Konsumentpolitikens mål och inriktning, m.m.
Betänkande 1994/95:LU32
Lagutskottets betänkande
1994/95:LU32
Konsumentpolitikens mål och inriktning, m.m.
Innehåll
1994/95 LU32
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag i proposition 1994/95:140, Aktiv konsumentpolitik. I propositionen begärs att riksdagen skall godkänna regeringens förslag om dels konsumentpolitikens mål och inriktning, dels övergripande mål för de statliga konsumentmyndigheterna.
Regeringens förslag innebär att de nationella målen för konsumentpolitiken skall vara att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt, att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden, att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas samt att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. I förhållande till vad som gäller i dag innebär förslaget, såvitt avser de två förstnämnda målen, inga ändringar. De två övriga målen -- skyddet för hälsa och säkerhet samt miljömålet -- är däremot helt nya.
När det gäller inriktningen av det konsumentpolitiska arbetet innebär förslaget att vissa områden prioriteras. Det gäller åtgärder som avser hushållens baskonsumtion och stöd till konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller av andra skäl är i behov av särskilt stöd. Det gäller också åtgärder som främjar konsumenterna i det internationella samarbetet.
I övrigt innebär regeringens förslag att de övergripande målen för Konsumentverkets verksamhet anpassas till de nya nationella målen för konsumentpolitiken.
I propositionen redovisar regeringen också sina bedömningar när det gäller det konsumentpolitiska arbetet på en mängd områden (t.ex. för konsumentinflytande och konsumentengagemang, ungdomar och konsumtion, den lokala verksamheten, det internationella samarbetet, konsumenterna och miljön, brukarkrav vid avregleringar m.m., forskning samt de statliga konsumentmyndigheterna).
Som utskottet tidigare i vår förutskickade i betänkandet 1994/95:LU19 behandlas i förevarande betänkande också det i årets budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 14 s. 7) framlagda förslaget om inriktningen av besparingsåtgärder för budgetåren 1997 och 1998 inom Civildepartementets verksamhetsområde, såvitt gäller konsumentområdet.
Vidare behandlas 25 motioner innehållande över 100 yrkanden som gäller konsumentpolitik samt lagstiftningen på konsumenträttens och angränsande områden. Fem av motionerna har väckts med anledning av propositionen och 20 under den allmänna motionstiden år 1995. Därutöver behandlar utskottet i detta betänkande två motionsyrkanden som väckts med anledning av årets kompletteringsproposition (prop. 1994/95:150) och som remitterats till lagutskottet. Yrkandena gäller vissa anslag på konsumentområdet för budgetåret 1995/96.
I betänkandet redovisas avslutningsvis utskottets ställningstaganden med anledning av en undersökning om vilken kunskap om de gällande reglerna om konsumentköp som finns hos allmänheten och detaljisterna. Undersökningen har gjorts på initiativ av utskottet och utförts av Statistiska centralbyrån.
I ärendet har två uppvaktningar ägt rum varvid företrädare för Naturskyddsföreningen resp. organisationen Konsumenter i samverkan -- Underverket framfört synpunkter på proposition 1994/95:140. Den sistnämnda organisationen har också inkommit med skrivelser.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om konsumentpolitikens mål och inriktning samt de övergripande målen och verksamhetsinriktningen för de statliga konsumentmyndigheterna. Vidare tillstyrker utskottet det i årets budgetproposition framlagda förslaget om inriktningen av besparingsåtgärder på konsumentområdet.
Samtliga motionsyrkanden avstyrks.
Till betänkandet har fogats 36 reservationer och 3 särskilda yttranden.
Propositionerna
Proposition 1994/95:100 bilaga 14
I proposition 1994/95:100 bilaga 14 (s. 7) föreslår regeringen (Civildepartementet) -- såvitt nu är i fråga -- att riksdagen godkänner inriktningen av de besparingsåtgärder inom konsumentområdet fram t.o.m. år 1998 som regeringen förordar.
Proposition 1994/95:140
I proposition 1994/95:140 föreslår regeringen (Civildepartementet)
1. att riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om konsumentpolitikens mål och inriktning (avsnitt 5),
2. att riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om övergripande mål och verksamhetsinriktning för de statliga konsumentmyndigheterna (avsnitt 13).
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:140
1994/95:L45 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av stöd till ideella konsumentorganisationer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en landsomfattande kampanj för att ge konsumenter ökade kunskaper i och med EU-medlemskapet.
1994/95:L46 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om liberal konsumentpolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om enskilda alternativ i offentlig sektor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om privat hushållsekonomi,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medborgerligt konsumentinflytande,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svensk konsumentpolitisk satsning i EU.
1994/95:L47 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målsättningen för konsumentpolitiken avseende konsumenternas ställning på marknaden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentinflytande och konsumentengagemang,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag att avsätta särskilda medel ur Allmänna arvsfonden för konsumentupplysande teaterverksamhet för ungdomar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den lokala verksamheten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat konsumentansvar för organisationer och näringsliv,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utforma en konsumentpolitik enligt finsk förebild,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det internationella samarbetet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentforskningen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de statliga konsumentmyndigheterna,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om renodling och begränsningar av den statliga konsumentpolitiken,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Konsumentverkets verksamhet,
12. att riksdagen beslutar avveckla Allmänna reklamationsnämnden,
13. att riksdagen beslutar att till Konsumentverket för budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag om 91 687 000 kr.
1994/95:L48 av Inger Davidson m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om väsentlighetskrav för att konsumentpolitiska åtgärder skall vidtas i statlig regi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av lokala reklamationsråd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vidareutveckling av näringslivets egenåtgärder,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de frivilliga organisationernas betydelsefulla roll när det gäller att driva konsumentfrågor både nationellt och inom Norden och EU.
1994/95:L49 av Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de konsumentpolitiska målen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentkunskap,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om produktinformationsblad,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla produkter skall ha en "fullständig innehållsdeklaration",
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om innehållsförteckningar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en obligatorisk miljövarudeklaration,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att elförbrukande produkter (köksmaskiner, vitvaror etc.) skall märkas med information om energiförbrukning och en jämförelse med en normalprodukt,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bilar skall märkas med information om bilens förbrukning av energi och en jämförelse med en normalbil på liknande sätt som jämförpriser,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att frukt, grönsaker och andra livsmedel skall märkas med tydlig uppgift om ifall det vid produktion eller distribution har använts metoder (kemikalier etc.) som är förbjudna i Sverige,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att frukt och grönsaker som på grund av användning av mögelmedel och andra bekämpningsmedel bör skalas skall märkas med information om detta,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att produkter som innehåller för människan skadliga kemikalier skall märkas på ett för konsumenten tydligt sätt,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkning av konsumentvägledningen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommersiell oadresserad reklam skall förbjudas,
14. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer med ett välavvägt förslag om förbud mot diskriminerande reklam,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentrepresentation,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att endast de produkter och tjänster som uppfyller något av miljömärkenas kriterier får marknadsföra sig som miljövänliga eller med någon beteckning som påminner härom,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bristerna hos miljömärkningen Svanen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att konsument- och miljöintressen skall ha en dominerande ställning i SIS,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att underlagsarbeten till Svanen skall vara offentliga och att dokumenten skall ha referenser,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Svanens kriterier skall vara offentliga,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Svanen skall ha ett kriteriesystem där man inte kan byta ut en dålig egenskap med att ha bra värden på en annan,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att man inte skall blanda in kvalitets- och funktionskrav i bedömningen av Svanens miljömärkning,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Svanen inte skall bygga sin finansiering på mängden försålda miljömärkta produkter,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Svanen skall avskaffa monopolparagrafen,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att miljömärkningssystem skall vara oberoende av staten,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att miljö- och konsumentorganisationer skall driva miljömärkningssystemen,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att staten skall garantera miljömärkningssystemen genom statlig medfinansiering,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall ha minst ett nationellt miljömärkningssystem,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljömärkningssystemets utformning,
30. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om miljömärkning och momssänkning enligt vad som anförts i motionen,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättvisemärkning,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skolan måste ges bättre möjlighet till ett flexibelt arbetssätt där man både kan gå på studiebesök och ta emot besök.
Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:150
1994/95:Fi33 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
52. att riksdagen till Stöd till konsumentorganisationer (C 3) anvisar 2 000 000 kr utöver vad regeringen föreslår.
1994/95:Fi34 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
39. att riksdagen för budgetåret 1995/96 anslår ytterligare 3 miljoner kronor till bidrag till konsumentorganisationer och 7 miljoner kronor till Konsumentverket.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95
1994/95:L701 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den framtida konsumentpolitikens mål och inriktning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i produktsäkerhetslagen så att lagen omfattar även den offentliga sektorns utbud av varor och tjänster,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Konsumentverkets verksamhet och framtid,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om privatisering av delar av verksamheten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av Konsumentombudsmannens ställning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående frivilliga organisationers betydelse för konsumenternas inflytande,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det konsumentpolitiska ansvaret för vissa medborgargrupper,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den konsumenträttsliga lagstiftningens inriktning mot ökad valfrihet för konsumenterna,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbyggnaden av den del av infrastrukturen som är en förutsättning för en fungerande informationsteknologi,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Konsumentverkets roll i ett EU-perspektiv,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beredningen av Grupptaleutredningens förslag.
1994/95:L704 av Nils-Göran Holmqvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att konsumenternas ställning stärks.
1994/95:L705 av Marie Granlund och Sonja Fransson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentrådgivning i kommunerna.
1994/95:L706 av Ingemar Josefsson och Ronny Olander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkt konsumentskydd.
1994/95:L708 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbetet med miljömärkning skall påskyndas och att inriktningen skall vara att skapa tydliga men enkla miljömärkningssystem,
2. att riksdagen beslutar om att det skall finnas miljömärkning av leksaker och att den skall ha minst två nivåer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla produkter skall vara underställda substitutionsprincipen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att miljömärkningsarbetet skall beaktas i EU och i svenskt bistånd.
1994/95:L709 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att under Civildepartementets anslag C 1, Konsumentverket, anvisa ett i förhållande till regeringens förslag lägre anslag så att besparingen uppgår till 30 miljoner kronor 1998 i enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:L711 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av konsumentpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge Konsumentberedningen i tilläggsdirektiv att analysera den internationella utvecklingen på konsumentområdet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av skuldsaneringslagen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av sammansättningen i Miljömärkningsstyrelsen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lärarutbildningen och lärarfortbildningen i konsumentkunskap,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortbildning av konsumentvägledare,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Konsumentverket bör ägna ökad uppmärksamhet åt granskning av reklam i etermedia,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att uppdra åt IT-kommissionen att utreda hur konsumentinformation kan ges via databaser i butiker,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att uppdra åt Konsumentverket att undersöka konsumenternas prioriteringar/behov när det gäller kommunal konsumentvägledning.
1994/95:L712 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en offensiv konsumentpolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentforskningens betydelse,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ny ekonomiinriktning -- konsumentekonomi.
1994/95:L714 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om entydiga regler för märkning av leksaker med varningstexter så att dessa finns på lättförståelig svenska,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att industriinflytandet över produktsäkerhetsarbetet inom EU kraftigt minskar och helt upphör så att konsumentintressena får en avgörande tyngd i produktsäkerhetsarbetet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att alla sjukhus deltar i skaderapporteringssystemet (EHLASS) inom EU till fromma för säkerhetsarbetet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av medel inom Konsumentverkets ram för förbättrad och utvecklad marknadskontroll av leksaker.
1994/95:L715 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att satsning på ökad konsumentrådgivning ses som en investering för samhället, som snabbt lönar sig för staten genom friskare befolkning, minskade vårdköer, ökad hushållning i hemmen som leder till mindre bidragsbehov samt minskad oro hos konsumenterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att satsningen skall ses som ett led i ökad saklig och neutral konsumentvägledning på hemmamarknaden i en ökad internationalisering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Hushållningssällskapen och deras hemkonsulenter ges en samordnande nyckelroll i samhället i ovanstående frågor som kunskapsspridare länsvis med koppling till Konsumentverket och Sveriges konsumentråd centralt.
1994/95:L716 av Johnny Ahlqvist och Christina Zedell (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett utökat konsumentskydd.
1994/95:L717 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentkunskap,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om produktinformationsblad,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla produkter skall ha en "fullständig innehållsdeklaration",
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om innehållsförteckningar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en obligatorisk miljövarudeklaration,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkning av konsumentvägledningen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommersiell oadresserad reklam skall förbjudas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentrepresentation.
1994/95:L904 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om offentlig kontroll av penninginsamlingar.
1994/95:L905 av Rolf Åbjörnsson och Ulf Björklund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att auktorisation av fastighetsvärderare bör inrättas vid Fastighetsmäklarnämnden.
1994/95:K224 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige inom EU skall verka för ett stärkt konsumentskydd.
1994/95:K409 av Ulla-Britt Hagström (kds) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentupplysning, åldersrekommendationer och restriktioner i marknadsföring för rollspel.
1994/95:Fi417 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentpolitik,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen verkar för att Konsumentrådet satsar på att få in ungdomar.
1994/95:Jo238 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den framtida konsumentpolitikens mål och inriktning,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att konsumentorganisationer och andra konsumentföreträdare ges möjligheter till insyn i myndigheters arbete med konsumentfrågor.
1994/95:Jo685 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den i EU skall verka för att nationella miljömärkningar tillåtes även framgent, i enlighet med vad i motionen anförts.
1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Konsumentverket bör få ett ökat informationsansvar för livsmedel,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om användande av IT-tekniken för att sprida produktinformation till konsumenter,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett heltäckande konsumentpolitiskt program bör arbetas fram och antas av riksdagen.
Utskottet
Betänkandets innehåll och disposition
I det följande kommer utskottet att behandla de frågor i proposition 1994/95:140 som har aktualiserats genom motionerna eller eljest har tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.
Som utskottet förutskickat tidigare i vår (se bet. 1994/95:LU19) behandlas i detta betänkande också det i årets budgetproposition framlagda förslaget om inriktningen av besparingsåtgärder inom konsumentområdet fram t.o.m. år 1998 (prop. 1994/95:100 bil. 14 s. 7).
Vidare behandlas vissa konsumentpolitiska och andra närliggande frågor som tagits upp i motioner som väckts under den allmänna motionstiden år 1995. Därutöver behandlas två motionsyrkanden som återfinns i motioner som väckts med anledning av årets kompletteringsproposition (prop. 1994/95:150). Yrkandena gäller anslagen för budgetåret 1995/96 till Konsumentverket och Stöd till konsumentorganisationer.
Efter en inledande allmän bakgrund redovisas propositionernas huvudsakliga innehåll. Under rubriken Allmänna överväganden behandlas först ett antal motioner som tar upp mer principiella och övergripande frågor rörande den framtida konsumentpolitiken. Vidare berör utskottet frågan om behovet av nya konsumentpolitiska riktlinjer. Därefter behandlas regeringens förslag och de motioner som gäller konsumentpolitikens mål och inriktning, varvid betänkandet i huvudsak följer propositionens disposition. I två avsnitt därefter behandlas de i ärendet aktuella anslagsfrågorna respektive de motionsyrkanden som gäller konsumenträttslig lagstiftning.
I betänkandet redovisas avslutningsvis utskottets ställningstaganden med anledning av en undersökning om vilken kunskap om de gällande reglerna om konsumentköp som finns hos allmänheten och detaljisterna. Undersökningen har utförts på initiativ av utskottet inom ramen för den allmänna uppföljnings- och utvärderingsverksamhet som förordades av Riksdagsutredningen i juni 1993 (Reformera riksdagsarbetet!) och som riksdagen sedermera ställt sig bakom (1993/94:TK1, KU18). Arbetet har utförts av Statistiska centralbyrån (SCB) och finns redovisat i rapporten 1994/95:URD2, Kunskapen om konsumentköplagen hos konsumenter och detaljister. Rapporten har fogats till detta betänkande som bilaga.
Allmän bakgrund
Inledning
Verksamhet med syfte att stödja konsumenter har en lång tradition i Sverige. Till en början bedrevs sådan verksamhet av olika konsumentorganisationer. Kooperativa kvinnogillesförbundet och Husmodersföreningarnas Riksförbund bildades redan i början av 1900-talet. Ett statligt engagemang växte fram långt senare. Först under 1940-talet bildades halv- och helstatliga institutioner med konsumentstödjande uppgifter. Fram till slutet av 1950-talet var dessa konsumentorgans verksamhet framför allt inriktad på att hjälpa hushållen att utnyttja sina resurser så väl som möjligt. Efter hand kom verksamheten att ägnas åt provning och upplysningar om varor.
Under 1960-talet vidgades ramen för det konsumentpolitiska arbetet. Konsumentens roll som marknadsaktör kom att ägnas allt större intresse. Under senare delen av 1960-talet inleddes försöksverksamhet med lokal konsumentverksamhet initierad av bl.a. fackliga organisationer. Nya statliga organ med konsumentpolitiska uppgifter bildades. Allmänna reklamationsnämnden kom till år 1968. Konsumentombudsmannen (KO) och Marknadsrådet, nuvarande Marknadsdomstolen, inrättades år 1971 och Konsumentverket året därefter.
Fr.o.m. 1970-talet kom lagstiftning i allt högre grad till användning för att stärka konsumentens ställning. Lagar om otillbörlig marknadsföring, oskäliga avtalsvillkor och konsumentköp kom till i början av 1970-talet.
Konsumentpolitiska riktlinjer
Konsumentpolitiska riktlinjer har fastställts av riksdagen tidigare vid tre tillfällen -- år 1972, 1975 och 1986. Därutöver har riksdagen år 1991 behandlat en skrivelse från regeringen om den lokala konsumentpolitiken.
I 1972 års riksdagsbeslut (prop. 1972:33, bet. NU40, rskr. 225) slogs fast att målet för konsumentpolitiken skulle vara att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. I första hand skulle detta mål söka nås genom att hushållens möjligheter att planera den egna verksamheten förbättrades. Detta kunde ske genom att hushållen försågs med bättre information om marknadens utbud och om olika sätt att tillgodose de egna behoven. Den producentpåverkan som konsumentmyndigheterna skulle utöva borde i första hand åstadkommas genom ett frivilligt samarbete med näringslivet i obundna former. Konsumentpolitiken skulle också inriktas på att ta till vara svaga gruppers intressen. I riksdagsbeslutet förespråkades vidare en utbyggnad av den kommunala konsumentverksamheten. I samband med att riktlinjerna fastställdes inrättades Konsumentverket som central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor.
År 1975 drogs riktlinjer upp för den kommunala konsumentpolitiken (prop. 1975:40, bet. NU26, rskr. 170). Riktlinjerna syftade till en väsentlig utbyggnad av kommunernas medverkan i konsumentpolitiken. Konsumentverket fick därvid sin nuvarande uppbyggnad, vilket innebar bl.a. att verkets chef också blev Konsumentombudsman (KO). Samtidigt blev Allmänna reklamationsnämnden en självständig statlig myndighet.
Det senaste riksdagsbeslutet år 1986 (prop. 1985/86:121, bet. LU34, rskr. 292) innebar att målet för konsumentpolitiken skulle vara att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. Konsumentpolitiken skulle sålunda bli tydligare inriktad på hushållsekonomiska frågor och då särskilt på hushållens baskonsumtion. Tre särskilt viktiga utvecklingslinjer utpekades. För det första skulle den lokala verksamheten ges hög prioritet. Utbyggnaden, som förutsattes ske genom kommunernas frivilliga åtaganden, borde ha som mål att konsumentpolitisk verksamhet inrättades i alla kommuner. Vidare borde de lokala konsumentmyndigheternas arbetsuppgifter och myndigheternas samarbete med andra intressenter ges större omfattning. För det andra skulle särskilt utsatta grupper stödjas. För det tredje förordades att fler grupper i samhället engagerades i konsumentpolitiken. Konsumenternas möjligheter att påverka produktion och distribution av varor och tjänster kunde på det sättet förstärkas. Ett ökat engagemang från organisationer eftersträvades. Vidare skulle företagen ha ett större ansvar för att förbättra konsumenternas förhållanden. För att uppnå målet med konsumentpolitiken skulle särskilda insatser göras när det gäller att utveckla konsumenternas kunskaper genom utbildning, konsumentinformation och information från företagen m.m. Forskning och andra undersökningar om konsumenternas förhållanden skulle få hög prioritet.
Våren 1991 behandlade riksdagen en skrivelse från regeringen om den lokala konsumentverksamheten (skr. 1990/91:143, bet. LU37, rskr. 334). I skrivelsen redovisades bl.a. de åtgärder regeringen vidtagit för att stödja sådan verksamhet. Åtgärderna syftade till att öka kunskaperna om den kommunala konsumentverksamheten och dess effekter samt utveckla formerna för en effektivare kommunal verksamhet. Åtgärderna hade också till syfte att stärka frivilliga organisationers möjligheter att lokalt arbeta med konsumentfrågor samt att effektivisera det statliga stödet till den lokala konsumentverksamheten. Vad som anfördes i skrivelsen föranledde inga erinringar från riksdagens sida.
Konsumenträttslig lagstiftning
Lagstiftningsarbetet på det konsumentpolitiska området inleddes i början av 1970-talet. En mängd nya lagar både på civilrättens och marknadsrättens område i syfte att stärka konsumentens rättsliga ställning har tillkommit under det senast kvartsseklet.
Den första marknadsföringsrättsliga lagstiftningen var, som tidigare berörts, lagen om otillbörlig marknadsföring. Lagen från år 1971 syftade till att förhindra otillbörliga marknadsföringsåtgärder mot konsumenter. En annan marknadsrättslig lagstiftning som kom till samma år var lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen). Syftet med avtalsvillkorslagen var att skydda konsumenterna mot oskäliga avtalsvillkor. En ny avtalsvillkorslag trädde i kraft den 1 januari 1995. Genom ett nyligen fattat riksdagsbeslut kommer vidare en helt ny marknadsföringslag att träda i kraft vid årsskiftet.
Genom en ändring i avtalslagen år 1976 lagfästes en möjlighet att jämka eller ogiltigförklara för konsumenten tyngande avtalsvillkor i bl.a. standardavtal. Genom tillkomsten av en konsumentköplag år 1973 ökades konsumenternas skydd i olika köpsituationer. År 1991 ersattes lagen med en ny konsumentköplag. En hemförsäljningslag kom till år 1971 och syftade till att öka konsumentskyddet vid köp i samband med säljares hembesök. Genom lagen infördes s.k. ångerrätt. Lagen är sedan några år tillbaka ersatt med en ny lag med samma namn. Den nya lagen omfattar även köp vid telefonförsäljning.
En konsumentkreditlag trädde i kraft under år 1979 varigenom infördes en i princip heltäckande konsumentskyddande reglering för krediter som lämnas i samband med köp av varor. Också denna lag är fr.o.m år 1993 ersatt med en ny lag med samma namn. Den nya lagen har ett vidare tillämpningsområde än den gamla. År 1981 tillkom konsumentförsäkringslagen, och en konsumenttjänstlag trädde i kraft den 1 juli 1986.
Produktsäkerhetslagen från år 1989 ger möjligheter till olika slag av ingripanden mot farliga varor och tjänster till skydd för konsumenter. Genom produktansvarslagen, som trädde i kraft för drygt två år sedan, utvidgades möjligheten till ersättning för skada som orsakas genom säkerhetsbrister i produkter. En prisinformationslag med syfte att främja en god prisinformation till konsumenter kom till år 1991. Genom lagen om paketresor, som nu gällt i över två år, förstärktes konsumentskyddet på reseområdet.
I sammanhanget bör också nämnas 1993 års konkurrenslag, vars syfte är att undanröja hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter.
Konsumentpolitiska aktörer
Konsumentpolitisk verksamhet bedrivs -- förutom av enskilda konsumenter och näringslivet -- av staten, kommunerna och frivilliga organisationer. Verksamheten är bred och mångfasetterad och är inriktad både på övergripande och individuella frågor.
Konsumentverket är den centrala förvaltningsmyndigheten för konsumentfrågor med uppgift att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. Verkets uppgifter framgår av förordningen (1990:1179) med instruktion för Konsumentverket. Verket skall särskilt undersöka och följa hushållens förhållanden samt konsumenternas situation på marknaden, uppmärksamma ekonomiskt, socialt eller utbildningsmässigt svaga konsumentgrupper, övervaka marknadens utbud samt näringsidkarnas marknadsföring och säljvillkor, utarbeta riktlinjer för näringsidkarnas marknadsföring och utformning av varor, tjänster och andra nyttigheter samt för näringsidkarnas tillämpning av konsumentkreditlagen, söka påverka näringsidkare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov och stimulera näringsidkarna att vidta egna åtgärder i detta syfte, utföra och låta utföra undersökningar av varor, tjänster och andra nyttigheter, informera andra organ om sådana konsumentproblem som verket inte kan åtgärda, främja information till konsumenterna om väsentliga förhållanden, främja utbildning i konsumentfrågor, stödja organisationer som arbetar med konsumentfrågor, stödja forskning inom verkets arbetsområde, följa reklamens utveckling, följa utvecklingen och beakta konsumenternas behov i distributions- och varuförsörjningsfrågor, svara för centrala uppgifter i anslutning till konsumentverksamhet på lokal nivå.
Vidare har Konsumentverket tillsynsansvar för ett antal EG-direktiv, se bl.a. lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet, lagen (1992:1328) om farliga livsmedelsimitationer, lagen (1992:1672) om paketresor, lagen (1992:1231) om märkning av textilier, lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk samt prisinformationslagen (1991:601). Konsumentverket fullgör vidare uppgifter enligt konsumentkreditlagen (1992:830), konsumentförsäkringslagen (1980:38), hemförsäljningslagen (1981:1361) och lagen (1971:1081) om bestämning av volym och vikt.
KO handlägger ärenden enligt marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och produktsäkerhetslagen (1988:1604).
Konsumentverkets verksamhet omfattar tillsyn, utarbetande av riktlinjer, utredningar, utarbetande av föreskrifter och formella KO-uppgifter. Tillsynsverksamheten består i övervakning av att lagstiftningen och Marknadsdomstolens beslut efterlevs, handläggning av initiativ- och anmälningsärenden innefattande utredningar, förhandlingar med företag samt rådgivning och uppföljning av utvecklingen. Riktlinjeverksamheten går ut på att åstadkomma riktlinjer och överenskommelser av generell karaktär. Genom utredningsverksamhet görs kartläggningar av konsumentproblem, produktutformning och utbud m.m. i anslutning till tillsyns- och riktlinjeverksamheten. Föreskriftsverksamheten sker med stöd av flera olika bemyndiganden i lag eller förordning enligt vilka verket har ett tillsynsansvar. De formella KO-uppgifterna innebär processföring i Marknadsdomstolen, utfärdande av förelägganden och prövning av åtalsärenden.
Riksdagen har tidigare i vår till Konsumentverket för budgetåret 1995/96, som omfattar tiden den 1 juli 1995 t.o.m. den 31 december 1996, anvisat ett ramanslag på 101 687 000 kr (prop. 1994/95:100 bil. 14, bet. LU19, rskr. 222).
Allmänna reklamationsnämnden har till uppgift att pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare rörande varor, tjänster och andra nyttigheter som tillhandahålls huvudsakligen för enskilt bruk, s.k. konsumenttvister, och ge rekommendationer om hur tvister bör lösas. Nämnden skall också yttra sig i konsumenttvister på begäran av domstol, stödja den kommunala konsumentverksamhetens medling i konsumenttvister genom bl.a. utbildning, rådgivning och information samt informera konsumenter och näringsidkare om nämndens praxis. Det övergripande verksamhetsmålet för Allmänna reklamationsnämnden är att på ett snabbt och ändamålsenligt sätt pröva de konsumenttvister som anmälts till nämnden.
Tidigare i vår har riksdagen till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1995/96 anvisat ett ramanslag på 20 518 000 kr (prop. 1994/95:100 bil. 14, bet. LU19, rskr. 222).
Förutom Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden finns det många andra myndigheter och offentliga organ som utövar verksamhet av betydelse för konsumenterna. Som exempel kan nämnas Boverket, Möbelinstitutet, Statens institut för byggforskning, Byggforskningsrådet, SIS--Standardiseringen i Sverige, Statens livsmedelsverk, Finansinspektionen och Läkemedelsverket. Samtliga dessa organ arbetar med produkters och tjänsters säkerhet och ändamålsenlighet eller bevakar en viss fråga eller ett visst arbetsområde utifrån ett särskilt funktionsansvar. Det finns även myndigheter och organ som har till uppgift att tillvarata särskilda gruppers behov och intressen. Som exempel på sådana kan nämnas Glesbygdsmyndigheten och Barnombudsmannen.
I sammanhanget bör även nämnas Marknadsdomstolen. Domstolen är en specialdomstol som handlägger ärenden som gäller marknads- och konkurrensfrågor. De övergripande målen för domstolens verksamhet, som fastställdes av riksdagen våren 1993 (prop. 1992/93:100 bil. 13, bet. LU32, rskr. 229) är att på ett rättssäkert sätt och inom rimlig tid avgöra de mål som domstolen har att handlägga samt att leda rättsutvecklingen och främja en enhetlig rättstillämpning inom det marknadsrättsliga området.
När det gäller kommunal konsumentverksamhet kan konstateras att de flesta kommuner bedriver sådan verksamhet. Konsumenterna erbjuds därvid rådgivning inför köp, i hushållsekonomiska frågor samt vid reklamationer och andra konsumenträttsliga problem. Annan kommunal konsumentverksamhet som förekommer är budgetrådgivning, stöd vid skuldsanering, marknadsbevakning, utbildning, information och stöd till olika organisationer.
En stor roll i det konsumentpolitiska arbetet spelas av de frivilliga konsumentorganisationerna. Organisationerna kan delas in i olika grupper. En grupp utgörs av fristående egentliga konsumentorganisationer med konsumentaktiviteter som huvudengagemang. Till denna grupp hör dels organisationer med en allmän konsumentinriktning, t.ex. Konsumentgillesförbundet, Husmodersföreningen Hem och Samhälle, Konsumentforum och Sveriges Konsumentråd, dels organisationer med inriktning på en viss produkt eller tjänst, t.ex. Hyresgästernas Riksförbund, Villaägarnas Riksförbund och Motormännens Riksförbund.
