Konstitutionsutskottets memorial nr år 1957 (Betänkande 1957:Ku14 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial nr år 1957

Nr 14

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet ha på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari 1956
till och med den 9 januari 1957 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 13 januari 1956 till och
med den 3 januari 1957;

justitieärenden från och med den 13 januari 1956 till och med den 3 januari
1957;

utrikesdepartementsärenden från och med den 13 januari 1956 till och
med den 3 januari 1957;

försvarsärenden från och med den 13 januari 1956 till och med den 3 januari
1957;

socialärenden från och med den 13 januari 1956 till och med den 3 januari
1957;

kommunikationsärenden från och med den 13 januari 1956 till och med
den 3 januari 1957;

finansärenden från och med den 13 januari 1956 till och med den 3 januari
1957;

ecklesiastikärenden från och med den 13 januari 1956 till och med den
3 januari 1957;

jordbruksärenden från och med den 13 januari 1956 till och med den 3
januari 1957;

handels är en den från och med den 13 januari 1956 till och med den 3 januari
1957;

inrikesärenden från och med den 13 januari 1956 till och med den 3 januari
1957; samt

civilärenden från och med den 13 januari 1956 till och med den 3 januari
1957.

Därjämte ha på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats dels

utdrag av det över justitiedepartementsärenden den 10 januari 1957
förda protokoll i vad det avser ärende angående frigångsbem inom östra
anstaltsgruppen,

dels utdrag av det över försvarsärenden den 18 januari 1957 förda protokoll
i vad det avser ärende angående tillsättande av en tjänst såsom extra
ordinarie bibliotekskonsulent vid försvarsstaben,

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 5 samt. 2 avd. Nrlt.

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

dels utdrag av det över handelsärenden den 10 januari 1957 förda protokoll
i vad det avser ärende angående statsbidrag till vissa förarbeten för en
bergcisternanläggning nära Umeå,

dels ock utdrag av det över inrikesärenden den 8 februari 1957 förda protokoll
i vad det avser ärende angående ersättning till Kronobergs läns slakteriförening
u. p. a. för vissa förluster i anledning av paratyfusepidemien år
1953 inom landet.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och övriga handlingar,
som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,
har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av statsrådet tillämpa
§106 regeringsformen, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

Granskningen har ej heller givit utskottet anledning till anmälan enligt
§ 107 regeringsformen mot någon ledamot av statsrådet, vilket utskottet får
för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 3 maj 1957

På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Damström, Georg Pettersson, Wahlund,
Olsén, Weiland, Erik Olsson, Fritiof Karlsson, Ollén, Aspling och Sveningsson;
samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von
Friesen, Norén, Håstad, Spångberg, Swedberg, Jonsson i Haverö, Sehlstedt
och Hammar.

Konstitutionsutskottets memorial nr H år 1957

Reservationer:

Avslagna yrkanden om anmälan enligt § 107
regeringsformen

av herr Dahlén, som med instämmande av herrar Weiland, Sveningsson,
Håstad, Swedberg och Svensson i Ljungskile ansett att utskottet bort uttala
följande.

Chefen för handelsdepartementet tillkallade den 28 februari 1951 sju utredningsmän
att utreda frågan om den lämpligaste utformningen av Sveriges
bränsleförsörjning ur ekonomiska, handelspolitiska och beredskapsmässiga
synpunkter (bränsleutredningen 1951).

Bränsleutredningen avgav bland annat dels den 27 juni 1955 ett (hemligt)
delbetänkande angående lagringsbehovet för olja, dels den 5 december 1956
huvudbetänkande angående bränsleförsörjningen i atomåldern (SOU 1956:
46).

Den 23 september 1955 tillkallade chefen för handelsdepartementet åtta
sakkunniga med uppgift att efter överläggning med oljebranschen och övriga
berörda grenar av näringslivet framlägga förslag rörande den fortsatta lagringen
av oljeprodukter. Utredningen, som antog benämningen »1955 års
oljelagringskommitté», avgav den 21 december 1956 ett delvis hemligstämplat
betänkande om oljelagring (SOU 1957: 4).

I sitt ovan angivna huvudbetänkande framhöll bränsleutredningen, att
Sveriges energibehov under de senaste hundra åren varit i ständig tillväxt, att
av skilda omständigheter Sverige på ett skrämmande sätt för sin bränsleförsörjning
blivit allt mer beroende av bränsleimporten och att en fullständig
och långvarig avspärrning i dagens läge skulle medföra katastrofala följder
och drastiska ingrepp i samhällsfunktionerna.

Enligt bränsleutredningen utgjorde det mest framträdande draget i dagens
svenska energibalans det starka inslaget av importerade bränslen, vilka för
närvarande täckte nära tre fjärdedelar av behovet. Importens relativa andel,
som sedan länge varit i tillväxt, tenderade att öka i fortsättningen; vattenkraftens
fortgående utbyggnad uppvägdes till största delen av minskad vedförbrukning.
Kolimporten hade den senaste tiden minskats och oljeimporten
hade därmed kommit att ökas betydligt hastigare än totalförbrukningen,
nämligen med 10 % mot 5 %, samtidigt som totalimporten vuxit med 7 %
och vattenkraftproduktionen ökat med 6 å 7 %.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Georg Pettersson, Wahlund,
Weiland, Erik Olsson, Fritiof Karlsson, Elfving och Sveningsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Håstad, Spångberg, Swedberg, Sehlstedt,
Svensson i Ljungskile, fru Svedberg, herrar Dahlén, Larsson i Hedenäset och Alemyr.

Konstitutionsutskottets memorial nr ti år 1957

Bränsleutredningen, som för genomförandet av sitt uppdrag verkställt en
inventering av inhemska energikällor, framhöll, att även med en optimistisk
uppfattning om utvecklingsmöjligheterna i fråga om atomvärme och atomkraft
måste bränsleimporten ännu under avsevärd framtid växa i snabb
takt. Av utredningens resultat framginge, hur utopisk den populära uppfattningen
vore, att atomenergien inom en nära framtid skulle befria Sverige
från alla bekymmer för energiförsörjningen. Vad den i bästa fall kunde
åstadkomma vore att inom ett kvartssekel täcka en femtedel av det totala
energibehovet samt -— vilket emellertid vore särskilt betydelsefullt —- till
slut taga hand om behovets fortsatta tillväxt. Ett energibehov, som vore mer
än 50 % större än hela det nuvarande, skulle även därefter återstå att täcka
med nu konventionella energikällor, väsentligen genom bränsleimport. —
Beredskapsproblemen måste enligt utredningen i sin tur växa i samma takt.
Deras lösning låge i en lämpligt avvägd kombination mellan lagring av importbränslen
och förberedelser för produktion av inhemska ersättningsbränslen.
Varje ökad fredsmässig användning av inhemska bränslen minskade
behovet av beredskapsåtgärder och borde uppmuntras efter sitt beredskapsvärde.

I ovan angivna delbetänkande den 27 juni 1955 lade bränsleutredningen
fram en plan för utbyggnad av lagringsvolymen för olja under den närmaste
tioårsperioden. Betänkandet kompletterades den 5 december med ett yttrande
i fråga om lagringsbehovet för fasta bränslen. Utredningen lade vidare
i slutbetänkandet fram en plan för aktiv energipolitik innebärande bl. a.
vidtagande av förberedelser för produktion av inhemska ersättningsbränslen
(ved, torv och skifferolja).

Oljeförbrukningen i Sverige har under en längre tid visat en stadig tendens
till stegring. Enligt »Fakta om olja» (SOU 1953: 12), upprättad på föranstaltande
av bränsleutredningen, uppgick den årliga konsumtionsökningen under
tidsperioden 1928—1938 till i genomsnitt 11 å 12 procent. Krigsåren 1940
—1945 markerade av förklarliga skäl ett avbrott i stegringstakten. Åren efter
kriget utmärktes emellertid åter av en konsumtionsökning, vilken försiggick
i ett betydligt snabbare tempo än under förkrigsperioden. Sålunda utgjorde
den årliga konsumtionsökningen under tidsperioden 1946—1955 i genomsnitt
cirka 20 procent. Förbrukningen av oljeprodukter hade år 1954 mer än femdubblats
i jämförelse med förkrigstiden.

Landets import av oljeprodukter under åren 1946—1955 framgår av en
av oljelagringskommittén gjord sammanställning (tabell 1). För jämförelse
medtog kommittén motsvarande uppgifter för år 1939.

Importens fördelning på olika kvartal framgår av tabell 2.

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

Tabell 1. Import av oljeprodukter åren 1939 samt 1946—1956

(måttenhet 1000 ton, i yttre högra kolumnen 1000 m9)

År	Färdigarbetade produkter	Råoljor	Totalt
	Lättare oljor1	Tyngr oljor2	Summa		ton	m9 9
1939	711	628	1339	65	1404	1753
1946	576	730	1306	460	1766	2112
1947	787	1763	2 550	477	3 027	3 581
1948	734	1867	2 601	575	3176	3 722
1949	701	1755	2 456	467	2 923	3 415
1950	738	1970	2 708	903	3 611	4195
1951	979	2 675	3 654	1043	4 697	5483
1952	1002	2 831	3 833	1184	5 017	5 879
1953	1142	2 912	4 054	1421	5 475	6 446
1954	1248	3 419	4 667	1740	6 407	7 527
1955	1302	4 800	6102	1889	7 991	9 267
1956	1389	6 418	7 807	1812	9 619	—

1 bensin och fotogen.

9 motorbrännolja och eldningsoljor.
9 uppskattat värde.

Tabell 2. Importen av oljeprodukter åren 1955—1956 fördelad på olika kvartal

År och kvartal	Bensin och fotogen	Motorbrännolja och eldnings-oljor	Råoljor	Totalt
1955 l:a kvart.....................	247	1196	400	1843
2:a > ....................	309	990	520	1818
3:e » ....................	380	1170	503	2 054
4:e > ....................	321	1448	467	2 236
1956 l:a kvart.....................	275	1828	403	2 506
2:a » ....................	345	1474	415	2 233
3:e > ....................	410	1 195	592	2196
4:e > ....................	359	1922	402	2 684

Å tabell 3 är intaget av oljelagringskommittén upprättad sammanställning
över konsumtionen — med undantag av konsumtionen för vissa militära
behov — av drivmedel och eldningsoljor åren 1939 samt 1946—1955.
Det kan nämnas att enligt preliminära siffror uppgick 1956 års konsum -

Konstitutionsutskottets memorial nr år 1957

tion av drivmedel till 1,8 milj. ton och av eldningsoljor till 7,3 milj. ton eller
totalt till 9,1 milj. ton.

Tabell 3. Konsumtion av drivmedel och eldningsoljor med undantag
av konsumtionen för vissa militära behov under åren 1939 samt
1946—1955. (Måttenhet milj. m3)

År	Drivmedel	Eldningsolja	Summa
1939	1,2	0,3	1,5
1946	1,0	1,0	2,0
1917	1,3	2,2	3,5
1948	1,2	1,9	3,1
1949	1,2	1,9	3,1
1950	1,4	2,6	4,0
1951	1,7	3,1	4.8
1952	1,8	3,3	5,1
1953	2,0	3,8	5,8
1954	2,3	4,9	7,2
1955	2,5	6,4	8,9

I detta sammanhang må anmärkas, att konsumtionen icke motsvarar helt
importen, enär vid bearbetning av råoljorna vid de inhemska raffinaderierna
andra än nu avsedda produkter, såsom smörjoljor, asfalt etc., utfaller
samt en mindre del av importen åtgår för lagerförstärkning. Å andra sidan
erhålles i viss omfattning bensin och eldningsoljer ur skifferråvara. Någon
helt tillförlitlig statistik, som kan belysa den faktiska konsumtionen, finns
icke. Den statistik, som är tillgänglig, bygger — enligt oljelagringskommittén
— nämligen väsentligen på uppgifter från oljehandeln om leveranser
till konsumenterna och tager följaktligen icke hänsyn till lagerförändringarna
hos konsumenterna.

Oljelagringskommittén framhöll angående oljeförbrukningen bl. a. följande.
Konsumtionsökningen hade varit särskilt stark under senare år och
vore — trots ökningen av motorfordonsparken — avsevärt större för eldningsoljor
än för drivmedel. I detta sammanhang kunde anmärkas att konsumtionen
av såväl drivmedel som eldningsoljor under åren 1948—1949 och
i någon mån 1950 varit begränsad på grund av allmän ransonering. Den
ökade användningen av oljor för eldningsändamål hade kraftigt återverkat
på konsumtionen av fasta bränslen. Av den totala förbrukningen av eldningsoljor
samt kol och koks svarade sålunda eldningsoljorna år 1939 för endast
en tjugondei, år 1948 för nära en tredjedel och år 1955 för närmare två
tredjedelar. — Av den sammanlagda konsumtionen av eldningsoljor under
år 1955 svarade industrien och bostäderna för icke mindre än 84 procent.
Av återstoden fölle 11 procent på kraft- och elverk samt statliga och kommunala
institutioner och 4 procent på samfärdseln. Totalt uppginge konsumtionen
av eldningsoljor år 1955 till 71 procent av landets förbrukning av

Konstitutionsutskottets memorial nr år 1957

flytande bränslen, medan drivmedlens andel av den totala förbrukningen
utgjorde 28 procent. Övriga produkter, lysfotogen och rengöringsmedel, svarade
följaktligen för en procent av totalkonsumtionen.

Både bränsleutredningen och oljelagringskommittén gjorde prognoser
om den väntade konsumtionsutvecklingen i fråga om oljor.

I sitt den 27 juni 1955 avgivna betänkande om lagringsbehovet för olja
erinrade bränsleutredningen om att bränsle- och energikonsumtionens storlek
vore avhängig av utvecklingen på en mångfald skilda samhälleliga områden
och att en bedömning för framtiden därför bleve utomordentligt osäker.
Utredningen konstaterade, att oljekonsumtionen i Sverige för närvarande
utgjorde omkring hälften av den totala bränsleförbrukningen, och
gjorde det antagandet, att om ökningen under en tioårsperiod bleve 50 procent
och helt komme att täckas med olja — vilket syntes utredningen sannolikt
— samt därjämte viss ytterligare förbrukning tänktes bli omlagd från
fasta till flytande bränslen, man år »1965» borde kunna räkna med ungefär
en fördubbling av den nuvarande oljekonsumtionen. Genom att citera årtalet
1965 hade utredningen velat uttrycka, att dess framtidsbedömning
mera hade avseende på utvecklingen under en period av ungefärligen 10 år
än på det speciella året 1965. Med ytterligare betonande att här alla spekulationer
vore utomordentligt osäkra, förklarade utredningen, att antagandet
om en fördubbling av oljekonsumtionen utgjorde en så säker grund för bedömandet
av försörjningsproblem, som över huvud vore möjligt att uppnå.
— Bränsleutredningen beräknade från angivna förutsättningar, att oljeimporten
år »1965» komme att ha uppnått en storlek av omkring 15 milj.
in3.

Bränsleutredningen uttalade vidare i sitt den 5 december 1956 dagtecknade
betänkande om bränsleförsörjningen i atomåldern, att den fnnnit sig
böra räkna med att oljeimporten vid fortsatt konsumtionsvänlig samhällspolitik
någon gång mellan åren 1965 och 1970 kunde komma att stiga från
nuvarande 7 ä 8 milj. ton (motsvarande ca 8 å 9 milj. in3) till det dubbla och
att den komme att vara tre gånger så stor omkring år 1980. Härigenom
skulle oljeimporten, som nu täckte hälften av Sveriges energibehov, vid fortsatt
konsumtionsvänlig samhällspolitik och i övrigt de tendenser, som nu
framträdde, år 1980 komma att svara för drygt 70 procent därav. Utredningen
anförde i fråga om atomenergien, att man vågade räkna med en atomvärmeproduktion
år 1980, som tillgodosåge omkring 10 procent av landets
dåtida totala energibehov, samt att atomenergien så småningom kunde väntas
täcka energibehovets fortsatta tillväxt. Slutsatsen av bränsleutredningens
prognos blev att Sveriges beroende av flytande bränslen på grund av landets
ökade energibehov under avsevärd tid framåt komme att ytterligare accentueras.

Med hänsyn till vanskligheterna i framtidsbedömningen av konsumtionsutvecklingen
på bränsleområdet begränsade oljelagringskommittén sitt programförslag
om förbättring av nuvarande lagerhållning av oljeprodukter till

Konstitutionsutskottets memorial nr 74 år 1957

femårsperioden 1958—1962. Kommittén bedömde utvecklingen på oljeområdet
under nämnda tidsperiod och beräknade på i betänkandet närmare
angivna grunder, att förbrukningen av drivmedel — med undantag av vissa
militära behov av drivmedel — vid utgången av 1962 stigit till omkring
3,5 milj. in3 och att förbrukningen av eldningsoljor vid femårsperiodens
utgång stigit till 8,6 milj. m3. Konsumtionen av flytande bränslen över huvud
taget skulle härigenom — bortsett från drivmedel för vissa militära behov
— år 1962 uppgå till drygt 12 milj. in3.

Gällande bestämmelser om oljelagring återfinnes i förordningen den 10
juni 1938 angående handel med vissa mineraloljor (nr 367). De oljor, som
avses däri, är bensin, nativ olja (crude oil), fotogen, motorbrännolja, pannbrännolja
samt andra raffinerade brännoljor.

Enligt förordningen skall den, som importerar olja för försäljning i oförändrat
skick här i landet, vara skyldig att — i den mån Kungl. Maj:t förordnar
därom — under hela året hålla lager av sådan olja inom riket. Lagret
skall uppgå till viss procentuell andel av den olja han sålt under nästföregående
kalenderår. Samma skyldighet åvilar den, som köper raffinerad
olja från svenskt oljeraffinaderi för försäljning här i riket, liksom också
de inhemska raffinaderierna för den olja de säljer direkt till förbrukare
inom riket. Härjämte kan Kungl. Maj :t förordna, att inhemskt raffinaderi
skall lagra viss andel av den råolja, som under nästföregående kalenderår
förbrukats för raffinering. Vidare kan Kungl. Maj :t föreskriva lagringsplikt
för den, som i större omfattning inför olja för annat ändamål än försäljning
eller raffinering, exempelvis för egen förbrukning.

Den, som skall hålla lager, är enligt förordningen skyldig att använda lagerplats,
som Kungl. Maj:t anvisar. Han har även att regelbundet lämna
uppgift om sin försäljning av oljor samt om storleken av sina lager.

Om det inträder någon avsevärd förändring i förhållande till närmast föregående
kalenderår i fråga om de kvantiteter olja, som en viss importör inför
till riket eller som innehavare av ett inhemskt oljeraffinaderi förbrukar,
kan Kungl. Maj :t, när särskilda skäl föreligger, medge undantag från skyldigheten
att hålla lager.

Om någon, som är lagringsskyldig, inte har tillräckliga lager av olja,
skall han få föreläggande att inom viss tid fylla bristen. Gör han icke det,
straffas han med böter till belopp motsvarande 20—40 kronor för varje ton
olja, varmed han brister.

Förordningen innehåller vidare vissa bestämmelser om skyldighet för importör
att inköpa raffinerad olja från inhemskt oljeraffinaderi. Förutsättning
för att skyldigheten skall kunna inträda är, att raffineringen anses
önskvärd för att trygga tillgången inom riket av de oljor, som förordningen
omfattar, samt att det kan antagas, att den raffinerade oljan eljest icke
skulle vinna avsättning.

1938 års förordning kan sägas utgöra en yttre ram för lagringsskyldigheten.
För att skyldigheten konkret skall inträda, erfordras särskilda förord -

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

nanden av Kungl. Maj :t. Sådana har också meddelats; med stöd av förordningen
har Kungl. Maj :t nämligen genom olika kungörelser fastställt den
lagringsprocent som skall gälla. I fråga om den försäljning som sker genom
oljeimportörer eller från de inhemska oljeraffinaderierna gällde för tiden
fram t. o. m. utgången av år 1946 följande procenttal, samma för alla berörda
oljeslag.

Tid Procenttal

1/1—30/6 1939 .............................. 10

1/7 1939—30/6 1940 .......................... 20

1/7 1940—31/12 1946 ........................ 25

Efter sistnämnda tidpunkt har det varit olika procenttal för olika produkter.
Enligt kungörelsen den 20 december 1946, nr 792, med vissa ändrade
föreskrifter rörande tillämpningen av förordningen angående handel med
vissa mineraloljor — vilken kungörelse alltjämt gäller — skall sålunda lagringsprocenten
vara, såvitt angår motorbrännolja och pannbrännolja, 15
procent samt beträffande övriga produktslag — bensin och fotogen — samma
som tidigare, d. v. s. 25 procent.

Under åren 1939—1946 förelåg dessutom skyldighet för oljeraffinaderierna
i landet att lagra råolja; lagringsprocenten var under första halvåret
även i detta fall 10 procent men utgjorde sedan 20 procent. Efter den 1 januari
1947 har raffinaderierna varit befriade från skyldigheten att lagra
råolja. Däremot har möjligheten att föreskriva lagringsskyldighet för den,
som införde olja för annat ändamål än försäljning eller raffinering, icke utnyttjats.
Detta innebure att alla s. k. direktimportörer, vilka införde olja för
egen förbrukning, undgått lagringsplikt. Icke heller har Kungl. Maj :t meddelat
åläggande att köpa olja från inhemskt oljeraffinaderi eller föreskrivit,
att viss lagringsplats skulle användas.

Beträffande tillämpningen av bestämmelserna om lagringsskyldighet
framhöll oljelagringskommittén bl. a. följande. Före andra världskriget torde
oljehandelns lager i allmänhet ha uppgått till föreskriven storlek. Under
efterkrigsåren hade svårigheter stundom förelegat att fullgöra den författningsenliga
lagringen, särskilt i fråga om eldningsoljor. Under åren 1947
—1950 medgavs oljebolagen från fall till fall på grund av importreglering
och ransonering av flytande bränsle nedsättning av den lagstadgade lagringsskyldigheten.
Svårigheter uppstod också i samband med eldningsoljeregleringens
upphävande. I samband därmed uppdrog Kungl. Maj:t den 5
oktober 1951 åt tillsynsmyndigheten — riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
— att i den mån den aktuella försörjningssituationen beträffande
flytande bränslen i särskilda fall ansåges påkalla befrielse från eller
lättnad i lagringsskyldigheten medge dispens från föreskrifterna i 1938 års
förordning. Med stöd av delta beslut hade riksnämnden sedan i viss utsträckning
lämnat dispenser, som motiverats huvudsakligen av otillräckliga cisterntillgångar.
Det torde enligt oljelagringskommittén framhållas, att den
omständigheten att cisterner ej byggts i tillräcklig utsträckning delvis måste

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

tillskrivas en snäv byggnadstillståndsgivning. Kungl. Maj :t hade vidare den
11 januari 1952 bemyndigat riksnämnden att, om i särskilt fall på grund av
bristande cisternutrymme eller av andra skäl ansåges nödvändigt, medge
undantag från bestämmelserna om lagringsskyldighet i vad denna hänförde
sig till olja, som införts av importör för att från tankbåt levereras direkt
till förbrukarens egna cisternanläggningar. I de fall, där riksnämnden icke
enligt nu angivna bemyndiganden ägde rätt medge dispens från lagringsföreskrifterna,
hade frågan därom — efter riksnämndens hörande — prövats
av Kungl. Maj :t.

Under den kalla och långvariga vintern 1955—1956 medförde isavspärrningen
avsevärda svårigheter för olj ef ör sörj ningen inom landet. I juni 1956
meddelade riksnämnden under intryck bl. a. av vinterns erfarenheter de
större olj ef öretagen sin avsikt att skärpa prövningen av dispensansökningar.

Uppgifterna om omfattningen av lagringsskyldigheten samt medgivna dispenser
under åren 1954, 1955 och 1956 är av hemlig natur och kan alltså
icke här redovisas.

Enligt 1938 års förordning föreligger icke någon skyldighet att förvara
lager i bombskyddade anläggningar. Vid förordningens tillkomst förutsattes
emellertid, att sådana skulle utföras i statlig regi för att sedan kunna uthyras
till vederbörande företag. Betydande anslag av statsmedel har beviljats
för att få till stånd en utbyggnad i förevarande hänseende. För att stimulera
till kommunala och enskilda initiativ utfärdades den 20 februari
1948 en kungörelse (nr 73) angående statsbidrag till uppförande av bombsäkra
cisternanläggningar för flytande bränslen. Enligt denna utgår statsbidrag
med belopp, som Kungl. Maj:t prövar skäligt med hänsyn till å ena
sidan de ökade kostnader, som betingas av att anläggningen göres bombsäker,
samt å den andra sidan de fördelar av olika slag, som den ifrågavarande
lagringsformen medför för lagerhållaren. Statsbidrag beviljas i allmänhet
icke för cisternanläggning, där lagringsutrymmet understiger 1 000
in3. Beviljat statsbidrag utbetalas sedan riksnämnden besiktigat och godkänt
anläggningen. Förskott kan dock utbetalas i viss utsträckning. Kostnaderna
för statsbidragen bestrides från ett särskilt anslag under tionde
huvudtiteln. Av de sålunda för ändamålet anvisade medlen har hittills ca
14,4 milj. kronor utbetalats. Den totala bidragsramen utgör enligt beslut av
1956 års riksdag 30,4 milj. kronor. Bidragen har i huvudsak utgått till kommuner.

För budgetåret 1957/58 föreslås icke någon ökning av den ram, inom vilken
statsbidrag skall få beviljas. Chefen för handelsdepartementet uttalade
därom i statsverkspropositionen år 1957, att i avvaktan på ställningstagandet
till det av 1955 års oljelagringskommitté framlagda förslaget om bl. a.
avveckling av det nuvarande systemet med statsbidrag till bombsäkra cisternanläggningar
borde, såsom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
framhållit, ramen för dylika bidrag icke vidgas.

Konstitutionsutskottets memorial nr U år 1957

I propositionen nr 144 till 1957 års riksdag med förslag rörande beredskapslagring
av olja förutsattes en sådan avveckling.

I detta sammanhang kan vidare nämnas att under åren 1950 1957 an visats

investeringsanslag å sammanlagt 31 715 000 kronor för anordnande
av en bombsäker oljelagringsanläggning m. in. i riksnämndens regi. Av den
sammanlagda investeringen hänför sig 25 415 000 kronor till en civil del av
anläggningen och i anslutning därtill uppfört bombskyddat lagen um för
torrgods in. m. samt 6 300 000 kronor till en militär del av anläggningen.
Den civila delen av anläggningen är, med undantag av vissa kompletteringsarbeten,
färdigställd och tagen i bruk. För planenlig fortsättning av arbetena
på anläggningens militära del har för budgetåret 1957/58 begärts
500 000 kronor.

Ytterligare en bombsäker oljelagringsanläggning uppföres i riksnämndens
regi. Under åren 1954—1957 har för detta ändamål såsom investeringsanslag
anvisats sammanlagt 8,5 miljoner kronor. Anläggningen, som är insprängd
i berg, beräknas med nuvarande löne- och prisläge kosta sammanlagt 15,4
miljoner kronor. Härtill kommer kostnaderna för en av riksnämnden föreslagen
och av Kungl. Maj :t den 16 november 1956 medgiven utvidgning av
anläggningen.

Anmärkas må även att för budgetåren 1952/53 och 1953/54 anvisats investeringsanslag
å sammanlagt 5,5 milj. kronor till anordnandet av lagringsutrymmen
för mörka oljor. Anslagen gällde iordningställandet tör oljelagring
av två gruvor, vid vilka driften nedlagts.

Slutligen kan nämnas, att år 1956 träffats avtal mellan Sverige och Norge
rörande transittrafiken över hamnar i Trondheimsfjorden. — Enligt avtalet
förklarar norska regeringen sig beredd lämna koncession till ett svenskt
bolag för uppförande av oljehamn med cisternutrymmen i berg vid Trondheimsf
jorden. Avtalet har en giltighetstid av 25 år. — En oljelagringsanläggning
för en beräknad kostnad av 23,1 milj. kronor skall uppföras i enlighet
med förslag av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Statens intresse
i samband med denna anläggning företrädes av ett helstatligt bolag,
Aktiebolaget Oljetransit. Till aktieteckningar i bolaget anvisade 1956 års riksdag
en miljon kronor, varjämte såsom lån åt bolaget anvisades fyra milj.
kronor. I statsverkspropositionen år 1957 föreslås att till lån åt bolaget för
budgetåret 1957/58 anvisas ett investeringsanslag av två milj. kronor.

Vad beträffar bijggnadskvoten för lagringsanläggningar för flytande
bränsle kräver byggandet av sådana anläggningar byggnadstillstånd ehuru
ingalunda till hela beloppet. Gällande bestämmelser för reglering av byggnadsverksamheten
innebär nämligen i fråga om cisterner, att byggnadstillstånd
måste lämnas för markarbeten och för utförandet av grunden till ovanjordcisterner.
I övrigt behövs ej tillstånd för att uppföra en cistern ovan jord.
I fråga om cisterner i berg erfordras tillstånd för utsprängning av bergrummet.
Härjämte krävs byggnadstillstånd för vissa anläggningar i anslutning
till själva cistenerna såsom pumphus, bryggor, hus för uppvärinningsanord -

12 Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

ningar o. d. Den omfattning, i vilken byggnadstillstånd påkallas för cisternanläggningar
varierar avsevärt från fall till fall, beroende på bl. a. hur markförhållandena
är, om cisternerna avses för sadana oljor, som måste uppvärmas,
huruvida särskilda lastnings- och lossninganordningar erfordras m. m.

Tillståndsbudgeten för byggnads- och anläggningsarbeten under år 1956
upptager ett belopp av 26 milj. kronor för bränslelagringsanläggningar.

Omfattningen av beviljade byggnadstillstånd under åren 1947—1956 för
ifrågavarande anläggningar framgår av tabell 4.

Tabell 4. Betr.	centralt lämnade byggnadstillstånd avseende bränslelagringsanläggningar under åren 1947—1956
1947 .....	Byggnadskostnad1 mkr	Investeringsbudget2 mkr qor,
1948 .....
1949 .....
1950 .....
1951 .....
1952 .....
1953 .....
1954 .....
1955 .....
1956 .....		2 230
	139,09	14 872
1 Häri ingår ej kostnader för rörledningar, maskinutrustning och plåt. 2 Exkl. bostäder.

Härtill kommer länsarbetsnämndernas tillståndsgivning, som dock torde sakna större betydelse.

I detta sammanhang kan nämnas, att oljelagringskommittén för genomförandet
av ett av kommittén föreslaget byggnadsprogram under femårsperioden
1958 1962 uppskattar det genomsnittliga årsbehovet av byggnads kvot

för cisternanläggningar till avrundat 40 milj. kronor.

Enligt kungl. förordningen den 23 november 1956 om investeringsavgift
för år 1957 skall i allmänhet utgå en särskild avgift för investering inom
bl. a. förvärvskällan rörelse. Investeringsavgiften utgör tolv procent av den
del av investeringskostnaden, som överstiger 30 000 kronor. För kommuns
investeringar utgår icke någon avgift. Om myndighet lämnat statligt bidrag
eller lån eller ställt statlig lånegaranti för viss investering, skall denna icke
anses som avgiftspliktig investering till den del kostnaden täckts av bidraget
eller lånet eller genom utnyttjande av lånegarantier. Investering som
uteslutande eller väsentligen tillkommit för civilförsvars- eller beredskapsändamal
är icke heller att anse som avgiftspliktig investering. I princip är
på denna grund endast sadana investeringar undantagna, som icke på något
sätt kan utnyttjas i fredstid.

I detta sammanhang kan anmärkas, att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
år 1951 föreslog, att alla byggen av bergcisternanläggningar

Konstitutionsutskottets memorial nr li år 1957

borde befrias från avgift. I motioner till 1952 års riksdag yrkades, att investeringsavgift
ej skulle utgå i fråga om bl. a. anläggningar för lagring av
bränsle. Bevillningsutskottet avstyrkte bifall till motionerna; det vore enligt
utskottets mening inte möjligt att närmare än skett väga samhällets intresse
av olika investeringar. Riksdagen biträdde utskottets förslag.

Oljelagringskommittén framhöll, att kommittén vore väl medveten om, att
så länge systemet med en allmän investeringsavgift bibehölles, befrielse från
skyldighet att erlägga avgift kunde meddelas endast i begränsad utsträckning.
Skyldigheten att hålla lager av olja vore emellertid en förpliktelse,
som grundades på beredskapsskäl. Lagringen av oljeprodukter inom landet
måste oundgängligen öka; de åtgärder, som kommittén i sådant syfte föreslagit,
borde icke få uppskjutas. Med hänsyn till Sveriges för varje år alltmera
ökade beroende av oljeimporten ville kommittén som sin mening uttala,
att, för den händelse investeringsavgift skulle uttagas även efter utgången
av år 1957, sådana investeringar, som erfordrades för att fullgöra
föreskriven skyldighet att lagra olja, icke skulle medföra avgiftsplikt.

I proposition nr 59 till 1957 års riksdag föreslogs bland annat, att under
år 1957 verkställda investeringar i anläggning för lagring av olja med en
volym av minst 1 000 m3 skulle undantagas från avgiftsplikt. Propositionen
har bifallits av riksdagen. I propositionen uttalade chefen för finansdepartementet,
att det gångna årets erfarenheter hade givit belägg för hur känslig
vår oljeförsörjning vore för den utrikespolitiska händelseutvecklingen och
att den oljelagring som skett enligt gällande bestämmelser visat sig otillräcklig
även när det gällt att överbrygga kortare avbrott i vår oljetillförsel. I

I fråga om avskrivning av lagringsanläggningar i berg framhöll oljelagringskommittén,
att enligt nuvarande skatteregler medgåves för plåtbeklädnad,
pumpar, rörledningar och dylikt avskrivning med 20 procent, d. v. s.
på 5 år. För själva lagringsutrymmet i berg torde emellertid i praxis endast
medges avskrivning med 2 procent om året. Kommittén fortsatte:

Det är självfallet av största intresse för vårt land, att så stor del som möjligt
av oljelagren förvaras i skyddade anläggningar. Det är därför angeläget
att valet mellan ovanjordsanläggningar och skyddade anläggningar
icke i alltför hög grad påverkas av skattetekniska bedömanden.

Om större likställdhet kunde erhållas i fråga om rätten till avskrivningar
av å ena sidan i berg nedsprängda lagringsutrymmen och andra skyddade
anläggningar samt å andra sidan ovanjordsanläggningar kan man förvänta
en större benägenhet att frivilligt ordna skyddade utrymmen. Fn uppmjukning
av de ur skattesynpunkt nu tillämpade avskrivningsprinciperna beträffande
skyddade oljelagringsutrymmen framstår därför ur de synpunkter,
kommittén företräder, som starkt befogad.

I proposition nr 144 till 1957 års riksdag framlägges ett program för ökad
lagring av mineraloljor under femårsperioden 1958—1962. Av oljelagringskommittén
framlagda förslag rörande beredskapslagring av olja har i allt
väsentligt godtagits i propositionen. De i programmet uppställda lagringsmålen
har bestämts under beaktande av behoven dels under viss krigsperiod,

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

dels vid olika avbrott i oljetillförseln i fred. De bestämmelser, som erfordras
för att få till stånd den förutsedda lagerutbyggnaden, upptages i ett i propositionen
framlagt förslag till förordning om oljelagring m. in. Enligt denna
skall lagringsskyldighet åvila förutom oljehandeln och oljeraffinaderierna,
vilka redan enligt nu gällande bestämmelser är lagringspliktiga, även dem
som importerar olja för egen förbrukning samt vissa större, huvudsakligen
industriella förbrukare. Förordningen ger möjlighet föreskriva att viss del
av lagren skall förvaras i skyddade utrymmen. Enligt förslag till förordning
om oljeavgift m. in. skall sådan avgift erläggas av den, som icke fullgör
sin lagringsskyldighet.

