Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958 (Betänkande 1958:Ku1 - b Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

Nr li 1

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet ha på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari 1957 till
och med den 9 januari 1958 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 10 januari 1957 till och
med den 3 januari 1958;

justitieärenden från och med den 10 januari 1957 till och med den 3 januari
1958;

utrikesdepartementsärenden från och med den 10 januari 1957 till och
med den 3 januari 1958;

försvarsärenden från och med den 10 januari 1957 till och med den 3 januari
1958;

socialärenden från och med den 10 januari 1957 till och med den 3 januari
1958;

kommunikalionsärenden från och med den 10 januari 1957 till och med
den 3 januari 1958;

finansärenden från och med den 10 januari 1957 till och med den 3 januari
1958;

ecklesiastikärenden från och med den 10 januari 1957 till och med den 3
januari 1958;

jordbruksärenden från och med den 10 januari 1957 till och med den 3
januari 1958;

handelsärendcn från och med den 10 januari 1957 till och med den 3 januari
1958;

inrikesärenden från och med den 10 januari 1957 till och med den 3 januari
1958;

civilärenden från och med den 10 januari 1957 till och med den 3 januari
1958.

Därjämte har på därom särskilt gjord framställning överlämnats utdrag
av det över finansärenden den 7 februari 1958 förda protokoll i vad det avser
avlåtande av proposition nr 50 till innevarande års A-riksdag.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och av övriga handlingar,
som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet före1
Bihang till riksdagens protokoll 1958. 5 samt. 2 and. Nr B 1

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

tagits, har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av statsrådet
tillämpa § 106 regeringsformen, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

Granskningen har ej heller givit utskottet anledning till anmälan enligt
107 § regeringsformen mot någon ledamot av statsrådet, vilket utskottet får
för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 8 juli 1958

På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Georg Pettersson,
Fritiof Karlsson, Olsén, Sveningsson, Torsten Andersson, Dahl, källqvist och
Per-Olof Hanson;

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Norén,
von Friesen, Spångberg, Jonsson i Haverö, Sehlstedt, Hammar, fru Sjöqvist
och herr Gansmoe.

Reservationer:

Avslagna yrkanden om anmälan enligt § 107 regeringsformen

(Protokoll över försvarsärenden den 8 mars 1957)
av herrar Ollén, Källqvist, von Friesen, Braconier och Hammar, vilka anfört.

De nu tillämpade principerna för anslag till anskaffning av flygmateriel
härröra sig från år 1948. Om desamma anförde departementschefen i proposition
nr 208 till 1948 års riksdag.

Vid beräkningen av kostnaderna för eu bestående flygvapenorganisation
måste hänsyn principiellt tagas till materielens förnyelse. Man räknar härvid
med livslängder för olika materiel, betingade av förbrukningstiden eller nöd -

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Ollén, Georg Pettersson, Fritiof
Karlsson, Sveningsson, Erik Olsson, Torsten Andersson, Sörlin och Källqvist;

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Norén, von Friesen, Spångberg,
Braconier, Sehlstedt, Hammar, Svenungsson, Andersson i Linköping och Alemyr.

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

vändigheten att ur effektivitetssynpunkt omsätta materielen. För den viktigaste
delen av flvgmaterielen, krigsflygplanen, räknas med en livslängd i
första linjen av liögsl sju år, efter vilken tid planen skola ersättas med nya.
Ersättningsanskaffningen baseras i princip på inhemsk produktion. Den relativt
korta omsättningstiden gör det nödvändigt att redan kort tid efter en
flygplansanskaffning planera för ersättningsanskaffningen. Med hänsyn till
den långa omloppstiden vid tillverkningen måste beställning å ersättningsmaterielen
utläggas redan ett fåtal år efter leveransen av den materiel, som
skall ersättas.

De årliga anslagen för anskaffning av flygmateriel, vari flygplankostnaderna
utgöra den dominerande delen, ha hittills i stort sett beräknats efter
denna sjuåriga omsättningstid i jämna årskvoter. Enär leveranstakten icke
överensstämt med denna beräkning, ha ojämnheter i anslagsbelastningen
uppstått. Förseningar i leveranserna, som uppkommit av olika anledningar
och vilka som regel icke kunnat inhämtas i den löpande produktionen, ha
medfört reservationer, som i stort sett icke kunnat upparbetas.

För att reservationsanhopningar skola kunna undvikas måste de årliga anslagen
anpassas så nära som möjligt till det faktiska betalningsutfallet under
budgetåret. När det gäller anskaffningar, som fördela sig över liera budgetår,
måste en anslagsanvisning, som tillmätes allenast efter medelsförbrukningen
under ett budgetår under anskaffningsperioden, kompletteras med ett
bemyndigande att binda utgifter för ytterligare anskaffningar under perioden.
Den kontinuerliga anskaffningsplanering som äger rum med avseende
å flvgmaterielen gör det enligt min mening lämpligt att lägga denna planering
till grund för ett bemyndigandesystem på förevarande område.

Som grundval för bedömningen av kostnaderna för anskaffning av flygmateriel
bär därför läggas en anskaffningsplan, som med hänsyn till omsättningstakten
för krigsflygplanmaterialen lämpligen bör omfatta de närmaste
sju budgetåren. Av planen bör i stora drag framgå hur anskaffningarna beräknas
komma att fördelas på sjuårsperioden samt de beräknade kostnaderna
för förnyelse av materielen, i förekommande fall ökade med engångskostnader
för nyanskaffningar. Planen bör delgivas riksdagens vederbörande utskott
i samband med att det årliga anslagsäskandet förelägges riksdagen och
sedermera fastställas av Kungl. Maj :t att ligga till grund för anskaffningsplaneringen
inom den i planen angivna kostnadsramen.

Den sålunda fastställda planen bör varje år förskjutas ett år framåt, så
alt varje år fastställes en plan att gälla för de närmast därpå följande sju
budgetåren. Därvid kunna på grund av förskjutningar i leveranser, ändrat
prisläge, organisationsförändringar o. d. vissa ändringar behöva företagas
även i de delar den nya planen till tiden sammanfaller med den närmast
föregående. Även under löpande budgetår kunna ändringar i planen visa sig
erforderliga på grund av ändrade förutsättningar beträffande konstruktioner,
leveransmöjligheter in. in.

Det bemyndigande åt! utlägga beställningar på flygmateriel, som enligt det
föregående skulle utverkas av riksdagen, hör grunda sig på denna anskaffningsplan.
Bemyndigandet behöver dock icke omfatta hela planens kostnadsram.
1 princip kan bemyndigandet lämpligen bestämmas till ett belopp motsvarande
vad som förutses komma alt bindas genom beställningar under
del närmaste budgetåret. Vid övergången till det nya systemet höra de beställningar,
som redan utlagts men ännu icke slutförts, inräknas i planen
och belasta den ram, inom vilken beställningar sålunda skulle få utläggas.

Med eu matcriclanskaffning på detta sii 11 helt reglerad enligt bemyndigandesystem
kommer anslaget lill anskaffning av flygmateriel afl endast fun -

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

gera som en betalningsregulator. Något behov av att i anslaget maximera utgifterna
skulle då icke förefinnas, utan anslaget borde principiellt kunna
vara av förslagsanslags natur. Jag är emellertid icke beredd att nu föreslå en
dylik förändring, då närmare erfarenheter torde böra avvaktas beträffande
möjligheterna att mera exakt beräkna anslagsbehovet. För det reservationsanslag,
som sålunda kan komma att anvisas av riksdagen bör Kungl. Maj :t
fastställa en stat, som ansluter sig till det beräknade utbetalningsbehovet.

Sammanfattningsvis innebär mitt förslag till reglering av utgifterna för
flygmateriel följande.

1. För anskaffning av flygmateriel och annan teknisk materiel för flygvapnet
fastställer Kungl. Maj :t varje år plan med viss angiven kostnadsram,
omfattande de närmast följande sju budgetåren. Planen överses varje år i
samband med prövningen av äskanden om medel för materielanskaffning.

2. Kungl. Maj :t utverkar riksdagens bemyndigande att medgiva utläggande
av beställningar å flygmateriel m. m. inom ramen för ett belopp, motsvarande
i princip vad som förutses komma att bindas genom beställningar under
det närmaste budgetåret.

13. Anslaget till anskaffning av flygmateriel in. m. bestämmes för varje
budgetår till belopp, ungefärligen motsvarande vad som beräknas komma att
tillföras anslaget.

Alltsedan budgetåret 1948/49 har riksdagen följt de sålunda uppdragna
riktlinjerna.

Det har inträffat, att äskanden om anslag till flygmateriel framställts å
tilläggsstat. Sålunda begärdes å tilläggsstat I för budgetåret 1950/51 45 miljoner
kronor (prop. 251/50). Detta hade huvudsakligen sin grund i att utländska
beställningar å flygmaterial fullgjorts snabbare än beräknat. Riksdagen
beviljade detta anslag. För samma budgetår begärdes vidare å tillläggsstat
II 32 miljoner kronor (prop. 150/51). Detta belopp var erforderligt
huvudsakligen på grund av stegring av den allmänna prisnivån. Anslaget
beviljades. Sedan statsverkspropositionen år 1951 framlämnats begärde
Kungl. Maj :t (prop. 110/51) vidare höjning av det begärda beloppet med 55
miljoner kronor. Anledningen härtill var enbart prishöjningar. Riksdagen
biföll även i detta fall vad Kungl. Maj :t föreslagit.

I statsverkspropositionen till 1956 års riksdag (bil. 6 s. 183 ff.) anfördes:
Enligt dittills meddelade beslut kom den 30 juni 1956 beställningsbemyndiganden
till ett belopp av 747,3 miljoner kronor att sakna täckning. För budgetåret
1956/57 föreslogs, att beställningar skulle få utläggas till ett belopp
av 640 miljoner kronor samt att ett betalningsanslag (reservationsanslag)
skulle få anvisas å 475 miljoner kronor. Vid bifall till förslaget skulle därför
den 30 juni 1957 beställningsbemyndiganden till ett belopp av (747,3 -f640,
0 — 475,0) 912,3 miljoner kronor icke vara täckta av betalningsmedel.
Enligt den kostnadsram för de närmaste sju budgetåren, som upptogs i propositionen,
skulle å budgetåret 1956/57 belöpa 521 miljoner kronor.

Riksdagen godkände propositionen i denna del.

I en den 15 februari 1957 dagtecknad skrivelse, som enligt därom gjord
anteckning inkom till försvarsdepartementet den 18 februari 1957, anförde
flygförvaltningen bland annat: De beräkningar, som lågo till grund för såväl

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

beställningsbemyndigande som betalningsanslag, hade företagits på våren
1955 med utgångspunkt från då gällande priser. De förutsättningar, som då
lågo till grund för beräkningarna, hade undergått väsentliga förändringar,
vilket medfört ett ökat behov av såväl beställningsbemyndigande som betalningsmedel.
Sålunda liade betydande prisstegringar inträtt, icke förutsebara
rubbningar med avseende å utländsk materiel skett, varjämte omfattande
konstruktionsändringar medfört ökade motorpriser. I vad avsåge beställningsbemyndigande
hade det varit möjligt att genom beskärningar senarelägga
beställningar av ny materiel så att tillgängligt bemyndigande ej överskredes.
Någon nämnvärd begränsning av betalningsutfallet vore däremot ej
möjlig, enär betalningarna till övervägande del vore en följd av beställningar,
som tidigare utlagts inom ramen för beviljade bemyndiganden. Företagen
undersökning hade visat, att betalningsanslaget för budgetåret 1956/57 —
ökat med en från föregående budgetår befintlig reservation om cirka 5 miljoner
kronor — komme att överskridas med 80 miljoner kronor. Flygförvaltningen
ville även anmäla att såvitt kunde förutses motsvarande förhållande
komme att uppstå jämväl under hudgetåret 1957/58. Förvaltningen avsåge
att efter närmare utredning under hösten inkomma med härav betingade
äskanden å tilläggsstat för budgetåret 1957/58. Nu hemställde emellertid förvaltningen
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel in. in. anvisa ett reservationsanslag av 80 miljoner
kronor å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57.

Över framställningen hördes statskontoret.

Underhandlingar upptogos härefter med några större leverantörer till förvaltningen.
Med dessa överenskoms, att vissa leveranser och betalningar
skulle äga rum först efter budgetårsskiftet 1956/57—1957/58. Det aktuella
behovet av betalningsmedel minskades härigenom temporärt.

Kungl. Maj :t meddelade beslut i anledning av flygförvaltningens framställning
den 8 mars 1957. I detsamma, som fattades på föredragning av statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet Torsten Nilsson efter gemensam
beredning inom försvarsdepartementet och finansdepartementet, föreskrevs,
att ett belopp av 9 200 000 kronor, som under anslaget Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel in. in. reserverats till Kungl. Maj :ts disposition, fick tagas
i anspråk för att likvidera beställningar in. in. utlagda enligt bemyndigandeplaner
för budgetåren 1948/57.

Vid en föredragning av chefen för flygvapnet inför statsutskottets I. avd.
den 5 mars 1957 omnämndes, att ökat medelsbehov uppstått för flygförvaltningen.

Under höstens lopp steg behovet av betalningsmedel ytterligare utöver vad
som beräknats för att slutligen i propositionen nr 2 till 1958 års A-riksdag
angivas till 180 miljoner kronor. Riksdagen erhöll ej meddelande om medelsbehovet
förrän i statsverkspropositionen till nämnda riksdag.

Som framgått av den lämnade redogörelsen äro anslagen till anskaffning
av flygmateriel av betydande storlek. Om betalningsutfallet beträffande dessa

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

i väsentlig mån avviker från vad som beräknats, är det av största vikt att
riksdagen, som i sitt arbete ständigt måste taga hänsyn till statens ekonomiska
läge, hålles underrättad härom.

I förevarande fall har riksdagen emellertid — frånsett ett antal ledamöter
av statsutskottets första avdelning — hållits ovetande om behovet av betalningsmedel,
vilket successivt ökade, i det närmaste ett år efter det regeringen
fått kännedom om detsamma. Detta strider i vart fall mot vad god
parlamentarisk ordning kräver. På grund härav ha vi inom utskottet yrkat
anmälan jämlikt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Nilsson.

II* *

(Protokoll över finansärenden den 27 juni 1957)

av herrar Per-Olof Hanson, von Friesen och Hammar, vilka anfört.

Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna äro organiserade efter i
huvudsak samma principer. De bestå av en central kassa och låneutlämnande
lokala föreningar. Kassorna, som samförvaltas under gemensam styrelse,
finansiera sin låneverksamhet genom utgivande av långfristiga obligationer.
Föreningarna erhålla sina medel från respektive kassa. Medlemmar i föreningarna
äro låntagarna. Som säkerhet för kassornas obligationer tjäna
låntagarnas reverser till föreningarna med därtill hörande hypotek. Ordförande
i kassornas styrelse förordnas av Kungl. Maj :t. Vice ordförande utses
av riksgäldsfullmäktige. Övriga styrelseledamöter väljas av respektive
kassas ombudsstämma. Av kassornas fyra revisorer förordnas en, tillika revisionens
ordförande, av Kungl. Maj :t, en utses av riksgäldsfullmäktige,
varjämte två, av vilka en skall vara auktoriserad revisor, väljas av ombudsstämman.

Byråchefen för jordbrukskasseärenden i bank- och fondinspektionen, Folke
Baarsen, utsågs år 1953 av Kungl. Maj :t till revisor, tillika revisionens
ordförande, i stadshypotekskassan och bostadskreditkassan. Baarsens förordnande
förnyades därefter varje år.

Genom ett den 15 april 1955 dagtecknat köpekontrakt förvärvade stadshypotekskassan
för en köpeskilling av 1 450 000 kronor fastigheten Poppeln
nr 4 i Stockholm. Säljaren garanterade i kontraktet, att två lägenheter å respektive
sex rum och kök samt sju rum och kök från tillträdesdagen skulle

*Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Georg Pettersson, Fritiof Karlsson,
Olsén, Sveningsson*, Torsten Andersson, Dahl, Källqvist* och Per-Olof Hanson;
samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Norén, von Friesen,
Spångberg, Jonsson i Haverö, Sehlstedt, Hammar, fru Sjöqvist* och herr Gansmoe*.

* Avstod från att rösta vid ärendets avgörande.

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år W58

stå till kassans förfogande. Köpekontraktet undertecknades för stadshypotekskassans
räkning av dess verkställande direktör.

Sedan Baarsen i brev den 1 maj 1955 till stadshypotekskassans ordförande,
landshövdingen K. J. Olsson, meddelat, att kassans revisorer ansågo, att
den för kassan gällande förordningen icke medgav rätt för kassan att förvärva
och äga fastighet, godkände kassans styrelse vid sammanträde den 2
maj förvärvet och uppdrog åt vice ordföranden och verkställande direktören
att kontakta revisorerna.

Enligt överenskommelse den 7 maj 1955 överlät stadshypotekskassan på
oförändrade villkor fastigheten å försäkringsaktiebolaget Fylgia. Denna
överlåtelse godkändes slutligt vid sammanträde med stadshypotekskassans
styrelse den 26 maj. I samband härmed antecknades till protokollet att styrelsen
ansåg fastighetsförvärvet icke författningsstridigt.

I skrivelse den 8 maj 1956 till Konungen uttalade stadshypotekskassans
styrelse, att den ansåg det vara i överensstämmelse med gällande författningar
att kassan placerade reservfondsmedel i fastighet. Då revisorerna voro av
motsatt uppfattning hemställde emellertid styrelsen, att — om Kungl. Maj :t
skulle finna styrelsens uppfattning oriktig — erforderliga författningsändringar
måtte vidtagas.

