner kan därför undgå att betecknas som korrupta av den anledningen att de är just öppna. I ett rättsfall var till exempel de inblandade införstådda med att en viss provision var tvivelaktig. Men eftersom den fakturerades på vanligt sätt och bokfördes i vanlig ordning, det vill säga öppet, ansåg man att det omöjligen kunde handla om mutbrott. En annan intervjuperson som dömts för bestickning efter att han öppet sänt en gåva till en statlig tjänsteman uttryckte sig så här: Jag sade till polisen som förhörde mig att om jag hade haft en tanke på bestickning, om jag hade velat få ikull någon vid den här myndigheten, hade jag inte gjort så här. Då hade jag gett henne 50 000 kr under bordet. Den gåva som han själv gav var bara en bråkdel av dessa 50 000 kr. Det leder oss in på en andra sådan föreställning. Mutor förväntas bestå av någonting värdefullt. En sådan uppfattning delas inte bara av personer som har dömts för bestickning. En åklagare som jag talade med betraktar mutbrottet som ett av de viktigaste brotten att bekämpa. Men hon suckade lite uppgivet över att de ärenden som går till rättslig prövning mest är skitsaker. Ett sådant resonemang underförstår att det faktiskt förekommer mutbrott av annan dignitet än dem åklagaren själv får på sitt bord. Mutan av det lilla formatet tas som belägg för att det finns en mer omfattande korruption. På samma sätt resonerar några svenska affärsmän som är verksamma i Öst- och Centraleuropa. Berättelser om hur man med några sedlar lyckats köpa sig ur en polis- eller tullkontroll kan anföras som bevis på en mer genomgripande korruption. Det är som upplagt för fiffel och båg, säger en affärsman efter att han har berättat om mutors gångbarhet i vardagslivet i Tjeckien. Även rykten om mutor i stor skala har en sådan funktion. De gör att affärsmännens egna betalningar bleknar i betydelse. Mutor anses för det tredje generera favörer. I det idealtypiska mutfallet är mutan nämligen villkorad. Man ska lätt kunna urskilja vad såväl mutan om favören består av. Sådana fall kan till exempel handla om att man åker fast i en hastighetskontroll. Då mutar jag mig ur en besvärlig situation. Men det kan också handla om säljarens möte med en inköpare eller klientens möte med en myndighetsperson. Här mutar jag mig in eller till något eftersträvansvärt. Det handlar om en order, ett avtal, ett tillstånd eller liknande. Mutan antas alltså leda till en fördel för givaren. Om jag ger dig X får jag Y av dig. Frånvaron av tydliga favörer leder oss bort från människors vardagliga uppfattningar om vad mutor är. För det fjärde antas mutor ingå i en bestämd handlingssekvens, först gåva och sedan gentjänst. En omvänd sekvens, det vill säga gåvor som ges efter att en tjänst har utförts, kan knappast betraktas som mutor i denna vardagliga föreställning. Sådana gåvor antas i stället mer vara uttryck för tacksamhet än för korruption. Det som juridiskt skulle kunna klassificeras som mutor kan därmed rättfärdigas med att gåvan överlämnades först efter avslutat uppdrag och att den därför inte kan utöva påverkan. För det femte antas mutor inte finnas i vår omedelbara närhet. De finns i stället någon annanstans. Det är mer sannolikt att gåvor och tjänster som förekommer på annat ställe eller i en annan kultur definieras som korrupta än gåvor och tjänster i ens närhet. På håll kan ett agerande beskrivas som korrupt och förklaras som kultur. Som regel avser vi då andras kultur och inte vår egen. Man skulle alltså kunna säga att mutor definieras av att de sällan finns i ens närhet. Men om så nu ändå skulle vara fallet används i stället andra ord för företeelsen. En av våra intervjuade affärsmän som betalat ut mutor under sitt utlandsarbete fick frågan om hur man bokför sådana utgifter. Han svarade: Provision heter det i Sverige. Det är tillåtet här. Skulle det inte vara det får man hitta på något annat sätt. Dessa fem ingredienser ingår i en kulturell föreställning om vad som ska uppfattas som en riktig muta. Mutor är hemliga, de är värdefulla, de genererar favörer, de ingår i en bestämd handlingssekvens och mutor finns först och främst på distans. Som jag påpekade inledningsvis är det ingredienser som på olika sätt kan komma till användning. Aktörer kan ursäkta eller rättfärdiga ett visst agerande genom att sätta det i konstrast till vad som är en riktig muta. Det man själv har gjort eller tänker göra framstår då som relativt klanderfritt. Rättfärdigande förklaringar behöver inte bara vara så kallade efterkonstruktioner. Forskare som har studerat hur ekonomiska brottslingar som begår brott hävdar att sådana förklaringar måste vara tillgängliga från början. Då finns möjligheten att begå brottet med den hederliga självbilden i behåll. Det finns med andra ord en poäng med att uppmärksamma folkliga definitioner om man vill bekämpa mutor och korruption. Det är nämligen ur sådana definitioner som olika aktörer kan hämta motiv till korrupt agerande. David Wästerfors: Jag tar vid där Katarina slutade. Folkliga definitioner kan också ha en mer allmän betydelse. De kan ingå i en syn på samhället. När vi började vår forskning om mutor var, som vi nämnde inledningsvis, frågan klart nedtonad i den offentliga debatten. Svenska mutor fanns inte. Den senaste tidens skandaler, där väl Systembolaget tilldragit sig störst intresse, har gjort att situationen ser annorlunda ut. Även om det är svårt att sia om framtiden kan man ställa sig frågan om bilden av det korruptionsfria Sverige håller på att ändras. Kommer anklagelser om mutor att på ett mer självklart sätt ingå i den svenska självbilden? Oavsett hur man besvarar en sådan fråga finns det anledning att ta ett steg tillbaka och även studera själva anklagelserna eller misstankarna i sig. Vad händer när allmänhetens och rättsapparatens uppmärksamhet riktas just mot korruption? För det första finns risken att vissa mutor undkommer rättsapparatens och allmänhetens korruptionsjakt. Bilden av hur en muta böra vara, som Katarina redogjorde för, kan göra att andra inte lika tydliga gärningar faller utanför vår blick och inte klassificeras som korrupta. Man vill ha stora och tydliga skandaler snarare än små och diffusa. Om man studerar svenska rättsfall visar det sig att de vanligaste mutor som lagförs är relativt odramatiska. Det är långt ifrån den typiska "riktiga" muta man lätt föreställer sig. För det andra finns den omvända möjligheten att alltfler ageranden dras in under definitionen korrupt, åtminstone ur allmänhetens synvinkel. Den som en gång har börjat betrakta samhällslivet med en blick för mutor kan se mutor överallt. Å ena sidan kan det uppstå en underförstådd tolerans för vissa mutor, de som inte överensstämmer med den "riktiga" storskaliga mutaffären. Å andra sidan kan en allmän syn spridas som liknar vissa europeiska opinioner. Eliten är alltid korrupt. De där uppe är alltid ohederliga. I båda dessa tänkbara strömningar finns argument för att begå brott i företaget, organisationen, branschen eller hos den enskilde. Mutor har blivit en del av kulturen. Det gäller att gilla läget. Eller: Det vi sysslar med är ingenting jämfört med de stora herrarna. Det är inte givet att ökad uppmärksamhet av mutor och korruption i ett visst samhälle måste leda till en minskning av antalet brott. Kampen mot korruption rymmer i själva verket åtskilliga motsägelser och ironier även på ett mer praktiskt plan. En studie av stadsadministrationen i New York visar till exempel att ökad kontroll av en byråkrati kan leda till fler snarare än färre möjligheter till korruption. Stegrad korruptionskontroll kan skapa en miljö präglad av övervakning och misstänksamhet. Det kan skärpa tjänstemännens motstånd mot kontrollen och befrämja deras avvikelser från byråkratiska ideal. Frånvaron av ett tydligt sätt att mäta och definiera korruption gör att en antikorruptionskampanj lätt blir kontraproduktiv, menar författarna till studien. När ett samhälles uppmärksamhet riktas mot korruption finns risk för både en viss selektion och en viss häxjakt. Den juridiska lösningen på problemet är väl i regel att arbeta fram än mer detaljerade kriterier för vad som är en muta och vad som inte är det eller åtminstone påminna om de kriterier som finns. Redan nu kan det emellertid vara svårt att som lekman förstå alla juridiska gränsdragningar för mutor. En annan och kanske mer konstruktiv lösning är då att påminna om vilket värde mutorna kränker, alltså själva grunden till brottet. För att ställa en till synes dum fråga: Varför är mutor fel? Vad ska vi ha själva brottet till? En amerikansk historiker och domare, John T. Noonan, framhåller det kanske mest grundläggande svaret på den frågan i sin studie av mutors historia. Det värde som mutorna kränker är ett särskilt ideal om opartiskhet eller rättvisa beslut. Västvärldens antikorruptiva etik bygger på detta ideal. Den