Finansieringen av programmet, som för hela femårsperioden beräknas
draga en kostnad av ca 600 milj. kronor, förutsättes skola ske dels genom
att de lagringsskyldiga själva i viss utsträckning tillskjuter medel, dels genom
att de erhåller visst finansiellt stöd i form av statliga ränte- och amorteringsfria
lån.

Konsumtionen av flytande bränslen har kommit att spela en allt större
roll i Sveriges energibalans. Under åren 1939—1956 har konsumtionen av
oljor sexdubblats och under 50-talet har den fördubblats. Någon motsvarande
ökning för andra stora energikällor har inte ägt rum.

Av väsentlig betydelse är att den avgörande andelen av oljekonsumtionen
importeras. Importen har sålunda nära sjudubblats sedan före kriget och
mer än fördubblats under 50-talet. Vår försörjning har blivit allt mer beroende
av att tillförseln utifrån inte avbrytes. Skulle så ske blir Sverige beroende
av de lager av oljor som finns inom landet.

Resultatet av den undersökning utskottet verkställt om lagerkapacitetens
utveckling är nedstämmande. Det får räcka med detta allmänna, men
noga övervägda omdöme med hänsyn till den föreliggande frågans natur.

Utskottet har dessutom sökt skaffa sig en överblick över de åtgärder som
från Kungl. Maj :ts sida vidtagits i anslutning till den sedan krigsslutet allt
mer stegrade oljekonsumtionen. Därvid har utskottet inte kunnat undgå
att iakttaga att Kungl. Maj:t inte i tillräcklig utsträckning stimulerat till inrättande
av lagringsutrymmen. Tvärtom har hinder lagts i vägen som medverkat
till det olyckliga resultat som nu föreligger. Utskottet syftar i detta sammanhang
bl. a. på följande förhållanden.

Under år 1956 har — liksom under år 1955 — inga nya större cisternanläggningar
med statsbidrag beslutats. Den expansion av lagerutrymmen, som
annars varit möjlig, har därför icke i tillräcklig utsträckning kommit till
stånd. Anledningen synes vara att det inom handelsdepartementet rått osäkerhet
om den framtida utformningen av statsbidragsbestämmelserna, vilket
lett till en avvaktande hållning när det gällt framställningar från kommuner
om uppförande av nya anläggningar. Utskottet finner det anmärkningsvärt
att Kungl. Maj :t inte med större effektivitet tagit sig an denna
fråga.

Den på förslag av statsrådet och chefen för finansdepartementet införda

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

investeringsavgiften koin att utgå även på anläggningar för lagring av bränsle.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap påpekade i skrivelse år
1951 det olämpliga i detta förhållande. Ehuru det — med hänsyn till den
allmänna överblick av läget som regeringen måste ägt — redan tidigare och
i varje fall i början av år 1956 bort stå klart för Kungl. Maj :t att åtgärder
borde vidtagas har först innevarande år förslag framlagts om att dessa anläggningar
skall undantagas från avgiftsbeläggning.

Enligt oljelagringskoimmittén bör det framhållas att den omständigheten
att cisterner ej byggts i tillräcklig omfattning delvis måste tillskrivas en
snäv byggnadstillståndsgivning. Utskottet inser väl att en avvägning mellan
olika investeringsändamål är svår att träffa. Men det finns anledning
ifrågasätta om inte vitala försörjnings- och försvarsintressen eftersatts genom
svårigheter att få byggnadstillstånd.

Våra möjligheter att lagra oljor spelar självfallet stor roll på de mest skiftande
områden av vårt samhällsliv. Deras betydelse ur försvars- och civilförsvarssynpunkt
är uppenbar. Näringslivets arbetsförutsättningar vilar i
många fall på tillgång till oljor. Stora delar av nyproduktionen av bostadsfastigheter
inrättas i första hand för oljeeldning. Kommunikationsväsendet
är till väsentliga delar utbyggt med tanke på tillgång till oljor. Dessa och
andra exempel visar klart att, ehuru ansvaret för rimlig tillgång på lagringsutrymmen
primärt åvilar statsrådet och chefen för handelsdepartementet,
dessa frågor är av den utomordentliga betydelse för vårt land att
regeringen i dess helhet bort ägna stor uppmärksamhet åt desamma. Samtidigt
som utskottet med tillfredsställelse noterar de åtgärder som så småningom
kommit i gång eller enligt nu avgiven proposition planeras för att
stimulera byggande av lagringsutrymmen, kan utskottet dock inte undgå
att nödgas konstatera att regeringen, som haft alla tillgängliga uppgifter
i sin hand, inte ens under 1956 vidtagit erforderliga åtgärder för vårt lands
försörjning. Hämmande restriktioner och bidragsbestämmelsernas ovissa
framtida utformning har t. ex. sålunda försvårat den snabba upprustning
som här varit och alltjämt är nödvändig.

Av här anförda anledningar har utskottet funnit sig böra göra anmälan
jämlikt § 107 regeringsformen mot statsrådets samtliga ledamöter under
år 1956.

II*

(Protokoll över justitieärenden)

av fröken Wetterström, som med instämmande av herrar Englund, Sveningsson,
von Friesen och Stenberg ansett att utskottet bort uttala följande.

Vid granskningen av statsrådsprotokollen över justitieärenden har utskottet
funnit anledning särskilt uppmärksamma de fall, då Kungl. Maj:t givit
nåd åt personer, vilka ålagts förvandlingsfängelse för böter.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgrcn, Damström, Englund, Georg Pettersson,
Wahlund, Olsén, Weiland, Erik Olsson, Torsten Andersson och Sveningsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, von Friesen, Norén, Spångberg, Jonsson i
Haverö, Gustafsson i Bogla, fröken Wetterström, herrar Larsson i Hedenäsct, Stenberg
och Olofson.

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

I princip skola böter, som icke betalas, förvandlas till fängelse. Fängelsestraffet
utgör således ett påtryckningsmedel mot ovilliga bötesbetalare. För
att i största möjliga utsträckning undvika att bötfällda personer ådömas
lörvandlingsfängelse finnas i lag bestämmelser om liberala anstånds- och
avbetalningsvillkor. I vissa fall kunna därjämte böterna helt bortfalla. För
de fall då böterna likväl måste förvandlas, finnes möjlighet att genom villkorlig
dom bevilja anstånd med förvandlingsstraffets verkställande. Sådant
anstånd må beviljas, såframt omständigheterna ej föranleda till antagande
att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna
eller att straffets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande.
Villkorlig dom å förvandlingsstraff torde således i allmänhet förekomma,
då det kan antagas att den uteblivna bötesbetalningen berott på oförmåga
att anskaffa pengar till böterna.

De nu berörda reglerna ha medfört, att antalet personer, som ådömas
ovillkorligt förvandlingsstraff, är mycket litet i förhållande till antalet bötfällda
personer. Förstnämnda antal har under senare år utgjort allenast 0,2
procent av det sistnämnda. Sålunda ådömdes år 1953 187 326 personer bötesstraff,
medan samma år endast 440 personer intogos å fångvårdsanstalt för
undergående av förvandlingsfängelse. Antalet villkorligt ådömda förvandlingsstraff
har under senare år uppgått till ungefär 0,3 procent av antalet
ådömda bötesstraff.

Beträffande förvandling av bötesstraff må ytterligare en regel uppmärksammas,
nämligen den, att — sedan beslut meddelats, varigenom förvandlingsstraff
för böter blivit ålagt — förvandlingsstraffet icke må på grund avbetalning
ändras. Denna regel är kompletterad med den bestämmelsen, att
hovrätt, som är högsta instans i mål om bötesförvandling, icke må på den
grund, att tillgång till böternas gäldande uppgives först i hovrätten, hänskjuta
saken till ny behandling av indrivningsmyndighet, med mindre synnerliga
skäl därtill äro. Syftet med dessa bestämmelser är, att den bötfällde
icke skall få anledning spekulera i möjligheten att antingen få förvandlingsstraffet
efterskänkt eller erhalla villkorlig dom å förvandlingsstiaffet.
Eljest skulle sannolikt åtskilliga bötfällda undandraga sig att erlägga
böterna, tills de ådömts ett ovillkorligt förvandlingsstraff. Sålunda uttalade
de sakkunniga, på vilkas förslag ovannämnda regel infördes, följande
(SOU 1935: 56 s. 48).

I fråga om grunden till stadgandet i förevarande § må först framhållas
att den vidsträckta möjlighet till villkorlig dom i fråga om förvandlingsstraffet
som ingår i den nya förvandlingsordningen utan ett sådant stadgande
som det föreslagna skulle verka i den riktning att bötfällda, oaktat de
förmådde gälda böterna, skulle underlåta detta i hopp om att få villkorlig
dom. Likaledes kunde tänkas att bötfällda sålunda spekulerade i möjligheten
till straffsänkning eller straffbefrielse---.

Under granskningsåret har Kungl. Maj:t behandlat 99 ansökningar om
nåd för personer, som ådömts förvandlingsfängelse. I 62 fall ha ansökningarna
bifallits, därav i 42 fall mot högsta domstolens avstyrkande. Av bi -

Konstitutionsutskottets memorial nr 74 år 1957

fallsbesluten ha 42 stycken utmynnat i att den bötfällde sluppit förvandiingsstraffet,
under förutsättning att han inom viss tid betalat bötesbeloppet.
I 33 av de sistnämnda fallen har högsta domstolen enhälligt avstyrkt nådeansökningen.

Utskottet har riktat sin uppmärksamhet på det stora antal fall, i vilka
Kungl. Maj :t mot högsta domstolens avstyrkande låtit personer, som ålagts
lörvandlingsstraff för böter, undslippa förvandlingsstraffet under förutsättning
att böterna betalades inom viss tid. En nådepraxis, som innebär att
en till förvandlingsstraff dömd kan undslippa förvandlingsstraffet genom
att betala bötesbeloppet, såvida ej synnerliga skäl därtill föreligga, synes
föga överensstämma med de ovan redovisade lagreglerna å området, enligt
vilka betalning efter beslutet om förvandling av böterna icke får ha någon
inverkan på detta. Vid sin granskning av förevarande fall har utskottet funnit
de tre följande särskilt anmärkningsvärda.

1. (Beslut den 6 april 1956, nr 32.)

En 42-årig'' ingenjör dömdes den 5 oktober 1953 för olovlig körning, framförande
av bil till höger om trafikdelartavla samt fylleri till fyrtio dagsböter
om tio kr. Vidare godkände han den 28 april 1954 strafföreläggande å femton
dagsböter om fyra kr. för framförande av bil, som varit bristfälligt utrustad
och försedd med felaktiga registreringsskyltar.

Ingenjören har tidigare varit dömd, år 1946 för rattfylleri till fängelse en
månad femton dagar och år 1950 för fylleri till böter.

Nu aktuella böter uppgå till sammanlagt 460 kr. Av dessa ha 400 kr. varit
till indrivning från omkring mitten av december 1953 till omkring oktober

1954. Under denna tid har ingenjören anmanats betala vid tre tillfällen,
nämligen den 1 mars, 4 maj och 15 augusti 1954, men icke låtit sig avhöra.
Först sedan åklagaren gjort framställning om böternas förvandling avbetalade
han 100 kr. å böterna. För att bereda honom möjlighet att betala böterna
uppsköt rätten målet fyra gånger, innan beslut om förvandling fattades.
Förvandlingsmålet var på så sätt anhängigt vid rätten ungefär ett
halvt år.

Ingenjören är frånskild och saknar barn. 1954 uppgav han att hans inkomst
uppgick till 600 kr. i månaden. Utmätningsmannen ansåg, att ingenjören
borde ha kunnat betala böterna, och att tredska eller uppenbar vårdslöshet
förelåge.

Stockholms rådhusrätt förvandlade genom beslut den 11 maj 1955 de
oguldna böterna till fängelse 33 dagar.

Ingenjören har beträffande förvandlingsstraffet sökt nåd icke mindre än
tre gånger. Nåd har beviljats honom på grund av två av ansökningarna.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 27 juli 1955 mot högsta domstolens
enhälliga avstyrkande av nåd förklarat, att ingenjören skulle vara fri från
förvandlingsstraffet, därest återstoden av böterna eirlades före den 1 september
1955. Han erlade emellertid icke böterna inom den utsatta liden. I
stället ansökte lian den 2 september 1955 att Kungl. Maj:t måtte av nåd
medge honom anstånd med böternas erläggande till den 1 oktober 1955.
Kungl. Maj :t avslog den 7 oktober 1955 i enlighet med enhälligt avstyrkande
av högsta domstolen denna nådeansökan. Ingenjören sökte nåd ännu eu
gång och Kungl. Maj:t beviljade på hemställan av chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, honom nu genom beslut den 6 april 1956 mot
enhälligt avstyrkande av högsta domstolen åter av nåd befrielse från för 2

llihang till riksdagens protokoll 1957. 5 samt. 2 ai>d. Nr li.

Konstitutionsutskottets memorial nr 74 år 1957

vandlingsstraffet, under förutsättning att han betalade resterande bötesbelopp
senast den 30 april 1956. Ingenjören hade denna gång deponerat bötesbeloppet.
Egentligen skulle han, sedan den andra nådeansökningen avslagits,
ha börjat avtjänandet av förvandlingsstraffet, men de verkställande myndigheterna
läto verkställigheten bero på utgången av den tredje nådeansökningen.

Som enda skäl för sin första nådeansökan uppgav ingenjören att han inom
eu snar framtid skulle få pengar till böterna. I sin andra nådeansökan åberopade
han, att den utbetalning från hans arbetsgivare, som han räknat med i
sin första nådeansökan, blivit fördröjd på grund av dennes vistelse utomlands.
Han anförde därvid: »Av ovanstående hoppas jag att det framgår att
orsaken till att jag icke i rätt tid inbetalat böterna icke beror på eget förvållande
utan är det omständigheter som stå utanför min egen kontroll.» I sin
tredje nådeansökan anförde ingenjören: »Jag bar tidigare genom Kungl.
Maj :ts beslut den 27 juli 1955 blivit befriad från förvandlingsstraffet om
böterna inbetalades före den 1 september 1955. Då jag emellertid den 1 september
skulle betala böterna kunde dessa ej tagas emot då det var en dag
för sent. Jag fick rådet att begära anstånd och gjorde detta med anhållan
om sådant till den 1 oktober 1955, dock inbetalade jag ej böterna före denna
dag då jag avvaktade Kungl. Maj :ts beslut som jag'' erhöll den 14 oktober

1955. — Hade jag, som jag sedermera fått, haft reda på att jag utan att avvakta
beslutet kunnat betala böterna, så hade jag gjort detta före den 1 oktober
1955.»

Högsta domstolen förordnade vid behandlingen av den tredje nådeansökningen
att yttrande skulle inhämtas från åklagarmyndigheten i Stockholm.

Åklagarmyndigheten lät böra ingenjören, som därvid uppgav, att han den
1 september 1955 inställt sig vid indrivningsverket och velat betala böterna,
men att vederbörande tjänsteman vägrat att ta emot betalningen på den
grund att tiden för böternas erläggande (enligt nådebeslut I) utgått den 31
augusti 1955. Vidare lät åklagarmyndigheten tillfråga en assistent vid indrivningsverket
och denne uppgav, att det icke funnes något antecknat om
att ingenjören varit där och velat betala böterna, att varken assistenten eller
hans kollegor hade något minne av att ingenjören varit där, att anteckning
i regel gjordes, då en person inställt sig å indrivningsverket i likartade fall,
samt att det vore möjligt men knappast troligt, att ingenjören varit där ifrågavarande
dag.

Åklagarmyndigheten anförde i sitt yttrande, att utredningen icke gåve
någon säker hållpunkt för bedömande av huruvida ingenjören försökt betala
böterna på uppbördsverket den 1 september 1955, samt att det förty
syntes kunna ifrågasättas, om han verkligen gjort vad på honom ankommit
för att tillgodonjuta det första nådebeslutet. Emellertid hade åklagarmyndigheten
med hänsyn till att bötesbeloppet dåmera deponerats icke någon
erinran mot att ingenjören befriades från förvandlingsstraffet mot att depositionen
toges i anspråk för böternas gäldande.

2. (Beslut den 29 juni 1956, nr 62.)

Eu 36-årig målare dömdes dels den 2 december 1952 för förseelser mot
uppbördsförordningen (uppsåtlig underlåtenhet att inbetala innehållna löneavdrag
å tillhopa 10 563 kr.) till tjugo dagsböter om två kr. dels den 1 december
1954 för rattfylleri (fört moped i spritpåverkat tillstånd; 2,22 promille
alkohol i blodet; promillen dock något osäker på grund av näraliggande spritförtäring)
till sjuttio dagsböter om tre kr. dels ock den 24 mars 1955 att för
förfallolös utevaro utge etthundra kr. Vidare har målaren genom strafföreläggande,
som godkänts den 16 november 1953, ålagts böta tjugofem kr. för
underlåtenhet att lösa radiolicens.

Konstitutionsutskottets memorial nr lb år 1957

Av böterna och vitet, sammanlagt 375 kr., betalades ingenting.

Svea hovrätt fastställde genom beslut den 21 mars 1956 rådhusrättens i
Västerås beslut, varigenom böterna och vitet förvandlats till fängelse 69
dagar.

Kungl. Maj:t har på hemställan av tillförordnade chefen för justitiedepartementet,
dåvarande statsrådet Nordenstam, genom beslut den 29 juni
1956 mot enhälligt avstyrkande av högsta domstolen befriat målaren från
förvandlingsstraffet under förutsättning att han senast den 1 juli 1956 inbetalade
resterande bötes- och vitesbelopp.

Målaren är frånskild och underhållsskyldig mot fyra barn. Under fem månader
1954 var han intagen å arbetshem på grund av försummad underhållsskyldighet.
Han driver sedan 1947 målerifirma i Västerås med en årlig
inkomst av cirka 7 000 kr. Veterligen är han icke tidigare straffad.

Av redogörelserna i indrivningsärendet framgår, att målarens arbetsförmåga
var nedsatt på grund av sjukdom, att han arbetade tillfälligt, att hans
avlöning var okänd, att han saknade tillgångar men hade en skatteskuld på
11 248 kr., att anstånd eller avbetalning icke förekommit eller begärts, samt
att han trots upprepade påminnelser ej låtit höra av sig.

Vid polisförhör den 13 december 1955 uppgav målaren att anledningen till
att han ej betalat böterna varit skilsmässan med därtill hörande stora underhållsutgifter.

Vid förhör i rådshusrätten i förvandlingsmålet medgav målaren, att han i
viss mån varit slarvig, när det gällt att betala böterna och vitet.

Såväl rådhusrätten som hovrätten fann omständigheterna föranleda till
antagande att målaren av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att
gälda någon del av böterna och vitet samt att verkställighet av förvandlingsstraffet
fordrades för hans tillrättaförande.

I hovrätten åberopade målaren, att han dåmera vore i stånd att betala böterna.
(Han hade redan den 9 mars 1956, alltså före hovrättens beslut, deponerat
ifrågavarande belopp.)

I sin nådeansökan anförde målaren:

»Orsaken till att jag icke kunnat betala böterna är ekonomiska svårigheter.
Emellertid har jag nu till Västmanlands läns rättshjälpsanstalt inbetalat
bötesbeloppet 375 kr.--.»

Under ärendets beredning i justitiedepartementet inhämtades yttrande av
åklagarmyndigheten i Västerås. I jdtrandet, som är avgivet av biträdande
stadsfiskalen Otto Holm, heter det:

»Även om-----(målaren) under de 4 sista åren haft ekonomiska svå righeter

skulle han dock med litet god vilja ha kunnat betala åtminstone de
40 kr. han ådömts den 2 december 1952. Han måste därför anses ha visat
tredska genom att icke försöka betala böterna.

Med hänsyn härtill anser jag icke att han nu, när han märker att det är
allvar bakom bötesindrivningarna, skall få köpa nåd genom att först nu betala
in beloppet, varför jag avstyrker bifall till nådeansökan.»

3. (Beslut den 9 november 1956, nr 22.)

En 41-årig resande dömdes den 30 juni 1954 för missfirmelse mot tjänsteman
till tolv dagsböter om åtta kr. Missfirmelsen bestod i att han en sommarnatt
1953 i Kungsträdgården i Stockholm kallat två poliser för »snorvalpar»
och »imbecilla individer». Vidare har han den 12 januari 1956 godkänt
strafföreläggande å femton dagsböter om sex kr. för förseelser mot
vägtrafikförordningen (fört bil, vars handbroms var ur funktion, och som
saknade höger körriktningsvisare).

Av böterna, sammanlagt 186 kr., avbetalade lian 66 kr., därav 26 kr. före

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

det han erhållit kallelse till förhandling inför Stockholms rådhusrätt om
böternas förvandling.

Rådhusrätten förvandlade genom beslut den 1 augusti 1956 de oguldna böterna
till fängelse 21 dagar.

Resanden deponerade resterande bötesbelopp den 5 oktober 1956.

Kungl. Maj :t har genom beslut den 9 november 1956 mot enhälligt avstyrkande
av högsta domstolen av nåd befriat resanden från förvandlingsstraffet
under förutsättning att resterande bötesbelopp erlades senast den 1
december 1956. Reslutet fattades på hemställan av statsrådet Zetterberg.

Resanden är gift och har två barn, som båda äro i skolåldern. Enligt
uppgift blev han ruinerad 1951. Han försörjer sig numera som försäljare
av presentartiklar till återförsäljare. Enligt redogörelse av indrivningsmyndighet,
upprättad 1956, uppgick hans årsinkomst till 12 000 kr. samt hans
skulder till cirka 20 000 kr. Hans arbetsförmåga ansågs god.

Av ovannämnda redogörelse framgår vidare följande.

Resanden hade sex gånger skriftligen eller muntligen anmanats att gälda
böterna; första gången den 26 augusti 1954 och sista gången den 12 januari

1956. Anstånd hade icke begärts och avbetalning hade då ännu icke förekommit.
Betalning hade icke kunnat uttagas genom införsel eller utmätning.
Därjämte angavs såsom särskild upplysning: Vägrar att teckna avbetalningskontrakt.
»Betalar då jag kan och har lust. Så fort det går till
domstol betalar jag några kronor, så går det tillbaka igen, så nog ska’ ni få
jobb.»

Då i början av maj 1956 ansökan ingavs om bötesförvandling (vari som
hinder mot villkorlig dom åberopades tredska), hade enligt åklagarens uppgift
sex kr. avbetalats. Vidare avbetalades den 11 maj tio kr. och den 30
maj tio kr. Förhör i målet utsattes först till den 4 juli och kallelse delgavs
resanden den 31 maj. Ett par dagar därefter hemställde han om uppskov
med förhöret. Han bestred därvid tredska och uppgav »en viss oförmåga på
grund av dålig ekonomi» samt anförde i skrivelsen vidare: »Att tredska ej
föreligger torde framgå av att jag emot vad till Rådhusrätten uppgivits, i
år avbetalat i tre omgångar kr. 6:— + kr. 10:— + kr. 10:— samt nu
inbetalar kr. 40:—. Härigenom har jag avbetalt kr. 66:— å böterna av den
25/2 1954. Resterande skall jag söka betala under innevarande månad. —
Då jag på grund av mitt arbete inte kan inställa mig då jag är på resa till
den 15/6 hemställer jag om uppskov till sagda dato.»

Av resanden nämnda 40 kr. inbetalades till indrivningsverket den 7 juni
1956. Rådhusrätten uppsköt förhöret till den 1 augusti 1956, då han icke
inställde sig och någon ytterligare avbetalning å böterna icke skett.

I nådeansökningen anförde resanden:

»Att bötesbeloppet inte till fullo blivit erlagt är inte beroende på ovilja
från min sida att betala detsamma, utan beror på att jag på grund av dålig
ekonomi inte haft förmåga att inbetala beloppet.

Jag begärde hos Rådhusrätten uppskov för att kunna betala dessa böter,
då jag hade utestående fordringar som jag beräknade att få in under månaderna
juni—juli d. å. Tyvärr erhöll jag inte dessa pengar enl. avtal, varför
det var mig omöjligt att kunna inbetala de resterande kr. 120 under
uppskovstiden.

Min avsikt var att inställa mig vid Rådhusrätten för att begära nytt uppskov
och möjlighet att amortera denna skuld.

Tyvärr tog jag fel på datum när målet skulle förekomma, vilket jag upptäckte
för sent. Detta är givetvis ingen ursäkt, men är förklarligt då jag som
försäljare av presentartiklar till återförsäljare vistas mycket på resande fot.

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

Då jag är gift och har 2 barn i skolåldern, skulle det innebära en såväl
psykisk som ekonomisk påfrestning inte enbart för mig utan även för min
familj, om jag skulle vara tvungen att sitta i fängelse under 21 dagar, och
jag skulle bli tvungen att sätta mig i nya skulder för att klara det ekonomiska.
»

I de nu refererade fallen synes den enda anledningen till att Kungl. Maj :t
beviljat nåd från förvandlingsstraffet ha varit, att de bötfällda efter det
detta straff utdömts, deponerat bötesbeloppet. Ifrågavarande nådebeslut stå
därför i starkt motsatsförhållande till vad som — enligt vad ovan redovisats
— är syftet med gällande lagregler om att ålagt förvandlingsstraff i regel
icke får upphävas på grund av att betalning av böterna erbjudes. Utskottet
anser därför att nåd icke bort givas i de nämnda fallen. Särskilt anmärkningsvärt
ter sig för utskottet nådebeslutet i det sista fallet, där den
bötfällde under ärendets behandling hos indrivningsmyndigheten genom
uttalanden klart ådagalagt uppsåt att i största möjliga utsträckning tredskas
med bötesbetalningen.

I anledning av det första av de refererade fallen vill utskottet påpeka,
att den omständigheten, att åklagaren tillstyrkt benådning icke bör vara av
avgörande betydelse för Kungl. Maj :ts beslut att giva nåd. Beträffande
nämnda fall må därjämte bemärkas, att åklagaren synes ha grundat sitt
tillstyrkande på att den bötfällde i samband med nådeansökningen deponerat
bötesbeloppet, en omständighet som — enligt vad ovan anförts — i och
för sig icke bör ha någon inverkan på beslutet i nådeärendet.

Utskottet vill slutligen erinra om att chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, i interpellationssvar den 14 maj 1954 uttalat, att befrielse
från förvandlingsstraff brukade av nåd meddelas dem, som åtoge
sig att i stället betala böterna, »under förutsättning att rimlig ursäkt kan
åberopas för försummelsen att i tid betala böterna». Enligt utskottets mening
har ingen av de bötfällda i de ovan refererade tre fallen kunnat åberopa
någon rimlig ursäkt för sin betalningsförsummelse.

På grund av vad sålunda anförts har utskotlet ansett sig böra göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, i hans egenskap av föredragande i det första och det sista
av de ovan refererade fallen samt mot dåvarande statsrådet Nordenstam i
hans egenskap av föredragande i det andra av nämnda fall.

III*

(Protokoll över försvarsärenden den 18 januari 1957)

av herr von Friesen, som med instämmande av herrar Weiland, Ollen och
Olofson ansett att utskottet bort uttala följande.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Georg Pettersson, Olsén, Weiland,
Fritiof Karlsson, Ollén, Sörlin, Svcningsson och Alvar Andersson; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, von Friesen, Norén, Jonsson
i Haverö, Svensson i Ljungskile, Magnusson i Tumhult, Andersson i Linköping, Alemyr,
llenningsson och Olofson.

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

Den 9 juni 1944 utfärdade Kungl. Maj :t en kungörelse med provisoriska
bestämmelser angående meritberäkning för befälsutbildad värnpliktig in. in.
(SFS 407/1944).

I kungörelsen avses med befälsutbildning bl. a. utbildning till reservofficer.
Med befälsutbildad förstås den, som med godkända vitsord genomgått
befälsutbildning. Vad i kungörelsen stadgas om anställning, befordran eller
förordnande har avseende å bl. a. befattning i statens tjänst.

Enligt 2 § i kungörelsen skall vid tillsättande av eller förordnande å befattning
eller uppgörande av förslag därtill den hänsyn, vartill omständigheterna
föranleda, tagas till befälsutbildning hos sökande eller annan, som
kan ifrågakomma till befattningen eller förordnandet.

I 3 § kungörelsen stadgas att om befälsutbildad sökande till befattning
eller förordnande ej på grund av vad i kungörelsen sägs eller eljest må gälla
fått räkna sig befälsutbildningen till godo i merithänseende, skall han äga
företräde framför eljest jämställd medsökande.

Kungörelsen trädde i kraft den 1 juli 1944. Enligt uttryckligt stadgande
skola bestämmelserna i kungörelsen äga tillämpning jämväl i fråga om befälsutbildning,
som fullgjorts eller påbörjats före ikraftträdandet men efter
ingången av år 1942.

Den 6 februari 1956 ledigförklarade chefen för försvarsstaben — under
förutsättning av riksdagens bifall till framlagd proposition — en tjänst som
bibliotekskonsulent i lönegrad Ce 27 vid bildningsdetaljen inom försvarsstabens
personalvårdsavdelning att tillträdas den 1 juli 1956.

I den utfärdade annonsen angående den ledigförklarade tjänsten angavs
kompetensfordringarna vara: »Examen från statens biblioteksskola, mångsidig
erfarenhet av bildnings- och undervisningsverksamhet samt administrativ
vana. Kännedom om förhållandena inom försvaret räknas såsom
merit.» — Som arbetsuppgifter angavs: »Handlägga ärenden angående förbands-
och skolbibliotek, lämna vägledning vid bokurval och bibliotekstjänst
samt i övrigt biträda i fråga om bildningsverksamheten inom försvaret.»

Vid ansökningstidens utgång den 27 februari 1956 hade sju sökande anmält
sig, däribland extra ordinarie byråsekreteraren vid skolöverstyrelsen
Britta Ersman och stadsbibliotekarien i Enköping, kaptenen i Gotlands infanteriregementes
reserv B. O. Järbe.

Britta Ersman, som är född 1918, avlade studentexamen 1937 och fil.
kand.-examen 1945 (latin AB, rom. spr. AB, klass, fornkunskap B och litt.-hist. Ba). Hon genomgick skolöverstyrelsens biblioteksskola 1948 med en
betygssumma av 10,5 i sex ämnen. Intill den 1 september 1956 hade hon en
sammanlagd bibliotekstjänstgöring på tio år sju månader, därav åtta och
en halv månad på Falu stadsbibliotek, en månad på Borlänge by folkskolas
bibliotek och sedan den 16 november 1945 tjänstgöring vid bibliotekssektionen
på skolöverstyrelsen (lgr Ce 25). Under sin tjänstgöring vid överstyrelsen
hade hon dels åtnjutit tjänstledighet för studier och enskilda angelägenheter
under ett år, dels ock innehaft förordnande som bibliotekskonsulent
i överstyrelsen i 27 och 29 lönegraden under ett år två månader.

Järbe, som är född 1919, avlade studentexamen 1939. Han genomgick in -

Konstitutionsutskottets memorial nr lb år 1957

fanteriets officersaspirantskola 1939—1940 och infanteriets reservofficersskola
1940. Den 1 oktober 1942 utnämndes han till fänrik i Gotlands infanteriregementes
reserv. Han avlade fil. kand.-examen 1946 och genomgick
efterprövning till nämnda examen 1947 (litt.-hist. A, religionshist. A, etnografi
A, nordisk fornkunskap a). År 1950 avlade han fil. lic.-examen (nordisk
fornkunskap a). Han genomgick skolöverstyrelsens biblioteksskola
1947 med en betygssumma av 12,5 i sex ämnen. Intill den 1 september 1956
hade han en sammanlagd bibliotekstjänstgöring av elva år, därav fem månader
på Gävle stadsbibliotek, sex år en månad på Kristianstads stadsbibliotek,
tre månader såsom auskultant vid kungl. biblioteket och sedan den 1
mars 1952 tjänstgöring vid Enköpings stadsbibliotek (lgr 22).

I skrivelse den 12 mars 1956 anhöll chefen för försvarsstaben om skolöverstyrelsens
yttrande över de sökande. Skolöverstyrelsen uttalade den 16
april samma år, att styrelsen fann tre av sökandena — varom här icke är
fråga — icke fylla de krav, som borde ställas på en innehavare av den ledigförklarade
tjänsten och att av övriga sökande Ersman och Järbe syntes
böra komma i fråga före de båda återstående medsökandena.

I ärendets handläggning hos skolöverstyrelsen deltogo generaldirektören
Rosén, undervisningsrådet Lund och byrådirektören Hjelmqvist. Den sistnämnde,
som var föredragande i ärendet, anförde till protokollet:

I betraktande av Ersmans mångåriga, i högre tjänsteställning än Järbes,
förvärvade erfarenhet av central biblioteksadministration och hennes förtrogenhet
med utbildning av bibliotekspersonal ävensom med hänsyn till
vad jag i övrigt har mig bekant om Ersmans och Järbes lämplighet för en
befattning av den art, det här gäller, finner jag Ersman böra tillerkännas
företräde framför Järbe.

Försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd fann i ett den 7 maj
1956 avgivet yttrande att av de sökande borde i första hand Britta Ersman
och Järbe komma i fråga. Undervisningsrådet Lund, nämndens ordförande,
samt ledamöterna kyrkoherden Mogård, studierektorn Ellerud, kyrkoherden
Skoglund funno därvid visst företräde böra givas Britta Ersman, medan
ledamöterna överstelöjtnant Henricson, ombudsmannen i underbefälsförbundet
Ryd, teol. och fil. lic. Wennfors och byråchefen på försvarets socialbyrå
Karén funno visst företräde böra givas Järbe. — I handläggningen
deltog dessutom ledamoten, byrådirektören i försvarsstaben Rosenlund.

Chefen för försvarsstaben insände den 31 maj 1956 ansökningshandlingarna
till försvarsdepartementet jämte eget yttrande. I yttrandet redogjorde
chefen för försvarsstaben till eu början för de uttalanden skolöverstyrelsen
och försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd enligt ovan gjort samt
fortsatte:

Järbe torde äga företräde framför Ersman med hänsyn till betyg från statens
biblioteksskola, kännedom om förhållandena inom försvaret samt erfarenhet
av undervisningsverksamhet i det fria och frivilliga folkbildningsa
rbetet.

Ersman synes äga företräde framför Järbe med hänsyn till erfarenhet av
organisation av och undervisning vid utbildning av biblioteksfunktionärer
samt i fråga om vana vid central administration. Hon synes vidare äga ett

Konstitutionsutskottets memorial nr 74 år 1957

företräde däri att hon under sin tjänst i skolöverstyrelsen i högre t jänsteställning
än Järbes även i övrigt haft att handlägga ärenden likartade med dem
som komma att åvila innehavaren av den ledigförklarade tjänsten.

Dessa båda anser jag äga erforderliga kvalifikationer för att inneha tjänsten.
Såsom även framgår av hörda myndigheters yttranden äro vid jämförelse
Ersmans och Järbes meriter tämligen lika kvalificerande. Jag anser
dock att de områden, där Ersman enligt vad tidigare anförts äger företräde,
äro av större relevans för den ledigförklarade tjänsten än de områden där
Järbe äger företräde. Hos Eders Kungl. Maj:t får jag sålunda i underdånighet
hemställa att byråsekreteraren i skolöverstyrelsens bibliotekssektion
Britta Ersman fr. o. in. 1/7 1956 förordnas såsom bibliotekskonsnlent vid
försvarsstabens personalvårdsavdelning.

