Konsumentpolitiska frågor m.m.
Betänkande 1990/91:LU22
Lagutskottets betänkande
1990/91:LU22
Konsumentpolitiska frågor m.m.
Innehåll
1990/91 LU22
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet dels regeringens förslag till anslag för marknadsdomstolen, konsumentverket, allmänna reklamationsnämnden, stöd till konsumentorganisationer, konsumentforskning samt för bidrag till miljömärkning av produkter (proposition 1990/91:100 bilaga 15), dels -- helt eller delvis -- 25 motioner som väckts under den allmänna motionstiden och som tar upp olika konsumentpolitiska frågor.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i förevarande delar och avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats 30 reservationer och 2 särskilda yttranden.
TRETTONDE HUVUDTITELN
Propositionen
I proposition 1990/91:100 bilaga 15 (civildepartementet) föreslår regeringen dels under punkt F 1 (s. 82 och 83) att riksdagen till Marknadsdomstolen för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 4108000 kr., dels under punkt F 4 (s. 88 och 89) att riksdagen till Konsumentverket för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 75645000 kr., dels under punkt F 5 (s. 90 och 91) att riksdagen till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 12808000 kr., dels under punkt F 6 (s. 91 och 92) att riksdagen till Stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 2000000 kr., dels under punkt F 7 (s. 92) att riksdagen till Konsumentforskning för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 2000000 kr., dels under punkt F 8 (s. 93) att riksdagen till Bidrag till miljömärkning av produkter för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 2700000 kr.
Motionerna
1990/91:L701 av Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (båda c) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljömärkning och varudeklaration om miljöskadliga ämnen.
1990/91:L702 av Allan Ekström (m) vari hemställs att riksdagen beslutar upphäva 41 § första meningen tredje stycket konsumentköplagen (Säljaren har inte rätt till ersättning enligt första eller andra stycket om köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till säljaren).
1990/91:L703 av Ove Karlsson m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att sanera den allt mer utbredda vålds- och krigsleksaksmarknaden och videovåldsmarknaden.
1990/91:L704 av Carl Bildt m.fl. (m) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:Jo722 -- hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljömärkning av konsumentprodukter.
1990/91:L705 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:T207 -- hemställs att riksdagen beslutar att obligatorisk avgasdeklaration för motorfordon i annonser och försäljningsbroschyrer m.m. införs fr.o.m. den 1 januari 1992.
1990/91:L711 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (båda mp) vari hemställs
3. att riksdagen hos regeringen begär ett anslag på 10000000 kr. för utbildning av konsumentrådgivarna i kommunerna.
1990/91:L715 av Lars Werner m.fl. (v) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:Jo514 -- hemställs
1. att riksdagen till projekt i syfte att stärka konsumentinflytandet i samband med omläggningen av livsmedelspolitiken för budgetåret 1991/92 anvisar 3000000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit eller således 5000000 kr.,
1990/91:L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari hemställs
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om renodling av konsumentverkets uppgifter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att konsumentombudsmannen bör ha en självständigare ställning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentverkets provningsverksamhet,
5. att riksdagen beslutar att upplösa den konsumenttekniska nämnden,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en sammanslagning av konsumentverket och SPK,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förändring av miljömärkningsstyrelsens sammansättning,
1990/91:L717 av Martin Olsson m.fl. (c) vari hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av konsumentköplagen att huvudregeln blir att ingångna avtal skall hållas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om säljarens ansvar enligt konsumentköplagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om varudeklaration av miljöskadliga ämnen.
1990/91:L718 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en förstärkning av den konsumentpolitiska verksamheten och konsumentforskningen.
1990/91:L719 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari hemställs att riksdagen -- med avslag på förslaget i proposition 1990/91:100 bil. 15 i denna del -- beslutar att humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet skall besluta i frågor gällande stöd till forskning på konsumentområdet och att det föreslagna anslaget för detta ändamål överförs till forskningsrådet.
1990/91:L720 av Gösta Lyngå m.fl. (mp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär regler för tidningars disposition enligt vad som anförts i motionen.
1990/91:L721 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot exploatering av barn i skönhetstävlingar eller andra liknande arrangemang, som företas i marknadsföringssyfte.
1990/91:L722 av Torgny Larsson (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av översyn av gällande bestämmelser om kreditgivning.
1990/91:L724 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att forskarföreträdare bör ingå i stiftelsen för miljömärkning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentverkets verksamhet för främjande av miljövänlig konsumtion,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentverkets provningsverksamhet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om varudeklarationer,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om teledistribuerad varuinformation,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om budgetrådgivning.
1990/91:L727 av Carl Frick och Krister Skånberg (båda mp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av marknadsföringslagen och anslutande lagar i syfte att stärka konsumenternas intresse i en ny mediasituation med kommersiell reklam och annan marknadsföring i TV, radio och andra elektroniska media.
1990/91:L728 av Margareta Persson m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att ge barn och ungdom bättre kunskap om kommersiella budskap.
1990/91:L729 av Margareta Persson m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vålds- och krigsleksaker i förhandlingarna med EG.
1990/91:L730 av Jan Sandberg (m) vari hemställs att riksdagen begär att regeringen utreder ett nytt system för att ersätta det nuvarande systemet med resegarantier.
1990/91:L734 av Kaj Nilsson och Carl Frick (båda mp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär att konsumentverket eller annat lämpligt organ får i uppdrag att utreda konsumentfrågor rörande kabel-TV och att föreslå åtgärder i syfte att stärka konsumenternas ställning.
1990/91:L735 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) vari hemställs
1. att riksdagen för budetåret 1991/92 till konsumentverket för forskning anvisar reservationsanslag på 520000 kr. mer än regeringen föreslagit eller således 2520000 kr.
2. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till konsumentverket anvisar ett reservationsanslag på 1000000 kr. för information till kommunerna enligt vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att relevant information måste finnas på försäljningsstället i samband med köpet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning med uppgift att lägga fram förslag till hur reklamens störande uttrycksformer skall kunna begränsas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det är angeläget att reklam inte främjar resursslöseri,
7. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till konsumentverket anslår 2000000 kr. mer än regeringen föreslagit eller således 4000000 kr. till stöd till ideella konsumentorganisationer,
8. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 500000 kr. till konsumentverket till särskild handräckning till ideella konsumentorganisationer i enlighet med vad i motionen anförts.
1990/91:L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om köpfrid och att det skall tillsättas en utredning för att stärka konsumentens ställning gentemot marknadskrafterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en utredning med syfte att starkt begränsa kommersiell reklam på offentliga platser,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att posten eller annan distributör har rätt att leverera reklam--produktinformation bara till dem som uttryckligen har beställt den eller på sin brevlåda tydligt har markerat att man vill ta emot reklam--produktinformation,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det skall finnas en "ansvarig utgivare" för all reklam--produktinformation, som tar det juridiska ansvaret om produktinformationen sprids på ett felaktigt sätt,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kunderna på köpplatsen skall ha tillgång till all relevant varuinformation,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att öka konsumentverkets möjligheter att sprida sina kunskaper inom konsumentområdet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka konsumenternas ställning inför EG-anpassningen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att EG-anpassningen inte får innebära att de svenska konsumenternas ställning försvagas, att produkter blir sämre och att i Sverige förbjudna tillverkningsmetoder har använts i produkter som importeras till Sverige från EG.
1990/91:L906 av Rune Backlund m.fl. (c, m, fp) vari hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om inskränkning av den generella avbeställningsrätten i konsumentköplagen vad avser specialbeställda varor och beställningsvaror av större värde i enlighet med vad som anförs i motionen.
1990/91:L907 av Rolf Dahlberg och Allan Ekström (båda m) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bruket av garantier enligt konsumentköplagen.
1990/91:L908 av Magnus Persson (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändrad preskriptionsregel för banktillgodohavande.
Utskottet
1 Inledning
Utskottet behandlar i betänkandet regeringens förslag till anslag för budgetåret 1991/92 till marknadsdomstolen och allmänna reklamationsnämnden (avsnitt 2).
Vidare behandlas regeringens förslag till anslag för budgetåret 1991/92 till konsumentverket samt fem motionsyrkanden med anknytning till konsumentverkets anslag (L735 yrkande 2 och 8, L711 yrkande 3, L736 yrkande 10 och L718) och 17 motionsyrkanden som gäller verkets verksamhetsområde (avsnitt 3). Av de sistnämnda yrkandena avser tio inriktningen av konsumentverkets arbete m.m. (L716 yrkandena 2, 3 och 6, L724 yrkandena 2 och 8, L705, L728, L734 samt L736 yrkandena 11 och 12), två konsumentverkets provningsverksamhet (L716 yrkande 4 och L724 yrkande 3), fyra produktinformation (L724 yrkandena 4 och 5, L736 yrkande 9 och L735 yrkande 3) och ett den konsumenttekniska nämnden inom verket (L716 yrkande 5).
I betänkandet behandlas också två motionsyrkanden som gäller våldsleksaker m.m. (L703 och L729) (avsnitt 4) och nio vari begärs olika former av reklambegränsningar m.m. (L736 yrkandena 1, 2, 5 och 6, L735 yrkandena 5 och 6, L720, L727 och L 721) (avsnitt 5).
Utskottet behandlar också i betänkandet regeringens förslag till stöd för konsumentorganisationer jämte två motionsyrkanden som gäller detta anslag (L715 yrkande 1 och L735 yrkande 7) (avsnitt 6). Vidare behandlas regeringens förslag till bidrag till konsumentforskning jämte två motionsyrkanden som gäller detta anslag (L735 yrkande 1 och L719) (avsnitt 7) samt regeringens förslag till bidrag till miljömärkning av produkter jämte två motionsyrkanden om miljömärkningsstyrelsens sammansättning (L716 yrkande 9 och L724 yrkande 1) och tre motionsyrkanden som gäller miljömärkning m.m. (L704, L701 och L717 yrkande 4) (avsnitt 8).
Avslutningsvis behandlas fem motionsyrkanden som gäller konsumentköplagen (1990:932) (L717 yrkande 2, L907, L906, L717 yrkande 1 och L702) (avsnitt 9) samt under rubriken Övriga frågor ett motionsyrkande som gäller preskription av bankmedel (L908), ett som gäller konsumentkreditlagen (1977:981) (L722) och ett som gäller resegarantilagen (1972:204) (L730) (avsnitt 10).
Som en allmän bakgrund kan nämnas att riksdagen våren 1986 godkände mål och riktlinjer för konsumentpolitiken (prop. 1985/86:121, LU34, rskr. 292). Riksdagsbeslutet innebär att målet för konsumentpolitiken skall vara att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. Konsumentpolitiken skall sålunda bli tydligare inriktad på hushållsekonomiska frågor och då särskilt hushållens baskonsumtion. Tre särskilt viktiga utvecklingslinjer utpekas i riksdagsbeslutet. För det första skall den lokala verksamheten ges hög prioritet. Utbyggnaden, som skall ske genom kommunernas frivilliga åtaganden, bör ha som mål att konsumentpolitisk verksamhet inrättas i alla kommuner. Vidare bör de lokala konsumentmyndigheternas arbetsuppgifter och myndigheternas samarbete med andra intressenter ges större omfattning. För det andra skall särskilt utsatta grupper stödjas. För det tredje förordas att fler grupper i samhället engageras i konsumentpolitiken. Konsumenternas möjligheter att påverka produktion och distribution av varor och tjänster kan på det sättet förstärkas. Ett ökat engagemang från organisationer eftersträvas. Vidare skall företagen ha ett större ansvar för att förbättra konsumenternas förhållanden. För att uppnå målet med konsumentpolitiken skall särskilda insatser göras när det gäller att utveckla konsumenternas kunskaper genom utbildning, konsumentinformation och information från företagen m.m. Forskning och andra undersökningar om konsumenternas förhållanden skall få hög prioritet.
Inom statsförvaltningen sker för närvarande en övergång till en ny form av budgetstyrning. Den nya budgetprocessen introduceras successivt med verkan från budgetåret 1991/92. En tredjedel av statens samtliga myndigheter kommer då att styras genom inriktningsbeslut och medelsramar som normalt skall avse den kommande treårsperioden. Övriga myndigheter slussas in i systemet från och med budgetåret 1992/93 resp. 1993/94. Ett syfte med den beslutade nyordningen är att riksdagen och regeringen i mindre utsträckning än tidigare skall detaljreglera utan i stället styra genom mål, ekonomiska ramar och villkor samt krav på resultat. För marknadsdomstolen, konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden gäller att det nya budgetsystemet skall tillämpas på dem från och med budgetåret 1992/93.
2 Anslagen till marknadsdomstolen och allmänna reklamationsnämnden
Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418), konsumentkreditlagen (1977:981), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror, konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare samt produktsäkerhetslagen (1988:1604).
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till marknadsdomstolen för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 4108000 kr.
Förslaget till medelsberäkning för marknadsdomstolen föranleder inga erinringar från utskottets sida, och utskottet tillstyrker därför bifall till regeringens förslag i denna del.
Allmänna reklamationsnämnden har till uppgift att pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare rörande varor, tjänster och andra nyttigheter som tillhandahållits huvudsakligen för enskilt bruk (konsumenttvister) samt att ge rekommendationer om hur tvisterna skall lösas. Nämnden skall dessutom på begäran av domstol yttra sig i konsumenttvister. Vidare skall nämnden stödja kommunernas medling i sådana tvister genom bl.a. utbildning och rådgivning till konsumentvägledare på lokal nivå. Allmänna reklamationsnämnden skall också informera konsumenter och näringsidkare om nämndens praxis.
Beträffande allmänna reklamationsnämnden föreslås i budgetpropositionen att riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 12808000 kr.
Inte heller förslaget till medelsberäkning för allmänna reklamationsnämnden föranleder några erinringar från utskottets sida. Regeringens förslag tillstyrks således också i denna del.
3 Anslaget till konsumentverket och inriktningen av verkets arbete m.m.
Konsumentverket är den centrala förvaltningsmyndigheten för konsumentfrågor med uppgift att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. I anslutning till detta fullgörs de uppgifter som ankommer på konsumentombudsmannen (KO) enligt marknadsföringslagen, produktsäkerhetslagen och lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Verket fullgör vidare uppgifter enligt konsumentkreditlagen (1977:981), konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen (1971:1081) om bestämning av volym och vikt samt förordningen (1990:643) om glesbygdsstöd.
Den 14 juni 1990 beslutade regeringen inom ramen för den pågående omläggningen av budgetprocessen särskilda direktiv till konsumentverket för en fördjupad anslagsframställning för budgetåren 1992/93 -- 1994/95 (civildepartementet, dnr. MA 1309/90). En särskild rapport med bl.a. framtids- och resursanalyser skall lämnas till regeringen senast den 1 maj 1991.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till konsumentverket för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 75645000 kr.
I motion L735 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) begärs att riksdagen skall anslå 1000000 kr. i form av ett reservationsanslag till konsumentverkets disposition (yrkande 2). Medlen skall användas av verket för information till kommunerna om betydelsen av deras konsumentverksamhet. Vidare yrkas att medel anvisas till konsumentverket med 500000 kr. för inrättandet av en särskild informations- och utredartjänst (yrkande 8). Enligt motionärerna är det sannolikt så att de kommuner som för närvarande minskar sin konsumentverksamhet inte är helt medvetna om de vinster som en väl fungerande konsumentrådgivning innebär såsom minskade kostnader för socialhjälp och avfallshantering. Det är därför angeläget att konsumentverket får resurser att aktivt ta kontakt med landets kommuner och informera dem om detta. I motionen konstateras vidare att regeringen i budgetpropositionen föreslår ett särskilt stöd till frivilliga konsumentorganisationer (anslag F 6). För att hjälpa nya konsumentorganisationer att komma i gång med sin verksamhet bör enligt motionärerna konsumentverket få medel till en informations- och utredartjänst.
Också i motion L711 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (båda mp) yrkas ytterligare anslag i konsumentstödjande syfte (yrkande 3). Motionärerna menar att det krävs en väl fungerande och aktiv konsumentvägledning samt begär ett reservationsanslag på 10000000 kr. för utbildning av konsumentrådgivare i kommunerna.
I motion L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp) framhåller motionärerna att konsumentverket måste ges helt andra resurser än verket har i dag för att kunna marknadsföra sina kunskaper och därmed hjälpa konsumenterna att bli aktiva och ge dem styrande makt. Motionärerna yrkar tillkännagivande härom (yrkande 10).
Som påpekas av både föredragande statsrådet och motionärerna i motion L735 har många kommuner aviserat att man avser att göra inskränkningar i den kommunala konsumentverksamheten. Med hänsyn till riksdagens tidigare uttalanden om den centrala roll som den lokala konsumentverksamheten skall spela (se bet. LU 1985/86:34, 1988/89:LU17 och 1989/90:LU21) finner utskottet en sådan utveckling oroande. Det är därför enligt utskottets mening tillfredsställande att -- såsom upplyses i budgetpropositionen (bil. 15 s. 81 och 89) -- regeringen förbereder åtgärder för att stödja den kommunala konsumentverksamheten.
I avvaktan på de åtgärder som sålunda skall komma till stånd och med beaktande av rådande statsfinansiella läge finner utskottet det inte motiverat att medel skall anslås särskilt för den kommunala konsumentverksamheten i enlighet med önskemålen i motionerna L711 yrkande 3 och L735 yrkande 2. Behovet av ökade insatser i det läge som den kommunala konsumentverksamheten nu befinner sig i har för övrigt redan beaktats av regeringen genom att delar av rationaliseringskravet föreslås bli återförda till konsumentverket för ytterligare stöd till kommunal konsumentverksamhet. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L711 yrkande 3 och L735 yrkande 2.
Av statsfinansiella skäl anser sig utskottet inte heller kunna tillmötesgå önskemålet i motion L735 (yrkande 8) om medel för en ny tjänst vid konsumentverket. Enligt utskottets mening bör konsumentverket inom ramen för de resurser som i propositionen föreslås anvisade till verket kunna ge den hjälp till konsumentorganisationerna som kan bli erforderlig.
Med anledning av vad som anförs i motion L736 yrkande 10 noterar utskottet att konsumentverket i sin anslagsframställning ansett att den övergripande inriktningen av verkets verksamhet bör vara oförändrad under budgetåret 1991/92. Utskottet vill vidare peka på att enligt de tidigare redovisade direktiven verket i sin fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1992/93--1994/95 skall -- med utgångspunkt i förändringarna i omvärlden -- analysera vilka nya och förändrade krav som kommer att ställas på verket i framtiden. Vid behandlingen av nästa års budgetproposition blir det således tillfälle för riksdagen att göra en närmare prövning av konsumentverkets verksamhet och det framtida medelsbehovet.
Med hänvisning till vad som sålunda anförts avstyrker utskottet också bifall till motion L735 yrkande 8 och till motion L736 yrkande 10 samt förordar att riksdagen bifaller propositionen i vad avser anslaget till konsumentverket.
I motion L718 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda s) förordas förstärkningar av den konsumentpolitiska verksamheten och konsumentforskningen. Motionärerna redovisar näringslivets kostnader för reklam och reklamens utbredning i bl.a. TV samt anser att behovet av konsumentupplysning och konsumentforskning är stort och växande. Enligt motionärerna ter det sig utmanande att multinationella företag kan satsa miljarder för att övertala konsumenterna att köpa deras produkter samtidigt som en seriös och opartisk konsumentupplysning sätts på undantag. Det är därför menar motionärerna sakligt riktigt och rimligt att reklamen till någon del får bidra till kostnaderna för konsumentupplysning och konsumentforskning. Frågan om hur en ökning av reklamskatten kunde utformas och hur medlen lämpligen kan användas för konsumentupplysning bör, enligt motionärernas uppfattning, övervägas i lämpliga former.
Reklamskatt utgår enligt lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam. Reklamskatten omfattar i huvudsak tre skattepliktiga områden, nämligen annonser, visst annat offentliggörande av reklam samt reklamtrycksaker. Skatten utgår med 4 % av annonspriset för annonser i dagspress och i övrigt med 11 % av vederlaget för offentliggörandet.
Utskottet delar motionärernas uppfattning i fråga om behovet av en förstärkt konsumentupplysning och konsumentforskning. När det gäller den av motionärerna förordade finansieringen vill utskottet emellertid erinra om att spörsmålet om ianspråktagande av medel för utbyggnad av såväl den kommunala konsumentvägledningen som allmänna reklamationsnämndens verksamhet från intäkterna av reklamskatten behandlades av utskottet i samband med det konsumentpolitiska beslutet år 1986. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. LU 1985/86:34) hänvisade utskottet till ett i ärendet inhämtat yttrande från skatteutskottet, vari anfördes att skatteutskottet i återkommande sammanhang tagit avstånd från den typ av specialdestinerade skatter som föreslogs i den då aktuella motionen. Lagutskottet hade ingen annan mening än den skatteutskottet gett utryck för och avstyrkte det då aktuella motionsyrkandet.
Enligt utskottets mening saknas anledning för riksdagen att frångå ställningstagandet från år 1986. Utskottet vill också påminna om att statsrådet Margot Wallström i ett interpellationssvar i slutet av år 1990 ställt sig avvisande till en höjning av reklamskatten för finansiering av konsumentforskningen och konsumentrådgivningen (prot. 1990/91:41 s.9). Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L718.
Inriktningen av konsumentverkets arbete m.m. tas upp i sex motioner med sammanlagt tio yrkanden.