som ska fatta ett beslut eller göra en bedömning - en domare, tjänsteman, politiker, handläggare, inköpare och så vidare - förväntas inte favorisera någon. Han eller hon bör inte låta sig korrumperas. Kritiken mot mutor måste naturligtvis inte stödja sig på detta ideal. Den kan vara mycket mer vardaglig än så. Svenska affärsmän som jobbar i Öst- och Centraleuropa som jag har talat med anser sig ibland föranledda att förklara varför de inte mutar. De kan till exempel säga: Vi har en policy att inte göra så. Eller: På sikt kommer korruptionen ändå att försvinna. Man kan anföra det anseende man vinner på att avstå trots att man på kort sikt kan förlora affärer. Kanske bör man ägna sådana förklaringar mer uppmärksamhet än vad man i förstone tänker sig. Lika gärna som man kan kritisera ursäkter och rättfärdiganden av mutor och korruption, alltså de folkliga ursäkter och rättfärdiganden som finns tillgängliga, kan man försöka förstärka de folkliga förklaringarna till att avstå från mutor och korruption. Man kan försöka förstärka aktörers skäl till att inte agera korrupt. Ett sådant skäl finns också i det värde som mutorna kränker. Att avstå från mutor är intimt förknippat med framväxten av idén om den västerländske byråkraten, beslutsfattaren som bara ser till saken och aldrig till den inblandade personen. Hur ouppnåeligt det idealet än är i praktiken - om det vittnar otaliga samhällsvetenskapliga undersökningar - finns kanske här ett mer pålitligt rättesnöre än specificeringar i termer av juridik. Den som vill bekämpa korruption måste alltså inte enbart försöka identifiera mutor. Han eller hon kan med fördel också försöka identifiera och försvara de situationer och positioner i ett samhälle där man förväntar sig frånvaron av mutor och korruption, alltså där man förväntar sig rättvisa och opartiskhet. Ordföranden: Vi tackar för det. Då vet vi lite om vad man kan förändra och lite om föreställningarna. Nu vill vi verkligen veta vem det är som begår dessa typer av ekobrott. Jag lämnar ordet till Tage Alalehto från Umeå universitet. Varsågod. Tage Alalehto: När jag satt och lyssnade på de två första föredragen funderade jag så här: Har jag kommit till rätt ställe månntro? Jag har inte så mycket att berätta om mutor och korruption. Men det är klart att ekobrott omfattar ganska mycket korruption som sådant. Jag hoppas att jag kan bidra någonting i frågan. Jag har studerat ekobrottslingar. Dit hör förutom alla dessa skattebrottslingar också förskingrare, bedragare, svindlare, kartelldrivare och även bestickare och mutade. Det är en brokig samling som jag har hittat i vårt svenska samhälle, det må jag säga. Vem begår ekobrott? När jag tittat på rubriken har det slagit mig: Är det meningen att jag ska sitta och peka ut människor här? Det är onekligen en ganska tuff uppgift för min del. Möjligtvis kan jag klara av dem som blivit dömda för ekobrott. Men det kan i och för sig vem som helst göra. Det tänker jag inte göra. Jag börjar med det jag egentligen ska hålla föredraget om. Jag har studerat ekonomisk brottslighet sedan 1994. I svensk forskningsagenda är jag lite av en av veteranerna på området av dem som i dag håller på med frågan. Jag har gjort ett antal studier på området och har haft en hel del kontakter med forskare både nationellt och internationellt och utbytt både tankar och erfarenheter. Jag har fått en bild av hur ekobrottsligheten ser ut här i Sverige, i Norden och även i Europa. Det började egentligen med att jag våren 1994 blev uppringd av en kollega till mig från Stockholms universitet som hade varit föredragshållare på en konferens för arbetarrörelsen där bland annat Hotell- och restaurangfacket var med. Hur det nu var hade han i något sammanhang frågat företrädarna för det om de inte var intresserade av att göra en studie av ekonomisk brottslighet. Det visade sig vara en fullträff mellan akademin och den svenska verkligheten. Det är någonting som sällan sker. De var oerhört angelägna att man skulle göra en sådan studie. De ville ha en sociologisk studie. Jag var sociolog och han var historiker, och han ringde mig. Jag höll på med någonting helt annat inom ett annat forskningsfält. Jag tyckte att det var en så vansinnig idé att jag helt enkelt bara måste tacka ja till den. I och med detta satte vi i gång vårt samarbete. Vi utförde en pilotstudie av datainsamlingstekniker och en studie av Stockholms krögarvärld som presenterades år 1996. Det var absolut ingen stor studie. Det var bara 20 krögare som vi intervjuade. Vad som förvånade oss då och som kanske har blivit en eftersläpning här i dag var det stora massmediala intresse som då dök upp. Vi förstod att det var en stor fråga. Det var helt enkelt en fråga på tapeten. Vi skrev ihop en ansökan för att göra en större studie på två år. Vi skulle återigen intervjua krögare i Stockholm, i det här fallet 60 stycken. Vi skulle komplettera med 40 krögare från Malmö och krögare från Göteborg. Den studien gjordes. Precis som Katarina var inne på var vi sociologer. Vi tittade helt enkelt på vilken typ av branschkultur som fanns närvarande och hur man resonerade kring normsättning, det vill säga vad man bör göra och vad man inte bör göra. Vi diskuterade kring olika typer av sociala värderingsstrukturer som fanns, vad som var rätt och vad som var fel. Det som då slog oss var den nästan gemensamma uppfattning som fanns, att om man som krögare inte försökte ta bort en del av pengarna i sin verksamhet, åtminstone av de skattemässiga pengarna, för att klara verksamheten blev man mer eller mindre betraktad som en idiot. Det var en häpnadsväckande insikt. Det fanns helt enkelt befryndad en värderingsstruktur och kultur att det var så fullt legitimt att om man inte gjorde det var man verkligen en avvikare. Även detta fick ett stort massmedialt uppslag. Vi gick vidare. Det gjorde vi i så måtto att jag gick vidare med forskningsfrågan och inte med den politiska frågan. Här hade vi upptäckt en brottskultur som är utbredd inom krogvärlden. Vi kunde genom studier av andra branscher - det kunde gälla byggbranschen, frisörverksamheten, måleri och även oljebranschen och sådant - finna uttryck för att hela kulturen i de olika branscherna präglades av en stark legitim kriminalitet. Man kallar det i kriminologin för kriminologenisk struktur eller kriminologenisk kultur. Det var någonting som jag tog fasta på. Jag resonerade så här. Sociologerna har bidragit med kunskap om att människor under vissa organisatoriska omständigheter, i en viss typ av affärsmiljö och med vissa samhällspolitiska strukturer kommer att se ekobrott som en fullt legitim handling. Vad jag då noterade var att även om de flesta krögare, de flesta frisörer, de flesta byggare och så vidare utförde ekobrott så utförde inte alla ekobrott. Det var en fråga som jag tog med mig. Det var något som vi kallar för en anomali inom forskningen. Man kunde förklara brottskulturen, men man kunde inte förklara dem som avvek från denna kultur. Då kommer vi fram till frågan: Vem begår ekobrott? Jag kunde inte finna något annat skäl än att det måste finnas en individuell särskillnad. Det måste helt enkelt hänga på individernas särroll, karaktärer eller till och med personlighetsdrag. Det är skälet till att vi får en sådan skillnad. Jag läste in mig på området. Det fanns en kolossal forskningsagenda om detta i USA, Kanada och delvis i Mellaneuropa. För svensk och nordisk del var den totalt frånvarande. Det var märkligt, men den var totalt frånvarande. Jag konstaterade att det fanns ett antal gängse modeller som verkligen var i svang. Jag ville inte vara kontroversiell utan tänkte: Jag köper helt enkelt det som är mest giltigt i dag. Det visade sig vara en modell som kallades för Big Five, de fem stora. De fem stora omfattar personlighetsdrag av extroverthet, hjälpsamhet, inbilskhet, neurotiskhet och intellektualitet. De har sina motsatser i så måtto att det finns positiv extrovert, negativ extrovert, hjälpsam, icke-hjälpsam, inbilsk, icke-inbilsk, ja, ni förstår principen. Den fanns en checklista för hur man bestämde vad var och en av de personer som var med i undersökningen kunde karakteriseras som. Den checklistan är ganska betydande. Jag ska inte uppge den här. Den finns presenterad i en forskningsrapport i ämnet för den som är intresserad. Jag tänkte så här: Jag vill inte ha några besvärliga frågor om att jag inte har kollat upp sociala bakgrundsvariabler, det vill säga att jag inte har kollat upp könsvärderingar, utbildningsbakgrund och den etniska tillhörigheten. Av det skälet kom jag att välja att göra ett urval som utgjorde ett slags tvärsnitt av tre branscher som jag valde ut. De branscher som jag valde ut hade tre kriterier. För det första ville jag ha en bransch som var känd för att vara helt ekobrottsbefryndad. Det var en hel del i byggbranschen. Det var framför