Konsumentpolitiken i EU - mål och inriktning för det svenska arbetet
Betänkande 1995/96:LU26
Lagutskottets betänkande
1995/96:LU26
Konsumentpolitiken i EU - mål och inriktning för det svenska arbetet
Innehåll
1995/96 LU26
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet en skrivelse från regeringen (skr. 1995/96:181) om konsumentpolitiken i EU. I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för de mål och den inriktning Sverige bör ha vid sitt arbete med konsumentfrågor i EU. Det övergripande målet skall vara att ge konsumenterna en stark ställning på marknaden och främja konsumenternas intressen och inflytande i ett integrerat Europa. I skrivelsen behandlas vidare formerna för EU:s arbete med konsumentpolitiken samt de konsumentfrågor som prioriteras i det pågående och kommande arbetet. Därutöver behandlas vägar till inflytande i EU på konsumentområdet samt metoder och former för en ökad samverkan med konsumentorganisationer och näringsliv i Sverige om EU:s konsumentpolitik.
Vidare behandlar utskottet fem motioner med ett sextiotal yrkanden, som väckts med anledning av skrivelsen.
Vad som anförts i skrivelsen föranleder inga erinringar från utskottets sida. Med anledning av fyra motioner (m, c, v och mp) förordar utskottet ett tillkännagivande angående märkning av livsmedel.
Övriga motionsyrkanden avstyrks.
Till betänkandet har fogats tio reservationer och två särskilda yttranden.
Skrivelsen
I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för de mål och den inriktning Sverige bör ha vid sitt arbete med konsumentfrågor i EU.
Motionerna
1995/96:L33 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatorisk ursprungsmärkning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om märkning av GMO-produkter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om strängare regler för marknadsföring.
1995/96:L34 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioritering och mål avseende inriktning för den svenska konsumentpolitiken inom EU.
1995/96:L35 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att man som konsument skall få information om de varor och tjänster som finns på marknaden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja ekonomiska och andra resurser medvetet, samtidigt som man ökar naturkapitalet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden och få ett ökat inflytande i samhället,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att konsumenternas hälsa och säkerhet skall skyddas,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förändra konsumtions- och produktionsmönster till ett miljöanpassat och resursbevarande system,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det konsumentpolitiska arbetet särskilt skall inriktas på hushållens baskonsumtionsgrupper,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att hänsyn till miljö och konsumenter alltid skall ha företräde framför hänsyn till den inre marknaden,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den som vill producera/exportera en vara också skall bevisa att den är ofarlig,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att EU antar miniminormer för miljö-, hälso- och säkerhetsregler och för information om varor och tjänster,
10. att riksdagen hos regeringen begär att den motverkar att länder inom EU använder subsidiaritetsprincipen för att motverka gemensamma åtgärder inom konsumentskyddslagstiftningen där EU har en klar skyldighet att agera,
11. att riksdagen hos regeringen begär att den verkar för att förtydliga och förstärka konsumentskyddet i artiklarna 92 och 100a,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige till EU och internationellt, i situationer där konsumentintressen agerar, skickar personer som representerar alla konsumentorganisationer som finns i Sverige,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Civildepartementet ger ut en nyhetstidning, dels om konsumentpolitiken, dels om svenska initiativ och insatser,
14. att riksdagen hos regeringen begär att den tar fram ett informationsutbyte så att intressenter, organisationer och partier kan lämna synpunkter på konsumentpolitiska frågor i EU,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medborgarkontor som kan ge service kring samhälls- och konsumentfrågor,
16. att riksdagen hos regeringen begär att den arbetar för att miljökostnader skall ingå i priset på varor och tjänster,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU bör verka för att EU skall tillåta enskilda medlemsländer att införa hårdare regler på miljöområdet,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU bör verka för att EU skall diskutera med miljöorganisationer före framtagning av nya lagförslag, policies etc. om miljön,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU bör verka för att EU skall öka insynen i beslutsförfarandet hos ministerrådet och kommissionen,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU bör verka för att EU skall informera allmänheten om projekt som rör miljön och ger överklaganderätt i miljöfrågor,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU bör verka för att EU skall sätta miljöskydd som ett övergripande mål i all EU-policy,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU bör verka för att EU skall använda EU-landet med högsta miljöskydd som normgivande för EU- åtgärder,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU bör verka för att EU vid konflikt mellan regler för inre marknad och miljö skall ge varje medlemsland rätt att prioritera miljöskyddet,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU bör verka för att EU skall använda styrmedel för att främja "ren produktion", t.ex. tillämpa substitutionsprincipen för kemikalier, och utveckla en kretsloppspolitik,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU bör verka för att EU skall införa obligatorisk och offentlig miljörevision,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU bör verka för att EU skall ge konsumenter tillgång till information om varor och tjänster,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reformera Nordens miljömärkning Svanen och EU:s miljömärkningssystem,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbetet med miljökriterier skall stå fritt från direkt påverkande intressenter,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kriteriesystemet vid miljömärkning skall bygga på försiktighets- och substitutionsprincipen,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att man vid miljömärkningen inte skall kunna kompensera en produkts dåliga egenskap med bättre värden vad gäller en annan egenskap,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen inom EU bör verka för en klar och tydlig märkning av genmodifierade produkter,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för fullständiga innehållsdeklarationer på livsmedel,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen i EU bör verka för att förbjuda diskriminerande reklam,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen skall verka för att förbjuda reklam och smygreklam för tobaks- och alkoholprodukter, både inom den inre marknaden och för export och bistånd,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att låta konsumentforskningen få mer resurser,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utvidga säkerhetslagen till att gälla tjänster som tillhandahålls inom offentlig verksamhet och som inte omfattas av myndighetsutövning,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige inte skall arbeta med att främja konsumentskydd i Öst- och Centraleuropa samt i utvecklingsländer via olika EU-program,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att genomföra marknadskontroller och prisuppföljning regelbundet för att skydda konsumenterna,
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utöka anslagen för konsumentarbetet med 20 miljoner kronor,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hur Sverige bör arbeta för att påverka EU.
1995/96:L36 av Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att konsumentpolitiken inte bör drivas vid EU:s regeringskonferens,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om strikt tillämpning av subsidiaritetsprincipen i det konsumentpolitiska arbetet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansieringen av forskningsprogrammen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om produktsäkerhetslagens tillämpningsområde,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ta till vara de handikappades intressen i standardiseringsarbetet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om TV-reklam riktad till barn,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av aktiv integrering av konsumentpolitiken inom andra politikområden.
1995/96:L37 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att alla beslut i miljöfrågor bl.a. när det gäller handel med varor skall vara minimiregler,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nationell lagstiftning om ursprungsmärkning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör driva frågan om ett gemensamt system för ursprungsmärkning inom EU,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör driva frågan om generell märkning av genetiskt modifierade livsmedelsprodukter inom EU,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återkommande regeringsskrivelser angående det konsumentpolitiska arbetet i EU.
Utskottet
Inledning
Verksamhet med syfte att stödja konsumenter har en lång tradition i Sverige. Konsumentpolitiska riktlinjer har fastställts av riksdagen vid fyra olika tillfällen - första gången år 1972. Nu gällande riktlinjer för det inhemska arbetet fastställdes våren 1995 (prop. 1994/95:140, bet. LU32, rskr. 438). Riksdagsbeslutet innebär att de nationella målen för konsumentpolitiken skall vara att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt, att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden, att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas samt att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. I förhållande till vad som gällde tidigare innebär de två förstnämnda målen ingen ändring. De övriga två målen - skyddet för hälsa och säkerhet samt miljömålet - är däremot helt nya.
När det gäller inriktningen av det konsumentpolitiska arbetet innebär 1995 års konsumentpolitiska beslut att vissa områden är prioriterade. Det gäller åtgärder som avser hushållens baskonsumtion och stöd till konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller av andra skäl är i behov av särskilt stöd. Det gäller också åtgärder som främjar konsumenterna i det internationella samarbetet.
Många av EU:s medlemsländer har liksom Sverige under lång tid nationellt satsat på konsumentfrågor och byggt upp ett starkt konsumentskydd. EU:s konsumentpolitik har emellertid av flera olika skäl ännu inte samma bredd, djup, tradition och betydelse som konsumentpolitiken i exempelvis Sverige. Till en början handlade samarbetet inom gemenskapen främst om att främja en harmonisk utveckling av den ekonomiska verksamheten inom gemenskapen som helhet, en fortgående och balanserad tillväxt, en ökad stabilitet, en snabbare höjning av levnadsstandarden samt närmare förbindelser mellan medlemsstaterna. I samarbetet låg givetvis också att konsumenterna skulle gynnas genom ökad konkurrens, större utbud, lägre priser och andra positiva effekter.
I ett första konsumentpolitiskt program, som antogs år 1975, slogs fast vissa grundläggande rättigheter för konsumenterna. Det gällde skyddet för hälsa och säkerhet, skyddet av ekonomiska intressen, rätten till reklamation och skadestånd, rätten till information och utbildning samt rätten till inflytande. Det första programmet gav få synliga resultat, men utgjorde startskottet för ett omfattande utredningsarbete. Konsumenternas rättigheter fördes sedan vidare till ett andra konsumentpolitiskt program, som antogs år 1981.
Först i mitten av 1980-talet kom dock utvecklingen av konsumentskyddet att ta fart. År 1985 kom en s.k. vitbok med en lista över de åtgärder som skulle vidtas inför förverkligandet av den inre marknaden. Av särskilt stor vikt för konsumentpolitiken blev den nya harmoniseringsmetoden, benämnd New Approach. Metoden innebar att arbetet med produktsäkerheten kunde förenklas. Medan EG formulerade de väsentligaste produktsäkerhetskraven överlämnades utformningen av detaljregler till de europeiska standardiseringsorganen CEN, Cenelec m.fl.
Genom enhetsakten år 1987 beslutades ett tillägg till Romfördraget. I en ny artikel, 100a, slogs då uttryckligen fast att Europeiska kommissionens förslag i fråga om hälsa, säkerhet, miljö och konsumentfrågor skall utgå från en hög skyddsnivå. Då infördes också möjligheten att med kvalificerad majoritet inom rådet besluta om direktiv för att genomföra den inre marknaden. Därigenom ökade möjligheterna att genomföra åtgärder för ett bättre konsumentskydd.
År 1990 antog kommissionen för första gången ett treårsprogram på konsumentområdet. Programmet inleddes med en uppmaning till medlemsländerna att se till att de konsumentpolitiska beslut som EG redan hade fattat också genomfördes. Nationell lagstiftning skulle genomföras så snabbt som möjligt enligt direktiven om vilseledande marknadsföring, produktansvar, konsumentkrediter, hemförsäljning, livsmedelsmärkning och leksakers säkerhet. Vidare pekades på vikten av att varor och tjänster är säkra och på behovet av ett bättre skydd mot oskäliga avtalsvillkor. I programmet anfördes bl.a. att förverkligandet av den inre marknaden förutsattes ge konsumentpolitiken en ny dimension. Konsumentpolitiken skulle i framtiden vara en viktig kompletterande politik, som skulle se till att konsumenterna fick tillgång till en större och mer varierad marknad för varor och tjänster.
Uttryckliga konsumentpolitiska mål fastställdes först genom Maastricht fördraget om Europeiska unionen år 1993. Därvid infördes också en särskild artikel om konsumentskydd i Romfördraget. Enligt artikel 129a skall gemenskapen medverka till att konsumentskyddet uppnår en hög nivå. Åtgärder skall vidtas som stöder och kompletterar den politik som medlemsländerna bedriver för att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt för att ge konsumenterna fullgod information. Det slås vidare fast att de åtgärder som EU vidtar inte skall hindra något medlemsland att behålla eller införa strängare skyddsåtgärder, förutsatt att dessa är i överensstämmelse med fördraget och att kommissionen informerats om dem.
År 1993 antog kommissionen sitt andra konsumentpolitiska program. I programmet redovisades kommissionens prioriteringar - konsumentinformation, förbättrat samråd med EU:s konsumentråd, tillgång till domstolsprövning samt finansiella tjänster. I programmet pekades också på sambandet mellan konsumentpolitik och miljöpolitik. Vidare fästes stort avseende vid produkt- och miljömärkning.
Det nu gällande konsumentpolitiska programmet antogs i oktober 1995 och omfattar perioden 1996-1998, KOM (95) 519. Kommissionen konstaterar att det finns konsumentintressen att ta hänsyn till inom i princip alla EU:s verksamhetsområden. Till skillnad från tidigare handlingsprogram, som i huvudsak har inriktats på den inre marknaden, vill nu kommissionen bredda perspektivet. Med denna utgångspunkt presenteras tio prioriterade områden, som kommer att vara vägledande för kommissionens arbete med konsumentfrågor fram till år 1999. Enligt programmet avser kommissionen att förbättra konsumentupplysning och information. Vidare anges att kommissionen avser att komplettera, se över och kontinuerligt uppdatera den ram som behövs för att säkerställa att konsumenternas intressen till fullo beaktas på den inre marknaden. Kommissionen skall också behandla de konsumentproblem som finns i samband med köp av finansiella tjänster. Ett annat område som anges i programmet gäller allmännyttiga tjänster, och prioriteringen går ut på att skydda konsumenterna vid tillhandahållande av sådana tjänster. Kommissionen skall också vidta åtgärder för att konsumenterna skall kunna dra nytta av de möjligheter som informationssamhället erbjuder. När det gäller livsmedel skall kommissionen vidta åtgärder för att stärka konsumenternas förtroende. Ett praktiskt förhållningssätt till utvecklingen av från miljösynpunkt hållbara konsumtionsmönster skall främjas. Därutöver går prioriteringarna ut på att stärka och öka konsumentrepresentationen, att hjälpa länder i Central- och Östeuropa att utveckla konsumentpolitiska åtgärder samt att vidta sådana åtgärder i länder i tredje världen.
Mot bakgrund av vad som nu redovisats kan konstateras att efter en ganska trög start i mitten av 1970-talet takten i det konsumentpolitiska arbetet inom EU ökat avsevärt under senare år.
Att intresset för konsumentfrågor vuxit inom EU belyses också av de organisationsförändringar som gjorts. En oberoende byrå för miljö- och konsumentfrågor med en funktion liknande ett generaldirektorats inrättades år 1973. I början av 1980-talet omvandlades byrån till ett generaldirektorat med ansvar för miljö- och konsumentskydd samt atomsäkerhet. Konsumentfrågorna överfördes år 1989 till en självständig enhet inom kommissionen, Consumer Policy Service.
År 1995 omvandlades organisationsenheten Consumer Policy Service till ett särskilt generaldirektorat (DG XXIV), som behandlar frågor om bl.a. generell produktsäkerhet, leksakers och kemiska produkters säkerhet, konsumentkrediter, elektroniska betalningsmedel, vilseledande reklam och prismärkning. Andra frågor som har stor betydelse för konsumenterna - teknisk provning och kontroll, standardisering, produktansvar m.m., konkurrens, jordbruksfrågor, transporter, miljöfrågor, däribland miljömärkning, samt bank- och försäkringsfrågor - handläggs inom andra generaldirektorat. Konsumentfrågor behandlas också i Ekonomiska och sociala kommittén (ESK).
I sammanhanget kan vidare nämnas att kommissionens rådgivande organ i frågor av konsumentintresse, Consumer Consultative Council, nyligen ombildats till en särskild kommitté - Consumer Committee. Den nya kommittén avses bli mer flexibel och effektiv än sin föregångare. När det gäller ministerrådets arbete förbereds detta i ett stort antal arbetsgrupper som var och en handhar en eller flera särskilda frågor. Flertalet konsumentpolitiska frågor bereds för närvarande i arbetsgruppen för konsumentskydd och information.
I den nu aktuella skrivelsen redogör regeringen för de mål och den inriktning Sverige bör ha vid sitt arbete med konsumentfrågor i EU (avsnitt 4). Vidare redovisar regeringen sina bedömningar när det gäller behoven av ändringar i Romfördraget (avsnitt 5). Regeringen tar i skrivelsen också upp formerna för EU:s arbete med konsumentpolitiken (avsnitt 6) samt de konsumentfrågor som prioriteras i det pågående och kommande arbetet (avsnitt 7). Vidare behandlas vägar till inflytande i EU på konsumentområdet samt metoder och former för en ökad samverkan med konsumentorganisationer och näringsliv i Sverige om EU:s konsumentpolitik (avsnitt 8). Avslutningsvis redovisar regeringen sin syn på de finansiella konsekvenserna (avsnitt 9).