Frågan om fastighetsförvärvet upptogs i samband med revisionen år 1956,
avseende år 1955. Enligt protokoll, fört vid sammanträde med revisorerna
för stadshypotekskassan och bostadskreditkassan den 12 maj 1956, beslöto
revisorerna — Baarsen dock med stor tvekan — att fastighetstransaktionen
icke skulle omnämnas i revisionsberättelsen samt att ansvarsfrihet skulle
tillstyrkas för verkställande direktören. Revisorerna beslöto dock avlåta en
särskild skrivelse till kassans styrelse, däri man anförde att fastighetstransaktionen
varit i strid mot gällande författningar samt att köpet även
i övrigt saknat motiv. Oaktat man ansett sig kunna underlåta att nämna om
fastighetstransaktionen i den officiella berättelsen, hemställde man att skrivelsen
skulle biläggas styrelsens protokoll.

Samma dag — den 12 maj 1956 — underrättade Baarsen i brev expeditionschefen
i finansdepartementet, Ivar Löfquist, om sin uppfattning beträffande
det författningsstridiga i fastighetstransaktionen, varjämte han
även riktade kritik dels mot att säkerheten för kassornas utelöpande obligationer
tidvis icke var tillfredsställande och dels mot att tillfällig upplåning
förekom mellan stadshypotekskassan och bostadskreditkassan, vilket icke
överensstämde med den för stadshypotekskassan gällande författningen.

Sedan den skrivelse, som stadshypotekskassans styrelse avlåtit den 8 maj
1956, blivit föremål för remissbehandling, beslöt Kungl. Maj:t den 7 december
1956 bemyndiga chefen för finansdepartementet att tillkalla eu sakkunnig
med uppdrag att verkställa utredning rörande befogenheterna för stadshypotekskassan
och därmed jämförliga institutioner atl placera reservfondsmedel.
I samband härmed anförde statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet.

Enligt 8 § förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall stadshypo -

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

lekskassans behållna årsvinst avsättas till en reservfond. Några särskilda
föreskrifter om hur reservfondsmedlen skall vara placerade har icke meddelats.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 maj 1956 har stadshypotekskassan anfört
i huvudsak följande. Styrelsen för kassan har — bl. a. på grund av att
bestämmelser i ämnet saknas samt med stöd av vissa uttalanden, som ligger
till grund för nyssnämnda förordning och förordningen om landshypoteksinstitutionen
— bibringats den uppfattningen att reservfondsmedlen bör
placeras på enligt styrelsens bedömande lämpligt sätt, givetvis med iakttagande
av vederbörliga krav på trygghet. Reservfonden har hittills varit placerad
— förutom i den fastighet, i vilken kassans kontor är inrymt — huvudsakligen
i obligationer, främst kassans egna. Inom kassans styrelse har
diskuterats tanken att försöka uppnå en något vidgad riskspridning med
avseende å placeringsobjekten. Härvid har även frågan om medlens placering
i fastighet kommit i blickpunkten. Frågan har varit föremål för diskussion
mellan styrelsen och kassans revisorer. Från revisorernas sida har
därvid ifrågasatts riktigheten av styrelsens uppfattning. Styrelsen hemställer
därför, att Kungl. Maj :t måtte, därest styrelsens förut redovisade uppfattning
skulle finnas vara oriktig, föranstalta om erforderliga författningsändringar
i ämnet.

Över kassans framställning har efter remiss yttranden avgivits av bankoch
fondinspektionen, Sveriges allmänna hypoteksbank, fullmäktige i riksbanken
samt fullmäktige i riksgäldskontoret.

I den föreliggande rättsfrågan har delade meningar framträtt. Av de remissinstanser,
som intagit en bestämd ståndpunkt i denna del, har Sveriges
allmänna hypoteksbank samt eu minoritet inom bank- och fondinspektionen.
bestående av bankinspektören och ytterligare en ledamot, anslutit
sig till den av stadshypotekskassans styrelse uttalade uppfattningen. Däremot
har majoriteten inom bank- och fondinspektionen uttalat sig i motsatt
riktning. Bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige anser alt frånvaron
av uttryckliga bestämmelser i fråga om placeringen av reservfonden är
ägnad att skapa oklarhet rörande kassans befogenheter i förevarande hänseende.

För egen del har jag, såvitt angår rättsfrågan, kommit till den uppfattningen,
att avgörande vikt bör fästas vid de skäl som talar för den av stadshypotekskassans
styrelse hävdade meningen. Något lagligt hinder för att
placera till reservfonden hörande medel på sätt styrelsen ifrågasatt synes
alltså inte föreligga, och kassans framställning skulle vid sådant förhållande
i och för sig ej behöva föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I de avgivna yttrandena har man emellertid även ingått på en närmare
diskussion om lämpligheten av den ifrågasatta medelsplaceringen, och denna
diskussion har tillika omfattat motsvarande frågor hos institutioner som
är jämförliga med stadshypotekskassan. Från flera håll har därvid hävdats,
att den diskuterade medelsplaceringen skulle vara mindre lämplig, och en
närmare utredning av hithörande spörsmål har efterlysts.

Med hänsyn till vad som förekommit vid remissbehandlingen i denna del
vill jag icke motsätta mig att en utredning kommer till stånd i de genom
kassans skrivelse aktualiserade frågorna. De problem som träder i förgrunden
vid en sådan utredning har ingående belysts i yttrandena, till vilka jag
här torde få hänvisa. Några särskilda direktiv synes därför icke vara erforderliga.
Vid utredningen bör förutsättningslöst prövas, huruvida behov föreligger
av ändrade bestämmelser. Skulle utredningen ge till resultat att
tillräckliga skäl icke framkommit för en ändring av gällande regler, sådana
de uppfattats av stadshypotekskassan, bör likväl undersökas om icke författningsbestämmelserna
är i behov av omredigering i förtydligande svfte.

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958 9

Som utredningsman tillkallades regeringsrådet Frank öhman.

1 gemensam skrivelse den 18 december 1956 till Konungen anhöllo stadshypotekskassan
och bostadskreditkassan vidare om författningsändring för
möjliggörande av utjämning mellan kassorna av tillfälliga likviditetsöverskott.
Denna framställning överlämnades till regeringsrådet öhman att tagas
i beaktande vid fullgörande av dennes ovan angivna utredningsuppdrag.
Det må nämnas, att utredningsmannen sedermera framlade förslag till sådana
ändringar i den för stadshypotekskassan gällande författningen att utjämning
mellan kassorna av tillfälliga likviditetsöverskott i viss mån möjliggjordes.
Sedan riksdagen bifallit proposition i ämnet (nr 61) vid innevarande
års A-riksdag (se bankoutskottets utlåtande nr 8), har sådan ändring
numera kommit till stånd.

I en den 12 april 1957 dagtecknad särskild revisionsberättelse, avseende
1956 års förvaltning, avstyrkte Baarsen att ansvarsfrihet beviljades styrelsens
ledamöter. Övriga revisorer tillstyrkte ansvarsfrihet. Som grund för sitt
ställningstagande åberopade Baarsen sina tidigare framställda anmärkningar
(fastighetsaffären, den bristande obligationssäkerheten och den inbördes
upplåningen mellan kassorna).

I en den 13 maj 1957 till riksdagens justitieombudsman inkommen skrivelse
framställde Baarsen anmärkningar mot stadsliypotekskassans styrelse
och särskilt dess verkställande direktör, varjämte han påtalade vissa förhållanden,
som enligt hans mening hade sin grund i brister i de för kassorna
gällande författningsbestämmelserna.

Baarsen riktade hos justitieombudsmannen anmärkning mot fastighetsaffären.
Härom anförde han bland annat följande:

Stadshypotekskassan ägde ej förvärva fastighet. Detta framginge av såväl
den allmänna ändamålsbestämmelsen i 1 § av den för kassan gällande
förordningen (SFS 95/1953) som i 10 § i samma förordning och gällde samtliga
kassans medel. Verkställande direktören hade dessutom genomfört affären
utan styrelsebeslut. Vidare hade fastighetsförvärvet medfört att kassan
iklätt sig en påtaglig förlustrisk. Denna risk borde bedömas särskilt mot bakgrunden
av verkställande direktörens avsikt att såsom hyresgäst få disponera
hela det i fastigheten lediga bostadsutrymmet. Den ena lediga lägenheten
skulle användas av verkställande direktören som bostad och den andra skulle
genom en bytestransaktion tillföra honom en garageplats i fastigheten.
Dessa planer hade före försäljningen till Försäkringsaktiebolaget Fylgia fullföljts
genom upprättade hyreskontrakt. Förvärvet hade icke kunnat påvisas
tjäna annat ändamål än att på mycket förmånliga villkor bereda verkställande
direktören hyresrätt till ett särskilt bostadsutrymme i fastigheten, och
den höga köpeskillingen — vilken med 50 000 kronor översteg det belopp,
vartill fastigheten före förvärvet värderats — motiverades med hänvisning
till de liyreslcdiga lägenheterna. Även om i övrigt förutsättningar för förvärvet
skulle ha förelegat kunde en sådan överbetalning icke på några villkor
försvaras då det gällde stadshypotekskassan, som ju icke hade något eget intresse
av att komma i besittning av hyresrätten till två liyreslcdiga bostads -

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

lägenheter och alldeles särskilt icke att därför erlägga ett särskilt vederlag.
Med hänsyn till detta vederlag borde fastighetsaffären granskas även mot
bakgrunden av hyresregleringslagstiftningen. Verkställande direktören hade
redan den 18 april utannonserat sin villa till försäljning, och den 30 april
hade han, utan att ens avvakta styrelsens beslut i fastighetsfrågan, igångsatt
reparationer i de lediga lägenheterna. Det borde även beaktas att verkställande
direktören, om han erhållit bostad i den förvärvade fastigheten, kunde
ha sålt sin villa utan tvång för köparen att tillhandahålla annan bostad i utbyte.
Denna förmån skulle ha haft ett direkt ekonomiskt värde för honom.

Den otillräckliga säkerheten för de utelöpande obligationerna påtalades
även av Baarsen. Denna hade bland annat sin grund i att föreningarna icke
med tillräcklig snabbhet redovisade sina säkerhetshandlingar till de av länsstyrelserna
förordnade allmänna ombuden. Revisorerna hade tidigare anmärkt
på dessa förhållanden, men kassornas styrelse och verkställande direktören
hade enligt Baarsens uppfattning under lång tid nonchalerat övervakningen
av gällande bestämmelser.

Slutligen påtalade Baarsen hos justitieombudsmannen de missförhållanden,
som enligt hans mening hade sin grund i för kassorna gällande författningar.
Han avsåg vissa jävsförhållanden, nämligen med avseende å dels
ombuden vid ombudsstämma och dels revisorerna i stadshypoteks- och bostadskreditkassorna
samt stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna.
Han anförde sammanfattningsvis.

Beträffande föreningarnas ombud vid ombudsstämma vore det vanligt att
till ombud valdes föreningarnas verkställande direktörer. Dessa stodo emellertid
i beroendeförhållande till kassornas styrelse, särskilt på grund av bestämmelsen
om att förenings val av verkställande direktör skulle godkännas
av vederbörande kassas styrelse. Vidare förekom icke sällan att till ombud
valdes den ledamot av föreningsstyrelse, som utsetts av vederbörande
kassa. Den senare kategorien av ombud hade sålunda att uttala sig bland
annat i frågan om ansvarsfrihet för den styrelse, som de hade att tacka för
sitt styrelseuppdrag.

Vad angår jävsförhållanden med avseende å revisorerna anförde Baarsen
såsom exempel.

Sedan ett antal år vore verkställande direktören i en stadshypoteksförening
av ombudsstämman utsedd att vara revisor i stadshypotekskassan. Under en
lång följd av år hade verkställande direktören i stadshypotekskassan varit
av kassan utsedd revisor i samma stadshypoteksförening. Numera vore vice
ordföranden i kassans styrelse revisor i föreningen i fråga. De båda revisolerna
hade således haft att »revidera varandra». Därtill komme att ordföranden
i den berörda föreningens styrelse även vore ledamot av stadshypotekskassans
styrelse.

I senare (den 21 februari 1958) till justitieombudsmannen ingivna påminnelser
har Baarsen även riktat kritik mot att stadshypotekskassan tidvis till
bostadskreditkassan utlånat medel utan att författningarna tillåtit sådana
transaktioner.

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1058

Till bemötande av Baarsens anmälan har kassornas styrelse hos justitieombudsmannen
anfört bland annat följande angående fastighetsförvärvet.

Redan långt före den nuvarande verkställande direktörens tillträde av sin
befattning hade man inom styrelsen diskuterat lämpligheten av att inköpa
ytterligare en fastighet — nämligen utöver den där kassans kontorslokaler
vore inrymda — och någon tvekan hade aldrig rått om att styrelsen ägde
befogenhet göra detta. Vid det nu ifrågavarande tillfället hade initiativet till
fastighetsköpet icke kommit från verkställande direktören utan från styrelsen,
som uppmanat honom att se sig om efter ett lämpligt objekt. Därvid
hade även förklarats att, om tillfälle därtill yppades, hinder ej förelåge för
verkställande direktören eller eventuellt även annan i kassan anställd person
att på vanliga hyresvillkor vara hyresgäst hos kassan.

Styrelsen ansåg det önskvärt, att verkställande direktören med hänsyn
till sina arbetsuppgifter ej bodde för långt från kassornas kontor och att han
om möjligt bereddes bostad i en av kassan ägd fastighet. Några hyresvillkor
hade ej diskuterats, varför andra villkor än de som i övrigt gällde för hyresgästerna
i fastigheten ej varit i fråga. Styrelsen hade över huvud taget icke
haft anledning bedöma frågan huruvida det skulle inneburit en ekonomisk
förmån för verkställande direktören om han fått lägenhet i en av kassan ägd
fastighet. Finansieringen av köpet hade skett med användande av föreliggande
överskottsmedel och således ej med upplånade medel. Syftet hade varit
att tillgodose ett placeringsbehov av reservfondsmedel. Reservfonden
uppgick den 31 december 1954 till 23,5 miljoner kronor och var till övervägande
delen placerad i kassans egna obligationer, eller alltså i realiteten i
utelöpande hypotekslån. Styrelsebeslutet den 2 maj 1955 hade fattats i laga
ordning. Köpeskillingen för fastigheten hade accepterats på grundval av en
värdering, som på styrelsens begäran utförts av en byggnadssakkunnig person.
Styrelsen ansåge affären förmånlig. Att så även vore fallet framginge
av att fastigheten omgående kunde överlåtas på oförändrade villkor. Denna
överlåtelse berodde uteslutande på att styrelsen ville undvika ett motsatsförhållande
till revisorerna. De reparationsarbeten i fastigheten, som igångsattes
kort efter köpet, vore ej anmärkningsvärda. Det torde få anses ha varit
en skyldighet för verkställande direktören att till undvikande av hyresförluster
snarast möjligt ombesörja erforderliga reparationsarbeten. 1 fråga om
stadshypotekskassans rätt att förvärva fastighet hänvisade styrelsen bland
annat till det här tidigare nämnda anförandet till statsrådsprotokollet den
7 december 1956.

Angående obligationssäkerhelen anförde styrelsen, att kassorna vidtagit
eu rad åtgärder i syfte att påskynda redovisningen. Fn viss tidsrymd måste
emellertid enligt sakens natur förflyta från det ögonblick kassorna försålt
en obligationspost och översänt medlen till respektive förening till det ögonblick
då kassorna emottogo vederbörlig pantförskrivning.

Om de inbördes lånetransaktionerna mellan kassorna anförde styrelsen,
att förfarandet tillämpats sedan 1953 utan att Baarsen framställt någon anmärkning.
Styrelsen gjorde gällande att det låg i samförvaltningens natur

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

att inbördes lånetransaktioner av här ifrågavarande slag vore tillåtna. Vidare
hänvisade styrelsen till sin den 18 december 1956 gjorda framställning
till Konungen om sådan ändring i vederbörande författning, att någon formell
oklarhet icke vidare skulle kunna råda i denna fråga.

Om de påstådda jävsförhållandena anförde kassornas styrelse:

Stämmoombuden utsåges av föreningsstämmorna. Det vore med andra ord
föreningsmedlemmarna — låntagarna som valde ombuden. Föreningsstyrelsens
val av verkställande direktör skulle visserligen för att bliva gällande
godkännas av kassans styrelse. Däremot hade kassan ingen möjlighet att
påkalla entledigande av sådan tjänsteman. Vad anginge sådan ledamot av
föreningsstyrelse som utsåges av kassans styrelse kunde nämnas att av de
67 ombud, som utsågos till 1957 års ombudsstämma, endast 5 voro av kassans
styrelse utsedda ledamöter av föreningsstyrelsen. Detta gällde stadshypotekskassan.
För bostadskreditkassan, där i övrigt samma förhållanden
förelåge, voro motsvarande siffror 46 respektive 5. Även om dessa ombud
skulle kunna antagas sakna önskad objektivitet, vore det på grund av deras
minoritet uteslutet att de skulle kunna påverka stäminobesluten i någon
kontroversiell fråga.

