Konsumentkreditfrågor
Betänkande 1990/91:LU1
Lagutskottets betänkande
1990/91:LU01
Konsumentkreditfrågor
Innehåll
1990/91 LU1
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som tar upp frågor om konsumentskydd vid krediter och kreditköp, betalningsvillkor och ränta samt preskription av bankmedel.
Den av motionerna som gäller ändrad preskriptionstid för bankmedel har remissbehandlats. En sammanställning av remissvaren har intagits som bilaga till betänkandet.
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden. Utskottets ställningstaganden har föranlett två reservationer (mp).
Motionerna
1988/89:L901 av Kjell Ericsson m.fl. (c) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1988/89:N214 -- yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om enhetliga regler för dröjsmålsränta resp. regler för betalning av fakturerade varor.
1989/90:L704 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om otillbörlig marknadsföring av vissa konsumenttjänster.
1989/90:L707 av Martin Olsson m.fl. (c) vari -- såvitt nu är i fråga -- yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentskyddet och konto- och kreditkortsmarknaden.
1989/90:L709 av Kent Lundgren och Gösta Lyngå (båda mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till kreditbegränsningar för fysiska personer enligt vad som anförts i motionen.
1989/90:L710 av Kent Lundgren m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen begär att regeringen låter utreda lämplig övre gräns för effektiv totalränta i kreditaffärer gentemot enskild person och återkommer med lagförslag till riksdagen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att postens och bankens datumstämpel skall gälla som effektiv betalningsdag, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utsändande av faktura vid reglering av periodisk avgift, eller vid skuldreglering, skall ske i så god tid att ett månadsskifte alltid finns mellan mottagandet och förfallodagen och att minst 15 kalenderdagar finns tillgängliga för betalning till post eller bank, 4. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att faktura, vars förfallodag inträffar på bankfri dag, får betalas nästföljande bankdag.
1989/90:L908 av Magnus Persson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändrad preskriptionstid för banktillgodohavanden.
1989/90:L910 av Kjell Ericsson m.fl. (c) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1989/90:N348 -- yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om enhetliga regler för dröjsmålsränta resp. regler för betalning av fakturerade varor.
Konsumentskydd vid krediter och kreditköp
Gällande ordning
Regler om konsumentkrediter finns i konsumentkreditlagen (1977:981), som trädde i kraft den 1 juli 1979. Syftet med lagen, vars regler är tvingande till konsumentens förmån, är att stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang. Lagen gäller kredit (betalningsanstånd eller lån) som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga näringsverksamhet. Lagen är också tillämplig på kredit som lämnas av någon annan än en näringsidkare om krediten förmedlas av näringsidkaren som ombud för kreditgivaren.
Bestämmelserna i konsumentkreditlagen är av både näringsrättslig och civilrättslig natur. Lagen omfattar såväl krediter som lämnas utan direkt samband med köp av varor, dvs. fristående krediter, som kreditköp. Merparten av bestämmelserna är dock inriktade på kreditköp enbart.
Med kreditköp förstås enligt lagen köp av vara då säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen. Kreditköp föreligger också då betalningen helt eller delvis erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan kreditgivaren och säljaren. Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag för varans nyttjande föreligger ändå kreditköp, om det är avsett att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna (3 §).
Vid kreditköp gäller som huvudregel enligt 8 § konsumentkreditlagen att minst 20 % av varans kontantpris skall betalas kontant (kontantinsats). Av 9 § följer att en näringsidkare som underlåter att ta ut kontantinsats kan meddelas ett vitesförbud av marknadsdomstolen att fortsätta härmed. Enligt 30 § gäller dock reglerna om kontantinsats och ingripande av marknadsdomstolen inte sådana kreditköp för vilka regeringen meddelat föreskrifter med stöd av lagen (1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp. Våren 1988 utnyttjade regeringen bemyndigandet som finns i den lagen och föreskrev genom förordningen (1988:160) om betalningsvillkor vid kreditköp krav på viss minsta kontantinsats eller motsvarande vid kreditköp samt en viss längsta kredittid. Kravet på kontantinsats sattes till 50 % för bilar och 40 % för övriga varor. Även våren 1989 utnyttjade regeringen nämnda bemyndigande och föreskrev genom förordningen (1989:217) om ändring i förordningen (1988:160) om betalningsvillkor vid kreditköp att kontantinsatsen skulle vara minst 60 % för kreditköp.
Konsumentkreditlagen innehåller vidare (5 §) bestämmelser om att en näringsidkare vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit skall lämna information om den effektiva räntan för krediten. Är det fråga om kredit för förvärv av särskild vara, tjänst eller annan nyttighet måste på samma sätt information lämnas angående den totala kreditkostnaden samt kontantpriset. Innan kreditavtal ingås skall den näringsidkare som lämnar eller förmedlar krediten lämna konsumenten skriftlig information i de hänseenden som nyss sagts (6 §). Konsumentkreditlagens bestämmelser om marknadsföring av kredit anknyter till marknadsföringslagens (1975:1418) regelsystem. Underlåtelse att vid marknadsföring av kredit lämna erforderlig information kan sålunda föranleda åläggande från marknadsdomstolen enligt 3 § marknadsföringslagen.
I 24 § konsumentkreditlagen regleras kontoinnehavarens betalningsansvar för belopp som påförts kontot genom att kontokort har använts av obehörig. Sådant ansvar kan utkrävas endast om kontohavaren eller annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet antingen lämnat ifrån sig kortet till annan, eller genom grov oaktsamhet förlorat kortet eller på annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren. För belopp som har påförts kontot, sedan kreditgivaren mottagit anmälan att kontohavaren eller annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet ej längre har detta i sin besittning, är kontohavaren betalningsskyldig endast om han förfarit svikligt.
Konsumentverket utövar enligt 25 § tillsyn över efterlevnaden av konsumentkreditlagen. Tillsynen omfattar dock inte Sveriges riksbanks, Sveriges Investeringsbank AB, verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen eller verksamhet hos exekutiv myndighet. I tillsynsuppgiften ligger bl.a. att meddela de råd och anvisningar som i samband med tillsynen finnes påkallade. I förarbetena till konsumentkreditlagen (prop. 1976/77:123 och LU 1977/78:5) har slagits fast att bl.a. bestämmelserna om marknadsföring av kredit och kontantinsats skall närmare preciseras genom att konsumentverket utfärdar riktlinjer. Sådana riktlinjer har också utfärdats. De senaste (KOVFS 1985:7), som gäller från den 1 april 1986, innebär utökade krav på information från företagen om effektiv ränta, kreditkostnad och kredittid. Det föreskrivs bl.a. en utformning av informationen om den effektiva räntan som gör det lättare för konsumenterna att jämföra kreditformerna och välja den mest fördelaktiga krediten. Vidare gäller att kreditkostnaden skall anges i kronor för det fall reklam görs för kredit som gäller viss vara eller tjänst eller annan nyttighet.
Vid sidan av riktlinjerna finns sedan våren 1986 särskilda överenskommelser mellan konsumentverket samt kontokreditföretagens och handelns branschorganisationer om förbättrad budget- och kreditrådgivning gentemot konsumenterna. Dessa innebär bl.a. att konsumentverket på grundval av uppgifter från kreditföretagen skall ge ut marknadsöversikter över förekommande krediter. Branschen har även åtagit sig att iaktta vissa etiska regler vid marknadsföring av krediter och kreditgivning.
När det gäller kreditgivning från företag som står under bankinspektionens tillsyn har konsumentverket i samråd med bankinspektionen kommit överens med bankerna och vissa andra kreditinstitut om att dessa vid kreditgivning till privatpersoner skall tillämpa samma beräkningsgrund för effektiv ränta som angivits i riktlinjerna. Bestämmelserna, som gäller från den 1 april 1988, finns intagna i bankinspektionens allmänna råd (BFFS 1987:15). Bankerna har också åtagit sig att tillämpa vissa etiska regler vid marknadsföring av krediter. Förhandlingarna har också resulterat i en modell för marknadsöversikter för konsumentkrediter på bankområdet, vilka skall ges ut av konsumentverket.
Sedan den 1 juli 1988 gäller att viss finansieringsverksamhet inte får bedrivas utan särskilt tillstånd. Bestämmelserna härom finns i lagen (1988:606) om finansbolag. Lagen är tillämplig på bl.a. alla företag som bedriver sådan verksamhet riktad mot konsumenter eller som ägs av bank. Med finansieringsverksamhet riktad mot konsument avses inte bara kreditgivning som omfattas av konsumentkreditlagen utan också ställande av garanti för kredit och förmedling av kredit. Rena handelskrediter undantas dock. För auktorisation krävs att vissa formella och kvalitativa krav uppfylls. Företagen skall vidare stå under bankinspektionens tillsyn och kontroll, och inspektionen har rätt att återkalla en auktorisation (prop. 1987/88:149, NU 37).
Underlåter näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt kan marknadsdomstolen med stöd av 3 § marknadsföringslagen (1975:1418) ålägga honom att lämna sådan information. Åläggandet får innehålla att informationen skall lämnas bl.a. i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen eller i viss form lämnas till konsument som begär det. Marknadsdomstolen har i ett beslut (1986:22), vilket rörde marknadsföring av hemelektronikprodukter, funnit att information om årskostnaden bör krävas då erbjudandet avser hyresavtal som gäller minst ett år. Sådan information som belyser kostnaden totalt eller på längre sikt ansåg domstolen ofta vara nödvändig för att konsumenterna skall kunna klart bedöma innebörden av ett hyreserbjudande och jämföra det med andra utbud. När det gäller hyreserbjudanden för kortare tidsperioder på upp till sex månader har domstolen däremot funnit att en rättvisande uppgift om månadskostnaden framstår som tillräcklig för att konsumenterna skall kunna bedöma innebörden av erbjudandet. Domstolen har därför lämnat konsumentombudsmannens yrkande om åläggande att ange totalkostnaden i ett sådant fall utan bifall (1990:17).
Motionsmotiveringar
I motion L709 av Kent Lundgren och Gösta Lyngå (båda mp) föreslås regler för att motverka ett alltför högt låntagande. Enligt motionärerna har det blivit alltför lätt att få okontrollerade lån dels genom att bankerna och kreditinstituten inte längre känner ansvar för låntagarens kreditsäkerhet, dels därför att kontokort kan användas utan täckning för sammanlagt mycket stora lån. Långivaren bör därför enligt motionärerna ta del av ansvaret för lånet. Om en låntagare inte kan återbetala sin skuld och den därför överlämnas till kronofogden skall långivaren, enligt motionärernas förslag, betala hälften av skulden. Enligt motionärerna bör kreditprövningen innefatta information om låntagarens årsinkomst och tidigare skuldsättning. Motionärerna föreslår en regel som i huvudsak innebär att kredit utan säkerhet, inkl. checkräkningskrediter, inte får beviljas någon med mer än 50 % av den taxerade inkomsten. Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen begär förslag till kreditbegränsningar för fysiska personer enligt vad som sålunda anförts.