Skrivelsen grundar sig på rapporten (Ds 1995:32), Svensk konsumentpolitik i ett EU-perspektiv. Rapporten, som remissbehandlats, har utarbetats av en särskild arbetsgrupp inom Civildepartementet.
Med anledning av skrivelsen har väckts fem motioner, som innehåller ett sextiotal yrkanden. Motionsspörsmålen gäller en mängd olika frågor om inriktningen av svensk konsumentpolitik i EU.
I det följande kommer utskottet att under skilda rubriker behandla de frågor i regeringens skrivelse som har aktualiserats genom de väckta motionerna eller eljest har tilldragit sig utskottets uppmärksamhet. Betänkandets disposition följer i stort regeringens skrivelse.
Allmänna överväganden
Frågan om Sveriges arbete med konsumentfrågor i EU aktualiserades redan i samband med riksdagens ställningstagande till ett svensk medlemskap hösten 1994 (prop. 1994/95:19, bet. UU5). I sitt yttrande till utrikesutskottet över den då aktuella propositionen (yttr. 1994/95:LU1y) anförde lagutskottet att ett svenskt EU-medlemskap innebär att Sverige fullt ut och aktivt kan medverka i och påverka utvecklingen av konsumentpolitiken inom gemenskapen och utformningen av de gemenskapsregler som är av betydelse från konsumentskyddssynpunkt. Att Sverige som EU-medlem bör arbeta för att uppnå Romfördragets viljeinriktning att uppnå en hög konsumentskyddsnivå framstår, anförde utskottet, som odiskutabelt. Enligt utskottets mening tillhör konsumentskyddet ett av de områden som bör prioriteras från svensk sida inom ramen för EU-samarbetet. Inte minst angeläget härvidlag, anförde utskottet, är att åstadkomma högre skyddsnivåer när det gäller produktsäkerhet och produktutformning. En annan viktig fråga är, framhöll utskottet, att förbättra konsumentskyddet vid finansiella tjänster. Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 63).
I ett yttrande till utrikesutskottet tidigare i vår över regeringens skrivelse 1995/96:30 om EU:s regeringskonferens 1996 (yttr. 1995/96:LU2y) förklarade lagutskottet att vad som uttalades hösten 1994 bör stå fast. Utskottet förordade därvid att motionsyrkanden, i den mån de innebar krav på andra ställningstaganden inför regeringskonferensen, borde avstyrkas. Utrikesutskottet anslöt sig till lagutskottet (bet. 1995/96:UU13). Riksdagen följde utskotten och avslog de då aktuella motionsyrkandena (rskr. 199).
Som tidigare redovisats innebär 1995 års konsumentpolitiska beslut att vissa områden skall vara prioriterade. Ett av prioriteringsområdena skall vara att främja konsumentintressena i det internationella samarbetet. I den proposition som låg till grund för riksdagsbeslutet anförde regeringen att detta prioriterade område särskilt skulle gälla områdena konsumentinformation, produktkvalitet och produktsäkerhet. Ambitionen är, framhöll regeringen, att hävda svenska intressen på dessa områden samt att bidra till en förstärkning av konsumenternas inflytande och ställning inom EU (prop. 1994/95:140). Utskottet hade inga erinringar mot vad som sålunda föreslogs men förutsatte samtidigt att riksdagen i framtiden skulle komma att få ta ställning till eventuella ändringar eller justeringar när det gäller detta prioriteringsområde (bet. 1994/95:LU32 s. 26).
Utskottet har nyligen i ett yttrande till konstitutionsutskottet om EU- frågornas behandling i riksdagen (yttr. 1995/96:LU3y) understrukit vikten av att utskottens arbete med EU-frågorna förstärks. I yttrandet anförde lagutskottet att utskottens medverkan är särskilt viktig med hänsyn till att möjligheterna till inflytande torde vara störst under ett tidigt stadium av beslutsprocesserna. För den parlamentariska förankringen av samarbetet med EU är det också värdefullt, anförde utskottet, om inte bara EU-nämnden utan också utskotten kan spela en aktiv roll som samrådspartner till regeringen.
Enligt utskottets mening är det mot denna bakgrund värdefullt att regeringen nu i en särskild skrivelse till riksdagen redovisat de mål och den inriktning Sverige bör ha vid sitt arbete med konsumentfrågorna i EU. Genom det svenska medlemskapet i EU har den nationella svenska konsumentverksamheten knutits samman med den som bedrivs på gemenskapsnivå. Tillfälle har skapats att påverka utvecklingen av konsumentpolitiken också i ett europeiskt perspektiv samtidigt som vissa begränsningar när det gäller möjligheten till nationella avvikelser uppkommit. Därtill kommer att det konsumentpolitiska området är mycket stort och rymmer en mängd olika frågor. Inom i princip alla EU:s verksamhetsområden finns det konsumentintressen att ta hänsyn till. Om det svenska EU-arbetet på konsumentområdet kan göras mera målinriktat skapas också möjligheter till kostnadseffektiviseringar på många områden.
En fråga som gäller regeringens framtida information till riksdagen om EU-samarbetet på konsumentpolitikens område tas upp i motion L37 av Agne Hansson m.fl. (c). I motionen begärs ett tillkännagivande om att regeringen skall återkomma till riksdagen med övergripande skrivelser om det konsumentpolitiska arbetet i EU minst två gånger per mandatperiod. Enligt motionärernas mening är det av stor betydelse att riksdagen med jämna mellanrum får ta ställning till inriktningen av den svenska konsumentpolitiken i EU (yrkande 5).
Av det tidigare redovisade yttrandet till konstitutionsutskottet om EU- frågornas behandling i riksdagen (yttr. 1995/96:LU3y) framgår att utskottet inte har någon annan uppfattning än motionärerna när det gäller önskvärdheten av att regeringen kontinuerligt håller riksdagen informerad om EU-samarbetet. Utskottet instämmer således i vad motionärerna anfört om värdet av fortlöpande information till riksdagen om den svenska konsumentpolitiken i ett EU- perspektiv. I sammanhanget bör dock beaktas att det enligt en uttrycklig föreskrift i 3 kap. 6 § riksdagsordningen numera åligger regeringen att fortlöpande informera riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i EU samt varje år till riksdagen lämna en skrivelse med berättelse över verksamheten i EU. En sådan skrivelse har nyligen överlämnats till riksdagen (skr. 1995/96:190, Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 1995). Skrivelsen behandlar EU:s övergripande politiska och institutionella utveckling, det ekonomiska och sociala samarbetsområdet, unionens förbindelser med omvärlden samt det utrikes och rättsliga samarbetet. I skrivelsen finns ett särskilt avsnitt om konsumentfrågor.
Vidare bör beaktas att information från regeringen om konsumentfrågorna i EU numera får anses ingå som en naturlig del i utskottets löpande arbete. Sålunda förekommer regelbundna utskottskontakter med regeringskansliet för information om aktuella EU-frågor. Statssekreteraren vid Civildepartementet har tillsammans med andra regeringstjänstemän vid flera olika tillfällen under det senaste året inför utskottet informerat om pågående arbete på konsumentområdet. Utskottet förutsätter att denna värdefulla informationsverksamhet fortsätter. Sådan information ökar förutsättningarna för att riksdagen på ett tillfredsställande sätt skall kunna följa aktuella EU- frågor och ges möjlighet att utöva det inflytande som förutsatts i samband med Sveriges EU-anslutning (se bet. 1994/95:KU22).
Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte finna skäl att förorda ett formellt tillkännagivande från riksdagens sida med krav på att regeringen skall lämna information om EU- politiken på konsumentområdet i en viss form vid mer eller mindre bestämda tidpunkter. För det fall det i framtiden skulle visa sig att det uppkommer behov av att ändra målen och inriktningen för det svenska arbetet med konsumentpolitiken i EU utgår utskottet från att regeringen återkommer med en ny särskild skrivelse i ämnet. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L37 yrkande 5.
När det gäller utgångspunkten för de svenska insatserna i EU anför regeringen att denna skall vara de mål som gäller för den svenska konsumentpolitiken. Som redovisats inledningsvis innebär 1995 år riksdagsbeslut om konsumentpolitikens mål och inriktning att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt, att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden, att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas samt att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.
I motion L35 av Yvonne Ruwaida (mp) begärs tillkännagivanden om delvis andra konsumentpolitiska mål än de riksdagen fastställde våren 1995. Dessa mål bör enligt motionärernas mening formuleras så att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser medvetet, samtidigt som man ökar naturkapitalet (yrkande 2), att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden och få ett ökat inflytande i samhället (yrkande 3), att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas (yrkande 4) samt att konsumtions- och produktionsmönstret förändras till ett miljöanpassat och resursbevarande system (yrkande 5). Vidare anser motionären att det konsumentpolitiska arbetet särskilt skall inriktas på hushållens baskonsumtionsgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller av andra skäl har behov av särskilt stöd (yrkande 6).
I motionen begärs också ett tillkännagivande om att anslagen för konsumentarbetet bör utökas med 20 miljoner kronor för att uppnå de konsumentpolitiska mål som har satts upp (yrkande 39).
Enligt utskottets mening måste det svenska arbetet på Europanivå givetvis utgå från de mål som gäller för den svenska konsumentpolitiken. För det fall yrkandena 2-6 i motion L35 innebär att utgångspunkterna för EU-arbetet skall vara andra än vad som gäller för det svenska arbetet bör riksdagen således avslå yrkandena. Också för det fall yrkandena innebär att riksdagen nu skall omformulera de knappt ett år gamla målen för den nationella konsumentpolitiken bör yrkandena avslås. Förevarande skrivelse gäller konsumentpolitiken i EU, och någon anledning för riksdagen att redan nu ompröva målen för den nationella konsumentpolitiken föreligger inte. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L35 yrkandena 2-6.
Inte heller yrkande 39 bör, enligt utskottets mening, föranleda någon riksdagens vidare åtgärd i detta sammanhang. Anslagen på konsumentområdet kommer att prövas av riksdagen under hösten 1996 inom ramen för den nya budgetprocessen. Anslagen på konsumentområdet kommer därvid att ingå i utgiftsområdet näringsliv (se prop. 1995/96:150 s. 97). Utskottet avstyrker således bifall också till yrkandet 39 i motion L35.
Mål för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU
Enligt skrivelsen skall det övergripande målet för Sveriges arbete med konsumentfrågor i EU vara att ge konsumenterna en stark ställning på marknaden, att främja konsumenternas intressen och inflytande i ett integrerat Europa och att samtidigt kunna bibehålla och utveckla nivån på svensk konsumentpolitik.
Som skäl för regeringens bedömningar när det gäller det övergripande målet framhålls i skrivelsen att EU- medlemskapet underlättar en ökad handel över gränserna. Detta ger förutsättningar för en ökad konkurrens som förväntas leda till pressade priser och att konsumenterna får mer att välja på. Medlemskapet ställer också konsumenterna inför nya svårigheter. Genom att marknaden vidgas blir det svårare för konsumenterna att överblicka vilka varor som finns, vilken kvalitet de har och vad de kostar. Risken för att farliga och dåliga varor kommer in på den svenska marknaden blir också större. Marknadsföringen över gränserna väntas öka. Till detta kommer att det är svårt att göra reklamationer för konsumenter som köper en vara eller en tjänst av ett företag i ett annat EU-land. Språkliga skillnader kan härvid medföra att konsumenter kan komma i underläge när de behöver bevaka sina intressen gentemot näringsidkarna. Med ökande avstånd mellan näringsidkare och konsumenter ökar givetvis också svårigheterna att få tvister lösta.
Eftersom konsumentpolitiken på gemenskapsnivå inte har samma tradition och omfattning som den i Sverige har en grundläggande uppgift enligt regeringen blivit att försöka påverka konsumentpolitiken inom EU i sådan riktning att det svenska skyddet kan bibehållas och stärkas.
Andra mål som ställs upp i skrivelsen gäller subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna samt konkurrens.
Principerna om subsidiaritet och proportionalitet kan förenklat sägas innebära att gemenskapen inte skall vidta någon åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i Romfördraget, och att frågor skall hanteras på gemenskapsnivå endast i den mån målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna. Beslut skall således så långt det är möjligt fattas på en nivå där närhet till medborgarna kan uppnås.
Enligt regeringens bedömning bör subsidiaritetsprincipen tillämpas så att medlemsstaterna har frihet att ge konsumenterna ett starkare skydd än som följer av gemenskapsreglerna så länge detta inte leder till hinder för den fria rörligheten för varor, tjänster och kapital. Tillämpningen får å andra sidan inte leda till att konsumentskyddet på gemenskapsnivå blir så lågt att konsumenterna inte kan känna förtroende för den inre marknaden. I skrivelsen anför regeringen att Sverige kommer att verka för att gemenskapens konsumentpolitik får denna inriktning.
Beträffande konkurrensen gör regeringen bedömningen att en effektiv konkurrens på den inre marknaden är i konsumenternas intresse. En översyn av EU:s reglering på jordbruksområdet liksom en handelspolitik som är frihandelsvänlig är enligt regeringens mening angelägen från konsumentsynpunkt.
Rolf Dahlberg m.fl. (m) är i motion L34 kritiska mot de mål som regeringen ställer upp i skrivelsen. Enligt motionärerna kommer konsumentpolitiken att misslyckas om den i första hand och huvudsakligen, såsom antyds i skrivelsen, skall ses som ett fördelningspolitiskt instrument. En fri och effektivt konkurrerande marknad utan förtäckta handelshinder är enligt motionärernas mening det bästa för konsumenterna. En väl fungerande marknad ger konsumenterna valfrihet, och en sund konkurrens gynnar konsumenterna genom lägre priser. Enligt motionärernas mening bör så många beslut som möjligt i första hand fattas av medborgarna själva. Först när ett gemensamt mål bättre kan uppnås genom åtgärder på lokal, regional, nationell eller gemenskapsnivå bör besluten fattas av någon annan än enskilda medborgare. Endast de viktigaste frågorna, och de som i genuin mening kräver gemensamma lösningar, måste prioriteras om man vill nå framgång. Mot denna bakgrund förespråkar motionärerna en annan huvudinriktning än regeringen för det svenska arbetet med konsumentpolitiken inom EU. Motionärerna anser därvid att den allt överskuggande uppgiften bör vara att se till att den inre marknaden fungerar. Vidare anser motionärerna att reformeringen av EU:s gemensamma jordbrukspolitik bör ges högsta prioritet. En annan utgångspunkt bör vara att det svenska arbetet med konsumentfrågorna i EU skall drivas på ett sådant sätt att det inte föranleder utgiftsökningar i den svenska statsbudgeten eller EU-budgeten.
Frågor som berör proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna tas upp i tre motioner.
Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (fp) anser i motion L36 att EU:s detaljregleringsiver bör begränsas och förordar en strikt tillämpning av subsidiaritetsprincipen i det konsumentpolitiska arbetet. Varje fråga bör, enligt motionärernas mening, avgöras på lägsta möjliga nivå, så nära människorna som möjligt. Vid utformningen av gemenskapsregler bör iakttas stor restriktivitet. I motionen yrkas ett tillkännagivande om vad som sålunda anförts (yrkande 2).
I motion L35 yrkar Yvonne Ruwaida (mp) ett tillkännagivande om att Sverige bör verka för att EU antar miniminormer för miljö-, hälso- och säkerhetsregler samt för information om varor och tjänster (yrkande 9). Vidare yrkas att riksdagen hos regeringen begär att den skall verka för att länder inom EU inte använder subsidiaritetsprincipen för att motverka gemensamma åtgärder inom konsumentskyddslagstiftningen i de fall EU har en klar skyldighet att agera (yrkande 10). I motionen framställs också yrkanden om att Sverige bör verka för att EU skall tillåta enskilda medlemsländer att införa hårdare regler på miljöområdet (yrkande 17) samt att EU vid konflikt mellan regler för inre marknad och regler för miljö ger varje medlemsland rätt att prioritera miljöskyddet (yrkande 23).
Agne Hansson m.fl. (c) begär i motion L37 ett tillkännagivande om att Sverige skall verka för att alla beslut i miljöfrågor, bl.a. när det gäller handel med varor, skall vara minimiregler. Detta krävs, enligt motionärernas mening, för att enskilda länder skall ha möjlighet att införa strängare krav för att tillgodose behovet av hälso- och miljöskydd (yrkande 1).