Revisionen inom kassorna vore enligt styrelsens mening mycket allsidigt
sammansatt. En av de fyra revisorerna utsågs av Kungl. Maj:t, en av riksgäldsfullmäktige
och två valdes av ombudsstämma. Av de sistnämnda skulle
en vara auktoriserad revisor. Styrelsen trodde sig veta, att föreningsombuden
ansåge, att den av ombudsstämman valde icke auktoriserade revisorn
borde representera föreningarna samt äga sådan ställning och sådana kvalifikationer
att han kunde utöva ur föreningarnas och därmed även ur medlemmarnas
synpunkt effektiv kontroll över kassaslyrelsens verksamhet. En
sådan önskan vore i och för sig naturlig emedan medlemmarna vore solidariskt
ansvariga för eventuellt uppkommande förluster. Det syntes styrelsen
ligga nära till hands, att föreningarna och deras medlemmar såsom en av
sina revisorer önskade en rutinerad och i verksamheten väl insatt föreningsdirektör.
Något subordinationsförliållande förelåge ej för föreningsdirektörerna
i förhållande till kassornas ledning.

\ ei kställande direktörens i Stockholms stadshypoteksförening uppdrag
såsom remsor i stadshypotekskassan borde ses mot bakgrunden av det nu
anförda.

Beträffande det av Baarsen påtalade förhållandet, att verkställande direktören
i Stockholms stadshypoteksförening såsom revisor i stadshypotekskassan
hade att granska även åtgärder av en ledamot av kassans styrelse,
ehuru denne ledamot tillika vore ordförande i styrelsen för Stockholms
stadshypoteksförening, ville styrelsen hänvisa till 107 § 2 inom. andra stycket
aktiebolagslagen. Enligt styrelsens mening förelåge ett sådant samband
mellan kassan och föreningarna att de skäl, som legat till grund för den
åberopade undantagsbestämmelsen i aktiebolagslagen, med minst samma
styrka gjorde sig gällande beträffande de nu ifrågavarande institutionerna.

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

Därtill kornine att det för kassan funnes förutom den diskuterade revisorn
icke endast en utan tre ojäviga revisorer.

Vad härefter anginge det av Baarsen anmärkta förhållandet att en av kassastyrelsen
utsedd revisor deltoge i revisionen av Stockholms stadshypoteksförenings
förvaltning och räkenskaper ville styrelsen anföra följande. Kassornas
styrelse hade att utse en revisor i varje stadshypoteks- eller bostadskreditförening.
Till dessa revisorsuppdrag utsåges regelmässigt någon styrelseledamot
eller tjänsteman i kassorna. Denna anordning hade ur kontrollsynpunkt
påtagliga fördelar enär kassaledningen därigenom finge en god
insyn i verksamheten inom föreningarna, vilken verksamhet intimt hörde
samman med kassornas verksamhet. På detta sätt kunde kassorna övervaka,
att rörelsen bedrevs på ett ändamålsenligt och lämpligt sätt.

Ombudsstämman ägde rum den 24 maj 1957. Därvid beviljades styrelsen
enhälligt ansvarsfrihet. Stämman beslöt, att till Kungl. Maj.t översända avskrift
av det vid stämman förda protokollet.

Landshövdingen Olsson anförde härefter i ett den 1 juni 1957 dagtecknat
brev till statsrådet Sträng följande:

Undertecknad, av Kungl. Maj :t förordnad ordförande i styrelserna för
Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och Svenska Bostadskreditkassan,
får härmed anmäla följande.

Mellan den av Kungl. Maj :t förordnade ordföranden för kassornas revisorer,
byråchefen Folke Baarsen, och den gemensamma kassastyrelsen, särskilt
verkställande direktören, har under flera år rått en stark motsättning.
Detta har verkat i hög grad störande på arbetet inom kassorna samt skapat
olust och irritation. Denna motsättning har genom Baarsens särskilda revisionsberättelse
till årets stämmor och stämmornas enhälliga uppslutning
kring styrelsen blivit så tillspetsad att läget måste betecknas som ohållbart.

Huvudorsaken till den rådande motsättningen är enligt styrelsens mening
Baarsens säregna revisionsmetoder och hans oförmåga att förstå andra synpunkter
än de egna. Hans revisionsverksamhet präglas av ett ihärdigt felsökeri
och en långt driven formalism. Vederlagda påståenden och synpunkter
upprepas ständigt. Ett studium av protokollen från gemensamma sammanträden
med styrelse och revisorer den 10 december 1956 och 14 januari
1957 samt årets revisionsberättelser visar att Baarsen inte drar sig för att
framställa anmärkningar även på punkter, där han tidigare varit med om
att tillstyrka ansvarsfrihet eller annars givit till känna en annan uppfattning
än den han nu hävdar.

Genom Baarsens revisionsmetoder åsamkas främst verkställande direktören
men i stor utsträckning även kassans övriga personal och styrelsen mycket
extra arbete, till men för det normala arbetet inom kassorna. Baarsen
har under den gångna tiden författat en mängd skrivelser och promemorior,
vilket måste ha krävt betydande insatser av tid och arbete från hans sida.
Denna verksamhet har emellertid medfört, att verkställande direktören och
andra anställda måst offra orimligt mycket tid för utredningar och bemötanden.
Då detta ofta måst ske vid tider, då kassan haft övernog med ordinarie
arbetsuppgifter, är det självklart att kassornas normala verksamhet
blivit lidande. Den papperskvarn, som Baarsen på detta sätt säl l i gång och
som han undan för undan matar på, visar inga tecken på att vilja avstanna,
utan uppvisar tvärtom en ständigt tilltagande produktivitet.

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

Detta i förening med Baarsens ofta upprepade och understundom ärekränkande
utfall mot verkställande direktören har gjort att förhållandena
blivit olidliga. Därest inte en normalisering av revisionsverksamheten kan
åstadkommas — och detta torde icke vara möjligt med Baarsen som revisionsordförande
— kommer verksamheten inom kassorna, vilka ha en mycket
betydelsefull uppgift att fylla på fastighetskreditmarknaden, att bli i
ännu högre grad lidande.

Jag har ansett det vara min plikt såsom av Kungl. Maj:t förordnad styrelseordförande
att för Herr Statsrådet anmäla dessa förhållanden. Mina styrelsekolleger
har jag underrättat om denna min åtgärd.

Baarsens förordnande som revisor utgick i och med ombudsstämman
1957. Fråga uppkom sålunda om nytt förordnande. Den 27 juni 1957 meddelade
Kungl. Maj :t på föredragning av statsrådet Sträng beslut. Häri föreskrevs
med stöd av 12 § förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
samt 12 § förordningen samma dag (nr 97) om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar, att sparbanksinspektören S. E. Lagerkvist
skulle vara suppleant för av Kungl. Maj :t utsedd revisor för granskning
av styrelsernas för stadshypotekskassans och bostadskreditkassans
förvaltning samt ifrågavarande kassors räkenskaper för tiden från avslutandet
av respektive ordinarie ombudsstämma år 1957 till och med respektive
ordinarie ombudsstämma år 1958. Tillika föreskrev Kungl. Maj:t, att Lagerkvist
skulle utöva revisorskapet tills vidare intill dess ordinarie revisor
för ifrågavarande granskning blivit av Kungl. Maj:t förordnad.

Justitieombudsmannen har ännu ej fattat beslut i anledning av Baarsens
anmälan.

Baarsen har som revisor i kassorna framställt anmärkningar mot styrelsen,
vilka delvis äro av allvarlig natur. Ehuru all utredning i ärendet icke är
avslutad synes det klart, att åtminstone vissa av dem i varje fall ej sakna
fog. Redan vid Kungl. Maj :ts ställningstagande till frågan om fortsatt förordnande
för Baarsen måste föredragande departementschefen ha insett detta.
Att under sådana förhållanden — i enlighet med en önskan från den,
mot vilken anmärkningarna bland annat riktades — icke giva Baarsen förnyat
förordnande är olämpligt. Den omständigheten, att här gällde ett revisorsforordnande,
hade bort mana till stark försiktighet. Även av Kungl.
Maj-t förordnade revisorer äro i behov av särskilt stöd i sin verksamhet, och
det är oundgängligen nödvändigt att giva dem en självständig ställning mot
dem de äro satta att kontrollera.

På grund av det anförda ha vi inom utskottet yrkat anmälan enligt § 107
regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet Sträng.

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

in*

av herr von Friesen, som med instämmande av herr Hammar ansett att
utskottet bort uttala följande.

Det s. k. Sellingärendet härleder sitt ursprung från motsättningar mellan
vissa forskare inom det paleobotaniska ämnesområdet. Genom den kända
nyckelstriden mellan professorerna Olof Selling och Rudolf Florin ävensom
vissa åtgöranden i samband därmed av Vetenskapsakademien och dess förvaltningsutskott
fick saken år 1953 en tillspetsad prägel. Beträffande viktigare
åtgärder och händelser, som tilldragit sig i affären, får utskottet hänvisa
till innehållet i bilagda promemoria. Därav framgår, att ärendet vid skilda
tillfällen varit föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

Våren 1953 tillsatte Vetenskapsakademien en kommitté med uppdrag att
undersöka förhållandena på Naturhistoriska riksmuseets paleobotaniska avdelning,
för vilken Selling är föreståndare. På kommitténs förslag och efter
tillstyrkan av förvaltningsutskottet beslöt Vetenskapsakademien den 26 maj
1954, att Selling skulle underkastas läkarundersökning enligt bestämmelserna
i kungl. kungörelsen den 18 juli 1935 angående skyldighet för tjänsteman,
tillhörande den civila statsförvaltningen, att i vissa fall underkasta sig
läkarundersökning in. m. Selling anförde häröver besvär hos Kungl. Maj :t
och åberopade därvid utlåtanden av psykiater om sitt mentala hälsotillstånd.
Sedan Kungl. Maj :t inhämtat regeringsrättens yttrande, fann Kungl. Maj :t
i utslag den 17 december 1954, i enlighet med regeringsrättens hemställan,
ej skäl att göra ändring i överklagade beslutet.

Efter företagen undersökning förklarade den av Vetenskapsakademien
förordnade läkaren i utlåtande, att han funnit Selling lida av psykisk sjukdom
och till följd härav icke kunna på tillfredsställande sätt upprätthålla sin
tjänst. Selling lät sig undersökas jämväl av två andra läkare, vilka båda
förklarade, att Selling icke lede av psykisk sjukdom. Sedan frågan underställts
medicinalstyrelsen, förklarade denna i yttrande den 4 februari 1956,
att hos Selling ej kunnat påvisas psykisk sjukdom eller annan själslig abnormitet
samt att skäl saknades för antagandet, att Selling till följd av psykisk
sjukdom vore eller varit oförmögen alt på tillfredsställande sätt sköta
sin tjänst.

Sedan Vetenskapsakademien härefter hemställt, att Kungl. Maj:t ville i
ärendet vidtaga de åtgärder som kunde finnas vara påkallade, beslöt Kungl.
Maj:t den 18 maj 1956, på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Persson, att »Vetenskapsakademiens ifrågavarande fram *

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Damström, Ollen*, Georg Pettersson, Olsén, Sveningsson,
Torsten Andersson, Dahl och Källqvist*; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Norén, von Friesen, Spångberg*, Jonsson i
Haveri), Braconicr, Sehlstedt, Hammar, fru Sjöqvist* och herr Nilsson i Tvärålund.

* Avstod från alt rösta vid ärendets avgörande.

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

ställning tillika med samtliga till ärendet hörande handlingar skola överlämnas
till justitiekanslersämbetet för prövning».

Efter verkställd utredning väckte justitiekanslersämbetet den 6 mars 1957
åtal vid Svea hovrätt mot Selling med påstående, att Selling gjort sig skyldig
till tjänstemissbruk i sex fall samt missfirmelse och tjänstefel i var sitt fall.
Justitiekanslern Alsén anmälde samma dag sin åtgärd till Kungl. Maj :t samt
hemställde tillika om ledighet från de med åtalet förenade göromålen och
förordnande för den av ämbetet anlitade utredningsmannen, häradshövdingen
Gunnar Bogren att i kanslerns ställe bestrida desamma.

Den 15 mars 1957 biföll Kungl. Maj :t, på föredragning av chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, justitiekanslerns berörda hemställan.

Hovrätten tog den 14 juni 1957 ställning till ett av åklagaren framställt yrkande
om sinnesundersökning av Selling redan före huvudförhandlingen
samt meddelade i beslut, att enär sådana omständigheter icke förelåge, som
utgjorde grund för sinnesundersökning före huvudförhandlingen, så lämnades
det därutinnan framställda yrkandet utan bifall.

Hovrätten höll härefter huvudförhandling i målet tiden den 15 oktober—
den 13 december 1957. Vid förhandlingen yrkade åklagaren på nytt, att sinnesundersökning
av Selling skulle företagas eller i vart fall medicinalstyrelsens
utlåtande ånyo inhämtas. Förutom Selling samt fyra målsägande hördes
vid huvudförhandlingen ett fyrtiotal vittnen.

I särskilt beslut den 5 december 1957 lämnade hovrätten — enär sådana
omständigheter icke förelåge, att i målet borde förordnas om undersökning
av Sellings sinnesbeskaffenhet, samt ytterligare utredning i denna del icke
vore erforderlig — åklagarens yrkande om sinnesundersökning ånyo utan
bifall.

Hovrätten meddelade dom i målet den 31 januari 1958. Hovrätten biföll de
av åklagaren väckta ansvarsyrkandena helt i ett fall och delvis i tre fall,
under det att domstolen ogillade åtalet helt i fyra fall. Selling dömdes för
tjänstefel, ärekränkning och missfirmelse mot tjänsteman att utgiva 50
dagsböter om 30 kronor.

Mot domen har åklagaren fullföljt talan till högsta domstolen, under det
att Selling låtit vid hovrättens avgörande i själva saken bero.

Under tiden oktober 1957—januari 1958 var en avdelning av hovrätten om
fem domare uteslutande knuten till målet rörande Selling. Därutöver var dels
ordföranden bunden vid målets inläsande viss tid före huvudförhandlingen,
dels referenten för samma ändamål och målets förberedande i övrigt omkring
tre månader. Den å målet indelade fiskalen sysslade därmed omkring
7 1/2 månader. För utskrifter av bl. a. protokoll, vittnesförhör och dom åtgick
för biträdespersonal en tid av sammanlagt närmare 8 månader. Häradshövdingen
Bogren har hittills varit tjänstledig från sitt eget ämbete för upprätthållande
av förordnandet som utredningsman åt justitiekanslern samt så -

Konstitutionsutskottets memorial nr B t år 1958

som tillförordnad justitiekansler omkring 13 månader. Det allmännas kostnader
för målet torde för närvarande ha uppgått till närmare 200 000 kronor.
Hovrättens till nedre justitierevisionen överlämnade akt omfattar inemot
6 000 sidor text.

Med hänsyn till domstolarnas för varje år alltmer växande arbetsbörda
och den långa väntetiden vid dem innan mål och ärenden kunna bliva föremål
för avgörande finner utskottet, att domstol icke hort belastas med ett
mål av denna art, i vilket de påtalade åtgärdernas betydelse icke stå i rimlig
proportion till tidsutdräkt och kostnader för domstolsbehandlingen. Bland
annat mot bakgrunden av det sagda och av att striden rörande Selling länge
stått i förgrunden i den offentliga debatten, varvid kritiska synpunkter i regel
främst framlagts mot Vetenskapsakademiens sätt att handlägga ärendet,
borde enligt utskottets förmenande en undersökning av annat slag än
en omfattande domstolsprövning vid vilken endast den åtalade partens åtgärder
kunna bli föremål för prövning ha företagits med försök att klarlägga
alla av saken berörda parters ansvar i syfte att åstadkomma rättelse av de
bådande missförhållandena. Sedan ärendet av Vetenskapsakademien bragts
under Kungl. Maj:ts prövning borde, exempelvis såsom skett i tidigare s. k.
rättsaffärer, genom en sådan undersökning av opartiska personer ha framlagts
förslag till åtgärder att bringa reda i saken. Härigenom hade man jämväl
kunnat undvika att upprepade krav ställts på sinnesundersökning av
Selling, i trots av att frågan om hans sinnesbeskaffenhet tidigare bedömts av
bl. a. medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd.

Även med utgångspunkt från den uppfattningen, att ärendet bort överlämnas
till justitiekanslersämbetet för handläggning, borde likväl remissen ha
kunnat utformas på sådant sätt, att ämbetet skolat avgiva redogörelse för
den företagna utredningen jämte förslag till åtgärder. Kungl. Maj :t hade
därefter kunnat pröva angelägenheten av ett åtal samt, därest till äventyrs
åtal ägt rum, på lämpligt sätt kunnat begränsa målets omfattning. I detta
sammanhang vill utskottet ej underlåta att upplysa, att ett i hovrättens
protokoll av referenten i målet gjort uttalande vill ge vid handen, att målet
till följd av yrkandena om sinnesundersökning fått en avsevärt större omfattning
än eljest skulle ha blivit fallet.

Med utgångspunkt från de framlagda synpunkterna hade nuvarande statsrådet
och chefen för justitiedepartementet bort taga under övervägande, huruvida
man i allt fall icke, sedan Scllings åtgärder vid en domstolsbehandling
inför hovrätten blivit offentligen belysta och prövade, bort låta sig nöja
med hovrättens avgörande.

På anförda grunder anser sig utskottet böra hos riksdagen göra anmälan
jämlikt § 107 regeringsformen mot vederbörande departementschefer.

•>

Bihang till riksdagens protokoll 19.r)H. 5 samt. 2 avd. Nr Ii /

Konstitutionsutskottets memorial nr B i år t958

Avslagna yrkanden angående omförmälan

(Protokoll över finansärenden den 7 februari 1958)

av herrar Ollén, Sveningsson, Källqvist, Magnusson i Tumhult, von Friesen,
Braconier och Hammar, vilka anfört.