I en till försvarsdepartementet den 14 juni 1956 inkommen skrift anförde
Järbe underdåniga besvär över att chefen för försvarsstaben givit Britta
Ersman förord till den ledigförklarade befattningen.

Järbe framhöll i besvärsskriften särskilt, att vid förordets avgivande erforderlig
hänsyn icke tagits till hans militära utbildning och tjänstgöring.

Genom beslut den 14 juni 1956 anbefallde Kungl. Maj :t chefen för försvarsstaben
att lämna Britta Ersman tillfälle att avgiva förklaring över besvären
och att inkomma med förklaringen jämte eget utlåtande.

I avgivna påminnelser hemställde Britta Ersman, att Kungl. Maj :t måtte
förordna henne till den ledigförklarade befattningen samt hänvisade bl. a.
till ett den 20 juni 1956 av byrådirektören Bengt Hjelmqvist utfärdat intyg,
enligt vilket Britta Ersman vid den tidpunkten inom skolöverstyrelsen vore
föredragande i bl. a. ärenden angående sjukhusbibliotek, bibliotek vid fångvårdsanstalter,
de blindas bokförsörjning, nomadskolornas bibliotek samt
statsbidrag till tidskrifter.

Chefen för försvarsstaben anförde i ett den 28 juni 1956 dagtecknat yttrande
:

Skolöverstyrelsen och försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd,
från vilka jag inhämtat yttrande över de sökande, ha båda funnit att Ersman
och Järbe i första hand borde komma i fråga för den ledigförklarade
tjänsten. De nämnda institutionerna ha visserligen inte skilt dessa båda åt,
men till Ersmans förmån talar de omständigheterna, alt föredraganden i
skolöverstyrelsen framhöll att Ersman borde givas företräde och att i försvarets
upplysnings- och personalvårdsnämnd visserligen lika många av de i
beslutet deltagande ville giva visst företräde för Järbe som för Ersman men
att ordföranden befann sig bland dem som ansåg att visst företräde borde
givas Ersman.

Järbes besvärsskrivelse och Ersmans förklaring ha ej givit mig anledning
att frångå uppfattningen att Järbe äger företräde framför Ersman i fråga
om dels teoretisk utbildning, dels kännedom om förhållandena inom försvaret
samt dels ock omfattningen av tjänstgöring inom bildnings- och undervisningsverksamhet.
Järbe har emellertid såsom lärare vid fritidsundervisningen
inom försvaret ej alltid erhållit vitsord av högsta klass. Jag finner
ej heller anledning frångå uppfattningen att Ersman äger företräde i fråga
om dels erfarenhet av organisation av och undervisning vid utbildning av bibIioteksfunktionärer,
dels vana vid central administration och förvaltning
samt dels ock överensstämmelse i arbetsuppgifter mellan nu innehavd tjänst
och den sökta.

Konstitutionsutskottets memorial nr H år 1957

Då de områden där Ersman äger företräde äro av större relevans för den
ledigförklarade tjänsten, får jag med hänvisning till vad som ovan anförts
samt till Ersmans förklaring i underdånighet hemställa, att de av Järbe anförda
besvären lämnas utan avseende.

I ett på begäran av Kungl. Maj :t den 1 september 1956 avgivet utlåtande
förklarade skolöverstyrelsen, att den från de synpunkter, som överstyrelsen
i detta sammanhang hade att anlägga, funne sig kunna ansluta sig till chefens
för försvarsstaben uppfattning.

I ärendets slutliga handläggning deltogo generaldirektören Rosén, leda^
möterna Nygren och Si vgård samt bibliotekskonsulenten Munck af Rosenschöld,
föredragande.

I en till Konungen ställd skrivelse av den 22 december 1956 anförde
Svenska arméns och flygvapnets reservofficersförbund bl. a. följande:

Förbundet har granskat handlingarna i målet samt under hand inhämtat
kompletterande upplysningar från såväl Järbe som försvarsstaben. Härjämte
har förbundet i ärendet rådgjort med riksbibliotekarien Uno Willers, som
själv är reservofficer och genom tidigare verksamhet vid försvarsstaben torde
besitta särskilda förutsättningar alt bedöma omständigheterna i det nu
aktuella fallet, samt med docenten i förvaltningsrätt, jur. dr Gustaf Petrén,
som ävenledes själv är reservofficer.

Det tillkommer givetvis icke förbundet att uttala någon direkt uppfattning
om Ersmans och Järbes ställning inbördes i mera allmänt merithänseende,
ehuru det i samband med granskningen framstått som alltmer egendomligt,
att Ersman givits företräde, trots att Järbe synes mycket klart överlägsen
i fråga om såväl formell utbildning som vana vid bildnings- och undervisningsverksamhet
samt kännedom om försvaret, vilket sistnämnda särskilt
angivits skola räknas som merit. Järbe är fil. lic. med en sammanlagd betygssumma
av 14, medan Ersman är fil. kand. med 6,5. Vid skolöverstyrelsens
biblioteksskola bar Järbe förvärvat betygssumman 12,5 mot Ersmans
10,5. Järbe är också överlägsen Ersman i fråga om tjänsteår. De båda sökandes
praktiska och administrativa bibliotekserfarenheter har förefallit inkomparabla
men likväl tett sig i huvudsak likvärdiga.

Förbundet har ur allmän meritsynpunkt inskränkt sig till detta konstaterande
för att närmare granska i vad mån reservofficersutbildningen tillbörligt
uppmärksammats. Denna granskning har gett anledning till följande
synpunkter.

Det är ostridigt, att Järbes reservofficersutbildning gett honom betydande
kännedom om försvaret. Redan om Järbe endast ägt exempelvis värnpliktig
underofficersutbildning, hade denna gett honom påtaglig överlägsenhet i
detta hänseende. Nu har Järbe emellertid varit officer i cirka sexton år och
som sådan tjänstgjort under sammanlagt cirka fyra år, bland annat vid
fältförband under beredskapen.

Denna omständighet har utan tvivel icke endast gett Järbe vidsträckt kännedom
om försvaret utan får även förutsättas ha gett honom en icke oväsentlig
allmän organisatorisk och administrativ vana och erfarenhet utöver den
han förvärvat som stadsbibliotekarie. Till denna omständighet bar, enligt
förbundets mening, icke tagits berättigad hänsyn.

Dessutom måste särskilt understrykas, att Järbe som reservofficer under
senare år successivt inriktats på slabstjänst (inklusive expeditions- och
sambandstjänst), vilket otvivelaktigt ger honom alldeles speciella förutsättningar
att lösa de angivna arbetsuppgifterna och givetvis gör honom klart

Konstitutionsutskottets memorial nr ib år 1957

överlägsen Ersman i fråga om exempelvis krigsplanläggningsarbete, som enligt
muntlig upplysning ingår i arbetet. Icke heller härtill har, anser förbundet,
tagits berättigad hänsyn.

Järbes överlägsenhet i fråga om tjänsteår blir mer markerad, om vid
tjansteårsberäkningen hänsyn även tages till tiden för hans reservofficersutbildning
i enlighet med bestämmelserna i 1944 års kungörelse med provisoriska
bestämmelser angående meritberäkning för befälsutbildad värnpliktig
in. in. (SF nr 407/1944).

Såväl skolöverstyrelsen som personalvårdsnämnden har framställt Ersman
och Järbe som i huvudsak jämställda i merithänseende. Enligt förbundets
uppfattning bör chefen för försvarsstaben i ett sådant läge tillämpa anvisningen
i § 3 av nyssnämnda kungörelse, vari säges, att den sökande, som
äger befalsutbildning, exempelvis är reservofficer, och som ej av annan
grund får räkna sig utbildningen till godo, skall äga »företräde framför el iest
jämställd sökande».

Förbundet kan icke undgå att finna det särskilt olvckligt, om dessa bestämmelser
och de anvisningar, som uttalats i 1943 "års betänkande med
förslag rörande meritberäkning in. in. för befälsutbildade värnpliktiga (SOU
1943: 47), lämnas obeaktade vid en utnämning, som icke undgår att väcka
stor uppmärksamhet, då man på reservofficershåll naturligt nog räknar
med att försvarsledningen vill verka för att dessa bestämmelser och anvisningar,
som mångenstädes fallit i glömska, får ökad praktisk betydelse.

Förhållandet måste av förbundet betraktas som särskilt allvarligt med
hänsyn till att förbundet på begäran av arméns kadettskolor och i överensstämmelse
med arméledningens önskemål kontinuerligt medverkar i arbetet
på att förbättra rekryteringen till reservofficerskåren, bland annat genom
att vid orienteringar för kadetterna framhålla reservofficersutbildningens av
statsmakterna, enkannerligen de militära myndigheterna, i skilda sammanhang
deklarerade betydelse och värde också i civila sammanhang. Det är icke
minst mot bakgrund härav förbundet ser sig nödsakat att taga allvarligt på
detta aktuella fall, som uppenbarligen måste tillmätas stor principiell vikt.

Förbundet vill slutligen i underdånighet hos Eders Ivungl. Maj :t erinra om
de uttalanden, som 1942 gjordes av chefen för försvarsdepartementet och
som intagits i nyssnämnda betänkande, vari bland annat framhålles, att
»de till befälsutbildning uttagna skola känna, att deras gärning uppskattas
av samhället och att detta i man av förmåga även söker kompensera dem för
den i förhållande till deras jämnåriga ökade tjänstgöringsskyldigheten»,
samt att kompensationen också bör vara sådan, att »befälsutbildningen räknas
även som civil merit».

Mot bakgrund av dessa iakttagelser och med hänsyn till önskemålet att
erhålla ett klarläggande av den betydelse de statliga myndigheterna i ett fall
som detta tillmäter en militär befälsutbildning får förbundet i underdånighet
anhålla om Eders Ivungl. Maj:ts särskilda prövning i vad mån tillbörlig
hänsyn tagits till Järbes utbildning till och tjänstgöring som reservoffi Genom

beslut den 18 januari 1957 förordnade Ivungl. Maj :t Britta Ersman
att från och med den 1 februari 1957 tills vidare vara bibliotekskonsulent i
lönegrad Ce 27 vid försvarsstaben. Föredragande departementschef var statsrådet
Torsten Nilsson.

Beträffande akademiska meriter och biblioteksmeriter kunna de båda sökandena
anses jämställda. Med beaktande av Järbes militära utbildning,

Konstitutionsutskottets memorial nr lb år 1957

som i detta fall måste anses utslagsgivande, hade det ålegat departementschefen
att föreslå honom till tjänsten. Då så icke skett har utskottet ansett
sig böra göra anmälan jämlikt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Torsten Nilsson.

IV*

av herr Stenberg, som med instämmande av herr von Fries en ansett att utskottet
bort uttala följande.

Enligt 1 § Kungl. Maj :ts instruktion för byggnadsstyrelsen åligger det styrelsen
bl. a. att förvalta kronans för civilt ändamål anslagna hus och byggnader,
vilka icke äro ställda under annan myndighets inseende, förvalta eller
i särskilda avseenden taga befattning med annan kronans egendom, fast eller
lös, samt handlägga administrativa frågor angående berörda statsegendoms
vård och underhåll eller densamma eljest rörande förhållanden.

Styrelsens åligganden i vad angår förvaltningen av staten tillhörig egendom
specificeras i instruktionens 5 §. Där stadgas bl. a., att styrelsen har att
uppgöra ritningar och kostnadsberäkning för samt hos Kungl. Maj :t göra
framställningar om nödiga befunna ändrings- eller andra därmed jämförliga
arbeten å alla kronans under styrelsens förvaltning ställda byggnader.
Det ankommer vidare på styrelsen att besluta om tillfällig användning av
odisponerade lokaler i sådana byggnader.

I 1955 års statsverksproposition upptogs ett investeringsanslag å 1 250 000
kronor till Anordnandet av förvaltningslokaler. Propositionen vann i denna
del riksdagens bifall. Anslaget angavs i propositionen vara avsett att möjliggöra,
att oväntat uppkomna behov av förvaltningslokaler snabbt kunde
tillgodoses av byggnadsstyrelsen genom att styrelsen i staten tillhöriga fastigheter
lät inreda vindslokaler eller utföra andra om- och påbyggnader. Anslaget
finge användas endast efter Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt
fall.

Den 7 december 1955 hemställde byggnadsstyrelsen i skrivelse till Kungl.
Maj :t om bemyndigande att av det ifrågavarande investeringsanslaget taga
i anspråk 40 000 kronor för iordningställande av kommittélokaler i en kronan
tillhörig fastighet, som stod under styrelsens förvaltning. I skrivelsen
angavs vidare bl. a. följande: Ombyggnaden avsåg i första hand en lägenhet
om tre rum och kök. För att erhålla tillfredsställande kontorsrum borde
en korridor anordnas inom lägenheten, varigenom direkt kontakt kunde nås

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Weiland, Fritiof Karlsson, Sörlin,
Sveningsson och Alvar Andersson; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, von Friesen, Norén, Hastad,
Jonsson i Haverö, Svensson i Ljungskile, Andersson i Linköping, Alemyr, Henningsson
och Stenberg.

Konstitutionsutskottets memorial nr It år 1957

mellan rummen. I samband med dessa åtgärder borde en större lokal, lämplig
att användas för kursverksamhet in. in., inredas i fastighetens vind.

I beslut den 30 december 1955 biföll Kungl. Maj :t byggnadsstyrelsens hemställan.

Byggnadstillstånd för ifrågavarande arbeten meddelades den 3 februari
1956 och igångsättningstillstånd den 10 i samma månad.

För de medel, som ställts till byggnadsstyrelsens förfogande, utfördes
däreftei dessa arbeten: Två rum av lägenheten inreddes till tjänsterum för
viss statlig myndighet. Av den återstående delen av lägenheten gjordes en
bostad, bestående av ett rum, kök och toalettrum. En vindslokal värmeisolerades
till ateljé.

I tjänstememorial den 26 september 1956 anmäldes till byggnadsstyrelsen,
att ombyggnadsarbetena voro slutförda och de anvisade medlen i sin helhet
ianspråktagna för sitt ändamål.

I hyreskonti akt, som upprättats den 23 maj 1956, upplät byggnadsstyrelsen
till privatperson den bostadslägenhet och den ateljé, som iordningställts
i fastigheten. Upplåtelsen avsåg tiden från och med den 1 maj 1956 till
den 1 oktober 1957. Uppsägning av kontraktet skulle ske minst sex månader
före den avtalade hyrestidens utgång; i annat fall vore kontraktet förlängt
på ett år för varje gång. Grundhyran för bostaden (32 m2) utgjorde 900
kronor och för ateljén (40 m2) 2 100 kronor, allt för år räknat. För uppvärmning
av lägenheten ålåg det hyresgästen att erlägga belöpande andel i
bränslekostnaderna. I

I anledning av vissa pressuppgifter, däri ovan angivna uthyrning utsattes
för kritik, meddelade byggnadsstyrelsens chef, generaldirektören Wejke, i
två insändare, intagna i Stockholms-Tidningen, bland annat följande:

Under de senare åren har inom av byggnadsstyrelsen förvaltade fastigheter
företagits eu mångfald åtgärder i syfte alt utöka och förbättra lokalerna
inom byggnaderna. Därvid har bl. a. inom ämbetslokalerna belägna bostäder,
som kunnat friställas på grund av vidtagna rationaliseringsåtgärder i
traga om byggnadernas drift, samt oinredda vindsutrymmen m. m. iordningställts
till kontorslokaler. Ifrågavarande lokaler ingå som ett led i dessa
successivt vidtagna rationaliseringsåtgärder. Det i byggnadens vind inredda
utrymmet avsag att tacka behovet av lokaler för kursverksamhet m. in.

Vid tidpunkten för arbetenas planering gjordes från olika håll förfrågningar
huruvida styrelsen hade möjlighet att till viss privatperson uthyra
nagon för ateljé lämplig vindslokal. Då ovannämnda lokal för kursverksamhet
icke omedelbart behövde tagas i anspråk för ändamålet — men dess

iordningställande borde samordnas med övriga byggnadsarbeten _ och då

utrymmet icke lämpligen kunde uppdelas i mindre kontorsrum, ansåg sig
byggnadsstyrelsen under en övergångsperiod kunna upplåta lokalen som
atelje. Därvid har jämväl köket samt ett förrum till detsamma i den till kontor
ombyggda lagenheten i våningen tre trappor uthyrts. Några särskilda åtgärder,
förutom anordnandet av dusch samt komplettering av den befintliga
köksinredningen, har icke vidtagits på grund av uthyrningen.

Styrelsen läknar med att framdeles kunna frigöra den uthyrda lokalen
när behov föreligger att taga den i anspråk för kursverksamhet i samband

Konstitutionsutskottets memorial nr H år 1957

med planerade saneringsåtgärder, där bl. a. vissa konstnärsateljér beräknas
komma till utförande.

I sin hemställan till Kungl. Maj :t den 7 december 1955 underströk byggnadsstyrelsen,
att de olika statsdepartementens behov av kommittélokaler
alltmera stegrats. Att tillgången på kommitté- och tjänsterum för statliga
ändamål är mycket knapp torde vara allmänt känt.

Enligt inhämtade uppgifter löper det kontrakt, som tecknades den 23 maj
1956 och för vars innehåll ovan redogjorts, fortfarande utan ändringar. Med
hänsyn till gällande bestämmelser på hyresregleringens område torde möjligheterna
att återvinna dispositionen över den uthyrda våningen och ateljén
för de ändamål, som ursprungligen avsågos, vara mycket små.

Sedan förhållandena genom ovannämnda pressuppgifter kommit till
Kungl. Maj :ts kännedom, borde emellertid de åtgärder, som över huvud
taget varit möjliga för vinnande av rättelse, omedelbart ha vidtagits av vederbörande
departementschef. Då så ej skett har utskottet ansett sig böra hos
riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot dåvarande chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson.

av herrar Weiland, Ollén, Sveningsson, von Friesen, Hastad, Svensson
i Ljungskile och Stenberg, vilka ansett att utskottet bort uttala följande.

Kungl. Maj :ts förordning den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik
in. m. är beslutad efter riksdagens hörande. Enligt 5 § i förordningen
må yrkesmässig trafik bedrivas endast efter vederbörligt tillstånd
(trafiktillstånd). Sådant meddelas av länsstyrelse eller, i vissa fall, av statens
biltrafiknämnd. 1 12 § stadgas bl. a., att trafiktillstånd skall ställas å
viss fysisk eller juridisk person, samt att tillståndet — därest förhållandena
därtill föranleda — bör begränsas att omfatta vissa slag av transporter eller
viss kortare tid. Enligt 17 § skall trafiktillstånd, som icke på sätt i 12 §
sägs begränsats till viss kortare tid, gälla tills vidare, såvitt ej särskilda omständigheter
till annat föranleda.

Den 10 december 1948 tillkallade dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Torsten Nilsson, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
samma dag sakkunniga för att verkställa utredning rörande vissa frågor
beträffande den yrkesmässiga biltrafiken.

De sakkunniga antogo namnet busslinjeutredningen.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Olsén, Weiland, Fritiof Karlsson,
Ollén, Sörlin, Sveningsson och Alvar Andersson; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, von Friesen, Norén, Håstad,
Jonsson i Haverö, Svensson i Ljungskile, Andersson i Linköping, Alemyr, Hcnningsson
och Stenberg.

Konstitutionsutskottets memorial nr H år 1957

Direktiven för utredningen framgå av departementschefens anförande till
statsrådsprotokollet vid hans begäran om ovannämnda bemyndigande. Därvid
hänvisade departementschefen dels till riksdagens skrivelse den 21 juni
1948, nr 338, i anledning av motionen I: 190 om viss reglerande lagstiftning
beträffande bil- och bussiinjer dels ock till en av stadsfullmäktige i Luleå
gjord framställning om sådan ändring i gällande författning, att linjetrafik
med buss kan exproprieras av kommun. Departementschefen fortsatte därefter: Den

i riksdagens skrivelse berörda frågan om förhindrande av prisjobberi
vid överlåtelse av landets bil- och busslinjer har tidigare behandlats i förarbetena
till gällande förordning om yrkesmässig automobiltrafik m. m. samt
i en senare verkställd specialutredning rörande lillstånd för juridiska personer
att utöva yrkesmässig automobiltrafik. Detta spörsmål har icke blivit
i tillräcklig grad beaktat i förordningen om yrkesmässig automobiltrafik
m- m. De bestämimelser, som i förordningen meddelats i fråga om beviljande,
överlåtelse och återkallelse av trafiktillstånd, iaxekontroll, uppgiftsskyldighet
m. in., ha icke heller i tillämpningen varit effektiva, då det gällt att förebygga
att övernormala vinster uppkomma framför allt inom busstrafiken
samt att, då i anledning härav överpriser betalas vid överlåtelse av trafikrörelse,
förhindra att dessa övervältras på trafikanterna. Dessa olägenheter
ha, såsom i riksdagsskrivelsen påpekats, i sin tur försvårat ett tillfredsställande
oidnande av busstrafiken pa vissa platser, bl. a. då en sammanslagning
av olika privata trafikföretag ansetts lämplig eller då kommunal eller
statlig drift av trafiken ansetts erforderlig för att lösa föreliggande trafikproblem.

Det frågekomplex, som sålunda utgör bakgrunden till de förut omnämnda
framställningarna, är av den omfattning, att jag icke nu är beredd att upptaga
det till slutlig prövning. En specialutredning bör först verkställas rörande
vissa frågor som äro grundläggande för ärendets fortsatta behandling.
Denna utredning synes böra begränsas till att avse busstrafiken, vilken ur
här angivna synpunkter främst är av intresse. Jag förordar, att för ändamålet
särskilda utredningsmän tillkallas. För utredningsarbetet torde följande
allmänna riktlinjer böra uppdragas.

Grunden till uppkomsten av överpriser vid överlåtelse av busstrafikföretag
torde, såsom redan antytts, ofta vara att söka i svårigheterna att rätt
avväga taxorna. En förutsättning för en förbättring härvidlag är, att bussföretagens
bokföring upplägges så att erforderlig insyn i trafikrörelsens ekonomi
kan erhållas och att i övrigt erforderliga ekonomiska och statistiska
uppgifter över rörelsen tillhandahållas. I

I praktiken har det---ofta visat sig, att vid överlåtelse av trafiktill stånd,

utöver skälig ersättning till företagaren, betydande belopp erlagts för
själva tillståndet. Läget torde i sådana fall vara det att den nye tillståndshavaren
ansett sig ha möjlighet att, med den faktiska monopolställning han
genom trafiktillståndet erhåller, på trafikrörelsen erhålla så stort överskott
att detta är tillräckligt för att, utöver normal företagarvinst, lämna tillgång
till avskrivning och förräntning av den sålunda erlagda ersättningen för
trafiktillståndet. En närmare analys bör företagas rörande den ekonomiska
och juridiska karaktären av de värden, för vilka ersättning begäres och i
viss utsträckning betalats vid överlåtelse av trafiktillstånd. Underlag för en
sadan analys torde kunna erhallas genom undersökning av överlåtelser som
kommit under myndigheternas prövning eller eljest äro"kända. Härvid är alt

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

märka, alt överlåtelser godkänts även i fall då betalning erlagts jämväl för
trafiktillståndet såsom sådant.--------------------

Då trafiktillstånd meddelats för juridisk person innehas tillståndet medelbart
av delägarna eller medlemmarna av den juridiska personen. Det faktiska
innehavet kan i sådana fall ändras genom överlåtelse av andelsrätter.
Enligt gällande författningar saknas i sådana fall möjlighet att kontrollera
villkoren för överlåtelsen och förhindra att överpriser erläggas.

I princip bör dock i detta avseende skillnad ej göras mellan fysiska och
juridiska personer. Frågan om kontroll av villkoren vid överlåtelser av andelsrätter
torde emellertid för sin lösning kräva åtgärder av delvis annan art
än i fråga om direkta överlåtelser av trafiktillstånd. Denna fråga bör upptagas
till särskild behandling av utredningsmännen. I samband härmed bör
även frågan om godkännande av särskild föreståndare för biltrafikrörelse,
som bedrives av juridisk person, upptagas till förnyat övervägande.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 juni 1949 hemställde utredningen, att
Kungl. Maj:t ville utfärda cirkulärskrivelse till statens biltrafiknämnd, överståthållarämbetet
och länsstyrelserna av innehåll, att under den tid arbetet
med översyn av bestämmelserna i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
in. in. påginge, tillstånd till utövande av linjetrafik för personbefordran
med omnibus i princip skulle lämnas juridisk person icke tills
vidare utan endast för viss begränsad tid, högst tre år, dock att trafiktillstånd
undantagsvis finge lämnas tills vidare i de fall, där ägaren av ett busslinjeföretag
vore nödsakad att för rationalisering av rörelsen tillgripa bolagsbildning
för alt få nödiga medel till rationaliseringen samt rationaliseringsplan
ingivits till vederbörande myndighet och av denna i samband med prövningen
av frågan om tillståndsgivning godkänts.

Till motivering av sin hemställan anförde utredningen bl. a. följande.

Av utredningen dittills verkställd undersökning hade huvudsakligen avsett
att utröna antalet överlåtelser av tillstånd till busslinjetrafik, storleken av
de ersättningar, som erlagts i samband med sådan överlåtelse, samt fördelningen
efter ägarenatur av landets busslinjer. Undersökningen hänförde sig
i stort sett till tiden från och med år 1940. Utredningen hade funnit omkring
40 fall, där enskild företagare överlåtit sin rörelse på ett nybildat aktiebolag
under företagarens ledning. Därvid torde i ett flertal av fallen vederbörande
företagare ha åsyftat att genom bolagsbildning söka eliminera de såsom
ovissa bedömda betingelserna för rörelsens fortsatta bedrivande av fysisk
person. I ett par fall hade kunnat konstateras, att företagaren först överlåtit
sin rörelse på ett av företagaren bildat aktiebolag, på vilket trafiktillståndet
överflyttats, och därefter överlåtit aktierna eller i vart fall aktiemajoriteten
på annan. Genom nämnda förfaringssätt hade kontroll av överlåtelsen och
de därmed förknippade villkoren omöjliggjorts. Att avtalsslutande kontrahenter
varit beredda alt jämväl i andra fall tillgripa nämnda förfaringssätt,
därest överlåtelse av trafiktillståndet till köparen icke skulle komma alt
godkännas, framginge av eu klausul, som i ett tiotal fall intagits i överlåtelsehandlingen.
Klausulen hade i regel erhållit denna lydelse: »Säljaren förbinder
sig alt medverka vid köparens ansökan om överförandet av säljarens

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

omnibuskoncessioner på köparen. Skulle överförandet icke godkännas av
länsstyrelsen, skall genom överenskommelse mellan säljaren och köparen
bestämmas, hur överförandet lämpligast skall ordnas. Denna överenskommelse
får icke i övrigt påverka någon av bestämmelserna i detta avtal.» I ett
fall hade efter klausulen i överlåtelsehandlingen intagits en bestämmelse av
innehåll, att köpeskillingen skulle så gäldas, att viss del därav skulle erläggas
vid tillträdet och återstoden omedelbart efter det länsstyrelsen godkänt
överförandet av säljarens trafiktillstånd på köparebolaget eller överenskommelse
träffats beträffande rörelsens drivande för köparebolagets räkning under
andra former. I ännu ett fall hade förut berörda klausul erhållit följande
direkta avfattning: »Därest köparen skulle påfordra, att säljaren överlåter
trafikrörelsen till ett aktiebolag, vars aktiekapital inbetalats kontant av köparen,
skall säljaren vara skyldig att vid anfordran föranstalta om bildning
av ett sådant aktiebolag med de aktieägare, som köparen anvisar.»

Utredningen yttrade vidare:

Den hittills utförda undersökningen visar, att det redan förut påbörjade
överförandet av busslinjer från fysiska till juridiska personer under den tid,
undersökningen avser, fortgått och även något stegrats. Utan att nu vilja
göra något uttalande om önskvärdheten eller icke-önskvärdheten från det allmännas
sida av ett överförande från fysiska till juridiska personer av busslinjer,
vill utredningen under påpekande av den rådande tendensen framhålla
den svårighet, som kan uppstå vid ett införande av kontroll av villkoren
vid överlåtelser av andelsrätter i juridisk person, som driver busslinjerörelse.
Då det dessutom torde kunna förmodas, att de för utredningens arbete givna
direktiven blivit allmänt kända av dem, vilkas näring därav beröres, och att
i anledning härav ökad bolagsbildning kan vara att förvänta, kan, om icke
åtgärder snarast vidtagas, en reglering av förevarande spörsmål ytterligare
försvåras, ja kanske i realiteten omöjliggöras. I

I anledning av utredningens hemställan förordnade Kungl. Maj :t i brev
den 2 december 1949, nr 64, att vederbörande tillståndsbeviljande myndigheter
tills vidare icke finge — med visst undantag, som saknar betydelse i förevarande
sammanhang — för juridisk person meddela tillstånd till utövande
av linjetrafik för personbefordran med omnibus eller tillstånd att från fysisk
person övertaga dylikt tillstånd utan föregående remiss av ärendet till, förutom
eljest författningsenligt ifrågakommande myndigheter och sammanslutningar,
busslinjeutredningen.

Den 14 juni 1952 överlämnade utredningen betänkande I med förslag till
beräknande av tilläggsvärde (goodwill) för bussföretag m. in. (SOU 1952: 20).
Förslaget innefattar ändringar i förordningen om yrkesmässig trafik, innebärande
ökade möjligheter till kontroll av alt vid överlåtelse av trafikrättigheter
ingen ersättning skall utgå för själva rättigheterna.

Utredningen överlämnade den 29 juni 1955 betänkande II rörande översyn
av vissa bestämmelser i 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik
m. in. jämte förslag till lag angående företag, som driva yrkesmässig
trafik med omnibus (SOU 1955*: 23). Förslaget innebär, att tillstånd
för juridisk person till yrkesmässig busstrafik i princip skall lämnas en -

Konstitutionsutskottets memorial nr li år 1957

dast s. k. busstrafikaktiebolag, beträffande vilka skall gälla i särskild lag
upptagna bestämmelser om förbud mot överlåtelse av aktier utan tillstånd
av statlig myndighet. Vidare föreslås, att gällande tillstånd till busstrafik,
vilka meddelats enskild juridisk person, skola upphöra att gälla efter en tid
av tre år, räknat från den dag de föreslagna författningsändringarna träda
i kraft, såvida icke myndighet, som äger meddela tillstånd, annorlunda för -

ordnar.

Vid överlämnandet av sitt betänkande II meddelade utredningen, att det
i direktiven lämnade utredningsuppdraget därmed vore slutfört samt att
— intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnade — det tillkomme utredningen
att yttra sig i de med Kungl. Maj :ts brev den 2 december 1949 avsedda
ärendena.

I 1956 års riksdagsberättelse (I K 6) meddelades, att det utredningen enligt
direktiven lämnade uppdraget slutförts, samt att utredningens befattning
med att avgiva yttranden i ärenden angående beviljande av trafiktillstånd
fortsatte.

I 1957 års riksdagsberättelse (I Kli) redovisades, att utredningen under
tiden december 1955—november 1956 avgivit yttranden i ärenden angående
trafiktillstånd.

Busslinjeutredningens förslag ha ännu icke lett till någon lagstiftning,
utan ha förslagen överlämnats till 1953 års trafikutredning för granskning
av denna. Enligt direktiven för trafikutredningen (1954: I K 17) skall denna
företaga en prövning av hela det trafikpolitiska problemet. Vidare heter
det i direktiven, att det allmänna målet för de trafikpolitiska lösningar utredningen
skall söka anvisa bör vara att för landets olika delar trygga en
tillfredsställande transportförsörjning till lägsta möjliga kostnader och under
former, som medge företagsmässig effektivitet och sund utveckling på
transportmarknaden. Enligt 1957 års riksdagsberättelse beräknas trafikutredningens
utredningsarbete fortgå under 1957.

Busslinjeutredningen redovisade i skrivelse den 16 maj 1955 till chefen för
kommunikationsdepartementet sitt dittills utförda arbete såsom remissinstans
enligt Kungl. Maj:ts brev den 2 december 1949 ävensom sina synpunkter
å dithörande spörsmål. Utredningen anförde härutinnan bl. a.:

Hittills har utredningen avgivit yttrande i 359 ärenden. Därvid har utredningen
i 105 ärenden hemställt, att vederbörande trafiktillstånd matte bliva
tidsbegränsat. Av sistnämnda ärenden hava 18 avsett sådana fall, dar
vederbörande trafikutövare varit fysisk person och ombildat sitt företag till
att i fortsättningen drivas i form av ett aktiebolag eller handelsbolag under
hans ledning, och 18 sådana fall, där ett trafikutövande aktiebolag från annan
person förvärvat trafiktillstånd. Återstående 69 ärenden hava — med
undantag för några få fall, som gällt ansökningar från industriföretag om
tillstånd till linjetrafik för transport av företagets personal mellan bostadsorten
och arbetsplatsen — avsett ansökningar från trafikutovande aktiebolag
eller kommanditbolag om utökning av tidigare bedriven linjetrafik till
nva vägsträckor. Övriga ärenden — i vilka utredningen icke ansett skal
föreligga till tidsbegränsning av trafiktillstånden — hava avsett ansökningar
från trafikutövande juridiska personer om utökning av hnjetrafiken till

3 Jiihung till riksdagens protokoll 1957. 5 samt. 2 aed. Nr it.

Konstitutionsutskottets memorial nr H år 1957

eller övertagande av sådan trafik å vägar, som helt legat inom vederbörande
trafikföretags naturliga trafikområde och anledning till rationalisering
av trafikförhållandena inom området icke ansetts föreligga. I de ärenden,
i vilka utredningen föreslagit tidsbegränsat trafiktillstånd, ha de tillståndsbeviljande
myndigheterna — i den mån tillstånd över huvud taget beviljats
— följt utredningens rekommendation angående tidsbegränsningen utom i
22, i vidfogade förteckning redovisade fall, i vilka tillståndet i stället förklarats
gälla tills vidare. Av sistnämnda fall hava 7 avsett sådana, där trafikutövaren
varit fysisk person och ombildat företaget till att i fortsättningen
drivas i form av aktiebolag eller handelsbolag, och 5 sådana, där trafikutövande
aktiebolag från annan person förvärvat trafiktillstånd, samt 10
sådana, där fråga varit om utökning av trafikutövande aktiebolags linjetrafik
till nya vägsträckor.

I — såsom ovan framgår — nära en tredjedel av de till utredningen remitterade
ärendena har utredningen ansett skäl föreligga till tidsbegränsning
av trafiktillstånden. Utredningen bär anledning förmoda, att, därest
de tillståndsbeviljande myndigheterna icke skulle hava ålagts inhämta yttrande
från busslinjeutredningen i de föreskrivna fallen, myndigheterna i
fråga under den gångna tiden skulle, ha haft att pröva ett betydligt större
antal ärenden, än vad nu varit fallet, angående överförande av trafiktillstånd
från fysisk person till nybildat aktiebolag under den förutvarande trafikutövarens
ledning. Sedan husslinjeutredningens synpunkter på dylika
ärenden blivit mera allmänt kända bland trafikutövarna, har den omständigheten
att en fysisk person, som innehar trafiktillstånd gällande tillsvidare,
vetat att tillståndet vid överlåtelse av detsamma till ett aktiebolag
kunde komma att tidsbegränsas, av allt att döma verkat hämmande på dylika
överlåtelser. Detta tyder på att det alltjämt i åtskilliga fall, där innehavaren
av trafiktillstånd är fysisk person, förefinnes ett intresse att överflytta
trafiktillstånd till juridisk person. Anledning synes vidare föreligga
till antagande, att innan ännu beslut fattats angående reglering av hithörande
frågor de tillståndsbeviljande myndigheterna kunna komma att återknyta
till tidigare praxis beträffande giltighetstiden för beviljade trafiktillstånd
även i de fall, där det ur de intressen, som i förevarande sammanhang böra
tillvaratagas, skulle vara önskvärt att tillståndet tidsbegränsades.