allt hantverkeriet och underleverantörerna i byggbranschen. Det blev naturligtvis också de stora byggföretagen som involverades i studien. Det var den enda sidan. Det var motpolen. Det var de grova ekobrottslingarna som fanns där. Jag tog det från Branschsaneringsutredningen från 1997. Mot detta ställde jag en bransch som över huvud taget inte i nordisk eller internationell litteratur var känd som en bransch för ekobrottslighet. Jag valde verkstadsbranschen för att få en motpol till byggbranschen. Jag ville se om det verkligen fanns en skillnad. Jag hade ingen illusion om att det inte förekom ekobrottslighet i verkstadsbranschen. Men jag trodde i varje fall att det skulle förekomma lite mindre. Som ett slags media mellan dessa två branscher valde jag en bransch som poppade upp starkt under slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet, musikbranschen. Det var den produktion inom popindustrin som slog igenom. Det var en stark tillväxtsida i den branschen som jag var intresserad av. Amerikanska forskare hade visat att just i branscher som växer under mycket kort tid och har en hög tillväxt förekommer speciellt diffusa spelregler för hur man hanterar affärer. Sagt och gjort. Jag tog dessa tre branscher med tre olika karaktärer som var tjänstearbetsrelaterade. Jag valde ut fem platser. Örnsköldsvik, Östersund, Stockholm, Göteborg och inre delarna av Småland, det vill säga det religiösa lutheranska bältet kring Virserum, Gnosjö och så vidare. Jag ville verkligen ha olika typ av miljöer för att kunna relatera till om personlighetsdrag hade någon betydelse. Jag anställde fem intervjuare. De fick till uppgift att utföra 25 intervjuer var på var sin plats. Det gjorde de naturligtvis. Jag sammanställde detta och körde det i ett dataprogram. Jag är lite okonventionell här. Jag är inte en klassisk kriminolog som går på dömda eller häktade personer. Vi vet från kriminalregistret och kriminalstatistiken att skillnaden mellan den faktiska brotts-utveckligen och den observerade brottsutvecklingen kan vara oerhört betydande. Vi vet definitivt när det gäller ekobrott att den är väldigt betydande. Jag visste från mina restaurangstudier att flertalet av de krögare som intervjuades aldrig hade uppdagats som ekobrottslingar, men de bedrev uppenbart ekobrottslig verksamhet. Därför ville jag intervjua människor som i huvudsak inte var dömda. Nu kom det en och annan med ändå, men det är ganska viktigt. Vi ville helt enkelt ha en trovärdig bild av vad som förekom kulturellt och vad som kunde ligga där utan att vi visste att de här människorna var stämplade på grund av en dom i ekobrottsaffärer. Jag fann, inte helt förvånande - det brukar aldrig vara speciellt förvånande - ett mönster, och det handlade återigen om frågan "Vem begår ekobrott?" Nu får ni känna igen er här. Det var framför allt tre personlighetsdrag som var framträdande. Det var för det första de positivt extroverta. En sådan person karakteriseras som social, pratsam och tillvänd. I vissa sammanhang kan man till och med säga att han är socialt kompetent. Han är väldigt tillmötesgående, men han är samtidigt också en egenkär person. Han har också ett mörkt drag i form av att han är manipulerande. Han kan manipulera andra genom sitt smile, så att säga. Vi känner igen den här typen i försäljningsverksamheter. Jag har stött på honom ganska många gånger. Jag kan se bilden framför mig. Det var den ena. Den andra var den icke hjälpsamma. Det är en person som är klandrande, föraktande, bufflig och nästan aggressiv i sitt agerande gentemot andra, som ser ned på andra hela tiden och är oerhört egoistisk. Han bryr sig egentligen inte om någon annan - han bryr sig bara om sig själv. Även den här typen av personlighetsdrag har jag stött på, och jag kan egentligen se bilden av den också framför mig. Den tredje personlighetstypen var den neurotiska affärsmannen. Det är en liten stackare, kan man säga. Det är en person som velar som åsnan mellan två hötappar. Han vet inte riktigt vad han ska göra för att göra rätt. Han vet att lagen säger en sak, men kunderna säger någonting annat, och han vill vara dem till lags. Han kan bli förbaskad på just att han är dem till lags, men han har ingen inre spärr som säger att det är fel. Han är dem till lags, och så klandrar han sig själv efteråt: Hur kunde han vara så här dum? Men begången handling är begången handling, så är det ju. Det var de tre personlighetsdrag som jag fann som var oerhört framträdande i mitt undersökningsmaterial. Jag gjorde dock en liten annan sak också i förhållande till den internationella forskningen. Jag kunde finna att den internationella forskningen visade - framför allt den amerikanska forskningen på området - att de här personlighetsdragen också fanns i USA. Jag var inte fel ute ur den aspekten. I och för sig kan man säga att det kanske var lite ointressant då, eftersom jag inte kom med någonting nytt på det sättet, men det nya i min forskning här var att jag också samtidigt hade studerat vad som präglar den laglige affärsmannen, vilket inte är vanligt i kronologi här. Någonting positivt måste man ju ha att berätta också, eller hur? Man kan inte bara prata om en massa problem. Då visade sig den inbilske. Det är alltså den strävsamme, punktlige, ordningssamme, lite lågmälda. Det är samtidigt på något sätt en social person, men han tar inte ut svängarna så där kolossalt mycket. Han är lite lagom, överlag. Som svenskar kan vi känna igen oss i det här. Jag fann att Åke Daun, professor i etnologi, hade studerat fenomenet svensk mentalitet och funnit att det typiska personlighetsdrag som fanns i Sverige var just den inbilske. Det vittnar ju om något positivt här. Det andra lagliga personlighetsdraget som jag fann var den hjälpsamme. Det är en person som är altruistisk. Han är demokratisk. Han är öppenhjärtig. Han vill verkligen hjälpa. Men han har samtidigt ett slags moralisk riktningsgivare inom sig som säger vad som är rätt och vad som är fel. Det faller nog tillbaka på att han är solidarisk och demokratisk. Han vill hjälpa, men det finns en gräns för hjälpen som inte kan överskridas, som hos den neurotiska. Det var de fem personlighetsdrag som var framträdande. Nu fanns det i och för sig till exempel också den negativt extroverte, som är en bitter, avundsam och lite tystlåten personlighet, men jag fick inte tillräckligt stöd för den. Det var ett för litet bastal för undersökningen. Det var ju trots allt inte mer än 125 intervjuer. Även det är ju ganska mycket, i och för sig. På den lagliga sidan fanns också den känslomässigt stabile. Det är en person som är nästan lite rigid. Han är rättfram, han säger vad som gäller, och han kan uppträda lite buffligt men är ingen buffel utan bara rakt av ärlig. Han vet definitivt var gränserna går mellan vad som är fel och vad som är rätt. För att kolla upp trovärdigheten i de här resultaten gjorde jag så här. För varje person som kom - alltså 125 personer - spaltade jag upp karaktärer, kriterier, som visade att den här personen tyckte si eller så eller gjorde si eller så, och det blev en lista på ungefär 25-30 karaktärer för varje person. Egentligen är inte vi människor som individer fångade i ett personlighetsdrag. Det är väldigt få av oss som är det. I regel har vi ett dominerande personlighetsdrag, och så har vi ett personlighetsdrag som ligger och släpar lite efteråt. Vi kan ha två, vi kan ha tre, och vi kan kanske ha fyra, men där går nog gränsen. Men de är oftast rangordnade på ett sätt. Det fann jag också att de var. De individer som hade rena personlighetsdrag uppvisade den bild jag kommit fram till. Jag körde materialet en gång till och tog då personer som inte hade rena personlighetsdrag, utan lite mixade; som vägde över mot ett illegalt drag så att de var till exempel mer positivt extroverta än hjälpsamma eller mer inbilska än neurotiska. Ni förstår kanske principen. Även där fann jag samma typ av stöd för resonemanget. Det var fortfarande så att det var de positivt extroverta, de icke hjälpsamma och de neurotiska som hela tiden tenderade att vara illegala och de inbilska och de hjälpsamma åt det andra hållet. Jag tog också upp den lilla grupp som fanns som var totalt mixade, där det alltså inte fanns någon möjlighet att kunna bestämma om de tillhörde den ena eller andra typen, utan de hade delade personlighetsdrag. De blev faktiskt, hör och häpna, precis nollställda. Dragen drog åt olika håll, precis som mönstret sade. Så då trodde jag mig helt enkelt ha funnit en validitet eller en trovärdighet i mina data. Eftersom den också stämde ganska väl med den internationella forskningen kan man väl säga att det nog är ganska styrkt i sak, helt enkelt, att vi nu vet vem som begår ekobrott. Men det är svårt att peka ut dem. Ordföranden: Det kanske man ska vara glad för - flera av oss kan nog känna igen oss i