Konsumentverket omorganiserades år 1986 som en följd av riksdagens beslut om mål och riktlinjer för konsumentpolitiken. Av förordningen (1988:61) med instruktion för konsumentverket framgår att verket särskilt skall -- undersöka och följa hushållens förhållanden samt konsumenternas situation på marknaden, -- stödja hushållen i deras strävan att utnyttja sina resurser effektivt, -- uppmärksamma konsumentgrupper som ekonomiskt, socialt eller utbildningsmässigt är svaga, -- övervaka marknadens utbud samt näringsidkarnas marknadsföring och säljvillkor, -- utarbeta riktlinjer för näringsidkarnas marknadsföring och utformning av varor, tjänster och andra nyttigheter samt för näringsidkarnas tillämpning av konsumentkreditlagen (1977:981), -- söka påverka näringsidkare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov och stimulera näringsidkarna att vidta egna åtgärder i detta syfte, -- utföra eller låta utföra undersökningar av varor, tjänster och andra nyttigheter, -- informera andra organ om sådana konsumentproblem som verket inte kan åtgärda, -- främja information till konsumenterna om förhållanden som är väsentliga för dem, -- främja utbildning i konsumentfrågor, -- stödja organisationer som arbetar med konsumentfrågor, -- stödja forskning inom verkets område, -- följa reklamens utveckling, -- följa utvecklingen och beakta konsumenternas intressen beträffande distibution och varuförsörjning, -- svara för centrala uppgifter i anslutning till konsumentverksamheten på lokal nivå.
Verket utför också mot ersättning undersökningar inom sitt verksamhetsområde på uppdrag av myndigheter och enskilda. Verket skall samråda med andra myndigheter som handlägger konsumentfrågor. Vidare skall verket samarbeta med kommunerna och med enskilda organisationer, vilkas verksamhet omfattar konsumentfrågor. Konsumentverkets generaldirektör är chef för verket. Denne är även konsumentombudsman.
I motion L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) tas upp frågor som gäller bl.a. konsumentverkets framtida verksamhet. Motionärerna menar att verkets uppgifter för närvarande är alltför omfattande och leder till en splittring av verksamheten. Konsumentombudsmannen bör vidare enligt motionärerna ha en självständigare ställning gentemot verket och verkets myndighetsuppgifter skiljas från verkets andra uppgifter. En översyn av verkets instruktion är därför påkallad. I den mån så erfordras anser motionärerna att den begärda översynen också bör omfatta 1986 års konsumentpolitiska beslut liksom frågeställningen hur konsumentverkets verksamhet eljest kan effektiviseras. I motionen yrkas att riksdagen skall ge regeringen till känna vad som sålunda anförts om en renodling av konsumentverkets uppgifter (yrkande 2) och om att konsumentombudsmannen bör ha en självständigare ställning (yrkande 3).
I motion 716 begärs också förslag från regeringen om en sammanslagning av konsumentverket med statens pris- och konkurrensverk (yrkande 6). Som skäl för yrkandet anför motionärerna bl.a. att den verksamhet som konsumentverket och statens pris- och konkurrensverk bedriver har ett så nära samband att det framstår som naturligt att slå samman de båda myndigheterna, vilket skulle leda till kostnadsbesparingar genom samordningsvinster. En sammanslagning skulle sannolikt också enligt motionärerna resultera i en bättre verksamhet.
Beträffande motionärernas önskemål om en renodling av konsumentverkets uppgifter och en ändrad ställning för konsumentombudsmannen påminner utskottet om att liknande motionsyrkanden prövades av riksdagen våren 1990. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1989/90:LU21) konstaterade utskottet att konsumentverkets uppgifter måste återspegla de mål och riktlinjer för konsumentpolitiken som lades fast av riksdagen år 1986, vilket bl.a. innebär att konsumentverket spelar en viktig roll när det gäller att omsätta konsumentpolitikens inriktning i praktiskt handlande. Mot denna bakgrund kunde utskottet inte finna annat än att ett tillmötesgående av de då aktuella önskemålen om ändrade arbetsuppgifter för konsumentverket och en ändrad ställning mellan konsumentombudsmannen och verket skulle innebära att riksdagen tog avstånd från de fastlagda målen och riktlinjerna för konsumentpolitiken. Ett sådant steg var utskottet inte berett att förorda, och utskottet avstyrkte därför bifall till den då aktuella motionen.
Utskottet vill vidare hänvisa till att konsumentverket enligt de av regeringen beslutade direktiven för en fördjupad anslagsframställning för budgetåren 1992/93 -- 1994/95 har till uppgift att senast den 1 maj 1991 lämna en rapport med särskilda analyser såvitt avser resultat, framtid och resurser. Som ett första steg i resultatanalysen skall verket göra en indelning i verksamhetsområden som ansluter till målen för verkets arbete. Verket skall därefter beskriva hur resurserna har fördelats på dessa verksamhetsområden samt vilka prestationer som har åstadkommits. Analysen skall enligt direktiven omfatta en femårsperiod. För att belysa måluppfyllelsen skall resultatet av gjorda insatser följas upp. Vidare skall konsumentverket enligt direktiven med utgångspunkt i förändringar i omvärlden som väsentligen påverkar hushållens och konsumenternas situation analysera vilka nya och förändrade krav som ställs på verket under den aktuella budgetperioden. Verket skall redovisa hur verksamheten bör förändras i olika avseenden för att kraven skall kunna mötas. I direktiven sägs vidare att konsumentpolitiken bör ligga fast. Utvecklingen gör dock att vissa preciseringar är påkallade när det gäller den närmare inriktningen av konsumentverksamheten. Planeringen skall utgå från ett pris- och löneomräknat anslag för budgetåret 1990/91 minskat med 5 % över tre år. Med utgångspunkt i bedömningen av den framtida verksamhetsinriktningen skall verket redovisa förslag till prioriteringar mellan olika verksamhetsområden samt resursernas fördelning på olika verksamhetsområden och kostnadsslag. Konsumentverket skall också ange vilka restriktioner och krav på omprövning av befintlig verksamhet som den föreskrivna resursramen ger.
Utskottet är lika lite nu som för ett år sedan berett att förorda ändrade uppgifter för konsumentverket och konsumentombudsmannen som kan anses innebära avsteg från de år 1986 fastlagda målen och riktlinjerna för konsumentpolitiken. Enligt utskottets mening kan dock utvecklingen på konsumentområdet göra att vissa preciseringar är påkallade när det gäller den närmare inriktningen av konsumentverksamheten och därmed konsumentverkets arbete. Utskottet finner emellertid att dessa frågor lämpligen bör tas upp till närmare överväganden i samband med behandlingen av nästa års budgetproposition då de analyser som förutsätts i konsumentverkets direktiv för den fördjupade anslagsframställning föreligger.
Vad därefter gäller frågan om en sammanslagning av konsumentverket och statens pris- och konkurrensverk erinrar utskottet om att liknande motionsförslag tidigare flera gånger avslagits av riksdagen på hemställan av utskottet (se senast bet. LU 1985/86:34 och LU 1986/87:22). Näringsutskottet som på begäran av lagutskottet yttrade sig i saken våren 1986 fann tanken på en sammanslagning orealistisk med hänsyn till att myndigheternas aktiviteter är av mycket olika karaktär och riktar sig till skilda målgrupper.
Någon anledning för riksdagen att nu frångå sitt tidigare ställningstagande i saken kan utskottet inte finna. I sammanhanget vill utskottet även hänvisa till att konkurrenskommittén (C 1989:03) för närvarande överväger en lämplig myndighetsstruktur på konkurrensområdet (dir. 1989:12). Kommittén beräknas avge sitt slutbetänkande under år 1991. När det gäller konkurrensfrågorna aviseras i årets budgetproposition (bil. 15, s. 80) också en översyn av vissa berörda myndigheters verksamhetsområden för att precisera ansvarsgränser. Översynen skall enligt föredragande statsrådet även ses som ett led i regeringens program för en omställning och minskning av den statliga administrationen. Det kan i sammanhanget tilläggas att näringsutskottet nyligen (bet. 1990/91:NU22) med hänvisning till konkurrenskommittén avstyrkt en motion med begäran om någon form av samordning mellan näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och konkurrensverk och konsumentverket.
På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L716 yrkandena 2, 3 och 6.
Konsumentverkets engagemang i miljöfrågor tas upp i motion L724 av Ulla Orring m.fl. (fp). I motionen framhålls att konsumenterna ofta vill bidra till en bättre miljö genom bl.a. pappers- och glasåtervinning. Motionärerna menar att det är viktigt att konsumenternas ökade medvetenhet om behovet av minskat resursslöseri uppmuntras. Konsumenterna måste också vara beredda att lägga om sina inköps- och förbrukningsvanor till en mer miljövänlig konsumtion, att välja bort varor med onödiga förpackningar och att köpa varor som går att återvinna. Motionärerna begär med hänvisning till det anförda ett tillkännagivande att konsumentverket skall verka för främjande av miljövänlig konsumtion (yrkande 2).
Utskottet behandlade våren 1990 ett liknande motionsyrkande. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1989/90:LU 21) underströk utskottet att den ökade miljömedvetenheten hos allmänheten ställer krav på insatser från konsumentverkets sida. Enligt vad utskottet då hade inhämtat hade konsumentverket också inom ramen för sin instruktion och tillgängliga resurser redan engagerat sig i olika miljöfrågor, och i betänkandet redovisades ett flertal åtgärder som konsumentverket vidtagit eller ämnade vidta. Den lämnade redogörelsen visade enligt utskottets mening att konsumentverket var aktivt när det gäller miljöfrågor på områden där verket har speciell kompetens och där miljöhänsynen har klara konsumentpolitiska konsekvenser. Utskottet, som förutsatte att konsumentverket även i fortsättningen ägnade uppmärksamhet åt miljöfrågor, ansåg därför att något tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med motionärernas önskemål inte var erforderligt. Motionen avstyrktes därför.
Då spörsmålet nu åter aktualiserats kan utskottet konstatera att konsumentverket enligt inhämtade uppgifter har fortsatt sitt arbete med miljöfrågorna. I regeringens särskilda direktiv för konsumentverkets anslagsframställning för budgetåren 1992/93 -- 1994/95 framhålls också att miljöhänsynen i samband med konsumtion inkl. energihushållning blir en alltmer central fråga för konsumentverket. I sin framtidsanalys skall verket därför visa hur miljöaspekterna på ett bredare sätt skall kunna beaktas i konsumentpolitiken samt belysa förhållandet till andra myndigheter. Som en särskilt intressant fråga nämns i direktiven möjligheterna till samordnade insatser för kunskapsspridning till hushållen om miljöfrågor.
Det anförda ger vid handen att något tillkännagivande från riksdagens sida om konsumentverkets verksamhet för att främja miljövänlig konsumtion inte heller i år är påkallat. Motion L724 yrkande 2 avstyrks således.
Obligatoriska avgasdeklarationer vid marknadsföring av motorfordon begärs i motion L705 av Inger Schörling m.fl. (mp). Motiveringen till yrkandet återfinns i motion 1990/91:T207, vari motionärerna anför att det är viktigt för enskilda bilköpare att få reda på olika bilars miljöegenskaper. Obligatoriska avgasdeklarationer avseende utsläppen av kväveoxid och kolväte skulle, enligt motionärerna, innebära ett bra komplement till de redan obligatoriska uppgifterna om bränsleförbrukningen. Motionärerna yrkar att riksdagen beslutar att obligatorisk avgasdeklaration för motorfordon skall införas i annonser och försäljningsbroschyrer m.m. fr.o.m. den 1 januari 1992.
Enligt 3 § bilavgaslagen (1986:1386) får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter om bl.a. begränsningar av utsläpp i luften av avgaser från motordrivna fordon samt om fordonens beskaffenhet, utrustning, hållbarhet och funktion för att uppfylla uppställda krav på begränsning av utsläpp. Med stöd av detta bemyndigande har regeringen i bilavgasförordningen (1987:586) beslutat om bl.a. emissionsgränsvärden samt om provmetoder, hållbarhetskrav, tillsyn och kontroll av avgasrenande utrustningar på bilar. Ytterligare föreskrifter har meddelats av statens naturvårdsverk. Enligt fordonskungörelsen (1972:595) får en bil inte godkännas vid registrerings- eller typbesiktning om den inte uppfyller kraven i bilavgasförordningen. Avgasgodkännanden och avgasprovningar handhas av AB Svensk Bilprovning, som anger provningsresultaten i s.k. avgascertifikat. Certifikaten tillställs biltillverkaren eller, om bilmodellen har tillverkats utomlands, tillverkarens ställföreträdare i Sverige.
Hösten 1990 behandlade trafikutskottet en motion med samma syfte som motion L705. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1990/91:TU5) konstaterade trafikutskottet att avgascertifikaten ger sådan information som motionärerna önskar och att dessa kan efterfrågas hos AB Svensk Bilprovning och hos biltillverkaren eller hos dennes ställföreträdare. Trafikutskottet ansåg emellertid att det skulle vara lämpligt om bilköparna kunde få information om nya personbilars miljöegenskaper också, t.ex. i form av avgasdeklarationer på samma sätt som bilköparna får information om nya personbilars bränsleförbrukning. Trafikutskottet var dock inte berett att föreslå föreskrifter om avgasdeklarationer utan ansåg att eventuella initiativ från bilbranschen borde avvaktas. Utskottet erinrade också om konsumentverkets möjligheter att utfärda riktlinjer för näringsidkares marknadsföring. Motionsyrkandet borde därför enligt trafikutskottets mening inte föranleda något initiativ från riksdagen varför det avstyrktes.
Lagutskottet har för sin del ingen annan uppfattning än trafikutskottet. I sammanhanget vill utskottet även påpeka att spörsmålet tagits upp av regeringen i proposition 1990/91:90 En god livsmiljö. I propositionen redovisar regeringen sina ställningstaganden i olika frågor rörande miljöpolitiken. Enligt regeringen bör bl.a. ett miljöklassningssystem för nya bilar införas. Indelningen i miljöklasser skall ske i samband med avgasgodkännandet. Miljöklassningen skall kombineras med ekonomiska styrmedel i syfte att stödja introduktionen på marknaden av bilar med goda miljöegenskaper. Systemet avses bli infört fr.o.m. 1993 års modeller för personbilar, lastbilar och bussar. Vidare anförs i propositionen att regeringen har för avsikt att till lagrådet remittera ett förslag till de lagändringar som behövs för införandet av ett miljöklassningssystem. Förslaget kommer tillsammans med en mera utförlig redovisning i fråga om indelningen av fordonen m.m. att föreläggas riksdagen så att det kan behandlas under innevarande riksmöte (prop. 1990/91:90 s. 359).
Enligt utskottets mening torde behovet av en sådan information som motionärerna efterlyser minska avsevärt om systemet med miljöklassning införs. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L705.
I motion L724 av Ulla Orring m.fl. (fp) tas upp frågor som gäller konsumentverkets arbete med budgetrådgivning vilket bedrivs i samarbete med de kommunala konsumentvägledarna. Motionärerna menar att behovet av sådan rådgivning framträder alltmer mot bakgrund av att hushållens skuldsättning ökat under 1980-talet. Konsumentverket bör därför, enligt motionärerna, i samarbete med konsumentvägledarna även fortsättningsvis prioritera sådant arbete, vari även ingår skuldsanering. I motionen begärs tillkännagivande om vad som sålunda anförts (yrkande 8).
Med anledning av motionen vill utskottet hänvisa till vad som anförs i årets budgetproposition (bil. 15 s. 80 och 89). Enligt föredragande statsrådet har verksamheten på konsumentområdet i hög grad inriktats på de hushållsekonomiska frågorna. Konsumentverket prioriterar dem och gör insatser när det gäller budgetrådgivning, skuldsanering, pris- och kreditfrågor samt energifrågor. Liksom konsumentverket anser statsrådet att verksamheten på konsumentområdet också fortsättningsvis bör inriktas på de hushållsekonomiska frågorna.
Budgetrådgivningens betydelse har också understrukits av regeringen i de tidigare nämnda direktiven för konsumentverkets anslagsframställning för budgetåren 1992/93 -- 1994/95. I direktiven har regeringen ålagt verket att i framtidsanalysen särskilt beakta sambandet mellan den ekonomiska utvecklingen i samhället och konsumenternas situation. I direktiven framhålls att bl.a. hushållens skuldsättning är ett fortsatt samhällsekonomiskt och privatekonomiskt problem. Konsumentverket skall därför beskriva hur de hushållsekonomiska frågorna skall kunna lyftas fram ytterligare. Skuldsättningen i unga hushåll, frågornas utrymme i ungdoms- och vuxenutbildningen och den kommunala konsumentverksamhetens och folkrörelsernas möjligheter att driva dem skall därvid uppmärksammas.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att något särskilt tillkännagivande i enlighet med motionärernas önskemål inte är erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L724 yrkande 8.
Konsumentverkets informations- och utbildningsuppgifter gentemot barn och ungdom tas upp i motion L728 av Margareta Persson m.fl. (s). I motionen framhålls att kommersialiseringen av barnens miljö genom våra medier medför att utbildning och opinionsbildning blir ett allt viktigare konsumentpolitiskt medel för att stärka konsumenternas ställning och undanröja problem på marknaden. Konsumentverket bör därför lägga mycket stor vikt vid att förse skolor och organisationer med studiematerial och annat stöd som bidrar till att barn och ungdomar får bättre kunskaper att hantera de kommersiella budskapen. Motionärerna yrkar ett tillkännagivande av riksdagen om vad som sålunda anförts.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att behovet av konsumentkunskaper hos barn och ungdom ökat i takt med att marknadsföringen alltmer riktats mot dessa grupper. Förhållandena har också uppmärksammats av konsumentverket. Inom ramen för sin instruktion och tillgängliga resurser har verket sedan många år arbetat med att utveckla metoder för att följa och bygga upp kunskaper om reklamens utveckling. Verket har därvid följt och dokumenterat utvecklingen, föreslagit åtgärder av olika slag samt tagit fram studie- och debattmaterial. Sedan år 1988 har arbetet med avseende på barn och ungdomar prioriterats, varvid verket bl.a. deltagit vid fortbildning av lärare, initierat och stimulerat debatt och diskussion om reklamens utveckling i skolor samt stärkt och utvecklat samarbetet med olika myndigheter såsom barnmiljörådet, socialstyrelsen, statens ungdomsråd samt centrala och lokala skolmyndigheter.
De av motionärerna aktualiserade frågorna tas också upp i regeringens direktiv för konsumentverkets anslagsframställning för budgetåren 1992/93 -- 1994/95. I direktiven anges sålunda att utvecklingen av nya medier, internationaliseringen av marknadsföringen och förändringar av innehåll och inriktning av marknadsföringen ställer nya krav på konsumentpolitiken. I sin framtidsanalys skall verket bl.a. mot denna bakgrund visa hur barn, unga och andra utsatta grupper kan stärkas som konsumenter.
Vad som anförs i anslagsdirektiven visar enligt utskottets mening att behovet av stöd till och utbildning av barn och ungdom i konsumentfrågor också i fortsättningen kommer att utgöra en viktig uppgift för konsumentverket. Med hänsyn härtill anser utskottet att något särskilt tillkännagivande i enlighet med motionärernas önskemål inte är erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L728.
I motion L734 av Kaj Nilsson och Carl Frick (båda mp) yrkas att konsumentverket eller annat lämpligt organ får i uppdrag att utreda konsumentfrågor rörande kabel-TV och föreslå åtgärder i syfte att stärka konsumenternas ställning. Motionärerna kritiserar bl.a. de avtalsvillkor som tillämpas för kabel-TV och anser att det finns många olika frågor som närmare bör utredas när det gäller konsumentskyddet på detta område.
Enligt vad utskottet erfarit har kommunala konsumentvägledare, konsumentverket och konsumentombudsmannen under senare tid fått ta emot en ökande mängd klagomål av olika slag riktade mot kabel-TV-bolag. De möjligheter till ingripanden som konsumentombudsmannen har enligt bl.a. marknadsföringslagen (1975:1418) och lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden torde emellertid vara fullt tillräckliga för att konsumenternas intressen skall kunna tillgodoses. Utskottet kan därför inte finna att någon särskild utredning av konsumentskyddsfrågorna på kabel-TV-området är motiverad. Några initiativ i saken från riksdagens sida är således inte påkallade, och utskottet avstyrker bifall till motion L734.
Frågor som berör inriktningen av konsumentverkets arbete och konsumenternas ställning med anledning av den västeuropeiska integrationen tas upp i motion L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp). Motionärerna uttrycker farhågor för att den förestående EG-anpassningen innebär att det mångåriga arbete som bedrivits i Sverige för att skydda konsumenterna kommer att slås sönder. I motionen begärs tillkännagivande om stärkande av konsumenternas ställning inför EG-anpassningen (yrkande 11). I motionen begärs också tillkännagivande om att EG-anpassningen inte får innebära att de svenska konsumenternas ställning försvagas, att produkterna blir sämre och att i Sverige förbjudna tillverkningsmetoder kommer till användning i produkter som importeras till Sverige från EG (yrkande 12).
Utskottet behandlade våren 1990 liknande motionsyrkanden. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1989/90:LU21) hänvisade utskottet till en redovisning i den då aktuella budgetpropositionen av gjorda och planerade insatser i syfte att värna svenska konsumentintressen i det västeuropeiska integrationsarbetet, och utskottet avslog med hänvisning därtill de då aktuella motionsyrkandena.
Också i årets budgetproposition (bilaga 15 s. 81 och 89) berörs de spörsmål motionärerna aktualiserar. Föredragande statsrådet framhåller därvid bl.a. att det västeuropeiska integrationsarbetet kräver fortsatt stora insatser för att de svenska konsumenternas intressen skall kunna värnas. Den höga svenska ambitionsnivån för att skydda konsumenterna skall upprätthållas, och väsentliga säkerhetskrav får inte sänkas. Vidare anförs att svenska insatser inom ramen för det europeiska standardiseringsarbetet är viktiga. EGs nya harmoniseringsmetod ger Sverige och övriga EFTA-länder möjligheter att direkt påverka säkerhetsreglerna i Europa. Konsumentverket har, enligt föredragande statsrådet, redan kunnat visa att kraftfulla och professionella insatser ger goda resultat. Barnsäkerhet och personlig skyddsutrustning anges vara aktuella arbetsområden. Under budgetåret 1991/92 kommer utredningsarbete att bedrivas för att förbereda omställningen till de regler som skall gälla på konsumentområdet inom ramen för avtalet om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde.
Utskottet vill vidare påminna om att utrikesutskottet hösten 1990 behandlat konsumentfrågor med anledning av den västeuropeiska integrationen. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1990/91:UU8) ansåg utrikesutskottet sammanfattningsvis att Sveriges ambitioner på konsumentområdet i stor utsträckning sammanfaller med EGs. Samsynen gäller bl.a. konsumentinflytande, produktsäkerhet, ekonomiskt och rättsligt skydd, utbildning och information, och enligt utrikesutskottet utgör detta en god grund i det forsatta arbetet på förbättringar. Något generellt hinder för Sverige att behålla sitt starka konsumentskydd vid ett närmare samarbete med EG föreligger inte enligt utrikesutskottets mening.
Lagutskottet gör samma bedömning som utrikesutskottet och finner mot bakgrund av uttalandena i budgetpropositionen att några åtgärder från riksdagens sida inte är påkallade med anledning av motionärernas önskemål. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L736 yrkande 11 och 12.
Konsumentverkets provningsverksamhet tas upp i två motioner. I motion L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) anförs att det finns ett starkt önskemål från konsumenternas sida att kunna jämföra olika varors egenskaper och kvalitet. På grund härav och med hänsyn till att en väl fungerande provningsverksamhet ofta leder till bättre produkter på marknaden bör både konsumentverkets på eget initiativ utförda jämförande varuprovningar och verkets uppdragsfinansierade provningsverksamhet utvidgas. Motionärerna begär ett tillkännagivande om vad som sålunda anförts (yrkande 4).
Liknande synpunkter framförs i motion L724 av Ulla Orring m.fl. (fp). Motionärerna anser att det är viktigt att provningsverksamheten ges ökat utrymme inom konsumentverkets ram både när det gäller de på eget initiativ framtagna testerna och de som utförs som uppdragsprovningar. I motionen begärs tillkännagivande härom (yrkande 3).
Motioner med yrkanden om utvidgning av konsumentverkets provningsverksamhet har ingående behandlats av riksdagen vid flera tillfällen under senare år och därvid avslagits på hemställan av utskottet (se bet. LU 1986/87:22, 1988/89:LU17 och 1989/90:LU21). Utskottet har därvid -- med hänvisning till den provningsverksamhet som konsumentverket bedriver -- inte funnit att någon riksdagens åtgärd varit påkallad.
Sedan frågan senast behandlades våren 1990 har enligt vad utskottet erfarit någon förändring av konsumentverkets provningsverksamhet inte skett. Verksamheten bedrivs således i huvudsak i samma omfattning och på samma sätt som tidigare. Provningsverksamheten som utförs i konsumentverkets egen regi finansieras fortfarande till största delen av betalda uppdrag från tillverkare samt svenska och utländska konsumenttidskrifter medan konsumentverkets anslagsmedel främst används till utveckling av nya provningsmetoder. Metodarbetet bedrivs till viss del i internationellt samarbete. Ett huvudsyfte med denna verksamhet är att få fram metoder som, oberoende av laboratorium, ger jämförbara och reproducerbara resultat. Konsumentverket deltar också i internationella provningar genom European Testing Group (ETG). För att uppnå större effektivitet i provningsverksamheten har ett ökat nordiskt samarbete utretts under senare år i syfte att varje land skall kunna specialicera sig på särskilda områden.
Med hänsyn till det anförda kan utskottet lika litet nu som då frågan tidigare behandlats finna någon anledning för riksdagen att uttala sig i frågan. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L716 yrkande 4 och L724 yrkande 3.
Önskemål om konsumentverkets agerande när det gäller produktinformation tas upp i motion L724 av Ulla Orring m.fl. (fp). I motionen erinras om den verksamhet som varudeklarationsnämnden (VDN) bedrev fram till 1970-talet med från tillverkarna frivilliga varudeklarationer för olika varor. Inom möbelbranschen finns i dag ett liknande system med vissa minimikrav för t.ex. hållbarhet, välgjordhet och användbarhet. Enligt motionärerna bör konsumentverket få i uppdrag att inleda förhandlingar med företrädare för näringslivet i syfte att få till stånd liknande varudeklarationssystem också inom andra branscher. -- I motionen tas också upp en fråga som gäller teledistribuerad varuinformation. Motionärerna framhåller att många traditionsbundna köpmönster kan förändras med hjälp av moderna telekommunikationer. Med hjälp av videotex och text-TV kan betydande information ges som underlättar för konsumenten. Varu- och tjänsteförteckningar samt produktinformation kan sammanställas i branschvisa databaser som ställs till konsumenternas förfogande. Motionärerna pekar också på att viss försöksverksamhet bedrivits på området och anför att konsumentverket borde få i uppdrag att genomföra utvidgade prov med videotexdistribuerad varuinformation direkt till konsumenterna. -- I motionen begärs tillkännagivanden om vad som sålunda anförts (yrkande 4 och 5).
Yrkanden om förbättrad produktinformation genom varudeklarationssystem har tidigare flera gånger prövats och avslagits av riksdagen på utskottets hemställan (bet. LU 1987/88:31, 1988/89:LU17 och 1989/90:LU21). Utskottet har därvid delat motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att produktinformationen förbättras men ansett att det inte är meningsfullt att söka få fram omfattande varudeklarationssystem av VDN-karaktär. Enligt vad utskottet uttalat bör man i stället ta fram standardiserad varuinformation för vissa varugrupper, liknande den som finns inom möbelbranschen. Utskottet har också förutsatt att produktinformation i ökad utsträckning skulle tas fram genom näringslivets försorg och ansett att framtagande av standardiserad varuinformation var ett område väl lämpat för näringslivets egenåtgärder. Arbetet med framtagande av varufakta borde enligt utskottet ske i frivillig samverkan med konsumentverket. Utskottet har vidare utgått från att verket skulle ta erforderliga initiativ för att få till stånd branschöverenskommelser på sådana områden där det bedömdes nödvändigt och ansett att något särskilt tillkännagivande därför inte varit påkallat.
Vad utskottet sålunda uttalat äger fortfarande giltighet, och utskottet konstaterar att konsumentverket i slutet av år 1989 efter förhandlingar med Motorbranschens Riksförbund (MRF) träffat en överenskommelse om varudeklaration av begagnade bilar. Enligt utskottets mening saknas anledning för riksdagen att ompröva sina tidigare ställningstaganden i fråga om varudeklarationssystem. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L724 yrkande 4.
Även spörsmålet konsumentinformation med hjälp av datakommunikation har tidigare prövats av riksdagen, varvid motioner med samma inriktning som motion L724 har avslagits på hemställan av utskottet. Då frågan senast behandlades (bet. 1989/90:LU21) ansåg utskottet i likhet med motionärerna att utnyttjande av datateknik för konsumentinformation kan medföra stora fördelar, och utskottet utgick från att konsumentverket följer teknikens utveckling och tar till vara de möjligheter som finns på området. Mot bakgrund av viss försöksverksamhet med ett projekt benämnt Varubörsen ansåg utskottet emellertid att det inte kunde anses meningsfullt med en fortsatt och utökad försöksverksamhet på området.
Enligt utskottets mening har det inte framkommit något som ger anledning för riksdagen att ompröva tidigare ställningstaganden, och utskottet avstyrker därför bifall till motion L724 yrkande 5.
Önskemål om produktinformation på köpplatsen förs fram i två motioner. I motion L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp) yrkas tillkännagivande om att kunderna på köpplatsen skall ha tillgång till all relevant varuinformation (yrkande 9). Med relevant varuinformation avser motionärerna bl.a. en redovisning av de miljöstörningar och hälsoverkningar som varan ger upphov till under tillverkning, transport, användning och som avfall. Informationen skall syfta till att hjälpa konsumenten att göra så miljövänliga val som möjligt.
Liknade synpunkter förs fram i motion L735 av Elisabet Franzén m.fl. (mp). Motionärerna menar att kunderna skall ha tillgång till all relevant information i samband med köpet. Med sådan information avser motionärerna, förutom priset, också innehåll, tillverkare, ursprungsland, tillverkningsmetod, livscykelspecifikationer och annat som är viktigt för att kunna väga in ekologiska ställningstaganden inför ett köp. Informationen skall enligt motionärerna finnas tillgänglig någonstans i butiken. I motionen yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts (yrkande 3).
Motionsyrkanden med samma syfte behandlades av utskottet våren 1990. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1989/90:LU21) framhöll utskottet att det är angeläget att produktinformationen förbättras i olika avseenden. En ordning med obligatorisk produktinformation av den art och omfattning som förespråkades i de då aktuella motionerna kunde emellertid, fortsatte utskottet, realistiskt sett knappast genomföras. Krav på underlag för informationen i form av forskning och andra insatser torde nämligen inte kunna tillgodoses inom överskådlig tid. I vart fall skulle en sådan informationsskyldighet föranleda stora praktiska svårigheter och betydande kostnader, vilka i form av ökade varupriser skulle få bäras av konsumenterna. Vidare skulle myndigheterna behöva tillföras väsentliga resursförstärkningar för att de skulle kunna övervaka efterlevnaden av informationsplikten. Sammantaget ansåg utskottet att ett tillmötesgående av motionärernas önskemål skulle innebära nackdelar som inte står i rimlig proportion till den nytta som skulle uppkomma för konsumenterna. De resurser som står till buds för en förbättrad produktinformation måste därför enligt utskottets mening koncentreras till de områden där behovet är störst, och insatserna bör ske inom ramen för näringslivets egenåtgärder och i frivillig samverkan med konsumentverket. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till de då aktuella motionsyrkandena.
Vad utskottet sålunda uttalade våren 1990 äger fortfarande giltighet. Vissa detaljstudier av olika slag som gjorts under senare tid beträffande enstaka varors miljöpåverkan (se t.ex. departementspromemorian Ds 1991:9, Från vaggan till graven -- Sex studier av varors miljöpåverkan) illustrerar väl de svårigheter som är förknippade med den typ av detaljerad och omfångsrik produktinformation motionärerna vill ha till stånd. Sådana studier utgör visserligen ett värdefullt underlag i det allmänna miljöarbetet och kan i vissa fall innehålla värdefulla upplysningar för den miljömedvetna och sakkunniga konsumenten. Upplysningarna torde emellertid med hänsyn till omfång och vetenskaplig detaljeringsgrad knappast på ett meningsfullt sätt kunna tjäna som produktinformation för den enskilde konsumenten vid ett köpval i en butik. Enligt utskottets mening saknas således anledning för riksdagen att ompröva sina tidigare ställningstaganden i fråga om produktinformation av det slag motionärerna förordar. Utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna L735 yrkande 3 och L736 yrkande 9.
Till konsumentverket är knuten en särskild nämnd, konsumenttekniska nämnden, som har till uppgift att verka för att brukarkrav beaktas vid utveckling och upphandling av produkter. De frågor som kan behandlas i nämnden gäller bl.a. konsumentteknisk utbildning, forskning och utveckling inom området, användningen av forskningsresultaten, konkreta projekt rörande industriell produktutveckling och s.k. centrumbildning för konsumentteknisk forskning. Enligt nämndens arbetsordning skall den sammanträda normalt fyra gånger varje år. Utöver ordinarie sammanträden kan studiebesök och seminarier anordnas. Inom nämnden finns ett arbetsutskott som förbereder nämndens sammanträden m.m. I nämnden ingår företrädare för de myndigheter, forskningsinstitutioner och andra organ som regeringen bestämmer. Ordföranden utses av regeringen. Övriga ledamöter utses av konsumentverket. Enligt ett regeringsbeslut år 1987 ingår ledamöter från 19 olika organ i nämnden.
I motion L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) ifrågasätts om nämnden har fått en lämplig sammansättning. Det stora antalet ledamöter i kombination med att de företräder vitt skilda intressen medför att nämnden knappast i praktiken kan fullgöra sina uppgifter. Motionärerna yrkar därför att riksdagen beslutar att upplösa den konsumenttekniska nämnden (yrkande 5).
Frågor om avskaffande av den konsumenttekniska nämnden har aktualiserats i riksdagen de senaste två åren (bet. 1988/89:LU17 och 1989/90:LU21). När frågan prövades våren 1990 framhöll utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande att nämnden syntes ha kommit i gång med sin verksamhet och att dess arbete torde bli alltmer betydelsefullt i framtiden. Några skäl att avskaffa nämnden förelåg således inte enligt utskottets mening. Utskottet förutsatte emellertid att regeringen också i fortsättningen skulle följa nämndens arbete och vidta de åtgärder som kunde visa sig erforderliga. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till de då aktuella motionerna.
Sedan spörsmålet om den konsumenttekniska nämnden senast prövades har enligt utskottets mening inte framkommit några nya omständigheter. Utskottet vidhåller därför sin tidigare uppfattning och avstyrker alltså bifall till motion L716 yrkande 5.
4 Våldsleksaker
Frågor som gäller försäljning och marknadsföring av leksaker tas upp i två motioner.
Som en bakgrund till motionsyrkandena kan nämnas att en överenskommelse träffades år 1979 mellan konsumentverket och dåvarande lekmiljörådet å ena sidan och vissa företrädare för leksaksbranschen å andra sidan beträffande försäljning och marknadsföring av leksaker. Överenskommelsen omfattar leksaker, spel och vissa modellbyggsatser med militär anknytning, vilka hänför sig till krig fr.o.m. år 1914, och innebär att sådana produkter inte får saluföras. Överenskommelsen är fortfarande gällande och har under senare år antagits av ytterligare branschorganisationer.
År 1989 träffade konsumentverket och barnmiljörådet samt Sveriges leksakshandlares riksförbund och Leverantörsföreningen för lek- och hobbyartiklar ytterligare en överenskommelse om marknadsföring till barn och ungdom av leksaker, spel och liknande. Överenskommelsen utgår från Internationella handelskammarens grundregler för reklam till barn och ungdom. Parterna har i överenskommelsen enats om att dessa grundregler skall anses innebära att bl.a. leksaker, spel och liknande inte på ett verklighetstroget sätt får efterlikna, exemplifiera eller uppmuntra till brott mot liv eller hälsa och inte får efterlikna, vara ägnade att uppmuntra till eller förhärliga våldsamma eller brutala handlingar. Produkterna får inte heller vara ägnade att skapa uppfattningen att våld är den enda lösningen på ett problem och skapa förakt för andra individer. Överenskommelsen innehåller också särskilda villkor för vissa marknadsföringsåtgärder. Dessa regler går bl.a. ut på att tryckt reklam inte får innehålla skildringar i ord eller bild av realistiska eller påträngande våldsinslag i form av t.ex. stridsscener, att exponering i exempelvis skyltfönster inte får innehålla stridsscener eller andra våldsinslag samt att film-, video- och stillbildsreklam inte får innehålla närgångna, utdragna eller förråande inslag av våld.
I överenskommelsen har branschorganisationerna också åtagit sig att genom utbildning och information verka för att deras medlemmar följer överenskommelsen och inte ger finansiellt stöd till reklam i TV där inslaget strider mot överenskommelsen, samt att i samarbete med konsumentverket, barnmiljörådet och konsumentvägledare och på egen hand fortlöpande undersöka effekten av överenskommelsen och komma med de förslag till förbättringar och ändringar som utvecklingen på området kan komma att medföra.
Parterna har vidare kommit överens om att nya överläggningar bör tas upp före år 1992. Överenskommelsen gäller fr.o.m. den 1 januari 1990. Marknadsföringsmaterial som producerats före nämnda dag får dock användas till utgången av år 1990, varför överenskommelsen således fått full verkan först fr.o.m. innevarande år.
Överenskommelsen har numera undertecknats också av näringsidkare som står utanför de berörda branschorganisationerna, bl.a. några varuhuskedjor och Svenska postorderföreningen.
Förutom överenskommelsen har Sveriges leksakshandlares riksförbund och Leverantörsföreningen för lek- och hobbyartiklar efter samråd med barnmiljörådet och konsumentverket år 1989 antagit en rekommendation för inköp och försäljning av vissa leksaker, spel och liknande. Branschorganisationerna rekommenderar därvid sina medlemsföretag att bl.a. avstå från att i sina sortiment ta in leksaker och spel, som på ett verklighetstroget sätt efterliknar vapen samt data- och videospel, rollspel och liknande spel som innehåller våldsamma eller brutala handlingar som strider mot vedertagna regler för biograffilm eller videofilm eller där spelets förpackning på ett framträdande sätt illustreras med våldsamma, brutala eller förråande handlingar.
I motion L703 av Ove Karlsson m.fl. (s) kritiseras utbudet av vålds- och krigsleksaker. Motionärerna menar att en sanering av marknaden är nödvändig, vilken helst bör ske på frivillig väg genom leksaksbranschens egna åtgärder. Om inte utbudet minskar anser motionärerna att förbudstanken måste aktualiseras. I motionen yrkas tillkännagivande om vad som anförts om åtgärder för att sanera den alltmer utbredda vålds-, krigsleksaks- och videovåldsmarknaden.
Som utskottet framhöll våren 1990 (bet. 1989/90:LU21) vid behandlingen av motioner rörande utbudet av våldsbetonade leksaker och dataspel är det tillfredsställande att en överenskommelse nåtts i fråga om marknadsföringen av leksaker och spel med våldsinslag och att leksaksbranschen även utfärdat en rekommendation om inköp och försäljning av sådana varor. Enligt utskottets mening ligger överenskommelsen och rekommendationen väl i linje med de uttalanden utskottet gjorde i frågan år 1989 (se bet. 1988/89:LU 17). Erfarenheterna från tillämpningen av de nya reglerna bör nu avvaktas, och utskottet har erfarit att barnmiljörådet och konsumentverket inom kort kommer att närmare överväga åtgärder som bör vidtas i syfte att undersöka marknaden.
I sammanhanget vill utskottet också peka på det åtgärdsprogram mot skadliga våldsskildringar som riksdagen antog år 1990 (prop. 1989/90:70, bet. KrU30, rskr. 309). I programmet ingår bl.a. inrättande av ett särskilt råd mot våldsskildringar med uppgift att i nära samarbete med folkrörelser och skilda lokala grupper i landet verka för att utbudet av våldsskildringar i rörliga bilder påverkas och förändras. Rådet har numera inrättats, och bland ledamöterna finns representanter för bl.a. statens ungdomsråd, barnmiljörådet, skolöverstyrelsen och socialstyrelsen.
Med hänsyn till de åtgärder som sålunda redan vidtagits i syfte att saluförandet och marknadsföringen av produkter med våldsanknytning skall begränsas anser utskottet att några initiativ i saken från riksdagens sida inte är påkallade. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L703.
I motion L729 av Margareta Persson m.fl. (s) anförs att det är viktigt att det mödosamma arbete som skett i Sverige för att få bort rena krigs- och våldsinriktade leksaker inte spolieras vid en EG-anpassning. Enligt motionärerna finns det all anledning att driva denna fråga vid de fortsatta förhandlingarna med EG. För de svenska konsumenterna är det av ett mycket vitalt intresse att krigs- och våldsleksaker inte heller i framtiden säljs i Sverige. Motionärerna yrkar tillkännagivande om vad som sålunda anförts.
Som motionärerna framhåller har det bedrivits ett mödosamt arbete i syfte att förhindra marknadsföring av vålds- och krigsleksaker i Sverige, och utskottet har ingen annan uppfattning än motionären i fråga om önskvärdheten av att resultatet av arbetet inte spolieras i samband med ett närmande till EG. Några generella hinder för Sverige att upprätthålla ett starkt konsumentskydd vid ett ekonomiskt samarbete mellan EG och EFTA-länderna föreligger inte heller som tidigare berörts. Innan effekterna på den svenska leksaksmarknaden av ett blivande samarbete med EG kan överblickas har utskottet för sin del dock inte underlag för en bedömning av frågan huruvida några särskilda åtgärder är påkallade från svensk sida. Liksom när det gäller andra frågor som rör ett EES-avtal med EG får det därför ankomma på regeringen att vid förhandlingarna hävda svenska intressen och därvid göra de prioriteringar som kan bli nödvändiga. Enligt vad utskottet inhämtat har barnmiljörådet i en skrivelse i oktober 1990 till statsrådet Margot Wallström tagit upp den nu aktuella frågan om följderna av ett samarbete med EG. Utskottet utgår därför från att regeringen noga överväger spörsmålet, och något tillkännagivande i saken från riksdagens sida kan inte anses erforderligt.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L729.
5 Reklambegränsningar
I motion L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp) tas upp frågor som gäller direktreklam. I motionen begärs tillkännagivanden om dels att posten eller annan distributör skall ha rätt att leverera reklam endast till den som uttryckligen har beställt den eller på sin brevlåda tydligt markerat att han vill ta emot reklam (yrkande 5) och dels att det skall finnas en ansvarig utgivare, som tar det juridiska ansvaret om reklam sprids på ett felaktigt sätt (yrkande 6).
Önskemål om åtgärder av annat slag i syfte att mer allmänt begränsa reklam förs också fram i motion L736. I motionen förordas införande av köpfrid som innebär bl.a. åtgärder för att minska den materiella förbrukningen i vårt samhälle, respekt för människors behov av att slippa köpbudskap och erbjudanden av olika slag samt laglig rätt att få begärd produktinformation när så önskas. Motionärerna begär tillkännagivande av vad som anförts om köpfrid och att det skall tillsättas en utredning för att stärka konsumenternas ställning gentemot marknadskrafterna (yrkande 1). Vidare begärs att en utredning tillkallas med syfte att starkt begränsa kommersiell reklam på offentliga platser (yrkande 2).
I motion L735 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) tas också upp frågor som syftar till en mer allmän reklambegränsning. Motionärerna menar att reklam i form av ständiga köpbudskap t.ex. i broschyrer, tidningar och kabel-TV, i form av blinkande ljus och i kollektivtrafiken utgör en kulturell nedsmutsning och innebär ett intrång i medborgarnas sinnen. I motionen begärs tillkännagivande om en utredning med uppgift att lägga fram förslag till hur reklamens störande uttrycksformer skall kunna begränsas (yrkande 5). Motionärerna anser vidare att det är angeläget att reklamen inte främjar resursslöseri och yrkar ett tillkännagivande därom (yrkande 6).
Placeringen av reklam i tidningar kritiseras i motion L720 av Gösta Lyngå m.fl. (mp). Motionärerna menar att annonser som blandas med övrig tidningstext inte fyller ens elementära krav på konsumentinformation. Motionärerna föreslår att tidningarna skall ha särskilda sidor för reklam som kan samlas i särskilda bilagor och yrkar att riksdagen hos regeringen begär regler därom.
Motionsyrkanden liknande dem i motionerna L735 och L736 prövades av riksdagen våren 1990 och avslogs på hemställan av utskottet i betänkande 1989/90:LU21. Som skäl för ställningstagandet åberopade utskottet bl.a. att det inte torde vara förenligt med tryckfrihetsförordningen att genom lag eller andra föreskrifter genomföra några mer vittomfattande begränsningar i reklamdistributionen. Utskottet hänvisade vidare till en överenskommelse om distribution av direktreklam som träffats i april samma år mellan konsumentverket, postverket och branschorganisationen för direktmarknadsföretagen, Swedish Direct Marketing Association (SWEDEMA). SWEDEMA hade också inrättat en etisk nämnd för direktmarknadsföring. Utskottet fann att önskemålen i de då aktuella motionerna fick anses tillgodosedda genom de åtgärder som hade vidtagits.
I 1990 års ärende behandlade utskottet också en motion med samma syfte som motion L720. Utskottet avstyrkte bifall också till den motionen under åberopande av att den ordning som förespråkades av motionärerna skulle innebära en inskränkning i den grundlagsskyddade yttrande- och informationsfriheten som råder för pressen här i landet.
Utskottet finner inte skäl att nu frångå sin tidigare inställning till frågorna om reklambegränsningar. I sammanhanget vill utskottet erinra om att regeringen i en till riksdagen i slutet av år 1990 avlämnad proposition (prop. 1990/91:64) föreslagit en ny särskild grundlag till skydd för yttrandefriheten i radio, television, filmer, videogram och ljudupptagningar m.m. Förslaget till ny grundlag bygger på samma grundsatser som tryckfrihetsförordningen. Det innebär bl.a. att principerna om censurförbud och etableringsfrihet blir gällande för hela det moderna massmedieområdet. Utskottet vill också påpeka att regeringen i proposition 1990/91:60 om offentlighet, integritet och ADB har föreslagit att myndigheternas försäljning av personuppgifter ur dataregister skall stramas upp. Enligt förslaget skall bl.a. datalagen (1973:289) förtydligas så att det krävs särskilt stöd för sådan försäljning. Om en person inte önskar direktadresserad reklam skall han kunna förhindra att den egna adressen lämnas ut för sådant ändamål. Genom förslaget skapas en motsvarighet till den ordning som för närvarande gäller enligt 27 § datalagen och som innebär att den som inte önskar reklamförsändelser kan vända sig till det statliga person- och adressregistret (SPAR) eller till länsstyrelsen.
På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna L720, L735 yrkande 5 och 6 samt L736 yrkandena 1, 2, 5 och 6.
I motion L727 av Carl Frick och Krister Skånberg (båda mp) begärs en översyn av marknadsföringslagen och anslutande lagar i syfte att stärka konsumenternas intressen i en ny mediasituation med kommersiell reklam i TV, radio och andra elektroniska media.
Beträffande den reklam som når oss via satellitsända TV-program vill utskottet för sin del framhålla att ett enskilt land har begränsade möjligheter att påverka vad som tas emot. Insikten om detta har efter hand blivit alltmer utbredd i Europa. Den nya situationen har resulterat i att staterna gått samman om vissa gemensamma regler om TV-sändningar till allmänheten. Två olika instrument har arbetats fram. Europarådet öppnade våren 1989 för undertecknande en europeisk konvention om gränsöverskridande television (European Convention on Transfrontier Television). I oktober samma år beslutade EG ett direktiv till medlemsstaterna med vissa föreskrifter om TV-sändningar. De båda instrumenten har stora likheter. Det ansvariga landet blir skyldigt att se till att sändningarna uppfyller vissa minimikrav. I gengäld skall de länder där sändningarna tas emot inte hindra vidaresändning av program som uppfyller kraven. Minimireglerna gäller bl.a. förekomst av våldsinslag, pornografi och rashets, skydd för barn och ungdom, rätt till beriktiganden av uppgifter, andel europeiska program samt reklam och s.k. sponsring. Europarådets konvention träder i kraft när minst sju stater har uttryckt sitt samtycke till att vara bundna av den. En ständig kommitté skall hjälpa till vid tolkningen av bestämmelserna och med att lösa tvister. EGs direktiv skall vara genomfört i medlemsländerna senast i oktober 1991.
Såvitt utskottet har sig bekant ingår det nämnda EG-direktivet bland de rättsakter som kommer att omfattas av ett blivande avtal om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde. Vad gäller Europarådskonventionen har radiolagsutredningen (U 1985:05) i uppdrag att belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen och lägga fram förslag till den lagstiftning som behövs för att detta skall kunna ske (dir. 1989:21). Enligt vad utskottet erfarit kommer utredningen att avlämna ett betänkande under år 1991.
Utskottet vill också peka på att spörsmål om TV-reklam uppmärksammats inom Nordiska ministerrådet, och arbete pågår inom nordiska utskottet för konsumenträtt beträffande gemensamma nordiska regler för TV-reklam.
Också i andra sammanhang pågår arbete med anknytning till det av motionärerna aktualiserade spörsmålet. Av budgetpropositionen (bilaga 15 s. 81) framgår sålunda att en översyn av marknadsföringslagen för närvarande förbereds inom civildepartementet. Arbetet utgör ett led i förberedelserna inför omställningen till de regler som skall gälla på konsumentområdet inom ramen för ett EES-avtal. Vidare har regeringen i en nyligen beslutad lagrådsremiss föreslagit bl.a. en särskild lag om annonser i marksänd television. Förslaget innehåller regler bl.a. om högsta tillåtna annonsvolym och om hur annonser skall få sättas in i sändningar. Enligt förslaget får en annons inte syfta till att bl.a. fånga uppmärksamheten hos yngre barn. Den i propositionen föreslagna lagstiftningen innebär vidare att marknadsdomstolen med stöd av marknadsföringslagen skall kunna förbjuda sådan reklam i TV som bedöms vara otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att några åtgärder från riksdagens sida med anledning av motion L727 inte är erforderliga, och utskottet avstyrker därför bifall till motionen.
I motion L721 av Anita Stenberg m.fl. (mp) kritiseras skönhetstävlingar för barn som anordnas i marknadsföringssyfte. Förhållandena i USA tas upp som varnande exempel. Motionärerna menar att denna form av reklam bör förbjudas i Sverige och begär förslag till lag mot exploatering av barn i skönhetstävlingar eller andra liknande arrangemang som görs i marknadsföringssyfte.
Som motionärerna själva påpekar förekommer den berörda typen av marknadsföring inte i Sverige. Utskottet finner därför inte skäl till några åtgärder från riksdagens sida och avstyrker bifall till motion L721.
6 Stöd till konsumentorganisationer
Genom riksdagens beslut om livsmedelspolitiken våren 1990 (prop. 1989/90:146, bet. JoU25, rskr. 327) infördes ett särskilt stöd till ideella konsumentorganisationer. För innevarande budgetår har 2000000 kr. anvisats för ändamålet. Syftet med stödet är att stimulera och stärka konsumenternas inflytande på livsmedelskedjans olika led i frågor som rör livsmedelspolitiken. Medlen är avsedda att användas bl.a. som stöd till ideella organisationer som bedriver projekt med anknytning till livsmedels- och konsumentpolitiska frågor. Regeringen beslutade hösten 1990 att medlen skall disponeras av konsumentverket enligt de grunder som riksdagen angett.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 2000000 kr.
I motion L715 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att riksdagen anvisar 3000000 kr. mer än vad regeringen föreslagit (yrkande 1). I motionen anförs att intresset har varit stort för projekt i syfte att stärka konsumentintresset i samband med omläggningen av livsmedelspolitiken, varför anslaget bör höjas. Motionärerna anser också mot bakgrund bl.a. av den ökade internationella handeln att det finns behov av ett ökat stöd till ideella konsumentorganisationer.
Också i motion L735 av Elisabet Franzén föreslås ett högre anslag till stöd till konsumentorganisationerna. Motionärerna vill skynda på uppkomsten av frivilliga konsumentorganisationer och föreslår att det av regeringen föreslagna anslaget fördubblas till 4000000 kr. (yrkande 7).
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna i fråga om betydelsen av ett statligt stöd till ideella konsumentorganisationer för olika projekt på livsmedelsområdet. Som ovan nämnts har emellertid stödet nyligen inrättats och i likhet med föredragande statsrådet finner utskottet det rimligt med oförändrade resurser under budgetåret 1991/92. Med hänsyn härtill och med beaktande av det statsfinansiella läget har utskottet inte någon erinran mot medelsberäkningen. Utskottet tillstyrker alltså regeringens förslag och avstyrker bifall till motionerna L715 yrkande 1 och L735 yrkande 7.
7 Konsumentforskning
Genom riksdagens forskningspolitiska beslut våren 1990 (prop. 1989/90:90, bet. LU22, rskr. 331) inrättades ett särskilt anslag för konsumentforskning. För innevarande budgetår bestämdes anslaget till 2000000 kr. Regeringen har sedermera beslutat att medlen skall disponeras av konsumentverket.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till konsumentforskning för budgetåret 1991/92 anvisar ett oförändrat anslag.
I motion L735 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) yrkas att riksdagen anvisar 520000 kr. mer än vad regeringen föreslagit (yrkande 1). Motionärerna anser det angeläget att kompetensen inom området för konsumentforskning byggs upp och att kontinuiteten säkras i den forskning som bedrivs. Enligt motionärerna bör därför anslagen till konsumentforskningen successivt öka med fem procent räknat i fast penningvärde under ett antal budgetår. För budgetåret 1991/92 bör i enlighet härmed anslaget uppgå till totalt 2520000 kr.
I motion L719 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas att regeringens förslag avslås och att medlen i stället skall tillföras humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, vilket enligt motionärerna torde ha bätttre förutsättningar än konsumentverket att pröva frågor om forskning på konsumentområdet.
Utskottet konstaterar att ett tillmötesgående av önskemålet i motion L735 skulle innebära ett principbeslut om årliga anslagshöjningar för konsumentforskningen. Utskottet är för sin del inte berett till ett sådant steg. Liksom i andra fall bör därför medel för forskningen på konsumentområdet beräknas med utgångspunkt i resursbehovet för det kommande budgetåret och det statsfinansiella läget. I likhet med föredragande statsrådet anser utskottet att konsumentforskningen bör tilldelas oförändrade resurser för budgetåret 1991/92. Utskottet avstyrker således bifall till motion L735 yrkande 1.
Spörsmålet om vilken myndighet som skall disponera anslaget för konsumentforskning aktualiserades i samband med anslagets inrättande våren 1990. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:LU22 avstyrkte utskottet bifall till en motion med samma syfte som motion L719. Utskottet hänvisade därvid till att det sedan länge ingått i konsumentverkets uppgifter att stödja forskningen på konsumentområdet. Fram t.o.m. början av 1980-talet hade verket också ett särskilt anslag för detta ändamål. Vidare framhöll utskottet att erfarenheterna av konsumentverkets stöd till sektorsforskningen på konsumentområdet är goda. I linje härmed hade utskottet också i samband med 1986 års beslut om inriktningen av konsumentpolitiken (prop. 1985/86:121, bet. LU 34) ställt sig positiv till regeringens förslag att konsumentverket då skulle tilldelas ytterligare medel för forskningsstimulerande arbete och avstyrkt en motion, vari yrkades avslag på förslaget med motiveringen att verket inte borde ha uppgifter som ankom på forskningsråden och de enskilda högskolorna. Utskottet hade därvid instämt i vad utbildningsutskottet i ett inhämtat yttrande hade anfört om att den kompetens verket hade borde kunna utnyttjas vid prioriteringsbedömningar inom just konsumentforskningen med dess tvärvetenskapliga karaktär. Enligt utskottets mening saknades det anledning att bedöma saken annorlunda år 1990, och utskottet ansåg att konsumentforskningen främjades bäst om de föreslagna forskningsresurserna ställdes till konsumentverkets förfogande. Utskottet avstyrkte därmed den då aktuella motionen.
Enligt utskottets mening har några nya omständigheter inte framkommit som bör föranleda riksdagen att ompröva ställningstagandet i frågan om vilken myndighet som skall disponera över anslaget till konsumentforskning. Utskottet vill också erinra om att de medel som föreslås till konsumentforskningen inte skall ses som grundforskningsmedel utan som sektorsmedel, som fördelas utifrån sektoriella behov och överväganden. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L719.
Utskottets ställningstaganden innebär att utskottet tillstyrker bifall till propositionen i nu aktuell del.
8 Miljömärkning av produkter
På förslag av regeringen anvisade riksdagen år 1989 under ett nytt anslag särskilda medel för miljömärkning av produkter (prop. 1989/90:25, bet. LU13, rskr. 81). Med anslaget finansieras ett system för frivillig och enhetlig positiv miljömärkning. Systemet har tillkommit i nordisk samverkan och bygger på enhetliga nordiska kriterier, vilka fastställs av ett särskilt samordningsorgan under Nordiska ministerrådet. Miljömärkningen i Sverige organiseras inom ramen för standardiseringskommissionens i Sverige (SIS) certifieringssystem samt handhas av en särskild miljömärkningsstyrelse och en referensgrupp. Mellan staten och SIS finns ett särskilt avtal om miljömärkningen. Avsikten är att verksamheten med miljömärkningen i huvudsak skall finansieras genom avgifter och ersättningar från de företag som vill miljömärka sina produkter. Under uppbyggnadsskedet har emellertid förutsatts att medel tillhandahålls över statsbudgeten. Medlen skall återbetalas när systemet ekonomiskt kan bära detta. Vid anslagets inrättande beräknades det totala behovet av medelstillskott under de fem första åren till ca 6 milj. kr.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 1991/92 till bidrag till miljömärkning av produkter anvisar ett reservationsanslag på 2700000 kr.
Utskottet noterar att anslaget för budgetåret 1991/92 föreslås utgå med ett högre belopp än vad som ursprungligen planerats. Det begärda bidraget ligger dock inom ramen för det totala bidrag som varit utgångspunkten i avtalet mellan staten och SIS. I likhet med föredragande statsrådet anser utskottet att det är angeläget att man snabbare får fram kriterier för miljömärkning och därmed får fler miljömärkta produkter i handeln. Förslaget föranleder därför inga erinringar från utskottets sida, och utskottet tillstyrker bifall till propositionens förslag i denna del.
Som redovisats ovan handhas miljömärkningen av en särskild styrelse och en referensgrupp organiserade inom SIS. Enligt avtalet mellan staten och SIS består styrelsen av ordföranden och tio andra ledamöter. Andra styrelseledamöter än ordföranden utses av SIS styrelse efter förslag av konsumentverket, naturvårdsverket, kemikalieinspektionen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Kooperativa förbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Miljöförbundet, Sveriges industriförbund, Grossistförbundet Svensk handel och Sveriges köpmannaförbund. I fråga om referensgruppen gäller att den skall bestå av lägst 20 och högst 30 ledamöter, som utses av SIS styrelse efter förslag av miljömärkningsstyrelsen. Ledamöterna skall representera dels myndigheter och organisationer inom konsument- och miljövårdsområdena, dels industri och handel samt dels allmänna samhällsintressen och forskning.
I motion L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) och motion L724 av Ulla Orring m.fl. (fp) framförs kritik mot miljömärkningsstyrelsens sammansättning. I den förstnämnda motionen anförs att det är en allvarlig brist att forskningsintressena inte är representerade i styrelsen där de slutliga bedömningarna görs och besluten fattas. Det kan således inte anses tillfyllest att forskare finns företrädda i referensgruppen. Motionärerna erinrar också om att i den utredning som ligger till grund för systemet förutsattes att forskningsintressena skulle finnas i styrelsen och yrkar ett tillkännagivande om vad som sålunda anförts (yrkande 9).
I motion L724 anförs att forskarkunskap bör vara företrädd i miljömärkningsstyrelsen för att en sammanvägning av alla faktorer i produktcyklar skall kunna göras. Motionärerna yrkar därför tillkännagivande om att forskarföreträdare bör ingå i miljömärkningsstyrelsen (yrkande 1).
Motioner med samma syfte som de nu aktuella prövades av riksdagen hösten 1989 i samband med miljömärkningssystemets tillkomst. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1989/90:LU13) konstaterade utskottet att forskningsintressena enligt det i oktober 1989 ingångna avtalet mellan staten och SIS skall tillgodoses genom att de blir representerade i referensgruppen. Med hänsyn till att referensgruppen enligt avtalet skall vara ett rådgivande organ till miljömärkningsstyrelsen och skall behandla frågor om bl.a. principer och huvudsaklig inriktning för miljömärkningen ansåg utskottet att denna lösning fick anses till fyllest. Enligt utskottets mening fick den framtida utvecklingen av miljöstyrelsens verksamhet utvisa om det finns behov av att förändra eller utöka dess sammansättning. På anförda skäl avstyrkte utskottet bifall till motionerna.
Spörsmålet aktualiserades åter motionsvägen år 1990. På hemställan av utskottet i betänkande 1989/90:LU21 avslog riksdagen motionerna. Vid sitt ställningstagande påpekade utskottet att det då endast hade förflutit några månader sedan systemet med miljömärkning av produkter infördes varför det inte kunde göras någon närmare utvärdering av verksamheten. Utskottet fann därför inte anledning för riksdagen att frångå sitt tidigare ställningstagande när det gäller styrelsens sammansättning.
I anslutning till det anförda vill utskottet påminna om att statsrådet Margot Wallström i riksdagsdebatten med anledning av utskottets ovan nämnda betänkande 1989/90:21 inte ställt sig avvisande till förslaget om en forskningsföreträdare i miljömärkningsstyrelsen i det fall det skulle visa sig att arbetet därigenom skulle effektiviseras (prot. 1989/90:97).
Utskottet finner inte anledning att frångå sina tidigare ställningstaganden beträffande miljömärkningsstyrelsens sammansättning. Om det skulle visa sig att det uppkommer behov av forskarföreträdare i styrelsen anser sig utskottet, med hänsyn till statsrådets ovan angivna uttalande, kunna utgå från att regeringen tar de initiativ som är påkallade. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L716 yrkande 9 och L724 yrkande 1.
I motion L704 av Carl Bildt m.fl. tas upp en fråga som gäller kriterierna för miljömärkningen. Motiveringen till yrkandet återfinns i motion 1990/91:Jo722 vari motionärerna anför att det är viktigt att hushållssektorn effektiviserar sin energianvändning, vilket bl.a. kan ske genom upplysningar om energiförbrukningen. Miljömärkningen bör därför innefatta även sådana uppgifter, vilket enligt motionärerna bör ges regeringen till känna.
Som redovisats ovan fastställs kriterierna för miljömärkningen av produkter av ett särskilt samordningsorgan som har inrättats under Nordiska ministerrådet. I samband med miljömärkningssystemets tillkomst uttalade utskottet med anledning av ett motionsyrkande i sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1989/90:LU13) att man utgick från att kriterierna skulle komma att utformas utifrån ett helhetsperspektiv så att hänsyn tas till alla faktorer i en produktcykel, dvs. framställningen, användningen och det slutliga omhändertagandet av produkten. Något särskilt tillkännagivande i frågan ansåg utskottet därför inte erforderligt, och utskottet avstyrkte bifall till den då aktuella motionen.
Det av motionärerna aktualiserade spörsmålet om energideklarationer har tagits upp i proposition 1990/91:88 om energipolitiken, vilken nyligen avlämnats till riksdagen. I propositionen föreslås att arbetet med energideklarationer av bl.a. hushållsapparater intensifieras och utvidgas (s. 47). Föredragande statsrådet anför att det är angeläget att arbetet med energideklarationer och produktmärkning fortsätter och utvidgas, och han föreslår att 5000000 kr. anvisas till konsumentverket för ökade insatser inom områdena produkttestning, energideklarationer och märkning av hushållsapparater och vissa andra energiförbrukande produkter. Medlen föreslås bli anvisade inom ramen för ett nytt anslag H 13 Vissa åtgärder för effektivare användning av energi (s. 74). Konsumentverkets arbete förutsätts ske i samverkan med näringspolitiska myndigheter. I propositionen aviseras också ett uppdrag åt statens energiverk och konsumentverket att utreda förutsättningarna för normer för maximal elförbrukning i hushållsapparater m.m. Uppdraget har numera beslutats och skall redovisas till regeringen senast den 1 april 1992.
Enligt utskottets mening får syftet med motionärernas önskemål anses helt tillgodosett genom de av regeringen föreslagna åtgärderna. Något initiativ i saken från riksdagens sida med anledning av motion L704 är således inte påkallat, och utskottet avstyrker därför bifall till motionen.
Frågor som gäller märkning och deklaration av miljöfarliga ämnen m.m. tas upp i två motioner. I motion L701 av Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (båda c) anförs att det är angeläget att allmänheten får tillgång till information om miljöskadliga ämnen i hushålls- och rengöringsartiklar samt kosmetika och andra liknande produkter. Enligt motionärerna bör på sikt utarbetas ett kompletterande system för miljövarudeklarationer. I motionen begärs tillkännagivande om vad som anförts om miljömärkning och varudeklaration av miljöskadliga ämnen.
Liknande synpunkter framförs i motion L717 av Martin Olsson m.fl. (c). Motionärerna pekar på att det på marknaden finns en stor mängd varor som, trots att de kan misstänkas innehålla miljöskadliga och allergiframkallande ämnen, inte är försedda med någon varudeklaration. Särskilt viktigt anser motionärerna att det är att allmänheten snarast får tillgång till varudeklarationer om miljöskadliga ämnen i hushålls- och rengöringsartiklar och om allergiframkallande ämnen i hygienartiklar och kosmetika. I motionen yrkas att riksdagen i ett tillkännagivande uttalar vikten av att regeringen arbetar för införande av det förordade varudeklarationssystemet (yrkande 4).
Kontrollen över kemiska produkter i allmänhet från hälso- och miljöskyddssynpunkter utövas av kemikalieinspektionen. När det gäller kosmetiska och hygieniska produkter är läkemedelsverket sedan den 1 juli 1990 tillsynsmyndighet. I 5 § lagen (1985:426) om kemiska produkter föreskrivs att den som hanterar eller importerar en kemisk produkt skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka skada på människor eller i miljön. Därvid skall sådana kemiska produkter undvikas som kan ersättas med mindre farliga produkter (substitutionsprincipen). Enligt 8 § skall den som tillverkar, importerar eller överlåter en kemisk produkt genom märkning eller på annat sätt lämna uppgifter av betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt (produktinformation). Enligt 11 § förordningen (1985:835) om kemiska produkter skall kemikalieinspektionen meddela de föreskrifter om produktinformation som behövs för bestämmelsens tillämpning. I fråga om kosmetika och hygieniska produkter skall sådana föreskrifter meddelas av läkemedelsverket.
Utskottet erinrar om att motionsyrkanden med liknande syften som de nu aktuella tidigare har behandlats av utskottet. I sitt av riksdagen godkända betänkande våren 1990 (bet. 1989/90:LU21) förklarade sig utskottet dela motionärernas uppfattningar om önskvärdheten av att informationen till konsumenterna rörande miljöfarliga och allergiframkallande produkter förbättrades. När det gäller produkter med negativ inverkan på miljön fann utskottet att den införda ordningen för miljömärkning utgjorde ett betydelsefullt steg på vägen mot en förbättrad konsumentinformation, och att erfarenheterna av denna borde avvaktas innan man övervägde ett mera omfattande varudeklarationssystem. I betänkandet redovisades också det arbete som utförts av kemikalieinspektionen i syfte att få till stånd en övergång till från miljösynpunkt lämpligare produkter samt en förbättrad information bl.a. till konsumenterna. När det gäller allergiframkallande produkter underströks vad utskottet uttalat år 1988 (se bet. 1987/88:31) vid en behandling av en motion rörande märkning av hygienartiklar och kosmetika, nämligen att det var angeläget att allmänheten snarast fick tillgång till information om kosmetika och hygienvaror i allergihänseende. Utskottet utgick emellertid från att frågan skulle få sin lösning och ansåg att några åtgärder från riksdagens sida med anledning av de då aktuella motionerna inte var erforderliga. Utskottet avstyrkte således bifall till motionerna.
Enligt vad utskottet nu har erfarit har kemikalieinspektionens arbete i syfte att få till stånd en övergång till från miljö- och hälsosynpunkt lämpligare produkter samt en förbättrad information fortskridit. Inspektionen har bl.a. påbörjat arbetet med föreskrifter om klassificering och märkning av miljöfarliga ämnen och produkter samt i början av år 1991 gett ut allmänna råd (1990:2) om produktinformation om ämnen med miljöfarliga egenskaper. Några generella föreskrifter för när ett ämne bör bedömas som miljöfarligt har emellertid inte beslutats. Ett förslag till vetenskapliga kriterier för en sådan bedömning har emellertid utarbetats i ett projekt under Nordiska ämbetsmannakommittén (Kemikalieinspektionens rapport nr 9/89), och i ett annat nordiskt projekt har förslag till system för klassificering, märkning och varuinformationsblad för miljöfarliga ämnen och produkter tagits fram (Miljörapport nr 1990:10 i Nordiska ministerrådets rapportserie).
Utskottet vill även hänvisa till proposition 1990/91:90 En god livsmiljö vari föreslås ett system med förhandsanmälan av nya kemiska ämnen i syfte att förbättra informationen om kemiska ämnen och produkter. Vidare föreslår regeringen att kemikalieinspektionens produktregister skall byggas ut. Systemet med förhandsanmälan innebär att tillverkare och importörer blir skyldiga att förhandsanmäla helt nya kemiska ämnen innan de börjar saluföras i Sverige. Anmälan skall åtföljas av en dokumentation om ämnets hälso- och miljöeffekter. Systemet är i princip detsamma som det system för förhandsanmälan som redan finns inom EG. Vidare föreslås en utvidgning av den nuvarande anmälningsplikten till kemikalieinspektionens produktregister till att omfatta bl.a. cancer- och allergiframkallande ämnen. I propositionen behandlas också regeringens förslag till verksamhetsinriktning för kemikalieinspektionen under perioden 1991/92--1993/94, varvid uttalas att inspektionens utredningsverksamhet avseende kemikaliers hälso- och miljöfarlighet under de närmaste åren bör inriktas mot de prioriterade effektområdena miljöfarlighet, allergi och cancer. Enligt regeringens bedömning är det särskilt angeläget att man under treårsperioden får till stånd en praktisk tillämpning av nya bedömningsgrunder för miljöfarlighet. Kemikalieinspektionen bör vidare under treårsperioden genomföra ytterligare insatser för att företagen bättre skall uppfylla sitt ansvar enligt lagen om kemiska produkter. Det är också angeläget, fortsätter regeringen, med åtgärder för att få företagen att bättre uppfylla sin utrednings- och informationsskyldighet samt för att i ökad utsträckning få dem att tillämpa substitutionsprincipen, dvs. att företagen byter ut farliga ämnen och produkter mot mindre farliga alternativ. I propositionen uttalas vidare att arbetet med att föreslå och driva på att användningen av särskilt hälso- och miljöfarliga kemikalier avvecklas eller begränsas skall fortsätta med hög intensitet och i internationell samverkan, särskilt inom ramen för samarbetet inom OECD och inom EFTA-EG-områdena (prop. 1990/91:90 s. 235).
Utskottet konstaterar mot bakgrund av den lämnade redovisningen att det pågår ett intensivt arbete med att få till stånd förbättrade kunskaper och informationsåtgärder om miljöfarliga och allergiframkallande ämnen. Med hänsyn härtill kan några åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionerna inte anses erforderliga. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L701 och L717 yrkande 4.
9 Konsumentköplagen
Konsumentköplagen (1990:932) trädde i kraft den 1 januari 1991 och ersatte då 1973 års lag i samma ämne. Den nya konsumentköplagen ingår som ett led i det köprättsliga reformarbete som också resulterat i bl.a. lagen (1987:822) om internationella köp och den nya köplagen (1990:931).
Konsumentköplagen innebär att alla lagregler om konsumentköp av lösa saker samlats i en särskild lag. Den allmänna köplagen skall alltså inte i något avseende gälla för sådana köp.
På samma sätt som i allmänna köplagen finns i den nya konsumentköplagen vägledande bestämmelser för bedömningen av om en vara skall anses felaktig. Bestämmelserna bygger på att parterna har full avtalsfrihet om en varas beskaffenhet. Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet. Därutöver finns också indispositiva bestämmelser om när en vara skall anses felaktig (16 -- 19 §§).
Konsumentköplagens regler om tidsbestämda garantier avseende varan eller en egenskap hos varan liknar dem som fanns i den gamla konsumentköplagen. Paragrafen i den nya lagen (21 §) är utformad så att en tidsbestämd garanti eller liknande utfästelse får verkan av en garanti för varans funktion under hela garantitiden, förutsatt att varan inte drabbas av olyckshändelser eller utsätts för vanvård eller dylikt från köparens sida. Har säljaren åtagit sig att under viss tid svara för varan i dess helhet eller i fråga om viss eller vissa egenskaper hos varan skall varan i princip anses vara felaktig, om det under garantitiden uppkommer en försämring i något avseende som garantin omfattar. Enligt 21 § första stycket är det tillräckligt att varan eller en del av den som omfattas av utfästelsen försämras någon gång under garantitiden. Det saknas då i princip betydelse om varan var helt avtalsenlig när den avlämnades. För att säljaren skall undgå ansvar måste det göras sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på köparens sida (21 § andra stycket). Säljaren har alltså bevisbördan rörande orsaken till försämringen, och han måste visa antingen att försämringen beror på en olyckshändelse som har inträffat efter den tidpunkt då risken för varan gick över på köparen (8 §) eller att försämringen beror på något förhållande på köparens sida. Det är dock inte nödvändigt att säljaren förebringar full bevisning om att orsaken till försämringen är av det slag som nyss berörts. Det räcker med att detta görs sannolikt. -- Bestämmelsen torde enligt vad som framhållits i lagens förarbeten (prop. 1989/90:89 s. 110) ligga i linje med hur en konsument vanligen uppfattar en tidsbestämd garanti.
Om en vara är felaktig har konsumenten i regel rätt att kräva att säljaren utan kostnad för konsumenten avhjälper felet eller, i vissa fall, företar omleverans. Säljaren skall å sin sida i regel ha rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa omleverans för att därigenom undgå de mera ingripande påföljderna prisavdrag och hävning (22 §).
Konsumentköplagens regler om skadestånd vid fel i varan och vid dröjsmål är helt nya och anknyter till motsvarande regler i den allmänna köplagen. Säljaren svarar för det som ligger inom hans kontrollsfär (kontrollansvar). Enligt köplagen omfattar ersättningsskyldigheten till följd av kontrollansvaret endast näraliggande och typiska förluster på grund av avtalsbrott, s.k. direkta skador, och andra förluster ersätts blott om säljaren varit vållande. I konsumentköplagen görs däremot inte någon differentiering mellan direkta och indirekta skador, utan säljaren skall på grund av kontrollansvaret ersätta köparen alla de förluster som hans avtalsbrott förorsakar. Enligt bestämmelserna om omfattningen av säljarens skadeståndsskyldighet skall säljaren sålunda utge ersättning för köparens utgifter och inkomstförlust, för den särskilda kostnaden som kan uppkomma när köparen efter hävning måste köpa motsvarande vara på annat håll till ett högre pris -- s.k. täckningsköp -- samt för annan förlust på grund av fel i varan (32 och 33 §§).
En annan nyhet i konsumentköplagen gäller konsumentens möjlighet att avbeställa en vara innan leverans har skett. Om köparen avbeställer varan innan den har avlämnats har säljaren inte längre rätt att hålla fast vid köpet och kräva full betalning. Säljaren har dock i sådant fall rätt till ersättning (41 § första stycket) för särskilda kostnader som han haft för att ingå och fullfölja avtalet till den del han inte kan tillgodogöra dessa på annat sätt. Han får också ersättning för särskilda kostnader till följd av avbeställningen samt för förlust i övrigt med skäligt belopp. Sistnämnda regel innebär att ersättningen skall bestämmas så att den ger viss kompensation för utebliven vinst, dock inte i allmänhet hela det överskott som skulle ha uppstått för säljaren om köpet fullföljts (det s.k. positiva kontraktsintresset). Enligt 41 § andra stycket har säljaren möjlighet att förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid bl.a. avbeställning om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan anses tillkomma en säljare enligt 41 § första stycket. När köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud från köparen föreligger däremot inte någon rätt för säljaren att få ersättning av köparen (41 § tredje stycket). Detsamma gäller om köparen visar att avbeställningen beror på hinder som köparen skäligen inte kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
I motion L717 av Martin Olsson m.fl. (c) anförs att den nya konsumentköplagen synes ha fått oönskade konsekvenser genom att säljare av kapitalvaror som en följd av förpliktelserna enligt den nya lagen upphört med att lämna sedvanlig garanti. I stället får enligt motionärerna köparen av kapitalvaror nu i regel teckna en försäkring, som innebär att säljaren ersätter eller byter ut varan om den har ett fabrikationsfel. Köparen är dock skyldig att bevisa att varan var felaktig redan vid inköpet. Mot bakgrund av det anförda anser motionärerna att det är väsentligt att riksdagen uttalar vikten av att regeringen noga följer utvecklingen (yrkande 2).
I motion L907 av Rolf Dahlberg och Allan Ekström (båda m) redovisas innebörden av de sedvanliga garantier som brukar lämnas av handeln och som innebär bl.a. att köparen inte behöver bevisa att den sålda varan var behäftad med fel när den avlämnades. Som ett uttryck för att konsumentköplagen på ett ensidigt sätt missgynnar säljaren har enligt motionärerna några branschorganisationer uppmanat sina medlemmar att avstå från bruket av garantier till följd varav köparen går miste om den bevislättnad dessa inneburit. Motionärerna menar att det bör ligga i både köparens och säljarens intresse att säljaren i första hand åtar sig den bevisbörda för honom som en garanti innefattar. Detta förutsätter i gengäld att fördelningen av det ekonomiska ansvaret mellan säljaren och köparen för olika slags händelser görs till föremål för ny prövning. I motionen yrkas tillkännagivande av riksdagen om vad som sålunda anförts om bruket av garantier enligt konsumentköplagen.
Utskottet vill för sin del stryka under att reglerna i den nya konsumentköplagen ger konsumenten en betydligt starkare ställning än han haft tidigare. Det sagda gäller inte minst i fråga om konsumentens rätt till ersättning för ekonomiska skador när en vara inte står i överensstämmelse med ett garantiåtagande av säljaren eller eljest är felaktig. Ett uttalat syfte med lagstiftningen var också att de ekonomiska riskerna vid konsumentköp skulle flyttas över från konsumenterna till säljarna (se prop. 1989/90:89 s. 58).
Som motionärerna framhåller har man efter konsumentköplagens ikraftträdande den 1 januari 1991 inom vissa branscher upphört med sedvanan att lämna garantier och erbjuder i stället konsumenterna olika former av andra åtaganden som benämns försäkring eller liknande. För åtagandena får konsumenterna i en del fall utge särskild ersättning medan i andra fall åtagandet ingår i det begärda priset för varan. För konsumenterna har garantierna inneburit bl.a. den fördelen att -- om varan visat sig felaktig under garantitiden -- de inte behövt bevisa att felet funnits när varan avlämnades. När garantier inte lämnas blir följden att köparen får bära bevisbördan för att varan varit felaktig vid avlämnandet. Enligt utskottets mening är det givetvis beklagligt ur konsumentskyddssynpunkt att bruket av garantier minskat inom vissa branscher. Betydelsen av det inträffade bör emellertid inte överdrivas. Enligt utskottets mening kan det nämligen med fog antas att kraven på bevisning från konsumentens sida i praktiken inte kommer att ställas alltför högt, i vart fall inte när det är fråga om fel som yppat sig inom viss, inte orimligt lång tid efter köpet. Utvecklingen av rättspraxis på området vid de allmänna domstolarna och allmänna reklamationsnämnden måste emellertid avvaktas innan några säkra slutsatser kan dras om några särskilda åtgärder är befogade för att stärka konsumentens ställning i förevarande hänseende. Utskottet vill vidare peka på att de olika åtaganden som numera lämnas vid konsumentköp i stället för uttryckliga garantier i rättstillämpningen kan komma att bedömas innefatta en sådan utfästelse som enligt 21 § konsumentköplagen skall jämställas med en garanti. Till saken hör vidare att de erbjudanden i form av s.k. försäkringar m.m. som lämnas inom vissa branscher uppmärksammats av konsumentverket och konsumentombudsmannen (KO). KO har också i två fall fört saken vidare till marknadsdomstolen för prövning enligt lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och marknadsföringslagen (1975:1418). Enligt vad utskottet inhämtat har försäkringserbjudandena även uppmärksammats inom försäkringsinspektionen. Utskottet vill vidare framhålla att bruket av garantier är ett konkurrensmedel inom handeln. I den mån garantier efterfrågas av konsumenterna finns det därför all anledning att anta att garantier kommer att lämnas också i framtiden. Det kan i sammanhanget påpekas att det inom handeln synes råda delade meningar om det lämpliga i att garantierna slopats (se t.ex. tidningen Köpmannen nr 7 år 1991).
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att underlåtenheten att lämna garantier med all sannolikhet kommer att visa sig vara ett övergående fenomen. Några särskilda åtgärder från statsmakternas sida med anledning av den hittillsvarande utvecklingen inom vissa branscher torde därför inte nu vara påkallade. Utskottet utgår dock från att regeringen följer tillämpningen av konsumentköplagen och tar de initiativ som kan anses erforderliga. I enlighet med det sagda bör motionerna L717 yrkande 2 och L907 inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd, och utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandena.
De ovan redovisade reglerna i konsumentköplagen om konsumentens rätt till avbeställning kritiseras i två motioner. I motion L717 av Martin Olsson m.fl. (c) ifrågasätts om konsumentköplagens bestämmelse om en generell möjlighet för köparen att avbeställa en vara innan den har avlämnats kan anses vara ett konsumentintresse. Den oinskränkta avbeställningsrätten kan leda till att konsumenterna inte gör tillräckligt noga överväganden och att respekten för ingångna avtal starkt begränsas. Vidare måste enligt motionärerna de praktiska svårigheter som kan uppstå för mindre näringsidkare beaktas. Motionärerna föreslår mot denna bakgrund att avbeställning endast får godtas om särskilda skäl föreligger såsom dödsfall inom familjen, skilsmässa, arbetslöshet, sjukdom eller andra förhållanden som avsevärt ändrat förutsättningarna för konsumenten. I motionen yrkas att riksdagen begär förslag till sådana ändringar i konsumentköplagen att huvudregeln blir att ingångna avtal skall hållas (yrkande 1).
I motion L906 av Rune Backlund m.fl. (c, m, fp) begärs förslag från regeringen om inskränkningar av den generella avbeställningsrätten när det gäller specialbeställda varor och beställningsvaror av större värde. Reglerna riskerar annars, menar motionärerna, att slå tillbaka på konsumentkollektivet med ökade priser och på så sätt att frivilliga försäljningsåtgärder såsom garantier i många fall försvinner. Motionärerna anför att många företagare känner oro inför avsteget om att avtal skall hållas och sannolikt kommer att ta ut handpenning eller beställningsavgifter vid beställningsköp. Företagens oro dämpas inte av möjligheten att få ersättning av köparen vid avbeställning. Enligt motionärerna blir problemen särskilt stora när det gäller specialbeställda varor, t.ex. en soffa med visst tyg eller material, specialdesignade möbler eller inredningar med särskilda mått.
I motion L702 av Allan Ekström (m) kritiseras bestämmelsen i 41 § konsumentköplagen som innebär att säljaren inte har rätt till ersättning om köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till säljaren. Enligt motionären innebär stadgandet ett främmande inslag i vår rättsordning och ett brott mot den inom avtalsrätten erkända löftesprincipen. Bestämmelsen kan vara till nackdel för köparen genom att den fråntar honom möjligheten att avge ett oåterkalleligt anbud, vilket i sin tur kan tvinga säljaren att begära betalning för olika förberedande åtgärder som han under acceptfristen avser att vidta i syfte att överväga anbudet. Motionären yrkar att riksdagen beslutar att upphäva stadgandet i 41 § tredje stycket första meningen.
Utskottet erinrar om att motionsyrkanden liknande dem i motion L717 och L906 prövades av riksdagen våren 1990 i samband med konsumentköplagens tillkomst (prop. 1989/90:89, bet. 1989/90:LU35). I sitt av riksdagen godkända betänkande framhöll utskottet att konsumenterna kan ha flera olika bevekelsegrunder för att vilja dra sig tillbaka från ett köp och att en rätt till avbeställning borde införas i konsumentköplagen. Utskottet pekade även på att steg i riktning mot en rätt till avbeställning också hade tagits genom regeringens förslag till ny köplag (prop. 1988/89:76), vilket utskottet då nyligen hade tillstyrkt (bet. 1989/90:LU34). Köplagsförslaget innebar att köparen under vissa förutsättningar får avbeställa en vara som skall tillverkas eller anskaffas särskilt för honom. Utskottet fann det emellertid inte tillfyllest med en sådan begränsad avbeställningsrätt på konsumentområdet utan framhöll att andra lösningar måste hittas. En möjlighet kunde därvid vara att konsumenten i enlighet med tankegångarna i en av motionerna fick avbeställningsrätt då förutsättningarna för köpet ändrats. Enligt utskottet var det emellertid knappast möjligt att hitta kriterier som på ett lämpligt och entydigt sätt fångade in just sådana fall men utestängde andra. En begränsning i avbeställningsrätten på det i motionen förordade sättet var således enligt utskottet inte någon framkomlig väg. Någon annan metod för att åstadkomma en meningsfull begränsning i avbeställningsrätten kunde utskottet inte finna. Enligt utskottet var då den enda tänkbara lösningen att konsumenten fick avbeställa en vara oavsett anledningen därtill. Det blev då nödvändigt att på konsumentköpsområdet göra ett avsteg från principen att avtal skall hållas. För den av utskottet förordade generella avbeställningsrätten talade också att konsumenterna genom bestämmelserna i konsumenttjänstlagen redan tillerkänts en ovillkorlig avbeställningsrätt när det gäller tjänster. I och för sig kunde det enligt utskottets mening hävdas att skillnaderna mellan konsumentköp och konsumenttjänster är betydande. Vid tillverkningsavtal är dock, uttalade utskottet, likheterna stora mellan å ena sidan köp och å andra sidan sådana avtal som innefattar tjänster, och gränsdragningen mellan de avtal som faller under konsumenttjänstlagen och de som skall bedömas enligt konsumentköplagen är beroende av vem som tillhandahåller material för tillverkningen av varan. Vidare framhöll utskottet att särskilda problem skulle kunna uppkomma vid s.k. blandade avtal, då näringsidkaren dels säljer en vara till konsumenten och dels åtar sig att utföra ett visst arbete på den. Att rätten till avbeställning i sådana fall skall bero på hur avtalet rättsligen etiketterats kunde enligt utskottet te sig svårförståeligt för den enskilde konsumenten.
Av de angivna skälen ställde sig utskottet bakom förslaget i propositionen att konsumenten bör ha en i princip ovillkorlig rätt att avbeställa ett köp. Utskottet erinrade emellertid samtidigt om att det självfallet är angeläget att regelsystemet utformas så att näringsidkaren inte drabbas av några förluster på grund av avbeställningen. Det var också viktigt, framhöll utskottet, att reglerna inte uppmuntrar konsumenterna till oöverlagda köp. Näringsidkaren borde därför ha rätt till ersättning när avbeställning sker. Enligt utskottets mening fick förslaget i propositionen såvitt gällde ersättningsrättens generella omfattning anses innebära en fullt godtagbar avvägning mellan de olika intressen som gjorde sig gällande i frågan. -- Utskottets nu redovisade ställningstagande innebar att de då aktuella motionerna avstyrktes.
Enligt utskottets mening har några nya omständigheter inte tillkommit som bör föranleda att riksdagen nu frångår sina ställningstaganden från våren 1990 beträffande avbeställningsrätten enligt konsumentköplagen. Utskottet avstyrker alltså bifall till motionerna L717 yrkande 1 och L906.
Också de i motion L702 framförda invändningarna mot 41 § konsumentköplagen framfördes våren 1990 motionsledes i samband med konsumentköplagens behandling i riksdagen. Utskottet avstyrkte därvid på närmare anförda skäl bifall till den då aktuella motionen och tillstyrkte propositionens förslag också i denna del (se bet. 1989/90:LU35 s. 36).
När nu kritiken åter aktualiseras kan utskottet i och för sig instämma i motionärens påstående att bestämmelsen i 41 § tredje stycket konsumentköplagen inte är förenlig med den s.k. löftesprincipen inom avtalsrätten. Principen innebär sammanfattningsvis att anbud, som inte återkallats innan mottagaren tagit del av det, är bindande under en viss tid (acceptfrist). Utskottet vill emellertid peka på att det inom konsumentskyddslagstiftningen tidigare gjorts avsteg från grundläggande avtalsrättsliga principer i syfte att stärka konsumentens ställning. Enligt hemförsäljningslagen (1981:1361) har konsumenten rätt att frånträda bindande avtal (ångerrätt) genom att lämna eller sända ett skriftligt meddelande om detta till näringsidkaren inom den s.k. ångerveckan. Om konsumenten utövar sin ångerrätt har säljaren inte rätt till någon särskild ersättning. Vidare har konsumenten enligt konsumenttjänstlagen (1985:716) rätt att avbeställa en tjänst innan den har slutförts, varvid särskilda regler gäller som begränsar näringsidkarens rätt till ersättning i syfte att skydda konsumenten. Också de ovan redovisade reglerna om avbeställningsrätt vid konsumentköp innebär ett avsteg från grundsatsen att avtal är bindande. Att allmänna avtalsrättsliga principer får vika för konsumentskyddsintressen är således inte någon nyhet.
Härutöver vill utskottet framhålla att löftesprincipen i huvudsak endast förekommer i nordisk och tysk rätt. Enligt angloamerikansk rätt däremot kan ett anbud återkallas innan det accepteras. Det angloamerikanska regelsystemet har satt sin prägel på de bestämmelser i 1980 års FN-konvention om internationella köp som avser ingående av köpeavtal. Sverige har tillträtt konventionen och den har införlivats med svensk rätt genom lagen om internationella köp. Vid tillträdet har Sverige dock inte ansett sig kunna bli bundet av konventionens avtalsdel på grund av att den inte är förenlig med vår avtalsrätt och har avgivit en reservation i detta avseende. Avtalsdelen har inte heller införlivats med svensk rätt. Enligt utskottets mening kan det emellertid ifrågasättas om vi i längden kan upprätthålla alla de principer som vår nuvarande avtalslag bygger på. Tillkomsten av ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde liksom internationaliseringen av handeln i övrigt kan komma att ställa krav på att vi anpassar våra avtalsrättsliga regler till vad som gäller mera allmänt i andra länder. Enligt vad utskottet inhämtat övervägs för närvarande inom justitiedepartementet behovet av en översyn av avtalslagen mot bakgrund bl.a. av vad som förekom vid det 32:a nordiska juristmötet sommaren 1990. En fråga som därvid diskuterades gällde just löftesprincipens fortsatta bestånd i de nordiska avtalslagarna (se T. Håstad, Reform av de nordiska avtalslagarna?, Det 32. nordiske juristmøde, Del 1, s. 247). I Finland och Norge har utredningsarbete rörande den finska resp. norska avtalslagen redan inletts.
Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte finna att det nu finns anledning att tillstyrka bifall till motion L702. Motionen avstyrks därför.
10 Övriga frågor
I motion L908 av Magnus Persson (s) tas upp en fråga om preskription av banktillgodohavanden. För fordringar som avser innestående bankmedel gäller allmän preskription enligt huvudregeln i preskriptionslagen (1981:130). Regeln innebär att en fordran preskriberas tio år efter tillkomsten om inte preskriptionsavbrott sker dessförinnan.
Motionärerna begär ett tillkännagivande om ändrad preskriptionstid för banktillgodohavanden. I motionen beskrivs ett fall där en person vägrats utbetalning av innestående bankmedel under åberopande av tioårig preskription. Motionären anser att den gällande ordningen bör ändras till en form av "livstidsregel" för kontoinnehavare.
Utskottet behandlade hösten 1990 ett liknande motionsyrkande från samme motionär. Motionen remissbehandlades och yttranden inkom från konsumentverket, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund. I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (bet. 1990/91:LU1) framhöll utskottet -- i likhet med motionären -- att det var otillfredsställande om bankmedel kunde bli föremål för preskription. Enligt utskottet syntes dock problemet i allt väsentligt ha fått en lösning. Konsumentverket och Svenska sparbanksföreningen hade sålunda i sina remissvar påpekat att den införda skyldigheten för bankerna att lämna kontrolluppgifter om banktillgodohavanden och ränteinkomster till skattemyndigheterna torde medföra att preskriptionsavbrott sker. Sparbanksföreningen hade härutöver framhållit att preskriptionsavbrott likaledes uppkommer då bankerna enligt ett allmänt förekommande förfarande årligen automatiskt påför ett bankkonto ränta. Såväl konsumentverket som övriga remissinstanser avstyrkte motionen. Utskottet delade remissinstansernas uppfattning och fann inte skäl till några initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrkte därför bifall till den då aktuella motionen.
Några nya omständigheter som bör föranleda ett ändrat ställningstagande från riksdagens sida har inte framkommit under det halvår som gått sedan samma fråga prövades, och utskottet avstyrker därför bifall till motion L908.
I motion L722 av Torgny Larsson (s) kritiseras de nuvarande reglerna om konsumentkrediter. Motionären menar, mot bakgrund av i motionen närmare redovisade missförhållanden, att det finns behov av en översyn av gällande bestämmelser om kreditgivning och yrkar tillkännagivande därom.
Som utskottet närmare redovisat hösten 1990 i samband med behandlingen av motioner som gällt konsumentkreditfrågor (bet. 1990/91:LU1) har statsmakterna under senare år tagit åtskilliga initiativ i syfte att lösa de problem på konsumentkreditområdet som motionären tar upp. Initiativen har resulterat bl.a. i departementspromemorian (Ds 1990:84) Ny konsumentkreditlag, som upprättats inom justitiedepartementet. Promemorian är för närvarande föremål för remissbehandling, och enligt vad utskottet erfarit avser regeringen att senare i år besluta om en lagrådsremiss med förslag till ny konsumentkreditlag. Utskottet kan alltså konstatera att motionärens önskemål om en översyn av bestämmelserna om konsumentkrediter är tillgodosett. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet bifall till motion L722.
Resegarantilagen (1972:204) innebär bl.a. att den som yrkesmässigt anordnar sällskapsresor till något annat land än ett nordiskt skall, innan han marknadsför resan, ställa säkerhet, resegaranti, hos kommerskollegium. Också den som yrkesmässigt tillhandahåller eller på annat sätt förmedlar av annan anordnad resa av sådant slag skall ställa säkerhet hos kollegiet. Om kommerskollegium inte medger annat skall säkerheten bestå av en av bank eller försäkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse, som fullgörs vid anfordran. Om en sällskapsresa blir inställd eller eljest inte kommer till stånd får säkerheten tas i anspråk för återbetalning av medel, vilka erlagts för resan. Har en sällskapsresa påbörjats men inte slutförts får säkerheten tas i anspråk för resenärernas uppehälle i utlandet, deras återresa och skälig ersättning till dem för värdet av de förmåner som de gått miste om genom att resan avkortats. Frågor om ianspråktagande av säkerhet prövas av en särskild nämnd, resegarantinämnden.
I motion L730 av Jan Sandberg (m) anförs att de belopp som måste garanteras enligt resegarantilagen sannolikt uppgår till miljarder medan endast omkring 25 milj. kr. faktiskt har behövts tas i anspråk sedan systemet infördes år 1967. De bankgarantier som för närvarande ställs påverkar företagens möjligheter att få lån och bankgarantier för andra ändamål. Motionären menar att det nuvarande systemet är onödigt dyrt och besvärligt, vilket i slutändan får betalas av konsumenten. I motionen föreslås att det nuvarande systemet ersätts med en försäkringslösning.
Enligt vad utskottet inhämtat pågår för närvarande en översyn av regelsystemet för sällskapsresor inom justitiedepartementet med sikte på att en departementspromemoria i ämnet skall framläggas under år 1991. Översynen är föranledd av ett inom EG nyligen antaget direktiv om sällskapsresor, vari bl.a. behandlas frågor om arrangörens ekonomiska ansvar i förhållande till resenärerna samt deras rätt till återbetalning. Enligt direktivet skall medlemsstaterna bl.a. införa en garantifond, som får tas i anspråk om resenärernas ersättningskrav inte kan betalas på annat sätt.
Utskottet utgår från att de frågor som motionären tar upp kommer att belysas under det pågående översynsarbetet. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L730.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande anslag till marknadsdomstolen att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Marknadsdomstolen för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 4108000 kr.,
2. beträffande anslag till allmänna reklamationsnämnden att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 12808000 kr.,
3. beträffande nya anslag på konsumentområdet att riksdagen avslår motion 1990/91:L711 yrkande 3 och motion 1990/91:L735 yrkande 2, res. 1 (mp)
4. beträffande anslag till konsumentverket att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1990/91:L735 yrkande 8 och motion 1990/91:L736 yrkande 10 till Konsumentverket för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 75645000 kr., res. 2 (mp) res. 3 (v)
5. beträffande finansieringen av konsumentverksamhet m.m. att riksdagen avslår motion 1990/91:L718, res. 4 (v, mp) res. 5 (m)
6. beträffande konsumentverket i framtiden att riksdagen avslår motion 1990/91:L716 yrkandena 2, 3 och 6,
res. 6 (m)
7. beträffande miljövänlig konsumtion att riksdagen avslår motion 1990/91:L724 yrkande 2, res. 7. (fp)
8. beträffande avgasdeklarationer att riksdagen avslår motion 1990/91:L705, res. 8 (mp)
9. beträffande budgetrådgivning att riksdagen avslår motion 1990/91:L724 yrkande 8, res. 9 (fp)
10. beträffande barn och ungdom att riksdagen avslår motion 1990/91:L728, res. 10 (v)
11. beträffande kabel-TV att riksdagen avslår motion 1990/91:L734, res. 11 (mp)
12. beträffande anpassningen till EG att riksdagen avslår motion 1990/91:L736 yrkandena 11 och 12, res. 12 (mp) res. 13 (v)
13. beträffande provningsverksamhet att riksdagen avslår motion 1990/91:L716 yrkande 4 och motion 1990/91:L724 yrkande 3, res. 14 (m, fp, c)
14. beträffande varudeklarationer att riksdagen avslår motion 1990/91:L724 yrkande 4, res. 15 (m, fp, c, mp)
15. beträffande produktinformation med datateknik att riksdagen avslår motion 1990/91:L724 yrkande 5, res. 16 (m, fp, c)
16. beträffande produktinformation på köpplatsen att riksdagen avslår motion 1990/91:L735 yrkande 3 och motion 1990/91:L736 yrkande 9, res. 17 (mp)
17. beträffande konsumenttekniska nämnden att riksdagen avslår motion 1990/91:L716 yrkande 5, res. 18 (m, fp, c)
18. beträffande förbud mot våldsleksaker m.m. att riksdagen avslår motion 1990/91:L703,
19. beträffande internationella åtgärder mot våldsleksaker att riksdagen avslår motion 1990/91:L729, res. 19 (mp)
20. beträffande reklambegränsningar att riksdagen avslår motion 1990/91:L720, motion 1990/91:L735 yrkandena 5 och 6 samt motion 1990/91:L736 yrkandena 1, 2, 5 och 6, res. 20 (mp)
21. beträffande TV-reklam att riksdagen avslår motion 1990/91:L727, res. 21 (mp)
22. beträffande skönhetstävlingar för barn att riksdagen avslår motion 1990/91:L721,
23. beträffande stöd till konsumentorganisationer att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1990/91:L715 yrkande 1 och motion 1990/91:L735 yrkande 7 till Stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 2000000 kr., res. 22 (v) res. 23 (mp)
24. beträffande konsumentforskning att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1990/91:L719 och motion 1990/91:L735 yrkande 1 till Konsumentforskningen för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 2000000 kr., res. 24 (mp) res. 25 (m, fp, c)
25. beträffande bidrag till miljömärkning av produkter att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Bidrag till miljömärkning av produkter för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 2700000 kr.,
26. beträffande miljömärkningsstyrelsens sammansättning att riksdagen avslår motion 1990/91:L716 yrkande 9 och motion 1990/91:L724 yrkande 1, res. 26 (m, fp, c, mp)
27. beträffande kriterierna för miljömärkning att riksdagen avslår motion 1990/91:L704, res. 27 (m)
28. beträffande varudeklarationer om miljöskadliga ämnen att riksdagen avslår motion 1990/91:L701 och motion 1990/91:L717 yrkande 4, res. 28 (c, v, mp)
29. beträffande garantier att riksdagen avslår motion 1990/91:L717 yrkande 2 och motion 1990/91:L907, res. 29 (m, fp, c, mp)
30. beträffande avbeställning vid konsumentköp att riksdagen avslår motion 1990/91:L702, motion 1990/91:L717 yrkande 1 och motion 1990/91:L906, res. 30 (m, fp, c, mp)
31. beträffande preskription av bankmedel att riksdagen avslår motion 1990/91:L908,
32. beträffande konsumentkrediter att riksdagen avslår motion 1990/91:L722,
33. beträffande resegarantier att riksdagen avslår motion 1990/91:L730.
Stockholm den 21 mars 1991
På lagutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Bengt Harding Olson (fp), Elisabeth Persson (v), Anita Jönsson (s), Gunilla Andersson (s), Charlotte Cederschiöld (m), Karin Starrin (c) och Gösta Lyngå (mp).
Reservationer
1. Nya anslag på konsumentområdet (mom. 3)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Som påpekas" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Som påpekas av både föredragande statsrådet och motionärerna i motion L735 har många kommuner aviserat att man avser att göra inskränkningar i den kommunala konsumentverksamheten. Med hänsyn till riksdagens tidigare uttalanden om den centrala roll som den lokala konsumentverksamheten skall spela (se bet. LU 1985/86:43, 1988/89:LU17 och 1989/90:LU21) finner utskottet utvecklingen synnerligen oroande. Enligt utskottets mening är nyttan av en väl fungerande kommunal konsumentvägledning så betydelsefull att det behövs ett ordentligt resurstillskott från statens sida. Utskottet ansluter sig till det förslag som har lagts fram i motion L735 om ett särskilt reservationsanslag till konsumentverket på 1000000 kr. för information till kommunerna om betydelsen av och uppläggningen av deras konsumentrådgivning. En sådan satsning måste anses som en lönsam samhällsekonomisk investering på sikt. Utskottet tillstyrker alltså bifall till motion L735 yrkande 2.
Utskottet anser vidare att utbildning av kommunernas konsumentrådgivare såsom föreslås i motion L711 är ett utmärkt förslag vars uppföljning dock bör ligga inom kommunernas beslutsområde.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande nya anslag på konsumentområdet att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L735 yrkande 2 och med anledning av motion 1990/91:L711 yrkande 3 som ett nytt anslag under trettonde huvudtiteln till Information om kommunal konsumentrådgivning för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 1000000 kr.
2. Anslag till konsumentverket (mom. 4)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Av statsfinansiella" och på s. 10 slutar med "till konsumentverket" bort ha följande lydelse:
Som påpekas i motion L735 föreslår regeringen i årets budgetproposition ett särskilt stöd till frivilliga konsumentorganisationer (anslag F 6). Anslaget skall handhas av konsumentverket och uppgår till 2000000 kr. För att det anslagna stödet till konsumentorganisationerna skall kunna användas effektivt och för avsedda ändamål hos de organisationer som får del av det finns behov av hjälp och stöd i olika former. Behovet av stöd framstår som särskilt angeläget mot bakgrund av att bidraget till frivilliga konsumentorganisationer är nytt och de organisationer som kan tänkas komma i fråga för bidrag saknar erfarenhet av sådan verksamhet. Enligt utskottets mening kan ett lämpligt sätt att tillgodose detta stödbehov vara, såsom föreslås i motion L735, att konsumentverket får ekonomiska möjligheter att inrätta en särskild informations- och utredartjänst för ändamålet.
I likhet med motionärerna i motion L735 anser utskottet mot bakgrund av det anförda att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit skall anslå ytterligare 500000 kr. till konsumentverket att användas för inrättande av en tjänst med ovan angivna uppgifter.
När det gäller motion L736 yrkande 10 delar utskottet motionärernas uppfattning att konsumentverket måste ges helt andra resurser än verket har i dag för att kunna marknadsföra sina kunskaper och därmed hjälpa konsumenterna att bli aktiva på olika sätt. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L736 yrkande 10 som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet utgår från att tillkännagivandet resulterar i ändrade direktiv från regeringen till konsumentverket för den fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1992/93--1994/95.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande anslag till konsumentverket att riksdagen dels med bifall till motion 1990/91:L735 yrkande 8 och med anledning av regeringens förslag till Konsumentverket för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 76145000 kr., dels med bifall till motion 1990/91:L736 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Anslag till konsumentverket (mom. 4, motiveringen)
Elisabeth Persson (v) anser
att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Av statsfinansiella" och slutar med "bli erforderlig" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser sig inte heller kunna tillmötesgå önskemålet i motion L735 (yrkande 8) om medel till en ny tjänst vid konsumentverket. Det får ankomma på konsumentverket att bedöma i den mån verket behöver få den föreslagna tjänsten för att stödja ideella konsumentorganisationer.
4. Finansieringen av konsumentverksamhet m.m. (mom. 5)
Elisabeth Persson (v) och Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "motion L718" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar helt motionärernas uppfattning i fråga om behovet av en förstärkt konsumentupplysning och konsumentforskning. När det gäller den av motionärerna föreslagna finansieringen har visserligen sådana förslag tidigare tillbakavisats av olika skäl. Enligt utskottets mening har emellertid situationen numera kommit i ett så allvarligt läge att skäl föreligger för riksdagen att ompröva beslutet. Som motionärerna framhåller har nämligen resurserna till konsumentverksamhet av olika slag kontinuerligt försämrats sedan mitten av 1970-talet. Den kommunala konsumentverksamheten, som utgör ett påtagligt stöd och hjälporgan vid inköp och reklamationer m.m., hotas nu genom kommunernas trängda ekonomiska läge att reduceras, uppgå i annan verksamhet eller helt försvinna. Samtidigt som det görs helt otillräckliga satsningar på konsumentfrågor och konsumentforskning, använder näringslivet belopp som har uppskattats till 25 miljarder kronor per år till marknadsföringsåtgärder av olika slag. Därtill kommer att TV-reklamen numera når en betydande andel av de svenska hushållen.
Enligt utskottets mening kan det mot denna bakgrund inte framstå som annat än rimligt att reklamen skall bidra till kostnaderna för konsumentupplysning och konsumentforskning. Utskottet anser i likhet med motionärerna att frågan om hur en ökning av reklamskatten kan utformas och hur medlen lämpligen kan användas för konsumentupplysning centralt och lokalt bör bli föremål för överväganden i lämpligt sammanhang.
