Lagutskottets betänkande2001/02:LU16

Konsumenträttsliga frågor

Sammanfattning

I   betänkandet   behandlar   utskottet  närmare  50
motionsyrkanden från de allmänna motionstiderna 2000
och   2001   på   det  konsumenträttsliga   området.
Motionsyrkandena rör bl.a. elektronisk handel, olika
former    av    marknadsföring,    resegarantilagen,
nätverksförsäljning,     god    fastighetsmäklarsed,
kreditprövning och borgensåtaganden.

Med     hänvisningar    till    bl.a.     tidigare
ställningstaganden  samt  pågående  utrednings-  och
beredningsarbete  föreslår  utskottet  att  samtliga
motionsyrkanden skall avslås.
Till betänkandet har fogats tio reservationer  och
fem särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut



1. Distansavtalsdirektivet

Riksdagen  avslår  motionerna  2000/01:L714 och
2000/01:T717 yrkande 11.
Reservation 1 (m)

2. E-handelsdirektivet

Riksdagen avslår motion 2001/02:L343  yrkandena
2 och 3.
Reservation 2 (m)

3. Elektronisk handel

Riksdagen   avslår   motionerna   2000/01:L720,
2000/01:U623     yrkande     4,     2000/01:T706,
2000/01:T717 yrkande 12, 2001/02:L343  yrkande 1,
2001/02:L349,     2001/02:T409     yrkande     1,
2001/02:T465  yrkande  9 och 2001/02:T466 yrkande
6.
Reservation 3 (m)
Reservation 4 (c)

4. Obeställd e-postreklam

Riksdagen   avslår   motionerna   2000/01:L609,
2000/01:L702,   2000/01:   L709,    2000/01:L711,
2000/01:L719, 2001/02:L223 och 2001/02:L275.
Reservation 5 (v, c)

5. Lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam

Riksdagen  avslår  motionerna 2000/01:L717  och
2001/02:L350.

6. Andra åtgärder mot könsdiskriminerande
reklam

Riksdagen avslår motion 2001/02:L227.
Reservation 6 (v)

7. Reklam riktad till barn

Riksdagen   avslår   motionerna   2000/01:Sf274
yrkande 38, 2001/02:L362,  2001/02:K370 yrkandena
2 och 3 och 2001/02:So495 yrkande 20.
Reservation 7 (v)

8. Marknadsföring av krigsleksaker

Riksdagen avslår motion 2000/01:L716.

9. Marknadsföring av lotter

Riksdagen avslår motion 2000/01:L718.

10. Resegarantilagen

Riksdagen avslår motion 2001/02:L293.

11. Nätverksförsäljning

Riksdagen avslår motion 2000/01:L708.
Reservation 8 (kd)

12. God fastighetsmäklarsed

Riksdagen avslår motion 2000/01:L703.

13. Kreditprövning

Riksdagen avslår motion 2000/01:L713.
Reservation 9 (v)

14. Borgensåtaganden

Riksdagen avslår motion 2000/01:L710.
Reservation 10 (v)

15. Konsumentskydd för tågresenärer

Riksdagen avslår motion 2001/02:L340.

16. Barnhjälmar

Riksdagen avslår motion 2001/02:L318.

17. Betalningsfrist

Riksdagen avslår motion 2001/02:L211.

18. Konsumentbevakning av trädgårdsväxter

Riksdagen  avslår motion 2000/01:MJ232  yrkande
1.

19. Standardiserad färgsättning av
mjölkkartonger

Riksdagen avslår motion 2000/01:L712.

Stockholm den 5 mars 2002


På lagutskottets vägnar


Tanja Linderborg


Följande ledamöter  har  deltagit  i beslutet: Tanja
Linderborg  (v),  Rolf  Åbjörnsson  (kd),   Christel
Anderberg  (m),  Rune  Berglund  (s), Karin Jeppsson
(s),  Henrik  S Järrel (m), Nikos Papadopoulos  (s),
Elizabeth  Nyström   (m),   Marina  Pettersson  (s),
Christina  Nenes  (s), Tasso Stafilidis  (v),  Kjell
Eldensjö (kd), Berit  Adolfsson  (m), Anders Berglöv
(s), Raimo Pärssinen (s), Petra Gardos  (m) och Agne
Hansson (c).

Bakgrund



Lagstiftningsarbetet   på   det   konsumenträttsliga
området inleddes i början av 1970-talet.  Sedan dess
har  en  lång rad lagar stiftats i syfte att  skydda
konsumenterna  och  stärka deras rättsliga ställning
på marknaden. Den konsumenträttsliga  lagstiftningen
består av dels marknadsrättsliga regler  som  syftar
till att skydda konsumenternas kollektiva intressen,
dels civilrättsliga regler som tar sikte på enskilda
rättsförhållanden     mellan    näringsidkare    och
konsumenter. Därutöver  har även reformer genomförts
på  processrättens område  i  syfte  att  underlätta
tvistlösning på konsumentområdet.

Den  centrala  lagen  på marknadsrättens område är
marknadsföringslagen (1995:450). Andra viktiga lagar
är        produktsäkerhetslagen         (1988:1604),
prisinformationslagen  (1991:601), lagen (1992:1326)
om personlig skyddsutrustning  för  privat  bruk och
lagen     (1994:1512)     om     avtalsvillkor     i
konsumentförhållanden. På det civilrättsliga området
kan    nämnas    konsumenttjänstlagen    (1985:716),
konsumentköplagen  (1990:932),  konsumentkreditlagen
(1992:  830),  lagen (1992:1672) om  paketresor  och
fastighetsmäklarlagen  (1995:400).  För  en  närmare
redogörelse    för    rättsutvecklingen    på    det
konsumenträttsliga  området hänvisas till utskottets
betänkanden 1994/95:LU32 och 1997/98: LU21.
Sedan  lång  tid tillbaka  har,  som  ett  viktigt
komplement     till      den      konsumenträttsliga
lagstiftningen, utvecklats en omfattande  verksamhet
inom näringslivet med s.k. egenåtgärder, som  syftar
till     att     lösa    eller    förebygga    olika
konsumentproblem.  Flertalet  av  dessa egenåtgärder
har  en inriktning mot god sed i marknadsföring  och
förekommer   bl.a.   i  form  av  branschvisa  eller
branschövergripande  regler  samt  undervisning  och
information om gällande  regler. Många branscher har
fortlöpande  utvecklat  olika   program  för  intern
reklambevakning,      reklamationshantering      och
tvistlösning.
Inom EU har de konsumenträttsliga  frågorna  efter
hand  fått  allt  större  betydelse. Ett uttryck för
detta  är  att det sedan mitten  av  1980-talet  har
beslutats en rad olika direktiv med syfte att skydda
konsumenterna  och stärka deras rättsliga ställning.
Dessa direktiv kan  delas  in  två huvudgrupper. Den
ena gruppen består av s.k. horisontella direktiv med
allmänna  bestämmelser  om exempelvis  prismärkning,
vilseledande reklam och produktsäkerhet. I den andra
gruppen  återfinns  s.k.  vertikala   direktiv   som
reglerar  olika  sektorer  och  försäljningsmetoder,
exempelvis konsumentkrediter, s.k. time-share-avtal,
distansavtal  och hemförsäljning.   Därutöver  finns
även annan EG-rättslig  lagstiftning  som  i och för
sig inte har konsumentskydd som huvudsyfte,  men som
ändå   påverkar   medlemsländernas  möjligheter  att
införa konsumentskyddslagstiftning på olika områden.
I början av oktober 2001 lade kommissionen fram en
grönbok om det framtida  konsumentskyddet  inom  EU,
KOM   (2001)  531.  Grönboken  har  till  syfte  att
stimulera  en debatt om inriktningen av den framtida
konsumentpolitiken, och kommissionen för i grönboken
fram en idé  om  ett  mer  flexibelt  regelverk  som
skulle  kunna  inrymma generella bestämmelser om god
sed på marknaden.  Syftet är att sådana bestämmelser
skall    kompletteras    med      riktlinjer     och
branschöverenskommelser  som  utarbetas  i samarbete
mellan    myndigheter   och   branschorganisationer.
Grönboken innehåller  också tankar om en effektivare
marknadsövervakning och  om  ett  utvidgat samarbete
mellan tillsynsmyndigheterna på ett europeiskt plan.
Medlemsländernas och andras synpunkter  på  de idéer
och  tankar som förts fram i grönboken övervägs  för
närvarande inom kommissionen.

Utskottet  övergår  därmed  till  att  under  skilda
rubriker  behandla de spörsmål som har aktualiserats
i motionerna.

2001/02

LU16

Utskottets överväganden



Elektronisk handel

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen  bör   avslå   motionsyrkanden  som
gäller
          distansavtalsdirektivet        och
distansavtalslagen,
    e-handelsdirektivet och
    allmänna frågor om elektronisk handel.
Utskottet hänvisar till tidigare
ställningstaganden från riksdagens sida,
pågående utredningsarbete och en av regeringen
aviserad proposition med förslag till lag om
elektronisk handel. Därtill kommer att det inte
synes föreligga några avgörande motsättningar
mellan motionärerna och inriktningen på
regeringens arbete på området. Jämför
reservationerna nr 13 (m) och nr 4 (c).

Allmän bakgrund

Begreppet  elektronisk  handel  (e-handel) har  inte
någon   klar   och  entydig  definition.   I   vissa
sammanhang   har   e-handel    använts    som    ett
paraplybegrepp  för  att  täcka  in  alla  former av
affärsaktiviteter  som sker elektroniskt. En  annan,
något  snävare  definition,   som  bl.a.  använts  i
departementspromemorian     (Ds     2001:13)      E-
handelsdirektivet,   innebär   att  med  elektronisk
handel  avses  handel  med  varor  och  tjänster  på
Internet.

Elektronisk handel kan antingen vara  direkt eller
indirekt. Indirekt elektronisk handel går till på så
sätt  att  en  vara  beställs  via  Internet,  medan
betalningen  sker  på traditionellt sätt. Med direkt
elektronisk handel avses  att beställning, betalning
och leverans av varan, exempelvis  ett  dataprogram,
sker  på  Internet. Elektronisk handel brukar  också
delas in i  handel  mellan  näringsidkare,  s.k. B2B
(business    to    business)   och   handel   mellan
näringsidkare och konsumenter, s.k. B2C (business to
consumer). Handeln kan  ske  i  slutna  system,  där
parterna   från  början  har  identifierat  sig  och
träffat avtal  om  löpande  affärer (s.k. EDI-avtal)
eller i öppna system på en webbplats på Internet. En
nyare form av elektronisk handel  är  mobil e-handel
(m-handel).  Vid sådan handel utförs transaktionerna
från  mobila  terminaler  såsom  mobiltelefoner  och
handdatorer.
Under det senaste  decenniet har en lång rad olika
åtgärder vidtagits på nationell nivå, inom ramen för
det  nordiska  samarbetet,   inom  EU  och  i  andra
internationella  sammanhang  i  syfte   att   främja
framväxten    av   elektronisk   handel.   Rättsliga
frågeställningar  som  har  uppmärksammats  i  dessa
sammanhang har gällt bl.a. ingående av avtal online,
lagvalsfrågor,         marknadsföring,         säkra
betalningssystem, elektroniska signaturer, personlig
integritet,   dataskydd   och   beskattning.  I  det
följande lämnas en översiktlig redovisning  av detta
arbete.
Inom FN:s handelsrättskommission, UNCITRAL, antogs
år   1996  en  modellag  om  rättsliga  aspekter  på
elektronisk  handel.  Modellagen bygger på tanken om
s.k. funktionell ekvivalens.  När  IT-system  fyller
samma     funktion     som    pappersmedier    skall
utgångspunkten   enligt   denna   tanke   vara   att
elektroniska medier inte bör  diskrimineras utan ges
samma  rättsverkan som pappersdokument.  I  december
2001  antogs  vidare  en  modellag  om  elektroniska
signaturer  och  för närvarande pågår arbete med att
ta fram en konvention  om  slutande  av avtal online
som bl.a. skall bygga på 1996 års modellag.
I  december  1999 beslutades inom OECD  riktlinjer
för   konsumentskydd    vid    elektronisk   handel.
Riktlinjerna   syftar   till  att  säkerställa   att
konsumentskyddet  inte  är   sämre  vid  elektronisk
handel än vid sedvanlig butikshandel  och innehåller
rekommendationer  i  frågor som marknadsföring,  god
affärssed,  betalning,   information  om  varor  och
tjänster samt tvistlösning.
Inom EU har sedan mitten  av  1990-talet beslutats
en   rad   olika   direktiv   med  anknytning   till
elektronisk handel. Bland dessa  bör nämnas direktiv
(95/46/EEG)  av  den 24 oktober 1995  om  skydd  för
enskilda personer  med  avseende  på  behandling  av
personuppgifter  och  om  det  fria flödet av sådana
uppgifter (dataskyddsdirektivet), direktiv (97/7/EG)
av   den   20   maj   1997  om  konsumentskydd   vid
distansavtal   (distansavtalsdirektivet),   direktiv
(97/66/EG) av den  15 december 1997 om behandling av
personuppgifter  och   skydd  för  privatlivet  inom
telekommunikationsområdet
(teledataskyddsdirektivet), direktiv (1999/93/EG) av
den  13  december  1999 om ett gemenskapsramverk för
elektroniska signaturer,  direktiv  (2000/46/EG)  av
den 18 september 2000 om rätten att starta och driva
affärsverksamhet  i institut för elektroniska pengar
samt om tillsyn över sådan verksamhet (direktivet om
elektroniska pengar), direktiv (2000/31/EG) av den 8
juni   2000   om   vissa   rättsliga   aspekter   på
informationssamhällets       tjänster,      särskilt
elektronisk  handel,  på  den  inre   marknaden  (e-
handelsdirektivet) och direktiv (2001/29/EG)  av den
22  maj  2001 om harmonisering av vissa aspekter  av
upphovsrätt    och    närstående    rättigheter    i
informationssamhället.  För  närvarande pågår arbete
med   ett   direktiv   om   distansförsäljning    av
finansiella    tjänster    och   ett   direktiv   om
mervärdesskatt vid elektronisk handel.
När  det gäller samarbetet  på  nordisk  nivå  kan
nämnas  att   de  nordiska  konsumentombudsmännen  i
december 1998 beslutade  ett gemensamt uttalande med
riktlinjer  för  konsumentskyddet   vid  elektronisk
handel.  I  riktlinjerna  finns  rekommendationer  i
frågor som ingående av elektroniska avtal, betalning
på nätet, marknadsföring och reklamationshantering.
Utgångspunkterna för och inriktningen  av  arbetet
på  nationell  nivå  finns  redovisade i regeringens
skrivelse   1997/98:190   Elektronisk   handel   och
regeringens     proposition     1999/2000:86     Ett
informationssamhälle     för     alla     samt     i
trafikutskottets  av  riksdagen godkända betänkanden
1998/99:TU4 Informationssamhället  inför  2000-talet
och 1999/2000:TU9 Ett informationssamhälle för alla.

Distansavtalsdirektivet och distansavtalslagen

Distansavtalsdirektivet  syftar till en tillnärmning
av medlemsstaternas lagar och andra författningar om
distansavtal  som  träffas  mellan  konsumenter  och
näringsidkare. I artikel 2 ges  den  för direktivets
tillämpningsområde    centrala    definitionen    av
distansavtal. Av definitionen framgår  att det skall
vara  fråga  om  ett  avtal  som  ingås  mellan   en
näringsidkare och en konsument inom ramen för ett av
näringsidkaren  organiserat  system  för  att träffa
avtal på distans. Fram till att avtalet träffas får,
för   att   direktivet   skall   vara   tillämpligt,
uteslutande  användas  en  eller flera tekniker  för
distanskommunikation. Härmed  avses tekniker som kan
användas  för ingående av avtal  utan  att  parterna
samtidigt  är   fysiskt  närvarande.  Direktivet  är
således  inte  bara   tillämpligt   vid  elektronisk
kommunikation   utan  även  vid  kommunikation   per
telefon,  telefax   och   post.  Vidare  framgår  av
definitionen att det skall  vara  fråga  om avtal om
varor    eller   tjänster.   Finansiella   tjänster,
exempelvis  försäkrings-  och banktjänster, omfattas
inte av direktivet.

I   direktivet   finns   bl.a.   bestämmelser   om
näringsidkarens informationsskyldighet, konsumentens
ångerrätt, betalning med kort  och  begränsningar  i
användningen     av    vissa    kommunikationsmedel.
Distansavtalsdirektivet  är  ett s.k. minimidirektiv
och medger således medlemsländerna att behålla eller
införa  strängare  regler till konsumentens  förmån,
under förutsättning  att  dessa  regler är förenliga
med gemenskapsrätten.
Direktivet är genomfört i svensk  rätt genom lagen
(2000:274)  om  konsumentskydd vid distansavtal  och
hemförsäljningsavtal,  den  s.k. distansavtalslagen,
som   trädde  i  kraft  den  1  juni   2000   (prop.
1999/2000:89,  bet. LU21, rskr. 202). Som framgår av
lagens  rubrik  innehåller   lagen  även  regler  om
hemförsäljning.  Sådana  regler   fanns  tidigare  i
hemförsäljningslagen  (1981:  1361)  som  numera  är
upphävd.
I distansavtalslagen finns bestämmelser  om vilken
information    som    näringsidkaren   skall   lämna
konsumenten vid marknadsföring  och  när  ett  avtal
ingås.   Lagen   innehåller  också  regler  som  ger
konsumenten en ångerrätt  under  14  dagar och skydd
mot   lagvalsklausuler.  I  viss  utsträckning   går
distansavtalslagen  längre  till konsumentens förmån
än vad som följer av distansavtalsdirektivet,  bl.a.
när det gäller ångerrätten.

I  två  motioner  kritiseras distansavtalsdirektivet
och dess genomförande i svensk rätt.

Carl Bildt m.fl.  (m)  anför i motion 2000/01:T717
att  det  finns en enorm tillväxtpotential  när  det
gäller  affärer   på  nätet.  E-handeln  går,  menar
motionärerna, framåt  trots  att det i Sverige finns
många hinder i vägen för de företag  som  väljer att
bedriva  sin  försäljning  på Internet. Motionärerna
anser      att      distansavtalsdirektivet      och
distansavtalslagen är  förlegade  och  att  de utgör
effektiva hinder mot en öppen, gemensam inre marknad
för   elektronisk  handel.  I  motionen  begärs  ett
tillkännagivande  om  att regeringen skall verka för
en   reform  av  distansavtalsdirektivet   och   att
riksdagen  skall  ge  regeringen i uppdrag att lägga
fram lagförslag som innebär  att  de  bestämmelser i
distansavtalslagen  som  går  utöver  vad direktivet
kräver som minimum upphävs (yrkande 11).
Liknande    synpunkter    förs   fram   i   motion
2000/01:L714  av  Karin  Falkmer   (m).   Motionären
kritiserar        olika        bestämmelser        i
distansavtalsdirektivet    och   distansavtalslagen,
bl.a.   vad   gäller  kraven  på  information   från
näringsidkarens   sida,   lagens   tillämplighet  på
auktioner  och  konsumentens ångerrätt.  Regleringen
är, anför motionären,  krånglig  och  omotiverad och
underlättar    varken    för   konsumenterna   eller
näringsidkarna. Handel är, enligt motionären, handel
oavsett  vilken  metod  parterna  använder  för  att
kommunicera   med  varandra.   I   motionen   begärs
tillkännagivanden  om  att  elektronisk  handel inte
skall     särskiljas    från    annan    handel    i
lagstiftningshänseende  (yrkande  1)  och att särre-
gleringar  för handel och e-handel i Sverige  endast
försvårar för  svensk handel och svenska konsumenter
(yrkande 2).