de personlighetskaraktärer du beskrev! Men det krävs ju något mer för att kunna konstatera att ett brott är begånget. Vi tackar så mycket! Vi går då vidare till nästa punkt, och jag välkomnar Lars Korsell från BRÅ, som ska tala om att förebyga ekobrott. Jur.dr. Lars Korsell, Brottsförebyggande rådet: Inför denna svåra uppgift, det vill säga att besvara frågan hur man förebygger brotten, känner jag mig faktiskt, för att använda Tages terminologi, som den neurotiske förebyggaren. Man kan ju ta död på ett anförande om att förebygga ekobrott genom att ställa frågan: Vad menar vi med ekobrott, och vad menar vi med att förebygga? Men jag vill bara gå in på begreppet förebygga. Många av er som sitter här tänker i straffrättsliga termer. Det är straffet som förebygger. Det förebygger för den som har begått brottet genom att man får en näpst, och det förebygger också för andra genom en varning. Men nackdelen är ju ändå att det här förutsätter att ett brott har begåtts. Straffet förebygger förhoppningsvis framtida brott, men det som vi helst vill åstadkomma är ju att förebygga innan brottet begåtts, och det är det jag ska tala lite om: Hur ska man göra för att förebygga brott? Man brukar gå till väga på två sätt. Antingen försöker man påverka människors benägenhet att begå brott, eller så försöker man påverka brottsalstrande situationer - det är två vägar man kan gå. Att påverka människors benägenhet att begå brott är ingen lätt uppgift. Det handlar ju faktiskt om egenskaper som många förvärvar i tidiga år, och de förebyggande åtgärderna handlar om föräldraskap, skola och sådana ting. Ni som sitter i riksdagen har ändå förhållandevis goda möjligheter att påverka sådana faktorer. Nackdelen är dock att åtgärderna ju är väldigt långsiktiga. Något som är lättare att påverka är de situationer då brotten begås. Där är vi betydligt fler som kan göra en förebyggande insats. Så gör man när det gäller traditionell brottslighet. Om man sätter galler för fönstren så försvårar man ju för den som vill begå brott, och förhoppningsvis leder det till att brott inte begås. Man kan egentligen göra på samma sätt för att förebygga ekonomisk brottslighet, fast inte riktigt med galler för fönstren, utan med andra metoder som påverkar de situationer då brotten begås. Det gäller alltså att försöka befinna sig i de situationer då brotten begås och sätta in åtgärderna i dessa situationer. Några som inte befinner sig i sådana situationer är poliserna, exempelvis, som ju många ser som viktiga brottsförebyggare. De befinner sig minsann inte alls där ekobrotten begås. Jag tänker då till exempel på styrelserum, i affärslokaler och liknande. Där finns det minsann inga poliser. Vilka är det som finns där i stället, kan man fråga sig. Jo, det är ju inte minst personer inom näringslivet. Inom näringslivet finns det många människor som har funktioner som egentligen har en brottsförebyggande uppgift och som kan ta en större förebyggande uppgift. Jag tänker på till exempel revisorer, kvalitetsgranskare och olika typer av övervakningsfunktioner i företagen. Om man vill ha det riktigt avancerat finns det ju faktiskt företag som har direkt brottsförebyggande aktörer inne i företagen dit man till exempel kan rapportera oegentligheter. Man kan ha någon i en hög position dit man rapporterar misstänkta fall av korruption inom verksamheten. Det är ju sådant som finns i andra länder. I Sverige har vi en ganska liten diskussion på den punkten, tycker jag. Vi har också hört Institutet mot mutor, denna mycket gamla och förnämliga institution, som har en viktig funktion i att påverka inte minst företrädare inom näringslivet när det gäller att visa vad som är mutor och vad som inte är mutor och försöka göra klart var skillnaden går. En viktig uppgift har också alla de gränssnitt som ett företag hela tiden möter, det vill säga kunder, leverantörer, kreditgivare och liknande. De har också en viktig förebyggande funktion. Det är något som man egentligen skulle kunna utnyttja mycket mer. I traditionell brottslighet möts inte aktörerna, därför att brotten så att säga begås av en tjuv om natten. Men ekonomisk brottslighet sker i illegal verksamhet som möter regelsystem och möter många aktörer, och där fungerar aktörerna som kontrollanter. Att brotten sker invävt i legala verksamheter gör ju också att de är svåra att upptäcka. Samtidigt som ekobrott är besvärliga att upptäcka på grund av att de sker i lagliga verksamheter finns det också goda förutsättningar att förebygga ekobrotten just för att de möter regelverk och olika aktörer. Man kan alltså vända nackdelen till en fördel. Just det här att brotten sker i lagliga verksamheter och gentemot ett egentligen väldigt omfattande regelsystem om skatterätt, miljörätt, förvaltningsrätt, aktiebolagsrätt och vad ni vill gör ju också att man kan urskilja några ytterligare väldigt viktiga brottsförebyggande aktörer, förutom dem som finns inom företagen och dem som företagen möter i sin dagliga verksamhet, och det är ju faktiskt ni som sitter i riksdagen och inte minst regeringen. Jag skulle vilja säga att regering och riksdag faktiskt är bland de allra viktigaste brottsförebyggande aktörerna vad gäller ekonomisk brottslighet. Då ställer ni er naturligtvis frågan: Varför då? Regering och riksdag finns ju knappast i de situationer då brott begås, som jag talat om är så viktigt. Nej, det är alldeles riktigt, men det gör lagarna. Det är lagstiftningen som utnyttjas och missbrukas för brott och som underlättar brott. Det är lagstiftningen som man kan arbeta med för att försvåra, öka riskerna och stimulera ett laglydigt beteende. Jag kan ta två exempel som är aktuella just nu i medierna. För att få bedriva näringsverksamhet ska man ha F-skattsedel, och det ställs då vissa krav för att man ska få F-skattsedel. Det görs nu gällande att det finns risk för att många som egentligen inte är företagare kommer till Sverige för att etablera sig här, egentligen som löntagare, men också då utnyttjar det svenska F-skattesystemet. Låt oss säga att den här bilden är riktig och att man vill göra något åt det. Då är naturligtvis systemet med F-skattsedel en brottsförebyggande metod genom att man då kan skärpa kraven för att få F-skattsedel. Ett annat exempel är det omfattande fusket i byggsektorn, som i dag kombineras med en ganska stor arbetslöshet i byggsektorn. Det talas i dag om att återinföra ROT-avdraget. ROT-avdraget stimulerar ju ett laglydigt beteende, därför att den som vill ha skattereduktion på grund av reparationer i bostäder måste också kunna visa upp en faktura. Visar man upp en faktura så finns det ju alltid en risk för upptäckt och att man gör revision. Så här skulle vi kunna fortsätta i dagar och diskutera hur andra regler än de straffrättsliga har förebyggande funktioner. Därför har regering och riksdag väldigt stora möjligheter, möjligheter som man inte, tycker jag, riktigt tar. Det finns ett stort utrymme för vad man kan göra. Det finns ytterligare en viktig förebyggare, och det är alla tillsynsfunktioner som finns i samhället. Då tänker jag på tillsynsmyndigheter av olika slag. Men dessa fungerar ju inte i ett vakuum, och där skulle jag också vilja säga att regering och riksdag har en väldigt viktig brottsförebyggande funktion. Det man kan göra är att ställa krav på myndigheterna. Man ställer krav på myndigheterna, exempelvis att de ska veta hur mycket fel och fusk som finns i olika sektorer. Låt mig ta ett konkret exempel från Riksförsäkringsverket. Inom socialförsäkringssystemet betalar man ut miljardbelopp varje dag - det har man gjort i decennier - utan att någon, alltså regering och riksdag, egentligen har ställt krav på att Riksförsäkringsverket ska veta hur stort missbruket är, var missbruket finns och vilka försäkringssystem som är kritiska. Ingen har ställt dessa krav förrän för låt oss säga sju-åtta år sedan. Nu är situationen helt annorlunda. Nu ålägger man Riksförsäkringsverket att ta reda på mer hur det ser ut inom de egna systemen, och man arbetar också mycket aktivt och seriöst med att förebygga fel, fusk och överutnyttjande. Samhället sparar miljarder, vi förebygger brott och vi ökar legitimiteten i regelsystemen - en alldeles utmärkt utveckling. Och det är i hög grad regeringens och riksdagens förtjänst som ställer dessa krav på myndigheterna. Detta skulle man kunna göra mycket mera. När det gäller korruption har vi talat om de straffrättsliga reglerna tidigare. Jag skulle vilja lyfta upp andra regelsystem som har stor betydelse mot korruption. Jag tänker då på alla de här tråkiga och obetydliga reglerna om offentlig upphandling, jäv, allmänna handlingar, diarieföring, öppenhet, insyn, rutiner för cirkulation av upphandlare och många fler exempel. Alla de här systemen som finns utgör ju en vaccination mot korruption som man skulle kunna använda mer och också