Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966 (Betänkande 1966:Ku33 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Nr 33

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokollen.

Till konstitutionsutskottet har på gjord framställning blivit överlämnade
de protokoll vilka förts i statsrådet efter dem som var föremål för granskning
vid 1965 års riksdag (mem. nr 27) fram till början av innevarande
riksdag.

Vidare har en fråga om an.märkningsanledning väckts (i båda kamrarna )
och hänvisats till utskottet jämlikt § 57 riksdagsordningen. Detta ärende
redovisas härnedan under punkten 1 i avdelning B.

Utskottet har icke funnit anledning att tillämpa §106 regeringsformen.

Utskottet har icke funnit anledning att framställa någon anmärkning
jämlikt §107 regeringsformen.

I ett ärende har emellertid inom utskottet framställts ett anmärkningsgrkande
som avslagits. En redogörelse för detta ärende lämnas under punkten
1 nedan.

1. Höjningen av bilaccisen

(Finansdepartementet)

I pressmeddelanden den 1 resp. den 3 januari 1966 från finansdepartementet
meddelades bl. a., att regeringen hade för avsikt att föreslå en höjning
av den s. k. bilaccisen fr. o. m. den 1 januari 1966 och att proposition
i frågan beräknades bli avlämnad till riksdagen den 11 samma månad i
anslutning till statsverkspropositionen. Det sålunda aviserade författningsförslaget
framlades i proposition nr 10 på förutskickad dag och antogs av
riksdagen den 2 februari 1966, varefter kungörelse om ändringen utfärdades
den 4 februari (SFS nr 19).

Vid kamrarnas plenum den 12 januari 1966 framställde herr Holmberg
i första och herr Bohman i andra kammaren anmärkningsanledning mot
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. ,r> samt. 2 avd. Nr 33

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

statsrådet och chefen för finansdepartementet. Skrivelserna därom jämte i
överlämnade konvolut inneslutna skrivelser om anledningen till anmärkningen
har jämlikt 57 § riksdagsordningen remitterats till konstitutionsutskottet.

Sistnämnda skrivelser lyder sålunda:

Vid första/andra kammarens plenum denna dag har jag riktat anmärkning
mot Statsrådet och Chefen för finansdepartementet. Anmärkningen gäller att
Statsrådet och Chefen för finansdepartementet genom utfärdat meddelande
om höjning av omsättningsskatten på motorfordon fr. o. m. den 1 januari
1966 åsidosatt riksdagens beskattningsrätt.

Angående de närmare omständigheterna i ärendet och bl. a. frågan om
retroaktiv lagstiftning får utskottet hänvisa till en inom utskottet upprättad
promemoria, vilken bifogas detta memorial som bilaga 1.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet har i ovannämnda pressmeddelanden
tillkännagivit att regeringen hade »för avsikt att föreslå» höjningen
av bilaccisen fr. o. m. den 1 januari 1966. Med meddelandena har
åsyftats att importörerna och de svenska bilfabrikanterna skulle ges tillfälle
att, i den mån de ville, vid försäljning preliminärt ta ut ett merbelopp
som motsvarade den föreslagna skatten. Att så också i verkligheten kom att
ske var säkerligen erforderligt för att den sedermera av riksdagen beslutade
retroaktiva skatten skulle kunna av statsverket uppbäras utan besvärande
ingripanden mot de enskilda medborgarna. Det är vidare att märka,
att nämnda förfarande kom till stånd enbart genom frivilliga åtgärder från
de skattskyldigas sida; något tvång därtill har varken antytts i pressmeddelandena
eller utövats av någon myndighet. Påståendet att statsrådet åsidosatt
riksdagens beskattningsmakt är därför, såvitt påståendet må avse att
merbeloppen erlagts av köparna »i förtid», enligt utskottets mening utan
grund. Oavsett vilken inställning riksdagens ledamöter hade till förslaget
om retroaktivitet — och förslaget i sig kränkte icke riksdagens eller andra
intressen, särskilt som riksdagen ensam hade beslutanderätten — finner
utskottet att riksdagen hade full valfrihet vid sitt ställningstagande. Riksdagen
hade sålunda kunnat, vilket bevillningsutskottet även föreslog, slopa
retroaktiviteten och i stället meddela bestämmelser om en tillfällig skatt på
motorfordon. Ej heller såvitt nu angivna frågor åsyftas med påståendet om
åsidosättande, kan utskottet finna att riksdagens beskattningsmakt åsidosatts.

Utskottet har av anförda skäl icke funnit sig böra framställa någon anmärkning
på grundval av ifrågavarande anmärkningsanledningar.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Sveningsson, Carl Albert Anderson, Dahl*, Dahlén*, Hernelius, Sörlin*,
Dahlberg* och Tistad; samt

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von
Friesen*, Henningsson, Magnusson i Tumhult, fru Thunvall*, herrar Johansson
i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra och Boo.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Sveningsson, Hernelius och Magnusson i Tumhult, vilka ansett,
att utskottets yttrande efter strecket hort ha följande lydelse:

En närmare granskning av texten i de två pressmeddelandena visar enligt
utskottets mening klart, att statsrådet har gjort intrång på riksdagens
heskattningsmakt.

I meddelandet den 1 januari heter det sålunda: »Avsikten är att den högre
bilaccisen skall tas ut redan från och med årsskiftet 1965/66.» Lydelsen
utsäger sålunda direkt att utfärdaren av meddelandet ger ett påbud till de
skattskyldiga och till de myndigheter som hade att tillämpa bestämmelserna
om bilaccisen. Meningen i fråga har ej heller försetts med några reservationer.
En naturlig sådan reservation skulle enligt utskottets mening ha
varit exempelvis »om riksdagen antager förslaget». Någon sådan reservation
förekommer — anmärkningsvärt nog — ingenstädes i meddelandena.

Det första pressmeddelandet avsåg utan tvivel ätt vara ett påbud till de
för bilaccisen redovisningsskyldiga att ta ut ett skattebelopp som riksdagen
icke beslutat. Redan genom detta meddelande skedde sålunda ett brott såväl
mot 57 § regeringsformen och mot 60 § (förbud att höja skatt utan riksdagens
medgivande) som ock mot 73 §, där det bl. a. heter ätt inga nya
pålagor må utan riksdagens fria vilja och samtycke påbjudas, uppbäras
eller fordras.

Nämnda överträdelse av grundlagens bestämmelser framstår med full tydlighet
genom innehållet i det andra pressmeddelandet. Där heter det nämligen
:

I finansdepartementets pressmeddelande den 1 januari 1966 om höjning
av den s. k. bilaccisen angavs att den högre bilaccisen skulle tas ut redan
från och med årsskiftet 1965/66.

Härigenom fastslogs sålunda att det första meddelandet handlade om en
höjning som skulle tas ut redan fr. o. m. årsskiftet.

Som framgått ovan har de redovisningsskyldiga grossisterna och fabrikanterna
på grund av vad som anges i meddelandena också tagit ut skattebeloppen
redan från och med den 1 januari 1966. Hade riksdagen inte antagit
retroaktiviteten, skulle dessa belopp måst återbetalas till köparna. Att uppbärandet
av skattebeloppen sålunda kunde ha kommit att klart framstå som
ett övergrepp mot de enskilda köparna, skulle utan tvivel ha kunnat få till
resultat skadeståndsanspråk från de drabbades sida. Även detta torde utvisa
hur helt stridande mot svensk rättstradition finansministerns åtgärd var
och vilka svårigheter som uppkommer, om regeringen eller någon av dess

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

ledamöter vidtar åtgärder för att säkerställa effektuerandet av en blott tilltänkt
lagbestämmelse, i detta fall inom skatteområdet dessutom där regeringen
icke hade någon rätt att bestämma lagstiftningens innehåll.

Av anförda skäl har utskottet funnit sig böra framställa anmärkning jämlikt
107 § regeringsformen mot chefen för finansdepartementet, statsrådet
Gunnar Sträng.

Utskottet har vid behandlingen av fyra ärenden funnit anledning till
uttalanden utan åberopande av § 107 regeringsformen.

Redogörelser för dessa ärenden lämnas under punkterna 2—5 nedan.

Vidare har vid behandlingen av fyra ärenden framställts yrkanden om
uttalanden utan åberopande av § 107 regeringsformen som avslagits.
Redogörelser för dessa ärenden lämnas under punkterna 6—9 nedan.

2. Vissa expropriationsärenden

(Kommunikationsdepartementet)

Enligt 1 § 1 st. 16. expropriationslagen kan fastighet, som tillhör annan
än kronan, tagas i anspråk genom expropriation, om Konungen prövar det
nödigt för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest
i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för upplåtelse med
tomträtt. Kungl. Maj:t är tillståndsbeviljande myndighet i fråga om själva
rätten att expropriera. Vid beviljande av tillstånd bestämmer Kungl. Maj:t
också vilket område expropriationen må omfatta.

Nämnda regler infördes i expropriationslagen genom en lag som trädde
i kraft den 1 april 1950. Till grund för lagstiftningen låg förslag av markutredningen
och proposition 1949: 184. Länsstyrelsen i Hallands län och
Bankföreningen hade föreslagit, att expropriation skulle medges först i stadseller
byggnadsplanestadiet. Länsstyrelserna i Södermanlands och Kopparbergs
län samt handelskamrarnas nämnd föreslog att kommunerna åtminstone
borde förete en generalplan över området. Sistnämnda länsstyrelse
framhöll särskilt, att det ej kunde godtagas, att ett tätbebyggelsebehov under
alla förhållanden skulle tillgodoses i första hand utan större hänsyn till
markens lämpliga användande för jordbruk. Om ej skyldighet att förete
generalplan infördes, borde i lagtexten stadgas, att lantbruksnämnden skulle
höras över ansökan om expropriation av mark inom område, där stadsplan
eller byggnadsplan ej gällde. Länsstyrelsen erinrade om att det förutsatts
att regionala planer skulle uppgöras angående markens framtida användningssätt
och att dessa planer borde iakttagas vid beviljandet av expropriation.
I annat fall rubbades ramen för den jordbruksplanering, som lantbruksnämnderna
var satta att genomföra.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966 5

Departementschefen angav, att lantbruksnämnderna borde höras om
expropriationsfrågan uppkom redan innan uppdelningen av marken avgjorts
vid general- eller regionplanering. Departementschefen anförde
härom:

Frågan om expropriationsrättens förhållande till planläggningsarbetets
fortskridande hänger nära samman med ett spörsmål, som i remissyttrandena
mera ingående dryftats av länsstyrelsen i Kopparbergs län, nämligen
det problem som uppkommer då intresset av tätorternas utveckling kolliderar
med intresset av att områden som äro särskilt lämpade för jordbruk
bibehållas för denna användning. Såsom länsstyrelsen betonat är det vid
general- och regionplaneringen som denna fråga bör uppmärksammas. Det
säger sig självt att, sedan man därvid preciserat vilka områden som skola
behållas för jordbruksändamål och vilka som avses för tätorternas utveckling,
endast de senare områdena böra kunna exproprieras för detta ändamål.
Skulle frågan om expropriation undantagsvis uppkomma redan innan denna
uppdelning avgjorts vid general- eller regionplanering, måste den
emellertid beaktas i expropriationsärendet, och lantbruksnämnden bör då
höras varjämte gemensam beredning med jordbruksdepartementet bör äga
rum. På liknande sätt kan för övrigt kommunens expropriationsintresse få
vägas även mot andra särintressen exempelvis när marken i fråga tillhör
ett industriföretag som inköpt den för att säkra sitt behov av utrymme för
väntad framtida utvidgning av företaget.

Andra lagutskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen, anslöt sig till
vad departementschefen anfört i fråga om erforderlig grad av bevisning
och aktualitet.

Konstitutionsutskottet har under dechargearbetet granskat Kungl. Maj :ts
praxis i fråga om expropriation för tätbebyggelseändamål, med särskild
hänsyn till frågan huruvida, på sätt departementschefen angett och riksdagen
godkänt, lantbruksnämnd hörts och gemensam beredning med jordbruksdepartementet
ägt rum i de fall detta sålunda bort ske. Utskottet har
därvid särskilt uppmärksammat följande tre fall, i vilka lantbruksnämnd
ej hörts och ej heller gemensam beredning skett med jordbruksdepartementet.

1. Den 26 februari 1965 meddelade Kungl. Maj :t Skövde stad rätt att för
säkerställande av att mark på skäliga villkor blev tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar expropriera vissa
stadsägor och stadsägoområden.

Stadens ansökan om expropriation är dagtecknad den 27 juli 1964. I
ansökningen uttalar staden: »De med det sökta expropriationstillståndet
avsedda områdena utgör delar av Havstena och Käpplunda byar, ursprungligen
ren jordbruksmark och fortfarande i stor utsträckning brukad som
sådan. Såsom ofta är fallet i dylika byar i städernas ytterområden har
några lägenheter avsöndrats eller avstyckats för bostadsändamål.»

Byggnadsstyrelsen som tillstyrkt ansökan yttrade: »De till expropriation
ifrågasatta områdena är belägna omedelbart norr om stadens detalj planelagda
del. Vissa av områdena är enligt den för staden i slutet av 1940-talet
upprättade generalplanen avsedda att exploateras för bebyggelse (egna -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

hem o. dyl. samt industri), medan andra områden angivits för parkändamål,
handelsträdgårdsverksamhet samt jordbruk och skogsbruk. Generalplanen
är emellertid med hänsyn till den snabba utveckling som staden
sedan undergått föråldrad och undergår för närvarande revidering. De
preliminära resultat av denna revidering som nu föreligger synes med
all tydlighet visa att stadens fortsatta utbyggnad bör ske mot norr samt
att de angivna områdena är lämpliga för tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar.»

2. Den 20 augusti 1965 beslöts i t. f. regering, att meddela Halmstads stad
rätt att, för säkerställande av att mark på skäliga villkor är tillgänglig
för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar, expropriera
viss mark inom Frennarpsområdet och inom området mellan Göteborgsvägen—Nissastigen
och den blivande norra infartsleden. — Marken omfattade
ca 95 hektar, varav sistnämnda del ca 10 hektar.

Staden hade i ansökningen anfört bl. a.: »Av det stora markområdet öster
om Nissan, i föreliggande framställning sammanfattningsvis benämnt
Frennarpsområdet, är större delen fortfarande jordbruks- och skogsmark,
för vilken någon form av detaljplan aldrig uppgjorts. För viss del av området
gäller däremot stadsplan, fastställd den 19/9 1947 och den 30/12

1947 ---. Det mindre markområdet mellan Göteborgsvägen—Nissastigen

och blivande norra infartsleden användes för jordbruksändamål och har icke
varit föremål för detaljplanering.»

Markägaren yttrade i skrivelse till länsstyrelsen hl. a.: »Såsom framgår
av ansökningen, har stadsplan fastställts för en mindre del av det s. k.
Frennarpsområdet. I övrigt finns däremot varken stadsplan eller annan
detaljplan för något av de till expropriation avsedda områdena. Ej heller
finnes fastställd eller annan generalplan för områdena eller någon del därav.

3. Den 29 oktober 1965 beslöt Kungl. Maj :t, att meddela Jonstorps kommun
rätt att, för säkerställande av att mark på skäliga villkor är tillgänglig
för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar, expropriera
fastigheterna Jonstorp 949 och 950 och vissa områden om tillhopa ca 3,19
hektar av fastigheterna Jonstorp 95, 914, 925 och 33‘.

Av marken ifråga var 914 i gällande byggnadsplan disponerad för idrottsoch
rekreationsändamål. I nämnda byggnadsplan ingick även ett mindre
område av 93, vilket enligt planen var avsett för idrottsändamål. Såvitt framgår
av handlingarna i ärendet omfattades övrig mark icke av någon gällande
plan. Däremot bifogades i ärendet ett upprättat skissförslag till hvgguadsplan
enligt vilket, frånsett delen av 9\ marken skulle exploateras för
bostadsändamål.

Ansökningen hade bestritts av bl. a. ägaren till 9r> och 949. Denne anförde,
att hans jordbruk omfattade 18 hektar odlad mark, vilket vore minimum
för att man skulle kunna existera på det. Det markområde som avsågs
med ansökningen, del av 95 samt hela 949, vore för honom särskilt värdefullt,
eftersom det lämpade sig mycket bra för tidig potatis och grönsaker
på grund av sin varma drivande jord och skyddade läge. Det kunde inte
hl i någon större olägenhet för kommunen om den inte finge förvärva detta
markområde, eftersom det låg i utkanten, avskilt med en 6 meter bred väg.

En närmare redogörelse för dessa ärenden och förarbetena till lagstiftningen
samt en sammanställning av omständigheterna i de av Kungl. Maj :t
under tiden jan.—ang. 1965 avgjorda ärendena rörande expropriation för
tätbebyggelse fogas till detta memorial som bilaga 2.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Som framgått ovan innebär departementschefens av riksdagen godkända
uttalande, att vederbörande lantbruksnämnd bör höras då expropriationsansökan
avser jordbruksmark, som inte genom bebyggelseplaner avskilts
för annat ändamål. Statsmakternas mening har uppenbarligen varit, att en
planutredning för ifrågavarande mark skulle komma till stånd i ärendet
och att lantbruksnämnden därvid skulle höras i frågan huruvida marken
borde behållas för jordbruksändamål. Lantbruksnämnderna medverkar
som bekant också vid uppgörandet av regionplanerna, då ställning tas till
motsvarande fråga i större sammanhang. Departementschefen har -— och
enligt utskottets mening med fog — antagit att lantbruksnämnderna bör
höras för att jordbruksintresset skall kunna tillbörligen beaktas. Nämnda
intresse är naturligtvis, liksom kommunernas intresse att utnyttja marken
till tätbebyggelse, ett intresse av allmän karaktär (jfr den i 22 § instruktionen
för lantbruksnämnderna dem ålagda skyldigheten att handha åtgärder
för jordbrukets yttre rationalisering och att medverka vid planeringar berörande
landsbygden).

I samtliga ovan nämnda tre fall har, utan att lantbruksnämnderna hörts,
tillstånd getts att för tätbebyggelse expropriera jordbruksmark, fastän det
inte i planärende avgjorts att marken skulle användas för annat än jordbruk.
I ett fall (Skövde) har till och med mark tagits i anspråk som enligt
gällande plan skulle användas för jordbruksändamål. Lantbruksnämnderna
hade uppenbarligen bort höras i ärendena, och gemensam beredning med
jordbruksdepartementet hade bort äga rum.

Vad sålunda uppmärksammats och sin uppfattning därom har utskottet
— som även föregående år (mem. 27 s. 18) fann anledning att i anledning
av dechargegranskningen understryka vikten av att regeringsärenden noga
bereds — velat för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Sveningsson, Carl Albert Anderson, Dahl*, Dahlén*, Sörlin*, Dahlberg*,
fröken Stenberg och herr Tistad; samt

från andra kammaren: herrar Nilsson i Östersund, Henningsson,
Magnusson i Tumhult, fru Thunvall*, herrar Johansson i Trollhättan,
Larsson i Luttra, Andersson i Billingsfors, Keijer, Werbro och Boo.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Georg Pettersson, Carl Albert Anderson, Dahl, Sörlin, Dahlberg,
Nilsson i Östersund, Henningsson, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan
och Andersson i Billingsfors, vilka ansett, att utskottets yttrande efter
strecket bort ha följande lydelse:

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Vid lagstiftningens tillkomst har visserligen uttalats att lantbruksnämnderna
för visst fall borde höras och gemensam beredning med jordbruksdepartementet
äga rum. Anvisningen därom gavs emellertid inte ovillkorlig
karaktär. Kungl. Maj :t äger således, särskilt om det framstår som fullt
klart att tillstånd bör beviljas, underlåta att höra lantbruksnämnderna.
Sådana fullt klara fall förekommer ofta enligt vad den verkställda undersökningen
av praxis utvisat. Utskottet har ej heller funnit utredningen i
ovannämnda tre ärenden visa annat än att de är av sådan karaktär. Att i sådana
fall fördröja remissbehandlingen med yttranden från lantbruksnämnderna
torde inte vara befogat, särskilt som expropriationsärendenas
behandling redan nu tar lång tid. Som framgår av utredningen har samtliga
remissinstanser uttalat sig i tillstyrkande riktning; det hade naturligtvis,
om vederbörande länsstyrelse funnit frågan tveksam, varit enkelt för länsstyrelsen
att inhämta lantbruksnämndens mening. Av praxisundersökningen
framgår att så skett i ett fall angående expropriation i Gävleborgs län. Att
det ej skett i ovannämnda tre fall bestyrker utskottets uppfattning om
ärendenas karaktär.

På grund av det anförda finner utskottet att den verkställda undersökningen
inte ger anledning till erinran mot handläggningen av ifrågavarande
ärenden.

3. Förläggningen av skola i Gagnefs kommun

(Ecklesiastikdepartementet)

Genom beslut den 30 december 1965 avgjorde Kungl. Maj:t ett besvärsmål
avseende skolbyggnad för grundskolans högstadium i Gagnefs kommun.
Detta beslut har blivit föremål för uppmärksamhet under dechargearbetet.
Utskottet hänvisar rörande frågorna om beslutets författningsmässiga
grundval och de närmare omständigheterna i ärendet till bilaga 3.
Här må i korthet antecknas följande huvudpunkter i ärendet.

Den 18 december 1959 beslöt kommunalfullmäktige i Gagnef att till behandling
upptaga frågan om placering av blivande centralskola. Länsskolnämnden
hade i sin planläggning av den framtida skolan ansett, att
Gagnefs kommun skulle utgöra eget enhetsskoledistrikt med högstadieort
förlagd till Djurås. Med anledning härav beslöt kommunalfullmäktige bl. a.
att centralskolan för enhetsskoleverksamheten skulle placeras på visst område
i Djurås. Detta beslut fattades enhälligt och blev ej överklagat; mot
samtliga fortsättningsvis nämnda kommunala beslut avgavs däremot reservationer
avseende förläggning till Mockfjärd.

Med anledning av en utav länsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
\erkställd regionalutredning, vari föreslagits att Gagnefs och Floda kommuner
skulle utgöra en s. k. C-region med centralort i Mockfjärd, samt att enhetsskolans
högstadium enligt arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar borde

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1066

förläggas till centralorten, hölls ett gemensamt sammanträde med kommunalnämndernas
ledamöter i Gagnets och Floda kommuner i juni 1960.
Därvid bestämdes, att rekommendera en ny enhetsskoleutredning som skulle
sikta på ett eventuellt samgående mellan de båda kommunerna till ett gemensamt
enhetsskoledistrikt. Kommunalfullmäktige i Gagnet följde icke
kommunalnämndens rekommendation utan beslöt den 27 oktober 1960 i
enlighet med skolstyrelsens förslag att underdånig framställning måtte
göras om medgivande för kommunen att fr. o. m. 1961—1962 få påbörja
försöksverksamhet med nioårig obligatorisk skola att successivt införas
med början i årskurserna ett och fem, samt att bemyndiga skolstyrelsen
att ingå till skolöverstyrelsen med hemställan om prövning av lokalbehovet
för centralskolan med högstadiet förlagt till Djurås.

I skrivelse till länsskolnämnden meddelade skolöverstyrelsen sedermera,
att den med hänsyn till riksdagens dåmera fattade beslut oan grundskolereformen
avstyrkt ifrågavarande ansökan i vad den avsåg försöksverksamhet
med enhetsskola, samt anmodade nämnden att inkomma med
nytt yttrande i ärendet. Med anledning av denna skrivelse anmodade
nämnden kommunalfullmäktige att inkomma med yttrande. Den 17 december
1962 beslöt fullmäktige, »att uppdraga åt skolstyrelsen att i enlighet
med tidigare verkställd utredning, ingiva en underdånig framställning
om införandet av grundskola i Gagnefs kommun fr. o. m. läsåret
1963/64, samt att uttala, att därest det blir aktuellt att sammanföra högstadierna
inom Floda och Gagnefs kommuner till ett högstadieområde, förläggningsorten
ändock bör vara den tidigare av kommunalfullmäktige beslutade
platsen i Djurås».

Drygt ett år senare, den 19 december 1963, fastställde Kungl. Maj :t plan
för indelning av Kopparbergs län i kommuner, innebärande att Floda
och Gagnefs landskommuner skulle bilda gemensamt kommunblock (se
SFS 1964: 162). Samma dag förklarade Kungl. Maj :t med stöd av 41 § första
stycket och 42 § skollagen, att vederbörande myndigheter skulle vid planeringen
av grundskolans högstadieorganisation utgå från att Floda landskommun
skulle ingå i elevområdet för högstadiet i Gagnefs landskommun.
I anslutning härtill utfärdades en förteckning över elevområden för högstadier
av grundskolan i Kopparbergs län, varav framgår bl. a. att högstadiet
skulle förläggas till Gagnefs landskommun, samt att högstadiets förläggning
inom kommunen icke var bestämd.

Med anledning av detta Kungl. Maj :ts beslut infordrade länsskolnämnden
yttrande från Gagnefs kommunalfullmäktige rörande högstadieundervisningens
anordnande. Vid sammanträde den 10 april 1964 förklarade fullmäktige
att »det förhållandet, att Kungl. Maj :t . . . angivil, att till Gagnefs
kommuns högstadieområde skall hänföras Floda kommun, ändrar icke
den av fullmäktige tidigare intagna ståndpunkten i skollokaliseringsfrågan,
nämligen att centralskolan skall förläggas i Djurås».

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Genom beslut den. 29 december 1964 verkställde länsskolnämnden lokalbehovsprövning
för centralskolan i Djurås. över detta beslut anfördes besvär
hos Kungl. Maj :t. De klagande ansåg av olika skäl, att högstadiet i stället
borde förläggas till Mockfjärd samt att länsskolnämndens beslut därför
»tillkommit på oriktiga grunder».

I besvärsärendet avgavs yttranden bl. a. av skolöverstyrelsen, länsstyrelsen
och länsskolnämnden i Kopparbergs län samt skolstyrelserna i Floda och
Gagnefs kommuner. Argument framfördes till förmån för såväl Gagnef som
Mockfjärd som lämplig skolort.

I Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1965 förklarades »med hänsyn
till föreliggande särskilda omständigheter---att vederbörande myndig heter

vid planeringen av grundskolans organisation skola utgå från att högstadiet
skall förläggas till Mockfjärd». Till följd härav fann Kungl. Maj:t
skäligt att undanröja länsskolnämndens beslut och visa ärendet åter till
nämnden för ny behandling.

Förevarande ärende gäller i första hand vilken myndighet som äger
besluta om förläggning av skola. Frågan är om bestämmanderätten skall
anses tillkomma kommunerna eller om länsskolnämnderna — och därmed
i fall av besvär Kungl. Maj :t i statsrådet — skall tillerkännas befogenhet att
besluta i ämnet.

Av den företagna rättsutredningen framgår, att författningsstöd saknas
för ett statligt inflytande i dessa frågor. Sålunda innehåller skolstadgan endast
bestämmelser om rätt för länsskolnämnd att förordna om skolas anordnande
och indragning men inte om skolas placering.

Enligt utskottets mening måste ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten
principiellt förutsätta uttryckligt författningsstöd. Den utomordentliga
betydelse, som den kommunala självstyrelsen äger för vårt samhällsskick
— och som bl. a. aktualiserat krav på dess grundlagfästande —
motiverar en sådan ståndpunkt. Som en följd härav bör enligt utskottets
mening den slutliga beslutanderätten beträffande förläggningen av en skola
anses tillkomma vederbörande kommun. Något annat synes inte heller ha
ifrågasatts i några motivuttalanden till gällande skolförfattningar; fastmera
har betydelsen av ett kommunalt initiativ på skolväsendets område framhållits
med stor styrka.

Ltskottet har sålunda funnit, att Kungl. Maj :t vid sitt ställningstagande
i förevarande ärende inte haft att ingå på en prövning av frågan om förläggningsplats
för den aktuella skolan. På spörsmålet, vilken plats som
kunnat anses lämpligast, har utskottet ej ingått.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning därom har utskottet velat
för riksdagen

tillkännagiva.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966
Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Carl Albert Anderson, Dahl*,
Dahlberg*, fröken Stenberg, herrar Tistad och Svenungsson; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Henningsson, Magnusson i
Tumhult, Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Andersson i Billingsfors,
Keijer, Nilsson i Kristianstad, Boo och Gustafsson i Stenkyrka.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Georg Pettersson, Damström, Carl Albert Anderson, Dahl, Dahlberg,
Adamsson, Henningsson, Johansson i Trollhättan, Andersson i Billingslors
och Nilsson i Kristianstad, vilka ansett, att utskottets yttrande efter
strecket bort ha följande lydelse:

Av den inom utskottet verkställda utredningen framgår, att länsskolnämnderna
skall ha inseende över skolorna i länet och sörja för en ändamålsenlig
organisation av skolväsendet. Nämndernas befogenheter har närmare
angetts i skolstadgan. Enligt utskottets mening måste det anses vara förutsatt
i lagstiftningen att länsskolnämnd äger rätt att bestämma om skolas
förläggning. Sålunda vilar bl. a. skolstadgans 2 kap. 28 §, vari stadgas att
länsskolnämnden vid särskilda skäl äger föreskriva anordnande eller indragning
av skolenhet i kommun, uppenbarligen på tanken att länsskolnämnden
skall ha rätt att jämväl bestämma en skolas placering.

Med anledning härav och då den av Kungl. Maj :t beslutade förläggningsorten
för grundskolans högstadium inom kommunblocket måste anses lämpligare
än den som beslutits av kommunalfullmäktige, har utskottet inte
funnit anledning till erinran mot handläggningen av förevarande ärende.

4. Tillstånd till lotteri

(Handelsdepartementet)

Genom beslut den 3 december 1965 biföll Kungl. Maj:t en ansökan av
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund att få anordna ett varulotteri. Av handlingarna i ärendet
framgår i huvudsak följande.

För lotteriet angavs i ansökan följande plan. Loltförsäljningen skulle
pågå under tiden den 1 mars—den 31 augusti 1966 med en försäljning av
serier om niotusen lotter under envar av månaderna mars—augusti. Dragning
skulle för varje serie verkställas eu gång i månaden. Priset för varje
lott hade bestämts till fyrtiofem kronor, vilket belopp även innefattade
stämpelskatt. Vinsterna skulle utgöras av svenska statens premieobligationer,
dock att de tre högsta vinsterna kunde utbytas mot varuföremål
(bilar, båtar etc.). Vinsternas sammanlagda värde, lotteriskatt inberäknad,

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

skulle uppgå till minst tvåhundratvåtusenfemhundra kronor för varje
dragning. Högsta vinstvärdet beräknades till etthundratusen kronor och
det lägsta till femtio kronor. Lotteriets överskott avsågs i första hand användas
till ifrågavarande organisationers ledarutbildning och studieverksamhet.

Över ansökningen infordrades yttranden från dels överståthållarämbetet,
dels Svenska Penninglotteriet AB.

överståthållarämbetet förklarade sig icke ha något att erinra mot framställningen.
Ämbetet ifrågasatte dock om icke lågvinsterna, med hänsyn
till det höga lottpriset, borde utgöras av två stycken premieobligationer
i stället för en.

Svenska Penninglotteriet AB ställde sig tveksamt till bifall till ansökningen.
Bolaget anförde att ifrågavarande lotteri, som skulle få en total omslutning
av 2 430 000 kronor, skulle bli det största dittills med premieobligationer
som vinster. Dessutom skulle det bli det enda lotteri där alla
vinster skulle kunna uttagas i dylika värdepapper. I förhållande till övriga
lotterier skulle det jämväl skilja sig genom dels det höga lottpriset och dels
det höga värdet på den högsta vinsten. Med hänsyn till dessa omständigheter
befarade bolaget, att lotteriet skulle kunna negativt påverka bolagets
egen lottförsäljning, med bl. a. ett inkomstbortfall för statskassan som följd.

Beträffande gällande bestämmelser och tillämpad praxis in. in. lämnas
vissa upplysningar i bilaga 4.

De ändamål som må tillgodoses genom lotterier har uttryckligen fastslagits
i lotteriförordningen. Sålunda kan tillstånd erhållas till lotterier
som anordnas till förmån för bl. a. välgörande, kulturellt eller allmännyttigt
ändamål eller partipolitisk verksamhet.

Möjligheten för de politiska partierna att få anordna lotterier för att befrämja
sin verksamhet öppnades genom 1960 års ändringar i lotteriförordningen.
Som framgår av den inom utskottet verkställda utredningen skulle
Kungl. Maj :ts tillståndsgivning i sådana fall »handhas så att de politiska
lotterierna inte inkräktar på möjligheterna att tillgodose andra och mera
traditionella ändamål genom lotterier».