Som  framhålls  i   motion  2000/01:L714  innehåller
distansavtalsdirektivet  regler,  bl.a. om ångerrätt
och  krav  på  information,  som ger konsumenten  en
starkare rättslig ställning än  vad  som  normalt är
fallet vid sedvanlig butikshandel. Den grundläggande
tanke  som motiverat dessa bestämmelser i direktivet
är att konsumenten  vid  sådan handel har ett större
behov av skydd eftersom det  vid distanshandel, till
skillnad från vad som normalt  är fallet i en butik,
inte finns någon möjlighet att undersöka  varan före
köpet. Risken för oöverlagda avtal har också ansetts
större vid distanshandel.

Från   konsumenträttsliga   utgångspunkter  finns,
enligt  utskottets  mening,  inte  skäl  till  någon
allvarligare  kritik  mot de tankegångar  som  lagts
till  grund  för  distansavtalsdirektivet.  I  detta
sammanhang bör även  erinras  om  de  uttalanden som
utskottet   gjorde  våren  2000  med  anledning   av
motionsyrkanden  med  samma  inriktning  som  de  nu
aktuella,  då  distansavtalslagen  antogs. Utskottet
uttalade   därvid  i  sitt  av  riksdagen   godkända
betänkande 1999/2000:LU21  att konsumenten, i likhet
med   vad   som   gäller  vid  andra   distansavtal,
exempelvis          telefonförsäljning           och
postorderförsäljning,    behöver    få   tillräcklig
information för att kunna bedöma ett  avtal  och  ha
möjligheter  att  på  ett  ordnat sätt frånträda ett
avtal   som   han   eller  hon  ångrar.   Ett   gott
konsumentskydd  vid  distansavtal   bidrar,  anförde
utskottet, till att konsumenterna kan känna trygghet
och  förtroende  för  den  elektroniska handeln  och
därmed    lättare   använda   sig   av    den.    En
distansavtalslag   med   ett  starkt  konsumentskydd
medför  vidare  att  konsumenterna   i  allt  större
utsträckning kommer att göra sina inköp  på distans,
vilket i sin tur leder till att den fria rörligheten
för  varor  och tjänster underlättas  en utveckling
som  enligt  utskottets  uppfattning  i  ett  längre
tidsperspektiv  torde  ligga  i såväl konsumenternas
som näringslivets intresse.
Enligt   utskottets   uppfattning    äger    dessa
uttalanden alltjämt giltighet. Utskottet kan således
inte ställa sig bakom de synpunkter som förts fram i
motion 2000/01:L714.
När  det  sedan  gäller  den i motion 2000/01:T717
framförda  kritiken mot distansavtalsdirektivet  och
distansavtalslagen  vill  utskottet nu, liksom våren
2000 i samband med behandlingen  av  förslaget  till
distansavtalslagen,  framhålla  att  det  torde vara
ostridigt    att   direktivet   och   därmed   också
distansavtalslagen  inte i alla avseenden svarar mot
dagens  förhållanden.   I   enlighet   med  vad  som
utlovades i proposition 1999/2000:89 har  regeringen
i november 2000 givit Konsumentverket i uppdrag  att
göra  en utvärdering av det svenska genomförandet av
distansavtalsdirektivet. Utvärderingen skall, enligt
uppdraget,     ske     med     utgångspunkten    att
konsumentskyddet  skall vara gott.  I  utvärderingen
skall även göras en  analys av lagreglernas effekter
för näringslivet, varvid effekterna för små företags
villkor särskilt skall  uppmärksammas. Som ett led i
utvärderingen skall Konsumentverket följa hur lagens
bestämmelser  om distansavtal  efterlevs.  Uppdraget
skall redovisas senast den 1 januari 2003.
Mot bakgrund av de uttalanden som utskottet gjorde
våren 2000 ser  utskottet  med tillfredsställelse på
det  pågående  utvärderingsarbetet   som  regeringen
initierat. Enligt utskottets uppfattning bör arbetet
inte föregripas genom något särskilt uttalande eller
annan åtgärd från riksdagens sida.
Med  det anförda föreslår utskottet att  riksdagen
skall avslå motionerna 2000/01:L714 och 2000/01:T717
yrkande 11.

E-handelsdirektivet

E-handelsdirektivet,      som      beslutades     av
Europaparlamentet  och rådet i juni 2000,  har  till
syfte att skapa en rättslig  ram för att säkerställa
fri rörlighet för informationssamhällets tjänster på
den   inre   marknaden.  Med  informationssamhällets
tjänster avses  i  direktivet  sådana  tjänster  som
vanligtvis  utförs  mot  ersättning  på  distans  på
elektronisk  väg  och  på  individuell  begäran från
mottagaren.  I direktivet finns bl.a. harmoniserande
regler om var  en  operatör  skall  anses etablerad,
informationsansvar  mot  kunder  vid marknadsföring,
avtal  som  ingås på elektronisk väg,  mellanhänders
ansvar  för lagrad  information,  tvistlösning  samt
nationella myndigheters roll.

Direktivet       bygger      på      den      s.k.
ursprungslandsprincipen.  Denna princip innebär dels
att  varje  medlemsstat skall  se  till  att  de  av
informationssamhällets   tjänster  som  en  på  dess
territorium        etablerad       tjänsteleverantör
tillhandahåller  överensstämmer  med  de  nationella
bestämmelser  som är  tillämpliga  i  medlemsstaten,
dels att medlemsländerna  inte får begränsa den fria
rörligheten   för   de   av   informationssamhällets
tjänster  som  har  sitt  ursprung   i   ett   annat
medlemsland.   Ett   medlemsland   får  inte  heller
begränsa     möjligheterna     att    tillhandahålla
informationssamhällets  tjänster   genom   krav   på
förhandstillstånd  eller  liknande.  Medlemsländerna
skall  också se till att deras rättssystem  tillåter
att avtal  ingås  på  elektronisk  väg  och  att  de
rättsliga krav som är tillämpliga på avtalsprocessen
varken  skapar  hinder  för användningen av avtal på
elektronisk  väg  eller  medför   att  sådana  avtal
frånkänns giltig verkan på grund av  att  de  kommit
till på elektronisk väg. Eventuella formkrav som kan
hämma   utvecklingen   av   elektroniska  avtal  bör
således,  enligt  vad som föreskrivs  i  direktivet,
upphävas. Direktivet  skulle  vara  genomfört senast
den 17 januari 2002.
Regeringen  har  aviserat en proposition  i  ämnet
till senare delen av mars 2002.

I en motion aktualiseras  två  specifika  frågor vad
gäller   direktivets  genomförande  i  svensk  rätt,
nämligen mellanhänders  straffrättsliga  ansvar  för
olaglig   information   och   behovet  av  särskilda
rättsliga   procedurer   för   att  avlägsna   sådan
information.    Som   en   allmän   bakgrund    till
ifrågavarande motionsspörsmål bör upplysas följande.

I artiklarna 1214 finns särskilda bestämmelser om
mellanhänders ansvar  för  information  som överförs
eller  lagras. I huvudsak innebär dessa bestämmelser
att  mellanhänder   som   bedriver  vissa  typer  av
verksamhet  av  rent  teknisk   karaktär,   nämligen
vidarebefordring av information (s.k. mere conduit),
överföring   av   information  (s.k.  cashning)  och
lagring av information  (värdtjänster),  inte  skall
kunna  göras ansvariga för sådan information som  de
vidarebefordrar  eller  lagrar.  I artikel 14 lämnas
öppet  för  medlemsländerna  att  inrätta  särskilda
förfaranden  för  att  avlägsna olaglig  information
eller  på annat sätt göra  den  oåtkomlig.  Vad  som
närmast  åsyftas  i  artikeln  är  s.k.  notice  and
takedown-regler.   Sådana  regler  syftar  till  att
teleoperatörer och andra  mellanhänder utan risk för
skadeståndsskyldighet skall  kunna  avlägsna olaglig
information  samtidigt som den tjänstemottagare  som
tillhandahållit  informationen  ges möjlighet att få
informationen återställd. I sista  hand  får domstol
avgöra frågan.
Christel   Anderberg  m.fl.  (m)  anser  i  motion
2001/02:L343 att  det,  med  hänsyn  till den enorma
mängd  information  som  hanteras av de företag  som
fungerar som mellanhänder,  inte  finns någon rimlig
möjlighet för dessa företag att kunna  garantera att
tjänsterna  är helt fria från olagligt material.  Av
den  anledningen  är  det,  menar  motionärerna,  av
största  vikt  att lagregleringen på området fråntar
mellanhänderna  ansvaret   för  eventuellt  olagligt
material. Om det inte införs  särskilda bestämmelser
som   uttryckligen  begränsar  det   straffrättsliga
ansvaret  finns  det,  anförs  det  i  motionen,  en
påtaglig  risk  för  att  en  mellanhand kan åläggas
ansvar  även  i  de  fall  där  han eller  hon  hade
åtnjutit ansvarsfrihet i andra medlemsländer, vilket
enligt  motionärerna  skulle  innebära  att  svenska
teleoperatörer   missgynnas   i   förhållande   till
konkurrenter  som är etablerade på andra  håll  inom
EU.  I  motionen   begärs   ett  tillkännagivande  i
enlighet med vad som anförts  om implementeringen av
e-handelsdirektivet   och   dess  konsekvenser   för
ansvarsbegränsningar för otillåtet material (yrkande
2).  I  motionen  argumenteras  också  för  att  man
allvarligt bör överväga att införa  notice  and take
down-procedurer  i  svensk  rätt. Motionärerna anser
att införandet av sådana procedurer  skulle innebära
ett  effektivt  medel  för  att  få  bort  otillåtet
material  från  Internet,  utan  att  mellanhänderna
behöver  åläggas ansvar för att bedöma huruvida  ett
visst material  är  lagligt  eller  ej.  Ett  sådant
system  bör,  enligt  vad  som  anförs  i  motionen,
administreras inom ramen för rättsväsendet eller  av
en   betrodd  tredje  man.  I  motionen  begärs  ett
tillkännagivande  i  enlighet med vad som anförts om
procedurer för notice and take down (yrkande 3).

Utskottet anser att riksdagen  inte nu bör föregripa
den  aviserade propositionen om elektronisk  handel.
Utskottet  föreslår  därför  att motion 2001/02:L343
yrkandena 2 och 3 skall avslås.

Allmänna frågor om e-handel

I motion 2000/01:U623 av Bo Lundgren  m.fl.  (m) tas
upp   en   rad   olika   frågeställningar   som  rör
elektronisk   handel.  Motionärerna  anser  att  den
elektroniska   handeln    kan   bidra   till   många
välfärdsvinster.   Det   är   därför   viktigt   att
förutsättningar  skapas för en effektiv  elektronisk
handel. Eftersom sådan handel i stor utsträckning är
internationell  är   det,   menar  motionärerna,  av
största vikt att EU deltar i  och  försöker  påverka
regelutvecklingen  i det internationella samarbetet.
I  motionen anförs att  det  behövs  ett  förbättrat
skydd     av    immateriella    tillgångar,    bl.a.
programvaror.  En  annan viktig förutsättning för e-
handelns utveckling  är att människor känner tilltro
till  de elektroniska handelssystemen  och  upplever
att transaktionerna  är  säkra.  Därutöver  är  det,
anförs det i motionen, också viktigt att det görs en
översyn av den lagstiftning som reglerar beskattning
och  affärstransaktioner så att det inte råder någon
oklarhet  vad  som  gäller vid e-handel. Regleringen
får  inte  heller  ställa  upp  onödiga  hinder  för
handeln. I motionen  begärs  ett  tillkännagivande i
enlighet  med  vad som anförts om e-handel  (yrkande
4).

I  motion  2000/01:T706   av  Kenneth  Lantz  (kd)
framhålls   att  e-handeln  fortfarande   lider   av
barnsjukdomar,  bl.a.  vad gäller brister i säkerhet
vid    betalning    på    Internet     och    oklara
beskattningsregler. Motionären anser att  regeringen
skall  ta  initiativ till en fortsatt utveckling  av
säkerheten inom  e-handeln   och  till att frågan om
moms  och annan beskattning på e-handelsområdet  får
en   rimlig   lösning.   I   motionen   begärs   ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda.
Eva Flyborg m.fl. (fp) anför i motion 2001/02:T409
att  det  finns  en  rad  olika  konsumentfrågor  av
utpräglad  Internetkaraktär.  Enligt motionärerna är
det en brist att det i dag saknas  en  myndighet som
tar  ett  helhetsgrepp på dessa frågor. Motionärerna
föreslår därför  att  regeringen  skall  inrätta  en
sådan  myndighet,  som efter en tid kan gå upp i och
bli en del av Konsumentverket.  I motionen framhålls
att  e-handeln  inte  fått  den utveckling  som  man
förväntat   sig,  vilket  kan  förklaras   med   att
konsumenterna  inte litar på att allt går rätt till,
exempelvis  vid  betalning   på  Internet.  För  att
konsumenterna skall kunna känna  förtroende  för  e-
handeln  bör,  anför  motionärerna,  Konsumentverket
eller den i motionen föreslagna nya myndigheten  ges
i  uppdrag  av  regeringen att se över företagens e-
handelsfunktioner,     stimulera     till     bättre
näthandelsetik   och,   om   möjligt,  utarbeta  ett
certifieringssystem    för   näthandelsföretag.    I
motionen begärs ett tillkännagivande  i enlighet med
det anförda (yrkande 1).
Liknande    synpunkter    förs   fram   i   motion
2000/01:L720   av   Göte   Wahlström    m.fl.   (s).
Motionärerna framhåller att en konsument som handlar
på  Internet  är relativt oskyddad eftersom  det  är
svårt att bedöma  ett  e-handelsföretags seriositet.
Den  oro som konsumenterna  känner  när  det  gäller
frågor som betalning och varuinformation är således,
anser  motionärerna,  en  bidragande  orsak till att
Internethandeln inte utvecklats så snabbt  som många
trodde   att  den  skulle  göra.  Med  införande  av
digitala signaturer  och  distansavtalslagen  kommer
dock   handeln   att   öka.   En  viktig  aspekt  på
konsumentskyddet    vid    e-handel    är,     menar
motionärerna, att konsumentens hemlands lagstiftning
är  tillämplig  på  handeln.  I  motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet med vad  som  anförts om
lagstiftning vid Internethandel.
Ett    motsvarande    yrkande   finns   i   motion
2001/02:L349 av Göte Wahlström m.fl. (s).
I motion 2001/02:T466 av Johnny Gylling m.fl. (kd)
anförs att Sverige som första land har fastställt en
standard för elektronisk identifiering som har väckt
stor uppmärksamhet utomlands.  Enligt vad som anförs
i motionen kvarstår dock en del problem att lösa när
det gäller hanteringen av certifikat  och  begreppet
underskrift i lagstiftningen. Motionärerna begär ett
tillkännagivande  som  går ut på att regeringen  bör
påskynda   arbetet   med   elektroniska   signaturer
(yrkande 6).
I motion 2001/02:T465 av Sven  Bergström m.fl. (c)
anser  motionärerna  att  det  utökade   utbudet  av
offentlig service på Internet ställer stora  krav på
säkerheten.  Med  ett  elektroniskt  identitetskort,
s.k.  smarta  kort, kan således varje medborgare  på
ett tillförlitligt  sätt  sköta  sina  kontakter med
myndigheter och i andra sammanhang. På så  sätt kan,
menar   motionärerna,   handlingar  och  meddelanden
undertecknas  elektroniskt  och  handlingars  äkthet
styrkas. I motionen  begärs  ett tillkännagivande om
att  regeringen  bör  verka  för att  Sverige  skall
påbörja  ett arbete med elektroniska  identitetskort
(yrkande 9).
I motion  2000/01:T717  av  Carl  Bildt  m.fl. (m)
påpekas  att  det  i  dagsläget finns en mängd olika
dokumentbegrepp. I vissa  fall kräver lagstiftningen
en  fysisk  handling  med  egenhändig  namnteckning,
trots att avtal, formulär och transaktioner numera i
många  fall  förekommer  i  digital  form.  För  att
säkerställa  att  digitala  urkunder   skall   kunna
användas,  bör  lagstiftningen  skydda  innehållet i
stället  för  bäraren av informationen. Motionärerna
menar att det är  viktigt  att det inte skapas olika
system   för   agerande   i  den  digitala   världen
respektive den fysiska världen.  I  motionen  begärs
ett  tillkännagivande i enlighet med vad som anförts
om digitala och fysiska dokument (yrkande 12).
I motion  2001/02:L343 av Christel Anderberg m.fl.
(m) anförs att  det behövs ett regelverk som ger god
förutsebarhet och rättssäkerhet på marknaden för att
den potential som  finns i e-handeln skall kunna tas
till vara. Det är enligt  motionärerna  av stor vikt
att  de  regler  som  införs  i Sverige inte är  mer
omfattande    eller    strängare    än   i    övriga
medlemsländer, eftersom detta skulle inverka menligt
på    konkurrensen.    I    motionen    begärs   ett
tillkännagivande i enlighet härmed (yrkande 1).

Som nämnts i det föregående överlämnade regeringen i
juli  1998 skrivelse 1997/98:190 Elektronisk  handel
till riksdagen.  Avsikten  med  skrivelsen  var  att
lämna  en sammanhållen översikt över de olika frågor
som berörs av den snabba utvecklingen av elektronisk
handel och att redogöra för regeringens principiella
inställning  i  dessa frågor. I skrivelsen framhölls
bl.a. behovet av  ett  effektivt regelverk som en av
de   främsta  förutsättningarna   för   att   främja
utvecklingen och utbredningen av elektronisk handel.
Det ansågs  viktigt att relevanta författningar sågs
över och ändrades  för att bättre passa till den nya
utvecklingen.  Målet   skulle   vara  att  undanröja
eventuella   oklarheter   samt  att  se   till   att
befintliga    regler    inte   onödigtvis    hindrar
möjligheterna      att      bedriva      elektronisk
affärsverksamhet.  Vidare  underströk  regeringen  i
skrivelsen att de regler som gäller för traditionell
handel  i  huvudsak torde kunna  användas  även  vid
elektronisk  handel  och  att  regelverket i största
möjliga  utsträckning skulle förhålla  sig  neutralt
till den teknik  som används. Regeringen poängterade
också  att hög säkerhet  var  av  största  vikt  för
handeln  samt  att  det  är  viktigt  att  det klart
framgår vilka regler som gäller, inge minst inom den
globala  handeln.   Utvecklingen av den elektroniska
handeln borde, ansåg  regeringen,  primärt drivas av
marknadens   aktörer  och  reglering  skall   endast
tillgripas när  branschstandarder  och avtal inte är
tillräckligt.       Statens       uppgift      borde
sammanfattningsvis vara att verka för  ett effektivt
regelverk,  en  samordning av offentliga aktiviteter
och   en  tillgänglig   och   säker   infrastruktur.
Riksdagen  hade  inget att erinra mot vad regeringen
anfört i skrivelsen (bet. 1998/99:TU4, rskr. 149).