slå mera vakt om. Något som jag har funderat lite på är det här: Jag använde nyss ordet "vaccination", en medicinsk term. Varför försöker vi inte ta fram en FASS mot korruption där vi försöker lista alla de antikorrupta metoder som ju faktiskt finns och hur vi kan förbättra dem? Vi har naturligtvis en hel del underlag redan. Det talas nu om att polisen ska få ytterligare resurser, 3 miljarder kronor. Mitt lilla förslag är: Varför inte också lägga lite pengar i riksdagens utskott och inte minst Regeringskansliet på att bli bättre på att arbeta mer strukturellt med lagstiftning - då tänker jag inte primärt på straffrättslig lagstiftning - för att förebygga ekonomisk brottslighet och också arbeta mer metodiskt med att göra konsekvensanalyser av vad ny lagstiftning och lagstiftningsförändringar får för effekter? Om man skulle lägga på ett sådant skikt tror jag att man skulle kunna komma en bra bit mycket längre än vad vi gör i dag. De straffrättsliga systemen har ju begränsningar, inte bara som jag sade inledningsvis genom att de trots allt förutsätter att brott begås och att man måste bestraffa redan begångna brott, utan också beträffande det stora problemet med ekonomisk brottslighet, det vill säga att brotten är så svåra att upptäcka. Om man tittar på till exempel mutbrott i Sverige - kanske inte just i dagarna, men om vi tittar tillbaka ungefär tio år - så är det väldigt mycket hemsamariter och liknande fall som utgör den lagförda korruptionsbrottsligheten. Det beror ju inte bara på att brottsligheten är särskilt fokuserad kring hemsamariter och liknande, utan det beror ju naturligtvis på våra begränsade system för att upptäcka brotten och att utreda och lagföra dem. Därför är det så väldigt viktigt att arbeta med de förebyggande metoderna parallellt med de straffrättsliga lösningarna, eftersom de biter bredare på svårupptäckt brottslighet. Ordföranden: Tack för det! Vi får återkomma med frågor till alla som har hållit sina föredrag efter pausen. Ordföranden: Jag tackar å utskottets vägnar så långt för en mycket intressant början med föredrag om bakgrund, drivkrafter och möjligheter att förebygga. Nu går vi över till en frågestund och diskussion. Jag hoppas att mina kolleger i justitieutskottet har en del frågor till dem som har framträtt. Efter en runda med utskottets ledamöter bjuder jag också in flera av de myndighetspersoner som är här från Rikspolisstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten, Riksåklagaren och andra och har lyssnat. Ni har från ert perspektiv som myndigheter satta att bekämpa denna typ av brottslighet kanske frågor att ställa med anledning av dessa intressanta forskningsinlägg. Jeppe Johnsson (m): Jag har en mycket enkel fråga som jag ställer i första hand till Lars Korsell. Du nämnde ROT-avdrag som ett sätt att komma åt viss ekonomisk brottslighet. Det har också talats om RUT-avdrag. Finns det fler? Man kanske inte kan ha frisörsavdrag, men finns det fler mekanismer som man skulle kunna införa och som skulle minska intresset för att syssla med svarta affärer? Lars Korsell: Ja, det är klart att det gör. Du vill naturligtvis ha några bra exempel från mig just nu. Jag funderar lite grann på exempel som har diskuterats. Det har funnits ett förslag om skattereduktion för personliga konsumenttjänster som går vidare än det så kallade RUT-avdraget, som gällde hushållstjänster, städning i hem och så vidare. Förslaget gick ut på att människor skulle kunna spara kvitton och liknande från andra typer av tjänster - frisörstjänster och liknande. Det är alltså de typiska kontantbranscherna. Det gäller små belopp och branscher där konsumenterna inte är intresserade av kvitton. En sådan skattereduktion skulle ha betydelse genom att konsumenterna börjar ställa krav på kvitton därför att de kan använda dem för skattereduktion. En sådan idé finns alltså, men jag tycker att den verkar rätt komplicerad. Det är en stor apparat. Ett annat förslag, som är lite mer repressivt om man får säga så och som stimulerar ett lagligt beteende är att man måste lämna kvitto i kontantbranscherna. Där finns Italien som ett slags förebild. Ragnwi Marcelind (kd): Min fråga tangerar det som Lars Korsell tog upp. Han sade att ekobrotten måste bekämpas med ett omfattande regelverk och att man måste arbeta med lagstiftning som försvårar. Jag tänker på vad Tage Alalehto sade om att det finns en kultur av någon form av legitimerad brottslighet bland ekobrotten därför att man tycker att regelverket är så svårt och så hårt att man anser att det är omöjligt att genomföra verksamheten utan att det blir denna brottslighet, som man då kallar för legitimerad. Det blev lite svårt för mig att förstå hur man ska kunna bekämpa ekobrotten genom att man möter ett ännu mer omfattande regelverk. För mig borde vägen vara en förenkling, ett förtydligande och kanske ett bättre skattesystem. Det skulle stimulera ett ärligt företagande. Jag vill höra om du vill förtydliga det som du sade. Jag pratade med Tage här i kaffepausen om hur undersökningen sedan utmynnade när det gäller de fem olika orterna. Jag tror att det är fler än jag som är intresserade av att höra det svar som du gav mig. Lars Korsell: Tack för en bra fråga och kommentar. Du har alldeles rätt i att det inte är fler regler som är lösningen, och regler är framför allt inte alltid lösningen. Det kan vara precis tvärtom. Mitt budskap var snarare att man bör arbeta mer strategiskt med reglerna. När det gäller just kontantbranscherna så finns det idéer om att införa enklare skattesystem där skatten bestäms på grund av andra parametrar än bokföringen. Bokföringen är ju osäker i de här branscherna eftersom det finns så många incitament att fuska med den. Därför finns det idéer om att införa olika typer av schablonbeskattning i kontantbranscherna. Det är en avsevärd förenkling. Jag tillhör dem som är lite skeptisk till idén. Jag tror i och för sig att man möter nya problem, men om vi nu inte krånglar till det hela utan ser detta som ett sätt att arbeta och tänka så är det precis som du säger, det finns förenklingsidéer. Utöver schablonbeskattning så finns det förslag om enklare skattesystem för de riktigt små företagen - enmansföretagen. Bokföringsskyldigheten för dem skulle kunna minska. Utan att på något sätt ta ställning till hur man ska göra så tycker jag att det som du och jag talar om nu är helt riktigt. Hur ska vi kunna använda reglerna för att minska fel och fusk? Ordföranden: Kan vi få svar också på frågan om de geografiska skillnaderna i din forskning, Tage? Tage Alalehto: Det var bra att den frågan togs upp. Man kan inte tala mer än vad tungan hinner med på 20 minuter, och man hinner inte säga precis allting som man ska säga. Jag gjorde enkom en körning just på detta. Jag tänkte så här: Vi har de positiva extroverta, vi har de icke hjälpsamma och vi har de neurotiska fördelade över riket på de geografiska platserna. Men hör och häpna: Alldeles oavsett den kulturella miljön, den religiösa miljön, den kommunalpolitiska miljön, de ekonomiska förutsättningarna och hur man driver affärer på de här orterna så visar det sig ändock att de här personlighetsdragen - positiv, extrovert, icke hjälpsam och neurotisk - slog igenom på de fem olika orterna. Det hade ingen betydelse om vi tittade på Virserum, Stockholm eller Ö-vik. Ö-vik är för övrigt ett frireligiöst samhälle, djupt präglat av detta. Tvärtom var den inbilske och den hjälpsamme lika väl framträdande som vanliga affärsmän på de fem orterna. Någonting har man alltså funnit där, men exakt vad det betyder är en annan sak. Beatrice Ask (m): Jag har många frågor, men jag förstår att jag inte får ställa allihop. Claes Beyer efterlyste bättre lagstiftning och, om jag förstod det rätt, en tydligare definition av själva brotten. Katarina Jacobsson gav en bild av hur folk ser på saken. Är den folkliga uppfattningen om vad som är en muta en bra grund för att bättre definiera i lagstiftning? Där fanns ju det här med sekvens, hur man handlar och så vidare. Jag tycker att folk brukar vara rätt kloka. Det var den ena frågan. Den andra frågan som jag gärna vill ha svar på gäller om huruvida mutor och ekobrott är konjunkturbetingade. Ökar de vid ekonomiskt svåra tider eller inte? Handlar det om upplevd fattigdom eller är det bara girighet som ett personlighetsdrag? Claes Beyer: Jag tycker att det var ett oerhört intressant föredrag som Katarina höll. Det förhåller sig så att lagen i dag talar om muta eller annan otillbörlig belöning. "Otillbörlig" har inte definierats någonstans. Därför måste domstolen falla tillbaka på vad som rimligen upplevs som otillbörligt. Då blir det faktiskt så att många av de parametrar som Katarina nämnde ingår i bedömningen. Om man till exempel överlämnar någonting till en person med huvudmannens godkännande och fullt öppet så leder det oftast