Tisdagen den 4 februari 1958 på kvällen tillkännagavs, bland annat i radio,
att överenskommelse träffats mellan de fyra största partierna om införande
av sockerskatt. Det meddelades även, att Sockerbolaget från och
med den 5 i samma månad komme afl höja priset på socker och sirap med
belopp, som motsvarade vad som avsåges skola utgå i skatt (20 respektive
16 öre per kilo) på dessa varor. Den 4 februari avsändes vidare från generaltullstyrelsens
tullbehandlingsbyrå till tulldirektionerna och tullkamrarna
i riket följande telegram:

»Vid införsel from 5 februari socker stat nr 283—287 och sirap stat nr 288
skall till tullverket erläggas ny skatt av 20 resp 16 öre kg stop deposition för
skatten avkräves annan än sockerbolaget i avvaktan ikraftträdande förordning
stop vanligt undantag för resandetrafik

Tullbehandlingsbyrån»

Några handlingar från finansdepartementet som grund till telegrammet
finnas ej utan detsamma har enligt inhämtade upplysningar tillkommit efter
telefonsamtal från departementet till generaltullstyrelsen.

I konselj fredagen den 7 februari 1958 beslöts proposition till riksdagen
(nr 50) i ärendet. Därvid framlades bland annat förslag till Förordning angående
ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt.

Innan redogörelse lämnas för förslaget bör lämnas vissa uppgifter om
innehållet i 1941 års varuskatteförordning. Varuskatt utgår enligt denna för
varor, som äro upptagna i en särskild förteckning. Den skall erläggas, för
vara som tillverkas inom riket, av tillverkaren och för vara, som införes
till riket, av den för vars räkning införseln äger rum. Skatt, som enligt avgiven
deklaration eller enligt av tullmyndigheten verkställd uträkning belöper
å införd vara, skall erläggas till tullverket samtidigt med tullen. Vad
som finnes stadgat om tull rörande betalningsanstånd, ställande av säkerhet
samt påföljd för fördröjd eller utebliven betalning, skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om skatten.

''Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Ollén, Georg Pettersson, Fritiof
Karlsson, Sveningsson, Erik Olsson, Torsten Andersson, Sörlin och Källqvist;

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Norén, Magnusson i Tumhult
A]emr''eSen’ Spångberg*, Braconier, Sehlstedt, Hammar, Andersson i Linköping och

Avstod från att rösta vid ärendets avgörande.

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

Det i propositionen framlagda förslaget innebar — utöver vissa ändringar
av teknisk karaktär — att i förteckningen upptogs socker (statistiskt nummer
283—287) och sirap (statistiskt nummer 288) med en skattesats för
kilogram av 20 respektive 16 öre. Beträffande ikraftträdandet föreslogs, att
förordningen omedelbart skulle träda i kraft. Vidare skulle skatt enligt
densamma utgå jämväl beträffande socker eller sirap, som av tillverkare
eller för hans räkning levererats till köpare eller tagits i anspråk för vidare
bearbetning före förordningens ikraftträdande men efter den 4 februari
1958 eller som införts till riket under samma tid. Förordningens stadganden
skulle i tillämpliga delar gälla beträffande skatt, som nu sagts. Härvid skulle
iakttagas, att skattskyldigheten inträdde då förordningen trädde i kraft.

Enligt det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet anförde
statsrådet Sträng efter gemensam beredning med regeringens övriga
ledamöter bland annat följande:

Sockerskatten synes böra uttagas hos tillverkare och importörer enligt i
huvudsak samma regler som enligt varuskatteförordningen gäller för choklad-
och konfityrvaror samt vissa tekniska preparat m. m. För inom riket
tillverkat socker bör sålunda skatten å försålda kvantiteter regelmässigt redovisas
till statsverket enligt deklaration månadsvis. För importsocker bör
skatten uttagas i anslutning till införseln, dock att tillverkare av socker
eller sirap bör äga skattefritt införa dessa varor. Varuskatteförordningen
kan med vissa smärre jämkningar och kompletteringar göras tillämplig
även i fråga om beskattningen av socker.

Med hänsyn till spekulations- och hamstringsrisker synes skatten, såsom
tidigare nämnts, böra träda i tillämpning redan från och med dagen efter
det överenskommelsen mellan partierna offentliggjorts, d. v. s. från och med
den 5 februari 1958. Under tiden till dess frågan behandlats av riksdagen
torde det få ankomma på tullverket att genom krav på deposition eller på
annat lämpligt sätt säkerställa skattens erläggande. Någon särskild skatt
på handelns lager erfordras under sådana förhållanden icke. Å andra sidan
bör handeln icke kunna påräkna någon skatterestitution vid en eventuell
framtida avveckling eller sänkning av skatten.

Propositionen överlämnades till riksdagen lördagen den 8 februari kl.
14.00. Den hänvisades efter debatt i båda kamrarna (FK 4 s. 8—11, AK 4
s. 22—33) omedelbart till bevillningsutskottet. Måndagen den 10 februari
anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande (nr 10) i anledning
av propositionen. Tisdagen den 11 februari biföllo båda kamrarna propositionen
(Se FK 5 s. 4—30, AK 5 s. 4—66).

I konselj samma dag utfärdades förordningen (SFS 31/1958).

I § 73 regeringsformen föreskrives, att inga pålagor utan riksdagens samtycke
må påbjudas, uppbäras eller fordras. Krav å deposition får anses vara
en sådan pålaga, som avses i detta stadgande. Vederbörande departementschefs
uppmaning till generaltullstyrelsen att föranstalta om dylik åtgärd
kan därför näppeligen ha varit riktig.

Sockerbolaget behärskar vidare ensamt den svenska sockermarknaden.
Beslutet om att liöja priset på socker medförde därför, att konsumenterna

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

redan före riksdagens beslut fingo erlägga belopp motsvarande skatten. Riksdagens
beskaltningsmakt kringgicks härigenom de facto.

Med hänsyn till de föreliggande omständigheterna i fallet ha vi ansett oss
böra underlåta att yrka anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen. Vi ha
dock framställt yrkande om att utskottet måtte för riksdagen omförmäla vad
ovan anförts.

II* *

av herr von Friesen, som med instämmande av herrar Källqvist och Hammar
anfört följande.

I tidningen Expressen fanns den 2 november 1957 införd en artikel, i vilken
under rubriken »Statsrådsbrev om ämbetsmän tas som hot» uppgavs,
bland annat, följande:

Statsrådet Ulla Lindström (s) har väckt förvåning i ämbetskretsar genom
att i ett brev från statsrådsberedningen kasta skugga på ett par ämbetsmän
i fiskeristyrelsen. Det gäller deras behandling av en medelålders kvinnas
tjänsteärende. Fru Lindström påstår i brevet att vägminister Lars Eliasson
(c) också blivit »ledsen och bekymrad» över herrarnas handlingssätt och
lagt deras »namn och roller» på minnet.

Detta har tolkats som ett förstucket hot att statsråden håller ögonen på
dem för ev. åtgärder i andra sammanhang. Det gäller chefen för undersökningsanstalten
vid Drottningholm, docent Erik Vasseur och byråinspektör
Leif Bruneau där.

Det brev av fru Lindström, som nu vållat förvåning, är skrivet till kvinnan
som varit uppe hos henne och klagat. Den passus saken gäller lyder så här:

»Kära fru . . .!

Kampanjen i pensionsfrågan med regeringen splittrad på föredragsresor
sedan fem veckor tillbaka har gjort, att det dröjt med besked, som jag lovat
lämna Er, sedan jag talat med min kollega statsrådet Lindholm om Ert fall.
Den förste jag informerade därom var emellertid statsrådet Eliasson såsom
högste chef för fiskeristyrelsens tillsynsavdelning i Drottningholm. Han
blev liksom jag ledsen och bekymrad över det sätt på vilket man behandlat
Ert fall där. På nuvarande stadium är det väl dock inte mycket att åtgöra
i den saken. Det får räcka med att statsrådet Eliasson känner till historien
nu och lagt på minnet docent Vasseurs och byråingenjör Bruneaus namn och
roller i detta sammanhang.»

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Ollén, Georg Pettersson, Fritiof
Karlsson, Sveningsson*, Erik Olsson, Torsten Andersson, Sörlin och Källqvist; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Norén, Magnusson i Tumhult*,
von Friesen, Spångberg, Braconier*, Sehlstedt, Hammar, Andersson i Linköping och
Alemyr.

* Avstod från att rösta vid ärendets avgörande.

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

I ett den 3 november 1957 dagtecknat brev till redaktionen för tidningen
Expressen, vilket införts i tidningen påföljande dag, uttalade statsrådet
Lindström, bland annat, följande:

1. Den fru A., som mitt brev var adresserat till, uppvaktade mig i somras
för att med sitt eget fall som illustration berätta hur svårt en medelålders
kvinna kan ha att vinna inträde på arbetsmarknaden. Hon hade uttagits av
arbetsmarknadsstyrelsen för omskolning på statens bekostnad (från det anslag
som avser omskolning av bl. a. ensamstående och äldre kvinnor) och
efter överenskommelse mellan arbetsmarknadsstyrelsen och fiskeristyrelsens
tillsynsavdelning på Drottningholm fått genomgå en omskolning på sistnämnda
arbetsplats med sikte på anställning där efteråt. Av hennes papper
framgick också att hon tillfredsställande genomgått denna omskolning. Under
tiden hade emellertid ett byte skett på ledande post vid fiskerianstalten
och den nya ledningen var inte beredd eller i stånd att anställa den omskolade
såsom tidigare förutsatts. Motivet är inte klarlagt. Arbetsmarknadsstyrelsen
saknar uppgift därom. Fru A. själv uppgav emellertid bestämt att man
sagt henne att hon var »för gammal». De statsmedel, som nedlagts på fru
A:s omskolning för detta speciella arbete, var därmed bortkastade. Det är
detta som jag tillät mig att vara »ledsen och bekymrad över», en rent principiell
reaktion som delades av min dåvarande kollega Eliasson, när jag på
brukligt sätt underrättade honom som fackminister om fallet. Däremot tog
självfallet varken han eller jag någon ståndpunkt till några enskilda tjänstemän,
vilkas roller i sammanhanget inte var närmare utredda och det inte
heller var aktuellt att utreda, eftersom fru A. sade sig ha resignerat ifråga
om anställning vid fiskerianstalten efter de erfarenheter hon där gjort.

2. I en interpellation i riksdagen i våras om de ensamstående och medelålders
kvinnornas arbetsplacering uttrycktes den förhoppningen att statsmakterna
skulle föregå med gott exempel vid placering av dylik arbetskraft.
Fallet fru A. var känt för interpellanten. Jag besvarade frågan med en allmänt
positiv deklaration, varmed interpellanten lät sig åtnöja. Då det inte
vore osannolikt att fallet fru A. kunde dyka upp igen i något annat riksdagssammanhang
eller i en tidningsartikel (hon hade sålunda tidigare varit intervjuad
som ett gott exempel på samhällets omskolningsverksamhet) bad
jag fiskeriministern lägga fallet på minnet liksom även namnen på de personer
inom fiskeristyrelsens Drottningholmsavdelning från vilka han kunde
infordra närmare upplysningar, om frågan skulle aktualiseras igen, vilket
den sålunda nu gjort på för mig obekant sätt. Detta är hela saken.

Det åberopade brevet från statsrådet Ulla Lindström till fru A. har avsänts
från statsrådsberedningen och måste betraktas såsom en av statsrådet
vidtagen tjänsteåtgärd. De i brevet gjorda uttalandena beträffande ett par
namngivna tjänstemän ha icke präglats av den varsamhet, som den föreliggande
situationen bort betinga. Även om statsrådets avsikt skulle ha varit en
annan än som ordalagen närmast ge vid handen, hade på grund av riskerna
för brevets offentliggörande ett sådant skrivsätt bort iakttagas, som ej kunnat
giva anledning till missförstånd. Vi ha därför ansett oss icke kunna underlåta
alt inom utskottet framställa yrkande om att utskottet för riksdagen
måtte omförmäla vad ovan anförts.

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

Bilaga

P M

rörande viktigare händelser och åtgöranden i det s. k. Sellingärendet

Naturhistoriska riksmuseets organisation; den paleobotaniska avdelningens

personal m. m.

Enligt Kungi. Maj:ts grundstadgar den 15 april 1904 för Vetenkapsakademien
är naturhistoriska riksmuseet ställt under inseende och vård av akademien. Bland
sina ledamöter utser akademien genom val för en tid av två år inspektörer för var
och en av museets avdelningar. Inspektörerna åligger enligt grundstadgarna bland
annat att tillse, att avdelningens tjänstemän följa givna instruktioner och i övrigt
fullgöra sina skyldigheter, samt att främja institutionens utveckling och bevaka
dess intressen.

Kungl. Maj:t har den 23 maj 1935 fastställt instruktion för museet av bland annat
följande innehåll. Museet består av sju avdelningar, däribland den paleobotaniska
avdelningen för samlingarna av fossila växter ävensom av gymnospermer,
kärlkryptogamer och mossor. För varje avdelning finnes en föreståndare med titeln
professor samt i övrigt befattningshavare enligt gällande personalförteckning.
Föreståndare utnämnes av Kungl. Maj :t på förslag av akademien efter sakkunnigförfarande.
Föreståndaren svarar för att avdelningens samlingar väl vårdas och vetenskapligt
undersökas och ordnas. Han bör kraftigt verka för sin avdelnings utveckling
och är skyldig att inom det område hans avdelning omfattar driva vetenskaplig
forskning och offentliggöra dess resultat. Föreståndaren bör jämväl angeläget
vara, att avdelningen gör det gagn som med den är avsett, varför han på
allt sätt bör stå dem till tjänst, vilka i studiesyfte önska begagna avdelningens samlingar,
meddela vetenskaplig handledning åt~ yngre forskare på avdelningen samt
i övrigt vidtaga sådana åtgärder, som kunna vara behövliga för underlättande av
deras arbeten. Skulle föreståndaren finna anledning vägra någon att begagna samlingarna
för studieändamål eller att erhålla lån av vetenskapligt studiematerial,
skall han, där så ifrågasättes, underställa frågan vederbörande avdelnings inspektörer.
Äro inspektörerna och förståndaren ej alla av samma mening, hänskjutes
frågan till akademiens avgörande. Vidare åligger föreståndaren att förvara dels i
original alla viktigare till avdelningen inkomna brev, skrivelser och övriga handlingar,
dels ock alla därifrån utgångna brev, skrivelser och handlingar i koncept
eller kopia. Vid föreståndarens avgång skola alla dessa brev, skrivelser och handlingar
överlämnas till akademiens bibliotek i den mån de utan olägenhet kunna
undvaras vid avdelningen. Föreståndaren har icke någon direkt undervisningseller
examinationsskyldighet men kan av Kungl. Maj:t åläggas sådan. Föreståndaren
uppbär samma lön som professor vid universitet och högskolor. Beträdes föreståndare
med fel eller försummelse i tjänsten skall åtal ske inför Svea hovrätt.

Vid varje avdelning finnes anställd minst en intendent (tidigare benämnd museiassistent).
Denne, som enligt instruktionen skall ha avlagt fil. lic.-examen eller på
annat sätt ha styrkt sig vara väl förtrogen med avdelningens vetenskapliga område
och därjämte ha ådagalagt lämplighet för deltagande i avdelningens praktiska arbete,
skall efter föreståndarens anvisningar vetenskapligt undersöka, ordna och vårda
avdelningens samlingar samt i övrigt deltaga i löpande göromål.

Å den paleobotaniska avdelningen tjänstgöra, förutom föreståndare och intendent,
en extra intendent, två vetenskapliga medarbetare, en preparator, ett kanslibiträde,
ett vetenskapligt biträde samt en vaktmästare.

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

Professorn Olof Hugo Selling, född 1917, var museiassistent å avdelningen från
oktober 1944 till den 1 juli 1951, från vilken tidpunkt han utnämndes till föreståndare
för avdelningen. Fil. lic. Britta Lundblad, som är född 1920 och som sedan
1943 med vissa uppehåll arbetat å avdelningen, förordnades av akademien till
innehavare av den genom Sellings befordran lediga museiassistentbefattningen
från och med den 1 november 1951. Sellings företrädare voro, såsom föreståndare
professorn Thore Halle, född 1884 och emeritus 1950, samt såsom museiassistent
Rudolf Florin, född 1894. Florin utnämndes, efter att ha varit verksam å paleobotaniska
avdelningen från 1918, till professor Bergianus 1944. Avdelningens inspektörer
äro sedan 1951 Florin samt f. d. överdirektören vid Sveriges geologiska undersökning
Per Geijer.

Florin ansågs allmänt skola efterträda Halle som föreståndare för den paleobotaniska
avdelningen. När emellertid Florin 1944 övergick till Bergianska trädgården,
erbjöds Selling, som avlagt fil. kand.-examen 1940 i ämnena botanik, geologi
och geografi samt fil. lic.-examen 1942 i botanik, att börja arbeta på avdelningen.
Selling tillträdde assistentbefattningen i oktober 1944. Britta Lundblad
tjänstgjorde då sedan ett år å avdelningen. Sommaren 1944 hade Britta Lundfdad
insjuknat i en av yttre psykisk påfrestning orsakad psykos samt vårdades härför
omkring fem månader å sjukhus, varefter hon utskrevs som återställd.

Selling framlade sin doktorsavhandling 1948, i vilken han redovisade forskningsresultat
rörande Hawaiiöarnas klimat- och vegetationshistoria. Disputationen blev
mycket hetsig och polemiken mellan opponenten och Selling fortgick de följande åren
i fackpressen.