Regeringen  lade   i   mars   2000  i  proposition
1999/2000:86 Ett informationssamhälle  för alla fram
förslag  till  mål, inriktning och prioritering  för
IT-politiken. I  propositionen föreslogs att det IT-
politiska målet skulle  vara  att Sverige som första
land blir ett informationssamhälle  tillgängligt för
alla.   I   propositionen   lades   även  fram   ett
handlingsprogram   i   vilket   regeringen,    under
rubrikerna Tillit till IT, Kompetens att använda  IT
och   Tillgänglighet   till   informationssamhällets
tjänster, redovisade ett antal insatser och konkreta
handlingslinjer   för  det  fortsatta   arbetet   på
området.  Vad  gäller   tillit   till  IT  angavs  i
propositionen att regeringen prioriterat  tre  olika
områden, nämligen skydd mot informationsoperationer,
ett  säkrare  Internet  samt elektroniska signaturer
och annan säkerhetsteknik.
Vad särskilt gäller elektronisk  handel anfördes i
propositionen  att  de mål som angetts  i  1998  års
skrivelse  om  elektronisk   handel   alltjämt   var
aktuella.    Enligt    regeringens   bedömning   var
elektronisk handel således ett viktigt medel för att
öka tillväxten. Statens  roll  borde  vara att följa
utvecklingen samt att vid behov införa  lagreglering
där  det  visar sig behövas. I fall där lagreglering
är  nödvändig   borde   denna,   enligt  regeringens
bedömning,   vara   internationellt   baserad    och
teknikneutral.  I  propositionen anfördes vidare att
regeringen avsåg att  verka  för  att  informationen
kring  och förtroendet för elektronisk handel  ökade
bland konsumenter  samt  små och medelstora företag.
Trafikutskottet  ställde sig  i  sitt  av  riksdagen
godkända betänkande  1999/2000:TU9 bakom regeringens
förslag (rskr. 256).
I sammanhanget kan även  nämnas  att  regeringen i
april  2001  tillkallat  en  särskild  utredare  med
uppgift att se över de politiska målen inom  området
för   elektronisk   kommunikation.  Utredaren  skall
analysera lagstiftningen  inom  området  och föreslå
sådan ny lagstiftning som behövs, med inriktning  på
en    horisontell   och   samordnad   reglering   av
elektronisk      kommunikationsinfrastruktur     och
elektroniska kommunikationstjänster  (dir. 2001:32).
Utredningen, som antagit namnet Utredningen avseende
ny  lagstiftning  och  myndighetsorganisation   inom
området   för   elektronisk   kommunikation,   skall
redovisa sitt uppdrag senast den 1 april 2002.
Därutöver  kan  erinras  om  att regeringen den 24
januari 2002 tillsatt en arbetsgrupp med uppdrag att
se  över  de formkrav i lagar och  förordningar  som
förhindrar       elektronisk      dokument-      och
ärendehantering. Syftet med arbetsgruppens arbete är
att  göra  det  möjligt   för   medborgarna  i  sina
myndighetskontakter   använda   sig   av    digitala
signaturer   som   fullgod   ersättning   för  namn-
underskrifter.
Mot  bakgrund  av  vad  som nu har redovisats  kan
utskottet  inte  finna  att  det   föreligger  någon
avgörande  motsättning mellan motionsönskemålen  och
regeringens   synsätt   på   de  aktuella  frågorna.
Motionsspörsmålen knyter också  nära  an till frågor
som kan förväntas bli föremål för närmare behandling
i  den  aviserade  propositionen  med  förslag  till
lagstiftning    i    syfte    att    genomföra    e-
handelsdirektivet.   Inte   heller   i  nu  aktuella
avseenden   bör   den   kommande   behandlingen   av
propositionen  föregripas  av några uttalanden  från
riksdagens sida.

Med det anförda föreslår utskottet
att motionerna 2000/01:L720,
2000/01: U623 yrkande 4,
2000/01:T706, 2000/01:T717 yrkande
12, 2001/02:L343 yrkande 1,
2001/02:L349, 2001/02:T409 yrkande
1, 2001/02:T465 yrkande 9 och
2001/02:T466 yrkande 6 skall avslås.


Obeställd reklam


Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden med krav på införande av s.k.
opt  in  vid  marknadsföring via  elektronisk
post  bör  avslås.  Utskottet  hänvisar  till
pågående lagstiftningsarbete inom EU. Därtill
kommer att inriktningen på regeringens arbete
på   området   ligger   väl   i   linje   med
motionsönskemålen,    och    att    utskottet
förutsätter  att  regeringen  vidhåller   den
inslagna  linjen. Jämför reservation nr 5 (v,
c).

Allmän bakgrund

Med  obeställd  reklam avses reklam som förs  vidare
till mottagaren utan  att  denne varit aktiv för att
få  reklamen  eller  utan  att genom  sitt  tidigare
uppträdande får anses ha visat  något  intresse  för
den.

Det  finns  i  huvudsak två olika modeller när det
gäller  att  reglera   under  vilka  förutsättningar
obeställd reklam är tillåten. Den ena modellen, s.k.
opt in, innebär att obeställd reklam är förbjuden om
inte mottagaren i förväg  har begärt att få reklamen
eller  i  vart  fall  accepterat   den.   Den  andra
modellen, opt out, innebär motsatsen. Enligt opt out
är  det alltså tillåtet att sända reklamen så  länge
mottagaren inte uttryckligen har motsatt sig det. En
opt out-reglering  brukar  ofta vara förenad med ett
register dit mottagaren i förväg  kan anmäla att han
eller hon inte vill ha viss reklam i fortsättningen.

Gällande rätt

Bestämmelser på EU-nivå som gäller  obeställd reklam
finns  i bl.a. direktiv 95/46/EG av den  24  oktober
1995 om  skydd för enskilda personer med avseende på
behandling av personuppgifter och om det fria flödet
av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet), direktiv
97/66/EG av  den  15  december 1997 om behandling av
personuppgifter  och  skydd   för  privatlivet  inom
telekommunikationsområdet
(teledataskyddsdirektivet),  direktiv 97/7/EG av den
20  maj  1997  om  konsumentskydd  vid  distansavtal
(distansavtalsdirektivet)  och   direktiv 2000/31/EG
av  den 8 juni 2000 om vissa rättsliga  aspekter  på
informationssamhällets       tjänster,      särskilt
elektronisk  handel,  på  den  inre   marknaden  (e-
handelsdirektivet).

I teledataskyddsdirektivets artikel 12  föreskrivs
i    punkt   1   att   användning   av   automatiska
uppringningssystem   utan   mänsklig  medverkan  och
telefax för direktmarknadsföring endast får tillåtas
i  fråga om abonnenter som i förväg  har  gett  sitt
samtycke,  dvs. opt in. När det gäller användning av
andra   teletjänster    för    direktmarknadsföring,
exempelvis   telefon  och  elektronisk   post,   ges
medlemsländerna  i  punkt  2  en  möjlighet av välja
mellan opt in och opt out.
Motsvarande bestämmelser i distansavtalsdirektivet
finns  i artikel 10. Enligt punkt 1  förutsätter  en
leverantörs      användning      av      automatiska
uppringningssystem   utan  mänsklig  betjäning   och
telefax att konsumenten  har  givit  sitt samtycke i
förväg   medan   det   i  punkt  2  föreskrivs   att
medlemsstaterna skall säkerställa att andra tekniker
för distanskommunikation  än  de som anges i punkt 1
och  som möjliggör individuell kommunikation  endast
får användas  när  konsumenten  inte klart motsätter
sig det. Enligt artikel 14 får medlemsländerna dock,
för   att   säkerställa  en  högre  skyddsnivå   för
konsumenten  på   det   område   som   omfattas   av
direktivet,    anta    eller    behålla    strängare
bestämmelser än vad som följer av direktivet,  under
förutsättning  att  dessa  bestämmelser är förenliga
med gemenskapsrätten.
Artikel 12 teledataskyddsdirektivet och artikel 10
distansavtalsdirektivet är genomförda  i svensk rätt
genom  13  a § marknadsföringslagen (1995:450),  som
trädde i kraft  den  1 maj 2000 (prop. 1999/2000:40,
bet.  LU13, rskr. 163).  Enligt  paragrafens  första
stycke  får en näringsidkare vid marknadsföring till
fysiska  personer   använda   telefax  eller  sådana
uppringningsautomater    eller    andra     liknande
automatiska system för individuell kommunikation som
inte  betjänas  av någon enskild bara om den fysiska
personen samtyckt  till det på förhand, dvs. opt in.
Av  andra  stycket  följer  att  näringsidkaren  får
använda andra metoder  för individuell kommunikation
på  distans  om  inte den fysiska  personen  tydligt
motsatt sig att metoden används, således opt out.
I dataskyddsdirektivet  finns  i  artiklarna 6, 7,
10, 11 och 14 regler om insamling och  behandling av
personuppgifter, exempelvis e-postadresser i samband
med direktmarknadsföring med e-post. Direktivet är i
dessa delar genomfört i svensk rätt genom  bl.a.  10
och  11  §§  personuppgiftslagen (1998:204). Av 11 §
följer att personuppgifter  inte  får  behandlas för
ändamål  som  rör  direkt  marknadsföring,  om   den
registrerade    hos    den   personuppgiftsansvarige
skriftligen har anmält att  han  eller hon motsätter
sig sådan behandling.
I e-handelsdirektivet finns inga  bestämmelser som
reglerar under vilka förutsättningar e-postreklam är
tillåten.  I  stället  framgår  av  en  bilaga  till
direktivet  att den s.k. ursprungslandsprincipen  är
tillämplig på frågan. Däremot föreskrivs i artikel 7
att  de  medlemsländer  som  tillåter  icke  begärda
kommersiella  meddelanden via elektronisk post skall
säkerställa att  sådana  meddelanden  är  klart  och
tydligt   identifierbara   som   sådana   så   snart
mottagaren  tar  emot dem. Vidare följer av artikeln
att medlemsstaterna  skall vidta åtgärder för att se
till att tjänsteleverantörer som sänder icke begärda
kommersiella  meddelanden   per   elektronisk   post
regelbundet kontrollerar och respekterar de register
där  fysiska personer som inte önskar erhålla sådana
meddelanden kan registrera sig.

Egenåtgärder

Inom näringslivets  egenåtgärdssystem har genomförts
en  rad  åtgärder  som  rör  obeställd  reklam.  Som
exempel   på   sådana  åtgärder   kan   nämnas   att
Internationella   Handelskammaren  år  1998  antagit
regler för direktmarknadsföring,  som  bl.a. innebär
att  annonsörer och marknadsförare skall  respektera
konsumenters  önskan  att inte utsättas för viss typ
av direktmarknadsföring genom att använda befintliga
spärregister.

Internationella Handelskammaren har också utfärdat
regler för marknadsföring via Internet. Enligt dessa
regler  skall  annonsörer  och  marknadsförare  inte
sända obeställd reklam till mottagare som har angett
att de inte önskar  ta  emot sådan reklam. Det skall
tydligt   framgå   av   ej   begärt    reklam-   och
marknadsföringsmaterial   att   materialet   är   av
kommersiell   natur   och   vem   annonsören   eller
marknadsföraren    är.    Mottagaren   skall   också
tillhandahållas en s.k. pånätsfunktion  som  gör det
möjligt  för  denne  att  meddela  att han eller hon
fortsättningsvis   inte   vill   bli  kontaktad.   
Motsvarande  gäller  enligt  den  uppförandekod  som
FEDMA  (Federation  of  European  Direct   Marketing
Association) har antagit.
Som  nämnts  i  det  föregående  är  en  opt  out-
reglering ofta kombinerad med ett spärregister eller
någon   liknande   funktion  som  möjliggör  för  en
mottagare  att  i  förväg   kunna  avböja  obeställd
reklam. År 1993 träffades en  överenskommelse mellan
Konsumentverket, Posten och SWEDMA  (Swedish  Direct
Marketing  Association)  som innebär att konsumenter
som så önskar skall slippa  få  oadresserad reklam i
sina brevlådor under förutsättning  att  detta anges
på  brevlådan.  Den som inte önskar direktadresserad
reklam med post kan,  enligt  samma överenskommelse,
anmäla   detta   till  Statens  personadressregister
(SPAR), som gör en anmärkning om detta i registret.
Efter  en  överenskommelse  mellan  bl.a.  Posten,
Svenska Postorderföreningen  och  Annonsörföreningen
inrättades  år  1998  ytterligare två  spärregister,
NIX-tele och NIX-reklam,  dit konsumenter kan anmäla
att det inte vill ha direktadresserad  reklam  eller
reklamerbjudanden per telefon.
För  närvarande finns, såvitt utskottet är bekant,
i Sverige  inte  något  fungerande  spärregister för
obeställd  reklam via elektronisk post.  Enligt  vad
utskottet har erfarit har man emellertid inom SWEDMA
nyligen byggt upp ett sådant register som skall vara
anslutet till  ett  spärregister  i USA som drivs av
DMA-USA (Direct Marketing Association).  Det svenska
registret  är,  enligt uppgift från SWEDMA,  färdigt
att sättas i drift.  Så  har  dock ännu inte skett i
avvaktan      på      resultatet     av     pågående
lagstiftningsarbete på området.

Pågående lagstiftningsarbete inom EU

År  1998  inledde kommissionen  en  översyn  av  den
samlade  gemenskapslagstiftningen   på  teleområdet.
Översynen   omfattade   inte   bara   den  renodlade
telemarknaden    utan    även    annan   elektronisk
kommunikation.  Kommissionen  redovisade   översynen
hösten  1999  i  ett  meddelande,  KOM  (1999)  539.
Meddelandet  innehöll även förslag till huvudpunkter
i   ett  nytt  regelverk   för   infrastruktur   för
elektronisk kommunikation och tillhörande tjänster.

På  grundval av översynen lade kommissionen den 12
juli 2000  fram  ett  paket  med  förslag  till nytt
regelverk    för    elektroniska    kommunikationer.
Lagstiftningspaketet innehöll bl.a. ett förslag till
direktiv om behandling av personuppgifter  och skydd
för   privatlivet   inom   sektorn  för  elektronisk
kommunikation,    KOM   (2000)   385,    det    s.k.
komdatadirektivet.
Syftet  med komdatadirektivet  är  att  det  skall
ersätta teledataskyddsdirektivet och att regelverket
skall bli mer teknikneutralt. Integritetsskyddet för
användare  av   allmänt   tillgängliga  elektroniska
telekommunikationstjänster  skall  också förbättras.
När  det  gäller  obeställd  reklam och  annan  icke
begärd kommunikation till fysiska  personer  innebär
kommissionens  förslag  opt  in  vid  användning  av
elektronisk    post,    telefax    och   automatiska
uppringningssystem utan mänsklig medverkan.  I fråga
om  andra kommunikationsmetoder, exempelvis telefon,
föreslås  en möjlighet för medlemsländerna att välja
mellan opt in och opt out (artikel 13).
Vid  den  första   läsningen  i  Europaparlamentet
antogs vid plenarsammanträdet  den  13 november 2001
ett betänkande från utskottet för medborgerliga fri-
och rättigheter samt rättsliga och inrikes  frågor i
vilket föreslås opt in vid användning av automatiska
uppringningssystem  utan mänsklig medverkan, telefax
och s.k. SMS, dvs. mobiltelefonitjänster  för  korta
textmeddelanden.   Vad  gäller  övriga  metoder  för
kommunikation, bl.a.  e-post,  innebär  parlamentets
ställningstagande en valmöjlighet mellan  opt in och
opt out.
Rådet  kom  den  6  december  2001  överens om  en
gemensam   ståndpunkt   som   innebär  opt  in   vid
användning  av  automatiska uppringningssystem  utan
mänsklig medverkan, elektronisk post (inklusive SMS)
och   telefax.  I  övrigt   innebär   förslaget   en
valmöjlighet   för   medlemsländerna.   Vad   gäller
elektronisk  post  innebär  förslaget därutöver s.k.
soft opt in, som innebär att  det  är  tillåtet  att
sända   obeställd  reklam  även  utan  medgivande  i
förväg, under  förutsättning att näringsidkaren fått
mottagarens e-postadress direkt från denne i samband
med ett tidigare köp av en produkt eller tjänst.
I  ett  yttrande   den   30   januari   2002   har
kommissionen  ställt  sig  bakom  rådets  gemensamma
ståndpunkt.
Direktivförslaget  är  för närvarande föremål  för
den  andra  läsningen i Europaparlamentet.  Det  går
inte i dag att  säga  när  ett  färdigt direktiv kan
föreligga.

Motionerna

I      ett     tiotal     motionsyrkanden     begärs
tillkännagivanden  som alla i huvudsak går ut på att
13 a § marknadsföringslagen  skall ändras på så sätt
att nu gällande opt out ersätts  med  opt in när det
gäller obeställd reklam via elektronisk post.

Majléne  Westerlund  Panke  (s)  anför  i   motion
2000/01:L609  att  det  bör vara förbjudet att sända
reklam  med  hjälp av elektronisk  post  till  andra
mottagare  än  de   som   skriftligen   har  godkänt
mottagandet av denna typ av meddelanden.  Motionären
begär ett tillkännagivande i enlighet härmed.
Barbro  Feltzing  (mp) begär i motion 2000/01:L702
ett tillkännagivande  om  att regeringen skall ges i
uppdrag att tillkalla en utredning  med  uppdrag att
föreslå  en  lagändring som innebär att all  oönskad
reklam som sänds på mottagarens bekostnad skall vara
förbjuden (yrkande  1).  Motionären  begär också ett
tillkännagivande  om  att  regeringen  skall  ges  i
uppdrag  att lägga fram ett förslag till  ändring  i
marknadsföringslagen som innebär att nu gällande opt
out ersätts  med  opt  in  (yrkande 2). För det fall
yrkandena   1  och  2  inte  vinner   bifall   yrkar
motionären att  regeringen  skall  se  till  att ett
nationellt  spärregister  snarast upprättas (yrkande
3).
Motsvarande    yrkanden    framförs    i    motion
2001/02:L223 av Barbro Feltzing (mp).
Carina  Hägg (s) anser i motion  2000/01:L709  att
konsumenter    som    är   intresserade   av   såväl
pappersreklam  som e-postreklam  borde  få  reklamen
genom ett aktivt  val  medan övriga hushåll borde få
slippa   reklam.   Ett   alternativ   vore,   enligt
motionären, att man inrättar  ett  register  dit man
kan  anmäla  att  man  inte  önskar  e-postreklam. I
motionen begärs ett tillkännagivande i  enlighet med
det anförda.
I  motion  2000/01:L711 av Tanja Linderborg  m.fl.
(v)  argumenteras   för   en   opt  in-lösning,  och
motionärerna  begär  ett  tillkännagivande   om  att
regeringen  skall  återkomma till riksdagen med  ett
lagförslag som innebär  förbud  mot oönskad reklam i
form av elektroniska massutskick.
Även   Sven   Bergström   (c)   begär   i   motion
2000/01:L719  ett  tillkännagivande  om lagändringar
som innebär att opt in införs i fråga om elektronisk
post.
Kjell   Eldensjö   m.fl.   (kd)   yrkar  i  motion
2001/02:L275 att riksdagen skall ompröva sitt beslut
från våren 2000 och ändra marknadsföringslagen på så
sätt  att opt in införs i stället för  opt  out  för
obeställd reklam via elektronisk post.