I motion L707 av Martin Olsson m.fl. (c) framhålls, såvitt nu är i fråga, att många viktiga frågor återstår att lösa när det gäller kreditkort och konsumentskydd. Från konsumentsynpunkt är det väsentligt att kunderna även i framtiden har rätt att betala kontant och att dessa kunder inte missgynnas genom att bli hänvisade till endast en kassa eller att speciella erbjudanden inte endast gäller kontokortskunderna. För vissa grupper -- åldringar, handikappade och de som måste låta andra handla åt sig -- är det av betydelse att kontanthandeln finns kvar. Bland de största nackdelarna för konsumenter som innehar kontokort är avsaknaden av skydd när kortet utnyttjas av en obehörig och när elektroniken inte fungerar. Bankernas och kreditkortsföretagens regler i dessa fall är alltför stränga mot konsumenterna. En annan viktig fråga vid utvecklingen av nya betalningssystem är skyddet för den enskildes integritet. Enligt motionärernas mening är det av stor betydelse att utvecklingen mot en ökad kreditmarknad och övergången till elektroniska betalningssystem noga följs av samhällets organ och att erforderliga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder vidtas för att konsumentskyddet skall vara tillfredsställande. Vikten av att regeringen följer dessa frågor och tar erforderliga initiativ bör enligt motionärerna ges regeringen till känna.
I motion L704 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda s) framhålls att olika alternativ till kreditköp numera har tillskapats i syfte att kringgå kreditrestriktioner och konsumentkreditlagen. De s.k. hyrköpen, som innebär att konsumenten har rätt att köpa varan efter hyrestidens utgång, kan i många fall vara förtäckta kreditköp med sådana syften. Marknadsföringen av hyrköpen antar också tvivelaktiga former. Företag erbjuder uthyrning utan krav på hyra förrän kommande år och utan information om årskostnad eller andra upplysningar som möjliggör att erbjudandet klart kan bedömas och jämföras med andra alternativ. Inte heller vid leasing finns krav på att säljaren är skyldig att meddela köparen den totala kostnaden. Sådana avtal för ofta med sig höga kostnader, och det är nästan omöjligt för konsumenten att i förtid komma ifrån ett kontrakt med mindre än att nästan hela kontraktsbeloppet betalas in. Enligt motionärerna måste konsumenterna få information om de verkliga kostnaderna för att kunna ta ställning till ett eventuellt leasingavtal. Bankerna berörs inte av den informationsplikt som konsumentkreditlagen föreskriver om krediter som anknyter till inköp av en viss vara. Enligt motionärerna har det dokumenterats att handlare som är granne med en bank hjälpt konsumenten till bankkredit utan att konsumenten ens varit inne på banken. Visst samarbete förekommer också enligt motionärerna mellan banker och kontofinansieringsbolag om att tillåta uttag via bankomaterna och om återbetalning som en "vanlig" kontokortskredit varigenom man kringgår regeln om kontantinsats. Kontokortsföretagen medger numera också att kontantuttag påförs kontot, vilket leder till impulsuttag. De olika erbjudandena som sålunda redovisas i motionen ger enligt motionärerna konsumenterna inte möjlighet att ta ställning till de verkliga kostnaderna för en kredit och föranleder dessa att försätta sig i ekonomiska situationer som de inte klarar av. Motionärerna pekar också på vikten av att marknadsföringen av krediter sker på ett för konsumenten begripligt sätt. Köp som sker till följd av otillbörlig marknadsföring borde gå tillbaka. I motionen begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om otillbörlig marknadsföring av konsumentkrediter.
Pågående arbete
Konsumentverket fick år 1985 i uppdrag av regeringen att i samråd med bankinspektionen och berörda kreditkortsföretag åstadkomma åtgärder som skulle förbättra budget- och kreditrådgivningen. I uppdraget ingick bl.a. att söka åstadkomma ett samordnat och aktivt bistånd till konsumenter som fått betalningsproblem. Förhandlingar i frågan ledde till att Finansbolagens förening tog initiativ till bildandet av en kontonämnd. Kontonämnden, som inledde sin verksamhet den 1 februari 1987, är en organisation som har tillskapats i syfte att hjälpa betalningssvaga konsumenter att nedbringa sina låneskulder -- i första hand krediter på kontokort -- genom av- eller nedskrivning av skulderna. Uppgörelserna tar sig främst formen av underhandsackord. Kontonämndens inledande verksamhet, som tills vidare bedrivs på försök, kopplades till ett samtidigt pågående projekt med skuldsanering av ett stort antal hushåll i fem socialdistrikt, varav fyra i Stockholm och ett i Trollhättan. Kontonämndens verksamhet startade den 1 februari 1987. Därefter har beslut fattats om en fortsatt verksamhet t.o.m. år 1990. Försöket har också utvidgats till att omfatta ytterligare två socialdistrikt utanför Stockholmsområdet.
Med anledning av riksdagens begäran tillkallade regeringen hösten 1988 en utredning om vissa konkursrättsliga frågor, numera kallad insolvensutredningen (Ju 1988:02), för att utreda bl.a. frågan om skuldsanering. Enligt direktiven (dir. 1988:52) skall ett sådan institut, som redan finns i många länder, göra det möjligt för fysiska personer att under vissa bestämda förutsättningar bli av med sina skulder eller del av dem. I direktiven framhålls att skuldsaneringen tillgodoser det från social synpunkt välmotiverade intresset av att en person som vill men inte till fullo förmår göra rätt för sig i ömmande fall skall kunna befrias från sina skulder helt eller delvis. Enligt direktiven bör utredningen lägga fram förslag till en ändamålsenlig reglering av ett sådant institut. Insolvensutredningen beräknas avlämna ett delbetänkande angående skuldsanering under hösten 1990.
År 1988 tillsatte regeringen en kommitté, som tog namnet skuldkommittén (Fi 1988:07), med uppgift att kartlägga omfattningen och utbredningen av hushållens skuldsättning samt föreslå åtgärder i syfte att begränsa denna skuldsättning och så långt möjligt undanröja de sociala skadeverkningar som skuldsättningen i vissa fall medför. Skuldkommittén avgav i december 1988 sitt betänkande (SOU 1988:55) Hushållens skuldsättning. I betänkandet läggs fram flera förslag som syftar till att bl.a. förebygga skuldproblem. Sålunda föreslås att särskilda medel avsätts för en brett upplagd informationskampanj om skuldsättningens hushållsekonomiska konsekvenser som skall genomföras under ledning av spardelegationen i samverkan med konsumentverket och kronofogdemyndigheterna. Enligt kommittén är det vidare angeläget att den ekonomiska rådgivning som lämnas av socialtjänsten och den kommunala konsumentvägledningen byggs ut. Det föreslås att socialstyrelsen får i uppdrag att genomföra ett projekt som skall påskynda en sådan utveckling. Kommittén anser också att konsumentverket årligen bör tillföras extra resurser för att bl.a. kunna bättre övervaka efterlevnaden av konsumentkreditlagen. I betänkandet framhålls att den mest angelägna åtgärden av alla dock är en förbättring av kreditinstitutens kreditprövning, och kommittén lägger fram flera förslag med detta syfte. Man föreslår bl.a. förbud mot att ansökningshandlingar bifogas direktreklam för kredit. Vidare föreslår man att hushållen ges rätt att inom en månad utan särskild kostnad få ångra ett lån samt att blancokrediter till nya låntagare skall föregås av ett regelbundet kvalifikationssparande. För att risken för missbruk av kontokortskrediter skall minskas föreslår kommittén att ett särskilt register inrättas hos statistiska centralbyrån eller bankinspektionen med information om det antal kreditkort som en person innehar. Upplysningen om antalet kort kan enligt kommittén också vara en indikator på att en utvidgad kreditprövning behövs. En ytterligare åtgärd som kommittén föreslår är en begränsning av kreditinstitutens möjligheter att erhålla samhällets eller inkassoföretagens hjälp att driva in fordringar på privatpersoner i de fall då antingen kreditprövningen varit ofullständig eller pris och övriga villkor är oskäliga. Enligt kommittén bör frågorna om ett förbättrat lagskydd för hushållen överföras till justitiedepartementet för skyndsam vidare beredning i samband med en pågående översyn av konsumentkreditlagen.
I betänkandet tas också upp frågan om behovet av åtgärder vid konstaterade betalningssvårigheter. Skuldkommittén anser att de erfarenheter som hittills vunnits av gäldsanering genom kontonämndens verksamhet har varit goda och därför bör utvidgas. Samtidigt bör hanteringen enligt kommitténs mening bli mer effektiv, vilket förutsätter ett bättre författningsmässigt stöd att genomdriva ackord. Kommittén föreslår därför att regeringen prövar möjligheten att institutionalisera ackordsförfarandet för enskilda antingen i ett centraliserat system som bygger vidare på nuvarande kontonämnds arbete eller i ett decentraliserat system kopplat till kronofogdemyndigheternas verksamhet. För att kunna genomföra ackord även när parterna inte frivilligt vill bidra till en lösning krävs författningsmässigt stöd. För att gäldsanering skall få en bestående effekt förutsätts i båda fallen, menar kommittén, att kommunala konsumentvägledare och socialtjänsten deltar i arbetet genom att göra utredningar och förmedla kontakter. Kommittén anser att utredningen för vissa konkursrättsliga frågor av regeringen bör få i uppdrag att med förtur bereda spörsmålet vidare. Skuldkommitténs betänkande har varit föremål för remissbehandling.
Mot bakgrund av den under senare år kraftigt ökade skuldsättningen hos svenska hushåll offentliggjorde regeringen i maj 1989 vilka åtgärder man anser bör vidtas i syfte att skärpa kraven på banker och finansinstitut vid kreditgivning till hushåll och därmed begränsa hushållens konsumtionskrediter. Regeringen uttalade därvid att kreditinstituten bör påta sig ett ökat ansvar för den "överskuldsättning" som för närvarande förekommer genom att banker och andra kreditinstitut själva helt eller delvis får stå för kostnaden vid skuldsanering av särskilt drabbade hushåll. Ett särskilt skuldsaneringsinstitut borde därför införas och insolvensutredningen behandla spörsmålet med förtur.
I regeringsuttalandet berördes också frågor om kreditprövning. För att säkerställa att en korrekt och effektiv kreditprövning verkligen görs borde det enligt regeringen finnas möjligheter att jämka ett fordringsbelopp om kreditgivaren har gjort en otillräcklig kontroll av kredittagarens betalningsförmåga. Förslag till bestämmelser om detta avsågs bli behandlade i samband med en översyn av konsumentkreditlagen inom justitiedepartementet. Vidare ansåg regeringen att det i konsumentkreditlagen bör införas regler om rätt för kredittagare att lösa in lån i förtid. En sådan rätt skulle innebära harmonisering till EGs direktiv för konsumentkrediter. I fråga om marknadsföring av krediter förordade regeringen att skuldkommitténs förslag om förbud mot att ansökningshandlingar bifogas vid direktreklam för kredit blir genomfört. -- En departementspromemoria om översyn av konsumentkreditlagen beräknas vara färdig hösten 1990.
För att kraven på kreditprövning skall få genomslagskraft var det enligt regeringen nödvändigt att kreditinstituten har tillgång till ett engagemangsregister med uppgifter om exempelvis en persons totala beviljade resp. utnyttjade krediter. Regeringen hänvisade i sitt uttalande till att Upplysningscentralen i december 1988 fått ett utvidgat tillstånd att bedriva kreditupplysningsverksamhet innebärande att uppgifter om beviljade krediter och kontokort får lämnas inom s.k. slutna användargrupper. -- Upplysningscentralen har därefter byggt upp ett s.k. kreditengagemangsregister och erbjuder nu banker och finansbolag att ta del av uppgifter ur registret.
Av konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret 1990/91 framgår att insatser görs på det hushållsekonomiska området och att verket kommer att avsätta ytterligare resurser under den kommande planeringsperioden för att förstärka dessa insatser. Den nära samverkan som har utvecklats med andra intressenter, främst kommunernas konsumentverksamhet, Kommunförbundet och socialstyrelsen, utgör enligt verket en bra plattform att bygga vidare på. Verket håller också beredskap för insatser med stöd av den marknadsrättsliga lagstiftningen när det gäller utbud och marknadsföring på kreditmarknaden i syfte att få till stånd saklighet och måttfullhet.
I april 1988 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppgift att utreda frågor om leasing av fast och lös egendom. Enligt direktiven (dir. 1988:15) skall utredaren bl.a. analysera de rättsliga förutsättningarna för leasing samt belysa de samhällsekonomiska, statsfinansiella, företagsekonomiska och privatekonomiska fördelar och nackdelar som leasing för med sig samt ta ställning till om och i vilken utsträckning lagstiftningsåtgärder behövs och lämna förslag till sådan lagstiftning. När det gäller leasing av lös egendom framhålls i direktiven att en viktig uppgift för utredaren är att undersöka hur kundernas skydd skall kunna ökas. Det bör därvid övervägas i vilken utsträckning det behövs tvingande regler för att uppnå ett tillräckligt skydd för kunden när denne intar en underlägsen ställning i förhållande till sin motpart. I direktiven uttalas vidare att behovet av skyddsregler framstår som påtagligt särskilt i konsumentförhållanden. I det sammanhanget bör utredaren överväga bl.a. vad som bör gälla om kundens betalningsskyldighet när han av olika orsaker inte kan använda objektet och om det finns behov av bestämmelser som hindrar att kunden drabbas av alltför stränga påföljder vid försummelse att fullgöra de skyldigheter som avtalet ålägger honom. Utredningen beräknar avge ett delbetänkande angående fastighetsleasing under år 1990 och ett slutbetänkande år 1992.
Konsumentskyddet vid elektroniska betalningssystem är -- sedan konsumentverket gjort en framställning härom -- föremål för en kartläggning inom justitiedepartementet utifrån de juridiska och tekniska spörsmål som kan väntas uppkomma från konsumentsynpunkt. En grundläggande promemoria beräknas vara färdig innevarande år.
Frågor rörande elektronisk betalningsöverföring har också tagits upp av en arbetsgrupp inom civildepartementet, samrådsgruppen för samhällets säkerhet inom dataområdet (SAMS). Arbetsgruppen har i maj 1990 avlämnat en rapport, (Ds 1990:44) ADB och samhällets säkerhet på 90-talet -- Samhällsaspekter på säkerheten inom betalningsväsendet. I rapporten understryks bl.a. behovet av att man fäster särskilt avseende vid säkerhetskraven så att den enskilde kontohavaren inte skall behöva stå risken för eventuella hanteringsfel i betalningssystemen. SAMS förordar också att etiska regler införs till skydd för den personliga integriteten och framhåller att medborgarna även i framtiden måste erbjudas alternativ till kontokort som betalsystem.
Frågan om behovet av förstärkt konsumentskydd i samband med elektronisk betalningsförmedling har även behandlats av Nordiska ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor, bl.a. i rapporten (NÄK 1986:1) "Forbrukningsrettslige aspekter på datateknologi og betalingskort i varuhandeln" och vid ett nordiskt seminarium i Köpenhamn i maj 1988. Seminariet har redovisats i en rapport (NÄK 1989:44). Vidare är både personskydd och kontraktsvillkor i samband med elektronisk betalningsförmedling teman som tagits upp inom Nordiska ministerrådets verksamhet under år 1988, ett arbete som fortsatt år 1989 och även fortsätter under år 1990 och då särskilt med hänsyn till utvecklingen inom EG. Under Nordiska ämbetsmannakommittén har under senare år funnits en särskild arbetsgrupp Hushållen och datorerna. Gruppens arbete har år 1989 redovisats i rapporten Datorn för konsumenten. Arbetet har resulterat bl.a. i flera projekt som bedrivs inom olika organ i syfte att förbättra konsumenternas ställning i fråga om integritet och säkerhet.
EG-kommissionen har under åren 1987 och 1988 utfärdat två rekommendationer rörande elektronisk betalningsförmedling. 1987 års rekommendation är en s.k. uppförandekod som anger villkor som skall uppfyllas för att de nya elektroniska betalningmedlen skall utvecklas gynnsamt för alla parter och kunna erbjuda bl.a. konsumenten säkerhet och bekvämlighet. Rekommendationen innehåller också integritetsskyddsregler. I den andra rekommendationen specificeras vilka huvudsakliga egenskaper som är nödvändiga för att ett betalningssystem skall anses tillgodose konsumentintressen.
Inom Europarådet finns sedan början av 1980-talet en expertkommitté som bl.a. arbetar med en rekommendation beträffande skyddet för den personliga integriteten för den som registreras inom betalningsväsendet.
Konsumentskyddsfrågor vid elektronisk betalningsöverföring har vidare aktualiserats inom OECD, och en rapport i ämnet (Electronic Funds Transfer. Plastic Cards and the Consumer) godkändes i maj 1988 av OECDs konsumentpolitiska kommitté. I rapporten analyseras de olika konsumentskyddsfrågor som kan uppkomma vid elektroniska betalningssystem och läggs fram förslag till åtgärder i syfte att åstadkomma balans mellan finansinstitutens och konsumenternas rättigheter och skyldigheter.
Av konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret 1990/91 framgår att verket är uppmärksamt på de problem som den snabba utvecklingen av elektroniska betalningssystem aktualiserar och att marknadsbevakningen på området kommer att tillmätas stor vikt även i fortsättningen.
Tidigare riksdagsbehandling
Frågor om konsumentskydd vid krediter och kreditköp har behandlats av riksdagen vid flera tillfällen under senare år med anledning av motioner med önskemål om åtgärder av olika slag för att förebygga skuldproblem hos enskilda. Senast behandlades motioner med detta syfte -- bl.a. en motion med samma inriktning som den nu aktuella motion L707 -- hösten 1989, varvid utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1989/90:LU4) att den ökade skuldsättningen bland många enskilda visat sig medföra inte bara svåra ekonomiska problem utan även sociala. Utskottet ansåg det därför nödvändigt med snara ändamålsenliga åtgärder för att komma till rätta med förhållandena på kreditmarknaden. Utskottet fann dock att det under den senaste tiden vidtagits åtskilliga åtgärder i syfte att lösa problemen. Utskottet pekade bl.a. på det i föregående avsnitt redovisade utrednings- och översynsarbetet och ansåg att syftet med önskemålen i de då aktuella motionerna fick anses tillgodosedda genom dessa åtgärder. Några initiativ från riksdagens sida kunde därför inte anses erforderliga, och utskottet avstyrkte motionerna.
Även spörsmål rörande konsument- och integritetsskydd vid elektroniska betalningssystem behandlades i det ovan nämnda betänkandet 1989/90:LU4 varvid utskottet hänvisade till den inom regeringskansliet pågående kartläggningen av de juridiska och tekniska spörsmål som kan tänkas uppkomma från konsumentskyddssynpunkt i samband med användandet av olika elektroniska former för betalning. Också inom det nordiska samarbetet samt inom EG och OECD pågick arbete, påpekade utskottet, med olika frågor rörande elektronisk betalningsförmedling. När det gällde integritetsskydd vid kontroller i samband med kontokortsköp som den ökade användningen av kontokort fört med sig utgick utskottet från att spörsmålet uppmärksammades i samband med den pågående översynen av konsumentkreditlagen. Några särskilda uttalanden från riksdagens sida ansågs på anförda skäl inte erforderligt, och utskottet avstyrkte bifall till de då aktuella motionsyrkandena.
Betalningsvillkor och ränta
Gällande ordning
Enligt allmänna civilrättsliga regler gäller att fordringar skall betalas vid anfordran såvida inte en bestämd förfallodag har avtalats. Sålunda framgår av 5 § lagen (1936:81) om skuldebrev att gäldenären är skyldig att infria skuldebrevet "när borgenären det fordrar", om förfallotid inte har avtalats. Vidare framgår av den av riksdagen nyligen beslutade köplagen (prop. 1988/89:76, bet. LU34) att köparen skall betala när säljaren kräver det i de fall betalningstidpunkten inte följer av avtalet och inte heller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna. Köparen är dock i ett sådant fall inte skyldig att betala förrän varan hålls honom till handa eller ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet (49 §). För konsumentköp finns i den av riksdagen också nyligen beslutade konsumentköplagen (prop. 1989/90:89, bet. LU35) en bestämmelse om att då betalningstidpunkten inte är bestämd köparen skall betala när säljaren kräver det, dock inte förrän varan hålls köparen till handa (36 §). En liknande regel finns även i 41 § konsumenttjänstlagen (1985:716).
Om en fordran förfaller på en söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton eller julafton förskjuts betalningstiden till påföljande vardag. En uttrycklig bestämmelse om detta såvitt angår skuldebrev finns i 5 § skuldebrevslagen. Regeln tillämpas analogt också när det gäller andra slags fordringar.
Dröjsmål föreligger om gäldenären inte betalar i rätt tid enligt det ovan redovisade och dröjsmålet inte beror på borgenären eller något annat förhållande på dennes sida. Exempel på det förra är att en köpare underlåter att betala därför att säljaren inte har avsänt varan i tid där detta åligger honom eller har levererat en felaktig vara. Förhållandena på borgenärens sida kan avse situationer där förseningen har sin grund i en omständighet som visserligen inte direkt beror på säljarens förfarande men som ändå bör hänföras till hans risksfär. Detta kan vara fallet exempelvis om varan förstörs medan säljaren bär risken för den. Som ytterligare exempel kan nämnas vissa förseningar vid betalningstransaktioner. Om betalning t.ex. skall ske genom bankgiro från köparens bank, torde av allmänna regler följa att betalning har skett i rätt tid om beloppet kommer in på säljarens konto senast på förfallodagen. Det är således utan betydelse att säljaren kanske först flera dagar senare nås av ett meddelande om att betalningen har skett (jfr rättsfallet NJA 1988 s. 312). Om beloppet kommer in på säljarens konto först efter förfallodagen och orsaken till detta ligger hos säljarens bank, är det fråga om ett förhållande på säljarens sida. Köparen är då inte i dröjsmål. Är det i stället så att förseningen beror på den bank som köparen har anlitat eller på att köparen har angett fel kontonummer, är det inte fråga om ett förhållande på säljarens sida utan på köparens. Denne kan då drabbas av dröjsmålspåföljder.
I fråga om betalning av hyra och skatt gäller särskilda regler. Av 12 kap. 20 § jordabalken framgår att om hyresgästen betalar hyran på post- eller bankkontor, anses beloppet ha kommit hyresvärden till handa omedelbart vid betalningen. Lämnar hyresgästen ett betalningsuppdrag på hyran till bank-, post- eller girokontor anses beloppet ha kommit hyresvärden till handa när betalningsuppdraget togs emot av det förmedlande kontoret. Betalas skatt genom girering från postgirokonto, skall skatten enligt 52 § uppbördslagen (1953:272) anses vara inbetald den dag gireringshandlingarna kom in till postanstalt. Statlig myndighet, som använder det centrala redovisningssystemet (system S) för inbetalning av skatt, skall enligt samma lagrum anses ha betalt den dag då uppdrag att betala skatten sändes till en redovisningscentral i systemet.
Av avtalsrättsliga bestämmelser följer att en gäldenär inte är skyldig att betala ränta i vidare mån än vad som följer av ett träffat avtal eller i vissa fall av handelsbruk eller sedvänja eller som kan utgå enligt särskilda lagregler. Någon tvingande reglering av den löpande räntan finns inte vare sig i konsumentförhållanden eller i förhållanden mellan näringsidkare.
Borgenärens rätt till ränta regleras i räntelagen (1975:635), som är generellt tillämplig på penningfordringar inom förmögenhetsrättens område. Lagens bestämmelser är med ett undantag dispositiva och gäller således endast i den mån inte annat har avtalats eller särskilt föreskrivits. Lagen innehåller i första hand bestämmelser om dröjsmålsränta, vilka för olika fall preciserar den tidpunkt från vilken sådan ränta skall utgå. Ränta utgår inte för tid innan fordringen är förfallen till betalning. Om förfallotid inte är bestämd skall dröjsmålsränta börja utgå en månad efter det att borgenären har avsänt räkning eller på annat sätt framställt krav på betalning av bestämt belopp med angivande av att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta. Beträffande ränta för tid före förfallodagen -- s.k. avkastningsränta -- innebär räntelagen att skyldighet att utge sådan ränta förutsätter att det finns avtal eller utfästelse eller särskild lagbestämmelse därom. En bestämmelse om avkastningsränta finns dock, och den avser det fallet att betalning går åter då avtal hävs till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller av liknande anledning. Är det fråga om en fordran, som avser skadestånd med anledning av ett uppsåtligt brott och som inte skall utges som livränta, utgår alltid ränta från den dag då skadan uppkom.
Räntefoten i räntelagen är knuten till det av riksbanken fastställda, vid varje tidpunkt gällande diskontot på så sätt att dröjsmålsränta skall utgå enligt diskontot med tillägg av 8 procentenheter och avkastningsränta -- i det fall som regleras i lagen -- enligt diskontot med tillägg av 2 procentenheter. Med det diskonto som gäller för närvarande, 11 %, blir således dröjsmålsräntan 19 % och avkastningsräntan 13 %.
Räntelagen innehåller sedan den 1 juli 1987 en bestämmelse som möjliggör jämkning av lagstadgad dröjsmålsränta. En förutsättning för att en sådan ränta skall kunna jämkas är att gäldenären på grund av sjukdom, arbetslöshet eller någon annan liknande omständighet som han inte kunnat råda över har varit förhindrad att betala sin skuld i rätt tid. Härutöver krävs att skyldighet att betala full ränta skulle vara oskälig med hänsyn till vad som föranlett dröjsmålet. Jämkningsregeln är tvingande till gäldenärens förmån.
När det gäller obilliga betalnings- och räntevillkor kan marknadsdomstolen på talan i första hand av konsumentombudsmannen med stöd av lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden meddela förbud för näringsidkare att framdeles använda avtalsvillkor som är att anse som oskäliga mot konsument. Ett motsvarande skydd kan också åstadkommas för näringsidkare enligt lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Vidare finns möjlighet för allmän domstol att med stöd av 36 § avtalslagen jämka oskäliga avtalsvillkor t.ex. om en alltför hög ränta. Ytterligare skydd utgör 31 § avtalslagen som bl.a. innebär att allmän domstol kan förklara en rättshandling ogiltig om den innefattar ocker. Motionsmotiveringar
I de likalydande motionerna 1988/89:L901 och 1989/90:L910, båda av Kjell Ericsson m.fl. (c), anförs (motiveringarna finns i motionerna 1988/89:N214 resp. 1989/90:N348) att mindre företagare måste få rimliga betalningsvillkor när det gäller fakturors förfallodag. Enligt motionärerna bör en generell 30-dagarsregel gälla för betalning av fakturor. En betalningstid på tio dagar är alltför kort. Enhetliga regler bör också införas när det gäller dröjsmålsränta. För närvarande upplever ofta den enskilde företagaren med små administrativa resurser sig vara i underläge mot leverantörer och utsatt för hot om repressalier som inte står i rimlig proportion till någon eller några dagars försenad inbetalning med en mycket kort kredittid. Enligt motionärernas mening skulle 30-dagarsregeln och enhetliga regler för dröjsmålsränta medverka till förbättrade villkor och därmed öka möjligheterna för småföretagare inom detaljhandeln att bedriva sin rörelse.
I motion L710 av Kent Lundgren m.fl. (mp) kritiseras de höga räntor som tas ut vid krediter till enskilda personer. Enligt motionärerna uppgår räntorna till mer än 40 % i vissa fall. Motionärerna anser att ingen bör få debitera en effektiv ränta som är högre än gällande diskonto med tillägg av 15 % och yrkar att riksdagen begär att regeringen låter utreda lämplig övre gräns för effektiv totalränta i kreditaffärer gentemot enskild person och återkommer med lagförslag till riksdagen (yrkande 1). I motionen anförs vidare att många företag tagit sig för att inte längre godkänna post- och bankinbetalningsdagarna som mottagardagar, utan hänvisar till den dag de tagit emot pengarna, dvs. när de fått pengarna registrerade i sin dator. En del företag tar enligt motionärerna inte heller hänsyn till om förfallodagen infaller på s.k. bankfri dag -- lördag, söndag eller annan helgdag -- och att äldre praxis i regel tillät folk att betala nästföljande bankdag. Sammantaget har alla dessa metoder, menar motionärerna, åstadkommit en successiv nedbrytning av etik och moral totalt sett och en hel del av dessa avarter används numera även av myndigheter, elverk och andra avgiftsdebiterare. I motionen redovisas vidare undersökningar som konsumentverket gjort och som visar en betydande skuldsättning hos många hushåll. Motionärerna begär med hänvisning till det anförda tillkännagivanden om att postens och bankens datumstämpel skall gälla som effektiv betalningsdag (yrkande 2), att utsändande av faktura vid reglering av periodisk avgift, eller vid skuldreglering, skall ske i så god tid att ett månadsskifte alltid skall finnas mellan mottagandet och förfallodagen och att minst 15 kalenderdagar finns tillgängliga för betalning till post eller bank (yrkande 3) samt att faktura vars förfallodag inträffar på bankfri dag får betalas nästföljande bankdag (yrkande 4).
Tidigare riksdagsbehandling
Tidpunkten för betalning av fakturor behandlades av riksdagen hösten 1983 med anledning av en motion vari bl.a. förordades en generell bestämmelse som skulle medge 30 dagars respittid för betalning av fakturor. Utskottet fann därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. LU 1983/84:6) att frågan om ändrade regler när det gäller betalning av skuld och debitering av dröjsmålsränta borde bli föremål för en närmare utredning. Frågan togs därefter upp av räntelagsutredningen som sommaren 1985 överlämnade betänkandet (SOU 1985:11) Ny räntelag. Utredningen föreslog bl.a. att dröjsmålsränta skulle utgå med 2 i stället för 8 procentenheter över diskontot i fordringsförhållanden där en privatperson är gäldenär eller borgenär och att denna regel liksom räntelagen i sin helhet skulle vara tvingande till konsumentens förmån när denne har en näringsidkare som motpart. Utredningens förslag behandlades sedan i proposition 1986/87:72 om ändring i räntelagen (1975:635). Föredragande statsrådet framhöll därvid att räntelagen alltjämt i princip borde vara dispositiv och inte göras tvingande i konsumentförhållanden. Det fanns inte heller skäl enligt hans bedömning att införa en lägre dröjsmålsränta för privatpersoner än för andra. Vidare ansåg han att ogrundade krav på dröjsmålsränta, faktureringsavgifter och liknande även i fortsättningen borde bedömas efter allmänna avtalsrättsliga principer. Någon särskild bestämmelse om sådana krav borde således inte införas. Enligt departementschefens mening var det i första hand fråga om ett informationsproblem, som man borde kunna komma till rätta med genom konsumentpolitiska åtgärder av annat slag än lagstiftning. Vad som anfördes i propositionen föranledde inga uttalanden från riksdagens sida (bet. LU 1986/87:23).
Frågan om ränteberäkning vid konsumentköp behandlades av riksdagen ånyo våren 1988 med anledning av en motion vari yrkades tillkännagivande om en lagstadgad rätt för konsumenter att alltid få betala fakturor inom 30 dagar. I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1987/88:31) konstaterade utskottet att motionen syntes bygga på en missuppfattning om innebörden i gällande rätt. Utskottet framhöll därvid att om parterna inte avtalat något om förfallodag och om ränteberäkning gäldenären alltid har en frist på en månad innan dröjsmålsränta börjar utgå. Att det ändå förekommer att konsumenter utsätts för rättsligt ogrundade krav på dröjsmålsränta och också betalar räntan fick enligt utskottets mening i första hand ses som ett informationsproblem. Vidare framhölls att konsumentverket och andra organ på konsumentskyddsområdet har ett ansvar för att den enskilde konsumenten blir medveten om vad som gäller i fråga om betalningsskyldigheten. På anförda skäl avstyrkte utskottet bifall till motionen.
Preskription
Gällande ordning
Enligt preskriptionslagen (1981:130) är huvudregeln att en fordran preskriberas tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. I preskriptionslagen finns en särskild regel för konsumentfordringar, dvs. fordran mot en konsument om fordringen avser en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit konsumenten för huvudsakligen enskilt bruk. För en sådan fordran är preskriptionstiden tre år. Den treåriga preskriptionen gäller dock inte fordringar som grundar sig på löpande skuldebrev. Reglerna om tioårspreskription är dispositiva. Parterna kan således genom avtal bestämma att preskriptionstiden skall vara längre än tio år eller kortare. I båda fallen kan emellertid 36 § avtalslagen åberopas för en jämkning av avtalet. Beträffande konsumentfordringar gäller att avtal om längre preskriptionstid än tre år är ogiltigt.
För preskription av medel innestående i bank gäller allmän preskription enligt huvudregeln.
Vid sidan av preskriptionslagen finns ett stort antal speciella preskriptionsregler, t.ex. för arrende och hyra.
Preskription avbryts genom att gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären. Vidare avbryts preskription genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären. Denne kan också åstadkomma preskriptionsavbrott genom att väcka talan mot gäldenären eller annars åberopa fordringen gentemot gäldenären t.ex. vid domstol. Innebörden av att preskriptionen avbrutits är att ny preskriptionstid -- tioårig eller treårig beroende på fordringens beskaffenhet -- börjar löpa från den tidpunkten då avbrottet skedde.
Verkan av preskription är i princip att gäldenärens förpliktelse upphör. Borgenären förlorar rätten att kräva ut sin fordran och kan inte längre vid domstol göra gällande påföljder av underlåten uppfyllelse. Vissa rättsverkningar kvarstår dock. En preskriberad fordran kan alltjämt användas för kvittning under förutsättning att fordringarna stått emot varandra innan preskription inträtt. Det anses vidare att en preskriberad förpliktelse alltjämt har den verkan att en eventuell fullgörelse inte kan återkrävas.
Motionsmotivering
I motion L908 av Magnus Persson (s) begärs tillkännagivande om ändrad preskriptionstid för banktillgodohavanden. I motionen beskrivs ett fall där en man som år 1972 satte in 17 000 kr. på en bankbok i början av innevarande år vägrades att ta ut beloppet -- numera omkring 40 000 kr. -- med motiveringen att han inte längre ägde pengarna eftersom kontot inte hade rörts på över tio år. Motionären anser att den av banken åberopade preskriptionsregeln inte är rimlig och att den bör ändras till en form av "livstidsregel" för kontoinnehavaren.
Vissa uttalanden under förarbetena
I samband med preskriptionslagens tillkomst diskuterades en utsträckning av preskriptionstiden för banktillgodohavanden. Några särskilda preskriptionsbestämmelser infördes emellertid inte. I propositionen (prop. 1979/80:119) konstaterade departementschefen att den gällande ordningen med en tioårig preskriptionstid inte syntes ha medfört några egentliga olägenheter, eftersom bankerna regelmässigt betalade ut insatta medel, även om preskription skulle ha inträffat. Vidare framhöll han att preskriptionsbestämmelserna fyllde en inte oviktig funktion även i fråga om bankmedel genom att utgöra ett skydd mot ogrundade påståenden om gamla fordringar. Om fordringar på insatta medel undantogs från preskription, skulle bankerna av allt att döma åsamkas betydande olägenheter framhölls det vidare.
Vad som anfördes i propositionen föranledde inte några särskilda uttalanden från riksdagens sida (bet. LU 1980/81:1).
Sammanfattning av remissyttranden
Remissyttranden över motion L908 har inkommit från konsumentverket, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund.
Konsumentverket ställer sig i princip positivt till tanken på en förlängd preskriptionstid för banktillgodohavanden. Verket ifrågasätter dock om en sådan reform skulle få någon praktisk betydelse. Den sedan några år tillbaka införda skyldigheten för banker att lämna kontrolluppgift till taxeringsmyndigheterna beträffande ränta och kapital på bankkonton innebär att preskriptionsavbrott sker i fråga om dessa bankkonton. Endast i mycket begränsade undantagsfall är bankerna befriade från skyldigheten att lämna kontrolluppgift. Mot denna bakgrund anser konsumentverket att det inte är motiverat med en utsträckt preskriptionstid speciellt för banktillgodohavanden.
Svenska bankföreningen framhåller att samtliga banker enligt vedertagen praxis betalar ut innestående kapitalmedel till den som visar sig ha rätt till dem oavsett om preskription har inträtt eller ej. Vissa banker betalar t.o.m. ut ränta för tid efter det att fordringen har preskriberats. De skäl som redovisats i samband med tidigare riksdagsbehandling mot ett avskaffande av tioårsregeln har enligt föreningen fortfarande bärkraft. Det skulle vara förenat med betydande olägenheter för bankerna om preskriptionsregeln togs bort i fråga om bankmedel. Föreningen avstyrker mot nu nämnda bakgrund motionsyrkandet.
Svenska sparbanksföreningen framhåller att bankkonton numera påförs ränta automatiskt utan att kunden behöver uppmana banken därtill. Härigenom bör banken såsom gäldenär anses ha erkänt sin skuld till kontohavaren. Bankens förfarande avbryter således preskriptionstiden. Det kan dessutom ifrågasättas om inte bankernas uppgiftslämnande till skattemyndigheterna i fråga om ränta och kapital innebär preskriptionsavbrott. Det resultat som motionären åsyftat uppnås följaktligen utan att lagstiftningsåtgärder behöver vidtas.
Också Sveriges föreningsbankers förbund avstyrker att preskriptionstiden för banktillgodohavanden ändras och ifrågasätter om den i motionen refererade händelsen inte är ett missförstånd. Då fråga är om en så stor ursprunglig summa som 17000kr. borde kunden enligt förbundet ha fått årliga kontobesked. Om preskription inträtt -- t.ex på grund av att kontobesked kommit oöppnade i retur till banken -- hade kunden i vart fall enligt bankpraxis rätt att få tillbaka sina ursprungligt insatta medel jämte ränta härpå till dess att preskription inträtt.
Utskottet
I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som tar upp frågor om konsumentskydd vid krediter och kreditköp, betalningsvillkor och ränta samt preskription av bankmedel.
Konsumentskydd vid krediter och kreditköp
Regler om kontokort och andra former av konsumentkrediter finns i konsumentkreditlagen (1977:981), som tillkom i syfte att stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang. Lagen gäller kredit (betalningsanstånd eller lån) som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Lagen är också tillämplig på kredit som lämnas av någon annan än näringsidkare om krediten förmedlas av näringsidkaren som ombud för kreditgivaren.
Bestämmelserna i konsumentkreditlagen är av både näringsrättslig och civilrättslig natur. Lagen omfattar såväl krediter som lämnas utan direkt samband med köp av varor, dvs. fristående krediter, som kreditköp. Med kreditköp förstås enligt lagen köp av vara då säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen. Kreditköp föreligger också då betalningen helt eller delvis erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan kreditgivaren och säljaren. Om ett avtal betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag för varans nyttjande föreligger ändå kreditköp, om det är avsett att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna. Vid kreditköp gäller som huvudregel enligt 8 § konsumentkreditlagen att minst 20 % av varans kontantpris skall betalas kontant (kontantinsats). Av 9 § följer att en näringsidkare som underlåter att ta ut kontantinsats kan meddelas ett vitesförbud av marknadsdomstolen att fortsätta härmed. Enligt 30 § gäller dock reglerna för kontantinsats och ingripanden av marknadsdomstolen inte sådana kreditköp för vilka regeringen meddelat föreskrifter med stöd av av lagen (1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor och kreditköp.
Konsumentkreditlagen innehåller vidare (5 §) bestämmelser om att en näringsidkare vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit i princip skall lämna information om den effektiva räntan för krediten samt om kreditkostnaden och kontantpriset. Innan kreditavtal ingås skall den näringsidkare som lämnar eller förmedlar krediten lämna konsumenten skriftlig information i de hänseenden som nyss sagts (6 §). Informationsskyldigheten sanktioneras genom regler i marknadsföringslagen (1975:1418).
Är det fråga om sådana avtal för uthyrning för vilka konsumentkreditlagen inte är tillämplig kan marknadsföringslagens bestämmelse om information komma att aktualiseras. Underlåter näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt kan marknadsdomstolen med stöd av 3 § marknadsföringslagen ålägga honom att lämna sådan information.
I motion L704 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda s) framhålls att olika alternativ till kreditköp -- s.k. hyrköp och leasingavtal -- numera har tillskapats i syfte att kringgå kreditrestriktioner och konsumentkreditlagen. Enligt motionärerna marknadsförs dessa alternativ utan krav på information om de verkliga kostnaderna, vilket medför att erbjudandena inte kan klart bedömas och jämföras med andra alternativ. Enligt motionärerna har det vidare dokumenterats att handlare som är granne med en bank hjälpt konsumenten till bankkredit utan att denne ens varit inne på banken. Visst samarbete förekommer också enligt motionärerna mellan banker och kontofinansieringsbolag om att tillåta uttag via bankomaterna och om återbetalning som en "vanlig" kontokortskredit varigenom regeln om kontantinsats kringgås. Kontokortsföretagens medgivanden till kontantuttag som påförs kontot leder till impulsuttag. De olika erbjudandena som sålunda redovisats i motionen ger enligt motionärerna konsumenterna inte möjlighet att ta ställning till de verkliga kostnaderna för en kredit och föranleder konsumenterna att försätta sig i ekonomiska situationer som de inte klarar av. Motionärerna pekar också på vikten av att marknadsföring av krediter sker på ett för konsumenten begripligt sätt. Köp som sker till följd av otillbörlig marknadsföring borde enligt motionärerna gå tillbaka. I motionen begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om otillbörlig marknadsföring av konsumentkrediter.
I motion L707 av Martin Olsson m.fl. (c) framhålls att det är av stor betydelse att utvecklingen mot en ökad kreditmarknad och övergången till elektroniska betalningssystem noga följs av samhällets organ och att erforderliga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder vidtas för att konsumentskyddet skall vara tillfredsställande. Motionärerna pekar bl.a. på att det från konsumentsynpunkt är väsentligt att sådana kunder som måste låta andra handla åt sig, t.ex. åldringar och handikappade, också i framtiden har rätt att betala kontant och att dessa kunder inte missgynnas. I motionen framhålls vidare att konsumenterna saknar skydd när kortet utnyttjas av obehöriga och när elektroniken inte fungerar. Motionärerna menar att bankernas och kreditkortsföretagens regler i dessa fall är alltför stränga mot konsumenterna. En annan viktig fråga är enligt motionärerna skyddet för den enskildes integritet vid utvecklingen av nya betalningssystem. Vikten av att regeringen följer dessa frågor och tar erforderliga initiativ bör enligt motionärerna ges regeringen till känna.
I motion L709 av Kent Lundgren och Gösta Lyngå (båda mp) framhålls att det blivit alltför lätt att få okontrollerade lån, och motionärerna föreslår därför regler för att motverka ett alltför högt låntagande. Om en låntagare inte kan återbetala sin skuld skall långivaren enligt motionärernas förslag betala hälften av skulden. Motionärerna föreslår vidare en regel som i huvudsak innebär att kredit utan säkerhet inte får beviljas någon med mer än 50 % av den taxerade inkomsten. Motionärerna yrkar att riksdagen begär förslag till regler enligt vad sålunda anförts.
I motion L710 av Kent Lundgren m.fl. (mp) kritiseras de höga räntor som tas ut vid krediter till enskilda personer. Motionärerna anser att ingen bör få debitera en effektiv ränta som är högre än gällande diskonto med tillägg av 15 % samt yrkar att riksdagen begär att regeringen låter utreda lämplig övre gräns för effektiv totalränta i kreditaffärer gentemot enskild person och återkommer med lagförslag till riksdagen (yrkande 1).
Utskottet erinrar om att riksdagen under de senaste två åren (se bet. LU 1987/88:31 och 1989/90:LU4) behandlat flera motioner med önskemål om olika åtgärder för att förebygga skuldproblem för konsumenter och om förbättringar av konsumentskyddet på kreditmarknaden. Utskottet har därvid framhållit att utvecklingen på konsumentkreditområdet har ingivit oro bl.a. på grund av att den ökande skuldsättningen har medfört såväl ekonomiska som sociala problem för många hushåll. Utskottet har därför ansett det nödvändigt att det snarast vidtas ändamålsenliga åtgärder för att man skall kunna komma till rätta med förhållandena på kreditmarknaden. Utskottet är alltjämt av samma uppfattning. Enligt utskottets mening är det också angeläget att man försöker motverka att de skyddsregler som ställts upp i konsumentkreditlagen kringgås genom nya former av affärstransaktioner mellan näringsidkare och konsumenter. Som påpekas i motion L707 är det vidare viktigt att utvecklingen när det gäller kontokort och andra betalningssystem inte leder till att konsumenterna i framtiden berövas möjligheten till kontant betalning.
Från statsmakternas sida har åtskilliga initiativ tagits i syfte att problemen med konsumentkrediterna skall kunna lösas. Utskottet vill härvidlag peka på att regeringen efter en begäran av riksdagen tillkallat insolvensutredningen (Ju 1988:02) med uppgift att lägga fram förslag till bl.a. ett skuldsaneringsinstitut, som skall göra det möjligt för fysiska personer att under vissa bestämda förutsättningar bli av med sina skulder eller del av dem. Utredningen förväntas avlämna ett betänkande i denna fråga under hösten 1990. Vidare har med verkan fr.o.m. den 1 juli 1988 genom lagen (1988:606) om finansbolag införts krav på att finansieringsverksamhet riktad mot konsumenter eller som ägs av bank får bedrivas endast efter särskilt tillstånd. Den 1 juli 1988 tillkallade regeringen även skuldkommittén med uppgift att bl.a. föreslå åtgärder i syfte att begränsa hushållens skuldsättning och så långt som möjligt undanröja de sociala skadeverkningarna som skuldsättningen i vissa fall medför. Kommittén avlämnade i december 1988 betänkandet (SOU 1988:55) Hushållens skuldsättning, vari framlades flera förslag i syfte att bl.a. förebygga skuldproblem för hushållen. Enligt skuldkommittén var en förbättring av kreditinstitutens kreditprövning gentemot konsumenterna den mest angelägna åtgärden, och kommittén föreslog flera åtgärder med detta syfte. I betänkandet förordades också att hushållen skall ges rätt att inom en månad utan särskild kostnad få ångra ett lån. Vidare föreslogs förbud mot att ansökningshandlingar bifogas direktreklam för kredit. För att säkerställa en noggrann kreditprövning föreslog kommittén att kreditinstitutens möjligheter att erhålla samhällets eller inkassoföretagens hjälp att driva in fordringar på privatpersoner skall begränsas. Inom justitiedepartementet har också sedan år 1987 pågått en översyn av konsumentkreditlagen. Resultatet av översynen kommer enligt vad utskottet inhämtat att redovisas i en departementspromemoria under hösten 1990.
Våren 1989 offentliggjorde regeringen vilka åtgärder som bör vidtas i syfte att skärpa kraven på kreditinstituten vid kreditgivning till hushåll och därmed begränsa hushållens konsumtionskrediter. Av regeringsuttalandet framgick att regeringen ansåg att kreditinstituten borde påta sig ett ökat ansvar för den "överskuldsättning" som förekommer genom att kreditinstituten själva helt eller delvis får stå för kostnaden vid skuldsanering av särskilt drabbade hushåll. Ett särskilt skuldsaneringsinstitut borde införas, och insolvensutredningen borde enligt regeringen behandla denna fråga med förtur. Ett viktigt led i arbetet med att förebygga skuldsvårigheter för hushållen ansåg regeringen vara att kreditprövningen förbättras. För att säkerställa att en korrekt kreditprövning verkligen görs ansåg regeringen att det bör finnas en möjlighet att jämka fordringsbelopp i de fall kreditgivaren har gjort en otillräcklig kontroll av kredittagarens betalningsförmåga. Förslag till sådana bestämmelser skulle enligt regeringen komma att behandlas i samband med en översyn av konsumentkreditlagen som då pågick inom justitiedepartementet. Vidare ansåg regeringen att det i konsumentkreditlagen borde införas regler om rätt för kredittagare att lösa lån i förtid. I fråga om marknadsföring av krediter förordade regeringen i likhet med skuldkommittén ett förbud mot att ansökningshandlingar bifogas vid direktreklam för kredit.
Regeringsuttalandet innebar vidare att det var angeläget att ett system med kreditengagemangsregister omedelbart startades. Ett sådant register har numera också kommit till stånd inom Upplysningscentralen, vilket medger att upplysningar om beviljade krediter och kontokort kan ges till s.k. slutna användargrupper.
Med anledning av vad som anförs i motion L704 vill utskottet även framhålla att frågor rörande konsumentskyddet vid leasingavtal övervägs inom ramen för en utredning (Ju 1988:01) om leasing av fast och lös egendom. Enligt direktiven (dir. 1988:15) ingår det i den tillkallade utredningsmannens uppgifter att överväga tvingande regler för att uppnå ett tillräckligt skydd för kunden när denne intar en underlägsen ställning i förhållande till sin motpart. I direktiven uttalas vidare att behovet av skyddsregler framstår som påtagligt särskilt i konsumentförhållanden. Ett betänkande om dessa frågor kan förväntas under år 1992.
Enligt utskottets mening får syftet med motionärernas önskemål anses tillgodosett genom de olika initiativ som tagits på konsumentkreditområdet, och resultatet av det utredningsarbete som pågår bör avvaktas innan ytterligare åtgärder övervägs. Några uttalanden från riksdagens sida med anledning av motionerna L704, L709 och L710 yrkande 1 samt L707 i denna del är därför inte påkallade.
Vad härefter gäller spörsmålet om konsumentskyddet vid elektroniska betalningsöverföringar som tas upp i motion L707 har utskottet ingen annan uppfattning än motionärerna om behovet av att samhällets olika organ följer utvecklingen av den ökande kreditmarknaden och övergången till elektroniska betalningssystem. Utskottet vill emellertid, i likhet med vad utskottet gjorde då en liknande motion avstyrktes förra året (bet. 1989/90:LU4), hänvisa till att det -- sedan konsumentverket gjort en framställning därom -- inom regeringskansliet för närvarande pågår en kartläggning av de juridiska och tekniska spörsmål som kan tänkas uppkomma från konsumentskyddssynpunkt i samband med användandet av olika elektroniska former för betalning. Kartläggningen beräknas enligt vad utskottet inhämtat pågå i vart fall året ut. Frågor rörande elektronisk betalningsöverföring har också tagits upp av en arbetsgrupp inom civildepartementet, samrådsgruppen för samhällets säkerhet inom dataområdet (SAMS). Arbetsgruppen har i maj 1990 avlämnat en rapport, (Ds 1990:44) ADB och samhällets säkerhet på 90-talet -- Samhällsapekter på säkerheten inom betalningsväsendet. I rapporten understryks bl.a. behovet av att man fäster särskilt avseende vid säkerhetskraven så att den enskilde kontohavaren inte skall behöva stå risken för eventuella hanteringsfel i betalningssystemen. SAMS förordar också att etiska regler till skydd för den personliga integriteten införs. Även inom det nordiska samarbetet samt inom Europarådet, EG och OECD har olika frågor rörande elektronisk betalningsförmedling aktualiserats. Inom EG har sålunda år 1987 tillkommit en uppförandekod för elektroniska betalningar och som bl.a. innehåller integritetsskyddsregler. Skyddet för den personliga integriteten vid registreringar inom betalningsväsendet övervägs också av en expertkommitté inom Europarådet.
Som framgår av det anförda är de av motionärerna aktualiserade frågorna föremål för bevakning och uppmärksamhet på både nationell och internationell nivå. Med hänsyn härtill anser utskottet att motionärernas önskemål är tillgodosett och att något initiativ från riksdagens sida inte är påkallat. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L707 också i denna del.
Betalningsvillkor och ränta
I de likalydande motionerna 1988/89:L901 och L910, båda av Kjell Ericsson m.fl. (c), anförs (motiveringarna finns i motionerna 1988/89:N214 resp. 1989/90:N348) att mindre företagare måste få rimliga betalningsvillkor när det gäller fakturors förfallodag. Enligt motionärerna bör en generell 30-dagarsregel gälla för betalning av fakturor och enhetliga regler införas när det gäller dröjsmålsränta. Den enskilde företagaren med små administrativa resurser upplever ofta, enligt motionärerna, att han är i underläge mot leverantörer och utsatt för hot om repressalier som inte står i rimlig proportion till några dagars försenad inbetalning efter en mycket kort kredittid.
I motion L710 av Kent Lundgren m.fl. (mp) anförs att många företag tagit sig för att inte längre godkänna post- och bankinbetalningsdagarna som mottagardagar, utan hänvisar till den dag de tagit emot pengarna, dvs. när de fått pengarna registrerade i sin dator. En del företag tar enligt motionärerna inte heller hänsyn till om förfallodagen infaller på s.k. bankfri dag (lördag, söndag eller annan helgdag). Sammantaget har alla dessa metoder, menar motionärerna, åstadkommit en successiv nedbrytning av etik och moral totalt sett. Motionärerna begär med hänvisning till det anförda tillkännagivanden om att postens och bankens datumstämpel skall gälla som effektiv betalningsdag (yrkande 2), att utsändande av faktura vid reglering av periodisk avgift, eller vid skuldreglering, skall ske i så god tid att ett månadsskifte alltid skall finnas mellan mottagandet och förfallodagen och att minst 15 kalenderdagar finns tillgängliga för betalning till post eller bank (yrkande 3) samt att faktura vars förfallodag inträffar på bankfri dag får betalas nästföljande bankdag (yrkande 4).
Vad först gäller frågorna om tidpunkten för betalning av fakturor, som tas upp i motionerna 1988/89:L901, L910 och L710 (yrkande 3), vill utskottet understryka att enligt allmänna civilrättsliga regler fordringar skall betalas vid anfordran såvida inte en bestämd förfallodag avtalats. Av avtalsrättsliga bestämmelser följer vidare att en gäldenär inte är skyldig att betala ränta i vidare mån än vad som följer av ett träffat avtal eller i vissa fall av handelsbruk eller sedvänja eller som annars kan utgå enligt lag. I räntelagen (1975:635) regleras borgenärens rätt till dröjsmålsränta. I fråga om fordringar som skall betalas på en i förväg bestämd förfallodag gäller att dröjsmålsränta utgår från förfallodagen. Är förfallodagen inte bestämd börjar dröjsmålsränta inte att utgå förrän 30 dagar gått från det borgenären sänt räkning till gäldenären eller på annat sätt framställt krav på betalning.
Som framgår av det anförda synes motionerna 1988/89:L901, L910 och L710 yrkande 3 bygga på missuppfattningar om gällande rätt. Om parterna inte har avtalat om förfallodag har gäldenären alltid en frist på en månad att betala innan gäldenären kan göra gällande rätt till dröjsmålsränta. Som utskottet uttalat tidigare när liknande motioner behandlats (bet. LU 1987/88:31) får det i första hand ses som informationsproblem att det förekommer att gäldenärer utsätts för rättsligt ogrundade krav på betalning i "förtid" förenade med hot om dröjsmålsränta. Konsumentverket och andra organ på konsumentskyddsområdet liksom näringslivet genom sina branschorganisationer har ett ansvar för att den enskilde konsumenten och näringsidkaren blir medveten om vad som gäller i fråga om tidpunkten för betalning av fordringar.
När det gäller enhetliga regler för dröjsmålsränta, som också tas upp i motionerna 1988/89:L901 och L910, vill utskottet erinra om att denna fråga övervägdes våren 1987 i samband med ändringar i räntelagen (prop. 1986/87:72, bet. LU 1986/87:23). Föredragande statsrådet framhöll därvid att räntelagen alltjämt i princip borde vara dispositiv. Vad som sålunda anfördes i propositionen föranledde inga uttalanden från riksdagens sida. Utskottet finner inte anledning att nu bedöma frågan annorlunda.
På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna 1988/89:L901, L910 och L710 yrkande 3.
Vad därefter gäller frågan om betalningsdag, som tas upp i motion L710 (yrkande 2), innebär nuvarande praxis att den dag inbetalningen bokförts på borgenärens konto är utslagsgivande för om betalning har skett i rätt tid. Den som betalar en räkning via bank eller post eller genom girering torde ha att räkna med att någon eller några dagar ibland kan förflyta innan inbetalningen eller gireringen blir bokförd på mottagarens konto. Denna ordning, som således innebär att den som vill vara helt säker på att undvika dröjsmålsränta måste betala sina räkningar några dagar före förfallodagen, torde inte kunna undgå kritik från konsumentskyddssynpunkt. I sammanhanget måste emellertid beaktas att det av praktiska skäl knappast låter sig göras att ha andra regler om när betalning rätteligen fullgjorts i konsumentförhållanden än vad som gäller i förhållanden näringsidkare emellan eller mellan privatpersoner. Bestämmelserna på området måste alltså vara enhetliga och vid en generell avvägning mellan gäldenärens och borgenärens intressen måste borgenärens önskemål av att kunna disponera över fordringsbeloppen omedelbart efter förfallodagen väga tyngre än gäldenärens intresse av att inte behöva betala en skuld några dagar i förväg. Till saken hör också att en eller några dagars enstaka överskridanden av senaste betalningsdag inte annat än i rena undantagsfall leder till att borgenären gör gällande sin rätt till dröjsmålsränta, i vart fall inte om gäldenären är konsument. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion L710 yrkande 2.
Vad slutligen angår yrkandet i motion L710 om att räkningar som förfaller på bankfri dag skall få betalas nästföljande bankdag (yrkande 4) vill utskottet framhålla att det torde bygga på en missuppfattning om innebörden i gällande rätt. I de fall ett skuldebrev skall betalas en dag när bankerna är stängda gäller enligt 5 § skuldebrevslagen att betalningstiden förskjuts till påföljande vardag. Bestämmelsen tillämpas analogt också när det gäller andra fordringar. Gällande ordning innebär således att gäldenären utan risk för dröjsmålsränta kan vänta med att fullgöra betalningen till första vardagen efter den bankfria dagen. En annan sak är emellertid om borgenären och gäldenären genom avtal kommit överens om att en fordran som skulle förfalla på en bankfri dag i stället skall betalas en eller flera dagar i förväg. På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion L710 yrkande 4.
Preskription av bankmedel
För preskription av banktillgodohavanden gäller allmän preskription enligt huvudregeln i preskriptionslagen (1981:130). Regeln innebär att en fordran preskriberas tio år efter tillkomsten om inte preskriptionsavbrott sker dessförinnan.
I motion L908 av Magnus Persson (s) begärs tillkännagivande om ändrad preskriptionstid för banktillgodohavanden. I motionen beskrivs ett fall där en person vägrats utbetalning av innestående bankmedel under åberopande av tioårig preskription. Motionären anser att den gällande ordningen bör ändras till en form av "livstidsregel" för kontoinnehavare.
Utskottet delar i princip den uppfattning som motionären framfört att det är otillfredsställande att bankmedel kan bli föremål för preskription. Problemet synes emellertid numera i allt väsentligt ha fått sin lösning. Konsumentverket och Svenska sparbanksföreningen har sålunda påpekat att skyldigheten för bankerna att lämna kontrolluppgift om banktillgodohavanden och ränteinkomster till skattemyndigheterna torde medföra att preskriptionsavbrott sker. Sparbanksföreningen har även påpekat att preskriptionsavbrott likaledes uppkommer då ränta automatiskt påförs ett bankkonto, ett förfarande som är allmänt förekommande. Såväl konsumentverket som övriga remissinstanser har avstyrkt motionen. Utskottet delar remissinstansernas uppfattning och finner inte skäl till några initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande konsumentkrediter att riksdagen avslår motion 1989/90:L704, motion 1989/90:L707 yrkande 4, motion 1989/90:L709 och motion 1989/90:L710 yrkande 1, res. 1 (mp)
2. beträffande betalningsvillkor m.m. att riksdagen avslår motion 1988/89:L901, motion 1989/90:L710 yrkandena 2, 3 och 4 samt motion 1989/90:L910, res. 2 (mp)
3. beträffande preskription av bankmedel att riksdagen avslår motion 1989/90:L908.
Stockholm den 4 september 1990
På lagutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Owe Andréasson (s), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabet Franzén (mp), Gunilla Andersson (s), Charlotte Cederschiöld (m), Lola Björkquist (fp), Sven-Åke Nygårds (s), Ulla-Britt Åbark (s) och Viola Claesson (v).
Reservationer
1. Konsumentkrediter (mom. 1)
Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "inte påkallade" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening får syftet med önskemålen i motionerna L704 och L709 anses tillgodosett genom de olika initiativ som tagits på konsumentkreditområdet, och resultatet av det utredningsarbete som pågår bör avvaktas innan ytterligare åtgärder övervägs. Några uttalanden från riksdagens sida med anledning av dessa motioner är därför för närvarande inte påkallade.
När det gäller rättigheten att också i framtiden få använda kontanter vid betalning, som tas upp i motion L707, anser utskottet att det är anmärkningsvärt att denna från konsumentskyddssynpunkt viktiga och självklara fråga inte ens berörts i samband med det pågående utrednings- och översynsarbetet på konsumentkreditområdet eller i annat sammanhang. Enligt utskottets mening måste möjligheten att få betala kontant finnas kvar, och den pågående utvecklingen av olika elektroniska system för betalning med kort får inte innebära att konsumenter som betalar kontant missgynnas. Som motionärerna är inne på får det sålunda inte förekomma att extraerbjudanden och rabatter av olika slag endast gäller för dem som betalar med kredit- eller betalkort eller att kunder som betalar kontant får sämre service i butikerna än kontokortskunder. I likhet med motionärerna vill utskottet särskilt framhålla att det för vissa grupper, t.ex. åldringar och handikappade som måste låta andra handla åt sig, är särskilt angeläget att kontanthandeln finns kvar. Mot bakgrund av den pågående utvecklingen när det gäller olika betalsystem anser utskottet att det är angeläget att värna om rätten att få betala kontant.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion L707 yrkande 4 delvis som sin mening ge regeringen till känna.
Den oroande utvecklingen på konsumentkreditområdet med ekonomiska och sociala problem för många hushåll är enligt utskottets mening till övervägande del att tillskriva de höga räntor och avgifter som tas ut av finansbolagen. I likhet med motionärerna i motion L710 anser utskottet att det beträffande konsumentkrediter finns skäl att närmare utreda en övre tillåten gräns för effektiv ränta kopplad till gällande diskonto. Ett sådant "tak" för den effektiva räntan skulle bl.a. kunna leda till en effektivare konkurrens på lånemarknaden och innebära att de finansbolag som inte klarar sin verksamhet inom en lagstadgad ekonomisk ram helt enkelt slås ut. Var räntetaket skall sättas kräver självfallet noggranna överväganden. Som motionärerna framhåller bör emellertid utgångspunkten vara att ett kreditföretag som inte kan finansiera sin utlåning med en effektiv ränta som är 15 % högre än diskontot inte har något berättigande på lånemarknaden.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion L710 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande konsumentkrediter att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L707 yrkande 4 och motion 1989/90:L710 yrkande 1 samt med avslag på motion 1989/90:L704 och motion 1989/90:L709 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Betalningsvillkor m.m. (mom. 2)
Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med "Vad därefter" och på s. 25 slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Vad därefter gäller frågan om betalningsdag, som tas upp i motion L710 (yrkande 2), innebär nuvarande praxis att den dag inbetalningen bokförts på borgenärens konto är utslagsgivande för om betalningen har skett i rätt tid. Den som betalar en räkning via bank eller post eller genom girering måste alltid räkna med att någon eller några dagar ibland kan förflyta innan inbetalningen eller gireringen blir bokförd på mottagarens konto. Gällande ordning innebär således i praktiken att räkningar måste betalas en eller flera dagar före förfallodagen om man vill vara säker på att undgå krav på dröjsmålsränta. Från konsumentskyddssynpunkt anser utskottet att det finns skäl att kritisera dessa förhållanden särskilt i de fall då gäldenären använder sig av det betalningssätt borgenären anvisat. Enligt utskottets mening är det angeläget att närmare överväga den ordning som motionärerna förespråkar och som innebär att om en konsument betalar en räkning på post- eller bankkontor beloppet skall anses ha kommit borgenären, om denne är näringsidkare, till handa omedelbart vid betalningen eller, i fråga om betalning via giro, när betalningsuppdraget togs emot av det förmedlande kontoret. Den ordning som utskottet sålunda förespråkar gäller för övrigt redan i fråga om betalning av bl.a. hyra enligt 12 kap. 20 § jordabalken. De praktiska svårigheterna med en sådan ordning också när det gäller andra typer av fordringar på konsumenter torde inte vara oövervinnerliga. Författningstekniskt synes frågan kunna lösas genom en ny bestämmelse i räntelagen med det ovan angivna lagrummet i jordabalken som förebild. Det får emellertid ankomma på regeringen att i lämpligt sammanhang närmare utreda denna fråga och återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga lagändringar.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion L710 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
Vad slutligen angår yrkandet i motion L710 om att räkningar som förfaller på en bankfri dag skall få betalas nästföljande bankdag (yrkande 4) vill utskottet först erinra om innehållet i 5 § skuldebrevslagen. Stadgandet innebär att en gäldenär, såvida inte annat avtalats, kan vänta med att betala en fordran som förfaller till betalning på bankfri dag till första vardagen därefter utan att behöva riskera krav på dröjsmålsränta. Bestämmelsen är således dispositiv, vilket innebär att borgenären, t.ex. ett kontokortsföretag eller ett finansbolag, i sina avtalsvillkor kan föreskriva att gäldenären skall betala en fordran en eller flera dagar i förväg i fall fordringen förfaller en dag när bankerna är stängda. Utskottet anser i likhet med motionärerna att denna ordning inte kan accepteras från konsumentskyddssynpunkt. Enligt utskottets mening bör det sålunda inte vara möjligt för en näringsidkare att gentemot en enskild konsument "avtala bort" 5 § skuldebrevslagen särskilt mot bakgrund av att konsumenten i praktiken inte har någon som helst möjlighet att få avtalsvillkoren ändrade. Också i denna fråga får det ankomma på regeringen att i lämpligt sammanhang återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga lagändringar.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion L710 yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande betalningsvillkor m.m. att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L710 yrkandena 2 och 4 samt med avslag på motion 1988/89:L901, motion 1989/90:L710 yrkande 3 och motion 1989/90:L910 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Remissyttranden över motion 1989/90:L908
Bilaga
På begäran av lagutskottet har konsumentverket (KOV), Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund yttrat sig över motion 1989/90:L908.
Konsumentverket/KO
Frågan om utsträckning av preskriptionstiden för banktillgodohavanden har behandlats vid den nya preskriptionslagens tillkomst. Några särskilda preskriptionsbestämmelser för sådana fordringar infördes inte. I propositionen (prop. 1979/80:119) konstaterades att den gällande ordningen inte syntes ha medfört några egentliga olägenheter, eftersom bankerna regelmässigt betalade ut insatta medel, även om preskription skulle ha inträffat. Vidare framhölls att preskriptionsbestämmelserna fyllde en inte oviktig funktion även i fråga om bankfordringar genom att utgöra ett skydd mot ogrundade påståenden om gamla fordringar. Om fordringar på insatta medel undantogs från preskription, skulle bankerna av allt att döma åsamkas betydande olägenheter, heter det i propositionen.
Konsumentverket känner inte till fall där regeln om tioårspreskription har lett till rättsförlust för enskilda, bortsett från det fall motionären beskriver. Det kan givetvis därmed inte uteslutas att andra likartade fall har inträffat. Risken för en rättsförlust i enskilda fall måste i och för sig vägas mot de svårigheter, i form av bl.a. omfattande utredningar, som en utsträckt preskriptionstid skulle medföra för bankerna. Om det är riktigt som sägs i propositionen att bankerna regelmässigt betalar ut insatta medel även efter preskription, är det dock svårt att se att en förlängd preskriptionstid skulle innebära några svårigheter för bankerna. Konsumentverket ställer sig därför i princip positivt till tanken att förlänga tiden.
Samtidigt kan det dock ifrågasättas om en sådan reform skulle få någon praktisk betydelse. Risken för att banktillgodohavanden kommer att preskriberas kan numera antas praktiskt taget ha eliminerats. Den sedan några år tillbaka införda skyldigheten för banker att lämna kontrolluppgift till taxeringsmyndigheterna beträffande ränta och kapital på bankkonton innebär att preskriptionsavbrott sker i fråga om dessa bankkonton. Endast i mycket begränsade undantagsfall är bankerna befriade från skyldigheten att lämna kontrolluppgift. Räntan är i dessa fall mindre än 100 kr.
Mot denna bakgrund anser Konsumentverket att det inte är motiverat med en utsträckt preskriptionstid speciellt för banktillgodohavanden.
Svenska bankföreningen
Motionären anser att den nuvarande tioåriga preskriptionsregeln bör ändras till en form av livstidsregel för bankinnehavaren. Innebörden av förslaget är att anspråk på bankmedel aldrig ska preskriberas.
Enligt vad som upplysts föreningen betalar samtliga banker enligt vedertagen praxis ut innestående kapitalmedel till den som visar sig ha rätt till dem oavsett om preskription har inträtt eller ej. Vissa banker betalar t.o.m. ut ränta för tid efter det att fordringen har preskriberats.
Det bör anmärkas att frågan om preskription av bankmedel behandlats tidigare av riksdagen, se prop. 1976/77:5 samt prop. 1979/80:119. De skäl som redovisas i sistnämnda proposition (s. 51 ff) mot ett avskaffande av tioårsregeln har enligt föreningen fortfarande bärkraft. Preskriptionsbestämmelserna fyller ju bl.a. den funktionen att de utgör ett skydd mot ogrundade påståenden om gamla fordringar. Dessutom kan det vara förenat med såväl tekniska som administrativa problem att hålla konton, som inte rörts under avsevärd tid, vid liv för evigt. Därtill kommer att de konton som kan komma att preskriberas ofta innehåller obetydliga tillgodohavanden. Det skulle därför vara förenat med betydande olägenheter för bankerna om preskriptionsregeln togs bort i fråga om bankmedel. Nuvarande ordning bör dessutom, som nyss konstaterats, inte medföra några egentliga olägenheter för kunderna eftersom bankerna regelmässigt betalar ut insatta medel även om preskription skulle ha inträtt. Föreningen avstyrker mot nu nämnda bakgrund motionsyrkandet.
Svenska sparbanksföreningen
I propostionen till nuvarande preskriptionslag sägs att preskriptionstiden för bankmedel börjar löpa vid senaste insättning/uttag på kontot. Denna preskriptionstid anses vara avbruten genom att banken i sin roll som gäldenär exempelvis betalar ränta eller lämnar saldobesked till kunden.
De senare årens utveckling av bankernas datasystem och därav följande rutiner får, enligt Sparbanksföreningens mening, vissa konsekvenser vid tillämpningen av preskriptionslagstiftningen. Numera påförs bankkonton ränta automatiskt utan att kunden behöver uppmana banken därtill. Härigenom bör banken såsom gäldenär anses ha erkänt sin skuld till kontohavaren. Bankens förfarande avbryter således preskriptionstiden. Det kan dessutom ifrågasättas om inte bankernas uppgiftslämnande till skattemyndigheterna i fråga om ränta och kapital innebär preskriptionsavbrott. Detta innebär i så fall ett hinder för bankerna att preskribera bankmedel.
Enligt Sparbanksföreningens uppfattning innebär således en tillämpning av gällande preskriptionslagstiftning att de i motionen påtalade effekterna inte uppkommer. Det resultat som motionären åsyftat uppnås följaktligen utan att lagstiftningsåtgärder behöver vidtas.
En annan sak är att det från bankernas utgångspunkt uppkommer praktiska problem till följd av inaktiva bankkonton som under lång tid inte är föremål för intresse från kontohavarens sida. I synnerhet om kontobehållningen är liten kunde det ifrågasättas om inte bankerna bör ha möjlighet att, utan initiativ från kontohavarens sida, avsluta sådana inaktiva konton.
Sveriges föreningsbankers förbund
1976 föreslogs i en proposition med förslag till ny preskriptionslagstiftning att fordringar på medel insatta på bank skulle undantas från de allmänna preskriptionsbestämmelserna. Förslaget kritiserades från bankerna som påtalade de olägenheter förslagets genomförande skulle komma att medföra för dessa. Då propositionen behandlades i lagutskottet berördes frågan inte särskilt av utskottsmajoriteten som avstyrkte propositionen i dess helhet. Minoriteten tog däremot upp frågan och ansåg att invändningarna från bankerna vägde tungt varför förslaget om att undanta bankfordringar från preskription avstyrktes.
I 1980 års proposition med förslag till ny preskriptionslag föreslogs ånyo inte något undantag från preskriptionsreglerna för banktillgodohavanden. Tvärtom konstaterades att gällande ordning inte syntes ha medfört några egentliga olägenheter och att preskriptionsbestämmelserna fyller en inte oviktig funktion också vad avser bankfordringar genom att utgöra ett skydd mot ogrundade påståenden om gamla fordringar.
Preskription av bankfordringar inträder om några insättningar eller uttag inte gjorts på ett konto under 10 år och kunden under dessa år inte heller mottagit någon uppgift om kontot eller haft annan kontakt med banken ang. kontot. Oftast rör det sig om orörda medel av så små belopp att kontobesked ej tillställs kunden och sådana konton där banken t.ex. på grund av att kontohavaren är avliden får ränte- och saldobesked i retur.
Inom föreningsbankerna finns f.n. inte någon central rutin för avförande av preskriberade medel, dock överväger man att införa en sådan. I avvaktan härpå kommer små orörda preskriberade konton att ligga kvar i systemet år efter år. Som en engångsåtgärd gjordes i samband med införandet av ett nytt inlåningssystem vid årsskiftet 1986/87 en sanering av preskriberade konton för att få bort en stor mängd orörda småkonton ur reskontrorna. I enlighet med rådande bankpraxis har föreningsbankerna dels fullständiga uppgifter över de avställda kontona och dels betalas medlen ut till den kund som kan visa att han har rätt till dessa. Trots att medlen är preskriberade och kontona avställda utbetalas medlen således vid anfordran enligt praxis inom bankerna. Ränta behöver dock inte utbetalas för tid efter det att preskription har inträtt. Så kan dock ske ändå.
SFF avstyrker med hänvisning till vad ovan anförts att preskriptionstiden för banktillgodohavanden ändras.
Som grund för hemställan om ändrad preskriptionstid refereras i motionen till en händelse där vederbörande fått besked om "att han ej längre ägde pengarna". SFF ifrågasätter om denna händelse inte är ett missförstånd. Då fråga är om en så stor ursprunglig summa som 17000kr. bör kunden ha fått årliga kontobesked. Om preskription inträtt -- t.ex. på grund av att kontobesked kommit oöppnade i retur till banken -- har kunden i vart fall enligt bankpraxis rätt att få tillbaka sina ursprungligt insatta medel jämte ränta härpå fram till dess att preskription inträtt.