En annan grupp består av organisationer och folkrörelser med ett allmänt samhällsintresse där ett konsumentpolitiskt engagemang utgör en del av organisationens övergripande mål, t.ex. fackföreningar, kvinnoorganisationer och pensionärsföreningar. Till de frivilliga konsumentorganisationerna brukar också räknas den konsumentkooperativa rörelsen. Denna har en särställning eftersom den, förutom sitt engagemang i konsumentfrågor, också bedriver kommersiell verksamhet. Inom ramen för studieförbundens verksamhet bedrivs också olika konsumentaktiviteter.
Inom näringslivet har utvecklats en omfattande verksamhet med s.k. egenåtgärder. Begreppet introducerades i mitten av 1980-talet i den konsumentpolitiska debatten som en benämning på näringslivets aktiviteter, vilka syftar till att lösa eller förebygga olika konsumentproblem (prop. 1984/85:213, bet. LU 1985/86:10, rskr. 25). Denna typ av aktiviteter hade tidigare förekommit under andra benämningar såsom självreglering och självsanering. Under senare delen av 1980-talet etablerades flera nya egenåtgärdsprogram inom olika branscher. Flertalet av dessa hade en inriktning på god sed i marknadsföringen och förekommer alltjämt i form av branschvisa eller branschövergripande regler, system för övervakning av efterlevnaden av sådana regler samt undervisning och information angående gällande regler. I flera fall har Konsumentverket medverkat på ett eller annat sätt vid programmens tillkomst och utformning.
Särskilda anslag på konsumentområdet
På konsumentområdet finns -- förutom anslag till myndigheter -- av riksdagen inrättade särskilda anslag avsedda för specifika ändamål.
Ett av anslagen avser stöd till konsumentorganisationer. Anslaget kom till genom riksdagens beslut om livsmedelpolitiken våren 1990 (prop. 1989/90:146, bet. JoU25, rskr. 327). Syftet med stödets införande var att stärka konsumenternas inflytande på livsmedelskedjans olika led i frågor som rör livsmedelspolitiken. Riksdagen har därefter (prop. 1992/93:100 bil. 14, bet. LU32, rskr. 229) beslutat att stödet skall kunna användas också på andra konsumentområden samt för att i ett initialskede stödja och stimulera uppbyggnaden av nya organisationer. Anslaget disponeras av Konsumentverket. Tidigare i vår har riksdagen för budgetåret 1995/96 anvisat ett reservationsanslag till stöd till konsumentorganisationer på 6 150 000 kr. Inom ramen för anslaget har medel beräknats med utgångspunkt i att Sveriges konsumentråd -- en paraplyorganisation för frivilliga konsumentorganisationer -- skall få särskilt ekonomiskt stöd via anslaget bl.a. för att företräda de svenska konsumenterna i Europaarbetet (prop. 1994/95:100 bil. 14, bet. LU19, rskr. 222).
Genom riksdagens forskningspolitiska beslut våren 1993 (prop. 1992/93:170, bet. LU48, rskr. 392) anvisades drygt 2 miljoner kronor till forskning på konsumentområdet. Medlen disponeras av Konsumentverket. För innevarande och kommande budgetår är anslaget i stort sett oförändrat beräknat på årsbasis (prop. 1994/95:100 bil. 14, bet. LU19, rskr. 222).
År 1989 infördes ett system för frivillig och enhetlig positiv miljömärkning av produkter, den s.k. svanmärkningen (prop. 1989/90:25, bet. LU13, rskr. 81). Systemet har tillkommit i nordisk samverkan och bygger på gemensamma nordiska kriterier, vilka fastställs av ett särskilt samordningsorgan under Nordiska ministerrådet. Riksdagen har tidigare i vår anslagit 6 900 000 kr i bidrag till miljömärkning av produkter. Anslaget avser handhavandet av såväl den nordiska miljömärkningen som EU:s miljömärkningssystem (prop. 1994/95:100 bil. 14, bet. LU19, rskr. 222).
Konsumentpolitiska kommittén
Våren 1992 tillkallade den dåvarande regeringen en kommitté med uppgift att se över den statliga konsumentverksamheten och bedöma arten, omfattningen och inriktningen av det statliga engagemanget. Den organisatoriska strukturen på området skulle också ses över.
Kommittén, som antog namnet Konsumentpolitiska kommittén, överlämnade i januari 1994 sitt betänkande (SOU 1994:14) Konsumentpolitik i en ny tid. Betänkandet remissbehandlades.
1994 års proposition
I början av september 1994 avlämnade den förra regeringen proposition 1994/95:16 Den framtida konsumentpolitiken med förslag om konsumentpolitikens mål och inriktning. Propositionen återkallades emellertid sedan den nuvarande regeringen tillträtt (skr. 1994/95:30).
I en med anledning av skrivelsen väckt motion (kds, m, c, fp) framställdes yrkanden om att riksdagen skulle godkänna de förslag om konsumentpolitikens mål och inriktning som lagts fram i den återkallade propositionen. På lagutskottets hemställan avslogs motionen. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1994/95:LU14 anförde utskottet att ett riksdagsbeslut om den framtida konsumentpolitiken bör anstå till dess att regeringen återkommer med ett nytt förslag.
1995 års proposition (prop. 1994/95:140)
I proposition 1994/95:140 Aktiv konsumentpolitik redovisar den nuvarande regeringen sina förslag om den framtida konsumentpolitikens mål och inriktning. Förslagen bygger på betänkandet (SOU 1994:14) Konsumentpolitik i en ny tid. Alla förslag som lagts fram av Konsumentpolitiska kommittén tas emellertid inte upp. Propositionen har begränsats till de frågor som regeringen anser ha särskild betydelse för att en aktiv konsumentpolitik skall kunna bedrivas.
Propositionernas huvudsakliga innehåll
Proposition 1994/95:100 bilaga 14 (delvis)
I den del av budgetpropositionen som behandlas i förevarande betänkande föreslår regeringen att riksdagen godkänner de besparingsåtgärder inom konsumentområdet fram till år 1998 som regeringen förordar. Besparingarna beräknas uppgå till 2,1 miljoner kronor för budgetåret 1997 och 3,2 miljoner kronor för budgetåret 1998. Båda beloppen är angivna i 1995/96 års prisnivå.
Proposition 1994/95:140
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen godkänner regeringens förslag till mål för och inriktning av konsumentpolitiken.
De förändringar som sker i det svenska samhället och i omvärlden inverkar i hög grad på konsumenternas situation. Regeringen bedömer att det finns ett ökat behov av konsumentpolitiska insatser.
De nationella målen för konsumentpolitiken skall enligt regeringens förslag vara 1. att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt, 2. att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden, 3. att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas, och 4. att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.
När det gäller inriktningen av det konsumentpolitiska arbetet föreslår regeringen att vissa områden prioriteras. Det gäller åtgärder som avser hushållens baskonsumtion och stöd till konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller av andra skäl har behov av särskilt stöd. Det gäller också åtgärder som främjar konsumentintressena i det internationella samarbetet.
Regeringen föreslår vidare att de övergripande målen för Konsumentverkets verksamhet anpassas till de nya målen för konsumentpolitiken.
I propositionen redovisar regeringen också sin bedömning när det gäller det konsumentpolitiska arbetet i följande frågor.
Konsumentinflytandet bör enligt regeringens bedömning breddas. Frivilliga organisationer kan ta till vara enskilda konsumenters önskemål, intresse och engagemang och är ett viktigt komplement till den statliga och kommunala verksamheten. Regeringen avser att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda och föreslå åtgärder som kan öka medborgarnas inflytande och delaktighet i samhällsutvecklingen.
Ungdomar är en särskilt utsatt grupp som konsumenter. Regeringen anser att nya och otraditionella vägar bör prövas för att nå ut med kunskap och information till olika konsumentgrupper. Konsumentprojekt riktade till ungdomar kommer att lyftas fram vid fördelning av medel ur Allmänna arvsfonden.
Den lokala förankringen av konsumentverksamheten är grundläggande för att konsumentpolitiken skall bli framgångsrik. De riktlinjer som statsmakterna har fastställt för den kommunala konsumentverksamheten bör ligga fast.
I EU-samarbetet arbetar regeringen för ett ökat konsumentinflytande och ett starkt konsumentskydd i Europa. En särskild arbetsgrupp skall utarbeta en strategi för det svenska EU-arbetet på konsumentområdet och ge förslag till hur konsekvenserna för konsumenterna av EU-samarbetet skall följas upp. Det finns också ett fortsatt stort behov och värde av nordiskt samarbete på konsumentområdet.
En åtgärdsinriktad handlingsplan skall utarbetas för hur miljömålet i konsumentpolitiken skall förverkligas. En särskild utredare skall ge förslag till åtgärder som skall underlätta för konsumenter att bedöma konsekvenserna för miljön av sitt levnadssätt och sin konsumtion samt göra det möjligt för konsumenterna att leva på ett sätt som minskar belastningen på miljön.
Avreglering och ökad konkurrens inom den offentliga sektorn leder till konsekvenser av olika slag för medborgarna såsom brukare av tjänster. En analys bör göras av behovet av brukarskydd i sådana verksamheter som har avreglerats och därmed eller på annat sätt utsätts för ökad konkurrens.
Forskning är ett viktigt medel för att få kunskap om konsumenternas förhållanden och hur dessa kan förbättras. En särskild utredare skall ta fram ett forskningsprogram för konsumentområdet som skall vara ett underlag för nästa års forskningspolitiska proposition.
Allmänna överväganden
Utskottet behandlar först ett antal motioner som tar upp mer principiella och övergripande frågor rörande den framtida konsumentpolitiken.
Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (båda fp) anför i motion L46 att propositionens innehåll är tunt och att alla viktiga frågor hänskjuts till vidare bearbetning. Motionärerna vill att riksdagens ställningstaganden skall göras utifrån andra utgångspunkter än vad som framgår av propositionen. I motionen redovisas Folkpartiet liberalernas syn på dessa frågor. Utgångspunkten bör, enligt motionärerna, vara dels att den enskilde bäst känner sina behov och önskemål, dels att ett marknadsekonomiskt synsätt bör anläggas. Motionärerna vill släppa fram och uppmuntra fler enskilda alternativ till den offentliga sektorn i syfte att skapa valfrihet för konsumenterna och pressa kostnaderna. Också inom den privata sektorn bör, enligt motionärernas mening, åtgärder vidtas i syfte att öka konkurrensen. Motionärerna vill också att tyngdpunkten i konsumentpolitiken skall förskjutas och synen på hushållsekonomin breddas, så att den innefattar hela det spektrum av utgifter, inkomster, skulder och tillgångar som är av stor betydelse för de flesta människor. I motionen begärs tillkännagivanden om vad som anförts om liberal konsumentpolitik, enskilda alternativ i offentlig sektor och om synen på hushållsekonomi (yrkandena 1--3).
I några motioner begärs tillkännagivanden som innebär att det statliga engagemanget inom konsumentpolitiken skall minskas.
Sålunda gör Inger Davidson m.fl. (kds) i motion L48 en jämförelse mellan den nu aktuella propositionen och proposition 1994/95:16, Den framtida konsumentpolitiken, som lades fram av den förra regeringen. Motionärerna konstaterar därvid en skillnad när det gäller synen på vilken grad av detaljnivå statens ansvar skall omfatta. I den förra regeringens proposition påtalades att statliga konsumentpolitiska åtgärder bara skall vidtas när det är väsentligt och när de inte kan utföras bättre av andra aktörer. Motionärerna vill att detta väsentlighetskrav skall utgöra ett särskilt konsumentpolitiskt mål (yrkande 1).
Liknande synpunkter framförs av Rolf Dahlberg m.fl. (m) i motion L701, som väckts under den allmänna motionstiden innevarande år. Motionärerna menar att konsumentpolitiska åtgärder i statlig regi bara skall vidtas när det är väsentligt och de inte kan utföras bättre av andra aktörer. Statens roll kommer härigenom, anför motionärerna, att tonas ned betydligt och begränsas till att säkerställa individers och gruppers säkerhet samt se till att marknaderna kan fungera på ett smidigt sätt. Därutöver vill motionärerna ha till stånd ett tillkännagivande som går ut på att stat och kommun skall ha ett konsumentpolitiskt ansvar endast beträffande vissa medborgargrupper, där speciella hänsyn måste tas på grund av t.ex. glesbygdsboende, fysiskt handikapp och ekonomisk utsatthet (yrkandena 1 och 7).
I den med anledning av propositionen väckta motionen L47 anför Rolf Dahlberg m.fl. (m) att den övergripande målsättningen bör vara att underlätta för konsumenterna att använda sig av de rättigheter de faktiskt har. Några ytterligare regleringar och föreskrifter behövs inte. Det mest effektiva sättet att upprätthålla och utveckla det engagemang som finns är att överlåta till enskilda och frivilliga organisationer att svara för att konsumenternas intressen tillgodoses (yrkande 1).
En översyn av konsumentpolitiken aviserades av den förra regeringen i 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 14). Utskottet konstaterade då att en sådan översyn av flera olika skäl var påkallad (bet. 1991/92:LU24). Inte minst angeläget ansåg utskottet det vara att följderna på det konsumentpolitiska området av vårt närmande till EU blir belysta. I många av de motioner som därefter väckts på det konsumentpolitiska området har behovet av nya riktlinjer framhållits.
Utskottet vill för egen del uttrycka sin tillfredsställelse med att regeringen nu framlagt ett förslag till nya konsumentpolitiska riktlinjer. Under de nio år som gått sedan riksdagen senast fastställde konsumentpolitikens inriktning har det, såsom också regeringen framhåller, skett en mängd förändringar i Sverige och vår omvärld som innebär påtagliga behov av nya ställningstaganden från riksdagens sida. En betydelsefull förändring är den ekonomiska utvecklingen och dess påverkan på hushållen. Andra viktiga förändringar är den skärpta konkurrensen på en del områden och avregleringarna, liksom förändringarna på marknaden och hos enskilda hushåll till följd av ny teknik. En annan tillkommande omständighet är den ökade insikten om konsumtionens samband med och påverkan på miljön. Därtill kommer att Sverige fr.o.m. den 1 januari 1995 är medlem i EU. Därigenom har den nationella svenska konsumentverksamheten knutits samman med den som bedrivs på gemenskapsnivå. Tillfälle har skapats att påverka utvecklingen av konsumentpolitiken också i ett europeiskt perspektiv samtidigt som vissa begränsningar när det gäller möjligheten till nationella avvikelser uppkommit.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det är angeläget med nya politiska ställningstaganden från riksdagens sida på konsumentpolitikens område. Behovet har inte heller ifrågasatts i någon av motionerna.
Utskottet har för sin del inte någon annan grundsyn på konsumentpolitikens syften än den som regeringen redovisar i propositionen (s. 22). Utgångspunkten bör vara att konsumentpolitiken är en del av välfärdspolitiken. Vidare måste beaktas att konsumentpolitiken har stor betydelse för en fungerande marknad, vilket torde överensstämma med motionärernas uppfattning. Konsumentpolitiskt betingade regler bidrar också till en effektiv konkurrens på sunda villkor. Det konsumentpolitiska arbetet bör syfta till att stödja konsumenterna både i deras roll som aktörer på marknaden och som brukare av varor och tjänster. Särskilt angeläget är enligt utskottets mening, vilket också anförs i motion L701, att uppmärksamma situationen för de hushåll som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller har behov av särskilt stöd. Den svenska modellen för konsumentpolitiskt arbete bygger på ett betydande offentligt engagemang och ett starkt inflytande från konsumenterna och deras organisationer. Modellen bygger också på att företagen tar ansvar för de problem som konsumenterna möter på marknaden. Arbetet har lett till ett väl utvecklat stöd och skydd för konsumenterna. Utskottet delar regeringens uppfattning att det är av stort värde att samhällets organ engagerar sig i de viktiga välfärdsfrågor som ryms inom konsumentpolitikens ram. Propositionens förslag och utskottets ställningstaganden bygger givetvis på ett marknadsekonomiskt synsätt där konsumenterna är självständiga aktörer på marknaden. Som framhålls i motion L46 är naturligtvis en effektiv konkurrens en viktig del i konsumentpolitiken. Fortsatta och intensifierade insatser för att befrämja en sådan utveckling bör utgöra ett viktigt inslag i politiken. Några allmänna uttalanden om att privat verksamhet generellt sett skulle vara mer konsumentpolitiskt fördelaktig än offentlig anser utskottet inte kan göras i detta sammanhang.
Som redovisats i motion L48 fanns det i den av den förra regeringen framlagda konsumentpolitiska propositionen ett förslag som innebar att konsumentpolitiska åtgärder skall vidtas i statlig regi bara när det är väsentligt och åtgärderna inte bättre kan utföras av någon annan aktör (prop. 1994/95:16 s. 40). Något motsvarande förslag läggs inte fram i den förevarande propositionen. Regeringen anser inte att det finns några skäl, vare sig ekonomiska eller andra, att förändra eller föra över statens ansvar inom konsumentpolitiken till andra.
Utskottet har för sin del samma principiella uppfattning som den nuvarande regeringen. Det svenska konsumentskyddet har, som redovisats tidigare, en lång tradition, och vid en internationell jämförelse måste den politik som har förts på området anses ha varit framgångsrik. Flera olika statliga organ har inrättats för att hjälpa hushållen att effektivt utnyttja sina resurser och stärka konsumenternas ställning på marknaden. Under årens lopp har ett fruktbart samarbete mellan den statliga konsumentverksamheten och den som bedrivs av frivilliga organisationer vuxit fram. På många områden har också etablerats ett konstruktivt samarbete med näringslivet. I sammanhanget kan särskilt nämnas de frivilliga överenskommelserna med Konsumentverket samt näringslivets egenåtgärder. Med anledning av vad som anförts i motion L47 vill utskottet påpeka att förevarande proposition inte innehåller några förslag till ytterligare regleringar eller föreskrifter.
Det nu anförda innebär inte att utskottet anser att det statliga konsumentområdet skall vara undantaget från alla framtida besparingskrav. De statliga konsumentmyndigheterna måste, liksom andra statliga organ, vara införstådda med det statsfinansiella läget samt beredda på att vissa omprioriteringar och rationaliseringar i verksamheterna kan komma att behövas.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L46 yrkandena 1--3, L47 yrkande 1, L48 yrkande 1 samt L701 yrkandena 1 och 7.
I detta sammanhang behandlar utskottet också ett motionsyrkande som gäller s.k. egenåtgärder. I motion L48 av Inger Davidson m.fl. (kds) anförs att näringslivet tillsammans med konsumenterna utgör de viktigaste konsumentpolitiska aktörerna. Det är, enligt motionärernas mening, på näringsidkarna som huvudansvaret bör ligga för att spelreglerna på marknaden följs. Näringslivets egenåtgärder bör därför också i fortsättningen spela en avgörande roll för ett fullgott konsumentskydd. Det innebär att företagen själva måste svara för att de produkter som de tillhandahåller är säkra, att konsumenterna får god information och att spelreglerna efterlevs. Motionärernas inställning är att en vidareutveckling av näringslivets olika program för egenåtgärder är av största betydelse för framtidens konsumentskydd. Motionärerna betonar vikten av att sådana program införs och utvecklas. I motionen yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts (yrkande 3).
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om att företagen och konsumenterna är marknadens viktigaste aktörer. Inom näringslivet har förståelsen för konsumentfrågornas betydelse ökat. Många branscher har fortlöpande utvecklat olika program för intern reklambevakning, reklamationshantering, tvistlösning och annan kundinriktad verksamhet. Enligt utskottets mening är denna utveckling positiv, och utskottet har i andra sammanhang ansett sådan verksamhet förtjänstfull (se bl.a. bet. 1994/95:LU16). Egenåtgärderna bidrar till att förbättra marknadens sätt att fungera och innebär i sin tur att behovet av åtgärder från andra aktörer minskar. Utskottet förutsätter att näringslivets egenåtgärder också i fortsättningen kommer att ha stor betydelse på konsumentpolitikens område och att en vidareutveckling kommer att ske. Något särskilt tillkännagivande från riksdagen om detta är inte erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall också till motion L48 yrkande 3.
Konsumentpolitikens mål
Regeringens förslag innebär sammanfattningsvis att målen för konsumentpolitiken skall vara 1. att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt, 2. att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden, 3. att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas, och 4. att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.
I fem motioner som väckts under den allmänna motionstiden innevarande år begärs att riksdagen skall göra vissa tillkännagivanden om konsumentpolitiska mål.
I motion L704 anför Nils-Göran Holmqvist m.fl. (s) att konsumenternas ställning måste stärkas på ett flertal områden. I motion L712 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) framhålls behovet av en aktiv konsumentpolitik med hänsyn till rådande ekonomiska situation för många konsumenter (yrkande 1).
Agne Hansson m.fl. (c) anför i motion L711 att inriktningen av konsumentpolitiken skall främja konsumenternas intresse av att bidra till en god miljö och ett hållbart samhälle. Vidare anförs att konsumentpolitiken skall främja konsumenternas hälsa och säkerhet samt deras rättsliga ställning. Genom konsumentpolitikens inriktning skall också hushållens möjligheter att väl utnyttja sina resurser främjas och konsumenterna hjälpas att göra bra val (yrkande 1). I motion A807 yrkar Ingbritt Irhammar m.fl. (c) tillkännagivande om att det är av största vikt att ett heltäckande konsumentpolitiskt program arbetas fram och antas av riksdagen. I motionen pekas bl.a. på behovet att främja konsumeternas hälsa och säkerhet, makt och inflytande samt att underlätta för konsumenterna att väl utnyttja sina egna resurser av tid och ekonomi samt att se sambandet mellan konsumtion och miljö (yrkande 14).
Göte Jonsson m.fl. (m) anför i motion Jo238 att konsumentpolitikens mål och inriktning bör vara att främja konsumenternas intressen som aktörer på marknaden. Konsumenternas ställning skall, enligt motionärernas mening, stärkas vad gäller ekonomiskt och rättsligt skydd, hälsa, säkerhet, pris och kvalitet. Konsumentpolitiken skall utformas så att den skapar förutsättningar för hushållen att utnyttja sina möjligheter och resurser enligt egna önskemål. Vidare anför motionärerna att konsumentpolitiken därutöver skall främja konsumenternas intresse av en från miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling samt verka för att konsumenternas önskemål om en god miljö får genomslag (yrkande 14).
I den med anledning av propositionen väckta motionen L49 menar Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) att miljömålet borde ha fått en mer framträdande roll. Enligt motionärernas mening bör miljötänkandet genomsyra hela konsumentpolitiken. Miljöfrågorna måste vara helt integrerade i varje beslut på konsumentområdet. Motionärerna anser mot denna bakgrund att det första målet bör kompletteras med en särskild erinran om att naturkapitalet skall bibehållas eller ökas samt att det fjärde målet för konsumentpolitiken skall vara "att förändra konsumtions- och produktionsmönster i samhället till ett miljöanpassat och resursbevarande" (yrkande 1).
De mål som gäller i dag för konsumentpolitiken är, såsom redovisats tidigare, att stödja hushållen i deras strävan att utnyttja sina resurser och att stärka konsumenternas ställning på marknaden. Propositionens förslag innebär att dessa två mål kvarstår. Utskottet delar regeringens uppfattning om att dessa mål har en stark förankring och bör bli grundläggande också för det framtida konsumentpolitiska arbetet. Utskottet har således inga erinringar mot regeringens förslag beträffande de två första konsumentpolitiska målen.
Inte heller när det gäller det tredje målet -- skyddet för konsumenternas hälsa och säkerhet -- har utskottet några invändningar. I likhet med regeringen vill utskottet peka på att de konsumentpolitiska insatserna på produktsäkerhetsområdet ökat i omfattning och betydelse, bl.a. som en följd av EU-samarbetet. Konsumentverket har fått ett utökat tillsynsansvar. Till detta kommer -- också som en följd av EU-medlemskapet -- flera nya lagar som gäller t.ex. leksaker, personlig skyddsutrustning och livsmedelsimitationer samt nya ordningar för produkt- och marknadskontroll. Som regeringen framhåller blir också medverkan i det europeiska standardiseringsarbetet allt viktigare. Utskottet konstaterar mot bakgrund av det anförda att säkerhetsfrågorna redan i dag har hög prioritet i det konsumentpolitiska arbetet och att det därför är naturligt att uttryckligen sätta upp säkerhet som ett konsumentpolitiskt mål.
Utskottet ansluter sig vidare till regeringens uppfattning att det tredje konsumentpolitiska målet också bör omfatta skyddet för konsumenternas hälsa. Det finns ett nära samband mellan säkerhet och hälsa. Hälsoproblem kan vara en effekt av en varas skadliga egenskaper, och det finns även andra kopplingar mellan det konsumentpolitiska arbetet och hälsofrågor. Som exempel kan nämnas användning av hälsoargument i marknadsföringen och betydelsen för allergiker av en riktig innehållsdeklaration på livsmedel. Vidare bör beaktas att skyddet för både hälsa och säkerhet tas upp såväl i det nordiska konsumentpolitiska handlingsprogrammet som i EU:s konsumentpolitiska program.
I sammanhanget kan nämnas att regeringen den 27 april 1995 beslutat tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram för att minska miljörelaterade hälsorisker i Sverige (dir. 1995:68). Handlingsprogrammets övergripande syfte är att identifiera de miljöproblem som är en risk för hälsan och att lämna förslag till åtgärder för att minska dessa risker.
När det sedan gäller det fjärde målet -- miljömålet -- framhåller regeringen att det är en viktig konsumentpolitisk uppgift att länka in människor i sådana konsumtionsmönster som belastar miljön så litet som möjligt. Att påverka produktionen i denna riktning ser regeringen också som angeläget. Det är viktigt att konsumenterna blir medvetna om betydelsen av att handla -- i dubbel bemärkelse -- miljöanpassat trots att ett sådant handlande kan komma i strid med kortsiktiga intressen. En sådan inriktning av konsumentpolitiken ligger i linje med FN:s handlingsprogram Agenda 21, som innehåller miljömål med ambitionen att uppnå långsiktigt hållbara produktions- och konsumtionsmönster i ett globalt perspektiv. Den stämmer också, framhåller regeringen, väl överens med innehållet i EU:s konsumentpolitiska program och programmet för det nordiska samarbetet på konsumentområdet. I Sverige har det kretsloppsanpassade producentansvaret för vissa varugrupper liksom miljömärkningen samma övergripande syfte.
Utskottet ser med tillfredsställelse att det allt starkare sambandet mellan miljöpolitik och konsumentpolitik nu föreslås komma till uttryck i ett särskilt konsumentpolitiskt mål. Som regeringen framhåller ligger det i konsumenternas intresse att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.
När det gäller motion L49 har utskottet ingen annan uppfattning än motionärerna om att miljöfrågorna är viktiga i den framtida konsumentpolitiken. Utskottet ser emellertid inte skäl att föreslå någon ändring när det gäller utformningen av det konsumentpolitiska miljömålet. Enligt utskottets mening innebär regeringens förslag sammantaget en rimlig avvägning mellan de olika intressen som bör komma till uttryck i den framtida konsumentpolitikens mål. I sammanhanget vill utskottet uttala sin tillfredsställelse med att regeringen -- som tidigare nämnts -- beslutat tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda frågan om hur miljömålet i konsumentpolitiken skall uppnås och lägga fram förslag till en åtgärdsinriktad handlingsplan.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L49 yrkande 1.
Enligt utskottets mening ligger de förslag till konsumentpolitiska mål som nu lagts fram i propositionen och som utskottet ställt sig bakom i linje med de önskemål som framställts i de motioner som väckts under den allmänna motionstiden. Motionerna L704, L711 yrkande 1, L712 yrkande 1, A807 yrkande 14 och Jo238 yrkande 14 bör därför inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.
Prioriterade områden
I anslutning till målen föreslår regeringen att vissa områden prioriteras. Det gäller åtgärder som avser hushållens baskonsumtion och stöd till konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller av andra skäl har behov av särskilt stöd. Det gäller också åtgärder som främjar konsumentintressena i det internationella samarbetet.
I framtiden skall prioriteringar göras fortlöpande främst inom ramen för den återkommande budgetprocessen. Det nu framlagda förslaget innebär en bedömning för de närmaste åren. Regeringen stryker under att förslaget gäller områden som arbetet särskilt skall inriktas på och utesluter därmed inte insatser på andra områden.
Vad först gäller prioriteringsområdet hushållens baskonsumtion anför regeringen att det är viktigt att marknaden för sådana varor och tjänster som livsmedel, kläder, boende, transporter, finansieringar och försäkringar även i fortsättningen ägnas särskild uppmärksamhet. I begreppet baskonsumtion bör också, enligt regeringens mening, räknas in olika typer av offentliga tjänster, t.ex. vård, omsorg och utbildning men även tekniska tjänster som el, tele, värme och vatten.
Beträffande prioriteringsområdet särskilda konsumentgrupper framhåller regeringen att det är en angelägen uppgift för konsumentpolitiken att stödja konsumentgrupper som har särskilda behov eller av olika skäl har svårigheter att själva bevaka sina intressen och ta till vara sin rätt. Som exempel på sådana grupper nämns hushåll med svag ekonomi, ungdomar, ensamstående med barn, arbetslösa och invandrare. Vidare nämns sådana grupper som på grund av sjukdom, skada, handikapp eller ålder har behov av särskilt stöd.
Det tredje prioriteringsområdet, att främja konsumentintressena i det internationella samarbetet, bör enligt regeringens mening särskilt gälla inom områdena konsumentinformation, produktkvalitet och produktsäkerhet. Ambitionen är, framhåller regeringen, att hävda svenska intressen på dessa områden samt att bidra till en förstärkning av konsumenternas inflytande och ställning inom EU.
Utskottet har inga erinringar mot vad som sålunda föreslås när det gäller de prioriterade områdena. Det förutsätts från utskottets sida att riksdagen inom ramen för budgetprocessen eller på annat sätt i framtiden kommer att få ta ställning till eventuella ändringar eller justeringar.