Tidigare ställningstaganden

I departementspromemorian  (Ds  1999:35) Ändringar i
marknadsföringslagen    (1995:450)   föreslogs    en
bestämmelse om obeställd  reklam  som innebar att en
näringsidkare vid marknadsföring till  en  konsument
inte  fick  använda telefax, elektronisk post  eller
automatiska    uppringningsautomater     om     inte
konsumenten medgett detta på förhand, dvs. opt in. I
fråga  om  övriga  metoder  för distanskommunikation
föreslogs opt out.

I proposition 1999/2000:40  Obeställd reklam, m.m.
frångick        regeringen        förslaget        i
departementspromemorian  såvitt  gäller  elektronisk
post.  I  stället  för opt in föreslogs således  opt
out. Som skäl för sitt  ställningstagande i fråga om
elektronisk post hänvisade regeringen bl.a. till att
den internationella prägeln  på denna typ av reklam,
till  skillnad  från  vad som gällde  telefonreklam,
gjorde det svårare att  finna  fungerande system som
verkligen gav mottagaren ett erforderligt  skydd. En
opt  in-lösning  skulle  således, menade regeringen,
inte  vara  särskilt  verkningsfull   och   dessutom
sannolikt  innebära konkurrensfördelar för utländska
företag gentemot svenska företag och riskera att den
tekniska  utvecklingen   på   ett  expansivt  område
hämmades. Det kunde visserligen inte, anfördes det i
propositionen,   anses  förenligt   med   en   aktiv
konsumentpolitik att  lämna frågan oreglerad, vilket
i praktiken skulle bli följden av en opt out-lösning
utan spärregister. Problemen  med  obeställd  reklam
var  dock,  enligt regeringens uppfattning, inte  så
påtagliga  i  Europa   att   det  kunde  anses  vara
nödvändigt    att    ta    till    mer    ingripande
lagstiftningsåtgärder.   Inte  heller  kunde  sådana
allvarliga problem förutses  som  krävde  en opt in-
lösning i preventivt syfte.
Mot denna bakgrund fann regeringen att övervägande
skäl talade för opt out såvitt gällde marknadsföring
via  elektronisk  post.  Denna  lösning  borde dock,
anfördes  det  vidare  i  propositionen, i praktiken
vara  villkorad  av att ett nationellt  spärregister
kunde  byggas  upp  och  etableras.  Regeringen  gav
därför, i samband med att propositionen överlämnades
till riksdagen, Konsumentverket i uppdrag att, efter
diskussioner  med  företrädare   för   näringslivet,
utreda  förutsättningarna för och möjligheterna  med
ett  av  näringslivet  upprättat  och  administrerat
spärregister.   Regeringen   anförde   slutligen   i
propositionen att man hade för avsikt att noga följa
utvecklingen  på  området. Om det därvid skulle visa
sig att utvecklingen  gick i en riktning mot följder
som är negativa för konsumenterna  eller  att  det i
propositionen  förutskickade  spärregistret bedömdes
sakna utsikter att bli genomfört  på  ett  effektivt
och ändamålsenligt sätt var regeringen beredd att ta
initiativ  till  de lagstiftningsåtgärder som  kunde
anses vara nödvändiga.
Vid riksdagsbehandlingen  av propositionen väcktes
ett antal motionsyrkanden med  krav  på  ändringar i
regeringens lagförslag som innebar införande  av opt
in även vid marknadsföring via elektronisk post  och
telefon.  Utskottet  konstaterade  därvid  i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1999/2000:LU13 att det
visserligen kunde anföras skäl både för och emot den
lösning  som  regeringen  föreslagit.  Vid en samlad
bedömning  fann  dock  utskottet,  i  huvudsak   med
hänvisning till de skäl som regeringen åberopat, att
övervägande skäl talade för regeringens förslag. Vad
särskilt   gällde   reklam   via   elektronisk  post
underströk  utskottet  emellertid nödvändigheten  av
att opt out-lösningen snarast kompletterades med ett
funktionellt  nationellt  spärregister  som  på  ett
enkelt och effektivt  sätt  gjorde  det  möjligt att
avstå från att ta emot fortsatt reklam. En  opt out-
lösning   utan   spärregister   skulle   nämligen  i
praktiken  innebära  att  frågan lämnades oreglerad,
vilket enligt utskottets mening  inte  var förenligt
med en aktiv konsumentpolitik.
Utskottet  förutsatte  därför  att regeringen  såg
till   att  utredningsarbetet  inom  Konsumentverket
bedrevs  skyndsamt  och att ett konkret förslag till
nationellt   spärregister    kunde   redovisas   för
riksdagen senast under första halvåret 2001. Det var
även  angeläget  att  regeringen   i  det  fortsatta
utredningsarbetet       särskilt      uppmärksammade
möjligheterna  att  på  ett   internationellt   plan
utforma  spärregister  som  gjorde  det  möjligt för
svenska   konsumenter  att  avstå  även  från  sådan
obeställd reklam via elektronisk post som riktas mot
svenska konsumenter  från företag och näringsidkare.
Med     det     anförda    tillstyrkte     utskottet
sammanfattningsvis    regeringens   lagförslag   och
avstyrkte motionsyrkandena.
Som    redovisats    i   det    föregående    fick
Konsumentverket  våren 2000  i  uppdrag  att  utreda
möjligheterna    att    inrätta    ett    nationella
spärregister   för   e-postreklam.   Konsumentverket
redovisade  sitt uppdrag  hösten  2000  i  rapporten
Spärregister  för  e-postreklam (rapport 2000:21). I
rapporten konstateras  sammanfattningsvis  att det i
dagsläget  inte är möjligt att inrätta ett effektivt
spärregister   som   i  längden  har  konsumenternas
förtroende. I stället  föreslår  Konsumentverket att
det  bör  införas  ett  förbud  mot  att   sända  e-
postreklam till dem som inte i förväg samtyckt  till
reklamen.

Utskottets ställningstagande

Mot  bakgrund  av  vad  som  har  redovisats  i  det
föregående     kan    utskottet    konstatera    att
motionsspörsmålen  har ett direkt samband med det nu
pågående lagstiftningsarbetet  inom EU med anledning
av   kommissionens   förslag  till  komdatadirektiv.
Möjligheterna att lagstifta  på  nationell  nivå  på
området  är  således  i  hög  grad beroende av detta
lagstiftningsarbete,  ett resultat  som  därför  bör
avvaktas  innan utskottet  är  berett  att  överväga
någon lagändring.

Enligt vad  utskottet erfarit har regeringen under
den     alltjämt     pågående     beredningen     av
direktivförslaget inom EU:s institutioner ställt sig
bakom  kommissionens  och  rådets  förslag  när  det
gäller  frågan om under  vilka  förutsättningar  det
skall  vara   tillåtet   att   sända   e-postreklam.
Regeringen  har sålunda förordat olika varianter  av
en  opt  in-lösning   och   fått   stöd   för  denna
inställning vid sitt samråd med riksdagens  EU-nämnd
(se protokoll vid EU-nämndens sammanträden dels  den
21  juni  2001, prot. nr 2000/01:36 § 4, dels den 28
november 2001, prot. nr 2001/02:10 § 2).
Utskottet  har  för sin del med tillfredsställelse
noterat inriktningen på regeringens arbete i frågan,
och utskottet förutsätter  att regeringen kommer att
vidhålla sin inställning i frågan  i  det  fortsatta
arbetet  och  aktivt  verka för en opt in-lösning  i
fråga om marknadsföring  via elektronisk post. Något
tillkännagivande eller annan  åtgärd från riksdagens
sida i saken kan enligt utskottets mening inte anses
erforderligt.
Med det anförda föreslår utskottet  att  riksdagen
skall  avslå  motionerna 2000/01:L609, 2000/01:L702,
2000/01:L709,      2000/01:L711,       2000/01:L719,
2001/02:L223 och 2001/02:L275.

Könsdiskriminerande reklam


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med  krav
på   lagstiftning   mot   könsdiskriminerande
reklam    och    andra    åtgärder    rörande
näringslivets      egenåtgärdssystem      mot
könsdiskriminerande reklam.
Utskottet hänvisar i huvudsak till tidigare
ställningstaganden från riksdagens sida. Jämför
reservation nr 6 (v).
Allmän bakgrund

Med  diskriminerande  reklam  brukar  i första  hand
avses könsdiskriminerande reklam, varvid man skiljer
på   kränkande  och  schabloniserande  reklam.   Med
kränkande    reklam   avses   i   dessa   sammanhang
framställningar  vilkas  innehåll  i egentlig mening
diskriminerar   det  ena  könet,  dvs.  reklam   som
förmedlar ett budskap  som  på  ett eller annat sätt
nedvärderar könet i fråga. Typiska  exempel på sådan
reklam är bilder där kvinnor utnyttjas som blickfång
eller  som utnyttjar sexuella anspelningar  och  ger
löften som inte har med produkten att göra.

Med   schabloniserande    reklam    brukar   avses
framställningar   som   återspeglar   ett  föråldrat
könstänkande och därigenom motverkar strävandena mot
jämlikhet mellan könen. Exempel på sådan  reklam  är
reklam som ger en falsk bild av kvinnans och mannens
insatser  i arbetslivet eller i hemmet eller som ger
en  schabloniserad   bild   av   kvinnors  och  mäns
personlighetsdrag.
Könsdiskriminerande      reklam      kan      vara
diskriminerande  för  både  kvinnor  och  män. Någon
lagstiftning  som  gör  det möjligt att ingripa  mot
könsdiskriminerande   reklam    finns    inte.   Den
lagstiftning   som   är   inriktad   på  att  beivra
könsdiskriminering är inte tillämplig på reklam.

Egenåtgärder

År  1988  inrättades  Näringslivets Etiska  råd  mot
könsdiskriminerande reklam  (ERK).  Enligt stadgarna
har   rådet  till  uppgift  att  genom  normbildande
verksamhet  motverka könsdiskriminering i reklam och
bidra till en  hög etisk standard hos annonsörer och
reklamproducenter.   Huvudmän  för  rådet  är  bl.a.
Annonsörföreningen,   Sveriges   Reklamförbund   och
Svenska Tidningsutgivareföreningen.

ERK uttalar sig om en  viss  marknadsföringsåtgärd
eller åtgärd med anknytning till  marknadsföring som
riktar  sig  till  den svenska marknaden  kan  anses
strida    mot    Internationella    Handelskammarens
Grundregler för reklam. I dessa föreskrivs bl.a. att
reklam  skall utformas  med  vederbörlig  känsla  av
socialt  ansvar.   Enligt   artikel   4  punkt  1  i
grundreglerna får reklam inte vara diskriminerande i
fråga   om   ras,   religion  eller  kön.  Därutöver
tillämpar   ERK   tre   särskilda    kriterier   för
könsdiskriminerande reklam, nämligen 1.  reklam  som
framställer kvinnor eller män som rena sexobjekt och
som  kan  anses som kränkande (sexistisk reklam), 2.
reklam  som   konserverar   en   otidsenlig  syn  på
könsrollerna och därigenom framställer kvinnor eller
män  på  ett  nedvärderande  sätt  (schabloniserande
reklam)   och   3.   reklam   som   på  något  annat
nedvärderande  sätt är uppenbart könsdiskriminerande
för kvinnor eller män.
ERK  prövar anmälningar  från  enskilda  personer,
näringsidkare,   organisationer,  myndigheter  eller
kommunala organ. Rådet  kan  även  pröva  ärenden på
eget  initiativ.  Förfarandet  är kostnadsfritt  för
anmälaren.  Ställningstaganden som  innebär  att  en
marknadsföringsåtgärd    anses   könsdiskriminerande
offentliggörs, bl.a. genom  att  underrättelse  till
pressen och genom att läggas ut på ERK:s hemsida  på
Internet.     Även    vissa    friande    uttalanden
offentliggörs  i   de   fall   avgörandet  motiveras
närmare.  Under  perioden  19892001   fick  ERK  in
sammanlagt 2 024 anmälningar, vilket ledde  till 203
fällande uttalanden.

Motionerna

I   motion   2000/01:L717   av  Carina  Ohlsson  och
Elisebeht    Markström   (båda   s)    anförs    att
könsdiskriminerande    reklam    är    ett   växande
samhällsproblem  och  att  reklamens  roll  för  att
befästa  gamla  förlegade  könsroller  inte  nog kan
uppmärksammas.  Enligt motionärerna blir övertrampen
i marknadsföringen  allt  grövre  och grövre, varför
regeringen bör låta utreda förutsättningarna för att
införa lagstiftning mot könsdiskriminerande  reklam.
I  motionen  begärs  ett tillkännagivande i enlighet
med det anförda.

Carina Ohlsson och Monica  Green  (båda s) anser i
motion  2001/02:L350  att  arbetet  med  att   uppnå
jämställdhet  och  jämlikhet  mellan  könen påverkas
mycket negativt av att konsumenterna ständigt  matas
med  schablonbilder  som framställer kvinnor och män
som  objekt. Det är, anförs  det  i  motionen,  helt
oacceptabelt  att  kränkande  sexuella  anspelningar
används  i  reklam.  Motionärerna  förutsätter   att
regeringen noga följer frågan och vidtar de åtgärder
som    visar   sig   vara   nödvändiga,   exempelvis
lagstiftning   mot   könsdiskriminerande  reklam.  I
motionen begärs ett tillkännagivande  i enlighet med
vad som anförts om könsdiskriminerande reklam.
I  motion  2001/02:L227 av Tanja Linderborg  m.fl.
(v) tas upp frågor  rörande Näringslivets Etiska råd
mot könsdiskriminerande  reklam  (ERK). Mot bakgrund
av  att  det,  enligt  vad  som anförs  i  motionen,
alltjämt  förekommer  könsdiskriminerande  reklam  i
stor  omfattning ifrågasätter  motionärerna  om  ERK
verkligen tar sin uppgift på allvar. Regeringen bör,
menar motionärerna,  ta initiativ till en dialog med
rådet i syfte att åstadkomma  en  förändring av dess
sammansättning och verksamhet som innebär  dels  att
representanter        för        kvinno-       eller
konsumentorganisationer bereds plats  i  rådet, dels
att  rådets  samtliga avgöranden, inklusive  friande
avgöranden,    offentliggörs.    Om    de    begärda
förändringarna inte  kan  komma  till  stånd  finns,
anförs det i motionen, starka skäl som talar för att
det bör införas lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam   även  i  Sverige.  I  motionen  begärs  ett
tillkännagivande  om  att regeringen bör initiera en
dialog   med   Näringslivets    Etiska    råd    mot
könsdiskriminerande reklam.

Tidigare ställningstaganden

Frågor  rörande lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam  har   varit  föremål  för  överväganden  och
förslag i en rad  olika  sammanhang  sedan mitten av
1970-talet. Vad som därvid har diskuterats har gällt
dels om sådana regler över huvud taget  behövs, dels
om  en sådan lagstiftning kräver grundlagsändringar.
De som  har motsatt sig lagstiftning har bl.a. gjort
gällande   att  de  egenåtgärder  som  företas  från
näringslivets  sida är mer verkningsfulla än vad som
kan åstadkommas med stöd av en lagstiftning.

Spörsmål   rörande    könsdiskriminerande   reklam
behandlades  ingående  av  utskottet  våren  1995  i
samband   med  att  riksdagen  antog   nu   gällande
marknadsföringslag  (prop.  1994/95:12,  bet. LU16).
Konstitutionsutskottet  ansåg  i sitt yttrande  till
lagutskottet  över  propositionen,   i   likhet  med
regeringen, att lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam, som begärts i då aktuella motioner, inte kan
införas  utan grundlagsändring. Lagutskottet  delade
motionärernas  uppfattning  att reklam med inslag av
diskriminering  i  olika  former   var  oacceptabel.
Eftersom   en  laglig  möjlighet  att  ingripa   mot
könsdiskriminerande       reklam      kräver      en
grundlagsändring   som  innebär   inskränkningar   i
tryckfrihetens   och  yttrandefrihetens   grundvalar
borde dock, anförde  utskottet, lagstiftning komma i
fråga  endast  om  detta   framstår   som  det  enda
alternativet  att  komma  till  rätta med problemet.
Förutom att lagstiftningsbehovet  sålunda måste vara
klarlagt borde vidare, enligt utskottet,  krävas att
den  diskriminerande  reklamen  förekommer  i  sådan
omfattning och är av sådan art att inskränkningar  i
tryckfriheten  och yttrandefriheten oundgängligen är
påkallade.   Utskottet,    som    konstaterade   att
regeringen, enligt vad som anförts  i propositionen,
avsåg  att följa utvecklingen på området,  avstyrkte
med det  anförda bifall till de aktuella motionerna.
Riksdagen följde utskottet.
Utskottet  har därefter, i huvudsak med hänvisning
till riksdagens tidigare ställningstaganden och till
näringslivets   egenåtgärder  på  området,  vid  ett
flertal tillfällen avstyrkt motionsyrkanden med krav
på införande av lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam (se bl.a.  bet.  1994/95:LU32, 1995/96: LU26,
1996/97:LU13,   1997/98:LU21,    1998/99:LU10    och
1999/2000:LU13).

Utskottets ställningstagande

Vad först gäller frågan om införande av lagstiftning
mot  könsdiskriminerande  reklam vidhåller utskottet
tidigare  ställningstaganden.   Motionerna  2000/01:
L717 och 2001/02:L350 bör därför avslås.

När det sedan gäller de synpunkter på verksamheten
inom  ERK  som  förs fram i motion 2001/02:L227  bör
erinras  om  att  utskottet,   vid  behandlingen  av
regeringens   proposition   med  förslag   till   ny
marknadsföringslag våren 1995,  uttalade  att rådets
verksamhet  var förtjänstfull (bet. 1994/95:LU16  s.
27). Utskottet  kan  för  sin del inte finna att det
framkommit någon omständighet som i dag motiverar en
annan syn på verksamheten än  den  som utskottet gav
uttryck för våren 1995. Utskottet delar  alltså inte
motionärernas  uppfattning  att  det finns anledning
att ifrågasätta om rådet tar sin uppgift på allvar.
I fråga om ERK:s sammansättning  bör  påpekas  att
det  i  stadgarna  för  rådet  föreskrivs  att en av
ledamöterna  bör vara konsumentrepresentant.  Enligt
vad utskottet  har  erfarit  har också en av landets
större  konsumentorganisationer  erbjudits  plats  i
rådet. Mot  denna  bakgrund saknas enligt utskottets
mening skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med
anledning av motionen i denna del. Utskottet är inte
heller  berett  att  förorda  något  initiativ  från
riksdagens  sida  när det  gäller  frågan  i  vilken
utsträckning    även    friande    avgöranden    bör
offentliggöras eller ej.
Med  det  anförda föreslår  utskottet  att  motion
2001/02:L227 skall avslås.

Reklam riktad till barn, m.m.


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör  avslå motionsyrkanden med krav
på  åtgärder mot  marknadsföring  riktad  mot
barn   och   marknadsföring   av  krigs-  och
våldsleksaker. Utskottet hänvisar  i huvudsak
till   tidigare   ställningstagande.   Jämför
reservation nr 7 (v).