I det aktuella ärendet har tillstånd girats för ett lotteri med hög total omslutning,
höga lottpriser samt höga och lockande vinster. Tillstånd till ett
politiskt lotteri av denna storlek har, såvitt utskottet har sig bekant, icke
tidigare lämnats. Enligt utskottets mening måste det stå utom tvekan, att ett
lotteri som det förevarande kan inverka menligt på försäljningen för sådana
lotterier, som anordnas till förmån för välgörande, kulturella och allmännyttiga
ändamål. Härtill kommer att Kungl. Maj :ts beslut att medge ifrågavarande
lotteri måste bli prejudicerande i förhållande till andra politiska
partier, vilket förstärker beslutets ogynnsamma konsekvenser. Med hänsyn
härtill borde enligt utskottets mening Kungl. Maj :t ej ha bifallit den berörda
ansökningen.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning härutinnan har utskottet
ansett sig böra för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Carl Albert Anderson,
Dahl*, Hernelius, Dahlberg* och Tistad; samt

från andra kammaren: herrar Henningsson, Magnusson i Tumhult,
fru Thunvall*, herrar Hamrin i Jönköping, Andersson i Billingsfors, Andersson
i Storfors, Johansson i Dockered*, Carlsson i Tyresö*, Keijer och Gustafsson
i Stenkyrka.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Georg Pettersson, Damström, Carl Albert Anderson, Dahl, Dahlberg,
Henningsson, fru Thunvall, herrar Andersson i Billingsfors, Andersson
i Storfors och Carlsson i Tyresö, vilka ansett, att utskottets yttrande efter
strecket bort ha följande lydelse:

De ändamål som må tillgodoses genom lotterier har uttryckligen fastslagits
i lotteriförordningen. Sålunda kan tillstånd erhållas till lotterier som
anordnas till förmån för bl. a. välgörande, kulturellt eller allmännyttigt
ändamål eller partipolitisk verksamhet.

Möjligheten för de politiska partierna att få anordna lotterier för att befrämja
sin verksamhet öppnades genom 1960 års ändringar i lotteriförordningen.
Som framgår av den inom utskottet verkställda utredningen
skulle Kungl. Maj :ts tillståndsgivning i sådana fall »handhas så att de politiska
lotterierna inte inkräktar på möjligheterna att tillgodose andra och
mera traditionella ändamål genom lotterier».

Denna principiella uppfattning delas jämväl av utskottet. Det aktuella
lotteriet är emellertid enligt utskottets mening ej av sådan omfattning och
karaktär, att det inkräktar på de traditionella lotteriändamålen. Detta bestyrkes
även av de erfarenheter som vunnits sedan lottförsäljningen tagit
sin början.

Utskottet har av anförda skäl inte funnit anledning till erinran mot handläggningen
av ifrågavarande ärende.

5. Domstolsjurister i riksdagstjänst

(Justitiedepartementet)

I en skrivelse till statsrådets ledamöter den 19 november 1965 upptog
chefen för justitiedepartementet frågan om domstolsjuristers tjänstgöring
i offentliga uppdrag och angav riktlinjer som avsågs bli tillämpade beträffande
tjänstledighet för ifrågavarande ändamål för domstolsjurister vid

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 dr 1966

domstolar som hör till justitiedepartementet. Enligt den på skrivelsen
utsatta delgivningslistan sändes avskrifter för kännedom till ordförandena
i riksdagens konstitutions- och lagutskott, JK, JO, MO, hovrättspresidenterna,
ordföranden i nedre justitierevisionen samt statssekreterarna, expeditionscheferna
och rättscheferna. Skrivelsen i fråga har granskats i samband
med dechargearbetet utifrån synpunkten i vad mån densamma kunnat
Uppfattas som berörande riksdagens personalrekrytering.

Skrivelsen, utom ett sista stycke som är utan betydelse i detta sammanhang,
bär följande innehåll:

Under senare år har antalet domstolsjurister, som tjänstgör i departement
och utredningar, oavlåtligt ökat. Ännu för 6 å 7 år sedan ansågs alt antalet
under inga förhållanden borde få överstiga 80 ä 90. Situationen i dag är
den att antalet domstolsjurister, som tjänstgör i departement, utredningar,
riksdagsutskott och riksdagens övriga organ närmar sig 150.

Det är uppenbart att en sådan utveckling med hänsyn till den alltmer
ökande arbetsbördan för domstolarna inte kan få fortsätta. Särskilt betänkligt
är att ordinarie underrättsdomare i allt större utsträckning undandras
den dömande verksamheten. Det har också under senare år vid flerfaldiga
tillfällen i riksdagen uttalats farhågor för att särskilt underrätterna
icke kan fullgöra sina uppgifter på ett sätt och inom en tid som skäligen
kan begäräS. Utvecklingen innebär också att befordringsgången inom domstolsväsendet
rubbas. Hela antalet personer i domstolskarriären blir större
i förhållande till sluttjänsterna än som har varit avsett. Detta kan på längre
sikt verka ogynnsamt på rekryteringen.

I en promemoria den 23 juni 1965 från statsrådsberedningen har erinrats
om att anställning i departement av domstolsj urist förutsätter gemensam
beredning med det departement till vilket domstolen hör. Med anställning i
departement avsågs anställning inte bara såsom sakkunnig på rättssekretariat
utan också som heltidsanställd sekreterare eller expert i kommitté.

På förekommen anledning får jag härmed meddela, att följande riktlinjer
i fortsättningen kommer att tillämpas beträffande tjänstledighet för ifrågavarande
ändamål för domstolsjurister vid domstol som hör till justitiedepartementet.

Ordinarie underrättsdomare, dvs. borgmästare, häradshövding, rådman,
tingsdomare eller vattenrättsdomare, kan endast i rena undantagsfall beviljas
tjänstledighet för ifrågavarande ändamål. Anses medverkan av sådan
domare absolut nödvändig bör i regel särskild tjänst beredas honom i samband
varmed han utträder ur domarkarriären.

I fråga om annan domstols jurist skall gälla, att rättschefen eller annan
som handlägger frågan tar kontakt med expeditionschefen i justitiedepartementet
för diskussion om behovet av anställning av domstolsj urist. Tillstyrkes
från justitiedepartementet tjänstledighet för ändamålet — en restriktiv
bedömning måste under den närmaste tiden äga rum med hänsyn
till de allmänna domstolarnas nuvarande arbetsbörda och med hänsyn till
angelägenheten att även av andra orsaker nedbringa antalet i administrationen
tjänstgörande domstolsjurister — har vederbörande att ta kontakt
med anvisad hovrätt resp. nedre justitierevisionen, varefter förnyad gemensam
beredning med justitiedepartementet äger rum för bestämmande av
lämplig tid för tjänstledigheten m. in. Om överenskommelse om anställning
icke kan träffas med hovrättspresident eller ordföranden i nedre justitie -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

revisionen och det oaktat önskemål föreligger att anställa domstolsjurist,
bör förnyad kontakt tas med expeditionschefen i justitiedepartementet för
fortsatt gemensam beredning av ärendet.

Riksdagen har vid några tillfällen gjort principuttalanden om rekrytering
av personal till sina skilda organ och verk. Av särskild vikt är riksdagens
beslut år 1926 att godkänna ett av statsutskottet avgivet utlåtande
(nr 119), vari detta utskott med anledning av innehållet i en proposition förklarat
sig icke vilja underlåta att ».med bestämdhet uttala, att tjänstgöring
hos riksdagen, dess utskott eller revisorer ur det allmännas synpunkt är
fullt ut lika viktig som annan statstjänst, och att därför inga anordningar
vare sig av här angiven eller annan art må vidtagas, som äro ägnade att för
riksdagen eller dess nyss angivna delegationer försvåra erhållandet av de
tjänstemän, som av dem må anses önskvärda». Detta uttalande har senare
ånyo aktualiserats bl. a. genom konstitutionsutskottets av riksdagen godkända
utlåtande nr 8 år 1962, vari erinrades därom i samband med behandlingen
av vissa motioner. För riksdagens ombudsmäns vidkommande upptogs
motsvarande spörsmål av första lagutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 3 år 1962 i anledning av en framställning från JO. Utskottet
anförde bl. a., att det är synnerligen önskvärt, att ämbetsverken i
den mån inte särskilda hinder föreligger tillmötesgår de framställningar om
erhållande av personal, som kan komma att göras från JO:s sida. I två
likalydande motioner samma år hemställdes vidare, att riksdagen ville i
lämpligt sammanhang uttala som sin mening, att inga hinder av något slag
får resas som kan försvåra för riksdagen eller dess organ att till befattningshavare
förvärva de personer de anser sig behöva. I statsutskottets av riksdagen
godkända utlåtande över dessa motioner (nr 186) anfördes, att den
väckta frågan enligt utskottets mening erhållit en tillräcklig belysning genom
nyssnämnda båda utskottsutlåtanden tidigare samma år och att med
hänsyn härtill något uttalande i ämnet inte syntes påkallat. Slutligen må
nämnas, att riksdagen år 1963 godkände sammansatt konstitutions-, bankooch
första lagutskotts utlåtande nr 1, vari bl. a. förordades att riksdagen
ville uttala att från ämbetsmyndigheternas sida inte bör resas hinder mot
alt befattningshavare frigörs för tjänstgöring hos riksdagens ombudsmän,
då dessa framställer begäran därom.

Det bör antecknas, att av sådan domarpersonal, som avses i ifrågavarande
skrivelse, 8—10 brukar vara tjänstlediga för tjänstgöring hos riksdagen,
verken ej inräknade.

Den genom de ovan återgivna riksdagsuttalandena fastlagda principen,
alt hinder ej får läggas för riksdagen att erhålla tjänstemän, är av största
vikt för riksdagens självständighet och funktionsduglighet. Några egentliga
praktiska svårigheter att iakttaga nämnda princip föreligger inte heller med
hänsyn till riksdagstjänstcmänncns ringa antal. Av de bortåt 150 domstols -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

jurister, som tjänstgör i offentliga uppdrag, arbetar sålunda endast 8—10
hos riksdagen, vartill kommer vissa tjänstemän hos riksdagens ombudsmän.

Mot den angivna bakgrunden har utskottet uppmärksammat den skrivelse
till statsrådets ledamöter om domstolsjurister i offentliga uppdrag,
som sändes av chefen för justitiedepartementet den 19 november 1965.
Något undantag för riksdagstjänstgöring har inte gjorts i densamma. I stället
ger den intryck av att avse även sådant arbete. Sålunda har arbete hos
»riksdagsutskott och riksdagens övriga organ» medräknats då siffran 150
uppnåtts, och riktlinjerna anges avse »tjänstgöring för ifrågavarande ändamål»
utan någon begränsning som kan utesluta riksdagsarbete. Skrivelsen
har också officiellt delgetts bl. a. ordförandena i fyra av riksdagens utskott
sedan dessa uppförts på delgivningslistan, ett förfarande som redan i sig är
anmärkningsvärt; formell kommunikation mellan regering och riksdag
bör otvivelaktigt inte förekomma i dylika former.

Utskottet vill i anledning av skrivelsen understryka vikten av att riksdagen
gentemot Kungl. Maj :t och dess underlydande förvaltning med bestämdhet
fasthåller vid den princip, som kommit till uttryck i de förut berörda
riksdagsuttalandena.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning därom har utskottet velat
för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Carl
Albert Anderson, Sten Andersson, Tistad och Svenungsson; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson,
Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra,
Andersson i Storfors, Werbro, Boo och Werner.

Reservation

av herrar Georg Pettersson, Damström, Erik Olsson, Carl Albert Anderson,
Sten Andersson, Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson, Johansson
i Trollhättan och Andersson i Storfors, vilka ansett, att utskottets yttrande
efter strecket bort ha följande lydelse:

Ifrågavarande skrivelse har granskats med hänsyn till om den kunnat
anses inkräkta på riksdagens möjligheter att erhålla önskad personal.

Skrivelsen är ställd till statsrådets ledamöter och har endast för kännedom
delgetts ordförandena i fyra av riksdagens utskott, vilka med fog kunnat
antagas ha intresse för de berörda personalfrågorna. Utskottet bär inte
kunnat tolka skrivelsen så, att den skulle ådagalägga någon avsikt att
handla i strid med de riksdagsuttalanden, som ovan återgetts.

Av anförda skäl har utskottet inte funnit skäl till någon åtgärd i anledning
av ifrågavarande skrivelse.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

6. Ändringar i instruktioner

Utskottet har låtit företaga en undersökning av de under år 1965 gjorda
ändringarna i instruktionerna för statliga verk m. fl. Av undersökningen
framgår bl. a. följande.

År 1965 utfärdades 139 nya instruktioner. Av dessa ersatte 52 sådana som
utfärdats efter år 1960. I två fall ersattes under året tillkomna instruktioner
av nya sådana och i ett fall ändrades en ny instruktion samma år.

Utskottet har från statsrådsberedningen, som lett ifrågavarande arbete,
inhämtat närmare informationer därom. Därav bär framgått, att ändringarna
väsentligen betingats av dels i samband med departementsreformen
tillkomna nya bestämmelser i fråga om verkens rätt att själva utnämna
tjänstemän, dels i samband med statstjänstemannareformen antagna bestämmelser.
I de instruktioner, vari företagits sakliga ändringar, hade författningstexten
även moderniserats.

Såvitt utskottet kunnat finna har de materiella ändringarna varit erforderliga,
bl. a. för genomförandet av departementsreformen och statstjänstemannareformen,
vilka båda beslöts av riksdagen föregående år. Vad angår
de språkliga ändringarna har utskottet funnit riktigt, alt de givna tillfällena
utnyttjats för att ge författningstexten en enkel, klar och modern avfattning.

Utskottet, som inte funnit skäl att företaga någon detalj granskning av de
enskilda orden och uttrycken, finner således att ändringsarbetet utförts på
ett sätt som ej ger anledning till erinran.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Erik Olsson, Carl Albert Anderson*,
Hernelius, fröken Stenberg, herrar Sten Andersson* och Tistad;
samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson,
Magnusson i Tumhult, Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping,
Larsson i Luttra, Andersson i Storfors, Werbro och Boo.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herr Torsten Andersson, fru Segerstedt Wiberg, herr Hernelius, fröken
Stenberg samt herrar Tistad, Magnusson i Tumhult, Hamrin i Jönköping,
Larsson i Luttra, Werbro och Boo, vilka ansett, att utskottets yttrande efter
strecket bort ha följande lydelse:

Under år 1965 har ett omfattande arbete utförts på ändringar av instruk2
— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 samt. 2 avd. Nr 33

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

tioner för olika statliga verk och myndigheter. Detta arbete har sakligt sammanhängt
med departements- och statstjänstemannareformerna. Förutom
sakändringar har emellertid i stor utsträckning företagits en omfattande
språklig revision av instruktionerna.

Antalet ändringar och dessas art inger vissa betänkligheter. Särskilt har
utskottet uppmärksammat att i ett stort antal fall instruktioner, som utfärdats
så sent som 1961—1965, ersatts med nya under sistnämnda år. Även
i dessa fall har språkliga justeringar förekommit i betydande omfattning.

För att belysa arten av de språkliga ändringar som vidtagits i ett stort
antal instruktioner må följande exempel i korthet lämnas.

Instruktion	Utfär-dad år	Paragraf	Ursprunglig lydelse	Ny lydelse
Statens	1965	7	sju andra, av Kungl Maj:t	sju andra ledamöter, som
avtalsverk			särskilt utsedda ledamöter	Kungl. Maj:t utser särskilt
Statens	1963	2	i enlighet med	enligt
biografbyrå			förevisas	visas
»		3	tillika filmcensor	som även är filmcensor
			suppleanter	supplenater
»		4	såsom	som
			Beträffande rådets verk-	För rådets verksamhet gälla
			samhet gäller vad därom är särskilt föreskrivet	särskilda bestämmelser.
Kungl. Maj:ts	1965	19	Har beslut fattats av	I fråga om varje beslut av
departe-				(§ 18)
mentsin-		21	expeditionstiden	tiden för öppethållande;
struktion				Tiden då registratorskontor hålles öppet; tiden
»		24	etthundraåttio	180
*		26	etthundraåttio	180

Utskottets granskning har lett till uppfattningen, att det arbete, som nedlagts
på ändringar i instruktionerna, fått en alldeles för stor omfattning.
Det måste särskilt beaktas, att alla dessa ändringar medfört arbete både i
fackdepartementen och i efterhand hos vederbörande myndigheter, och att
särskilt språkändringarna uppenbarligen varit en arbetsuppgift av ytterst
ringa angelägenhetsgrad. I vissa fall har också innebörden av vidtagna formella
jämkningar i instruktionerna varit oklar. Utskottet anser, att språkliga
ändringar över huvud inte bort av Kungl. Maj :t vidtagas i sådana instruktioner,
som utfärdats under de senaste åren och därför måste antagas
redan ha haft en tillfredsställande avfattning, och att dessa justeringar
även i övrigt kunnat avsevärt begränsas. Utskottet vill också ifrågasätta om
inte vissa möjligheter förelegat att i något större utsträckning samordna
de ändringar, som vidtagits vid olika tillfällen och därmed nedbringa antalet
ändringar. Det väsentliga är emellertid språkändringarna, vilka framstått
som anmärkningsvärda redan från synpunkten att Kungl. Maj :ts kansli
över huvud haft tid till ett arbete av ifrågavarande slag.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Vad sålunda uppmärksammats vid granskningen och sin uppfattning
därom har utskottet velat för riksdagen tillkännagiva.

7. Förordnande för domare att fullgöra administrativa uppgifter

(Jordbruksdepartementet)

Fastighetsbildningslagen innehåller i 5 kap. regler om avstyckning av område,
som ej ingår i tomtindelning. Sådant område må genom avstyckningsförrättning
avskiljas till särskild fastighet. Enligt 13, 14 och 15 §§ i deras
lydelser före den 1 januari 1965 hade magistraten bl. a. att meddela fastställelse
å sådan avstyckning. Enligt 21 § i dess lydelse före angivna datum
gällde att vad om magistraten i kapitlet stadgades skulle i Stockholm gälla
för överståthållarämbetet och i stad, som lydde under landsrätt, för KB
eller den Konungen därtill förordnade samt i samhälle eller annan ort
på landet, där bestämmelserna i kapitlet ägde tillämpning, för KB.

Genom lagändring den 20 november 1964 i samband med avskaffandet av
magistratsinstitutionen överflyttades ifrågavarande fastställelseprövning
och övriga bestyr enligt 13—15 §§ på länsstyrelserna. Även 21 § ändrades,
varvid första stycket fick det innehåll, att Konungen ägde för viss stad föreskriva
att vad i 13, 14 och 15 §§ sades om KB i stället skulle gälla den
Konungen förordnade (prop. 1964: 163, L1!) 36, rskr 325, SFS 662). Talan
mot beslut av den som förordnats föres enligt 22 § hos länsstyrelsen och
talan mot länsstyrelsens beslut hos Konungen.

Genom beslut den 17 december 1965 föreskrev Kungl. Maj:t, att vad i
5 kap. 13, 14 och 15 §§ fastighetsbildningslagen sägs om KB i stället skulle
tills vidare från och med den 1 januari 1966 gälla dels vederbörande ägodelningsdomare
vid rådhusrätten i städerna Södertälje, Norrköping, Linköping,
Jönköping, Kristianstad, Vänersborg, Karlstad, Örebro, Gävle och
Luleå samt — intill den 1 juli 1966 — Kristinehamn, dels ordföranden i
expropriationsdomstolen i Borås stad, dels ock överlantmätaren i Västernorrlands
län beträffande städerna Sundsvall, Härnösand, Örnsköldsvik
och Kramfors samt Ånge köping.

Angående bl. a. förarbeten till lagändringen och uttalanden vid Kungl.
Maj ds remissbehandling av ifrågavarande ärende hänvisas till bilaga 5.

Vissa närmast administrativa bestyr och ärenden har sedan gammalt
handlagts vid de allmänna underrätterna. Bland dessa ärenden intager skyldigheten
att pröva lantmäteriförrättningar en framträdande plats. Härom
gäller enligt 21 kaj). 43 § jorddelningslagen, att fastställelseprövningen av

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

avstyckning som skett för sammanläggning icke ankommer på överlantmätaren
utan i regel på ägodelningsdomaren.

Även ägodelningsdomare i rådhusrätt har, enligt 3 och 4 kap. fastighetsbildningslagen,
att utföra fastställelseprövning av vissa jorddelningsärenden
angående sammanläggning.

Administrativa uppgifter i samband med fastighetsbildning åligger sålunda
domare. Administrativa uppgifter åvilar domare även enligt ett flertal
andra författningar, t. ex. 1932 års lag om inskrivningsärenden och KK
den 18 november s. å. ang. inskrivningsdomare och inskrivningsdagar. Sådana
uppgifter har också under sen tid ålagts genom samfälld lagstiftning.
Så skedde bl. a. genom riksdagens bifall till ett förslag av Kungl. Maj :t i
ovannämnda proposition 1964: 163 om sådan ändring av giftermålsbalken
att skyldighet att förrätta borgerlig vigsel ålades lagfaren domare i underrätt
(SFS 1964:654).

I flera av de aktuella städerna uppgår antalet ifrågavarande avstyckningsärenden
endast till några tiotal per år. Fastställelseprövningen kräver därför
i de allra flesta fall endast obetydlig tid. Utskottet kan därför inte finna,
att Kungl. Maj :ts beslut åsidosatt rättskipningens intressen. Det av riksdagen
givna bemyndigandet tog f. ö. sikte på att domare skulle kunna förordnas,
vilket framgår av vissa remissyttranden jämförda med departementschefens
uttalande. Vad som av olika instanser anförts i ärendet synes
också visa, att en betydande tidsvinst kan förväntas uppkomma genom överflyttningen
från länsstyrelserna till de förordnade myndigheterna. Det framgår
däremot ej att samma tidsvinst skulle ha erhållits vid en överflyttning
till annan statlig myndighet. Då den utsedde handlägger ärendet efter särskilt
förordnande, synes det ej heller i och för sig anmärkningsvärt att
talan mot hans beslut skall föras hos länsstyrelsen. Även vid ett strängt beaktande
av intresset att domare inte i onödan ålägges förvaltningsuppgifter,
finner utskottet därför ej skäl till erinran mot ifrågavarande ärendes
handläggning.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Carl Albert Anderson,
Dahl*, Hernelius, Dahlberg* och Tistad; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, von Friesen*, fru Thunvall*,
herrar Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra,
Andersson i Storfors, Mossberg, Boo och Werner.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av fru Segerstedt Wiberg samt herrar Sveningsson, Hernelius, Tistad, von
Friesen, Hamrin i Jönköping och Werner, vilka ansett, att utskottets yttrande
efter strecket bort ha följande lydelse:

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966 21

Eu av det svenska statsskickets grundläggande principer är den om domstolarnas
självständighet. Denna princip kommer till uttryck bl. a. i § 47
regeringsformen, i vilken utsäges att domstolarna skall döma »efter lag och
laga stadgar». Förvaltningsmyndigheterna däremot skall enligt samma
stadgande »lyda Konungens bud och befallningar». En särskild strävan hos
lagstiftaren under skedet efter år 1809 har varit att åstadkomma en mot
den grundläggande skillnaden mellan domstolarnas och förvaltningsmyndigheternas
ställning svarande separation mellan rättsskipning och förvaltning.
En sida härav har varit att man i princip velat undvika att ålägga
domstolarna administrativa uppgifter. Kungl. Maj :ts nu ifrågavarande beslut
innebär ett avsteg härifrån. Genom detsamma har vissa ägodelningsdomare
samt en ordförande i expropriationsdomstol — i egenskap av myndigheter
och inte som privatpersoner — ålagts uppgifter av klart administrativ
karaktär. Vid sin granskning av beslutet har utskottet fäst avseende
särskilt vid två omständigheter.

Till en början framstår det för utskottet som tvivelaktigt om domare skall
kunna åläggas administrativa uppgifter genom ett vanligt konseljbeslut av
Kungl. Maj :t. I de undantagsfall, där bärande skäl finnes föreligga för ett
avsteg från den förutnämnda huvudprincipen, bör den samfällda lagstiftningens
form anlitas såsom skedde vid den ovan berörda vigselskyldighetsreformen
år 1964.

Vidare bör beslutets konsekvenser med avseende på besvärsordningen
uppmärksammas. I överensstämmelse med grundsatsen om domstolarnas
oberoende ställning har hittills gällt som en självklar regel, att ärenden
inom den s. k. frivilliga rättsvården (lagfarts- och inteckningsärenden
in. in.) som handhafts av de allmänna underrätterna, skola handläggas
inom domstolsväsendet även vid överklagande. Som en annan princip har
med samma självklarhet gällt, att domstolarna icke skall åläggas att handlägga
sådana administrativa ärenden som skall överklagas i administrativ
ordning, exempelvis till länsstyrelse eller centralt ämbetsverk. Sådana
ärenden ställer nämligen domstolarna i ett underordnat förhållande till
förvaltningsmyndigheter, däribland Kungl. Maj :t. Att magistraterna förut
handlagt ärenden av samma natur som dem Kungl. Maj :ts beslut handlar
om har icke utgjort något undantag från regeln, enär magistraterna även
varit administrativa organ. Till belysning av det sagda må nämnas, att
enligt 1946 års lag om domstolsärenden beslut i ärenden som omfattas av
lagen, liksom f. ö. inskrivningsärenden, överklagas till hovrätt och att enligt
domsagostadgan samt rådhnsrättsstadgan överklagande av häradshövdingens
resp. rådhusrättens eller borgmästarens beslut i administrativt
ärende sker hos hovrätten. Till hovrätt fullföljs också talan i tvister huruvida
vigsel med laglig verkan skett. Det nu ifrågavarande beslutet innebär
emellertid, att domares beslut skall överklagas hos länsstyrelsen.

Kungl. Maj :ts beslut har sålunda synts utskottet innebära avsteg från

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

viktiga, i regeringsformen grundade principer. Av utredningen i ärendet
framgår också tydligt, att detta avsteg inte föranletts av tvingande skäl.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning därom har utskottet velat
för riksdagen tillkännagiva.

8. Landshövdingarnas bisysslor

(Inrikesdepartementet)

Utskottet har vid sitt dechargearbete vid flera tillfällen, senast år 1964,
behandlat frågan om landshövdingarnas uppdrag vid sidan av tjänsten. I
1964 års dechargememorial gjorde utskottet på grundval av en undersökning
av ifrågavarande uppdrags omfattning ett tillkännagivande av följande
innehåll.

Utskottet är väl medvetet om att uppgifter enbart om antalet uppdrag
knappast kan läggas till grund för en bedömning av det enskilda fallet.
Det samlade materialet ger likväl enligt utskottets mening anledning att
erinra om vad utskottet tidigare anfört beträffande vikten av att landshövdingarnas
uppdrag vid sidan av tjänsten ej får en sådan omfattning,
att de inkräktar på ämbetsutövningen. Även om landshövdingarna i och
för sig kan anses lämpliga för ett flertal uppgifter är det enligt utskottets
mening med hänsyn till deras ämbetsställning likvisst önskvärt att återhållsamhet
iakttages när fråga är om att meddela landshövding uppdrag
eller tillstånd att inneha uppdrag vid sidan av ämbetet.

Tidigare hade utskottet bl. a. gjort en omförmälan i ämnet i 1937 års
dechargememorial. Härom och om vad i övrigt förekommit i motsvarande
ärende må hänvisas till 1964 års memorial.

Vid årets dechargearbete har utskottet granskat innebörden av den förändring
i rättsläget, som åtföljt den vid sistlidna årsskifte ikraftträdda reformen
rörande statstjänsteinännens rättsställning m. m. Som bakgrund
må antecknas att den numera upphörda statens allmänna avlöningsförordning
innehöll en bestämmelse i 7 § av innehåll, att med tjänst som landshövding
inte fick förenas uppdrag som ordförande eller ledamot i styrelse
för bankaktiebolag eller verk, bolag, förening eller inrättning med ändamål
att driva rörelse inom industri, handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen
eller annan näringsgren eller vars verksamhet eljest hade huvudsakligen
ekonomiskt syfte.

Numera stadgas i 13 § statstjänstemannalagen, att tjänsteman ej må åtaga
sig uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet till hans
oväld i tjänsteutövningen. Närmare bestämmelser härom meddelas enligt
lagrummet för vissa fall i lag och i övrigt av Ivungl. Maj :t. Med stöd av denna
bestämmelse utfärdades den 30 december 1965 ett kungl. brev, så lydande:

Kungl. Maj :t finner med stöd av 13 § statstjänstemannalagen gott förordna
följande att gälla från och med den 1 januari 1966.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

1. överståthållaren eller landshövding får icke

a. inneha eller utöva annan statlig eller kommunal tjänst eller inneha
enskild anställning, som kan jämställas med sådan tjänst,

b. inneha uppdrag som ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag,
förening eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri,
handel, transport-, bank- eller försäkringsväsende eller annan näringsgren
eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte.

Bestämmelserna i punkterna a och b gälla icke tjänst som tillsatts eller
uppdrag som meddelats av Kungl. Maj:t eller uppdrag som meddelats genom
val på bolagsstämma i bolag där staten har aktiemajoriteten.

2. överståthållaren, landshövding, underståthållaren eller avdelningschef
vid överståthållarämbetet eller länsstyrelse får icke utan Kungl. Maj :ts medgivande
inneha uppdrag som ledamot i styrelse för stiftelse, som står under
överståthållarämbetets respektive länsstyrelsens tillsyn. Vad nu sagts skall
dock icke gälla uppdrag som meddelats före den 1 januari 1962.

Från inrikesdepartementets landsstatsavdelning utsändes härefter den It
februari 1966 en departementsskrivelse till överståthållaren och samtliga
landshövdingar så lydande:

Enligt 13 § statstjänstemannalagen — vilken lag äger tillämpning även på
landshövding — får tjänsteman ej åtaga sig uppdrag eller utöva verksamhet
som kan rubba förtroendet till hans oväld i tjänsteutövningen; närmare bestämmelser
härom meddelas för vissa fall i lag och i övrigt av Konungen.

Före den 1 januari 1966 gällde i förevarande hänseende för landshövding
vissa särskilda bestämmelser i 7 § Saar. 1 samband med upphävandet av
Saar överfördes genom Kungl. Maj :ts beslut dessa bestämmelser med oförändrat
innehåll till ett kungl. brev den 30 december 1965.

Jag får härmed på förekommen anledning meddela, att Kungl. Maj :t i särskilda
fall kan medge dispens från bestämmelserna i nämnda brev i den
mån innehav av uppdrag eller utövande av verksamhet icke strider mot
stadgandet i 13 § statstjänstemannalagen.

Vidare må nämnas att det allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa
andra tjänstemän (AST) i 8 § innehåller bestämmelser om bisysslor, innehållande
att tjänsteman är skyldig att på anfordran lämna uppgift till arbetsgivaren,
huruvida och i vilken omfattning han innehar bisyssla, och att
arbetsgivaren äger ålägga tjänsteman att helt eller delvis upphöra med bisyssla
som enligt arbetsgivarens bedömande inverkar hindrande på tjänsteutövningen.
Enligt en till paragrafen knuten protokollsanteckning är parterna
ense om att skyldigheten att lämna uppgift om bisyssla endast skall avse
fall, då arbetsgivaren med hänsyn till tjänstemannens sätt att utöva tjänsten
finner anledning att begära sådan uppgift.

Från sistlidna årsskifte bär en ny reglering trätt i kraft på ifrågavarande
område, innefattad dels i statstjänstemannalagen med anslutande bestämmelser,
dels i slutet kollektivavtal. Verkningarna av den nya ordningen vad
gäller landshövdingarnas uppdrag vid sidan av tjänsten kan inte nu överblickas.
Utskottet avstår därför från något uttalande därom.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Under granskningen har uppmärksamhet fästs vid det kungl. brev som
utfärdades i december 1965 och den departementsskrivelse som utsändes i
februari 1966. Det förra upptog väsentligen vissa bestämmelser från det
gamla avlöningsreglementet. Den senare utgjorde en skrivelse från en ämbetsman
i inrikesdepartementet till överståthållaren och landshövdingarna,
dvs. till vissa ämbetsmän med vilka vederbörande hade nära kontakt i tjänsten,
och innehöll endast en i och för sig riktig upplysning om att Kungl.
Maj :t äger dispensrätt i vissa fall som berördes i det nämnda kungl. brevet.

Utskottet har mot den angivna bakgrunden inte funnit skäl till något
särskilt uttalande i anledning av den företagna granskningen.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Damström, Sveningsson,
Carl Albert Anderson, Dahl*, Hernelius, Dahlberg*, Sörenson* och
Tistad; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson,
Magnusson i Tumhult, fru Thunvall*, herrar Johansson i Trollhättan,
Hamrin i Jönköping, Westberg*, Boo och Gustafsson i Stenkyrka.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Sveningsson, Hernelius, Sörenson, Tistad, Magnusson i Tumhult,
Hamrin i Jönköping och Westberg, vilka ansett, att utskottets yttrande efter
strecket bort ha följande lydelse:

Från sistlidna årsskifte har en ny reglering trätt i kraft på ifrågavarande
område, innefattad dels i statstjänstemannalagen med anslutande bestämmelser,
dels i slutet kollektivavtal. Det kungl. brev, som utfärdades den
30 december 1965 med stöd av 13 § statstjänstemannalagen, ansluter nära
till de tidigare bestämmelserna i statens allmänna avlöningsreglemente.