till straffrihet eller i varje fall mycket oftare till en lindrigare bedömning. Vi vet att för till exempel de speciella regler som har utarbetats rörande läkares deltagande i av läkemedelsföretagen ordnade kurser är ett av de första kriterierna att erbjudandena inte får riktas till de individuella läkarna utan till huvudmannen, det vill säga landstinget eller någon annan. Öppenhet är ett viktigt kriterium. Det är klart att beloppen också har en stor betydelse. Det har naturligtvis också betydelse i den bedömning som följer vem det är som tar emot mutan. När man ringer mig och frågar om det inte finns några beloppsgränser säger jag: Med den lagstiftning som vi har kan det inte finnas några beloppsgränser! En domare kan rimligen inte ta emot ens ett frimärke från någon av parterna. Det är helt otänkbart. Uppriktigt sagt så tycker jag att en person som är inköpare i Systembolaget, som har monopol på distribution av allt vin och av sprit i Sverige, borde inse att han eller hon inte kan ta emot någonting från någon leverantör. Det är en så känslig situation. Men om en verkställande direktörs sekreterare får en stor blomma som tack för insatser i någon transaktion borde det rimligen bedömas betydligt lindrigar e. Tjänstens inriktning är naturligtvis också viktig. Det överensstämmer helt med den här uppfattningen. Det är också så att efterföljande betalningar, som i och för sig är systematiskt sett straffbara som mutor, behandlas rimligare. Det måste ju finnas någon vettig möjlighet att förutse en påverkan nu eller i framtiden. Det enda som man inte tar hänsyn till, och det tror jag inte heller att man ska ta hänsyn till, är föreställningen att så gör alla andra. Så gör alla andra är den vanligaste av alla ursäkter. Det är alltid någon annans fel. Det tror jag inte att domstolen är imponerad av och ska inte vara imponerad av heller. Men det är en vanlig sociologisk förekomst liksom tanken att det är någon annans fel. Det upplevde man ju redan i skolan om ett par handskar hade stulits i korridoren. Då spred sig omedelbart den fasta övertygelsen som en löpeld att någon utifrån hade brutit sig in, inte att någon på skolan hade tagit dem. Tage Alalehto: Jag tänkte på den fråga som du ställde om ekobrott och mutor är konjunkturbetingade. I den frågestudie som jag gjorde gick jag igenom den internationella forskning som finns på området. Det finns en mängd olika typer av teoretiska riktningar inom sociologin som styr här. Den här frågan är speciellt intressant för marxistiska typer av teorier. Det resultat som man finner här är att ekobrott generellt sett inte är konjunkturbetingat över huvud taget. Det finns inget stöd för tanken att ekobrott begås mer eller mindre i förhållande till lågkonjunkturer eller högkonjunkturer. Det har ingenting med saken att göra. Däremot kanske man kan tänka sig att insiderhandel och kursmanipulation är mer intressant under starka tillväxtperioder och att skattebrott och bokföringsbrott är mer relaterat till lågkonjunkturer. Men det finns egentligen inte mycket stöd för den typen av tanke. Det generella är att konjunkturen över huvud taget inte har någon betydelse. Beatrice Ask (m): Det är säkert vederlagt. Men det som bekymrar mig är den typ av mutor och korruption som är väldigt utbredd i till exempel vissa öststater eller i vissa ekonomiskt svaga länder. Jag tror inte att det har att göra med personlighetsdragen hos människor som bor där, utan det måste ha med någonting annat att göra. Kan det vara bristen på demokratisk tradition som gör att det verkar vara mer av detta där än vad det är i en del andra västeuropeiska demokratier? Eller är det en myt som jag lever med? Tage Alalehto: Jag tror att det mer hänger ihop med det som man har funnit inom statskunskapen. Det handlar helt enkelt om den politiska kulturen och de politiska styrformerna. I min forskning kring parlamentariska demokratier har inte den här frågan stor betydelse. David Wästerfors: En kort kommentar när det gäller detta med konjunkturkänsligheten vad gäller korruption. Man kan ju skilja mellan faktisk korruption och anklagelse om korruption. Det finns en konjunktur vad gäller anklagelse. Det finns en italiensk kriminolog, Vincenzo Ruggiero, som har skrivit om korruptionsanklagelsens samband med förbittring, alltså förbittring över att man har blivit åsidosatt till exempel under en stor transformationsperiod i ett samhälle. Där har vi Öst- och Centraleuropa som bra exempel. Under den period då de här samhällena omvandlas kommer det upp starka anklagelser om korruption därför att man känner sig åsidosatt i den starka samhällsutvecklingen. Det kanske kan vara ett svar på frågan. Susanne Eberstein (s): Jag vill återkomma till bristerna i lagstiftningen. På olika listor kommer Sverige och Norden ganska högt upp när det gäller att vara icke-korrumperade. Jag träffade en tjeckisk journalist häromdagen, och han sade att de hade en mycket bra lagstiftning och en mycket hög korruption. Det är klart att vi ska ha en lagstiftning som är väldigt bra och hållbar, men är det någonting annat med tanke på de saker som har hänt den senaste tiden som vi borde, som man säger på datorspråk, uppgradera? Vi kanske har tagit mycket för givet, att vi har ett öppet och bra samhälle och att vi minsann inte har några problem. Finns det någonting som vi har glömt att åtgärda de senaste åren och som vi borde åtgärda för att fortsätta vara högt upp på listan? Jag ställer bara frågan rent allmänt. Claes Beyer: Det var väldigt intressant att höra Katarina berätta om reaktionerna när hon skulle börja forska, att alla säkert visste att vi inte hade någon korruption i Sverige och att det därför inte var mycket att forska om. Nu har väl locket blåst av i den meningen att vi har fått upp ögonen för den korruption som förmodligen alltid har förekommit. På näringslivets förtroendekonferens i går utbröt en diskussion om det är så att korruptionen har tilltagit i Sverige på senare år eller om det bara är så att vi har fått kunskap om den korruption som alltid har förekommit. Det var inte någon som hade någon vetenskapligt belagd idé om detta, men det var en del människor som sade: Vi har kanske en försvagad kultur när det gäller det allmäninriktade och viljan att göra någonting åt detta. Jag tror att alla ni som arbetar politiskt upptäcker att det är svårare och svårare att få människor som ni annars skulle vilja ha in i detta arbete att jobba med det. Folk är mer koncentrerade på sin egen välfärd än på det allmänna än vad man var tidigare. Hela populärkulturen - Robinson togs som exempel - går ut på att satsa på sig själv. Det talas om självförverkligande. Man tar för sig - nu är det min tur, äntligen är det jag. Det är 15 år sedan jag var i USA och hörde en sociolog, Hans Zetterbergs motsvarighet där, som sade att förr var det me, men nu är det me now. Att den kulturen möjligen kan innebära att var och en har en benägenhet att ta för sig mer än tidigare kan man tänka sig. Det är en gissning. Jag tror fortfarande att vi behöver en reformering av korruptionslagstiftningen av flera skäl, bland annat av rättssäkerhetsskäl. Man måste ju i herrans namn veta vad som är tillåtet och vad som är förbjudet om man ska kunna följa reglerna. Men man måste också komma ihåg en annan sak, som Peter Eigen från Transparency International sade när han var här och talade i höstas, nämligen att den paradoxala effekten när man börjar göra någonting åt korruptionen kan bli att man hamnar sämre i hans korruptionsindex som är en mätning av uppfattad korruption. Det är klart att när Christer van der Kwast börjar bli framgångsrik och för fram tillräckligt många människor som blir fällda kommer vi i Sverige naturligtvis att säga: Oj, är korruptionen så utbredd i Sverige? Sedan sjunker index när det verkliga händelseloppet är att vi blir mindre korrumperade. Det är sådant som man får tänka på. Ordföranden: Det gäller alltså att tänka på mörkertalen. Lars Korsell: Det är alltid väldigt spännande att diskutera om det är värre nu än tidigare och vad det är i vår kultur som gör att det ser ut som det gör just nu. Men jag är nog lite skeptisk till den typen av diskussioner. När det till exempel gäller skatteundandragandet, som är någonting som vi faktiskt vet ganska mycket om, har vi gjort nationalekonomiska beräkningar sedan tidigt 90-tal. Vi har en ganska hygglig bild av hur det ser ut i stora drag. När jag tittar på de här undersökningarna är det i alla fall min bild att skatteundandragandet ligger ganska jämnt. Det sker inte så stora förändringar. Däremot sker det nog ganska stora förändringar inne i ekonomierna. Skatteundandragandet ökar på vissa håll och minskar på andra håll. Den typen av förändringar sker förstås. Internationaliseringen i dag spelar naturligtvis en annan roll för skatteundandragandet än vad det gjorde på