Gällande rätt

Marknadsföringslagen   (1995:450)  innehåller   inte
några särskilda bestämmelser  om  reklam riktad till
barn. I stället gäller lagens allmänna  krav  i  4 §
att  marknadsföring  skall  stämma  överens  med god
marknadsföringssed och även i övrigt vara tillbörlig
mot   konsumenter   och   näringsidkare.   Med   god
marknadsföringssed  avses, enligt 3 §, god affärssed
eller andra vedertagna  normer  som  syftar till att
skydda    konsumenter    och    näringsidkare    vid
marknadsföring av produkter.

En  viktig källa för uttolkningen av innebörden av
3   §   marknadsföringslagen    är   Internationella
Handelskammarens  Grundregler  för   reklam.  Enligt
dessa  får  reklam  inte  utnyttja  barns  naturliga
godtrogenhet  eller  ungdomars  bristande erfarenhet
och  får  inte  utsätta  deras lojalitetskänsla  för
påfrestning. Reklam som riktas  till  eller är ägnad
att  påverka  barn  eller  ungdomar får inte  heller
innehålla framställning i ord  eller  bild  som  kan
medföra  fysiska  skadeverkningar  eller påverka dem
negativt   i  psykiskt  eller  moraliskt   avseende.
Grundreglerna  innehåller  även  råd  om reklam till
barn.  Syftet  med  råden är att ge vägledning  till
annonsörer och utgöra  utfyllnad  vid  tolkningen av
vissa av artiklarna.  I råden sägs bl.a.  att reklam
inte får innehålla direkta uppmaningar till barn att
övertala andra att köpa den annonserade produkten åt
dem.   Särskild  försiktighet  skall  visas  så  att
reklamen   inte   vilseleder   om   storlek,  värde,
hållbarhet  eller  förmåga.  Reklamen  får  inte  ge
uttryck för att barn som använder en viss  vara  får
ett  socialt,  fysiskt  eller  psykiskt övertag över
andra barn i samma ålder som inte har eller använder
samma  vara  eller  att  den  som  inte  äger  eller
använder en produkt kommer i underläge.
Särskilda bestämmelser om reklam riktad  till barn
i  TV-sändningar  finns i 7 kap. radio- och TV-lagen
(1996:844). Bestämmelserna  bygger  på  det s.k. TV-
direktivet  (89/552/EEG).  Enligt  7  kap. 4  §  får
reklam  i en TV-sändning inte syfta till  att  fånga
uppmärksamheten  hos  barn  under  tolv  år. I sådan
reklam  får  inte  heller  uppträda  personer  eller
figurer  som  spelar  en framträdande roll i program
som huvudsakligen vänder  sig  till  barn under tolv
år.  En  handling som strider mot denna  bestämmelse
skall, enligt  10  kap.  7  §  samma lag, anses vara
otillbörlig        vid        tillämpningen       av
marknadsföringslagen. Av 7 kap.  7  §  följer vidare
att reklam inte får förekomma under eller omedelbart
före  eller  efter  ett  program  som  huvudsakligen
riktar  sig  till  barn  under tolv år. Förbudet  är
generellt och gäller för all  TV-reklam oberoende av
vilken produkt som marknadsförs.
Konsumentverket  utfärdade  i  februari   1999   i
samarbete    med    Näringslivets   Delegation   för
Marknadsrätt    tolkningsråd     som    hjälp    vid
tillämpningen av barnreklamförbudet.
Vad gäller marknadsföring av tobak  får, enligt 14
§    tobakslagen   (1993:581),   sådan   inte   vara
påträngande,  uppsökande  eller uppmana till bruk av
tobak.    Av   Konsumentverkets    riktlinjer    för
marknadsföring  av  tobak,  (KOVFS  1998:7)  framgår
vidare  att tobaksreklam inte får förekomma i skolor
och andra  utbildningsanstalter eller på platser som
huvudsakligen besöks av personer under 20 år.
Även i alkohollagen  (1994:1738)  finns förbud mot
marknadsföring riktad till barn.

Konsumentverket  träffade år 1989 en överenskommelse
med  olika  branschorganisationer  som  innebär  att
krigsleksaker  och krigsspel inte får marknadsföras.
Regeln gäller dock  inte  produkter  som  hänför sig
till  krig före år 1914 eftersom sådana produkter  i
första   hand   kan   betraktas   som  samlarobjekt.
Modellbyggsatser i form av soldater och krigsmiljöer
får inte heller marknadsföras.

Motionerna

I motion 2001/02:L362 av Catherine Persson och Anita
Jönsson  (båda  s)  anförs att marknadsföringen  som
vänder sig till barn  blir allt aggressivare och mer
omfattande, exempelvis  genom utdelning av leksaker,
gratiserbjudanden,        tidningsutskick        och
pysselaktiviteter.   I  motionen   konstateras   att
marknadsföringslagen,  till skillnad från radio- och
TV-lagen,   saknar   särskilda    bestämmelser   som
förbjuder   marknadsföring  riktad  till   barn.   I
motionen begärs  ett  tillkännagivande som går ut på
att regeringen skall ges  i uppdrag att ta initiativ
till en översyn av marknadsföringslagen  i syfte att
lagen skall ge barn och unga konsumenter ett  bättre
skydd vid marknadsföring.

Monica Green och Christina Axelsson (båda s) anför
i  motion 2001/02:K370 att undersökningar visar  att
det svenska folket har en mycket negativ inställning
till   barnreklam.  Motionärerna  begär  därför  ett
tillkännagivande  om att regeringen noga skall följa
utvecklingen av hur barn utsätts för och påverkas av
riktad reklam (yrkande  2).  I motionen begärs också
ett   tillkännagivande  om  behovet   av   en   ökad
medvetenhet  om  reklamens  inverkan, nya regler och
lagar som ser till barnets bästa (yrkande 3).
I motion 2001/02:So495 av Matz  Hammarström  m.fl.
(mp) anser motionärerna att mycket av den reklam som
riktar  sig  till barn och ungdomar tänjer gränserna
för  vad  som  är   utnyttjande   och   innebär  ett
exploaterande   av   barnen.   Detta  måste,  enligt
motionärerna, uppmärksammas och  åtgärder vidtas för
att vuxenvärlden skall bli trovärdig  i sin kamp mot
exploatering   av   barn.  I  motionen  begärs   ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande
20).  Ett  motsvarande   motionsyrkande  framförs  i
motion 2000/01:Sf274 av Matz  Hammarström m.fl. (mp)
(yrkande 38).

I  motion  2000/01:L716 av Monica  Green  m.fl.  (s)
anförs att den  överenskommelse om marknadsföring av
krigsleksaker som  träffats  mellan  Konsumentverket
och leksaksbranschen inte längre efterlevs  och  att
det  därför behövs åtgärder för att komma till rätta
med den krigshysteri som, enligt motionärerna, råder
i   leksaksbutikerna.    I   motionen   begärs   ett
tillkännagivande    om    vad   som    anförts    om
krigsleksaker.

Utskottets ställningstagande

Utskottet   erinrar  att  marknadsföringslagen   har
generell räckvidd  och  att  lagen  är tillämplig på
alla  former av kommersiella marknadsföringsåtgärder
och  oavsett   målgrupp  för  marknadsföringen.  Vid
lagens tillkomst  våren  1995  uttalade  utskottet i
sitt  av riksdagen godkända betänkande 1994/95:LU16,
med anledning  av  några   motionsyrkanden,  att det
inte  borde komma i fråga att i marknadsföringslagen
ta in regler  med särskilda krav på marknadsföringen
av vissa närmare angivna varor och tjänster.

Enligt utskottets  mening kan ett liknande synsätt
anläggas när det gäller kravet i motion 2001/02:L362
på     införande    av    särskilda     regler     i
marknadsföringslagen  om  marknadsföring riktad till
en viss grupp konsumenter,  nämligen  barn.  Därtill
kommer  att  det kan diskuteras om sådana regler,  i
vart fall om de  utformas som ett förbud motsvarande
7  kap.  4  §  radio-   och  TV-lagen,  skulle  vara
förenliga med gemenskapsrätten. Till saken hör också
att motionsspörsmålet har  ett  nära samband med den
pågående beredningen av grönboken  om  det  framtida
konsumentskyddet   inom   EU,   vars   resultat  bör
avvaktas.
I  fråga om övriga motioner rörande marknadsföring
och barn  kan  utskottet  inte  finna att det skulle
föreligga   någon   avgörande   motsättning   mellan
motionärerna och inriktningen på  regeringens arbete
i  frågan.  Inte  minst gäller detta frågan  om  TV-
reklam   till  barn,  en   fråga   som   gavs   stor
uppmärksamhet  under  det svenska ordförandeskapet i
EU våren 2001.
Med det anförda föreslår  utskottet att motionerna
2000/01:Sf274 yrkande 38, 2001/02:L362, 2001/02:K370
yrkandena  2  och  3, och 2001/02:So495  yrkande  20
skall avslås.

När det sedan gäller  frågan  om  marknadsföring  av
krigs-  och  våldsleksaker  som  tas  upp  i  motion
2000/01:L716   påminner   utskottet   om   att   ett
motsvarande  motionsyrkande  avstyrktes våren 2000 i
det     av     riksdagen     godkända    betänkandet
1999/2000:LU5. Utskottet uttalade  därvid att det är
angeläget  att  barn  och ungdom inte tillhandahålls
leksaker, spel och liknande  produkter  som på olika
sätt förhärligar krig och annat våld. Det är vidare,
anförde     utskottet,     av    stor    vikt    att
marknadsföringsåtgärder  som  riktas  mot  barn  och
ungdom inte utformas så att  åtgärderna för tankarna
till våld. Utskottet förutsatte  att  regeringen och
berörda  myndigheter  noga  följer  utvecklingen  på
området  och  återkommer  med  konkreta åtgärder  om
detta skulle visa sig erforderligt.

De uttalanden som utskottet gjorde våren 2000 äger
alltjämt  giltighet.  Utskottet finner  därför  inte
skäl att förorda någon  åtgärd  från riksdagens sida
med  anledning  av  motion  2000/01:L716,   som  bör
avslås.

Marknadsföring av lotter


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen  bör  avslå  ett motionsyrkande som
rör   abonnemangssystem   avseende    lotter.
Utskottet      hänvisar     till     pågående
utredningsarbete.

Motionen

I  motion 2000/01:L718  av  Rolf  Olsson  m.fl.  (v)
påpekas  att  det numera förekommer att lotter säljs
genom   abonnemang.   Marknadsföringen   av   sådana
abonnemangssystem   är   ofta,  menar  motionärerna,
mycket lockande och intensiv,  vilket  har visat sig
medföra  problem för många människor som  har  svårt
att tacka  nej  och  än  mindre  avbryta  ett sådant
åtagande. Motionärerna begär ett tillkännagivande om
att  regeringen  skall  ge Konsumentverket i uppdrag
att  utreda  omfattningen  av  skadeverkningarna  av
abonnemangssystem avseende lotter.

Pågående arbete

Regeringen gav i oktober 2001  Folkhälsoinstitutet i
uppdrag    att    utarbeta    ett    förslag    till
handlingsprogram för att motverka spelberoende  samt
att  minska  de  skadliga  effekterna  av överdrivet
spelande.  Till grund för handlingsprogrammet  skall
Folkhälsoinstitutet, enligt uppdraget, analysera och
beskriva behovet  av vård, behandling och annat stöd
till spelberoende samt  analysera olika faktorer som
kan bidra till överdrivet  spelande  och utvecklande
av spelberoende.

I  uppdraget  ingår  också  att  analysera  vilken
betydelse  spelbolagens marknadsföring  kan  ha  för
risken       att       spelberoende       utvecklas.
Folkhälsoinstitutet skall  i sitt arbete samråda med
Lotteriinspektionen,  Konsumentverket,   företrädare
för  kommun  och landsting samt annan sakkunskap  på
området. Uppdraget  skall  redovisas  för regeringen
senast den 1 januari 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet   kan   konstatera   att  det  pågår   ett
utredningsarbete  som  ligger  väl   i   linje   med
motionsönskemålet.  Det  pågående  arbetet  bör inte
föregripas genom något uttalande eller annan  åtgärd
från riksdagens sida. Utskottet föreslår därför  att
motion 2000/01:L718 skall avslås.


Resegarantilagen


Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande med önskemål om en översyn
av  resegarantilagen  bör  avslås.  Utskottet
hänvisar  till  en  aviserad proposition  med
förslag till ändringar i resegarantilagen.

Gällande rätt

Den  första resegarantilagstiftningen,  lagen  d.  9
juni   1967   om   ställande    av    säkerhet   vid
sällskapsresa  till  utlandet,  trädde i kraft den 1
juli 1967 (prop. 1967:106, 3LU42,  rskr. 295). Lagen
ersattes   den  1  juli  1972  av  den  nu  gällande
resegarantilagen  (1972:204) (prop. 1972:92, bet. NU
30, rskr. 193).

Resegarantilagen  har som syfte att ge konsumenter
på  reseområdet  ett  skydd  mot  förluster  som  en
researrangörs      betalningsinställelse       eller
betalningsoförmåga  kan  medföra. För att åstadkomma
detta  skydd  skall de företag  som  anordnar  eller
förmedlar resor   som  omfattas  av resegarantilagen
ställa säkerhet för sin verksamhet. Säkerheten skall
ställas innan resorna marknadsförs och gälla för ett
belopp som Kammarkollegiet bestämmer med hänsyn till
reseverksamhetens art och omfattning.
Beloppet skall uppgå till minst  200  000  kr  för
arrangörer  av  paketresor och för återförsäljare av
paketresor som anordnas  utanför Sverige. För övriga
återförsäljare av paketresor  skall  beloppet  uppgå
till minst 50 000 kr. Beloppen har varit oförändrade
sedan  lagens  tillkomst  år 1972. Om det föreligger
särskilda   skäl   får  Kammarkollegiet   fastställa
säkerheten till ett  lägre belopp eller helt efterge
kravet  på  säkerhet.  Säkerheten   skall,  om  inte
Kammarkollegiet   medger   annat,   bestå   av    en
betalningsutfästelse,   utfärdad   av   bank   eller
försäkringsbolag, som fullgörs vid anfordran.
De  resor  som  omfattas  av  resegarantilagen  är
paketresor  enligt  lagen (1992:1672) om paketresor.
För att utgöra en paketresa  måste  ett  arrangemang
innehålla  minst två av följande moment nämligen  1.
transport,   2.   inkvartering  eller  3.  en  annan
turisttjänst  som   utgör   en   väsentlig   del  av
arrangemanget,  men  som  inte är direkt knuten till
transport  eller  inkvartering.    Som   ytterligare
villkor gäller att arrangemanget skall vara minst 24
timmar   eller  inbegripa  övernattning   samt   att
arrangemanget skall säljas eller marknadsföras  till
ett gemensamt  pris. Begreppet paketresa kan således
innefatta även arrangemang  som  inte  innehåller en
resa,  exempelvis  inkvartering  i förening  med  en
turisttjänst.
Kammarkollegiet  har,  i  fråga  om   företag  som
arrangerar  paketresor  utan transportmoment,  gjort
ett  undantag  från  huvudprincipen  att  säkerheten
skall  vara  individuell   för   varje  företag  och
godtagit   gemensamma,   schablonmässigt   beräknade
säkerheter,         utställda        av        vissa
branschorganisationer. Säkerhetens storlek bestäms i
sådana fall på så sätt att den minst skall täcka den
högsta enskilda månadsomsättningen  hos  ett företag
som omfattas av den gemensamma säkerheten.
Bestämmelser på EU-nivå om resegarantier  finns  i
rådets  direktiv  90/314/EEG av den 13  juni 1990 om
paketresor,      semesterpaket       och       andra
paketarrangemang,   det   s.k.  paketresedirektivet.
Direktivet är genomfört i svensk  rätt  genom  bl.a.
resegarantilagen  och paketreselagen. För närvarande
pågår  överväganden   inom   kommissionen  inför  en
eventuell översyn av direktivet.

Motionen

I  motion  2001/02:L293  av Lena  Ek  och  Margareta
Andersson (båda c) erinras  om  att resegarantilagen
även är tillämplig på små reseföretag som arrangerar
paket där kunden ordnar resan själv,  exempelvis med
egen  bil  eller med utnyttjande av kollektivtrafik.
För dessa företag  innebär,  anförs  det i motionen,
resegarantilagens krav på ställande av  säkerhet att
kapital binds upp i onödan, i stället för  att kunna
användas    till    att    utveckla    verksamheten.
Motionärerna begär ett tillkännagivande  som  går ut
på  att  resegarantilagen  bör  bli  föremål  för en
översyn  med  inriktningen  att  olika  regler skall
gälla för olika typer av reseföretag.

Utskottets ställningstagande

Regeringen tillkallade i september 1998 en  särskild
utredare      med      uppgift     att     utvärdera
resegarantisystemet, att  analysera  om systemet bör
ändras och, om så var fallet, lämna förslag  till ny
lagstiftning  på  området  (dir. 1998:78). Utredaren
redovisade   sitt   uppdrag   i  december   1999   i
betänkandet     (SOU     1999:140)     Ett      nytt
resegarantisystem.   Regeringen   har   aviserat  en
proposition i ämnet till senare delen av mars 2002.

Enligt   utskottets   mening   bör  den  aviserade
propositionen inte föregripas genom  något  särskilt
uttalande  från  riksdagens sida. Utskottet föreslår
därför att motion 2001/02:L293 skall avslås.

Nätverksförsäljning


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå  ett  motionsyrkande  som
rör   s.k.   nätverksförsäljning.   Utskottet
hänvisar till pågående arbete inom EU. Jämför
reservation nr 8 (kd).

Allmän bakgrund

Med nätverksförsäljning, eller multi level marketing
(MLM),     avses    ett    sätt    att    organisera
direktförsäljning  av varor och tjänster som innebär
att  distributionen  sker   genom   ett  nätverk  av
oberoende  direktsäljare.  Från  nätverksförsäljning
bör   skiljas   s.k.  pyramidförsäljning,   som   är
förbjuden enligt lotterilagen (1994:1000).

I Sverige finns för närvarande inte någon särskild
lagstiftning   som    gäller   förhållandet   mellan
direktsäljare   och  företag.   Däremot   är   lagen
(2000:274)   om  distansavtal   och   hemförsäljning
tillämplig på  vissa  former  av nätverksförsäljning
när  det  gäller  förhållandet  mellan  säljare  och
konsument.
Inom             Europafederationen            för
direkthandelsföreningar  (FEDSA)  har man fastställt
etiska    regler    för    direktförsäljning    till
konsumenter. I de etiska reglerna finns bl.a. regler
om  direktsäljarens  uppträdande   mot  konsumenter,
ånger- och returrätt, garantier, värvning av kunder.
FEDSA har även fastställt etiska regler  vad  gäller
förhållandet   mellan   direktsäljare  och  företag,
mellan olika direktsäljare och mellan olika företag.
Dessa  etiska  regler  innehåller  bl.a.  regler  om
information, avgifter och upphörande av avtal.

Motionen

I  motion  2000/01:L708  av  Ragnwi  Marcelind  (kd)
anförs att det är viktigt  att ett nytt regelverk om
nätverksförsäljning inte bygger in hinder i den fria
handel  som  utgör basen för all  näringsverksamhet.
Enligt motionären  bör  ett  framtida  regelverk  på
området  ta  hänsyn  till  vissa  i motionen närmare
angivna  kriterier,  bl.a. att en distributör  skall
kunna    avsluta    ett    avtalsförhållande    utan
uppsägningstid,   att   ångerfrist   och   returrätt
säkerställs, att viss inkomst eller löfte om inkomst
inte förespeglas, att regelverket  inte blir alltför
detaljerat  och  att det harmoniseras  med  framtida
lagstiftning på området  inom  EU.  Motionären begär
ett tillkännagivande om behovet av ett regelverk för
nätverksförsäljning (yrkande 1)  och  att  en  sådan
lagstiftning  bör  ta  hänsyn  till  de  i  motionen
närmare angivna kriterierna (yrkande 2).