Vad utskottet sålunda har anfört bör riksdagen med anledning av motion L718 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande finansieringen av konsumentverksamhet m.m. att riksdagen med anledning av motion 1990/91:L718 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Finansieringen av konsumentverksamhet m.m. (mom 5, motiveringen)
Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Charlotte Cederschiöld (alla m) anser
att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "aktuella motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:
Med anledning av den av motionärerna förordade finansieringen vill utskottet erinra om att spörsmålet om ianspråktagande av medel för utbyggnad av såväl den kommunala konsumentvägledningen som allmänna reklamationsnämndens verksamhet från intäkterna av reklamskatten behandlades av utskottet i samband med det konsumentpolitiska beslutet år 1986. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. LU 1985/86:34) hänvisade utskottet till ett i ärendet inhämtat yttrande från skatteutskottet, vari anfördes att skatteutskottet i återkommande sammanhang tagit avstånd från den typ av specialdestinerade skatter som föreslogs i den då aktuella motionen. Lagutskottet hade ingen annan mening än den skatteutskottet gett uttryck för och avstyrkte det då aktuella motionsyrkandet.
6. Konsumentverket i framtiden (mom. 6)
Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Charlotte Cederschiöld (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "Beträffande motionärernas" och på s. 14 slutar med "och 6" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motion L716 att konsumentverkets uppgifter för närvarande är alltför omfattande och dessutom leder till en splittring av verksamheten. Verkets uppgifter bör därför renodlas i syfte att effektivisera verksamheten inom de områden där verkets arbete har visat sig ha en särskild betydelse för konsumenterna. Vidare bör konsumentombudsmannen ha en självständigare ställning gentemot verket och myndighetsuppgifterna särskiljas från verkets andra uppgifter. Utskottet anser därför i likhet med motionärerna att en översyn av verkets instruktion är påkallad. I den mån så erfordas bör en översyn också omfatta 1986 års konsumentpolitiska beslut liksom frågeställningen hur konsumentverkets verksamhet eljest kan effektiviseras.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att de direktiv som regeringen beslutat för en fördjupad anslagsframställning för budgetåren 1992/93--1994/95 har fått en olämplig utformning. Regeringen bör därför omgående besluta om tilläggsdirektiv i enlighet med vad utskottet ovan uttalat.
När det sedan gäller yrkandet om en sammanslagning av konsumentverket och statens pris- och konkurrensverk anser utskottet att denna fråga bör ses utifrån behovet av en konsumentpolitik som är inriktad på att fungera som ett medel att stärka marknadsekonomin och stimulera en fri konkurrens. Med detta synsätt framstår motionärernas förslag som välgrundat. För närvarande pågår utredningsarbete i syfte att få fram en lämplig myndighetsstruktur på konkurrensområdet. Regeringen bör enligt utskottets mening ge tilläggsdirektiv till konkurrenskommittén att överväga om konsumentverket bör samordnas med myndigheterna på konkurrensområdet. Riksdagen bör anmoda regeringen härtill och sålunda bifalla motionen i aktuell del.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande konsumentverket i framtiden att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L716 yrkandena 2, 3 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Miljövänlig konsumtion (mom. 7)
Ulla Orring (fp), Bengt Harding Olson (fp) och Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Utskottet behandlade" och slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:
Som motionärerna framhåller ökar miljömedvetenheten hos konsumenterna alltmer och de flesta vill på olika sätt bidra till en bättre miljö genom att välja en så miljövänlig konsumtion som möjligt. Enligt utskottets mening bör denna vilja att på olika sätt förbättra miljön fångas upp av konsumentverket. Utskottet är medvetet om att konsumentverket för närvarande gör betydelsefulla insatser på området, men med hänsyn till det uttalade informationsbehov som föreligger och frågornas betydelse inte minst för kommande generationer anser utskottet att ett tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med motionärernas önskemål är påkallat. Utskottet tillstyrker på anförda skäl bifall till motion L724 yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande miljövänlig konsumtion att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L724 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Avgasdeklarationer (mom. 8)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med "Hösten 1990" och på s. 16 slutar med "motion L705" bort ha följande lydelse:
Konsumentverket utfärdar riktlinjer för information om nya personbilars bränsleförbrukning. För närvarande gällande riktlinjer har intagits i verkets författningssamling med beteckningen KOVFS 1988:1. Enligt dessa riktlinjer skall lämnas information om bränsleförbrukning på säljstället och genom broschyrer, instruktionsböcker, film och andra medier.
Enligt utskottets mening är information när det gäller bilars avgasutsläpp minst lika viktig som bränsleförbrukningen från konsumentsynpunkt. Utskottet ställer sig sålunda bakom motionsförslaget och anser att eventuella framtida åtgärder som gäller miljöklassning av bilar inte bör avvaktas. Systemet är för övrigt, såvitt framgår av regeringens proposition 1990/91:90 En god livsmiljö, endast avsett för nya bilar.
dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande avgasdeklarationer att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L705 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
9. Budgetrådgivning (mom. 9)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Med anledning" och slutar med "yrkande 8" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att behovet av budgetrådgivning under senare år blivit alltmer angeläget. Hushållens skuldsättning har ökat lavinartat under hela senare delen av 1980-talet, och vittnesmålen om de ekonomiska problemen hos enskilda hushåll -- särskilt unga -- är otaliga. Utskottet ser därför med tillfredsställelse att konsumentverket prioriterar de hushållekonomiska frågorna och gör insatser när det gäller budgetrådgivning, skuldsanering samt pris- och kreditfrågor. Med hänsyn till betydelsen av att dessa frågor uppmärksammas ytterligare och även i framtiden anser utskottet att ett tillkännagivande i enlighet med motionärernas önskemål är påkallat. Ett tillkännagivande från riksdagens sida är också motiverat i syfte att få frågorna särskilt uppmärksammade i samband med konsumentverkets fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1992/93--1994/95. Utskottet tillstyrker därför bifall till motion L724 yrkande 8.
dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande budgetrådgivning att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L724 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
10. Barn och ungdom (mom. 10)
Elisabeth Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "motion L728" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att reklamen under senare tid, inte minst genom TV, fått en sådan intensitet och omfattning att människor har svårt att värja sig. Nutidens reklam påverkar inte bara våra inköpsvanor; den påverkar också våra attityder, värderingar i fråga om kulturmönster, konsumtionsvanor i allmänhet och inte minst könsroller. Bland reklamens målgrupper finns nu inte bara vuxna utan också ungdom och t.o.m. barn. Marknadsföringen är inte sällan utformad så att den spelar på ungdomars osäkerhet, sökandet efter en egen identitet och längtan efter gemenskap. Enligt utskottets mening behövs mot denna bakgrund motåtgärder från samhällets sida i syfte att ge barn och ungdomar kunskaper och möjligheter att stå emot de kommersiella budskapen och därigenom öka deras möjligheter att själva, utan kommersiell påverkan, välja vad de utifrån egna behov och önskningar vill köpa och konsumera.
Utskottet känner väl till de betydelsefulla insatser som konsumentverket gjort i syfte att stärka barn och ungdom som konsumenter. Enligt utskottets mening bör emellertid detta arbete ytterligare utvecklas och intensifieras, och utskottet anser att regeringen i sina direktiv till konsumentverket för den fördjupade anslagsframställningen för budgetåren 1992/93--1994/95 bort ha gett dessa frågor betydligt större uppmärksamhet.
Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion L728 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande barn och ungdom att riksdagen med bifall till motion L728 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
11. Kabel-TV (mom. 11)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "Enligt vad" och på s. 18 slutar med "motion L734" bort ha följande lydelse:
Enligt vad utskottet erfarit har kommunala konsumentvägledare, konsumentverket och konsumentombudsmannen under senare tid fått ta emot en ökande mängd klagomål av olika slag riktade mot kabel-TV-bolag. I likhet med motionärerna finner utskottet utvecklingen på området sett utifrån konsumentsynpunkt oroväckande. Branschen har kommit att utvecklas utan beaktande av rimliga konsumentintressen och utan erforderliga ingripanden från vare sig konsumentverket eller konsumentombudmannen. Utskottet anser, i likhet med motionärerna, att förhållandena är av sådan art och omfattning att särskilda åtgärder är påkallade. Utskottet ansluter sig till det förslag som förs fram i motionen om en särskild utredning rörande kabel-TV angående åtgärder för att stärka konsumentintresset. Utredningsuppdraget bör i första hand anförtros konsumentverket med biträde av teknisk expertis eftersom många av klagomålen gällt den tekniska kvaliteten i kabel-TV-näten.
Vad utskottet sålunda anfört med bifall till motion L734 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande kabel-TV att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L734 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
12. Anpassningen till EG (mom. 12)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Utskottet behandlade" och på s. 19 slutar med "och 12" bort ha följande lydelse:
Med anledning av motionen vill utskottet peka på att det också i årets budgetproposition under avsnittet Konsumentfrågor tas upp spörsmål som gäller det västeuropeiska integrationsarbetet (bilaga 15, s. 81). Enligt föredragande statsrådet kräver detta arbete fortsatt stora insatser för att de svenska konsumenternas intressen skall kunna värnas. Enligt utskottets mening bör uttalandet stämma till eftertanke om vad ett EG-närmande i själva verket kan innebära. Utskottet anser att det finns fog för de farhågor som uttalas i motionen.
Den förestående EG-anpassningen ställer de svenska konsumenterna i en helt ny oönskad situation. I anpassningsarbetet ingår att Sverige tillsammans med EFTA-länderna skall acceptera de regler som EG har beslutat om. Många av dessa bestämmelser kommer att bli svensk lag. Därigenom kommer all väsentlig makt över samhällsutvecklingen att lyftas bort från de folkvalda, nationella parlamenten och placeras i icke folkvalda, överstatliga organ som fungerar i intim samverkan med marknadens ledande företag. Den enskilde erbjuds i detta samhälle stora valmöjligheter bland ett brett utbud av varor och tjänster på marknaden, men samtidigt minskar värdet av hans röst i parlamentariska val och hans möjligheter att påverka de övergripande samhällsbesluten.
Utskottet anser att det ovan anförda är skäl nog att föra Sverige bort från EGs direkta inflytande. Om harmoniseringen ändå kommer att fortsätta måste man radikalt öka de samhällsinsatser som är ägnade att stärka medborgarnas makt i egenskap av konsumenter.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L736 yrkandena 11 och 12 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande anpassningen till EG att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L736 yrkandena 11 och 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
13. Anpassningen till EG (mom. 12, motiveringen)
Elisabeth Persson (v) anser
att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Utskottet vill" och på s. 19 slutar med "och 12" bort ha följande lydelse:
Utskottet finner statsrådets ställningstagande positivt men anser för sin del att det är angeläget att man i framtiden ytterligare uppmärksammar de konsekvenser för konsumenterna som en fortsatt harmonisering till EG innebär. För att konsumentskyddet inte skall försämras krävs ökade samhällsinsatser. Om sådana insatser inte kommer till stånd finns risk för att en EG-anpassning kan få till följd att de svenska konsumenternas ställning försvagas i en rad avseenden, att många produkter blir sämre och att i Sverige förbjudna tillverkningsmetoder kommer till användning i produkter som importeras till Sverige från EG.
Utskottet finner emellertid mot bakgrund av uttalandena i budgetpropositionen att några åtgärder från riksdagens sida för närvarande inte är påkallade med anledning av motionärernas önskemål. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L736 yrkandena 11 och 12.
14. Provningsverksamhet (mom. 13)
Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld (m) och Karin Starrin (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med "Motioner med" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motionerna är det ett allt starkare önskemål från konsumenternas sida att före inköp kunna jämföra olika varors egenskaper och kvaliteter. Detta önskemål bör enligt utskottets mening i möjligaste mån tillgodoses. Till saken hör också att en väl fungerande provningsverksamhet ofta leder till bättre produkter på marknaden, vilket också är ett starkt konsumentintresse.
Utskottet anser därför i likhet med motionärerna i motion L716 och L724 att både konsumentverkets på eget initiativ utförda jämförande varuprovningar och särskilt verkets uppdragsfinansierade provningsverksamhet bör utvidgas. Det ekonomiska överskott som den sistnämnda provningsverksamheten skulle generera vid en utvidgning kan lämpligen användas i arbetet med jämförande varuprovningar.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L716 yrkande 4 och L724 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande provningsverksamhet att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L716 yrkande 4 och motion 1990/91:L724 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
15. Varudeklarationer (mom. 14)
Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld (m), Karin Starrin (c) och Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Yrkanden om" och slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motionen beträffande varudeklarationssystem. När utskottet tidigare behandlat liknande motionsyrkanden har utskottet också uttalat att man bör ta fram standardiserad varuinformation för vissa varugrupper, liknande den som finns inom möbelbranschen (se bl.a. bet. 1989/90:LU21). Utskottet har därvid förutsatt att produktinformation i ökad utsträckning skulle tas fram genom näringslivets försorg i frivillig samverkan med konsumentverket. Någon nämnvärd aktivitet på området har emellertid inte kommit till stånd.
Mot denna bakgrund anser utskottet att konsumentverket bör ta erforderliga initiativ till ett samarbete med olika branschorganisationer. De bästa kunskaperna om de enskilda produkterna finns hos tillverkarna, och ansvaret för att lämna erforderlig information måste därför falla på företagen. Konsumentverkets uppgift bör vara att överlägga med branschorganisationer för att utveckla varudeklarationssystemen enligt de tankegångar som förs fram i motionen.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L724 yrkande 4 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande varudeklarationer att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L724 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
16. Produktinformation med datateknik (mom. 15)
Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld (m) och Karin Starrin (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Även spörsmålet" och på s. 21 slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att den moderna datatekniken också bör tas till vara i konsumentverksamhet. Med hjälp av sålunda videotex och text-TV kan betydande information ges konsumenten. Varu- och tjänsteförteckningar och annan information kan sålunda ställas samman i branschvisa databaser som ställs till konsumenternas förfogande. Sådana sammanställningar skulle enligt utskottets mening underlätta för konsumenten att göra prisjämförelser och medverka till välavvägda köp. Det kan inte uteslutas att mycket av den information som i dag ges i broschyrer och liknande handlingar i stället skulle kunna ges via data som ständigt kan hållas aktuell. Utskottet anser -- i likhet med motionärerna -- att tiden nu är mogen att ge konsumentverket i uppdrag att genomföra prov med videotexdistribuerad varuinformation direkt till konsumenterna. Tekniken på området förbättras nu snabbt och allt fler konsumenter har numera möjlighet att tillgodogöra sig och ta emot sådan information.
Vad utskottet med bifall till motion L724 yrkande 5 således anfört bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande produktinformation med datateknik att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L724 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
17. Produktinformation på köpplatsen (mom. 16)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "Motionsyrkanden med" och på s. 22 slutar med "yrkande 9" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att produktinformationen i ett flertal avseenden måste förbättras, inte minst när det gäller den information som tillhandahålls i butiker och på andra försäljningsställen. Miljömedvetenheten hos konsumenterna ökar ständigt, och enligt utskottets uppfattning är en allt utförligare information om olika varors miljöegenskaper både efterfrågad och önskvärd. Utskottet konstaterar att det under senare tid gjorts studier på vissa varors miljöpåverkan (se t.ex. departementspromemorian Ds 1991:9, Från vaggan till graven -- Sex studier av varors miljöpåverkan). Enligt utskottets mening torde sådana studier med en viss bearbetning kunna tjäna som produktinformation på köpplatsen i syfte att underlätta för konsumenten att göra så miljövänliga köpval som möjligt. Utskottet ansluter sig således helt till de tankegångar som förts fram i motionerna.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L736 yrkande 9 och L735 yrkande 3 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande produktinformation på köpplatsen att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L735 yrkande 3 och motion 1990/91:L736 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
18. Konsumenttekniska nämnden (mom. 17)
Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld (m) och Karin Starrin (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med "Frågor om" och på s. 23 slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det betydelsefullt att brukarintressena beaktas vid utveckling och upphandling av produkter. Det kan därför finnas behov av ett särskilt rådgivande organ på området. I likhet med motionärerna vill utskottet emellertid starkt ifrågasätta huruvida den konsumenttekniska nämnden har fått en lämplig sammansättning. Som redovisats ovan ingår i nämnden ett stort antal företrädare för olika myndigheter och organisationer, nämligen från styrelsen för teknisk utveckling (STU), statens industriverk (SIND), arbetsmiljöfonden, handikappinstitutet, försvarets forskningsanstalt (FOA), standardiseringskommissionen i Sverige (SIS), socialstyrelsen, konsumentverket, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola, högskolan i Luleå, universitetet i Lund, universitetet i Linköping, Svenska textilforskningsinstitutet (TEFO), Möbelinstitutet (MI), Svenska livsmedelsinstitutet och institutet för förpackning och distribution (PACKFORS). Det stora antalet ledamöter i kombination med att de företräder så vitt skilda intressen medför att nämnden i praktiken knappast kan antas kunna fullgöra sina uppgifter. Utskottet anser därför att den konsumenttekniska nämnden bör upplösas.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L716 yrkande 5 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande konsumenttekniska nämnden att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L716 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
19. Internationella åtgärder mot våldsleksaker (mom.19)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med "Som motionärerna" och slutar med "motion L729" bort ha följande lydelse:
Som motionärerna framhåller har det bedrivits ett mödosamt arbete i syfte att förhindra marknadsföring av vålds- och krigsleksaker i Sverige, och utskottet delar motionärernas uppfattning i fråga om önskvärdheten av att arbetet inte spolieras i samband med ett svenskt närmande till EG. Enligt utskottets uppfattning måste det bedömas som högst sannolikt att många av de vålds- och krigsleksaker som nu inte finns i Sverige, men däremot på den europeiska marknaden, kommer att bli godkända ur säkerhetssynpunkt (CE-märkta) och därmed kan säljas fritt inom EG och genom det blivande EES-avtalet också i Sverige. Utskottet anser därför att i de aktuella förhandlingarna med EG rörande leksaker -- förutom säkerhetsaspekterna -- också vissa etiska regler rörande vålds- och krigsleksaker bör föras upp på dagordningen. Det vore vidare önskvärt, enligt utskottets mening, om Sverige vid samtal med EG kunde få fastslaget att resp. land har möjlighet att självständigt ställa upp etiska krav på leksaker och spel för barn och ungdom utan att detta betraktas som s.k. handelshinder. När det gäller säkerhetsreglerna har konsumentverket m.fl. redan visat att kraftfulla och professionella insatser ger goda resultat. Förhållandena torde vara desamma när det gäller vålds- och krigsleksaker.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L729 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande internationella åtgärder mot våldsleksaker att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L729 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
20. Reklambegränsningar (mom. 20)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med "Motionsyrkanden liknande" och på s. 27 slutar med "och 6" bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till den principiella uppfattning som förs fram i motion L736 och L735 att reklamen numera nått en sådan omfattning och intensitet att åtgärder är påkallade i syfte att åstadkomma en begränsning. De ständiga uppmaningarna till köp och konsumtion som i dag finns på offentliga platser, i tidningar och andra massmedia och i form av direktreklam är svåra att freda sig för och kan karaktäriseras som ett slags informationstvång. Mycket av reklamen avser att uppmana till en ökad konsumtion i en tid när resursförbrukningen redan drivits upp till alldeles för hög nivå i Sverige liksom i andra industriländer.
Produktinformation har givetvis en viktig plats för den konsument som i en marknadsekonomi skall välja mellan olika varor. Den ensidiga konsumentpåverkan som dagens reklam utvecklats till kan dock inte längre tillåtas att breda ut sig okontrollerat. Förutom att den utgör en etisk nedskräpning har den fått en sådan omfattning att samhällets motvikt i form av konsumentstödjande åtgärder inte hinner med. Samhället måste helt enkelt ta nya grepp för att skydda medborgarna.
Enligt utskottets mening finns det mot denna bakgrund starka skäl för åtgärder av olika slag i syfte att begränsa reklamen, och utskottet ser positivt på de förslag som förs fram i motion L736, L735 och L720. Vad först gäller förslaget om att reklam endast skall få delas ut till den som uttryckligen har beställt den eller på sin brevlåda markerat att han vill ta emot reklam anser utskottet en sådan ordning närmast självklar. Ingen skall behöva ta emot något som man inte vill ha och inte har beställt. Likaså finner utskottet förslaget om en juridiskt ansvarig utgivare för reklam angeläget. En sådan ordning skulle innebära att det lätt gick att beivra överträdelser av olika slag när det gäller otillåten reklamspridning. Som framförs i motion L720 bör också en skärpning komma till stånd när det gäller reklam i tidningar. Det sätt på vilket annonser behandlas i dagens tidningar uppfyller inte ens elementära krav på konsumentinformation. Enligt utskottets mening är också åtgärder påkallade som på ett mer allmänt sätt begränsar reklam och bidrar till införandet av köpfrid. De utredningsinsatser som motionärerna begär är enligt utskottets mening synnerligen angelägna med hänsyn till rådande situation på reklam- och massmediaområdet.
Vad utskottet sålunda anfört med bifall till motion L720 och L736 yrkandena 1, 2, 5 och 6 samt med anledning av motion 735 yrkandena 5 och 6 bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande reklambegränsningar att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L720 och motion 1990/91:L736 yrkandena 1, 2, 5 och 6 samt med anledning av motion 1990/91:L735 yrkandena 5 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
21. TV-reklam (mom. 21)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med "Med hänsyn" och slutar med "till motionen" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det sålunda redovisade arbetet helt otillräckligt sett utifrån konsumentskyddssynpunkt. Det internationella arbetet torde inte komma att påverka TV-reklamens innehåll i någon nämnvärd utsträckning. Den påtvingande och uppsökande TV-reklamen, utan varje inslag av måttfullhet, kommer med all sannolikhet att kvarstå även i framtiden. I likhet med motionärerna anser utskottet därför att det behövs ytterligare en utredning med uppdrag att på ett mer påtalat sätt beakta konsumentintressena i den nya mediasituationen med kommersiell reklam inte bara i TV utan också i radio och elektroniska media över huvud taget.
Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion L727 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande TV-reklam att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L727 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
22. Stöd till konsumentorganisationer (mom. 23)
Elisabeth Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 7" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det föreslagna anslaget till de frivilliga konsumentorganisationerna är otillräckligt -- inte minst mot bakgrund av det uttalade intresse som finns för ett sådant stöd bland olika grupper i samhället. Ett ökat stöd skulle möjliggöra att intresset för frågorna om matpriser, matkvaliteten och andra väsentliga konsumentspörsmål kunde fångas upp på ett mer påtagligt sätt än för närvarande direkt ute hos konsumenterna. Som motionärerna är inne på finns det en mängd mindre konsumentorganisationer, som med ett ökat ekonomiskt utrymme kunde realisera ett väsentligt konsumentinflytande genom åtgärder av olika slag riktade såväl mot handeln som mot myndigheter. Därtill kommer att den ökande internationella handeln med livsmedel och andra nödvändiga varor också kräver ett ökande internationellt konsumentarbete. Samarbetet med frivilliga konsumentorganisationer i andra länder blir således allt viktigare. Integrationsarbetet medför också behov av att skapa regler för t.ex. olika gränsvärden, tillåtna tillsatser, miljöfrågor och etiska frågor i konsumentpolitiken. De ideella frivilliga organisationerna får inte utestängas från detta internationella arbete, och frågorna får inte bara bli en angelägenhet för konsumentverket och livsmedelsverket.
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att det föreslagna anslaget bör höjas betydligt och att det av motionärerna i motion L715 föreslagna beloppet 5000000 kr. är rimligt för budgetåret 1991/92. På sikt torde det enligt utskottets uppfattning bli nödvändigt med ytterligare höjningar i den takt det ideella konsumentarbetet utvecklas och fortskrider.
dels att utskottets hemställan under moment 23 bort ha följande lydelse:
23. beträffande stöd till konsumentorganisationer att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L715 yrkande 1 och med anledning av regeringens förslag samt motion 1990/91:L735 yrkande 7 till Stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 5000000 kr.
23. Stöd till konsumentorganisationer (mom. 23)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 7" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar till fullo motionärernas uppfattning i fråga om betydelsen av ett statligt stöd till ideella konsumentorganisationer för olika projekt på livsmedelsområdet. Enligt utskottets mening är det av regeringen föreslagna anslaget alltför blygsamt med hänsyn till verksamhetens betydelse. De frivilliga organisationerna behöver ett betydligt större ekonomiskt stöd för att nu komma i gång och utveckla sin verksamhet. Det i motion L735 föreslagna beloppet kan anses tillräckligt för budgetåret 1991/92.
dels att utskottets hemställan under moment 23 bort ha följande lydelse:
23. beträffande stöd till konsumentorganisationer att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L735 yrkande 7 samt med anledning av regeringens förslag och motion 1990/91:L715 yrkande 1 till Stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 4000000 kr.
24. Konsumentforskning (mom. 24)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 30 slutar med "aktuell del" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att regeringens förslag till anslag för konsumentforskning är oförändrat i förhållande till innevarande budgetår, trots att det i budgetpropositionen upplyses att forskningen är under uppbyggnad. Enligt utskottets mening är situationen för konsumentforskningen i dag så allvarlig att den riskerar att försvinna om den inte får ett betydligt större ekonomiskt stöd än vad som för närvarande utgår. Med hänsyn till den rådande situationen och behovet av en säkrad kontinuitet i verksamheten ansluter sig utskottet till de tankegångar som förs fram i motion L735, och för budgetåret 1991/92 bör anslaget enligt utskottets mening uppgå till 2520000 kr.
Utskottet anser att konsumentverket i vart fall tills vidare bör fortsätta med att administrera anslaget. På sikt måste dock målet vara att låta konsumentforskningen få en egen organisation inom högskolor och universitet, som får fördela anslagen. På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion L719.
dels att utskottets hemställan under moment 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande konsumentforskning att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L735 yrkande 1 och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på motion 1990/91:L719 till Konsumentforskning för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 2520000 kr.
25. Konsumentforskning (mom. 24)
Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld (m) och Karin Starrin (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som börjar med "Spörsmålet om" och slutar med "aktuell del" bort ha följande lydelse:
Den i propositionen föreslagna medelsberäkningen för konsumentforskningen föranleder inga erinringar från utskottets sida.
När det gäller frågan som tas upp i motion L719 anser utskottet att utgångspunkten självfallet måste vara att den myndighet som bäst kan verka för en relevant konsumentforskning också skall få disponera medlen. Konsumentforskningen är till sin natur tvärvetenskaplig och bedrivs inom olika ämnen vid universitet och högskolor. Konsumentforskningen har ännu inte lyckats etablera sig vid dess institutioner. Med hänsyn härtill bör forskningsmedlen disponeras av en myndighet med närmare anknytning till forskningsvärlden än konsumentverket. Bland tänkbara myndigheter finner utskottet i likhet med motionärerna att humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet är lämpligast. Rådet har till uppgift att främja och stödja vetenskapligt betydelsefull forskning inom sitt område och skall enligt sin instruktion (SFS 1988:1198) särskilt fördela medel till forskning och därmed sammanhängande verksamhet. Genom sin verksamhet har rådet stor erfarenhet av hur forskningsmedel hanteras och fördelas i syfte att på bästa sätt främja forskning. Vidare torde rådet ha den erforderliga överblicken över forskningen inom angränsande områden som fordras för ett rationellt utnyttjande av de begränsade resurserna för konsumentforskningen. Rådet torde dessutom ha goda möjligheter att få konsumentforskningen etablerad vid universitet och högskolor med ett sammanhållet forskningsprogram. Utskottet anser således i likhet med motionärerna i motion L719 att de aktuella medlen bäst skulle främja konsumentforskningen om de fick disponeras av humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet inom ramen för de övriga medel som rådet disponerar.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L719.
dels att utskottets hemställan under moment 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande konsumentforskning att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L719 samt med avslag på regeringens förslag och motion 1990/91:L735 yrkande 1 till Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet under åttonde huvudtiteln för budgetåret 1991/92 anvisar 2000000 kr. utöver vad som följer av riksdagens beslut med anledning av utbildningsutskottets betänkande 1990/91:UbU13.
26. Miljömärkningsstyrelsens sammansättning (mom.26)
Rolf Dahberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld (m), Karin Starrin (c) och Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med "Motioner med" och på s. 32 slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna är utskottet kritiskt mot sammansättningen av miljömärkningsstyrelsen och anser att det är en allvarlig brist att forskningsintressena är helt orepresenterade. Visserligen skall dessa intressen tillgodoses genom att de är representerade i referensgruppen, men detta kan enligt utskottets mening inte anses till fyllest. Det är synnerligen viktigt att forskningen finns representerad i styrelsen, där de slutliga bedömningarna görs och besluten fattas. Detta är enligt utskottets mening av mycket stor betydelse för att nå framgångar inom arbetet med miljömärkningen. Utskottet vill också erinra om att i den utredning som låg till grund för införandet av miljömärkningen i Sverige föreslogs en modell där styrelsen skall bestå av tolv ledamöter, representerande de olika intressenterna med en fjärdedel för envar av de allmänna samhällsintressena inkl. forskningen, konsumenterna, miljörörelsen och näringslivet. Utskottet kan för sin del inte se något skäl till varför regeringen i avtalet med SIS frångått utredningen i den delen. Enligt utskottets mening bör regeringen snarast ta initiativ till en förändring eller eventuell utökning av miljömärkningsstyrelsen så att även forskningsintressena blir representerade.
Vad utskottet sålunda anfört med bifall till motionerna L716 yrkande 9 och L724 yrkande 1 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 26 bort ha följande lydelse:
26. beträffande miljömärkningsstyrelsens sammansättning att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L716 yrkande 9 och motion 1990/91:L724 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
27. Kriterierna för miljömärkning (mom. 27)
Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Charlotte Cederschiöld (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med "Som redovisats" och på s. 33 slutar med "till motionen" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att det är angeläget att hushållssektorn effektiviserar sin elanvändning. En sådan effektivisering sker också i hemmen kontinuerligt genom att nyinköpta kylskåp, tvättmaskiner, belysningsarmaturer m.m. är mer energisnåla än äldre utrustning. För att ge konsumenterna möjligheter att i samband med köp av nya hushållsmaskiner m.m. välja den mest energieffektiva utrustningen är det viktigt att miljömärkningen även innefattar uppgifter om energiförbrukningen. Sådana uppgifter torde vara förhållandevis lätta att tillhandahålla från tillverkare och leverantörer. Trots att det för närvarande pågår visst arbete som syftar till sådana åtgärder som motionärerna efterlyser anser utskottet med hänsyn till frågans vikt att ett särskilt tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med önskemålen i motion L704 är påkallat.
Vad utskottet sålunda anfört med bifall till motion L704 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 27 bort ha följande lydelse:
27. beträffande kriterierna för miljömärkning att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L704 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
28. Varudeklarationer om miljöskadliga ämnen (mom. 28)
Martin Olsson (c), Elisabeth Persson (v), Karin Starrin (c) och Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 35 slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att det på marknaden för närvarande finns en stor mängd varor som, trots att de kan misstänkas innehålla miljöskadliga ämnen, inte är försedda med någon varudeklaration. Det intensiva arbete som bedrivits i många år av bl.a. kemikalieinspektionen i syfte att få till stånd en förbättrad information om miljö- och hälsofarliga varor har inte fått någon nämnvärd effekt i konsumentledet. I likhet med motionärerna anser utskottet att det är angeläget att allmänheten snarast möjligt får tillgång till information i form av varudeklarationer om miljöskadliga ämnen i åtminstone så vardagliga varor som hushålls- och rengöringsartiklar och om allergiframkallande ämnen i hygienartiklar och kosmetika. Det bör ankomma på regeringen att närmare överväga hur ett sådant system för varudeklarationer lämpligen bör åstadkommas.
Vad utskottet sålunda har anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L701 och L717 yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 28 bort ha följande lydelse:
28. beträffande varudeklarationer om miljöskadliga ämnen att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L701 och motion 1990/91:L717 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
29. Garantier (mom. 29)
Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld (m), Karin Starrin (c) och Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med "Utskottet vill" och på s. 39 slutar med "till motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:
Efter konsumentköplagens ikraftträdande den 1 januari 1991 har man inom flera branscher upphört med sedvanan att lämna garantier och erbjuder i stället konsumenterna olika former av andra åtaganden som benämns försäkring eller liknande. För åtagandena får konsumenterna i en del fall utge särskild ersättning medan i andra fall åtagandet ingår i det begärda priset för varan. För konsumenternas del har garantierna inneburit bl.a. den betydande fördelen att -- om varan visat sig felaktig under garantitiden -- de inte behövt bevisa att felet funnits när varan avlämnades. När garantier inte längre lämnas blir följden att köparen får bära bevisbördan för att varan varit felaktig vid avlämnandet. Åtgärderna att slopa garantierna har från näringslivets sida motiverats med att bruket av garantier av ekonomiska och praktiska skäl inte går att förena med de nya reglerna om konsumenternas omfattande möjligheter att få ersättning av olika slag i samband med ett fel i en vara; en invändning som näringslivet också framförde åtskilliga gånger i samband med lagens tillkomst utan att bli hörsammat.
Enligt utskottets mening är det synnerligen beklagligt ur konsumentskyddssynpunkt att bruket av garantier nu minskar inom flera branscher. Även om det för närvarande, knappt tre månader efter konsumentköplagens ikraftträdande, inte går att bedöma vilka konsekvenser de slopade garantierna kan medföra för konsumenterna inger emellertid förhållandena farhågor för en oönskad -- dock ingalunda oväntad -- utveckling på konsumentskyddsområdet till följd av konsumentköplagens alltför stränga bestämmelser om säljarens skadeståndsansvar. I den uppkomna situationen anser utskottet att det är viktigt att regeringen följer utvecklingen och, om så befinns erforderligt, återkommer till riksdagen med förslag till erforderliga ändringar i konsumentköplagen varvid det ekonomiska ansvaret mellan säljaren och köparen vid olika slags händelser bör bli föremål för nya överväganden.
Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motionerna L717 yrkande 2 och L907 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 29 bort ha följande lydelse:
29. beträffande garantier att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L717 yrkande 2 och motion 1990/91:L907 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
30. Avbeställning vid konsumentköp (mom. 30)
Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld (m), Karin Starrin (c) och Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 42 slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening kan konsumentköplagens bestämmelser om konsumentens generella rätt att oavsett anledning alltid få avbeställa en vara innan den har levererats kritiseras utifrån flera utgångspunkter. För det första kan det, såsom görs i motion L717, ifrågasättas om bestämmelsen kan anses ha något konsumentintresse över huvud taget. Genom den oinskränkta avbeställningsrätten kan konsumenten ledas till att inte göra tillräckligt noggranna överväganden innan han ingår ett köpeavtal. Med vetskap om att han alltid kan frångå avtalet kan konsumenten mer eller mindre som en följd av stadgandet lockas till att avtala om köp som han eljest inte skulle ha gjort. För det andra kan bestämmelsen också ha som effekt att respekten för ingångna avtal luckras upp rent allmänt och får spridning till andra områden, t.ex. när det gäller konsumentkrediter. För det tredje kan det, såsom görs i motion L906, sättas i fråga om inte bestämmelsen kommer att få oönskade effekter genom att säljare av beställningsvaror i allt större utsträckning än tidigare kommer att ta ut handpenning eller beställningsavgifter i en utsträckning som knappast gynnar konsumenterna. De kostnader som är förenade med själva förfarandet kommer givetvis också att slå tillbaka på konsumentkollektivet i form av främst ökade priser. Den ovan behandlade frågan om slopade garantier är en redan inträffad oönskad effekt av näringsidkarnas naturliga strävan att kompensera sig för alla de olika förpliktelser som konsumentköplagen fört med sig.
Mot bakgrund av det sålunda anförda finns det enligt utskottets mening anledning att överväga ändringar i konsumentköplagens bestämmelser om den ovillkorliga avbeställningsrätten för konsumenterna i den riktning som motionärerna förespråkar och som innebär en återgång mot huvudregeln att ingångna avtal skall hållas. En begränsning i avbeställningsrätten på det i motionerna förordade sättet kan därvid vara en framkomlig väg. De skäl som anfördes mot en sådan ordning i samband med konsumentköplagens tillkomst (se bet. 1989/90:LU35) är enligt utskottets mening inte bärkraftiga. Några lagtekniska eller andra skäl att som villkor för avbeställning kräva att konsumenten kan visa t.ex. dödsfall inom familjen, skilsmässa, arbetslöshet eller sjukdom torde inte finnas. Inte heller finns det något hinder att föreskriva att avbeställningsrätten inte gäller specialbeställda varor eller beställningsvaror av större värde, t.ex. ett halvt basbelopp.
Enligt utskottets mening bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag till ändringar av konsumentköplagens bestämmelser om rätt till avbeställning i enlighet med det nu anförda.
De i motion L702 framförda invändningarna mot 41 § konsumentköplagen framfördes våren 1990 motionsledes i samband med konsumentköplagens behandling i riksdagen (se bet. 1989/90:LU35 s. 36). När nu kritiken åter aktualiseras kan utskottet instämma i motionärens påstående att bestämmelsen i 41 § tredje stycket konsumentköplagen inte är förenlig med den s.k. löftesprincipen inom avtalsrätten, en rättsgrundsats som innebär att anbud, som inte återkallats innan mottagaren tagit del av det, är bindande under en viss tid (acceptfrist). Enligt utskottets mening måste det nu också konstateras att bestämmelsen från fler utgångspunkter är mindre lyckad. Förutom den kritik som motionären i motion L702 för fram och som utskottet ansluter sig till, innebär bestämmelsen att konsumenterna lätt kan komma att dra felaktiga slutsatser om bundenheten av anbud i andra sammanhang. Bestämmelsen har också kommit att kritiseras från bl.a. dessa utgångspunkter i rättsvenskapliga sammanhang (se -- förutom den i motionen angivna litteraturen -- t.ex. T. Håstad, Reform av de nordiska avtalslagarna?, Det 32. nordiske juristmøde, Del 1, s. 247 och Jan Hellner, Juridisk tidskrift vid Stockholms universitet, nr 3, 1990--91, s. 545). Enligt utskottets mening bör därför löftesprincipen återföras i konsumentköplagen, vilket enkelt kan ske på det sätt motionären föreslagit.
dels att utskottets hemställan under moment 30 bort ha följande lydelse:
30. beträffande avbeställning vid konsumentköp att riksdagen dels med bifall till motion 1990/91:L717 yrkande 1 och med anledning av motion 1990/91:L906 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels med bifall till motion 1990/91:L702 antar följande förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932).
Förslag till Lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)
Härigenom föreskrivs att 41 § konsumentköplagen (1990:932) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
41 §
41 § Häver säljaren köpet eller avbeställer köparen varan enligt 37 § har säljaren rätt till ersättning för 1. särskilda kostnader som han har haft för att ingå och fullgöra avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt, 2. särskilda kostnader till följd av hävningen eller avbeställningen, samt 3. förlust i övrigt med ett belopp som är skäligt med hänsyn till priset för varan, tidpunkten för hävningen eller avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt.
Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning, om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare som ersättning enligt första stycket.
Säljaren har inte rätt Säljaren har inte rätt till ersättning enligt till ersättning om första eller andra stycket köparen visar att om köparen avbeställer dröjsmålet eller en vara innan säljaren har avbeställningen beror på accepterat ett anbud som lag, avbrott i den allmänna köparen har lämnat till samfärdseln eller säljaren. Säljaren har betalningsförmedlingen inte heller rätt till eller annat liknande hinder ersättning om köparen som köparen inte visar att dröjsmålet skäligen kunde eller avbeställningen beror förväntas ha räknat på lag, avbrott i den med vid köpet och vars allmänna samfärdseln följder han inte heller eller skäligen kunde ha undvikit betalningsförmedlingen eller övervunnit. eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock 41 § i sin äldre lydelse.
Särskilda yttranden
1. Konsumentverket i framtiden (mom. 6)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anför:
Vi anser att det är synnerligen angeläget med en förbättrad myndighetsstruktur på konkurrensområdet, som omfattar såväl konsument- som företagsfrågor.
Konkurrenskommittén överväger för närvarande denna fråga och regeringen har nu aviserat en översyn av berörda myndigheters verksamhet. Vi förutsätter att bl.a. konsumentverket, näringsfrihetsombudsmannen och statens pris- och konkurrensverk ingår i detta översynsarbete.
2. Konsumentforskning (mom. 24)
Elisabeth Persson (v) anför:
Vänsterpartiet har i annat sammanhang påpekat vikten av förbättrad konsumentforskning. Vi anser inte att den sektorsforskning som i dag bedrivs fyller behovet av forskning på området. Dessutom gör konsumentämnets utpräglade tvärvetenskapliga karaktär det lämpligt att inordna det i temaforskningen.
Ett nytt tema, Konsument, kan samla alla de olika vetenskapliga aspekter som bör läggas på konsumentforskning. Forskningsfältet är brett och omfattar ämnen som ekonomi, beteendevetenskap, teknik och samhällsvetenskap.
Av den anledningen menar vi att konsumentforskningen inte heller hör hemma under humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet.
Innehållsförteckning Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionerna 2 Utskottet 6 1. Inledning 6 2. Anslagen till marknadsdomstolen och allmänna reklamationsnämnden 7 3. Anslaget till konsumentverket och inriktningen av verkets arbete m.m. 8 4. Våldsleksaker 23 5. Reklambegränsningar 25 6. Stöd till konsumentorganisationer 28 7. Konsumentforskning 29 8. Miljömärkning av produkter 30 9. Konsumentköplagen 35 10. Övriga frågor 42 Hemställan 44 Reservationer 47 1. Nya anslag på konsumentområdet (mp) 47 2. Anslag till konsumentverket (mp) 47 3. Anslag till konsumentverket (v) 48 4. Finansieringen av konsumentverksamhet m.m. (v, mp) 48 5. Finansieringen av konsumentverksamhet m.m. (m) 49 6. Konsumentverket i framtiden (m) 50 7. Miljövänlig konsumtion (fp, mp) 51 8. Avgasdeklarationer (mp) 51 9. Budgetrådgivning (fp) 52 10. Barn och ungdom (v) 52 11. Kabel-TV (mp) 53 12. Anpassningen till EG (mp) 53 13. Anpassningen till EG (v) 54 14. Provningsverksamhet (m, fp, c) 55 15. Varudeklarationer (m, fp, c, mp) 55 16. Produktinformation med datateknik (m, fp, c) 56 17. Produktinformation på köpplatsen (mp) 57 18. Konsumenttekniska nämnden (m, fp, c) 57 19. Internationella åtgärder mot våldsleksaker (mp) 58 20. Reklambegränsningar (mp) 59 21. TV-reklam (mp) 60 22. Stöd till konsumentorganisationer (v) 60 23. Stöd till konsumentorganisationer (mp) 61 24. Konsumentforskning (mp) 61 25. Konsumentforskning (m, fp, c) 62 26. Miljömärkningsstyrelsens sammansättning (m, fp, c, mp) 63 27. Kriterierna för miljömärkning (m) 64 28. Varudeklarationer om miljöskadliga ämnen (c, v, mp) 64 29. Garantier (m, fp, c, mp) 65 30. Avbeställning vid konsumentköp 66 Särskilda yttranden 69