tidigt 80-tal. Självklart sker sådana förändringar, men det är ändå ganska jämnt. Just nu har vi ganska många skandaler, och samhället är skakat. Jag kan bara gissa, men jag tror att vi egentligen har haft de här problemen tidigare. Det är bara det att vi inte har upptäckt dem. Mitt enda lilla empiriska stöd för detta är att just skatteundandragandet tycks ligga ganska jämnt. Gudrun Antemar: Jag skulle vilja ställa en fråga till den församlade forskningen. Förut har man pratat om mutor och bestickning. Det har ju inte varit så jättebra att vända sig till allmänheten när det gäller bestickningsbrott. Det är ingen som vet vad det är ens en gång. Det är en konstig term. Nu pratar vi om korruption, och då har vi faktiskt utvidgat brottskatalogen med ganska många brott som jag tror att vi har lagfört ordentligt under många år utan att vi kallat dem för korruption. Det är brott som förekommer i brottsbalkarna. Det kan vara trolöshet mot huvudman eller något annat som alltid har lagförts. Men nu använder vi lite slarvigt, kan jag tycka ibland, begreppet korruptionsbrottslighet om en hel massa brott som faktiskt inte har något med mutor och bestickning att göra. Därför skulle jag vilja höra med forskarna hur det påverkar allmänhetens syn på samhället? Är det av godo att ha ett sådant här lite vidare begrepp som vi inte, vad jag kan se i alla fall, har definierat för oss själva än? Ordföranden: Är det ett för vitt begrepp som vi använder lite slarvigt, och missar vi saker som faktiskt lagförs redan i dag på annat håll? Claes Beyer: Det är riktigt att begreppet korruption har börjat användas. Det är klart att det är ett användbart begrepp för mutor och bestickning när man diskuterar om något bör kriminaliseras eller avkriminaliseras. Annars föredrar jag, som jag alltid gör, mer exakta beskrivningar, så jag är inte särskilt lycklig över detta. Till exempel i frågan om partifinansiering, som är en väldigt viktigt del av korruptionsbegreppet i nästan hela Europa och i USA, finns inte det begreppet i den verksamheten. Jag tycker som sagt att om man ska föra diskussioner i åtminstone den här typen av församlingar är korruption för vagt för att vara särskilt intressant. Då tycker jag faktiskt att de vanliga brottsbeteckningarna är bättre och mer upplysande, så de skulle jag vilja rekommendera. Rolf Olsson (v): Mina funderingar sammanfaller nog i stor utsträckning med flera andra frågor, så en del har jag fått svar på. Men jag har en liten återstående fundering. Vi tycker väl var och en här lite subjektivt i fråga om förändringar när det gäller utbredningen av ekobrott. Jag tror att det finns sådana funderingar generellt i samhället. Jag skulle vilja ställa en fråga till framför allt sociologerna Katarina, David och Tage. Finns det några riktiga studier som är gjorda över tid av människors attityder, rättsmedvetande och förändringar när det gäller ekobrott? Vad visar de i så fall? Finns det också studier med internationella jämförelser av de här faktorerna? Lars Korsell: Av en ren händelse råkar jag ha lite insikt i just sådana undersökningar, eftersom vi på BRÅ har publicerat en sådan. En attitydundersökning med enkäter riktade till allmänheten gjordes, om jag minns rätt, 1987. Det gjordes sedan en jämförelse i början på 90-talet. Det hade då gått cirka 15 år däremellan. Som vanlig tidningsläsare har man nog uppfattningen att det bara har blivit värre och värre, men så är det faktiskt inte. Undersökningen visade att allmänheten i dag ser allvarligare på ekobrott jämfört med på 80-talet. Man är också villig att satsa mer resurser på brottsbekämpning av ekobrott och tycker att det är allt viktigare. Man är till och med beredd att satsa pengar även om det inte ger så mycket tillbaka. Det var fler nu än på 80-talet som svarade ja på frågan: Är du beredd att satsa 100 miljoner extra om du bara tar in 50 miljoner? Det har skett en annan viktig förändring. På 80-talet var resultatet det mer traditionella, att ju äldre man blir desto allvarligare ser man på ekobrott, medan den yngre generationen är slapphänt och ganska överseende med svartjobb och sådant. Men resultatet i dag visar faktiskt att den yngre generationen ser allvarligare på svartjobb attitydmässigt än vad man gjorde tidigare. Det var alltså en mindre skillnad mellan generationerna. Man kan säga att de unga och de medelålders tycker ungefär likadant i dag, medan de som är riktigt gamla - jag säger ingen ålder eftersom jag kan genera åhörare - fortfarande har en mer fördömande attityd. Resultatet av undersökningen är att man helt enkelt ser allvarligt på ekobrott. Moralen tycks också ha ökat något. Det är tvärtemot vad jag tror att de flesta tror. Nu är det här naturligtvis en undersökning med sina brister. Vi kan inte ta detta resultat för givet, men det är ett bra exempel på att det är utmärkt att man gör undersökningar för att försöka se förändringar över tiden som du så insiktsfullt efterlyste. Leif Björnlod (mp): Jag vill göra en liten reflexion efter att ha suttit och lyssnat. Många av de här frågeställningarna är för mig ganska nya. Men om jag ska sätta en rubrik på min reflexion så blir det: Att sila mygg och svälja kameler. Vi har hamnat i en del affärer, alltifrån Gotlandsbolag till Boforskanoner med mera. De verkligt stora frågorna blir väldigt svåra att hantera lagstiftningsvägen, vad jag förstår. Det är däremot mycket lättare att sätta upp regler när det handlar om kvittofusk, bestickning i form av gåvor, resor, älgjakter och så vidare. Det måste ju vara ett oerhört stort område. Då undrar jag hur Institutet mot mutor hanterar just det stora omfånget. Det känns som att det är ett sisyfosjobb att jobba med. Claes Beyer: Jag visste faktiskt inte att vi hade ett så stort ansvar. Men det är klart att om vi skulle ta hand om de stora brottsligheterna skulle Christer van der Kwast få konkurrens. Han har nog inget emot det i och för sig. Allvarligt talat kan vi naturligtvis inte fungera som något slags ersättning för polis eller åklagare, men vi kan propagera för åtgärder som kan skapa kulturer som hindrar detta. Vår planering för den närmaste tiden är att fortsätta att sprida den upplysning som vi har spridit. Någon efterlyste program inom företag för att skapa nya kulturer. Det förekommer kanske i större utsträckning än vad Lars var riktigt medveten om. Skanska har vid flera konferenser berättat ganska ingående om de initiativ som har tagits, dels av Skanska självt, dels inom byggbranschen. Den internationella byggbranschen träffades i Davos för ungefär två år sedan och tillsatte en arbetsgrupp som skulle utarbeta regler för att bekämpa mutor och bestickning inom byggbranschen. De kom ganska nyligen ut med en code of conduct som är häpnadsväckande sträng och precis. Skanska har alltså infört en code of conduct, men de har också infört ett program som innebär att varenda ledningsperson på såväl låg som mellan och hög nivå måste ha gått igenom en kurs och diskuterat de här reglerna och konkreta fall. Högsta ledningen där har klargjort: Ingen i det här företaget ska tro att vi accepterar den här typen av uppträdande. Ingen kommer hädanefter hit med ursäkten att han eller hon inte visste att man inte gör så i främmande länder. Jag har ställt frågan till dem om det inte innebär att de måste avstå från affärer i vissa länder. De har svarat: Jo, det är precis vad det har inneburit. Det är vissa saker som vi inte kan göra. På Näringslivets förtroendekonferens sades det offentligt: Vi får helt avstå från att göra affärer i ett visst land. I Argentina till exempel lämnar vi inga anbud på offentlig upphandling till myndigheterna. Vi vet inte hur vi ska hantera det, så vi gör business to business där men ingenting annat. Vad vi kommer att försöka göra nu är att sprida kunskaper om att det finns sådana här modellkoder och att man kan föra dem vidare. Också ICA har nyligen infört sådana koder och jobbar med dem på ett sådant sätt inom företaget att alla är medvetna om dem. De har regler om att om någon är tveksam när det gäller reglerna ska man rapportera det uppåt. Den insats som Institutet mot mutor kan göra är att sprida kunskaper om vad som går att göra och hur man gör, och det kommer vi att fortsätta med. Ordföranden: Jag bollar nu över frågan till Christer vad der Kwast från Riksåklagaren: Stämmer det att ni sväljer elefanter och silar mygg? Känner du igen den bilden? Christer van der Kwast: I praktisk verksamhet har det väl varit rätt mycket av den varan, vill jag påstå, av det skälet att det är enklare att ge sig på de mindre sakerna för de är synligare. Vi talar då om hemsamariter och annat. Men det här är ett oerhört komplext problem, som många har varit inne på. Man kan tänka sig att vi har en nivå med mänskliga svagheter, en marknadsföring som är väldigt vardaglig och som kanske tilldrar sig mycket