Pågående arbete

Som   redovisas   i   motionen   har  den  rättsliga
regleringen av nätverksförsäljning  under  senare år
uppmärksammats på såväl nordisk som europeisk  nivå.
År  1998  påbörjades inom kommissionen en revidering
av hemförsäljningsdirektivet.  Som  ett  led i detta
arbete lades i november 1999 fram rapporten  Door to
door   selling    Pyramid  selling    Multi  level
marketing,  som  utarbetats  av  en  forskargrupp på
kommissionens uppdrag. I rapporten diskuteras  bl.a.
huruvida hemförsäljningsdirektivet bör samordnas med
distansavtalsdirektivet   och  om  det  bör  införas
särskilda      regler      i     direktivet      för
nätverksförsäljning.

Vidare  bör nämnas att en arbetsgrupp  inom  ramen
för Nordiska  ministerrådet  hösten 2000 presenterat
rapporten  Pyramidespil  og  Multi-level   Marketing
(TemaNord  2000:509).  I  rapporten  behandlas olika
konsumenträttsliga problem som kan vara  förknippade
med              nätverksförsäljning             och
gränsdragningsproblematiken mellan sådan försäljning
och pyramidförsäljning.
Nätverksförsäljning  har  även aktualiserats i den
grönbok om den framtida konsumentpolitiken som lades
fram av kommissionen i oktober 2001, KOM (2001) 531.
I  grönboken  nämns  nätverksförsäljning   som   ett
exempel  på  ett  rättsområde  där regleringen i hög
grad skiftar mellan medlemsländerna  vilket,  enligt
grönboken,   påverkar   möjligheterna   att  bedriva
gränsöverskridande nätverksförsäljning negativt.

Utskottets ställningstagande

I avvaktan av resultatet av det pågående  arbetet på
EU-nivå  är utskottet inte berett att förorda  något
uttalande  från  riksdagens  sida vad gäller behovet
och  den  närmare  utformningen av  den  i  motionen
efterfrågade lagstiftningen. Motion 2000/01:L708 bör
därför avslås.


Diskriminering av konsumenter


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav på
åtgärder mot diskriminering vid
fastighetsförmedling och vid kreditprövning.
Utskottet hänvisar till pågående
utredningsarbete och till att motionsspörsmålen
har uppmärksammats av berörda myndigheter.
Jämför reservation nr 9 (v).
Allmän bakgrund

Inom straffrätten finns  i  16 kap. 9 § brottsbalken
en bestämmelse som direkt riktar sig mot olika typer
av diskriminering. Enligt denna  bestämmelse  är det
straffbart för en näringsidkare att i sin verksamhet
diskriminera  någon  på  grund av hans ras, hudfärg,
nationella  eller  etniska ursprung,  trosbekännelse
eller  på grund av homosexuell  läggning  genom  att
inte  gå   honom   till  handa  på  de  villkor  som
näringsidkaren tillämpar  i  förhållande till andra.
Utöver      diskrimineringslagstiftningen       inom
arbetslivet    saknas   i   svensk   rätt   särskild
civilrättslig lagstiftning mot diskriminering.

Regeringen tillkallade  i  juni  1999  en särskild
utredare   med   uppgift  att  göra  en  översyn  av
bestämmelsen om olaga  diskriminering  i 16 kap. 9 §
brottsbalken   (dir.  1999:49).  Utredningen   antog
namnet   1999   års    diskrimineringsutredning.   I
uppdraget ingick bl.a. att  ta  ställning  till  och
belysa  skälen för respektive emot en straffrättslig
reglering   respektive  annan  slags  reglering  med
förbud  mot diskriminering.  Genom  tilläggsdirektiv
den 8 februari  2000  begränsades uppdraget till att
endast    bestå   i   att   övergripande    redovisa
utredningens  resultat  och  ställningstagande  i de
frågor  uppdraget  avsett  och  lämna  förslag  till
inriktning på det fortsatta arbetet på området (dir.
2001:14).   Uppdraget  redovisades  i  juni  2001  i
betänkandet    (SOU     2001:39)    Ett    effektivt
diskrimineringsförbud.  Utredningen   förespråkar  i
betänkandet    bl.a.    att    det   straffrättsliga
diskrimineringsförbudet  skall  ersättas   med   ett
civilrättsligt förbud mot diskriminering.
Genom   regeringsbeslut   den   31   januari  2002
tillkallades en parlamentarisk utredning med uppdrag
att  bl.a.  överväga  en  gemensam lagstiftning  mot
diskriminering  som omfattar  alla  eller  flertalet
diskrimineringsgrunder  och  samhällsområden och att
överväga    om   det   finns   skäl   att    ersätta
straffbestämmelsen i 16 kap. 9 § BrB med någon annan
typ av reglering  (dir.  2002:11).  Uppdraget  skall
redovisas senast den 1 december 2004.
Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1
maj  1999,  infördes en ny artikel 13 i EG-fördraget
som ger rådet  befogenhet  att,  inom  ramen  för de
befogenheter   fördraget   ger   gemenskapen,  vidta
lämpliga åtgärder för att bekämpa  diskriminering på
grund av kön, ras, etniskt ursprung,  religion eller
övertygelse,  funktionshinder,  ålder eller  sexuell
läggning. Med stöd av denna artikel  beslutade rådet
den  29  juni  2000 ett direktiv om genomförande  av
principen  om  likabehandling  av  personer  oavsett
deras ras eller etniska ursprung (2000/43/EG). Rådet
beslutade vidare  den  27 november 2000 ett direktiv
om inrättande av en allmän  ram för likabehandling i
arbetslivet (2000/78/EG). Utöver  nu nämnda direktiv
antog  rådet  samma  dag  även en handlingsplan  mot
diskriminering för åren 20012006.
Regeringen tillkallade i december 2000 en särskild
utredare  med  uppgift att lämna  förslag  till  hur
direktiven   skall   genomföras   i   svensk   rätt,
Diskrimineringsutredningen   2001  (dir.  2000:106).
Uppdraget skall redovisas senast i juli 2002.

Diskriminering vid fastighetsförmedling

Den 1 oktober 1995 trädde en ny  fastighetsmäklarlag
(1995:400) i kraft. Lagen, som ersatte  1984 års lag
i  ämnet,  syftar  i  första hand till att förstärka
skyddet  för  enskilda som anlitar fastighetsmäklare
och  är,  på  samma   sätt   som  den  gamla  lagen,
tvingande.

Fastighetsmäklarlagen       innehåller       flera
civilrättsliga  regler  som  tar  sikte  på  hur  en
fastighetsmäklare       skall       utföra      sitt
förmedlingsuppdrag.  Den  grundsyn  som   genomsyrar
flera av dessa regler är att mäklaren skall uppträda
som en i princip opartisk mellanman, som både köpare
och säljare skall kunna ha förtroende för. Enligt 12
§    gäller    en   grundläggande   skyldighet   för
fastighetsmäklare    att    utföra    sitt   uppdrag
omsorgsfullt    och    att   i   allt   iaktta   god
fastighetsmäklarsed. Fastighetsmäklaren skall därvid
tillvarata både säljarens och köparens intresse.
Innebörden  av begreppet  god  fastighetsmäklarsed
är, i likhet med vad som gällde tidigare enligt 1984
års fastighetsmäklarlag, inte definierad i lagen. Av
förarbetena till  såväl 1984 års lag som nu gällande
fastighetsmäklarlag   framgår   dock   att  man  vid
tolkningen  av  begreppet  i  första  hand får  söka
vägledning  i vad som allmänt anses som  god  sed  i
affärsförhållanden,  etiska  regler som tillämpas av
de         etablerade        mäklarorganisationerna,
riktlinjeöverenskommelser mellan Konsumentverket och
märklarorganisationer,             organisationernas
rekommendationer    till    sina   medlemmar    samt
rättspraxis  (prop.  1983/84:16   s.   36  f,  prop.
1994/95:14 s. 40 f).

Tanja   Linderborg   m.fl.   (v)   anför   i  motion
2000/01:L703 att fastighetsmäklarlagen inte erbjuder
någon   lämplig   lösning   för  att  förhindra  att
fastighetsmäklare diskriminerar  en  person på grund
av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt  ursprung,
kön och sexuell läggning. Motionärerna anser att det
är     uppenbart     att     diskriminering     inom
fastighetsmäklarbranschen     strider     mot    god
fastighetsmäklarsed.  Det kan därför, anförs  det  i
motionen, finnas skäl att  överväga  att  ändra 12 §
fastighetsmäklarlagen på så sätt att rekvisitet  god
fastighetsmäklarsed     kompletteras     med     ett
diskrimineringsförbud.   I   motionen   begärs   ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Enligt    vad    utskottet    har    inhämtat    har
motionsspörsmålet     uppmärksammats     av     både
Diskrimineringsombudsmannen                      och
Fastighetsmäklarnämnden, som nyligen tagit initiativ
till      överläggningar      i      frågan      med
mäklarorganisationerna.  Dessa  överläggningar  har,
enligt  uppgift,  lett fram till att det inom två av
de  större  mäklarorganisationerna   nu   föreligger
förslag  om  att införa förbud mot diskriminering  i
organisationernas  etiska  regler.  Avsikten  är att
förslagen     skall    behandlas    av    respektive
organisations beslutande  organ  senare  under våren
2002.

Som behandlats inledningsvis i detta avsnitt pågår
också ett brett upplagt utredningsarbete som  ligger
väl  i  linje  med den frågeställning som tas upp  i
motionen.
Mot bakgrund av  vad  som nu har redovisats saknas
enligt utskottets mening  skäl för riksdagen att för
närvarande  vidta  någon  åtgärd  med  anledning  av
motion 2000/01:L703. Utskottet  föreslår  därför att
motionen skall avslås.

Diskriminering vid kreditprövning

I konsumentkreditlagen (1992:830) finns bestämmelser
om krediter som är avsedda huvudsakligen för enskilt
bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en
näringsidkare   i  dennes  yrkesmässiga  verksamhet.
Lagen   saknar   ett   uttryckligt   krav   på   att
kreditprövning skall  ske  vid  lämnande  av kredit.
Enligt   5   §  skall  dock  näringsidkaren  i  sitt
förhållande    till     konsumenten    iaktta    god
kreditgivningssed   och   därvid    ta   till   vara
konsumentens  intresse  med  tillbörlig  omsorg.  Av
förarbetena till lagen framgår  att  i  detta ligger
normalt  att  göra  en  seriös kreditprövning  innan
kredit lämnas (prop. 1991/92:83, bet. LU28).

Av Finansinspektionens  Allmänna råd om krediter i
konsumentförhållanden (FFFS  2000:2)  framgår  bl.a.
att  kreditprövning  skall  göras  även  om säkerhet
ställs,   att   prövningen   skall  syfta  till  att
uppskatta kredittagarens framtida betalningsförmåga,
att sedvanlig kreditupplysning  bör inhämtas och att
bedömningen  av sökandens återbetalningsförmåga  bör
göras utifrån dennes inkomster, tillgångar, utgifter
och skuldförhållanden.
I Konsumentverkets riktlinjer för tillämpningen av
konsumentkreditlagen   (KOVFS   2001:4)   anges  att
kreditprövningen      skall      anpassas      efter
omständigheterna   i   varje   enskilt  ärende.  Den
kreditsökandes   ekonomiska   förutsättningar   kan,
enligt  vad  som  anförs  i  riktlinjerna,   normalt
bedömas      utifrån     inkomst,     skuldsättning,
borgensåtaganden och regelbundna större utgifter för
bostad, hushåll och liknande.
Bestämmelser    om    kreditupplysning   finns   i
kreditupplysningslagen (1973:1173). Enligt 6 § denna
lag får vissa känsliga uppgifter,  bl.a.  om en per-
sons  ras  och  etniska  ursprung, inte behandlas  i
kreditupplysningsverksamhet.

I  motion 2000/01:L713 av Ulla  Hoffmann  m.fl.  (v)
kritiseras  den  kreditprövning  som förekommer inom
Telia.  Enligt  motionärernas  uppfattning   innebär
Telias   krav   på  presumtiva  kunder  i  fråga  om
kreditvärdighet,  vistelsetid i landet, nationalitet
och ställande av säkerhet  att  det  i  praktiken är
omöjligt för exempelvis utomnordiska flyktingar  som
nyligen   fått  uppehållstillstånd  att  skaffa  ett
telefonabonnemang. Motionärerna anser att regeringen
antingen bör  utnyttja  sitt  ägarinflytande i Telia
för  att ändra bolagets rutiner  för  kreditprövning
eller  överväga lagändringar som förhindrar indirekt
diskriminering   av   invandrare   som  vill  teckna
telefonabonnemang.    I    motionen    begärs    ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Enligt     vad    utskottet    har    erfarit    har
Diskrimineringsombudsmannen  nyligen tagit initiativ
till överläggningar med Telia  angående formerna för
bolagets    kreditprövning    vid    tecknande    av
mobiltelefonabonnemang.  Därtill  kommer  att  också
detta  motionsspörsmål  innefattas  i  det  pågående
utredningsarbetet    i   fråga   om   den   framtida
utformningen av diskrimineringslagstiftningen.

Utskottet  kan  för  närvarande   inte   se  någon
anledning  för riksdagen att vidta någon åtgärd  med
anledning av motion 2000/01:L713 och föreslår därför
att motionen skall avslås.

Borgensåtaganden


Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande  med krav på en översyn av
lagstiftningen rörande  borgensåtaganden  bör
avslås.  Utskottet förutsätter att regeringen
verkar för  att  berörda  myndigheter  följer
frågan  och  vidtar  de åtgärder som kan visa
sig erforderliga. Jämför  reservation  nr  10
(v).

Gällande rätt

Med ett borgensåtagande avses ett löfte av en  eller
flera  personer  att betala en skuld för någon annan
om  denne  inte  fullgör   sina   skyldigheter   mot
kreditgivaren.  Borgen  kan även ingås till säkerhet
för fullgörande av en annan  prestation än betalning
av en kredit.

Grundläggande bestämmelser om  borgen  finns  i 10
kap.  812 §§ handelsbalken. Borgen förekommer i två
huvudformer,  proprieborgen  och  enkel  borgen. Vid
proprieborgen kan fordringsägaren enligt 10 kap. 9 §
handelsbalken  omedelbart  kräva  vem han eller  hon
vill av borgensmännen eller låntagaren. Av 10 kap. 8
§ handelsbalken framgår att enkel borgen innebär att
borgensmannen blir betalningsskyldig först sedan man
kunnat konstatera att låntagaren inte  kan  fullgöra
sina   förpliktelser.   Borgensåtagandet   kan  vara
obegränsat    till   beloppet   och   således   avse
låntagarens samtliga  skulder.  Det  kan  också vara
begränsat  på olika sätt. Ofta ingås borgen  för  en
och samma skuld  av  flera  borgensmän. Dessa svarar
därvid,   enligt   10   kap.   11  §  handelsbalken,
solidariskt för skulden. Utöver  bestämmelserna i 10
kap. handelsbalken har reglerna om borgen i huvudsak
utvecklats genom praxis.
I   2   kap.   13  §  bankrörelselagen  (1987:617)
föreskrivs att kredit  inte får lämnas i bankrörelse
annat än mot betryggande  säkerhet  i fast eller lös
egendom   eller   i  form  av  borgen.  Bestämmelsen
infördes år 1933 till  följd  av Kreugerkraschen. År
1984 infördes i samma bestämmelse  en  möjlighet för
bankerna  att avstå från säkerhet om den  kan  anses
obehövlig eller  om  det annars föreligger särskilda
skäl för det (prop. 1983/84:146, bet. NU 1983/84:33,
rskr. 365).
I huvudsak motsvarande  bestämmelser finns bl.a. i
3 kap. 6 § lagen (1991:981)  om värdepappersrörelse.
I fråga om ställande av säkerhet  för fullgörande av
andra   avtal   än   kreditavtal  som  omfattas   av
bankrörelselagen, exempelvis hyresavtal och avtal om
telefonabonnemang, finns inga särskilda bestämmelser
som  reglerar  under  vilka  förutsättningar  borgen
skall eller får krävas.

Motionen

Carina  Hägg  (s) anför i  motion  2000/01:L710  att
borgensinstitutet   visserligen   fyller  en  viktig
funktion för personer som behöver kredit.  Samtidigt
förekommer   det,   anförs   det   i  motionen,  att
bostadsföretag,  telefonbolag  och banker  utnyttjar
möjligheten   att  kräva  borgen  på   ett,   enligt
motionärens  uppfattning,   oacceptabelt   sätt  som
innebär   att   kreditrisken   flyttas   över   från
kreditgivaren  till låntagarens släkt och vänner.  I
motionen  begärs   ett   tillkännagivande   om   att
lagstiftningen   rörande  borgensåtaganden  bör  ses
över.

Utskottets ställningstagande

Vad först gäller borgen  vid tecknande av hyresavtal
erinrar utskottet om att den  som  har gått i borgen
för  en  hyresgäst  har  enligt  12  kap.   28  a  §
jordabalken  rätt att säga upp sitt åtagande  så att
det  upphör  efter  viss  tid. Bestämmelsen infördes
genom en lagändring som trädde  i  kraft  den 1 juni
1998 (prop. 1997/98:46, bet. BoU7).

I   den  då  aktuella  propositionen  diskuterades
huruvida  det  över  huvud taget borde vara tillåtet
att    kräva   borgen   vid   hyresavtal    avseende
hyreslägenheter.  Regeringen kom fram till att denna
möjlighet borde behållas. Om en sådan möjlighet inte
fanns skulle nämligen, anfördes det i propositionen,
vissa hyresgäster,  särskilt  unga eller hyresgäster
med  svag  ekonomi,  få  betydande  svårigheter  att
erhålla   hyresbostad.   Det  var   vidare,   enligt
regeringens bedömning, rimligt  att en hyresvärd kan
skaffa sig en särskild säkerhet för att en hyresgäst
fullgör  sina skyldigheter, om det  finns  anledning
att  ifrågasätta   hyresgästens   förmåga   i  detta
hänseende.  Regeringen  var  inte heller beredd  att
föreslå  några  inskränkningar i  möjligheterna  att
kräva  borgen. Bostadsutskottet  delade  i  sitt  av
riksdagen     godkända    betänkande    1997/98:BoU7
regeringens uppfattning i frågan.
Lagutskottet  har,  från sina utgångspunkter, inte
någon  annan  uppfattning  än  den  bostadsutskottet
givit uttryck för.  Det  nu  sagda innebär dock inte
att  utskottet  ställer  sig  avvisande   till   den
grundläggande   tanke  som  ligger  bakom  motionen,
nämligen att borgen inte bör krävas slentrianmässigt
och inte i  sådana  fall  där  det  inte  föreligger
något behov av det. Enligt utskottets mening  saknas
skäl  för  riksdagen  att  ta  initiativ till den av
motionären begärda översynen. Utskottet  förutsätter
dock att regeringen uppmärksammar frågan och  verkar
för  att berörda myndigheter vidtar de åtgärder  som
kan anses erforderliga.
Med  det  anförda  föreslår  utskottet  att motion
2000/01:L710 skall avslås.