Efter disputationen företog Selling en årslång resa till Australien och Stilla havets
övärld för att fortsätta sina forskningar där. Under Sellings resa begärdes
från Canadas geologiska undersökning åter visst av riksmuseet lånat studiematerial.
Det visade sig då att ett för vetenskaplig bearbetning avsett stenstycke, en
s. k. stuff, saknades. Florin meddelade i brev till chefen för nämnda institution
att det förefölle möjligt, att en besökande på anmaning av Selling och utan tillstånd
av vare sig Halle eller Florin borttagit stuffen ur en låda.

1950 ledigförklarades efter Hålles avgång föreståndarebefattningen vid den paleobotaniska
avdelningen. Sökande voro bl. a. Selling och Britta Lundblad. Halle
och Florin utsågos till sakkunniga, men den senare avsade sig uppdraget. I stället
utsågos tre utländska forskare. Selling kompetensförklarades av samtliga sakkunniga
och utnämndes, såsom tidigare nämnts, från den 1 juli 1951 till föreståndare.

Efter utnämningen fick Selling kännedom om Florins brev rörande den förkomna
stuffen. I brev till Florin i november 1951 påtalade Selling brevets innehåll
och påstod, att Florin brustit i »fair play». Florin ursäktade sig i brev men
förklarade samtidigt att Sellings omnämnande i brevet i fråga bl. a. berott på tidigare
åtgöranden från dennes sida beträffande Florins forskningsmaterial. Selling
å sin sida replikerade att en ursäkt bleve till förtjänst och ställde allt till
rätta om den framfördes i en anda, som visade att den vore menad som ett slut
på det gamla; men trasslades den in i nya omöjligheter och ovidkommande utläggningar,
vore dess verkningar på förhand givna att bli mindre. Härefter bortforslade
Florin från den paleobotaniska avdelningen den brevsamling, i vilken kopia
till berörda brev ingick.

Vid tillsättandet av den efter Selling lediga assistentbefattningen, till vilken
Britta Lundblad jämte annan, icke formellt meriterad forskare var enda sökande,
underkände Selling Britta Lundblads lämplighet att deltaga i avdelningens praktiska
arbeten. Grunden härtill vore bl. a. samarbetssvårigheter mellan henne och
andra å avdelningen. Selling berörde därvid hennes tidigare psykiska sjukdom.
Han föreslog diirför att tjänsten t. v. förbleve vakant. Florin och Geijer avstyrkte
förslaget och gåvo Britta Lundblad förord. I ärendet hänvisade Selling till dels
ett intyg av överläkaren vid det sjukhus, där Britta Lundblad vårdats, att risken

24 Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

för reeidiv hos henne måste bedömas som mycket liten, dels ock av verksläkare
utfardat intyg för vinnande av statstjänst, i vilket ett frågetecken satts, huruvida
Britta Lundblads tidigare sjukdom innebure utsikt till oviss framtida tjänsteduglighet.
Föreståndarens och inspektörernas skilda ställningstaganden föranledde att
ett flertal skrifter avgåvos från ömse sidor; härefter utnämnde akademien Britta
Lundblad.

Nyckelstriden mellan Selling och Florin

Mellan Selling och Florin synes till följd av det anförda ävensom andra omständigheter
ha varit rådande vissa motsättningar. Under mars 1953 kommo dessa till
uttryck däri, att tvist uppstod mellan de båda forskarna, huruvida Florin skulle
ha tillgång till egen nyckel till paleobotaniska avdelningen sedan nya lås blivit
insatta där. Händelseförloppet var i korthet följande.

I brev till Selling den 3 mars upplyste Florin bl. a., att han hade för avsikt att
inom den allra närmaste tiden återupptaga bearbetningen av det av honom lånade
materialet av barrträd och cordaiter för att undan för undan kunna återställa det
till respektive museer. För att detta arbete med hänsyn till hans tjänstgöring i
Bergianum skulle kunna bedrivas, måste kvällarna utnyttjas, och det vore därför
till stor hjälp om han liksom dittills kunde få ha tillträde till paleobotaniska avdelningen
även utom ordinarie tjänstgöringstid. Då, efter vad han under hand erfarit,
de gamla låsen bytts ut mot nya, bad han att få bli tilldelad nyckel av den
nya typen.

I brev den 5 mars meddelade Selling, att nyckel stod till förfogande mot en
deposition av 20 kronor och under förutsättning att nyckel till Bergianska trädgårdens
bibliotek ställdes till förfogande.

Florin hemställde i brev den 7 mars att — liksom Halle — utan villkor bli betrodd
med innehav av nyckel så länge han vore i tillfälle att bedriva forskning
och undervisning inom de områden avdelningen representerade.

Selling svarade i brev den 9 mars, att om trädgårdens föreståndare icke ville
visa paleobotaniska avdelningens personal något av det tillmötesgående han själv
gjorde anspråk på, finge frågan om nyckel förfalla. Avdelningen stode tillgänglig
på den av staten anvisade tiden.

Samma dag, den 9 mars, hemställde Florin i brev till akademiens förvaltningsutskott,
att utskottet måtte ålägga Selling att till Florin utan villkor utlämna nyckel
till avdelningen.

Den 11 mars beslöt utskottet anmoda Selling att omedelbart och utan villkor
utlämna nyckel till Florin.

I brev den 13 mars till utskottet förklarade Selling, att han ansåge starka skäl
föreligga att icke tilldela Florin nyckel och att han i gällande stadgar och instruktioner
icke kunde finna föreskrifter, som berättigade utskottet att tvinga
föreståndaren — allra minst utan dennes hörande — att frångå beslut som gällde
avdelningens bästa. I brevet anförde Selling vidare bl. a. att Florins verksamhet
som inspektor stode i strid mot Vetenskapsakademiens grundstadgar samt att Selling
vore villig att, om så önskades, närmare precisera sitt påstående.

Akademiens sekreterare professorn Arne Westgren efterhörde i brev till Selling
den 14 mars, huruvida Sellings sistnämnda brev vore att tolka som en vägran att
efterkomma utskottets anmodan att överlämna nyckel till Florin.

Selling svarade i brev till Westgren den 16 mars, att Sellings brev finge tolkas
som en önskan att få den motivering och de stadganden exakt preciserade, på vilka
förvaltningsutskottet grundat sitt beslut att med outtalat förbigående av de närmare
förhållandena i ärendet anmoda Selling att utlämna nyckel till Florin.

Westgren anförde i brev till Selling den 17 mars, att akademien av praktiska skäl
överlåtit åt sitt förvaltningsutskott att i frågor av mindre vikt utöva dess verk -

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

samhet. Beträffande utskottets beslut att anmoda Selling att utlämna nyckel till
Florin hade den förda korrespondensen i ärendet givit tillräcklig belysning för utskottets
ställningstagande. Då Sellings skrivelse icke lämnade svar på frågan om Selling
hade för avsikt att ställa sig till efterrättelse förvaltningsutskottets föreskrift
att till Florin utlämna nyckel till paleobotaniska avdelningen, anhöll Westgren om
klart besked i detta hänseende.

Selling svarade Westgren i brev den 18 mars, att han i skrivelsen icke funnit den
motivering som berättigade förvaltningsutskottet till det i diktatform avfattade beslutet
av den 11 mars; att han i anmälan till Vetenskapsakademien komme att
dels överklaga beslutet och dels framlägga de graverande fakta, som enligt hans
mening av förvaltningsutskottet bort genom remiss till honom framskaffas, innan
ett så uppseendeväckande beslut ens diskuterades; att han, då han icke kunnat erhålla
önskade bevis för beslutets laglighet, sett sig nödsakad överlämna ärendet till
juridisk prövning av allmän myndighet; samt att han hos akademien komme att
deponera åsyftade nyckel till paleobotaniska avdelningen med anhållan att nyckeln
av akademien förvaltades till dess förvaltningsutskottets rätt att kräva nyckeln
utretts.

I skrivelse till akademien den 19 mars överklagade Selling utskottets beslut
av den 11 mars samt anförde, bland annat, att detsamma omöjliggjorde för honom
att författningsenligt fullgöra sin tjänst som föreståndare, att han sett sig nödsakad
att underkasta ärendet justitiekanslersämbetets prövning samt att han — då han
icke ägde tillräcklig kännedom huruvida han genom någon föreskrift vore skyldig
att efterkomma beslutet — samtidigt deponerade nyckel till avdelningen hos akademien
med anhållan att densamma av akademien förvaltades till dess utskottets
rätt att kräva denna nyckel blivit av vederbörande myndighet utredd.

I skrivelse till justitiekanslersämbetet samma den 19 mars hemställde Selling om
ämbetets prövning bland annat av frågan om utskottets ledamöter handlat enligt
sina tjänstebefogenheter vid fattandet av beslutet den 11 mars.

I skrivelse till ämbetet den 28 mars anmälde Selling därjämte bl. a., att Florin
den 26 mars omkring klockan 17.40 efter tjänstetidens slut uppsökt preparatorn
på paleobotaniska avdelningen i dennes bostad på museiområdet och i brysk ton
anmodat denne att till Florin omedelbart utlämna nyckel till avdelningen, att
preparatorn med tvekan men i betraktande av Florins ställning som avdelningens
inspektor låtit sin son öppna för Florin samt att förhållandet bringades till ämbetets
kännedom för sådan åtgärd som med anledning därav kunde ankomma på
ämbetet.

Den 28 mars utfärdade Selling denna handling:

Gäller de personer, som erhållit föreståndarens tillstånd att
efter tjänstetidens slut uppehålla sig i avdelningens lokaler.
Innehåller villkor för dylikt uppehållstillstånd.

Meddelande

Föreståndaren för Bergianska trädgården professor Rudolf Florin har av undertecknad
anmälts dels till justitiekanslersämbetet, dels till Kungl. vetenskapsakademien
för upprepade, delvis svårartade, riittsstridiga åtgärder gentemot avdelningen.
Professor Florin har i anledning av sina åtgärder fråntagits rätten
att efter tjänstetidens slut uppehålla sig i avdelningens lokaler. Vid brott mot
detta uppehållsförbud åligger det envar att anmäla fallet till undertecknad.

Handlingen delgavs på Sellings föranstaltande de å avdelningen verksamma
personerna.

I brev till Florin den 30 mars erinrade Selling bl. a. om att Florins rätt att

Konstitutionsutskottets memorial nr B t år 1958

efter tjänstetidens slut uppehålla sig i avdelningens lokaler indragits och att
överträdelser mot detta uppehållsförbud komme att beivras.

Efter skriftväxling i ärendet fann justitiekanslersämbetet i beslut den 30 september
1953 Sellings skrivelser den 19 och 28 mars 1953 ej föranleda någon ämbetets
åtgärd.

I skrivelse till akademien den 5 oktober 1953 anförde Selling, att han inför
Kungl. Maj :t komme att påtala justitiekanslersämbetets beslut den 30 september
1953 samt påpekade — för den händelse akademien skulle anse sig kunna taga
ämbetets beslut till intäkt för att överlämna nyckel till Florin — att dennes rätt
till nyckel icke utretts genom justitiekanslersämbetets försorg.

Selling besvärade sig över justitiekanslerns beslut hos Kungl. Maj:t men återkallade
sedermera besvären.

Den 14 oktober 1953 erhöll Florin från akademien nyckel till avdelningen.

Den paleobotaniska kommitténs arbete

På framställning av Florin hade akademien den 22 april 1953 beslutat tillsätta
en kommitté, i vilken Geijer utsågs till ordförande, med uppdrag att undersöka
förhållandena å den paleobotaniska avdelningen. Selling anförde besvär häröver,
men besvären lämnades av Kungl. Maj:t i beslut den 9 oktober 1953 utan avseende.

Kommittén började i mitten av oktober 1953 sitt arbete. Geijer kallade i telefon
den 27 oktober Selling till sammanträde påföljande dag, den 28 oktober, men ■—
till synes genom ett missförstånd mellan Geijer och Selling — inställde sig Selling
icke.

I skrivelse den 27 oktober till akademien anhöllo tre av tjänstemännen vid
paleobotaniska avdelningen, att akademien skulle ompröva sitt beslut om kommitténs
tillsättande, därvid de bl. a. motiverade sin anhållan med att tre av
kommittéledamöterna uppträtt såsom Sellings motparter och att två dessutom
redan tagit ställning i tvisten.

Den 28 oktober kallade kommittén Selling till sammanträde den 2 november.
Selling mottog ej kallelsen förrän omedelbart före den utsatta tidpunkten och
meddelade därför, att han vore förhindrad till följd av annat sammanträde.

Genom beslut den It november lämnade akademien tjänstemännens nyssberörda
ansökan utan avseende.

I skrivelse till Selling den 18 januari 1954 konstaterade kommittén, att Selling
vägrat efterkomma kallelse till sammanträde i oktober 1953, samt förklarade att
den, innan dess utlåtande slutredigerades, ville höra Selling över vissa inkomna
yttranden samt ställa vissa frågor. Selling svarade i brev till Geijer den 19 januari
bl. a. att han icke vid något tillfälle vägrat svara kommittén. I skrivelse den 25
januari, till vilken fogades yttranden från Britta Lundblad, Florin och Halle, riktade
kommittén vissa frågor till Selling samt hemställde om svar senast den 10
februari. I skrivelse den 5 februari meddelade kommittén, att den jämte Florin
komme att besöka avdelningen den 9 februari, därvid kommittén önskade att
Selling demonstrerade anordningar och nyanskaffningar, som tillkommit under
Sellings föreståndaretid. I brev den 6 februari till Geijer hemställde Selling bl. a.
att Florin icke skulle deltaga i inspektionen samt att annan tid måtte bestämmas,
enär tiden vore olämplig för såväl Selling som hans juridiske rådgivare. Han anhöll
jämväl om förlängning av tiden för avgivande av det begärda vttrandet med
två månader. Den 9 februari besökte kommittén, åtföljd av Florin, avdelningen i
Sellings frånvaro. Den 11 februari underrättade kommittén Selling att tiden för
avgivande av yttrande förlängts till den 25 februari. Selling upprepade sin begäran
om förlängd tid, vilken begäran avslogs. I skrivelse den 25 februari be -

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

svärade sig Selling hos akademien över kommitténs avslagsbeslut samt begärde,
att tiden måtte förlängas till utgången av april samt att kommittén måtte erhålla
en opartisk sammansättning.

Kommittén inhämtade, innan den avslutade sitt arbete, yttrande av medicinalstyrelsen.
Styrelsens rättspsykiatriska nämnd anförde i utlåtande den 27 april
1954 bl. a. att skäl syntes tala för att, om Selling ej på tillfredsställande sätt skötte
sin tjänst, detta kunde sammanhänga med sjukdom samt att nämnden i så fall
ansåge det motiverat, att Selling underkastades läkarundersökning. Nämnden anslöt
sig därvid till ett yttrande av docenten G. Lundquist, i vilket denne i övrigt
uttalade följande: Av handlingarna framginge, att en intressemotsättning förelåge
främst mellan Selling och Florin. Att på basis enbart av de skrivelser, som upprättats
av Selling, och de förklaringar och yttranden, som gjorts av andra personer,
bedöma huruvida Selling kunde antagas vara sjuk, vore mycket svårt. Såvitt
man kunde utläsa av Sellings synnerligen utförliga och detaljrika skrivelser
kunde han vara en supersolid och möjligen schizoid och rättshaverisk person,
som eventuellt vore neurotiserad. Det vore emellertid omöjligt att utan personlig
undersökning komma till någon klarhet härom.

I utlåtande den 14 maj 1954 anförde den paleobotaniska kommittén, att Selling
dels vid upprepade tillfällen i tjänsten tillfogat Florin svåra kränkningar, dels i
tjänsten vidtagit åtgärder, som varit kränkande för Britta Lundblad, och i tjänsteskrivelser
fällt obestyrkta nedsättande omdömen om henne, dels invecklat sig
i förmenta rättstvister, som varit onödiga och ofruktbara, och därvid ägnat dem
så betydande tid, att verksamheten inkränktat på hans möjligheter att bedriva
vetenskaplig forskning och ägna sig åt avdelningens administration, dels ur anslag
till avdelningen påkallat utbetalning av arvode åt juridiskt biträde vid sina aktioner
och dels i tjänsten betett sig otillfredsställande mot kommittén. Kommittén
framhöll, att Sellings uppträdande företedde så egendomliga drag, att
den otillfredsställande tjänsteutövningen kunde bero på sjukdom, samt föreslog,
att Selling skulle underkastas läkarundersökning enligt bestämmelserna i kungl.
kungörelsen den 18 juli 1935 angående skyldighet för tjänsteman, tillhörande den
civila statsförvaltningen, att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning m. m.
samt att, om Selling vid sådan undersökning befunnes vara frisk, handlingarna i
ärendet skulle tillställas Kungl. Maj:t med hemställan, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
de åtgärder Kungl. Maj:t kunde finna påkallade.

Akademiens beslut om läkarundersökning

Kommitténs utlåtande behandlades av akademiens förvaltningsutskott den 18
maj 1954. Utskottet beslöt hemställa, att akademien måtte besluta i enlighet med
kommitténs förslag samt föreslog vidare vissa åtgöranden med avseende å ledighet
för Selling och förordnande av undersökningsläkare. Adjungerade ledamoten
Torsten Sjögren, professor i psykiatri vid karolinska institutet, anförde vid sammanträdet
som sin bestämda mening, att anledning funnes att Selling underkastades
läkarundersökning. Sin uppfattning grundade Sjögren, enligt senare
lämnat besked, på de i ärendet aktuella handlingarna.