Konsumentinflytande och konsumentengagemang
Frivilliga konsumentorganisationer har varit och är viktiga aktörer på det konsumentpolitiska området. Det var sådana organisationer som först började bedriva konsumentverksamhet med bl.a. opinionsbildning, rådgivning och utbildning. Föreningslivet har på konsumentområdet, liksom på många andra områden, ofta fungerat som pådrivare och förnyare av etablerad verksamhet. Från att ursprungligen ha utgjorts av främst kvinnoorganisationer, kooperativa föreningar, hushållningssällskap och fackliga organisationer utgörs de frivilliga konsumentorganisationerna i dag av ett brett spektrum av olika föreningar och organisationer. De frivilliga organisationernas konsumentarbete bedrivs oftast, till skillnad från de centrala myndigheternas verksamhet, på det lokala planet närmare medborgarna.
I propositionen (s. 30) gör regeringen bedömningen att ett aktivt och brett engagemang och inflytande från konsumenterna och deras organisationer är viktiga inslag i det konsumentpolitiska arbetet. Det bör, enligt regeringens mening, bidra till goda resultat samtidigt som det är av särskilt demokratiskt värde att konsumentinflytandet fördjupas och breddas. Såväl den statliga och kommunala konsumentverksamheten som den konsumentverksamhet som organisationerna bedriver behövs, enligt regeringens mening, för att konsumentpolitiken skall kunna breddas och utvecklas. Enligt regeringens mening är det angeläget att det viktiga komplement inom konsumentpolitiken som de frivilliga organisationerna utgör kan utvecklas och förbättras.
I sammanhanget aviserar regeringen sin avsikt att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda och föreslå åtgärder som kan öka medborgarnas inflytande och delaktighet i samhällsutvecklingen.
Den i propositionen aviserade utredningen har nu genom ett regeringsbeslut den 6 april 1995 fått sina direktiv (dir. 1995:56). Av direktiven framgår att kommittén särskilt skall belysa medborgarnas förändrade organisationsmönster och analysera förändringens betydelse för en demokratisk förnyelseprocess. Vidare skall kommittén föreslå former för medborgarnas inflytande i den politiska beslutsprocessen med anledning av Sveriges medlemskap i EU. I utredningsuppdraget ingår också att föreslå förändringar av stödformer som kan ge förutsättningar för föreningslivet att utvecklas och förändras och som också bidrar till ett ökat medborgarengagemang. Därutöver skall kommittén ge förslag till hur samverkan mellan medborgare, organisationer och myndigheter kan underlättas. Uppdraget skall, enligt direktiven, vara avslutat senast den 1 oktober 1996.
Frågor som berör konsumentinflytande och konsumentengagemang tas upp i sex motioner.
Rolf Dahlberg m.fl. (m) vill i motionerna L701 och L47 ha till stånd tillkännagivanden som innebär att ansvaret på konsumentområdet i större utsträckning bör överlåtas till icke statliga aktörer. I den sistnämnda motionen anför motionärerna att det bör överlåtas till de frivilliga organisationerna att primärt svara för att konsumenternas intressen tillgodoses (yrkande 6 resp. 2 och 5).
Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (båda fp) anför i motion L46 att den statliga konsumentpolitiken bör inriktas på att stödja framväxandet av fristående intresseorganisationer. I motionen redovisas också ett förslag med syfte att stärka medborgarnas inflytande och delaktighet genom s.k. medborgarkontrakt. Sådana kontrakt föreslås kunna upprättas mellan en kommun och en enskild och innehålla upplysningar om vilka rättigheter respektive skyldigheter som den enskilde kan ha gentemot samhället (yrkande 4).
I motion L48 vill Inger Davidson m.fl. (kds) att riksdagen skall göra ett tillkännagivande om att de frivilliga konsumentorganisationerna har en betydelsefull roll när det gäller att driva konsumentfrågor både nationellt och internationellt (yrkande 4).
Birgitta Carlsson (c) anför i motion L715 att en satsning på ökad konsumentrådgivning skall ses som en investering för samhället, som snabbt lönar sig för staten genom friskare befolkning, minskade vårdköer, ökad hushållning i hemmen som leder till mindre bidragsbehov samt minskad oro hos konsumenterna. Vidare anförs att en sådan satsning skall ses som ett led i ökad saklig och neutral konsumentvägledning på hemmamarknaden i en ökad internationalisering. Hushållningssällskapen är den största och mest rikstäckande kunskapsorganisationen inom konsumentfrågor. Sällskapen satsar för närvarande själva omkring 3 miljoner kronor årligen inom konsumentområdet för att föra ut budskapet om hushållning med våra resurser. Hushållningssällskapen och deras hemkonsulenter bör enligt motionärens mening ges en samordnande nyckelroll i samhället som kunskapsspridare i konsumentfrågor på länsnivå med en koppling centralt till Konsumentverket och Sveriges konsumentråd.
I motion L45 anför Agne Hansson m.fl. (c) att den frivilliga konsumentrörelsen i och med det svenska EU-medlemskapet kommer att ställas inför nya utmaningar. Enligt motionärernas mening är det av största vikt att vi i Sverige ger förutsättningar för både etablerade och nystartade ideella organisationer att verka för konsumentfrågor. Ett viktigt stöd som kan ges från statsmakternas sida är hjälp med information och kunskapsöverföring (yrkande 1). I motionen föreslås också en landsomfattande kampanj för att ge konsumenterna möjlighet att öka sina kunskaper om vad EU-medlemskapet innebär i fråga om nya regler och möjligheter att påverka det enskilda konsumtionsmönstret. En sådan kampanj kan genomföras utan större omkostnader med hjälp av studieförbund och andra redan etablerade organisationer som t.ex. hushållningssällskapen (yrkande 2).
Vad först gäller motionerna L701 yrkande 6 samt L47 yrkandena 2 och 5 följer av utskottets tidigare ställningstaganden att motionerna bör avslås. Utskottet anser således att det primära ansvaret på konsumentområdet också fortsättningsvis bör ligga på staten.
När det gäller de övriga motionerna vill utskottet peka på att det, såsom också redovisas i propositionen, för närvarande finns ett ökande antal lokala föreningar. Vissa bedriver särskilda miljöprojekt medan andra ger budgetrådgivning eller ägnar sig åt prisövervakning. Inom hushållningssällskapen finns, såsom anförs i motion L715, hemkonsulenterna som utför ett utomordentligt arbete med inriktning främst på kost, hälsa och hemekonomi. Under de senaste åren har bildats två s.k. paraplyorganisationer i syfte att ta till vara konsumentintressena på central nivå. Sveriges konsumentråd samlar centrala organisationer och organisationen Konsumenter i samverkan -- Underverket samlar organisationer som engagerar sig främst på miljö- och livsmedelsområdena. Många organisationers arbete har under senare tid även kommit att internationaliseras.
Enligt utskottets mening är denna utveckling mycket positiv och innebär att man kan se framtiden an med en betydande tillförsikt. Utskottet ställer sig således helt bakom det resonemang som förs i propositionen. Konsumentorganisationerna är och förblir ett alldeles utomordentligt komplement till den statliga och kommunala konsumentverksamheten. Några meningsmotsättningar mellan motionärerna och regeringens syn på vikten av de frivilliga konsumentorganisationernas roll i det konsumentpolitiska arbetet kan utskottet inte finna. Inte minst i Europasamarbetet kommer konsumentorganisationerna att ha viktiga uppgifter. I sin egenskap av frivilliga organisationer utövar de inflytande genom andra kanaler än dem som EU-ländernas regeringar har. Sveriges konsumentråd är redan medlem i den europeiska konsumentorganisationen Bureau Européen des Unions de Consommateurs (BEUC) och kommer att representera den svenska konsumentrörelsen i EU:s konsumentråd, The Consumer Consultative Council (CCC). Sveriges konsumentråd deltar också som svensk representant i den samarbetsorganisation för konsumentdeltagande i det europeiska standardiseringsarbetet, Associations de Normalisation Europénne pour les Consommanteurs (ANEC), som nyligen upprättats. Enligt utskottets mening bör Sveriges konsumentråd tillsammans med andra konsumentorganisationer kunna medverka till en fördjupad diskussion och debatt om hur konsumentskyddet skall kunna stärkas i Europa. Organisationerna har också enligt utskottets mening en viktig uppgift att sprida information om arbetet inom EU till sina medlemmar.
Som tidigare redovisats har riksdagen tidigare i vår beslutat om en anslagshöjning när det gäller stödet till konsumentorganisationer för att de svenska konsumenterna skall bli företrädda i Europaarbetet (se bet. 1994/95:LU19). Vidare har riksdagen beslutat om ett nytt anslag som gäller konsument- och marknadsföringsåtgärder på livsmedelsområdet (se bet. 1994/95:JoU13). Anslaget är avsett att användas i syfte att bättre ta till vara konsumenternas intressen och kan gälla t.ex. insatser för förstärkt information till konsumenter, livsmedelskontroll, tydligare varumärkning, kvalitetsförbättringar och minimering av kemiska tillsatser. Mottagare av medel från detta anslag kan vara bl.a. konsumentorganisationer.
Utskottet ser vidare positivt på den av regeringen tillkallade utredningen. Härigenom skapas möjligheter att vitalisera och utveckla det konsumentpolitiska engagemanget genom de frivilliga konsumentorganisationerna samtidigt som nya organisationer kan komma att initieras. Utskottet förutsätter att de frågor som tas upp i de nu aktuella motionerna kommer att bli föremål för ytterligare överväganden inom ramen för utredningsarbetet.
Med dessa uttalanden får önskemålen i motionerna L715, L45, L46 yrkande 4 och L48 yrkande 4 i huvudsak anses tillgodosedda och bör enligt utskottets mening inte föranleda några ytterligare åtgärder från riksdagens sida.
Ungdomar och konsumtion
I propositionen anför regeringen att ungdomars utsatthet som nya och ovana konsumenter särskilt bör uppmärksammas. Utöver skolundervisning om konsumentfrågor bör otraditionella vägar och medier prövas för att nå ut med kunskap och information till ungdomar. Konsumentfrågor kan förmedlas genom ungdomars egna kulturella och skapande aktiviteter, t.ex. genom teater eller genom tidnings- eller TV-produktion av ungdomar själva. Konsumentprojekt för ungdomar kommer att lyftas fram särskilt vid fördelning av medel ut Allmänna arvsfonden. Sådana projekt bör, enligt regeringens mening, kunna stimulera unga människor att hjälpa andra ungdomar till en bättre kunskap och medvetenhet inom konsumentområdet.
Rolf Dahlberg m.fl. (m) motsätter sig i motion L47 förslaget om att medel ur Allmänna arvsfonden skall kunna tas i anspråk för konsumentprojekt för ungdomar. Motionärerna förklarar sig tveksamma till att genom politiska pekpennar styra teaterverksamhetens innehåll. Det hör inte hemma i en rättsstat att innehållet i t.ex. teaterverksamhet bestäms med hjälp av politiska styrmedel. I motionen yrkas att riksdagen skall avslå propositionen i denna del (yrkande 3).
Utskottets ställningstagande ovan beträffande prioriteringarna i det konsumentpolitiska arbetet innebär att sådana konsumentgrupper som har särskilda behov eller av olika skäl har svårigheter att själva bevaka sina intressen eller ta till vara sin rätt skall stödjas. Bland dessa grupper ingår ungdomar. Som framhålls i propositionen blir kraven på ungdomar som konsumenter allt större samtidigt som undersökningar visar att ungdomars kunskaper om konsumentfrågor ofta är bristfälliga. Ungdomstiden innebär en successiv etablering i vuxenlivet. Under en relativt kort tid i livet skall beslut fattas och en rad investeringar göras som får stora ekonomiska konsekvenser och påverkar livssituationen under en lång tid. Som exempel på sådana investeringar nämns i propositionen studielån, bostadsval och inköp av större kapitalvaror.
Enligt utskottets mening är det angeläget med en ökad uppmärksamhet gentemot ungdomar, inte minst när det gäller hushållsekonomiska frågor. När det sedan gäller hur man i det praktiska konsumentpolitiska arbetet skall kunna nå fram med erforderlig information m.m. till dessa konsumentgrupper föreligger givetvis svårigheter. Som anförs i propositionen upplevs begreppen konsumentfrågor och konsumentundervisning inte alla gånger som särskilt lockande bland ungdomar. Det intresse som dock finns bland ungdomar för hushållsekonomiska frågor som kan relateras till deras egen vardagssituation måste givetvis tas till vara. Att nya och otraditionella informationsvägar därvid prövas föranleder inga erinringar från utskottets sida. Inte heller anser utskottet att riksdagen bör motsätta sig att medel ur Allmänna arvsfonden kommer till användning för sådan information vare sig den sker genom teaterverksamhet eller på annat sätt.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L47 yrkande 3.
I motion Fi417 av Yvonne Ruwaida (mp) yrkas tillkännagivande om att regeringen skall verka för att få in ungdomar som ledamöter i Sveriges konsumentråd (yrkande 10).
Som redovisats tidigare är Sveriges konsumentråd en s.k. paraplyorganisation för frivilliga konsumentorganisationer. Utgångspunkten för sådana organisationer är att de skall vara fria och obundna. Detta innebär att riksdagen och regeringen skall undvika att styra verksamheten. Enligt utskottets mening bör därför varken riksdagen eller regeringen ha några synpunkter på vilka ledamöter som skall ingå i en frivillig organisation.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall också till motion Fi417 yrkande 10.
Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) vill i motion L49 ha till stånd ett tillkännagivande från riksdagens sida om att skolans möjligheter att påverka ungdomars konsumtionsvanor bör utnyttjas bättre. Grunden för en hållbar konsumtion och levnadsstil kan läggas i skolan. Skolan bör, anför motionärerna vidare, ha bättre förutsättningar för ett flexibelt arbetssätt med möjligheter att göra studiebesök och ta emot besök av t.ex. kommunernas konsumentvägledare (yrkande 32).
Av propositionen (s. 33) framgår att konsumentkunskap i grundskolans senaste läroplan är integrerat främst i ämnet hemkunskap. Den nya kursplanen i hemkunskap tar upp konsumentfrågor i olika avseenden. I gymnasiet beror elevernas möjligheter att ytterligare lära sig om konsumentfrågor på vilket program de väljer. Samtidigt måste, enligt regeringens mening, konsumentkunskap ses som ett ämnesövergripande område som lämpligen kan tas upp i undervisningen i en rad ämnen, t.ex. samhällskunskap, matematik, ekonomi och svenska. Vidare erinrar regeringen om att Generationsutredningen i sitt betänkande, SOU 1994:77, Tillvarons trösklar, föreslår att konsumentfrågorna skall ges större utrymme i gymnasieskolan, t.ex. inom ramen för undervisningen i samhällskunskap och ekonomi. Enligt utredningen är det under gymnasietiden, då ungdomar inom en snar framtid kommer att få en självständig ekonomi, som det finns bäst förutsättningar att ta in kunskaper på området. Regeringen förklarar sig i propositionen dela utredningens uppfattning samtidigt som man påpekar att förslaget främst berör prioriteringar på den lokala nivån.
Vidare påpekas i propositionen (s. 34) att Generationsutredningen anser att skolan i dess undervisning i ökad utsträckning bör använda sig av representanter från t.ex. kommunens konsumentvägledning, banker, bostadsföretag m.m. i syfte att ge eleverna dagsaktuella kunskaper. Konsumentverkets insatser är i hög grad riktade mot skolan. Skolkontakter och läromedelsproduktion samt vidareutbildning av lärare är, enligt regeringens mening, viktiga åtgärder som använts för att stärka konsumentfrågornas roll i skolundervisningen. I propositionen uttalar sig regeringen för att detta arbete bör fortsätta.
Mot bakgrund av det redovisade har utskottet svårt att se att det föreligger några meningsmotsättningar mellan motionärerna och regeringen när det gäller de i motionen aktualiserade frågorna. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L49 yrkande 32.
Lokal konsumentverksamhet
Lokal konsumentverksamhet har varit föremål för behandling i samtliga tidigare konsumentpolitiska riksdagsbeslut. I 1972 års konsumentpolitiska beslut (prop. 1972:33, bet. NU 40, rskr. 225) förespråkades en utbyggnad av den lokala konsumentorganisationen. Ytterligare riktlinjer för den kommunala konsumentverksamheten drogs upp i 1975 års beslut (1975:40, bet. NU 26, rskr. 170). Intentionerna var att kommunernas medverkan i konsumentpolitiken skulle byggas ut väsentligt.
I 1986 års konsumentpolitiska beslut (prop. 1985/86:121, bet. LU 34, rskr. 292) bekräftades att den lokala verksamheten skulle ges hög prioritet. I sitt av riksdagen godkända betänkande framhöll utskottet att den lokala konsumentverksamheten spelar en central roll inom konsumentpolitiken. Detta förhållande hade enligt utskottet sin grund i att det är på lokal nivå man lättast fångar upp konsumentproblemen och når dem som i första hand behöver hjälp samt finner de flesta företag vars verksamhet berör konsumenterna. Utskottet underströk också vikten av en fortsatt, snabb utbyggnad av den lokala konsumentverksamheten, men hade förståelse för att man i särskilt de minsta och resurssvagaste kommunerna tvekade att använda de knappa resurserna till konsumentverksamhet. Utskottet påpekade dock att en satsning på konsumentpolitisk verksamhet kunde innebära att inte oväsentliga belopp sparades inom andra förvaltningsområden. Någon anledning att införa ett obligatorium kunde utskottet inte finna. Utskottet framhöll vidare att det fick ankomma på Konsumentverket att lämna erforderligt stöd och biträde åt kommunerna när frågan om inrättande av konsumentverksamhet utreds på lokal nivå. Det var också angeläget att verket sökte initiera sådan utredning i kommuner där verksamhet på området saknades. Utskottet underströk också vikten av att konsumentfrågorna inte endast blev en tjänstemannafråga i kommunerna utan att de fick politisk förankring. Enligt utskottet hade Konsumentverket som centralt konsumentorgan en viktig uppgift att fylla när det gällde att ge de förtroendevalda vägledning och stöd.
I propositionen (s. 35) gör regeringen bedömningen att den lokala förankringen av konsumentverksamheten är grundläggande för att konsumentpolitiken skall bli framgångsrik. De riktlinjer som statsmakterna har fastställt för den lokala konsumentpolitiken bör, enligt regeringens mening, ligga fast.
Propositionen (s. 36) innehåller en redovisning av hur den lokala konsumentverksamheten har utvecklats under den senaste tiden. Av redovisningen framgår att den kommunala konsumentverksamheten successivt byggts ut fram till år 1990. Den positiva utvecklingen bröts då genom att flera kommuner beslutade att lägga ned eller minska konsumentverksamheten. Den nedåtgående trenden är emellertid numera bruten. I dag satsar åter fler kommuner på lokal verksamhet och verksamheten har återupptagits i många kommuner. Av redovisningen framgår att det för närvarande finns kommunal konsumentvägledning i 235 av landets 288 kommuner. De flesta av landets kommuner har någon form av konsumentverksamhet med en eller flera anställda konsumentvägledare. Antalet årsarbetskrafter har mellan åren 1994 och 1995 ökat med 15, och i dag avsätts 212 årsarbetskrafter för konsumentverksamhet i kommunerna. När det gäller verksamheten upplyser regeringen att denna delvis har ändrat karaktär. Allt mindre av konsumentvägledningens resurser satsas på förköpsrådgivning samt förebyggande och utåtriktat arbete. Budgetrådgivning och skuldsanering ökar mest och allt fler kommuner engagerar sig i sådan verksamhet. Verksamheten har alltså fått en annan tyngdpunkt.
I motion L705 begär Marie Granlund och Sonja Fransson (båda s) ett tillkännagivande om att Konsumentverket skall få i uppdrag att redovisa läget när det gäller den kommunala konsumentverksamhet.
Genom den redovisning som görs i propositionen anser utskottet att önskemålet i motion L705 är tillgodosett. Motionen bör därför inte föranleda några ytterligare åtgärder från riksdagens sida.
I motion L47 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) framförs synpunkter av mer principiell karaktär när det gäller kommunal konsumentverksamhet. Motionärerna anför att regeringens förslag inte är tillräckligt långtgående. Utvecklingen innebär att kommunerna i dag har ett eget ansvar i förhållande till staten och självständigt har att fatta beslut i de frågor som ligger kommuninnevånarna närmast. Från konsumenternas olika utgångspunkter torde det därför, enligt motionärernas mening, vara mer angeläget att låta kommunerna själva bedöma det framtida behovet av konsumentpolitik än att överlåta åt staten att tillgodose detta behov. I motionen yrkas ett tillkännagivande om det anförda (yrkande 4).
Vidare anförs i samma motion att, om man skall ha kvar någon form av offentligt styrd konsumentpolitik, ansvaret i första hand bör ligga på kommunerna. Som exempel på ett land med en välavvägd konsumentpolitik i detta avseende nämns Finland. Konsumenterna har där tillgång till kommunal konsumentrådgivning, bestående av allmän rådgivning, personlig hjälp i konfliktsituationer samt bevakning och uppföljning i anknytning till konsumentrådgivningen. Den kommunala konsumentrådgivningen i Finland har visat sig vara ett ekonomiskt sätt att bevaka konsumenternas intressen och att förlika tvister mellan konsumenter och näringsidkare. Genom socialväsendet nås många av de konsumenter som annars kanske skulle stå utanför konsumentrådgivningens tjänster och som allra mest är i behov av skydd och rådgivning. Enligt motionärernas mening bör regeringen överväga möjligheten att utforma svensk konsumentpolitik efter finsk förebild. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen detta till känna (yrkande 6).
I några andra motioner framställs yrkanden som gäller Konsumentverkets stöd till kommunal konsumentverksamhet.
I motion L717 anför Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att det är oroande att många kommuner minskar sina satsningar på konsumentverksamheten. Enligt motionärernas mening är det angeläget att Konsumentverket får resurser att aktivt ta kontakt med landets kommuner och informerar dem om de vinster som ligger i en väl fungerande konsumentrådgivning. I motionen yrkas tillkännagivande om att konsumentvägledningen bör förstärkas (yrkande 7). I motion L49 av Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) framställs ett likalydande yrkande (yrkande 12).
Agne Hansson m.fl. (c) anser i motion L711 att den kommunala konsumentverksamheten spelar en mycket viktig roll. I motionen konstateras vidare att budgetrådgivning och skuldsanering tagit alltmer resurser i anspråk hos de kommunala konsumentvägledarna. Övriga enskilda ärenden hinns inte med i samma utsträckning som tidigare. För att ge medborgarna en chans att komma med synpunkter på den kommunala och lokala konsumentverksamheten anser motionärerna att Konsumentverket bör få i uppdrag att undersöka konsumenternas prioriteringar och behov när det gäller kommunal konsumentvägledning. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen detta till känna (yrkande 13).
Uskottet konstaterar att yrkandena i motion L47 går ut på att det statliga engagemanget när det gäller lokal konsumentverksamhet skall minskas och att det kommunala ansvaret skall ökas. Av tidigare redovisade ställningstaganden framgår att utskottet inte är berett att förorda någon minskning när det gäller det statliga engagemanget på det konsumentpolitiska området. Den verksamhet som Konsumentverket bedriver i syfte att stödja kommunal konsumentverksamhet, och som närmare kommer att redovisas i det följande, bör enligt utskottets mening bestå och vidareutvecklas. Enligt utskottets mening är det nämligen för statsmakterna i hög grad angeläget att det finns en väl utbyggd lokal konsumentverksamhet. Det har också tidigare rått en bred politisk uppslutning kring en satsning på denna verksamhet. Den lokala konsumentverksamheten spelar en central roll i konsumentpolitiken och riksdagsbeslutet år 1986 om inriktningen av konsumentpolitiken utgick från bedömningen att konsumentverksamhet skulle komma att finnas i samtliga landets kommuner inom en relativt nära framtid (bet. LU 1985/86:34 s. 60).
Enligt utskottets mening har betydelsen av den kommunala konsumentverksamheten inte avtagit under senare år, och utskottet ser mycket positivt på att den tidigare nedåtgående trenden nu synes ha brutits.
Utskottet vill inte förorda att den finska modellen för kommunal konsumentpolitik införs i Sverige. Detta skulle nämligen innebära att konsumentverksamheten inte längre skulle vara ett frivilligt åtagande för kommunerna. Enligt utskottets mening bör den kommunala konsumentverksamheten förbli ett frivilligt åtagande för kommunerna och det bör också i fortsättningen få ankomma på kommunerna själva att avgöra hur verksamheten skall organiseras. I linje härmed måste det överlåtas på kommunerna att själva avgöra var tyngdpunkten i verksamheten skall ligga med utgångspunkt i lokala förhållanden. Några enhetliga, för alla kommuner gällande, riktlinjer om vilka arbetsuppgifter som skall prioriteras kan därför knappast ställas upp. Det sagda innebär emellertid inte att vissa preciseringar av arbetsuppgifterna bör göras för att verksamheten skall kunna bedrivas effektivare.
Det anförda innebär att utskottet anser att motion L47 yrkandena 4 och 6 bör avslås.
När det sedan gäller motionerna L711, L717 och L49 vill utskottet erinra om att Konsumentverket i enlighet med de nuvarande riktlinjerna bedriver en omfattade verksamhet som innebär stöd till kommuner för lokal verksamhet. Konsumentverket följer också upp och utvärderar den lokala verksamheten. Verksamheten bedrivs bl.a. via s.k. materialstöd och undervisning som riktas till kommunala konsumentvägledare. Av Konsumentverkets årsredovisning för budgetåret 1993/94 framgår att materialutskick finns i tre olika versioner anpassat efter kommuners olika sätt att bedriva konsumentverksamhet. Under nämnda budgetår gjordes utskick med över 400 olika informationsprodukter. Ny teknik för informationsutbytet med kommunerna utvecklas kontinuerligt. S.k. faktablad, en särskild informationsprodukt om bl.a. varor och tjänster, innehåller förköpsrådgivning. Verket hade förra budgetåret över 40 sådana faktablad, vilka i 60 000 exemplar distribuerades till kommunerna. Verket tillhandahåller också marknadsöversikter, som är särskilda sammanställningar över produkter som finns på marknaden, vilka distribueras till de kommunala konsumentvägledarna. Vidare har Konsumentverket särskilda utställningar som används av konsumentvägledarna om t.ex. hjälmar, leksaker och andra vardagsvaror. Därutöver tillhandahåller verket särskilda dataprogram som syftar till att underlätta vägledarnas och socialarbetarnas ekonomiska rådgivning. Utbildningen av vägledare består av grundutbildning och fortbildning. De senare kurserna gäller olika områden, t.ex. bilar, boende, hushållsekonomi och försäkringar.
Av Konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret 1995/96 framgår att verkets mål för den lokala verksamheten är att ge kommuner och frivilliga organisationer stöd att identifiera, förebygga och lösa konsumentproblem samt ge faktaunderlag för opinionsbildning på lokal nivå. Verket skall också följa upp och utvärdera verksamheten. I anslagsframställningen gör Konsumentverket bedömningen att kommunernas samlade resurser för konsumentverksamhet kommer att öka, vilket ställer ökade krav på en utbyggd service från verkets sida bl.a. i fråga om tillhandahållande av faktaunderlag och åtgärder för att rationalisera förköpsrådgivningen och utvärdering av verksamheten. I anslagsframställningen redovisas närmare på vilket sätt Konsumentverket skall möta dessa krav på ökad service. Av redovisningen framgår att åtgärder skall vidtas för att underlätta vägledarnas förköpsrådgivning, varvid bl.a. ny informationsteknologi skall tas i anspråk.
Utskottet kan mot bakgrund av det redovisade inte finna annat än att Konsumentverket har en god beredskap för att också i framtiden tillgodose den lokala konsumentverksamhetens behov av service och information.
Med hänsyn till det anförda kan utskottet för sin del inte se att det föreligger behov av några tillkännagivanden från riksdagens sida i enlighet med vad som begärs i motionerna L711 yrkande 13, L717 yrkande 7 och L49 yrkande 12.
Internationellt arbete
Medlemskapet i EU innebär att Sverige är en del av en gemensam marknad med fri rörlighet över gränserna för människor, tjänster, varor och kapital. Den gemensamma marknaden medför förutsättningar för ett större utbud av varor och tjänster.
Konsumentpolitiken inom EU har på gemenskapsnivå inte samma bredd, djup och tradition som den i Sverige. Efter en ganska trög start i mitten av 1970-talet har dock takten i det konsumentpolitiska arbetet ökat. EG:s första konsumentpolitiska program, som antogs år 1975, slog fast vissa grundläggande rättigheter för konsumenterna, bl.a. skyddet för hälsa och säkerhet, skyddet av ekonomiska intressen samt rätten till reklamation och skadestånd. Detta första program gav få synliga resultat, men utgjorde startskottet för ett omfattande utredningsarbete. Konsumenternas rättigheter fördes sedan vidare till ett andra konsumentpolitiskt program, som antogs år 1981. Först i mitten av 1980-talet kom dock utvecklingen av konsumentskyddet att ta fart. År 1985 kom en s.k. vitbok med en lista över de åtgärder som skulle vidtas inför förverkligandet av den inre marknaden den 1 januari 1993. Av särskilt stor vikt för konsumentpolitiken blev den nya harmoniseringsmetoden, benämnd New Approach. Metoden innebar att arbetet med produktsäkerhet kunde förenklas. Medan EG formulerade de väsentligaste produktsäkerhetskraven överlämnades utformningen av detaljregler till de europeiska standardiseringsorganen CEN, Cenelec m.fl.