Enligt riksdagsberättelserna för 195(5 och 1957 har utredningen avgivit
yttranden, under perioden december 1954—november 1955 i ett femtiotal
ärenden och under perioden december 1955—november 1956 i ett trettiotal
ärenden, samtliga ärenden angående tillstånd för juridisk person att utöva
linjetrafik för personbefordran med omnibus eller att från fysisk person
övertaga dylikt tillstånd.

Den 14 mars 1956 besvarade dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Andersson, i andra kammaren en interpellation av
fru Sandström angående husslinjeutredningens verksamhet som remissinstans.
Därvid anförde statsrådet Andersson hl. a.:

Den nu gällande författningen ger inte någon ovillkorlig rätt för juridisk
person att erhålla ett tillstånd till busslinjetrafik att gälla tills vidare. Avgörandet
om tillståndets varaktighet torde böra träffas på grundval av samtliga
på frågan inverkande omständigheter, varibland särskilt må nämnas
trafikrörelsens omfattning och den därmed ofta sammanhängande frågan
om dess behov av kapitaltillskott utifrån ävensom de önskemål från del allmännas
sida, som kan finnas beträffande rationalisering eller omläggning
av trafiken i det område, där trafiken skall framgå.

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

Av undersökningar, som gjorts vid olika tidpunkter under 1940-talet,
framgår en alltmer ökad tendens alt överföra busstrafiken till drift av juridisk
person. Ävenså har det visat sig att de tillståndsgivande myndigheterna
schablonmässigt, oavsett omständigheterna i det enskilda fallet, meddelat
trafiktillstånd för juridisk person att gälla tills vidare.

Då en översyn av förordningens bestämmelser blev aktuell fanns det, såsom
busslinjeutredningen framhållit, anledning vänta, att genomförandet
av eu ändrad reglering av villkoren för juridisk person att driva busstrafikrörelse
skulle — oavsett på vilket sätt en dylik reglering genomfördes — avsevärt
försvåras, om inte den förut påvisade tendensen kunde brytas.

Vid ställningstagandet till den av busslinjeutredningen väckta frågan,
stod det klart att ett överförande av lnisslinjetrafik på eller nyöppnande av
sådan trafik av juridisk person ur de synpunkter, som här var aktuella, icke
under en övergångstid behövde få menliga följder, därest myndigheterna alltfort
hade sådana möjligheter att sörja för trafikens framtida gestaltning
som i någon mån motsvarade de kontrollmöjligheter som myndigheterna
hade beträffande av fysisk person utövad trafik. En sådan möjlighet var att
tidsbegränsa tillstånden. En föreskrift om generell tidsbegränsning ansågs
icke kunna komma i betraktande redan av den anledningen att en dylik
föreskrift skulle drabba även sådana företag, vilkas, för att nämna ett exempel,
storleksordning eller behov av kapitaltitllskott utifrån, klart verifierade
behovet av att driva trafiken i den juridiska personens form. Därest åter de
synpunkter på tillståndsgivningen i föreliggande fall, som kunna utläsas ur
författningen och dess förarbeten, verkligen beaktades av myndigheterna,
syntes de mest påfallande olägenheterna av den påvisade tendensen och rådande
praxis kunna undanröjas. Det syntes då — eftersom i varje särskilt
ärende hänsyn skall tagas till de speciella omständigheterna däri — naturligt
att låta de tillståndsgivande myndigheterna inhämta utlåtande av det
organ, som hade att ägna hithörande frågor en ingående granskning. Efter
sedvanligt remissförfarande fattades så beslut om inhämtande i ifrågavarande
ärenden av busslinjeutredningens yttrande.

Busslinjeutredningen har självfallet ingen som helst beslutanderätt i dessa
ärenden; den är blott en av de, ofta flera, myndigheter eller enskilda till
vilka ansökningar berörande yrkesmässig biltrafik regelmässigt remitteras.
Den tillståndsgivande myndigheten har att själv och på eget ansvar fatta
sitt beslut.

Att de tillståndsgivande myndigheterna i flertalet fall funnit anledning
att i de ärenden, det här är fråga om, ändra på sin praxis, visar enligt milt
förmenande, att de grundsatser på vilka förordningen om yrkesmässig biltrafik
vilar, genom busslinjeutredningens yttranden bragts till myndigheternas
kännedom och att syftet med den inrättade remissinstansen således i
huvudsak uppnåtts.

Busslinjeutredningen har — trots att dess utredningsarbete avslutats —
fortsatt att tjänstgöra såsom remissorgan i enlighet med Kungl. Maj:ts brev
den 2 december 1949. Utredningens betänkanden ha ännu icke lett till någon
lagstiftning, och det synes föga antagligt, att utredningens förslag i oförändrat
skick komma alt läggas till grund för nya författningsbestämmelser å
ifrågavarande område. Vid sådant förhållande är det enligt utskottets mening
icke tillfredsställande, alt de synpunkter, som kommit till uttryck i
belänkandena, skola genom utredningens verksamhet såsom remissmyndighet
få påverka nuvarande praxis i ärenden angående tillstånd till buss -

Konstitutionsutskottets memorial nr lb år 1957

linjetrafik. På grund härav har utskottet ansett sig böra göra anmälan enligt
107 § regeringsformen mot dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Andersson.

Vi*

(Protokoll över kommunikationsärenden den 1 juni 1956)

av herr von Friesen, som med instämmande av herrar Weiland, Stenberg
och Olof son ansett att utskottet bort uttala följande.

Bestämmelser om rätt för kommun att expropriera mark för olika kommunala
ändamål finnas dels i lagen den 12 maj 1917 om expropriation dels
i byggnadslagen den 30 juni 1947.

Expropriationslagen, som är av intresse i förevarande sammanhang, ändrades
år 1949 bl. a. i fråga om expropriationsändamålen.

I 1 § lagen om expropriation i paragrafens nuvarande lydelse stadgas, att
fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom expropriation,
om Konungen prövar det nödigt, bland annat (16.) för att säkerställa
att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed
sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo överföra
mark, som icke är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt.

Enligt 5 § expropriationslagen äger Konungen bestämma, vilket område
expropriationen må omfatta. Finnes mer än ett område vara tjänligt för det
avsedda ändamålet, må expropriationsrätt ej meddelas beträffande område,
vars avstående eller upplåtande medför större olägenhet än nödigt är; och
skall jämväl i övrigt tillses, att ändamålet må, utan oskälig kostnad för den
exproprierande, vinnas med minsta olägenhet för annan.

Under höstriksdagen 1949 genomfördes, såsom ovan angivits, vissa ändringar
i lagen om expropriation. En av ändringarna avsåg införande i lagen
av en ny expropriationsgrund i syfte att underlätta för kommunerna att
föra en aktiv markpolitik inom tätbebyggelseområden. Denna nya expropriationsgrund
upptogs som punkt 16 i 1 § lagen om expropriation.

Till grund för ändringarna låg ett betänkande (SOU 1948: 4) avgivet av
den år 1946 tillsatta markutredningen. Utredningen föreslog bl. a., att dåvarande
stadgandet under 7. i 1 § lagen om expropriation skulle erhålla den
lydelsen, att fastighet finge tagas i anspråk genom expropriation, om Ko *

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damslröm, Englund, Georg Pettersson,
Wahlund, Olsén, Weiland, Erik Olsson, Torsten Andersson och Sveningsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, von Friesen, Spångberg, Jonsson i Haverö,
Gustafsson i Bogla, Dahl, Larsson i Hedenäset, Alemvr, Stenberg, Svenungsson och
Olofson.

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

nungen prövade det nödigt för att i kommuns eller municipalsamhälles
ägo överföra mark, som med hänsyn till kommuns eller municipalsamhällets
framtida utveckling erfordrades för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande
anordningar.

Markutredningen framhöll, att kommunens behov av mark för tätbebyggelse
m. in. skulle bedömas rent objektivt med hänsyn till kommunens sannolika
utveckling. Markägaren borde således icke kunna betaga kommunen
möjligheten till expropriation genom att förklara sig villig att själv
svara för bebyggelsen, så snart stadsplan för området fastställdes. Avsikten
vore ju bl. a. att tillgodoföra kommunen och ej den enskilde markägaren
den värdestegring marken vid tätbebyggelse eventuellt kunde komma att
undergå.

Vidare anförde markutredningen, att expropriation ofta kunde bli överflödig
genom frivillig uppgörelse mellan markägaren och kommunen. Enligt
1 § lagen om expropriation vore det eu förutsättning för bifall till ansökan,
att Kungl. Maj:t funne åtgärden »nödig», och detta innebure bl. a. att, om
kommunen kunde genom godvillig uppgörelse på skäliga villkor förvärva
marken, expropriationsvägen ej borde anlitas. Expropriation utgjorde med
andra ord endast ett sista medel för kommunen att förvärva markområdet.
I enlighet härmed borde enligt utredningen vid Kungl. Maj :ts prövning av
expropriationsansökan viss hänsyn tagas även till det pris, som markägaren
begärde.

Vid remissen av lagförslagen till lagrådet framhöll föredragande
departementschefen, statsrådet Zetterberg, bl. a., att markutredningens
förslag om utvidgning av expropriationsrätten vore väl ägnat att
tjäna såsom grundval för lagstiftning i ämnet men att han ansett förslaget
böra modifieras i vissa avseenden. Den av markutredningen angivna förutsättningen
för den utvidgade expropriationsrätten för kommuner vore sålunda
alltför allmänt hållen för att lämpligen användas som lagtext.

I det modifierade förslaget redogjorde departementschefen utförligt för
sin motivering för de ifrågasatta ändringarna i expropriationslagen och underströk
i samband därmed, alt expropriationsvägen givetvis borde anlitas
endast i sådana fall då en underhandsuppgörelse på skäliga villkor ej kunde
komma till stånd.

Beträffande frågan om eu enskild markägare skulle kunna undgå expropriation
genom att själv på ett godtagbart sätt ombesörja markens exploatering
anförde lagrådet följande:

Enligt lagen om expropriation gäller såsom allmän förutsättning att expropriation
får äga rum blott om sådant i det särskilda fallet befinnes nödigt
för tillgodoseende av det behov som konstateras vara för handen. Villkoret
i sin generella utformning har visserligen bibehållits i lagtexten, men
formuleringen av det föreslagna nya expropriationsändamålet har i verkligheten
till väsentlig del berövat villkoret dess strikta innebörd. Detta intryck
förstärkes i hög grad av förslagets motivering. Motiven präglas av uppfattningen
att det under alla omständigheter bör föredragas att exploateringen
sker i kommunernas egen regi. Detta synes dock icke utan vidare

38 Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

kunna tagas för givet. En sund konkurrens torde befordra allmänhetens intressen.
Departementschefen har också i ett avsnitt av remissprotokollet berört
fördelen av en nyttig konkurrens på tomtmarknaden, en fördel som
skulle vinnas därigenom att kommunerna sattes i tillfälle att tvinga sig in
på marknaden och därigenom hryta existerande prismonopol. Förslagets genomförande
skulle emellertid — även vid en försiktig tillämpning av de
hya reglerna — lätteligen på grund av det härmed följande osäkerhetstillståndet
få verkningar långt utöver sådana som kunna betecknas såsom gynnsamt
prisreglerande. Stor sannolikhet talar för att man, om förslaget upphöjes
till lag, har att motse en kommunernas monopolställning, som i stor
utsträckning betager de enskilda lusten att äga mark inom områden, dit
den nya lagens verkningar kunna väntas sträcka sig.

I proposition nr 184 till 1949 års riksdag framlade Kungl. Maj: t förslag
till lag angående ändring i lagen om expropriation.

Departementschefen anförde i propositionen i anledning av lagrådets yttrande
hl. a. följande:

Vad angår de olika detaljerna i förslaget och då först innehållet i den av
mig förordade nya lydelsen av 1 § i lagen om expropriation, bär lagrådet
ansett att expropriation för tätbebyggelseändamål borde ifrågakomma endast
då marken kunde förutses bli erforderlig inom närliggande framtid.
Om kommunerna, såsom förslaget avser, skola kunna bryta prismonopol,
är det dock ej tillräckligt att tvångsförvärv kan ske först sedan missförhållanden
uppkommit. Såsom jag förut anfört måste kommunerna i förebyggande
syfte kunna ingripa på tomtmarknaden redan på ett relativt tidigt
stadium. För att mark därvid skall få exproprieras, måste emellertid tillfyllestgörande
utredning utvisa — förutom att marken eljest icke på skäliga
villkor blir tillgänglig — att marken behövs för tätbebyggelseändamål.
Då det gäller mark utanför detaljplan, kunna upplysningar i sistnämnda
avseende lämnas i exempelvis en generalplan. Att den förvärvade marken
sedermera vid en blivande utvidgning av detaljplaneringen kan få betydelse
ur synpunkten av olika utvidgningsalternativs ekonomiska konsekvenser,
synes icke innebära något som strider mot det angivna kravet på utredning
vid expropriationstillfället. Ej heller torde det uppkomma något motsatsförhållande
mellan expropriationsrätten i förevarande fall och grunderna
för 5 § expropriationslagen.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 34)
bl. a. följande:

De syftemål, som förslaget avser att tillgodose, äro av betydelse för dettas
räckvidd. För att viss mark skall kunna bli föremål för expropriation för
ifrågavarande ändamål, måste, såsom departementschefen framhåller, marken
behövas — och givetvis även vara lämpad — för tätbebyggelseändamål.
Förutsättning för att viss mark skall kunna exproprieras är vidare, vilket
departementschefen ock uttalar, att marken eljest icke på skäliga villkor
blir tillgänglig. Om det sålunda finnes befogad anledning antaga, att
den enskilde markägaren själv exploaterar marken eller eljest är beredd
upplåta den för exploatering mot skäligt pris, måste det anses säkerställt,
att marken är på skäliga villkor tillgänglig för tätbebyggelse. Då i angivna
fall själva grundförutsättningen för expropriationsrätten brister — nämligen
att äganderättens överförande å kommunen erfordras för att markens
tillgänglighet skall vara garanterad — föreligger enligt förslaget icke någon

Konstitutionsutskottets memorial nr 15 år 1957

expropriationsrätt för kommunen. Enligt utskottets mening innebär emellertid
själva syftemålet ytterligare begränsning. För att tillgången på mark
skall anses säkerställd kan det icke erfordras, att all mark, som kan förväntas
framdeles behövas för exploatering, tillhör sådan ägare, som med visshet
är villig ställa den till förfogande för exploatering på skäliga villkor.
Om en ej alltför obetydlig del av den mark, som bedömes svara mot exploateringsbehovet,
tillhör sådan ägare, måste tillgången på mark i den mening,
varom här är fråga, anses säkerställd. Med de begränsningar i förslagets
räckvidd, som redan förslagets syftemål enligt utskottets mening medföra,
saknas varje grund för farhågorna, att förslaget -skulle öppna möjlighet för
uppkomsten av kommunala markmonopol.

Stadsägorna nr 2648 om 86,09 kvadratmeter, nr 2771 om 667,74 kvadratmeter
samt nr 2774 om cirka 2 120 000 kvadratmeter (egendomen 1 mtl.
Rud l1) i Karlstad äges av dödsboet efter Nils Persson.

Ruds egendom är belägen norr om Karlstads centrala delar med sin sydliga
gräns på endast cirka 2,3 kilometers gångvägsavstånd från Stora Torget
och sträcker sig (inklusive ett tidigare avstyckat av staden förvärvat
kyrkogårdsområde) som ett i medeltal cirka en kilometer brett band cirka
2,5 kilometer i nordostlig riktning från Östra infarten i söder till ett inskjutande
hörn i stadens jurisdiktionsgräns i norr. Egendomen ligger helt inom
Karlstads stad. Förutom från Östra infarten är egendomens södra delar
lätt tillgängliga från den väster om egendomen gående Norra infarten liksom
även från lokalgatorna i det öster om egendomen belägna Rosendalsområdet.

Egendomen brukas som jordbruks- och skogsegendom. År 1951 uppgick
taxeringsvärdet till 110 000 kronor, fördelat på jordbruket med 54 200 kronor,
på skogen med 23 700 kronor och på s. k. tomt- och industrivärde med
32 100 kronor.

Enligt utdrag ur förslag till generalplan för Karlstad upprättat den 25
november 1952 och kompletterat den 9 och 12 februari 1954 skall å »Rud,
Alster in. fl.» åstadkommas en bebyggelse på ny tomtmark innehållande
2 100 rumsenheter i flerfamiljshus.

Av handlingarna framgår att vid olika tillfällen förhandlingar ägt rum
mellan Karlstads stad och markägarna om försäljning av Ruds egendom.
I oktober 1946 gjordes från stadens sida förfrågningar om möjligheten att
förvärva egendomen. En del förhandlingar fördes mellan staden och markägarna.
Sedan markägarna i november 1946 ingått ett för dem fördelaktigt
kontrakt med byggnadsfirman Anders Diös avtog deras intresse för en försäljning
till staden; bland annat beroende på att markägarna icke visste
hur mycket som vore kvar av egendomen sedan nämnda kontrakt blivit
uppfyllt. I augusti 1949 upptogos förhandlingar mellan markägarna och
staden om en opartisk värdering av egendomen. Förhandlingarna ledde
dock icke till något resultat. Staden uppdrog emellertid åt intendenten Torsten
Ljungberger, Stockholm, att besiktiga och värdera egendomen. Den 30
juni 1950 bjöd staden vid ett sammanträffande med markägarna 350 000
kronor för egendomen med undantag av mangårdsbyggnaderna jämte träd -

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

gård samt det område ovannämnda byggnadsfirma förvärvat. Enligt markägarna
kunde sistnämnda område — beroende på stadsplanens utformning
-— betinga ett pris av mellan 120 000 och 200 000 kronor. Anbudet accepterades
icke av markägarna. Den 19 augusti 1950 erhöll staden av markägarna
ett skriftligt erbjudande att förvärva egendomen med undantag av skogen,
mangårdsbyggnaderna jämte trädgård samt vissa andra angivna områden
för en köpesumma av 600 000 kronor. Staden, som ansåg markägarnas
anbud motsvara en köpesumma av 700 000 kronor för hela egendomen,
ansåg sig icke kunna acceptera anbudet. Markägarna förde därefter förhandlingar
med Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening i Karlstad
u. p. a. (H. S. B.) angående eventuellt förvärv för H. S. B. av egendomen.
Utgångspunkten för dessa förhandlingar var enligt markägarna en
köpeskilling av 700 000 kronor för egendomen med undantag av mangårdsbyggnaderna
och trädgården. Meningen var att det verkliga priset skulle
räknas fram efter Bostadsstyrelsens prissättning, sedan stadsplan för området
blivit antagen. Förhandlingarna strandade emellertid våren 1953, enär
H. S. B. icke ville gå med på ett av markägarna begärt minimipris 600 000
kronor.

Såsom ovan angivits besiktigade och värderade Ljungberger på uppdrag
av Karlstads stad egendomen Rud. I ett den 4 april 1951 dagtecknat utlåtande
uppskattade Ljungberger — enligt i utlåtandet angivna beräkningsgrunder
— värdet å egendomen till 450 000 kronor, varav 390 000 kronor
avsåge »Södra delen» av egendomen (exploateringsvärde) och 60 000 kronor
»Norra delen» eller Rudskogen (naturavärde). I värdet ingick icke något
byggnadsvärde. Ljungberger framhöll, att något över hälften av egendomens
areal utgjordes av skogsmark, att denna i all huvudsak vore koncentrerad
till egendomens norra del, att denna del, Rudskogen, icke kunde
betraktas som ett exploateringsområde men att det dock självfallet förelåge
ett samband mellan en förutsatt framtida exploatering av södra delen
av egendomen och Rudskogen.

I en till Konungen ställd den 17 juli 1953 dagtecknad skrivelse anhöll
Karlstads stad, att Kungl. Maj :t måtte lämna staden tillstånd att med stöd
av 1 § 16. lagen om expropriation expropriera stadsägorna nr 2648, 2771 och
2774. I skrivelsen framhöll staden, att avsikten vore att stadsägorna skulle
läggas under stadsplan och upplåtas med tomträtt.

Vid skrivelsen fanns fogat ett den 15 juli 1953 av stadsarkitekten Olle
Lagergren och stadsingenjören Gunnar Jakobsson utfärdat intyg, enligt vilket
Karlstads stad icke ägde några centralt belägna för tätbebyggelse lämpliga
områden, som för närvarande kunde exploateras.

Under ärendets handläggning hos länsstyrelsen i Värmlands län gjorde
staden i anledning av erinringar från markägarnas sida gällande, att staden
som grund för sin framställning åberopade hela 1 § 16. lagen om expropriation,
eller båda i nämnda punkt angivna expropriationsgrunder. Staden
förklarade dock, att staden, för den händelse Kungl. Maj :t komme att
föreskriva att blivande tomter å markområdet endast finge upplåtas med

Konstitutionsutskottets memorial nr 14- år 1957

tomträtt, icke hade något alt erinra mot ett sådant villkor och att blivande
tomter å området konnne med staden sasom ägare under alla förhållanden
att upplåtas med tomträtt. Staden anförde vidare bland annat, att den av
staden åberopade expropriationsgrunden hade tillkommit för att underlätta
tätortens planmässiga utveckling genom att i kommunens ägo överföra mark,
oavsett om marken skulle användas för bostadsändamål, för näringslivets
behov eller för allmänna anordningar såsom trafikleder, parker, fritidsområden
in. in. Staden hade behov av Ruds egendom för sin normala utveckling.
En kommun borde ha möjlighet att upplåta tomtmark inom de områden,
där det med hänsyn till samhällets utveckling vid varje tidpunkt vore
lämpligast. En blivande bebyggelse å den mark, expropriationsflamställningen
avsåge, konnne i motsats till andra av staden innehavda icke bebvggda
områden icke att medföra oskäligt höga exploateringskostnader, då
vatten- och avloppsledningar funnes framdragna till en punkt i närheten av
östra infarten. Upprepade försök hade gjorts för att åstadkomma en frivillig
uppgörelse med markägarna om förvärv av egendomen. Den föista
och enda gång markägarna preciserat sina villkor vore i augusti 1950, då elt
anbud å 600 000 kronor lämnades på egendomen med undantag av vissa
områden. De av markägarna uppgivna försäljningsvillkoren vore enligt stadens
förmenande icke skäliga och anbudet kunde därför icke accepteras.
Staden vore emellertid villig att diskutera en frivillig uppgörelse på skäliga
villkor.

Markägarna anhöllo hos länsstyrelsen, att länsstyrelsen hos Ivungl. Maj:l
måtte i första hand hemställa, att stadens framställning icke måtte vinna bifall,
och i andra hand förorda, att Rudskogen, mangårdsbyggnaderna jämte
viss omkringliggande mark samt ett till kronan utarrenderat område (ingenjör
sdepåområdet) borde undantagas från expropriationen. Markägarna androgo
bland annat, att expropriation utgjorde endast ett sista medel för en
kommun att förvärva ett markområde och att detta medel skulle tillämpas
först när det konstaterats att godvillig uppgörelse på skäliga villkor icke
kunnat uppnås. Staden hade icke gjort tillräckliga ansträngningar att uppnå
en frivillig uppgörelse. Grundförutsättningen för rätt till expropriation
eller att frivillig uppgörelse på skäliga villkor ej kunnat träffas med markägarna
vore därför icke uppfylld. Ej heller i övrigt vore förutsättningarna
för den begärda expropriationen uppfyllda. Ända sedan 1910-talet hade
mark sålts från egendomen för tomter och andra ändamål. Ingen hade ifrågasatt
deras vilja att ställa marken till förfogande för bebyggelse. Bleve området
detaljplanerat komme det genom deras försorg att bliva exploaterat.
Någon risk för all tomtpriserna genom eu sådan exploatering skulle bliva
oskäligt höga förelåge icke med hänsyn till den av statsmakterna förda bostadspolitiken.
Deras kontrakt med byggnadsfirman Anders Diös vore för
övrigt anknutet till bosladsstyrelsens prissättning och i deras försök till
uppgörelse med H. S. B. hade de gått på samma linje. Det kunde
att egendomen Rud behövde tagas i anspråk för stadens normala utveckling.
Detta förhållande vore emellertid icke liktydigt med all staden be -

Konstitutionsutskottets memorial nr H år 1957

hövde vara ägare av marken. Dennas användning för bebyggelseändamål
vore under alla förhållanden säkerställd. Därtill komme att det funnes andra
områden i stadens ägo, vilka vore tjänliga för bebyggelse. Staden kunde
aUtsa taga egen mark i ansprak för tillgodoseende av den fortsatta bebyggelsen.
Vad Rudskogen anginge hade staden icke presterat erforderlig bevisning
vare sig om sitt behov av detta område eller — därest ett behov skulle
föreligga — om att detta behov hade tillräcklig aktualitet. Staden hade
icke påstått annat än att Rudskogen behövdes som fri luftsreservat. Markägarna
hade aldrig försökt hindra allmänheten tillträde till skogen. Expropriationen
behö\de icke tillgripas för att realisera ett behov som1 redan vore
tillgodosett. Gårdsområdet med därå befintliga byggnader borde förbliva i
markägarnas händer, därest expropriationen i detta avseende icke skulle
genomföras i strid mot stadgandet i 5 § lagen om expropriation, vilken paragraf
föreskreve att ändamålet med expropriationen skulle vinnas med
minsta olägenhet för annan och utan oskälig kostnad för den exproprierande.
Ingenjörsdepåområdet torde icke inom överskådlig framtid bliva tillgängligt
för bebyggelse. Expropriation av detta område kunde enligt markägarnas
mening icke medgivas förrän så vore fallet och förutsättningarna
i övrigt vore för handen. En expropriation av området skulle för närvarande
allenast innebära att kronan arrenderade området av staden i stället för
av nuvarande markägare.

Staden invände gentemot markägarna bland annat, att Rudskogen enligt
generalplanen icke avsetts för bebyggelse men att planen, som endast redovisade
bebyggelseområdena i stora drag, förutsattes bliva omarbetad omkring
vart femte år. Då stora delar av egendomarna Rud och Färjestad redan
vore eller komme att bliva tätbebyggda, erfordrades avsevärda områden
som friluftsreservat. Stadens behov av jämväl Rudskogen torde härigenom
vara i någon män styrkt. Vad ingenjörsdepåområdet anginge kunde
framhållas, att de å området befintliga byggnaderna vore av provisorisk karaktar.
De kunde därför icke ha någon längre livslängd. Då byggnaderna
vore saneringsmogna eller då marken behövde tagas i anspråk för exploatering,
måste förläggningen flyttas till annan plats. Sedan lämplig och välbelägen
mark av åkerarealen av Ruds egendom tagits i anspråk för bebyggelse,
komme att återstå så ringa del av den till jordbruk lämpliga arealen,
att ett bärkraftigt jordbruk vore otänkbart. Det finge då anses vara olämpligt,
att skogen bildade en fastighetsenhet tillsammans med mangårdsbyggnaderna
och gårdsområdet. Starka skäl syntes därför föreligga för tillstånd
för staden att expropriera hela det område, expropriationsframställningen
avsåge. Med hänsyn till att en expropriation skulle ske med minsta olägenhet
för markägarna ville staden dock icke direkt motsätta sig ett undantag
av mangårdsbyggnaderna med tillhörande mindre gårdsområde.

I ett den 13 september 1954 avgivet yttrande anförde lantbruksnämnden
i Värmlands län: Stadsägorna nr 2648, 2771 och 2774 vore på tre sidor omgivna
av tätbebyggelse. I händelse området exploaterades i enlighet med
föreslagen generalplan för staden syntes den återstående åkerjorden endast

Konstitutionsutskottets memorial nr Vp år 1957

med svårighet kunna utnyttjas för sitt nuvarande ändamål. Någon närliggande
brukningsenhet funnes icke, som vore i behov av skogsmark. Stadsägorna
saknade sålunda genom sitt läge intresse ur jordbrukssynpunkt.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalade i ett den It juli 1955 avgivet yttrande
följande:

Eu grundförutsättning för att expropriation skall kunna medgivas är, att
frivillig uppgörelse på skäliga villkor ej kunnat träffas med markägaren.
Av handlingarna framgår visserligen, att en del underhandlingar ägt rum
mellan representanter för staden och markägarna, men länsstyrelsen kan
inte frigöra sig från det intrycket, att staden lämnat åtskilliga möjligheter
till sådan uppgörelse oförsöleta. Länsstyrelsen finner det därför ytterligt
tveksamt, om här ifrågakommen förutsättning för expropriation kan anses
föreligga. Länsstyrelsen skulle anse det vara påkallat, att frågan om en frivillig
uppgörelse gjordes till föremål för en ny, förutsättningslös förhandling
mellan parterna.

Därest Eders Kungl. Maj :t, oaktat vad nu anförts, skulle finna förutsättningar
för expropriationsmedgivande föreligga, får länsstyrelsen i sak anföra
följande.

Stadsägorna nr 2648, 2771 och 2774 äro belägna i stadens norra del öster
om Klarälven. De två förstnämnda stadsägorna bestå av två smärre områden,
avstyckade från Färjestad 1:93 och Rud 1:1. Tillsammans bilda de
ett nära kvadratiskt område, som gränsar intill och delvis omslutes av stadsägan
nr 2774 i dess sydvästra del. Sistnämnda stadsäga omfattar all till
egendomen 1 mtl Rud 1 : 1 numera hörande mark.

Södra delen av Ruds egendom, å i ärendet företedd karta utmärkt med
heldragna sneda röda linjer, består huvudsakligen av egendomens inägor
samt är i söder och väster, delvis även i öster, omsluten av tätbebyggelse.
Byggnadsverksamheten å angränsande områden i söder och väster har under
de senaste åren varit mycket livlig, och dessa områden äro nu i det närmaste
fullbyggda. En ytterligare utveckling av bebyggelsen i denna del av
staden förutsätter en exploatering av ifrågavarande del av Ruds egendom.
Såväl ur samhällsekonomisk synpunkt som med hänsyn till bebyggelseplaneringen
synes det vara riktigt, att denna exploatering kommer att ske
inom en nära framtid.

Norra delen av Ruds egendom består helt av skogsmark. Detta område
kan, som Ljungberger framhåller, med hänsyn till belägenhet och terrängbeskaffenhet
icke bedömas såsom ett exploateringsområde, utan det måste
för överskådlig framtid karakteriseras som ett naturområde.

I sin ansökan synes staden som expropriationsgrund i första hand åberopa
första ledet av 16 mom. i 1 § expropriationslagen. Därest denna expropriationsgrund
icke skulle anses vara tillämplig, åberopar staden i andra
hand andra ledet av samma moment.

För att den av staden i första hand åberopade expropriationsgrunden skall
vara tillämplig, fordras bland annat, alt marken eljest icke på skäliga villkor
är tillgänglig för tätbebyggelse. Såvitt länsstyrelsen kan döma, har staden
icke presterat tillfredsställande bevisning därom, att markägarna motsätta
sig, att för tätbebyggelse lämpad mark av Ruds egendom genom deras
egen eller andras försorg exploateras för sådan bebyggelse. Genom ägarnas
tidigare förda markpolitik och av dem nu i ärendet gjorda uttalanden anser
länsstyrelsen det tvärtom ådagalagt, att de äro villiga att på skäliga villkor
upplåta marken för tätbebyggelse. Länsstyrelsen kan sålunda icke finna,

44 Konstitutionsutskottets memorial nr H år 1957

att den av staden i första hand åberopade expropriationsgrunden är tillämplig Den

av staden i andra hand åberopade expropriationsgrunden förutsätter,
att staden behöver här ifrågakommen mark för tätbebyggelse samt att
anledning finnes till antagande, att marken framdeles icke blir på sådant
sätt planlagd, att den kan upplåtas med tomträtt. Denne expropriationsgrund
synes länsstyrelsen vara tillämplig på södra delen men däremot icke
på norra delen av Ruds egendom. Som ovan nämnts, måste skogsmarken
till Ruds egendom anses för överskådlig framtid komma att bestå såsom
naturområde. Detta område är redan — jämte angränsande skogsmark till
hemmanet Färjestad, vilket äges av staden — i viss omfattning nyttjat som
fritidsområde av stadsborna.

Oberoende av vem som är ägare till området, kommer detta förhållande
helt visst att obehindrat bestå. Något behov av att överföra delta område
i stadens ägo för att kunna bevara det som fritidsområde av den karaktär
det redan har, kan länsstyrelsen således icke finna föreligga.

Sammanfattningsvis får länsstyrelsen anföra, att länsstyrelsen icke funnit
staden ännu hava vidtagit de åtgärder, som utgöra grundförutsättning
för expropriations medgivande, att länsstyrelsen, därest Eders Kungl. Maj :‘l
likväl skulle anse sådana förutsättningar föreligga, icke har något att erinra
mot att ansökningen på det sätt bifalles, att staden jämlikt i § 16 mom.
andra ledet expropriationslagen medgives rätt att genom expropriation taga
i anspråk stadsägorna nr 2648 och 2771 samt så stor del av stadsägan nr
2774, som å ovannämnda karta utmärkts med sneddragna hela röda linjer,
dock med undantag för manbyggnaden till Ruds egendom jämte därtill hörande
tomtområde.

I utlåtande den 8 maj 1956 anförde byggnadsstyrelsen:

Den till expropriation ifrågasatta Ruds egendom (stadsägorna nr 2648,
2771 och 2774) utgöres i den södra delen av jordbruksmark och i den norra
delen av skogsmark. Å egendomen finnes en mangårdsbyggnad jämte ekonomibyggnader
samt vissa icke närmare angivna mindre byggnader tillhöriga
försvaret.

Egendomen är relativt centralt belägen öster om Klarälven och är i söder,
öster och väster omgiven av tätbebyggda områden. Enligt ett uppgjort
förslag till generalplan för staden har vissa delar av marken reserverats för
bostadsbebyggelse, såväl flerfamiljshus som s. k. familjehus (1—2 fam.).
Markens blivande användning i övrigt är ännu ej närmare klarlagd; den torde
dock åtminstone för lång tid framåt komma att bibehållas som naturområde.

I ansökningen har uppgivits att marken skall upplåtas med tomträtt; staden
har dock icke åberopat någon viss av de i 1 g punkt 16 expropriationslagen
angivna expropriationsgrunderna utan hänvisat till författningsrummet
i dess helhet.

De av staden med markägarna förda förhandlingarna angående försäljning
av egendomen har icke lett till resultat. Markägarna har bestritt bifall
till ansökningen och därvid anfört att staden icke kunde anses ha styrkt
sitt behov att förvärva området samt att markägarna själva ämnade exploatera
marken.

Staden har icke velat motsätta sig att mangårdsbyggnaden med visst kringliggande
gårdsoinråde undantoges från expropriation.

Länsstyrelsen har för sin del starkt ifrågasatt huruvida förutsättningar
för expropriation kunde anses vara för handen. Länsstyrelsen har dock icke
velat erinra mot att expropriationstillstånd enligt tomträttsalternativet i 1 §

Konstitutionsutskottets memorial nr ti år 1957 45

punkt 16 expropriationslagen meddelades beträffande den södra delen av
egendomen, dock med undantag för mangårdsbyggnaden jämte därtill hörande
tomtområde.

Av handlingarna framgår otvivelaktigt att en exploatering av Ruds egendom
måste anses önskvärd vid stadens fortsatta utbyggnad. Ur jordbrukssynpunkt
synes icke föreligga något intresse av egendomens bibehållande
helt eller delvis såsom jordbruksfastighet. Det är givetvis i första hand den
södra delen av fastigheten som behöver tagas i anspråk för tätbebyggelse.
Även den norra delen, den s. k. Rudskogen, torde emellertid förr eller senare
behöva exploateras för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar,
till en början närmast för tillgodoseende av behovet av parkmark. För
säkerställande av att marken kan hållas tillgänglig för tätbebyggelse och
därmed sammanhängande anordningar synes det vara angeläget för staden
att kunna förvärva marken, övervägande skäl talar enligt byggnadsstyrelsens
mening för att staden erhåller lösningsrätt till egendomen i dess helhet.
Styrelsen förutsätter att staden och markägaren kan träffa frivillig överenskommelse
beträffande ett undantagande av mangårdsbyggnaden och
lämpligt område däromkring från inlösen.

Under åberopande av det anförda anser sig byggnadsstyrelsen böra tillstyrka
att staden jämlikt 1 § punkt 16 expropriationslagen medgives rätt
att expropriera ifrågavarande tre stadsägor (nr 2648, 2771 och 2774) för
säkerställande av att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar.

I konselj den 1 juni 1956 fann Kungl. Maj:t gott på hemställan av föredragande
departementschefen, statsrådet Andersson, jämlikt 1 § punkt 16
lagen den 12 maj 1917 om expropriation, meddela Karlstads stad rätt att, för
att säkerställa att mark på skäliga villkor vore tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar, expropriera stadsägorna nr 2648,
2771 och 2774 i Karlstad.

Såsom länsstyrelsen i Värmlands län framhållit borde i första hand expropriation
ej ha tillgripits utan att samtliga möjligheter till uppgörelse mellan
staden och markägarna tillvaratagits. Därest ändå expropriation medgivits
borde i varje fall — såsom framhållits av länsstyrelsen och medgivits
av staden — mangårdsbyggnaden med lämpligt område däromkring ha undantagits
från inlösen. Då emellertid Kungl. Maj :t meddelat Karlstads stad
rätt att utan något undantag eller villkor expropriera samtliga berörda områden,
har utskottet ansett sig böra göra anmälan jämlikt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsrådet Andersson.

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

VII*

(Protokoll över finansärenden för den 26 oktober 1956)

av herr Hammar, som med instämmande av herrar von Friesen och Swedberg
ansett att utskottet bort uttala följande.

Jämlikt 2 § kungl. kungörelsen den 15 april 1955 (nr 145) om lån av
statsmedel för inrättande av alkoholfria restauranger må lån av statsmedel
utgå till inrättande av alkoholfri restaurang; härvid må lån beviljas till
mindre utvidgning och modernisering av restauranglokal, till inredning av
och inköp av inventarier för matsal, sällskapsrum och ekonomiavdelning
samt för att täcka behov av rörelsemedel. Lån, som utgår högst med belopp
motsvarande halva kostnaden för det avsedda ändamålet, beviljas av Kungl.
Maj:t. Ansökningar om lån beredas av kontrollstyrelsen. Beviljat lån är de
första fyra åren helt ränte- och amorteringsfritt. Därefter är en fjärdedel
av lånebeloppet ränte- och amorteringsfri. Återstoden amorteras; därå betalas
ränta efter fyra procent.

Beträffande motiven till kungörelsen må först nämnas, att det till grund
för kungörelsen liggande riksdagsbeslutet (prop. nr 22/1955, SU nr 31/
1955 och rskr. nr 106/1955) hade föregåtts av en utredning om åtgärder för
främjande av ett alkoholfritt umgängesliv. I direktiven för utredningen
framhöll dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, att en
väg att främja ett alkoholfritt nöjesliv, som borde prövas av utredningen,
skulle vara att inrätta särskilda alkoholfria restauranger med ungefär samma
standard som de nuvarande restaurangerna av god klass; härvid anfördes,
att, för att en alkoholfri restaurang såsom lokal för samkväm och måltider
under trivsamma former skulle kunna konkurrera med de nuvarande
bättre restaurangerna, erfordrades, att den icke stode dessa efter i fråga om
mathållning, inredningens standard, uppassning och övrig service. Vidare
anfördes bl. a. följande.

Vad särskilt landsbygden angår har det numera mer och mer blivit sed,
att samlingslokaler användes av allmänheten för anordnande av familjefester
och dylikt. En ytterligare utbredning av detta bruk torde vara att
emotse. I samband härmed synes olika åtgärder för nykterhetsintressets tillgodoseende
kunna ifrågakomma, exempelvis tillskapande av möjligheter att
förse lokalerna med en för ändamålet lämplig utrustning. Möjligt är att
härför erfordras stöd från det allmännas sida.

I sitt betänkande framhöll utredningen, att det i vårt land rådde god tillgång
på välskötta och välfrekventerade alkoholfria restauranger av vad utredningen
betecknade såsom mellanklass. Däremot saknades enligt utred Närvarande

vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Englund, Georg Pettersson,
Wahlund, Weiland, Erik Olsson, Sveningsson och Alvar Andersson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von Friesen, Norén,
Håstad, Spångberg, Swedberg, Jonsson i Haverö, Hammar och Alemyr.

Konstitutionsutskottets memorial nr li år 1957

ningen alkoholfria företag, soin standardmässigt kunde jämföras med sådana
spritrestauranger, dit allmänheten söker sig för att idka umgängesliv
och roa sig. De alkoholfria restaurangerna, möjligen med något enstaka undantag,
bjöde sällan sina gäster musik eller annan underhållning och kunde
icke tillhandahålla möjligheter till dans. Den alkoholfria miljön innebure
inte heller i och för sig en sådan tillgång, att den visat sig äga förmåga till
konkurrens med spritrestaurangerna och vad dessa i sin tur skänkte av
trivsel och standard.

Utredningen yttrade vidare, att det särskilt för yngre generationer torde
vara av värde att kunna mötas till samvaro utan att behöva känna den psykologiska
press, som lätt gjorde sig gällande på restauranger med sprit- och
vinutskänkning. De alkoholfria restauranger, som funnes i Sverige, torde
knappast i något fall standardmässigt kunna jämföras med de bättre spritrestaurangerna
utan hade mer eller mindre karaktären av matserveringar
eller konditorirörelser. Starthjälp i form av lån på gynnsamma villkor skulle,
fortsatte utredningen, kunna utgöra ett incitament till inrättande av alkoholfria
restauranger av hög klass och kunna hjälpa över eventuella initialsvårigheter.

Målsättningen för de restauranger, som avsågos med utredningens förslag,
angavs sålunda.

Dessa bör erbjuda sina gäster allt — exklusive alkoholen — som utgör
dragningskraften hos spritrestaurangerna: god standard i fråga om inredning,
mathållning, allmän service etc. Men fråga är, om man bör och kan
stanna vid denna punkt och inte ställa frågan, vad det finns för något speciellt
och säreget, som de alkoholfria ensamma kan tillhandahålla, något
som kan vara en extra lockelse. Musik, dans och annan, högklassig underhållning
bör kunna förekomma, men dylikt finns också, framför allt sedan
den s. k. varietéparagrafen fått en liberalare avfattning i den nya rusdrycksförsäljningsförordningen,
på spritrestaurangerna, vilka dessutom framdeles
i konkurrenssyfte kan tänkas försöka överbjuda varandra i fråga om attraktioner.
Det blir en vital uppgift för de alkoholfria företagen att ständigt och
i olika avseenden befinna sig minst i jämbredd med de bästa jämförliga
spritrestaurangerna och ett maktpåliggande värv för uppslagsrika företagare
inom denna speciella bransch att helst också flytta sina positioner ett stycke
förbi de nämnda konkurrenterna.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, anförde i propositionen
bl. a. följande.

Redan i direktiven för utredningen gav jag uttryck för den uppfattningen
att alkoholfria restauranger av god standard skulle innebära ett värdefullt
stöd för strävandena att främja ett alkoholfritt umgängesliv. Jag angav
därvid också de önskemål som borde uppställas i fråga om sådana restauranger.
Vad som framkommit genom utredningen och remissbehandlingen
synes ägnat att bekräfta att eu fruktbärande nykterhetspolitisk insats skulle
kunna göras på detta område.

Departementschefen anlade i sitt yttrande icke några närmare synpunkter
på standarden å de restauranger, som skulle kunna få del av stödåtgär -

Konstitutionsutskottets memorial nr li år 1957

derna. Efter en redogörelse för huru dessa tänktes tekniskt utformade fortsatte
departementschefen:

Med hänsyn till svårigheterna att på förhand avväga det stöd som sålunda
kan komma i fråga kan jag endast förorda en begränsad försöksverksamhet

på området---—. För en sådan begränsning talar också den ovisshet

som föreligger angående publikunderlaget för alkoholfria restauranger med
god standard. Lån bör alltså ej utgå för mer än ett fåtal restauranger eller
restaurangavdelningar och i intet fall avse nybyggnad eller större ombyggnad.

Statsutskottet hänvisade till att fråga vore endast om en begränsad försöksverksamhet
på området och yttrade i det följande:

Även om utskottet i likhet med departementschefen finner ovisshet råda
angående publikunderlaget för alkoholfria restauranger med god standard
och därmed angående den reella effekten av den föreslagna låneformen, anser
sig utskottet likväl kunna tillstyrka att ett försök göres med lån av
ifrågavarande slag. Mot vad departementschefen i detta sammanhang anfört
har utskottet icke funnit anledning till erinran.

För lån av ifrågavarande slag anvisade 1955 års riksdag för budgetåret
1955/56 ett investeringsanslag å kapitalbudgeten å 500 000 kronor. Under
sagda budgetår disponerades icke någon del av anslaget, utan hela anslaget
kvarstod såsom outnyttjat till innevarande budgetår. Ännu den 10 april
1957 hade icke något lån beviljats jämlikt förevarande kungörelse.

Föreningen Måvikens ungdomsgård i Nordingrå kommun är enligt stadgarna
en ideell förening, som i samförstånd med Evangeliska fosterlandsstiftelsens
centralorganisation och stiftelsens missions- och ungdomsförbund
i Ångermanland skall bedriva ungdomsvårdande verksamhet på evangelisk-luthersk
kristen grundval. Verksamheten, som är inriktad på all ungdom
utan avseende på samfunds- eller politisk tillhörighet, innefattar kurs-,
läger- och studiecirkelverksamhet. Föreningen skall bygga, inreda och underhålla
för sådan samvaro nödiga byggnader och så utrusta ungdomsgården
och driva dess verksamhet, att den kan tjäna som lämpligt mål för rekreationsbehövande
och semestrande ungdom från såväl provinsen som
andra landsändar. I den mån ungdomsgårdens lokaliteter icke helt kunna
utnyttjas för ungdomsverksamhet som nu sagts, må konvalescenthems- och
pensionatsrörelse kunna upptagas som ekonomisk stödåtgärd för föreningens
program.

Föreningen hemställde om lån jämlikt förevarande kungörelse med 56 700
kronor för inredning och utrustning av alkoholfri restaurang i Måviken. Ingivna
kostnadsberäkningar upptogo kostnader å tillhopa 124 062 kronor 5
öre. I ansökningen anförde föreningen bl. a. följande. Uppslaget att vid ungdomsgården
inrätta alkoholfri restaurang hade vuxit fram ur erfarenheten
från den kristna ungdomsverksamheten, vilken tenderade till isolering;
det hade synts initiativtagarna angeläget att med kristen livssyn, fast moralisk
hållning, alkoholfritt umgängesliv och socialt ansvar söka nå förenings -

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

lös ungdom och över huvud nå ut till bredare lager av ungdom. Avsikten
vore alt fånga upp en stor del av turismen till Nordingrå och i ungdomsgårdens
samtliga utrymmen ge vad turistande ungdom och andra i första hand
behövde: helpension till moderata priser och ett alkoholfritt umgängesliv
på basis av en sund och berikande livssyn.

Yttranden över ansökningen avgåvos av AHRA (Alkoholfria hotell och
restauranger andelsförening u. p. a.) och intendenten för utskänkningsärenden
inom Västernorrlands län.

AHRA anförde följande:

Det synes oss icke föreligga full klarhet om Måvikens Ungdomsgård blir
offentlig restaurang i det avseende, som bestämmelserna för de statliga lånen
avser. Om Måvikens Ungdomsgård uppfyller de krav, som i delta avseende
ställas, tillstyrker styrelsen för AHRA att lån beviljas ungdomsgården.
Men om icke dylika utfästelser göras och efterföljas kan AHRA:s styrelse
icke tillstyrka framställningen.

Intendenten för utskänkningsärenden framhöll, att föreningens verksamhet
enligt stadgarna skulle omfatta all ungdom, oberoende av samfunds- och
politisk tillhörighet, och fortsatte:

Därmed synes mig ett väsentligt hinder för bifall till framställningen vara
undanröjt. Staten har ju ett starkt intresse att försäkra sig om hjälp från
rörelser med absolutistisk inriktning framförallt i sådana fall där urval efter
religiösa och politiska grunder icke sker. Behovet av samlingslokaler med
studierum, biblioteksrum, klubblokaler, hobbyrum och föreläsningssalar är
under den korta sommaren och även under andra delar av året i Norrland
mycket stort och svårt att tillfredsställande fylla. Då ungdomsgården är belägen
i en av Sveriges vackraste trakter med stor turisttillströmning och
dess omgivningar ge tillfällen till bad och annat friluftsliv, förefinnes all
anledning antaga att den livligt kommer att frekventeras. En ungdomsgård
av Måvikens typ kommer därför att verksamt bidraga till förverkligandet
av ungdomens sunda nöjes- och kontaktbehov samt inrikta ungdomen på en
alkoholfri samvaro. De möjligheter till självfostran och personlighetsdaning,
som Måviken därför erbjuder, torde vara av stort värde för ungdom icke
blott från Västernorrland utan även från Västerbotten och andra län. Den
lilla risk, som ligger i att de religiösa formerna i alltför strikt tillämpning
skulle kunna ge upphov till motsuggestion har styrelsen förklarat sig väl
inse.

Intendenten för utskänkningsärenden uppgav vidare bl. a., att han i ärendet
hört rådgivande nämnderna i Västernorrlands och Västerbottens län.
Härom anfördes i yttrandet, att båda nämnderna livligt tillstyrkt bifall till
framställningen såsom varande ett viktigt led i saneringen av det alltmera
med alkoholförtäring förbundna nöjeslivet och i det allmänna kravet att
möjligheter måste beredas ungdomen till berikande samvaro utan sådan förtäring.

Kontrollstyrelsen anförde, efter alt ha berört innehållet i intendentens
yttrande, följande.

Även kontrollstyrelsen är av den uppfattningen, att verksamheten vid
Måvikens ungdomsgård fyller ur samhällets synpunkt synnerligen behjär 4

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 5 samt. 2 avd. Nr 1b

Konstitutionsutskottets memorial nr It år 1957

tansvärda ändamål och att detta bland annat gäller beträffande det angelägna
syftet att främja ett alkoholfritt umgängesliv bland ungdomen. Emellertid
finner kontrollstyrelsen i likhet med AHRA det kunna ifrågasättas,
om den vid ungdomsgården planerade restaurangen med hänsyn till ändamål,
standard, belägenhet in. in. kan anses uppfylla de förutsättningar som
enligt propositionen 1955: 22 måste föreligga för att statligt lån skall kunna
erhållas. Ungdomsgården vänder sig huvudsakligen till den kyrkligt intresserade
ungdomen, och dess restaurang torde åtminstone i vissa sammanhang
komma att disponeras enbart för ungdomsgårdens klientel. Dans och
lättare underhållning kommer icke att få förekomma i restaurangen. Standard
och betjäning torde ej heller bli av sådan hög klass att någon effektiv
konkurrens med förefintliga spritrestauranger om ungdom kan uppkomma.
Restaurangens jämförelsevis isolerade läge — ej vid rikshuvudväg — får
också tagas i betraktande när det gäller att bedöma restaurangens konkurrenskraft
och möjligheter att främja ett alkoholfritt umgängesliv i orten.
Dessa förhållanden föranleder kontrollstyrelsen till den slutsatsen, att företaget
icke kan anses uppfylla de förutsättningar som måste föreligga för
att lån av statsmedel skall kunna erhållas.

På grund härav finner sig kontrollstyrelsen icke kunna tillstyrka bifall
till den gjorda ansökningen. Vid detta ståndpunktstagande har styrelsen
även beaktat, att ett eventuellt bifall till ansökningen kan komma att ge
upphov till framställningar om lån från andra likartade institutioner i landet.

Med anledning av kontrollstyrelsens utlåtande anförde föreningen i ny
skrift bl. a., att med inredningen av restaurangen avsåges sådan komplettering
av ungdomsgården, att den skulle kunna medverka till sunt umgängesliv
och alkoholfria vanor också i grupper, sällskapsresor, turistsällskap, organisationers
utflyktsresor o. s. v. Ungdomsgården och restaurangen vore
två skilda enheter i föreningens socialinriktade verksamhet på grundvalen
av kristen livssyn. Gentemot vad kontrollstyrelsen anfört uttalade föreningen,
att både ungdomsgården och restaurangen vände sig till »utomstående»
ungdom och icke »huvudsakligen till den kyrkligt intresserade ungdomen»;
hjärtnerven i ungdomsgårdens program vore just strävan att frigöra
de andliga värdena för socialt inriktad, vidare verksamhet än den gängse
förekommande kristna ungdomsverksamheten. Den tilldragande miljön
trodde sig föreningen kunna bereda genom sina lokaliteter, möjligheter till
förströelser och det utsökt natursköna läge, som restaurangen hade vid
Bottenviken, i »Norrlands Schweiz».

Vid skriften var fogat ett skriftligt uttalande av landshövdingen i Västernorrlands
län Eric Wesström, dagtecknat den 19 juli 1956. Uttalandet
var av följande lydelse.

Midsommardagen i år invigde jag Måvikens ungdomsgård, varvid jag även
hade tillfälle att bese lokalerna. Serveringslokalernas standard synes mig
vara mycket god och tillfredsställande.

Ungdomsgårdens styrelse består av välkända och vederhäftiga personer,
som säkerligen komma att se till att skötseln av ungdomsgården kommer
att handhavas på ett ur det allmännas synpunkt fullt tillfredsställande sätt.
Av föreningens stadgar framgår, att verksamheten skall omfatta all ungdom,
oberoende av politisk- och samfundstillhörighet, således skall verk -

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

samheten ej vara ensidigt inriktad efter vissa religiösa linjer. Det synes mig
som om verksamheten, genom den uppläggning den fått, kommer att fylla
ett stort behov för ungdomsvården och även har en stor mission att fylla
i denna del av länet. Då ungdomsgården är belägen i en synnerligen vacker
trakt med stor turisttillströmning, förefinnes all anledning antaga, att den
kommer att bli mycket livligt besökt.

Från det allmännas synpunkt synes det vara mycket önskvärt, att sådan
ideell verksamhet med absolutistisk inriktning, som bedrives på Måvikens
ungdomsgård, erhåller allt stöd, och jag vill uttala den förhoppningen, att
statsmakterna kommer att bevilja Föreningen Måvikens ungdomsgård begärt
lån för inredning och utrustning.

Ärendet avgjordes i konselj den 26 oktober 1956. Kungl. Maj :t beslöt därvid
på hemställan av föredragande departementschefen, statsrådet Sträng,
att lämna föreningens ansökan utan bifall.

Förarbetena till kungörelsen om lån av statsmedel för inrättande av alkoholfria
restauranger ge vid handen, att den ledande synpunkten varit, att
stöd skulle lämnas sådana restauranger, som genom sin standard — i fråga
om inredning, service, underhållning in. m. — skulle bli i stånd att bjuda
effektiv konkurrens åt spritrestauranger av hög klass. Kravet på standard
måste med hänsyn härtill uppenbarligen anpassas efter ortens förhållanden.
Även om restaurangen vid Måvikens ungdomsgård icke håller sådan
standard, att den skulle kunna hävda sig i tävlan med ledande spritrestauranger
i våra största städer, är den dock efter förhållandena i Västernorrlands
län tydligen av god klass; i detta avseende åberopar utskottet landshövdingens
i länet uttalande, att serveringslokalernas standard synts honom
vara mycket god och tillfredsställande.

Bland uttalandena under förarbetena till kungörelsen vill utskottet ytterligare
framhålla vad statsrådet Sköld yttrade i utredningsdirektiven om
sådana samlingslokaler på landsbygden, som användas av allmänheten för
anordnande av familjefester och dylikt. Detta uttalande — som icke motsades
vare sig av utredningen eller under ärendets senare behandling —-ger tydligt vid handen, att kungörelsen bland annat syftar just på restauranger
av samma typ som den ifrågavarande, nämligen sådana restauranger
på landsbygden, som — förutom att de äro öppna för servering åt allmänheten
— också erbjuda lämplig miljö för grupper av olika slag.

Med hänsyn till de nu anförda omständigheterna borde enligt utskottets
mening föreningens låneansökan ha bifallits. Utskottet har därför funnit sig
böra göra anmälan jämlikt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng.

Konstitutionsutskottets memorial nr H år 1957

VIII*

av herr Dahlén, som med instämmande av herrar Englund, Weiland,
Swedberg och fröken Wetterström ansett att utskottet bort uttala följande.

Bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet återfinnas i 2 kap.
tryckfrihetsförordningen. Huvudprincipen angives i 1 § sålunda, att till främjande
av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning varje svensk medborgare
i den ordning förordningen föreskriver skall äga få tillgång till allmänna
handlingar. I denna rätt gälla vissa inskränkningar, som emellertid
i detta sammanhang kunna lämnas åt sidan.

Med allmän handling förstås enligt 2 § alla hos stats- eller kommunalmyndighet
förvarade handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller
blivit där upprättade. Enligt 3 § förstås med statsmyndighet bl. a. statsdepartementen.

Enligt 5 § skall handling anses inkommen till nryndighet, då den avlämnats
till myndigheten eller till befattningshavare, som har att mottaga handlingen
eller eljest taga befattning med mål eller ärende, till vilket handlingen
hänför sig. Departementschefen uttalade om innebörden av detta stadgande
i propositionen med förslag till nu gällande tryckfrihetsförordning (nr 230
år 1948, s. 131), att därav klart framginge, att en handling som inkom till
myndighet vore att anse som allmän handling, så snart den avlämnats till
myndigheten eller sådan befattningshavare som i paragrafen sägs, samt fortsatte
:

Är handlingen offentlig, kan således underlåten diarieföring eller registrering
icke åberopas för att fördröja dess tillhandahållande. Ur praktisk synpunkt
är det av vikt, att inkommen handling omedelbart diarieföres. Att
diarieföring skall ske genast torde också vara innebörden av de föreskrifter
som för olika fall finnas meddelade om förande av diarium. Å andra sidan
torde det, med hänsyn till att ordnad diarieföring icke finnes hos alla de
myndigheter som här kunna komma ifråga, ej vara lämpligt att i tryckfrihetsförordningen
införa en särskild föreskrift om omedelbart vidtagande
av sådan åtgärd. De bestämmelser som finnas torde erbjuda tillräckliga möjligheter
till ingripande mot försummad diarieföring, särskilt om sådan underlåtenhet
skett i syfte att kringgå bestämmelserna om allmänna handlingars
offentlighet.

Den 8 februari 1957 avgåvo professorerna Folke Schmidt och Nils Stjernquist
till ecklesiastikdepartementet en efter offentligt uppdrag utarbetad promemoria
angående den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen.
Den 1 mars 1957 överlämnades till riksdagen en proposition (nr 86) an -

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Englund, Georg Pettersson,
Wahlund, Weiland, Erik Olsson, Fritiof Karlsson, Sörlin och Sveningsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Spångberg, Swedberg, Sehlstedt, Svensson i
Ljungskile, fru Svedberg, fröken Wetterström, herrar Dahlén, Larsson i Hedenäset och
Alemyr.

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

gående sådan utbildning, i vilken stora delar av promemorians innehåll voro
intagna. Enligt vad som inhämtats från departementet är promemorian därstädes
inregistrerad under ett halvnummer och med angivande av den 8
februari 1957 såsom den dag, då inregistreringen skett.

Ännu vid den tidpunkt, då propositionen avlämnades, var emellertid enligt
vad som är för utskottet känt promemorian icke registrerad inom departementet.
Härigenom ha möjligheterna för pressen och andra intresserade att
taga del av promemorian i hög grad försvårats.

Anledningen till att promemorian icke i vanlig ordning blev inregistrerad,
så snart den inkommit till departementet, undandrager sig utskottets bedömande.
Enligt 12 § instruktionen för befattningshavarna i statsdepartement
åligger det registrator bl. a. att förvara, förteckna och tillhandahålla till
arkivet hörande handlingar. I förevarande fall synes promemorian icke ha
lämnats till departementets arkiv förrän en lång tid efter den dag den angives
vara inregistrerad.

Det tillkommer i särskilt hög grad konstitutionsutskottet att övervaka att
de grundsatser, varå bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet
vila, bliva upprätthållna och att påtala, när fel blivit begångna. Om icke så
sker även när det är fråga om spörsmål av relativt sett mindre allmänt intresse,
kan den föreställningen insmyga sig, att reglernas strikta upprätthållande
skulle vara av mindre betydelse, vilket i sin tur skulle kunna medföra
allvarliga följder, när det gäller stora, för samhället i dess helhet väsentliga
frågor.

Det måste åligga departementschef att tillse att en sådan ordning råder
inom departementet, att icke offentliga handlingar genom underlåten diarieföring
undandragas allmänheten. I anledning av vad som förekommit har
utskottet därför ansett sig böra göra anmälan jämlikt § 107 regeringsformen
mot chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson.

IX*

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 7 juni 1956)

av herr Dahlén, som med instämmande av herrar Englund, Weiland,
von Friesen och Hamrin i Jönköping ansett att utskottet bort uttala följande.

Nu gällande läroverksstadga av den 17 mars 1933 fordrar för kompetens
till lektorstjänst i latin och grekiska bl. a. fil. mag.-examen med minst betyget
AB i sagda ämnen och fil. lic.-exainen med minst samma betyg i ett av
de nämnda ämnena. I fråga om licentiatexamen må därvid emellertid dels
latin ersättas av grekiska eller av klassisk fornkunskap och antikens historia

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Englund, Georg Pettersson,
Wahlund, Olsén, Weiland, Erik Olsson, Fritiof Karlsson och Sveningsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, von Friesen, Norén, Spångberg, Sehlstedt,
Hamrin i Jönköping, Dahlén, Larsson i Hedcnäset, Alemyr och Svenungsson.

Konstitutionsutskottets memorial nr lb år 1957

och dels grekiska ersättas av klassisk fornkunskap och antikens historia
(178 § 1 inom. c).

Vid tillsättande av ledigbliven tjänst såsom lektor åligger det skolöverstyrelsen
att efter prövning av ansökningshandlingarna och efter yttrande av
vederbörande rektor till Kungl. Maj :t insända handlingarna med förslag å
den eller de sökande, som på anförda grunder anses böra till den lediga
tjänstens besättande främst komma ifråga (§ 181 inom. 1).

Vid avgivande av förslaget skall såsom befordringsgrunder i följande ordning
gälla:

a) skicklighet och nit i ungdomens undervisning och handledning;

b) genom vitsord, erhållna i avlagda examina och prov, samt genom utgivna
skrifter ådagalagda lärdomsförtjänster, särskilt i de ämnen, som höra till
den ifrågavarande tjänsten ävensom förtjänstfullt skriftställarskap i övrigt
av vetenskaplig eller praktisk-pedagogisk art;

c) längden av föregående väl vitsordad tjänstgöring som lärare.

En mindre underlägsenhet enligt en eller två föregående befordringsgrunder
må kunna uppvägas av ett större företräde enligt en senare. I fråga om
lektorstjänst skola lärdomsförtjänster, särskilt om de förefinnas i de till
tjänsten hörande läroämnena, såsom befordringsgrund likställas med undervisningsskickligheten
och vid bedömning av lärdomsförtjänsterna särskild
vikt fästas vid betyget i licentiatexamen samt vid avlagt disputationsprov för
vinnande av doktorsgraden (181 § 2 inom.).

Beträffande lärare vid läroverk med praktisk lärarkurs skall särskilt avseende
fästas vid sådana förtjänster, som ådagalägga sökandes lämplighet
såsom lärare vid lärarutbildningsanstalt (181 § 3 inom.).

Högre allmänna läroverket statens normalskola i Stockholm är läroverk
med praktisk lärarkurs.

Till en genom vederbörlig kungörelse ledigförklarad lektorstjänst i latin
och grekiska vid läroverket hade vid ansökningstidens utgång i januari 1956
anmält sig sju sökande, däribland

1) lektorn vid högre allmänna läroverket för flickor på Södermalm K. E. A.
Andrén;

2) lektorn vid högre allmänna läroverket för gossar i Malmö B. E. D. Edmar;
och

3) rektorn vid Göteborgs högre samskola J. E. Holmberg.

Beträffande nämnda sökandes meriter skall här till en början nämnas

följande.

Andrén är född år 1902. Han blev fil. mag. 1929 med betyget A i latin, grekiska
och klassisk fornkunskap, fil. lic. 1935 med betyget A i klassisk fornkunskap
och fil. doktor 1940 med betyget a för såväl avhandlingen som försvaret
av den. Sistnämnda år förordnades han till docent i klassisk fornkunskap
och antikens historia vid universitetet i Lund. Såsom t. f. professor har
han tjänstgjort ht 1944, ht 1946 och vt 1948. Han blev docent vid Stockholms
högskola 1952. Vidare utnämndes han till lektor i latin och grekiska vid

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

högre allmänna läroverket i Kalmar den 1 januari 1949 och vid högre allmänna
läroverket för flickor på Södermalm den 1 juli 1953. År 1955 var
Andrén uppförd på tredje förslagsrummet för en professur i klassisk fornkunskap
och antikens historia.

Edmar är född 1901. Han blev fil. mag. 1923 med bl. a. betyget A i latin
och grekiska och betyget AB i klassisk fornkunskap, fil. lic. 1929 med betyget
A i latin och fil. doktor 1931 med betyget AB för såväl avhandlingen
som försvaret av den. Han har undervisat i bl. a. latin och grekiska vid högre
allmänna läroverket för gossar i Malmö 1927—1931 och vid högre allmänna
läroverket i Kalmar 1932—1933. År 1932 utnämndes han till lektor i sagda
ämnen vid högre allmänna läroverket i Växjö och 1938 vid högre allmänna
läroverket för gossar i Malmö.

Holmberg är född 1907. Han blev fil. mag. 1929 med betyget A i latin och
klassisk fornkunskap och betyget AB i grekiska. Fil. lic.-examen avlade han
1932 mied betyget A i latin och i klassisk fornkunskap. Han disputerade och
blev fil. doktor 1933 med betyget AB för såväl avhandlingen som försvaret
av den och förordnades 1935 till docent vid Göteborgs högskola. Till t. f.
professor därstädes har han varit förordnad ht 1938, vt 1946, vt 1949, ht 1949
och vt 1950. Han har vidare tjänstgjort vid Solbacka läroverk 1932—1934,
vid högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm 1934—1935 och vid
Göteborgs högre samskola 1935—1940. Till adjunkt vid Hvitfeldtska högre
allmänna läroverket utnämndes han 1940. Sedan 1951 är han rektor för Göteborgs
högre samskola. Holmberg har förklarats kompetent till och
erhållit placering för en professur i klassisk fornkunskap och antikens historia.

över ansökningshandlingarna avgavs yttrande av rektorn vid läroverket
Sven Grauers, som i vad angår de förut nämnda tre sökandena anförde:

Tjänsten har lockat sju synnerligen väl meriterade sökande. Skillnaden
dem emellan är i vissa hänseenden mycket ringa. Så är exempelvis fallet enligt
första befordringsgrunden. Sökandena Andrén och Edmar ha båda a
i undervisningsskicklighet och AB i fallenhet. Sökanden Holmberg kommer
något efter med AB i undervisningsskicklighet och AB i fallenhet, men vitsorden
härröra från genomgång av provår för mer än 20 år sedan och torde
med hänsyn till hans långa, väl vitsordade lärartjänst icke innebära någon
belastning i dagens situation. Samtliga sökande måste sålunda anses ha väl
styrkt sin pedagogiska skicklighet, vilket för ett läroverk med praktisk utbildning
är av stor betydelse.

(Bektor jämställde enligt denna befordringsgrund de nu ifrågavarande
sökandena).

Enligt andra befordringsgrunden måste sökanden Andrén ges ett bestämt
företräde genom sitt höga avhandlingsbetyg (a) och sin omfattande vetenskapliga
produktion, som lett till en mycket stark kompetensförklaring och
eu god placering vid konkurrens om en professur i klassisk fornkunskap
och antikens historia. Närmast honom kommer Holmberg med licentiatexamen
såväl i klassisk fornkunskap (A) som latin (A) samt en vetenskaplig
produktion, som likaledes lett till kompetensförklaring och placering i
fråga om professur i klassisk fornkunskap och antikens historia. Han har

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

dessutom medverkat vid utgivningen av läroböcker. Av de återstående sökandena
framträder Edmar med licentiatavhandling i latin samt ett omfattande
pedagogiskt författarskap. Ordningsföljden enligt denna befordringsgrund
synes mig därför bli: 1. Andrén, 2. Holmberg, 3. Edmar.

Enligt tredje befordringsgrunden har Edmar ett klart markerat företräde
framför övriga sökande genom sin långa tjänstgöring (51 terminer) till
väsentlig del förlagd till läroverk med egentlig lärarkurs. Närmast honom
komma Andrén och Holmberg (c:a 34 terminer), varvid dock skälig hänsyn
bör tagas till den omständigheten, att Andrén har mycket liten ren skoltjänstgöring
under det Holmberg kan uppvisa lång skoltjänstgöring, till
betydande del som skolledare. Ordningsföljden enligt denna befordringsgrund
synes mig böra bli: 1. Edmar, 2. Holmberg, 3. Andrén.

En sammanställning av sökandenas meriter enligt samtliga befordringsgrunder
synes ge vid handen, att Andrén, Edmar och Holmberg främst böra
ifrågakomma till den sökta tjänsten. Skillnaden dem emellan i merithänseende
är ringa och dessutom svår att fixera. Gentemot Edmars överlägsenhet
i praktiskt-pedagogiskt hänseende med avseende på tjänstetid och pedagogiskt
författarskap står Andréns och Holmbergs starka vetenskapliga
meritering. Med all uppskattning av Edmars insatser som läroboksförfattare
finner jag dock Andréns och Holmbergs högt kvalificerade vetenskapliga
författarskap i sin helhet väga tyngre som merit. Såvitt jag av handlingarna
kan döma har Andréns samlade vetenskapliga produktion tillerkänts
högre vitsord än Holmbergs. Med hänsyn till lärdomsförtjänsternas
betydelse vid tillsättning av lektorat och med hänvisning till vad jag i övrigt
anfört, föreslår jag till den sökta tjänsten:

1) Andrén

2) Edmar och Holmberg, jämställda.

Vid skolöverstyrelsens handläggning av ärendet anförde föredraganden
(ledamoten Junel), med vilken ledamöterna Sjöstedt, Engström, Bodell och
Nilsson instämde:

Tjänsten har lockat flera mycket kvalificerade sökande och det är inte
lätt att här utpeka den främste. Jag har emellertid vid min värdering kommit
fram till samma slutresultat som läroverkets rektor och kan i stort sett
åberopa den jämförelse, som gjorts i rektors utlåtande. Jag placerar sålunda
Andrén främst och motiverar denna hans placering med hans starka
meritering ifråga om lärdomsförtjänster i de till tjänsten hörande läroämnena
i förening med vackra vitsord enligt första befordringsgrunden och
mångsidigheten i den lärar tjänstgöring, som han äger tillgodoräkna. Jag
kan icke finna, att någon annan av de sökande i det hela når upp till sådan
meritering som Andrén, varför jag hemställer, att överstyrelsen föreslår
honom till tjänsten.

En vid akten i ärendet fogad PM, synbarligen upprättad inom departementet,
visar följande överväganden:

Enligt 178 § 1 mom. c) sista stycket läroverksstadgan får vid behörighet
till lektorstjänst i latin och grekiska lic.-examen i dessa språk ersättas med
lic.-examen i klassisk fornkunskap och antikens historia. Enligt 181 § 2
mom. b) samma stadga beaktas enligt andra befordringsgrunden lärdomsförtjänster,
ådagalagda genom examina och prov, särskilt i de ämnen, som
höra till tjänsten. —- Spörsmålet blir då huruvida för sökande till lärartjänst
i klassiskt språk lärdomsförtjänster i klassisk fornkunskap skall

Konstitutionsutskottets memorial nr år 1957

väga lättare än sådana förtjänster i det ifrågavarande språket. — Rektors
och skolöverstyrelsens förord för Andrén har huvudsakligen grundats på
dennes överlägsenhet enligt andra befordringsgrunden. Andréns styrka enligt
nämnda grund ligger på ämnet klassisk fornkunskap. Om detta förhållande
bör föranleda en viss jämkning av hans meriter vid sökandet av tjänst i
klassiskt språk, kommer hans ställning uppenbarligen i farozonen. — Edmar,
som är lic. och dr i latin är likställd med Andrén enligt första befordringsgrunden
och överlägsen honom enligt den tredje. Även enligt andra
befordringsgrunden har Edmar en mycket stark ställning; skillnaden mellan
honom och Andrén är icke så stor. — Om man med hänsyn till att Andréns
vetenskapliga meriter ligga inom ämnet klassisk fornkunskap bör anse
Andrén och Edmar jämställda enligt andra befordringsgrunden, måste Edmar
anses ha företräde enligt samtliga befordringsgrunder sammantagna.

Av ovan refererade handlingar framgår att av de sju sökandena till lektor
stjänsten kvarstodo vid den slutliga jämförelsen enligt såväl rektor som
skolöverstyrelsen Andrén, Edmar samt Holmberg. Vid bedömningen har enligt
gällande läroverksstadga hänsyn tagits till att för lektorstjänst gäller
att andra befordringsgrunden, »lärdomsförtjänst», skall jämställas med den
första, »undervisningsskicklighet».

Av handlingarna framgår jämväl att beträffande undervisningsskickligheten
synas fullgoda skäl föreligga till jämställandet av Andrén, Edmar och
Holmberg. Den därmed jämförbara befordringsgrunden, lärdomsförtjänsterna,
ger enligt rektor och skolöverstyrelsen följande ordningsföljd mellan de
tre ovannämnda sökandena: 1. Andrén, 2. Holmberg och 3. Edmar.

Enligt tredje befordringsgrunden, tjänstgöringstiden, blev ordningsföljden:
1. Edmar, 2. Holmberg, 3. Andrén.

Rektor och skolöverstyrelsen ha vid en sammanfattning av befordringsgrunderna
med hänsyn till likheterna i fråga om undervisningsskicklighet
ansett, att lärdomsmeriterna finge bli avgörande. Rektor stannar då till sist
för Andrén med motiveringen att dennes »samlade vetenskapliga produktion
tillerkänts högre vitsord än Holmbergs». Föredragande undervisningsrådet
anför: »Jag placerar sålunda Andrén främst och motiverar denna hans
placering med hans starka meritering i fråga om lärdomsförtjänster i de till
tjänsten hörande läroämnena i förening med vackra vitsord enligt första
befordringsgrunden och mångsidigheten i den lärartjänstgöring, som han
äger tillgodoräkna. Jag kan icke finna, att någon annan av de sökande i det
hela når upp till sådan meritering som Andrén, varför jag hemställer, att
överstyrelsen föreslår honom till tjänsten.»

Dessa ställningstaganden synas utskottet motiverade med hänsyn till
Andréns starka vetenskapliga produktion.

Kungi. Maj :t utnämnde emellertid inte Andrén utan Edmar. Vad som var
anledningen härtill är inte lätt att avgöra. Den PM som ovan refererats
kan möjligen ge anvisning härom. Där ifrågasättes om inte de lärdomsförtjänster,
som Andrén har och som höra till ämnet klassisk fornkunskap,
eventuellt skulle »väga lättare än sådana förtjänster i det ifrågavarande språket».
Om så kunde vara fallet skulle Andréns ställning enligt PM-författaren
uppenbarligen komma »i farozonen».

Konstitutionsutskottets memorial nr H år W57

Det är inte möjligt att avgöra om dessa överväganden varit avgörande för
Kungi. Maj :t. Men det finnes skäl att framhålla, att om så skulle vara fallet,
rubbar detta både den i läroverksstadgan fastslagna ståndpunkten, att klassisk
fornkunskap må ersätta latin eller grekiska, och den praxis som utbildats
på området. För de personer som studera ifrågavarande ämnen skulle
eif brytande av stadgans bestämmelser om rätt att utbyta visst ämne mot
annat ha väsentlig betydelse. Motsvarande förhållande gäller också beträftande
andra ämnen, såsom t. ex. historia, som må utbytas mot statskunskap.

Oavsett vad som kan ha varit avgörande vid ärendets prövning, strider det
givna beslutet mot gällande författning, varför utskottet ansett sig böra göra
anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Persson.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 21 september 1956)
av herr Swedberg, som med instämmande av herrar Englund, Weiland,
Sveningsson, von Friesen och Magnusson i Tumhult ansett att utskottet
bort uttala följande.

Bestämmelserna om tillsättning av rektor för statsunderstödd folkhögskola
återfinnas i Kungl. Maj :ts folkhögskolestadga av den 14 december 1951.
För att kunna antagas som rektor vid sådan folkhögskola fordras bland annat
enligt 31 § 1 mom. e) i stadgan att ha under minst fyra år med goda
vitsord tjänstgjort som lärare med full tjänstgöring vid läroanstalt under
offentlig kontroll, därav vid statsunderstödd folkhögskola minst tre år. Enligt
en år 1954 utfärdad kungörelse angående meritvärdering vid ansökning
till lärartjänst må vid sådan ansökning till skola, som står under överinseende
av skolöverstyrelsen, heltidstjänstgöring såsom instruktör inom ungdomsvårdande
sammanslutning likställas med lärartjänstgöring, som må tillgodoräknas
vid ansökan till lärartjänst. Sådan tjänstgöring må dock icke inräknas
i minimitjänstgöring som är föreskriven för behörighet till lärartjänst
vid folkhögskola.

I folkhögskolestadgans 37 § givas bestämmelser om tillsättningsförfarandet.
Folkhögskolans styrelse skall efter ansökningstidens utgång till skolöverstyrelsen
insända inkomna ansökningshandlingar. Skolöverstyrelsen prövar
sökandenas behörighet och lämplighet för tjänsten med hänsyn till insikter,
erfarenhet som lärare och för tjänsten erforderliga egenskaper. Sedan
skolöverstyrelsens beslut efter prövningen vunnit laga kraft utser folkhögskolans
styrelse till tjänstens innehavare en bland de sökande, som förklarats
lämplig för befattningen.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

^ammaren: herrar Elmgren, Damström, Englund, Georg Pettersson,
sen, Weiland, Erik Olsson, Fritiof Karlsson, Torsten Andersson och Sveningsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von Friesen, Spångberg,
Swedberg, Gustafsson i Bogla, Magnusson i Tumhult, Dahl och Alemyr.

Konstitutionsutskottets memorial nr It år 1957

Folkhögskola står under inseende av skolöverstyrelsen, som äger utfärda
de närmare föreskrifter, vilka kunna erfordras för ordnandet av undervisningen
vid skolan.

Genom beslut den 1 juni 1956 har Kungl. Maj:t förklarat Visingsö folkhögskola
(Braheskolan) berättigad till statsunderstöd från och med arbetsåret
1956/57.

Enligt ett ännu ej fastställt reglemente för skolan skall där varje år hållas
en vinterkurs, omfattande minst 24 veckor, för både manliga och kvinnliga
elever. Om tillräckligt antal elever anmäler sig, må vidare en andra och
tredje årskurs inrättas. I de olika kurserna skall enligt reglementet, förutom
de i folkhögskolestadgan föreskrivna ämnena, undervisas i de ämnen som
skolstyrelsen med hänsyn till skolans speciella syften bestämmer. Skolans
speciella syften ha angivits vara att utbilda ledare för det frivilliga folkbildningsarbetet
och för ungdomsverksamheten.

Under sommaren 1956 ledigförklarades tjänsten som rektor vid nämnda
folkhögskola. Vid ansökningstidens utgång hade åtta sökande anmält sig,
bland dem e. o. förste kanslisekreteraren i ecklesiastikdepartementet, pol.
mag. Thore Petersson.

Av den meritförteckning, som Petersson åberopade, framgår, att han tjänstgjort
som vikarierande lärare i statskunskap och socialpolitik vid Jordbrukets
föreningsskola i Sånga-Säby under två månader, men att han därutöver
icke tjänstgjort som lärare. Han uppfyllde således icke det kompetenskrav
rörande viss tids lärartjänstgöring, för vilket redogörelse lämnats
här ovan.

Skolöverstyrelsen fann efter prövning av ansökningshandlingarna, att Petersson
icke styrkt sin behörighet till tjänsten. Av de övriga sökandena förklarades
sex vara behöriga och lämpliga att innehava tjänsten.

I skrift till Kungl. Maj :t hemställde Petersson om dispens från föreskriften
om föregående tjänstgöring som lärare.

Av Peterssons meritförteckning framgår bl. a., att han varit ledamot av
och ordförande för Föreningen Nordens ungdomsnämnd samt ledamot av
Föreningen Nordens styrelse och arbetsutskott 1948—1952, varit ledamot av
Ungdomsberedskapens styrelse under åren 1947—1949, varit ledamot av
Svenska landsbygdens studieförbunds studieråd och arbetsutskott 1947—
1952, varit vice ordförande för Sveriges ungdomsorganisationers landsråd
samt ordförande i dess arbetsutskott 1951—1954, att han sedan 1954 är
ordförande i landsrådet och att han varit ledamot av exekutivkommittén föi
världsungdomsorganisationen World Assembly of Youth åren 1951 1954.

Vidare bär han enligt sagda förteckning medverkat som studieplansförfatlare
åt SFS och som föreläsare i samhällsfrågor, internationella spörsmål
in. in.

Peterssons hemställan översändes till styrelsen för Visingsö folkhögskola
och till skolöverstyrelsen för yttrande.

Eu majoritet av fem personer inom folkhögskolans styrelse tillstyrkte att

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

den sökta dispensen beviljades. Två styrelseledamöter reserverade sig mot
beslutet under framhållande, att styrelsens ställningstagande med gällande
folkhögskolestadga och med den praxis, som för närvarande tillämpades,
kom i uppenbar strid med folkhögskolans intressen.

Ä\en skolöverstyrelsen tillstyrkte att dispens meddelades Petersson. Överstyrelsen
anförde:

Petersson har fullgjort lärartjänstgöring vid läroanstalt under offentlig
kontroll under två månader. Till stöd för sin dispensansökan synes Petersson
kunna åberopa, att han vid de tjänsteuppdrag som i meritförteckningen
redovisas verkat i folkbildningsarbetet såsom föreläsare, handledare i
gruppstudier, författare av studieplaner, varit ledamot i ett studieförbunds
centrala ledning, att han vidare verkat såsom ungdomsledare, varit ledamot
och ordföi ande i ett samarbetsorgan för svenska ungdomsorganisationer
samt även företrätt dessa i olika internationella sammanhang. I fullgörandet
av samtliga dessa uppdrag har han erhållit synnerligen goda vitsord för
pedagogiskt handlag, förmåga att komma i kontakt med ungdom och stimulera
densamma för de uppgifter han haft att handlägga. Han synes även i sin
verksamhet ha beaktat de internationella sammanhangen. Sökanden svnes
speciellt kunna åberopa, att lian under tiden 1 maj 1945—15 februari 1952
tjänstgjort i befattningar som distriktsombudsman, riksombudsman och förbundssekreterare
i Svenska landsbygdens ungdomsförbund. Enligt överstyrelsens
uppfattning torde Peterssons tjänstgöring vid Svenska landsbygdens
ungdomsförbund till sin karaktär stå nära sådan heltidstjänstgöring såsom
instruktör inom ungdomsvårdande sammanslutning, vilken, såvida statsbidrag
utgåi till befattningen, ma i merithänseende likställas med lärartjänstgöring
vid ansökning till lärartjänst vid skola under överstyrelsens inseende.

Det torde emellertid böra framhållas, att heltidstjänstgöring i sådan befattning
enligt kungörelsen icke må inräknas i minimitjänstgöring, som må
vara föreskriven för behörighet till lärartjänst vid folkhögskola.

överstyrelsen finner sig böra beakta å ena sidan, alt Visingsö folkhögskola
särskilt strävar efter att utbilda ledare för det frivilliga folkbildningsarbetets
och ungdomsverksamhetens behov och i viss mån inriktat arbetet på
intei nationella problem samt att sökanden får anses ha förvärvat för sådan
verksamhet lämplig erfarenhet genom flerårigt arbete på ifrågavarande fält,
å andra sidan att sökanden endast under två månader varit heltidsanställd’
läiaie vid läroanstalt under offentlig kontroll och aldrig tjänstgjort vid
tolkhögskola. Den omständigheten, att sex sökande av överstyrelsen kunnat
förklaras behöriga och lämpliga för befattningen, finner däremot överstyrelsen
icke i och för sig böra utgöra hinder för att ytterligare en sökande^ förklaras
behörig.

Vid ärendets handläggning i skolöverstyrelsen deltogo generaldirektören
Rosen, ledamoten Lund, föredragande, och folkhögskoleinspektören Vestlund.
Den sistnämnde reserverade sig mot överstyrelsens beslut och anförde:

Det är enligt min mening av stor vikt att rekryteringen av lärarkrafter till
folkhögskolan stimuleras och att möjligheterna ökas för lärare verksamma
inom angränsande arbetsområden, t. ex. inom folkbildningsarbetet, att övergå
i folkhögskolans tjänst. Magister Petersson har genom sin verksamhet
inom folkrörelserna och det frivilliga folkbildningsarbetet visat en intresseinriktning
och inhämtat erfarenheter av stort värde för lärarverksamhet inte
minst vid Visingsö folkhögskola med dess studie- och ungdomsledarutbildinS* -

Konstitutionsutskottets memorial nr Ur är 1957

Med hänsyn till folkhögskolornas speciella karaktär anser jag emellertid
att den som utses till rektor vid en folkhögskola hör ha någon tids erfarenhet
som lärare vid denna skolform för att kunna ge verksamheten eu med
folkhögskolans egenart överensstämmande utformning. I)etla gäller kanske
i särskild grad för en nystartad skola. Till rektorstjänsten vid Visingsö folkhögskola
har anmält sig åtta sökande, av vilka sex folkhögskollärare funnits
behöriga och lämpliga för befattningen. Det synes mig därför möjligt att
tillfredsställande lösa rektorsfrågan vid Visingsö utan att bereda plats för
sökande, som vid ansökningstidens utgång saknat behörighet, och jag anser
därför att överstyrelsen bort avstyrka ansökan om dispens för Petersson.

Den 19 september 1956 inkom till chefen för ecklesiastikdepartementet
en skrift från Svenska folkhögskolans lärarförening, vari föreningen efter en
redogörelse för gällande bestämmelser och deras innebörd anförde:

Svenska folkhögskolans lärarförening ställer sig icke generellt avvisande
till en uppmjukning dispensvägen av författningens krav på tidigare fullgjord
lärartjänstgöring. Särskilt då en dispenssökande som merit kan åberopa
omfattande och väl vitsordade insatser inom det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet bör hans ansökan enligt föreningens mening bli föremål
för välvillig behandling. Men föreningen vill med bestämdhet hävda, att
dispens icke bör beviljas, då marginalen mellan den minimitjänstgöring, som
anges i författningen, och den tjänstgöring, som den sökande verkligen fullgjort,
är mera avsevärd; huruvida total dispens från kravet på tidigare fullgjord
folkhögskoletjänstgöring över huvud bör medges, kan ifrågasättas. Vidare
bör ett dispensärende behandlas mera restriktivt, då dispensen avser
rektorstjänst än då fråga är om ämneslärartjänst. Beträffande rektorstjänst
torde dispens icke böra beviljas i andra fall än sådana, då antalet välmeriterade
aspiranter till tjänsten är mycket ringa eller då — i fråga om en ny
skola — den dispenssökande har nedlagt stora förtjänster om skolans tillblivelse
och reellt prövats som skolledare under tiden fram till skolans erhållande
av statsbidrag.

I föreliggande fall utgör den dispenssökandes meriter från folkbildningsarbetets
område ett visst skäl för bifall till framställningen. Mot denna merit
måste dock ställas, att den sökande saknar varje erfarenhet av folkhögskolearbete
och i övrigt endast har obetydlig lärarerfarenhet; att ansökningen
icke avser ämneslärartjänst utan rektorstjänst, därtill vid en skola
där fasta traditioner ännu icke har hunnit utbildas; samt att en rad välmeriterade
och fullt behöriga aspiranter till tjänsten finnes. Dessa senare
omständigheter väger enligt föreningens mening så tungt, att av principiella
skäl ett bifall till framställningen icke bör komma i fråga.

Lärarföreningen, som förutsätter att herr statsrådet vid handläggningen
av ärendet kommer att beakta dess karaktär av betydelsefull principfråga,
vill icke underlåta att bringa till herr statsrådets kännedom, att den ger sitt
fulla stöd åt den mening, som folkliögskoleinspektören Vestlund låtit anteckna
till kungl. skolöverstyrelsens protokoll.

I beslut den 21 september 1956 medgav Kungl. Maj:t, att Petersson utan
hinder av bestämmelserna i ill § 1 mom. e) gällande folkhögskolestadga finge
antagas till rektor vid Visingsö folkhögskola.

Såsom framgår av redogörelsen här ovan ha meningarna om lämpligheten
alt bevilja den sökta dispensen varit delade både i folkhögskolans styrelse

Konstitutionsutskottets memorial nr H år 1957

och i skolöverstyrelsen. Inom folkhögskolans styrelse ansågo sålunda två
ledamöter, att styrelsemajoritetens beslut »kom i uppenbar strid med folkhögskolans
intressen». Mot skolöverstyrelsens beslut reserverade sig folkhögskoleinspektören
Vestlund. Vad han anförde i sitt utförliga och välmotiverade
yttrande, till vilket Svenska folkhögskolans lärarförening helt anslutit
sig, måste enligt utskottet mening tillmätas stor betydelse. I yttrandet
understrykes bl. a. betydelsen av att den som utses till rektor vid en folkhögskola
har erfarenhet som lärare vid denna skolform för att kunna ge
verksamheten en med folkhögskolans egenart överensstämmande utformning.

Kravet på viss tids lärarerfarenhet såsom kompetensvillkor för erhållande
av sådan tjänst, varom nu är fråga, får således anses vara väsentligt och
bör icke frångås annat än vid exceptionella förhållanden, såsom t. ex. då det
för en i övrigt mycket välmeriterad sökande brister allenast beträffande någon
mindre del av den föreskrivna tjänstgöringstiden. Mot bakgrunden härav
framstår den beviljade dispensen, som innebär ett fullständigt eftergivande
av nu ifrågavarande kompetenskrav, som helt omotiverad och med hänsyn
till de sökande, som kunde åberopa fullgoda meriter, för rättskänslan stötande.
Enligt vad utskottet konstaterat har dispensgivningen också väckt
mycken irritation och skapat olust inom folkhögskollärarnas kår, där — såsom
lärarföreningen framhållit för departementschefen redan före ärendets
avgörande — frågan ansetts ha principiell karaktär. Dessa sistnämnda
omständigheter kunna därför få mindre lyckliga konsekvenser såväl när det
gäller att behålla goda lärarkrafter vid folkhögskolorna som i vad avser en
god rekrytering till dessa.

Under framhållande av de nu återgivna synpunkterna har utskottet ansett
sig böra göra anmälan jämlikt § 107 regeringsformen mot föredragande
departementschefen, statsrådet Persson.

XI*

(Protokoll över jordbruksärenden den 23 mars och den 21 september 1956)

av herr Svensson i Ljungskile, som med instämmande av herrar Englund,
Weiland, Sveningsson, von Friesen, Swedberg och Magnusson i Tumhult
ansett att utskottet bort uttala följande.

Lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslagen) trädde i kraft den 1 juli 1955. Den ersatte dels
lagen den 17 juni 1948 med samma namn och dels lagen den 30 juni 1947
om kronans förköpsrätt (förköpslagen). Enligt 1955 års jordförvärvslag må
fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, ej genom köp,

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Englund, Weiland, Fritiof
Karlsson, Sörlin, Sveningsson och Alvar Andersson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von Friesen, Spångberg,
Swedberg, Jonsson i Haverö, Svensson i Ljungskile, Magnusson i Tumhult, Dahl
och Alemyr.

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

byte eller gåva förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd (1 §). Med jordbruksfastighet
i lagens mening avses såväl jordbruks- som skogsegendomar.

Över beslut, varigenom lantbruksnämnd vägrat sökt tillstånd, må klagan
föras genom besvär hos lantbruksstyrelsen. Talan mot styrelsens beslut föres
hos Kungl. Maj :t genom besvär (14 §).

I lagens 3—5 §§ angivas uttömmande de omständigheter, som medföra
att förvärvstillstånd skall eller må vägras. I 3 § upptagas de indispensabla
hindren för förvärvstillstånd. 4 § innehåller de dispensabla hindren, då tillstånd
skola vägras, därest icke vissa i lagen angivna omständigheter äro för
handen. 5 § slutligen ersätter den upphävda förköpslagen och möjliggör för
lantbruksnämnderna att använda förvärvslagen såsom ett instrument i jordbruksrationaliseringens
tjänst.

De två besvärsmål, för vilka redogörelse kommer att lämnas här nedan,
ha avsett tillämpningen av lagens 4 §. Enligt denna skall förvärvstillstånd
vägras bl. a., där anledning finnes till antagande att förvärvaren vill åtkomma
egendomen huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår egendom
med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta.

Emellertid kan den tillståndsprövande myndigheten — därest hinder av
angivet slag finnes föreligga — bifalla eller avslå förvärvsansökan beroende
på om dispensanledning anses föreligga eller ej. Tillstånd må nämligen i sådant
fall meddelas, om fånget kan väntas medföra övervägande nytta för
jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen för förvärvaren har
synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl föreligger
att godtaga fånget.

Vid genomgång av samtliga besvärsmål, vilka med tillämpning av 1955
års jordförvärvslag avgjorts av Kungl. Maj :t under år 1956, ha särskilt uppmärksammats
följande två fall, där Kungl. Maj:ts avgöranden synas anmärkningsvärda.

A. Kronojägaren Alfred Lindahl, som är född 1904, förvärvade genom köpebrev
den 13 oktober 1955 fastigheten Ählberg Stora l45 i Hardemo socken,
Örebro län, för en köpeskilling av 40 000 kronor. Fastigheten var taxerad
till 22 500 kronor. Dess areal utgjorde 19,5 ha, därav 8 ha åker och 11 ha
skog. Åkerjorden låg i ett skifte vid brukningscentrum. 2 ha bestod av sämre
sandjord och återstående 6 ha av mullrik lättlera av god bonitet. Skogen
hade god bonitet med delvis avverkningsbart bestånd. Den höll en kubikmassa
av omkring 150 m3/ha. Bostadshuset var icke beboeligt och betecknades
som värdelöst. Även ekonomibyggnaden var i dåligt skick, men kunde
användas till foderlada. Fastighetens föregående ägare hade sedan 1945 haft
åkerjorden utarrenderad till ägaren av en grannfastighet. Arrendetiden skulle
utgå år 1960.

Lindahl sökte den 16 november 1955 tillstånd till förvärvet bos lantbruksnämnden
i Örebro län. Den 17 januari 1956 beslöt lantbruksnämnden, under
åberopande av 4 § jordförvärvslagen, att avslå ansökningen, enär anledning
funnes till antagande, att Lindahl ville åtkomma egendomen huvudsakligen
i annat syfte än att själv ägna sig åt jordbruket å densamma.

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

Sedan Lindahl anfört besvär hos lantbrnksstyrelsen, fann styrelsen i resolution
den 18 april 1956 ej skäl bifalla besvären.

Lindahl fullföljde sin talan till Kungl. Maj:t, som emellertid i resolution
den 21 september 1956 lämnade besvären utan bifall.

Handlingarna i ärendet utvisa följande omständigheter.

Lindahl, som ej tidigare ägde någon jordbruksfastighet, angav som skäl
för sin önskan att förvärva fastigheten, att han därigenom finge möjlighet
att efter sin pensionering, som inträffade år 1964, utveckla sitt intresse för
skogsplantering. Den del av åkerjorden, som bestod av sandjord, var nämligen
enligt Lindahls mening lämplig att använda för plantskola. Å den
övriga åkerjorden ämnade han, sedan arrendatorns rätt utgått, även för
framtiden driva jordbruk. Fastigheten var belägen inom Lindahls tjänstgöringsområde,
och han förklarade, att han hade för avsikt att bosätta sig
på den.

Lantbruksnämnden hade som framgår av vad ovan sagts avslagit ansökningen
om förvärvstillstånd under motivering att anledning fanns till antagande,
att Lindahl ville åtkomma egendomen huvudsakligen i annat syfte än
att själv ägna sig åt jordbruket å densamma. I sitt yttrande till lantbruksstyrelsen
över Lindahls besvär förklarade lantbruksnämnden emellertid att
den icke längre betvivlade Lindahls uppgift, att han ämnade bosätta sig på
fastigheten och själv driva jordbruket. Nämnden ansåg det dock tvivelaktigt,
huruvida Lindahl med hänsyn till de betydande och föga räntabla investeringar,
som ett fullföljande av hans planer skulle medföra, komme att
vidbliva sin uppfattning.

Lantbruksstyrelsen avstyrkte i yttrande över Lindahls besvär hos Kungl.
Maj:t bifall till Lindahls talan och anförde.

Vid sin prövning av besvären ansåg styrelsen, att på en fastighet av ifrågavarande
storlek förvärvaren knappast kunde anses ägna sig åt jordbruket
i den mening detta begrepp hade i lagrummet, därest icke fastigheten komme
att utgöra hans egentliga förvärvskälla och arbetsuppgift. Detta måste förutsätta
att han utövade ledningen av jordbrukets skötsel och personligen
deltoge i jordbruksarbetet å fastigheten i sådan utsträckning, att kostnaderna
för lejd arbetskraft icke bleve större än att den behållna avkastningen
gåve brukaren och hans familj en skälig försörjning.

Då klaganden synbarligen hade för avsikt att intill pensionsåldern, d. v. s.
till år 1964, bibehålla sin tjänst som kronojägare och driva jordbruket på
fastigheten som en bisyssla samt vidare utarrenderingen av fastighetens
åkerjord hindrade klaganden från att under cirka 5 år disponera fastighetens
åkerjord, ansåg lantbruksstyrelsen, att klaganden icke för närvarande
kunde anses komma att ägna sig åt jordbruket på fastigheten i den mening
som sagts. Någon nytta för jordbruket eller näringslivet i orten ansåg styrelsen
förvärvet icke medföra. Vad klaganden anfört fann styrelsen icke utgöra
tillräckliga sådana särskilda skäl för bifall, som i lagrummet angåves.

B. Genom köpekontrakt den 16 augusti 1955 köpte fabrikören Verner Andersson
fastigheten Gamlegården 71 i Böne socken, Älvsborgs län, för 79 274
kronor.

Konstitutionsutskottets memorial nr år 1957

Andersson är född 1906 och hade sedan 1937 tillsammans med en broder
och andra personer och sedan 1951 tillsammans med enbart brodern drivit
en rörelse, Bilindustri i Blidsberg Aktiebolag. Bolaget tillverkade tippanordningar
för lastbilar. Han ägde ej tidigare någon jordbruksfastighet.

Fastighetens areal var 145,5 ha, därav 20 ha åker och 100 ha skog. Dess
taxeringsvärde var 71 800 kronor. Byggnaderna på fastigheten voro omkring
70 år gamla och beräknades för iståndsättande draga en kostnad av 65 000
kronor, därav 10 000 kronor avsåg brådskande arbeten och återstående belopp
arbeten, som borde göras inom den närmaste tioårsperioden. Åkerjorden
hade under en följd av år skötts mindre väl och fordrade iordningställande
av diken och avlopp samt stenröjning och figurförbättring. Det kapital,
som måste investeras för sådant ändamål, ansågs belöpa sig till omkring
25 000 kronor. Minst nittio procent av skogsmarken var bevuxen med överslutna
30—40 åriga blandbeslånd av tall, gran, björk och al, som voro i stort
behov av röjningsgallring. Den övriga skogsmarken var bevuxen med delvis
glesa grupper av 50—60 årig gran och björk samt enstaka fröträd av tall.
Dessa områden hade vid tidigare tillfällen varit föremål för upprepade genomhuggningar,
varför de under de närmaste åren endast borde genomgås
med rensningsgallringar in. in. Om så skedde kunde de ej lämna något ekonomiskt
överskott under de närmaste 10—20 åren.

I en den 18 augusti 1955 till lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område
inkommen ansökan anhöll Andersson om förvärvstillstånd.

Den 21 september 1955 beslöt lantbruksnämnden att »enär anledning funnes
till antagande, att Andersson ville åtkomma egendomen huvudsakligen
för penningplacering och i annat syfte än att själv ägna sig åt jordbruket»,
avslå ansökningen under åberopande av 4 § jordförvärvslagen.

Sedan Andersson hos lantbruksstyrelsen anfört besvär över lantbruksnämndens
beslut, anförde styrelsen i resolution den 7 december 1955:

»Enär anledning finnes till antagande att klaganden vill åtkomma förvärvsegendomen
huvudsakligen i annat syfte än att själv ägna sig åt jordbruket
på densamma samt fånget icke kan väntas medföra övervägande nytta
för jordbruket eller för näringslivet i orten, lämnar lantbruksstyrelsen
med hänsyn till innehållet i 4 § första stycket jordförvärvslagen jämförd
med andra stycket samma paragraf besvären utan bifall.»

Andersson fullföljde sin talan till Kungl. Maj:t, som emellertid i resolution
den 23 mars 1956 lämnade de anförda besvären utan bifall.

Handlingarna i ärendet utvisa följande omständigheter.

Andersson hade förklarat: Han ämnade i fortsättningen av skilda orsaker
-— bland annat nedsatt hälsa — icke personligen deltaga i skötseln av den
bilfirma, i vilken har var delägare, utan helt ägna sig åt jordbruket på fastigheten.
Hans hustru kom från ett lantbrukarhem och hade därför kännedom
om och vana vid skötseln av ett jordbruk. Själv hade Andersson åren
1923 och 1924 arbetat i jordbruk. Vidare hade hans son, som var född 1942,
visat intresse för jord- och skogsbruk. Andersson hade för avsikt att rusta
upp gården och hade också de ekonomiska resurserna därtill.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 5 samt. 2 and. Nr H

Konstitutionsutskottets memorial nr ii år 1957

Till stöd för sin talan hade Andersson åberopat två läkarintyg. Av det
första, dagtecknat den 8 oktober 1955, framgår, att Andersson sedan ett par
år led av högt blodtryck och att han icke utan risk för komplikationer i
form av svårare ohälsa kunde fortsätta sitt arbete som industriledare utan
helst borde ändra verksamhet till ett mera jäktbefriat arbete. Det andra
läkarintyget, av den 23 januari 1956, framhåller bland annat att Andersson
bestämt ordinerats att avlasta sig om icke hela så åtminstone större delen av
sitt arbete som industriman och i stället ägna sig åt det betydligt lugnare
lantbruksarbetet, om han ville återvinna hälsa och krafter.

Fastighetens förutvarande ägare och dess närmaste granne hade vidare
skriftligen intygat, att Andersson med hjälp av sin son intill den 1 februari
1956 från fastigheten bortforslat 250 stenar med egen lastbil utrustad med
hydraulisk lyftkran samt ditforslat 25 m3 matjord för fyllning av stenhålorna.

Lantbruksnämndens avslagsbeslut hade icke varit enhälligt. Föredraganden
(lantbruksdirektören Sven Ekelund) hade nämligen reserverat sig för
bifall till Anderssons förvärvsansökan och anfört, att denne åtnjöt ett mycket
gott anseende i sin bygd och hade försäkrat att han ämnade ägna sig åt
egendomen, att föredraganden på grundval av inhämtade uppgifter och kontakt
med Andersson fann dennes försäkran förtjäna tilltro samt att vid sådant
förhållande kapitalplaceringssyfte ej kunde anses föreligga och ej heller
annat hinder funnes för förvärvet.

I sitt yttrande till lantbruksstyrelsen över Anderssons därstädes förda
besvär tillstyrkte lantbruksnämnden med fyra röster mot tre bifall till besvären
under motivering, att Andersson efter nämndens avgörande företett
handlingar som gjorde troligt att han avsåg att varaktigt ägna sig åt driften
av jordbruket.

Lantbruksstyrelsen uttalade i utlåtande till Kungl. Maj :t bland annat följande.

Vid bedömandet av besvären enligt 4 § jordförvärvslagen utgick styrelsen,
då styrelsen lämnade besvären ntan bifall, från att på en fastighet av ifrågavarande
storlek och beskaffenhet förvärvaren knappast kunde anses ägna
sig åt jordbruket i den mening detta begrepp hade i lagrummet, därest icke
fastigheten komme att utgöra hans egentliga förvärvskälla och arbetsuppgift.
Detta måste förutsätta att han personligen deltoge i jordbruks- och
skogsarbetet på fastigheten i sådan utsträckning att kostnaderna för lejd
arbetskraft icke bleve större än att den behållna avkastningen gåve brukaren
och hans familj en skälig försörjning.

Då klaganden under de senast förflutna 19 åren av sitt liv ägnat sig åt annan
näring än jordbruk och för närvarande syntes lida av ganska svår
ohälsa, ansåg lantbruksstyrelsen icke sannolikt att han skulle komma att
ägna sig åt jordbruket på förvärvsfastigheten i nu angiven mening. Vad klaganden
anfört om att han, därest han erhölle förvärvstillstånd, ämnade vidtaga
förbättringsåtgärder på fastigheten i enlighet med angiven plan ledde
enligt styrelsens mening icke till att fånget kunde väntas medföra övervägande
nytta för jordbruket eller näringslivet i orten. Några sådana särskilda
skäl till förvärvet, som angivits i lagrummet, ansåg lantbruksstyrelsen klaganden
icke ha förebragt.

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

I underdåniga besvären med därtill hörande påminnelser synes klaganden
knappast ha anfört andra omständigheter än sådana som redan tidigare
varit för styrelsen kända. Enligt vad som framgår av det nya läkarintyget av
den 23 januari 1956 synes emellertid klagandens hälsa ha än mer försämrats,
vilket styrker styrelsen i den tidigare uttalade uppfattningen, att klaganden
icke kommer att kunna ägna sig åt jordbruket på fastigheten i den mening
som avses i 4 § jordförvärvslagen.

Redan i 1945 års jordförvärvslag funnos intagna bestämmelser av väsentligen
samma innebörd som de, vilka vunnit tillämpning vid prövningen av
de ifrågavarande förvärvsansökningarna. Sagda bestämmelser överfördes i
huvudsak oförändrade till 1948 års jordförvärvslag och sedermera även
till den nu gällande lagen. Någon saklig ändring har därvid icke avsetts,
utan bestämmelserna äro fortfarande att tolka från samma utgångspunkter
som vid tillkomsten av 1945 års lag.

Vid riksdagsbehandlingen av den proposition, som ledde fram till sistnämnda
lag, framhöll ett sammansatt andra lag- och jordbruksutskott bl. a.,
att tillståndsprövningen finge ske efter omständigheterna i det enskilda fallet
med beaktande av de syften, som legat till grund för lagstiftningen. Utskottet
fortsatte:

Fall kunna förekomma, då en person även om han icke själv kommer att
ägna sig åt jordbruket, inköper en vanhävdad fastighet och sedermera
iståndsätter densamma eller då en förvärvare utanför den jordbruksidkande
befolkningens krets eljest nedlägger betydande kostnader å fastigheten till
gagn för jordbruket. Framgår det att köparens avsikt med förvärvet är av
nu nämnd art, bör tillstånd till förvärvet meddelas. Den kännedom som står
att få rörande sökandens person får givetvis särskilt beaktas vid bedömande
av hans avsikt med förvärvet.

Rörande tolkningen av uttrycket »själv ägna sig åt jordbruket» visade eu
av kanslirådet P. Gullstrand år 1947 företagen undersökning av praxis vid
tillämpningen av 1945 års lag, att ett antagande, att sökanden velat förvärva
en fastighet med jordbruk i syfte att ägna sig åt jordbruket å densamma,
i allmänhet ansetts kunna göras om sökanden avsett alt bosätta sig
å fastigheten och ha jordbruket å densamma till sin egentliga förvärvskälla
eller arbetsuppgift. Gullstrand framhöll, att därmed emellertid icke sagts,
att sökanden personligen måste deltaga i jordbruksarbetet eller i alla avseenden
utöva ledningen av jordbrukets skötsel. Därest sökanden velat förvärva
eu fastighet med jordbruk, som varit utarrenderad några år framåt i
tiden, eller om sökanden uppgivit sig vilja anställa en inspektor eller rättare
för hjälp med jordbruksarbetet, hade nämligen sådana omständigheter i och
för sig icke ansetts innebära, att sökanden haft annan avsikt än att själv
ägna sig åt jordbruket.

Av väsentlig betydelse vid lagens tillämpning torde vara de uttalanden,
som departementschefen gjorde i den proposition som år 1955 förelädes riksdagen
och som ledde till den nu gällande lagstiftningen på området. Samtidigt
som departementschefen ansåg fortsatt jordförvärvslagstiftning behövlig,
underströk han vikten av eu liberal tillämpning av lagstiftningen,

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

där detta lät sig förenas med lagens syften. Som exempel på när så kunde
vara fallet anförde departementschefen dels förvärv av stora och kapitalkrävande
egendomar, där köparen utan att själv ägna sig åt jordbruket
var i stånd att rusta upp egendomen och dels förvärv av fastigheter, som på
grund av ringa areal eller eljest icke lämpade sig för egentligt jord- eller
skogsbruk och ej heller erfordrades för komplettering av andra jordbruksfastigheter.

Om de principer, för vilka departementschefen sålunda uttalade sig år
1955 och till vilka riksdagen anslöt sig, tillämpats vid bedömningen av de
relaterade fallen, borde ansökningarna om förvärvstillstånd enligt utskottets
mening ha bifallits av Kungl. Maj :t. Icke i något av fallen kan det mot
sökandenas uppgifter med fog göras gällande, att förvärven skett i spekulationssyfte
eller för kapitalplacering.

Beträffande fastigheten Ählberg Stora l45 bör framhållas, att det i och
för sig är både naturligt och glädjande, att en kronojägare med intresse
för jord och skog önskar att efter sin pensionering bosätta sig på och bruka
en mindre gård i stället för att söka sig till någon tätort. En sådan inställning
bör enligt utskottets mening uppmuntras så mycket mera, som prognosen
över landsbygdens utveckling visar att ett stort antal mindre gårdar
kommer att bliva utan ägare inom de närmaste 10—15 åren. Lindahls avsikt
att rusta upp gården, för att där skaffa sig en trivsam ålderdom, måste
därför tveklöst anses vara till fördel för jordbruket i orten, i all synnerhet
som varken lantbruksnämnden eller lantbruksstyrelsen ansett fastigheten
behövlig för rationaliseringsändamål och ej heller någon annan jordbrukare
framställt anspråk att få förvärva fastigheten.

Vad angår fastigheten Gammelgården 71 vill utskottet först erinra om att
lantbruksnämnden i yttrande över besvären hos lantbruksstyrelsen med fyra
röster mot tre tillstyrkt, att Andersson erhölle förvärvstillstånd. Det förtjänar
framhållas, att lantbruksdirektören därvid anslöt sig till majoritetens
mening. Ifrågavarande fastighet, som var relativt stor, krävde vidare betydande
kapitalinvestering för att sättas i stånd. Vad som förekommit i ärendet
ger icke någon anledning att betvivla Anderssons uppgift, att han var
beredd att göra en sådan investering. Med hänsyn till läget på kapitalmarknaden
finnas ej heller skäl förutsätta att Andersson handlat i spekulationssyfte.
Anderssons förvärv måste därför ha varit till fördel för jordbruket
i orten. Enligt utskottets mening borde därjämte vid ärendets avgörande
särskild hänsyn ha tagits till den omständigheten, att Andersson hade en
son, som var intresserad av jordbruk.

Vid ifrågavarande beslut av Kungl. Maj :t ha såsom ovan framhållits enligt
utskottets mening icke tillämpats de principer, som vid lagstiftningens
tillkomst förutsattes skola bliva iakttagna. Utskottet har därför ansett sig
böra göra anmälan jämlikt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
förutvarande statsrådet Norup.

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

XII*

(Protokoll över handelsärenden den 5 oktober 1956)

av herr von Friesen, som med instämmande av herrar Englund, Weiland,
Stenberg och Olofson ansett att utskottet bort uttala följande.

Genom Kungl. Maj:ts instruktion den 20 augusti 1956 (SFS nr 453) inrättades
statens institut för konsumentfrågor. Inrättandet av institutet utgjorde
ett förstatligande och en utbyggnad av Hemmens forskningsinstitut,
vars verksamhet till större delen drivits med hjälp av statsmedel. Institutets
verksamhet började den 1 januari 1957. Enligt instruktionen har institutet
till uppgift att verka för att arbetsförhållandena i enskilda hem och
kollektiva hushåll rationaliseras samt för att produktion och konsumtion
inriktas på goda och ändamålsenliga konsumentvaror (2 §).

Institutets verksamhet bedrives å fyra avdelningar, nämligen en livsmedels-
och kemisk-teknisk avdelning, en textilavdelning, en avdelning för
hushållsorganisation m. m. och en upplysningsavdelning samt ett kansli
(6 §).

Ledningen av institutet utövas av en styrelse, bestående av ordförande och
fem andra ledamöter (5 §). Chef för institutet är en direktör (5 §). Vid institutet
äro därjämte anställda tjänstemän i enlighet med gällande personalförteckning
samt dessutom annan personal i mån av behov och tillgång på
medel (7 §).

Personalförteckningen för institutet upptar enligt kungl. brev den 29 juni
1956 följande extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än Ce 25.

Befattningshavare Lönegrad

1 direktör....................................... Ce 37

4 förste intendenter .............................. Ce 31

2 förste assistenter............................... Ce 27

1 intendent...................................... Ce 27

Vidare innehåller personalförteckningen åtta tjänster i lönegraderna Ca 8
—Ce 25.

I § 28 regeringsformen stadgas, att Konungen äger i statsrådet utnämna
och befordra svenska medborgare till alla de ämbeten och tjänster, vilka äro
av den egenskap, att Konungen fullmakter därå utfärdar, »dock böra vederbörande
förut med förslag hava inkommit, där sådana hittills ägt rum».

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Englund, Georg Pettersson,
Wahlund, Olsén, Weiland, Erik Olsson, Torsten Andersson och Sveningsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, von Friesen, Spångberg, Jonsson i Haverö,
Gustafsson i Bogla, fröken Wctterström, herrar Larsson i Hedenäset, Alemyr, Stenberg
och Olofson.

Konstitutionsutskottets memorial nr H år 1957

Enligt allmänna verksstadgan (SFS 1955:3), som är tillämplig å institutet
utom i visst hänseende, som här är utan betydelse, skola ordinarie och
extra ordinarie tjänster i lönegraderna 31—37 å löneplan nr 1 tillsättas av
Kungl. Maj :t i enlighet med vad därom stadgas i vederbörande instruktion.

I instruktionen för institutet stadgas, att direktörstjänsten tillsättes efter
anmälan av styrelsen samt annan extra ordinarie tjänst i lägst lönegraden
31 å löneplan nr 1 (alltså tjänsterna såsom förste intendent) efter förslag av
styrelsen (13 §). Beträffande övriga tjänster vid institutet stadgar instruktionen,
att tjänster över 14 lönegraden tillsättas av styrelsen och lägre tjänster
av direktören.

Beträffande tjänst, som tillsättes av Kungl. Maj :t på förslag av myndighet,
(bl. a. tjänsterna som förste intendent) innehåller allmänna verksstadgan 15 §
den bestämmelsen, att myndigheten skall utfärda kungörelse om tjänsten
med föreläggande om tre veckors ansökningstid, räknat från kungörandet.
Vidare stadgas, att myndigheten efter det ansökningstiden utgått, har att
till tjänsten föreslå den sökande som företrädesvis bör komma i fråga, samt
att, om skäl därtill äro, myndigheten jämväl må angiva, vilka av de sökande
som anses böra i andra och tredje rummen förekomma till tjänsten.

Tjänsten såsom direktör tillsattes genom Kungl. Maj :ts förordnande den
5 oktober 1956, nr 32 a, för fil. lic. Anna-Greta Hybinette. I fråga om denna
tjänst synes icke något ansökningsförfarande ha förekommit. Några bestämmelser
om ansökningsförfarande beträffande direktörstjänsten finnas ej
heller.

Den 5 september 1956 kungjorde handelsdepartementet till ansökan lediga
dels tjänsterna som förste intendent dels ock vissa tjänster i lönegraderna
Ce 25 och Ce 27. Såsom av det förut sagda framgår, skulle enligt instruktionen
förstnämnda tjänster tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen
och sistnämnda tjänster av styrelsen. Emellertid fanns ingen styrelse
vid denna tidpunkt. Kungl. Maj :t hade visserligen genom beslut den 5 oktober
1956, nr 31 a, förordnat ledamöter i styrelsen, men mandattiden för
dessa började löpa först den 1 januari 1957, då institutets verksamhet igångsattes.
I denna situation fattade Kungl. Maj :t själv utan medverkan av någon
styrelse beslut i tillsättningsärendena. Handläggningen var dock olika beträffande
de båda nyssnämnda grupperna av tjänster.

I fråga om tjänsterna i lönegraderna Ce 25 och Ce 27 utsåg Kungl. Maj :t
genom beslut den 5 oktober 1956, nr 31 b, tre av de samma dag utsedda styrelseledamöterna,
nämligen direktören Valter Åman, sekreteraren hos Sveriges
lantbruksförbund Oscar Weslerlind och rektorn för statens skolköksseminarium
och hushållsskola Margareta (Greta) Kastnian, att upprätta förslag
till tjänsternas tillsättande. (Övriga ledamöter i styrelsen äro förbundsordföranden
Inga Thorsson, professorn Nils Gralén och civilingenjören Lisa
Leffler.) Tjänsterna tillsattes genom Kungl. Maj :ts beslut den 21 december
1956, nr 65—67.

Beträffande tjänsterna i Ce 31 (förste intendenterna) utsåg Kungl. Maj:t

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

icke någon att upprätta förslag till deras tillsättande utan tillsatte själv
tjänsterna direkt genom beslut den 5 oktober 1956, nr 32 b. Härvid utsågos
förste undersökningsledaren vid Hemmens forskningsinstitut Marit Neymark,
avdelningscheferna vid nämnda institut Vera Diurson och Carin Boalt
samt extra befattningshavaren i lönegraden Cg 29 i civildepartementet, byråsekreteraren
hos arbetsmarknadsstyrelsen Sven Erik Larsson. Tillika förklarades,
att de sålunda förordnade skulle vara chefer, Marit Neymark för livsmedels-
och kemisk-tekniska avdelningen, Vera Diurson för textilavdelningen,
Carin Boalt för avdelningen för hushållsorganisation in. in. och Larsson
för upplysningsavdelningen. Antalet sökande var, till befattningen såsom
chef för livsmedels- och kemisk-tekniska avdelningen 9, till befattningen
såsom chef för textilavdelningen 9, till befattningen såsom chef för avdelningen
för hushållsorganisation m. in. 6 och till befattningen såsom chef för
upplysningsavdelningen 18. Sammanlagt hade 33 personer sökt ifrågavarande
befattningar. Av ansökningarna avsågo 3 två av befattningarna och 3 tre
av befattningarna.

Marit Neymark hade såsom förste undersökningsledare vid Hemmens
forskningsinstitut uppburit lön, motsvarande 29 lönegraden, samt vardera av
Vera Diurson och Carin Boalt såsom avdelningschefer vid nämnda institut
lön, motsvarande 31 lönegraden. ''

Vid tillsättningen av övriga tjänster vid institutet (tjänster i högst lönegrad
21) förfors på så sätt, att Kungl. Maj:t genom beslut den 10 augusti
1956, nr 8, uppdrog åt dåvarande styrelsen för Hemmens forskningsinstitut
(överdirektören Karin Kock, rektorn Greta Kastman och sekreteraren Oscar
Westerlind) att tillsätta tjänsterna.

Ehuru utan uttryckligt stöd i författning har så gott som undantagslöst
vid tillsättande av sådana befattningar i ämbetsverk -— utom chefsbefattningar
—, som tillsättas av Kungl. Maj:t, den praxis tillämpats att verksstyrelsen
upprättar förslag beträffande de sökande och även meddelar förord.
1 fråga om tjänsterna vid statens institut för konsumentfrågor i lönegraderna
Ce 25 och Ce 27 utsåg också Kungl. Maj :t tre av den utsedda styrelsens
ledamöter att upprätta dylikt förslag. Så skedde ej beträffande tjänsterna
i Ce 31 (förste intendenterna), utan där utsåg Kungl. Maj :t befattningshavarna
direkt efter ansökan. Då utskottet ansett att även i dessa fall förslag
och förord borde ha upprättats i syfte att trygga tjänstemännens rätt till ett
möjligast objektivt bedömande i befordringsavseende, har utskottet ansett
sig böra göra anmälan jämlikt § 107 regeringsformen mot föredragande statsrådet
Lindström.

Konstitutionsutskottets memorial nr 74 år 1957

XIII*

av herrar Sveningsson, von Friesen, Håstad, Hamrin i Jönköping och
Stenberg, vilka ansett att utskottet bort uttala följande.

Svenska penninglotteriet aktiebolag bildades år 1938. Bolagets verksamhet
har till föremål att efter Kungl. Maj :ts medgivande bedriva penninglotterirörelse.

Bolaget lyder direkt under Kungl. Maj :t och sorterar i organisatoriskt
hänseende under handelsdepartementet.

Enligt uppgift i Statistisk årsbok 1956 (tab. 387) äger staten bolagets hela
aktiekapital om 100 000 kronor.

Statens rätt att i egenskap av aktieägare närvara å bolagsstämma utövas
genom ombud. Enligt aktiebolagslagen får aktieägare icke låta sig företrädas
av mera än ett ombud. Ombudet utses beträffande de bolag som hör direkt
under Kungl. Maj :t av Kungl. Maj :t, eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande
av departementschef.

Frågan om förvaltningen av de statsägda företagen behandlades i en reservationsvis
gjord omförmälan till konstitutionsutskottets memorial nr 8
år 1956 angående granskning av de i statsrådet förda protokoll, till vilket
memorial utskottet får hänvisa.

Styrelsen i Svenska penninglotteriet aktiebolag utsåg den 1 februari 1957
förutvarande statsrådet Hjalmar Bagnvald Nilson i Spånstad att från och
med den 3 samma månad vara verkställande direktör i bolaget.

I anledning av denna utnämning riktade herr Christenson i Malmö vid
1957 års riksdag en enkel fråga till chefen för handelsdepartementet angående
grunderna för tillsättande av chefsposter i de statsägda bolagen och angående
det inflytande regeringen därvid utövade.

Departementschefen, statsrådet Lange, förutsatte i sitt svar den 27 februari
1957 att frågan endast avsåge de helstatliga direkt under Kungl. Maj :t
lydande bolagen samt yttrade:

Beträffande det första ledet av herr Christensons fråga vill jag ge det beskedet,
att det är självklart att man vid utseendet av chefer för ifrågavarande
statliga bolag försöker i varje särskilt fall finna en för tjänsten duglig
och lämplig person. Någon annan grund vid tillsättandet av ifrågavarande
chefsposter tillämpas mig veterligt icke.

Vad angår frågans senare del skulle jag egentligen kunna inskränka mig
till att hänvisa till den redogörelse för förvaltningsformerna hos de statsägda
aktiebolagen, som återfinnes i det förra året avgivna betänkandet i ämnet

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Englund, Georg Pettersson,
Weiland, Fritiof Karlsson, Carl Albert Anderson, Elfving, Sveningsson och Alvar Andersson;
samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von Friesen, Håstad,
Spångberg, Sehlstedt, Hamrin i Jönköping, Andersson i Linköping, Dahl och Stenberg.

Konstitutionsutskottets memorial nr H år 1957 73

(nr 6/1956). Utöver vad där anföres vill jag emellertid tillägga några synpunkter.

Först må erinras om att det i de flesta av de direkt under Ivungl. Maj:t
hörande helstatliga aktiebolagen - - därav samtliga bolag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde — numera finnes endast en aktieägare,
Kungl. Maj :t och Kronan. Kungl. Maj :t har i fråga om dessa bolag generellt
eller för varje särskilt fall meddelat bemyndigande för vederbörande departementschef
att företräda statens aktier i bolaget. Vidare kan allmänt sett
konstateras, att styrelse för statligt bolag ensam har rätt att utse verkställande
direktör.

Å andra sidan torde det vara helt naturligt — särskilt när fråga är om
aktiebolag med endast en aktieägare, såväl helstatliga som enskilda sådana
bolag — att före fattandet av ett så viktigt beslut som utseende av verkställande
direktör i bolaget viss kontakt i ämnet sker mellan styrelsen och aktieägare.
Vad de statliga bolagen beträffar vill jag framhålla, att det — på
grund av de förut angivna bemyndigandena för vederbörande departementschef
att företräda statens aktier i bolagen — är med denne som bolagsstyrelsen
har att taga kontakt. På den senare delen av herr Christensons fråga vill
jag därför svara, att fall givetvis kan förekomma, då vid ett sådant samråd
om utseende av chef för ett statligt bolag företrädaren för staten såsom aktieägare
i samförstånd med styrelsen kan utöva inflytande vid utseendet.

Utan att något statsrådsprotokoll förelegat bar utskottet ansett sig böra
uppta frågan om tillsättandet av förutvarande statsrådet Hjalmar Nilson
som direktör för Svenska penninglotteriet aktiebolag i samband med den
partiella regeringsombildningen den 1 februari 1957.

Utskottet vill först fästa uppmärksamheten på att denna chefstillsättning
icke torde ha varit tänkbar utan ett visst ingripande från regeringens sida.
Att så varit fallet kan inte sägas ha bestritts av chefen för handelsdepartementet
i ovan återgivna svar den 27 februari 1957 på herr Christensons i
Malmö enkla fråga.

Att ett visst ingripande förekommit torde också kunna utläsas av det förhållandet
att tjänsteman inom bolaget, som ansågs designerad till chefsposten
i fråga, nu i stället tilldelades en nyinrättad vicedirektörspost — ett
arrangemang som i och för sig måste öka företagets omkostnadskonto. Det
förtjänar även att nämnas att styrelsen vid tillsättningen av direktörsposten
icke var enig; gällande sekretessbestämmelser ge dock icke utskottet eller
riksdagen någon rätt att ta del av styrelsens protokoll i detta eller andra statliga
företag.

Utskottet finner det vara en lucka i den konstitutionella kontrollen alt
statsråds eventuella åtgöranden när det gäller de statliga företagens verksamhet
och då speciellt tillsättning av chefsposter i dessa företag icke på något
sätt protokollföres. Därigenom ställes konstitutionsutskottet utanför all
möjlighet till insyn i regeringens befattning med en numera så omfattande
och viktig sektor av statsförvaltningen som de statsägda företagens. Någon
form för protokollsanteckning eller protokollföring borde dock enligt utskottets
mening vara möjlig. Detta borde gälla inte blott instruktioner för Kungl.
Maj :ts omhud vid bolagsstämmor utan även andra interventioner. Regeringen
eller vederbörande departementschef måste vara ansvariga härför i

Konstitutionsutskottets memorial nr 74 år 1957

samma utsträckning som för andra regeringsärenden, ty den konstitutionella
ansvarigheten känner inga undantagsregler och vederbörande statsråd
bör förutsättas självt ha allt intresse att öppet stå för sina handlingar
även på detta område.

Utskottet vill icke gå så långt att det kräver att varje ingripande från regeringens
sida när det gäller besättande av chefsbefattningar inom statliga
företag skall anses obehörigt. Fall kan länkas, då regeringen med sin ansvarighet
finner statsintresset kräva att den ger till känna en bestämd mening
att någon viss person bör utses respektive inte utses. Rätten att tillsätta
chefer hos de statsägda företagen ligger självfallet hos bolagsstyrelserna,
vilkas ansvarighet ej bör inskränkas till någonting rent formellt. De
tankar, som ligga bakom förfaringssättet att välja bolagsformen för nu
ifrågavarande företag av i sak statlig natur, måste alltjämt anses så bärande,
att regeringsingripanden — oavsett om dessa insättas med större eller mindre
kraft — endast bör ifrågakomma när särskilda skäl är förhanden. Med
hänsyn till Svenska penninglotteriets säregna uppgifter kan utskottet icke
finna att några sådana särskilda skäl kunnat åberopas i detta fall. Bolagets
chefstjänst bör ej inrangeras bland politiska reträttplatser.

Utskottet — som samtidigt härmed ej kan undgå att inskärpa att regeringen
måste iakttaga stor återhållsamhet vid tilldelning av ämbeten åt sina egna
medlemmar — har med hänsyn till vad som förekommit i samband med tillsättningen
av direktörsposten i Svenska penninglotteriet aktiebolag av olika
här ovan angivna synpunkter funnit sig böra göra anmälan enligt § 107
regeringsformen mot statsminister Erlander, såsom den för regeringsombildningen
primärt ansvarige, samt mot chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Lange, till vilkens departement Svenska penninglotteriet aktiebolag
hör.

XIV*

(Protokoll över inrikesärenden den 8 februari 1957)

av herr von Friesen, som med instämmande av herrar Weiland och Olofson
ansett att utskottet bort uttala följande.

Omkring mitten av juni månad 1953 utbröt i vårt land en paralyfusepiderni,
som kom att få en osedvanligt stor omfattning. I avsikt att hejda eller
begränsa epidemien nödgades myndigheterna inskrida på olika sätt. Härigenom
uppkom ekonomiska skador för de enskilda.

Efter uppdrag av Kungl. Maj :t utarbetade medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen
en den 7 oktober 1953 dagtecknad redogörelse för paratyfusepidemien
1953 och dess orsaker.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Englund, Wahlund, Weiland,
t ritiof Karlsson, Carl Albert Anderson, Elfving, Sörlin och Sveningsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von Friesen, Norén,
Sehlstedt, Andersson i Linköping, Dahl, fröken WTetterström och herr Olofson.

Konstitutionsutskottets memorial nr H år 1957

I redogörelsen uttalade styrelserna bl. a., att smittspridningen med största
sannolikhet skett med slakteriprodukter från Kronobergs läns slakteriförening
u. p. a. i Alvesta, att nämnda produkter orsakat det töista stora skovet
av fall såväl i Kronobergs län som i de övriga huvudepidemiområdena
men att den fortsatta långdragna epidemivågen liksom fallen i andra delar
av landet däremot borde tillskrivas förekomsten av de många symtomfria
smittbärare, som även de blivit en följd av den första smittspridningen.

Resultatet av sina undersökningar rörande epidemiens uppkomst sammanfattade
styrelserna sålunda:

De primära fallen, som bildat en snabbt uppflammande men efter några
veckor åter vikande explosivepidemi, har orsakats genom förtäring av slakteriprodukter
från Alvestaslakteriet. Kött, som härrörde från slakt där den
11 juni och senare visade sig innehålla Salmonella typhi murium (breslau)
med samma fagtyp som de baciller, vilka påträffades hos de sjuka. Inom
huvudepidemiområdena, men även i andra, vitt skilda delar av landet, uppträdde
därefter sekundärfall, smittade från de primära härdarna. Dessa
tardivepidemier synes bli utdragna i tiden.

Det har också ådagalagts, att slaktdjur i djurbesättningar från Kronobergs
län i viss utsträckning varit intravitalt infekterade med samma bacill
det vill säga före slakten. Härigenom har smittan kunnat föras in i slakteriet.
Vid utredningen har också undersökts andra vägar för smittans införande
vid Alvestaslakteriet. Av dessa anses smitta genom gnagare och med
vatten i detta fall osannolika. De bland slakteripersonalen påträffade symtomfria
smittbärarna visade sig vara mycket tillfälliga. De har sannolikt
smittats under pågående epidemi. I jämförelse med risken av massiv smitta
från de intravitalt infekterade djuren framstår den från humana smittbärare
som avgjort mindre sannolik.

Orsaken till epidemins betydande omfattning och delvis svårartade förlopp
torde icke enbart ligga i en massiv infektion vid Alvestaslakteriet och
i företagets synnerligen stora omsättning och vida distributionsområde. Anhopningen
av slaktdjur efter arbetskonflikten den 4 maj—den 7 juni 1953,
bristfällig nedkylning av de slaktade djuren samt ogynnsamma temperaturförhållanden
får anses ha varit i hög grad bidragande.

Rörande den bristfälliga nedkylningen yttrades i rapporten, att i slutet av
juni 1953 gjorda temperaturmätningar i vissa kylrum i slakteriet låtit förmoda
att slaktade djurkroppar, i varje fall vid en anhopning av slakt med
därav följande belastning av kylrummen, icke alltid kunnat nedkylas på
önskvärt sätt, vilket under den värmebölja som satte in i juni varit av stor
betydelse. Vidare anfördes, att det syntes ganska troligt, att temperaturen
i järnvägsvagnar, som under denna tid använts för transport av kött från
slakteriet, blivit abnormt hög.

Rörande vissa vid undersökningarna påtalade brister i fråga om hygienen
vid slakteriet anfördes i medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens rapport
bl. a. följande. Kritiken mot slakteriet i Alvesta riktade sig mot hygieniska
brister därstädes. Särskilt gällde dessa förekomsten av råttor och
förorenat vatten. I båda de nämnda avseendena hade det konstaterats vissa
brister. Slakteriets lokaler hade icke varit helt tillfredsställande råttsäkrade.
Av eu rapport, som avgivits av medicinalstyrelsens råttexpert, framginge

Konstitutionsutskottets memorial nr H år 1957

emellertid att svårigheterna att helt förhindra, att råttor finge tillträde till
slakteriet, hade varit utomordentligt stora och delvis berott på omständigheter,
varöver slakteriledningen icke kunnat råda. Utredningen gåve icke
heller anledning antaga, att den sparsamma råttförekomsten skulle ha bidragit
till spridningen av paratyfussmittan. — Vattenfrågan vid Alvestaslakteriet
hade redan tidigare varit föremål för uppmärksamhet. Vattenförsörjningen
hade icke varit tillfredsställande ordnad. De verkställda undersökningarna
talade emellertid mot antagandet, att paratyfussmittan skulle
ha införts till slakteriet med vattnet.

Den 12 augusti 1953 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för inrikesdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet utreda frågan
om ersättning till dem som åsamkats ekonomisk skada genoin statliga och
kommunala myndigheters ingripanden i samband med pågående paratyfusepidemi
och därmed sammanhängande spörsmål.

I en den 2 november 1953 avgiven promemoria fann utredningsmannen på
anförda skäl, att de stora förluster som drabbat företag och enskilda inom
vissa områden under epidemien på grund av myndigheternas ingripanden
motiverade att ersättning i viss utsträckning lämnades från det allmänna,
samt framlade förslag i den riktningen.

I fråga om allmänna begränsningar i ersättningsrätten framhöll utredningsmannen
i piomemorian bl. a. följande. Som allmän regel för samtliga
de ersättningar som borde komma i fråga föresloges, i analogi med vad som
vore stadgat i epizootilagen, att om den som begärt ersättning dömdes till
ansvar för förseelse av slag som avsåges i epidemilagen eller livsmedelsstadgan,
den myndighet som beslutade om ersättningen skulle äga bestämma
att ersättning ej skulle utgå eller att ersättningen skulle reduceras med
visst belopp (10 § andra stycket i utredningsmannens förslag till kungörelse).
Vidare borde enligt förslaget ersättning ej heller eljest utgå när någon
avsiktligt eller genom grov vårdslöshet orsakat förlust i de hänseenden varom
här vore fråga eller om någon till stöd för ansökning om ersättning
medvetet lämnat oriktig uppgift.

över promemorian avgavs, efter remiss, yttranden bland annat av statskontoret
och medicinalstyrelsen.

I fråga om de av utredningsmannen föreslagna allmänna begränsningarna
i ersättningsiätten gick statskontoret i sitt yttrande in på spörsmålet om
begränsningsreglernas tillämpning i ett visst konkret fall samt anförde därvid: I

sin redogörelse för paratyfusepidemien 1953 uttala medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen, att smittspridningen med största sannolikhet skett
med slakteriprodukter från Alvesta slakteri, varjämte styrelserna framföra
vissa anmärkningar mot speciella förhållanden vid slakteriet och vid transporter
därifrån. Utredningsmannen har föreslagit, att ersättning ej skall
utgå till den, som avsiktligt eller genom grov vårdslöshet orsakat förlusten.
Vidare skall om den som begärt ersättning dömes till ansvar för förseelse enligt
epidemilagen eller livsmedelsstadgan rätten till ersättning kunna helt
eller delvis bortfalla. Enligt vad statskontoret under hand inhämtat kommer

Konstitutionsutskottets memorial nr ib år 1957

åtal ej att väckas mot Alvesta slakteri på grund av försummelse enligt livsmedelsstadgan
eller epidemilagen. Med anledning härav vill statskontoret
framhålla, att då det här är fråga om att av skälighetshänsyn bereda möjlighet
till ersättning för lidna förluster, det får anses naturligt att från rätt
till gottgörelse uteslutes person eller företag beträffande vilka föreligga skäliga
misstankar att de genom vållande eller försummelse bidragit till epidemiens
spridning eller försvårat dess bekämpande. Mot bakgrunden härav
och med hänsyn till vad medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen uttalat
rörande epidemien måste statskontoret finna det stötande, om någon som
helst ersättning skulle utgå till Alvesta slakteri för uppgivna förluster.

Medicinalstyrelsen ansåg, alt de av utredningsmannen föreslagna allmänna
begränsningarna borde skärpas. Styrelsen anförde därvid, att den med
hänvisning till de i styrelsens redogörelse över epidemien redovisade utredningarna
funne skäl tala för att även annan än den som åsyftades i 10 §
andra stycket i utredningsmannens förslag till kungörelse måtte vidkännas
jämkning i sina ersättningsanspråk, om han genom underlåtenhet att iakttaga
tillbörlig aktsamhet och omsorg i hygieniskt avseende kunde antagas ha
medverkat till skadans omfattning.

I proposition nr 240 till 1953 års höstriksdag hemställde Kungl. Maj :t
bl. a. att riksdagen måtte dels medgiva att av statsmedel måtte utbetalas
ersättningar i anledning av paratyfusepidemien år 1953 enligt i propositionen
angivna grunder, dels till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien
år 1953 å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1953/54 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag å 1 500 000 kronor.

Vad beträffar de allmänna begränsningarna i möjligheten till ersättning
erinrade chefen för inrikesdepartementet i propositionen om de yttranden
statskontoret och medicinalstyrelsen gjort i frågan samt anförde:

Gemensamt för statskontorets och medicinalstyrelsens inställning beträffande
ifrågavarande allmänna begränsningar synes vara att ämbetsverken
båda vill gå längre än utredningsmannen i inskränkande riktning. Vid bedömning
härav bör ihågkommas att bär icke är fråga om utövning av lagliga
rättigheter utan om att av billighetshänsyn bereda viss gottgörelse. Det
förefaller mig emellertid vara en alltför snäv begränsning av skälighetsprövningen
om man som statskontoret föreslagit utesluter den skadelidande
från ersättning så snart skäliga misstankar för vållande eller försummelse
föreligger. En dylik begränsning bör ifrågakomma endast om verkliga skäl
kan förebringas för att anse att den skadelidande själv genom vållande
eller försummelse medverkat till uppkomsten av skadan. Jag anser sålunda
att den av medicinalstyrelsen föreslagna principen för begränsning är i stort
sett riktig.

I utlåtande den 10 december 1953 (nr 206) i anledning av propositionen
och i ämnet väckta motioner hemställde statsutskottet, att riksdagen måtte
bl. a. dels medgiva att av statsmedel måtte utbetalas ersättningar i anledning
av paratyfusepidemien år 1953 enligt i huvudsak de grunder, som angivits
av utskottet, dels till Vissa ersättningar i anledning au paratyfusepidemien
år 1953 å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1953/54 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 500 000 kronor.

Konstitutionsutskottets memorial nr H år 1957

Utskottet uttalade angående grunderna för utbekommande av ifrågavarande
ersättning bl. a. följande:

Departementschefens förslag omfattar ersättning för dels företagsförluster
och dels anställdas förluster. Med hänsyn till att ersättningarna motiverats
med billighetshänsyn anser utskottet det vara viktigt att reglerna för ersättningen
kommer att innebära garantier för att de anställda — som får antagas
i allmänhet ha svagare ekonomi — genomgående blir minst lika väl
tillgodosedda som företagen. Av denna anledning vill utskottet, som med
nedan angivna jämkningar förordar departementschefens förslag, uttala
önskvärdheten av en restriktiv tillämpning av de föreslagna ersättningsreglerna
i vad de avser företag. I anslutning härtill vill utskottet understryka
departementschefens uttalande att en begränsning av rätten till ersättning
bör ske, om verkliga skäl kan förebringas att den skadelidande själv genom
vållande eller försummelse medverkat till uppkomsten av skadan. Därutöver
vill utskottet förorda att ersättning skall reduceras eller uteslutas även i
fall, då den skadelidande icke upprätthållit allmänt vedertagen hygienisk
standard, även om det ej kan visas att direkt orsakssammanhang föreligger
mellan detta åsidosättande och skadan.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

De av riksdagen sålunda gjorda uttalandena i fråga om allmänna begränsningar
i ersättningsrätten blevo beaktade i den av Kungl. Maj :t den 18 december
1953 utfärdade kungörelsen om ersättning av statsmedel i vissa fall
på grund av förluster, förorsakade av paratyfusepidemien år 1953 inom landet.
(SFS 736/1953)

Enligt kungörelsen ankommer det på Kungl. Maj :t att — efter det vederbörande
länsstyrelse och statskontoret avgivit yttrande — avgöra ansökningar
om ersättning av allmänna medel för kostnader och förluster, som omfattas
av kungörelsen, om det begärda beloppet överstiger 2 000 kronor.

Bestämmelser om allmänna begränsningar i ersättningsrätten finnas i 11 §
i kungörelsen. Den som avsiktligt eller genom grov vårdslöshet orsakat förlust,
varom i kungörelsen är fråga, kan icke erhålla ersättning för sådan förlust.
Har vidare skadelidande eljest genom vållande eller försummelse medverkat
till skadan eller har han vid tiden för skadans uppkomst eller närmast
dessförinnan icke upprätthållit allmänt vedertagen hygienisk standard,
må bestämmas att ersättning ej skall utgå eller att ersättning skall
utgå med minskat belopp. Detsamma skall gälla där någon dömes till ansvar
för förseelse mot epidemilagen eller livsmedelsstadgan. Slutligen utgår ej
ersättning därest till stöd för ansökan om ersättning medvetet lämnats oriktig
uppgift.

I en den 15 februari 1954 till länsstyrelsen i Kronobergs län inkommen
ansökan hemställde Kronobergs läns slakteriförening u. p. a., Alvesta, jämlikt
ovannämnda kungörelse den 18 december 1953 om ersättning av allmänna
medel för uppkomna förluster i anledning av paratyfusepidemien.
Under ärendets gång bestämde slakteriföreningen sitt ersättningsyrkande
till sammanlagt 489 692 kronor 85 öre.

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som tillstyrkte att slakteriföreningen tillerkändes
ersättning i begärt avseende, avgav den 31 juli 1954 i samband med
överlämnandet av ansökningshandlingarna till statskontoret yttrande i ärendet.
I yttrandet erinrade länsstyrelsen till en början om att enligt kungörelsen
den 18 december 1953 kunde bestämmas, att ersättning ej skulle
utgå eller att ersättning skulle utgå med minskat belopp, om skadelidande
genom vållande eller försummelse medverkat till skadan eller vid tiden för
skadans uppkomst eller närmast dessförinnan icke upprätthållit allmänt
vedertagen hygienisk standard. Vidare framhöll länsstyrelsen, att det, då
medicinal- och veterinärstyrelserna i sin redogörelse för epidemien ansett
sig kunna konstatera, att smittspridningen med största sannolikhet skett
med slakteriprodukter från slakteriföreningens slakteri, hade ifrågasatts
om icke föreningen med tillämpning av denna begränsning i ersättningsrätten
borde uteslutas från goltgörelse för lidna skador. Länsstyrelsen fortsatte
därefter:

Vid bedömande härav synes länsstyrelsen främst böra beaktas, hur föreningens
produkter kunnat bliva nedsmittade. Företagen utredning har visat,
att slaktdjur i djurbesättningar inom länet varit infekterade med samma
bacill som påträffades hos de humana smittbärarna under epidemien.
Enligt medicinal- och veterinärstyrelserna har smittan härigenom kunnat
föras in i slakteriet. För att vinna full klarhet i hur smittan inkommit i
slakteriet har även andra tänkbara smitthärdar undersökts. Vad härvid
framkommit har givit stöd för den meningen, att det är osannolikt, att smittan
införts genom gnagare eller med vatten, och vidare, all det är mindre
sannolikt, att smittbärare hland slakteripersonalen överfört smittan. Då
andra möjliga smittvägar icke kunnat påvisas, synes det kunna antagas, att
smittan införts i slakteriet med slaktdjur. Det torde icke kunna göras gällande,
att detta berott på någon försummelse från föreningens sida.

Vad som däremot möjligen kan läggas föreningen till last och jämväl förmodats
vara anledningen till den rikliga smittspridningen med föreningens
produkter är den bristfälliga nedkylningen av de slaktade djuren. Denna
försummelse synes emellertid länsstyrelsen böra bedömas mot bakgrunden
av de vid tiden för epidemiens utbrott rådande faktiska förhållandena. Under
livsmedelskonflikten, då icke någon annan slakt än nödslakt utfördes
vid slakteriet, förblev ett stort antal av föreningsmedlemmarnas djur oslaktade.
När slakten återupptogs den 8 juni 1953, blev därför tillförseln av
slaktdjur av osedvanligt stor omfattning med åtföljande forcering av slakten.
Härigenom uppkom en ökad belastning av kylrummen, vilket förmodats
hava medfört, att djurkropparna icke kunnat nedkylas på önskvärt
sätt. På grund av dessa förhållanden och den vid tiden för epidemiens utbrott
ovanligt höga lufttemperaturen torde också vissa svårigheter hava förelegat
att hålla djurkropparna tillfredsställande nedkylda under transport.
Med hänsyn härtill och då icke med säkerhet kunnat klarläggas, all bristfällig
nedkylning orsakat smittans spridning, hör föreningen enligt länsstyrelsens
mening icke rimligen uteslutas från rätt till ersättning enligt
kungörelsen. Därest skäliga misstankar skulle kunna anses föreligga, att
föreningen genom försummelse medverkat till de uppkomna skadorna, torde
dock jämlikt grunderna för kungörelsen någon begränsning av ersättningsrätten
av denna anledning icke kunna ifrågakomma.

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

Med hänsyn till vad länsstyrelsen anfört i sitt utlåtande över föreningens
ersättningsframställning fann sig statskontoret den 22 mars 1955 böra anhålla
hos medicinalstyrelsen, att styrelsen i samråd med veterinärstyrelsen
ville till statskontoret inkomma med utlåtande, huruvida efter den 7 oktober
1953 några faktiska omständigheter framkommit, som kunde anses vara
av beskaffenhet att föranleda jämkning eller komplettering av den av styrelserna
sistnämnda dag framlagda redogörelsen, särskilt i vad gällde de förhållanden
vid slakteriet i Alvesta, som varit av betydelse för epidemiens
uppkomst och spridning.

Medicinalstyrelsen inhämtade yttranden i ärendet av veterinärstyrelsen
och statens bakteriologiska laboratorium.

I ett den 11 maj 1955 dagtecknat yttrande framhöll veterinärstyrelsen
bl. a., att salmonellaepizooti icke konstaterats inom det aktuella området,
att de bacillbärande friska livdjuren saknade epidemiologisk betydelse, att
eventuellt allmäninfekterade uppslaktade djur — om sådana över huvud
funnits — med största sannolikhet icke kunnat giva upphov till en epidemi
av den storleksordning, varom här vore fråga, samt att den påvisade
tarminfektionen hos friska slaktdjur saknade varje praktisk betydelse ur
epidemiologisk synpunkt. Veterinärstyrelsen ansåg därför sannolika skäl
tala för att varken de infekterade livdjuren eller de -sid slakteriet uppslaktade
infekterade djuren i och för sig haft eller kunnat ha någon nämnvärd
betydelse för 1953 års salmonellaepidemi. Däremot talade alla kända fakta
för att kött från slakteriet burit den smitta, som grundlagt och utvecklat
epidemien. Då smittan enligt det ovan sagda icke torde ha härstammat från
djuren, återstode endast den möjligheten att köttet sekundärt infekterats.
Hur infektionen tillförts köttet vore oväsentligt i detta sammanhang dels
därför att slakteriet icke torde kunna lastas härför, dels därför att en dylik
kontaktsmitta icke kunde tänkas vara epidemibildande, om infektionen icke
finge tillfälle till anrikning. På grunder, som angivits i yttrandet, fann veterinärstyrelsen
mycket starka skäl tala för antagandet att all väsentlig förökning
av bakterierna — och det vore denna som vore huvudorsaken till
epidemien — hade ägt rum efter det köttet lämnat slakteriet. Veterinärstyrelsen
kunde därför för sin del icke vidhålla sin i ovannämnda redogörelse
den 7 oktober 1953 redovisade uppfattning, att smittöverföring från infekterade
djur varit en avgjort sannolik orsak till epidemiens uppkomst.

Statens bakteriologiska laboratorium avgav yttrande den 30 juni 1955
och ingick därvid på en detaljerad granskning av veterinärstyrelsens uttalanden.
Enligt verkställda undersökningar vore — uttalade laboratoriet —
infektionen påvisbar i massiv omfattning hos de slaktade djurkropparna
flera dagar, innan de första fallen bland människor kunde konstateras. Laboratoriet
kunde icke dela veterinärslyrelsens uppfattning att enstaka allmäninfekterade
djur icke kunnat ge upphov till en epidemi av sådan storleksordning
som den ifrågavarande. Eftersom under alla förhållanden en
sekundär tillväxt måste ha skett, vore det väl tänkbart att blott enstaka djur
utgjort den primära smittkällan. Epidemiens storleksordning hade enligt la -

Konstitutionsutskottets memorial nr H år 1957 81

boratoriets uppfattning mera att göra med möjligheterna för bakteriernas
spridning inom slakteriet och deras tillväxt och med omfattningen av slakteriets
distributionsområden än med det primära ursprungets numerär eller
storlek. Slakt av sjuka och friska djur hade icke hållits åtskilda inom slakteriet.
Detta innebure, att lokaliteter, redskap och personal kunnat infekteras
från sjuka djur och sprida infektionen i kedja från det ena djuret
till det andra. Det borde vidare framhållas, att den forcerade slakten, som
under den aktuella tidsperioden tidvis varit dubbelt så stor som normalt,
måste ha medfört en forcerad levande djurbesiktning med svårigheter att
effektivt gallra bort sjuka djur. Det måste dock påpekas, att det i regel icke
vore möjligt att genom granskning av de inre organen vid slakten avslöja
en allmän infektion. Enligt laboratoriet måste djur med baciller i mesenteriallymfkörtlarna
givetvis även under viss tid hysa smittämnet i tarminnehåll
och utsöndra det med träcken. Härigenom uppkomme risk för spridning
av smittan inom slakterilokalerna och till slakteripersonalens händer,
eftersom träck ibland avginge när djuren skjutas och djurens hud ofta
vore förorenad med träck, då de kommo in i slakteriet. Möjligheter till
smittspridning denna väg förelåge alltså. Dessa möjligheter hade icke kunnat
belysas av de försök, som veterinärstyrelsen hänvisat till och som utgjort
grunden till slutsatsen att mesenterialpositiva djur saknade epidemiologisk
betydelse. Några säkra iakttagelser förelåge icke, som tilläte den generella
slutsatsen, att all väsentlig förökning av bakterierna ägt rum efter det köttet
lämnat slakteriet. Med hänsyn till den då rådande höga temperaturen i
slakteriets kylrum och då under epidemitiden slakten tidvis varit dubbelt
så stor som normalt, vore det naturligt att tänka sig, att kropparna kylts ned
långsammare än vanligt i kylrummen och att denna omständighet gynnat
tillväxten av bakterierna. Epidemier hade samtidigt uppträtt i slakteriets
alla väsentliga avsättningsområden, vilket vore oförklarligt, om ej en utsådd
av smitta ägt rum inom slakteriet. — Sammanfattningsvis anförde laboratoriet,
att ursprungshärden för epidemien icke med full säkerhet kunnat
fastställas men att tungt vägande skäl talade för att den vore att söka bland
slaktdjuren, att en betydande smittspridning ägt rum inom slakteriet, att
denna smittspridning med all sannolikhet företrädesvis skett från djur till
djur, men antagligen även från djur till människa och från människa till
djur, att en förökning av bakterierna ägt rum efter slakten och att denna
bakterieförökning sannolikt ägt rum både inom slakteriet och under transporterna.
Laboratoriet ville ock som sin uppfattning uttala, att slakteriet
icke visat erforderlig hänsyn till risken för smittspridning under slakten
och vid djurkropparnas förvaring därefter men att bristerna härutinnan icke
torde varit större än på andra slakterier i landet vid ifrågavarande tidpunkt.

1 utlåtande av den 17 oktober 1955 fann medicinalstyrelsen det påtagligt,
att en infektion förelegat bland de slaktade djuren redan från slaktpcriodens
början. Den massiva infektion i de slaktade djurkropparna, som påvisats,
liksom smittans vidare spridning berodde enligt styrelsens mening främst
på den anhopning av djurkroppar, som föranletts av den starkt forcerade
(! Itihang till riksdagens protokoll 1957. 5 samt. 2 avd. Nr ti

Konstitutionsutskottets memorial nr H år 1957

slakten efter arbetskonfliktens slut, samt den därav följande stegrade belastningen
å kylrum och transportfordon i förening med den då rådande
höga temperaturen utomhus. Med hänsyn härtill och till vad i övrigt framkommit
kunde medicinalstyrelsen i likhet med statens bakteriologiska laboratorium
icke finna, att de efter den 7 oktober 1953 verkställda undersökningarna
rubbade den av medicinal- och veterinärstyrelserna sistnämnda
dag uttalade uppfattningen, att smittöverföring från infekterade djur varit
den sannolika orsaken till epidemiens uppkomst.

Medicinalstyrelsen framhöll vidare bl. a., att högsta antalet djurkroppar,
som finge av en besilctningsveterinär undersökas under loppet av en och
samma dag, jämlikt gällande föreskrifter icke finge överstiga 400 enheter.
Hade slakten någon dag omfattat större antal, fick veterinärundersökning
på vissa villkor uppskjutas till dagen efter slaktdagen. Under 11 dagar av
juni var slakten vid slakteriet väsentligt högre än 400 enheter, och vissa
dagar översteg den 700 enheter. Besiktningsveterinären hade enligt avgivna
rapporter icke biträtts av annan veterinär, däremot hade — per telefon —
medgivande lämnats av chefen för veterinärstyrelsens hygienbyrå att överskrida
föreskrivet maximiantal besiktigade enheter. Tillförseln av slaktdjur
under juni månad syntes sålunda varit så stor, att det icke varit möjligt för
föreningen att genomföra en fullt betryggande kontroll vid djurens nedslaktning
samt beträffande förvaring och transport av slaktköttet under de hygieniska
villkor, som avsetts i livsmedelsstadgan. Detta belystes ock av de
iakttagelser, som redovisats i rapporten den 7 oktober 1953. Under sådana
förhållanden borde enligt medicinalstyrelsens uppfattning slakteriledningen
eller besiktningsveterinären antingen föranstaltat om att vid slakteriet icke
mottagits större mängder slaktdjur än som med tillgängliga resurser kunde
omhändertagas under tillfredsställande hygieniska betingelser eller också,
i den mån så ej varit möjligt, vidtagit åtgärder för att i erforderlig grad
förstärka slakteriets resurser i fråga om lagrings- och nedkylningsmöjliglieter.
Ansvaret härför kunde enligt medicinalstyrelsens mening icke i väsentlig
mån rubbas av veterinärstyrelsens underliandsmedgivande att överskrida
maximeringen av antalet besiktningsenheter. Medicinalstyrelsen betonade
vidare, att bristen på särskild sanitetsavdelning vid slakteriet bort
påkalla särskild försiktighet samt den ökade påfrestningen å kylutrymmena
krävt speciell uppmärksamhet, särskilt vid då rådande höga utetemperatur.
Några detaljerade bestämmelser om transporter av djur och kött från
slakterierna funnes endast beträffande kringföringshandeln.

Medicinalstyrelsen uttalade slutligen, att den omständigheten, att gällande
författningar och av myndigheterna givna centrala direktiv vid tidpunkten
för arbetskonfliktens biläggande icke innehölle mera preciserade hygieniska
föreskrifter rörande förfarandet med slakt och nedkylning av slaktade djur
vid förvaring eller transport, icke torde fritaga slakteriledningen och besiktningsveterinären
från skyldigheten att anpassa anordningar och åtgärder
efter de speciella förhållanden som rådde vid tillfället. Särskilt i situationer,
som icke rimligen kunnat förutses av lagstiftarna, måste utökat an -

Konstitutionsutskottets memorial nr U år 1957

svar åvila slakteriledningen och dess expert, besiktningsveterinären, att beakta
riskerna för smittspridning i samband med slakteriverksamheten.

Under hänvisning till vad sålunda anförts fann medicinalstyrelsen för
sin del, att slakteriledningen och besiktningsveterinären icke kunde frånkännas
visst ansvar för epidemiens uppkomst och spridning.

Statskontoret, som avgav utlåtande i ärendet den 22 november 1955, framhöll
bl. a., att ett ställningstagande till slakteriföreningens ansökan förutsatte
kännedom om orsakerna till uppkomsten av den massiva infektionen
vid föreningens slakteri i Alvesta samt till spridningen av epidemien, ävensom
ett bedömande i vad mån företagets ledning eller dess anställda genom
grov vårdslöshet, vållande eller försummelse medverkat därtill. Därvid hade
statskontoret haft att i första hand söka ledning i den av medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen den 7 oktober 1953 lämnade redogörelsen för paratyfusepidemien
sommaren 1953.

I utlåtandet lämnade statskontoret en sammanfattning av innehållet i
nyssnämnda redogörelse samt refererade i korthet de yttranden som avgivits
av veterinärstyrelsen, statens bakteriologiska laboratorium och medicinalstyrelsen.
Statskontoret fortsatte därefter:

Vid prövning av frågan om och i vilken utsträckning föreningen bör erhålla
ersättning för sina förluster bör enligt statskontorets mening beaktas,
att någon lagenlig rätt till ersättning icke finnes, att grunden till att ersättning
utgives är billighetsskäl samt att beträffande företag, jämlikt riksdagens
utalande, viss restriktivitet skall iakttagas. Erinras må i detta sammanhang,
att möjligheterna att erhålla ersättning enligt kungörelsen i vissa
fall äro ytterst begränsade. Så t. ex. — vilket framhölls i riksdagsdebatten
utgår icke någon som helst gottgörelse till i paratyfus avlidna personers
efterlevande för försörjning eller ens begravning. Även om ett företags ekonomiska
ställning givetvis icke kan få vara utslagsgivande, anser sig statskontoret
icke kunna underlåta fästa uppmärksamheten vid att, som handlingarna
utvisa, slakteriföreningen för redovisningsåret 1953, efter vidtagna
avskrivningar, redovisar en nettovinst å 16 356 kronor 91 öre. Föreningen
står uttalar stvrelsen, med obruten ekonomisk ställning.

Av myndigheternas utredningar i ärendet framgår bl. a., att efter den
avslutade arbetskonflikten slaktdjur emottagits i sådan omfattning att tillgängliga
resurser, främst med avseende å besiktning, kylning och hygien,
varit otillräckliga, att distributionen av varorna icke skett på ett under radande
förhållanden tillfredsställande sätt, att epidemien uppkommit och
spritts genom sökandeföreningens produkter. Medicinalstyrelsen har ock
fastslagit, att slakteriledningen och besiktningsveterinären icke kan trankännas
visst ansvar för epidemiens uppkomst och spiidning.

Vid angivna förhållanden och med beaktande av bestämmelserna i Ils
kungörelsen nr 736/1953 finner statskontoret uppenbart, att ersättning icke
bör utgå till föreningen. Ämbetsverket får därför avstyrka, att föreningen
tillerkännes gottgörelse för sina förluster.

I utlåtandet gjorde statskontoret vidare vissa erinringar rörande beräkningen
av slakteriföreningens eventuellt ersätlningsbara förluster. I anledning
därav anmodade Kungl. Maj:t den 3 januari 1956 länsstyrelsen i Kionobergs
län att inkomma med nytt utlåtande.

Konstitutionsutskottets memorial nr H år 1957

Länsstyrelsen avgav den 7 november 1956 nytt yttrande, vari länsstyrelsen
'' '' såvitt nu är av intresse — framhöll, att länsstyrelsen icke funnit skäl
frångå sin i yttrande till statskontoret den 31 juli 1954 uttalade principiella
uppfattning, att föreningen borde erhålla ersättning för sina förluster i enlighet
med bestämmelserna i kungörelsen den 18 december 1953.

I konselj den 8 februari 1957 beslöt Kungl. Maj :t på hemställan av föredragande
departementschefen, statsrådet Hedlund, att tilldela Kronobergs
läns slakteriförening u. p. a., Alvesta, ersättning med fyrahundraniotusen
kronor för vissa förluster i anledning av paratyfusepidemien år 1953 inom
landet samt anbefallde statskontoret att till föreningen utbetala ifrågavarande
belopp från det å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1953/54 anvisade
förslagsanslaget till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien
år 1953.

Såsom medicinalstyrelsen uttalat kan slakteriledningen icke frånkännas
visst ansvar för epidemiens uppkomst och spridning. På grund härav och då
statskontoret framhållit, att det enligt bestämmelserna i 11 § kungörelsen
nr 736/1953 varit uppenbart att ersättning icke bort utgå till slakteriföreningen,
har utskottet funnit sig böra göra anmälan jämlikt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund.

Avslagna yrkanden angående omförmälan

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 28 september och den 19 oktober 1956)

av herr Olofson, som med instämmande av herrar Englund, von Friesen
och Swedberg ansett att utskottet bort uttala följande.

Vid granskningen av statsrådsprotokollen över ecklesiastikärenden har
utskottet uppmärksammat, att Kungl. Maj:t i åtminstone tre fall under år
1956 till prövning upptagit och bifallit ansökningar om dispens från de
tordringar beträffande betyg, som läroverksstadgan föreskriver för lärjunges
flyttning från näst högsta klassen till högsta klassen i realskola.

I den mån dispenser av detta slag över huvud taget böra ifrågakonjma,
torde — som ett led i strävandena att överflytta ärenden från Kungl. Maj :t
till underordnad myndighet i den utsträckning detta är möjligt och lämpligt
— dispensprövningen kunna uppdragas åt skolöverstyrelsen.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Englund, Wahlund, Weiland,
Erik Olsson, Aspling, Sveningsson och Alvar Andersson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson 1 Norregård, von Friesen, Norén,
Hastad, Spångberg, Swedberg, Gustafsson i Bogla, Alemyr och Olofson.

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

I detta sammanhang -vill utskottet vidare erinra om att utskottet redan
i sitt dechargebetänkande år 1940 i anledning av Kungl. Maj :ts prövning
av dispensansökningar för erhållande av godkänd studentexamen framhållit
betydelsen av att sådana dispenser lämnades endast i sällsynta undantagsfall
och då på synnerligen starka skäl.

II*

(Protokoll över inrikesärenden den 23 mars 1956)

av herr Håstad, som ansett att utskottet bort uttala följande.

Enligt gällande bestämmelser i 1919 års lag om ordning och villkor för
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning må Kungl. Maj:t förordna
om sådan ändring, om därigenom kunna vinnas fördelar för den kommunala
förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala bördor eller
om ändringen främjar den ekonomiska utvecklingen inom orten eller eljest
medför gagn. Motsätter sig kommun, som beröres av ifrågasatt ändring i
kommunal indelning, sådan ändring eller villkor, som förbindes med den,
och skulle ändringen eller villkoret medföra avsevärd olägenhet för kommunen,
må emellertid därom förordnas endast då ändringen finnes påkallad
av betydande allmänt behov.

Genom beslut den 23 mars 1956 i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
förordnade Kungl. Maj :t på hemställan av föredraganden, dåvarande
statsrådet Hjalmar Nilson, att Frösåkers kommun från och med den 1 januari
1957 skulle införlivas med östhammars stad i kommunalt hänseende
samt i avseende å fastighetsredovisningen.

Om de nämnda kommunerna skola här lämnas följande uppgifter. När
östhammars stad uppstått är icke känt. Stadens privilegier bekräftades av
konung Albrekt den 25 mars 1368. östhammar tillhör — liksom Frösåkers
kommun — Norra Roslags domsaga, Norra Roslags fögderi samt Frösåkers
landsfiskalsdistrikt. Stadens folkmängd den 1 januari 1955 utgjorde 1 562
personer och dess areal i land 155 ha. Skatteunderlaget i staden enligt 1954
års taxering uppgick till 48 512 skattekronor, motsvarande 31,81 skattekronor
per invånare.

I östhammar, som sedan länge utgjort den naturliga centralorten för större
delen av frösåkersbygden, finns bl. a. domsagokansli, landsfiskalskontor,
samrealskola, provinsialläkare, apotek och länslasarett med folktandvård.

Frösåkers kommun bildades vid kommunindelningsreformen, som trädde
i kraft den 1 januari 1952, genom sammanslagning av Forsmarks, Valö,
Hökhuvuds, Börstils och Hargs kommuner. Dess folkmängd uppgick den 1
januari 1955 till 6 252 personer och dess areal i land utgjorde 76 716 hektar.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Englund, Georg Pettersson,
Olsén, Weiland, Erik Olsson, Fritiof Karlsson, Torsten Andersson och Sveningsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von Friesen, Håstad,
Spångberg, Swedberg, Jonsson i Haverö, Sehlstcdt och Hamrin i Jönköping.

Konstitutionsutskottets memorial nr 14 år 1957

Skatteunderlaget i landskommunen enligt 1954 års taxering uppgick till
132 899 skattekronor, motsvarande 20,97 skattekronor per invånare.

Enligt 1950 års folkräkning funnos i landskommunen sex tätorter med
sammanlagt 1 687 invånare, nämligen Gammelbyn invid stadens gräns i
Börstils socken (243 inv.), Snesslinge i Börstils socken (265 inv.), Skediga i
Börstils socken (289 inv.), Forsmark i Forsmarks socken (228 inv.), Harg
i Hargs socken (373 inv.) och Hargshamn i Hargs socken (287 inv.).

Initiativet till indelningsändring hade ursprungligen tagits av östhammars
stad, som redan 1946 begärt införlivning med staden av vissa områden
i Börstils och Hargs socknar. Under utredningen i anledning därav
framfördes tanken, att hela den nya storkommun, Frösåkers kommun,
skulle införlivas med staden.

De båda kommunernas fullmäktige tillstyrkte enhälligt en sådan sammanslagning.
Stadsfullmäktige uppställde emellertid såsom oeftergivligt
villkor därför, att den nybildade kommunen skulle utgöra stadskommun
och benämnas östhammars stad. Frösåkers kommunalfullmäktige förklarade,
att de funno det naturligt, att den nybildade kommunen skulle bliva en
landskommun med hänsyn till att den väsentligen utgjordes av en jordbruksbygd,
för vilken en stadskommunal förvaltningsform tedde sig onödig
och främmande. Fullmäktige ville dock icke motsätta sig stadens önskemål
att bibehålla stadskaraktären, då frågan härom icke syntes böra tillmätas
en så avgörande betydelse, att indelningsfrågan stod och föll med densamma.

Till grund för Kungl. Maj :ts prövning av ärendet låg bl. a. en utredning,
som verkställts av länsstyrelsen i länet, samt yttrande, avgivet av kammarkollegiet.

Under åberopande av den utredning, som företagits, tillstyrkte länsstyrelsen
på anförda skäl, att Frösåkers kommun införlivades med Östhammars
stad. I betraktande av bl. a. de båda fullmäktigförsamlingarnas enhälliga
beslut ansåg länsstyrelsen, att anledning saknades att befara, att centralortens
intressen skulle bliva åsidosatta av en nybildad storkommun.
Länsstyrelsen anförde vidare, att den nya kommunen, trots de omständigheter,
som kunde tala däremot, borde givas stadskaraktär med hänsyn till
det av staden uppställda förbehållet, som enligt länsstyrelsens mening var
väl förståeligt på grund av stadens gamla traditioner.

Även kammarkollegiet tillstyrkte kommunsammanslagningen. Kollegiet
anförde:

Utredningen i ärendet ger vid handen, att staden utgör den naturliga centralorten
för hela frösåkersbygden med undantag för den närmast intill
öregrund liggande delen därav. På flera av kommunalförvaltningens områden
är ett samarbete mellan kommunerna påkallat, vilket skulle få sin enklaste
lösning genom en förening av dem till en kommun. Sålunda är en gemensam
planläggning av områden på ömse sidor av stadsgränsen, främst vid Gammelbyn,
behövlig. Länsarkitekten har framhållit, att därest en sammanläggning
av kommunerna icke kommer till stånd, frågan om en begränsad regionplan
omfattande hela staden och delar av Börstil omedelbart bör aktualiseras.
Vidare märkes på skolväsendets område, att staden med sin ringa

Konstitutionsutskottets memorial nr li år 1957

folkmängd icke kan rekrytera högstadiet i eu blivande enhetsskola. Staden
kominer därför i sinom tid att för detta ändamål behöva samarbeta med sin
grannkommun Frösåker. Även när det gäller lösandet av frågan om huvudort
för landskommunen skulle en förening av de båda kommunerna vara
till gagn. Denna fråga är ännu icke avgjord, utan de kommunala organen i
landskommunen äro i avbidan på ett slutligt ställningstagande i frågan inrymda
i provisoriska lokaler. Vid en förening av de båda kommunerna skulle
det falla sig naturligt, att staden finge utgöra kommunalt centrum för hela
den utökade kommunen. Intressegemenskapen mellan de båda kommunerna
är sålunda betydande.

För en förening av kommunerna talar vidare, att staden endast har en
folkmängd av mellan 1 500 och 1 600 personer, vilket enligt de för den allmänna
kommunindelningen tillämpade principerna är för ringa för att en
sådan kommun lämpligen bör bestå som egen kommun.

För sammanläggning utan municipalbildning av mera betydande tätortsområden
med landsbygdsområden har städse upprätthållits det kravet, att tätortsområdena
befolkningsmässigt skola representera mer än 50 procent av
den nya eller utökade kommunens invånarantal, på det att representanterna
för tätortsintressena skola komma i majoritet i kommunens fullmäktige. I
annat fall skulle kunna befaras, att kommunens tätortsintressen icke skulle

kunna, mot en majoritet i fullmäktige av representanter för landsbygdsområdena,
bliva vederbörligen tillgodosedda. I nu förevarande fall uppgår folkmängden
i tätorterna till sammanlagt 3 249 personer, därav 1 562 i staden
och 1 687 i landskommunen, medan en av staden och landskommunen bildad
kommun skulle få ett invånarantal av 7 814 personer. Folkmängden i
tätorterna uppgår alltså icke till hälften därav, 3 907 personer, utan understiger
detta tal med 658. Det är emellertid att märka, att landskommunen
utgör ett utpräglat avfolkningsområde med stort utflyttningsöverskott, medan
staden är stadd i växande, framför allt på grund av inflyttningsöverskott
men även i någon mån till följd av födelseöverskott. Sålunda bar exempelvis
under tiden 1/1 1945—1/1 1955 folkmängden minskat i landskommunen
med 1 307 personer och ökat i staden med 309 personer. Enligt den i
utredningen intagna prognosen för befolkningsutvecklingen för åren 1950—
1970 är en fortsatt minskning för landskommunen och en fortsatt ökning för
staden att förvänta. Det torde därför endast vara en tidsfråga, när tätortsbefolkningen
inom en sammanlagd kommun kommer alt överstiga hälften av
hela kommunens folkmängd. Då därtill kommer att fullmäktige i såväl
landskommunen som staden enhälligt tillstyrkt en förening av kommunerna,
finnes anledning förvänta, att några allvarligare brytningar mellan landsbygds-
och tätortsintressen icke skola uppstå inom eu av Östhammar och
Frösåker bestående kommun.

Staden bär tillstyrkt en förening av de båda kommunerna till en kommun
endast under villkor, att den nya kommunen skall utgöra stadskommun och
benämnas östhammar, och landskommunen har icke motsatt sig stadens
önskemål härutinnan. Att den nya kommunen skall benämnas Östhammar
svnos kollegiet naturligt med hänsyn till alt den nuvarande staden kommer
att bliva den nya kommunens huvudort. Däremot synes det kollegiet oegentli"t,
att en kommun med en struktur, som en sålunda bildad kommun skulle
få, skall utgöra stad. Eftersom staden motsatt sig eu förening av kommunerna
till eu kommun av landskommuns karaktär och då en sådan sammanläggning
får anses innebära avsevärd olägenhet för staden, kan en dylik åtgärd
icke vidtagas, med mindre den finnes vara påkallad av betydande allniänt
behov. Något sådant behov föreligger enligt kollegiets mening icke. Va -

Konstitutionsutskottets memorial nr lb år 1957

låta en av Frösåker och Östhammar bestående kommun utgöra stad. På
grund härav och då det numera icke behöver uppstå några olägenheter av
betydenhet av att landsbygdsområden ingå i stad, vill kollegiet icke motsätta
sig att den nya kommunen får utgöra stad. Indelningsändringen synes förty
böra givas den formen, att landskommunen införlivas med staden. Därav
följer då, att även den vidgade staden kommer att benämnas Östhammar.

Såsom framgår av redogörelsen här ovan har föredragande statsrådet
tillstyrkt Kungl. Maj :ts beslut den 23 mars 1956 om införlivning av Frösåkers
kommun med Östhammars stad i enlighet med vad samtliga hörda
myndigheter förordat. Mot kommunsammanslagningens ändamålsenlighet i
och för sig har utskottet ingen erinran. I frågan om den nya kommunens karaktär
av stad, bör det framhållas, att Östhammars stad uppställt detta som
en ovillkorlig fordran för en sammanslagning. Denna fordran har föredragande
statsrådet icke velat motsätta sig, och även härvid har han haft stöd
av Frösåkers kommun och remissmyndigheterna; kommunen hade dock
helst sett, att den nya kommunen fått utgöra landskommun. Med hänsyn
till samstämmigheten i uppfattningen hos de hörda myndigheterna även i
denna del synes statsrådets ställningstagande förklarligt, varför utskottet ej
ifrågasätter anmälan enligt § 107 regeringsformen mot honom.

Utskottet har emellertid ansett sig böra fästa uppmärksamheten på att
beslutet med hänsyn till strukturen hos den nya stadskominunen avviker
från de grundsatser som tidigare tillämpats. Såsom framgår av kammarkollegiets
yttrande har nämligen som förutsättning för sammanslagning av
mera betydande tätortsområden med landsbygd tidigare uppställts, att tätortsområdena
befolkningsmässigt skulle representera mer än femtio procent
av den nya kommunens invånarantal. Samma princip torde ha upprätthållits
även när det gällt bildandet av nya städer. I östhammars kommun bor
endast omkring 1 600 personer i den gamla staden medan omkring 6 100 personer
äro utspridda i det flera mil vidsträckta Frösåker. Inte ens om man
sammanräknar folkmängden i några tätbebyggda bruk och samhällen inom
Frösåkers kommun kommer den nya stadens majoritet att bo inom de
agglomererade delarna. Östhammars medeltida anor som stad förtjäna väl beaktande.
En stadsbildning av denna typ strider emellertid mot våra hittillsvarande
begrepp om vad som skall menas med stad. Säkerligen kan en
mångfald nya städer med sanuna övervägande landsbygdsstruktur bildas,
om det nu ifrågavarande beslutet skulle bli prejudicerande. Beslutet avviker
därjämte från den försiktighet vid införlivningar med stad av landsbygd,
som ådagalades, när storkommunreformen genomfördes i början av
1950-talet. I förevarande fall framgår det dessutom icke av handlingarna,
huruvida uppfyllandet av östhammars fordran att behålla stadsrättigheterna
verkligen var absolut nödvändigt för sammanslagningen.

Då utskottet hyser den uppfattningen att stadsbegreppet — även om nutida
förhållanden kunna nödvändiggöra en uttänjning därav — bör bibehålla
åtminstone en viss traditionell fasthet, har utskottet i anledning av

Kungl. Maj :ts ifrågavarande beslut velat tillkännagiva sin uppfattning i en
omförmälan.

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

570758