Selling lät undersöka sig av överläkaren Erik Goldkuhl, som i intyg den 25
maj 1954 förklarade, att Selling icke visade några tecken till pågående eller avlupen
sinnessjukdom eller symptom på psykisk abnormitet eller annan rubbning
av själsverksamheten, samt att Selling, såvitt av den företagna undersökningen
kunde bedömas, syntes vara i god psykisk och fysisk kondition, varför tillräckliga
skäl all mot honom tillämpa bestämmelserna om skyldighet att underkasta
sig läkarundersökning enligt förutnämnda kungörelse icke förelåge.

Vid sammanträde den 20 maj 1954 beslöt akademien, sedan ärendet vid sam -

28 Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

manträde den 19 maj 1954 bordlagts, i enlighet med förvaltningsutskottets hemställan
att bifalla kommitténs förslag och meddelade Selling för undergående av
läkarundersökning ledighet med A-avdrag å lönen från och med den 27 samma
månad tills vidare. Denna ledighet fortfor till och med den 9 februari 1955.

Selling besvärade sig hos Kungl. Maj:t över akademiens beslut samt yrkade, att
beslutet måtte undanröjas och att han måtte omedelbart insättas i tjänst, ävensom
att — därest Kungl. Maj:t icke skulle finna den utredning han förebragt tillfredsställande
eller tillräckligt fullständig — ärendet måtte överlämnas till Svea hovrätt
i enlighet med föreskrift i den för riksmuseet gällande instruktionen. Selling
åberopade det förut nämnda intyget av Goldkuhl samt vidare ett yttrande den
26 juli 1954 av samme läkare, till vilken Selling hänvisats av verksläkaren. I yttrandet
framhöll Goldkuhl, att det saknades tillräckliga medicinska skäl för fullföljande
av akademiens beslut och att ur psykiatrisk synpunkt någon tveksamhet
rörande Sellings förmåga att vederbörligen uppehålla sin tjänst icke förefunnes.

Över besvären yttrade sig akademien — efter att ha bordlagt ärendet vid sammanträde
den 8 september 1954 — den 22 september 1954 samt hemställde därvid,
i enlighet med förvaltningsutskottets förslag, att besvären skulle lämnas utan
avseende.

Kungl. Maj:t inhämtade i ärendet regeringsrättens utlåtande. Detta avgavs den
7 december 1954 och innehöll en hemställan, att Kungl. Maj:t måtte ej finna skäl
göra ändring i överklagade beslutet.

I utslag den 17 december 1954 beslöt Kungl. Maj:t — jämte det Kungl. Maj :t fann
viss sekundär fråga i akademiens beslut vara förfallen — i enlighet med regeringsrättens
hemställan.

Läkarundersökningen av Selling

Sedan en sommaren 1954 utsedd läkare anmält förhinder, förordnade akademien
den 27 december 1954 på förslag av medicinalstyrelsen överläkaren vid
psykiatriska sjukhuset i Stockholm Olof Dagberg att verkställa undersökningen.

Dagberg anförde i utlåtande den 11 april 1955, att han — efter att ha tagit del
av handlingarna samt intervjuat 29 personer samt haft 18 i regel flera timmar långa
samtal med Selling — funnit, att Selling lede av paranoia kverulans, att Selling på
grund därav icke kunde på tillfredsställande sätt upprätthålla sin tjänst, att Sellings
tjänsteoduglighet kunde förväntas bli bestående så länge han kvarstode i den
innehavda tjänsten, att Selling enligt uppgift vore en högt förtjänt och duglig forskare,
att Sellings sjukdom icke i och för sig nedsatte hans vetenskapliga kapacitet
i annan mån än att hans sysslande med den paranoida verksamheten inkräktade
på hans tid att ägna sig åt forskning, att det icke kunde uteslutas, att Sellings paranoida
aktivitet kunde minska i en ny miljö, samt att Dagberg därför ansåge det
önskvärt, att om annan tjänst stode till buds, Selling bereddes forskarbefattning
eller tjänst utan administrativa åligganden eller utan chefsställning och under
annan huvudman än akademien.

På förslag av Dagberg hade likväl Selling redan tidigare den 10 februari 1955
återinträtt i tjänst.

Selling lät sig undersökas jämväl av överläkaren och docenten Bo Gerle och
legitimerade läkaren Axel Wersén, vilka förklarade, Gerle i utlåtande den 24 augusti
1955, att han ej kunnat finna att Selling på grund av psykisk sjukdom eller
abnormitet vore oförmögen att på tillfredsställande sätt fullgöra sin tjänst, samt
Axel Wersén i utlåtande den 27 augusti 1955, att Selling ej vore behäftad med
psykisk abnormitet eller lede eller hade lidit av mental sjukdom, att Selling ej av
sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga vore hindrad eller hade hindrats
att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst samt att Selling ur medicinsk
synpunkt i hög grad förmådde upprätthålla sin befattning.

Konstitutionsutskottets memorial nr B l år 1958

Gerle upplyste att lian grundat sin uppfattning på bl. a. flertalet av parternas
avgivna akter och skrivelser, en noggrann genomgång av Dagbergs utlåtande, ett
av Axel Wersén sammanställt omfattande intervjumaterial liksom ett av denne den
29 april 1955 avgivet intyg, personliga samtal med — förutom tre andra vetenskapsmän
— Florin, Britta Lundblad och Westgren samt upprepade samtal med
Selling.

Axel Wersén lämnade följande besked beträffande materialet till sitt utlåtande:
Handlingar i ärendet hos ecklesiastikdepartementet och justitiekanslersämbetet, av
professorn Du Rietz och Selling företedda handlingar, Dagbergs utlåtande, Dagbergs
intervjuanteckningar, protokoll över Dagbergs samtal med Selling, av Axel Wersén
inhämtade upplysningar av ett 50-tal personer, av densamme upptaget status praesens
samt samtal med Selling.

Akademiledamoten professorn Einar Du Rietz riktade i skrivelse den 8 juni
1955 till medicinalstyrelsen kritik mot Dagbergs utlåtande.

Dagberg bemötte i skrivelse till medicinalstyrelsen den 9 oktober 1955 den kritik
som främst av Axel Wersén och Du Rietz riktats mot hans sätt att utföra undersökningen
av Selling och hans slutsatser om Sellings sinnesbeskaffenhet. I skrivelsen
vände han sig även mot vissa Gerles påståenden. Med anledning av anmärkningarna
översände Dagberg till medicinalstyrelsen den 16 november 1955 ett rekonstruerat
status och en epikris rörande Selling.

Axel Wersén bemötte i sin tur Dagbergs sistnämnda utlåtande i en skrivelse till
medicinalstyrelsen den 26 december 1955. Jämväl Du Rietz inkom med ytterligare
en skrift.

Medicinalstyrelsen (dess rättspsykiatriska nämnd) förklarade härefter i yttrande
den 4 februari 1956, att Dagbergs utlåtande, med hänsyn till innehållet i föreliggande
handlingar och till den på väsentliga punkter tungt vägande kritik, som
kunde anföras mot detsamma, icke kunde läggas till grund för ett uttalande om
Sellings sinnesbeskaffenhet och således icke kunde utgöra något stöd för den hypotes,
Dagberg företrädde, samt att styrelsen sammanfattningsvis avgåve det utlåtandet,
att hos Selling ej kunnat påvisas psykisk sjukdom eller annan själslig
abnormitet samt att skäl således saknades för antagandet att han till följd av psykisk
sjukdom vore eller varit oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin
tjänst.

Härefter utbetalades till Selling ersättning för de avlöningsförmåner, om vilka
lian gått miste under ledigheten.

Kungl. Maj:ts beslut i ärendet

I särskilda till inrikesdepartementet den 7 och 14 februari 1956 inkomna skrifter
hemställde f. d. stadsbydrografen Gustaf Wersén om utredning rörande handläggningen
inom medicinalstyrelsen av ärendena om läkarundersökning av Selling
in. m. Sedan Selling beretts tillfälle att i ärendet avgiva yttrande, förklarade
sig Selling i en den 11 april 1956 till departementet inkommen skrift instämma i
vad Gustaf Wersén yrkat och hemställde tillika, att åt justitiekanslersämbetet måtte
uppdragas att föranstalta om åtal mot de ledamöter som deltogo i medicinalstyrelsens
rättspsykiatriska nämnd den 27 april 1954 ävensom docenten Gunnar
Lundquist och nämndens föredragande doktor Karl-Inge öster. Selling anförde
därvid bl. a. som försvårande omständigheter nämndens ocli Lundquists uraktlåtenhet
att iakttaga den varsamhet, som riksdagen vid 1935 års författnings tillkomst
förutsatte skola iakttagas vid tillämpningen av densamma ävensom deras
åsidosättande av bestämmelser i allmänna läkarinstruktionen och medicinalstyrelsens
cirkulär den 22 mars 1949.1

1 I detta cirkulär har medicinalstyrelsen uttalat vissa principiella synpunkter på utfärdandet
av läkarintyg samt därvid understrukit vikten av att intyg eller utlåtande angående
persons sinnestillstånd ej avgives utan föregående personlig undersökning.

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

Den 18 maj 1956 förordnade Kungl. Maj :t, på föredragning av chefen för inrikesdepartementet,
att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till justitiekanslersämbetet
för prövning.

I skrivelse den 16 februari 1956 hade akademien hemställt hos Kungl. Maj:t,
med erinran om sitt ovan berörda beslut den 26 maj 1954, att Kungl. Maj:t ville i
ärendet vidtaga de åtgärder, Kungl. Maj :t kunde finna vara påkallade.

Med erinran om sitt beslut i anledning av Gustaf Werséns och Sellings skrifter
förordnade Kungl. Maj:t samma den 18 maj, på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet,
att jämväl Vetenskapsakademiens ifrågavarande framställning
tillika med samtliga till ärendet hörande handlingar skulle överlämnas till justitiekanslersämbetet
för prövning.

Justitiekanslersämbetets handläggning av ärendet

Den 4 juli 1956 uppdrog justitiekanslern Alsén åt häradshövdingen Gunnar Bogren
att biträda ämbetet vid handläggningen av ifrågavarande ärenden. Efter
verkställd utredning överlämnade Bogren den 6 mars 1957 till ämbetet en av honom
utarbetad redogörelse i saken, innefattande jämväl den bedömning av uppkomna
frågor han företagit. Denna bedömning hade skett efter samråd med justitiekanslern.

I det från inrikesdepartementet överlämnade ärendet föreslog Bogren, att framställningarna
från Gustaf Wersén och Selling icke skulle föranleda annan åtgärd
än att öster erinrades om vikten av att så snart ske kunde tillhandahålla dem,
som vore föremål för bedömande av styrelsen, den utredning, varav de begärt att
få taga del.

Beträffande de åtgärder, som borde vidtagas mot Selling, anförde Bogren huvudsakligen
följande. Förhållandena vid den paleobotaniska avdelningen samt de
av akademien vidtagna åtgärderna hade varit föremål för en livlig offentlig debatt.
Det hade därvid bl. a. gjorts gällande, att Selling varit utsatt för en rad orättmätiga
åtgärder. De resultat, vartill Bogren kommit, stämde ej alls överens härmed. Sellings
eget handlande hade Bogren däremot funnit vara av allvarlig beskaffenhet
och åtal mot Selling vore påkallat. En ansvarstalan mot Selling skulle medföra den
fördelen, att en domstolsprövning inför offentligheten komme till stånd. Härvid skulle
även Vetenskapsakademiens åtgärder bli offentligt belysta. Det förelåg emellertid
starka skäl för ett antagande, att Selling vid gärningarnas begående handlat
under inflytande av sinnessjukdom eller sådan rubbning i själsverksamheten, som
kunde vara jämställd därmed. Med hänsyn härtill tedde det sig motbjudande att
igångsätta eu vidlyftig rättegång, som skulle medföra betydande kostnader för det
allmänna och även lända enskilda personer, framför allt Selling, till avsevärt
men. Bedan gärningarnas beskaffenhet vore likväl sådan, att åtal icke syntes kunna
underlåtas, om ej särskilda skäl kunde åberopas till stöd därför. Ett dylikt skäl
vore möjligen, att Selling ej vore ansvarig för gärningarna. Endast i en rättegång
kunde det emellertid på tillräckligt betryggande sätt avgöras, huru det förhölle sig
därmed. Varken Selling eller en stor del av den allmänhet, som för närvarande ansåge
Selling vara orättvist behandlad, torde nämligen kunna förväntas utan domstolsprövning
godtaga, att Selling skulle vara otillräknelig. Ej heller torde utan sådan
prövning komma att accepteras, att Selling i något hänseende förfarit oriktigt.
Om till följd av nya läkarutlåtanden åtgärder mot Selling skulle vidtagas allenast
i administrativ ordning, vore det lättare att ifrågasätta åtgärdernas rättsenlighet
än då Sellings förfarande blivit bedömda inför domstol. Åtal mot Selling borde
förty komma till stånd. Härom hade också Selling hemställt i sina slutpåminnelser.

I enlighet med den uppfattning Bogren uttalade ansökte justitiekanslern sam -

Konstitutionsutskottets memorial nr R 1 år 1958

ma dag Bogren avgav sitt utlåtande, den 6 mars 1957, hos Svea hovrätt om stämning
å Selling med yrkande om ansvar å denne för i första hand tjänstemissbruk
i sex fall samt missfirmelse och tjänstefel i var sitt fall. I ansökningen anhöll
kanslern tillika, att hovrätten ville före huvudförhandlingen i målet förordna om
sinnesundersökning av Selling.

Justitiekanslern fann — likaledes i enlighet med Bogrens uppfattning — Gustaf
Werséns och Sellings förutnämnda till inrikesdepartementet ingivna skrifter icke
föranleda annan åtgärd, än att Öster fick den föreslagna erinran.

Vad justitiekanslern sålunda beslutat anmälde han i samma den 6 mars dagtecknade
likalydande skrivelser till Kungl. Maj:t i inrikes- och ecklesiastikdepartementen.
Skrivelserna lädes enligt påteckning ad acta genom beredningsbeslut.

Den 6 mars 1957 hemställde justitiekanslern vidare hos Kungl. Maj :t i justitiedepartementet
— enär det syntes lämpligt att åtalet mot Selling utfördes av Bogren
såsom tillförordnad justitiekansler — om ledighet från de göromål, som ankom
på ämbetet beträffande åtalet, och om förordnande för Bogren att i kanslerns
ställe bestrida göromålen.

Den 15 mars 1957 beviljade Kungl. Maj :t justitiekanslern den begärda ledigheten
samt förordnade Bogren att bestrida ifrågavarande göromål.

I skrivelse den 19 mars 1957 till chefen för inrikesdepartementet gjorde Gustaf
Wersén gällande att återremiss av det av honom väckta ärendet borde ske för
förnyad utredning. Skrivelsen lades ad acta enligt beredningsbeslut den 16 april
1957.

Målets handläggning i hovrätten

Efter föredragning av handlingarna i målet av vederbörande fiskal tog hovrätten
den 14 juni 1957 ställning till åklagarens yrkande om sinnesundersökning
av Selling redan före huvudförhandlingen samt meddelade i beslut, att enär sådana
omständigheter icke förelåge, som utgjorde grund för sinnesundersökning
före huvudförhandlingen, lämnades det därutinnan framställda yrkandet utan
bifall.

Hovrätten höll härefter huvudförhandling i målet tiden den 15 oktober—
den 13 december 1957. Vid huvudförhandlingen yrkade åklagaren ansvar å Selling
för de åtta olika brottsliga förfaranden han angivit i sin stämningsansökan.
Selling bestred åtalet till alla delar. Vid förhandlingen yrkade åklagaren på nytt,
att sinnesundersökning av Selling skulle företagas eller i vart fall medicinalstyrelsens
utlåtande ånyo inhämtas. Förutom Selling samt målsägandena Florin,
Britta Lundblad, Geijer och Westgren hördes vid huvudförhandlingen ett fyrtiotal
vittnen.

I särskilt beslut den 5 december 1957 lämnade hovrätten — enär sådana omständigheter
icke förelåge, att i målet borde förordnas om undersökning av Sellings
sinnesbeskaffenhet, samt ytterligare utredning i denna del icke vore erforderlig
— åklagarens yrkande om sinnesundersökning ånyo utan bifall.

Hovrätten meddelade dom i målet den 31 januari 1958.

I det följande skall i korthet redogöras för åklagarens och Sellings talan samt
domstolens bedömande därav.1

1 a. Hindrande av Florin att bedriva forskningsarbete ä den paleobotaniska avdelningen
in. m.

Åklagaren anförde härom: Genom att avslå Florins begäran om nyckel, förbjuda
Florin att uppehålla sig å avdelningen efter tjänstetidens slut samt genom

1 En sammanfattning i tabellform återfinnes å s. 18.

32 Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

att även efter det Florin den 14 oktober 1953 erhållit nyckel till avdelningen under
lång tid i olika skrivelser fortsätta angreppen mot honom hade Selling hindrat
och hindrade alltjämt Florin att bedriva forskningsarbete å avdelningen. Detta
innebure förfång för såväl Florin som det allmänna. Ansvar yrkades å Selling i
första hand för tjänstemissbruk, i andra hand för grovt tjänstefel. Genom att för
de personer som erhållit tillstånd att uppehålla sig i paleobotaniska avdelningens
lokaler efter tjänstetidens slut såsom villkor för tillståndet uppställa skyldighet
att anmäla, om Florin uppehölle sig i avdelningens lokaler efter tjänstetidens
slut, hade Selling vidare gjort sig skyldig till tjänstefel. (Sistnämnda villkor är
intaget i det meddelande, som återgivits ovan s. 4.)