Vissa farhågor synes kunna hysas för att den av riksdagen sedan länge
önskade restriktiviteten i fråga om bisysslor för ifrågavarande ämbetsmän
inte kommer att iakttagas. Särskilt framstår departementsskrivelsen den
11 februari 1966 som anmärkningsvärd och ägnad att åstadkomma oklarhet
om avsikterna att följa dessa riksdagens intentioner. Skrivelsen måste till
följd av påpekandet om dispensrätt uppfattas som innebärande en uppmjukning
i förhållande till tidigare praxis. Med hänsyn till vikten av att
riksdagens uttalanden följs av Kungl. Maj :t är detta ägnat att inge betänkligheter.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning därom har utskottet velat
för riksdagen tillkännagiva.

9. Utvecklingskredit till Sudan

(Finansdepartementet)

Genom beslut den 17 december 1965 godkände Kungl. Maj:t på föredragning
av chefen för finansdepartementet ett utkast till avtal jämte tilläggs -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

avtal och skriftväxling rörande en svensk ntvecklingskredit till Sudan.
På hemställan av statsrådet Lindström bemyndigade Kungl. Maj :t senare
samma dag vederbörande att underteckna avtal samt verkställa skriftväxling
i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande utkastet. Så skedde
den 6 januari 1966.

I proposition nr 1 till årets riksdag (bil. 9, sid. 89—90) lämnade chefen
för finansdepartementet följande redogörelse för avtalskomplexet:

Krediten lyder på totalt 35 milj. kr., varav 25 milj. kr. hänför sig till anslagen
för 1964/65 och 1965/66 och 10 milj. kr. lämnas med förbehåll för
att riksdagen senare anvisar erforderliga medel. Av krediten avser 30 milj. kr.
tre årstrancher av ett vattenförsörjningsprogram för landsbygden likartat
det tanzanianska. Projektet är av stor vikt för att möjliggöra permanent
bosättning och därmed ökad jordbruksproduktion och förbättrad livsmedelsförsörjning.
Det prioriteras högst såväl av Sudans regering som av
utomstående expertis. I motsats till Tanzania, där den svenska krediten
täcker 80 % av projektkostnaderna, finansieras i Sudan endast kostnader
i utländsk valuta motsvarande två tredjedelar av de totala. I båda länderna
kommer svensk exepertis att i begränsad omfattning ställas till förfogande
som rådgivare hos den statliga myndighet som svarar för vattenförsörjningen.
Resterande belopp under krediten till Sudan, 5 milj. kr., avses bli använt
till en insats i Sudans industribank för vidareutlåning till privata industriella
utvecklingsprojekt.

Frågan om ett svenskt finansiellt bistånd till Sudan har tidigare anmälts
för riksdagen. Sålunda omnämnde chefen för finansdepartementet i proposition
nr 1 till 1964 års riksdag (bil. 9, s. 115) ett bevattningsprojekt i
Sudan som eventuellt objekt för svenskt utvecklingsbistånd i samverkan med
Världsbanken. Förundersökningarna var dock inte klara. I händelse av
fördröjning kunde, anfördes vidare, ett alternativt projekt för en sådan s. k.
parallellfinansieringsoperation aktualiseras. För ändamålet förutsågs ett
belopp av storleksordningen 20 milj. kr. Sammanlagt äskades till bilateralt
finansiellt bistånd 70 milj. kr., vilket riksdagen i enlighet med statsutskottets
hemställan anvisade (StU nr 7, s. 23, rskr nr 7).

I proposition nr 1 till 1965 års riksdag (bil. 9, s. 79—80) återkom chefen
för finansdepartementet till Sudan-projektet i samband med att redogörelse
lämnades för utvecklingskrediter under förberedande och anförde därvid:

Ytterligare fyra utvecklingskrediter är under förberedande. Dessa avser
ett spannmålslagringsprojekt i Pakistan, i vilket Sverige skulle engagera sig
parallellt med Världsbanken/IDA (20 milj. kr), en utvidgning av hamnprojektet
i Kelibia och vissa andra projekt på Gap Bon-halvön i Tunisien
(6 milj. kr.), ett vattenförsörjningsprojekt och ett kapitaltillskott till industribanken
i Sudan (15 milj. kr.) och ett vattenförsörjningsprojekt och
ett kapitaltillskott till den kooperativa utvecklingsbanken i Tanzania
f. d. Tanganyika-Zanzibar — (10 milj. kr.). I samtliga dessa fall har preliminära
krcditutfästelser lämnats. Projektbedömningar och underhandlingar
är emellertid olika långt komna. Här lämnade uppgifter är därför inte
definitiva.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

För ytterligare åtaganden beträffande de fyra nämnda projekten beräknades
10 milj. kr. för budgetåret 1965/66. Sammanlagt äskades till bilateralt
finansiellt bistånd 90 milj. kr., vilket anvisades av riksdagen (StU nr 7,
s. 14, rskr nr 7).

I anledning av rapporter i pressen om långvariga strider i Sudans tre
södra provinser har fråga väckts, huruvida Sverige bort fullfölja det ifrågavarande
projektet genom undertecknande av avtal, på sätt skedde den 6
januari 1966. För att få underlag för en bedömning härav har utskottet tagit
del av tillgängliga uppgifter om den inrikespolitiska utvecklingen i Sudan.

Vid sin granskning av detta ärende har utskottet haft att utgå från att
riksdagen tagit ställning till projektet i fråga under vårsessionen 1965.
Spörsmålet gäller således om det under tiden därefter, innan Kungl. Maj :t
beslöt att avtalet skulle undertecknas, inträtt sådana förändringar i den
politiska situationen i Sudan, att kreditförhandlingarna borde ha avbrutits.

Flera synpunkter gör sig gällande vid bedömningen av ifrågavarande
spörsmål. De uppgifter som under sommaren och hösten 1965 inkom rörande
situationen i södra Sudan är, ehuru i och för sig oroande, fragmentariska
och delvis osäkra. Frågan vilken vikt dessa uppgifter bort tillmätas
vid handläggningen av förevarande ärende måste också ses mot bakgrunden
av att projektet avser andra delar av Sudan än dem rapporterna gäller. Utskottet
har inte funnit vägande skäl att befara att projektet inte skall kunna
genomföras planenligt. Därtill kommer att man i frågor rörande utvecklingshjälpen
bör vara återhållsam med att vidtaga åtgärder som kan tolkas
som inblandning i en annan stats inrikespolitiska förhållanden.

Efter övervägande av de olika synpunkter som sålunda kan anföras har
utskottet inte ansett sig kunna rikta någon erinran mot Kungl. Maj :ts handläggning
av ärendet.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Carl Albert Anderson, Dahl*,
Dahlén*, Hernelius, Dahlberg* och fröken Stenberg; samt

från andra kammaren: herrar von Friesen*, Henningsson, fru Thunvall*,
herrar Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra,
Andersson i Billingsfors, Andersson i Storfors, Werner och Gustafsson i
Stenkyrka.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av fru Segerstedt Wiberg, herrar Dahlén och Hernelius, fröken Stenberg
samt herrar von Friesen, Hamrin i Jönköping och Werner, vilka ansett, att
utskottets yttrande efter strecket bort ha följande lydelse:

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966 27

Under vårsessionen 1965 anmäldes för riksdagen, att fyra utvecklingskrediter
var under förberedande, däribland en till Sudan. Frågan gäller nu,
om det inrikespolitiska läget i detta land under tiden därefter borde ha
medfört, att ifrågavarande ärende inte fullföljts genom undertecknande av
ett kreditavtal på sätt som skett.

Under våren 1965 kunde de sedan gammalt rådande meningsmotsättningarna
mellan befolkningen i de tre södra provinserna och landet i övrigt
möjligen anses vara på väg att utjämnas. Förhandlingar om Sydsudans
konstitutionella och administrativa ställning hade inletts. Efter våren 1965
tog emellertid den inrikespolitiska utvecklingen i landet en mycket allvarlig
vändning. Enligt inkomna rapporter pågår omfattande strider mellan regeringstrupper
och väpnade gerillastyrkor i Sydsudan.

Utskottet anser, att det med hänsyn till dessa strider — stundom betecknade
som inbördeskrig — inte var lämpligt att sluta avtalet med Sudan.
Förhandlingarna om en utvecklingskredit borde inte ha fullföljts, förrän
situationen stabiliserats och lugn inträtt i landet. Att regeringen haft kännedom
om förhållandena framgår av att medel anslogs under sommaren 1965
till hjälp åt flyktingar från Sudan.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning därom har utskottet velat
för riksdagen tillkännagiva.

Från granskningsarbetet i övrigt vill utskottet lör riksdagen redovisa
tre ärenden, oaktat några särskilda yrkanden inte framställts i desamma
inom utskottet.

10. Underställning av kommunala lånebeslut

(Finansdepartementet)

Utskottet har under årets dechargearbete genomfört en allmän granskning
av Kungl. Maj :ts praxis i ärenden angående underställning av kommunala
lånebeslut. En redogörelse för gällande bestämmelser och deras bakgrund
samt de granskade beslutens innebörd lämnas i bilaga 6.

Utskottet har särskilt velat uppmärksamma i vad mån de ändringar i
underställda beslut, som företagits av Kungl. Maj :t, kunnat anses innebära
obefogade ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten.

Som redan ovan anmärkts har vid ärendets slutbehandling inom utskottet
inte framställts några särskilda yrkanden.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Carl Albert Anderson*, Dahl*,
Dahlberg*, fröken Stenberg, herrar Tistad och Svenungsson; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Friesen*, Henningsson, Magnusson i Tumhult, Johansson i Trollhättan,
Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra, Mossberg och Boo.

* Ej närvarande vid justeringen.

11. Kungl. Maj:ts normgivningsmakt

Utskottet har vidare under årets dechargearbete genomfört en granskning
av omständigheterna i ett tjugotal fall där Kungl. Maj :t ensam ändrat författningar
som antagits med riksdagens medverkan. Utskottet hifogar i
ärendet upprättad promemoria som bilaga 7. Den sålunda påbörjade undersökningen
av praxis i fråga om den normgivningsmakt som utövats av
Kungl. Maj :t ensam, avser utskottet att fortsätta under nästa års dechargearbete.

Som redan ovan anmärkts har vid slutbehandling inom utskottet av de
nu redovisade ärendena inte framställts några särskilda yrkanden.

Närvarande:

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von
Friesen*, Magnusson i Tumhult, fru Thunvall*, herrar Johansson i Trollhättan,
Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra, Mossberg* och Boo.

* Ej närvarande vid justeringen.

12. Kungl. Maj:ts behandling av riksdagens skrivelser

Utskottet har ytterligare under årets dechargearbete genomfört viss
granskning av den redovisning, som lämnats i Kungl. Maj :ts skrivelse nr 3
till innevarande riksdag beträffande behandlingen av riksdagens skrivelser.
Som redan ovan anmärkts har denna granskning inte föranlett några särskilda
yrkanden inom utskottet.

Utskottet har uppmärksammat, att Kungl. Maj:t i sin ifrågavarande
skrivelse uttalat sig för en förändrad redovisning såvitt gäller förteckning I,
avseende skrivelser som avlåtits av senaste riksdag. Efter att ha inhämtat
närmare upplysningar om hur den nya redovisningen avses bli uppställd
har utskottet funnit sig inte ha anledning till erinran mot att de nya principerna
prövas. Utskottet avser att granska den till nästkommande riksdag
lämnade redovisningen med särskild hänsyn till hur den nya ordningen
fungerar.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, Carl Albert Anderson*, Dahl*, Dahlberg*, Sörenson*, fröken
Stenberg, herrar Tistad och Svenungsson; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Henningsson, Magnusson

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

i Tumhult, fru Thunvall*, herrar Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping,
Westberg*, Andersson i Storfors, Boo och Gustafsson i Stenkyrka.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 20 april 1966

På konstitutionsutskottets vägnar:
GEORG PETTERSSON

Närvarande:

vid behandlingen av memorialet i de delar som ej omfattas av de särskilda
närvaroförteckningarna:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Carl
Albert Anderson*, Hernelius, Sten Andersson* och Tistad; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson,
Magnusson i Tumhult, Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping,
Larsson i Luttra, Andersson i Storfors, Werbro och Boo.

* Ej närvarande vid justeringen.

■ v

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Bilaga 1

PM ang. fråga om anledning till anmärkning mot statsrådet och chefen
för finansdepartementet (höjning av bilaccisen)

Kamrarna har till konstitutionsutskottet överlämnat vid kamrarnas plena
den 12 januari 1966 av herr Holmberg i första och herr Bohman i andra kammaren
framställd anmärkningsanledning mot statsrådet och chefen for finansdepartementet
samt av herrar Holmberg och Bohman till resp. kammare
inlämnat förseglat konvolut. Konvoluten innehöll vardera en skrivelse

av följande lydelse: .

»Vid första/andra kammarens plenum denna dag har jag riktat anmärkning
mot Statsrådet och Chefen för finansdepartementet. Anmärkningen
gäller att Statsrådet och Chefen för finansdepartementet genom utfardat
meddelande om höjning av omsättningsskatten på motorfordon fr. o. m.
denl januari 1966 åsidosatt riksdagens beskattningsrätt.»

Utskottet har från finansdepartementet mottagit två pressmeddelanden,
dagtecknade den 1 resp. den 3 januari 1966. Meddelandena lyder.

»Pressmeddelande från finansdepartementet den 1 januari 1966

Regeringen har för avsikt att föreslå en höjning av den s. k. bilaccisen.
Höjningen motsvarar 3 å 4 % av priset för bilar av de vanligast förekommande
modellerna.

Bilar

Skatt per kg tjänstevikt...................

Tillägg per 50 kg tjänstevikt utöver 1 600 kg

Motorcyklar

Tjänstevikt — 75 kg..................

» 76—160 kg..................

» 161— kg..................

Föreslagen skatt	Nuvarande skatt
kr. 1: 55	kr. 1: 10
. 195: —	» 145: —
» 255: —	» 180: —
» 335: —	» 240: —
» 505: —	» 360: —

Avsikten är att den högre bilaccisen skall tas ut redan från och med
årsskiftet 1965/66. Den kommer att i huvudsak falla på fordon som
levereras till återförsäljare efter årsskiftet.

Proposition i frågan beräknas bli avlämnad till årets riksdag den
11 januari i anslutning till statsverkspropositionen.»

»Pressmeddelande från finansdepartementet den 3 januari 1966

I finansdepartementets pressmeddelande den 1 januari 1966 om höjning
av den s. k. bilaccisen angavs att den högre bilaccisen skulle tas
ut redan från och med årsskiftet 1965/66. Det angavs att den högre
skatten i huvudsak skulle falla på fordon som levereras till återförsäljare
efter årsskiftet.

32 Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1961i

På förekommen anledning meddelas att leveranser, som före årsskiftet
skett till återförsäljare, inte avses beröras av skattehöjningen. Detta
gäller även vid leverans på grund av kommissionsavtal. Avsikten är
nämligen att äldre skattesats skall gälla beträffande fordon som skattskyldig
(d. v. s. fabrikant, importör etc.) före årsskiftet levererat till
återförsäljare för att av denne försäljas i kommission.»

Meddelandena blev offentliggjorda i pressen samt i radio och TV, de dagar
de är dagtecknade.

Propositionen in. in.

Den i pressmeddelandena aviserade propositionen (nr 10, med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den
24 maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit och vin, m. m.) som beslutats i konselj
den 3 januari 1966, anmäldes i kamrarna och bordlädes den 12 januari,
varefter den vid sammanträde den 13 januari hänvisades till bevillningsutskottet.
Till propositionen var fogat bl. a. förslag till förordning om ändrad
lydelse av 4 § förordningen den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall. Den föreslagna ändrade lydelsen
innebar de höjningar av omsättningsskatten å motorfordon (»bilaccisen»)
som angivits i pressmeddelandet den 1 januari. Höjningarna av bilaccisen
hade förutsatts i statsverkspropositionen (finansplanen s. 25 o. 36 f) varvid
höjning av omsättningsskatten på motorfordon med tillämpning fr. o. in.
1 januari 1966 sammanfattningsvis angelts medföra en inkomstökning för
budgetåret 1966/67 med 150 miljoner kronor (finansplanen s. 37). Samma
prognos återfinnes även i propositionen, varjämte där såsom följdverkan
till ökningen anges komma en ytterligare allmän varuskatt med 15 miljoner
kronor. För budgetåret 1965/66 räknas emellertid såväl i finansplanen
som i propositionen med oförändrat skatteutfall i fråga om denna skatt,
varvid hänvisas till att ökningen, särskilt till en början, torde leda till uppbromsning
i bilanskaffningen.

I 1956 års förordning stadgas i 2 § att skattskyldighet inträder för skattepliktigt
motorfordon, som tillverkas inom riket, när fordonet av tillverkaren
levereras till köpare eller uttages från rörelse utan samband med försäljning,
och för skattepliktigt motorfordon, som införes till riket av registrerad
importör, när fordonet levereras till köpare eller uttages från rörelse
utan samband med försäljning.

Propositionens förslag till ändringsförordning innehöll en övergångsbestämmelse
vars första stycke hade följande lydelse.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen
enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Skatten utgår enligt de nya bestämmelserna även när
skattskyldigheten inträtt före deras ikraftträdande men efter den 31
december 196o. Har skattskyldig före den 1 januari 1966 levererat motorfordon
till återförsäljare att av denne försäljas i kommission för
den skattskyldiges räkning utgår dock skatten enligt de äldre bestämmelserna.

Bevillningsutskottet föreslog i sitt över propositionen avgivna utlåtande
(nr 1, dagtecknat den 28 januari 1966), antaget efter lottdragning, att riksdagen
skulle antaga förslaget i fråga om ändrad lydelse av själva förordningen
men att övergångsbestämmelserna skulle ändras bl. a. så, att av ovan

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1963

återgivna stycke endast första punkten skulle kvarstå. Den retroaktiva tilllämpningen
av skattebestämnielserna föreslogs sålunda slopad. I stället föreslogs
att riksdagen skulle anta ett förslag till förordning om tillfällig skatt
på enligt bilaccisförordningen skattepliktiga motorfordon med undantag av
motorcyklar.

Mot ovannämnda förslag i utlåtandet avgavs reservation av utskottets
socialdemokratiska ledamöter. I reservationen föreslogs antagande av propositionens
förslag till ändringsförordning och avslag på förslaget om förordning
angående tillfällig skatt.

Då riksdagen den 2 februari behandlade utlåtandet bifölls reservationen;
i första kammaren med 71 röster mot 60 och i andra kammaren med 109
röster mot 103.

Den av riksdagen antagna förordningen utfärdades av Kungl. Maj :t den
4 februari 1966 och utkom samma dag från trycket (SFS 1966: 19).

Kontrollstyrelsen

Kontrollstyrelsen, som handhar uppbörden och redovisningen av bilaccisen,
utfärdade den 3 februari 1966, alltså dagen efter riksdagens beslut och
dagen före förordningens utfärdande, följande meddelande (111:217/66):

Till registrerade tillverkare och importörer av motorfordon

För kännedom får Kungl. Kontrollstyrelsen härigenom meddela, att
Riksdagen den 2 februari 1966 antagit ett av Kungl. Maj :t i proposition
nr 10 framlagt förslag till bl. a. ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall. Ändringen innebär, att omsättningsskatten (bilaccisen)
höjes beträffande såväl bilar som motorcyklar. Enligt nämnda
beslut skall författningsrummet ha följande ändrade lydelse.----1

I anledning av skatteändringen har kontrollstyrelsen med utgångspunkt
från de nya skattesatserna utarbetat tabell som hjälpmedel för
skattens beräknande. Exemplar av tabellen bifogas.1

Med hänsyn till i övergångsbestämmelserna givna föreskrifter skall
skattskyldig deklarera och erlägga skatt efter den nya skattesatsen för
skattepliktiga motorfordon, som av honom eller för hans räkning levererats
eller levereras till köpare fr. o. in. den 1 januari 1966 med undantag
för sådana motorfordon som före årsskiftet fysiskt levererats
till återförsäljare i kommission.

I den mån skattskyldig vid avgivande av deklaration för januari och
närmast följande månader under år 1966 kan komma att redovisa leveranser
av motorfordon efter såväl äldre skattesats som nu gällande,
skall specifikation till deklaration för sådan månad avges med användande
av två blanketter för varje månad, därvid i den ena specifikationen
upptages skatt för leveranser enligt äldre skattesats och i
den andra enligt nu gällande skattesats.

Stockholm den 3 februari 1966.

Kontrollstyrelsen har upplyst, att styrelsen ej utfärdat andra anvisningar
eller meddelanden i anledning av Kungl. Maj :ts proposition eller riksdagens
beslut samt att redovisningen av skatten för januari månad — redovisnings -

1 Här utesluten.

3 — llihang till riksdagens protokoll 1966. 6 samt. 2 avd. Nr 33

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

skyldiga är förutom enskilda som infört motorfordon till riket, de inhemska
bilfabrikerna samt ett fyrtiotal importörer — ej synes ha vållat de redovisningsskyldiga
några särskilda svårigheter. Skatteredovisningen, som enligt
14 och 17 §§ 1956 års förordning för tillverkarnas och importörernas del
skall ske inom en månad efter utgången av den månad som deklarationen
avser och som till största delen brukar fullgöras under senare delen av respitmånaden
— hade påbörjats med en första redovisning den 8 februari. I
samtliga aktuella redovisningar hade de skattskyldiga iakttagit den retroaktiva
skattehöjningen.

Riksdagens beskattningsrätt

I 57 § första stycket regeringsformen stadgas:

»Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av riksdagen allena.»

I Malmgrens grundlagskommentar (1966 års uppl.) uttalas till delta stadgande
bl. a.:

Det förutsättes sedan gammalt tillkomma skattedragarna att själva
avgöra, om och till vilka belopp de vilja åtaga sig skatt, och liksom enligt
RF § 49 ingen annan än riksdagen äger uppträda som svenska
folkets representant, så äger icke heller någon annan än riksdagen att
utöva folkets självbeskattningsrätt. Skatterna påläggas genom kungl.
förordningar, icke genom samfällt stiftade lagar, men Konungen kan
icke vare sig påbjuda nya eller — med ett undantag (RF § 60) —

förhöja gamla skatter utan riksdagens bemyndigande.----

I [stadgandet] förutsättes det, att de enskilda, som skola betala
skatten, själva skola genom sin representation i riksdagen bestämma
dess storlek, sättet för dess erläggande in. m. I beskattningsrätten ingår
även rätten att bestämma, hur länge skatten skall utgå.

Enligt 59 § regeringsformen har Kungl. Maj :t att i samband med framläggande
av statsverkspropositionen framlägga förslag om bl. a. de skattehöjningar
som erfordras för statsutgifternas bestridande. I 60 § förbjudes
höjande av skatt utan riksdagens samtycke. I 73 § regeringsformen stadgas
bl. a. att inga nya pålagor må utan riksdagens fria vilja och samtycke
påbjudas, uppbäras eller fordras. I Malmgrens grundlagskommentar anföres
härtill: Ett påbud om nya avgifter eller likartade prestationer, vilket
icke grundar sig på ett riksdagens beslut, är sålunda icke förbindande
för medborgarna, och myndigheterna äga förty icke lämna sin medverkan till
att desamma »uppbäras eller fordras».

Den retroaktiva tillämpningen

Den föreslagna och av riksdagen antagna bestämmelsen om retroaktiv verkan
av skattehöjningen omnämnes icke i anmärkningsanledningen. På grund
av det samband som föreligger mellan nämnda retroaktiva verkan och den
i anmärkningsanledningarna upptagna frågan må några anteckningar dock
göras.

Svensk grundlag innehåller inte något stadgande innebärande förbud mot
retroaktiv lagstiftning. Sådana stadganden, oftast förenade eller tillämpade
med uppmjukningar från huvudregeln, finns i ett stort antal utländska författningar.
Särskilt vanligt är att förbudet begränsas till straffrätten. Förbuden
torde i allmänhet rikta sig mot de lagstiftande organen och innebär
således inte enbart en handlingsregel för de myndigheter som har att till -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 19(>6

lämpa lagarna. I det senare avseendet gäller i de flesta länder, även i Sverige,
som huvudprincip att lag inte tillämpas retroaktivt, om den ej innehåller
uttryckligt stadgande därom eller, vad gäller strafflag, är mildare
än lag som gällde när brottet begicks (jfr 5 § promulgationslagen till den
svenska brottsbalken). Genom anslutning till Europarådets konvention ang.
de mänskliga rättigheterna in. in., vars artikel 7 innehåller förbud mot att
någon fälles till ansvar för gärning eller underlåtenhet, som vid tidpunkten
för dess begående icke utgjorde ett brott, har Sverige dessutom anslutit sig
till principen att strafflagstiftning och strafflagskipning inte skall ha retroaktiv
innebörd.

Någon rättsregel innebärande förbud mot retroaktiv lagstiftning föreligger
i vart fall icke beträffande svensk civillagstiftning eller skattelagstiftning.
I själva verket förekommer det då och då att svensk civillagstiftning
göres tillämplig på redan ingångna avtal. Som exempel må nämnas 1 § 2 st.
promulgationslagen till nyttjanderättslagen år 1907, 5 § promulgationslagen
till skuldebrevslagen samt ikraftträdandebestämmelserna till fiskearrendelagen
1957. Inom skattelagstiftningen har retroaktiva bestämmelser
införts relativt ofta. Genom KF den 21/11 1958 (Prop. 1958 B 3, BevU B 10
rskr B 102) gjordes sålunda en ny regel i 20 § arvsskatteförordningen
tillämplig även i de fall då skattskyldighet inträtt före regelns ikraftträdande.
Såväl 1910 års som 1928 års skatteförfattningar har gjorts tillämpliga
på inkomster året före det år de trätt i kraft. Lagen den 19 mars 1948
(nr 120) om ändrad lydelse av anvisningarna till 29 och 41 §§ kommunalskattelagen
skulle tillämpas jämväl vid 1948 års taxering. Förordningen
den 17 november 1950 (nr 587) ang. ändring i förordningen den 27 juni
1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags
tillgångar fick med vissa angivna undantag tillbakaverkande kraft
liksom förordningen den 30 mars 1951 (nr 151) ang. en tillfällig skatt i
syfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt).
Retroaktiv verkan har även konjunkturskatterna fått. 1915 års
förordning om krigskonjunkturskatt (utfärdad 11/6 1915) avsåg inkomster
under år 1914. Förordningen den 19 augusti 1940 om krigskonjunkturskatt
innebar retroaktiv tillämpning för vissa månader år 1939. Konjunkturskatten
för år 1952 gjordes tillämplig å inkomster år 1951. Bevillningsutskottet
uttalade i frågan bl. a. (uti. 1952: 22 s. 29 f):

Det har väckt stora betänkligheter, att planerna på en konjunkturskatt
avseende merinkomster under år 1951 framförts på en så sen
tidpunkt, att skatten får en utpräglat retroaktiv karaktär. Utskottet
är medvetet om att den omständigheten, att grundlagen icke innehåller
förbud mot retroaktivitet i lagstiftningen, eller att lagstiftning med
retroaktiv verkan ofta förekommit, i och för sig icke utgör ett försvar
för införande av eu konjunkturskatt med tillbakaverkande kraft. Däremot
synes det utskottet, att dessa omständigheter giva vid handen,
att konjunkturskattens retroaktivitet icke är en rättsfråga utan eu
avvägningsfråga. Utskottet, som på det kraftigaste vill understryka,
att utskottet i princip är av den uppfattningen, att retroaktivitet icke
utan alldeles särskilda skäl hör tillgripas, anser sig därför låta avgörandet
om konjunkturskatt bör införas å 1951 års inkomster bero på
i vad mån den speciella situationen påkallar en sådan åtgärd och om
situationen är sådan alt samhällets intresse av beskattningen överväger
de nackdelar, den kan medföra för den enskilde.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Beträffande varuskatter må nämnas, att med förordning år 1958 (nr 31)
varuskatt på socker infördes med en retroaktivitet av en vecka och att förordningen
den 1 december 1959 (nr 507), varigenom allmän varuskatt infördes,
stadgade retroaktivitet fr. o. in. den 16 oktober 1959 i visst avseende,
ehuru förordningen trädde i kraft vid årsskiftet 1959/60. Förordningar
1961 (nr 625) och 1965 (nr 75) har stadgat höjningar av nämnda
skatt retroaktivt med i förstnämnda fallet några veckor och i sistnämnda
i det närmaste fyra månader.

Uttalanden av rättsvetenskapsmän

Professor Robert Malmgren uttalade i samlingsverket Sveriges riksdag,
år 1934, band 14, s. 11, följande:

Det i andra staters författningar ofta förekommande förbudet mot
att giva lagar tillbakaverkande kraft återfinnes sålunda icke i våra
grundlagar, även om retroaktiva strafflagar och stadganden, som innebära
förintande utan motsvarande gottgörelse av privata rättigheter,
få anses stridande mot den svenska lagstiftningens oskrivna grundprinciper.

Numera professorn Knut Rodhe har i en uppsats år 1943, tryckt såsom
bilaga till proposition 1943: 320 uttalat bl. a. (s. 43 ff):

»Det är sålunda tydligt, att man här har att göra med en grunduppfattning,
som är gemensam för många rättssystem, besläktade med
vårt eget. Principen att en lag icke bör givas tillbakaverkande kraft
kan återfinnas redan i romersk rätt, och den har från denna kommit
in i de moderna rättssystemen och där utformats påfallande enhetligt.
Under 1800-talet har regeln kommit att framstå såsom en av de
principer, vilka skola skydda den enskilde medborgaren mot godtyckliga
statsingripanden, men det är tydligt, att regeln icke kan ses
allenast såsom ett uttryck för den åskådning, som legat till grund för
1700- och 1800-talens rättighetsförklaringar, utan att den har arbetat
sig in i medvetandet hos jurister och lagstiftare tämligen oberoende av
deras politiska uppfattning.»

Rodhe ger i fortsättningen av uppsatsen åtskilliga exempel på fall av
retroaktiv civillagstiftning i Sverige och anför därefter:

»Den nu givna översikten över svensk lagstiftningspraxis visar, huru
lagstiftaren i åtskilliga fall ansett sig böra ingripa mot bestående avtal.
Ibland har det gällt perifera detaljer---. I andra fall åter

har det gällt de centrala delarna av avtal, vilkas förekomst utgjort ett
akut socialt ont och vilka lagstiftaren därför ansett sig nödtvungen att
jämka eller åsidosätta.»

Professorn i civilrätt jämte finansrätt vid Stockholms högskola Seve
Ljungman anförde i ett den 9 januari 1952 avgivet utlåtande, delvis återgivet
samt åberopat i proposition 1952: 79 s. 30 ff, att det numera inom
teorien torde allmänt hävdas, att ett ovillkorligt förbud mot retroaktivitet
inom skattelagstiftningen icke kan sakligt motiveras. Eftersom ett generellt
svar icke kunde ges på frågan, när en retroaktiv tillämpning av skattelag
finge anses stå i överensstämmelse med våra skatterättsliga principer hade
man att i varje särskilt fall noga överväga, i vad mån de tillfälliga fiskaliska

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

fördelar en retroaktivitet kunde antagas medföra, förmådde uppväga de
olägenheter som på lång sikt kunde väntas därav i form av ekonomiska
störningar och rubbad tilltro till rättssäkerheten.

I boken Kringgående av skattelag, Sthlm 1956, av docenten Dag Helmers
anföres (s. 427), att i anglosaxisk rättsvetenskaplig litteratur retroaktiv
skattelagstiftning angivits såsom en metod att förhindra kringgående av
skattelag. Författaren anför i fortsättningen att det inom den finansrättsliga
teorien numera torde allmänt hävdas, att ett ovillkorligt förbud mot
retroaktivitet icke kan sakligt motiveras samt anför exempel på att retroaktivitet
föreslagits från dag bestämmelserna blivit kända av allmänheten.

Lagstiftnings för slag

I betänkande (SOU 1941: 20) med förslag till ändrad lydelse av § 16 regeringsformen
uttalade tillkallade sakkunniga bl. a. (s. 20 f):

Till de för rättsstaten utmärkande grundsatserna hör förbud mot
retroaktiv strafflagstiftning. Ingen får bestraffas för en gärning, som
då den begicks icke var straffbar, och intet brott får beläggas med hårdare
straff än det vid dess förövande fastställda. I ett stort antal främmande
statsskick har denna princip fått grundlags helgd. I vårt land
har den sedan länge tillämpats utan att genom särskild bestämmelse
givas generell giltighet. Ett uttryck för densamma är stadgandet i 5 §
i promulgationslagen till allmänna strafflagen, enligt vilket ett brott,
som är förövat innan nya lagen blivit gällande, men för vilket dessförinnan
straff ej är bestämt genom dom, som vunnit laga kraft eller
icke överklagas, skall straffas efter den nya lagen, om det straff, som
efter denna lag bör ådömas, är lindrigare än det, som i äldre lag eller
författning stadgas för brottet. Vid förarbetena till ny strafflag ha
vissa modifikationer föreslagits i denna princip. De sakkunniga finna
emellertid uppenbart, att ifrågavarande grundsats i förevarande sammanhang
bör inskrivas i regeringsformen och att den kan och bör
givas allmän och ovillkorlig karaktär. Den är i själva verket den mest
närliggande och obestridliga konsekvensen av tanken, att medborgarnas
handlingar skola bedömas efter i lag givna rättsprinciper, icke
efter den för tillfället maktägandes godtycke. De sakkunniga föreslå
därför, att som andra stycke i nu berörda moment av § 16 införas
satserna: »Ej må någon straffas för gärning, som ej är belagd med
straff i lag som gäller vid gärningens utövande; ej heller må för
gärning utdömas strängare straff än däri stadgas.»

Kör fattnings utredningen

Författningsutredningen föreslog (SOU 1963:16 s. 62) att eu blivande
regeringsform skulle innehålla följande stadgande (2 kap. 9 §):

Ingen må straffas för gärning som icke var belagd med straff när
den förövades; ej heller må för gärning utdömas strängare straff än
som var stadgat vid tiden för dess förövande.

Till motivering härför anförde författningsutredningen (SOU 1963: 17
s. 201 f):

Allmänna bestämmelser om strafflags tillämplighet i tiden saknas
i svensk lagstiftning. Med stöd av analogisk tillämpning av de i pro -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

inulgationsförordningen till 1864 års strafflag upptagna övergångsbestämmelserna
gäller emellertid i svensk rätt den grundsatsen, att åt
ny strafflag ej skall givas tillbakaverkande kraft, när den medför
straffbeläggande av förut straffri gärning eller skärpning av förut
stadgat straff. En sådan grundsats har gamla anor i svensk rätt. Rättsregeln
att ingen skall ådömas straff utan stöd i lag återfinns redan i
landslagens konungaed, och regeln att strafflag ej skall ha tillbakaverkande
kraft kommer till klart uttryck i ett kungl. brev den 9 januari
1688.

Grundsatsen om förbud mot retroaktiv strafflagstiftning har i modern
tid fastslagits i Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna.
I artikel 7 i konventionen stadgas nämligen, att ingen må
fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet, som vid tidpunkten
för dess begående icke utgjorde ett brott enligt inhemsk eller
internationell rätt, samt att ej heller högre straff må utmätas än som
var tillämpligt vid tidpunkten för den brottsliga gärningens begående.

Av de nordiska ländernas grundlagar innehåller endast den norska
grundlagen ett stadgande om förbud mot att ge lag tillbakaverkande
kraft (97 §).

Ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning utgör uppenbarligen ett
viktigt skydd för den enskildes rättssäkerhet och ett sådant hör enligt
utredningens mening fastslås i grundlag. Skyddet bör vara absolut.
Det bör alltså icke vara möjligt att utan grundlagsändring åstadkomma
någon begränsning därav genom vanlig lagstiftning.

I enlighet med vad nu sagts har i förevarande paragraf upptagits
ett stadgande, att ingen må straffas för gärning, som icke var belagd
med straff när den förövades och att ej heller må för gärning utdömas
strängare straff än som var stadgat vid tiden för dess förövande. Det
synes icke påkallat att, såsom i Europarådets konvention, uttryckligen
ange att skyddet mot retroaktiv strafflagstiftning avser icke endast förövade
gärningar utan även underlåtenhetshandlingar; som en allmän
underförstådd regel bör här såsom eljest gälla, att med gärning likställes
likvärdig underlåtenhetshandling.

Den svenska strafflagens promulgationsförordning innehåller, utöver
den angivna grundsatsen om förbud mot retroaktiv strafflagstiftning,
också bestämmelser om att ny lag skall i viss utsträckning tilllämpas,
om den är lindrigare än äldre lag. Vidare ges speciella regler
beträffande förening eller sammanläggning av straff, återfall, preskription
in. in. Ifrågavarande bestämmelser har icke ansetts vara av den
art, att motsvarighet till dem bör upptagas i grundlag.

Vid remissbehandlingen har angående förslaget uttalanden gjorts som i
SOU 1965:2 s. 174 ff sammanfattats sålunda:

Förevarande paragraf har lämnats helt utan erinran av riksåklagarämbetet,
hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län samt statsåklagaren i Göteborg. Även övriga remissorgan,
som berört paragrafen, har i princip godtagit stadgandet men
förordat vissa ändringar i eller tillägg till detsamma.

Från flera håll understrykes värdet av en grundlagsregel med den
i paragrafen åsyftade innebörden. Enligt hovrätten för Västra Sverige
är sålunda förslaget att i regeringsformen införa ett absolut förbud
mot retroaktiv strafflagstiftning ägnat att väcka tillfredsställelse. Ge -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

nom ett sådant förbud fastslås en för den enskildes rättssäkerhet
mycket viktig grundsats, vars upprätthållande får anses vara självklart
i ett kultursamhälle. I samma riktning uttalar sig även riksåklagarämbetet,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt stadsåklagaren
i Göteborg. Den sistnämnde förklarar att det får anses angeläget
att den ifrågavarande rättssatsen är uttryckligen fastslagen i
grundlag även om den vunnit hävd i praktiken. I 1 kap. 1 § brottsbalken
har visserligen intagits en bestämmelse av i stort sett samma
innebörd, nämligen att brott är gärning, för vilken i brottsbalken
eller i annan lag eller författning är stadgat påföljd, som omförmäles i
brottsbalken. Sagda bestämmelse kan emellertid icke anses innefatta
tillräckligt skydd under alla förhållanden. Förefinnes emellertid, såsom
utredningen hävdat, en lagprövningsrätt för domstolarna, även
om den anses restriktiv, skulle domstol i framtiden äga möjlighet
att pröva, huruvida en författnings innehåll innebär, att regeln nullum
crimen sine lege blivit åsidosatt.

I några remissvar förordas att förbudet mot retroaktiv straft lagstiftning
skall omfatta även andra brottspåföljder än straff i teknisk
bemärkelse. Denna anmärkning framföres sålunda av högsta domstolens
ledamöter (majoriteten), som särskilt nämner förverkande. Ett
liknande påpekande göres av hovrätten för Västra Sverige. Svea hovrätt
konstaterar att den i 9 § använda terminologin i förevarande hänseende
icke överensstämmer med brottsbalkens. Uttrycket »straffas» bör utbytas
mot en term som täcker alla de följder som icke får förekomma
med stöd av den nya lagen. Med brottsbalkens terminologi vore det
måhända korrektast att formulera grundlagsstadgandet så, att »ingen
må ådömas brottspåföljd eller annan särskild rättsverkan för gärning»
etc. Möjligen kunde den kortare formen »dömas för gärning» användas,
dock under förutsättning att däri icke inrymmes skadeståndstalan.
Vidare bör uttrycket »strängare straff» utbytas mot »svårare påföljd»
(jfr brottsbalken 1 kap. 4 §).

Även i ett par andra yttranden förordas vissa jämkningar i paragrafens
lydelse. Regeringsrättens ledamöter framhåller att de i paragrafen
använda uttrycken »straffas» och »utdömas» icke ger ett
adekvat uttryck för stadgandets i motiven angivna funktion att utgöra
ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning. De nämnda orden är
snarast ägnade att inge den föreställningen, att bestämmelsen är riktad
uteslutande till de dömande myndigheterna. Föreningen Sveriges
häradshövdingar ifrågasätter om icke i 9 §, såsom skett i motsvarande
bestämmelse i Europarådskonventioner bör uttryckligen anges
att med gärning likställes även underlåtenhetshandlingar.

Ett par remissorgan diskuterar frågan om vissa principiella utvidgningar
av paragrafen. Sålunda anser Svea hovrätt att det kan vara
värt att överväga om icke, såsom skett i den norska grundlagen, i den
nya regeringsformen bör införas ett mera generellt förbud mot retroaktiv
lagstiftning. Visserligen torde stark restriktivitet iakttagas i fråga
om retroaktiva bestämmelser, men det kan med hänsyn till den utomordentliga
vikten för medborgarna alt veta de rättsliga konsekvenserna
av sitt handlande vara anledning att starkare framhäva principen om
att retroaktiva lagar icke bör förekomma. Som exempel på områden
där det kan vara särskilt betydelsefullt att retroaktiv lagstiftning icke

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år W66

skall förekomma kan nämnas, inom civilrätten verkningarna av avtal,
inom familjerätten reglerna om arv och inom den offentliga rätten
beskattningsföreskrifter. Hovrätten påpekar även att utredningen
icke diskuterat om det i 9 § upptagna förbudet även bör gälla beträffande
längre preskriptionstider, tillkomna efter det att en brottslig
gärning begåtts. Enligt nuvarande rättspraxis användes sådan bestämmelse
retroaktivt (se NJA 1941 s. 251), vilket sker med stöd av
grunderna för 13 § i promulgationslagen till strafflagen. I samband
med den slutliga utformningen av 2 kap. 9 § bör övervägas huruvida
en ändring av gällande rätt på denna punkt är motiverad. Hovrätten
för Västra Sverige erinrar om att i gällande rätt finns ett stöd för
grundsatsen om förbud mot retroaktiv strafflagstiftning i promulgationsförordningen
till 1864 års strafflag. Den åsyftade bestämmelsen
innebär dessutom att vid lagändring efter det viss gärning begåtts den
nya lagen skall gälla, om den leder till frihet från straff eller till
lindrigare straff. Vid remissen till lagrådet av förslaget till brottsbalk
den 26 augusti 1960 gjorde departementschefen vissa uttalanden
(prop. 1962: 10 s. C 163), enligt vilka det synes ha ifrågasatts
att i grundlag även ge en föreskrift av sistnämnda innebörd. Härtill må
anmärkas, att en dylik regel antagligen måste förbindas med vissa
undantag för särskilda förhållanden, exempelvis i fråga om viss kristidslagstiftning.
Bl. a. med hänsyn därtill synes den erforderliga regleringen
böra ske i annan ordning än genom bestämmelse i grundlag.

Författningsberedningen

I direktiven för den i april 1966 tillsatta författningsberedningen uttalas
bl. a.:

Man bör---inrikta grundlagsregleringen på vissa essentiella

kvaliteter hos det regelsystem, på vilket en viss rättighet avses vila,
och slå vakt om dem i grundlagsstadganden med så konkret utformning
som möjligt. Om den personliga friheten tas till åskådningsmaterial,
skulle en grundlagsreglering med denna inriktning exempelvis
kunna leda till---förbud mot frihetsberövande på vissa

angivna grunder, som enligt demokratiskt synsätt är uteslutna som
skäl för frihetsförlust.---Vill man utbygga det härigenom till skapade

grundlagsskyddet, kan man tänka sig grundlagsregler om
den möjlighet till domstolsprövning av beslut om frihetsberövande,
som bör stå den därav drabbade till buds. Om en sådan grundlagsreglering
kompletteras med andra grundlagsbestämmelser, som icke
enbart tar sikte på att hindra otillbörliga frihetsberövanden, t. ex.
föreskrifter om maktutövningens normbundenhet, förbud mot tillfälliga
domstolar och förbud mot retroaktiv lagstiftning om straff
eller andra sådana påföljder, förstärks grundlagsskyddet för den personliga
friheten ytterligare. — Utredningen bör närmare pröva, om
man med den nu exemplifierade metoden eller på annat sätt kan
åstadkomma en tillfredsställande grundlagsreglering i de ämnen det
här är fråga om.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Bilaga 2

PM ang. expropriation för tätbebyggelse

Enligt 1 § 1 st. 16. expropriationslagen den 12 maj 1917 kan fastighet,
som tillhör annan än kronan, tagas i anspråk genom expropriation, om
Konungen prövar det nödigt, för att säkerställa att mark på skäliga villkor
är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar
eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för
upplåtelse med tomträtt.

Rätt till sådan expropriation får enligt 111 § icke beviljas annan än den
kommun inom vars område marken är belägen.

Kungl. Maj :t är som framgått ovan tillståndsbeviljande myndighet i
fråga om själva rätten att expropriera. Vid beviljande av tillstånd bestämmer
Kungl. Maj :t också vilket område expropriationen må omfatta. Expropriationsersättningens
storlek bestämmes däremot av domstol. I Kungl.
Maj :ts tillstånd bestämmes i enlighet härmed viss tid, inom vilken sökanden
skall fullfölja frågan genom ansökning om stämning till domstol.

Ovannämnda regler om tvångsförvärv genom expropriation för tätbebyggelse
har införts i expropriationslagen genom lag den 21 december 1949
(nr 663), som trätt i kraft den 1 april 1950. (Jfr markutredningens betänkande
SOU 1948:4, k. prop. 1949:184, utlåtande av andra lagutskottet
1949:34 och riksdagens skrivelse 1949:397). — Beträffande kommuns
frivilliga förvärv av mark för motsvarande ändamål (tätbebyggelse) må
nämnas att de ej omfattats av gällande jordförvärvslagar. När ovannämnda
regler infördes var sådana förvärv helt fria (1945 års jordförvärvslag). I
1955 års jordförvärvslag var de till en början genom undantagsstadgande
och därefter, liksom enligt nu gällande 1965 års jordförvärvslag, genom
ett stadgande gällande kommuns samtliga förvärv fritagna från lagens
bestämmelser.

Regler angående handläggningen av tillståndsfrågan

Tillstånd till expropriation beviljas, som ovan antytts, av Kungl. Maj :t
i konselj. Genom att förlägga tillståndsgivningen hos Kungl. Maj :t har man
avsett att vinna garanti för att den enskildes rätt inte blir »i oträngt mål
uppoffrad», (jfr historik i markutredningens ovannämnda betänkande s.
35 ff).

För tillståndsärendets prövning hos Kungl. Maj :t gäller regler av olika
valör. Bland regler av statsrättslig karaktär märkes stadgandet i art. 1 första
st. andra p. i tilläggsprotokollet den 20/3 1952 till Europarådets konvention
ang. skydd för de mänskliga rättigheterna etc. Stadgandet lyder: »Ingen
må berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de
förutsättningar som angivas i lag och av folkrättens allmänna grundsatser.»
— Av de i själva expropriationslagen uppställda begränsningarna må till
en början något beröras innebörden av den ovan återgivna regeln i 1 § att
tillstånd må beviljas »om Konungen prövar det nödigt». I fråga om den bedömning
efter objektiva grunder som stadgandet uttrycker anförde mark -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

utredningen (i uttalande angående regeln i 1 § 1 st. 16. om expropriation
för tätbebyggelse) sålunda (bet. s. 55):

Vid bedömandet av frågan, huruvida expropriation bör medgivas
eller ej, bör hänsyn ej endast tagas till huruvida de i förevarande
punkt stadgade förutsättningarna äro för handen. Enligt ingressen
till 1 § skall Kungl. Maj :t finna det »nödigt» att expropriation tillgripes.
Detta förbehåll lärer innebära, bl. a. att, om kommunen kan
genom godvillig uppgörelse på skäliga villkor förvärva marken, expropriationsvägen
ej bör anlitas. Expropriation utgör med andra ord
endast ett sista medel för kommunen att förvärva markområdet. Härav
följer att vid Kungl. Maj :ts prövning av expropriationsansökan viss
hänsyn måste tagas även till det pris, som markägaren begär.»

Lagrådet uttalade angående denna regel (proprn s. 257): »Enligt lagen
om expropriation gäller såsom allmän förutsättning att expropriation får
äga rum blott om sådant i det särskilda fallet befinnes nödigt för tillgodoseende
av det behov som konstateras vara för handen.»

Vad beträffar prövningen med hänsyn till expropriationsändamålet skall
vid här aktuell expropriation — expropriation för tätbebyggelse — hänsyn
tagas till flera olika omständigheter. Således har kommun som vill expropriera
mark för dylikt ändamål att förebringa utredning bl. a. om att
marken behövs för tätbebyggelsen och att expropriationsintresset väger
över motstående intressen.

Markutredningen uttalade sålunda (bet. s. 53) bl. a. att frågan om kommunens
behov av marken givetvis i första hand borde bedömas ur synpunkten
av en ändamålsenlig utveckling av kommunen och att om en utbredning
av den samhällsmässiga bebyggelsen i den riktning kommunen
avsåg funnes vara ur allmänna synpunkter eller av hänsyn till andra intressen
mindre önskvärd, borde expropriationsansökningen ej bifallas. Hade
generalplan för området upprättats och godkänts av vederbörande kommunala
organ och var i planen marken avsatt för bostadsbebyggelse finge
man emellertid anse att förutsättning för expropriationsrättens utövande
förelåg. Skulle generalplanen ha blivit fastställd förelåg än starkare skäl
för att planen finge tjäna som grund vid bestämmandet av expropriationsanspråket.
Hade regionplan blivit fastställd av Kungl. Maj :t eller i vart fall
av direktionen för regionplanförbundet godkänd finge kommunen likaledes
anses berättigad till expropriationsrätt till de områden som där avsatts för
ifrågavarande ändamål. Vore stadsplan eller byggnadsplan under utarbetande
borde redan detta förhållande kunna utgöra tillräcklig grund för expropriationsrätt
till sådana områden som planen avsågs omfatta. Emellertid
borde, även om planläggningsarbetet ej fortskridit så långt, kommunen
vara berättigad till expropriation om det kunde göras sannolikt, att marken
erfordrades för kommunens framtida utveckling. Därvid kunde, även om
marken syntes komma åt! behövas för tätbebyggelse, hänsynen till andra
angelägna ändamål föranleda att framställningen ej beviljades.

I det till lagrådet remitterade förslaget (s. 74) uttalade departementschefen
att han anslöt sig till utredningens mening så till vida, att då plan ej
fastställts, förebragt utredning skulle tillf yllest görande visa att marken behövdes
för tätbebyggelseändamål.

Lagrådet (prop. s. 276) hemställde om sådan ändring av förslaget, att
kommun kunde erhålla rätt till expropriation för tätbebyggelse endast då
marken kunde förutses bli erforderlig inom närliggande framtid.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 11)66

I anledning av vad lagrådet sålunda yttrat anförde departementschefen
bl. a. (prop. s. 276):

Såsom jag förut anfört måste kommunerna i förebyggande sytte
kunna ingripa på tomtmarknaden redan på ett relativt tidigt stadium.
För att mark därvid skall få exproprieras, måste emellertid tillfyllestgörande
utredning utvisa — förutom att marken eljest icke på skäliga
villkor blir tillgänglig — att marken behövs för tätbebyggelseändamå.l.

Vid riksdagsbehandlingen underströk andra lagutskottet (uti. 1949:34
s. 19) att marken givetvis även skulle vara lämpad för tätbebyggelseändamål.

Utöver vad ovan anförts angående den utredning i allmänhet som skall
föreligga i tillståndsärendet förekom beträffande en ytterligare beredningsåtgärd
följande.

Svea hovrätt, fastighetsbildningssakkunniga, stiftsnämnden i Uppsala
samt Industriförbundet hade vad angick frågan i vad mån planläggningsarbetets
fortskridande borde motivera bifall till ansökan vid remissbehandlingen
av markutredningens betänkande gjort allmänna uttalanden i den
riktningen att kommunerna för att vinna bifall borde vara skyldiga att
förebringa tillförlitligare utredning än vad markutredningen förutsatt. Länsstyrelsen
i Hallands län och Bankföreningen hade föreslagit att expropriation
skulle medgivas först i stads- eller byggnadsplanestadiet. Bankföreningen
anförde bl. a. (jfr prop:n s. 64) att det syntes vara ett ofrånkomligt
krav att möjligheten till expropriation anknötes till ett visst planeringsmoment,
där det efter prövning blivit bestämt att marken avsåges för tätbebyggelse.
Det syntes under alla förhållanden vara ett oeftergivligt anspråk,
att planeringen fortskridit så långt som till generalplans antagande.

Även länsstyrelserna i Södermanlands och Kopparbergs län samt handelskamrarnas
nämnd föreslog, att kommunerna åtminstone borde förete en
generalplan över området. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anmärkte, att
enligt markutredningens förslag skulle ett av en kommun utan närmare
motivering och utan någon allsidig utredning framfört påstående om behov
av visst markområde föranleda att andra samhälleliga intressen, till exempel
jordens användande för jordbruk, måste vika. En sådan generell gradering
av användningssättens samhälleliga berättigande kunde icke utan
vidare godtagas. Det hade i åtskilliga fall visat sig, att kommunernas uppfattning
om de egna utvecklingsmöjligheterna varit alltför optimistiska. En
viss tävlan att överflygla grannsamhällena förledde ofta kommunerna att
uppgöra planer, som sedermera visade sig vara löst grundade. Det kunde
inte anses ohemult gentemot kommunerna att åtminstone fordra en sådan
översiktlig utredning rörande markens framtida användning, som innefattas
i en generalplan. Därest emellertid markutredningens förslag antoges,
föreslog länsstyrelsen att i lagtexten stadgades att lantbruksnämnden skulle
höras över ansökan om expropriation av mark inom område, där stadsplan
eller byggnadsplan ej gällde. I denna fråga anförde länsstyrelsen ytterligare,
att det förutsatts vid den av statsmakterna beslutade planläggningen av
jordbrukets rationalisering att s. k. regionalplaneringar områdesvis skulle
företagas, därvid ett visst bestämmande av markens framtida användningssätt
skulle äga rum. Det föreföll länsstyrelsen självklart att efter det eu
sådan regionalplanering verkställts inom en trakt, expropriation för bebyggelseändamål
borde ske allenast inom område, som vid planeringen avsetts

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år V,)C>C>

för dylikt ändamål. I annat fall rubbades ramen för den jordbruksplanering,
som lantbruksnämnderna var satta att genomföra.

Departementschefen yttrade (s. 74):

Frågan om expropriationsrättens förhållande till planläggningsarbetets
fortskridande hänger nära samman med ett spörsmål, som i remissyttrandena
mera ingående dryftats av länsstyrelsen i Kopparbergs
län, nämligen det problem som uppkommer då intresset av tätorternas
utveckling kolliderar med intresset av att områden som äro särskilt
lämpade för jordbruk bibehållas för denna användning. Såsom länsstyrelsen
betonat är det vid general- och regionplaneringen som denna
fråga bör uppmärksammas. Det säger sig självt att, sedan man därvid
preciserat vilka områden som skola behållas för jordbruksändamål
och vilka som avses för tätorternas utveckling, endast de senare
områdena böra kunna exproprieras för detta ändamål. Skulle frågan
om expropriation undantagsvis uppkomma redan innan denna uppdelning
avgjorts vid general- eller regionplanering, måste den emellertid
beaktas i expropriationsärendet, och lantbruksnämnden bör
då höras varjämte gemensam beredning med jordbruksdepartementet
bör äga rum. På liknande sätt kan för övrigt kommunens expropriationsintresse
få vägas även mot andra särintressen, exempelvis när
marken i fråga tillhör ett industriföretag som inköpt den för att säkra
sitt behov av utrymme för väntad framtida utvidgning av förelaget.

Andra lagutskottet anslöt sig (uti. s. 23) till vad departementschefen anfört
i fråga om erforderlig grad av bevisning och aktualitet.

Kungl. Maj. ts handläggning av tillståndsärenden

Under tiden januari—augusti 1965 har Kungl. Maj :t avgjort 15 ärenden
rörande tillstånd till expropriation för tätbebyggelse enligt 1 § 16. expropriationslagen.
Ärenden rörande sådan expropriation bereds i kommunikationsdepartementet.
Tillstånd till expropriation har meddelats i samtliga
15 ärenden. De i ärendena hörda myndigheterna har antingen tillstyrkt
bifall eller också inte haft väsentligare erinringar däremot. Markägarna har,
i de fall de bestritt ansökningarna, i regel anfört, att lagliga förutsättningar
för expropriation saknats. Lantbruksnämnden har hörts i ett fall (ärende
som avgjorts den 22/1, nr 34,) och då på föranstaltande av vederbörande
länsstyrelse.

I det följande lämnas en redogörelse för tre under år 1965 avgjorda, i
kommunikationsdepartementet beredda ärenden, nämligen ärendena den
26/2, nr 59, den 20/8, nr 24, och den 29/10, nr 28. Därefter lämnas i en särskild
uppställning uppgifter angående ovan nämnda under tiden januari—
augusti avgjorda 15 ärenden.

1. Den 26 februari 1965, kommunikationsdep. ärende nr 59, meddelade
Kungl. Maj :t i enlighet med hemställan av chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Skoglund, jämlikt 1 § första stycket 16. expropriationslagen
Skövde stad rätt att för säkerställande av att mark på skäliga
villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar expropriera stadsägorna nr 23, 24, 26, 50, 50 A, 57 A, 98, 102,
301, 455 och 747 samt stadsägoområdet nr 45 av stadsägan nr 39 + 40 +

Konstitutionsutskottets memorial nr ,Vi år 1966

41 _|_ 42 + 43 + 44 + 45 + 46 + 47 + 48 och stadsägoområdet nr 61 av stadsägan
nr 58 + 59 + 61 i Skövde.

Stadens ansökan om expropriation är dagtecknad den 27 juli 1964. I ansökningen
uttalar staden: »De med det sökta expropriationstillståndet avsedda
områdena utgör delar av Havstena och Käpplunda byar, ursprungligen
ren jordbruksmark och fortfarande i stor utsträckning brukad som
sådan. Såsom ofta är fallet i dylika byar i städernas ytterområden har några
lägenheter avsöndrats eller avstyckats för bostadsändamål.»

Beträffande de olika områdena må nämnas att stadsägoområdet nr 45
omfattade ca 18 600 m2 åker med ett taxerat jordbruksvärde av 34 700 kr.,
stadsägoområdet nr 61 ca 43 800 m3 tomt, trädgård, åker och äng med ett
taxerat jordbruksvärde av 31 200 kr., stadsägan nr 98 ca 71 950 m2 tomt,
trädgård, åker och äng med ett taxerat jordbruksvärde av 24 000 ltr., stadsägan
nr 301 ca 82 000 m2 tomt, trädgård, åker, äng och hagmark med ett
taxerat jordbruksvärde av 32 000 kr. Med undantag av sistnämnda var
fastigheterna åsatta taxering jämväl för annat än jordbruksvärde.

Sedan ansökningen den io augusti 1964 remitterats till länsstyrelsen i
Skaraborgs län för inhämtande av yttranden tillstyrkte länsstyrelsen expropriation
i skrivelse den 12 december 1964 och återställde remisshandlingarna
jämte inkomna yttranden från länsarkitekten samt bl. a. ägarna av stadsägoområdet
nr 61 och stadsägan nr 301. Dessa ägare bestred bifall till ansökningen,
ägaren av nr 61 bl. a. enär han var beroende av inkomsterna av
»jordbruket jämte trädgårdsnäringen» för sin existens, och ägaren till nr
301 enär han sedan år 1954, då han köpt stadsägan, planerat att på stadsägan
anlägga en odling av bigarråer och surkörsbär.

‘ Länsarkitekten framhöll i sitt yttrande att områdena var belägna omedelbart
norr om stadens detalj planelagda del och att för dem gällde utomplansbestämmelser
av den 21/12 1963.

Sedan ärendet tillställts byggnadsstyrelsen för yttrande, avgav styrelsen
ett den 11 januari 1965 dagtecknat yttrande vari det bl. a. heter:

De till expropriation ifrågasatta områdena är belägna omedelbart
norr om stadens detaljplanelagda del. Vissa av områdena är enligt
den för staden i slutet av 1940-talet upprättade generalplanen avsedda
att exploateras för bebyggelse (egnahem o. dyl. samt industri), medan
andra områden angivits för parkändamål, handelsträdgårdsverksamhet
samt jordbruk och skogsbruk. Generalplanen är emellertid med
hänsyn till den snabba utveckling som staden sedan undergått föråldrad
och undergår för närvarande revidering. De preliminära resultat
av denna revidering som nu föreligger synes med all tydlighet visa
att stadens fortsatta utbyggnad bör ske mot norr samt att de angivna
områdena är lämpliga för tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar.

Styrelsen fann de av markägarna framförda invändningarna icke böra
utgöra hinder för expropriation och tillstyrkte expropriationsansökningen.

Lantbruksnämnden i länet hördes ej över ansökningen.

Såvitt handlingarna utvisar ägde ej gemensam beredning rum med jordbruksdepartementet.

2. Den 20 augusti 1965, kominunikationsdep. ärende nr 24, beslöt en

under Hans Maj:t Konungens frånvaro t. f. regering med statsråden Andersson,
Lindström, Johansson och Palme som närvarande statsråd, stats -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

rådet Andersson som t. f. chef för kommunikationsdepartementet, meddela
Halmstads stad rätt att för säkerställande av att mark på skäliga villkor är
tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar
expropriera inom Frennarpsområdet stadsägan nr 1252 F, del av stadsägoområdet
nr 1251 inom stadsägan nr 1251 etc., delar av stadsägan nr 1251 H
och delar av stadsägan nr 1252 samt inom området mellan Göteborgsvägen—Nissastigen
och den blivande norra inf artsleden delar av stadsägan
nr 216 + 217, del av stadsägan nr 218, del av stadsägan nr 219 och delar av
stadsägan nr 255 + 280 med den avgränsning av förenämnda delar av stadsägor
och stadsägoområden, som framginge av en i ärendet upprättad karta.

Marken ägdes av Wallbergs Fabriks Aktiebolag, Halmstad, och omfattade
ca 95 hektar, varav området mellan Göteborgsvägen—Nissastigen och den
blivande norra infartsleden ca 10 hektar.

Staden hade i ansökningen den 6 april 1964 anfört bl. a.:

Av det stora markområdet öster om Nissan, i föreliggande framställning
sammanfattningsvis benämnt Frennarpsområdet, är större delen
fortfarande jordbruks- och skogsmark, för vilken någon form av detaljplan
aldrig uppgjorts. För viss del av området gäller däremot

stadsplan, fastställd den 19/9 1947.och den 30/12 1947 ---. Det

mindre markområdet mellan Göteborgsvägen—Nissastigen och blivande
norra infartsleden användes för jordbruksändamål och har icke
varit föremål för detaljplanering.

Markägaren yttrade i skrivelse till länsstyrelsen bl. a.:

Såsom framgår av ansökningen, har stadsplan fastställts för en
mindre del av det s. k. Frennarpsområdet. I övrigt finns däremot varken
stadsplan eller annan detaljplan för något av de till expropriation
avsedda områdena. Ej heller finnes fastställd eller annan generalplan
för områdena eller någon del därav.

Remissmyndigheterna, länsstyrelsen i länet samt byggnadsstyrelsen, hade
tillstyrkt expropriationsansökningen.

Lantbruksnämnden i länet hördes ej.

Såvitt handlingarna utvisar ägde ej gemensam beredning rum med jordbruksdepartementet.

3. Den 29 oktober 1965, kommunikationsdep. ärende nr 28, beslöt Kungl.
Maj :t i enlighet med hemställan av chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Skoglund, att, jämlikt 1 § första stycket 16. expropriationslagen,
meddela Jonstorps kommun rätt att för säkerställande av att mark

på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar expropriera dels fastigheterna Jonstorp 949 och 950,
dels de områden om tillhopa ca 3,19 hektar av fastigheterna Jonstorp 9r>,
914, 925 och 331, vilka angivits i en i ärendet föreliggande beskrivning med en
därtill hörande karta.

Av marken i fråga var 914 i gällande byggnadsplan disponerat för idrottsoch
rekreationsändamål. I nämnda byggnadsplan ingick även ett mindre
område av 93 * 5, vilket enligt planen var avsett för idrottsändamål. Såvitt
framgår av handlingarna i ärendet omfattades övrig mark icke av någon
gällande plan. Däremot bifogades i ärendet ett upprättat skissförslag till
byggnadsplan enligt vilket, frånsett delen av 95, marken skulle exploateras

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

för bostadsändamål. Utomplansbestämmelser för kommunen gällde fr. o. m.
den 1 januari 1964.

Ansökningen hade bestritts av bl. a. ägaren till 95 och 949. Denne anförde,
att hans jordbruk omfattade 18 hektar odlad mark, vilket vore minimum
för att man skulle kunna existera på det. Det markområde som avsågs med
ansökningen, del av 95 samt hela 949, vore för honom särskilt värdefullt,
enär det lämpade sig mycket bra för tidig potatis och grönsaker på grund
av sin varma drivande jord och skyddade läge. Han anförde dessutom att
han lagt ned stora kostnader för brunn och bevattningsanläggning för området.
Det kunde inte bli någon större olägenhet för kommunen om den
inte finge förvärva detta markområde, enär det låge i utkanten, avskilt
med en 6 meter bred väg.

Remissmyndigheterna hade förklarat sig ej ha något att erinra; överlantmätaren
i länet anförde därvid att områdena låg intill befintlig bebyggelse
och att bebyggandet av områdena syntes utgöra en naturlig utveckling
av bebyggelsen i samhället. Länsarkitekten anförde att områdena till
huvudsaklig del var belägna i omedelbar anslutning till Jonstorps byggnadsplaneområde.
Länsstyrelsen ansåg tillräckliga skäl föreligga för bifall
till ansökningen. Byggnadsstyrelsen ansåg, att de av vissa markägare framförda
invändningarna icke borde utgöra hinder för expropriation och tillstyrkte
ansökningen.

Lantbruksnämnden i länet hördes inte i ärendet.

Såvitt handlingarna utvisar ägde ej gemensam beredning rum med jordbruksdepartementet.

Sammanställning över expropriatiousärenden avseende tätbebyggelse jan.—aug. 1965. Kommunikationsdepartementet

Dnr	Dag Nr i prot.	Fastighet(er)	Storlek tax.värde m. m.	Sökande planfrågan	Avsedd användning	Ägarens inställning	Remissyttrande av
4606/64	15/1 49	del av Bors Norregård l30, Bors kommun	c:a 2,6 hektar jordbruksfastighet	Bors kommun omr. detaljplane-rat; byggnadsplan	tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar	framgår ej	länsstyrelsen länsingenjören överlantmätaren länsarkitekten byggnadsstyrelsen
866/64	22/1 33	std 229 + 231 o. 230 del av std 576 + 577 + 578 + 581 + 582 i Hultsfreds kpg	ej uppgivet omr. obebyggda; gränsar till exploaterad mark	Hultsfreds köping stadsplan resp. förslag till stads-plan	tätbebyggelse — bostad o. industri-och därmed sammanhängande anordningar	framgår ej	länsstyrelsen länsarkitekten överlantmätaren byggnadsnämnden byggnadsstyrelsen
4754/64	22/1 34	del av Västra Edsbyn lll, 1210, 1214 i Ovanåkers kommun	8 200 m2 jord-bruksfastighet	Ovanåkers kommun byggnadsplan	säkerställande av tillgång till mark för tätbebyggelse — bostäder	medgiver	länsstyrelsen länsarkitekten överlantmätaren lantbruksnämnden byggnadsnämnden byggnadsstyrelsen
538/63	5/2 22	std 368 o. 369 i Hälsingborg	19 240 m2 34 600: — obebyggda	Hälsingborgs stad utanför stads-planelagt område intill bebyggelse generalplan saknas	ålderdomshem och bostadsbe-byggelse enligt preliminära planer	bestrider bifall	länsstyrelsen fastighetsnämnden länsarkitekten byggnadsstyrelsen socialstyrelsen
4326/64	26/2 59	std 23 o. 26 std 24 std omr 45 std 50 o. 50 A	24 091 in2 85 000: — 7 944 in2 35 000 (+ annat) 18 000 m2 37 000: — 18 330 m2 108 000: —	Skövde stad fsl till general-plan framlagt 1948; föremål för omarbetning; utomplans-bestämmelser	tätbebyggelse och därmed sam-manhängande anordningar	flertalet bestrider 23 o. 26: ej med-giv. 24; ej motsätter sig 50 A: bestrider 61: varken med-	länsarkitekten byggnadsstyrelsen länsstyrelsen

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 samt. 2 and. Nr 33

			stä 57 A	4 300 in2			ger el. bestr.
				38 000: —			102, 455, 747:
			stä omr 61	43 800 m2			bestrider
			o. stä 58 + 59	39 000: —			301: bestrider
			+ 61				98: innebär
			stä 98	71 950 in2			bestridande
				45 000: —			45: bestrider
			stä 102, 455,	25 900 m2
			747	45 000 (+ annat)
			stä 301	82 000 in2 32 000: —
			samtliga i	—
			Skövde stad	omr. utgör delar av Havstena och
				Käpplunda byar; ursp. ren jord-bruksmark; de flesta bebyggda
588/63	26/2	60	omr. av stä	15,4 hektar	Emmaboda	tätbebyggelse och	framgår ej	länsstyrelsen
	353 + 354	(i periferien av	köping	därmed samman-		byggnadsstyrelsen
			samt stä 351 i	samhället)	—	hängande anord-		(viss reservation)
			Emmaboda kpg		fsl till över-	ning av hyreshus-		länsarkitekten
				siktsplan	bebyggelse		överlantmätaren
					—			byggnadsnämnden
					generalplan ännu bara på »skiss-stadiet»
199/64	26/2	61	Träslövslägc 42	framgår ej	Träslövs kommun	tätbebyggelse och	vissa ägare	länsstyrelsen
	m. fl. i Träslövs		—	därmed samman-	bestrider	landsfiskal
			socken		byggnadsplan för	hängande		länsarkitekten
			»Knarråsen»		vissa delar, på-	anordningar,		överlantmätaren
					gående detalj-	fritidsområde,		byggnadsstyrelsen
					planering för	tomtmark, skola		lantmäteristyrelsen
					det övriga			(vissa reserva-
					—			tioner)
					nybyggnadsförbud
1262/64	12/3	25	stä 253, 675,	c:a 134, 200 m2	Hälsingborgs stad	tätbebyggelse	bestrider	länsstyrelsen
	743—763, 767—	255 600: —	—	(bostadsområde,		länsarkitekten
			799 i Ramlösa		stadsplan för en	infart för plane-		vägförvaltningen
			i Hälsingborg		del av omr. ej plan för annan del; utompl.best.	rad motorväg)		byggnadsstyrelsen

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Dnr	Dag Nr i prot.	Fastighet(er)	Storlek tax.värde in. m.	Sökande planfrågan	Avsedd användning	Ägarens inställning	Remissyttrande av
5016/64	12/3 26	del av Hemset l19 inom Åryds samhälle	22 hektar skogsmark	Östra Torsås kommun byggnadsplan	tätbebyggelse och därmed samman-hängande anord-ningar (bostäder)	framgår ej	länsstyrelsen länsarkitekten överlantmätaren byggnadsstyrelsen
5233/64	29/4 44	stä 164 B och 188 A i Kinna köping	framgår ej	Kinna köping '' ''fl - it	tätbebyggelse och därmed samman-hängande anord-ningar	bestrider	länsstyrelsen länsbostadsnämn- den länsarkitekten överlantmätaren landsfiskal byggnadsstyrelsen
596/60	14/5 32	Fyra mark-områden inom Floda socken jordbruk	10,6095 hektar	Floda kommun utomplansbestäm- melscr byggnadsplan	tätbebyggelse (bostäder)	några bestrider, andra medger	länsstyrelsen överlantmätaren länsarkitekten byggnadsstyrelsen
1705/65	21/5 34	Fastigheterna Trönninge 611, 10", 10" i Trönninge socken, Halland	22,6265 hektar 133 000: — jordbruk	Eldsberga kommun 10 hektar inom byggnadsplane-omr., övrigt i an-slutning till detsamma	tätbebyggelse och därmed samman-hängande anord-ningar	bestrider	länsstyrelsen länsarkitekten byggnadsstyrelsen
5693/64	20/8 24	»Frennarps-området» jämte annat område i Halmstad	953 000 in2 jordbruks- och skogsmark	Halmstads stad stadsplan för mindre del, i öv-rigt saknas plan	tätbebyggelse bostäder, upp-låtelse med tomträtt	bestrider	länsstyrelsen stadsplanearkitek- ten byggnadsnämnden byggnadsstyrelsen
6514 54/64	20/8 25	Stadsägor i Halmstad (Andersberg och Vilhelmsfält)	47 651 in2 330 000: — samtliga bebyggda	Halmstads stad planläggning har påbörjats	tätbebyggelse, bostäder och industri	några ägare bestrider	länsstyrelsen länsarkitekten byggnadsnämnden stadsplanearkitek- ten byggnadsstyrelsen
1599/65	26/8 14	stadsägor i Umeå (inom Marlehem, Berghem, Sandliden)	272 593 m2 148 400: — jordbruk fler-talet bebyggda	Umeå stad stadsplan eller utom plansbe-stämmelser, utkast till generalplan	med tätbebyggelse sammanhängande anordningar — park- och rekrea-tionsområde, genomfartsväg	ej anmärkning mot expropriation	länsstyrelsen länsarkitekten överlantmätaren byggnadsstyrelsen

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Bilaga 3

PM ang. skola i Gagnef

I. Kort presentation av frågeställningen

Fullmäktige i Gagnefs kommun bestämde genom beslut som vann laga
kraft att grundskolans högstadium skulle förläggas till Djurås. Sedermera
prövade också länsskolnämnden i Kopparbergs län behovet av skollokaler
för en skola på denna ort. Under mellantiden hade Ivungl. Maj :t, med stöd
av skollagen, emellertid förklarat att Gagnefs och Floda landskommuner
skulle bilda ett gemensamt elevområde. Under förmenande bl. a. att länsskolnämnden
icke tillräckligt beaktat de ändrade förutsättningar som inträtt
genom detta Kungl. Maj :ts beslut, överklagades nämndens avgörande
i lokalbehovsfrågan. Ärendet avgjordes av Kungl. Maj :t i statsrådet den 30
december 1965, varvid förklarades, att vederbörande myndigheter vid sin
planering av grundskolans organisation borde utgå från att högstadiet skulle
förläggas till Mockfjärd. Till följd härav undanröjdes länsskolnämndens
beslut, och ärendet återförvisades till nämnden för ny behandling.

Förevarande ärende aktualiserar två principfrågor, nämligen

A. Äger Kungl. Maj :t enligt gällande lagstiftning uttala sig om en skolas
placering i samband med avgörandet av ett besvärsmål av här ifrågavarande
karaktär?; samt

B. Har Kungl. Maj :t i så fall begagnat sin befogenhet på ett från lämplighetssynpunkter
riktigt sätt?

Även detta senare spörsmål har emellertid en rättslig sida. Principiellt
borde man kunna besvara det efter objektiva överväganden. Frågan
huruvida ett kommunalt avgörande skall kunna åsidosättas så
snart det befinnes mindre lämpligt (d. v. s. en annan lösning vore att
anse som lämpligare) eller om det härför kräves att det är direkt olämpligt
har dock endast blivit sparsamt behandlat inom den rättsvetenskapliga
litteraturen och synes alls icke ha uppmärksammats beträffande
den kommunala förvaltning som äger rum på skolväsendets område.
Rent allmänt torde man dock kunna säga att ju starkare de allmänna
— utom kommunen liggande — intressena är på ett visst område,
desto mindre krävs det för att åsidosätta ett kommunalt beslut (Jfr
REUTERSKIÖLD, Föreläsningar i svensk stats- och förvaltningsrätt 1,
Uppsala 1914, s. 308; jfr även RÅ 1910 not Jo 12, RÄ 1945 not S 198).

Vad som är mindre lämpligt och vad som är olämpligt, är emellertid
frågor som icke låter sig exakt fastställas. Ytterst måste det alltid
bli fråga om individuella ställningstaganden på grundval av omständigheterna
i det särskilda fallet.

Ärendets rättsliga sida kommer att behandlas nedan i avsnitten II—III,
varefter i avsnitt IV en redogörelse kommer att lämnas för bl. a. de faktiska
omständigheter som är av intresse i det föreliggande fallet.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

II. Gällande bestämmelser om skolas förläggning

1. Historik

Bestämmelser om var skolbyggnader skulle förläggas fanns redan i KSt
den 26 september 1921 ang. folkundervisningen i riket (FSt). Enligt § 52
ålåg det varje skoldistrikt bl. a. att anskaffa och underhålla »lämpliga» lokaler
för de skolor, som av distriktet blivit inrättade och i stadgans § 53
gavs närmare föreskrifter om skolbyggnaders placering. Vid bestämmande
av plats för skola borde tillses, att skolbarnen erhöll en i möjligaste mån
kort och lämplig skolväg, samt att åt skolans byggnader gavs ett fritt och
sunt läge. Såvitt kunde ske, borde skola förläggas inom bebgggt område
eller i omedelbar närhet av sådant. Då fråga var om uppförande av ny
skolbyggnad, skulle skolrådet bl. a. inhämta yttrande från statens folkskolinspektör
över den tilltänkta tomtens läge och ändamålsenlighet och härefter
överlämna sitt förslag till kyrkostämman, som ägde att besluta i ärendet
(§54).

1921 års stadga ersattes av Folkskolestadgan den 23 maj 1958 (FolkSt),
vari ej intogs några bestämmelser som motsvarade vad som hade gällt tidigare.
I § 208 utsädes endast, att det ålåg kommun att anordna erforderliga
obligatoriska skolor samt tillhandahålla skolorna ändamålsenligt planerade
tomter samt erforderliga och lämpliga lokaler jämte inredning, inventarier,
möbler och undervisningsmateriel.

2. 1962 års skolstadga

I och med tillkomsten av 1962 års skolstadga (SkSt) infördes i dess
2 kap. 30 § en bestämmelse, som väsentligen motsvarade vad som gällde
enligt 1921 års Fst. (Härvid må dock anmärkas, att skolberedningen, SOU
1961: 30 s. 800, föreslog en bestämmelse i skollagens 4 kap. 29 § som i stort
sett motsvarade lydelsen i 1958 års Folkst). I angivna författningsrum utsädes
nämligen, att

»skolhus bör vara beläget inom eller intill bebyggt område och så att
eleverna få lämpliga skolvägar. Lokalerna böra vara utformade med
hänsyn till skolans behov».

Paragrafen ändrades dock genom KK den 5/6 1963 (SFS 1963: 464), varvid
den lydelse, som fanns i 1958 års Folkst, återinfördes med några smärre
j ämkningar:

»Skola skall i erforderlig omfattning för varje skolenhet vara försedd
med lämplig mark, lokaler och inventarier.»

3. Innebörden av 1958, 1962 och 1963 års författningsändringar

De här aktuella stadgorna har samtliga utfärdats utan riksdagens medverkan
och saknar därför tryckta förarbeten. Från ecklesiastikdepartementets
rättsavdelning har dock inhämtats, att såväl 1958 som 1963 års ändringar
vidtogs efter underhandsframställningar från regeringsrätten, som
ansåg sig på grund av paragrafernas tidigare avfattning nödsakad att i ett
kommunalt besvärsmål ingå på en materiell prövning av en skolbyggnads
lämplighet (jfr SOU 1955:31 s. 241). Enligt regeringsrättens mening var
detta icke förenligt med den kommunala besvärsprocessens begränsning till

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 dr 1966

eu legalitetskontroll (se härom närmare nedan under III. 1.). Vidare har
upplysts, att — ehuru SkSt 2 kap. 30 § i dess nuvarande lydelse ej innehåller
några föreskrifter om var ett skolhus skall förläggas-— någon saklig ändring
i denna del i förhållande till tidigare ordning icke var åsyftad. Skolhus
borde således fortfarande vara beläget inom eller intill bebyggt område och
så att eleverna fick lämpliga skolvägar.

III. Statligt inflytande på placering av skola

Statliga myndigheter kan på olika vägar tänkas utöva inflytande på en
skolas placering. För det första märkes, att en kommuns beslut att förlägga
sin skola på viss plats kan överklagas i kommunal besvärsväg, varvid
besvären slutligen kommer att avgöras av regeringsrätten. Härvid uppkommer
då frågan i vad mån regeringsrätten äger att, inom ramen för den
legalitetskontroll som den kassatoriska kommunala besvärsprocessen innebär,
ingå på en prövning av lämpligheten utav en skolbyggnads placering
(1). Vidare är att märka den statsbidrags prövning som ett kommunalt beslut
underkastas jämlikt KK den 31/5 1957 om statsbidrag till byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet (2) och den tillsyn över det allmänna
skolväsendet som utövas av länsskolnämnderna (3).

1. Regeringsrättens kommunala besvärsmålsprövning

Genom införandet av de kommunala besvärsgrunderna i 1862 års kommunalförfattningar,
avsågs att åstadkomma en begränsning av besvärsmyndigheternas
prövningsbefogenheter med avseende på överklagade kommunbeslut.
Den vidsträckta prövningsrätt som tidigare ansågs tillkomma
besvärsmyndigheterna skulle av hänsyn till kommunernas »självverksamhet»
inskränkas till endast en kontroll av de kommunala avgörandenas laglighet.
I det kommunala besvärsmålet kunde således endast prövas om det
klandrade beslutet var behäftat med sådana felaktigheter att någon av de
i författningen angivna besvärsgrunderna kunde träda i tillämpning. Huruvida
beslutet jämväl var gagneligt eller ändamålsenligt för kommunen kunde
däremot icke komma under besvärsmyndigbeternas bedömande. Sådana
kommunala nyttosynpunkter, vilka alltså ej inrymdes under någon kommunal
besvärsgrund, skulle uteslutande beaktas av kommunerna själva
(Jfr 1859 års Betänkande s. XXIX, RSkr 1859—1860 s. 186).

a) Något om gränsdragningen mellan laglighets- och lämplighetsprövning
Med »laglighetsfrågor» menar man i allmänhet sådana omständigheter
som kan prövas i kommunal besvärsväg medan »lämplighetsfrågor»
är ett uttryck för sådana spörsmål som ligger inom kommunernas
s. k. fria skön, d. v. s. den ram som kommunerna kan verka
inom utan risk för att få sina beslut upphävda efter anförda besvär.

Vilka beslut som sålunda faller inom resp. utom det kommunala fria
skönet är icke helt klart. Problemställningen kan knappast sägas ha
rönt någon större uppmärksamhet inom svensk förvaltningsrättslig
litteratur. Den uppfattningen har i en undersökning visserligen framförts
(STRÖMBERG, Festskrift tillägnad Halvar Sundberg 1959), att
som lämplighetsfrågor vore att anse sådana spörsmål, där lagstifta -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

ren överlämnat åt förvaltningsmyndigheterna att företaga praktiska
värderingar, men då den åsyftade undersökningen i första hand tar
sikte på omfattningen av de allmänna domstolarnas prövningsrätt
med avsende på förvaltningsbeslut, synes de däri hävdade slutsatserna
icke vara tillämpliga i förevarande sammanhang. Icke heller vinner
de stöd av regeringsrättens kommunala besvärsmålspraxis (Jfr KProp
1948: 140 s. 18, 23, 74; se även t. ex. RÅ 1928 not S 113, RÅ 1941 ref 4,
RÅ 1964 not I 48).

I stället må här uppmärksamheten fästas på eu uppfattning, som
under senare tid framförallt framförts inom norsk och finsk doktrin.
Sålunda hävdas bl. a. av ECKHOFF (Juridiska föreningens i Finland
tidskrift, JFFT, 1964, se även ANDERSSON, JFFT 1964, s. 23 samt
RYTKÖLÄ, Nordisk administrativ tidskrift 1965 s. 19), att gränsen
mellan s. k. laglighets- och lämplighetsfrågor skulle kunna utläsas ur
författningstexternas avfattning. Uppfattningen innebär i korthet, att
något fritt skön icke skulle föreligga om en handlingsplikt — i allmänhet
uttryckt genom ordet »skall» — har ålagts en förvaltningsmyndighet,
medan sådana beslut, vilka fattats med stöd av en författning
där orden »må», »äger» eller »kan» kommit till användning,
skulle utesluta en rättslig omprövning.

Huruvida någon sådan lagteknisk betydelse även tillkommer uttrycket
»bör» är däremot tveksamt. Av vissa uttalanden under förarbetena
till 1953 års kommunallagar synes dock möjligen kunna
utläsas, att dylika »bör-bestämmelser» ansetts ha en innebörd som
överensstämmer med de citerade uttrycken »må», »äger» och »kan»
(se SOU 1952: 14 s. 30 och KProp 1953: 210 s. 161 och 164; jfr dock
RÅ 1929 ref 63).

b) Regeringsrättens praxis

Såsom framgått av den lämnade framställningen om innebörden av ändringarna
i bestämmelserna angående skolas förläggning, har anledningen
till bl. a. 1963 års ändringar i skolstadgan just varit att undanröja de eventuella
tveksamheter som kunde föreligga beträffande regeringsrättens prövningsbefogenheter.

Den obligatoriska avfattning som numera givits SkSt 2 kap. 30 § (skolbyggnad
»skall» vara försedd med lämplig mark) och som tidigare fanns
i FolkSt § 208, anses således utesluta en materiell omprövning av kommunbeslutet
från regeringsrättens sida. Detta kan även utläsas ur regeringsrättens
praxis.

Från tillämpningen av 1921 års Fst må härvid anmärkas avgörandet i
RÅ 1956 not EU, varav det tydligt framgår att regeringsrätten ingått på
en prövning av den lämpliga placeringen av ett skolhus. Länsstyrelsen ansåg
det klandrade kommunbeslutet ej olagligt och lämnade därför anförda
besvär utan bifall. Regeringsrätten fann på den av länsstyrelsen åberopade
grunden »och då utredningen icke gåve vid handen, att det för skolbyggnad
avsedda området vore för ändamålet olämpligt» ej skäl att göra ändring
i det slut vartill länstyrelsen kommit i målet.

I och med 1958 års FolkSt torde praxis emellertid ha svängt. Härefter
synes nämligen icke något fall ha förekommit varav kan utläsas, att regeringsrätten
ingått på en liknande lämplighetsprövning. (Se t. ex. RÅ 1961
not E 10, RÅ 1961 not E 45, RÅ 1962 not E 24 samt RÅ 1963 not E 8. Se
även Kungl. Maj :ts utslag, givet i Regeringsrätten den 27 april 1965. )

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

2. Statsbidragsprövningen

De gällande statsbidragsbestämmelserna på området återfinns numera
i KK den 31 maj 1957 om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna
skolväsendet. Redan dessförinnan utgick emellertid enligt 1936 och 1945
års statsbidragskungörelser bidrag för sådana byggnadsarbeten.

a) Historik

1936 års KK angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet föregicks
av ett flertal utredningar. I dessa utredningar betonades ofta vikten
av ett statligt inflytande över kommunernas handhavande av skolväsendet.
I det betänkande angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskolväsendet
m. in. (SOU 1934:47) varpå 1936 års kungörelse grundade
sig, uttalades härom bl. a. följande (s. 40 ff):

»Om staten således, då det gäller blivande byggnadsföretag, enligt
de sakkunnigas mening bör åtaga sig att bära en bestämd, för varje
fall lika stor del av byggnadskostnaden, är det självfallet för staten
ett synnerligen viktigt intresse, att den tillerkännes ett ökat inflytande
på de för kostnadernas storlek avgörande frågorna. Staten kan uppenbarligen
icke finna sig i att genom kommunernas åtgärder ställas inför
betydande utgifter, vilkas behörighet den icke varit i tillfälle att
kontrollera. Den hittillsvarande nästan fullständiga friheten för kommunerna
att besluta i sina skolbyggnadsfrågor måste följaktligen undergå
en inskränkning. Sålunda måste det ur statens synpunkt vara
angeläget att kunna förhindra, att skolhus uppföras, utan att stadigvarande
behov därav kan anses föreligga, att skolhus förläggas till en
ur centraliseringssynpunkt eller eljest olämplig plats, samt att kostnaderna
överskrida vad som för en lämplig och ändamålsenlig skolbyggnad
kan anses skäligt.»

I nämnda betänkande diskuterades även om icke statlig myndighets medgivande
borde erfordras jämväl i sådana fall, då statsbidrag till byggnaden
icke påkallades. En sådan kontroll skulle i så fall motiveras av

»skolväsendets karaktär av en framför allt statlig angelägenhet, vars
skötsel staten bör hava möjlighet att i sista hand reglera, samt det
allmännas intresse av att kommunerna ej till äventyrs ådraga sig onödiga
utgifter. De sakkunniga hava emellertid ansett, att, då nu ett ingrepp
i det kommunala självstyret i dessa frågor befunnits nödvändigt,
det kan vara lämpligt att ej gå längre, än vad ovan sagts. Det
kommunala initiativet i skolfrågor har varit av den allra största betydelse
för folkskolans utveckling, och det synes därför angeläget att
ej beskära detta initiativ i vidare mån, än statens intressen oundgängligen
erfordra».

I enlighet med de sålunda uppdragna riktlinjerna intogs i kungörelsens
§ 5 mom. a) bl. a. eu bestämmelse om att kommunens statsbidragsansökning
skulle, då fråga var om nybyggnad av skolhus, åtföljas av handling
som utvisade att skoltomten godkänts av folkskolinspektören. Vidare ålåg
det denne enligt § 6 att granska de i kommunens ansökningshandlingar lämnade
uppgifterna, varvid han även hade att beakta, huruvida de ifrågasatta
byggnadsarbetena i övrigt var ändamålsenliga.

Motsvarande bestämmelser intogs även i I9fc> års statsbidragskungörclse,

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

vilken byggde på ett av 19b5 års folkskolesakkunniga avgivet betänkande
(SOU 1945: 25).

1 betänkandet (s. 58) fastslogs bl. a. att

»Omfattningen av den statliga granskningen är icke närmare reglerad
i gällande statsbidragsförfattning på området. Redan nu finnes
sålunda möjlighet att anpassa densamma efter omständigheterna
i varje särskilt byggnadsärende. Det har också i praktiken gått därhän,
att ett skolbyggnadsförslag från en kommun med rik erfarenhet och
större resurser i fråga om skolbyggen underkastas en mycket mindre
ingående granskning än den genomsnittliga. Denna utveckling bör
ytterligare främjas.»

De sakkunniga uppehöll sig även vid orsakerna till att kommunala skolbyggnads
förslag underkastades granskning av statlig myndighet. Enligt
de sakkunnigas mening förekom sådan granskning »icke enbart eller måhända
ens främst med hänsyn till statsbidragstilldelningen», utan borde
ske även om statsbidrag icke begärdes till ett skolbygge (s. 59 f):

»En skolbyggnadsfråga står, särskilt på landsbygden, mycket ofta
i nära samband med mer eller mindre svårlösta skolorganisatoriska
problem. Det är med hänsyn till att staten bestrider större delen av
kostnaderna för folkskoleväsendet ett väsentligt statsintresse, att nybyggnad
av skollokaler sker på ett ur organisatoriska och andra synpunkter
ändamålsenligt sätt. Den behovsprövning, som numera är föreskriven
i skolöverstyrelsens----kungörelse av den 19 augusti

1941 med anvisningar rörande handläggningen av ifrågavarande byggnadsärenden,
är betingad av nämnda omständigheter och torde icke
kunna eftergivas. En sådan behovsprövning borde ske, även om statsbidrag
icke begärdes till ett skolbygge.»

Denna uppfattning delades även av departementschefen (KProp 1945: 367
s. 53), som emellertid gjorde följande uttalande med anledning av den kritik
som från olika håll hade riktats mot det rådande statsbidragssystemet
och som utgick från

»den principiella utgångspunkten, att kommunernas rörelsefrihet
icke bör beskäras i större utsträckning än vad som kan visa sig vara
nödvändigt. Denna ståndpunkt har även varit utgångspunkten för
mina överväganden i förevarande sammanhang. Beskärningar av den
kommunala själbestämmanderätten böra så långt möjligt undvikas.
Om kommunerna själva få bära ansvaret för sina skolbyggens utformning,
vinnes ofta en starkare förankring för skolväsendet hos
de beslutande kommunala myndigheterna än om kommunernas uppgifter
begränsas till att i detalj följa givna statliga direktiv.»

Icke heller departementschefen ansåg emellertid att behovsprövningen
kunde undvaras, då den ej avsåg att vara »en njugg kontroll över att byggnaderna
endast komma att innehålla ett minimum av utrymmen». I stället
gällde det »ett allmänt samhälleligt intresse, att skolbyggnaderna erhålla
med hänsyn till skolväsendets skiftande organisation och behov ändamålsenliga
lokaler». Prövningen var med andra ord »förestavad av en önskan
att göra skolväsendet så effektivt som möjligt till båtnad för alla, icke
minst för kommunerna själva».

Dessa tankegångar delades även av statsutskottet i utlåtande 1957:288
s. 27.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

b) K K (ten 31 maj 1957 om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna
skolväsendet

1945 års kungörelse efterföljdes så småningom av KK den 31 maj 1957
om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet.

1957 års författning innehöll icke några väsentligare nyheter i här aktuella
delar. Av intresse är dock att notera, alt kommunens statsbidragsansökan
icke längre behövde åtföljas av handling, utvisande att skoltomten
godkänts av statlig myndighet.

Skyldigheten att inhämta sådant godkännande av statens folkskolinspektör
torde ha borttagits med anledning av en av skolöverstyrelsen i dess
remissvar (Kungl. Maj :ts akt 15/3 1957 nr 103 i Ecklesiastikärenden) gjord
hemställan. Då folkskolinspektören hade, förutom att godkänna skoltomt,
jämväl att enligt sin instruktion avgiva yttrande över föreslagen skoltomts
läge inom skolområdet och dess ändamålsenlighet, syntes det »oformligt att
en tjänsteman, som har att avge yttrande över tomts läge och ändamålsenlighet,
också har att fatta beslut om tomtens godkännande».

c) Sammanfattande synpunkter

Av den lämnade framställningen torde ha framgått, att den kommunala
självbestämningsmakten på förevarande område lider vissa inskränkningar
genom statsbidragssystemet. Den bidragssökande kommunens skolbyggnadsbeslut
underkastas en omfattande behovsprövning och den bidragsgivande
myndigheten har möjlighet att förbinda bidragsheslutet med särskilda föreskrifter
(se 1957 års KK § 16 mom. 1 d). Samtidigt har emellertid i flera
sammanhang betonats vikten av det kommunala initiativet i skolfrågor och
av att beskärningar av den kommunala självbestämmanderätten så långt
som möjligt borde undvikas.

Den kontroll av en skolbyggnads lokalisering som kan ske inom ramen
för gällande statsbidragsförfattning, torde vara av restriktiv natur, d. v. s.
statsbidrag kan vägras om »skolhuset förlägges till en ur centraliseringssynpunkt
eller eljest olämplig plats». (SOU 1934: 47 s. 40 ff, återgivet ovan
under a.)

Huruvida den bidragsgivande myndigheten därjämte äger rätt att föreskriva
var en kommunal skola skall förläggas förefaller däremot mera tveksamt.
Förhandenvaron av en sådan möjlighet synes icke ha blivit antydd
någonstans under de aktuella statsbidragsförfattningarnas förarbeten. Icke
heller synes den ha förutsatts av skolstyrelseutredningen (SOU 1955:31
s. 241), som gjort vissa uttalanden i frågan. Mot en sådan befogenhet talar
även de ovan återgivna uttalandena om vikten av ett bibehållande av en kommunal
självbestämmanderätt på skolväsendets område.

3. Länsskolnämnderna

Genom 1950 års skolreform och än mer genom beslutet om yrkesutbildningens
utbyggnad, fick frågan om skolplaneringen särskild aktualitet.
Denna planering anmälde sig enligt skolstyrelseutredningens (SOU 1955: 31)
mening bland de främsta uppgifterna för länsskolnämnderna, vilka infördes
som s. k. mellaninstanser i och med 1956 års skolstyrelselag. Dessa skulle
tillse, att skolväsendet inom varje kommun, i de delar det sorterade under
dem, blev ändamålsenligt planerat och ordnat, samt bl. a. verka för sådan
mellankommunal samverkan, varigenom bättre förutsättningar skulle skapas
för en ändamålsenlig skolorganisation.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

a) Skolstadgan 2 kap. 28 §

Länsskolnämnderna skall ha inseende över skolorna i länet och därtill
hörande verksamhet (skollagen § 21), samt, efter samråd med övriga samhällsplanerande
myndigheter inom länet, sörja för en ändamålsenlig planering
av skolväsendet (Instr. 1902 och 1965). De närmare bestämmelserna om
länsskolnämndernas åligganden återfinns i skolstadgan.

Det stadgande som härvid tilldrager sig särskilt intresse är SkSt 2 kap.
28 §, som tillerkänner rätt för länsskolnämnden att vid särskilda skäl förordna,
att skolenhet av grundskola skall anordnas eller indragas från och
med nästkommande läsår.

Denna befogenhet tillädes länsskolnämnden först genom 1963 års ändringar
i skolstadgan (SFS 1963: 464). Anledningen till författningsändringen
lärer framför allt ha varit att man härigenom ville öppna en möjlighet för
nämnderna att förordna om indragning av äldre och ej ändamålsenliga skolenheter.

Visserligen äger nämnden enligt stadgandet även att förordna om anordnande
av ny skolenhet, men bestämmelsen synes ej enligt sin avfattning
inrymma någon befogenhet för nämnden att i samband med förordnandet
anvisa den plats, där enheten skall förläggas, även om man beaktar länsskolnämndens
ställning som planeringsorgan för länet.

b ) Interkommunal samverkan

Regler om mellankommunalt samarbete fanns tidigare i 1956 års skolstyrelselag.
I lagens § 2 mom. 1 fastslogs en skyldighet för kommuner att
samverka om så erfordrades för att åstadkomma en ändamålsenlig organisation
av skolväsendet eller till detta hörande verksamhet. Om dylik samverkan
borde kommunen vidare träffa erforderliga överenskommelser.

Därest någon sådan frivillig samverkan icke kom till stånd, ägde länsskolnämnden
att efter överläggning med kommunerna själv besluta i saken. Då
särskilda skäl förelåg, ägde länsskolnämnden även förordna, att kommunerna,
i den omfattning nämnden bestämde, skulle samverka i kommunalförbundets
form.

Bestämmelserna, som infördes efter förslag av skolstyrelseutredningen
(SOU 1955: 31), motiverades på följande sätt (s. 236 f):

»Om en kommun på grund av lågt invånarantal eller sin geografiska
figur inte lämpligen bör anordna eget högstadium, ligger det kanske
oftast närmast till hands att organisera distriktets skolväsen för de sex
första klasserna och sända de övriga till närmast liggande distrikt med
högstadium. Men den situationen kommer ofta att inträffa, att heller
intet av granndistrikten på grundval av sitt eget befolkningsunderlag
kan upprätta högstadium. I stället för att då sända barnen bort till
distrikt, som har egna resurser att upprätta högstadium, bör det undersökas,
om inte samarbete och samverkan med granndistrikt kan ge tillräckligt
underlag för en lämplig organisation. I andra fall kan det vara
önskvärt att eleverna från en kommun hänvisas till flera olika distrikt
för att åstadkomma en bättre avvägning mellan skilda områden.