Konsumentskydd för tågresenärer


Utskottets förslag i korthet

Ett  motionsyrkande  med krav på åtgärder för
att åstadkomma ett bättre  konsumentskydd för
tågresenärer  bör avslås. Utskottet  hänvisar
till pågående utredningsarbete på området.

Motionen

I motion 2001/02:L340 av Mikael Johansson m.fl. (mp)
anförs att det  i  dag  föreligger tydliga brister i
konsumentskyddet för tågresenärer,  bl.a. vad gäller
frågor som ersättning vid förseningar, prissättning,
reskomfort, tillgänglighet för funktionshindrade och
information.    Det   finns   inte   heller,   anser
motionärerna, någon  myndighet  som ansvarar för att
systematiskt  samla  in,  kartlägga   och  analysera
konsumentproblem  som tågresenärer ställs  inför.  I
motionen   begärs  ett   tillkännagivande   om   att
Konsumentverket,  i  samarbete med Rikstrafiken, bör
ges   i   uppdrag  att  se  över   situationen   för
resenärerna   på   den   interregionala   kollektiva
persontrafiken.

Pågående arbete

Regeringen tillkallade genom beslut den 31  maj 2001
en  särskild  utredare med uppgift att göra en  bred
översyn av organisationen  och  lagstiftningen  inom
järnvägssektorn   (dir.  2001:48).  Utredningen  har
antagit  namnet  Utredningen   om   järnvägssektorns
organisation  m.m. I uppdraget ingår bl.a.  att  med
utgångspunkt i  konsumentintresset analysera möjliga
utvecklingsvägar  för såväl person- som godstrafiken
på   järnväg.  Utredaren   skall   också   se   över
myndighetsstrukturen  inom  järnvägssektorn och, mot
bakgrund  av denna översyn, lämna  förslag  avseende
såväl    den    övergripande    organisationen    av
myndigheterna som  ansvarsfördelningen  dem emellan.
Uppdraget  skall  slutredovisas senast den  15  mars
2003.

Som     påpekas     i     motionen     publicerade
Riksrevisionsverket     (RRV)     i    juni     2001
revisionsrapporten    Svagt    konsumentskydd    för
tågresenär               myndigheterna       saknar
konsumentperspektiv   (RRV   2001:21).  I  rapporten
konstateras bl.a. att tågresenärerna ofta drabbas av
vissa typproblem, exempelvis krångliga  biljett- och
bokningssystem,   inställda  tåg,  förseningar   och
bristande    samordning    av    tidtabeller,    att
konsumentskyddet  för  tågresenärer  är sämre än  på
andra områden eftersom konsumenttjänstlagen  inte är
tillämplig       inom      järnvägssektorn,      att
myndighetsansvaret  på  området  är  splittrat,  att
myndigheternas  övergripande  mål inte har omsatts i
konkreta  åtgärder samt att de styrmedel  som  finns
inte  används   för  att  tillvarata  konsumenternas
intressen.
Rapporten  har,   enligt  vad  utskottet  erfarit,
överlämnats    av    RRV   till    Utredningen    om
järnvägssektorns organisation m.m.

Utskottets ställningstagande

Utskottet    kan   konstatera    att    det    pågår
utredningsarbete   som   ligger   väl  i  linje  med
motionsönskemålet.  Det  pågående arbetet  bör  inte
föregripas av riksdagen genom  något uttalande eller
annan åtgärd. Utskottet föreslår  därför  att motion
2001/02:L340 skall avslås.


Barnhjälmar


Utskottets förslag i korthet

Ett  motionsyrkande  med krav på införande av
förbud mot försäljning  av  barnhjälmar  utan
utlösningsanordning  i  hakbandet bör avslås.
Utskottet hänvisar till att ett sådant förbud
inte torde vara rättsligt  genomförbart,  men
framhåller  samtidigt  vikten  av korrekt och
tydlig   information   vid   försäljning   av
barnhjälmar.

Allmän bakgrund

Rådets    direktiv    89/686/EEG    om     personlig
skyddsutrustning  syftar  till  att säkerställa  att
bara   sådan   skyddsutrustning   som  uppfyller   i
direktivet     närmare     angivna     grundläggande
säkerhetskrav   släpps  ut  på  marknaden.  Det   är
tillämpligt på både  personlig  skyddsutrustning som
används i arbetslivet och på sådan  skyddsutrustning
som   används   privat,   exempelvis   cykelhjälmar.
Direktivet   är   utformat   i   enlighet  med  EG:s
harmoniseringsmetod   för   direktiv  som   reglerar
produkters beskaffenhet samt  provning  och kontroll
av produkter (produktdirektiv). EG-direktiv  som har
utformats  enligt  denna  metod innehåller bindande,
relativt allmänt hållna säkerhetskrav på produkterna
i fråga. De tekniska specifikationerna,  vilka skall
säkerställa  att  produkterna  uppfyller direktivens
säkerhetskrav,      utarbetas      av     europeiska
standardiseringsorgan, exempelvis CEN.  En  standard
behåller  sin karaktär av frivillig överenskommelse,
men  får  enligt   direktiven  den  rättsverkan  att
produkter  som  har  utformats   enligt   standarden
förutsätts      uppfylla      standarden.      Varje
produktdirektiv  innehåller också regler för hur  en
tillverkare eller  en  importör skall kunna visa att
produkten uppfyller säkerhetskraven.  Produkter  som
har   visats   uppfylla   säkerhetskraven  skall  av
tillverkaren eller importören  förses  med  ett s.k.
CE-märke.

Direktivet är genomfört i svensk rätt genom  bl.a.
lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning  för
privat   bruk.   Enligt   4   §  denna  lag  får  en
näringsidkare        tillhandahålla        personlig
skyddsutrustning  bara om den uppfyller sådana  krav
som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som
regeringen föreskriver  och  som  avser 1. skydd för
hälsa  och säkerhet, 2. utformning och  3.  märkning
och annan  produktinformation. Produktsäkerhetslagen
(1988:1604)  är  tillämplig även på sådana varor som
omfattas av lagen  om personlig skyddsutrustning och
som uppfyller kraven enligt 4 § i lagen.
För småbarnshjälmar  gäller Europastandarden SS-EN
1080.  Kännetecknande  för  denna  standard  är  att
hakbandet,  som  är grönfärgat,  har  en  automatisk
utlösningsanordning.  För  andra cykelhjälmar gäller
standarden SS-EN 1078. När det  gäller dessa hjälmar
får,   enligt   standarden,   inte   finnas    någon
utlösningsanordning.
I  de råd som Konsumentverket har publicerat inför
köp  av   cykelhjälm   till  barn  anges  bl.a.  att
småbarnshjälmen är det bästa skyddet för små barn, i
vart fall upp till sju års ålder, men även för något
äldre barn.

Motionen

I  motion  2001/02:L318  av  Torgny  Danielsson  och
Lisbeth Staaf-Igelström (båda  s) anförs att det har
hänt många tragiska hängningsolyckor på grund av att
en  del  barnhjälmar  inte har en säkerhetsanordning
som lossar hjälmen från  barnets  huvud  om  hjälmen
fastnar i något. Det borde, anser motionärerna, vara
en självklarhet att sådana hjälmar inte får säljas i
Sverige. I motionen begärs ett tillkännagivande  som
går  ut  på att det skall införas ett förbud mot att
sälja barnhjälmar som saknas säkerhetsutlösning.

Utskottets ställningstagande

Såvitt utskottet  kan  bedöma  torde  det  inte vara
förenligt   med   gemenskapsrätten  att  införa  ett
generellt förbud mot  försäljning  av en produkt som
uppfyller   en  gällande  standard.  Utskottet   kan
således inte ställa sig bakom motionärernas önskemål
om  ett  försäljningsförbud   avseende  hjälmar  som
saknar utlösningsanordning.

Däremot vill utskottet framhålla vikten av korrekt
och   tydlig  information  vid  marknadsföring   och
försäljning  av  hjälmar avsedda för barn. Utskottet
förutsätter att inte  minst  branschorganisationerna
tar ett stort ansvar i detta avseende.
Med  det  anförda  föreslår utskottet  att  motion
2001/02:L318 skall avslås.


Övriga frågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden  med krav
på införande av
    en särskild regel om betalningsfrist vid
betalning av kontrollav-
gift vid olovlig parkering,
     konsumentbevakning  av  trädgårdsväxter
och
       standardiserad    färgsättning     av
mjölkkartonger.

Betalning av kontrollavgift  vid olovlig
parkering

Bestämmelser  om kontrollavgift vid felparkering  på
privat  tomtmark   finns   i   lagen  (1984:318)  om
kontrollavgift  vid olovlig parkering.  Enligt  1  §
denna lag får en  markägare  som upplåter ett område
för parkering eller förbjuder parkering inom området
under vissa förutsättningar ta ut en avgift, en s.k.
kontrollavgift, om ett fordon  parkerats i strid mot
förbudet  eller  de  villkor  som  ställts   upp  av
markägaren.

Fordonets ägare och föraren svarar solidariskt för
att kontrollavgiften betalas. Vill markägaren  ta ut
en   kontrollavgift   skall   han   ställa   ut   en
betalningsanmaning,  som  antingen  skall överlämnas
till  föraren  eller  fästas på fordonets  vindruta.
Lagen saknar regler om  inom  vilken  tid  betalning
skall ske.

I   motion   2001/02:L211   av  Inger  Lundberg  (s)
framhålls att många parkeringsföretag  tillämpar  en
kortare  betalningsfrist än 30 dagar och att det vid
försenad  betalning   utgår   en   särskild  avgift.
Parkeringsföretagens korta betalningsfrister  leder,
enligt  motionären,  till  onödigt höga avgifter och
indrivningsärenden hos kronofogden,  eftersom  många
hushåll   betalar   sina  räkningar  i  samband  med
löneutbetalning.    I    motionen     begärs     ett
tillkännagivande   om   behovet  av  en  översyn  av
lagstiftningen i syfte att  införa  en  regel  om 30
dagars betalningsfrist vid den nu aktuella typen  av
skulder.

Av  allmänna  civilrättsliga  principer  följer  att
betalning  skall  ske vid anfordran om annat inte är
avtalat,  något som  bl.a.  framgår  av  5  §  lagen
(1936:81) om  skuldebrev,  49  § köplagen (1990:931)
och  36  §  konsumentköplagen (1990:932).  Utskottet
kan, från sina  utgångspunkter,  inte  finna att det
framkommit omständigheter som motiverar  ett  avsteg
från  denna princip i form av tvingande lagstiftning
om  en särskild  betalningsfrist  vid  betalning  av
kontrollavgift.   Motion  2001/02:L211  bör  således
avslås.

Konsumentbevakning av trädgårdsväxter

I motion 2000/01:MJ232  av  Ronny  Olander  och  Siw
Wittgren-Ahl   (båda  s)  framhålls  att  drygt  två
miljoner   hushåll     varje    år   beräknas   köpa
trädgårdsväxter  för  omkring  en  miljard   kronor.
Kvaliteten   på  de  saluförda  växterna  är,  menar
motionärerna,  svår  att  bedöma  för  den  enskilde
konsumenten,  eftersom växterna normalt säljs  långt
innan de nått full  storlek  och  många  egenskaper,
exempelvis       bördighet,       härdighet      och
sjukdomsresistens, visar sig först  så  småningom. I
motionen   begärs   ett   tillkännagivande   om  att
konsumentbevakningen    av   trädgårdsväxter   skall
jämställas     med    övervakningen     av     andra
konsumentprodukter (yrkande 1).

Utskottet   kan   konstatera    att    miljö-    och
jordbruksutskottet    i   betänkande   2001/02:MJU17
alldeles  nyligen  har  avstyrkt   ett   motsvarande
motionsyrkande.  Miljö-  och jordbruksutskottet  har
därvid sammanfattningsvis hänvisat till verksamheten
vid   Statens   växtsortnämnd,    till    den   s.k.
Trädgårdsnäringsfonden och till att det inom Statens
lantbruksuniversitet    bedrivs    provodlingar   på
trädgårdsväxter för klimatet i norra Sverige.

Lagutskottet vill från sina utgångspunkter  påpeka
att konsumentköplagen (1990:932) är tillämplig också
vid köp av trädgårdsväxter och finner inte skäl  att
förorda    något    annat   ställningstagande   till
motionsspörsmålet   än    det    som    miljö-   och
jordbruksutskottet nyligen givit uttryck för.
Utskottet     föreslår    således    att    motion
2000/01:MJ232 yrkande 1 bör avslås.

Standardiserad färgsättning av
mjölkförpackningar

Peter Pedersen (v)  anser  i motion 2000/01:L712 att
det   är   ett   irritationsmoment    för    landets
mjölkkonsumenter   att   färgsättningen   på   olika
mjölkprodukters  kartonger  varierar runt om landet.
För att komma till rätta med  detta problem föreslås
i  motionen  att det bör införas  en  standardiserad
färgsättning    av     mjölkkartongerna    så    att
färgsättningen är lika i  hela  Sverige.  I motionen
begärs  ett tillkännagivande om att Konsumentverket,
Livsmedelsverket  eller  något annat organ bör ges i
uppdrag att verka för standardiserad färgsättning av
mjölkkartonger.

Utskottet delar inte motionärens  uppfattning  och
föreslår att motion 2000/01: L712 skall avslås.

Reservationer



1. Distansavtalsdirektivet (punkt 1)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström,  Berit  Adolfsson och Petra Gardos (alla
m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.

Riksdagen  bifaller därmed  motionerna  2000/01:L714
och 2000/01:T717 yrkande 11.

Ställningstagande

Vi      delar     de      uppfattningar      rörande
distansavtalsdirektivet  och  distansavtalslagen som
förts    fram   i   motionerna   2000/01:T717    och
2000/01:L714.   Som  motionärerna  anfört  är  såväl
direktivet  som  lagen   förlegade   och  innebär  i
praktiken  hinder  mot e-handel. Varken  konsumenter
eller  e-handelsföretag   är   nöjda  med  nuvarande
ordning, och den tillväxtpotential  som  finns  i e-
handeln går med den nuvarande ordningen förlorad.

I  sammanhanget  bör  påpekas  att  vi  våren 2000
motsatte  oss  distansavtalslagen. Vad vi anförde  i
reservation   1   till    lagutskottets   betänkande
1999/2000:LU21 om farhågorna  med  den av regeringen
då föreslagna lagstiftningen har nu besannats.
Mot   bakgrund  av  det  anförda  anser   vi   att
regeringen  omgående inom EU bör ta initativ till en
ändring av distansavtalsdirektivet  i  syfte  att få
till ett modernare och för e-handel, konsumenter och
näringsliv ändamålsenligare direktiv. I avvaktan  på
vad  reslutatet  av ett sådant initiativ kan bli bör
regeringen överväga  vilka ändringar i den nuvarande
distansavtalslagen som  kan  göras  inom  ramen  för
nuvarande  direktiv för att åstadkomma efterlängtade
förenklingar  och  överlämna erforderliga lagförslag
till riksdagen.
Vad som sålunda anförts  bör riksdagen, med bifall
till   motionerna  2000/01:L714   och   2000/01:T717
yrkande 11, som sin mening ge regeringen till känna.

2. E-handelsdirektivet (punkt 2)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström,  Berit  Adolfsson och Petra Gardos (alla
m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.

Riksdagen   bifaller  därmed   motion   2001/02:L343
yrkandena 2 och 3.

Ställningstagande

Vi  delar de synpunkter  som  förts  fram  i  motion
2001/02:L343  när  det  gäller  e-handelsdirektivets
genomförande i svensk rätt. För det  första  är det,
som  närmare  utvecklats  i  motionen, angeläget att
operatörerna  slipper  straffrättsligt   ansvar  för
eventuellt otillåtet innehåll i det material  som de
hanterar.  En  motsatt  ordning  skulle,  enligt vår
mening, leda till en ohållbar situation för  svenska
operatörer  som  då  missgynnas  i  förhållande till
utlänska operatörer.

För  det  andra  anser vi att man från  regeringen
sida  bör  införa  en s.k.  notice  and  take  down-
procedurer i svensk  rätt. Sådana regler syftar till
att teleoperatörer och  andra mellanhänder utan risk
för  skadeståndsskyldighet   skall   kunna  avlägsna
olaglig     information     samtidigt     som    den
tjänstemottagare  som  tillhandahåller informationen
ges  möjlighet att få informationen  återställd.  En
sådan  ordning  är, enligt vår mening, ett effektivt
medel  för  att  få  bort  otillåtet  material  från
Internet, utan att  mellanhänderna  behöver  åläggas
ett ansvar för att själva bedöma huruvida ett  visst
material  är  lagligt  eller  inte.  Såsom anförts i
motionen  bör  ett sådant system administreras  inom
rättsväsendet eller av annan betrodd tredje man.
Vad som nu anförts  i reservationen bör riksdagen,
med bifall till motion  2001/02:L343 yrkandena 2 och
3, som sin mening ge regeringen till känna.

3. Elektronisk handel (punkt 3)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström, Berit Adolfsson  och  Petra Gardos (alla
m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.

Riksdagen  bifaller  därmed  motionerna 2000/01:U623
yrkande   4,   2000/01:   T717   yrkande   12   samt
2001/02:L343   yrkande   1  och  avslår   motionerna
2000/01:L720,      2000/01:T706,       2001/02:L349,
2001/02:T409 yrkande 1, 2001/02:T465 yrkande  9  och
2001/02:T466 yrkande 6.

Ställningstagande

Vi   anser  att  de  övergripande  och  principiella
frågorna  som  tas  upp  i  motionerna 2000/01:U623,
2001/02:T717     och    2001/02:L343     har     hög
angelägenhetsgrad,  och tiden är nu mer än mogen för
regeringen   att   ta   ett    internationellt   och
övergripande grepp på frågorna.

En  viktig  utgångspunkt för regeringen  i  sådant
arbete är att människor  skall känna tilltro till e-
handel och lita på att önskade  transaktioner kommer
till  stånd  på  ett  säkert  sätt. Konsumenter  och
näringsidkare  skall  kunna  lita  på  den  digitala
tekniken  och  uppleva  den som lika  säker  som  de
traditionella    sätten   för    avtals    ingående.
Regelverket bör vidare,  som framhålls i motionerna,
kännetecknas av förutsebarhet  och vara rättssäkert.
Därtill kommer att man från svensk  sida bör undvika
att göra lagstiftningen mer omfattande  än  vad  som
görs i omvärlden. Nationella särlösning har nämligen
en  menlig  inverkan  på konkurrensen och kan därmed
inte    vara   i   överenstämmelse    med    svenska
konsumentintressen.
Med  sådana   utgångspunkter   anser  vi  att  den
elektroniska   handeln   kan   bidra   till    många
välfärdsvinster för det svenska samhället.
Vad   som  sålunda  anförts  i  reservationen  bör
riksdagen,  med  bifall till motionerna 2000/01:U623
yrkande 4, 2000/01:T717 yrkande 12 och 2001/02: L343
yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna.
Övriga motioner påkallar, enligt vår mening, ingen
riksdagens vidare åtgärd.

4. Elektronisk handel (punkt 3)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.

Riksdagen  bifaller   därmed   motion   2001/02:T465
yrkande   9   och  avslår  motionerna  2000/01:L720,
2000/01:U623 yrkande  4,  2000/01:T706, 2000/01:T717
yrkande  12, 2001/02:L343 yrkande  1,  2001/02:L349,
2001/02:T409 yrkande 1 och 2001/02:T466 yrkande 6.

Ställningstagande

Bland de motionsspörsmål som behandlas i förevarande
avsnitt anser jag att de frågor som tas upp i motion
2001/02:T465  bör  förtjäna  särskild uppmärksamhet.
Inte bara när det gäller handel  utan  också i fråga
om   offentliga  tjänster  finns  med  den  digitala
tekniken  en  oerhört stor utvecklingspotential. Som
anförts i motionen ställer emellertid detta ett allt
större  krav  på  säkerhet.  För  att  den  enskilde
medborgare skall  våga ta del av utbudet av tjänster
som numera finns att  tillgå  elektroniskt måste han
eller hon kunna känna tillit till systemen.

Ett  sätt  att  öka  medborgarnas  tillit  skulle,
enligt min mening, vara  att  införa  ett system med
elektroniska identitetskort, s.k. smarta  kort.  Med
ett   sådant   system   skulle  medborgarna  på  ett
tillförlitligt sätt kunna  sköta  sina kontakter med
exempelvis   myndigheter   på   ett   säkert   sätt.
Handlingar   och   andra   dokument   skulle   kunna
undertecknas  elektroniskt  och få samma rättsverkan
som  ett  egenhändigt  undertecknande.   Enligt  min
mening   finns   med   ett   sådant   system  oanade
möjligheter  till  förenklingar och besparingar  för
såväl enskilda som det  allmänna, och regeringen bör
verka för att man i Sverige  påbörjar ett arbete med
införande    av    ett    system   med   elekroniska
identitetskort.
Vad  som  sålunda  anförs  i   reservationen   bör
riksdagen,   med  bifall  till  motion  2001/02:T465
yrkande 9, som sin mening ge regeringen till känna.
Övriga motioner  påkallar, enligt min mening, inte
någon riksdagens vidare åtgärd.

5. Obeställd e-postreklam (punkt 4)

av Tanja Linderborg (v), Tasso Stafilidis (v) och
Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.

Riksdagen   bifaller   därmed    delvis   motionerna
2000/01:L609,  2000/01:L702  yrkandena   1   och  2,
2000/01:L709,  2000/01:L711,  2000/01:L719, 2001/02:
L223 yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:L275  och avslår
motionerna  2000/01: L702 yrkande 3 och 2001/02:L223
yrkande 3.

Ställningstagande

Vi  delar de synpunkter  som  förts  fram  i  de  nu
aktuella  motionerna  och anser att regeringen i det
pågående arbetet inom EU  bör  verka  för en opt in-
lösning, dvs. förbud mot att sända e-postreklam till
konsumenter  som  inte  förväg  samtyckt till  sådan
reklam.

Vad  som  sålunda  anförts  i  reservationen   bör
riksdagen,   med   delvis   bifall  till  motionerna
2000/01:L609,  2000/01:L702  yrkandena   1   och  2,
2000/01:     L709,    2000/01:L711,    2000/01:L719,
2001/02:L223 yrkandena  1  och  2 samt 2001/02:L275,
som sin mening ge regeringen till känna.
Ställningstagandet  innebär att  det  inte  behövs
något  nationellt  spärregister   varför  motionerna
2000/01:L702  yrkande 3 och 2001/02:L223  yrkande  3
bör avslås.

6. Andra åtgärder mot könsdiskriminerande
reklam (punkt 6)

av Tanja Linderborg  och  Tasso  Stafilidis (båda
v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 6 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L227.

Ställningstagande

I  likhet  med vad som anförts i motion 2001/02:L227
konstaterar  vi  att  det alltjämt i stor omfattning
förekommer könsdiskriminerande  reklam, en situation
som enligt vår mening är oacceptabel.

Vi delar motionärernas uppfattning  att regeringen
nu bör ta initiativ till en dialog med Näringslivets
Etiska  råd mot könsdiskriminerande reklam  (ERK)  i
syfte  att   åstadkomma   förändringar   av   rådets
sammansättning och verksamhet. En sådan dialog  bör,
enligt vår mening, leda till dels att representanter
för kvinno- och konsumentorganisationer bereds plats
i  rådet,  dels att rådets samtliga avgöranden, dvs.
även friande avgöranden, publiceras.
Vad  som  sålunda   anförts  i  reservationen  bör
riksdagen, med bifall till  motion 2001/02:L227, som
sin mening ge regeringen till känna.

7. Reklam riktad till barn (punkt 7)

av  Tanja Linderborg och Tasso  Stafilidis  (båda
v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser  att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller  därmed  motionerna 2000/01:Sf274
yrkande 38, 2001/02: L362, 2001/02:K370  yrkandena 2
och 3 samt 2001/02:So495 yrkande 20.

Ställningstagande

Vi   delar   motionärernas   kritik   mot  nuvarande
förhållanden  när det gäller reklam som  riktas  mot
barn. Som framhållits  i  motionerna  blir  reklamen
allt  aggressivare  och  mer omfattande, och i vissa
fall kan man tala om att barnen  är  utsatta för ett
kommersiellt  exploaterande.  Enligt vår  mening  är
åtgärder påkallade för att bromsa  denna utveckling.
Vad  som i första hand bör komma till  stånd  är  en
kartläggning         av         den        nuvarande
marknadsföringslagstiftningen i syfte  att utröna om
den  från  ett  barnperspektiv  har en ändamålsenlig
utformning. Om en sådan kartläggning skulle visa att
det   är   påkallat   med  exempelvis  en   särskild
bestämmelse  i  marknadsföringslagen   i  syfte  att
skydda barn utgår vi från att regeringen  återkommer
till riksdagen med erforderliga lagförslag.

Vad  som anförts i reservationen bör riksdagen,
med bifall till motionerna 2000/01:Sf274 yrkande 38,
2001/02:L362,  2001/02:K370  yrkandena  2 och 3 samt
2001/02:So495   yrkande   20,  som  sin  mening   ge
regeringen till känna.

8. Nätverksförsäljning (punkt 11)

av Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L708.

Ställningstagande

Vi  delar  de synpunkter som  förts  fram  i  motion
2000/01:L708  och  anser  att det är viktigt att ett
nytt regelverk för nätverksförsäljning  inte  bygger
in hinder i den fria handeln som utgör basen för all
näringsverksamhet. Ett framtida regelverk på området
måste  bl.a. ta hänsyn till att en distributör skall
kunna    avsluta    ett    avtalsförhållande    utan
uppsägningstid,   att   ångerfrist   och   returrätt
säkerställs,  att  viss  inkomst  inte utlovas eller
förespeglas,  att  regleverket  inte  blir   alltför
detaljerat  samt  att  det harmoniseras med framtida
lagstiftning på området  inom EU. Det får ankomma på
regeringen att beakta detta i det pågående arbetet.

Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med
bifall till motion 2000/01:L708,  som  sin mening ge
regeringen till känna.

9. Kreditprövning (punkt 13)

av  Tanja  Linderborg och Tasso Stafilidis  (båda
v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L713.

Ställningstagande

I likhet med vad  som  anförts i motion 2000/01:L713
är vi kritiska mot den kreditprövning som förekommer
inom    Telia   i   samband   med    tecknande    av
telefonabonnemang.  Företagets  krav  på  presumtiva
kunder  i  fråga  om kreditvärdighet, vistelsetid  i
landet,  nationalitet   och  ställande  av  säkerhet
innebär  att  det  i  praktiken   är   omöjligt  för
exempelvis     personer     som     nyligen     fått
uppehållstillstånd att skaffa sig en egen telefon.

Mot  denna  bakgrund  anser  vi att regeringen bör
utnyttja sitt ägarinflytande i Telia för att få till
stånd ändringar i bolagets rutiner. En annat sätt är
att  överväga  lagändringar  i syfte  att  förhindra
diskriminering   av  invandrare  som   vill   teckna
telefonabonnemang.
Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med
bifall till motion  2000/01:L713,  som sin mening ge
regeringen till känna.

10. Borgensåtaganden (punkt 14)

av  Tanja  Linderborg och Tasso Stafilidis  (båda
v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L710.

Ställningstagande

Vi  delar de synpunkter  som  förts  fram  i  motion
2000/01:L710.  Enligt vår uppfattning förekommer det
i  alltför  stor  utstäckning   att  bostadsföretag,
telefonbolag  och  banker  kräver  borgen  varigenom
kreditrisker på ett oacceptabelt sätt  flyttas  över
till  vänner  och  släkingar. Vi anser att det, inte
minst från konsumenträttsliga  utgångspunkter, finns
skäl  att  se  över  nuvarande lagstiftning  rörande
borgen. Det får ankomma  på  regeringen att initiera
ett sådant arbete.

Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med
bifall till motion 2000/01:L710,  som  sin mening ge
regeringen till känna.


Särskilda yttranden



1. Obeställd e-postreklam

av Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).

Vi  ser med tillfredsställelse på att regeringen  nu
har ändrat inställning i fråga om opt in och att man
i det pågående arbetet inom EU synes gå på den linje
vi förordade  våren 2000 i samband med att nuvarande
bestämmelser   infördes    (se   res.   2   i   bet.
1999/2000:LU13).

Mot denna bakgrund har vi ansett att vi inte
formellt behöver yrka bifall till de
aktuella motionerna.

2. Lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam

av  Tanja Linderborg och Tasso  Stafilidis  (båda
v).

Vi delar motionärernas uppfattning att
könsdiskriminerande reklam kommit att bli
ett växande samhällsproblem. Vidare anser vi
att det är oacceptabelt att kränkande
sexuella anspelningar används i reklamen. Om
inte näringslivets egenåtgärder leder till
önskat resultat, utesluter vi inte att
lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam
på sikt bör komma till stånd. Vi har dock nu
valt att inte formellt yrka bifall till
motionerna 2000/01:L717 och 2001/02:L350
eftersom lagstiftning mot
könsdiskriminerande reklam inte kan införas
utan grundlagsändring. En sådan
genomgripande förändring är vi i nuläget
inte beredda att stödja.

3. Marknadsföring av lotter

av Tanja  Linderborg  och  Tasso Stafilidis (båda
v).

Vi förutsättter att abonnemangssystem för
lotter kommer att bli föremål för särskild
behandling i det arbete som nu utförs av
Folkhälsoinstitutet och ser därför inte
tillräckliga skäl att formellt yrka bifall
till motion 2000/01:L718.

4. God fastighetsmäklarsed

av  Tanja Linderborg och Tasso  Stafilidis  (båda
v).

Vi ser mycket  positivt  på  det  arbete  som nu har
inletts  av regeringen, Diskrimineringsombudsmannen,
Fastighetsmäklarnämnden  och mäklarorganisationerna,
vilket syftar till att förhindra  diskriminering  av
konsumenter vid fastighetsförmedling.

Arbetet  ligger  väl  i  linje  med  önskemålen  i
motionerna 2000/01:L703 och 2000/01:L713, och vi har
mot  den  bakgrunden  inte  funnit skäl att formellt
yrka   bifall  till  motionsyrkandena.   Vi   kommer
emellertid   att  fortsättningsvis  noga  följa  det
påbörjade arbetet  och  har för avsikt att återkomma
om det inte skulle leda till önskvärt resultat.

5. Konsumentskydd för tågresenärer

av Tanja Linderborg och  Tasso  Stafilidis  (båda
v).
Eftersom  vi  förutsätter  att önskemålen i motion
2001/02:L340  kommer  att  beaktas  i  det  pågående
utredningsarbetet  har vi slutligen  valt  att  inte
formellt yrka bifall  till  motionen. Vi kommer dock
att noga följa den fortsatta utvecklingen i fråga om
konsumentskyddet på detta område.
BILAGA

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden
2000/01


2000/01:L609 av Majléne Westerlund  Panke  (s)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om förbud för e-postreklam.

2000/01:L702  av  Barbro Feltzing (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1.  Riksdagen  begär   att  regeringen  lägger  fram
förslag   till   ändring  i   marknadsföringslagen
(1995:450) om s.k.  oönskad  reklam  enligt  vad i
motionen anförs.

2. Riksdagen begär att regeringen låter en utredning
föreslå  en  ändring  av  den  opt out-lösning som
riksdagen fattat beslut om.

3.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om att ett nationellt
spärregister snarast  upprättas om yrkandena 1 och
2 inte vinner gehör.

2000/01:L703  av  Tanja Linderborg  m.fl.  (v)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att  regeringen  lägger fram förslag
till   ändring   i  fastighetsmäklarlagen   så   att
rekvisitet god fastighetsmäklarsed  kompletteras med
ett diskrimineringsförbud.

2000/01:L708 av Ragnwi Marcelind (kd)  vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  behovet  av ett
regelverk för nätverksförsäljning.

2.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i motionen anförs om att  ett  sådant
regelverk bör ta hänsyn till angivna kriterier.

2000/01:L709 av  Carina  Hägg  (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att konsumenten skall kunna
göra ett aktivt val för att få reklam  medan  övriga
hushåll   besparas   såväl   pappersreklam-  som  e-
postreklam.

2000/01:L710 av Carina Hägg (s)  vari  föreslås  att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad    i    motionen    anförs    om    översyn   av
borgensåtaganden.

2000/01:L711  av  Tanja  Linderborg  m.fl. (v)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger  fram  förslag
om   att   förbjuda   oönskad   reklam   i  form  av
elektroniska   massutskick  enligt  vad  i  motionen
anförs.

2000/01:L712 av Peter Pedersen (v) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att verka för införandet av
standardiserade     färger    vad    gäller    olika
mjölkprodukters kartonger.

2000/01:L713  av  Ulla   Hoffmann   m.fl.  (v)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om åtgärder för  att  ta  bort
indirekt  diskriminering  av  invandrade kvinnor och
män som vill teckna telefonabonnemang.

2000/01:L714 av Karin Falkmer (m)  vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

1.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs om att e-handel inte
särskiljs      från      annan      handel       i
lagstiftningshänseende.

2.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att särregleringar
för handel och e-handel i Sverige försvårar endast
för svensk handel och svenska konsumenter.

2000/01:L716 av Monica Green m.fl. (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om krigsleksaker.

2000/01:L717   av   Carina  Ohlsson  och   Elisebeht
Markström  (s) vari föreslås  att  riksdagen  fattar
följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om könsdiskriminerande reklam.

2000/01:L718  av Rolf Olsson m.fl. (v) vari föreslås
att riksdagen fattar följ-ande beslut:

Riksdagen begär att regeringen ger Konsumentverket i
uppdrag att utreda vad i motionen anförs om
omfattningen av skadeverkningarna vad beträffar
abonnemangssystem för lotter.

2000/01:L719 av Sven Bergström (c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen  anförs  om  att  ompröva  den del av
marknadsföringslagen   som  medger  massutskick   av
oönskad reklam.

2000/01:L720  av  Göte  Wahlström   m.fl.  (s)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i   motionen   anförs   om  lagstiftning   vid
Internethandel.

2000/01:U623 av Bo Lundgren m.fl.  (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

4.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen   anförs  om  elektronisk
handel.

2000/01:Sf274 av Matz Hammarström  m.fl.  (mp)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

38.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs  om  barn, medier och
stress.

2000/01:T706 av Kenneth Lantz (kd) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen anförs om säkerhet och  beskattning
avseende elektronisk handel.

2000/01:T717  av  Carl Bildt m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

11. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening vad i motionen anförs om omförhandling  och
justering  av  implementering  av  EG-direktiv  på
konsumentköpsområdet.

12.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om digitala urkunder.

2000/01:MJ232 av Ronny Olander  och Siw Wittgren-Ahl
(s)  vari  föreslås  att  riksdagen fattar  följande
beslut:

1.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening    vad    i    motionen   anförs   om   att
konsumentbevakningen  av   trädgårdsväxter   måste
jämställas     med    övervakningen    av    andra
konsumentprodukter.


Motioner från allmänna motionstiden
2001/02


2001/02:L211 av Inger Lundberg (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs   om   betalningstider  för
parkeringsavgifter.

2001/02:L223 av Barbro Feltzing (mp)  vari  föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1.   Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag   till   ändring   i  marknadsföringslagen
(1995:450)  om s.k. oönskad reklam  enligt  vad  i
motionen anförs.

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att  låta en
utredning  föreslå  en  ändring  av  den  opt out-
lösning som riksdagen fattat beslut om.

3.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening vad i motionen anförs om att ett nationellt
spärrregister snarast upprättas om yrkandena 1 och
2 inte vinner gehör.

2001/02:L227 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att regeringen bör initiera
en   dialog   med  Näringslivets  etiska   råd   mot
könsdiskriminerande reklam.

2001/02:L275  av  Kjell  Eldensjö  m.fl.  (kd)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen beslutar  om ändring av lagen om obeställd
e-postreklam (spam) med  beaktande av vad som anförs
i motionen.

2001/02:L293 av Lena Ek och  Margareta Andersson (c)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs  om  en  utredning  rörande
resegarantilagen.

2001/02:L318 av Torgny Danielsson och Lisbeth Staaf-
Igelström  (s)  vari  föreslås att riksdagen  fattar
följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om  ett  förbud  att  försälja
barnhjälmar    av    alla    slag    som    ej   har
säkerhetsutlösning vid hängningsolyckor.

2001/02:L340  av  Mikael  Johansson  m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i motionen anförs om behovet av en  översyn  av
situationen  för  resenärerna  på den interregionala
kollektiva persontrafiken i Sverige.

2001/02:L343 av Christel Anderberg  m.fl.  (m)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att svenska regler
inte skall vara mer omfattande eller  strängare än
i övriga medlemsländer.

2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om implementeringen
av e-handelsdirektivet och dess  konsekvenser  för
ansvarsbegränsning för otillåtet material.

3.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i  motionen anförs om procedurer  för
s.k. Notice and Takedown.

2001/02:L349  av  Göte   Wahlström  m.fl.  (s)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i   motionen   anförs   om  lagstiftning   vid
Internethandel.

2001/02:L350 av Carina Ohlsson  och Monica Green (s)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om könsdiskriminerande reklam.

2001/02:L362 av Catherine Persson  och Anita Jönsson
(s)  vari  föreslås  att  riksdagen fattar  följande
beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen anförs om marknadsföringslagen  och
reklam riktad till barn.

2001/02:K370  av Monica Green och Christina Axelsson
(s)  vari föreslås  att  riksdagen  fattar  följande
beslut:

2. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening vad i motionen anförs om att nogsamt  följa
utvecklingen  av hur barn utsätts för och påverkas
av riktad reklam.

3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad   i   motionen   anförs  om  en  ökad
medvetenhet om reklamens inverkan,  nya regler och
lagar som ser till barnens bästa.

2001/02:So495  av Matz Hammarström m.fl.  (mp)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

20. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening   vad   i   motionen  anförs  om  hur  barn
exploateras i reklam och medier.

2001/02:T409 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om e-handel.

2001/02:T465   av  Sven  Bergström  m.fl.  (c)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

9. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen anförs om att Sverige bör
påbörja arbetet med elektroniska identitetskort.

2001/02:T466  av  Johnny  Gylling  m.fl.  (kd)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

6. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om att påskynda arbetet
med elektroniska signaturer.