Selling genmälde bl. a.: Genom att åsidosätta för avdelningen gällande ordningsföreskrifter
hade Florin missbrukat förtroendet att inneha nyekel. Sålunda
hade Florin bortfört en avdelningen tillhörig omfattande brevsamling samt ur
samlingen undanskaffat några brev samt bortklippt delar av andra. Vidare hade
han fört bort böcker och herbarieväxter utan att lämna kvitton. Florin hade
vidare i fem av avdelningens skåp, som han disponerade, insatt individuella lås
och uraktlåtit att lämna föreståndaren nyckel till skåpen. Selling hade först genom
akademiens försorg fått nyckel. Skåpen innehölle material, som bl. a. berörde
Sellings eget arbete. Selling erinrade vidare om vad som förevarit beträffande
den förkomna stuffen. Meddelandet den 28 mars 1953 med det av åklagaren
berörda villkoret vore närmast föranlett av Florins inträngande i avdelningens
lokaler den 26 mars 1953.

Hovrätten uttalade i sina domskäl att Florin varit oförhindrad forska å avdelningen,
såvitt ej med fog kunnat göras gällande, att han missbrukat sin förtroendeställning.
Hovrätten fann vidare att Florin enligt stadgad praxis varit
berättigad förfoga över brevsamlingen så länge han sysslade med paleobotanisk
forskning, att Selling ej kunnat visa den påstådda förvanskningen av brevsamlingen,
att Florins underlåtenhet att anmäla flyttningen till Selling finge anses
oväsentlig, att Selling ej påtalat flyttningen innan uppehållsförbudet för Florin
utfärdats, att Selling ej före mars 1953 anmärkt på sättet för Florins lån av
böcker och herbarieväxter samt att Selling ej heller före sagda tidpunkt anmodat
Florin att utlämna den nya skåpnyckeln. Hovrätten fann således att Selling
ej haft rimlig anledning att betaga Florin den frihet att utom tjänstetid forska å
avdelningen, som Selling givit andra där verksamma forskare. Hovrätten ansåg
vidare att Selling icke kunnat giva någon hållbar förklaring till uppställandet av
villkoret för Florin om deposition av pengar för erhållande av nyckel. Behov av
nyckel till Bergianska trädgårdens bibliotek hade icke förelegat för någon å
paleobotaniska avdelningen. Villkoren hade alltså varit otillbörliga och Florin
hade med hänsyn härtill ej varit skyldig att foga sig i dem.

Hovrätten erinrade härefter om att Florin den 14 oktober 1953 fått nyckel av
akademien och därmed tillstånd att vistas å avdelningen utom tjänstetid samt
fann att Selling vid efter den 11 oktober 1953 i olika skrivelser gått till angrepp
mot Florin men att enbart härigenom Selling dock icke kunde anses ha hindrat
Florin att bedriva forskning å avdelningen. Hovrätten ansåg vidare att Florin
icke kunnat giva klart besked om den tidpunkt, då han ämnade återupptaga forskningsarbetet,
att Florin, om han haft verkligt behov av att besöka avdelningen
efter tjänstetidens slut, skulle ha hos akademien begärt nyckeln, sedan denna väl
deponerats hos akademien, samt att Florin, under den tid maj 1954—februari
1955, då Selling icke varit i tjänst, besökt avdelningen endast vid något enstaka
tillfälle. Hovrätten fann det därför ej visat att Sellings åtgärder inneburit förfång
för Florin och kunde Selling följaktligen icke dömas för tjänstemissbruk. Emellertid
hade Selling genom de i brevet den 5 mars 1953 uppställda villkoren,
genom sin vägran att giva Florin tillträde till avdelningen efter tjänstetidens slut
och genom föreskriften om anmälningsplikt i meddelandet den 28 mars 1953 visat

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

oförstånd i tjänsten, för vilket han icke kunde undgå ansvar. Detta tjänstefel vore
dock icke grovt.

Två av rättens ledamöter frikände Selling samt anförde, att de lika med majoriteten
väl funno, att Selling förfarit felaktigt genom att icke låta Florin för forskning
besöka avdelningen å tid som bäst passade honom, men att felet icke vore
av beskaffenhet att böra medföra ansvar. Det hade bl. a. sålunda gällt förbud
allenast att besöka avdelningen utom tjänstetid och Selling liade haft viss anledning
räkna med att Florin därmed icke skulle tillfogas olägenhet av betydelse.
Selling hade vidare genom att överklaga förvaltningsutskottets beslut till akademien
och jämväl till denna överlämna nyckel icke helt utan fog kunnat säga sig
att det därefter tillkommit akademien att besluta om Florins tillträde till avdelningen.

1 b. Beskyllning mot Florin, att denne begått rättsstridiga åtgärder mot avdelningen Åklagaren

lade Selling till last att denne genom att i nyss berörda meddelande
den 28 mars 1953 beskylla Florin för upprepade, delvis svårartade rättsstridiga
åtgärder gentemot avdelningen gjort sig skyldig till missfirmelse. I andra hand
yrkades ansvar för grovt tjänstefel.

Selling upplyste, att meddelandets text formulerats av hans dåvarande juridiske
rådgivare.

Hovrätten fann att meddelandet icke anslagits i avdelningens lokaler men att
detsamma delgivits tio personer, som tjänstgjorde eller tillfälligt arbetade på avdelningen,
och av Selling med brev den 2 april 1953 tillställts Florin. Även om
flertalet av dem som erhållit del av meddelandet finge antagas ha insett, uttalade
hovrätten, att meddelandet avsett bagatellartade avsteg från avdelningens
ordningsföreskrifter, vore ordalagen likväl sådana, att de innebure förolämpning
mot Florin. Genom förolämpningen hade Selling åsidosatt sin tjänsteplikt.

2 a. Föreskrifter i syfte att hindra Britta Lundblad utföra administrativt arbete
å avdelningen under vikariat för Selling

Åklagaren erinrade under denna åtalspunkt till en början om vad som förekommit
vid återbesättandet av tjänsterna som föreståndare och intendent vid
avdelningen samt påstod att det efter Britta Lundblads utnämning ålegat Selling
att, oavsett vilken uppfattning han hade om hennes lämplighet, befrämja hennes
arbete å avdelningen och söka åstadkomma ett sådant samarbete med henne, som
gagnade avdelningens verksamhet. I avsikt att tvinga henne att lämna befattningen
hade Selling likväl på allt sätt motarbetat henne. Sålunda hade Selling i
samband med sina semestrar åren 1952—1954, i samband varmed Britta Lundblad
förordnats till hans vikarie, utfärdat promemorior, i vilka han bl. a. bestämt,
att ankommande post antingen icke skulle överlämnas till vikarien, enär han
själv ämnade sköta korrespondensen, eller också skulle besvaras allenast så, att
besked gavs när föreståndaren ämnade återkomma, att inga utbetalningar finge
äga rum, att ankommande telefonsamtal skulle mottagas av viss underordnad
personal, att instrument och övrig utrustning skulle behålla sina platser samt att
nyckeln till Sellings tjänsterum skulle handhas av viss annan person än vikarien.
Åklagaren anförde vidare: Promemoriorna innehölle föreskrifter om långt
gående inskränkningar i avdelningens verksamhet under Sellings bortovaro och
hade uppenbarligen tillkommit för Britta Lundblad. Syftet med dem hade varit
att hindra henne att utföra något administrativt arbete under vikariaten. Föreskrifterna
hade varit till förfång för det allmänna genom att avdelningens verk 8

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 5 samt. 2 avd. Nr B 1

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

samhet ej kunnat fortgå på normalt sätt, för enskilda personer genom att utbetalningar
försenats, brev ej besvarats i tid och telefonkontakt ej kunnat erhållas
med tjänstgörande avdelningsföreståndaren, samt för Britta Lundblad, enär de
varit ägnade att nedsätta hennes auktoritet hos den henne underordnade personalen.
Åklagaren yrkade ansvar i första hand för tjänstemissbruk, i andra hand
för grovt tjänstefel.

Selling anförde till sitt försvar, efter att ha andragit exempel på vad han ansåge
vara egendomligheter i Britta Lundblads uppträdande, att promemoriorna utfärdats
för mycket korta tider, att 1952 års promemoria varit avsedd för annan tjänsteman
än Britta Lundblad, att Selling 1953 icke räknat med, att vikarie skulle
förordnas för honom, samt att 1954 års promemoria med hänsyn till den då tillspetsade
situationen tillkommit främst för att skydda Selling och hans forskningsmaterial
och icke i avsikt att nedsätta Britta Lundblad i personalens ögon.

Hovrätten utlät sig bl. a. att det väl stått Selling fritt att påverka tjänsteutövningen,
i den mån bärande skäl därtill förelegat, men icke tillkommit honom att
i diktatform inskränka vikariens befogenheter. Genom promemoriorna, av vilka
i allt fall de båda senare uppenbarligen haft avseende å Britta Lundblad, hade
Selling i väsentlig mån kringskurit vikariens tjänsteutövning. Härför hade Selling
icke haft giltigt skäl utan hade genom deras utfärdande missbrukat sin ställning.
Även om föreskrifterna varit ägnade att nedsätta Britta Lundblads auktoritet
hos avdelningens personal kunde detta ej anses utgöra förfång för henne. I
n}ålet vore icke styrkt, att genom föreskrifterna eljest uppkommit förfång för det
allmänna eller någon enskild. Vad Selling låtit komma sig till last kunde förty
icke anses svårare än såsom tjänstefel, vilket — ehuru av ej ringa beskaffenhet —
dock icke vore grovt.

2 b. Utestängande av Britta Lundblad från preparerings- och fotograferingshjälp

Åklagaren påstod: I sin egenskap av intendent hade Britta Lundblad haft skyldighet
att bedriva forskningsarbete å avdelningen. Detta arbete hade det ålegat
Selling att främja. I vad anginge fotograferings- och prepareringshjälp hade Selling
under 1953 låtit annan forskares arbeten gå före Britta Lundblads, oaktat
denne ej sysslade med viktigare arbeten än Britta Lundblad. Hon hade icke varit
upptagen bland de forskare, söm enligt ett Sellings meddelande den 1 januari
1953 skulle få fotograferings- och prepareringshjälp under 1953. Sedan Britta
Lundblad vid ett tillfälle själv gjort fotokopior på avdelningens laboratorium,
hade Selling för att hindra henne att arbeta i laboratoriet hållit detta låst, då
avdelningens preparator ej varit där. Först någon gång under sommaren 1954,
då Selling varit tjänstledig, hade Britta Lundblad av preparatorn fått nyckel till
laboratoriet. Genom att i stor omfattning utestänga Britta Lundblad från nämnda
hjälp och i stället gynna forskare med mera underordnad ställning hade Selling
åsidosatt sin skyldighet att befrämja Britta Lundblads forskningsarbete. Härigenom
hade han gjort sig skyldig till i första hand tjänstemissbruk, i andra band
grovt tjänstefel.

Selling gjorde gällande, att Britta Lundblad fått all den hjälp, varom hon uttryckt
önskemål. Sellings berörda meddelande hade jämväl innefattat de arbeten
Britta Lundblad planerat. Britta Lundblad hade å sin sida icke begärt förtursrätt.
Ett visst arbete under 1953 hade av Selling bedömts såsom brådskande. Beslutet
att hålla fotolaboratoriet låst efter tjänstetidens slut hade tillkommit efter
framställning från preparatorn.

Hovrätten fann utrett, att eftersom avdelningens tekniska resurser icke varit
tillräckliga, hade Selling såsom föreståndare haft att bestämma den tur, i vilken
arbetena skolat utföras. Britta Lundblad hade vitsordat, att hon under 1953 av

Konstitutionsutskottets memorial nr B l år 1058

laboratoriet fått den hjälp, varom hon uttryckt önskemål. Även om lion måst
vänta på teknisk hjälp, kunde det icke anses styrkt, att hon otillbörligen missgynnats.

2 c. Otillbörligt behandlande av Britta Lundblad

Åklagaren gjorde gällande, att Selling avsiktligt och konsekvent behandlat
Britta Lundblad med kyla, ovänlighet och nonchalans, sökt isolera henne från
avdelningens verksamhet, visat bristande intresse för och motarbetat hennes
forskningsarbete samt undvikit att komma i beröring med henne. Ltöver vad
som anförts under åtalspunkterna 2 a och 2 b hade Selling jämväl i övrigt motarbetat
Britta Lundblad, bland annat genom muntliga instruktioner till den
underordnade personalen, genom vilka hennes handlande i tjänsten inskränkts.
Sellig hade vidare beordrat Britta Lundblad att utföra arbeten av okvalificerad
natur. Av de uppgifter som enligt praxis och instruktionen för museet tillkommit
henne hade Selling ej låtit henne utföra annat än vetenskaplig undersökning av
avdelningens samlingar. Selling hade motarbetat Britta Lundblad aven genom
att under den långa tjänstledighetsperioden maj 1954—februar(i 19o5 beröva
henne tillgång till avdelningens centrala handlingar. Selling hade i olika skrivelser
utsatt Britta Lundblad för stark kritik samt riktat grundlösa och kränkande
beskyllningar mot henne. Genom Sellings handlingssätt hade Britta Lundblad
utsatts för svår psykisk påfrestning, vilken medfört att hon alltsedan november
1951 måst stå under läkarkontroll och åtnjuta läkarvård för att kunna härda ut
på avdelningen. Då i början av 1956 stor risk förelegat, att hon skulle drabbas av
sammanbrott, och hennes läkare ansett nödvändigt att hon flyttades från avdelningen,
hade hon fått tjänstledighet från intendentsbefattningen. Akademien hade
nödgats skaffa henne arbete — med bibehållen intendentslön — vid andra institutioner
från och med den 1 april 1956, vilket medfört ökade kostnader for de
allmänna. Genom Sellings åtgärder hade vidare Britta Lundblads arbete med
hennes doktorsavhandling försenats. Selling hade genom små förfaranden gjort
sig skyldig till tjänstemissbruk eller i vart fall grovt tjänstefel.

Selling bestred, att han behandlat Britta Lundblad olämpligt, samt uppgav, att
han på grund av sina erfarenheter bemött henne med en mer formell vänlighet
och att han ej, med hänsyn till den ömtåliga situationen, velat lägga sig i hennes
göranden. Han androg härefter vissa exempel på vad han fann vara mindre valbetänkt
i Britta Lundblads tjänsteutövning och anförde dem som skal, varför han
icke låtit henne utföra vissa, huvudsakligen löpande göromål å avdelningen

Hovrätten bedömde åtalet i denna del huvudsakligen enligt följande. Ehuru
den påfallande bristen på vänlighet i Sellings uppträdande mot Britta Lundb ad
och på intresse för hennes forskning ingalunda vittnade om goda chefsegenskaper
eller tillbörlig mänsklig hänsyn, vore den ej av beskaffenhet att medföra ansvar
för ämbetsbrott med mindre Selling handlat i uppsåt att nödga Britta Lun -blad lämna avdelningen eller eljest tillskynda liennc forfång och hans satt åt
bemöta henne sålunda till äventyrs utgjort led i en målmedveten förföljelse. Hovrätten
kunde icke anse det styrkt, att Selling hyst dylikt uppsåt Vad beträffade
påståendet att Selling i olika skrivelser utsatt Britta Lundblad för stark kritik
samt riktat grundlösa och kränkande beskyllningar mot henne, vore att marka, att
skrivelserna till stor del tillkommit efter anmodan av den paleobotaniska kommittén
eller akademien samt att de skrivelser som särskilt innehållit nedsättande omdömen
om Britta Lundblad avlåtits under en tid, då Selling haft anledning att,
bland annat för att undgå sinnesundersökning, försvara sig mot misstanken att
ha vidtagit felaktiga tjänsteåtgärder i förhållande till Britta Lundblad. Med hänsyn
till dessa och övriga omständigheter borde de i skrivelserna förekommande
olämpliga uttalandena om Britta Lundblad icke skäligen föranleda ansvar for
Selling.

Konstitutionsutskottets memorial nr E 1 år 1958

3. Anlitande å tjänstetid au museibiträde för arbete idom tjänsten

Åklagaren anförde: Under 1953 och 1954 hade Selling tillställt olika myndigheter
ett betydande antal inlagor; endast ett mindre antal av dem gällde frågor,
beträffande vilka yttrande infordrats från Selling. I övrigt hade inlagorna huvudsakligen
avsett aktioner och överklaganden, till vilka Selling tagit initiativ.
Selling hade beordrat avdelningens kanslibiträde att å tjänstetid utskriva handlingarna.
Detta skrivarbete hade tagit biträdets arbetstid i anspråk under minst
fem månader, motsvarande en kostnad för statsverket av 4 000—5 000 kronor.
Enär Selling icke varit berättigad att låta biträdet å tjänstetid utföra detta arbete,
yrkades ansvar å Selling för tjänstefel.

Selling påstod att samtliga handlingar utgjort skrivelser i tjänsten.

Hovrätten fann att även om skrivelserna haft samband med Sellings tjänst, likväl
vissa av dem avsett aktioner, som varit opåkallade, och andra haft en omfattning,
som icke stått i rimligt förhållande till syftet. Emellertid kunde skrivarbetet,
omfattande tillhopa omkring 220 sidor, icke ha tagit tillnärmelsevis så
lång tid som åklagaren angivit; den tjänstetid som åtgått kunde ej ha varit så
lång, att Selling kunde fällas till ansvar i denna del.