Genom enhetsakten beslutades år 1985 ett tillägg till Romfördraget. I en ny artikel, 100a, slogs då uttryckligen fast att EG-kommissionens förslag i fråga om hälsa, säkerhet, miljö och konsumentfrågor skall utgå från en hög skyddsnivå. År 1990 antogs det första treårsprogrammet som omfattade åren 1990--1992. Genom Maastrichtfördraget om Europeiska unionen infördes en särskild artikel om konsumentskydd i Romfördraget. Enligt artikel 129a skall gemenskapen medverka till att konsumentskyddet uppnår en hög nivå. Åtgärder skall vidtas som stöder och kompletterar den politik som medlemsländerna bedriver för att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt för att ge konsumenterna fullgod information. Det slås vidare fast att de åtgärder som EU vidtar inte skall hindra något medlemsland att behålla eller införa strängare skyddsåtgärder, förutsatt att dessa är i överensstämmelse med fördraget och att EG-kommissionen informeras om dem. År 1993 antog kommissionen sitt andra konsumentpolitiska program, som omfattar åren 1993--1995. Av programmet framgår kommissionens prioriteringar, nämligen konsumentinformation, förbättrat samråd med EU:s konsumentråd, tillgång till domstolsprövning samt finansiella tjänster. I programmet pekas också på att det finns ett nära samband mellan konsumentpolitik och miljöpolitik.
Konsumentpolitiska frågor inom EU handläggs av en självständig enhet inom kommissionen, Consumer Policy Service (CPS). Under kommissionen finns en rådgivande konsumentkommitté, Consumer Consultative Council (EG-CCC), sammansatt av företrädare för bl.a. olika europeiska organisationer. Dessutom finns ett antal expertkommittér som arbetar med olika direktiv, t.ex. leksaksdirektivet och produktsäkerhetsdirektivet. En del frågor på konsumentområdet handläggs även av andra enheter inom kommissionen. Det gäller exempelvis vissa tekniska konsumentfrågor, miljöfrågor och finansiella tjänster, såsom banktjänster och försäkringar. Vidare kan nämnas ekonomiska och sociala kommittén, som är ett rådgivande organ för arbetsmarknadens parter, producent- och konsumentintressen, miljöorganisationer m.fl.
När det gäller EG-reglerna på konsumentområdet finns en grundläggande skillnad mellan regler som gäller produktsäkerhet och annan produktutformning, å ena sidan, och sådana som gäller konsumenternas ekonomiska och rättsliga intressen, å den andra. Regler om produktsäkerhet har inte bara ett konsumentskyddssyfte. Genom standardiserade produktnormer m.m. främjas också den fria rörligheten av varor. Det innebär att normerna skall tillämpas inom hela gemenskapen och att nationella avvikelser i princip inte tillåts. På livsmedelsområdet tillåts i allmänhet inte heller några nationella avvikelser. När det gäller reglerna som handlar om konsumenternas ekonomiska och rättsliga skydd, t.ex. marknadsföring, hemförsäljning och konsumentkrediter, har de i allmänhet s.k. minimikaraktär. Det innebär att varje medlemsstat måste säkerställa att konsumenterna får åtnjuta minst det skydd som anges i reglerna. Däremot är det inget som hindrar att en medlemsstat beslutar att utsträcka konsumentskyddet längre.
I sammanhanget bör vidare erinras om den s.k. Cassis de Dijon-principen. Genom EG-domstolens avgörande som gällde en fransk likör, Cassis de Dijon, har ett helt rättsområde utvecklats som reglerar förutsättningarna för att nationella särregler skall kunna accepteras. Med utgångspunkt i Romfördragets artikel 30 om den fria varurörligheten formulerade domstolen en princip som innebär en skyldighet för varje medlemsland i EU att godta varor som lagligen har tillverkats och marknadsförts i ett annat medlemsland. Domstolen tog även upp reglerna i en annan artikel i Romfördraget, artikel 36, om möjligheten att göra undantag från förbudet mot handelshindrande åtgärder till skydd för bl.a. människors hälsa. Genom utfyllnad av bestämmelsen slog domstolen fast att även andra skäl än de som anges i artikel 36 kan åberopas för att införa ett handelshinder. Sålunda erkändes även hänsynen till bl.a. miljö och arbetsmiljö samt konsumentskydd genom vad som har kommit att betecknas som Cassis de Dijon-principen. Gemensamt för alla undantagskriterier är att de är av icke-ekonomisk natur.
På konsumentområdet bedrivs också ett nordiskt samarbete. Handlingsprogram har antagits av konsumentministrarna inom ramen för Nordiska ministerrådet. Det nu gällande programmet antogs år 1994. Det avviker från det närmast föregående främst genom en starkare satsning på internationella frågor, sådana med en s.k. Europadimension. I programmet framhålls att det är en huvuduppgift för det nordiska konsumentpolitiska samarbetet att utöva största möjliga inflytande på den europeiska utvecklingen på området. De nordiska länderna har vidare ambitionen att spela en aktiv roll i samband med utvecklingen i Östeuropa. Handlingsprogrammet genomförs i praktiken genom bl.a. särskilda projekt för t.ex. samordning av regel- och kontrollsystem, forsknings- och utredningsverksamhet samt informationsutbyte. Ett övergripande mål för det nordiska samarbetet är att förbättra konsumenternas rättsliga och ekonomiska ställning samt deras hälsa och säkerhet. Ett andra mål är att tillgodose konsumenternas krav på miljöhänsyn. Som ett tredje övergripande mål anges att utvidga och bredda konsumentforskningen, och det fjärde målet är att delta i och påverka den europeiska utvecklingen på konsumentområdet.
Det internationella samarbetet på konsumentområdet bedrivs också på det globala planet. År 1985 antog FN en konsumentpolitisk resolution, vari regeringarna uppmanas att utveckla, stärka och upprätthålla en kraftfull konsumentpolitik.
Inom OECD finns en särskild konsumentkommitté som behandlar frågor om bl.a. produktsäkerhet, gränsöverskridande handel och ny teknik.
Frågor som gäller det konsumentpolitiska arbetet inom EU tas upp i åtta motioner.
I motion K224 vill Alf Svensson m.fl. (kds) ha till stånd ett tillkännagivande om att Sverige inom EU skall verka för ett stärkt konsumentskydd. I motionen anförs att Sverige som EU-medlem bör arbeta för att Romfördragets viljeinriktning att uppnå en hög konsumentskyddsnivå också förverkligas (yrkande 24). Ett liknande önskemål framställs av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (båda fp) i motion L46. Motionärerna vill ha till stånd ett tillkännagivande om att Sverige som medlem i EU fullt ut och aktivt bör arbeta för en hög konsumentskyddsnivå (yrkande 5).
Tanja Linderborg m.fl. (v) anför i motion L708 att Sverige bör utnyttja sitt medlemskap i EU på så sätt att man blir drivande i miljömärkningsarbetet och går i täten när det gäller att ställa hårdare miljökrav. Möjligheten att utveckla miljövänligare varor bör också beaktas i vårt biståndsarbete (yrkande 4).
I motion Jo238 av Göte Jonsson m.fl. (m) anförs att det är viktigt att svenska konsumentföreträdare som är involverade i arbetet med konsumentpolitiska frågor inom EU har insyn i myndigheternas arbete (yrkande 20).
Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) anför i motion L49 att det är nödvändigt att Sverige i EU och i övrigt internationellt arbete deltar med personer som representerar alla konsumentorganisationer som finns i Sverige (yrkande 15).
I motion L714 yrkar Gudrun Lindvall m.fl. (mp) tillkännagivande om att Sverige bör verka för att industriinflytandet över produktsäkerhetsarbetet inom EU kraftigt minskar och helt upphör så att konsumentintressena får en avgörande tyngd (yrkande 2).
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anför i motion L717 att det är nödvändigt att antalet svenska representanter ökar inom Consumers Consultative Council (EG--CCC) (yrkande 9).
I motion L711 av Agne Hansson yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att Konsumentberedningen genom tilläggsdirektiv skall få i uppgift att analysera den internationella utvecklingen på konsumentområdet (yrkande 2).
Utskottet kan för sin del inte se att regeringen har något annat synsätt än motionärerna ger uttryck för. Av propositionen (s. 41) framgår att regeringen arbetar för att hävda svenska intressen samt för ett ökat konsumentinflytande och ett starkt konsumentskydd i EU. Konsumentorganisationernas deltagande i olika EU-organ förstärker Sveriges möjligheter att påverka konsumentpolitiken i EU. Vidare upplyser regeringen att en arbetsgrupp, som skall ta fram en svensk strategi för arbetet med konsumentfrågor i EU, har tillsatts. Arbetsgruppen skall bl.a. föreslå hur konsekvenserna för konsumenterna av medlemskapet kan följas upp.
Vad som sålunda anförs i propositionen kan inte tolkas på annat sätt än att regeringen har för avsikt att ta till vara den möjlighet medlemskapet i EU innebär att fullt ut och aktivt medverka till förbättrade gemenskapsregler på konsumentskyddsområdet. Regeringens uttalanden ligger också helt i linje med det av riksdagen i december 1994 beslutade tillkännagivandet i samband med godkännandet av fördraget om Sveriges anslutning till EU (prop. 1994/95:19, bet. UU5, rskr. 63). I sitt yttrande till utrikesutskottet anförde lagutskottet (yttr. 1994/95:LU1y) att ett svenskt EU-medlemskap innebär att Sverige fullt ut och aktivt kan medverka i och påverka utvecklingen av konsumentpolitiken inom gemenskapen och utformningen av de gemenskapsregler som är av betydelse från konsumentskyddssynpunkt. Att Sverige som EU-medlem bör arbeta för att uppnå Romfördragets viljeinriktning att uppnå en hög konsumentskyddsnivå framstår, anförde utskottet, som odiskutabelt. Enligt utskottets mening tillhör konsumentskyddet ett av de områden som bör prioriteras från svensk sida inom ramen för EU-samarbetet. Inte minst angeläget härvidlag, anförde utskottet, är att åstadkomma högre skyddsnivåer när det gäller produktsäkerhet och produktutformning. En annan viktig fråga är, framhöll utskottet, att förbättra konsumentskyddet vid finansiella tjänster. Vad lagutskottet sålunda anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
I sammanhanget vill utskottet också erinra om att Arbetsgruppen för statsförvaltning och EU i en nyligen avgiven rapport (Ds 1995:21) förordat att det inrättas ett forum i form av ett EU-institut i Sverige, där företrädare för regeringen, myndigheter, forskarvärlden, näringslivet, regionala intressenter och andra intresseorganisationer kan mötas och där handlingsalternativ kan skapas.
Enligt utskottets mening finns det mot bakgrund av det ovan redovisade inte skäl för riksdagen att nu göra ett förnyat tillkännagivande. Utskottet utgår från att regeringen noga följer upp frågorna och också överväger vilka insatser av olika slag som bör komma till stånd. Vidare förutsätter utskottet att regeringen i biståndsarbetet också beaktar miljöaspekter av olika slag. Enligt utskottets mening bör motionerna L708 yrkande 4, L711 yrkande 2, L714 yrkande 2, L717 yrkande 9, L46 yrkande 5, L49 yrkande 15, K224 yrkande 24 och Jo238 yrkande 20 inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.
I detta avsnitt behandlar utskottet också två motionsyrkanden som gäller EG:s skaderapporteringssystem, (European Home and Leisure Accident Surveillance System, EHLASS). Systemet, som upprättats inom ramen för det europeiska samarbetet, är ett s.k. notifikationssystem och syftar till att medlemsländerna snabbt skall kunna få information när en farlig vara upptäcks i ett annat land. I systemet, som startade år 1986, insamlas information från utvalda sjukhus i medlemsländerna om varor som varit inblandade i hem- och fritidsolyckor.
Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkar i motion L47 tillkännagivande om att den av regeringen tillsatta arbetsgruppen också skall få i uppdrag att belysa EHLASS (yrkande 7).
I motion L714 vill Gudrun Lindvall m.fl. (mp) ha till stånd ett tillkännagivande från riksdagens sida om att Sverige bör verka för att alla sjukhus skall delta i EHLASS i syfte att förbättra produktsäkerheten (yrkande 3).
Utskottet delar de synpunkter som framförs i motion L47 att EHLASS framstår som en värdefull kundskapskälla i det framtida produktsäkerhetsarbetet. Av propositionen (s. 27) framgår att Sverige kommer att delta i rapporteringssystemet. För närvarande kan utskottet inte se att det föreligger något behov av ytterligare redovisningar. Utskottet anser inte att det är en uppgift för riksdagen att göra några uttalanden om vilka sjukhus som skall delta i rapporteringssystemet.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L714 yrkande 3 och L47 yrkande 7.
Konsumenterna och miljön
Utskottets tidigare ställningstaganden innebär att de nya konsumentpolitiska målen skall innefatta ett särskilt miljömål. Målet innebär att sådana konsumtions- och produktionsmönster skall utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.
Som tidigare redovisats har regeringen tillkallat en utredare för att belysa frågan om hur miljömålet i konsumentpolitiken skall uppnås och lägga fram förslag till en åtgärdsinriktad handlingsplan. Av direktiven (dir. 1995:46) framgår att utredaren skall överlämna förslaget till handlingsplan till regeringen senast den 1 april 1996. Det främsta syftet med planen är att underlätta för konsumenterna att bedöma de miljömässiga konsekvenserna av sitt levnadssätt och sin konsumtion samt att också göra det möjligt för konsumenterna att leva på ett sätt som minskar belasningen på miljön.
I ett flertal motionsyrkanden begärs tillkännagivanden om åtgärder av olika slag som syftar till att underlätta för konsumenterna att göra så bra miljöval som möjligt.
I motionerna L717 (yrkandena 2--5) och L49 (yrkandena 3--6) anför Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att konsumenten bör ha tillgång till all relevant information för att kunna göra ekologiska ställningstaganden i samband med köp. Sådan information kan gälla innehåll, tillverkare, ursprungsland, tillverkningsmetod, livscykelspecifikation m.m. och bör framgå av ett produktinformationsblad som skall finnas tillgängligt i butiken. Ingen produkt bör få saluföras om dessa uppgifter inte är kända. Vidare begärs olika tillkännagivanden som gäller innehållsdeklarationer. Motionärerna vill också ha till stånd en obligatorisk miljövarudeklaration. Härigenom underlättar man för konsumenten att välja rätt produkter. I deklarationen bör, enligt motionärernas mening, ingå en förteckning över alla miljörelevanta ämnen som varan innehåller och som har använts vid dess tillverkning. Vidare bör deklarationen innehålla information om energitillgången vid tillverkningen, hur varan hanterats och hur avfallshanteringen är tänkt att fungera. Miljövarudeklarationen skall finnas på alla varor och produkter.
I motion L49 begärs vidare tillkännagivanden som går ut på att särskild miljöinformation skall ges i form av obligatorisk märkning av vissa produkter m.m. Elförbrukande produkter (köksmaskiner, vitvaror m.m.) skall vara försedda med information om energiförbrukning och jämförelsetal med en normalprodukt. Bilar skall märkas med information om bilens förbrukning av energi och en jämförelse med en normalbil. Frukt, grönsaker och andra livsmedel skall tydligt märkas med information om att det vid produktion eller distribution har använts metoder eller kemikalier som är förbjudna i Sverige. Om frukt och grönsaker behöver skalas på grund av användning av mögelmedel och andra bekämpningsmedel skall konsumenten, enligt motionärernas mening, särskilt informeras om detta. Vidare skall produkter som innehåller för människan skadliga kemikalier märkas på ett för konsumenten tydligt sätt (yrkandena 7--11). I samma motion framställs också ett yrkande som innebär att endast sådana varor och tjänster som uppfyller kriterierna för miljömärkning skall få marknadsföras som miljövänliga (yrkande 16). Vidare begärs i motionen ett tillkännagivande om en utredning med uppgift att ge förslag om slopad eller nedsatt moms på miljömärkta varor (yrkande 30).
Motionärerna i motion L49 vill också ha till stånd ett tillkännagivande från riksdagens sida som gäller s.k. rättevisemärkning. Ett sådant märkningssystem, som redan finns i andra länder, t.ex. Schweiz, Holland, Tyskland och Österrike, syftar till att ge konsumenterna information om miljömässiga, etiska och sociala produktionsförhållanden när det gäller produkter från tredje världen (yrkande 31).
Yvonne Ruwaida (mp) anför i motion Fi417 att det, särskilt med hänsyn till ungdomar, är viktigt att man har ett enkelt och tydligt system med konsumentinformation och innehållsdeklarationer (yrkande 9).
Tanja Linderborg m.fl. (v) anser i motion L708 att arbetet med miljömärkningen skall påskyndas och att inriktningen skall vara att skapa tydliga och enkla miljömärkningssystem. I samma motion tas också upp frågor som gäller miljömärkning av leksaker. Förutom en minimigräns för att få sälja varan på marknaden bör det finnas en miljömärkning som visar om leksakerna har producerats och fraktats miljövänligt, om de kan återvinnas eller återanvändas. Motionärerna anser också att substitutionsprincipen -- att en vara eller produkt skall bytas ut om det finns miljövänligare alternativ -- måste utökas till fler områden där vi i dag kan se att miljöfarliga ämnen lätt kan bytas ut mot andra mer miljövänliga. I motionen anförs att alla produkter bör vara underställda substitutionsprincipen (yrkandena 1--3).
Enligt utskottets mening har konsumenterna en viktig roll när det gäller att främja miljöanpassade alternativ. Om konsumenterna får information om miljökonsekvenserna av ett visst produktval kan de utgöra en betydande maktfaktor i det miljöpolitiska arbetet. Väl underbyggd och seriös information, t.ex. i form av miljömärkning, är därför avgörande för att konsumenterna skall kunna göra miljöanpassade produktval. Enligt utskottets mening är det synnerligen positivt att regeringen tillkallat en särskild utredare med uppgift att lägga fram förslag till en åtgärdsinriktad handlingsplan i syfte att underlätta för konsumenterna att bedöma de miljömässiga konsekvenserna av sitt levnadssätt och sin konsumtion. Utskottet ser också med tillfredsställelse på att Konsumentverket, enligt vad som anförs i propositionen, får ett mer uttalat ansvar för en sammanhållen miljöinformation till konsumenter. Som regeringen framhåller kräver detta en nära samverkan med andra ansvariga myndigheter och med konsumentorganisationer och miljöorganisationer. Det räcker emellertid inte med att myndigheter och frivilligorganisationer tar ett ansvar. Enligt utskottets mening bör också producenterna ta sitt miljöansvar och arbeta seriöst och målinriktat för att miljöanpassa sina produkter. Av direktiven till utredningen om en åtgärdsinriktad handlingsplan framgår att planen också skall innefatta åtgärder som stimulerar företagen att få fram miljövänliga produkter.
Av den i föregående avsnitt lämnade redovisningen av EG:s regler om produktutformning och den s.k. Cassis de Dijon-principen framgår att lagstiftning, i vart fall i enlighet med önskemålen i motionerna L717, L49 och Fi417, knappast skulle vara en framkomlig väg. Sådana regler skulle komma i konflikt med de åtaganden som Sverige gjort genom sitt medlemskap i EU. I sammanhanget bör dock påpekas att EG:s regler inte hindrar att producenterna och handeln frivilligt lämnar information som underlättar för konsumenterna att göra bra miljöval. Utskottet har i andra sammanhang behandlat detta spörsmål med anledning av motionsyrkanden. Utskottet har därvid anfört att konsumenterna, med ett ökat varuutbud, i högre grad än tidigare kan komma att efterfråga uppgifter av olika slag som rör t.ex. olika produktionsförhållanden. Eftersom en tillfredsställande märkning -- i likhet med annan varuinformation som konsumenterna önskar -- är ett konkurrensmedel har utskottet utgått från att enskilda företag i olika branscher utnyttjar denna möjlighet (se bl.a. bet. 1993/94:LU22).
Den utveckling som utskottet tidigare förutsatt synes nu ha kommit i gång. Miljömärkningen är numera väl etablerad. Vid sidan av de officiella märkningarna finns bl.a. Naturskyddsföreningens Bra miljöval, KRAV-märkning av livsmedel samt ett antal företagsmärkningar. Det förekommer således flera olika miljösymboler på marknaden som i varierande grad beaktar produkternas funktion och effekter på miljön. Utskottet anser i likhet med regeringen att en vederhäftig miljömärkning är ett viktigt hjälpmedel för den enskilde konsumenten när det gäller val av produkter. Förutsatt att miljösymboler och annan märkning åtnjuter konsumenternas förtroende utgör de ett viktigt bidrag till utvecklingen mot ett miljövänligare samhälle.
Vad särskilt gäller yrkandena 7--11 i motion L49 och motion L708 i den del som gäller miljömärkning av leksaker konstaterar utskottet att det inte finns något närmare underlag för riksdagen att inom ramen för detta ärende ta ställning till yrkanden om åtgärder beträffande specifika varor.
När det gäller livsmedel finns särskilda bestämmelser i livsmedelslagen som innebär att ett livsmedel inte får ha en sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan antas vara skadligt att förtära. Med stöd av bemyndiganden i livsmedelslagen meddelar Statens livsmedelsverk föreskrifter om märkning av livsmedel och om bekämpningsmedelstillsatser i livsmedel. Sådana föreskrifter finns i Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om bekämpningsmedelsrester i livsmedel (SLV FS 1993:32) och i Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om märkning och presentation av livsmedel (SLV FS 1993:19). Frågor som gäller märkning av livsmedel har nyligen behandlats av utskottet i betänkande 1994/95:LU20.
Beträffande motionsyrkandena om olika produkters energiförbrukning vill utskottet peka på att marknadsföringslagens bestämmelser om informationsskyldighet ger möjlighet att ålägga näringsidkare att ge produktinformation, dvs. information om en varas eller tjänsts innehåll, beskaffenhet och egenskaper eller dess användning, förvaring och skötsel. Marknadsdomstolen har, i avgörandet MD 1981:20, ålagt bilföretag att i annonsering informera om bilars bränsleförbrukning och bränslekostnader enligt normer angivna i Konsumentverkets riktlinjer. Dessutom kan utskottet erinra om att det finns två EG-direktiv om märkning av hushållsapparaters energiförbrukning. Genom lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater har Konsumentverket bemyndigats att meddela föreskrifter om att vissa slag av hushållsapparater skall vara märkta eller på något annat sätt försedda med information om bl.a. energiförbrukning. Med stöd av bemyndigandet har Konsumentverket nyligen utfärdat föreskrifter och information om energiförbrukning hos elektriska kylskåp och frysar för hushållsbruk (KOVFS 1995:1).
Också när det gäller leksaker finns ett särskilt EG-direktiv. Genom lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet har Konsumentverket bemyndigats att meddela föreskrifter i anslutning till lagen. Med stöd av bemyndigandet har Konsumentverket utfärdat föreskrifter om leksakers säkerhet (KOVFS 1993:9). Av föreskrifterna framgår att leksaker som innehåller farliga ämnen eller preparat skall innehålla information om dessa ämnens farlighet samt om vilka försiktighetsåtgärder som skall vidtas för att man skall kunna undvika de risker som är förbundna med användningen av dem.
Vidare vill utskottet med anledning av yrkande 30 i motion L49 erinra om att regeringen beslutat tillsätta en utredning om förutsättningarna för en ökad miljörelatering i skattesystemet (dir. 1994:11). Utredningen skall analysera förutsättningarna för och belysa problemen med ytterligare miljöanpassning av skattesystemet. I detta ingår möjligheten att höja intäkterna från miljörelaterade skatter och sänka dem på andra skatter, t.ex. skatter på arbete. Kommittén skall slutredovisa sitt uppdrag senast före 1995 års utgång.
I övrigt vill utskottet hänvisa till den redovisning som görs i propositionen över det arbete som pågår på olika håll i syfte att åstadkomma nya styrmedel för en miljöanpassad produktion och konsumtion och som också syftar till att underlätta för konsumenterna att göra bra miljöval. Sammanfattningsvis anser utskottet att resultatet av detta arbete -- främst utredningsarbetet rörande en åtgärdsinriktad handlingsplan -- bör avvaktas. Några särskilda åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionerna L708 yrkandena 1--3, L717 yrkandena 2--5, L49 yrkandena 3--11, 16, 30 och 31 samt Fi417 yrkande 9 bör därför inte komma till stånd.
Miljömärkningssystemen
Som tidigare redovisats infördes under år 1989 ett harmoniserat nordiskt system för miljömärkning av produkter, den s.k. svanmärkningen. Den frivilliga miljömärkningen i Sverige -- inom ramen för detta system -- organiseras och drivs av Standardiseringen i Sverige (SIS) och leds av Miljömärkningsstyrelsen. Verksamheten regleras genom ett avtal mellan staten och SIS.
Inom EU gäller sedan våren 1992 ett gemensamt miljömärkningssystem. Systemet har införts genom rådets förordning (EEG) nr 880/92 av den 23 mars 1992 om ett gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke. EG-förordningen, som är direkt gällande i Sverige, återspeglar i stort de principer som gäller för den nordiska miljömärkningen. Bestämmelser som behövs för att tillämpa EG:s miljömärkningsförordning finns i lagen (1994:1772) om tillämpningen av det europeiska miljömärkningssystemet. Enligt EG-förordningen skall de länder i vilka förordningen gäller utse organ som ansvarar för de uppgifter som anges i förordningen. Med stöd av tillämpningslagen har regeringen utsett SIS att vara behörigt organ i Sverige. Symbolen för EU:s miljömärkning är en stiliserad blomma, den s.k. EU-blomman. Under innevarande vår har kriterier fastställts för märkning av hushålls- och toalettpapper, tvättmedel, jordförbättringsmedel, färg och lack. Tidigare fastställda kriterier gäller tvätt- och diskmaskiner. Enligt uppgift kommer inom kort kriterier för ytterligare varugrupper att fastställas (se Nytt i EU, nr 5 1995).
Vid sidan av dessa officiella märkningssystem förekommer också, såsom tidigare nämnts, andra, bl.a. Naturskyddsföreningens Bra miljöval och KRAV-märkning av livsmedel samt andra märkningar av olika slag som görs av företagen själva.
Frågor som berör svanmärkningen tas upp i tre motioner.
Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) begär i motion L49 tillkännagivanden om att en mängd närmare angivna brister i det nordiska miljömärkningssystemet bör rättas till (yrkandena 17--24). I motionen framförs också förslag som innebär bl.a. att miljömärkningssystem endast bör få drivas av miljö- och konsumentorganisationerna. Miljömärkning till lägre kostnader skall erbjudas företag med begränsade ekonomiska resurser. Vid sidan av EU:s miljömärkningssystem anser motionärerna att det är tillräckligt med ett enda nationellt system. Motionen innehåller vidare konkreta förslag om det förordade miljömärkningssystemets ekonomi, organisation och arbetsformer (yrkandena 25--29).
I motion Jo685 av Yvonne Ruwaida (mp) yrkas tillkännagivande om att regeringen skall verka för att den nationella miljömärkningen får behållas även i framtiden (yrkande 13).
I motion L711 anser Agne Hansson m.fl. (c) att regeringen bör se över Miljömärkningsstyrelsens sammansättning. Enligt motionärernas mening finns det med den nuvarande ordningen en tendens att de stora företagen och branscherna får ett för stort inflytande i förhållande till miljö- och konsumentorganisationer och småföretagare (yrkande 7).
Utskottet kan konstatera att det nordiska miljömärkningsarbetet fram till år 1994 har resulterat i att kriterier fastställts för 30 produktgrupper. Under det senaste året har kriterier utarbetats för bl.a. tidningspapper, tvättmaskiner, möbler och gräsklippare. Drygt 650 produkter, märkta med den nordiska svanen, finns på den nordiska marknaden (se MiljöMärkt, Nyhetsblad från SIS Miljömärkning, nr 11 1994).
På uppdrag av Nordiska ministerrådets ämbetsmannakommitté för konsumentfrågor har avdelningen för industriell miljöekonomi vid Lunds universitet gjort en utvärdering av det nordiska miljömärkningssystemet. I utvärderingen, som redovisades hösten 1994, konstateras att den nordiska miljömärkningen i jämförelse med andra länders officiella miljömärkningssystem har lyckats relativt väl beträffande antalet fastställda kriterier, utfärdade licenser och produkter på marknaden. Konsumenternas kännedom om den nordiska miljömärkningssymbolen svanen har vuxit i de nordiska länderna, och miljömärket har hög trovärdighet både hos konsumenter och producenter. I utvärderingsrapporten föreslås förändringar i organisation och beslutsordning i syfte att effektivisera arbetet. Ämbetsmannakommittén har inhämtat synpunkter på utvärderingen genom bl.a. de departement som är ansvariga för miljömärkningsverksamheten i de nordiska länderna. Enligt vad utskottet erfarit kommer de nordiska konsumentministrarna att ta ställning till såväl behovet av förändringar av verksamheten som tidsplanen för arbetet under hösten 1995.
Med hänvisning till det redovisade kan utskottet inte ställa sig bakom den kritik mot det nordiska miljömärkningssystemet som framförs i motion L49. Inte heller finner utskottet skäl att förorda något nytt fristående miljömärkningssystem med statsbidrag. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L49 yrkandena 17--29.
När det gäller motion Jo685 vill utskottet erinra om att EG:s miljömärkningsförordning inte innebär något hinder mot andra parallella nationella miljömärkningssystem. En utvärdering av EG:s miljömärkningssystem kommer att äga rum år 1997. Om fråga om ett förbud mot parallella miljömärkningssystem då skulle uppkomma utgår utskottet från att regeringen i lämpligt sammanhang ger riksdagen tillfälle att redovisa sin inställning. Utskottet avstyrker således bifall till motion Jo685 yrkande 13.
Med anledning av motion L711 vill utskottet erinra om att Miljömärkningsstyrelsen enligt avtalet mellan staten och SIS består av ordföranden och nio andra styrelseledamöter. Andra styrelseledamöter än ordföranden utses av SIS styrelse efter förslag av Konsumentverket, Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Kooperativa förbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Miljövårdsförbundet, Sveriges industriförbund, Grossistförbundet svensk handel och Sveriges köpmannaförbund. Svenska naturskyddsföreningen lämnade styrelsen hösten 1992. Ordföranden utses av regeringen.
Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte se annat än att det genom statens avtal med SIS finns tillräckliga garantier för att Miljömärkningsstyrelsen får en lämplig sammansättning. Motion L711 yrkande 7 avstyrks följaktligen.
Brukarkrav vid avregleringar m.m.
Under det senaste årtiondet har den offentligt reglerade tjänsteproduktionen förändrats avsevärt genom avreglering och ökat inslag av konkurrens i verksamheten. Områden som svarar för en avsevärd del av utgifterna för den privata konsumtionen har avreglerats. Verksamheten vid vissa statliga myndigheter har bolagiserats och i vissa fall privatiserats. På det kommunala området har tjänsteproduktionen under senare år även skett i andra former än den traditionella förvaltningsformen. Det gäller exempelvis entreprenader, s.k. beställar-utförarmodeller, resultatenheter samt kooperativa och ideella lösningar. Syftet med åtgärderna har främst varit att pressa kostnaderna men även att få ett mer varierat utbud av tjänster.
Ingemar Josefsson och Ronny Olander (båda s) anser i motion L706 att det finns skäl att se över konsumentskyddet när det gäller köp av kommunala varor och tjänster, t.ex. värme, elektricitet och sophämtning. I verksamheter som drivs i kommunal regi har den politiska styrningen förutsatts innebära tillräckligt stöd. I praktiken ligger dock den politiska styrningen, enligt motionärernas mening, på en övergripande nivå, och många människor finner det svårt att få stöd i enskilda ärenden. Motionärerna anser att det kan vara lämpligt att analysera om KO och Konsumentverket kan få utökade kompetensområden. I motionen pekas också på den europeiska debatt som börjat om hur konsumentintresset skall tas till vara i tider av avreglering och privatisering. Enligt motionärernas mening bör den svenska regeringen noga följa det påbörjade arbetet och bidra med svenska erfarenheter till att gemensamma europeiska beslut kan baseras på konsumentintresset.
Frågan om brukarnas ställning till följd av de förändringar som har skett i offentlig verksamhet behandlades av utskottet våren 1994 med anledning av en motion (bet. 1993/94:LU24). Utskottet utgick från att överväganden skulle ske inom ramen för den konsumentpolitiska översyn som då pågick.
I samband med behandlingen av proposition 1993/94:188 Lokal demokrati uttalade riksdagen (bet. 1993/94:KU40) att en samlad uppföljning och utvärdering borde göras av de reformer och omfattande förändringar som har genomförts inom den kommunala verksamheten. Regeringen har därför beslutat tillsätta en parlamentarisk kommitté för en sådan uppföljning. Kommittén skall utarbeta förslag till åtgärder som utvecklar och stärker medborgarnas möjligheter till inflytande över det fortsatta förnyelsearbetet. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt frågor som rör insyn i och kontroll av kommunal verksamhet som bedrivs på entreprenad. Arbetet skall vara slutfört senast den 1 juli 1996 (dir. 1994:151).
I förevarande proposition (s. 54) uttalar regeringen att utgångspunkten måste vara att brukarnas intressen när det gäller offentliga tjänster tas till vara av den politiska styrningen och kontrollen. De politiskt valda organen har det övergripande ansvaret för verksamheten. Detta gäller, enligt regeringens mening, i synnerhet på det kommunala området. På en avreglerad och konkurrensutsatt marknad blir emellertid de politiska organens och de förtroendevaldas roll alltmer oklar. Den politiska styrningen och kontrollen anser regeringen kan behöva kompletteras med vissa åtgärder som på det praktiska planet hjälper brukarna i olika avseenden. Det är därför enligt regeringens mening viktigt att uppmärksamhet och analys ägnas åt frågor som har relevans för medborgarna som brukare av offentliga tjänster. Regeringens slutsats är att avregleringen och den ökade konkurrens som offentlig verksamhet utsätts för leder till konsekvenser av olika slag för brukarna. De problem som dessa förändringar ger brukarna av offentliga tjänster bör analyseras och behovet av brukarskydd preciseras. Formerna för detta bör dock övervägas närmare.
Enligt utskottets mening är det en angelägen uppgift för den framtida konsumentpolitiken att uppmärksamma problem av det slag som berörts i motionen och vidta åtgärder så att de avreglerade marknaderna fungerar konsumentpolitiskt rationellt. Med hänvisning till vad som redovisats i propositionen ser utskottet emellertid inte något behov av ett tillkännagivande från riksdagens sida. Utskottet utgår från att de frågeställningar som tas upp i motionen blir föremål för överväganden inom ramen för det analysarbete som regeringen aviserat.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L706.
Forskning
Forskning på det konsumentpolitiska området tillhör inte någon särskild akademisk disciplin. Verksamheten bedrivs inom många områden med vitt skilda teoretiska och metodologiska ansatser. Försök att förankra konsumentforskningen inom universitet och högskolor har inte alltid lyckats. Forskningen inom det konsumenttekniska området får emellertid nu anses etablerad.
Sedan länge har det ingått i Konsumentverkets uppgifter att stödja forskningen på konsumentområdet. Verket har också sedan mitten av 1970-talet, med undantag för några år i början av 1980-talet, haft särskilda medel för att stödja forskningen på konsumentområdet. I 1993 års forskningspolitiska beslut (prop. 1992/93:170, bet. LU48, rskr. 392) underströk lagutskottet behovet av forskning på konsumentområdet. Det är därför värdefullt, anförde utskottet, att Konsumentverket även fortsättningsvis har tillgång till ett forskningsanslag. I avvaktan på resultatet av den pågående konsumentpolitiska översynen har anslaget bestämts till ett i stort sett oförändrat belopp -- 2,1 miljoner kronor -- de senaste två budgetåren. Som tidigare redovisats har riksdagen för det kommande budgetåret beslutat ett motsvarande belopp till konsumentforskningen (bet. 1994/95:LU19).
I propositionen (s. 56) förklarar regeringen att den konsumentpolitiska forskningen vid universitet och högskolor måste förstärkas. Forskning är, enligt regeringens mening, ett betydelsefullt instrument för en resultatinriktad konsumentpolitik. Genom forskningsinsatser kan olika problem för konsumenterna kartläggas och orsaker analyseras. Forskning kan bidra till att man skapar lösningar på olika problem. Forskningen ger sålunda ökad kunskap om konsumenternas förhållanden och hur dessa kan förbättras.
Vidare upplyses i propositionen att regeringen den 23 mars 1995 beslutat att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utarbeta ett förslag till konsumentpolitiskt forskningsprogram som skall vara ett underlag för den forskningspolitiska proposition som regeringen avser att lägga fram år 1996. Av direktiven (dir. 1995:45) framgår att det i uppdraget ingår att kartlägga den konsumentpolitiska forskningen i Sverige med utblickar mot de nordiska länderna och EU. Vidare skall utredaren analysera forskningsområdet och föreslå hur forskningsområdet bör organiseras. Därutöver skall utredaren föreslå hur forskningsområdet bör finansieras. Utredaren skall redovisa sitt förslag till regeringen senast den 31 december 1995.
I motion L712 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) framhålls betydelsen av konsumentforskningen. Enligt motionärernas mening finns det ett klart behov av en ny inriktning inom samhällsekonomin, lämpligen benämnd konsumentekonomi. Medel för forskning och utbildning med sådan inriktning bör enligt motionärernas mening kunna skapas genom vissa omfördelningar från annan ekonomiforskning. Vidare är det nödvändigt att forskningen sker utifrån konsumentperspektivet -- dvs. forskning som kan "muta in" konsumenternas perspektiv på den ekonomiska arenan. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentforskningens betydelse och om behovet av en ny ekonomiinriktning -- konsumentekonomi (yrkandena 2 och 3).
I motion L717 anför Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att den samlade kunskapen om ekonomi och marknad sett ur ett konsumentperspektiv (konsumentkunskap) är alltför liten. Forskningen på området är, enligt motionärernas mening, så eftersatt att viktiga kunskaper när det gäller hushållens villkor saknas. Motionärerna anser att man bör börja med att ge större resurser till konsumentforskningen. Därefter bör konsumentforskningen få en egen organisation inom universitet och högskolor med möjlighet att själv fördela egna forskningsresurser. I motionen yrkas tillkännagivande härom (yrkande 1).
Också i motion L49, som väckts med anledning av propositionen, framhåller Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) behovet av konsumentforskning. Enligt motionärernas mening bör man sträva efter att ge konsumentforskningen ökade resurser och därefter se till att denna forskning får en egen organisation inom universitet och högskolor med möjlighet att fördela egna resurser. I motionen begärs ett tillkännagivande därom (yrkande 2).
Kritiska synpunkter mot beslutet att tillkalla en särskild utredare på konsumentforskningens område framförs av Rolf Dahlberg m.fl. (m) i motion L47. Motionärerna anser att det är tveksamt om skattemedel skall avsättas till en utredning med uppgift att arbeta fram förslag till hur forskning skall bedrivas. Detta är, anför motionärerna, närmast en uppgift för forskarna att ta ställning till. Konsumentforskningen bör således inte särbehandlas. Enligt motionärernas uppfattning bör övervägas om inte konsumentforskningen kan inrymmas inom ramen för den redan beslutade resurstilldelningen på forskningsområdet (yrkande 8).
Utskottet kan inte finna annat än att regeringens direktiv till utredningen om konsumentforskning tillgodoser önskemålen i motionerna L712 och L717. I avvaktan på resultatet av den nu tillsatta utredningen finner utskottet inte skäl till några tillkännagivanden i enlighet med vad som begärs i motion L49. Utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna L712 yrkandena 2 och 3, L717 yrkande 1 och L49 yrkande 2.
När det gäller motion L47 vill utskottet peka på att det av utredningsdirektiven framgår att utredningsresultatet skall vara ett underlag för den forskningspolitiska proposition som regeringen avser att lägga fram år 1996. Utskottet kan för sin del inte finna att det är fråga om någon särbehandling av konsumentforskningen och konstaterar att det i samband med den kommande forskningspolitiska propositionen kan finnas anledning för utskottet att återkomma i frågan.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall också till motion L47 yrkande 8.
Utbildning
Frågor som gäller utbildning inom konsumentområdet tas upp i en motion. Agne Hansson m.fl. (c) framhåller i motion L711 utbildningens betydelse på konsumentområdet. Enligt motionärernas mening bör det ankomma på staten att se till att lärarutbildningen innehåller konsumentkunskap och på kommunerna att ansvara för att resurser avdelas härför. Också utbildningen av konsumentvägledare tas upp i motionen. Motionärerna anser att de förändringar som uppstått i och med medlemskapet i EU kommer att ställa krav på deras fortbildning. Staten bör, enligt motionärerna, medverka till att sådan fortbildning kommer till stånd (yrkandena 9 och 10).
Som tidigare redovisats framgår av propositionen (s. 33) att konsumentkunskap i grundskolans läroplan är integrerad främst i ämnet hemkunskap. Den nya kursplanen i hemkunskap tar upp konsumentfrågor i olika avseenden. I gymnasiet beror elevernas möjligheter att ytterligare lära sig om konsumentfrågor på vilket program de väljer. Enligt utskottets mening får förutsättas att lärarutbildningen resursmässigt och i övrigt är anpassad till den undervisning som enligt läroplanen skall bedrivas.
I sammanhanget vill utskottet också erinra om de insatser som Konsumentverket gör när det gäller utbildning. Insatserna går ut på att ge barn och ungdomar grundläggande kunskaper och insikter samt påverka deras värderingar i konsumentfrågor. Grundskolan, gymnasieskolan och vuxenutbildningen har därvid prioriterats. Verket tillhandahåller bl.a. studiematerial och anordnar fortbildning av lärare. Av Konsumentverkets årsredovisning för budgetåret 1993/94 framgår att målgruppen för verkets skolinsatser är omkring 40 000 lärare. Utifrån försäljningen av lärarmaterial räknar verket med att man når närmare 10 000 lärare med någon del av materialet. För konsumentvägledare produceras ett särskilt s.k. skolblad i omkring 500 exemplar, som ges ut tre gånger per år. Ett särskilt informationsblad ges ut två gånger årligen till omkring 2 000 nyckelpersoner på utbildningsområdet. En annan kontaktväg för att öka kunskapen om konsumentfrågor bland skolföreträdare som Konsumentverket använder sig av är deltagande på mässor och konferenser. När det gäller fortbildningen har Konsumentverket som mål att minst 300 grundskole- och gymnasieskolelärare årligen skall fortbildas på kurser och studiedagar, anordnade av verket eller andra. Antalet deltagare var budgetåret 1993/94 närmare 500. Deltagare var såväl lärare som utbildare på lärarhögskolorna. Samtliga kurser har utvärderats och 90 % av deltagarna var nöjda. Verket har också undersökt hur de lärarutbildare som deltagit i fortbildningen åren 1991--1993 har förändrat sin undervisning. Nio av tio anser därvid att de tar upp konsumentfrågorna i större utsträckning än tidigare.
I propositionen (s. 34) anför regeringen att bl.a. Konsumentverkets vidareutbildning av lärare är en viktig åtgärd för att stärka konsumentfrågornas roll i skolundervisningen och att detta arbete bör fortsätta.
När det gäller utbildning av konsumentvägledare framgår av Konsumentverkets årsredovisning för budgetåret 1993/94 att verket bedriver både grundutbildning och fortbildning av sådan personal. Fortbildningskurserna kan gälla olika områden, t.ex. bilar, boende, hushållsekonomi och försäkringar. Verket har även haft kurser i ekonomisk rådgivning för främst socialsekreterare. Av Konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret 1995/96 kan inte dras andra slutsatser än att verkets arbete med utbildningsfrågor också framdeles kommer att ges hög prioritet.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan utskottet inte finna annat än att den utbildnings- och fortbildningsverksamhet som Konsumentverket, inom ramen för tillgängliga resurser, tillhandahåller lärare och konsumentvägledare m.fl. är ändamålsenlig. Utskottet förutsätter att utbildningens innehåll fortlöpande kompletteras bl.a. utifrån de synpunkter som framförts i motionen.
Några särskilda tillkännagivanden från riksdagens sida i enlighet med vad som begärs i motion L711 yrkandena 9 och 10 kan enligt utskottets mening inte anses erforderligt.
Informationsteknik i konsumentarbetet
I några av de motioner som väckts under den allmänna motionstiden innevarande år tas upp frågor som gäller utnyttjande av informationstekniken i det konsumentpolitiska arbetet.
I motion L701 anför Rolf Dahlberg m.fl. (m) att den nya informationsteknologin innebär att alltfler konsumenter får tillgång till allt mer information på kortare tid och till lägre kostnad. Staten bör därför, enligt motionärernas mening, hel- eller delfinansiera utbyggnaden av den del av infrastrukturen som är en förutsättning för informationsteknologin. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen detta till känna (yrkande 9).
Agne Hansson m.fl. (c) anser i motion L711 att en utredning bör komma till stånd om hur vi kan använda oss av informationsteknologin för att sprida produktinformation till konsumenter. Ett sätt kan, enligt motionärernas mening, vara att ge ökad tillgång till databaser med sådan information i större varuhus och köpcentra. I motionen yrkas ett tillkännagivande härom (yrkande 12).
Ingbritt Irhammar m.fl. (c) yrkar i motion A807 ett tillkännagivande om att informationstekniken skall komma till användning för att sprida produktinformation till konsumenter (yrkande 11).
I likhet med motionärerna anser utskottet att utnyttjande av datateknik för konsumentinformation kan medföra stora fördelar, och utskottet förutsätter att de möjligheter som finns tas till vara. I sammanhanget vill utskottet erinra om att regeringen den 19 januari 1995 tillkallat en kommission för att främja en bred användning av informationsteknik, den s.k. IT-kommissionen (dir. 1995:1). Kommissionen skall vara rådgivande till regeringen i övergripande och strategiska frågor inom informationsteknikens område. Vidare skall kommissionen vara pådrivande och kunskapsspridande i fråga om informationsteknikens möjligheter i samhällsutvecklingen. IT-kommissionen skall även lämna förslag om hur användarnas intressen kan tas till vara inom ramen för strävan att åstadkomma en så bred användning av informationsteknik som möjligt. Den skall också belysa vilka följder som utnyttjandet av informationsteknik kan få i samhällslivet i vid mening. Av direktiven framgår vidare att kommissionen skall vara framåtblickande, aktualisera nya frågeställningar samt ta initiativ som uppmuntrar en ökad användning av informationsteknik. I uppdraget ingår att föreslå åtgärder som främjar en ökad tillgänglighet till databaser och datanät. En första rapport skall lämnas till regeringen senast den 1 juni 1995. Kommissionen skall därefter årligen den 1 oktober redovisa resultatet av arbetet. Uppdraget gäller till den 31 december 1996.
Utskottet utgår från att de spörsmål som tas upp i motionerna L711 yrkande 12 och A807 yrkande 11 kommer att bli föremål för behandling inom ramen för IT-kommissionens arbete och avstyrker följaktligen motionsyrkandena.
Vad särskilt gäller motion L701 vill utskottet peka på att regeringen i sina direktiv till kommissionen konstaterar att nätutbyggnaden nu sker snabbt och av olika företag. Regeringen avser att följa utvecklingen inom detta område och vid behov vidta åtgärder för att säkerställa likvärdiga villkor över hela landet när det gäller tillgången till modern data- och telekommunikation. Beredskap bör, enligt regeringens mening, hållas för att, i takt med den tekniska utvecklingen, se till att investeringar i infrastrukturen kommer till stånd i den omfattning som behövs för att så många som möjligt skall få tillgång till den nya tekniken på likvärdiga villkor. Med det anförda avstyrker utskottet också bifall till motion L701 yrkande 9.
Konsumentverket
Principiella frågor som gäller Konsumentverkets verksamhet tas upp i tre motioner.
I motion L701 menar Rolf Dahlberg m.fl. (m) att verkets uppgifter för närvarande är alltför omfattande och leder till att verksamheten splittras. Enligt motionärerna bör Konsumentverkets myndighetsuppgifter skiljas från verkets andra uppgifter och roller i syfte att effektivisera verksamheten. Vidare bör, anför motionärerna, verkets myndighetsfunktioner renodlas. Den renodlade verksamheten bör omfatta produktkontroll och tillsyn över att den konsumenträttsliga lagstiftningen efterlevs. Icke myndighetsbetingad verksamhet, t.ex. förslagsverksamhet samt provnings- och forskningsverksamhet, bör däremot överlåtas till privata aktörer. Möjligheten att privatisera delar av Konsumentverkets verksamhet bör, enligt motionärernas mening, utredas närmare (yrkandena 3 och 4).
Liknande synpunkter framförs i den med anledning av propositionen väckta motionen L47 av Rolf Dahlberg m.fl. (m). Enligt motionärernas uppfattning måste staten hålla kostnaderna nere för den offentliga verksamheten. En omprövning av statlig verksamhet innebär möjligheter till nya och mer effektiva lösningar på gamla frågor och problem. Den nuvarande statliga konsumentpolitiken utgör enligt motionärernas mening exempel på ett område som det nu är hög tid att reformera. Motionärerna anser att Konsumentverket i allt större utsträckning bör intäktsfinansiera sin verksamhet. Genom minskningar och renodlingar av anslagsfinansierad verksamhet kan ytterligare besparingar komma till stånd. Vidare kan vissa verksamheter utgå. I motionen erinras om att provningar av olika slag även utförs av andra än Konsumentverket. I motionen begärs tillkännagivanden om vad som sålunda anförts (yrkandena 9--11).
Rolf Dahlberg m.fl. (m) anför vidare i motion L701 att Konsumentverket i ett EU-perspektiv kan komma att ha en viktig roll. Enligt motionärernas mening är det emellertid inte Konsumentverkets sak att utforma den svenska konsumentpolitiken. Detta är en uppgift som måste ankomma på den centrala statsledningen. I motionen yrkas att riksdagen skall ge regeringen till känna vad som sålunda anförts om Konsumentverkets roll i ett EU-perspektiv (yrkande 10).
I motion A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) yrkas ett tillkännagivande om att Konsumentverket bör få ett ökat informationsansvar för livsmedel (yrkande 8).
Av utskottets tidigare ställningstaganden i frågor som rör det statliga engagemanget i konsumentpolitiken följer att motionerna L701 yrkandena 3 och 4 samt L47 yrkandena 9--11 bör avslås. Utskottet anser således att det inte finns några skäl, vare sig ekonomiska eller andra, att förändra statens ansvar för konsumentpolitiken och föra över det till andra aktörer. Den nuvarande myndighetsstrukturen på konsumentområdet är, såsom utskottet också tidigare anfört, ändamålsenlig och bör bestå även i framtiden.
I sammanhanget vill utskottet också peka på att regeringen i propositionen (s. 59) aviserar en genomgång av de berörda sektorsmyndigheternas instruktioner för att i den mån det behövs klargöra deras ansvar för att ta till vara konsumenternas intressen. I sammanhanget skall rollfördelningen mellan berörda myndigheter och andra organ ses över, varvid samråds- och samarbetsformer särskilt skall beaktas. Även frågan om hur berörda myndigheter och organ tillsammans kan verka för att tydlig information om rollfördelningen skall nå ut till konsumenterna bör, enligt regeringens mening, behandlas vid genomgången.
Utskottet förutsätter att man i samband med denna genomgång kommer att ta upp frågan om informationsansvaret på livsmedelsområdet. Vidare förutsätter utskottet att det i samband med denna genomgång också görs en bedömning av om en viss verksamhet har avsedd effekt och om effekten står i rimlig proportion till kostnaderna. I övrigt utgår utskottet från att regeringen, såsom hittills, i samband med den årligen återkommande budgetprocessen prövar om en viss verksamhet eller verksamhetsgren är ändamålsenlig.
Inte heller finns enligt utskottets mening skäl att förorda bifall till yrkande 10 i motion L701. Enligt utskottets mening är det givet att Konsumentverket följer de politiska riktlinjer som regeringen och riksdagen fastställer.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna L701 yrkandena 3, 4 och 10, L47 yrkandena 9--11 och A807 yrkande 8.
I tre motioner tas upp frågor som berör Konsumentverkets arbetsuppgifter.
Agne Hansson m.fl. (c) anser i motion L711 att Konsumentverket bör ägna ökad uppmärksamhet åt reklamgranskning i etermedia. Detta bör, enligt motionärernas mening, riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 11).
Ulla-Britt Hagström (kds) anser i motion K409 att marknadsföring av s.k. rollspel borde vara förenad med skyldighet att ge särskild konsumentupplysning. I motionen yrkas tillkännagivande därom (yrkande 3).
I motion L714 anför Gudrun Lindvall m.fl. (mp) att leksakers säkerhet blivit sämre i och med Sveriges EU-medlemskap. Motionärerna kritiserar det genom EU-medlemskapet införda systemet med CE-märkning. I motionen anförs vidare att det föreligger ett behov av entydiga regler för märkning av leksaker med varningstexter så att dessa finns på lättförståelig svenska. Enligt motionärernas mening bör också marknadskontrollen byggas ut (yrkandena 1 och 4).
Med anledning av motion L711 vill utskottet erinra om att riksdagen tidigare i vår beslutat en ny marknadsföringslag, som skall träda i kraft den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:123, bet. LU16, rskr. 267). Den nya lagen innefattar bl.a. ett helt nytt och effektivare sanktionssystem. Exempelvis införs särskilda regler med konkreta förbud mot och krav på vissa marknadsföringsåtgärder. Överträdelser av de särskilda reglerna kan medföra att en näringsidkare ådöms en särskild marknadsstörningsavgift. Den nya marknadsföringslagen skall tillämpas också på sådana televisionssändningar som omfattas av lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och som kan tas emot endast i något annat land som är bundet av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet). I mål om marknadsstörningsavgift har KO primär talerätt. Vidare har en enskild näringsidkare som berörs av överträdelsen och en sammanslutning av näringsidkare rätt att föra talan. Utskottet utgår från att den nya marknadsföringslagen kommer att bli ett effektivt instrument i syfte att beivra otillbörlig marknadsföring. Det kan inte heller bortses från den preventiva effekt den nya lagstiftningen kan ha på marknadsföringsområdet.
När det gäller Konsumentverkets bevakning av reklam i etermedia vill utskottet hänvisa till verkets årsredovisning för budgetåret 1993/94. Av redovisningen framgår att verket förra året gjort en koncentrerad bevakning av TV-reklamen. Insatserna har hittills lett till att flera annonsörer ändrat sin marknadsföring. Vidare har talan i Marknadsdomstolen väckts i två fall. Utskottet förutsätter att Konsumentverket, om behov föreligger, fortsätter sin bevakning och med stöd av den nya marknadsföringslagen vidtar de åtgärder som förhållandena bör föranleda.
I den mån några särskilda åtgärder är påkallade som gäller marknadsföring av rollspel utgår utskottet från att Konsumentverket tar erforderliga initiativ. I sammanhanget kan påpekas att det av artikel 13 i Internationella Handelskammarens grundregler för reklam framgår att reklam som riktas till eller är ägnad att påverka barn eller ungdom inte får innehålla framställning i ord eller bild som kan medföra bl.a. fysiska skadeverkningar.
Också med anledning av vad som anförs i motion L714 vill utskottet hänvisa till Konsumentverkets senaste årsredovisning. Av redovisningen framgår att verket under det förra budgetåret på eget initiativ kontrollerat 45 CE-märkta leksaker i förhållande till gällande standarder för leksakers säkerhet. Verket har därvid konstaterat tydliga brister i efterlevnaden. Med anledning därav har Konsumentverket kontaktat branschen för att få till stånd egenåtgärder. I avvaktan på att resultatet av dessa kontakter redovisats anser utskottet att några åtgärder från riksdagens sida inte är påkallade. Av Konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret 1995/96 framgår att verket också kommande budgetår kommer att ge frågor som gäller marknadskontroll stor uppmärksamhet.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L711 yrkande 11, L714 yrkandena 1 och 4 samt K409 yrkande 3.
De övergripande mål som gäller för Konsumentverket i dag är nära kopplade till de konsumentpolitiska målen som fastställdes i 1986 år riksdagsbeslut. Verket har till uppgift att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. I samband med behandlingen av anslaget till Konsumentverket för budgetåret 1995/96 tidigare i vår beslutade riksdagen att de nuvarande verksamhetsmålen skall gälla tills vidare i avvaktan på förevarande proposition (bet. 1994/95:LU19, rskr. 222)
I propositionen föreslår regeringen att de övergripande målen för Konsumentverkets verksamhet anpassas till de nya nationella målen för konsumentpolitiken. Förslaget innebär att det övergripande målet för verkets verksamhet skall vara att ge hushållen goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt, att ge konsumenterna en stark ställning på marknaden, att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet, och att medverka till en utveckling av sådana konsumtions- och produktionsmönster, som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.
Med utgångspunkt i det övergripande målet för sin verksamhet skall Konsumentverket särskilt prioritera åtgärder som avser hushållens baskonsumtion, stöd till konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller av andra skäl har särskilda behov och främjande av konsumentintressena i det internationella samarbetet.
Utskottet har ingen erinran mot regeringens förslag i dessa delar.
Konsumentombudsmannen (KO)
I motion L701 tar Rolf Dahlberg m.fl. (m) upp en fråga som gäller KO:s framtida verksamhet. Motionärerna anser att KO bör ges en självständigare ställning gentemot Konsumentverket. Motionärerna pekar på att KO i sin funktion som åklagare vid Marknadsdomstolen kan åberopa regler som han själv, i sin egenskap av generaldirektör för verket, har utarbetat. Enligt motionärernas mening kan det ifrågasättas om en sådan ordning är helt förenlig med grundläggande rättsstatliga principer, enligt vilka medborgarna skall garanteras opartiskhet i rättsliga förfaranden. Frågan om KO:s framtida ställning bör därför enligt motionärernas mening bli föremål för utredning. I motionen yrkas tillkännagivande härom (yrkande 5).
Utskottet vill erinra om att Konsumentpolitiska kommittén i sitt betänkande (SOU 1994:14) Konsumentpolitik i en ny tid behandlat den fråga som motionärerna nu tar upp (s. 234). Utredningen har därvid ansett att tillsyns- och föreskriftsarbete m.m. bör hållas samman med den formella KO-funktionen i en myndighet samt att generaldirektören tillika skall vara KO.
Något ytterligare utredningsbehov kan enligt utskottets mening inte anses föreligga, och utskottet avstyrker bifall till motion L701 yrkande 5.
Allmänna reklamationsnämnden, m.m.
Det övergripande målet för Allmänna reklamationsnämnden är att på ett snabbt och ändamålsenligt sätt pröva de konsumenttvister som anmäls till nämnden. I propositionen föreslår regeringen att det övergripande målet för Allmänna reklamationsnämnden skall ligga fast.
I motion L47 yrkar Rolf Dahlberg m.fl. (m) att riksdagen skall besluta att avveckla Allmänna reklamationsnämnden. I motionen anförs att många konsumenttvister i dag löses inom ramen för den kommunala konsumentverksamheten. Vidare hänvisas de olika egenåtgärder som vidtagits inom näringslivet som syftar till att lösa konsumenttvister (yrkande 12).
Inger Davidson m.fl. (kds) föreslår i motion L48 inrättande av lokala reklamationsråd. Enligt motionärernas bedömning kan sådana råd spela en viktig roll i konsumentpolitiken. Råden kan bl.a. förmedla information om gällande regler till det lokala näringslivet och dessutom medverka till att tvister mellan konsumenter och näringsidkare löses. De kommunala konsumentvägledarna bör delta i de lokal reklamationsrådens verksamhet (yrkande 2).
Utskottet anser i likhet med såväl den förra regeringen (se prop. 1994/95:16 s. 99) som den nuvarande regeringen att Allmänna reklamationsnämnden bör fortsätta sin verksamhet i samma former som i dag som en självständig myndighet. Ställningstagandet innebär att utskottet avstyrker bifall till motion L47 yrkande 12.
Med anledning av motion L48 vill utskottet peka på att de kommunala konsumentvägledarna redan i dag utför ett betydande arbete när det gäller tvistlösningar. Av propositionen (s. 37) framgår att reklamationer och andra konsumenträttsliga frågor upptog omkring 26 % av resurserna år 1994. I några kommuner har det också bildats lokala reklamationsråd som den lokala handeln och den kommunala konsumentverksamheten medverkar i. Råden kan medla i och föreslå lösningar på tvister mellan köpare och säljare men kan även ta upp generella frågor som rör förhållandet mellan köpman och konsument. Utskottet förutsätter att denna verksamhet, om den anses ändamålsenlig, kan utvecklas inom ramen för den lokala konsumentverksamheten. Något tillkännagivande från riksdagens sida kan utskottet inte finna erforderligt.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L48 yrkande 2.
Utskottet har inte några erinringar mot att det nuvarande övergripande målet för Allmänna reklamationsnämnden ligger fast.
Anslagsfrågor
Riksdagen har tidigare i vår beslutat om anslagen på konsumentområdet (prop. 1994/95:100 bil. 14, bet. LU19, rskr. 222). I samband därmed förklarade utskottet sin avsikt att i förevarande betänkande återkomma till den i budgetpropositionen förordade inriktningen av besparingsåtgärder på konsumentområdet fram till och med år 1998 (bil. 14, s. 7).
Budgetpropositionens förslag i denna del innebär att riksdagen skall godkänna besparingar som uppgår till 2,1 miljoner kronor budgetåret 1997 och till 3,2 miljoner kronor budgetåret 1998. Båda beloppen avser 1995/96 års prisnivå.
De tidigare i vår fattade anslagsbesluten på konsumentområdet innebär bl.a. att riksdagen med bifall till regeringens förslag under trettonde huvudtiteln för budgetåret 1995/96 till Konsumentverket anvisat ett ramanslag på 101 687 000 kr och till Stöd till konsumentorganisationer ett reservationsanslag på 6 150 000 kr.
I motion L709 yrkar Rolf Dahlberg m.fl. (m) att riksdagen skall besluta att besparingarna skall uppgå till 30 miljoner kronor år 1998. I den med anledning av propositionen väckta motionen L47 återkommer motionärerna till anslagsfrågan och yrkar att riksdagen skall besluta att till Konsumentverket för budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag på 91 687 000 kr, dvs. en minskning av det tidigare beslutade anslaget med 10 miljoner kronor (yrkande 13).
I två motioner som väckts med anledning av årets kompletteringsproposition (prop. 1994/95:150) yrkas att anslagen till Konsumentverket och Stöd till konsumentorganisationer skall höjas. Motionerna har i dessa delar remitterats till lagutskottet.
I motion Fi34 yrkar Birger Schlaug m.fl. (mp) att riksdagen skall anslå ytterligare 7 miljoner kronor till Konsumentverket och ytterligare 3 miljoner kronor till Stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1995/96 (yrkande 39).
Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkar i motion Fi33 att riksdagen skall anslå ytterligare 2 miljoner kronor till Stöd till konsumentorganisationer (yrkande 52).
Utskottet finner inte skäl att förorda att riksdagen ändrar sina tidigare ställningstaganden när det gäller anslagen på konsumentområdet och avstyrker därför bifall till motionerna L47 yrkande 13, Fi33 yrkande 52 och Fi34 yrkande 39.
Regeringens förslag om framtida besparingar på konsumentområdet framstår enligt utskottets mening som väl avvägda med beaktande av det statsfinansiella läget och de ställningstaganden som utskottet tidigare gjort när det gäller den framtida konsumentpolitken.
Utskottet tillstyrker därför besparingsförslaget i budgetpropsitionen och avstyrker bifall till motion L709.
Konsumenträttslig lagstiftning
Inledning
Ett medel som knappast hade använts inom konsumentpolitiken före början av 1970-talet var lagstiftning. I 1972 års riktlinjer för konsumentpolitiken utpekades lagstiftning som ett instrument under framväxt (se prop. 1972:203 s. 5). En översikt av viktigare lagar på konsumentområdet har lämnats ovan i avsnittet Allmän bakgrund.
I detta avsnitt behandlar utskottet ett flertal motionsyrkanden som gäller lagstiftningen på konsumentområdet.
Lagstiftningens inriktning
Rolf Dahlberg m.fl. (m) framför i motion L701 principiella synpunkter på lagstiftningen på konsumentområdet. Motionärerna anför att lagstiftningen skall säkerställa att fria och självständiga konsumenter och producenter kan mötas på de marknadsplatser och på de villkor som de själva väljer. Lagstiftningen skall innehålla de restriktioner som behövs för att förhindra sådana beteenden för konsumenterna och producenterna som på ett uppenbart sätt strider mot den allmänna rättsuppfattningen. Det viktiga, anförs i motionen, är att lagarna utformas på ett sådant sätt att individernas valfrihet främjas. Konsumenterna skall också, anför motionärerna, garanteras lagstiftning där hälsofarliga produkter eller tjänster omgärdas med begränsningar för producenterna. På motsvarande sätt skall lagstiftaren beakta särskilda villkor och förutsättningar för producenterna. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som sålunda anförts om den konsumenträttsliga lagstiftningens inriktning mot ökad valfrihet för konsumenterna (yrkande 8).
Enligt utskottets mening måste lagstiftning även i fortsättningen anses utgöra ett viktigt konsumentpolitiskt medel för att, vartefter nya behov kan uppkomma, stärka konsumenternas rättsliga ställning. Sålunda kan nya varor och tjänster, distributions- och marknadsföringsmetoder som introduceras på marknaden och som i dag inte omfattas av någon lag, medföra behov av ytterligare lagstiftning. Därtill kommer att Sveriges medlemskap i EU innebär att vi är skyldiga att överföra vissa EG-regler till svensk rätt. Att det vid utformningen av sådan lagstiftning krävs att också producenternas intressen beaktas är en självklarhet. Likaså måste givetvis lagstiftningen, liksom hittills, bygga på ett marknadsekonomiskt synsätt och utformas på ett sådant sätt att konsumenterna inte hindras i sin valfrihet på marknaden. Från konsumenternas utgångspunkter är det också viktigt, som framhålls i propositionen, att regler inte i onödan skapar hinder och flaskhalsar i produktionen och distributionen, så att varor och tjänster blir dyrare.
Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte ställa sig bakom den inriktning av lagstiftningen på konsumentområdet som förordas i motionen. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion L701 yrkande 8.
Produktsäkerhetslagen
Bestämmelser om produktsäkerhet finns i produktsäkerhetslagen (1988:1604), som trädde i kraft den 1 juli 1989. Lagen syftar till att motverka att farliga varor och tjänster orsakar person- och egendomsskador. Produktsäkerhetslagen tillämpas i fråga om sådana varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och som konsumenterna i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk. Lagens räckvidd är således begränsad på så sätt att den inte omfattar sådana produkter som uteslutande eller till helt övervägande del används i offentlig verksamhet, t.ex. i den offentliga hälso- och sjukvården, i allmänna skolor, daghem och fritidshem samt i den allmänna äldreomsorgen.
Vid produktsäkerhetslagens tillkomst (prop. 1988/89:23, bet. LU13, rskr. 61) ifrågasattes i motioner lämpligheten av dessa begränsningar i lagens tillämpningsområde. Lagutskottet var emellertid inte berett att förorda en utvidgning av lagens tillämpningsområde till att omfatta också offentliga varor och tjänster. Utskottet uttalade dock att det framstår som befogat att enskilda människor ges ett skydd mot förekomsten av farliga varor och tjänster som tillhandahålls dem i andra sammanhang än då de förvärvas för eget bruk från en näringsidkare. Utskottet tillade att det saknas underlag för en bedömning av hur en sådan lagstiftning närmare bör utformas och vilka varor och tjänster den lämpligen bör omfatta. Enligt utskottet borde frågan snarast bli föremål för utredning. Uskottet hemställde beträffande produktsäkerhetslagen på det offentliga området, att riksdagen med anledning av de då aktuella motionerna som sin mening skulle ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört. Riksdagen följde utskottet.
År 1993 tillkallade den dåvarande regeringen en utredare med uppgift bl.a. att pröva om lagstiftningen bör utvidgas till att gälla varor och tjänster som tillhandahålls i offentlig verksamhet (dir. 1993:46). Utredningen, som antog namnet Produktsäkerhetsutredningen, överlämnade i december 1994 betänkandet (SOU 1994:150) Produktsäkerhet i offentlig verksamhet. I betänkandet har utredningen kommit fram till att offentliga tjänster, liksom hittills, bör falla utanför produktsäkerhetslagen. Däremot bör, enligt utredningens mening, lagen gälla fullt ut inom den offentliga sektorn när det gäller varor. Betänkandet är nu föremål för remissbehandling. Remisstiden går ut den 1 juni 1995.
I motion L701 anför Rolf Dahlberg m.fl. (m) att det är angeläget att även den offentliga sektorns utbud av varor och tjänster omfattas av produktsäkerhetslagen. Regeringen bör därför, enligt motionärernas mening, se till att resultatet av översynen av produktsäkerhetslagen snabbt leder fram till lagstiftningsåtgärder som ger erforderligt skydd mot skador för enskilda personer som utnyttjar varor och tjänster i offentlig verksamhet. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring i produktsäkerhetslagen så att lagen omfattar även den offentliga sektorns utbud av varor och tjänster (yrkande 2).
Utskottet utgår från att lagförslaget bereds med erforderlig skyndsamhet. Riksdagen bör inte enligt utskottets mening genom några särskilda uttalanden föregripa den fortsatta behandlingen av Produktsäkerhetsutredningens förslag.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L701 yrkande 2.
Skuldsaneringslagen
Genom skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde i kraft den 1 juli 1994, har möjligheter öppnats för privatpersoner att under vissa förutsättningar helt eller delvis befrias från en övermäktig skuldbörda (prop. 1993/94:123, bet. LU26, rskr. 303).
Agne Hansson m.fl. (c) begär i motion L711 ett tillkännagivande om att skuldsaneringslagen skall ses över. Motionärerna menar att lagen i huvudsak är bra. Det finns dock exempel som tyder på att det föreligger vissa oklarheter och gränsdragningsproblem (yrkande 3).
Enligt vad utskottet erfarit har regeringen nyligen beslutat en lagrådsremiss vari föreslås att inte bara privatpersoner -- som enligt gällande rätt -- utan även vissa näringsidkare skall komma i fråga för skuldsanering. Det gäller näringsidkare där det med hänsyn till näringsverksamhetens ringa omfattning och omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl att bevilja skuldsanering. De föreslagna reglerna tar i första hand sikte på personer som formellt är att betrakta som näringsidkare, men som har sin försörjning från annat håll. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
I sammanhanget kan också nämnas att en anmälan gjorts till Riksdagens revisorer angående skuldsaneringslagens tillämpning i Stockholms län, dnr 1995:29. Enligt vad utskottet erfarit har revisorerna med anledning av anmälan beslutat att som en första åtgärd göra s.k. informationsbesök hos bl.a. tillämpande myndigheter i länet. Enligt vad utskottet erfarit kommer revisorerna att redovisa sitt arbete under hösten 1995.
I den mån oklarheter och gränsdragningsproblem skulle komma att uppmärksammas i framtiden utgår utskottet från att regeringen omgående tar erforderliga initiativ.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L711 yrkande 3.
Grupptalan
I dagens samhälle -- med dess inriktning på massproduktion, massdistribution och masskonsumtion av varor och tjänster -- är det vanligare än förr att ett stort antal personer drabbas av en felaktig produkt eller i övrigt påverkas negativt av händelser eller åtgärder. I sådana sammanhang kan det uppkomma anspråk eller tvister som är likartade för ett stort antal personer. Det nuvarande svenska rättegångsförfarandet, vars principer lades fast för mer än ett halvsekel sedan, är inte uppbyggt med tanke på denna typ av tvister med s.k. grupptalan. Med sådan talan avses i utländsk rätt att någon utan särskilt uppdrag för talan för medlemmar i en grupp. Gruppmedlemmarna är inte parter i rättegången och behöver inte medverka aktivt. Ändå gäller en dom i processen för och mot alla som ingår i gruppen.
År 1991 fick en särskild utredare i uppdrag att utreda möjligheterna att i svensk rätt införa regler om grupptalan. Enligt direktiven (dir. 1991:59) skulle frågan särskilt övervägas för bl.a. konsumentområdet. Utredningen, som antog namnet Grupptalanutredningen, överlämnade i december 1994 betänkandet (SOU 1994:151) Grupprättegång. I betänkandet föreslås att det som komplement till det vanliga rättegångsförfarandet skall införas en särskild lag om grupprättegång vid bl.a. allmän domstol.
I motion L701 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att det är viktigt att beredningen av Grupptalanutredningens förslag bedrivs skyndsamt. Enligt motionärernas mening är det angeläget att förbättra möjligheterna att i domstol driva anspråk som är gemensamma eller likartade för en större grupp människor (yrkande 11).
Enligt vad utskottet erfarit är Grupptalanutredningens betänkande nu föremål för remissbehandling. Remisstiden utgår i augusti 1995. Utskottet utgår från att beredningen inom regeringskansliet av förslaget görs med erforderlig skyndsamhet.
I sammanhanget vill utskottet erinra om att det vid Allmänna reklamationsnämnden sedan den 1 juli 1991, med vissa avbrott, pågått en försöksverksamhet med grupptalan. Verksamheten innebär att nämnden får pröva tvister mellan en grupp konsumenter och en näringsidkare under förutsättning att dels en sådan prövning är påkallad från allmän synpunkt, dels grunderna för gruppmedlemmarnas anspråk är väsentligen likartade. Anmälan om grupptalanprövning kan göras av KO eller, subsidiärt, av en sammanslutning av konsumenter eller löntagare. Enligt vad utskottet erfarit har KO hittills väckt grupptalan i två fall. Försöksperioden går ut den 30 juni 1995.
I propositionen upplyser regeringen om att man, i avvaktan på att beredningen av Grupptalanutredningens förslag slutförs, har för avsikt att ytterligare förlänga försöksverksamheten med grupptalan vid Allmänna reklamationsnämnden.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L701 yrkande 11.
Konsumentskydd vid säljarens konkurs
Konsumentskyddet vid säljarens konkurs tas upp av Johnny Ahlqvist och Christina Zedell (båda s) i motion L716. I motionen yrkas tillkännagivande om ökat konsumentskydd vid förskottsbetalningar. I motionen kritiseras det förhållandet att konsumenten inte har någon möjlighet att få tillbaka sina pengar då han betalat t.ex. en vara i förskott och företaget går i konkurs innan varan levererats.
Utskottet konstaterar att den i motionen väckta frågan har varit föremål för behandling av Utredningen om konsumenträttsliga frågor. I sitt betänkande (SOU 1995:11) Nya konsumentregler, som överlämnades i februari 1995, föreslår utredningen att konsumenternas skydd vid säljarens insolvens förstärks genom att det görs avsteg från den s.k. traditionsprincipen vid konsumentköp. Förslaget innebär att en köpare blir skyddad mot säljarens borgenärer redan genom köpeavtalet, avtalsprincipen. En förutsättning för att borgenärsskyddet skall inträda är, enligt förslaget, dels att det föreligger ett bindande köpeavtal, dels att den köpta varan är individualiserad. Avtalsprincipen föreslås gälla köp och byte som omfattas av konsumentköplagen. Som en följd av förslaget om införande av avtalsprincipen i konsumentköplagen föreslår utredningen också en ny bestämmelse i konkurslagen. Den föreslagna bestämmelsen innebär att den s.k. återvinningsfristen beträffande köp och byte som omfattas av konsumentköplagen börjar löpa först när varan har kommit i köparens besittning.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Remisstiden går ut den 15 september 1995. Enligt utskottets mening bör riksdagen inte genom några uttalanden föregripa den fortsatta beredningen. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L716.
Direktreklam
I motion L717 anför Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att reklamens omfattning och inriktning i vårt kommersiella samhälle har blivit en plåga. Det går inte en dag utan att brevlådorna fylls med reklam för olika produkter. I motionen yrkas tillkännagivande om att kommersiell oadresserad reklam skall förbjudas (yrkande 8).
I den med anledning av propositionen väckta motionen L49 framställer Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) ett likalydande yrkande (yrkande 13).
Motionsyrkanden liknande de nu aktuella prövades av riksdagen åren 1990 och 1991 och avslogs på hemställan av utskottet i betänkandena 1989/90:LU21 resp. 1990/91:LU22. Som skäl för ställningstagandet åberopande utskottet bl.a. att det inte torde vara förenligt med tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen att genom lag eller andra föreskrifter genomföra några mer vittomfattande begränsningar i reklamdistributionen. Utskottet hänvisade vidare till en överenskommelse om distribution av direktreklam mellan Konsumentverket, dåvarande Postverket och branschorganisationen för direktmarknadsföretag, Swedish Direct Marketing Association (SWEDEMA). Överenskommelsen innebar att branschorganisationens medlemsföretag och Posten åtog sig att respektera alla slags skyltar vid brevlådor som anger att reklam inte önskas. Organisationen hade också inrättat en nämnd för direktmarknadsföring, Etiska nämnden för direktmarknadsföring (DM-nämnden). Utskottet fann att önskemålen i de då aktuella motionerna fick anses tillgodosedda genom de åtgärder som hade vidtagits.
Såvitt utskottet är bekant gäller fortfarande överenskommelsen om att inte dela ut direktreklam till någon som angett att han inte vill ha sådan reklam. Inte heller nu finns enligt utskottets mening anledning till några riksdagens åtgärder i enlighet med vad som begärs i de aktuella motionerna. Utskottet avstyrker bifall till motionerna L717 yrkande 8 och L49 yrkande 13.
Diskriminerande reklam
I motion L49 yrkar Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug att riksdagen hos regeringen skall begära ett förslag om förbud mot diskriminerande reklam (yrkande 14).
Utskottet erinrar om att riksdagen den 19 april 1995 i samband med behandling av regeringens förslag till ny marknadsföringslag på utskottets hemställan avslagit liknande motionsyrkanden. Beträffande utskottets motiveringar hänvisas till betänkandet 1994/95:LU16. Utskottet finner inte skäl att nu ändra sin inställning i denna fråga.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L49 yrkande 14.
Fastighetsvärderare
Riksdagen har tidigare i vår beslutat en ny lag om fastighetsmäklare som fr.o.m. den 1 oktober 1995 skall ersätta den nu sedan år 1984 gällande fastighetsmäklarlagen (prop. 1994/95:14, bet. LU33, rskr. 258). Den nya lagen innehåller civilrättsliga regler som tar sikte på hur mäklarna skall utföra sina förmedlingsuppdrag. Vidare införs en genomgripande förändring av de näringsrättsliga reglerna och flera nya bestämmelser i syfte att effektivisera registrerings- och tillsynsfunktionerna. Fastighetsmäklare skall vara registrerade hos en särskild nämnd, Fastighetsmäklarnämnden, som även skall ha hand om tillsynen över fastighetsmäklare.
Några motsvarande eller andra bestämmelser om fastighetsvärderare finns inte.
Rolf Åbjörnsson och Ulf Björklund (båda kds) anför i motion L905 att det skulle vara av stort värde för ett väl fungerande kreditväsende om det fanns fastighetsvärderare med hög kompetens och stor integritet. Motionärerna anser att ett särskilt system för auktorisering av fastighetsvärderare bör inrättas. Fastighetsmäklarnämnden bör sköta registreringen och tillsynen av fastighetsvärderare. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som sålunda anförts.
Frågor om auktorisation och utbildning av fastighetsvärderare har behandlats flera gånger senare år med anledning av motioner. Våren 1991 anslöt sig utskottet i sitt av riksdagens godkända betänkande 1990/91:LU26 till de då aktuella motionärernas uppfattning om vikten av att fastighetsvärderare har en tillfredsställande utbildning. Enligt utskottet var dock behovet av åtgärder från statsmakternas sida inte lika framträdande när det gällde kontroll av fastighetsvärderingsmännens utbildning och verksamhet som när det var fråga om fastighetsmäklare. Utskottet kunde i vart fall inte finna det lämpligt att den då pågående översynen av fastighetsmäklarlagen skulle utvidgas till att omfatta kompetenskrav för fastighetsvärderingsmän. De då aktualiserade motionsspörsmålen fick därför enligt utskottet övervägas i annat lämpligt sammanhang. Utskottet ville inte utesluta att en allmän uppstramning av fastighetsmäklarnas verksamhet kunde få positiva effekter också på fastighetsvärderingssidan. I första hand bör således, framhöll utskottet, utvecklingen på området avvaktas innan man tar ställning till frågan om särskilda kompetenskrav för fastighetsvärderingsmän bör införas. Våren 1992 behandlade utskottet ett liknande motionsyrkande. Utskottet fann då att vad utskottet uttalat ett år tidigare fortfarande ägde giltighet (bet. 1991/92:LU24). Yrkandet avslogs på utskottets hemställan.
Enligt utskottets mening borde det, med erfarenheterna från slutet av 1980-talet, numera vara en självklar uppgift för kreditinstituten att se till att det finns fastighetsvärderare med hög kompetens och stor integritet. I övrigt gör utskottet samma bedömningar som åren 1991 och 1992. Utskottet anser således att riksdagen nu bör avvakta effekterna av den nya fastighetsmäklarlagen innan något mer principiellt ställningstagande kommer till stånd. Utskottet avstyrker bifall till motion L905.
Insyn i och kontroll av välgörenhetsinsamlingar
I motion L904 anför Åke Carnerö (kds) att det inte finns någon rättslig reglering av insamlingsverksamhet här i landet. Alla medborgare har möjlighet att starta en insamling för vilket ändamål som helst. Någon offentlig insyn eller kontroll finns inte. Enligt motionärens mening bör en kartläggning av insamlingsverksamheten i Sverige komma till stånd. I samband härmed bör man, anför motionären, överväga behovet av någon form av offentlig kontroll eller tillsyn av penninginsamlingar. I motionen yrkas tillkännagivande härom.
Med anledning av motionen vill utskottet erinra om den verksamhet som bedrivs av Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI). Stiftelsen inrättades i början 1980-talet av LO, TCO, SACO/SR, SAF och Föreningen auktoriserade revisorer. Enligt sina stadgar skall stiftelsen verka för att insamlingar för ideellt ändamål sker under betryggande kontroll, att insamlingar inte belastas med oskäliga kostnader, att sunda marknadsföringsmetoder används på insamlingsområdet och att ändamålsenliga metoder för insamlingskontroll utvecklas. Stiftelsen förfogar över s.k. kontrollgirokonton hos postgirot och bankgirot (s.k. 90-konton). SFI kan enligt stadgarna åta sig att kontrollera även annan offentlig insamling än penninginsamling. Stiftelsens verksamhet avsåg inledningsvis huvudsakligen kontroll av större penninginsamlingar. Sedan flera år tillbaka riktas även uppmärksamhet mot varuinsamlingar som görs i samarbete med fristående företag.
Mot bakgrund bl.a. av vad SFI redovisat i en promemoria till Finansdepartementet år 1983 uttalade regeringen i 1984 års budgetproposition (prop. 1983/84:100 bil. 9), att man inte ansåg att det fanns skäl att föreslå ytterligare åtgärder från regeringens sida i frågan. Lagutskottet delade regeringens uppfattning. Utskottet utgick från att regeringen också i fortsättningen skulle följa frågan med uppmärksamhet och ta de initiativ som kan visa sig nödvändiga (bet. LU 1983/84:28).
Våren 1987 behandlade utskottet en motion vari yrkades att en "Givarnas ombudsman" skulle inrättas i syfte att förbättra kontrollen av välgörenhetsinsamlingar. Utskottet förklarade sig inte vara berett att förorda en offentlig kontroll av välgörenhetsinsamlingar på sätt som begärdes i den då aktuella motionen (bet. LU 1986/87:22). I den mån några kontrollåtgärder från samhällets sida kan anses erforderliga förutsatte utskottet att regeringen tar initiativ härtill.
Vad utskottet sålunda uttalade år 1987 äger fortfarande giltighet. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L904.
Kunskapen om konsumentköplagen
Som redovisats inledningsvis trädde en ny konsumentköplag (1990:932) i kraft den 1 januari 1991. Ett viktigt syfte med den nya lagen var att ytterligare förstärka konsumenternas rätt i en rad olika hänseenden. Under hösten 1993 fann lagutskottet att det mot bakgrund av att lagen varit i kraft i nästan tre år fanns anledning att undersöka om den haft avsedd effekt. Som ett första steg beslutade utskottet att initiera undersökningar om vilken kunskap om de gällande reglerna som finns hos allmänheten och detaljisterna. Det uppdrogs åt Statistiska centralbyrån (SCB) att i samråd med utskottets kansli utarbeta enkätfrågor samt att svara för undersökningarnas genomförande.
Projektet har ägt rum inom ramen för den allmänna uppföljnings- och utvärderingsverksamhet som förordats av Riksdagsutredningen i juni 1993 (Reformera riksdagsarbetet!) och som riksdagen sedermera ställt sig bakom (1993/94:TK1, KU18).
Undersökningarna har resulterat i en rapport som publicerats i Utredningar från riksdagen (1994/95:URD2), Lagutskottet, Kunskapen om konsumentköplagen hos konsumenter och detaljister, vilken finns intagen som en bilaga till detta betänkande.
Enligt utskottets mening ger rapporten vid handen att det inte finns anledning för utskottets del att nu gå vidare med det nämnda utvärderingsprojektet. Rapporten bör inte heller föranleda någon riksdagens vidare åtgärd. Det får ankomma på regeringen att ta ställning till om ytterligare informationsinsatser från exempelvis Konsumentverkets sida är påkallade med hänsyn till undersökningsresultaten.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande principiella och övergripande frågor att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L46 yrkandena 1--3, 1994/95:L47 yrkande 1, 1994/95:L48 yrkande 1 samt 1994/95:L701 yrkandena 1 och 7, res. 1 (fp) res. 2 (m)
2. beträffande egenåtgärder att riksdagen avslår motion 1994/95:L48 yrkande 3,
3. beträffande konsumentpolitikens mål och inriktning att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:L49 yrkande 1, 1994/95:L704, 1994/95:L711 yrkande 1, 1994/95:L712 yrkande 1, 1994/95:A807 yrkande 14 och 1994/95:Jo238 yrkande 14 godkänner att konsumentpolitikens mål och inriktning skall vara i enlighet med vad som förordas i proposition 1994/95:140 avsnitt 5, res. 3 (m) res. 4 (mp)
4. beträffande frivilligorganisationernas ansvar att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L47 yrkandena 2 och 5 samt 1994/95:L701 yrkande 6, res. 5 (m)
5. beträffande konsumentinflytande och konsumentengagemang att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L45, 1994/95:L46 yrkande 4, 1994/95:L48 yrkande 4 och 1994/95:L715, res. 6 (fp) res. 7 (c, mp)
6. beträffande information till ungdomar att riksdagen avslår motion 1994/95:L47 yrkande 3, res. 8 (m)
7. beträffande ledamöter i Sveriges konsumentråd att riksdagen avslår motion 1994/95:Fi417 yrkande 10, res. 9 (mp)
8. beträffande skolundervisning i konsumentkunskap att riksdagen avslår motion 1994/95:L49 yrkande 32, res. 10 (mp) - motiv.
9. beträffande redovisning av kommunal konsumentverksamhet att riksdagen avslår motion 1994/95:L705,
10. beräffande ny modell för kommunal konsumentverksamhet att riksdagen avslår motion 1994/95:L47 yrkandena 4 och 6, res. 11 (m)
11. beträffande stöd till kommunal konsumentverksamhet att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L49 yrkande 12, 1994/95:L711 yrkande 13 och 1994/95:L717 yrkande 7, res. 12 (c, mp)
12. beträffande konsumentpolitiskt arbete inom EU att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L46 yrkande 5, 1994/95:L49 yrkande 15, 1994/95:L708 yrkande 4, 1994/95:L711 yrkande 2, 1994/95:L714 yrkande 2, 1994/95:L717 yrkande 9, 1994/95:K224 yrkande 24 och 1994/95:Jo238 yrkande 20, res. 13 (m) res. 14 (c)
13. beträffande EG:s skaderapporteringssystem att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L47 yrkande 7 och 1994/95:L714 yrkande 3, res. 15 (mp)
14. beträffande konsumenterna och miljön att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L49 yrkandena 3--11, 16, 30 och 31, 1994/95:L708 yrkandena 1--3, 1994/95:L717 yrkandena 2--5 och 1994/95:Fi417 yrkande 9, res. 16 (mp)
15. beträffande svanmärkningen att riksdagen avslår motion 1994/95:L49 yrkandena 17--29, res. 17 (mp)
16. beträffande parallella miljömärkningssystem att riksdagen avslår motion 1994/95:Jo685 yrkande 13, res. 18 (mp)
17. beträffande Miljömärkningsstyrelsen att riksdagen avslår motion 1994/95:L711 yrkande 7, res. 19 (c)
18. beträffande brukarkrav vid avregleringar att riksdagen avslår motion 1994/95:L706,
19. beträffande konsumentforskning att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L49 yrkande 2, 1994/95:L712 yrkandena 2 och 3 samt 1994/95:L717 yrkande 1,
20. beträffande utredningen om konsumentforskning att riksdagen avslår motion 1994/95:L47 yrkande 8, res. 20 (m)
21. beträffande utbildning att riksdagen avslår motion 1994/95:L711 yrkandena 9 och 10, res. 21 (c, mp)
22. beträffande utnyttjande av informationsteknik att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L711 yrkande 12 och 1994/95:A807 yrkande 11, res. 22 (c, mp)
23. beträffande informationsteknikens utbyggnad att riksdagen avslår motion 1994/95:L701 yrkande 9, res. 23 (m, mp)
24. beträffande Konsumentverkets framtid att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L47 yrkandena 9--11, 1994/95:L701 yrkandena 3, 4 och 10 samt 1994/95:A807 yrkande 8, res. 24 (m) res. 25 (c)
25. beträffande Konsumentverkets arbetsuppgifter att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L711 yrkande 11, 1994/95:L714 yrkandena 1 och 4 samt 1994/95:K409 yrkande 3, res. 26 (c) res. 27 (mp)
26. beträffande Konsumentombudsmannens verksamhet att riksdagen avslår motion 1994/95:L701 yrkande 5, res. 28 (m)
27. beträffande nedläggning av Allmänna reklamationsnämnden att riksdagen avslår motion 1994/95:L47 yrkande 12, res. 29 (m)
28. beträffande lokala reklamationsråd att riksdagen avslår motion 1994/95:L48 yrkande 2,
29. beträffande konsumentmyndigheternas verksamhet att riksdagen godkänner att de övergripande målen och verksamhetsinriktningen för de statliga konsumentmyndigheterna skall vara i enlighet med vad som förordas i proposition 1994/95:140, avsnitt 13,
30. beträffande anslag till Konsumentverket att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L47 yrkande 13 och 1994/95:Fi34 yrkande 39 i denna del, res. 30 (m) - delvis res. 31 (mp) - delvis
31. beträffande stöd till konsumentorganisationer att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Fi33 yrkande 52 och 1994/95:Fi34 yrkande 39 i denna del, res. 31 (mp) - delvis res. 32 (v)
32. beträffande inriktningen av besparingsåtgärder inom konsumentområdet att riksdagen med avslag på motion 1994/95:L709 godkänner inriktningen av de besparingsåtgärder inom konsumentområdet för budgetåren 1997 och 1998 som regeringen förordat i proposition 1994/95:100 bilaga 14, res. 30 (m) - delvis
33. beträffande konsumentlagstiftningens inriktning att riksdagen avslår motion 1994/95:L701 yrkande 8, res. 33 (m)
34. beträffande produktsäkerhetslagen att riksdagen avslår motion 1994/95:L701 yrkande 2, res. 34 (mp)
35. beträffande skuldsaneringslagen att riksdagen avslår motion 1994/95:L711 yrkande 3,
36. beträffande grupptalan att riksdagen avslår motion 1994/95:L701 yrkande 11,
37. beträffande konsumentskydd vid säljarens konkurs att riksdagen avslår motion 1994/95:L716,
38. beträffande direktreklam att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L49 yrkande 13 och 1994/95:L717 yrkande 8, res. 35 (mp)
39. beträffande diskriminerande reklam att riksdagen avslår motion 1994/95:L49 yrkande 14, res. 36 (mp)
40. beträffande fastighetsvärderare att riksdagen avslår motion 1994/95:L905,
41. beträffande välgörenhetsinsamlingar att riksdagen avslår motion 1994/95:L904.