uppmärksamhet. Sedan har vi en helt annan nivå som rör mycket stora pengar och mycket makt. Man kan också säga att vi har två nivåer i den meningen att korruption omfattar dels att påverka beslutsprocesser, dels att utnyttja maktpositioner för vinning, som också internationellt sett brukar ligga inom kategorin korruption. Den delen har vi nog varit väldigt omedvetna om. Vi har det ju alldeles nästgårds. Titta på Frankrike och på rättsskandalen i Italien. Vi behöver inte gå särskilt långt utanför gränsen för att se den här typen av korruption. Vi har lite andra schatteringar på det vi ser här och kan någonting om. Men vi ska inte vara omedvetna om att vi lever i en global värld, att vi verkar tillsammans med andra och därmed riskerar, om inte annat, att få en utveckling ytterligare understruken i den riktningen. Det är en uppenbar risk. Någon frågade om vi har missat något. Svaret är då oftast att vi har missat att satsa resurser och insikter på det här området mer systematiskt. Ett litet praktiskt förslag när man talar om internationella åtgärder mot internationell korruption, där faktiskt även svenska företag kan verka, är att bidragssituationerna är ett område som kanske bör uppmärksammas. Världsbanken har på senare år efter skandaler fått en mycket hårdare reglering av detta. Så fort man anar korruption i de länder som är mottagarländer av statliga bidrag - Sida har också bidragit - så stänger man av kranen. Stora utvecklingsprojekt i u-länder blir inte av på grund av att Världsbanken anar korruptiva sammanhang. Det är ett oerhört effektivt sätt att motverka den typen av korruption att stänga av kranarna på pengar. Till frågan om vi silar mygg och sväljer kameler. Svenska företag verkar, återigen, på en internationell marknad. Vapenindustrin är ett klassiskt exempel där spåren förskräcker för alla som deltar sett utifrån korruptionsperspektivet. I varje stor vapenaffär dyker det upp påståenden om korruption. Det är ju närmast legio att det förekommer. Var går statsmutegränsen också ur svensk synpunkt när man ger sig ut i verksamheter som går ut på att stödja svenska stora företag på en internationell marknad? Det är lagstiftare, politiker som måste sätta ned fötterna någonstans. Det är en gråzon i en väldigt obehaglig värld, vill jag säga. Man ska inte vara omedveten om att det finns korruption också på den lilla nivån. Jag delar Claes Beyers uppfattning mycket, att lagstiftningen skulle må bra av att detta separerades upp. Det må vara om man väljer att göra det inom mut- och bestickningssidan på ett mer effektivt sätt och tar marknadsföring på vissa saker. Men tydlighet är nog bra. Ökad tillsyn och insyn är säkert också bra. Upptäcktsrisken är säkert en viktig faktor. Det här är affärsfolk som ofta kalkylerar på högre nivå. De är nog ovanligt tillgängliga för en ökad upptäcktsrisk, vill jag påstå. PR-förlusterna för stora företag som råkar i klammeri med rättvisan i den här sektorn är rätt stora och kostar mycket pengar, och pengar styr. Kan man angripa det från den horisonten tror jag att man kan vara lyckosam. Ordföranden: Vi har ju talat mycket om drivkrafter, profiler, hur man kan förebygga och om eventuella nya regleringar i straffrätten. Men det handlar också mycket om vad som kommer efteråt. Vilken processrätt har vi och vilka möjligheter har vi att driva fram och få fler mål avgjorda i en ganska komplicerad verklighet? Vi vet att de stora målen, elefanterna, slukar enorma resurser och är väldigt svåra att komma åt. De kan ju ta upp hela åklagarkammare och polisrotlar i halvårs- eller helårstid. Jag skulle kort vilja höra hur ni ser på behovet av forskning och eventuellt också en ny processrätt vad gäller sådant som till mig sägs förekomma i praktiken men som inte finns reglerat, till exempel åtalsförhandling. Jag skulle vilja ha en kort kommentar från Ekobrottsmyndigheten, Riksåklagaren och eventuellt också från polisen. Gudrun Antemar: Jag tror att det är något som man måste ägna energi åt och att ni i riksdagen verkligen måste fundera över regler som gör att man lättare kan föra den här typen av processer. Det är nog viktigt, inte minst på ekobrottsområdet, att finna en typlösning mellan det som verkligen är en tvist mellan den som är misstänkt för brott och rättsväsendet. Man kanske ändå har regler som gör att man snabbare kan komma fram förundersökningsvis när det gäller sådant som egentligen inte är tvistigt men som ändå är straffvärt. Jag tror att det är väldigt svårt att hitta den här linjen. Man bör alltså ha regler som gör att man i och för sig kan komma överens om hur stort processmaterialet ska vara men samtidigt bevara straffvärdet inför domstolen. Risken är annars att man kommer överens om en stor massa och sedan är det borta ur processen. Det är en del. K-G Ekbergs betänkande visar på vissa möjligheter att komma fram genom en blandning av till exempel ett förfarande i domstol mellan skriftlig och muntlig process. Det är något som man nog bör pröva. Det har väl inte hamnat på riksdagens bord ännu. Jag tror att regeringen fortfarande sitter och bereder frågan, som man brukar säga. Men jag tror att man måste arbeta i den riktningen. Jag tror också att man måste arbeta mer i riktning mot ett system som inte är som det amerikanska systemet utan något som passar bättre för våra traditioner men som underlättar. Man ska också ha klart för sig att det nog inte bara är de brottsutredande myndigheterna som har problem med de här stora frågorna. Framför allt har domstolarna svårt att både tidsmässigt, resursmässigt och förståendemässigt, höll jag på att säga, hantera en jättestor massa av fakta som kommer in till domstolen och som ska hanteras på en relativt kort tid. Där tror jag att det finns väldigt mycket att göra. Christer van der Kwast: Jag vill ge två konkreta exempel på något som bör leda till eftertanke, nämligen de två största amerikanska företagsskandalerna just nu, Enro heter det ena företaget och World com heter det andra. Där står det översta ledarskiktet nu under åtal. Dessa åtal är helt avhängiga av att de närmaste omgivningarna ingått en överenskommelse med det amerikanska justitiedepartementet. Annars hade detta, vad jag förstår, över huvud taget aldrig varit möjligt. Nu ska jag försiktigtvis säga att jag inte talar för Riksåklagaren utan för mig själv, för det här är en linje som är väldigt kontroversiell. Men jag är i viss utsträckning en anhängare av någon form av klarläggande också i svensk rätt av en möjlighet att använda den här typen av uppgörelser som skulle förkorta både utredning och, utgår jag från, i förlängningen processerna. Problemet är att vi är så pass hyggliga i det här landet. Vi har ju inte alltid något riktigt effektivt som man har i Amerika. Där talar man om 25-30 års fängelse, och då är man nog rätt förhandlingsbenägen. Skulle utfallet i svenska domstolar vara lite mer drakoniskt kanske man kunde ha detta som utgångspunkt i stället. Ordföranden: Vi kan lägga till att det också råder omfattande platsbrist på svenska fängelser, så den bilden skulle snabbt kunna ändras. Beatrice Ask (m): Jag har en kort fråga som har att göra med det internationella. Egentligen borde jag kanske veta svaret. Men borde man inte ha åtminstone europeiska regler på området i stället för att vi jobbar så mycket med att ändra de svenska länderna? De flesta företag är ju gemensamma. Bedrivs det ett sådan arbete effektivt i dag? Gudrun Antemar: Om jag inte helt missminner mig så hade vi för inte alltför länge sedan en departementspromemoria på remiss hos oss som just handlar om det europeiska. Man har ju en EU-konvention mot korruption, men jag vet ärligt talat inte om den har nått riksdagen än. Det kommer i alla fall ett lagstiftningsarbete på den delen. Om man talar world wide så kan jag tala om att jag var i Mexiko i december tillsammans med den svenske riksåklagaren. Han undertecknade för Sveriges del en FN-konvention mot korruption. Där kommer det också att komma regler, bland annat om att varje land kommer att ha en skyldighet att inrätta en body, som det brukar heta på engelska, som ska arbeta brottsförebyggande, analyserande och strategiskt. Om man på den internationella agendan för fem år sedan pratade om organized crimes så är det i dag corruption som man pratar om. Det kommer absolut att komma svenska regler som har inriktning på utlandet. Ordföranden: Då sätter vi punkt för frågestunden denna gång. Därmed inte sagt att debatten tar slut på något sätt. Förste vice ordförande Susanne Eberstein (s): Jag tackar alla som har varit här. Vetenskap och beprövad erfarenhet är det som vi behöver i riksdagen för att få ett bra underlag för våra beslut. Det har ni bidragit med, och det vill jag tacka så mycket för. Det har varit intressant och tankeväckande. Vi kommer säkert att ha flera kontakter och möten om de här frågorna.