Utskottets ställningstaganden i föregående avsnitt innebär att utskottet ställt sig bakom att utgångspunkterna för de svenska insatserna i EU skall vara de mål som gäller för den svenska konsumentpolitiken. Enligt utskottets mening bör således den grundsyn på konsumentpolitikens syfte som riksdagen gett uttryck för i 1995 års konsumentpolitiska beslut ligga till grund också för vad som skall gälla för arbetet inom EU. Enligt utskottets mening är de mål som regeringen nu redovisar för EU-arbetet väl förenliga med de ställningstaganden riksdagen gjorde förra våren. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1994/95:LU32 uttalade utskottet att utgångspunkten bör vara att konsumentpolitiken är en del av välfärdspolitiken. Vidare måste beaktas, framhöll utskottet, att konsumentpolitiken har stor betydelse för en fungerande marknad. Konsumentpolitiskt betingade regler bidrar också till en effektiv konkurrens på sunda villkor. Det konsumentpolitiska arbetet bör syfta till att stödja konsumenterna både i deras roll som aktörer på marknaden och som brukare av varor och tjänster.
En effektiv konkurrens och åtgärder som bidrar till detta är naturligtvis i konsumenternas intresse. Fortsatta och intensifierade insatser för att befrämja en sådan utveckling inom EU bör självfallet utgöra ett viktigt inslag i den svenska EU-politiken. Enligt utskottets mening måste emellertid konsumentpolitiken i EU i huvudsak vara inriktad på annat än att se till att den inre marknaden fungerar och på konkurrensfrågor. Utskottet kan således inte ställa sig bakom de tankegångar som förs fram i motion L34 om en annan huvudinriktning för det svenska arbetet med konsumentpolitiken inom EU.
När det gäller reformeringen av EU:s gemensamma jordbrukspolitik, som också berörs i motion L34, vill utskottet peka på att regeringen anser att det är en viktig konsumentfråga att kostnaderna för jordbruksstödet snabbt sänks och att subventionerna i största möjliga mån avskaffas. I sammanhanget kan upplysas att regeringen tillsatt en utredning med uppgift att från svenska utgångspunkter utarbeta ett samlat förslag till reformer m.m. (dir. 1995:109). Syftet med reformerna skall vara bl.a. att marknadsorientera och marknadsanpassa EU:s gemensamma jordbrukspolitik.
Vad därefter gäller spörsmålet i motion L34 om krav på att EU-arbetet på konsumentområdet skall drivas så att det inte medför kostnadsökningar vill utskottet erinra om att ett syfte med förevarande skrivelse om målen och inriktningen av det svenska arbetet med konsumentfrågorna inom EU är att göra arbetet mera målinriktat och kostnadseffektivt. I skrivelsen (avsnitt 9) anför regeringen att en utgångspunkt för det svenska arbetet med konsumentfrågorna i EU skall vara att det drivs på ett sådant sätt att det inte föranleder utgiftsökningar vare sig på den svenska statsbudgeten eller på EG- budgeten.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L34 i denna del.
Utskottet har inga erinringar mot vad som anförts i skrivelsen om det övergripande målet för Sveriges arbete med konsumentfrågor i EU.
När det sedan gäller subsidiaritetsprincipen anser utskottet i likhet med regeringen att en väl avvägd tillämpning av denna princip är angelägen och bör leda till ett effektivare unionssamarbete genom att beslut fattas på den nivå där de hör hemma. Vissa frågor behöver sålunda hanteras på det europeiska planet, medan andra bäst hanteras på nationell eller eventuellt på regional nivå. Utskottet kan för sin del inte finna annat än att det synsätt som förs fram i motionerna L35, L36 och L37 i huvudsak ligger i linje med vad regeringen gett uttryck för i skrivelsen. Enligt regeringens mening bör således subsidiaritetsprincipen tillämpas så att medlemsstaterna har frihet att ge konsumenterna ett starkare skydd än som följer av gemenskapsreglerna så länge detta inte leder till hinder för den fria rörligheten för varor, tjänster och kapital. Tillämpningen får å andra sidan, anför regeringen, inte leda till att konsumentskyddet på gemenskapsnivå blir så lågt att konsumenterna inte kan känna förtroende för den inre marknaden. Regeringen kommer enligt vad som uppges i skrivelsen att aktivt verka för att gemenskapens konsumentpolitik får denna inriktning. Vidare framhåller regeringen att den svenska linjen skall vara att vi i största möjliga mån skall verka för s.k. minimiregler, varigenom medlemsländerna på nationell nivå tillåts behålla eller införa strängare krav än vad gemenskapsreglerna föreskriver.
Vad särskilt gäller motionerna L37 och L35 vill utskottet därutöver erinra om att regeringen i skrivelsen 1995/96:30, EU:s regeringskonferens 1996, uttalat att ett övergripande svenskt mål är att Sverige inte skall behöva sänka sin miljöstandard samt att vi skall vara drivande i EU:s miljöpolitik så att nya miljöregler sätts på en så hög skyddsnivå som möjligt. Miljöreglerna bör i huvudsak vara minimibestämmelser som ger länderna möjligheter att gå före i miljöpolitiken.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats avstyrker utskottet bifall till motionerna L35 yrkandena 9, 10, 17 och 23, L36 yrkande 2 samt L37 yrkande 1.
Ställningstagandena innebär att utskottet ställer sig bakom regeringens bedömningar när det gäller subsidiaritetsprincipens tillämpning.
Ett annat mål som tas upp i skrivelsen gäller stöd till utveckling av konsumentpolitik i andra länder. Regeringen anser att Sverige bör stödja EU:s insatser för att främja ett bättre konsumentskydd i Öst- och Centraleuropa samt i utvecklingsländer.
När det gäller EU:s insatser på detta område kan nämnas att kommissionen i sitt handlingsprogram för åren 1996-1998 anger att man avser att bidra med hjälp till länderna i Öst- och Centraleuropa på tekniska och rättsliga områden. Handlingsprogrammet hänvisar till en vitbok från maj 1995 i vilken presenteras de åtgärder som bör vidtas för att stödja länder som är associerade till EU med anpassningen till den inre marknaden. Denna anpassning förväntas förstärka det ekonomiska reformarbetet och omstruktureringen av industrin samt stimulera handel och varuutbyte, vilket beräknas få positiva konsekvenser för bl.a. konsumenterna.
Vidare kan upplysas att Europaparlamentet i budgetarbetet för år 1995 har ställt sig positivt till att medel avsätts för konsumentpolitiska insatser i utvecklingsländerna. Vid genomförandet av olika program och projekt i dessa länder, särskilt inom den sociala sektorn, kommer kommissionen att beakta lämpliga konsumentpolitiska åtgärder.
I skrivelsen anför regeringen att stöd till andra länder och särskilt till utvecklingsländerna för att de skall kunna förbättra villkoren för konsumenterna under alla år har varit ett inslag i svensk konsumentpolitik. I skrivelsen påpekas vidare att utvecklingen i Öst- och Centraleuropa medfört nya behov av stöd till länder i vårt närområde som vill bygga upp fungerande marknadsekonomier.
I motion L34 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) anförs, såvitt nu är i fråga, att gemenskapen inom ramen för EU aktivt kan bidra till att förstärka det ekonomiska reformarbetet, omstruktureringen av industrin, demokratiseringen samt handels- och varuutbytet i och med länderna i Öst- och Centraleuropa. I motionen förespråkas stöd till insatser för att främja ett bättre konsumentskydd och förstärka ett folkligt stöd för uppbyggandet av fungerande marknadsekonomier.
Yvonne Ruwaida (mp) anser i motion L35 att arbetet med att främja konsumentskydd i andra länder inte skall ske via olika EU-program. I stället bör detta arbete, enligt motionären, bedrivas genom svenska insatser eftersom Sverige har en bättre syn på konsumentfrågor än EU. Sverige bör bedriva en egen utrikes- och biståndspolitik. I motionen yrkas ett tillkännagivande om vad som sålunda anförts (yrkande 37).
Utskottet anser i likhet med regeringen att det är naturligt att Sverige via EU stödjer utvecklingen av ett bättre konsumentskydd i Öst- och Centraleuropa samt i utvecklingsländerna. Att Sverige skulle ställa sig utanför EU-samarbetet på detta område anser utskottet inte bör komma i fråga. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L35 yrkande 37.
Också motion L34, i nu behandlad del, bör enligt utskottets mening avslås. Utskottet förutsätter nämligen, såsom regeringen anfört, att stödet kommer att omfatta åtgärder som leder till att marknadsekonomierna i de mottagande länderna kan utvecklas. Något särskilt tillkännagivande därom från riksdagens sida kan, enligt utskottets mening, inte anses erforderligt.
Behovet av att konsumentpolitiken integreras i andra politikområden understryks av Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (fp) i motion L36. Motionärerna anför att konsumentperspektivet bör genomsyra arbetet inom breda politiska fält. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts (yrkande 7).
Utskottet har för sin del svårt att se att det föreligger några meningsmotsättningar mellan motionärerna och regeringen när det gäller den i motionen aktualiserade frågan. I den del av skrivelsen som behandlar det övergripande målet för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU (avsnitt 4.1) anför regeringen att en infallsvinkel på räckvidden av EU:s konsumentpolitik är att konsumenternas intressen måste bevakas och beaktas på många politikområden. Konkurrenspolitiken, jordbrukspolitiken, miljöpolitiken och frågor som rör de finansiella marknaderna och andra inre marknadsfrågor har stor betydelse för konsumenterna. Inom ramen för konsumentpolitiken kan det å andra sidan, anför regeringen vidare, vara så att målen för andra politikområden främjas, exempelvis miljöpolitiken. I avsnitt 5 anför regeringen vidare att konsumentintresset på ett klarare sätt bör integreras vid utformningen av gemenskapspolitik på andra områden än de som har konsumentskyddsfrågor som direkt utgångspunkt.
Vidare vill utskottet erinra om att utrikesutskottet nyligen, vid behandlingen av regeringens skrivelse 1995/96:30 om EU:s regeringskonferens 1996, i sitt av riksdagen godkända betänkande 1995/96:UU13 framhållit att konsumentintressena på ett klarare sätt bör integreras vid utformningen av gemenskapspolitiken på andra områden än de som har konsumentskyddsfrågor som direkt utgångspunkt.
Utskottet anser mot denna bakgrund att motion L36 yrkande 7 inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Konsumentfrågor vid EU:s regeringskonferens
Enligt Maastrichtfördraget skall en regeringskonferens sammankallas år 1996 för att undersöka vilka bestämmelser i fördraget som skall revideras i enlighet med de mål som anges i fördragets inledning. Uppgiften är att se över de fördrag som ligger till grund för EU. Översynen skall göras i ljuset av unionens mål. Siktet är inställt på att regeringskonferensen, som påbörjades i mars 1996, skall vara avslutad sommaren 1997.
Som ovan berörts har regeringen tidigare i år, i enlighet med riksdagens begäran våren 1995 (bet. 1994/95:KU43, rskr. 387), överlämnat en skrivelse (1995/96:30) med en redogörelse för förberedelsearbetet inför regeringskonferensen samt för vissa principiella ställningstaganden i de frågor som konferensen kan komma att behandla. I skrivelsen anförde regeringen att den rättsliga grunden för en gemensam europeisk konsumentpolitik behöver förstärkas. Det bör vidare, framhöll regeringen, framgå av fördraget att konsumenterna - utöver att tillförsäkras skydd för hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt en god konsumentupplysning - skall ges skydd för sina rättsliga intressen och beredas möjlighet till inflytande. Det bör dessutom vara ett uttryckligt mål för gemenskapens konsumentpolitik att utveckla sådana produktions- och konsumtionsmönster som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.
Vad som sålunda anfördes föranledde inga erinringar från riksdagens sida.
I den nu aktuella skrivelsen anför regeringen att man avser att vid regeringskonferensen driva de angelägna frågorna för att ge konsumentpolitiken ökad tyngd i fördraget. Särskilt viktigt är det enligt regeringens bedömning att det klargörs att en stark ställning för konsumenterna är ett mål för EU samt att åtgärder för ett förbättrat konsumentskydd inte endast kan vara bihang till åtgärder som samtidigt förbättrar den inre marknadens funktion. I skrivelsen upplyses att beredningsarbetet inom regeringen med konsumentfrågorna före och under regeringskonferensen till en betydande del kommer att handläggas inom en nyinrättad arbetsgrupp med företrädare för berörda departement.
I motion L36 av Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (fp) påpekas att det allt övergripande målet för närvarande är EU:s östutvidgning. Motionärerna poängterar att konsumentfrågorna i och för sig är betydelsefulla men anser, på grund av den koncentration som erfordras vid EU:s regeringskonferens, att konsumentpolitiken inte bör drivas i detta sammanhang (yrkande 1).
Utskottet erinrar om att riksdagen den 29 mars 1996, i samband med behandling av den ovan nämnda skrivelsen om EU:s regeringskonferens, på utrikesutskottets hemställan avslagit ett liknande motionsyrkande (se yttr. 1995/96:LU2y s. 4 och bet. 1995/96:UU13 s. 65). Utskottet finner nu inte skäl att förorda något annat ställningstagande från riksdagens sida i denna fråga och avstyrker bifall till motion L36 yrkande 1.
Som redovisats inledningsvis föreskrivs i Romfördragets artikel 129a att gemenskapen skall medverka till att konsumentskyddet uppnår en hög nivå. Åtgärder skall vidtas som stöder och kompletterar den politik som medlemsländerna bedriver för att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt för att ge konsumenterna fullgod information. Det slås vidare fast att de åtgärder som EU vidtar inte skall hindra något medlemsland att behålla eller införa strängare skyddsåtgärder, förutsatt att dessa är i överensstämmelse med fördraget och att kommissionen informerats om dem. Artikel 100a, som också berörts inledningsvis, innehåller bestämmelser om att rådet med kvalificerad majoritet kan besluta om åtgärder för tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning för genomförandet av den inre marknaden. I artikeln slås också fast att kommissionens förslag i fråga om hälsa, säkerhet, miljö och konsumentfrågor skall utgå från en hög skyddsnivå. I artikel 92 föreskrivs som huvudprincip att stöd som ges av en medlemsstat och som kan snedvrida konkurrensen är otillåtet i den mån stödet påverkar handeln mellan medlemsstaterna. I artikeln anges vidare vilka sorters stöd som anses förenliga med den gemensamma marknaden.
I motion L35 yrkar Yvonne Ruwaida (mp) att regeringen skall verka för att konsumentskyddet i Romfördragets artikel 92 och artikel 100a förtydligas och förstärks (yrkande 11). I motionen behandlas även en annan fråga som torde aktualisera ändringar i Romfördraget. Motionären begär ett tillkännagivande om att Sverige bör verka för att EU ökar insynen i beslutsförfarandet hos ministerrådet och kommissionen (yrkande 19).
Vad först gäller yrkande 11 anser utskottet att det varken är nödvändigt eller lämpligt för riksdagen att göra några uttalanden om vilka detaljändringar i Romfördraget som bör komma till stånd med anledning av de uttalanden regeringen gjort om behovet av förstärkningar av den rättsliga grunden för den gemensamma europeiska konsumentpolitiken.
När det sedan gäller yrkande 19 vill utskottet peka på att regeringen i skrivelsen om EU:s regeringskonferens 1996 (skr. 1995/96:30) uttalat sin avsikt att vid regeringskonferensen också verka för att grundläggande principer om offentlighet inom EU:s institutioner skrivs in i EU:s fördrag. Konstitutionsutskottet ställde sig i sitt yttrande till utrikesutskottet positivt till regeringens uttalande och utgick vidare från att regeringen fortsätter att även i andra sammanhang driva frågor om en offentlighetsprincip motsvarande den svenska (yttr. 1995/96:KU5y). Utrikesutskottet hade ingen annan uppfattning än konstitutionsutskottet i denna fråga och riksdagen följde utskottet (bet. 1995/96:UU13, rskr. 199).
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till yrkandena 11 och 19 i motion L35.
Konsumentinflytande i EU
När det gäller inflytandet i EU:s institutioner mer generellt anser regeringen att Sverige, genom formella och informella kanaler, bör verka för svenska ståndpunkter. Detta kan, enligt regeringens mening, ske genom att Sverige lägger fram reformförslag, medverkar med experter, bygger allianser och informerar om svenska uppfattningar. Arbetet bör präglas av framförhållning, förankring och stabilitet.
I motion L35 av Yvonne Ruwaida (mp) anförs att Sverige i sitt arbete inom EU bör påverka även andra generaldirektorat än generaldirektoratet för konsumentfrågor, såsom generaldirektoraten för jordbruk, konkurrens och finansiella frågor. I motionen yrkas ett tillkännagivande härom (yrkande 40).
Utskottet konstaterar att regeringen, i den del av skrivelsen som tar upp kontakterna med kommissionen (avsnitt 8.1), särskilt framhåller betydelsen av att kontakterna inte begränsas till det direktorat som har hand om konsumentfrågorna (DG XXIV), utan omfattar alla enheter som har frågor som berör konsumenterna.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L35 yrkande 40.
För konsumentorganisationerna i Europa finns en paraplyorganisation, Bureau Européen des Unions de Consommateurs (BEUC). Organisationen ingår, tillsammans med ett antal nationella samlingsorganisationer för konsumenter, i kommissionens nyligen ombildade konsumentkommitté, Consumer Committee. Nationella konsumentföreträdare kan också vara representerade i Ekonomiska och sociala kommittén (ESK), som är ett rådgivande organ till ministerrådet och kommissionen. Enligt Romfördraget måste ESK höras i fråga om många lagförslag som berör konsumenterna. Kommittén kan också självmant avge yttranden i frågor den anser angelägna. Konsumentföreträdarna är i stark minoritet i ESK, och det är inte särskilt föreskrivet i fördraget att företrädare för konsumenterna skall ingå.
Regeringen anser att Sverige skall verka för att konsumenterna och deras organisationer får ökade möjligheter till inflytande i EU. Ett sätt att öka konsumenternas möjligheter att utöva inflytande och göra sig hörda kan vara att kommissionen anordnade årliga s.k. konsumentriksdagar som en väg att få fram bredare idéunderlag och öka möjligheterna till erfarenhetsutbyte och uppbyggandet av nätverk mellan nationella och internationella konsumentorganisationer och myndigheter.
Yvonne Ruwaida (mp) begär i motion L35 tre tillkännagivanden som gäller konsumenternas inflytande. Ett yrkande går ut på att Sverige skall sända representanter för alla konsumentorganisationer som finns i landet till EU och andra internationella organ, i situationer där konsumentintressen aktualiseras (yrkande 12). Ett annat yrkande innebär att Sverige bör verka för att EU diskuterar med miljöorganisationer innan EU beslutar nya lagförslag som gäller miljön (yrkande 18). Det tredje yrkandet innefattar krav på att Sverige inom EU bör verka för att gemenskapen informerar allmänheten om projekt som rör miljön och att möjlighet införs att överklaga beslut i miljöfrågor (yrkande 20).
Utskottet kan inte se att regeringens principiella synsätt när det gäller frågan om konsumentinflytande i EU står i strid med det motionärerna ger uttryck för. Av skrivelsen framgår sålunda att regeringen anser det vara en angelägen uppgift för Sverige att verka för att kommissionens samråd med konsumentorganisationer inte begränsas till enbart dem som är representerade i EU:s konsumentkommitté samt att möjligheterna till kontaktverksamhet mellan myndigheter, institutioner och konsumentorganisationer underlättas i ökad utsträckning. I det övergripande målet för Sveriges arbete med konsumentfrågor i EU ingår också, som tidigare nämnts, att främja konsumenternas intressen och inflytande i ett integrerat Europa. Vad gäller yrkandena 18 och 20, som närmast synes avse konsumentinflytande i miljöfrågorna, konstaterar utskottet att det inte finns något närmare underlag för riksdagen att inom ramen för detta ärende göra några närmare ställningstaganden i anledning av de specifika motionsspörsmålen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L35 yrkandena 12, 18 och 20.
Utskottet övergår därmed till att behandla frågor som gäller konsumenternas inflytande i EU:s standardiseringsarbete. Som nämnts inledningsvis införde EU år 1985 en ny metod för harmonisering av lagstiftningen, New Approach. Genom denna metod har standardiseringen fått en fundamental betydelse för de regler som rör människors liv, hälsa och säkerhet. Metoden innebär att direktiven endast fastställer de väsentliga säkerhetskrav som produkten skall uppfylla för att få säljas fritt. De detaljerade tekniska specifikationerna för produkten fastställs sedan i frivilliga standarder som på uppdrag av kommissionen utarbetas av de europeiska standardiseringsorganen, bl.a. det europeiska standardiseringsorganet (CEN).
För konsumentdeltagande i det europeiska standardiseringsarbetet finns en samarbetsorganisation, Association de Normalisation Européenne pour les Consommateurs (ANEC). Genom denna organisation har företrädare för konsumenterna möjlighet att delta i det tekniska standardiseringsarbetet. Det svenska deltagandet i standardiseringsarbetet sker via SIS - Standardiseringen i Sverige - tillsammans med auktoriserade standardiseringsorgan för olika teknikområden. Inom SIS finns en kommitté, Konsumentrådet, som skall stärka konsumenternas deltagande i standardiseringsverksamheten och höja medvetenheten om konsumentfrågornas betydelse i det tekniska standardiseringsarbetet. Inom ramen för anslaget till SIS har särskilda medel avdelats för att genom utbildningsinsatser och resebidrag främja deltagande av företrädare för konsumenterna i standardiseringen.
Också Konsumentverket deltar aktivt i det europeiska standardiseringsarbetet och har åtagit sig ett antal sekretariat inom Europastandardiseringen.
Arbetet med standardisering av handikapphjälpmedel drivs av en kommitté (TC 293, Technical aids for the disabled) inom den europeiska standardiseringen (CEN). Kommittén har sitt sekretariat förlagt till Sverige. Det praktiska arbetet utförs av Handikappinstitutet. I Konsumentrådet inom SIS finns en företrädare för Neurologiskt handikappades riksförbund (NHR), som är en underorganisation till Handikappförbundens samarbetsorganisation (HSO).
Frågor som rör konsumenternas inflytande i standardiseringsarbetet tas upp i två motioner. Rolf Dahlberg m.fl. (m) anför i motion L34, såvitt nu är i fråga, att ett breddat konsumentdeltagande i standardiseringsarbetet är önskvärt och att detta bör bygga på att enskilda konsumenter i samverkan organiserar sig och kräver inflytande.
I motion L36 av Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (fp) poängteras att handikappaspekten inte får glömmas bort när konsumenternas inflytande skall kanaliseras. I motionen begärs ett tillkännagivande om att man bör ta till vara de handikappades intressen i standardiseringsarbetet (yrkande 5).
I likhet med vad som anförs i motionerna anser regeringen att deltagandet i standardiseringsarbetet måste breddas. Konsumentorganisationer och andra frivilliga organisationer måste sålunda ges tillräckliga möjligheter att medverka i arbetet. Ett sätt som nämns i skrivelsen att åstadkomma detta är att EU rekommenderar medlemsstaterna att möjliggöra för nationella konsumentrepresentanter att medverka.
Också utskottet anser det angeläget att ett breddat konsumentinflytande i standardiseringsarbetet kommer till stånd. Enligt utskottets mening finns det särskild anledning att betona vikten av att den kunskap som handikapporganisationerna besitter tas till vara och får komma till uttryck i standardiseringsarbetet. Utskottet utgår från att de särskilda medel som har avdelats för att genom utbildningsinsatser och resebidrag främja deltagande av företrädare för konsumenterna i standardiseringen kan tas i anspråk också för att tillgodose handikappades intressen. Utskottet förutsätter att regeringen noga följer frågan och överväger vilka ytterligare insatser som bör komma till stånd för att behovet av frivilliga organisationers medverkan i standardiseringsarbetet skall kunna tillgodoses.
Mot bakgrund av vad som nu anförts föreligger, enligt utskottets mening, för närvarande inte behov av något tillkännagivande. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L34 i nu behandlad del samt yrkande 5 i motion L36.
I skrivelsen redovisas också de frågor som, enligt regeringens uppfattning, bör prioriteras i det pågående och kommande arbetet med konsumentfrågor i EU. En grund för prioriteringarna är de områden som riksdagen beslutade om förra våren (se bet. 1994/95:LU32). En annan urvalsgrund är sakfrågor som har starka inslag av handel och transaktioner över gränserna, och det finns ett behov av gemenskapslagstiftning för att komplettera och stärka den svenska konsumentskyddslagstiftningen. Det har, enligt regeringen, också betydelse om gemenskapsåtgärder behövs för att uppnå en bättre total effekt, t.ex. i fråga om miljö och konsumtion.
Med dessa utgångspunkter anger regeringen fem områden som skall vara prioriterade, nämligen skydd för hälsa och säkerhet, ekonomiskt och rättsligt skydd, information och utbildning, miljö och konsumtion samt forskning. I de följande avsnitten behandlar utskottet frågor som gäller de prioriterade områdena och som har aktualiserats genom motioner.
Skydd för hälsa och säkerhet
I detta avsnitt behandlar utskottet först vissa frågor som rör produktsäkerhet. Sedan mitten av 1980- talet är produktsäkerhet ett prioriterat område inom EU. Produktsäkerhetsfrågorna regleras dels i ett allmänt produktsäkerhetsdirektiv från år 1992, dels i olika specifika produktdirektiv. För närvarande finns 17 specifika produktsäkerhetsdirektiv som tillkommit enligt den tidigare redovisade metoden New Approach. Specifika produktsäkerhetsdirektiv finns bl.a. för leksaker, personlig skyddsutrustning, elmateriel och maskiner.
I och med genomförandet av den inre marknaden har tidigare system med nationella provningar för att fastställa att produkter som når marknaden uppfyller ställda krav avskaffats. I stället har ett ökat ansvar lagts på tillverkare och importörer genom att de själva får ansvara för att de följer procedurer som innebär rätt till fri rörlighet för produkterna inom hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Statens möjlighet att säkerställa att detta förtroende inte missbrukas är att utföra kontroll av produkterna på marknaden, s.k. marknadskontroll.
Regeringen framhåller i skrivelsen att den fria rörligheten av varor och tjänster på den gemensamma marknaden förväntas ge fördelar för konsumenterna, men påpekar samtidigt att den också medför ökade risker när det gäller produktsäkerheten. Eftersom farliga varor och tjänster inte kan accepteras måste EU:s konsumentpolitik säkerställa att sådana inte förekommer på marknaden. Regeringen bedömer att det krävs ytterligare insatser för att förbättra det skadeförebyggande arbetet, få fram lagstiftning i de fall det fortfarande finns brister samt förstärka marknadskontrollen. Om konsumenterna skall kunna få förtroende för en gemensam marknad med fri rörlighet för varor och tjänster krävs nämligen, enligt vad som anförs i skrivelsen, att de kan lita på att de varor och tjänster som finns på marknaden är ofarliga. Sverige skall sålunda, enligt regeringens uppfattning, verka för ett samordnat och långsiktigt arbete inom EU för bättre produktsäkerhet.
Yvonne Ruwaida (mp) anser i motion L35 att den som vill producera eller exportera en vara också skall bevisa att varan är ofarlig. Motionären begär ett tillkännagivande härom (yrkande 8). Vidare förordas i motionen att marknadskontroller sker regelbundet för att skydda konsumenterna (yrkande 38 delvis).
Även i motion L34 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) behandlas, såvitt nu är i fråga, produktsäkerhetskontrollen. I motionen anförs att kontrollen i olika medlemsländer inte får vara alltför olikartad eftersom konkurrensneutraliteten då sätts ur spel och konsumenternas tilltro till den inre marknaden försvagas. Det krävs, enligt motionärerna, arbete med EU:s produktsäkerhetsdirektiv i syfte att främja en mer likartad produktsäkerhetskontroll.
Vad först gäller motion L34 och yrkande 38 i motion L35 vill utskottet peka på att regeringen i förevarande skrivelse särskilt framhåller att den nya säkerhetslagstiftningen måste genomföras och efterlevas av medlemsländerna. För att efterlevnaden skall kunna garanteras, anförs det, krävs en marknadskontroll som står i paritet med problemens omfattning. Det erfordras, påpekar regeringen, att de nationella tillsynsmyndigheterna agerar enligt samma principer och att utövandet av tillsynen så långt som möjligt likformas. Stora skillnader i kontrollen mellan medlemsländer kan också, sägs det i skrivelsen, leda till bristande konkurrensneutralitet. För konsumenterna är marknadskontrollen en trovärdighetsfråga. Konsumenterna måste kunna lita på att produktsäkerheten håller en likformig och hög standard inom hela den inre marknaden. Det kan handla om ambitionsnivå för kontrollen, typer av produkter och produktområden som kontrolleras, kontrollfrekvens, riskbedömning samt sanktioner vid upptäckta missförhållanden.
Ett sätt att skapa en gemensam syn på detta område kan, enligt regeringen, vara att kommissionen regelbundet arrangerar samordningsmöten. Kommissionen bör också uppmuntra medlemsstaterna att redovisa hur man arbetar med marknadskontrollen och vilka resultat man uppnått. Regeringen anför vidare att ett stort antal myndigheter, konsumentorganisationer och näringslivsorganisationer, inom ramen för arbetet vid det svenska Marknadskontrollrådet, har tagit fram ett förslag till ett svenskt initiativ för att förstärka marknadskontrollen i Europa inom alla produktområden där fara för hälsa, säkerhet eller miljö kan föreligga. Regeringen överväger hur ett sådant initiativ bör utformas.
Enligt regeringens mening bör olika åtgärder för att åstadkomma en bättre samordning och effektivisering av konsumentsäkerhetsarbetet undersökas. En möjlighet är, enligt regeringen, att inrätta ett europeiskt organ med ett övergripande ansvar för att främja säkerheten hos konsumentvaror och konsumenttjänster. Sverige bör verka för att en sådan undersökning görs.
Utskottet kan för egen del inte se annat än att motionärernas önskemål i allt väsentligt sammanfaller med den målsättning för konsumentsäkerhetsarbetet som regeringen ger uttryck för i skrivelsen. Utskottet avstyrker med det anförda motionerna L35 yrkande 38 och L34 i nu behandlade delar.
Med hänvisning till vad som redovisats ovan om tillverkares och importörers ansvar för produkters säkerhet avstyrker utskottet också bifall till yrkande 8 i motion L35.
Utskottet behandlar i detta avsnitt också två motionsyrkanden vari förespråkas att produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall utvidgas till att gälla tjänster som tillhandahålls inom offentlig verksamhet. Yrkanden därom framställs dels i motion L35 av Yvonne Ruwaida (mp) (yrkande 36), dels i motion L36 av Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (fp) (yrkande 4).
Utskottet erinrar om att riksdagen den 17 april 1996, i samband med behandlingen av proposition 1995/96:123 om produktsäkerhetslagen och offentlig verksamhet, avslagit motioner med samma inriktning som de nu aktuella (rskr. 211). Beträffande utskottets motiveringar hänvisas till betänkandet 1995/96:LU21. Utskottet finner inte skäl att ändra sin inställning i denna fråga. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L35 yrkande 36 och motion L36 yrkande 4.
Härefter övergår utskottet till att behandla frågor som rör livsmedel.
Svenska konsumenter är starkt engagerade i livsmedelsfrågorna och efterfrågar i allt större utsträckning relevant och fullständig information om produkternas innehåll och ursprung. I samband med godkännandet av fördraget om Sveriges anslutning till EU (prop. 1994/95:19, bet. UU5, rskr. 63) väcktes ett antal motioner vari yrkades tillkännagivanden om ett svenskt agerande inom EU, bl.a. för införande av en tydligare märkning av livsmedel med avseende på ursprung och tillsatser. I sitt yttrande till utrikesutskottet anförde lagutskottet (yttr. 1994/95:LU1y) att ett svenskt medlemskap i EU inte bör föranleda att Sverige minskar sina ambitioner på livsmedelsområdet. Det är, anförde utskottet, angeläget att vi med utnyttjande av de resurser som står till buds försöker påverka utvecklingen inom EG i riktning mot en högre skyddsnivå som tillgodoser konsumenternas intressen. Särskilt viktigt är därvid, anförde utskottet, att förbättra livsmedelskontrollen samt att höja kvalitets- och hälsokraven. Därutöver framhöll utskottet att det är angeläget att man från svensk sida arbetar för att åstadkomma en tillfredsställande ursprungsmärkning och andra förbättringar av märkningsreglerna. Även insatser syftande till ett förbud mot bestrålning av livsmedel bör ha hög prioritet, anförde utskottet. Vad lagutskottet sålunda anförde gavs regeringen till känna.
Våren 1995, i samband med behandlingen av vissa anslag på livsmedelsområdet, behandlade utskottet återigen motioner som gällde märkning av livsmedel (bet. 1994/95:LU20). Utskottet kunde för sin del inte se att regeringen hade något annat synsätt än motionärerna. Sålunda hade regeringen förklarat att Sverige aktivt skall verka för att inom EU förstärka livsmedelskontrollen, minimera användningen av tillsatser, införa en bättre märkning av livsmedel samt öka livsmedlens tjänlighet genom fördjupade kvalitets- och hälsokrav. Mot denna bakgrund saknades, enligt utskottets mening, skäl för riksdagen att förorda ett förnyat tillkännagivande. Utskottet utgick dock från att regeringen noga följde upp frågorna och konstaterade samtidigt att det också på nationell nivå pågår arbete både hos regeringen och vid Livsmedelsverket och inte minst inom livsmedelsbranschen som syftar till förbättringar för konsumenterna.
I den nu aktuella skrivelsen anger regeringen att Sverige inom EU skall verka för att livsmedelskontrollen stärks, för att en bättre märkning av livsmedlen införs och för att användningen av tillsatser minimeras.
Flera motioner innehåller yrkanden med krav på att Sverige skall försöka påverka utvecklingen inom EU i riktning mot högre skyddsnivåer på livsmedelsområdet. I första hand begärs tillkännagivanden om ursprungsmärkning och märkning av gentekniskt modifierade livsmedel.
I motion L33 av Tanja Linderborg m.fl. (v) anförs att konsumenterna måste ges möjlighet att välja bort den mat man inte vill ha och att regeringen inom EU därför bör verka för obligatorisk ursprungsmärkning (yrkande 1). Vidare begär motionärerna ett tillkännagivande om att alla livsmedel och processer som härrör från genetiskt modifierade organismer skall märkas (yrkande 2).
Även i motion L35 av Yvonne Ruwaida (mp) begärs att regeringen inom EU verkar för en klar och tydlig märkning av genmodifierade produkter (yrkande 31).
I motion L34 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) påpekas, såvitt nu är i fråga, vikten av att man anger ursprungslandet.
Agne Hansson m.fl. (c) påpekar i motion L37 att nationell lagstiftning om ursprungsmärkning av livsmedel måste tillåtas inom EU. I motionen yrkas ett tillkännagivande därom (yrkande 2). Vidare yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör driva frågan om ett gemensamt system för ursprungsmärkning inom EU (yrkande 3). Därutöver anser motionärerna, med hänvisning till det arbete som för närvarande pågår inom EU med en förordning om s.k. nya livsmedel, att regeringen inom EU också bör driva frågan om en generell märkning av genetiskt modifierade livsmedelsprodukter (yrkande 4).
Vad först gäller ursprungsmärkning av livsmedel vill utskottet påminna om att jordbruksministern i riksdagen nyligen besvarat en fråga därom. Av frågesvaret framgår att den svenska ståndpunkten är att ursprungsmärkning skall vara tillåten och möjlig. Enligt jordbruksministerns mening skulle en sådan märkning i själva verket befrämja den gemensamma marknaden och handeln internationellt i övrigt. Jordbruksministern uttalade att hon avser att med ytterligare kraft föra fram dessa åsikter i EU och i andra sammanhang (fråga 960328 anf. 70).
När det sedan gäller gentekniskt modifierade livsmedel vill utskottet peka på EG-direktivet 90/220/EEG om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer. Direktivet är bindande för medlemsstaterna och innebär bl.a. att användningen av genetiskt modifierade organismer skall prövas i varje enskilt fall. Med organism avses varje biologisk enhet som kan föröka sig eller överföra genetiskt material. Genom denna definition slås fast att själva organismen alltid är levande. En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i det enskilda fallet för att t.ex. motverka hälso- och miljöskador. En produkt som godkänts för utsläpp på marknaden av en behörig myndighet inom EU är godkänd också i Sverige.
EG-direktivet har införlivats med svensk rätt genom gentekniklagen (1994:900). Lagen är tillämplig bl.a. när produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer släpps ut på marknaden. Syftet med lagen är att skydda människors och djurs hälsa och miljön samt att säkerställa att etiska hänsyn tas vid verksamhet med genetiskt modifierade organismer. Enligt gentekniklagen får ett tillstånd förenas med villkor. I lagens förarbeten (prop. 1993/94:198) anförs att villkoren kan avse t.ex. särskilda användnings- och hanteringsvillkor samt märkning. Vidare anförs att enligt det nämnda EG- direktivet krävs märkning för saluhållande av vissa livsmedel som innehåller eller består av levande genetiskt modifierade organismer. En sådan begränsad märkning bör enligt motiven vara ett villkor för tillstånd att produkten skall få släppas ut på marknaden. Av genteknikförordningen (1994:901) framgår att sju olika myndigheter beslutar i frågor om tillsyn och tillstånd till olika verksamheter med genetiskt modifierade organismer. Livsmedelsverket har ansvaret när det gäller livsmedel med genetiskt modifierade organismer som släpps ut på marknaden.
Kommissionen har i oktober 1995 utfärdat ett tolkningsdokument (XI/655/95) angående märkningskravet för marknadsgodkännande. I dokumentet anförs att direktivet ger möjlighet att föreskriva villkor i ett produktgodkännande och att kommissionen i vissa beslut också krävt märkning. Dessa krav på märkning har dock hänfört sig till riskbedömningen, och enligt tolkningsdokumentet är det inte tillåtet att uppställa krav på märkning av att en produkt består av eller innehåller genetiskt modifierade organismer.
Frågan om märkning av gentekniskt modifierade livsmedel har därefter fått förnyad aktualitet inom EU. I mars i år har Europaparlamentet behandlat en gemensam ståndpunkt från rådet (EG) nr 25/95 inför antagandet av en EG- förordning om nya livsmedel och nya livsmedelsingredienser (novel foods). Förordningen omfattar även livsmedel som bl.a. har framställts med hjälp av genteknik men där produkterna inte längre innehåller genetiskt modifierade organismer. Avsikten med förordningen är nämligen att fastställa regler och villkor för livsmedel och livsmedelsingredienser som inte tidigare i någon utsträckning konsumerats inom gemenskapen. Sådana livsmedel skall genomgå en godkännandeprocedur innan de får saluhållas. Vidare föreskrivs kriterier för märkning av dessa produkter. Sverige röstade mot förslaget till gemensam ståndpunkt på grund av att de föreslagna märkningsbestämmelserna, enligt svensk uppfattning, inte var tillräckligt långtgående.
Enligt det av parlamentet antagna förslaget skall konsumenten genom märkning informeras om alla livsmedelsegenskaper, såsom sammansättning, näringsvärde eller näringsmässiga effekter samt avsedd användning av livsmedlet, om dessa skiljer ett nytt livsmedel eller en livsmedelsingrediens från jämförbara livsmedel och livsmedelsingredienser som redan finns. Parlamentets förslag kan sammanfattningsvis sägas innebära en viss skärpning av märkningskravet jämfört med rådets förslag, och det ligger därmed närmare det krav på märkning som framförts av Sverige. Förslaget till förordning hanteras i enlighet med artikel 189b i fördraget och kommer därför att på nytt behandlas av rådet. Om rådet inte antar parlamentets förslag tillsätts en förlikningskommitté med uppgift att sammanjämka rådets och parlamentets ståndpunkter.
Frågan om märkning av genmodifierade produkter har helt nyligen varit föremål för behandling av jordbruksutskottet (bet. 1995/96:JoU11). Jordbruksutskottet föreslår i betänkandet, med anledning av en motion, ett tillkännagivande till regeringen angående märkning av produkter som innehåller, består av eller framställts av genetiskt modifierade organismer. Jordbruksutskottet anför därvid att det grundläggande kravet från svensk sida bör vara att det genom märkning tydligt framgår att en produkt innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer. Om ett livsmedel framställts med hjälp av genetiskt modifierade organismer är det, enligt jordbruksutskottets mening, i de flesta fall angeläget att konsumenterna får kännedom om detta förhållande genom märkning. Behovet av märkning är sålunda särskilt stort när det gäller livsmedel, men även beträffande andra produkter är det rimligt att kräva märkning. Jordbruksutskottet förutsätter att regeringen med största kraft och stor tydlighet driver märkningsfrågan i internationella sammanhang.
Lagutskottet vill för sin del ånyo stryka under angelägenheten av att vi med utnyttjande av de resurser som står till buds försöker påverka utvecklingen inom EG i riktning mot en högre skyddsnivå som tillgodoser konsumenternas intressen på livsmedelsområdet. Som utskottet påpekade hösten 1994 är det angeläget att man från svensk sida arbetar för att åstadkomma en tillfredsställande ursprungsmärkning och andra förbättringar av märkningsreglerna. Under den allra senaste tiden har kraven på information fått ökad aktualitet, och många konsumenter känner en allmän oro inför de nya livsmedel som inom en inte alltför avlägsen framtid kan förekomma på marknaden. Det är ett angeläget konsumentintresse att frågor som rör märkningsreglerna får en framskjuten plats i EU-samarbetet och, enligt utskottets uppfattning, bör regeringen med ökad kraft verka för en förbättrad märkning. Vad som därvid i första hand bör komma i fråga är en förbättrad ursprungsmärkning samt märkning av livsmedel som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer, eller som har framställts med hjälp av genteknik. Regeringen bör, med utgångspunkt i det anförda, närmare överväga formerna för och omfattningen av märkningskraven. Internationella överenskommelser måste givetvis beaktas i den mån de blivit bindande för Sverige.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motionerna L33 yrkandena 1 och 2, L34 i nu behandlad del, L35 yrkande 31 samt L37 yrkandena 2-4, som sin mening ge regeringen till känna.
I två motioner framhålls behovet av fullständiga innehållsdeklarationer på livsmedel. Det gäller motion L34 där Rolf Dahlberg m.fl. (m) anför, såvitt nu är i fråga, att konsumenterna, för att kunna köpa varor från andra länder, måste veta vad varorna innehåller samt motion L35 av Yvonne Ruwaida (mp), vari begärs ett tillkännagivande om att Sverige bör verka för att vi får fullständiga innehållsdeklarationer på livsmedel (yrkande 32).
Under det gångna året har inom EU bedrivits ett harmoniseringsarbete om bl.a. märkning av livsmedel. I juni 1995 antog ministerrådet en gemensam ståndpunkt, (EG) nr 7/95, om ett förslag till ändring i direktiv 79/112/EEG om märkning av livsmedel. Förslagen rör bl.a. på vilka språk märkningen skall göras och när mängden ingredienser skall märkas. Förslaget innehåller även förtydligande bestämmelser om den beteckning under vilken ett livsmedel saluhålls och krav på tilläggsinformation, om en beteckning på ett livsmedel kan medföra förväxling med andra, liknande produkter.
Sverige har ansett att de föreslagna ändringarna innebär en förbättring av nuvarande märkningsregler.
I skrivelsen anför regeringen att Sverige bör verka för att ingrediensförteckningen på livsmedel är så fullständig som möjligt. Råvaror och tillsatser som kan ge upphov till överkänslighetsreaktioner bör, enligt regeringen, alltid anges oavsett ingående mängd. I sammanhanget påpekar regeringen att kommissionen, i redovisningen av sina konsumentpolitiska prioriteringar för åren 1996-1998, nämner att reglerna om innehållsdeklarationer för livsmedel kan behöva förenklas, eftersom det endast är ett litet antal konsumenter som kan tillgodogöra sig den komplicerade information som många gånger finns. Ett sådant resonemang har, anförs det i skrivelsen, väsentliga brister. Det är tillräckligt allvarligt att en mindre andel av konsumenterna kan råka ut för mycket allvarliga eller t.o.m. livshotande tillstånd om de av misstag äter livsmedel med innehåll som de är överkänsliga mot. Det är därför inte acceptabelt, anför regeringen, att kraven på fullständiga innehållsdeklarationer förenklas, så att konsumenterna inte kan avgöra vilka dmnen livsmedlen innehåller.
Utskottet kan för sin del inte se annat än att motionärernas önskemål och vad regeringen anför sammanfaller i allt väsentligt. Motion L34 i nu behandlad del och motion L35 yrkande 32 får anses tillgodosedda, och utskottet avstyrker därför bifall till nämnda motionsyrkanden.
Ekonomiskt och rättsligt skydd
I Europeiska kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar för åren 1996-1998 framhålls bl.a. att den inre marknaden för finansiella tjänster har medfört en ökad konkurrens, ett större urval av tjänster samt förnyelse, vilket gagnar konsumenterna. Det framgår dock att konsumentsammanslutningarna rapporterat ett växande missnöje när det gäller köp av finansiella tjänster. Tjänsterna blir alltmer olika och komplexa och konsumenterna saknar inte sällan tillräcklig information. Många stöter också på svårigheter när det gäller att få tillgång till objektiv rådgivning.
Rolf Dahlberg m.fl. (m) anför i motion L34, såvitt nu är i fråga, att det är positivt att finansiella tjänster från en större marknad blir mer lättillgängliga samtidigt som det är viktigt att informationen är tydlig och att konsumenterna kan känna tilltro till rådgivning och förmedling. För att åstadkomma ökad konkurrens behövs, enligt motionärerna, likartade regler vid fel och reklamationer.
I skrivelsen anförs att Sverige bör verka för att arbetet med finansiella tjänster på gemenskapsnivå främst inriktas på åtgärder som stärker konsumentskyddet i samband med de tjänster som i större omfattning erbjuds över gränserna. Den enskilde konsumenten är vid dessa transaktioner särskilt sårbar till följd av svårigheten att hävda sin rätt enligt den nationella lagstiftningen.
I skrivelsen anförs vidare att Sverige skall arbeta för ökad konkurrens och ett bättre konsumentskydd på den gemensamma marknaden för finansiella tjänster. Särskilt betydelsefullt är att informationen om tjänsterna är tydlig, att tjänster vars syfte är rådgivning eller förmedling är tillförlitliga, att konsumenternas ställning vid fel i tjänsterna förbättras och att reklamationshanteringen blir mer effektiv.
Utskottet kan för sin del inte se annat än att motionärernas önskemål ligger väl i linje med regeringens ambitioner. Något tillkännagivande med anledning av motion L34 anser utskottet inte vara erforderligt. Motionen i nu behandlad del bör därför, enligt utskottets mening, avslås.
Härmed övergår utskottet till att behandla frågor som gäller marknadsföring.
Gränsöverskridande marknadsföring blir alltmer omfattande. Den sker i nya former, och ny informationsteknik gör att utvecklingen går fort. Förhållandet kan innebära fördelar men också risker för att marknadsföringen blir påträngande och svår för konsumenterna att värja sig mot. Utvecklingen har uppmärksammats inom EU. År 1992 beslutade kommissionen att se över den övergripande strategin när det gäller säljfrämjande åtgärder ( commercial communications ). Resultatet kommer att presenteras i en grönbok under hösten 1996.
I sammanhanget kan vidare nämnas att direktivet om gränslösa TV-sändningar (89/552/EEG) för närvarande är under översyn. Direktivet avser att åstadkomma den nödvändiga harmoniseringen för att möjliggöra fri rörlighet av TV- sändningar över gränserna. Utgångspunkten är att det sändande landet har att kontrollera att direktivets varsamhetsregler efterlevs. Det mottagande landet har enligt direktivet begränsade möjligheter att hindra sändningar som är lagliga i sändarlandet. Kommissionen har föreslagit att möjligheterna för ett mottagarland att ingripa mot bl.a. våldssändningar skall bli större. Sverige har bl.a. drivit frågan om att TV-direktivet skall förtydligas när det gäller rätten för medlemsländerna att ingripa mot annonsörer, som genom att vända sig till ett utländskt programbolag kringgår det egna landets lagstiftning. Kommissionen och rådet har beslutat att anta en deklaration som förtydligar medlemsländernas rätt att hävda nationell lagstiftning gentemot sina annonsörer.
I två motioner förs fram synpunkter som gäller etiken i marknadsföringen. I motion L33 av Tanja Linderborg m.fl. (v) anförs att etiken i marknadsföringen bör förbättras och att Sverige bör verka för att könsdiskriminerande marknadsföring och marknadsföring med våldsförhärligande inslag förbjuds. I motionen begärs ett tillkännagivande om vad som nu anförts (yrkande 3).
Yvonne Ruwaida (mp) begär i motion L35 ett tillkännagivande om att regeringen i EU bör verka för att förbjuda reklam som är diskriminerande avseende kön, etniskt ursprung, sexualitet, ålder eller funktionshinder (yrkande 33). I motionen framställs ett motsvarande yrkande när det gäller reklam och smygreklam för tobaks- och alkoholprodukter (yrkande 34).
Någon inhemsk lagstiftning som gör det möjligt att ingripa mot diskriminerande reklam i Sverige finns inte. Marknadsdomstolen har slagit fast att det inte är möjligt att med stöd av marknadsföringslagen rikta ett förbud mot en marknadsföring bara på den grunden att den är könsdiskriminerande (MD 1976:8). Däremot har domstolen i en rad avgöranden förbjudit marknadsföring där det föreligger risk för att den inbjuder till olagligt beteende. Marknadsdomstolen har nyligen meddelat förbud mot marknadsföring som ansågs uppmana till våld mot person (MD 1996:7).
Frågan om lagstiftning mot diskriminerande reklam i Sverige har varit föremål för en mängd överväganden och förslag. Vad som därvid diskuterats har gällt dels om sådana regler över huvud taget behövs, dels om en sådan lagstiftning kräver grundlagsändring. De som har motsatt sig lagstiftning har bl.a. gjort gällande att de egenåtgärder som företas från näringslivets sida är mer verkningsfulla än vad som kan åstadkommas med stöd av lagstiftning.
Frågan om ett förbud mot diskriminerade reklam, i första hand könsdiskriminerande reklam, behandlades förra våren i samband med att riksdagen antog den nya marknadsföringslagen (prop. 1994/95:123, bet. LU16). Konstitutionsutskottet ansåg i sitt yttrande till lagutskottet (yttr. 1994/95:KU4y) att lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam, som begärts i då aktuella motioner, inte kan införas utan grundlagsändring. Lagutskottet delade motionärernas uppfattning att reklam med inslag av diskriminering i olika former är oacceptabelt. Eftersom laglig möjlighet till ingripande mot diskriminerande reklam kräver grundlagsändringar som innebär inskränkningar i tryckfrihetens och yttrandefrihetens grundvalar bör dock, anförde utskottet, lagstiftning komma i fråga endast om detta framstår som det enda alternativet till att komma till rätta med problemen. Förutom att lagstiftningsbehovet sålunda måste vara klarlagt borde, enligt utskottet, vidare krävas att den diskriminerande reklamen förekommer i sådan omfattning och är av sådan art att inskränkningar i tryckfrihetsrätten och yttrandefriheten oundgängligen är påkallade. Vad som anförts i de då aktuella motionerna utgjorde, enligt utskottets mening, inte tillräckliga skäl att utifrån dessa utgångspunkter ta några initiativ till lagstiftning. Utskottet, som konstaterade att regeringen kommer att följa utvecklingen på området, avstyrkte med det anförda bifall till då aktuella motioner. Riksdagen följde utskottet (rskr. 267).
I sammanhanget kan vidare nämnas att statsrådet Blomberg nyligen i riksdagen besvarat en fråga om vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att stoppa erotisering av reklam. Statsrådet upplyste att regeringen är väl medveten om utvecklingen och gett Konsumentverket i uppdrag att studera utvecklingen och föreslå lämpliga åtgärder. En rapport väntas den 1 oktober i år (fråga 1995/96:352).
Med anledning av yrkande 34 i motion L35 kan nämnas att det inom Europakommissionen sedan flera år tillbaka har pågått ett arbete med ett förslag till direktiv om förbud mot tobaksreklam. Vidare vill utskottet påminna om att en särskild utredare i Sverige haft i uppdrag att utreda frågan om förbud mot indirekt tobaksreklam. I november förra året överlämnade utredningen sitt betänkande (SOU 1995:114) Indirekt tobaksreklam med förslag till lagregler om begränsningar av sådan reklam. Betänkandet har varit föremål för remissbehandling och bereds för närvarande i regeringskansliet.
När det gäller marknadsföring av alkoholdrycker har regeringen nyligen tillkallat en särskild utredare för att göra en översyn av bestämmelserna. Utredaren skall se över nuvarande marknadsföringsregler, bl.a. utifrån de förändringar som skett på alkoholpolitikens område i och med Sveriges anslutning till EU, och utforma förslag till de författningsregleringar som bedöms nödvändiga. Utredarens arbete skall vara slutfört före utgången av mars 1997 (dir. 1996:33).
I förevarande skrivelse anför regeringen att Sverige bör verka för att konsumentintressena lyfts fram i det arbete som nu pågår inom EU när det gäller säljfrämjande åtgärder. Enligt regeringen måste en strävan vara att skyddet för konsumenterna i medlemsländernas lagstiftning på marknadsföringsområdet inte skiljer sig alltför mycket åt, samtidigt som det är angeläget att gemenskapsreglerna föreskriver en hög etisk nivå för företagens marknadsföring. För Sverige är det, enligt regeringen, viktigt att regleringar på gemenskapsnivå som rör marknadsföring föreskriver vilket minsta konsumentskydd som skall finnas och att det även i fortsättningen finns utrymme för medlemsländerna att ha ett starkare konsumentskydd om man anser detta påkallat. Utifrån dessa utgångspunkter bör Sverige, enligt regeringens mening, verka för att gemenskapsreglerna när det gäller marknadsföring läggs på en högre etisk nivå än vad som gäller för närvarande. Sverige bör sålunda aktivt verka för att flera direktiv skärps.
Utskottet har ingen annan uppfattning än regeringen när det gäller EU-arbetets inriktning på förevarande område. När det gäller ifrågavarande motionsspörsmål måste beaktas att de skillnader som finns mellan medlemsländernas regler för marknadsföring inte enbart har sin grund i olika ambitioner i konsumentpolitiken utan också kan bero på kulturella skillnader som gör att synen på vad som är oetiskt och otillbörligt kan variera. De betänkligheter från tryckfrihets- och yttrandefrihetsrättsliga utgångspunkter som utskottet framförde våren 1995 mot att lagstiftningsvägen i Sverige ingripa mot könsdiskriminerande reklam gör sig gällande också i EU-sammanhang.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L33 yrkande 3 och L35 yrkande 33.
Inte heller yrkande 34 i motion L35 bör, med hänsyn till vad som redovisats ovan, vinna riksdagens bifall.
I en motion begärs ett tillkännagivande om TV-reklam riktad till barn. Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (fp) kräver i motion L36 ett totalförbud mot sådan reklam (yrkande 6).
TV-sändningar inom EU regleras av det ovan nämnda TV-direktivet (89/552/EEG) som innehåller bestämmelser om reklam. I direktivet uppställs vissa varsamhetskriterier när det gäller reklam riktad till barn. Reklamen får t.ex. inte direkt uppmana minderåriga att köpa en produkt eller tjänst genom att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet. Inte heller får den direkt uppmana minderåriga att övertala sina föräldrar eller andra att köpa de utannonserade varorna eller tjänsterna.
Av regeringens skrivelse framgår att Sverige, under arbetet med revideringen av TV-direktivet, aktivt har verkat för ett förbud mot TV-reklam riktad till barn under 12 år, i enlighet med den lagstiftning som vi har i Sverige. Barnen är i regel oerfarna och godtrogna i kommersiella sammanhang och utgör därför en särskilt utsatt grupp. Sverige bör även fortsättningsvis i enlighet med de mål som uppställs i 1995 års regeringsförklaring verka för att TV- direktivet ändras så att TV-reklam riktad till barn uttryckligen förbjuds. Vad som hittills har uppnåtts i denna del är, enligt vad som framgår av skrivelsen, utfästelser från kommissionens sida att medverka till att studier görs av reklamens effekter på barn. Dessutom har Europaparlamentet nyligen yttrat sig över direktivförslaget och bl.a. föreslagit skärpta regler för reklam riktad till barn. Behandlingen av de olika förslagen kommer att fortsätta i rådet under innevarande vår, och det är därför ännu oklart i vilken utsträckning parlamentets synpunkter kommer att beaktas.
Utskottet delar motionärernas inställning och anser att Sverige bör arbeta för ett förbud inom EU som motsvarar vad som gäller för inhemska TV- sändningar beträffande reklam riktad till barn. Mot bakgrund av vad som anförts i skrivelsen kan utskottet för sin del inte se att det föreligger behov av något tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med vad som begärs i motion L36 yrkande 6.
Utskottet övergår därmed till att behandla några frågor som gäller köprätt. Frågorna har aktualiserats genom skrivelsen och en motion. År 1994 publicerade kommissionen en s.k. grönbok om garantier för konsumentvaror och service efter köpet. Med garantier avses inte bara avtalade garantier utan också vad som kallas legala garantier, dvs. det skydd som lagen ger konsumenten när det är fel på varan. I grönboken sägs bl.a. att konsumentskyddet på dessa områden skiljer sig mycket inom unionen och att skyddet åtminstone i vissa länder behöver förbättras. Som ett skäl för att harmonisera reglerna pekar man i grönboken på handeln över gränserna, som också på konsumentområdet blir alltmer utbredd. Grönboken lämnades ut för synpunkter, varefter kommissionen drog slutsatser om hur arbetet borde gå vidare. Kommissionen tillsatte därvid en arbetsgrupp med fristående experter, dvs. personer som inte representerar sina länder. Enligt uttalanden som gjordes från kommissionen studerade gruppen särskilt behovet av ett förstärkt konsumentskydd vad gäller det legala felansvaret för näringsidkarna. Arbetet var i kommissionen inriktat på att arbetsgruppen skulle presentera ett direktivförslag före sommaren 1995. Arbetet var brett upplagt och synes ha syftat till något som närmast liknar en europeisk konsumentköplag. Kommissionen väntas inom kort lämna ett direktivförslag. Det är inte känt vad förslaget kommer att innehålla men, enligt vad som framgår av skrivelsen, finns skäl att tro att direktivförslaget kommer att innehålla ganska detaljerade regler.
Regeringen anför att Sverige bör stödja arbetet för att höja konsumentskyddsnivån när det gäller garantier och tjänster efter köpet. Samtidigt är det, enligt regeringens mening, angeläget att gemenskapsregler på konsumenträttens område utformas på ett sådant sätt att konsumentintressena värnas så effektivt som möjligt utan onödiga ingrepp i de nationella rättsordningarna. Det är, anför regeringen, knappast lämpligt att försöka harmonisera staternas civilrättsliga regler om konsumentköp. På ett så centralt område, där de flesta länder redan har detaljerade lagregler, stöter ett sådant arbete på stora svårigheter. Länderna har vitt skilda utgångspunkter, och en harmonisering i detaljer innebär att inarbetade system får överges. Arbetet bör, enligt regeringens mening, i stället inriktas på ett direktiv som anger vilka problem som de nationella lagarna skall reglera och vilket skydd konsumenterna lägst skall ha.
I motion L34 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) anförs, så vitt nu är i fråga, att grundläggande köprättsliga regler som gäller garantier och andra tjänster efter köp kan behöva beslutas på gemenskapsnivå.
Utskottet har samma principiella uppfattning som regeringen och anser att Sverige bör stödja arbetet för att höja konsumentskyddsnivån när det gäller garantier och tjänster efter köpet. Enligt utskottet är det angeläget att gemenskapsreglerna på detta område utformas på ett sådant sätt att konsumentintressena värnas så effektivt som möjligt utan onödiga ingrepp i de nationella rättsordningarna. En sådan ordning som aktualiseras i motionen skulle, i den mån den över huvud taget är genomförbar, medföra ett omfattande arbete, kräva stora resurser och ta lång tid. Utskottet ställer sig därför bakom den inriktning av arbetet som regeringen förordat och avstyrker bifall till motion L34 i nu behandlad del.
Information och utbildning
Sverige har vid ett beslut i ministerrådet hösten 1995 ställt sig bakom en resolution som uppmanar kommissionen att före utgången av år 1996 noga undersöka möjligheterna till initiativ på gemenskapsnivå vad gäller samarbetet på området konsumentutbildning och utbyte av information. Utgångspunkterna för kommissionens arbete skall vara att hänsyn tas till moderna kommunikationsmetoder och ny teknik. De initiativ på gemenskapsnivå som kan bli aktuella skall stödja och komplettera medlemsstaternas åtgärder för att förbättra konsumentutbildning och konsumentupplysning.
Ett prioriterat område i kommissionens konsumentpolitiska handlingsprogram för åren 1996-1998 är att göra en kraftinsats för att förbättra konsumentupplysning och konsumentinformation. Kommissionen har påpekat att särskilda insatser kan behöva göras för att uppmuntra konsumentorganisationerna att förändra sina arbetsformer och därmed kunna tillgodogöra sig fördelarna med den nya informationstekniken. Ett annat prioriterat område i handlingsprogrammet är åtgärder för att möjliggöra för konsumenterna att dra nytta av informationssamhället. Intensifierade åtgärder som innefattar utbildning och upplärning så att konsumenterna till fullo skall kunna utnyttja informationssamhällets möjligheter föreslås.
I motion L35 av Yvonne Ruwaida (mp) begärs tillkännagivanden från riksdagens sida i en mängd olika avseenden som gäller information och utbildning. I motionen yrkas tillkännagivanden om vikten av att man som konsument får information om de varor och tjänster som finns på marknaden (yrkande 1), att prisuppföljning bör ske regelbundet i syfte att skydda konsumenterna (yrkande 38 delvis), att medborgarkontor bör inrättas, som kan ge service i samhälls- och konsumentfrågor i syfte att öka människors medvetenhet och kunskap som konsumenter (yrkande 15), att regeringen bör verka för ett ökat informationsutbyte så att olika intressenter, organisationer och partier kan bidra med synpunkter på EU:s konsumentpolitik (yrkande 14) samt att Civildepartementet skall ge ut en nyhetstidning om konsumentpolitiken i EU och om svenska initiativ och insatser (yrkade 13).
Utskottet konstaterar att vad regeringen anfört i förevarande skrivelse om vikten av information i stora delar överensstämmer med motionärens önskemål. Regeringen anser att Sverige skall verka för insatser inom EU som bidrar till att konsumenterna blir välutbildade och kritiska så att de kan utnyttja marknadens möjligheter. Kunniga och kritiska konsumenter utgör också en kraft på marknaden för att driva fram nya produkter och tjänster, vilket är särskilt positivt när det gäller att få en konsumtion som belastar miljön så litet som möjligt.
Härutöver menar regeringen att informations- och erfarenhetsutbytet mellan regeringen och konsument- och näringslivsorganisationerna när det gäller konsumentfrågor i EU bör förbättras. Utgångspunkten skall därvid vara största möjliga öppenhet. Det kan, enligt vad som sägs i skrivelsen, handla om att så tidigt som möjligt remittera förslag som kommer från EU, informera om svenska konsumentpolitiska initiativ och ståndpunkter och återrapportera resultatet av svenska insatser i EU. Regeringen och organisationerna har, enligt vad som anförs i skrivelsen, ett ömsesidigt intresse av informations- och erfarenhetsutbyte.
Vad gäller de särskilda yrkandena i motionen vill utskottet anföra följande. Något tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med vad som begärs i yrkande 1 är inte meningsfullt. Utskottet har, mot bakgrund av vad som redovisats om skrivelsens innehåll, tillräckliga skäl att utgå från att regeringen är väl medveten om behovet av att konsumenterna är väl informerade om de varor och tjänster som finns på marknaden. När det gäller yrkande 38 vill utskottet erinra om att flera olika organ har till uppgift att följa prisutvecklingen. Kommissionen för prisfrågor kommer hösten 1996 att redovisa sina erfarenheter i en rapport till regeringen. Prisundersökningar utförs också av bl.a. Statistiska centralbyrån (SCB), Konsumentverket och Pensionärernas riksorganisation (PRO). Vidare gör näringslivet egna analyser av prisutvecklingen. En särskild utredare har också tillkallats för att föreslå åtgärder för att få fram en bättre analys av och information om prisförändringar. Syftet skall främst vara att stärka konsumenternas ställning på marknaden. Uppdraget skall redovisas innevarande år (dir. 1995:147). Därtill kommer att frågor om prisutvecklingen ständigt är föremål för bevakning i olika media.
Beträffande yrkande 15 vill utskottet peka på att flera projekt pågår både i Sverige och i andra länder för att göra informationen till medborgare och konsumenter lättare tillgänglig. Sedan er 1992 pågår ett utvecklingsarbete om medborgarkontor och medborgarinformation inom Civildepartementet. Försöksverksamhet med medborgarkontor inleddes sommaren 1994 och regleras i lagen (1994:686) om försöksverksamhet med medborgarkontor. Lagen ger kommunerna befogenhet att sluta samverkansavtal med statliga myndigheter m.fl. om att utföra sådana uppgifter som inte innebär myndighetsutövning.
Vad slutligen gäller yrkandena 13 och 14 kan utskottet konstatera att en kommitté har tillkallats med uppgift att utreda och föreslå åtgärder som kan öka medborgarnas möjligheter till inflytande och delaktighet i samhällsutvecklingen och därmed på sikt bidra till en vital demokratisk utveckling. Kommitténs uppdrag avslutas under år 1996 (dir. 1995:56).
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L35 yrkandena 1, 13-15 och 38 i denna del.
Miljö och konsumtion
I den svenska konsumentpolitiken är miljömålet relativt nytt och svarar mot många krav och behov som finns hos konsumenterna. Målet tillkom i samband med 1995 års konsumentpolitiska beslut och innebär att sådana konsumtions- och produktionsmönster skall utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. Det nya målet har bl.a. motiverats av att medvetenheten om sambandet mellan miljö och konsumtion stadigt har ökat och att människor i dag är villiga att ta ett större ansvar för miljön.
Regeringen anser att det är en viktig uppgift för konsumentpolitiken att se till att konsumenterna får underlag för att bedöma de miljömässiga konse kvenserna av sitt levnadssätt och sin konsumtion samt praktiska förutsättningar att spela en mer aktiv roll för att belastningen på miljön skall minska.
Rolf Dahlberg m.fl. (m) anför i motion L34, såvitt nu är i fråga, att miljöområdet är ett viktigt område för gemensamma insatser. I motionen poängteras vikten av att konsumenterna får underlag för att bedöma de miljömässiga konsekvenserna av sin konsumtion.
Utskottet erinrar om att regeringen år 1995 tillkallat en särskild utredare för att utarbeta förslag till en handlingsplan för hur ambitionerna med miljömålet skall förverkligas (dir. 1995:46). Utredningen beräknas avsluta sitt arbete under år 1996. När det gäller EU-samarbetet skall Sverige, enligt vad som anförs i skrivelsen, verka för att kommissionen utarbetar en strategi på konsumentområdet för att utveckla sådana produktions- och konsumtionsmönster som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan utskottet inte finna annat än att regeringen och motionärerna har ett likartat synsätt i frågor om konsumenternas behov av underlag för att kunna bedöma de miljömässiga konse kvenserna av sin konsumtion. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L34 i nu behandlad del.
I motion L35 av Yvonne Ruwaida (mp) begärs tillkännagivanden som går ut på att Sverige i EU på olika sätt bör verka för att en miljövänlig konsumtion skall bli verklighet. I motionen anförs att miljötänkandet måste genomsyra hela konsumentpolitiken och att regeringen bör verka för att EU sätter miljöskydd som ett övergripande mål i all EU-policy (yrkande 21), att hänsyn till miljö och konsumenter alltid skall ha företräde framför hänsyn till den inre marknaden (yrkande 7) samt att EU skall använda det medlemsland som har det högsta miljöskyddet som normgivande för åtgärder (yrkande 22). Vidare bör regeringen, enligt motionärens mening, verka för att EU använder olika styrmedel för att främja ren produktion , såsom att tillämpa substitutionsprincipen för kemikalier och utveckla en kretsloppspolitik (yrkande 24) samt för att EU inför obligatorisk och offentlig miljörevision (yrkande 25). Därutöver framhålls att EU bör ge konsumenter tillgång till information om varor och tjänster (yrkande 26). I motionen anförs också att politiska och marknadsekonomiska misslyckanden gjort att miljövänlig konsumtion är dyrare än miljöfarlig sådan. I motionen yrkas att riksdagen skall begära att regeringen verkar för att miljökostnader ingår i priset på varor och tjänster (yrkande 16).
I motion L35 tas även upp frågor som rör miljömärkning. Motionären anser att sådan märkning är ett sätt att främja konsumenternas möjligheter till miljöeffektiva val på marknaden. Miljömärkningen stimulerar även marknaden att ta fram miljövänliga produkter. I motionen påpekas att det nordiska miljömärkningssystemet Svanen har flera brister. Motionären anser därför, för att systemen skall få konsumenternas förtroende, att såväl Svanen som EU:s miljömärkningssystem bör reformeras (yrkande 27). I motionen anförs att arbetet med miljökriterier skall stå fritt från direkt påverkande intressenter och att processen med framtagande av kriterier bör vara öppen för insyn (yrkande 28), att kriteriesystemet vid miljömärkning skall bygga på försiktighets- och substitutionsprincipen, vilket innebär att diskutabla substanser inte skall accepteras i en miljömärkt vara (yrkande 29) samt att man vid miljömärkningen inte skall kunna kompensera en dålig egenskap i en produkt med bättre värden vad gäller en annan egenskap (yrkande 30).
Med anledning av vad som anförts i motion L35 vill utskottet peka på att främjandet av ett praktiskt förhållningssätt till utvecklingen av från miljösynpunkt hållbara konsumtionsmönster är ett prioriterat område i kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar för åren 1996-1998. Kommissionen anser att gemenskapens konsumentpolitik, från att ha varit inriktad på främst utbudssidan, nu även måste inriktas på åtgärder som möjliggör en långsiktigt hållbar utveckling. Från kommissionens sida vill man, genom utbildning och information samt produktmärkning, underlätta för konsumenterna att göra rationella val. Kommissionen framhåller att konsumenterna ofta har svårigheter att bedöma en produkts miljöpåverkan i jämförelse med en annan. Det är därför viktigt att system som bygger på livscykelanalyser vidareutvecklas. Härigenom underlättas jämförelser av produkters påverkan på miljön i produktions- och användarleden.
I regeringens skrivelse påpekas att det finns styrmedel - såväl informativa och administrativa som ekonomiska - som kan påverka konsumtion och produktion i en miljöanpassad inriktning. Exempel på styrmedel inom konsumentområdet är miljömärkning och miljövarudeklarationer. Dessa används redan i dag men bör utvecklas vidare också i det internationella samarbetet. Vid produktutveckling och produktion bör arbetet med internationell standardisering, livscykelanalyser och miljörevisioner främjas. Miljöskatter, t.ex. skatten på koldioxid, är enligt regeringen exempel på viktiga ekonomiska styrmedel.
När det gäller motionsspörsmålen om miljömärkning vill utskottet anföra följande. År 1989 infördes ett harmoniserat nordiskt system för miljömärkning av produkter, den s.k. svanmärkningen. Den frivilliga miljömärkningen i Sverige - inom ramen för detta system - organiseras och drivs av Standardiseringen i Sverige (SIS) och leds av Miljömärkningsstyrelsen. Verksamheten regleras genom ett avtal mellan staten och SIS. Inom EU gäller sedan våren 1992 ett gemensamt miljömärkningssystem. Systemet har införts genom rådets förordning (EEG) nr 880/92 av den 23 mars 1992 om ett gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke. EG-förordningen, som är direkt gällande i Sverige, återspeglar i stort de principer som gäller för den nordiska miljömärkningen. Bestämmelser som behövs för att tillämpa EG:s miljömärkningsförordning finns i lagen (1994:1772) om tillämpningen av det europeiska miljömärkningssystemet. Enligt EG-förordningen skall de länder i vilka förordningen gäller utse organ som ansvarar för de uppgifter som anges i förordningen. Med stöd av tillämpningslagen har regeringen utsett SIS att vara behörigt organ i Sverige. Symbolen för EU:s miljömärkning är en stiliserad blomma, den s.k. EU-blomman.
Utöver EG:s miljömärkningssystem finns också EG:s energideklarationssystem som en vägledning för konsumenterna i deras val av hushållsapparater. Energieffektiviteten anges på en skala utformad så att den stimulerar framställning av mer effektiva produkter utan att ge avkall på de viktigaste funktionsegenskaperna. I kommissionens handlingsprogram framhålls behovet av att dessa och andra märkningsprogram vidareutvecklas.
I samband med förra årets konsumentpolitiska beslut behandlade utskottet motionsyrkanden om miljömärkningen med liknande inriktning som de nu aktuella. Utskottet kunde därvid inte ställa sig bakom den kritik mot det nordiska miljömärkningssystemet som framfördes i de då aktuella motionerna (bet. 1994/95:LU32).
Utskottet anser fortfarande att det finns anledning att utgå från att den nordiska miljömärkningen, i jämförelse med andra länders officiella miljömärkningssystem, har lyckats relativt bra beträffande fastställda kriterier, utfärdade licenser och produkter på marknaden. Konsumenternas kännedom om den nordiska miljömärkningssymbolen Svanen har också vuxit i de nordiska länderna, och miljömärket har hög trovärdighet hos både konsumenter och producenter.
Arbetet med att utarbeta kriterier enligt EG:s miljömärkningssystem har gått långsammare än beräknat. I dag har kriterier för åtta produktgrupper fastställts, bl.a. för tvättmedel, hushålls- och toalettpapper samt tvätt- och diskmaskiner. Endast ett fåtal licenser har beviljats. De enda produkter som är märkta med EG-blomman och som finns på den europeiska marknaden är tvättmaskiner och hushållspapper. Enligt artikel 18 i förordningen skall systemet utvärderas och förordningen revideras år 1997. På miljöministerrådsmötet i december 1995 rådde stor enighet om vikten av att medlemsländerna aktivt bör ges möjlighet att delta i revideringen. Kommissionen har inlett revideringsarbetet och hållit ett möte med experter från medlemsstaterna.
I skrivelsen anför regeringen att den stödjer dessa strävanden och att Sverige aktivt kommer att medverka och lämna synpunkter och förslag till förändringar i systemet med utgångspunkt i erfarenheterna av det nordiska miljömärkningssystemet. För att ett miljömärkningssystem skall bli framgångsrikt, anför regeringen, krävs att systemet uppnår hög trovärdighet både hos konsumenter och tillverkare. Detta förutsätter i sin tur att kriterierna har höga miljö- och kvalitetskrav samt att testning och kontroll görs av oberoende organ. Vad som sålunda anförts skall, enligt regeringens mening, utgöra grunden för den svenska hållningen.
Utskottet har för sin del inget att erinra mot de bedömningar regeringen gjort när det gäller EU-arbetet på konsumentområdet i frågor som gäller miljö och konsumtion. Regeringen har också utfäst sig att vid EU:s regeringskonferens 1996 verka för att det skall vara ett uttryckligt mål för gemenskapens konsumentpolitik att utveckla sådana produktions- och konsumtionsmönster som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan bör yrkandena 7, 16, 21, 22 och 24-30 i motion L35 inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Forskning
I regeringens skrivelse påpekas att forskningen är ett betydelsefullt instrument för en resultatinriktad konsumentpolitik. Genom forskningsinsatser kan olika problem för konsumenterna kartläggas och orsaker analyseras. Regeringen bedömer att det i dag knappast finns någon uttalad strategi inom EU-kommissionen när det gäller konsumentforskning och forskningens roll i det konsumentpolitiska arbetet. Sverige bör därför aktivt delta i arbetet för en bred och samlad konsumentforskning inom EU. Regeringen avser att verka för att konsumentforskningen skall ingå i EU:s femte ramprogram för forskning.
I motion L36 av Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (fp) påpekas att regeringens ambition, att arbetet med konsumentfrågor i EU inte skall föranleda utgiftsökningar, bör gälla även för konsumentforskningen. I motionen begärs ett tillkännagivande härom (yrkande 3).
Yvonne Ruwaida (mp) anför i motion L35 att den samlade kunskapen om ekonomi och marknad sett ur ett konsumentperspektiv är alltför liten. Forskningen är så eftersatt att den viktiga kunskapen om hushållens villkor saknas. I motionen begärs ett tillkännagivande om att mer resurser bör avsättas till konsumentforskningen och i andra hand att konsumentforskningen får en egen organisation inom universitet och högskolor (yrkande 35).
Utskottet erinrar om att en av regeringen tillkallad utredare i betänkandet (SOU 1996:10) Forskning för vår vardag presenterat ett förslag till konsumentpolitiskt forskningsprogram, som skall ligga till grund för regeringens ställningstagande i den forskningspolitiska proposition som regeringen avser att lägga fram hösten 1996. I utredarens uppdrag har bl.a. ingått att kartlägga den konsumentpolitiska forskningen i Sverige med utblickar mot de nordiska länderna och EU. Vidare har utredaren analyserat forskningsområdet och lämnat förslag på hur detta skall organiseras. Härutöver har utredaren redovisat förslag om hur forskningsområdet bör finansieras.
När det gäller den fråga som tas upp i motion L36 konstaterar utskottet att en utgångspunkt för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU enligt regeringen skall vara att det drivs på ett sådant sätt att det inte föranleder utgiftsökningar vare sig på den svenska statsbudgeten eller på EG-budgeten. Utskottet utgår från att detta gäller även för konsumentforskningen.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna L35 yrkande 35 och L36 yrkande 3.
Utöver vad utskottet anfört i det föregående föranleder regeringens skrivelse 1995/96, Konsumentpolitiken i EU - mål och inriktning för det svenska arbetet, och motionerna inte några uttalanden från utskottets sida. Utskottet föreslår att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande skrivelser om konsumentpolitiken i EU
att riksdagen avslår motion 1995/96:L37 yrkande 5,
2. beträffande konsumentpolitikens mål och medel
att riksdagen avslår motion 1995/96:L35 yrkandena 2-6 och 39,
3. beträffande svenskt arbete med konsumentfrågor i EU
att riksdagen avslår motion 1995/96:L34 i motsvarande del,
res. 1 (m)
4. beträffande subsidiaritetsprincipen
att riksdagen avslår motionerna 1995/96:L35 yrkandena 9, 10, 17 och 23, 1995/96:L36 yrkande 2 samt 1995/96:L37 yrkande 1,
res. 2 (mp)
5. beträffande stöd till konsumentpolitik i andra länder
att riksdagen avslår motion 1995/96:L35 yrkande 37,
6. beträffande inriktningen av stöd till konsumentpolitik i andra länder
att riksdagen avslår motion 1995/96:L34 i motsvarande del,
res. 3 (m)
7. beträffande konsumentpolitikens integrering
att riksdagen avslår motion 1995/96:L36 yrkande 7,
8. beträffande konsumentfrågorna och EU:s regeringskonferens
att riksdagen avslår motion 1995/96:L36 yrkande 1,
9. beträffande vissa bestämmelser i Romfördraget
att riksdagen avslår motion 1995/96:L35 yrkandena 11 och 19,
res. 4 (mp)
10. beträffande inflytande i EU:s institutioner
att riksdagen avslår motion 1995/96:L35 yrkande 40,
11. beträffande konsumentinflytande i EU
att riksdagen avslår motion 1995/96:L35 yrkandena 12, 18 och 20,
12. beträffande standardiseringsarbete
att riksdagen avslår motionerna 1995/96:L34 i motsvarande del och 1995/96:L36 yrkande 5,
13. beträffande produktsäkerhetskontrollen
att riksdagen avslår motionerna 1995/96:L34 i motsvarande del och 1995/96:L35 yrkande 38 i motsvarande del,
14. beträffande producenternas ansvar
att riksdagen avslår motion 1995/96:L35 yrkande 8,
15. beträffande produktsäkerhetslagen
att riksdagen avslår motionerna 1995/96:L35 yrkande 36 och 1995/96:L36 yrkande 4,
res. 5 (fp, mp)
16. beträffande märkning av livsmedel
att riksdagen med anledning av motionerna 1995/96:L33 yrkandena 1 och 2, 1995/96:L34 i motsvarande del, 1995/96:L35 yrkande 31 samt 1995/96:L37 yrkandena 2-4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. beträffande innehållsdeklarationer
att riksdagen avslår motionerna 1995/96:L34 i motsvarande del och 1995/96:L35 yrkande 32,
res. 6 (mp)
18. beträffande finansiella tjänster
att riksdagen avslår motion 1995/96:L34 i motsvarande del,
19. beträffande diskriminerande reklam
att riksdagen avslår motionerna 1995/96:L33 yrkande 3 och 1995/96:L35 yrkande 33,
res. 7 (mp)
20. beträffande åtgärder mot viss reklam
att riksdagen avslår motion 1995/96:L35 yrkande 34,
res. 8 (mp)
21. beträffande TV-reklam till barn
att riksdagen avslår motion 1995/96:L36 yrkande 6,
22. beträffande köprättsliga frågor
att riksdagen avslår motion 1995/96:L34 i motsvarande del,
23. beträffande konsumentinformation
att riksdagen avslår motion 1995/96:L35 yrkandena 1, 13-15 och 38 i motsvarande del,
24. beträffande miljöinformation
att riksdagen avslår motion 1995/96:L34 i motsvarande del,
25. beträffande miljö och konsumtion
att riksdagen avslår motion 1995/96:L35 yrkandena 7, 16, 21, 22 och 24-30,
res. 9 (mp)
26. beträffande konsumentforskningen
att riksdagen avslår motion 1995/96:L35 yrkande 35 och 1995/96:L36 yrkande 3,
res. 10 (mp)
27. beträffande regeringens skrivelse 1995/96:181
att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1995/96:181, Konsumentpolitiken i EU - mål och inriktning för det svenska arbetet, till handlingarna.
Stockholm den 21 maj 1996
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Eva Persson Sellin (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin Heinemann (fp).
Reservationer
1. Svenskt arbete med konsumentfrågor i EU (mom. 3)
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med Utskottets ställningstaganden och på s. 14 slutar med i EU bort ha följande lydelse:
Utskottet har för sin del en i flera avseenden annan syn än regeringen på frågan om vilka prioriteringar som bör göras när det gäller det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU. En konsumentpolitik som i första hand och huvudsakligen används som ett fördelningspolitiskt instrument är nämligen, enligt utskottets mening, över huvud taget inte till gagn för konsumenterna.
Det bästa för konsumenterna är i stället en fri och effektivt konkurrerande marknad utan förtäckta handelshinder. En väl fungerande marknad ger konsumenterna ett mer varierat utbud av varor och tjänster samt en höjd varu kvalitet. Den sunda konkurrensen gynnar också konsumenterna genom lägre priser. Utskottet konstaterar att EU:s gemensamma marknad innebär en förbättrad ställning för konsumenterna och att åtgärder bör vidtas som befrämjar den fria rörligheten för varor och tjänster.
Självfallet måste man också i det konsumentpolitiska arbetet tillse att produkterna på marknaden är säkra, och produktsäkerhetskontrollen bör även i framtiden vara ett prioriterat område.
Dessutom bör, enligt utskottets mening, slås fast att så många beslut som möjligt skall fattas av medborgarna själva. Först när ett gemensamt mål bättre kan uppnås genom åtgärder på lokal, regional, nationell eller gemenskapsnivå skall besluten fattas av någon annan än enskilda medborgare.
Mot bakgrund härav bör EU endast besluta om sådana konsumentfrågor som måste regleras på europeisk nivå i syfte att upprätthålla den inre marknadens funktion. Målet bör vara att göra handeln enklare för alla parter.
För att nu angivna mål skall kunna uppnås är det nödvändigt att prioritera bland de konsumentpolitiska frågorna. Endast de viktigaste frågorna, och de som i genuin mening kräver gemensamma lösningar, bör prioriteras om man vill nå framgång med konsumentpolitiken i ett EU-perspektiv. Huvuduppgiften för den svenska konsumentpolitiken i EU bör enligt utskottet således vara att arbeta för att den inre marknaden skall fungera. Det svenska arbetet bör vidare drivas på ett sådant sätt att det inte föranleder utgiftsökningar i den svenska statsbudgeten eller i EU-budgeten.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion L34 i nu behandlad del, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande svenskt arbete med konsumentfrågor i EU
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:L34 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Subsidiaritetsprincipen (mom. 4)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med När det och slutar med subsidiaritetsprincipens tillämpning bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det är positivt om EU inför miniminormer på miljö-, hälso- och säkerhetsområdet samt när det gäller krav på information om varor och tjänster. Regeringen bör, enligt utskottets mening, inom EU verka för att sådana miniminormer kommer till stånd.
Samtidigt bör regeringen verka för att länderna inom EU inte med stöd av subsidiaritetsprincipen motverkar gemensamma åtgärder inom konsumentskyddslagstiftningen i de fall EU har en klar skyldighet att agera.
För att åstadkomma en miljövänlig konsumtion bör regeringen dessutom verka för att EU skall tillåta enskilda medlemsländer att införa hårdare regler på miljöområdet och att enskilda medlemsländer, vid konflikt mellan reglerna för den inre marknaden och miljöreglerna, ges rätt att prioritera miljöskyddet.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion L35 yrkandena 9, 10, 17 och 23, med anledning av motion L37 yrkande 1 samt med avslag på motion L36 yrkande 2, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande subsidiaritetsprincipen
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:L35 yrkandena 9, 10, 17 och 23, med anledning av motion 1995/96:L37 yrkande 1 samt med avslag på motion 1995/96:L36 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Inriktningen av stöd till konsumentpolitik i andra länder (mom. 6)
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med Också motion och slutar med anses erforderligt bort ha följande lydelse:
När det gäller inriktningen av stödet till konsumentpolitiken i andra länder anser utskottet i likhet med vad som anförs i motion L34 att regeringen bör verka för att arbetet särskilt inriktas på att utveckla och förstärka väl fungerande marknader.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion L34 i nu behandlad del, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande inriktningen av stöd till konsumentpolitik i andra länder
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:L34 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Vissa bestämmelser i Romfördraget (mom. 9)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med Vad först och slutar med motion L35 bort ha följande lydelse:
Av skrivelsen framgår regeringens ambitioner när det gäller att få till stånd ändringar i Romfördragets artikel 129a. Det är, enligt utskottets mening, i övrigt inte helt klart i vilka hänseenden regeringen anser att den rättsliga grunden för EU:s konsumentpolitik bör förändras. Mycket talar enligt utskottet för att regeringen även bör verka för att konsumentskyddet i artikel 92 och artikel 100a förtydligas och förstärks.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion L35 yrkande 11, som sin mening ge regeringen till känna.
Yrkande 19 i motion L35 bör däremot inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande vissa bestämmelser i Romfördraget
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:L35 yrkande 11 och med avslag på motion 1995/96:L35 yrkande 19 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Produktsäkerhetslagen (mom. 15)
Yvonne Ruwaida (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med Utskottet erinrar och slutar med yrkande 4 bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör konsumenter inte i något sammanhang utsättas för farliga varor eller tjänster. Därvid är produktsäkerhetslagen av stor betydelse. Utskottet erinrar om att riksdagen nyligen har beslutat att utvidga produktsäkerhetslagens tillämpningsområde till att omfatta varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet. Offentliga tjänster kommer däremot inte att omfattas av lagen. Visserligen är sådana tjänster i hög grad föremål för specialreglering som i allt väsentligt ger möjlighet till myndighetsingripanden motsvarande dem som regleras i produktsäkerhetslagen. Enligt vad utskottet erfarit kan dock inte uteslutas att vissa tjänster faller utanför en sådan reglering.
De tjänster som i olika sammanhang tillhandahålls konsumenterna innebär samma risker oavsett om huvudmannen för verksamheten är enskild eller offentlig. Av den anledningen, och för att produktsäkerhetslagen skall vara konkurrensneutral, bör lagens tillämpningsområde utvidgas ytterligare. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att tjänster som tillhandahålls i offentlig verksamhet skall vara underkastade samma kontroll och ansvarsregler som tjänster i enskild verksamhet. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med erforderligt lagförslag.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motionerna L35 yrkande 36 och L36 yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande produktsäkerhetslagen
att riksdagen med bifall till motionerna 1995/96:L35 yrkande 36 och 1995/96:L36 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Innehållsdeklarationer (mom. 17)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med Utskottet kan och slutar med nämnda motionsyrkanden bort ha följande lydelse:
Utskottet är ense med motionärerna om att det är ett berättigat konsument intresse att genom fullständiga innehållsdeklarationer få reda på vad olika livsmedel innehåller. Även när det gäller frågan om ingrediensförteckningar bör därför regeringen, enligt utskottets mening, agera med stor kraft för att åstadkomma en förbättring av EU:s regelverk. Regeringen bör därvid verka för att innehållsdeklarationer på livsmedel blir så fullständiga som möjligt.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion L35 yrkande 32 och med anledning av motion L34 i nu behandlad del, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande innehållsdeklarationer
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:L35 yrkande 32 och med anledning av motion 1995/96:L34 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Diskriminerande reklam (mom. 19)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med Utskottet har och slutar med yrkande 33 bort ha följande lydelse:
Utskottet delar helt motionärernas uppfattning att reklam med inslag av diskriminering i alla dess former är oacceptabelt. Självfallet skall reklamen liksom annan information i samhället återspegla ett livsmönster som bygger på principen om människors lika värde oavsett t.ex. kön, etniskt ursprung, sexuell läggning, ålder eller funktionshinder.
Med beaktande av att näringslivets egenåtgärder knappast kan anses ha varit tillräckligt effektiva föreligger enligt utskottet ett angeläget behov av agerande från regeringens sida. Regeringen bör bl.a. verka för ett förbud inom gemenskapen mot diskriminerande reklam.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion L35 yrkande 33 och med anledning av motion L33 yrkande 3, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande diskriminerande reklam
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:L35 yrkande 33 och med anledning av motion 1995/96:L33 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Åtgärder mot viss reklam (mom. 20)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med Inte heller och slutar med riksdagens bifall bort ha följande lydelse:
En annan angelägen konsumentfråga rör reklam för alkohol- och tobaksprodukter. Även när det gäller sådan reklam - det gäller såväl direkt reklam som indirekt reklam - bör regeringen, enligt utskottets mening, inom EU verka för ett förbud.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion L35 yrkande 34, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande åtgärder mot viss reklam
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:L35 yrkande 34 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
9. Miljö och konsumtion (mom. 25)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med I samband och slutar med vidare åtgärd bort ha följande lydelse:
I motion L35 föreslås en rad åtgärder som på olika sätt kan medverka till att en miljövänlig konsumtion blir verklighet. Utskottet delar motionärens uppfattning om vikten av att sådan konsumtion kommer till stånd och anser att miljötänkandet bör genomsyra konsumentpolitiken i dess helhet.
När det gäller EU-samarbetet anser utskottet att regeringen bör verka för att miljöskyddet blir ett övergripande mål för allt EU-arbete. Detta innebär i förlängningen att hänsynen till miljön och konsumenterna skall ha företräde framför den inre marknaden. Det EU-land som har det bästa miljöskyddet bör vara normgivande för alla medlemsländer, och EU:s gemensamma bestämmelser bör ha detta lands bestämmelser som utgångspunkt.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion L35 yrkandena 7, 21 och 22, som sin mening ge regeringen till känna.
Yrkandena 16 och 24-30 i motion L35 bör däremot inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse:
25. beträffande miljö och konsumtion
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:L35 yrkandena 7, 21 och 22 samt med avslag på motion 1995/96:L35 yrkandena 16 och 24-30 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
10. Konsumentforskningen (mom. 26)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med När det och slutar med yrkande 3 bort ha följande lydelse:
Även utskottet anser att den samlade kunskapen om ekonomi och marknad sett ur ett konsumentperspektiv är alltför bristfällig. Forskningen är, enligt utskottet, så eftersatt att viktig kunskap om hushållens villkor saknas. I första hand bör konsumentforskningen få mer resurser, men även de organisatoriska ramarna för denna forskning bör ses över. Utskottet anser att regeringen, i samband med arbetet med höstens forskningspolitiska proposition, bör överväga formerna för en kraftigt förstärkt konsumentforskning.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion L35 yrkande 35, som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet avstyrker mot bakgrund av det anförda motion L36 yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under 26 bort ha följande lydelse:
26. beträffande konsumentforskningen
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:L35 yrkande 35 och med avslag på motion 1995/96:L36 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Köprättsliga frågor
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anför:
I likhet med regeringen eftersträvar vi en väl fungerande inre marknad där handel med varor och tjänster kan ske över nationsgränserna på ett från konsumentsynpunkt betryggande sätt. För att underlätta en sådan utveckling är det enligt vår uppfattning en stor fördel om den inre marknaden styrs av vissa gemensamma grundläggande köprättsliga regler. Viktiga områden i detta sammanhang är köprättsliga regler om garantier för köp av varor och tjänster eller regler som talar om vilken instans en konsument skall vända sig till om han inte får rätt mot ett företag beläget i ett annat medlemsland. Självfallet kommer ett sådant harmoniseringsarbete inte att vara problemfritt då medlemsländerna har vitt skilda utgångspunkter och rättstraditioner att ta hänsyn till. Till skillnad från regeringen anser vi dock att eventuella konflikter mellan de olika rättstraditionerna kan uppstå oavsett om den köprättsliga lagstiftningen bygger på direktiv som anger lägsta miniminivå för den nationella lagstiftningen eller om de köprättsliga reglerna är beslutade på EU- nivå. Enligt vår uppfattning är det långt ifrån självklart att den direktivlagstiftning som regeringen förespråkar, som endast anger vilka problem de nationella lagarna skall reglera och vilket skydd konsumenterna lägst skall ha, kommer att vara bättre lämpad för att lösa eventuella framtida konflikter på grund av skilda rättstraditioner än vad gemensamma regler på EU-nivå skulle kunna vara.
2. EU:s regeringskonferens, m.m.
Tanja Linderborg (v) anför:
Vänsterpartiet har i sin motion inför EU:s regeringskonferens lagt förslag om förstärkning och ändring av artikel 100 så att alla beslut som rör miljöfrågor skall tas som minimiregler. På så sätt upphör EU att vara ett hinder för att medlemsländer kan bli föregångare i miljöfrågor. Vi vill att subsidiaritetsprincipen skrivs in i Romfördraget och att den överordnas kravet på fri rörlighet för varor. Även på konsumentområdet skall ett medlemsland ha rätt att ställa hårdare krav på varors innehåll än andra medlemsländer. För att få använda CE- märket, som är bevis för godkända produktnormer på varor, skall de först provas av ett kontrollorgan för att se till att de verkligen uppfyller fastställda miljö- och konsumentskyddskrav. Vänsterpartiet har också i ovannämnda motion redovisat sin syn på hur miljöpolitiken kan förbättras, ökad öppenhet samt miljöhänsyn som överordnad roll i EU.
Vänsterpartiet vidhåller denna uppfattning och förutsätter, att den är förenlig med den ståndpunkt regeringen redovisar i sin skrivelse.
Vad sedan gäller marknadsföring vill jag anföra följande.
På senare tid har reklamen blivit alltmer sexualiserad och erotiserad, även inslag av våld förekommer. Vänsterpartiet välkomnar regeringens initiativ att låta Konsumentverket studera utvecklingen och återkomma med förslag till lämpliga åtgärder.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Skrivelsen 1 Motionerna 1 Utskottet 5 Inledning 5 Allmänna överväganden 8 Mål för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU 11 Konsumentfrågor vid EU:s regeringskonferens 16 Konsumentinflytande i EU 18 Skydd för hälsa och säkerhet 21 Ekonomiskt och rättsligt skydd 27 Information och utbildning 32 Miljö och konsumtion 33 Forskning 36 Hemställan 37 Reservationer 40 1. Svenskt arbete med konsumentfrågor i EU (m) 40 2. Subsidiaritetsprincipen (mp) 41 3. Inriktningen av stöd till konsumentpolitik i andra länder (m) 41 4. Vissa bestämmelser i Romfördraget (mp) 42 5. Produktsäkerhetslagen (fp, mp) 42 6. Innehållsdeklarationer (mp) 43 7. Diskriminerande reklam (mp) 43 8. Åtgärder mot viss reklam (mp) 44 9. Miljö och konsumtion (mp) 44 10. Konsumentforskningen (mp) 45 Särskilda yttranden 45 1. Köprättsliga frågor (m) 45 2. EU:s regeringskonferens, m.m. (v) 46 Gotab, Stockholm 1996