Stockholm den 30 maj 1995
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Birgit Henriksson (m), Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Henrik S Järrel (m), Yvonne Ruwaida (mp), Eva Persson Sellin (s), Göran R Hedberg (m), Rigmor Ahlstedt (c) och Kerstin Heinemann (fp).
Reservationer
1. Principiella och övergripande frågor (mom. 1)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Utskottet vill" och på s. 22 slutar med "och 7" bort ha följande lydelse.
Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motion L46 och anser att det hade varit värdefullt om propositionen innehållit fler konkreta ställningstaganden från regeringens sida. Som framhålls i den nämnda motionen skjuts nu flera viktiga frågor på framtiden. I förhållande till vad som gäller i dag innehåller propositionen endast ett fåtal nyheter.
Enligt utskottets mening borde regeringen i stället ha anlagt ett bredare och modernare synsätt på de konsumentpolitiska frågorna. Propositionen återspeglar i stora delar den syn på konsumentpolitiken som gällt här i landet alltsedan början av 1970-talet då riksdagen första gången beslutade om konsumentpolitiska riktlinjer. Enligt utskottets mening är tiden nu mogen för ett vidare betraktelsesätt när det gäller konsumentpolitikens syften.
De självklara utgångspunkterna borde ha varit marknadsekonomin och konkurrenspolitiken. Det torde numera vara allmänt oomtvistat att det bästa sättet att hävda konsumenternas intressen är marknadsekonomi med fri etableringsrätt, fri konkurrens och fri handel med omvärlden. Marknadsekonomin skapar valfrihet och ger utrymme för enskilda initiativ. En sådan ekonomi ger i sig också konsumenterna en stark ställning. Ytterst är det konsumenterna som genom sina köpbeslut styr produktionen. Den fria konkurrensen gagnar effektivitet och därmed konsumenternas intressen. Utan konkurrens blir priserna högre och resurserna utnyttjas inte effektivt. Genom konkurrens kan effektiviteten öka också inom de sektorer som i dag är centralt reglerade och där priserna inte sätts på en fri marknad.
Ett i sammanhanget anmärkningsvärt förhållande, som i huvudsak förbigås i propositionen, är att konsumenterna vid offentlig tjänsteproduktion anser sig ha en svagare position än på den privata marknaden. Sålunda visar undersökningar att konsumenterna anser sig ha större möjligheter att påverka förhållandena vid köp av kapitalvaror än vid utnyttjande av offentliga tjänster. Konsumenterna anser sig ha en bättre ställning vid köp av t.ex. diskmaskiner och stereoanläggningar än i samband med konsumtion av sjukvårdstjänster, barnomsorg eller utbildning.
För att stärka konsumenternas ställning är det enligt utskottets mening nödvändigt att marknadstänkandet i större utsträckning än hittills slår igenom på den offentliga sektorn. En genomlysning av den offentliga tjänsteproduktionen hade varit påkallad i syfte att stärka konsumentintresset. Enskilda initiativ måste tillåtas och uppmuntras. Offentligt finansierade tjänster behöver inte vara offentligt producerade.
Ett annat konsumentpolitiskt problem, som inte heller behandlas närmare i propositionen, gäller den pågående bolagiseringen inom offentlig verksamhet. De åtgärder som vidtagits inom många kommuner i syfte att driva kommunal verksamhet i aktiebolagsform är utifrån konsumentperspektivet olyckliga. Kommunägda aktiebolag är hybrider och gagnar inte konsumenternas intressen. För aktiebolag gäller att de skall drivas i vinstsyfte. För kommunal verksamhet gäller det motsatta, nämligen att den inte får drivas i vinstsyfte. Från konsumentsynpunkt innebär utvecklingen att medborgarna fått mindre möjligheter att granska sin kommuns förehavanden. Enligt utskottets mening finns det i detta sammanhang skäl att varna för bolagisering av kommunal verksamhet. Sådan verksamhet som av olika skäl måste ligga inom den offentliga sektorn skall bedrivas inom det regelsystem som skapats för just den sektorn. För offentliga verksamheter som av olika skäl bedöms böra bedrivas enligt andra regelsystem bör övervägas om de i framtiden verkligen bör vara offentliga.
Ett bredare och modernare synsätt på de konsumentpolitiska frågorna borde också ha innefattat synen på begreppet hushållsekonomi. Trots att konsumtion av offentligt finansierade tjänster, bank- och försäkringstjänster, hushållssparande och pensionsförsäkringar numera tar en stor del av hushållens resurser i anspråk återspeglas detta knappast alls i propositionen. Enligt utskottets mening bör tyngdpunkten inom konsumentpolitiken förskjutas. Synen på hushållsekonomin måste därigenom breddas så att hela det spektrum av utgifter, inkomster och skulder som faktiskt har betydelse för de flesta människors ekonomi finns med som en del i de centrala konsumentpolitiska målen och i den verksamhet som bedrivs av de lokala konsumentvägledarna. Därtill kommer ett behov av att de hushållsekonomiska frågorna lyfts fram inom politiken i betydligt större utsträckning än för närvarande. Detta skulle kunna åstadkommas om det fanns fler fristående institutioner som arbetade med dessa frågor genom att lägga fram rapporter och ägna sig åt metodutveckling m.m. Detta skulle i sin tur innebära ett bättre beslutsunderlag för riksdag och regering. Framväxten av fristående institut och organisationer bör enligt utskottets mening uppmuntras.
Enligt utskottets mening bör den framtida konsumentpolitiken utformas med beaktande av vad utskottet anfört.
Det nu förordade modernare och bredare synsättet på konsumentpolitiken innebär inte att de mer traditionella frågorna skall skjutas i bakgrunden. Det arbete som de konsumentpolitiska aktörerna utför behövs också i framtiden. Varor och tjänster måste givetvis uppfylla krav i fråga om pris och kvalitet samt hälsa och säkerhet. Beträffande hälso- och säkerhetskraven kommer standardiseringsarbetet att bli allt viktigare i framtiden. Detsamma gäller marknadskontrollen där Konsumentverket har angelägna uppgifter. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att varor och tjänster uppfyller gällande miljökrav. I det avseendet bör den framtida konsumentpolitiken syfta till en långsiktigt hållbar utveckling med resurshushållning och ett kretsloppstänkande.
Det framtida arbete som avser konsumenterna bör utgå från grundsynen att dessa själva skall få bestämma vad de vill respektive inte vill konsumera utifrån vederhäftig och saklig information om varors och tjänsters egenskaper, kvalitet, pris osv. Mot den bakgrunden blir det en särskild konsumentpolitisk uppgift att möjliggöra för konsumenter att hävda sin rätt gentemot de näringsidkare som inte följer vad de utlovat i fråga om t.ex. en varas kvalitet. Det nu sagda innebär inte att det särskilda stöd som kan vara påkallat till konsumentgrupper med särskilda behov skall upphöra. För sådana konsumentgrupper bör ytterligare åtgärder aktualiseras inom ramen för den framtida konsumentpolitiken.
Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen med bifall till motion L46 yrkandena 1--3 och med anledning av motionerna L47 yrkande 1, L48 yrkande 1 och L701 yrkandena 1 och 7 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande principiella och övergripande frågor att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L46 yrkandena 1--3 samt med anledning av motionerna 1994/95:L47 yrkande 1, 1994/95:L48 yrkande 1 och 1994/95:L701 yrkandena 1 och 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Principiella och övergripande frågor (mom. 1)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Utskottet vill" och på s. 22 slutar med "och 7" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar de synpunkter som förs fram i motionerna L701 och L47. Enligt utskottets mening borde tiden nu vara mogen för en annorlunda grundsyn på konsumentpolitiken än den som kommer till uttryck i propositionen.
Konsumentpolitiken bör först och främst syfta till -- att öka den konkurrensutsatta sektorn, -- att vidga området för privat näringsverksamhet, -- att avveckla offentliga monopol och minska offentligt ägande i näringsverksamhet, -- att underlätta för företag att driva sin verksamhet samt -- att ta bort hinder för att nya företag skall kunna etablera sig.
Konsumentpolitiken bör också syfta till att skapa medvetna konsumenter som enskilt eller i frivillig samverkan tar till vara sina intressen som konsumenter. Kunniga och kritiska konsumenter är fundamentet för varje väl fungerande marknad. Enligt utskottets mening borde grundsynen vidare utgå från medborgarnas förmåga och vilja att ta eget ansvar.
Denna grundsyn på konsumentpolitiken innebär att konsumentsammanslutningar och intresseorganisationer skulle beredas tillfälle att växa och ta på sig större uppgifter. Behovet av det statliga engagemanget skulle minska i motsvarande mån och statliga resurser frigöras för åtgärder för sådana medborgargrupper, till vilka speciella hänsyn måste tas på grund av t.ex. glesbygdsboende, fysiska handikapp och ekonomisk utsatthet. I många andra europeiska länder tillgodoses konsumentintressena till största delen genom frivilligorganisationer. Enligt utskottets mening talar också den ökade internationaliseringen för en förändrad syn på de principiella och övergripande frågorna rörande den framtida konsumentpolitiken.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att man för konsumentpolitiken bör uppställa en särskild princip som innebär att åtgärder bara skall vidtas i statlig regi när de är väsentliga och de inte kan utföras bättre av andra aktörer.
Enligt utskottets mening bör den framtida konsumentpolitiken utformas med beaktande av det anförda.
Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen med bifall till motionerna L47 yrkande 1, L48 yrkande 1 och L701 yrkandena 1 och 7 samt med anledning av motion L46 yrkandena 1--3 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande principiella och övergripande frågor att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L47 yrkande 1, 1994/95:L48 yrkande 1 och 1994/95:L701 yrkandena 1 och 7 samt med anledning av motion 1994/95:L46 yrkandena 1--3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Konsumentpolitikens mål och inriktning (mom. 3)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med "De mål" och på s. 26 slutar med "ytterligare åtgärd" bort ha följande lydelse:
Utskottets ovan gjorda ställningstaganden i de principiella och övergripande frågorna (se reservation 2) innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom regeringens förslag till konsumentpolitiska mål. Dessa bör i stället utformas på det sätt som föreslås i motion Jo238.
Målen och inriktningen på konsumentpolitiken skall, enligt utskottets mening, vara -- att främja konsumenternas intressen som aktörer på marknaden, -- att stärka konsumenternas ställning vad gäller ekonomiskt och rättsligt skydd, hälsa och säkerhet, -- att beakta konsumentintresset när det gäller pris och kvalitet, -- att skapa goda förutsättningar för hushållen att utnyttja sina resurser enligt egna önskemål, -- att främja konsumenternas intresse av en från miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling, -- att verka för att konsumenternas önskemål om en god miljö får genomslag.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion Jo238 yrkande 14 och avstyrker bifall till proposition 1994/95:140 avsnitt 5 och till de övriga motioner som gäller tillkännagivanden om konsumentpolitiska mål.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande konsumentpolitikens mål och inriktning att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Jo238 yrkande 14 samt med avslag på proposition 1994/95:140 avsnitt 5 och motionerna 1994/95:L49 yrkande 1, 1994/95:L704, 1994/95:L711 yrkande 1, 1994/95:L712 yrkande 1 och 1994/95:A807 yrkande 14 godkänner att konsumentpolitikens mål och inriktning skall vara i enlighet med vad utskottet förordat.
4. Konsumentpolitikens mål och inriktning (mom. 3)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "När det" och på s. 26 slutar med "ytterligare åtgärd" bort ha följande lydelse:
Beträffande det fjärde målet -- miljömålet -- delar utskottet de uppfattningar som förs fram i motion L49. Enligt utskottets mening bör således miljötänkandet på ett mer påtagligt sätt än vad regeringen föreslår genomsyra hela konsumentpolitiken. Miljöfrågorna måste vara helt integrerade i varje beslut på konsumentområdet. Även i övrigt bör några justeringar komma till stånd.
Mot denna bakgrund vill utskottet föreslå att de konsumentpolitiska målen får följande lydelse: 1. att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser medvetet, samtidigt som man bibehåller eller helst ökar naturkapitalet, 2. att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden och få ett ökat inflytande i samhället, 3. att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas, 4. att konsumtions- och produktionsmönster i samhället förändras till att bli miljöanpassade och resursbevarande.
Enligt utskottets mening bör det konsumentpolitiska arbetet i framtiden inriktas på -- hushållens baskonsumtion, -- konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller av andra skäl har behov av särskilt stöd, -- att öka engagemanget på lokal nivå i första hand, men även främja konsumentintressena på det nationella och internationella planet.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L49 yrkande 1. Enligt utskottets mening ligger det ovan föreslagna i huvudsaklig linje med de önskemål som framställs i de motioner som väckts under den allmänna motionstiden. Motionerna L704, L711 yrkande 1, L712 yrkande 1, A807 yrkande 14 och Jo238 yrkande 14 bör således inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande konsumentpolitikens mål och inriktning att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L49 yrkande 1 samt med avslag på proposition 1994/95:140 avsnitt 5 och motionerna 1994/95:L704, 1994/95:L711 yrkande 1, 1994/95:L712 yrkande 1, 1994/95:A807 yrkande 14 och 1994/95:Jo238 yrkande 14 godkänner att konsumentpolitikens mål och inriktning skall vara i enlighet med vad utskottet förordat.
5. Frivilligorganisationernas ansvar (mom. 4)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "Vad först" och på s. 30 slutar med "riksdagens sida" bort ha följande lydelse:
När det gäller motionerna L701 yrkande 6 samt L47 yrkandena 2 och 5 följer av utskottets tidigare ställningstagande i de principiella och övergripande frågorna (se reservation 2) att motionerna bör bifallas. Utskottet anser således att regeringen bör verka för att frivilligorganisationernas ansvar stärks i väsentliga avseenden. Till en början kan detta ske genom att resurser överförs från de statliga konsumentmyndigheterna till organisationerna. Utgångspunkten för åtgärderna bör vara att det primära ansvaret på konsumentområdet så snart det är praktiskt möjligt överförs från statliga organ till frivilliga organisationer.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande frivilligorganisationernas ansvar att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L47 yrkandena 2 och 5 samt 1994/95:L701 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Konsumentinflytande och konsumentengagemang (mom. 5)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Med dessa" och slutar med "riksdagens sida" bort ha följande lydelse:
När det gäller motion L46 innebär utskottets tidigare ställningstaganden i de övergripande och principiella frågorna (se reservation 1) att ytterligare åtgärder är påkallade för att stödja framväxandet av frivilliga organisationer. Utskottet ser därför positivt på motionärernas förslag om s.k. medborgarkontrakt. Sådana kontrakt kan, såsom anförs i motionen, användas som ett effektivt hjälpmedel i syfte att stärka det medborgerliga konsumentinflytandet.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L46 yrkande 4.
Enligt utskottets mening får önskemålen i motionerna L715, L45 och L48 yrkande 4 i huvudsak anses tillgodosedda genom det ovan gjorda uttalandet. Motionerna bör, enligt utskottets mening, inte föranleda några ytterligare åtgärder från riksdagens sida.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande konsumentinflytande och konsumentengagemang att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L46 yrkande 4 samt med avslag på motionerna 1994/95:L45, 1994/95:L48 yrkande 4 och 1994/95:L715 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Konsumentinflytande och konsumentengagemang (mom. 5)
Agne Hansson (c), Rigmor Ahlstedt (c) och Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Med dessa" och slutar med "riksdagens sida" bort ha följande lydelse:
När det gäller yrkande 2 i motion L45 delar utskottet motionärernas uppfattning om att det finns behov av en landsomfattande kampanj i syfte att ge konsumenterna möjligheter att öka kunskapen om vad medlemskapet i EU innebär när det gäller såväl nya regler som möjligheten att påverka enskilda konsumtionsmönster. En sådan kampanj kan, såsom också framhålls i motionen, genomföras utan större omkostnader med hjälp av studieförbund och andra etablerade organisationer, t.ex. hushållningssällskapen.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L45 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
Önskemålen i motionerna L715, L45 yrkande 1, L46 yrkande 4 och L48 yrkande 4 får i huvudsak anses tillgodosedda genom tidigare gjorda uttalanden. Motionerna bör enligt utskottets mening inte föranleda några ytterligare åtgärder från riksdagens sida.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande konsumentinflytande och konsumentengagemang att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L45 yrkande 2 samt med avslag på motionerna 1994/95:L45 yrkande 1, 1994/95:L46 yrkande 4, 1994/95:L48 yrkande 4 och 1994/95:L715 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Information till ungdomar (mom. 6)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser således att det är angeläget att ungdomar har kunskaper för att kunna fungera som konsumenter på marknaden så att de kan göra så goda val som möjligt. Det är en uppgift för i första hand föräldrar och vårdnadshavare att fostra unga människor att bli ekonomiskt medvetna och lära sig att kritiskt överväga sina inköp. Vidare har skolundervisningen stor betydelse i detta sammanhang, särskilt som ett stöd för vissa familjer.
I likhet med vad som anförs i motion L47 anser utskottet att det inte bör komma i fråga att avsätta särskilda medel ur Allmänna arvsfonden till teaterverksamhet med konsumentupplysande innehåll. Konsekvenserna härav blir, som också framhålls i motionen, att innehållet i en teaterpjäs mer eller mindre kommer att styras politiskt. En sådan utveckling bör enligt utskottets mening hindras.
Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L47 yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande information till ungdomar att utskottet med bifall till motion 1994/95:L47 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
9. Ledamöter i Sveriges konsumentråd (mom. 7)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med "Som redovisats" och slutar med "yrkande 10" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning och anser att regeringen bör verka för att få in ungdomar som ledamöter i Sveriges konsumentråd. Motion Fi417 yrkande 10 bör således enligt utskottets mening bifallas.
els att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande ledamöter i Sveriges konsumentråd att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi417 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
10. Skolundervisning i konsumentkunskap (mom. 8 motiveringen)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med "Av propositionen" och på s. 32 slutar med "yrkande 32" bort ha följande lydelse:
Den nya skolplanen skall ge utrymme för ett flexibelt arbetssätt med möjligheter att göra studiebesök och ta emot besök. Detta har inte slagit så väl ut i praktiken. Utskottet förutsätter att regeringen och gymnasiekommittén arbetar med att förbättra detta så att bl.a. möjligheterna att lära sig konsumentkunskap på gymnasiet ökar.
11. Ny modell för kommunal konsumentverksamhet (mom. 10)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 35 slutar med "bör avslås" bort ha följande lydelse:
Vad först gäller motion L47 konstaterar utskottet att yrkandena går ut på att det statliga engagemanget när det gäller lokal konsumentverksamhet skall minskas och att det kommunala ansvaret skall ökas. Tidigare redovisade principiella ställningstaganden (se reservation 2) innebär att utskottet för sin del är berett att förorda en sådan ordning. Den verksamhet som bedrivs av främst Konsumentverket i syfte att stödja kommunal konsumentverksamhet bör enligt utskottets mening minskas och på sikt avvecklas.
Utskottet ser också positivt på de tankar som förs fram i motion L47 om att låta den s.k. finska modellen utgöra en förebild för den kommunala konsumentverksamheten i Sverige. De nuvarande riktlinjerna på området, som regeringen i förevarande proposition föreslår skall ligga fast, har sin grund i beslut som är 30 år gamla. Som framhålls i motionen har emellertid utvecklingen inom en rad områden gått från centralisering till decentralisering. Kommunerna har fått ett eget ansvar i förhållande till staten och beslutar i dag själva i flertalet av de frågor som ligger kommuninnevånarna närmast. Från konsumenternas olika utgångspunkter torde det vara mer angeläget att låta kommunerna själva bedöma det framtida behovet av konsumentpolitik än att överlåta åt staten att tillgodose detta behov. Det anförda innebär således att det bör få ankomma på varje enskild kommun att avgöra om man över huvud taget vill bedriva någon kommunal konsumentverksamhet och, i så fall, hur verksamheten skall bedrivas och utformas.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande ny modell för kommunal konsumentverksamhet att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L47 yrkandena 4 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
12. Stöd till kommunal konsumentverksamhet (mom. 11)
Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp) och Rigmor Ahlstedt (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med "Utskottet kan" och slutar med "yrkande 12" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det arbete som Konsumentverket utför i dag i syfte att tillgodose den lokala konsumentverksamhetens behov synnerligen värdefullt. Som framhålls i motionerna L49, L711 och L717 finns det dock vissa omständigheter som tyder på att ytterligare behov av insatser från verkets sida föreligger. Regeringen bör, enligt utskottets mening, ge Konsumentverket i uppdrag att bl.a. undersöka konsumenternas prioriteringar och behov för den lokala konsumentvägledningen. Möjligheter till nya vägar bör prövas, varvid ett alternativ kan vara ökad samverkan med hushållningssällskap, studieförbund och frivilligorganisationer. Utskottet anser vidare att regeringen bör följa utvecklingen på området och ta de initiativ som förhållandena påkallar.
Vad utskottet sålunda, med bifall till motionerna L49 yrkande 12, L711 yrkande 13 och L717 yrkande 7 anfört, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande stöd till kommunal konsumentverksamhet att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L49 yrkande 12, 1994/95:L711 yrkande 13 och 1994/95:L717 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
13. Konsumentpolitiskt arbete inom EU (mom. 12)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "ytterligare åtgärd" bort ha följande lydelse:
Den fråga som tas upp i motion Jo238 är enligt utskottets mening väsentlig och synes inte ha varit föremål för uppmärksamhet i tidigare sammanhang. Som motionärerna framhåller är det betydelsefullt att de personer från t.ex. frivilligorganisationerna som aktivt deltar i arbetet med konsumentpolitiska frågor inom EU har insyn i myndigheternas arbete. Enligt utskottets mening bör det ankomma på regeringen att genom särskilda direktiv till myndigheterna eller på annat sätt se till att en sådan insyn generellt kan komma till stånd.
I övrigt finns det enligt utskottets mening inte skäl för riksdagen att nu göra några tillkännagivanden med anledning av motionerna L708 yrkande 4, L711 yrkande 2, L714 yrkande 2, L717 yrkande 9, L46 yrkande 5, L49 yrkande 15 och K224 yrkande 24.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande konsumentpolitiskt arbete inom EU att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Jo238 yrkande 20 samt med avslag på motionerna 1994/95:L46 yrkande 5, 1994/95:L49 yrkande 15, 1994/95:L708 yrkande 4, 1994/95:L711 yrkande 2, 1994/95:L714 yrkande 2, 1994/95:L717 yrkande 9 och 1994/95:K224 yrkande 24 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
14. Konsumentpolitiskt arbete inom EU (mom. 12)
Agne Hansson och Rigmor Ahlstedt (båda c) anser
dels att en del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "ytterligare åtgärd" bort ha föjande lydelse:
När det gäller motion L711 anser utskottet att ett särskilt tillkännagivande är påkallat. Enligt utskottets mening finns det ett behov av att låta någon utanför regeringskansliet analysera och granska den internationella utvecklingen på konsumentområdet. När det gäller ett lämpligt organ för en sådan uppgift anser utskottet att Konsumentberedningen är det bästa valet. Beredningen har redan nu att följa och utvärdera utvecklingen inom jordbruks- och livsmedelssektorn i ett konsumentperspektiv. En särskild uppgift för beredningen är att kritiskt granska och analysera effekterna av EG:s gemensamma jordbrukspolitik från konsumentsynpunkt. Beredningen skall löpande redovisa resultatet av sitt arbete till regeringen.
Enligt utskottets mening bör det ankomma på regeringen att genom tilläggsdirektiv utvidga Konsumentberedningens uppdrag i enlighet med det ovan sagda.
Vad utskottet sålunda, med bifall till motion L711 yrkande 2, anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I övrigt finner utskottet inte skäl för att riksdagen skall göra några tillkännagivanden med anledning av motionerna L708 yrkande 4, L714 yrkande 2, L717 yrkande 9, L46 yrkande 5, L49 yrkande 15, K224 yrkande 24 och Jo238 yrkande 20.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande konsumentpolitiskt arbete inom EU att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L711 yrkande 2 samt med avslag på motionerna 1994/95:L46 yrkande 5, 1994/95:L49 yrkande 15, 1994/95:L708 yrkande 4, 1994/95:L714 yrkande 2, 1994/95:L717 yrkande 9, 1994/95:K224 yrkande 24 och 1994/95:Jo238 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
15. EG:s skaderapporteringssystem (mom. 13)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "yrkande 7" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening framstår EHLASS som en synnerlig värdefull kunskapskälla i det framtida produktsäkerhetsarbetet, och det är därför viktigt att alla sjukhus kommer att delta i skaderapporteringssystemet. Regeringen bör verka för att detta uppnås.
Vad utskottet sålunda, med bifall till motion L714 yrkande 3, anfört, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Av propositionen (s. 27) framgår att Sverige kommer att delta i rapporteringssystemet. För närvarande kan utskottet inte se att det föreligger något behov av ytterligare redovisning. Motion L47 yrkande 7 bör därför avslås.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande EG:s skaderapporteringssystem att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L714 yrkande 3 och med avslag på motion 1994/95:L47 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
16. Konsumenterna och miljön (mom. 14)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med "Av den" och på s. 44 slutar med "till stånd" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är de vidtagna åtgärderna inte tillräckliga, och utskottet vill för sin del förorda att ett arbete omedelbart inleds i enlighet med vad som föreslås i de nu aktuella motionerna. Särskilt angeläget är därvid att miljöinformationen marknadsrättsligt regleras i enlighet med vad som anförs i motion L49 yrkande 16. Genom att tillåta miljöargumentering endast för sådana varor som är miljömärkta skulle man, enligt utskottets mening, på ett enkelt och snabbt sätt "sanera" marknaden avsevärt.
En annan angelägen åtgärd, som det enligt utskottets mening finns anledning att redan nu gå vidare med, gäller det i motion L46 yrkande 30 framlagda förslaget om en utredning med uppgift att ge förslag om slopad eller nedsatt moms på miljömärkta varor. Slopad moms på miljömärkta varor skulle också snabbt leda till effektiva resultat. För det första skulle producenterna i större utstäckning än för närvarande förse marknaden med miljömärkta varor. För det andra skulle de konsumenter som väljer sådana varor direkt kunna få en "premie" för sina miljövänliga konsumtionsval. Utskottet kan inte se annat än att det finns all anledning att gå vidare med ett sådant förslag. Detsamma gäller förslaget i motion Fi417 om ett enkelt och tydligt system med konsumentinformation och innehållsdeklarationer, särskilt anpassat för ungdomar.
Också förslagen om ett system för s.k. rättvisemärkning finns det anledning att titta närmare på. Som framhålls i motion L49 yrkande 31 finns redan sådana system i många andra länder. Systemet underlättar i allra högsta grad för de konsumenter som vill få garantier för att de varor de köper från tredje världen inte har producerats på något oetiskt sätt.
Det bör ankomma på regeringen att vidta erforderliga åtgärder för att gå vidare enligt de riktlinjer som utskottet nu redovisat. En tänkbar åtgärd, såvitt utskottet kan se det, vore att ge tilläggsdirektiv till någon eller några av de utredningar som nu arbetar med liknade frågor.
När det gäller övriga motionsyrkanden som är aktuella i detta avsnitt anser utskottet att man tills vidare bör avvakta resultatet av pågående utredningsarbete -- främst utredningen rörande en åtgärdsinriktad handlingsplan -- innan några ytterligare åtgärder från riksdagens sida bör komma till stånd.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse
14. beträffande konsumenterna och miljön att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L49 yrkandena 16, 30 och 31 och 1994/95:Fi417 yrkande 9 samt med avslag på motionerna 1994/95:L49 yrkandena 3--11, 1994/95:L708 yrkandena 1--3 och 1994/95:L717 yrkandena 2--5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
17. Svanmärkningen (mom. 15)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med "Utskottet kan" och slutar med "yrkandena 17--29" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill för sin del instämma i den kritik mot det nuvarande nordiska miljömärkningssystemet som förs fram i motion L49 yrkandena 17--29. Enligt utskottets mening är ett flertal olika åtgärder påkallade för att förbättra förhållandena. Regeringen bör omgående föranstalta om åtgärder för att förbättra och utveckla systemet. Inom ramen för ett sådant arbete bör övervägas om man inte bör låta miljömärkningssystemet få drivas endast av miljö- och konsumentorganisationer. Härigenom skulle tillskapas garantier för att miljö- och konsumentintressena verkligen kommer att tas till vara.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L49 yrkandena 17--29 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande svanmärkningen att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L49 yrkandena 17--29 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
18. Parallella miljömärkningssystem (mom. 16)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med "När det" och slutar med "yrkande 13" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns det all anledning att redan nu agera i syfte att Sverige och andra länder skall få behålla sina miljömärkningssystem i framtiden. Det kan nämligen, såvitt utskottet ser på saken, inte uteslutas att utvecklingen inom EU kan innebära att nationella miljömärkningssystem kommer att förbjudas. Inför den utvärdering av EU:s miljömärkningssystem som kommer att äga rum år 1997 finns det således anledning för regeringen att agera.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion Jo685 yrkande 13 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande parallella miljömärkningssystem att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Jo685 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
19. Miljömärkningsstyrelsen (mom. 17)
Agne Hansson och Rigmor Ahlstedt (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med "Mot bakgrund" och slutar med "avstyrks följaktligen" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening ger det redovisade vid handen att den nuvarande ordningen innebär risker för att miljö- och konsumentorganisationer samt småföretagare inte får erforderlig representation i Miljömärkningsstyrelsen. Det bör ankomma på regeringen att ta initiativ till att en omförhandling av avtalet mellan staten och SIS kommer till stånd för att avhjälpa dessa brister.
Vad utskottet sålunda anfört, med bifall till motion L711 yrkande 7, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande Miljömärkningsstyrelsen att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L711 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
20. Utredningen om konsumentforskning (mom. 20)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar med "När det" och slutar med "yrkande 8" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar helt den uppfattning som förs fram i motion L47. Enligt utskottets mening bör utredningen läggas ned. De frågor som utredningsuppdraget avser kan mycket väl lösas inom nuvarande forskningsorganisationer.
Vad utskottet sålunda, med bifall till motion L47 yrkande 8, anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande utredningen om konsumentforskning att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L47 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Utbildning (mom. 21)
Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp) och Rigmor Ahlstedt (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar med "Som tidigare" och på s. 51 slutar med "anses erforderligt" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar helt de synpunkter som förs fram i motion L711. Kunskap är, som också framhålls i motionen, den nödvändiga basen för att tillgodogöra sig information. Eftersom konsumtionsmönster, attityder och värderingar grundläggs tidigt, är det viktigt att kunskapen byggs upp i unga år. Att hemkunskapsundervisningen i grundskolan forfarande finns kvar är, enligt utskottets mening, helt nödvändigt eftersom den ger goda baskunskaper.
Enligt utskottets mening är det vidare angeläget att också lärarutbildningen innehåller konsumentkunskap. Kommunerna måste självfallet ta ansvar för att resurser avsätts för utbildning av lärare så att undervisningen får en hög kvalitet och ungdomars intresse för konsumentkunskap kan tas till vara. Också betydelsen av att konsumentvägledare har en adekvat fortbildning bör, enligt utskottets mening, påpekas i detta sammanhang.
Även om Konsumentverket också på detta område utför ett förtjänstfullt arbete i många avseenden finns det, enligt utskottets mening, anledning för regeringen att noga följa dessa frågor och vidta de åtgärder som förhållandena kan föranleda.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L711 yrkandena 9 och 10 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande utbildning att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L711 yrkandena 9 och 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
22. Utnyttjande av informationsteknik (mom. 22)
Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp) och Rigmor Ahlstedt (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med "I likhet" och slutar med "följaktligen motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:
Utskottet erinrar om att regeringen den 19 januari 1995 tillkallat en kommission för att främja en bred användning av informationsteknik, den s.k. IT-kommissionen (dir. 1995:1). Kommissionen skall vara rådgivande till regeringen i övergripande frågor inom informationsteknikens område.
Enligt utskottets mening finns det skäl att låta IT-kommissionen särskilt undersöka hur den moderna informationstekniken kan tas till vara i det konsumentpolitiska arbetet. Som framhålls i motionerna L711 och A807 finns det, särskilt när det gäller produktinformation, stora fördelar med den nya tekniken.
En lämplig lösning är enligt utskottets mening att regeringen genom särskilda tilläggsdirektiv ger IT-kommissionen ett särskilt uppdrag i enlighet med det anförda.
dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:
22. beträffande utnyttjande av informationsteknik att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L711 yrkande 12 och 1994/95:A807 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
23. Informationsteknikens utbyggnad (mom. 23)
Stig Rindborg (m), Birgit Henriksson (m), Henrik S Järrel (m), Yvonne Ruwaida (mp) och Göran R Hedberg (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med "Vad särskilt" och på s. 53 slutar med "yrkande 9" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det angeläget att de spörsmål som tas upp i motion L701 verkligen kommer att bli föremål för behandling av IT-kommissionen. För att säkerställa att så blir fallet vill utskottet för sin del förorda att regeringen genom tilläggsdirektiv ger kommissionen i uppdrag att föreslå lösningar som innebär att staten, helt eller delvis, tar på sig ansvaret för att en erforderlig utbyggnad av infrastrukturen kommer till stånd.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L701 yrkande 9 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande lydelse:
23. beträffande informationsteknikens utbyggnad att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L701 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
24. Konsumentverkets framtid (mom. 24)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med "Av utskottets" och slutar med "yrkande 8" bort ha följande lydelse:
Av utskottets tidigare ställningstaganden i frågor som rör det statliga engagemanget i konsumentpolitiken (se reservation 2) följer att motionerna L701 yrkandena 3 och 4 samt L47 yrkandena 9--11 bör bifallas. I linje med vad utskottet tidigare anfört bör således det statliga engagemanget inom konsumentområdet föras över till andra aktörer, vilka i vart fall på sikt kan bedriva en både billigare och mera framgångsrik konsumentpolitik än vad staten någonsin kan göra.
Som framhålls i motion L47 bör omgående vissa ändringar komma till stånd när det gäller Konsumentverket. Bl.a. bör verket i större utsträckning än för närvarande intäktsfinansiera sin verksamhet. Vidare bör vissa verksamheter som Konsumentverket nu ägnar sig åt helt kunna utgå. Det sistnämnda gäller i hög grad provningsverksamheten. Sådan verksamhet utförs av en mängd andra aktörer och något skäl för att också Konsumentverket skall hålla resurser för sådan verksamhet finns inte, enligt utskottets mening.
När det gäller det internationella arbetet finns det dessutom vissa risker förknippade med den nuvarande ordningen. Som framhålls i motion L701 måste det ankomma på regeringen och riksdagen att utforma den politik som Sverige skall bedriva i EU. Med ett alltför stort statligt verk som förhandlar utomlands finns det vissa risker för en "maktförskjutning", som från många olika utgångspunkter är klart olämplig.
Det får ankomma på regeringen att med utgångspunkt från dessa uttalanden vidta erforderliga åtgärder.
Vad som anförts i motion A807 bör enligt utskottets mening, mot bakgrund av det anförda, inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande Konsumentverkets framtid att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L47 yrkandena 9--11 och 1994/95:L710 yrkandena 3, 4 och 10 samt med avslag på motion 1994/95:A807 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
25. Konsumentverkets framtid (mom. 24)
Agne Hansson och Rigmor Ahlstedt (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med "Utskottet förutsätter" och slutar med "yrkande 8" bort ha följande lydelse:
När det gäller motion A807 kan det enligt utskottets mening ifrågasättas om inte ett så viktigt konsumentområde som livsmedelsfrågorna borde ingå i Konsumentverkets ansvarsområde. Frågor om mat, matkvalitet, livsmedlens ursprung m.m. tilldrar sig allt större intresse och får i det utvidgade europeiska samarbetet allt större betydelse. Konsumentverket borde -- som expert på att företräda konsumenterna -- rimligen ha de bästa förutsättningarna att företräda konsumenterna också på livsmedelsområdet.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att ett särskilt tillkännagivande från riksdagens sida bör komma till stånd med innebörd att regeringen i samband med den i propositionen aviserade genomgången av sektorsmyndigheternas instruktioner särskilt överväger den fråga som nu har tagits upp.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion A807 yrkande 8.
När det gäller de övriga motionsyrkandena som behandlas i detta avsnitt ser utskottet -- mot bakgrund av tidigare gjorda ställningstaganden -- inte skäl till några tillkännagivanden från riksdagens sida.
dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande Konsumentverkets framtid att riksdagen med bifall till motion 1994/95:A807 yrkande 8 och med avslag på motionerna 1994/95:L47 yrkandena 9--11 och 1994/95:L701 yrkandena 3, 4 och 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
26. Konsumentverkets arbetsuppgifter (mom. 25)
Agne Hansson och Rigmor Ahlstedt (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med "Med anledning" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Utskottet har samma uppfattning som motionärerna i motion L711 och anser således att ett tillkännagivande från riksdagens sida är påkallat för att få till stånd åtgärder i syfte att öka antalet ingripanden mot ovederhäftig och otillbörlig TV-reklam.
I övrigt bör de motioner som behandlas i detta avsnitt inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse:
25. beträffande Konsumentverkets arbetsuppgifter att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L711 yrkande 11 samt med avslag på motionerna 1994/95:L714 yrkandena 1 och 4 och 1994/95:K409 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
27. Konsumentverkets arbetsuppgifter (mom. 25)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med "Också med" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Med anledning av vad som anförts i motion L714 vill utskottet hänvisa till Konsumentverkets senaste årsredovisning. Av redovisningen framgår att verket under det förra budgetåret på eget initiativ kontrollerat 45 CE-märkta leksakers säkerhet. Verket har därvid konstaterat tydliga brister i säkerheten. Med anledning härav har Konsumentverket som enda åtgärd kontaktat branschen för att få till stånd s.k. egenåtgärder.
Enligt utskottets mening är Konsumentverkets åtgärder otillräckliga. Det redovisade bör föranleda att regeringen omgående vidtar sådana åtgärder som föreslås i motion L714.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L714 yrkandena 1 och 4 som sin mening ge regeringen till känna.
Övriga motioner som behandlas i detta avsnitt bör inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse:
25. beträffande Konsumentverkets arbetsuppgifter att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L714 yrkandena 1 och 4 samt med avslag på motionerna 1994/95:L711 yrkande 11 och 1994/95:K409 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
28. Konsumentombudsmannens verksamhet (mom. 26)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motion L701. Enligt utskottets mening kan det av en mängd olika skäl ifrågasättas om den nuvarande ordningen med en KO som tillika är chef för Konsumentverket är lämplig. Det är emellertid inte bara en fråga om lämplighet. Genom att KO i sin egenskap av part i Marknadsdomstolen kan åberopa regler som han i sin egenskap av generaldirektör för Konsumentverket själv utfärdat finns det också rättssäkerhetsaspekter på frågan.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det finns behov av en särskild utredning i frågan.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L701 yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 26 bort ha följande lydelse:
26. beträffande Konsumentombudsmannens verksamhet att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L701 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
29. Nedläggning av Allmänna reklamationsnämnden (mom. 27)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 12" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar de synpunkter som förs fram i motion L47. Enligt utskottets mening har utvecklingen numera gått dithän att man i dag med fog kan ifrågasätta om Allmänna reklamationsnämnden verkligen behövs i framtiden. Numera löser många kommuner själva en stor del av alla tvister som uppkommer mellan konsumenter och näringsidkare. Därtill kommer ett växande antal s.k. egenåtgärder, varigenom näringslivet självt skapar olika organ för tvistlösningar på konsumentområdet. Dessutom kan Allmänna reklamationsnämndens blotta existens verka hindrande för att ytterligare branschvisa nämnder för reklamationshanteringar inrättas.
Sammanfattningvis anser utskottet att Allmänna reklamationsnämnden bör avskaffas. Det får ankomma på regeringen att föranstalta därom.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L48 yrkande 12 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:
27. beträffande nedläggning av Allmänna reklamationsnämnden att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L47 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
30. Anslag till Konsumentverket, m.m. (mom. 30 och 32)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58 börjar med "Utskottet finner" och slutar med "motion L709" bort ha följande lydelse:
I linje med vad utskottet anfört ovan (se reservation 2) bör riksdagen redan nu besluta om såväl vissa anslagsminskningar för Konsumentverkets del kommande budgetår som vissa besparingsåtgärder på hela konsumentområdet för de därefter kommande budgetåren.
De förslag som läggs fram i motionerna L709 och i L47 yrkande 13 framstår enligt utskottets mening som väl avvägda med beaktande av det statsfinansiella läget och de ställningstaganden som utskottet gjort tidigare när det gäller den framtida konsumentpolitiken.
dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande lydelse:
30. beträffande anslag till Konsumentverket att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L47 yrkande 13 och med avslag på motion 1994/95:Fi34 yrkande 39 i denna del till Konsumentverket för budgetåret 1995/96 under trettonde huvudtiteln -- med ändring av vad riksdagen tidigare beslutat (bet. 1994/95:LU19, rskr. 222) -- anvisar ett i förhållande till nämnda beslut med 10 000 000 kr minskat ramanslag på 91 687 000 kr.
dels att utskottets hemställan under 32 bort ha följande lydelse.
32. beträffande inriktningen av besparingsåtgärder inom konsumentområdet att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L709 och med anledning av proposition 1994/95:100 bilaga 14 godkänner inriktningen av de besparingsåtgärder inom konsumentområdet för budgetåren 1997 och 1998 som utskottet förordat.
31. Anslag till Konsumentverket, m.m. (mom. 30 och 31)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58 börjar med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 39" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det föreligger ett behov av anslagsförstärkningar både när det gäller Konsumentverket och stödet till konsumentorganisationer och finner att förslagen i motion Fi34 bör kunna godtas.
dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande lydelse:
30. beträffande anslag till Konsumentverket att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi34 yrkande 39 i denna del och med avslag på motion 1994/95:L47 yrkande 13 till Konsumentverket för budgetåret 1995/96 under trettonde huvudtiteln -- utöver av riksdagen tidigare anvisade medel (bet. 1994/95:LU19, rskr. 222) -- anvisar ett ramanslag på 7 000 000 kr.
dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande lydelse:
31. beträffande stöd till konsumentorganisationer att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi34 yrkande 39 i denna del samt med anledning av motion 1994/95:Fi33 yrkande 52 till Stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1995/96 under trettonde huvudtiteln -- utöver av riksdagen tidigare anvisade medel (bet. 1994/95:LU19, rskr. 222) -- anvisar ett reservationsanslag på 3 000 000 kr.
32. Stöd till konsumentorganisationer (mom. 31)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58 börjar med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 39" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det föreligger ett behov av vissa anslagsförstärkningar när det gäller stödet till konsumentorganisationer och finner att förslaget i motion Fi33 bör kunna godtas.
dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande lydelse:
31. beträffande stöd till konsumentorganisationer att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi33 yrkande 52 och med anledning av motion 1994/95:Fi34 yrkande 39 till Stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1995/96 under trettonde huvudtiteln -- utöver av riksdagen tidigare anvisade medel (bet. 1994/95:LU19, rskr. 222) -- anvisar ett reservationsanslag på 2 000 000 kr.
33. Konsumentlagstiftningens inriktning (mom. 33)
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R Hedberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 8" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser för sin del att riksdagen bör ställa sig bakom de tankegångar som förs fram i motion L701. Enligt utskottets mening är det särskilt viktigt att det framtida lagstiftningsarbetet på konsumentområdet är inriktat på att främja individernas valfrihet.
Utöver vad som anförs i motionen vill utskottet peka på att konsumentskyddet i många europeiska länder inte kan anses sämre än det i Sverige trots att man i dessa länder saknar motsvarighet till den svenska konsumentskyddslagstiftningen.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L701 yrkande 8 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 33 bort ha följande lydelse:
33. beträffande konsumentlagstiftningens inriktning att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L701 yrkande 8 som sin meningen ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
34. Produktsäkerhetslagen (mom. 34)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60 börjar med "Utskottet utgår" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det angeläget att regeringen snarast framlägger ett förslag om ändringar i produktsäkerhetslagen i enlighet med riksdagens tillkännagivande år 1988.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L701 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 34 bort ha följande lydelse:
34. beträffande produktsäkerhetslagen att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L701 yrkande 2 som sin meningen ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
35. Direktreklam (mom. 38)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets ytttrande som på s. 63 börjar med "Motionsyrkanden liknande" och slutar med "yrkande 13" bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till den principiella uppfattning som förs fram i motionerna L717 och L49. Reklamen har numera nått en sådan omfattning och intensitet att åtgärder är påkallade i syfte att åstadkomma en begränsning. De ständiga uppmaningar till köp som i dag förekommer i bl.a. direktreklam är svåra att freda sig från och kan karaktäriseras som ett slags informationstvång.
Enligt utskottets mening finns det mot denna bakgrund starka skäl för åtgärder av olika slag för att begränsa reklamen, och utskottet ser positivt på det förslag som förs fram i motionerna L717 och L49. Det får ankomma på regeringen att efter sedvanligt utredningsarbete framlägga erforderliga lagförslag.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L49 yrkande 8 och L717 yrkande 8 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 38 bort ha följande lydelse:
38. beträffande direktreklam att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L49 yrkande 13 och 1994/95:L717 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
36. Diskriminerande reklam (mom. 39)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 64 slutar med "yrkande 14" bort ha följande lydelse:
Lagutskottet delar helt motionärernas uppfattning att reklam med inslag av diskriminering i alla dess olika former är oacceptabelt. Sjävfallet skall reklamen liksom annan information i samhället återspegla ett livsmönster som bygger på principen om människors lika värde oavsett t.ex. kön, nationalitet, religion eller ålder. Många känner sig kränkta av framställningar av kvinnor som rena sexualobjekt liksom av reklam som innehåller inslag av etnisk diskriminering. I likhet med vad som anförs i motion L49 yrkande 14 anser utskottet att diskriminerande reklam under inga förhållanden bör accepteras. Med hänsyn till det anförda och med beaktande av att näringslivets egenåtgärder knappast kan anses ha varit tillräckligt effektiva föreligger enligt utskottets mening ett angeläget lagstiftningsbehov.
I sammanhanget vill utskottet vidare erinra om rättsläget i de övriga nordiska länderna. I Norge finns loven av 16 juni 1972 om kontroll med markedsføring og avtalevilkår, bestämmelser som ger möjlighet till ingripanden mot både kränkande och schabloniserande reklam. Finlands marknadsrättsliga lagstiftning överensstämmer i stor utsträckning med den svenska. Den finländska konsumentskyddslagen innehåller en generalklausul (2 kap. 1 §) som stadgar att ett förfarande som strider mot god sed eller eljest är otillbörligt mot konsumenter inte får användas vid marknadsföringen. Under våren 1994 har den finländska Marknadsdomstolens majoritet i ett beslut funnit att generalklausulen är tillämplig på kränkande könsdiskriminerande reklam. Enligt 1 § i den danska marknadsföringslagen är det förbjudet att i näringsverksamhet företa handlingar som strider mot god marknadsföringsetik. Denna bestämmelse kan utgöra grund för ingripande mot all diskriminerande reklam. I den isländska jämställdhetslagen, nr 65/1985, finns en bestämmelse som kan ge stöd för ingripande mot både kränkande och schabloniserande reklam. Utskottet konstaterar således att Sverige är det enda nordiska land som saknar lagstiftning som gör det möjligt att ingripa mot könsdiskriminerande reklam.
Det får numera anses vara klarlagt att en laglig möjlighet till ingripanden mot diskriminerande reklam kräver grundlagsändringar. Denna omständighet utgör emellertid, enligt utskottets mening, inte något skäl mot att lagstiftning kommer till stånd. I andra sammanhang har det vid flera tillfällen visat sig att grundlagar behöver ändras för att möjliggöra angelägen lagstiftning. Till saken hör också att det inte kommer att bli fråga om några mer ingripande inskränkningar i tryckfrihetsrättens eller yttrandefrihetsrättens grundvalar. Enligt utskottets mening bör regeringen snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning mot diskriminerande marknadsföring samt med förslag till sådana grundlagsändringar som kan bli nödvändiga på grund av denna lagstiftning.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L49 yrkande 14. dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande lydelse:
39. beträffande diskriminerande reklam att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L49 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Principiella och övergripande frågor, m.m.
Agne Hansson och Rigmor Ahlstedt (båda c) anför:
I ärendet framlagda förslag om nya konsumentpolitiska riktlinjer innebär, enligt vår mening, att arbetet nu kan utvecklas i syfte att främja utvecklingen för en god miljö och på sikt inlemma konsumentpolitiken i det s.k. kretsloppssamhället. Vidare kan konsumenternas ställning stärkas på marknaden och en konsumentmedveten strategi utvecklas i det internationella arbetet, inte minst i EU-sammanhang. Vi anser emellertid att det är beklagligt att arbetet kommit att fördröjas genom att den nuvarande regeringen återkallade den av den förra regeringen framlagda propositionen. Innehållsmässigt föreligger inte så stora skillnader mellan de båda propositionerna att åtgärden egentligen var påkallad.
Den förevarande propositionens förslag till mål och inriktning för konsumentpolitiken är i stort sett identiska med vad vi föreslagit i vår motion L711, väckt under den allmänna motionstiden år 1995. I den nämnda motionen görs dock ett tydligare uttalande när det gäller miljömålets prioritering. Dessutom innebär motionen en i förhållande till propositionen tydligare åtgärdsinriktning mot ett konsumentanpassat kretsloppssamhälle. Vi har dock inte funnit skäl att i detta sammanhang framhärda genom att avge en reservation.
Vidare konstaterar vi att regeringen nu tillkallat en rad utredningar, bl.a. på miljöområdet, i syfte att mer eller mindre konkretisera konsumentpolitiken i efterhand. Enligt vår mening borde konkreta åtgärder redan nu ha kunnat formuleras och komma till uttryck i klara beslut. Utredningsresultaten kan emellertid, även om det kommer att ta viss tid, leda fram till sådana beslut som överensstämmer med våra uppfattningar. Mot den bakgrunden har vi avstått från att genom reservationer följa upp vissa av våra motionskrav. Vi utgår emellertid från att det pågående utredningsarbetet skall resultera i ett sådant heltäckande konsumentpolitiskt program som förordas i motion A807.
En särskilt viktig uppgift -- inte minst efter Sveriges inträde i EU -- är att noga följa den konsumentpolitiska utvecklingen. Sverige bör verka för att konsumentpolitiken inom EU stärks, vilket vi också framhållit motionsvägen. Med hänsyn till det tillkännagivande i frågan som riksdagen gjorde i december 1994, vilket överensstämmer med våra önskemål, har vi inte funnit anledning att reservera oss i den frågan heller. Vi utgår från att regeringen följer upp frågorna och noga överväger vilka olika insatser som bör komma till stånd samt redovisar resultatet till riksdagen. Mot bakgrund härav och med hänsyn till den beredningsordning som gäller för riksdagens inflytande i EU-frågor ansluter vi oss till utskottets ställningstagande i dessa delar.
Beträffande frågan om åtgärder mot diskriminerande reklam (se motion L49 yrkande 14 av Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug) har vi fortfarande samma inställning som vi redovisade för två månader sedan i lagutskottets betänkande 1994/95:LU16, reservation nr 3. Vi anser således att åtgärder är påkallade för att få till stånd ett förbud mot sådan reklam. Med hänsyn till att riksdagen så nyligen behandlat denna fråga har vi inte funnit anledning att i en ny reservation upprepa vårt ställningstagande.
2. Konsumentpolitiskt arbete inom EU, m.m.
Tanja Linderborg (v) anför:
När det gäller Vänsterpartiets motion L708, som väcktes under den allmänna motionstiden år 1995, har jag, såsom framgår av betänkandet, valt att inte reservera mig. Enligt min mening bör man nu avvakta resultatet av utredningen om hur miljömålet i konsumentpolitiken skall uppnås. Vidare bör man på samma sätt avvakta vad den särskilda arbetsgrupp som skall utarbeta en strategi för det svenska EU-arbetet på konsumentområdet kommer fram till. Om det visar sig att Vänsterpartiets yrkanden, såsom de framställts i motion L708, inte blir tillgodosedda i utredningsarbetet återkommer vi självfallet i dessa frågor.
Beträffande motionsyrkandet som gäller diskriminerande reklam har jag samma uppfattning nu som tidigare. Jag anser således att den bör förbjudas och hänvisar till reservation 2 i lagutskottets betänkande 1994/95:LU16, s. 37. Jag utgår från att de flesta av kammarens ledamöter har samma uppfattning som man hade för sex veckor sedan. Av den anledningen har jag inte funnit skäl att i detta ärende på nytt avge en reservation.
3. EG:s skaderapporteringssystem, m.m.
Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R Hedberg (alla m) anför:
I detta yttrande berörs tre frågor som vi av olika skäl inte funnit anledning att ta upp i särskilda reservationer.
Den första frågan gäller EG:s skaderapporteringssystem, EHLASS. Här har vi den uppfattningen att EHLASS framstår som en synnerligen värdefull kunskapskälla i det framtida produktsäkerhetsarbetet. Vidare anser vi att det föreligger ett behov från riksdagens sida att få ytterligare information om systemet. Vi utgår emellertid från att regeringen i lämpligt sammanhang kommer att lämna sådan information, och något tillkännagivande är därför nu inte erforderligt.
Den andra frågan gäller skuldsaneringslagen. I den frågan har vi samma uppfattning som vi tidigare under våren redovisat i lagutskottets betänkande 1994/95:LU23 reservation 1. Vi anser således alltjämt att lagen bör upphävas.
Den sista frågan gäller grupptalan. Vi ser det som synnerligen angeläget att regeringen med skyndsamhet tar sig an utredningsförslaget och lägger fram erforderliga lagförslag. Om utredningsförslaget genomförs kommer grupptalan att kunna väckas i allmän domstol, vilket enligt vår mening innebär betydande fördelar inte minst på konsumentområdet. Att vi i denna del slutligt stannat för att inte avge någon reservation hänger samman med att frågan om införande av grupptalan närmast ankommer på justitieutskottet att bereda.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionerna 2 Proposition 1994/95:100 bilaga 14 2 Proposition 1994/95:140 2 Motionerna 3 Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:140 3 Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:150 6 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95 6 Utskottet 10 Betänkandets innehåll och disposition 10 Allmän bakgrund 11 Inledning 11 Konsumentpolitiska riktlinjer 12 Konsumenträttslig lagstiftning 13 Konsumentpolitiska aktörer 14 Särskilda anslag på konsumentområdet 17 Konsumentpolitiska kommittén 17 1994 års proposition 18 1995 års proposition (prop. 1994/95:140) 18 Propositionernas huvudsakliga innehåll 18 Proposition 1994/95:100 bilaga 14 (delvis) 18 Proposition 1994/95:140 18 Allmänna överväganden 20 Konsumentpolitikens mål 23 Prioriterade områden 26 Konsumentinflytande och konsumentengagemang 27 Ungdomar och konsumtion 30 Lokal konsumentverksamhet 32 Internationellt arbete 36 Konsumenterna och miljön 41 Miljömärkningssystemen 45 Brukarkrav vid avregleringar m.m. 47 Forskning 48 Utbildning 50 Informationsteknik i konsumentarbetet 52 Konsumentverket 53 Konsumentombudsmannen (KO) 56 Allmänna reklamationsnämnden, m.m. 57 Anslagsfrågor 57 Konsumenträttslig lagstiftning 58 Inledning 58 Lagstiftningens inriktning 59 Produktsäkerhetslagen 59 Skuldsaneringslagen 61 Grupptalan 61 Konsumentskydd vid säljarens konkurs 62 Direktreklam 63 Diskriminerande reklam 64 Fastighetsvärderare 64 Insyn i och kontroll av välgörenhetsinsamlingar 65 Kunskapen om konsumentköplagen 66 Hemställan 66 Reservationer70 1. Principiella och övergripande frågor (fp) 70 2. Principiella och övergripande frågor (m) 72 3. Konsumentpolitikens mål och inriktning (m) 74 4. Konsumentpolitikens mål och inriktning (mp) 74 5. Frivilligorganisationernas ansvar (m) 75 6. Konsumentinflytande och konsumentengagemang (fp) 76 7. Konsumentinflytande och konsumentengagemang (c, mp) 76 8. Information till ungdomar (m) 77 9. Ledamöter i Sveriges konsumentråd (mp) 78 10. Skolundervisning i konsumentkunskap (mp) 78 11. Ny modell för kommunal konsumentverksamhet (m) 78 12. Stöd till kommunal konsumentverksamhet (c, mp) 79 13. Konsumentpolitiskt arbete inom EU (m) 80 14. Konsumentpolitiskt arbete inom EU (c) 80 15. EG:s skaderapporteringssystem (mp) 81 16. Konsumenterna och miljön (mp) 81 17. Svanmärkningen (mp) 82 18. Parallella miljömärkningssystem (mp) 83 19. Miljömärkningsstyrelsen (c) 83 20. Utredningen om konsumentforskning (m) 84 21. Utbildning (c, mp) 84 22. Utnyttjande av informationsteknik (c, mp) 85 23. Informationsteknikens utbyggnad (m, mp) 85 24. Konsumentverkets framtid (m) 86 25. Konsumentverkets framtid (c) 87 26. Konsumentverkets arbetsuppgifter (c) 87 27. Konsumentverkets arbetsuppgifter (mp) 88 28. Konsumentombudsmannens verksamhet (m) 88 29. Nedläggning av Allmänna reklamationsnämnden (m) 89 30. Anslag till Konsumentverket, m.m. (m) 89 31. Anslag till Konsumentverket, m.m. (mp) 90 32. Stöd till konsumentorganisationer (v) 91 33. Konsumentlagstiftningens inriktning (m) 91 34. Produktsäkerhetslagen (mp) 92 35. Direktreklam (mp) 92 36. Diskriminerande reklam (mp) 93 Särskilda yttranden 94 1. Principiella och övergripande frågor, m.m. (c) 94 2. Konsumentpolitiskt arbete inom EU, m.m. (v) 95 3. EG:s skaderapporteringssystem, m.m. (m) 95 Bilaga Utredningar från riksdagen (1994/95:URD2) Lagutskottet -- Kunskapen om konsumentköplagen hos konsumenter och detaljister 97