4. Försvarande av den pateobotaniska kommitténs arbete

Åklagaren gjorde härom gällande bl. a.: Såsom avdelningsföreståndare hade
det ålegat Selling att efterkomma kommitténs anmodan att inställa sig inför kommittén
och att besvara dess frågor. Selling hade emellertid vägrat att inställa sig
till kommitténs sammanträden den 28 oktober 1953 och den 9 februari 1954. Vad
gällde sammanträdet den 2 november 1953 hade Selling visserligen erhållit kallelse
blott kort stund före den för sammanträdet utsatta tidpunkten. Det sammanträde,
som Selling påstått sig ha haft samma dag, hade emellertid icke bort
hindra honom att inställa sig inför kommittén någon timme senare på dagen
eller en senare dag. Vid ett tillfälle hade Selling yttrat att han icke ville ingå i
överläggningar med kommittén. Sellings åtgärder sedan han mottagit kallelse till
sammanträde måste anses ha inneburit vägran att över huvud inställa sig inför
kommittén. Selling hade vidare antingen underlåtit att till kommittén avgiva svar
å framställda frågor eller icke besvara två av dem, vilka rörde Britta Lundblad,
tillfredsställande. Genom att sålunda och även i övrigt visa tredska mot kommittén
hade Selling försvårat och fördröjt dess arbete till förfång för det allmänna.
Ansvar yrkades därför i första hand för tjänstemissbruk och i andra hand
för grovt tjänstefel.

Selling bestred, att lian vägrat komma till något sammanträde samt anförde
bl. a. ytterligare: Selling hade ansett sig oförhindrad söka åstadkomma en opartisk
sammansättning av kommittén samt hade, efter besked av sin jurist, anfört
jäv mot två ledamöter av kommittén. Han hade ansett kommitténs uppträdande
mot honom egenartat och därför ej velat inställa sig inför kommittén utan juridiskt
biträde. Hans biträde hade dock varit förhindrat den 9 februari 1954. Selling
hade i skrivelse den 25 februari 1954 till akademien besvarat kommitténs
frågor, även om, med hänsyn till att kommittén begränsat tiden, svaren icke
kunnat bli uttömmande.

Hovrätten ansåg, att med hänsyn till akademiens ställning såsom chefsmyndighet
för museet det ålegat Selling att efter kallelse inställa sig till sammanträde
med kommittén samt att tillhandahålla denna begärd utredning. Vad gällde sammanträdet
den 28 oktober 1953 var Selling icke övertygad att ha vägrat inställa
sig. Det hade icke ålegat honom föreslå ny tid den 2 november 1953. Icke heller
vore styrkt, att Selling fällt yttrande, att han icke ville ingå i överläggningar med

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

kommittén. Då det gällde att bedöma Sellings uteblivande från inspektionen och
sammanträdet den 9 februari 1954 och hans sätt att besvara de av kommittén
uppställda frågorna fastslog hovrätten bl. a., att därav såvitt visats ej uppkommit
förfång, att Selling icke saknat fog för antagande att vid sammanträdet skulle
uppkomma frågor, vid vilkas behandling han skäligen bort få anlita juridiskt
biträde, att Sellings uppgift om den av honom anlitade juristens förhinder den
9 februari 1954 icke vederlagts, att den omständigheten att Selling ställt sin skrivelse
den 25 februari 1954 till akademien uppenbarligen ej kunde tillmätas betydelse
samt att Selling ej haft anledning förmoda att hans mindre nöjaktiga besvarande
av två utav kommitténs frågor kunnat medföra nämnvärd olägenhet. Hovrätten
fann förty, att Selling väl förfarit felaktigt i nyssnämnda två hänseenden
men att felen icke innefattade tjänstemissbruk och ej heller kunde tillräknas
Selling såsom försummelse, oförstånd eller oskicklighet.

5. Yttranden mot vissa personer och institutioner i skrivelse till riksdagens

revisorer

Åklagaren anförde: Den 10 oktober 1953 begärde riksdagens revisorer i skrivelse
upplysningar angående bland annat riksmuseets administration. Museidirektören
infordrade uppgifter av samtliga avdelningsföreståndare och avlät därefter
på museets vägnar svar till revisorerna. Selling, som meddelat museidirektören,
att han avsåg att själv svara revisorerna, tillställde dem en den 24 oktober
1953 dagtecknad skrivelse. I denna yttrade Selling till en början som svar på fråga
om sättet för handläggning av de rent administrativa arbetsuppgifterna bland annat,
att museets kamrerare icke rätt tjänat museets intressen och heller icke uppfyllt
författningens bestämmelser rörande sina tjänsteåligganden. På fråga om erfarenheter
av den ordning, som tillämpades vid handläggning av administrativa
ärenden, svarade Selling i skrivelsen bl. a. att hans erfarenhet icke vore god samt
lämnade en utförlig motivering för påståendet. Det syntes därför påkallat att åtgärder
vidtoges för att åt organisationen giva en mer ändamålsenlig prägel. Akademiens
inseende över museet genom två inspektörer för varje avdelning vore en
administrativ detalj, som saknades beträffande motsvarande institutioner vid universiteten.
Saken vore liksom annat i museets organisation nu en relikt och måste,
helst som statsrevisorerna funnes att tillgå, betraktas som en anomali. Tiden syntes
mogen att i likhet med vad som skett med Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut göra museet till en enhet, som med egen styrelse utan akademiens
mellanhand underställdes ecklesiastikdepartementet.

Selling uppräknade härefter, anförde åklagaren vidare, i skrivelsen ett antal i
särskilda punkter angivna anmärkningar mot Florin, Geijer, Westgren, akademiens
förvaltningsutskott och — efter en mer allmänt hållen kritik av dess verksamhet
— akademien. Utöver de särskilt angivna anmärkningarna hade Selling även
eljest i skrivelsen gjort kritiska uttalanden om Florin, Geijer, Westgren, utskottet
och akademien samt uttalat sig klandrande om museets kamrerare. Dessa anmärkningar
och uttalanden hade till största delen innefattat kränkande eller nedsättande
omdömen och påståenden om rättsstridiga handlingar. Då revisorerna icke hade befogenhet
att meddela besked eller väcka förslag i sådana frågor som anmärkningarna
gällde, hade Selling saknat anledning att till revisorerna framställa anmärkningarna.
Sellings syfte med skrivelsen hade varit att få tillfälle att upprepa de anmärkningar,
som tidigare ogillats av justitiekanslersämbetet och Kungl. Maj:t. Genom
anmärkningarna och uttalandena, som medfört förfång för de utpekade, hade
Selling åsidosatt de krav som måste ställas på en ämbetsman i hans ställning. Då
anmärkningarna framställts i skrivelse till revisorerna, hade de kommit till riksdagens
kännedom; därmed måste de anses ha spritts bland allmänheten. Skrivelsen
hade stencilerats i minst 100 exemplar, och det funnes därför anledning antaga att

Konstitutionsutskottets memorial nr K 1 år 1958

den av Selling tillställts ett stort antal personer. Särskilt de uppenbarligen falska
påståendena om akademien och förvaltningsutskottet vore ägnade att undergräva
aktningen för dessa myndigheter. På grund av det anförda yrkade åklagaren ansvar
å Selling i första liand för tjänstemissbruk, i andra hand för grovt tjänstefel
samt i tredje hand — såvitt gällde uttalanden om tjänstemän — för missfirmelse
mot tjänsteman och — vad gällde uttalanden om myndigheter — för samhällsfarlig
ryktesspridning.

Selling uppgav, att hans syfte med skrivelsen varit att få omorganisation till
stånd; för att visa behovet av dylik hade det varit nödvändigt att giva exempel på
hur illa den tillämpade styrelseformen fungerade. Anmärkningarna vore berättigade
men då Selling haft endast en vecka till sitt förfogande för avfattandet, hade
han icke hunnit utforma skrivelsen såsom han velat. Han hade icke haft för avsikt
att missfirma några myndigheter eller personer. Skrivelsen hade stencilerats i
endast 20 exemplar.

Hovrätten fastslog i sina domskäl bl. a. att såvitt framginge av tjänsteskrivelsen
hade Selling med den åsyftat att påverka revisorerna att väcka förslag om upphävande
av akademiens ställning såsom chefsmyndighet för museet och om avskaffandet
av inspektoraten vid museets avdelningar. Oaktat revisorerna ej infordrat
något yttrande av Selling, hade denne självfallet varit berättigad att i
förenämnda syfte till dem avlåta skrivelse i tjänsten samt att till motivering av
sin framställning rikta saklig kritik mot akademien, dess förvaltningsutskott och
tjänstemän samt inspektörerna.

Selling hade emellertid, fortsatte hovrätten, tillvitat dels Florin att ha författningsstridigt
från avdelningen bortfört en omfattande samling tjänstebrev och därigenom
förverkat det förtroende, som rätten till nyckel till avdelningen innebure,
samt att ha gjort sig skyldig till ödesdigert maktbruk och utspritt oriktiga påståenden
om verksamheten vid avdelningen ävensom uttalat osannfärdiga äreröriga
beskyllningar rörande Selling, dels Geijer att ha bidragit till att förvaltningsutskottet
lämnat uppenbart oriktiga uppgifter till stöd för utskottets och Geijers handlande,
att ha medverkat till att för avdelningen viktiga ärenden upptagits till avgörande
i akademien utan hänsyn till rättsenligbet samt att ha fortsatt att utan hänsyn
till sina åligganden som inspektor och med åsidosättande av övriga rimliga
krav på rättsenlig handläggning motverka avdelningens intresse till förmån för akademiledningens.
Selling hade vidare om Westgren uttalat att denne icke sörjt för
att avdelningens intressen tillvaratoges och dess ärenden ägnades rättsenlig behandling,
att det för avdelningens och Sellings normala tjänsteverksamhet vore ett angeläget
behov att denna bristande rättsenlighet från Westgrens sida eliminerades
samt att Westgren genom åsidosättande av ett honom givet uppdrag att utreda avdelningens
anslagsbehov och med tillägg av oriktiga uppgifter bidragit till att akademiens
behandling av en viktig petitafråga försenats.

Dessa kränkande uttalanden om Florin, Geijer och Westgren vore enligt hovrättens
uppfattning, med hänsyn till omständigheterna, icke försvarliga. Tillvitelsen
mot Florin att ha författningsstridigt bortfört tjänstebrev från avdelningen avsåge
ej åtgärd i dennes tjänst och vore vid sådant förhållande att bedöma som
ärekränkning. De övriga beskyllningarna mot Florin och tillvitelserna mot Geijer
och Westgren avsåge åsidosättande av tjänsteplikt och innefattade förty missfirmelse
mot tjänsteman. Genom samtliga förenämnda uttalanden hade Selling åsidosatt
sin tjänsteplikt.

Om förvaltningsutskottet hade Selling yttrat, fann hovrätten, dels att det i talrika
handlingar vore belagt, att utskottet ej iakttagit bestämmelser i vare sig allmän
lag, akademiens grundstadgar, instruktionen för museet eller donationsbestämmelser,
dels att utskottet i yttrande till justitiekanslersämbetet i akademiens namn
framställt grovt oriktig insinuation rörande Sellings tjänsteverksamhet. I fråga om
akademien hade Selling uttalat, att i sådana fall, då kollegiala svårigheter häm -

Konstitutionsutskottets memorial nr B i år 1958

made ledamöters ingripande mot andra ledamöters åtgärder, även när dessa strede
mot lag och förordning, en utomstående, en underordnad instans eller en underordnad
persons utsikter till rättsenlig behandling av ärendena a priori icke vore
att påräkna samt att akademien i ärende angående anslagsäskande av Selling avlåtit
en skrivelse till Kungl. Maj:t med uppenbart oriktiga uppgifter.

Hovrätten fann, att enär nu återgivna uttalanden vore till formen kränkande och,
enligt vad utredningen gåve vid handen, till innehållet oriktiga eller väsentligt
överdrivna, hade Selling genom deras upptagande i tjänsteskrivelsen åsidosatt sin
tjänsteplikt. Genom att tillställa revisorerna skrivelsen kunde Selling likväl ej
anses ha spritt dess innehåll bland allmänheten; och det vore icke styrkt att den
tillställts andra än revisorerna samt möjligen akademien och museidirektören.
Uttalandena om förvaltningsutskottet och akademien vore ej av beskaffenhet att
orsaka förfång. Selling vore förty i denna del förfallen till ansvar allenast för tjänstefel,
vilket icke vore grovt.

Hovrätten fann det i Sellings skrivelse — i vilken mera riktats angrepp mot vissa
tjänstemän och myndigheter än framförts kritik mot påstådda fel och brister i organisationen
— förekomma även andra uppenbart olämpliga uttalanden. Emellertid
vore dessa yttranden icke i sådan mån kränkande att de borde medföra ansvar
för Selling.

Den ledamot av domstolen, som var referent i målet, var i förevarande del
skiljaktig samt anförde i huvudsak. För att visa behovet av den av honom önskade
omorganisationen hade Selling varit berättigad att kritisera vid museet rådande
förhållanden och även att giva exempel på huru, enligt Sellings förmenande, styrelseformen
fungerade. De av Selling i skrivelsen gjorda anmärkningarna och uttalandena
måste anses vara uttryck för Sellings åsikt angående däri angivna förhållanden.
Väl hade Selling i viss utsträckning riktat sin kritik mera mot vissa
tjänstemän och myndigheter än mot påstådda fel och brister i organisationen
ävensom vid framförande av kritiken delvis använt ordalag som varit olämpliga
och stötande. Emellertid måste de sålunda använda ordalagen ses i det sammanhang
de förekommo och avseende fästas mera vid skrivelsens syfte än vid framställningssättet.
Referenten fann förty skrivelsen icke böra medföra ansvar för
Selling.

Hovrättens bedömande av de olika åtalspunkterna kan sammanfattas i denna
uppställning:

Ansvar yrkat för Ansvar ådömt för

1 a. Hindrande av Florin att bedriva forskningsarbete A avdelningen

1 :a hand tjänstemissbruk tjänstefel

2:a hand grovt tjänstefel (två ledamöter ogillade åtalet)

1 b. Beskyllning mot Florin, att denne begått rättsstridiga åtgärder mot avdelningen

1:a hand ärekränkning ärekränkning

2:a hand tjänstefel

2 a. Föreskrifter i syfte att hindra Britta Lundblad utföra administrativt arbete

å avdelningen under vikariat för Selling

1 :a hand tjänstemissbruk tjänstefel

2:a hand grovt tjänstefel

2 b. Utestängande av Britta Lundblad från preparerings- och fotograferingshjålp

1 :a hand tjänstemissbruk åtalet ogillat

2:a hand grovt tjänstefel

40 Konstitutionsutskottets memorial nr B 1 år 1958

Ansvar yrkat för Ansvar ådömt för

2 c. Otillbörligt behandlande av Britta Lundblad

1 :a hand tjänstemissbruk åtalet ogillat

2:a hand grovt tjänstefel

3. Anlitande å tjänstetid av museibiträde för arbete utom tjänsten

tjänstefel åtalet ogillat

4. Försvårande av den paleobotaniska kommitténs arbete

1 :a hand tjänstemissbruk åtalet ogillat

2:a hand grovt tjänstefel

Yttranden mot vissa personer och institutioner i skrivelse till riksdagens
revisorer

l:a hand tjänstemissbruk
2:a hand grovt tjänstefel
3:e hand missfirmelse mot tjänsteman
och samhällsfarlig
ryktesspridning

i vissa fall: ärekränkning, missfirmelse
mot tjänsteman och tjänstefel
i andra fall: åtalet ogillat
(referenten ogillade åtalet helt i
denna del)

Hovrätten dömde Selling till ett bötesstraff om 50 dagsböter å 30 kronor. Två
ledamöter voro skiljaktiga och dömde allenast till 30 dagsböter, därvid den ene
som skäl anförde, att han särskilt beaktat det lidande, som förorsakats Selling
genom att denne under en tid av mer än åtta månader nödgats vara ledig från sin
tjänst för undergående av sinnesundersökning.

Selling förpliktades vidare utge 100 kronor i yrkat skadestånd till Florin. Såväl
dennes talan om rättegångskostnader (ca 12 500 kronor) som Britta Lundblads skadeståndstalan
(ca 12 650 kronor) samt yrkande om rättegångskostnader (ca 23 000
kronor) ogillades däremot. Sellings offentlige försvarare tillerkändes, av ett begärt
arvode å 94 000 kronor, skäliga ansedda 64 000 kronor jämte ersättning för
vissa kostnader. Selling ålades återgälda statsverket kostnaderna för försvaret
med ett jämkat belopp av 6 000 kronor.

Referenten var i fråga om rättegångskostnaderna skiljaktig så till vida, att han
ville tillerkänna försvararen 75000 kronor samt förplikta Selling att återgälda
allenast 2 000 kronor. Referenten anförde därvid. Skyldigheten för Selling att
återgälda statsverket kostnaderna som utgivits av allmänna medel skulle begränsas
till sådana, som uppkommit i de delar av målet, vari åklagarens talan bifallits.
Emellertid borde beaktas att — även i dessa delar — kostnaderna väsentligt ökats
genom att dels målet på grund av åklagarens såväl före huvudförhandlingen som
under densamma framställda, av hovrätten icke bifallna yrkande om sinnesundersökning
erhållit en avsevärt större omfattning än eljest skulle ha blivit fallet, dels
utredningen försvårats på grund av den långa tid, som förflutit efter begåend’et av
de brottsliga gärningarna. Med hänsyn till det sagda och då det belopp Selling skulle
återgälda statsverket borde stå i rimligt förhållande till hans brottslighet, fann referenten
detsamma skäligen böra jämkas mer än majoriteten ansett.

★

Mot hovrättens dom har åklagaren såväl i själva saken som i fråga om rättegångskostnaderna
fullföljt talan. Selling och försvararen ha allenast fullföljt beträffande
rättegångskostnaderna.

581186 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag