Konsumentpolitiska frågor m.m.
Betänkande 1993/94:LU21
Lagutskottets betänkande
1993/94:LU21
Konsumentpolitiska frågor m.m.
Innehåll
1993/94 LU21
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag (proposition 1993/94:100) till anslag för budgetåret 1994/95 till Marknadsdomstolen (bilaga 13) samt till Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, stöd till konsumentorganisationer, konsumentforskning och stöd till miljömärkning av produkter (bilaga 14).
Vidare behandlas -- helt eller delvis -- 17 motioner som väckts under den allmänna motionstiden år 1994. Motionsspörsmålen gäller anslaget till Konsumentverket, stöd till konsumentorganisationer, konsumentforskning, miljömärkning av produkter, samarbete mellan EG och EFTA, diskriminerande reklam, prisinformation och annan konsumentinformation, skydd för konsumenter vid säljares konkurs samt konsumentskydd vid offentliga tjänster.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i förevarande delar. Samtliga motionsyrkanden avstyrks.
Till betänkandet har fogats sex reservationer.
TOLFTE HUVUDTITELN
Propositionen
I proposition 1993/94:100 bilaga 13 (Näringsdepartementet) föreslår regeringen under punkt D 1 (s. 82) att riksdagen till Marknadsdomstolen för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 6 175 000 kr.
TRETTONDE HUVUDTITELN
Propositionen
I propositionen bilaga 14 (Civildepartementet) föreslår regeringen vidare
dels under punkt C 1 (s. 56) att riksdagen till Konsumentverket för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 80 284 000 kr,
dels under punkt C 2 (s. 58) att riksdagen till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 13 437 000 kr,
dels under punkt C 3 (s. 59) att riksdagen till Stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 2 100 000 kr,
dels under punkt C 4 (s. 60) att riksdagen till Konsumentforskning för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 2 100 000 kr,
dels under punkt C 5 (s. 63) att riksdagen till Stöd till miljömärkning av produkter för budgetåret 1994/95 anvisar ett anslag på 5 000 000 kr.
Motioner
1993/94:L608 av Mats Hellström m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen hos regeringen begär att förslag om formellt samarbete mellan EU:s och EFTA:s respektive konsumentkommittéer läggs fram av Sverige i EES-kommittén.
1993/94:L701 av Ingbritt Irhammar och Karin Starrin (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om diskriminerande reklam.
1993/94:L702 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett utökat konsumentskydd.
1993/94:L704 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit anvisar 2 885 000 kr till anslag C 1 Konsumentverket,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prisinformation.
1993/94:L705 av Knut Wachtmeister och Inga Berggren (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att 11 § prisinformationslagen upphävs.
1993/94:L707 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentens rättigheter i offentligt producerad tjänstesektor.
1993/94:L708 av Magnus Persson (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av avtalslagen i syfte att få till stånd bättre information för kund och köpare om köpeavtalets innebörd.
1993/94:L710 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att 3 000 000 kr anvisas till programmet "Service på lika villkor" enligt vad i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återkomma med förslag om finansiering av resterande 12 000 000 kr.
1993/94:L711 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att resurser för hushållsekonomiskt inriktad forskning avsätts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett ramprogram "Hushållen och ekonomin" initieras.
1993/94:L712 av Eva Zetterberg (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att Naturvårdsverket får i uppdrag att komma med förslag om hur miljömärkning av produkter skall bli enhetligare och mer överskådlig.
1993/94:L713 av Eva Zetterberg (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att samla leksaksbranschen till överläggningar med syfte att få fram miljövänliga och miljömärkta leksaker.
1993/94:L714 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas att riksdagen sänker av regeringen föreslaget anslag till Konsumentverket för budgetåret 1994/95 med 1 600 000 kr och således anvisar 78 684 000 kr.
1993/94:L715 av Johnny Ahlqvist och Maja Bäckström (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett utökat konsumentskydd.
1993/94:So492 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär att den ser över ERK:s organisation enligt vad i motionen anförts,
3. att riksdagen hos regeringen begär att den utarbetar lagförslag om förbud mot könsdiskriminerande reklam och reklam som direkt eller indirekt uppmuntrar till hälsofarligt ätbeteende enligt vad i motionen anförts.
1993/94:Jo233 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nytt anslag på 5 000 000 kr för konsumentupplysning.
1993/94:Jo659 av Magnus Persson (s) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljömärkning,
1993/94:Jo694 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljömärkning.
Utskottet
1 Inledning
Nuvarande mål för den statliga konsumentpolitiken lades fast av riksdagen år 1986 (prop. 1985/86:121, LU34, rskr. 292). Enligt riksdagsbeslutet är målet för konsumentpolitiken att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser och att stärka konsumenternas ställning på marknaden. Detta innebär att de hushållsekonomiska frågorna står i förgrunden. För att nå målen har arbetet bedrivits enligt tre utvecklingslinjer, nämligen utvecklingen av den lokala konsumentverksamheten, stöd till utsatta grupper och ett ökat engagemang hos flera grupper i samhället. De konsumentpolitiska åtagandena omfattar åtgärder inom en rad områden. De statliga insatserna manifesteras främst genom lagstiftning, genom myndighetsverksamhet och genom statsbidragsgivning. Lagstiftningen till skydd för konsumenterna har efter hand byggts ut. Som exempel på sådan lagstiftning kan nämnas produktsäkerhetslagen (1988:1604) och den nya konsumentköplagen (1990:932).
I maj 1992 tillkallade regeringen en kommitté med uppgift att se över den statliga konsumentverksamheten och den organisatoriska strukturen på området samt bedöma arten, omfattningen och inriktningen på det statliga engagemanget (dir. 1992:63). Kommittén, som antog namnet Konsumentpolitiska kommittén, överlämnade i januari 1994 betänkandet (SOU 1994:14) Konsumentpolitik i en ny tid.
Konsumentpolitiska kommitténs förslag innebär att de nuvarande målsättningarna för konsumentpolitiken kompletteras med ett miljömål. Förslagen till organisatoriska förändringar innebär bl.a. att Konsumentverket delas upp i två nya organisationer. Myndighetsutövningen skall handhas av Nya Konsumentverket och övriga åtaganden av en uppdragsfinansierad myndighet. Enligt utredningens mening kan man därigenom få till stånd ett ökat medansvar från andra aktörer och därmed bredda finansieringsunderlaget. För Allmänna reklamationsnämndens del syftar förslagen till en minskad ärendetillströmning till följd av bl.a. en utveckling av lokala reklamationsråd. Kommittén vill i framtiden också lägga mer av ansvaret för det konsumentpolitiska arbetet på frivilliga och lokala organisationer. Dessa föreslås få statligt stöd för att bredda och utveckla sin verksamhet till att omfatta t.ex. ekonomisk rådgivning, konsumentinformation och opinionsbildning. Den kommunala konsumentverksamheten förutsätts också i framtiden vara ett frivilligt åtagande från kommunernas sida. Kommittén anser att sådan verksamhet är viktig och skall stödjas. Kommunerna skall dock helt eller delvis kunna uppdra åt andra att ha hand om lokal konsumentverksamhet.
Betänkandet Konsumentpolitik i en ny tid är nu föremål för remissbehandling. Av budgetpropositionen (bil. 14 s. 15) framgår att kommitténs förslag kommer att utgöra grund för de överväganden om den framtida konsumentpolitiken som regeringen kommer att göra under innevarande budgetår. Avsikten är att en proposition skall lämnas till riksdagen under första halvåret 1994.
Konsumentpolitiska kommitténs uppdrag har i huvudsak varit inriktat på frågor som rör annat än lagstiftning. En del av lagstiftningen på konsumenträttens område är emellertid föremål för översyn i annat sammanhang. Marknadsföringsutredningen har i augusti 1993 lagt fram betänkandet (SOU 1993:59) Ny marknadsföringslag. Förslaget innebär att en ny lag skall ersätta nuvarande marknadsföringslag från år 1975. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs för närvarande inom Civildepartementet. Enligt vad som upplyses i budgetpropositionen kan en ny marknadsföringslag träda i kraft tidigast den 1 januari 1995.
Ett annat pågående arbete gäller produktsäkerhet. I enlighet med ett riksdagsbeslut hösten 1988 (bet. 1988/89:LU13) har Produktsäkerhetsutredningen till uppgift att pröva om produktsäkerhetslagens tillämpningsområde bör utvidgas så att lagen också skall gälla varor och tjänster på det offentliga området (dir. 1993:46). Arbetet skall vara slutfört senast den 1 juni 1994.
Vidare tillkallade regeringen i augusti 1993 en särskild utredare för att göra en utvärdering och översyn av vissa frågor med ankytning till konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Utredningsuppdraget omfattar preskriptionstiden för konsumenters rätt att göra gällande fel i en vara eller en tjänst och konsumentens rätt att avbeställa en köpt vara eller en avtalad tjänst. Uppdraget rör också frågor om köparens skydd mot säljarens borgenärer (dir. 1993:101). Arbetet skall redovisas före den 31 december 1994.
Utskottet övergår nu till att behandla regeringens förslag till anslag för budgetåret 1994/95 till Marknadsdomstolen samt Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, stöd till konsumentorganisationer, konsumentforskning och stöd till miljömärkning av produkter jämte de motioner med konsumentfrågor som väckts under den allmänna motionstiden år 1994. Anslagsfrågorna behandlas i avsnitt 2 tillsammans med de motioner som rör respektive anslagsområde. Därefter tar utskottet i avsnitt 3 upp de motioner som gäller konsumenträttslig lagstiftning.
Även om det i vissa sammanhang i betänkandet skulle vara adekvat att använda beteckningen EU har utskottet valt att genomgående använda beteckningen EG.
2 Anslagen och den anslagsfinansierade verksamheten
2.1 Marknadsdomstolen
Marknadsdomstolen (MD) handlägger ärenden som gäller marknads- och konkurrensfrågor. De övergripande målen för MD:s verksamhet, som faställdes av riksdagen våren 1993 (prop. 1992/93, bilaga 13, LU 32, rskr. 229), är att på ett rättssäkert sätt och inom rimlig tid avgöra de mål som domstolen har att handlägga samt att leda rättsutvecklingen och främja en enhetlig rättstillämpning inom det marknadsrättsliga området. Samtidigt beräknades en planeringsram för MD:s verksamhet under perioden 1993/94--1995/96 till 18 240 000 kr.
I budgetpropositionen anser regeringen att de riktlinjer som lades fast år 1993 bör gälla även för budgetåret 1994/95. Vidare föreslås att riksdagen till MD anvisar ett ramanslag på 6 175 000 kr.
Förslaget till medelsberäkning för det kommande budgetåret föranleder inga erinringar från utskottets sida. Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag i denna del.
2.2 Konsumentverket
Konsumentverket (KOV) är den centrala förvaltningsmyndigheten för konsumentfrågor med uppgift att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. I anslutning till detta fullgörs de uppgifter som ankommer på Konsumentombudsmannen (KO) enligt lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, marknadsföringslagen (1975:1418) och produktsäkerhetslagen (1988:1604). KOV fullgör vidare uppgifter enligt lagen (1971:1081) om bestämning av volym och vikt, konsumentförsäkringslagen (1980:38), prisinformationslagen (1991:601) och konsumentkreditlagen (1992:830).
I budgetpropositionen föreslår regeringen att riksdagen till KOV för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 80 284 000 kr. I det beloppet ingår ett engångsanslag på 10 000 000 kr för de arbetsinsatser från verkets sida som kommer att krävas med anledning av förslaget till skuldsaneringslag (prop. 1993/94:123). Med anledning av den pågående översynen av konsumentverksamheten förutsätts ingen ändring i de övergripande målen för KOV:s verksamhet.
I motion L704 yrkar Maj-Lis Lööw m.fl. (s) att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit anvisar ytterligare 2 885 000 kr till KOV, vilket enligt motionärerna krävs för verkets marknadskontroller med anledning av EES-avtalet (yrkande 1). Vidare vill motionärerna ha till stånd ett tillkännagivande från riksdagen om att ökade resurser skall tillföras KOV i syfte att möjliggöra för verket att kontrollera prisinformationslagens efterlevnad. Enligt motionärernas mening efterlevs inte prisinformationslagen i erforderlig omfattning (yrkande 2).
I motion L714 av Ian Wachmeister och Bo G Jenevall yrkas att riksdagen skall anvisa 1 600 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit.
Vad gäller motion L704 konstaterar utskottet att Konsumentpolitiska kommittén bedömt att behovet av marknadsbevakning enligt de s.k. icke varurelaterade direktiven (vilseledande reklam, oskäliga avtalsvillkor, prismärkning m.m.) kommer att öka dels med internationaliseringen, dels efter hand som ny teknik och nya distributionsformer tillämpas. Kommittén har därför lagt fram förslag som innebär att konsumentmyndigheten, eller i förekommande fall annan ansvarig myndighet, skall komma överens med berörda branschorganisationer om hur näringslivets kontroll inom varje särskilt område skall utföras. Vidare föreslår kommittén att konsumentmyndigheten skall engagera den lokala konsumentverksamheten i arbetet med marknadskontrollen. Staten skall i första hand finansiera marknadskontrollen med hänsyn till kraven i EES-avtalet, svårigheterna att finna alternativa finansieringslösningar och behovet av högt ställda konsumentskyddskrav. Dessutom föreslås att avgiftsfinansiering av marknadskontrollen på konsumentområdet skall övervägas ytterligare.
I sammanhanget vill utskottet också upplysa om att KOV nyligen genomfört en kartläggning av prisinformationslagens efterlevnad inom 72 kommuner. Enligt uppgift kommer resultatet av kartläggningen inom kort att presenteras i en särskild rapport. Om undersökningsresultatet ger vid handen att särskilda åtgärder är påkallade från KOV:s sida utgår utskottet från att frågan om ökade resurser eller omdisponeringar av tillgängliga medel tas upp av regeringen i annat sammanhang.
I avvaktan på regeringens ställningstaganden till Konsumentpolitiska kommitténs förslag till organisatoriska förändringar för KOV och en ny ordning för marknadskontrollen anser utskottet att regeringens förslag till anslag bör godtas.
Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag i denna del och avstyrker bifall till motionerna L704 och L714.
Utskottets ställningstagande till anslaget görs under förutsättningen att riksdagen senare i vår kommer att besluta om införande av en skuldsaneringslag fr.o.m. den 1 juli 1994 med i huvudsak den inriktning som föreslås i proposition 1993/94:123. I annat fall får anslaget till KOV tas upp till förnyad prövning.
2.3 Allmänna reklamationsnämnden
Allmänna reklamtionsnämnden (ARN) har till uppgift att pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare rörande varor, tjänster och andra nyttigheter som tillhandahålls huvudsakligen för enskilt bruk (konsumenttvister) samt ge rekommendationer om hur tvisterna bör lösas. Nämnden skall dessutom på begäran av domstol yttra sig i konsumenttvister. Vidare skall nämnden stödja kommunernas medling i sådana tvister genom bl.a. utbildning och rådgivning till konsumentvägledare på lokal nivå. ARN skall också informera konsumenterna och näringsidkare om nämndens praxis.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till ARN för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 13 437 000 kr. Någon ändring av de övergripande målen för verksamheten är inte aktuell med hänvisning till det pågående översynsarbetet.
Förslaget till medelsberäkning för ARN föranleder ingen erinran från utskottets sida. Regeringens förslag tillstyrks således också i denna del.
2.4 Stöd till konsumentorganisationer
Genom riksdagens beslut om livsmedelspolitiken våren 1990 (prop. 1989/90:146, bet. JoU25, rskr. 327) infördes ett särskilt stöd till ideella konsumentorganisationer. Syftet med stödets införande var att stimulera och stärka konsumenternas inflytande på livsmedelskedjans olika led i frågor som rör livsmedelspolitiken. Riksdagen har därefter beslutat (prop. 1992/93:100 bil. 14, bet. LU32, rskr. 229) att stödet under budgetåret 1993/94 inte längre skall vara begränsat till att avse verksamhet inom livsmedelsområdet utan även användas inom andra konsumentområden. Medlen skall också kunna användas till att i ett initialskede stödja och stimulera uppbyggnaden av nya organisationer. Anslaget, som innevarande budgetår uppgår till 2 100 000 kr, disponeras av KOV.
I budgetpropositionen föreslår regeringen ett oförändrat anslagsbelopp på 2 100 000 kr i avvaktan på resultatet av den konsumentpolitiska översynen.
I motion Jo233 föreslår Margareta Winberg m.fl. (s) ett nytt anslag på 5 000 000 kr, vilket skall förvaltas av KOV och kunna disponeras av t.ex. konsumentrörelser och handikapporganisationer (yrkande 9).
Något behov av ytterligare ett anslag med samma syfte som det år 1990 inrättade anslaget stöd till konsumentorganisationer kan utskottet inte finna. I övrigt vill utskottet också i detta sammanhang hänvisa till de bedömningar som gjorts av Konsumentpolitiska kommittén. Enligt kommittén finns det ett stort behov av ökade insatser från frivilligorganisationernas sida när det gäller t.ex. ekonomisk rådgivning, konsumentinformation och utbildning samt opinionsbildning. Vidare ställer det europeiska samarbetet krav på medverkan från de frivilliga organisationernas sida. Kommittén anser att den samverkan som förekommer mellan staten, kommunerna och frivilligorganisationerna bör utvecklas ytterligare. Offentliga bidrag till studieförbundens verksamhet bör enligt kommittén i ökad utsträckning kunna utnyttjas på konsumentområdet. Vidare är en mobilisering på konsumentområdet önskvärd från de frivilliga organisationernas sida, och staten bör stödja verksamheten. Om de frivilliga organisationerna tar på sig uppgifter som stat och kommun nu svarar för bör statligt bidrag utgå, anser kommittén.
Mot denna bakgrund utgår utskottet från att regeringen i den kommande konsumentpolitiska propositionen kommer att behandla frågan om eventuellt ytterligare stöd till de frivilliga konsumentorganisationerna. I avvaktan härpå anser utskottet att regeringens nu framlagda anslagsförslag bör godtas av riksdagen. Utskottet tillstyrker således bifall till regeringens förslag och avstyrker bifall till motion Jo233 yrkande 9.
2.5 Konsumentforskning
Genom riksdagens forskningspolitiska beslut våren 1993 (prop. 1992/93:170, bet. LU48, rskr. 392) anvisades 2 100 000 kr till forskningen på konsumentområdet. Medlen disponeras av KOV.
I budgetpropositionen föreslår regeringen ett oförändrat anslagsbelopp inför nästa budgetår i avvaktan på resultatet av den konsumentpolitiska översynen.
Enligt den bedömning som Konsumentpolitiska kommittén har gjort i sitt betänkande är forskningen på det konsumentpolitiska området eftersatt. Detta gäller speciellt områdena konsumenträtt och konsumentekonomi. Kommittén anser därför att den konsumentpolitiska forskningen bör förstärkas inom universitet och högskolor, särskilt inom de eftersatta områdena. Vidare föreslår kommittén att regeringen skall ta fram ett särskilt konsumentpolitiskt forskningsprogram. I avvaktan på ett sådant program bör enligt kommittén de medel som i dag avsätts för forskning som initieras av KOV kvarstå.
Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vill i motion L711 ha till stånd ett tillkännagivande från riksdagens sida om att resurser skall avsättas för hushållsekonomiskt inriktad forskning (yrkande 1) och att ett särskilt ramprogram benämnt "Hushållen och ekonomin" initieras (yrkande 2). Motionärerna anför att det finns ett märkbart och snabbt växande behov av kunskaper om hushållens ekonomi. Fasta resurser behövs för hushållsekonomiskt inriktad forskning vid samhällsvetenskapliga fakulteter. Forskningsanslag är nödvändiga för att detta hittills svagt utvecklade kunskapsområde inom rimlig tid skall få tillgång till aktuella forskningsresultat.
I samband med riksdagens forskningspolitiska beslut våren 1993 (bet. 1992/93:LU48) underströk utskottet behovet av forskning på konsumentområdet. Enligt utskottets mening var det därför värdefullt att KOV även fortsättningsvis har tillgång till ett forskningsanslag. Utskottet hade ingen erinran mot att anslaget -- i avvaktan på den konsumentpolitiska översynen -- i huvudsak var oförändrat i förhållande till budgetåret 1992/93.
Utskottet gör nu samma bedömning beträffande anslaget för budgetåret 1994/95. Enligt utskottets mening bör riksdagen inte föregripa regeringens ställningstaganden till Konsumentpolitiska kommitténs förslag när det gäller den konsumentpolitiska forskningen. Ställningstagandena innebär att utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och avstyrker bifall till motion L711.
Våren 1991 uppdrog regeringen åt KOV och Handikappinstitutet att efter samråd med handikapporganisationerna utreda hur handikappades och äldres ställning kan stärkas i samband med att teknikstyrda serviceanläggningar införs och används (C91/553/MA). KOV och Handikappinstitutet redovisade uppdraget sommaren 1992 i rapporten Service på lika villkor -- Funktionshindrades och äldres användning av teknikstyrd service. I rapporten föreslås ett program för anpassning av teknikstyrd service till funktionshindrades och äldres behov. Programmet är enligt rapporten tänkt att genomföras under en femårsperiod till en total kostnad av 15 000 000 kr. Med anledning av rapporten anordnade Civildepartementet en hearing i juni 1993.
I budgetpropositionen (bil. 14 s. 56) framförs att det av rapporten och vid hearingen har framkommit att det är angeläget att åtgärder vidtas så att teknikstyrd service bättre kan utnyttjas av funktionshindrade och äldre. Regeringen avser därför att uppdra åt KOV att i samverkan med berörda organ överväga möjligheterna att genomföra programmet eller delar av det.
I motion L710 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) yrkas att riksdagen skall anvisa 3 000 000 kr till det ovan redovisade programmet "Service på lika villkor" (yrkande 1) samt anmoda regeringen att återkomma med förslag om finansiering av resterande 12 000 000 kr (yrkande 2).
Enligt vad utskottet erfarit har regeringen ännu inte tagit ställning till vilka delar av programmet som skall genomföras. I avvaktan på regeringens beslut härom saknas underlag för riksdagen att bedöma medelsbehovet för verksamheten. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L710.
2.6 Stöd till miljömärkning av produkter
Med anslaget Stöd till miljömärkning av produkter, tidigare benämnt Bidrag till miljömärkning av produkter, finansieras sedan hösten 1989 ett system för frivillig och enhetlig positiv miljömärkning. Systemet har tillkommit i nordisk samverkan och bygger på gemensamma nordiska kriterier, vilka fastställs av ett särskilt samordningsorgan under Nordiska ministerrådet (prop. 1989/90:25, bet. LU13, rskr. 81).
Den frivilliga miljömärkningen i Sverige organiseras och bedrivs -- inom ramen för detta system -- av Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS) och leds av Miljömärkningsstyrelsen. Verksamheten avsågs i huvudsak bli finansierad genom avgifter och ersättningar från de företag som vill miljömärka sina produkter. Under uppbyggnadsskedet förutsattes emellertid att medel skulle tillhandahållas över statsbudgeten. Medlen avsågs bli återbetalade när systemet ekonomiskt kunde bära detta. När anslaget inrättades beräknade regeringen det totala behovet av medelstillskott under de fem första åren till omkring 6 000 000 kr. Av årets budgetproposition framgår att sammanlagt 13 600 000 kr anslagits till verksamheten t.o.m. budgetåret 1993/94.
Regeringen föreslår ett anslag för det kommande budgetåret på 5 000 000 kr. Förslaget innebär att anslaget blir oförändrat i förhållande till innevarande budgetår. Regeringen anser att enhetlig officiell miljömärkning såsom det nordiska systemet är av ett så stort allmänintresse att verksamheten tills vidare bör få statligt stöd.
Utskottet har ingen annan uppfattning och tillstyrker bifall till förslaget.
I motion Jo694 vill Ingvar Carlsson m.fl. (s) att verksamheten med miljömärkningen skall utvärderas och att riksdagen som sin mening skall ge regeringen detta till känna (yrkande 33). Ett liknande yrkande framställs av Magnus Persson i motion Jo659 (yrkande 4).
Utskottet erinrar om att riksdagen våren 1993 avslog ett motionsyrkande av samma innebörd som de nu aktuella (bet. 1992/93:LU32, res. 1, rskr. 229). Därvid anfördes att det är viktigt -- särskilt mot bakgrund av de svårigheter som förelegat och att de ursprungliga ekonomiska ramarna uppenbarligen inte håller -- att regeringen noga följer verksamheten och med jämna mellanrum gör erforderliga utvärderingar samt redovisar resultaten till riksdagen i lämpligt sammanhang.
Inte heller nu finns det enligt utskottets mening skäl för riksdagen att göra något särskilt tillkännagivande om en utvärdering av miljömärkningen. Enligt vad utskottet erfarit pågår för närvarande ett särskilt utvärderingsprojekt av det nordiska miljömärkningssystemet vid Universitetet i Lund. Initiativtagare till projektet är Nordiska ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor (NÄK), en kommitté under Nordiska ministerrådet. Enligt projektbeskrivningen skall särskilt belysas organisations-, arbets- och beslutsformernas inverkan på effektiviteten och samstämmigheten med EG:s system för miljömärkning. Utvärderingen skall vara åtgärdsinriktad och utmynna i förslag som kan stärka det nordiska miljömärkningssystemet. En slutlig rapport skall föreligga under juni 1994.
Vidare vill utskottet erinra om att det inom EG sedan år 1992 gäller en förordning om miljömärkning. Denna återspeglar i stort de principer som gäller för den nordiska miljömärkningen. Enligt vad som anförs i budgetpropositionen (bil. 14 s. 62) kommer Sverige med största sannolikhet, genom ett tillägg till EES-avtalet, att förpliktas införa också EG:s miljömärkningssystem. Inom regeringskansliet övervägs för närvarande på vilket sätt EG:s system skall införas i Sverige. Också frågan om de framtida formerna för handhavandet av den nordiska miljömärkningen övervägs. Regeringens avtal med SIS har sagts upp med verkan från den 1 juli 1994 för att möjliggöra nödvändiga anpassningar till EG:s miljömärkningssystem. Utskottet utgår från att någon form av utvärdering av miljömärkningssystemet kommer till stånd inom ramen för detta arbete och att regeringen i lämpligt sammanhang redovisar resultaten till riksdagen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Jo659 yrkande 4 och Jo694 yrkande 33.
Eva Zetterberg (v) framhåller i motion L712 att Naturvårdsverket bör få i uppdrag att ge förslag till hur miljömärkningen skall kunna göras enhetligare och mer överskådlig. Enligt motionären är den uppsjö av olika miljömärkningssystem som finns i dag förvirrande för konsumenterna.
Den fråga som tas upp i motionen har varit föremål för behandling av Konsumentpolitiska kommittén. I sitt betänkande konstaterar kommittén att det i dag förekommer ett stort antal miljösymboler på marknaden som i varierande grad beaktar produkternas funktion och effekter på miljön. För att marknaden skall fungera effektivt är det enligt kommittén viktigt att konsumenterna har god kännedom om vad miljösymbolerna står för. Efter hand som antalet symboler ökar finns det en risk för att konsumenterna får allt svårare att överblicka marknaden. Kommittén föreslår mot den bakgrunden att den nya konsumentmyndigheten skall få i uppdrag att fortlöpande följa utvecklingen på området genom bl.a. jämförande analyser av miljömärkta produkter och bedömning av olika former av miljömärkning. Vidare bör konsumentmyndigheten enligt kommittén medverka till att förbättra informationen på området.
I sammanhanget vill utskottet också erinra om att konsumentombudsmännen i de nordiska länderna nyligen utarbetat kriterier för bedömningen av miljöargument i marknadsföringen.
I avvaktan på regeringens ställningstaganden till kommitténs förslag avstyrker utskottet bifall till motion L712.
I motion L713 anför Eva Zetterberg (v) att det i dag är svårt att hitta miljövänliga leksaker till barn. Många leksaker är dessutom av undermålig kvalitet och måste kastas tämligen omgående. Enligt motionärens mening bör regeringen se till att lämplig statlig myndighet samlar leksaksbranschen till överläggningar i syfte att få fram miljömärkta och miljövänliga leksaker. I motionen yrkas att riksdagen skall ge regeringen detta till känna.
I ärendet finns inte något närmare underlag för att utskottet skall kunna bedöma behovet av sådana åtgärder som motionären vill ha till stånd. Utskottet utgår från att KOV inom ramen för verkets instruktion (1988:61) och tillgängliga resurser följer utvecklingen på området och vidtar de åtgärder som kan befinnas erforderliga. Något initiativ i saken från riksdagens sida kan inte anses påkallat. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L713.
2.7 Konsumentpolitiskt samarbete mellan EG och EFTA
Inom EG:s organisation utövas ett direkt konsumentinflytande av ett särskilt rådgivande konsumentråd, the Consumer Consultative Council. Konsumentrådet är en av flera hundra kommittéer som är rådgivande till kommissionen. Rådet kan konsulteras av kommissionen i alla frågor som rör skyddet av konsumenternas intressen. I praktiken torde det fungera så att rådet yttrar sig på kommissionens begäran. Konsumentrådet består av 16 representanter från fyra europeiska samarbetsorganisationer på konsumentområdet och 17 nationella konsumentorganisationer, som bl.a. företräder handikappintressen och regionala intressen, samt en expert på jämförande provningar. Medlemmarna utses av kommissionen som också fungerar som sammankallande. Också inom EFTA finns en rådgivande konsumentkommitté, EFTA Consumer Consultative Committee. Kommittén började sitt arbete år 1992. I kommittén ingår tre medlemmar och tre suppleanter från varje EFTA-land. Under år 1993 inleddes ett informellt samarbete mellan EG:s konsumentråd och EFTA:s konsumentkommitté.
I motion L608 anför Mats Hellström m.fl. (s) att EES-avtalet inte garanterar något direkt inflytande över den framtida utvecklingen av EG:s konsumentpolitik som Sverige enligt avtalet har förbundit sig att överföra till svensk lagstiftning. Konsultationer med de EES-länders regeringar som inte är medlemmar i EG förutses dock i avtalet. Motionärerna anser att det är viktigt att det kommer till stånd ett formellt samarbete mellan EG:s konsumentråd och EFTAS:s konsumentkommitté. Denna möjlighet finns inte inskriven i EES-avtalet i dag varför det, enligt motionärernas mening, behövs ett tillägg i avtalet. I motionen yrkas att riksdagen skall begära att regeringen lägger fram ett förslag därom i EES-kommittén (yrkande 3).
Utskottet konstaterar att också detta motionsspörsmål behandlats av Konsumentpolitiska kommittén. I sitt betänkande anför kommittén att följden av närmandet till EG blir att det konsumentpolitiska arbetet delvis flyttas ut i Europa. Samråd kommer att bli nödvändigt när det gäller marknadskontroll och marknadsövervakning för att förverkliga det fria flödet av varor och tjänster. Det internationella samarbetet vad avser standardisering kommer fortsatt att spela en stor roll anser kommittén. När det gäller samarbete om det gemensamma regelsystemets utformning konstaterar kommittén att samrådsformerna inom EES ännu inte tagit form. Det är därför svårt att överblicka behovet av insatser inom detta område. Kommittén påpekar emellertid, helt i linje med vad som motionärerna är inne på, att EES-avtalet behöver kompletteras för att garantera möjligheterna till kontakt och samarbete mellan EFTA:s konsumentkommitté och EG:s konsumentråd. Kommittén föreslår därför ett tillägg till EES-avtalet i enlighet härmed.
Enligt utskottets mening finns det mot denna bakgrund inte anledning för riksdagen att ta något särskilt initiativ i frågan. Utskottet utgår från att saken kommer att behandlas av regeringen inom den pågående konsumentpolitiska översynen och avstyrker därför bifall till motion L608 yrkande 3.
3 Lagstiftningsfrågor
3.1 Diskriminerande reklam
Ingbritt Irhammar och Karin Starrin (båda c) anför i motion L701 att det behövs lagstiftning mot reklam som försätter kvinnor i kränkande och nedvärderande situationer. Med en lagstiftning skulle markeras att diskriminerande och kränkande reklam är oacceptabelt. I motionen yrkas tillkännagivande om vad sålunda anförts.
Också Gudrun Schyman m.fl. (v) anser att det är dags att i lag förbjuda reklam som är könsdiskriminerande eller uppmuntrar till hälsofarligt beteende. I motion So492 yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära ett lagförslag i enlighet med det anförda (yrkande 3). Vidare vill motionärerna att riksdagen skall begära att regeringen ger en lämplig myndighet i uppdrag att genomföra en översyn av den verksamhet som bedrivs av Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK) i syfte att öka rådets effektivitet (yrkande 2).
Enligt vad som framgår av budgetpropositionen (bil. 14 s. 18) utreds för närvarande inom Civildepartementet möjligheten och lämpligheten av att införa lagstiftning mot marknadsföring som är diskriminerande på grund av kön, ras, religion osv. Under sommaren 1993 anordnade Civildepartementet en hearing för att få en bredare belysning av frågan. Enligt utskottets mening bör resultatet av det pågående arbetet avvaktas. Utskottet förutsätter att den verksamhet som ERK sedan år 1989 bedriver i syfte att motverka könsdiskriminerande reklam kommer att belysas i det pågående utredningsarbetet.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L701 och So492 yrkandena 2 och 3.
3.2 Prisinformation m.m.
Enligt prisinformationslagen (1991:601), som trädde i kraft den 1 april 1992, är näringsidkare i detaljistledet skyldiga att lämna information om priset på de varor och tjänster som de tillhandahåller konsumenterna. Prisinformationen skall i regel lämnas när näringsidkare marknadsför bestämda varor och tjänster. I 11 § prisinformationslagen föreskrivs att i butiker som tillhandahåller dagligvaror genom självbetjäning priset i regel skall anges på varan eller dess förpackning (artikelprismärkning). Priset får dock anges på hyllkantsetikett eller skylt om det finns praktiska hinder mot prismärkning på varan eller dess förpackning. Prismärkning med hyllkantsetikett eller med skylt är också tillåten om prissystemet i butiken gör det möjligt för konsumenten att på ett enkelt sätt beräkna den sammanlagda kostnaden för varorna före betalning och kontrollera att det pris som betalas stämmer överens med prisangivelsen i butiken, om inte detta redan är tekniskt säkerställt. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vad som skall anses utgöra praktiska hinder mot att priset anges på varan eller dess förpackning och om kraven för kontroll skall vara obehövliga. KOV har genom föreskrifter om prisinformation (KOVFS 1992:1) föreskrivit att praktiska hinder mot att lämna prisinformation på varan eller dess förpackning finns för vissa närmare angivna varuslag.
I motion L705 av Knut Wachtmeister och Inga Berggren (båda m) yrkas att riksdagen skall upphäva 11 § prisinformationslagen. Motionärerna menar bl.a. att prisinformation, i likhet med service, kvalitet och öppethållande, skall vara ett konkurrensmedel.
Utskottet erinrar om att riksdagen hösten 1991 avslog ett förslag från regeringen om att slopa den särskilda bestämmelsen om artikelprismärkning av dagligvaror som tillhandahålls genom självbetjäning (prop. 1991/92:55, LU15, rskr. 70). När utskottet våren 1993 behandlade motioner med samma förslag ansåg utskottet att ställningstagandet från hösten 1991 inte borde frångås. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1992/93:LU32) fann utskottet att det fanns skäl att avvakta erfarenheterna av tillämpningen av den då förhållandevis nya bestämmelsen under en tid. Utskottet förutsatte att en utvärdering av bestämmelsens för- och nackdelar från konsumentsynpunkt kommer till stånd när man bättre kan överblicka dess konsekvenser. Med det anförda avstyrkte utskottet de då aktuella motionerna.
Utskottet är inte heller nu berett att förorda att 11 § prisinformationslagen, som varit i kraft knappt två år, upphävs. Konsumentpolitiska kommittén har i sitt betänkande redovisat den kritik som från näringslivshåll framförts mot prisinformationslagen från konkurrenssynpunkt och föreslagit att en utvärdering av lagens effekter initieras och att konkurrensaspekterna därvid beaktas. Utskottet utgår därför från att också frågan om en utvärdering av prisinformationslagen kommer att behandlas av regeringen inom ramen för den konsumentpolitiska översynen och avstyrker bifall till motion L705.
En annan informationsfråga tas upp i motion L708 av Magnus Persson (s). Motionären vill få till stånd en översyn av avtalslagen i syfte att få till stånd bättre information till konsumenterna om innebörden av ingångna avtal. Enligt motionärens mening är i dag konsumenterna inte alltid medvetna om vilka allvarliga konsekvenser som kan uppstå om ett avtal inte fullföljs (inkassoförfarande, betalningsföreläggande, exekutiva åtgärder av kronofogdemyndighet osv.).
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionären om det önskvärda i att konsumenterna informeras om konsekvenserna av att ingångna avtal inte fullföljs. Sådan information torde också vara värdefull på så sätt att den allmänt sett kan leda till höjd betalningsmoral. Utskottet vill emellertid peka på att det i många standardavtal finns angivet vilka påföljder som säljaren kan göra gällande om köparen inte fullgör sin del av avtalet. Vidare följer av inkassolagen (1974:182) att rättsliga åtgärder med anledning av en fordran inte får vidtas förrän gäldenären tillställts skriftligt krav med uppgift om borgenärens namn om det förhållandet som fordringen grundar sig på. I samband med krav skall också anges viss skälig tid inom vilken gäldenären har att betala eller anmäla om han har någon invändning. Att genom lagstiftning ålägga näringsidkare att i alla avtalssituationer ge en uttömmande information om samtliga tänkbara konsekvenser för en konsument som inte fullföljer sin del av avtalet anser utskottet inte kan komma i fråga.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L708.
3.3 Köparens skydd mot säljarens borgenärer
Vid försäljning av lösa saker gäller som huvudregel i Sverige att köparen får skydd mot säljarens borgenärer först när varan kommit i köparens besittning, den s.k. traditionsprincipen. Om varan lämnas kvar hos säljaren kan den, trots att den är helt eller delvis betald, genom utmätning eller konkurs tas i anspråk för betalning av säljarens skulder. Köparens rätt inskränker sig då till att han i konkurrens med övriga borgenärer kan göra gällande en fordran mot gäldenären. Enligt en i vissa andra länder tillämpad princip får köparen däremot skydd mot säljarens borgenärer redan genom köpeavtalet, den s.k. avtalsprincipen. Som skäl för traditionsprincipen brukar anges bl.a. att den minskar risken för skenöverlåtelser och att det blir obehövligt att skilja omsättningsöverlåtelser från säkerhetsöverlåtelser, dvs. förtäckta pantavtal. Till förmån för avtalsprincipen har anförts att den är en enkel och klar princip och att de flesta människor utgår från att de får hämta en sak som de har köpt, även om säljaren blir insolvent.
Vidare gäller enligt lösöresköpslagen (1845:50 s. 1) att köparen kan freda lösöre som lämnas kvar hos säljaren från utmätning eller konkurs, om egendomen förtecknats i en skriftligt bevittnad handling med uppgift om köpeskillingen. Det krävs vidare att försäljningen kungjorts och registrerats och att 30 dagar förflutit därefter. Avhandling om köpet måste dessutom ha visats upp för kronofogdemyndigheten i det län där egendomen finns.
Konsumentskydd vid säljarens konkurs tas upp i två motioner. I motion L715 anför Johnny Ahlqvist och Maja Bäckström (båda s) att det är viktigt att se över gällande rätt så att en konsument inte förlorar de pengar han betalt i förskott när säljaren går i konkurs.
Liknande synpunkter framförs i motion L702 av Ylva Annerstedt (fp). I motionen begärs att regeringen skall återkomma med förslag som innebär ett bättre skydd för konsumenter i näringsidkares konkurs.
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen behandlat motioner med liknande innehåll som de nu aktuella. När frågan behandlades senast hösten 1992 uttalade lagutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1992/93:LU2) att det på särskilda rättsområden kan finnas anledning att överväga om kravet på besittningsöverföring för skydd mot säljarens borgenärer alltjämt bör upprätthållas. Utskottet förutsatte att frågan om att ersätta den nuvarande lösöresköplagen med tidsenliga och för köparen praktiskt hanterbara bestämmelser skulle komma att tas upp till närmare överväganden.
Därefter har denna fråga, tillsammans med en del andra konsumenträttsliga spörsmål, varit föremål för en hearing i Justitiedepartementet med deltagande av företrädare för bl.a. näringsliv och konsumenter. Enligt vad utskottet erfarit framfördes därvid från många håll att traditionsprincipen orsakar problem för konsumenterna. Problemens omfattning kunde dock inte klarläggas. Från KOV och från konsumentvägledare framfördes emellertid att det inom vissa branscher är ett återkommande problem. Som redovisats inledningsvis tillkallade regeringen i augusti 1993 en särskild utredare för att göra en utvärdering och översyn av vissa frågor med anknytning till konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Enligt direktiven (dir. 1993:101) bör utredaren klarlägga i vilken omfattning och i vilka branscher det förekommer att konsumenter åsamkas förluster vid insolvens hos näringsidkare på grund av att köpta varor lämnas kvar hos näringsidkaren och därvid tas i anspråk för säljarens skulder. Utredaren bör i samband därmed redovisa hur lösöresköplagen har tillämpats vid konsumentköp. Vidare bör utredaren enligt direktiven överväga om skyddet för konsumenter vid säljarens insolvens behöver förstärkas. I så fall skall utredaren undersöka om det är möjligt att skapa ett bättre skydd genom en modernisering av lösöresköplagen. Om det skulle visa sig lämpligare att i stället genom särskilda bestämmelser skapa ett avsteg från traditionsprincipen vid konsumentköp bör utredaren lägga fram förslag till bestämmelser härom. Uppdraget skall redovisas före den 31 december 1994.
Mot denna bakgrund finner utskottet inte skäl till några ytterligare initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L702 och L715.
3.4 Konsumentskydd vid offentliga tjänster
Karin Pilsäter (fp) vill i motion L707 ha till stånd ett tillkännagivande från riksdagen om en översyn av konsumentskyddslagstiftningen så att den blir tillämplig också på offentligt producerade tjänster, t.ex. barnomsorg, hemtjänst och sjukvård.
Konsumentpolitiska kommittén har i sitt betänkande pekat på den pågående avregleringens betydelse för lagtillämpningen. Enligt 3 kap. 16 § kommunallagen (1991:900) får en kommun lämna över vården av en kommunal angelägenhet för vars handhavande inte särskild ordning föreskrivits till ett aktiebolag, ett handelsbolag, en ekonomisk förening, en ideell organisation eller en stiftelse. I och med att detta sker kommer den konsumenträttsliga lagstiftningen att bli tillämplig på såväl statliga som kommunala organ som i sådan form driver verksamhet av ekonomisk natur. Också nya verksamhetsområden som tidigare inte bedrivits på annat sätt än i myndighetsform kommer därmed att omfattas av t.ex. marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen och produktsäkerhetslagen. För övrigt har redan marknadsföringspåståenden från en kommunal bostadsstiftelse prövats av MD på talan av KO. När det gäller pris, kvalitet och tillgänglighet är möjligheterna att åtgärda eventuella problem genom lagstiftning begränsad anför kommittén vidare. På samma sätt som när det gäller prissättning på varor, etablering av butiker eller öppethållande har näringsidkaren frihet att själv bestämma. Kommittén konstaterar att denna typ av problem som konsumenterna möts av i samband med avregleringar eller när offentliga tjänster erbjuds mot betalning måste hanteras på annat sätt. Eftersom klagomål ofta synliggör brister i en verksamhet och kan användas för att förbättra den är det enligt kommittén viktigt att klagomålsprocedurer utformas för att tillgodose konsumenternas behov. Konsumenterna måste veta att det finns möjlighet att klaga och till vem klagomålen skall ställas. KOV har hittills inte haft till uppgift att bevaka kommunala eller andra offentliga tjänster. Enligt kommitténs uppfattning bör den nya konsumentmyndigheten ha sådana uppgifter och i samverkan med Konkurrensverket utveckla och främja användningen av modeller för lokala prisundersökningar.
I sammanhanget vill utskottet också erinra om att Marknadsföringsutredningen i sitt betänkade (SOU 1993:59) Ny marknadföringslag föreslagit en viss utvidgning av begreppet näringsidkare. Enligt förslaget skall den nya lagen omfatta statliga och kommunala organ till den del verksamheten inte består i myndighetsutövning. Härigenom kommer marknadsföringslagen att omfatta offentliga verksamheter som bedrivs efter ekonomiska principer med eget resultatansvar vars marknadsföring principiellt inte skiljer sig från privata verksamheters. Betänkandet har såsom redovisats inledningsvis remissbehandlats och övervägs nu inom Civildepartementet.
Vidare vill utskottet peka på det arbete som för närvarande utförs av Produktsäkerhetsutredningen. Som inledningsvis redovisats går utredningsarbetet ut på att överväga och föreslå de lagstiftningsåtgärder som kan behövas till skydd mot skador för enskilda personer som nyttjar varor och tjänster i offentlig verksamhet (dir. 1993:46). Arbetet skall vara slutfört senast den 1 juli 1994.
Utskottet ser mot denna bakgrund inte något närmare behov av ett tillkännagivande från riksdagens sida. Till saken hör också att vad som anförts i motionen även framförts i ett särskilt yttrande i Konsumentpolitiska kommitténs betänkande. Utskottet utgår därför från att de frågeställningar som tas upp i motionen blir föremål för överväganden inom ramen för den konsumentpolitiska översynen. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L707.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande anslaget till Marknadsdomstolen att riksdagen med bifall till regeringens förslag under tolfte huvudtiteln till Marknadsdomstolen för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 6 175 000 kr,
2. beträffande anslaget till Konsumentverket att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionerna 1993/94:L704 och 1993/94:L714 under trettonde huvudtiteln till Konsumentverket för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 80 284 000 kr, res. 1 (s) res. 2 (nyd) 3. beträffande anslaget till Allmänna reklamationsnämnden att riksdagen med bifall till regeringens förslag under trettonde huvudtiteln till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 13 437 000 kr,
4. beträffande stöd till konsumentorganisationer att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1993/94:Jo233 yrkande 9 under trettonde huvudtiteln till Stöd för konsumentorganisationer för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 2 100 000 kr, res. 3 (s)
5. beträffande konsumentforskning att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1993/94:L711 under trettonde huvudtiteln till Konsumentforskning för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 2 100 000 kr, res. 4 (s)
6. beträffande programmet Service på lika villkor att riksdagen avslår motion 1993/94:L710,
7. beträffande stöd till miljömärkning av produkter att riksdagen med bifall till regeringens förslag under trettonde huvudtiteln till Stöd för miljömärkning av produkter för budgetåret 1994/95 anvisar ett anslag på 5 000 000 kr,
8. beträffande utvärdering av miljömärkningen att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo659 yrkande 4 och 1993/94:Jo694 yrkande 33, res. 5 (s)
9. beträffande enhetligare miljömärkning att riksdagen avslår motion 1993/94:L712,
10. beträffande miljömärkning av leksaker att riksdagen avslår motion 1993/94:L713,
11. beträffande konsumentpolitiskt samarbete mellan EG och EFTA att riksdagen avslår motion 1993/94:L608 yrkande 3, res. 6 (s)
12. beträffande diskriminerande reklam att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L701 samt 1993/94:So492 yrkandena 2 och 3,
13. beträffande artikelprismärkning att riksdagen avslår motion 1993/94:L705,
14. beträffande näringsidkares informationsskyldighet att riksdagen avslår motion 1993/94:L708,
15. beträffande köparens skydd mot säljarens borgenärer att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L702 och 1993/94:L715,
16. beträffande konsumentskydd vid offentliga tjänster att riksdagen avslår motion 1993/94:L707.
Stockholm den 29 mars 1994
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m) och Per Erik Granström (s).
Reservationer
1. Anslaget till Konsumentverket (mom. 2)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Per Erik Granström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med "Vad gäller" och på s. 7 slutar med "och L714" bort ha följande lydelse:
När det gäller motion L704 vill utskottet peka på att också regeringen i budgetpropositionen (bil. 14 s. 54) ansett att EES-avtalet ställer krav på insatser från KOV:s sida i form av bl.a. ökad marknadskontroll. Som framhålls i propositionen blir KOV i och med EES-avtalets ikraftträdande tillsynsmyndighet enligt flera nya lagar, som trätt i kraft samtidigt med EES-avtalet. Nya insatser kommer att krävas med bl.a. systematiska kontroller på produktsäkerhetsområdet. För budgetåret 1994/95 kommer tillsynen framför allt att omfatta hushållsapparater, maskiner för personligt bruk, textilier och leksaker.
Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att dessa väsentligt utökade arbetsuppgifter inte föranlett något förslag från regeringen om höjt anslag till KOV. I budgetpropositionen görs endast ett påpekande från regeringens sida om att det är viktigt att KOV avsätter tillräckliga resurser för verksamheten. Som framhålls i motion L704 innebär regeringens förslag en väsentlig anslagsminskning, om man tar hänsyn till engångsanslaget på 10 000 000 kr för informations- och utbildningsinsatser i samband med att skuldsaneringslagen träder i kraft. De förslag som lagts fram av Konsumentpolitiska kommittén om bl.a. finansieringen av marknadskontrollen kommer under alla omständigheter inte att kunna påverka KOV:s resursbehov under budgetåret 1994/95.
Med hänsyn till vikten av att Sverige redan nu följer sina åtaganden enligt EES-avtalet och utför den marknadskontroll som förutsatts anser utskottet att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit bör anvisa 2 885 000 kr till KOV, ett belopp som överensstämmer med KOV:s kostnadsberäkningar för marknadskontroller under det kommande budgetåret.
Inom begreppet marknadskontroll ryms också, såsom framhålls i motion L704, frågan om prisinformation. Sådan information är enligt utskottets mening viktig för att stärka konsumentpolitiken och ge hushållen möjligheter att utnyttja sina resurser på ett effektivt sätt. Genom prisinformationslagen har tillskapats ett utomordentligt konsumentpolitiskt instrument. Enligt utskottes mening är det därför allvarligt att prisinformationslagen fortfarande, två år efter lagens ikraftträdande, inte efterlevs i tillräcklig omfattning. Förutom de brister som pekats på i motionen när det gäller lagens efterlevnad inom livsmedelshandeln finns det också andra branscher där näringsidkarna inte följer lagen. Enligt uppgift visade bara var tredje bensinstation i Stockholm hösten 1993 bensinpriset så att det lätt kunde synas från vägen, trots att det finns en särskild överenskommelse mellan Svenska Petroleum Institutet (SPI) och KOV om prisskyltning (Konsumentnytt nr 10/93).
Med utgångspunkt från rådande förhållanden på marknaden anser utskottet att ökade insatser från KOV:s sida är oundgängligen påkallade för att öka prisinformationslagens efterlevnad. Även med det resurstillskott som utskottet ovan förordat för ökad marknadskontroll krävs ytterligare medel till KOV. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottets ställningstaganden innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L704 och avstyrker bifall till motion L714.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande anslaget till Konsumentverket att riksdagen dels med bifall till motion 1993/94:L704 yrkande 1 och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på motion 1993/94:L714 under trettonde huvudtiteln till Konsumentverket för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 83 169 000 kr, dels med bifall till motion 1993/94:L704 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Anslaget till Konsumentverket (mom. 2)
Lars Andersson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "I avvaktan" och slutar med "och L714" bort ha följande lydelse:
Som yrkats i motion L714 bör anslaget till KOV bestämmas till 1 600 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit. Med hänsyn till nuvarande statsfinansiella läge är det enligt utskottets mening rimligt att KOV under det kommande budgetåret får vidkännas en anslagsminskning på 2 % i förhållande till regeringens förslag. En sådan anslagsminskning torde inte nämnvärt påverka verksamhetens art och omfattning.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L714 och avstyrker bifall till motion L705.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande anslaget till Konsumentverket att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L714 och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på motion 1993/94:L704 under trettonde huvudtiteln till Konsumentverket för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 78 684 000 kr.
3. Konsumentorganisationer (mom. 4)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Per Erik Granström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Något behov" och slutar med "yrkande 9" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det mot bakgrund av vad som anförts av Konsumentpolitiska kommittén uppenbart att det finns ett stort och omedelbart behov av ökade insatser från olika konsumentrörelser när det gäller t.ex. ekonomisk rådgivning, konsumentinformation samt utbildning och opinionsbildning. EES-avtalet innebär att behovet förstärkts ytterligare. Trots att det ursprungliga stödet genom riksdagens beslut förra året utvidgats till att användas på andra områden än inom livsmedelpolitiken har anslaget i stort sett varit oförändrat sedan det inrättades år 1990. Utskottet anser att tiden nu är mogen för en förstärkning av anslaget, varvid det belopp som föreslagits i motion Jo233 bör godtas. Något behov av ytterligare ett anslag med samma syfte som det år 1990 inrättade anslaget stöd till konsumentorganisationer kan utskottet inte finna.
Utskottet förordar således med anledning av motion Jo233 yrkande 9 att riksdagen bestämmer anslaget Stöd till konsumentorganisationer till 7 100 000 kr.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande konsumentorganisationer att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Jo233 yrkande 9 och regeringens förslag under trettonde huvudtiteln till Stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 7 100 000 kr.
4. Konsumentforskning (mom. 5)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Per Erik Granström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "motion L711" bort ha följande lydelse:
De farhågor som tidigare i olika sammanhang framförts beträffande konsumentforskningen har nu genom Konsumentpolitiska kommitténs betänkande bekräftats. Enligt utskottets mening krävs inte några ytterligare överväganden för att få kommitténs slutsatser vidimerade om att forskningen på det konsumentpolitiska området är eftersatt. Som anförts i motion L711 krävs att resurser mer eller mindre omgående avsätts för hushållsekonomiskt inriktad forskning och dessutom att särskilda program initieras. Fasta resurser krävs också för hushållsekonomiskt inriktad forskning vid de samhällsvetenskapliga fakulteterna.
Vad utskottet sålunda med bifall motion L711 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande konsumentforskning att riksdagen dels med bifall till regeringens förslag under trettonde huvudtiteln till Konsumentforskning för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 2 100 000 kr, dels med bifall till motion 1993/94:L711 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Utvärdering av miljömärkningen (mom. 8)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Per Erik Granström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 11 slutar med "yrkande 33" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att regeringen inte heller i årets budgetproposition närmare redovisat någon utvärdering av det arbete som hittills bedrivits med miljömärkningen. Som utskottet konstaterat flera gånger tidigare (se bl.a. bet. 1992/93:LU32) har det uppenbarligen förelegat betydande svårigheter att få i gång systemet med den frivilliga mijömärkningen. Att arbetet försenats har lett till att konkurrerande märkningssystem kommit till stånd på grund av att vissa branscher inte ansett sig kunna invänta Miljömärkningsstyrelsens beslut. Vidare är det nu helt uppenbart att de ursprungligen fastställda ekonomiska ramarna för verksamheten inte håller. Utgångspunkten för överenskommelsen mellan staten och SIS var att miljömärkningen efter en övergångsperiod om fem år och ett villkorligt återbetalningsskyldigt statsbidrag skulle vara självbärande. Enligt vad som redovisades redan i förra årets budgetproposition anser Miljömärkningsstyrelsen att denna förutsättning visat sig orealistisk. Enligt vad styrelsen numera framfört visar erfarenheterna att miljömärkningen inte kan bli självfinansierad och hänvisar i sammanhanget till erfarenheterna från de nationella miljömärkningssystemen i Tyskland och Canada, där verksamheterna till största delen finansieras genom statsanslag.
Redan mot denna bakgrund framstår det enligt utskottets mening som motiverat att den i motionerna Jo659 och Jo694 förordade utvärderingen kommer till stånd. Därtill kommer att Sverige genom ett tillägg till EES-avtalet med största sannolikhet kommer att förpliktas införa också EG:s miljömärkningssystem. Innan riksdagen skall ta ställning till på vilket sätt detta skall ske är det enligt utskottets mening angeläget att en utvärdering av det nuvarande systemet görs av regeringen och därefter redovisas till riksdagen i lämpligt sammanhang.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna Jo659 yrkande 4 och Jo694 yrkande 33 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande utvärdering av miljömärkningen att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Jo659 yrkande 4 och 1993/94:Jo694 yrkande 33 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Konsumentpolitiskt samarbete mellan EG och EFTA (mom. 11)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Per Erik Granström (alla s) anser
dels att den del av utskottet yttrande på s. 13 som börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas och kommitténs uppfattning och förordar att regeringen omgående tar de initiativ som frågan påkallar. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L608 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande konsumentpolitiskt samarbete mellan EG och EFTA att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L608 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.