Men inte bara distrikt, som är ur stånd att klara sig själva, bör planera
med tanke på granndistrikten. Om skolproblemen ses i större
sammanhang kan det exempelvis vara fördelaktigt även för en kommun,
som har resurser att klara sig själv, att placera en skolbyggnad
på annan plats än den, som vore lämpligast med tanke uteslutande på

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

de egna behoven. Drar man in en större region i planeringen, kan skolbyggnaden
möjligen få större dimensioner med flera specialsalar och
erbjuda bättre differentieringsmöjligheter till fördel för alla parter.

Med hänsyn till den stora vikt som måste fästas vid att skolorganisationen
blir så objektivt riktig som möjligt torde situationer komma
att inträffa där enskilda kommuners intressen av en egen skolas placering
eller av det egna skolväsendets organisation måste vika till förmån
för en lämplig lösning i en större regions intresse. Det är betydelsefullt
att försöka klarlägga hur därvid skall förfaras.»

De av utredningen anförda skälen för införande av föreskrifter om tvångssamverkan
befanns av departementschefen (KProp 1956: 182 s. 230) vara
av sådan art, att han gav sin principiella anslutning till vad som föreslagits.
Angående dessa föreskrifters tillämpning gjorde departementschefen dock
följande uttalande:

»Jag vill dock, även om det kan tyckas vara ett överflödigt påpekande,
framhålla, att befogenheten att föreskriva tvångsvis samverkan,
i synnerhet i kommunalförbundets form, bör användas återhållsamt
och i regel endast som en sista utväg att få till stånd en förnuftig skolorganisation.
A andra sidan bör bestämmelserna tveklöst tillämpas i
fall, där ovidkommande synpunkter och prestigeskäl eljest skulle
hindra den uppväxande ungdomen från att få de utbildningsmöjligheter,
som omständigheterna motiverar.»

De i propositionen anförda synpunkterna befanns övertygande även av ett
sammansatt konstitutions- och statsutskott (uti. 1956: 1 s. 118). Icke minst
med hänsyn till den betydande expansion som väntades på området, fann
utskottet nödvändigt, att garantier skapades så att felinvesteringar i görligaste
mån skulle kunna undvikas. I likhet med departementschefen underströk
dock utskottet, att befogenheten för länsskolnämnderna att framtvinga
kommunal samverkan borde användas »återhållsamt och i regel endast som
en sista utväg att få till stånd en förnuftig skolorganisation, därest förutsättningar
eljest ej skulle föreligga för en godtagbar lösning».

De nu gällande bestämmelserna om interkommunalt samarbete återfinnes
i skollagens 7 kap. om elevområden.

För varje skola skall finnas elevområde, omfattande den kommun som
handhar skolans förvaltning. Om så erfordras för att åstadkomma en ändamålsenlig
organisation av skolväsendet, skall i elevområde jämväl ingå en
eller flera andra kommuner eller delar därav (§ 40). Beslut om elevområden
fattas av länsskolnämnden i den mån Konungen ej annorlunda förordnar
(§ 41).

Även enligt skollagen kan förordnas om tvångsvis samverkan mellan kommuner.
Om särskilda skäl är därtill, äger länsskolnämnden förordna, att förvaltningen
av sådan skola, vars elevområde omfattar mera än en kommun,
skall av kommunerna bildas kommunalförbund (§ 47).

Skollagens bestämmelser innebär vissa förändringar i förhållande till vad
som gällde enligt skolstyrelselagen. Genom införande av bestämmelser om
elevområden begränsades nämligen länsskolnämndernas befogenheter att
förordna om kommunal samverkan från att tidigare ha omfattat allt kommunalt
samarbete (t. ex. bibliotek, skolpsykolog) till det fallet, att eu kom -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

mun mottager elever från andra kommuner. Som en följd härav begränsades
också länsskolnäinndernas rätt att ålägga kommuner att bilda kommunalförbund
till att endast avse förvaltningen av skola eller del därav, vilkens
elevområde omfattar mera än en kommun (SOU 1961: 30 s. 822).

I propositionen hänvisade departementschefen till vad hans företrädare
hade anfört vid skolstyrelselagens tillkomst (se ovan s. 9). De då uppdragna
principerna borde alltfort äga tillämpning. Även om det icke behövde uttryckligen
fastslås i lagen, borde länsskolnämnderna enligt departementschefens
mening fästa stor vikt vid de enskilda kommunernas önskemål och
icke påtvinga dem samverkan »såvida därav skulle följa påtagligt men för
skolväsendet i kommunen» (KProp 1962: 136 s. 55).

I detta sammanhang uppställer sig frågan om kommunerna äger, eller kan
åläggas, att ingå kommunalförbund för att i den formen avgöra en lokaliseringsfråga
beträffande skolhus.

Ändamålet med kommunalförbund på skolväsendets område har i skollagen
§ 47 uttryckts med orden »förvaltning av skola». Den citerade lokutionen
är emellertid något oklar till sitt innehåll. Uttrycket »förvaltning» är
ett både obestämt och omfattande begrepp, varför det knappast låter sig
karakteriseras på annat sätt än »såsom den av ett rättssubjekt självt eller
genom sina organ handhavda verksamhet, som innebär företagandet av de
för subjektets upprätthållande erforderliga faktiska och rättsliga handlingarna».
(SUNDBERG, Allmän Förvaltningsrätt 1955 s. 2.)

Med denna bestämning av begreppet »förvaltning» torde någon tvekan
icke råda om att fråga om en skolbyggnads förläggning är en sådan handling,
som inrymmes därunder.

Vad som däremot kan synas mera tveksamt är huruvida skollagen § 47
för sin tillämpning förutsätter redan befintliga skolbyggnader. Att så skulle
vara fallet kan möjligen sägas framgå av stadgandets avfattning. Enligt vad
som blivit upplyst, lärer en sådan läsning emellertid icke ha varit åsyftad vid
bestämmelsens tillkomst, utan cn kommunal samverkan i kommunalförbundets
form avsågs kunna komma till stånd så snart beslut förelåg om högstadiets
anordnande.

Något principiellt hinder torde därför icke föreligga för länsskolnämnden
att använda sig av den i skollagen § 47 anvisade utvägen — d. v. s. att förordna
om kommunalförbund — för att bereda samtliga i ett elevområde
ingående kommuner inflytande på frågan om en skolbyggnads förläggning.

c) Lokalbehovs pr övning

Enligt SkSt 2 kap. 31 § skall länsskolnämnden, då fråga är om grundskola,
lia prövat »lokalbehovet» innan kommun verkställer ny-, till- eller ombyggnad
av skolhus. (En liknande behovsprövning förekom även enligt 1958 års
FolkSt § 209 mom. 2.)

Såsom framgått av framställningen om statsbidragsprövningen (ovan s.
5 f.), förekom en prövning av lokalbehovet för skola tidigare endast i de fall
då statsbidrag söktes för byggnadsverksamheten. Särskilt under förarbetena
till 1945 års statsbidragskungörelse framhölls emellertid, att denna del av
statskontrollen icke berodde enbart på statsbidragsgivningen såsom sådan,
utan att en prövning av lokalbehovet borde äga rum även om statsbidrag icke
begärdes för ett skolbygge (se ovan s. 5). Genom SkSt 2 kap. 31 § har detta
krav numera också blivit tillgodosett.

Omfattningen och innebörden av denna länsskolnämndens lokalbehovs -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1066

prövning har ej angivits vare sig i skolstadgan eller i 1957 års KK om statsbidrag
till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet. Vissa slutsatser
synes doek kunna dragas redan ur ifrågavarande stadgandens avfattning.
Av ordalagen i dessa torde för det första kunna utläsas, att med »lokalbehovsprövning»
förstås en prövning av behovet av lokaler.

Enligt vad som blivit upplyst, lärer länsskolnämnderna dock regelmässigt
»låsa» sin behovsprövning till en viss bestämd skolort, genom att i beslutet
förutsätta att vissa, på skolorten redan befintliga lokaler kommer att disponeras
på visst sätt.

Ett dylikt sammankopplande av lokalbehovsprövningen med en bestämd
skolort kan också sägas utgöra ett nödvändigt moment vid prövningen av
lokalbehovet, eftersom ett fastställande av det konkreta behovet av lokaler
knappast låter sig göras utan hänsynstagande till ev. möjlighet att disponera
lokaler i intilliggande fastigheter etc.

Härigenom har emellertid icke besvarats frågan om länsskolnämndens
befogenheter om den skulle finna att en föreslagen skolort var olämplig av
olika skäl. Vissa elever skulle måhända genom den föreslagna lokaliseringen
erhålla otillbörligt långa resvägar eller också kan kommunikationsförbindelserna
med skolorten vara otillfredsställande.

Såsom blivit antytt i ett tidigare sammanhang (ovan s. 7 f.), har länsskolnämnderna
att sörja för en ändamålsenlig planering av skolväsendet
inom länet. Denna planerande verksamhet innefattar även en kontroll av att
skolor icke förlägges till ur skolväsendets synpunkt olämpliga orter.

Den tidigare framställningen har också påvisat en väg, varpå denna
kontroll kan utövas. Härvid åsyftas då länsskolnämndens befogenhet att
framtvinga ett interkommunalt samarbete i frågan i kommunalförbundets
form. Under förarbetena till skolstyrelse- och skollagarna (1956 resp. 1962),
varigenom denna befogenhet för länsskolnamnden infördes, undei ströks
emellertid, att denna utväg borde anlitas »som en sista utväg att få till
stånd en förnuftig skolorganisation» (KProp 1956: 182 s. 230). Ifrågavarande
begränsning av tillämpningen av kommunalförbundsinstitutet
gjordes — trots att beslutsbefogenheterna fortfarande tillkom ett kommunalt
organ — sannolikt av hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten.

Med hänsyn till det anförda, synes det kunna hävdas, att lansskolnamnden
saknar rätt att i lokalbehovsärendet föreskriva, eller på ett för kommunen
bindande sätt uttala, att en viss skola borde förläggas på annan plats
än den som bestämts av kommunens fullmäktige. Till stöd för denna uppfattning
talar även det förhållandet, att frågan om en skolas lokalisering
principiellt och formellt förutsättes falla inom kommunens beslutanderätt.

Härmed är emellertid icke sagt att länsskolnämnden också skulle vara
tvungen att till grund för sin lokalbehovsprövning lägga ett kommunbeslut
om skolas förläggning till olämplig plats. Ett sådant förfaringssätt vore
att anse såväl som alltför formellt som oändamålsenligt. Framförallt av
praktiska skäl synes man i sådana situationer därför böra tillerkänna
nämnden eu rätt att vägra att pröva behovet, en utväg som också lärei
anlitas i praktiken.

EU beslut, varigenom länsskolnämnden vägrat atl pröva lokalbehovet fölen
skola, kan enligt skollagen 8 54 överklagas till Konungen genom besvär
(se även instruktionen för länsskolnämnderna den 3/12 1965 § 28), vilka av -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

göres av Kungl. Maj :t i statsrådet. I detta sammanhang må erinras om att
»ett utmärkande drag för förvaltningsbesvärsinstitutet är att det
förlänar besvärsmyndighet samma prövnings- och beslutskompetens

som myndighet haft, vilken tidigare prövat saken---Förvalt ningsbesvärsinstitutets

devolutiva karaktär medför att samma valmöjligheter
med avseende å det materiella innehållet i avgörandet av
en sak stå besvärsmyndighet till buds som tillkommit myndighet i
första instans» (Besvärssakkunniga i SOU 1964: 27 s. 600).

IV. År Mockfjärd lämpligare som skolort än Djurås?

I ärendet har förekommit en omfattande argumentering till förmån både
för Mockfjärd och Djurås som lämpliga orter för högstadiets förläggning. Av
förklarliga skäl är de framförda synpunkterna emellertid på åtskilliga punkter
motsägande. Sålunda har t. ex. de blivande elevernas skolvägar ansetts
bli kortare såväl med Mockfjärd som Djurås som skolort. Med anledning
härav är det förenat med vissa svårigheter att på grundval av tillgängliga
handlingar ge en översiktlig framställning av sakmaterialet i ärendet. De
olika uppfattningar som framförts redovisas därför i huvudsak utan närmare
systematisering.

A. DJURÄS:

a) Utdrag ur protokoll, fört vid sammanträde med Gagnefs kommunalfullmäktige
den 10 april 1964 (majoriteten):

Djurås är beläget i skärningen mellan stora huvudleder och ligger
geografiskt och kommunikationsmässigt väl till.

Blivande högstadieelever från såväl norra som södra Gagnef får en
kortare skolväg.

Förhållandevas flera elever får en kortare skolväg, om högstadiet
förlägges till Djurås än om det skulle placeras i Mockfjärd.

Det må även framhållas, att samtliga högstadieelever från såväl
Floda som Gagnef får en kortare skolväg till Djurås än vad de för
närvarande har till realskolan i Borlänge, Leksand och Vansbro.

De längst bort boende eleverna dvs. de från Björbo-området får
redan till Mockfjärd en skjutsväg om ca 20 km. Det torde även uppmärksammas,
att kommunens geografiska befolkningscentra förskjuts
närmare mot Djurås.

Bättre möjligheter att tillgodose den praktiska yrkesorienteringen
för eleverna på högstadiet erbjuder sig med hänsyn till den relativt
goda förekomsten av hantverk och småindustri i mellersta och särskilt
i norra Gagnef. Närheten till Borlänge stad bör även i detta sammanhang
beaktas.

Grundskolans lyckliga genomförande står och faller med möjligheten
att anskaffa goda och kvalificerade lärare. Utsikten att erhålla behöriga
lärare för högstadiet — adjunkter och ämneslärare — torde kunna
bedömas som betydligt gynnsammare ifall högstadiet förlägges till
Djurås med dess relativa närhet till Borlänge.

Fn centralisering jämväl av mellanstadiet för södra och mellersta
Gagnef kan i samband med byggandet av en högstadieskola i Djurås
komma till stånd. Härigenom torde en bättre klasstyp även för detta

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

stadium kunna åstadkommas och upprätthållas och skolans driftskostnader
för kommunen nedbringas. Slutligen må anföras att även för
kommunblocket som helhet torde Djurås ur framtidssynpunkt vara
den bästa högstadie- och centralorten.

Befolkningsutvecklingen i Floda kommun har under femtiotalet
varit negativ (—3,5 %) och kan sannolikt förväntas bli ungefär densamma
under 1960-talet. —---

Den pågående befolkningsutvecklingen i Gagnef-Floda kommunblock
kommer att kännetecknas av en flyttningsrörelse från landsbygden
in mot regionens centralortskommun. Detta innebär att befolkningstyngdpunkten
för blocket ständigt kommer att förskjutas
mot Djurås.

Kommunblockets möjligheter till befolkningsökning kommer därför
att ligga i det område som gränsar mot Borlängeområdet. Inom Djuråsområdet
och sydost därom har under de senare åren förekommit en
mycket stark expansion och egnahemsbebyggelsen har varit synnerligen
livlig.

b) Yttrande den 11 november 1965 av Erik Danielsson, ordförande i Gagnefs
skolstyrelse:

Gagnefs kommunalfullmäktige har i ett flertal yttranden utförligt
motiverat sitt ställningstagande för Djurås som centralort och centralskoleort.
Därvid har understrukits den aktuella befolkningsutvecklingen
i de olika delarna av kommunblocket som får till följd att befolkningstyngdpunkten
gradvis förskjutes mot öster och Djurås.

Enligt uppgift från pastorsexpeditionerna var befolkningssituationen den
1/10 1965 jämfört med den 1/1 1965 följande:

Gagnefs församling...................................... + 107

Mock fjärds kapellförsamling — 8

Floda kommun ........................................ — 42

Den kraftiga ökningen i Gagnef-församlingen kan tillskrivas den

inflyttning som sker i Djuråsområdet och som är en följd av Djurås’
utomordentligt goda kommunikationsläge till den dominerande centralorten
Borlänge stad.

Tabell över beräknat antal elever vid blivande ny Centralskola i Djurås för låg-, mellan- och

högstadium

Läsår	1	2	3	4	5	6	7	8	9
1965—66.......	24	16	38	26	45	28
1966—67.......	16	24	39	38	26	45
1967—68.......	19	16	41	39	38	26
1968—69.......	19	19	36	41	39	38
1969 70.......	16	19	38	36	41	39	104
1970—71 .......	18	16	39	38	36	41	no	104
1971—72.......	23	18	26	39	38	36	118	no	104
1972 78		23	34	26	39	38	106	118	no
1973—74.......			35	34	26	39	107	106	118
1974—75.......		_	_	35	34	26	109	107	106
1975_76.......		_		_	35	34	109	109	107
1976 -77.......	—	—	—	—	—	35	120	109	109

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

c) Skrivelsen till statsrådet Svante Lundkvist den 30 november 1965 från
kommunalfullmäktiges ordförande i Gagnef, Per Weidlitz:

Befolkningsutvecklingen inom kommunblocket visar, att befolkningstyngdpunkten
förskjutes mot öster närmare Borlänge stad, som är
den egentliga centralorten också för Gagnef-Floda kommunblock.
Befolkningsutvecklingen i Floda kommun har under 50-talet varit
negativ, och de hittills föreliggande uppgifterna beträffande utvecklingen
under 60-talet visar en liknande negativ tendens.

Befolkningsutvecklingen från den 1/1 1963—30/11 1965 framgår av följande
tabell:

År

Gagnefs församling

Mockfjärds

kapellförsamling

Floda kommun

31/12 1962............

31/12 1963............

31/12 1964............

30/11 1965............

3 934

3 964 + 30

4 006 + 42

4 082 + 76

1 915

1 938 + 23

1 914—24

1 904—10

2 422

2 368—54

2 365— 3

2 318—47

Under tiden 31/12 1962—30/11 1965 har Mockfjärds kapellförsamling
och Floda kommun tillsammans minskat sitt innevånarantal
med 115, varav Mockfjärd 11. Gagnefs församling har under samma
tid ökat sitt innevånarantal med 148. Gagnefs kommun har under
perioden ökat med 137.

Befolkningsutvecklingen i Gagnef-Floda kommunblock kännetecknas
sålunda av en flyttningsrörelse från landsbygden mot regionens
centralort, en utveckling som blocket har gemensamt med praktiskt
taget alla kommunblock som har ett likartat läge i förhållande till
centralortskommunen. Man kan alltså konstatera, att befolkningstyngdpunkten
för blocket ständigt kommer att förskjutas mot Djurås.

Den helt avgörande frågan för vilken av orterna Djurås eller Mockfjärd
som skall bli centralort, är, till vilken av orterna centralskolan
med högstadieundervisningen blir förlagd.

Transporterna av eleverna har skjutits i förgrunden som ett avgörande
motiv för Mockfjärd som skolort. Länsskolenämndens utredning
har emellertid icke givit ett så entydigt utslag för Mockfjärd
som den ur transportsynpunkt lämpligaste lokaliseringsorten som de
klagande hävdat i sina påminnelser. Utredningsresultatet har ju ej
heller ändrat länsskolenämndens uppfattning om Djurås som den lämpligaste
skolorten.

Om skolan placeras i Djurås får samtliga elever från såväl Gagnefs
som Floda kommuner en kortare skolväg än vad de nu har till högstadierna
och realskolorna i Borlänge, Leksand och Vansbro. Om däremot
högstadieundervisningen förlägges till Mockfjärd, får eleverna
i de sydöstra delarna av Gagnef, som tillhör blockets mest expansiva
område, längre skolväg än vad de nu har.

Med hänvisning till vad som ovan sagts om befolkningsförskjutningen
mot öster är det realistiskt att räkna med, att antalet elevkilometer,
sett på längre sikt, blir mindre vid en förläggning av högstadiet
till Djurås än till Mockfjärd.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

B. MOCKFJÄRD:

a) Utdrag ur kommunalfullmäktiges i Gagnef protokoll den 27 oktober
1960 (reservation av Ernst Hedlund in. fl.):

Gagnefs kommun hade den 1/1 1960 5 921 innevånare. Undersöker
man ålderfördelningen inom kommunen skall man finna, att denna
är ofördelaktig då det gäller de yngre årsgrupperna och att man med
säkerhet måste räkna med ett sjunkande befolkningstal. Genom tillkomsten
av ett större industriföretag i Mockfjärd har en viss tillfällig
ökning av befolkningen uppkommit och innevånarantalet där
bär ökat under de 10 sista åren med 37 % under det att Gagnefs församling
under samma tid fått vidkännas en minskning av 5,9 %. Utvecklingen
under de sista 30 åren visar en ökning i Mockfjärds församling
med 19,93 % och en minskning för Gagnefs församling med
20,7 %. Totalt har befolkningen i hela kommunen minskat under
de sista 30 åren med 10,66 %.

b) Reservation av Alf Brask m. fl. vid sammanträde med Gagnefs kommunalfullmäktige
den 10 april 1964:

Viktigt i detta sammanhang torde vara, att Mockfjärd ur kommunikationssynpunkt
synes ligga bäst till för de blivande eleverna. Detta
framgår av en genomförd snabbundersökning beträffande antalet inom
de olika delarna av blocket boende barn i åldrarna 0 till 10 år, dvs.
de barn, som under första tioårsperioden i stort sett kommer att utgöra
högstadiets elevunderlag.

De slutsatser, som kan dragas ur det framtagna materialet är bl. a.
att ett 50-tal fler barn får kortare åksträcka till Mockfjärd än om skolan
förläggs till Djurås,

att redan inom Gagnefs kommun antalet barn, som dagligen skall
ha skolskjuts, blir lägre, om skolan förläggs till Mockfjärd,

att de genomsnittliga åksträckorna för barnen inom blocket blir
lägre vid en placering i Mockfjärd än vid en placering i Djurås.

Även när det gäller elevunderlagets utveckling på sikt synes tendenserna
tala till förmån för en placering av skolan till Mockfjärd.
Inom kommunblocket utgör Mockfjärdsdelen det enda område, inom
vilket en markant befolkningsökning har kunnat iaktagas under 50-talet och hittills under 60-talet. Även åldersstrukturen inom samhället
i sin helhet torde vara gynnsam. Nedanstående tabell över antalet befintliga
barn i olika åldrar pekar på, att elevunderlaget inom Mockfjärdsdelen
av kommunblocket åtminstone under den första tioårsperioden
kommer att utvecklas gynnsamt.

Åldersfördelningen av inom kommunblocket boende barn den 1/1 1964

Födda år.................................... 1954—1958 1959—1968

Ålder....................................... 5—10år 0—5 År

Gagnefs församling........................... 246 228

Mockfjärds församling......................... 151 180

Floda kommun............................... 147 147

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 sand. 2 avd. AV 33

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

De prognoser över barnantal m. m., som för mindre än fem år sedan
framtogs som underlag för bedömningen av frågan om skolans lokalisering
har visat sig vara för försiktigt tilltagna för Mockfjärds vidkommande.
Enligt dessa prognoser skulle såväl i åldrarna 5—10 år
som i åldrarna 0—5 år finnas ca 135 barn i Mockfjärd 1964. Utfallet
blev 151 barn i åldrarna 5—10 år och 180 barn i åldrarna 0—5 år. I
Gagnefsdelen av Gagnefs kommun har utvecklingen tyvärr gått i omvänd
riktning. För Gagnefs församling förutsattes prognosen, att det
år 1964 skulle finnas 252 barn i åldrarna 5—10 år och 300 barn i
åldrarna 0—5 år. Det verkliga antalet vid 1964 års ingång var 246
resp. 228.

Elevunderlaget efter den första tioårsperioden låter sig av naturliga
skäl svårligen överblickas. En bedömning måste helt baseras på antaganden
om nativitet, inflyttnings- och utflyttningsförhållanden, m. m.
Även med detta för ögonen bör ett beslut om att förlägga skolan till
Mockfjärd också framdeles komma att framstå som en lämplig åtgärd.

c) Länsstyrelsens i Kopparbergs lön yttrande den 18 oktober 1965:

Ifrågavarande kommunblock är uppbyggt kring centralorten Mockfjärd,
som innesluter blockets enda arbetsplats av större omfattning.
Med hänsyn härtill och till de synpunkter i övrigt, som framförts i den
av länsplaneraren utarbetade föredragningspromemorian i ärendet
ävensom i förre landssekreteraren Harry Carleholms särskilda yttrande
i anslutning till länsskolnämndens i Kopparbergs län utlåtande
den 10 maj 1965 under paragraf 44 i protokollet, vill länsstyrelsen som
sin bestämda uppfattning uttala att grundskolans högstadium bör
förläggas till Mockfjärds samhälle.

d) Till grund för länsstyrelsens yttrande låg en av byrådirektören Åke Etsare
i oktober 1965 upprättad PM rörande Mockfjärds kommunblock:

Sett från arbetsmarknadssynpunkt kunde konstateras att Mockfjärd
är den utan jämförelse viktigaste orten av undersökta orter i det aktuella
området. Detta sammanhänger med att till orten bland annat
med statlig medverkan lokaliserats ett större trähusföretag som direkt
och indirekt sysselsätter omkring 800 personer. Denna lokalisering
torde för övrigt vara en av de största som överhuvud taget genomförts
under efterkrigstiden till en vid etableringstillfället så liten ort. Det
torde vara ställt utom allt tvivel att tillkomsten av detta företag på ett
avgörande sätt bidragit till att överbrygga verkningarna av jord- och
skogsbrukets strukturförändring. Lokaliseringens betydelse för bygden
kan också lätt avläsas i befolkningsutvecklingen. Medan Mockfjärds
församling sedan år 1950 då företaget etablerades ökat sin folkmängd
med 582 personer eller med 43,7 % har invånarantalet i Gagnefs
församling minskat med 339 personer motsvarande 7,8 %. Befolkningstillväxten
i kommunen som helhet får således helt tillskrivas
expansionen i Mockfjärd. Folkmängden i Floda kommun har under
samma tid minskat med 262 personer eller med 10,0 %. Att de ökade
arbetsmöjligheterna i Mockfjärd väsentligt begränsat folkminskning -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

en är uppenbart om man beaktar att företaget sysselsätter omkring
125 personer bosatta i Floda kommun. Förhållandet är enahanda vad
gäller Gagnefs församling.

Folkmängden i Floda uppgår för närvarande till 2 365 personer, i
Mockfjärds församling till 1 914 personer och i Gagnefs församling
till 4 006 personer. Floda-Mockfjärd-delen har sålunda 273 fler invånare
än Gagnefdelen. Motsvarande tal år 1950 var 386 personer till
Gagnefsdelens fördel. Uppgifterna visar en befolkningsförskjutning
från Gagnefsdelen och inte mot denna som hävdats. Befolkningen i
Floda är i huvudsak grupperad i och kring de båda tätorterna. I Gagnefs
kommun kan klart urskiljas tre bebyggelseområden, varav ett
i Mockfjärdsdelen, ett i Djuråsdelen, som torde vara det folkrikaste,
samt ett i Gagnefsdelen. I Djurås har under de senaste åren tillkommit
en inte ringa bebyggelse, som delvis tagit sikte på att ge bostadslösa
Borlängebor bostad. Den fortsatta utvecklingen härvidlag blir i
hög grad beroende på Borlänges möjligheter att lösa bostadsproblemen
samt på fördelningen av bostadslåneramarna.

Vad gäller befolkningens ålderssammansättning visar folkräkningen
1960 följande situation.

Folkmängd i olika åldersgrupper 1960

	i abs. tal	i %
	0—14	15—39	40—w	Summa	0—14	15—39	40—w	Summa
Floda kommun	554	730	1 257	2 541	21,8	28,7	49,5	100,0
Mockfjärds förs.	457	632	802	1 891	24,2	33,4	42,4	100,0
Floda-t-Mock-
fjärd........	1 011	1 362	2 059	4 432	22,8	30,7	46,5	100,0
Gagnefs förs . . .	742	1 092	2 188	4 022	18,4	27,2	54,4	100,0

Av sammanställningen framgår bl. a. att Gagnefs förs. har en påfallande
ogynnsam åldersfördelning jämfört med övriga delar av kommunblocket.
I åldrarna under 40 år har sålunda Floda-Mockfjärddelen
en övervikt av 540 personer, varav hälften under 15 år. I fråga
om åldrarna under 10 år visar en räkning per den 1.1.1964 att skillnaden
mellan kommundelarna härvidlag har förstärkts till Gagnetsdelens
nackdel.

De fortsatta undersökningarna gav vidare vid handen att Mockfjärd
ur geografisk synpunkt utan tvekan har ett centralare läge i området
än övriga orter. Ur kommunikationsmässig synpunkt har däremot
Djurås det bästa läget. Omkring tre fjärdedelar av områdets befolkning
kan beräknas passera orten vid färd till Borlänge, mot omkring
hälften vad gäller Mockfjärd.

Vid bedömningen av olika faktorer framkom att Mockfjärd ägde de
största förutsättningarna att utvecklas som centralort för befolkningen
i de båda kommunerna. Del förslag till kommunblocksindelning som
därefter framlades byggde på denna uppfattning. Kring Mockfjärd
avgränsades ett kommunblock omfattande Gagnefs och Floda kommuner.
Bortsett från länsskolnämnden tillstyrktes förslaget av samtliga

68 Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

länsorgan inklusive landstingets förvaltningsutskott. Ivungl. Maj :t har
sedermera fastställt länsstyrelsens förslag. I anslutning till förslaget
uttalade länsstyrelsen betydelsen av att den fortsatta tätortsutbyggnaden
tar sikte på en förstärkning av Mockfjärds centralortsfunktion.
Som ett väsentligt led i denna strävan ingår självfallet centralskolans
lokalisering. En förläggning av denna till Mockfjärd skulle i hög
grad stärka ortens position men framförallt bidra till och stärka hela
kommunblockets fortsatta utveckling.

C. LÄNSSKOLNÄMNDENS I KOPPARBERGS LÄN YTTRANDE DEN 10
MAJ 1965

Länsskolnämnden har att enligt 4 § 1 mom. I\K 1957: 318 med däri
sedermera vidtagna ändringar på framställning av kommun pröva
lokalbehovet och lämna kommunen uppgift om de lokaler som förklarats
erforderliga. Därest nämnden skulle finna att anskaffande av
nya lokaler vid viss skola eller uppförande av ny skola på plats,
där skola icke finnes, är uppenbart olämpligt och stridande mot det
allmännas intressen synes nämnden, som enligt sin instruktion (3 §)
skall »sörja för en ändamålsenlig planering av skolväsendet», böra
vägra fastställa nytt lokalprogram. Anskaffande av nya skollokaler
kan ibland vara en sådan naturlig åtgärd att full enighet om åtgärden
råder såväl inom kommunen som inom regionala och centrala myndigheter.
I vissa fall kan olika uppfattningar framföras och stundom
torde det inte kunna undvikas att en byggnadsfråga blir kontroversiell.
I förevarande fall har länsskolnämnden med hänsynstagande till alla
i ärendet föreliggande fakta och efter egen utredning funnit väl att
skäl kan finnas för skolans förläggande till Mockfjärd men att dessa
skäl icke är av sådan art att nämnden skulle kunna motsätta sig att
pröva lokalbehovet för en skola i Djurås. Förty vill länsskolnämnden
hemställa om att besvären lämnas utan bifall.

Av ledamoten Carleholm avgavs särskilt yttrande:

Kommunblocket Gagnef-Floda är uppbyggt med tätorten Mockfjärd
som given centralort på grund av ortens näringsgeografiska betydelse,
folkmängd och väntade utvecklingsmöjligheter. Redan med hänsyn
härtill synes starka skäl tala för att centralskolan inom högstadieområdet
— som sammanfaller med kommunblocket — förlädes till centralorten.
Därtill kommer att befolkningstyngdpunkten i blocket ligger
i Floda kommun och Mockfjärds församling, att åldersfördelningen
hos befolkningen inom området är klart gynnsammare än inom
återstående del av Gagnefs kommun samt att — enligt en i ärendet
av skolinspektören Gustaf Thundal verkställd utredning — totalantalet
elevkilometer på sikt (skolskjutsvägar) blir väsentligt lägre i alt.
Mockfjärd än i alt. Djurås.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

D. BEFOLKNINGSUPPGIFTER M. M.

(inhämtade genom länsskolnämnden i Kopparbergs län)

1. Antalet barn födda 1951—1/11 1965 vid 1965 års folkräkning

År	Floda	Mockfjärd	Floda + Mockfjärd	Övriga Gagnef
1951............	41	26	67	49
52............	30	25	55	47
53............	37	19	56	57
54............	34	29	63	52
	33	17	50	68
56............	22	26	48	50
57............	23	33	56	51
58............	38	20	58	66
59............	25	27	52	53
1960............	32	31	63	57
61............	24	29	53	56
62............	28	33	61	39
63............	27	42	69	57
64............	29	39	68	51
1/11- 65............	24	20	44	45
2. Antalet elever i klasserna 1—7 enligt 1965 års höstuppgift	er
Klass	Floda	Mockfjärd	Floda + Mockfjärd	Övriga Gagnef
1. . . ................	401	18	58	64
1—6................	1982	148	346	346
73

1 varav 6 i Lövsjön, som enligt uppgift icke torde gå till högstadiet i Gagnef.

2 varav 19 i Lövsjön.

3 samtliga elever från Gagnef undervisas i Borlänge.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Bilaga 4

PM ang. tillstånd för politiska partier att anordna lotterier

A. Gällande bestämmelser

Rätten att anordna lotteri regleras i lotteriförordningen den 19 maj 1939
(Förarbeten: SOU 1938: 17, KProp 1939: 76, LOJ 1939: 17).

Uttrycket »lotteri» bär definierats i lotteriförordningen. Såsom lotteri
anses enligt 1 § andra stycket bl. a. varje företag, däri efter lottning, gissning,
vadhållning eller jämförlig av slumpen helt eller delvis beroende anordning
kan av en eller flera deltagare erhållas vinst till högre värde än det,
som erhålles av varje deltagare. Såsom lotteri betraktas även vissa marknads-
och tivolinöjen.

Förordningen vilar på den huvudregeln, att lotteri om penningar eller
penningars värde icke får anordnas för allmänheten utan tillstånd av Kungl.
Maj.t (1 § första stycket).

Från nämnda huvudregel stadgas emellertid vissa undantag. För det
första märkes, att tillståndsgivningen kan ankomma på Kungl. Maj :t underordnade
myndigheter. 13 § b) och c) öppnas sålunda möjligheter att
efter tillstånd av polismyndigheten resp. länsstyrelsen anordna lotteri, i
vilket insatser och vinster är till antal och storlek bestämda enligt uppgjord
plan. Förutsättningen härför är, att lotteriet anordnas till förmån för välgörande,
kulturellt eller allmännyttigt ändamål eller för partipolitisk verksamhet
eller till understöd och uppmuntran åt svenska konstidkare, att lotteriet
hedrives allenast inom tillståndsmyndighetens förvaltningsområde, att vinsterna
icke till större del än som motsvarar därå belöpande skatt utgöres av
penningar eller värdepapper, samt att insatserna ej uppgår till visst högre
sammanlagt belopp. (5 resp. 50 000 kronor).

Anledningen till att man såsom villkor för anordnande av lotteri uppställt
ett krav på särskilt tillstånd är att man härigenom erhåller en möjlighet
att hindra olämpliga lotterier. I samband med tillståndsgivningen kan
nämligen föreskrivas de närmare villkor vartill omständigheterna kan ge
anledning (4 §).

Beträffande lotterier, vilka fylla vissa på förhand givna förutsättningar,
har i lotteriförordningen dock givits ett generellt tillstånd. Sålunda må lotteri
enligt 2 § och 3 § a) anordnas under vissa närmare angivna förutsättningar
efter blott en enkel anmälan hos polismyndigheten.

Lotteriförordningen innehåller inga begränsningar för Kungl. Maj :ts tilIståndsgivning.
I praxis lärer dock Kungl. Maj :t iakttaga förordningens bestämmelser
om de tillåtna lotteriändamålen (jfr KProp 1960: 43 s. 12).

Lotteritillstånd för partipolitisk verksamhet

Möjligheten för de politiska partierna att erhålla tillstånd till anordnande
av lotteri för partipolitisk verksamhet öppnades i och med 1960 års ändringar
i lotteriförordningen. Dessa motiverades av departementschefen
(KProp 1960: 43 s. 12) på följande sätt:

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

För egen del är jag beredd att förorda att lotteriförordningen ändras
så att lotteri får anordnas även för rent partipolitisk verksamhet.
Det avgörande skälet härför är att det knappast finns någon anledning
varför de politiska organisationerna skulle få lita till lotterier såsom
inkomstkälla endast i de fall, då behållningen går till välgörande, kulturellt
eller allmännyttigt ändamål som partiet vill främja. Lotteri synes
inte i och för sig kunna anses som någon olämplig inkomstkälla
för en politisk organisation. Tvärtom kan, såsom framgår av promemorian,
medelsanskaffningen på denna väg ur vissa synpunkter vara
att föredraga framför andra former av ekonomiskt stöd åt partiverksamhet.

Jag delar uppfattningen att endast organisationer som är representerade
i riksdagen bör tillåtas anordna lotterier till förmån för partipolitisk
verksamhet. Det synes dock icke finnas anledning att inskränka
tillståndsgivningen till de politiska huvudorganisationerna. Liksom
hittills bör lotteritillstånd kunna meddelas även annan politisk organisation,
förutsatt att den har anknytning till något av riksdagspartierna.
Tillståndsprövningen bör handhas så att de politiska lotterierna
inte inkräktar på möjligheterna att tillgodose andra och mera traditionella
ändamål genom lotterier.

Andra lagutskottet (uti. 1960: 9) anslöt sig till förslaget utan erinran.
Utskottets utlåtande bifölls av riksdagens kamrar.

B. Svenska Penninglotteriet AB

Före år 1938 gav Kungl. Maj :t i allmänhet tillstånd till anordnande av
penninglotterier endast för kortare tidsperioder. Då det emellertid befanns
lämpligt med en mera permanent lotteriorganisation, föreslog Kungl. Maj :t
vid 1938 års riksdag (KProp 1938:24) en allmän reformering av lotteriväsendet.
Statsutskottets tillstyrkande utlåtande (1938:59) bifölls av riksdagens
kamrar.

Reformen krävde ett mera permanent förvaltningsorgan som skulle handha
lotteriverksamheten. Då det av olika skäl ej ansågs lämpligt att överlåta
dessa uppgifter på en redan existerande förvaltningsmyndighet, stiftades
under statens medverkan Svenska Penninglotteriet AB. Dess bolagsordning
skulle fastställas av Kungl. Maj :t, som också skulle inneha bolagets
samtliga aktier. Tillståndet att bedriva lotteriverksamhet skulle till en början
omfatta åren 1939—1943.

Från Svenska Penninglotteriet AB har inhämtats,

att bolagets samtliga aktier äges av svenska staten,

att Kungl. Maj :t genom resolution den 18 november 1963 givit bolaget tillstånd
att,'' under vissa angivna villkor, bedriva penninglotterirörelse åren
1964—1973,

att vinstplanen för närvarande bl. a. består av eu vinst på 200 000 kronor,
två vinster på 100 000 kronor, åtta vinster på 50 000 kronor och tio vinster
på 20 000 kronor,

att bolaget under år 1965 försålde 20 160 000 penninglottsedlar, representerande
ett sammanlagt värde av 322 400 000 kronor (inkluderande det
s. k. konstlotteriet),

samt att till statsverket samma år inlevererades dels ett belopp av tvä
kronor jämte 31 procent av 13 kronor för varje försåld lottsedel, dels ock
bolagets vinst eller tillhopa 174 043 623 kronor 75 öre.

Sammanställning över lotteritillstånd år 1965 till politiska partier och liknande.

Datum	Nr	Sökande	antal lotter	lottpris	omslutning	vinster	vinststorlck	vinster totalt
26/2	30	Stockholms socialdemokratiska ungdomsdistrikt	1 000x150	1: —	150 000	varor	5—25: —	75 000
26/2	32	Högerns ungdomsförbund	100 000	5: —	500 000	»	15—36 000	250 000
26/2	33	Centerns kvinnoförbund	200 000	2: —	400 000	»	15—17 2001	200 000
26/2	34	Centerns ungdomsförbund	800 000	2: —	1 600 000	»	15—30 000	800 000
26/3	19	Folkpartiets ungdomsförbund	175 000	2: 50	437 500	»	15—25 000	218 750
2/4	28	Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och ungdomsförbund	850 000	3: -	2 550 000	»	15—40 000	1 275 000
26/5 3/6	14 34	Demokratisk ungdom KDS2	50 000	2: —	100 000	»	15—12 000	50 000
5/8	10	Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund	250 000	2: 50	375 000	»	25—18 000	312 500
22/10	23	Sveriges kristna socialdemokra-ters förbund Broderskapsrörelsen	125 0003	2: -	250 000	»	5—20 000	125 000
19/11	12	Högerns kvinnoförbund	80 000	5: —	400 000	»	15—30 0004	200 000
10/12	14	Folkpartiets riksorganisation	125 000	2: 50	312 500	»	15—25 000	156 250
3/12	25	Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och ungdomsförbund	6 x 9 000	45: —	2 430 000	premieobl. el. varor till mot-sv. värde	50—100 000 å varje drag-ning	6 x 202 500

1 Högsta vinsten utgöres av premieobligationer.

2 Ansökan lämnades utan bifall.

3 150 000 enligt ansökan.

4 Två-rumslägenhet i Marbclla (Spanien) eller resa för två personer eller presentkort till molsv. värde.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1!)66

Bilaga 5

PM ang. förordnande enligt 5 kap. 21 § fastighetsbildningslagen

Enligt 21 kap. lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet
(jorddelningslagen) åligger det överlantmätaren, vilken från förrättningslantmätaren
erhåller akterna över avslutade jorddelningsförrättningar,
att pröva förrättningarna och, om hinder ej möter, fastställa desamma.
Avser förrättning eller del därav avstyckning av mark för sammanläggning
eller under villkor att stamfastigheten ingår i sammanläggning,
skall beträffande förrättningen i dess helhet den prövning, som annars
tillkommer överlantmätaren, i stället ankomma på ägodelningsdomaren,
som således har att om hinder ej möter meddela fastställelse å förrättningen.
För såväl överlantmätaren som ägodelningsdomaren gäller att
de i vissa fall, bl. a. då anledning förekommer att förrättningen ej är lagligen
beskaffad, har att hänskjuta prövningen till ägodelningsrätten. Fastighetsbildningsförrättningar
å landet, av vilka avstyckning är den utan
jämförelse vanligaste, fastställes sålunda i regel av överlantmätaren men
i visst fall av ägodelningsdomaren och i övriga fall av ägodelningsrätten.

Enligt 5 kap. 14 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad
(fastighetsbildningslagen) skall i städerna avstyckning från område som
ej ingår i tomtindelning fastställas av länsstyrelsen, som även har att fullgöra
vissa bestyr enligt 13 och 15 §§ samma kapitel (inom tomtindelat område
däremot bildas som bekant fastigheter efter tomtindelning). Vissa andra
fastighetsbildningsförrättningar i stad, nämligen sammanläggning av områden
som enligt fastställd tomtindelning utgör tomt (3 kap.) och sammanläggning
av stadsägor (4 kap.) fastställes i princip av ägodelningsdomaren
i staden. Beträffande stadsjord, som ej ingår i tomtindelning, skall
vidare vissa fastighetsbildningsförrättningar, av vilka ägoutbyte är den vanligaste,
verkställas i regel av distriktslantmätare samt fastställas av överlantmätaren
(6 kap.).

Den fastställelseprövning beträffande fastighetsbildning i stad som enligt
nyssnämnda bestämmelser ankommer på ägodelningsdomaren i staden
resp. på överlantmätaren kan ej delegeras till annan myndighet. Detta är
emellertid fallet med den fastställelseprövning av avstyckningar, som enligt
5 kap. fastighetsbildningslagen ankommer på länsstyrelsen. Kungl. Maj :t
äger nämligen enligt 5 kap. 21 § första stycket för viss stad föreskriva att
vad i 13, 14 och 15 §§ sägs om länsstyrelsen i stället skall gälla den Kungl.
Maj :t förordnar. Talan mot beslut av den som sålunda förordnats föres genom
besvär hos länsstyrelsen. Mot beslut av länsstyrelsen föres talan hos
Konungen (regeringsrätten). Lagrummet fick ovannämnda lydelse genom
lag den 20 november 1964 i samband med att magistratsinstitutionen avskaifades
fr. o. in. den 1 januari 1965 (prop. 1964:163, L''U36, rskr 325, SFS
662). 1 städer med magistrat ålåg det dessförinnan magistraten (i Stockholm
överståthållarämbetet) att utföra fastställelseprövningen och övriga bestyr
enligt 13—15 §§. I städer som lydde under landsrätt ålåg motsvarande skyldighet
länsstyrelsen eller den Kungl. Maj :t därtill förordnade; för samhälle
eller annan ort på landet, där bestämmelserna i kapitlet ägde tillämp -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

ning, ålåg skyldigheten länsstyrelsen. Möjligheten att beträffande städer
som lagts under landsrätt förordna någon att i länsstyrelsens ställe handha
prövningen infördes i samband med möjligheten att lägga städer under
landsrätt (lag den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende) och åsyftade möjlighet till förordnande för »kommunalborgmästaren
eller annan för uppgiften lämplig besfattningshavare i staden». Lagrådet
lämnade det då framlagda ändringsförslaget utan anmärkning och
vederbörande utskott fann det ändamålsenligt att uppgifterna i vissa städer
utan magistrat kunde anförtros »annan myndighet än länsstyrelsen» (k.
prop. 1932: 206, L>U36, rskr 256, SFS 265).

1964 års ändring. Förarbetena

Kommunallagskommitten uttalade i sitt betänkande SOU 1952: 14
s. 423:

Befogenheten att meddela fastställelse å verkställd avstyckning synes
böra överflyttas å länsstyrelsen eller möjligen å överlantmätaren

Stadsdomstolsutredningen SOU 1961:6 uttalade (s. 141): Även den
befattning med fastställelse å avstyckningsförrättning och fastighetsregistrering
som åligger magistrat bör enligt utredningens mening
övertagas av annan myndighet. (S. 167:) Stadsdomstolsutredningen
föreslår, att magistratens åligganden enligt 5 kap. FBL överflyttas till
länsstyrelse eller den Kungl. Maj :t förordnar att för viss stad ombesörja
dessa uppgifter. Det kan visserligen vara tveksamt om man bör
bibehålla den nuvarande möjligheten att Kungl. Maj :t för viss stad
förordnar särskild person att i magistratens ställe handlägga avstyckningsärenden.

---Med hänsyn till det pågående utredningsarbetet inom fas tighetsbildningskommittén

har dock utredningen ansett sig inte böra
framlägga något förslag om ändring i det hänseende varom här är
fråga.

Domstolskommittén instämde (SOU 1963:56 s. 71) med stadsdomstolsutredningen
men framhöll, att övergångsvis borde innehavarna av kommunalborgmästartjänster
kunna förordnas att handlägga i 5 kap. fastighetsbildningslagen
avsedda avstyckningsärenden.

Domstolskommittén yttrade vidare (jfr prop. 1964: 163 s. 103), att Kungl.
Maj :ts nuvarande befogenhet, att förordna att länsstyrelsens åligganden
skall ombesörjas av därtill utsedd person enligt 5 och 7 kap. FBL borde
icke — i avvaktan på resultatet av pågående utredningsarbete — begränsas.
Genom denna bestämmelse kunde man eventuellt utnyttja den arbetskraft
som utgjordes av de ordinarie kommunalborgmästare vilka ej övergick i
annan kommunal tjänst. Kommittén föreslog sådan ändring att särskild
person skulle kunna utses även i städer med rådhusrätt.

I remissyttrandena (jfr prop. 1964: 163 s. 103 ff) över domstolskommitténs
förslag tillstyrktes detta i allmänhet eller lämnades utan erinran.

Lantmäteristyrelsen avstyrkte emellertid förslaget och ansåg att anledning
saknades att göra undantag från den principen att länsstyrelsen skulle
övertaga magistratens nuvarande uppgifter beträffande avstyckningsärenden.

Motsatt ståndpunkt intog drätselkammaren i Landskrona och stadskolle -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1!)(>6 13

giet i Hälsingborg som ansåg, att uppgiften borde ankomma på ägodelningsdomaren
eller i vart fall tillkomma denna på grund av särskilt förordnande
av Kungl. Maj :t.

Länsstyrelsen i Malmöhus län underströk att, om icke länsstyrelsens personalresurser
ökades, längre väntetid kunde befaras, så vida ej särskild person
förordnades beträffande Malmö, Hälsingborg, Landskrona och Lund.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län förutsatte, att särskilda personer förordnades
för Borås och Alingsås. 1 annat fall kunde erfordras en förstärkning
av länsstyrelsens personal.

Svenska kommunal-tekniska föreningen framhöll att ifrågavarande avstyckningsförrättningar
i regel är mycket brådskande. Föreningen angav
att den hade undersökt den tid som åtgått för fastställelseproceduren i 35
magistratsstäder samt i 21 andra städer och landskommuner där länsstyrelsen
var fastställelsemyndighet. Undersökningen hade omfattat åren
1961—1963 och visade att den genomsnittliga tidsåtgången varit 10,1 dagar
i magistratsstäderna och 46,8 dagar i övriga kommuner. Om länsstyrelserna
skulle vara fastställelsemyndighet även för de nuvarande magistratsstäderna
torde man kunna befara att tidsåtgången ökade icke bara för de nuvarande
magistratsstädernas del utan även för övriga städer och samhällen. Föreningen
ansåg det vara möjligt att undgå den påtalade olägenheten genom
en vidgad tillämpning av möjligheten att förordna särskild person att
pröva avstyckningarna. Den föreslagna bestämmelsens avfattning syntes
icke föreningen utgöra något hinder för att den tillämpades även i städer med
förstatligad rådhusrätt.

Departementschefen (prop. 1964: 163 s. 105) godtog förslaget att magistratens
befattning med fastighetsbildningen skulle överflyttas till länsstyrelsen
samt yttrade i fortsättningen:

I sitt den 14 oktober 1963 avgivna betänkande, benämnt »Fastighetsbildning»
(SOU 1963:68), har 1954 års fastighetsbildningskommitté
framlagt förslag till gemensamma regler för fastighetsbildningen
i stad och på landet. Förslaget innebär en betydande omgestaltning
av nuvarande regelsystem och berör därvid även de frågor som nu
behandlas i 5 kap. FBL. Fastighetsbildningskommitténs förslag är för
närvarande föremål för remissbehandling och något ställningstagande
till förslaget kan ännu ej ske. De ändringar i 5 kap. FBL som nu bör
företagas bör icke gå längre än som erfordras med anledning av
magistratsinstitutionens upphörande. Såsom domstolskommittén föreslagit
torde därför möjligheten att meddela förordnande enligt 5 kap.
21 g böra bibehållas. Visserligen torde det för närvarande icke finnas
några gällande förordnanden, varigenom annan än magistrat eller
länsstyrelse äger för fastställelse pröva avstyckningar av område som
ej ingår i stadsplan. Remissyttrandena visar emellertid, att magistratens
avveckling kan aktualisera frågan om att meddela sådana förordnanden.

Lagrådet (prop. s. 140 f) lämnade förslaget utan erinran. Vederbörande
utskott yttrade (L''IJ 1964: 36 s. 58) att det ej funnit anledning till erinran
mot de enskilda förslagen till författningsändringar samt tilläde att utskottet
beträffande flera av ändringsförslagen utgått från att därav berörda
författningar inom en nära framtid kunde komma att från andra synpunkter
än de då aktuella bli föremål för allmän översyn.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

I sammanhanget torde böra nämnas, att genom riksdagens bifall till ovannämnda
proposition 1964: 163 även, genom ändring av 4 kap. 5 § giftermålsbalken,
skyldighet infördes för lagfaren domare i allmän underrätt att förrätta
borgerlig vigsel (SFS 1964: 654). Sådan skyldighet ålåg dessförinnan
bl. a. lagfaren ledamot av magistraten. I propositionen anfördes i frågan:

Gällande bestämmelser: Borgerlig vigselförrättare är i stad lagfaren
ledamot av magistraten eller, i stad där magistrat ej finnes, kommunalborgmästaren
samt på landet landsfiskalen eller, om Kungl. Maj :t
för visst område det medgiver, av länsstyrelsen särskilt förordnad
vigselförrättare. Borgerlig vigselförrättares behörighet och skyldighet
att viga är begränsad till hans tjänstgöringsområde,---—.

Stadsdomstolsutrcdningcn: Stadsdomstolsutredningen föreslår, att
lagfaren domare i underrätt skall vara borgerlig vigselförrättare såväl
i stad som på landet.

Domstolskommittén: Domstolskommittén uttalar beträffande borgerlig
vigselförrättare, att borgerlig vigsel i stad med rådhusrätt förrättas
av domare och att, även om uppgiften såsom vigselförrättare
huvudsakligen är av administrativ natur, det icke finns tillräckliga
skäl att överflytta denna uppgift till annan befattningshavare i sådan
stad. Principiella skäl synes då icke böra hindra, att domare i häradsrätt
erhåller samma uppgift.

Remissgttranden: Delade meningar råder om domstolskommitténs
förslag angående borgerliga vigselförrättare.---

Kommitténs förslag att domare i underrätt skall vara vigselförrättare
avstyrkes av rådhusrätten i Uppsala, magistraten i Karlskrona, stadsfullmäktige
i Boden och Föreningen Sveriges kommunalborgmästare.
Därvid åberopar magistraten i Karlskrona, att denna uppgift är av
administrativ natur och främmande för domarverksamheten. Rådhusrätten
i Uppsala anför, att den lagkunnighet som en vigselförrättare
behöver är minimal och att lämpliga lokaler finns även hos administrativa
tjänstemän. Stadsfullmäktige i Boden och Föreningen Sveriges
kommunalborgmästare erinrar om att kommittén intagit den principiella
ståndpunkten, att dömande och administrativa uppgifter noga
skall åtskiljas så att domare icke handlägger administrativa uppgifter
samt att ordinarie domare endast skall handlägga kvalificerade domarllPP§ifter.
Förrättande av borgerlig vigsel är en administrativ uppgift.
-----

Frågan huruvida vigselbehörigheten bör inskränkas till ordinarie
domare, beröres även av familjerättskommittén. Denna förordar att
behörigheten som borgerlig vigselförrättare tilllägges lagfaren domare
i underrätt.---

Departementschefen: Under mer än femtio år har domare i rådhusrätt
— i egenskap av .magistratsledamot — varit borgerlig vigselförrättare
och det finns enligt min mening ej anledning att nu överflytta
denna uppgift på annan befattningshavare i stad med rådhusrätt.
Genom att låta domare i underrätt förrätta vigsel även på landsbygden
beredes de flesta trolovade möjlighet att få borgerlig vigsel
under högtidliga former. Jag ansluter mig därför till principen att
domare i underrätt skall vara borgerlig vigselförrättare.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966 77

Kungl. Majjts beslut. Remissyttranden

Av akten i ärendet framgår bl. a.:

Vederbörande städer har i skrivelser till Kungl. Maj:t hemställt om förordnande
jämlikt 5 kap. 21 § fastighetsbildningslagen. Skrivelserna synes
i åtminstone flertalet fall ha initierats av en rundskrivelse från Svenska
Kommunal Tekniska Föreningen till resp. stadsingenjörer. Frånsett Västernorrlands
län har städerna i flera fall förutsatt att de hade att till vedei -börande befattningshavare utge särskild ersättning för år. Befattningshavarna
har i flera fall accepterat uppdrag att utföra fastställelseprövningen
m. in.

Remissyttranden har i ärendet avgivits av bl. a. resp. hovrätter och länsstyrelser.
Dessa senare har i regel berett länsarkitekterna och överlantmätarna
tillfälle att yttra sig.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt beslut att meddela ifrågavarande
uppdrag. Tillstyrkande yttranden föreligger sålunda från Svea hovrätt, som
finner intet vara att ur principiell synpunkt erinra, hovrätten över Skåne
och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland och lantmäteristyrelsen. Av berörda
länsstyrelser har endast ett fåtal anfört betänkligheter, medan övriga
tillstyrkt eller lämnat framställningarna utan erinran.

Göta hovrätt anförde, att den ansåg det av flera skäl mindre önskvärt
att ärenden, som tidigare ankommit på magistraterna såsom administrativa
organ, överfördes på rådhusrätterna eller någon befattningshavare där,
men ville »icke motsätta sig» de förordnanden som Kungl. Maj :t sedan
meddelade. Hovrätten för Västra Sverige ansåg sig i icke i då förevarande
sammanhang kunna ta ställning till den vidare frågan, vilken myndighet
som framgent borde anförtros här avsedda arbetsuppgifter utan begränsade
sitt yttrande till frågorna angående de praktiska möjligheterna och förutsättningarna
för fullgörandet av arbetsuppgiften.

Av vissa av de övriga remissyttrandena återges här följande sammanfattningar.

Norrköping och Linköping. Överlantmätaren och länsarkitekten
hade under hand tillstyrkt hos länsstyrelsen, som själv tillstyrkte
»med hänsyn särskilt till avstyckningsärendenas ofta brådskande
natur».

Vänersborg och Borås: Överlantmätaren anförde bl. a. att det sannolikt
kunde befinnas rationellt att förordna överlantmätaren. Länsstyrelsen
tillstyrkte och anförde, att den från Alingsås och Vänersborg
inhämtat att antalet ärenden var 10—20 pr år och att varje ärende
krävde en ungefärlig tid av 30 minuter.

Karlstad och Kristinehamn: överlantmätaren, som anförde att år
1963 antalet avstyckningar i Karlstad var 37 och i Kristinehamn 27
men år 1964 i Kristinehamn 55, tillstyrkte under förutsättning att behov
av överflyttning fanns. Länsstyrelsen, som anförde att den under
senare år till handläggning fått omkring 100 avstyckningsärenden årligen
och att den genomsnittliga handläggningstiden varit 2 å 3 veckor,
tillstyrkte bifall.

Örebro: Länsstyrelsen åberopade som eget yttrande vad överlantmätaren
anfört i ett av honom avgivet yttrande. Detta innehöll bl. a.:

överflyttning av den ifrågavarande fastställelseprövningen från
länsstyrelsen till ägodelningsdomaren i enlighet med ansökningen

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

torde icke innebära att prövningen av förrättningarna och förekommande
besvär över dem får judiciell karaktär, utan innebörden torde
i princip kunna beskrivas såsom överflyttning av en administrativ
uppgift från länsstyrelse till viss domartjänst. I detta hänseende synes
projektet stå i strid med principerna för stadsdomstolsreformen, som
bl. a. syftat till ett särskiljande av rättsskipning och förvaltning för
att undgå »en onödig splittring av domarnas tid och arbete till förfång
för den numera helt dominerande rättsskipningsuppgiften» (SOU
1963: 56 sid. 65). Det kan också i viss mån anses innebära ett brott
mot den enhetlighet i underrättsorganisationen, som reformen syftat
till. Huruvida ett förordnande av avsett innehåll är förenligt med bestämmelserna
i den blivande rådhusrättsstadgan synes böra utredas.

Sundsvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Kramfors samt Ånge köping:
Överlantmätaren tillstyrkte under erinran att överlantmätaren redan
är fastställelsemyndighet beträffande förrättningar enligt jorddelningslagen
samt enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen. Länsstyrelsen:
Länsstyrelsen såg gärna, att här ifrågavarande fastställelsebefogenhet
överfördes från länsstyrelsen till överlantmätaren. Därmed skulle vinnas
minskad arbetsbelastning på länsstyrelsen utan att överlantmätarens
arbetsbörda nämnvärt ökades. Detta sammanhängde med att länsstyrelsens
fastställelseprövning regelmässigt föranledde remiss till
överlantmätaren. Lantmäteristyrelsen: Ett förordnande för överlantmätaren
skulle bidraga till ett mera samlat fastställelseförfarande.
Detta skulle medföra betydande fördelar, bl. a. i form av en enhetlig
bedömning i plan- och jordpolitiskt hänseende.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Bilaga 6

PM ang underställning av kommunala lånebeslut

I. Kommunallagarnas lånebestämmelser. Kort historisk återblick

I kommunallagen (KomL) § 60 stadgas, att kommun må »med Konungens
medgivande» upptaga lån eller ingå borgen även i andra fall än i 58 och
59 §§ sägs. Sistnämnda paragrafer avhandlar den s. k. underställningsfria
lånerätten. Sådan underställningsfri lånerätt fanns redan i 1862 års kommunalförordningar,
ehuru området för denna vidgats under årens lopp i
olika sammanhang. Reglernas närmare innehåll härutinnan är härvid utan
större intresse.

Kommunallagens allmänna underställningsparagraf (74 §) innehåller
en hänvisning till 60 §.

Motsvarande bestämmelser innehåller lagen om församlingsstgrelse (LFS)
74 och 87 §§ och kommunallagen för Stockholm (KomL Sthlm) 64 och
78 §§.

Landstingskommun äger enligt landstingslagen (LtL) 64 § st. 1 upptaga
lån eller ingå borgen för lån som ställts på en återbetalningstid av högst fem
år. »Med Konungens medgivande» må landstingskommun dock upptaga
lån eller ingå borgen även i andra fall än nu är sagt (64 § st. 2).

Motsvarande paragrafer hade i 1862 års kommunalförordningar en något
avvikande avfattning. I förordningen om kommunalstyrelse på landet
(FKL) stadgades i § 73, att kommunala lånebeslut skulle »för att vinna
bindande kraft. . . underställas Kungl. Maj :ts nådiga prövning och fastställelse».
Liknande bestämmelser återfanns i 74 § förordningen om kommunalstyrelse
i stad (FKS) och i 40 § förordningen om kyrkostämma, kyrkooch
skolråd (FKKS). Även enligt 58 § förordningen om landsting (FL) var
Kungl. Maj :ts godkännande erforderligt för att ge bindande kraft åt landstingskommunens
lånebeslut.

Till skillnad från nu gällande kommunallagar ger våra första kommunalförfattningar
således intryck av att kommunens beslut betraktas som
det primära och att Kungl. Maj :ts fastställelse ansetts som en i förhållande
till det kommunala beslutet fristående åtgärd. Ändringen, som företogs i
samband med tillkomsten av de nuvarande kommunallagarna, synes emellertid
endast ha varit av redaktionell natur (jfr SOU 1952: 14 s. 323).

II. Den kommunala besvärs- och underställningsprövningen. En jämförelse

1. Gällande bestämmelser i historisk belysning

De kommunala besvärsbestämmelserna återfinns i 76 § KomL, 89 § LFS,
78 § LtL, 80 § KomL Sthlm och 20 § lagen om kommunalförbund (LKF).
Anförda kommunalbesvär kan leda till ett upphävande av beslutet endast
om det befinnes olagligt enligt någon av de i nämnda paragrafer angivna
besvärsgrunderna (dvs. om det icke tillkommit i laga ordning, står i strid
mot allmän lag eller författning, överskrider beslutsmyndighetens befogen -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

heter, kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund).
Däremot kan det kommunala beslutet ej upphävas på någon annan grund,
l. ex. därför att beslutet är olämpligt, otjänligt etc.

Dessa besvärsgrunder infördes i våra kommunalförfattningar genom
1862 års kommunalreform. Härigenom avsågs att inskränka de vidsträckta
befogenheter som besvärsmyndigheterna tidigare hade tillagt sig genom
att jämväl pröva huruvida det klandrade beslutet var gagneligt och ändamålsenligt
för kommunen. Denna praxis befanns icke förenlig med strävandena
att stärka den kommunala självstyrelsen eller, som det uttrycktes,
kommunernas »självverksamhet». Kommunen ansågs, liksom den enskilde,
nämligen vara »den bäste domaren i fråga om sin egen nytta eller skada».
Besvärsprövningen blev därför begränsad till att endast avse en kontroll
av de klandrade beslutens lagenlighet.

En tillämpning av principen att kommunen skulle vara den bäste domaren
i fråga om sin egen nytta eller skada, utgörs även av det visserligen icke
lagfästa förbudet för besvärsmyndigheterna att företaga rättelser och
korrigeringar i de klandrade besluten. För den händelse att ett kommunalt
avgörande skulle stå i strid med någon av de ovan angivna besvärsgrunderna,
kan besvärsmyndigheterna endast upphäva beslutet. Denna grundsats
motiverades under förarbetena till 1862 års författningar (1859 års betänkande)
på följande sätt:

Rättighet att genom besvär draga socknestämmas beslut under
högre myndighets prövning . . . har, såsom lagstiftningen därom nu är
avfattad, hittills ansetts vara ovillkorlig, och den högre myndigheten
har på samma grund ansett sig lagligen befogad, om ock denna befogenhet
blivit med måtta och hejd begagnad, att även i det senare
fallet efter prövning ändra beslutet och föreskriva vad göras borde.
Om än en sådan föreskrift i de flesta fall sökt sitt stöd i någon förordnings
bokstav eller anda, så har dock exempel ej heller saknats
därpå att stödet blivit funnet i den prövandes förmenta bättre gottfinnande;
men genom en sådan uppfattning av kommunens subordination
under den högre prövande myndigheten, har dess självverksamhet,
även i de fall, där denna är fullt befogad, i betydlig mån blivit
underkänd. Att upphäva ett av kommunen inom området av dess
självverksamhet fattat beslut, är ett; att föreskriva vad i stället borde
göras, ett annat. För det förra kan finnas skäl; för det senare finnes
intet antagligt skäl. Kommunen såsom personlighet kan, likasom en
enskild person, i vissa fall förhindras att till verkställighet bringa sina
beslut, men hon bör lika litet som den enskilde kunna tvingas att i
stället göra något annat.

Även under ställning sreglerna erhöll i huvudsak sin nuvarande utformning
genom 1862 års kommunalförfattningar. Visserligen saknades såväl
i 1817 som i 1843 års sockenstämmoförordningar generella bestämmelser
om underställning, men sådan förekom dock i jämförelsevis stor utsträckning
åtminstone i städerna. De bestämmelser härutinnan som infördes 1862
torde därför närmast ha inneburit en begränsning av en tidigare förekommande
och vidsträcktare underställningsskyldighet.

_ De kommunala underställningsreglerna (74 och 75 §§ KomL, 87 och 88 §§
LFS, 64 g LtL, 20 § LKF samt 78 och 79 §§ KomL Sthlm) innehåller icke
några motsvarande »grunder» som begränsar fastställelsemyndigheternas
prövningsbefogenheter. Prövningen i ett underställningsärende är i stället

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

allsidig och omfattar en bedömning av såväl de fastställelsekrävande beslutens
laglighet som dessas lämplighet eller ändamålsenlighet.

Fastställelsemyndigheternas befogenheter vid fastställelseprövningen har
i kommunallagarna uttryckligen reglerats beträffande länsstyrelserna. I 75 §
KomL och i motsvarande bestämmelser i de övriga kommunallagarna stadgas
sålunda, att underställt beslut skall av länsstyrelsen »antingen oförändrat
fastställas eller ogillas».

Någon begränsning av sist angiven innebörd har däremot icke föreskrivits
beträffande Kungl. Maj :t. Anledningen härtill torde vara att 1862 års kommunalförordningar
utfärdades med stöd av Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt
enligt § 89 regeringsformen. Av förarbetena till förordningarna
kan" emellertid utläsas, att tanken icke varit att ge Kungl. Maj:t obegränsad
rätt att vidtaga ändringar i underställda beslut. Avsikten synes
i stället ha varit att länsstyrelsernas och Kungl. Maj :ts befogenheter skulle
vara lika omfattande. I 1859 års betänkande uttalades sålunda,

att vissa på kommunens framtid inverkande viktiga beslut böra, för
att vinna bindande kraft, underställas högre prövning, i några fall hos
Kungl. Maj :t, i några hos dess befallningshavande i länet; och att,
där underställning bör ske, eller besvär få äga rum, vägrad fastställelse
i den förra, och besvärens godkännande i den senare kategorien endast
bör leda till beslutets kassering men ej till något mer.

Denna kommitténs uppfattning delades jämväl av justitieborgmästaren

C. J. STOLPE i dennes till 1859 års betänkande fogade reservation (s.
134 f). Till förhindrande av misstolkningar ansåg Stolpe, att ett positivt
ändringsförbud borde införas att även gälla Kungl. Maj:t och ej endast
länsstyrelserna:

Därav, att Konungens Befallningshavandes prövningsrätt är inskränkt
till ett enkelt godkännande eller förkastande men denna inskränkning
ej finnes stadgad i avseende på underställning till Kungl.
Maj :t, kan lagtolkaren hämta anledning att tro det vara författningens
mening, att åt regeringsmakten inrymma rättighet, att icke blott upphäva
beslutet, utan också sätta ett annat i stället. Till förekommande
av en sådan tolkning, har jag utsträckt villkoret till vilken prövande
myndighet som helst.

Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet hade i utlåtande nr 161 (år
1860) icke något att erinra mot kommitténs förslag i denna del.

2. Tidigare dechargememorial

Konungens kommunala lånepraxis har vid några tillfällen varit föremål
för utskottets granskning. Så har skett vid 1879, 1897, 1904, 1927, 1935 och
1937 års riksdagar. Fråga var i samtliga dessa fall huvudsakligen om erinringar
mot lånefinansiering av icke varaktiga tillgångar. Däremot bär frågan
om Kungl. Maj :ts befogenheter att vid fastställelsen avvika från det underställda
beslutet ej ägnats någon uppmärksamhet.

3. Uttalanden i litteraturen

Spörsmålet om Kungl. Maj :ts befogenhet i kommunala underställningsmål
har icke blivit närmare behandlat inom den rättsvetenskapliga litteraturen.
Några uttalanden förtjänar dock omnämnas.

6—Bilmng till riksdagens protokoll 1966. 5 sand. 2 and. Nr 33

82 Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

SUNDBERG (Kommunalrätt, Samt. uppl. 1964 s. 265), som ger Kungl.
AIaj:t mycket vidsträckta jämkningsbefogenheter, anser att Kungl. Maj :t
ej är bunden av det kommunala organets beslut på det sätt,

att Kungl. Maj :t allenast skulle kunna fastställa eller underkänna detsamma.
Utan Kungl. Maj:t har frihet att vid fastställelsen vidtaga
sådana jämkningar i det underställda beslutet, som Kungl. Maj:t finner
formellt och sakligt påkallade. Den enda gräns, som därvid föreligger,
är, att Kungl. Maj :t givetvis icke kan i sådan omfattning avvika
från kommunens beslut, att det fastställda beslutet ter sig såsom i sak
ett annat beslut än det underställda.

En i stort sett liknande uppfattning hävdas även av STENIUS (Förvaltningsrättlig
Tidskrift 1956 s. 241, 323). Något hinder för Kungl. Maj :t
»att vidtaga ändringar inom det kommunala beslutets ram» bör enligt
Stenius icke föreligga. Skälet härför skulle vara, att Kungl. Maj :ts beslut
»icke medför några ålägganden för vederbörande kommun» utan endast
har karaktären av medgivanden.

En något mera restriktiv uppfattning hävdas däremot av HAGMAN i dennes
kommentar till Sveriges kommunallagar (1926). I överensstämmelse
med de ovan återgivna uttalandena från motiven till 1862 års kommunalförfattningar
tillerkänner denne icke Kungl. Maj :t vidsträcktare befogenheter
än vad som uttryckligen tillkommer länsstyrelsen. »Smärre jämkningar»
kan dock företagas av Kungl. Maj:t i underställda beslut (s. 192).

Slutligen må här ytterligare två författare citeras. KAIJSER upplyser i sin
kommunallagskommentar (Kommunallagarna II 1960 s. 250; se även d:me
i JO 1966 s. 650) att Kungl. Maj :t i praxis ej anses äga befogenhet att
»sakligt» ändra beslut som enligt kommunallagen underställts dess prövning.
En liknande uppfattning omfattas även av STRÖMBERG (Kommunalrätt
1963 s. 82) som påpekar att »rent formella ändringar utan saklig innebörd
anses tillåtna» men att Kungl. Maj :t »brukar tillåta sig vissa sakliga ändringar
i restriktiv riktning, särskilt i låneärenden».

II. Prövningsprinciper vid kommunala låne- och borgensbesl ut

Uppgifter om Kungl. Maj ris praxis står att finna bl. a. i dels 1939 års
kommunlånesakkunnigas betänkande (SOU 1942:60 s. 15 ff), dels ovan
anmärkta uppsats av'' Stenius, och dels i kommunalrättskommitténs betänkande
om »Kommunala bolag och andra särskilda rättssubjekt för kommunal
verksamhet» (SOU 1965: 40 s. 109 ff).

Syftet med lånekontrollen anges vara tvåfaldigt. Dels avses att åstadkomma
ett skydd för den kommunala förmögenheten (kommunala intressen).
Dels avses att bereda Kungl. Maj :t möjligheter till överblick och
samordning på det ekonomiska området (statliga intressen).

Omsorgen om den kommunala förmögenheten har i Kungl. Maj :ts lånepraxis
tagit sig uttryck i två huvudprinciper:

a) De upplånade medlen skall bekosta varaktiga tillgångar, vilka medföra
en nytta för framtiden, som minst svarar mot de upptagna lånen.

Härav följer t. ex. att amorteringstiden ej anses få bestämmas längre än
vad som motsvarar den ifrågavarande anläggningens livslängd, samt att
med lånemedel icke får bekostas löpande utgifter, reparationer, räntor och
amorteringar. Oaktat inventarier i skolor, sjukhus m. m. kan äga relativt

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

lång varaktighet, får kostnaderna för dessas anskaffande i regel icke bestridas
medelst lånemedel. Man anser nämligen att de skattebetalare, som
beslutar om en anläggning, bör bära én större de! av kostnaderna därför än
de följande årens skattebetalare.

I detta sammanhang må dock framhållas, att ovan angivna regler ej är
utan undantag. Avvikelser kan äga rum i flertal fall (se SOU 1942: 60
s. 15 ff).

b) Lån får i regel icke heller ske för sådana utgifter som ingår i en förvaltningsgrens
normala årsbehov. Detta gäller även om de skulle skapa
varaktiga tillgångar. Att man i dylika situationer kräver en finansiering
genom driftsinkomster, synes främst motiveras med att det är möjligt
— och tack vare räntebesparingen även billigare — att bekosta dessa årligen
återkommande utgifter med skattemedel. Härigenom framtvingar man
en ökning av kommunernas förmögenhet.

Vissa hänsyn har dock tagits till utgifternas relativa storlek i förhållande
till kommunens ekonomiska ställning. Vad som sålunda medgivits en
kommun med svag ekonomi har måhända icke medgivits en kommun med
stark sådan.

IV. Låneärenden hos Kungi. Maj: t januari—mars 1965

Antalet genomgångna kommunala låneärenden utgör 307, varom hänvisas
till efterföljande sammanställning.

Som framgår av sammanställningen har Kungl. Maj :t sänkt det av kommunen
underställda lånebeloppet i 56 fall (d. v. s. i omkring 18 % av fallen)
samt beslutit om kortare amorteringstider i 85 fall (d. v. s. i omkring 28 %
av fallen).

Anledningen till belopps justeringarna kan ibland utläsas ur konseljakterna.
Sålunda är förklaringen ofta att söka däruti att lån blivit sökt för
anskaffande av icke varaktiga tillgångar, att vid låneansökningen hänsyn
icke tagits till beviljade statsbidrag eller att statsbidrag utgått med högre
belopp än beräknats, eller att Kungl. Maj :ts stadfästelse icke varit erforderlig
för någon del av det sökta lånet. Särskilda principer lärer dessutom tilllämpas
vid lån för skolbyggen.

Vad beträffar de av Kungl. Maj :t tillämpade amorteringstiderna kan
några säkrare slutsatser icke dragas av den verkställda och redovisade aktgenomgången.
Ett par principer har dock kunnat skönjas. Sålunda medges
för provisoriska byggnader en amorteringstid av 15 år och för exploateringsfastigheter
en amorteringstid motsvarande den beräknade exploateringstiden.

Amorteringstiderna varierar regelmässigt mellan 10 och 30 år. Under
granskningsperioden har dock 40-årig amorteringstid medgivits i ett par
fall. Tiden är i första hand beroende av den ifrågavarande anläggningens
varaktighet, men hänsyn tages jämväl till anläggningens storlek i förhållande
till kommunens skattekraft och dess nödvändighet för kommunen
(SOU 1942: 60 s. 20 f).

Huruvida och i vad mån en sänkning av de av kommunen beslutna
amorteringstiderna påverkats av dessa synpunkter, låter sig emellertid ej
avgöras efter endast ett studium av Kungl. Maj :ts konseljakter.

Det må avslutningsvis antecknas, att finansdepartementet tillhandahållit
eu intern promemoria angående amorteringstider. Denna inlas inte i denna
bilaga.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Sammanställning över vissa låneärenden under januari—mars 1965

Dat.	Nr	Belopp	Amorterings- tid	Anm.	Ändamål	Sökanden
Kom.	KM:t	Kom.	KM:t
26/3	25a			25	20		elanläggning	Vaxholm
»	25b			25	20		hamnanläggning	»
»	25c			25	25		fastighetsförvärv	Södertälje
»	25d	575 000	220 000	längst	30		skolmåltidsbygg-	Stocksund
				möjl.			nåd
	25e			25	20		elanläggningar	Uppl. Väsby
»	25f			15	15		fastighetsförvärv	Håbo
»	25g			—	25		återuppförande	Vists försam-
							av kyrka	ling
»	26a			10	10		fastighetsförvärv	Alvesta
»	26b			30	10		»	»
»	26c			25	25		»	Loftahammar
»	26d			längst	15		ny- och tillbygg-	Kristianstad
				möjl.			nåd av kallmagasin
»	26e			25	25		utbyggnad av	Lund
							vattenverket
»	26f			25	25		barnstuga	»
	26g			10	10		gatubelysning	»
»	26h			10	10		förvärv av 27	Hälsingborg
							bussar
»	26i			30	30		församlingshem	Malmö kyrk-
								liga samfälligh.
»	27a			20	20		prästgård	Oskarströms
								pastorat
»	27b			20	15		fastighetsförvärv	Mölndal
»	27c			20	15		»	»
»	27d			30	25		VAL	»
»	27e			25	25		till- och ombygg-	Nödinge
							nåd av ålderdoms-
							hem
»	27f			30 el.	25		brandstation	Skövde
				kor-
				tare
»	28a			15	15		fastighetsförvärv	Arvika
»	28b			15	15		fortsatt kulver-	»
							tering
»	28c			15	15		fastighetsförvärv	»
»	28d			25	25		förrådsbyggnad	Filipstad
»	28e			20	20		ålderdomshem	Grangärde
»	281			25	25		gator, elanläggn.,	Söderhamn
							havsbad
»	28g			20	20		nvbvggn. av skola	Karesuando
							och måltidslokal
19/3	15a			30	25		gatu- och ledn.-	Solna
				20	20	två lån	arbeten
»	15b			25	25		gatuarbeten m. m.	Vaxholm
»	15c			25	20		aktieteckning i	Nacka
							elverk
»	15d	500 000	412 000	25	15		prov. skollokaler	Salem
»	15e			35	35		avloppstunnlar	Käppalaför-
							m. m.	bundet
»	15f			25	25		sopförbrännings-	Uppsala
							anläggning
»	15g	380 000	250 000	25	15		prov. gymnastik-	Sköldinge
							byggnad

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Dat.	Nr	Belopp	Amorterings- tid	Anm.	Ändamål	Sökanden
		Kom.	KM:t	Rom.	KM:t
19/3	15h	350 000	155 000	25	15		prov. gymnastik-byggnad	Trosa Kolmården
	16a	500 000	286 000	25	25	lös in-	om- och tillbygg-
						redning	nåd av ålderdoms-hem
»	16b			20	20		förvärv av tomt-mark	Tingsryd
*	16c			längst tnöjl.	30		fastighetsförvärv	Kalmar
	16d			»	25		gator
	16e			10	10		fritidsanläggning	Mönsterås
»	16f	300 000	272 000	20	15		prov. gymnastik-byggnad	Mortorp
»	16g			20	20		vägar, VAL	Lyckeby
	16h			30	30		fastighetsförvärv	Halmstad
	16i			30	30		uppförande av	Kungälvs o.
						församlingshem	Rödeo församl.
»	17a			30	30		fastighetsförvärv	Göteborg
	17b			30	30		»	»
»	17c			30	30		»	»
»	17e			30	30		»	»
»	17f			30	30		»	»
»	17g			30	30		it	»
»>	17h			30	30		»	»
»	17i			30	25		»	»
»	17j 18a			30 25	20 25		» »	» Åmål
»	18b			25	25		»	»
	18c			30	20		hamnkran	»
	18d			10	10		fastighetsförvärv	Skene
»	18e	4 090 000	3 355 000	20	20		centr. yrkesskola	Örebro läns landsting
	18f	1 263 000	798 000	längst	30		nytillbyggn.	Sala
				möjl.			av skola
		310 800	178 000	»	10	= lösa	fasta invent. till
						invent.	skola
	18g			20	20		kontorsbyggnad	Hanebo
»	18h	1 500 000	1 096 000	25	25		ny-, till- o. om-byggnad av skola	Torp Säbrå m. fl.
	18i			20	25		restaurering av
						kyrka	kyrkl. samt.
»	18j			30	30		gymnastikbyggnad samt prov. skol-	Sveg
							byggnad	Skellefteå
»	18k			25	15		fastighetsförvärv
	19	1 380 000	1 135 000	längst	30			Sala
	300 000	—	»	—	ej fasta inv.	uppför, av skola

	20	300 00C	—				—	Leksand
	200 00C	200 00C	10	10		VAL och byggande av väg
	Sigtuna
15/1	43a			25	25		anläggning av gator

»	431)			15	15		ombyggnad av idrottsplats	» Saltsjöbaden
»	43c	2 150 00(	1 281 00(	30	30		tillbyggnad av skola

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Dat.	Nr	Belopp	Amorterings- tid	Anm.	Ändamål	Sökanden
Kom.	KM:t	Kom.	KM:t
15/1	43d			25	25		anläggning av	Eskilstuna
							gator
*	43e			20	20		»	»
»	431			25	25		fortsatt utbyggnad	Norrköping
							av värmedistr.-nät
»	43g	295 00C	181 000	25	15		prov. gymnastik-	Södra Vi
							byggnad
»	43h			10	10		skolpaviljonger	Nässjö
»	44a	2 406 000	1 291 000	15	15		skolbyggnad	Tyresö
»	44b			30	30		fh-förvärv	Västerhaninge
»	44c	705 000	528 000	30	15		skolanläggning	Norrköping
	44d	2 133 000	1 737 000	30	30		»	»
	44e	8 480 000	6116 000	30	30		»	»
		(9300000)
»	44f	1 846 675	1 474 000	30	15		»	»
		(2250000)
*	44g			20	20		friluftsbad	Ekeberg
»	45a			20	20		industrispår	Mörlunda
	45b			30	10	=beräkn.	fh-förvärv	Torslunda
						exploa-
						terings-
						tid
»	45c			20	15		idrottsläktare	Visby
»	45d			längst	20		mottagningssta-	Sölvesborg
				möjl.			tion för elverket
»	45e			25	25		fh-förvärv	Asarum
»	45f			30	30		ålderdomshem	Riseberga
»	45g			längst	25		gatuarbeten	Höganäs
				möjl.
»	45h			30	25		kyrkogård	Borgeby
»	46a			10	10		restaurering av	Bro
							kyrka
»	46b			längst	25		väg- och järn-	Karlskrona
				möjl.			vägsanläggning
	46c	1 750 000	1 685 000	25	25		ålderdomshem	Vä
»	46d			30	30		fh-förvärv	Göteborg
»	46e			25	25		gator, gångvägar	Ytterby
»	46f			25	25		lokaler för provin-	Råda
							sialläkare
	46g			20	20		fh-förvärv	Brålanda
»	46h	1 600 000	1 405 000	30	30		ålderdomshem	Längshem
»	47a	1 131 000	900 000	30	15		prov. skolanlägg-	Halmstad
							ning
	47b			20	20		nybyggn.arbeten	Göteborgs- o.
							vid lasarett	Bohus lands-
								ting
»	47c			—	25		brandstation	Gäsene
»	47d	1 382 000	1 052 000	30	30		gymnastikbyggnad	Skövde
	47e			10	10		yrkesskola	Falköping
»	47f			—	15		fh-förvärv	Arvika
	47g			—	15		»	»
»	47h	1 087 000	1 065 000	—	25		gator, transform.-	Säffle
							station
	47i	215 000	177 500	30	25	= stats-	VAL	Järnskogs
						bidrag
»	48a			25	15		markförvärv	Hjo
»	48b			30	15		»	Hasselrör
»	48c	000 000	807 000				tillbyggnad av	Karlsborg
							skola

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

		Belopp	Amorterings- tid		Ändamål
Dat.	Nr			Anm.	Sökanden
		Kom.	KM:t	Kom.	KM:t
15/1	48d			20	20		orgel till domkyr-kan	Skara församl.
»	48e			—	25	= be-	fh-förvärv, skol-	Nor
						räknad expl.tid	anläggning m. m.
*	49a			30	25		förrådsanläggning	Falun
»	49b			30	20		markförvärv	Skellefteå
»	49c			30	25		gator	»
»	49d			30	25		vattenverk	»
»	49e			25	25		gator	Luleå
»	49f	1 993 000	1 754 000	25	25		utbyggnad av skola	»
»	49g	405 250	281 000	25	15		prov. skolbygg-	»
				25	15		nader
»	50a			15	15		fastighetsförvärv	Bollnäs
»	50b			25	25		förvaltnings- byggnad	»
»	50c			30	25		VAL	Långsele
»	öOd			25	25		prästgård	Alnö församl.
»	50e			30	30		kyrka	Åsarne församl.
»	50f	200 000	168 000	25	25		gymnastik- o. skolmåltidslokaler	Sävar
‘	50g				10	= be-räknad expl.tid	fh-förvärv	Bygdeå
»	50h			30	20		tomtplanering
				30	15		ombyggnad av idrottsplats	Haparanda
22/1	32a	220 375	191 000	längst möjl.	15		skolbyggnad	Saltsjöbaden
»	32b	1 800 000	1 230 000	25	25		yrkesskola	Häverö
»	32c			30	30		fh-förvärv	Märsta
»	32d	2 456 000	2 128 000	30	30		skolanläggn.	Katrineholm
		402 000	197 000	10	10		inventarier, utrustning
»	32e			15	15		gatuarbeten	Mariefred
»	32f			10	10		kyrkobygge	Hälleforsnäs
»	32g	350 000	194 000	20	15		prov. skollokaler	Hjärsås
*	32h			20	20		el- o. belysnings-lokaler	Marieholm
*	32i			30	30		prästgård	Norra Skräv-linge
»	33a	1 300 000	1 160 000	30	30		utbyggnad av skola	Stenungsund
»	33b			25	15		prov. gymnastik-byggnad
»	33c	184 000	72 000	25	15		»
							(tilläggslån)
»	33d			30	30		fh-förvärv
»	33e			30	30		»	»
n	33f			25	25		»	Lerum
»	33g	100 000	77 000	20	20		lärarbostad	Töcksmarks
*	33h	100 OOO	73 000	20	20		om- och tillbygg-nad av industri-	»
							lokal

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

		Belopp	Amorterings- tid
Dat.	Nr			Anm.	Ändamål	Sökanden
		Kom.	KM:t	Rom.	KM:t
22/1	33i			20	20		krematorium	Arvika församl.
»	34a			20	20		sim- o. idrottshall	Hofors
it	34b				15		värmecentral	Hille
»	34c			30	20		konstisbana	Sundsvall
»	34d			30	30		utbyggnad av	Norrbottens
							lasarett	läns landsting
it	34e	400 000	165 000	30	30		skolbyggnad	Haparanda
»	34f	—	—	25	25		industribyggnad	Älvsbyns
)>	34g			25	25		industrispår	»
it	35			30	30		fh-förvärv	Märsta
it	36					avslag	utbyggnad av centralskola	Stenungsund
it	37					it	»	»
29/1	25a	1 800 000	1 700 000	25	25		skolanläggning	Borensberg
)>	25b			30	30		fastighetsförvärv	Vetlanda
»	25c			10	10		gatuanläggningar	Nässjö
»	25d	215 000	162 000	20	15		prov. gymnastik-byggnad	Bredaryd
it	25e	3 360 000	3 200 000	30	30	= nya telefon-	förvaltn. byggnad	Kalmar
						ab.
it	25f			35	25		restaurering av kyrka	Garde församl.
it	25g			30	25		gatuanläggningar	Halmstad
it	25h			25	25		tillbyggnad av ålderdomshem	Tvååkers
»	25i			20	15		asfaltering av gator	Getinge
»	26a			40	35		bergtunnlar för avloppsreningsverk	Trollhättan
				40	25		avloppsreningsverk
»	26b			30 el. kor-tare	25		förrådsbyggnader	it
»	26c			20	20		elanläggning	»
it	26d			20	20		it	it
»	26e			20	20		fastighetsförvärv	Ulricehamn
»	261			20	10		asfaltering av gator	Mellerud
it	26g			25	25		samlingslokaler	Södra Yäne
it	26h			20	15	=beräkn. expl. tid	tomtmark	Grava
it	26i			20	20		elanläggning	Lindesberg
it	26j			25	25		ålderdomshem	Söderbärke
it	27a			25	25		gatu- o. elanlägg-	Gävle
				25	20		ningar
it	27b			25	25		skolanläggn. (tilläggslån)	Färila
it	27c			30	25		industrihus för småindustri	»
»	27d			25	25		skolanläggn.	Söderala
»	27e			25	25		skolbyggnad	»
»	27f			15	15		fh-förvärv	Umeå
it	27g			15	15		ishall	Boden
it	28	Bi* Av**				*statl.	uppf. av bostads-	Hammerdal
						bost.lån ** bot-tenlån	hus (byggn.kred.)
»	29	it				»		*

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

		Belopp	Amorterings- tid		Ändamål
Dat.	Nr			Anm.	Sökanden
		Kom.	KM:t	Rom.	KM:t
5/2	14a			25	15		ombyggnad av	Sundbyberg
			el. kor-tare			fastighet

»	14b			10	10		lekskola	Boo
*	14c			25	25		högstadieskola o. gymnasium	Järfälla
»	14d	7 200 000	5 891 000	30	30	= ej varak-tiga tillgån-gar	högstadieskola	»
	14e			25	25		fh-förvärv	Oland
»	14f			20	10		»	östra Ving-åkers församl
»	15a			25	25		»	Söderköping
»	15b	1 887 800	1 549 000	30	15		prov. skolbyggnad	Norrköping
»	15c			30	30		fh-förvärv	Jönköping
»	15d			25	10		»	Rydaholm
»	15e			20	20		aktieförvärv	Markaryd
»	151			25	25		brandstation	Traryd
»	15g			15	15		fh-förvärv	Oskarshamn
»	16a	600 000	550 000	30	20		»	Ronneby
»	16b			25	25		gator	Sölvesborg
»	16c	1 100 000	614 000	25	25		ålderdomshem	Mjällby
»	16d			10	10		utbyggnad av elstation	Simrishamn
»	16e			20	20		fh-förvärv	Tyringe
»	16f			25	15		prov. gymnastik-byggnad	Vä
»	16g			25	20		restaurering av kyrka	Vä församl.
	16h			25	20		»	Grevie församl.
»	17a			15	15		fh-förvärv	Ödåkra
»	17b			30	30		fh-förvärv	Oby
»	17c			30	30		fh-förvärv	Uddevalla
»	17d			25	25		vägar	östra Omst
»	17e			25	25		fh-förvärv	Borås
»	17f			30	30		kyrka	Dalstorp för-saml.
»	17g			25	25		fh-förvärv	Mariestad
»	18a			30	25		»	Filipstad
»	18b			30	15		prov. skola	Tillberga
»	18c	350 000	250 000	25	25	ned-	restaurering av	Romfarna
						sättn. av be-loppet	kyrka	församl.
						i senare
						skrift
»	18d	900 000	815 000	25	25		utbyggnad av skola	Byske
»	18e			25	20		restaurering av	Skellefteå
							kyrka	landsförsaml.
»	18f			25	25		fh-förvärv	Luleå

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

		Belopp	Amorterings- tid
Dat.	Nr			Anm.	Ändamål	Sökanden
		Kom.	KM:t	Kom.	KM:t
5/2	19	Bi Av*		15	15	* an-	ombyggnad av	Östra Ving-
						sökan (del) om lån	prästgård	åkers pastorat
						ur pas-toratets
	20					präst-löne-fond, ej åtgärd
»	Bi Av*		25	25	* VAL	gatuarbeten,	Bottne
	21					= ej åtgärd	VAL
»	Bi Av*		40	30		färjeläge	Lärbro
*	22		25	25	* små-	gator, VAL,	Orsa municipal-
						båts- hamn	småbåtshamn	samhälle
						= ej samhäl-
11/2	23a					lets an-gelä-genhet
		30	30		värmeverk	Uppsala
»	23b 23c	2 000 000	1 870 000	30	30	ej var-aktiga tillgån-gar	ålderdomshem	Dannemora
»			30	30		Ih-förvärv	Vetlanda
»	23 d 23 e	1 000 000	91 000	15	15	ej var-aktiga tillgån-gar	gatubelysning	Mariannelund
»			30	30		uppförande av bostadshus	Reftele
231
»			15	15		barnstugor	Ljungby
»	23g			20	20		pensionärshem	Virserum
»	23h			10	10		fh-förvärv	Högsby
»	23i			20	20		markförvärv	Lönneberga
»	24a 24b			20	20		restaurering av kyrka	Alskogs förs.
»			25	25		gator	Sölvesborg
»	24c			25	25		magasinsbvggnad	»
»	24d			30	30		polishus	Hässleholm
»	24c			25	15		aktieförvärv	Ängelholm
»	24f			25	25		inredande av varmbadhus	Tomelilla
»	25a 25b	125 000	75 000	30	30		trädgårdsanlägg-ning för uppför. av pens.hem.	Lund
»			30 25	30		uppförande av prästgård	Sövestad
25c
» ■			25		avloppsrenings- verk	Falkenberg
25d
»			25 el.	20		fh-förvärv	Lindome
				kor-
				tare
»	25e			25	25		uppförande av industribyggnad	Brålanda

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Belopp

Amorterings-tid ,

Anm.

Ändamål

Dat. Nr

Kom. KM:t

Sökanden

11/2	25f		25	25		markförvärv	Årjäng
	26a		längst möjl.	30		ålderdomshem	Västerås
»	26b		30	30		»	Kung Karls
»	6c		25	25		bårhus	Grytnäs för-
			10	10			saml.
»	26d		25	25		förvärv av skogsmark	Färila
»	6e		25	25		tillbyggn. av ålderdomshem	Råneå
26/2	17a		25	25		fh-förvärv	Stockholm
»	17b		—	10		*	Sigtuna
»	7c		25	15		prov. skollokaler	Sollentuna
»	17d		30	30		sporthall, aula vid skola	Järfälla
	17c	2 700 000 1 895 000	25	15	=stats-bidrag, lösa invent.	skolbyggnad	Botkyrka
»	171		30	25		VAL	Stockholms-traktens vatten-verksförbund.
»	18a		40	30		fh-förvärv	Solna
»	18b		30	25		gatu- och parkarbete	*
»	18c		25	25		bro Sthlm-Lidingö	Lidingö
	8d		längst	30		utbyggnad av	Uppsala läns
			möjl.			vårdhem	landsting
»	18e		30	30		fh-förvärv	Oxelösund
»	18f		15	15		»	Stallarholmen
»	19a		25	15		ombyggnad av	Tensta m. fl.
						kyrkoherde- bostaden	förs:s pastorat
»	19b		25	25		gatu- och elanläggn.	Boxholm
	19c	3 500 000 3 400 000	30	30		högstudieskola	Kvillinge
	19d	4 398 500 2 970 000	30	30		skolanläggning	Östra Vikbo-landet
•	19c		30	30		ålderdomshem	Vreta klosters kommun
»	19f		5	5		fh-förvärv	»
i>	20a					industrilån Hög-spänningsledning	Alvesta
»	20b	2 985 000 1 493 000	30	25	=stats-	exploatering av	Karlskrona
					bidrag	industriområde
»	20c		30	25		VAL-anläggningar	Degeberga
»	20d					gator	Lomma
	20e		25	15		gatubelysning	»
	21a		25	25		byggnad inrym-mande bostad och	Torsås
						mottagningslokalcr åt distrikts-
						veterinären
	21b		25	25		fh-förvärv	Torslunda
»	lc		20	20		klinik vid Centr.-	Hallands läns
						lasarettet	landsting
»	d		30	30		utbyggnad av	Halmstad

hamn

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

		Belopp	Amorterings-		Ändamål
Dat.	Nr					Anm.	Sökanden
		Kom.	KM:t	Kom.	KM:t
26/2	21e				30		fh-förvärv	Uddevalla
»	21f			25	20		utbyggnad av elverkets ledn.nät	Kungälv
»	21g				25		fh-förvärv	Ytterbv
»	22a			10	10		»	Åmål
9	22b			15	15		iordningställande av campingplats	Dals Eds
»	22c			20	20		uppförande av skola	Falköping
»	22d			25	25		gymnastikbyggn. o. ålderdomshem	Timmersdala
»	22e			25	25		idrotts- och simhall	Hallsberg
»	23a			10	10		bostadspaviljong	Tössbo
»	23b			25	20		transformator- station	Kristinehamn
»	23c			25	15		övertagande av vissa elektriska	9
							distributionsnät
»	23d			30	25		gatuarbeten	9
»	24a			längst möjl.	25		gatuanläggning	Västerås
»	24b			»	25		gator	9
»	24c			»	30		nyanläggning för värmeverket	9
»	24d			»	20		d:o elverket	9
»	24e			»	30		förlängn. av kaj	9
»	24f			»	25		parkanläggning	9
»	24g			9	15		gatubelysning	9
»	24h			30	25		gator samt VAL-ledningar	Kung Karls
»	24i			25	25		fh-förvärv	Falun
»	24j			25	25		tillbyggnad av ålderdomshem	Krylbo
»	24k			25	25		»	Nederkalix
»	25a			25	25		fh-förvärv	Falun
»	25b			20	20		fabriksbyggnad	Hudiksvall
»	25c			10	10		fh-förvärv	Piteå
»	25d	2 126 000	1 086 000			=stats-bidrag	industrihus	Neder Luleå
»	26	40 800	_	30	30		(”pensionärshem	M ålilla
		83 500	40 000				jveterinärbostad
»	27	50 000	50 000	30	10		skolbuss, skol-	Teckomatorp
		75 000	75 000				anläggn.,
		75 000	—				inventarier
		350 000				=lösa invent.
»	28	60 000	60 000	25	25	ej un-	gator	Östervåi
		55 000				der- ställn. pliktigt	VAL	Bunke
1>	29					avslag	pensionärshem

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Bilaga 7

PM ang. frågor om Kungl. Maj :ts rätt att utfärda författningar utan

riksdagens medverkan

I 87 § första momentet regeringsformen stadgas, att riksdagen äge gemensamt
med Konungen makt att stifta allmän civil- och kriminallag ävensom
kriminallag för krigsmakten och att sådan förut stiftad lag förändra
och upphäva. Lagrummet stadgar vidare bl. a. att Konungen icke utan riksdagens
samtycke och riksdagen icke utan Konungens må någon ny lag göra
eller gammal avskaffa. Vad som sålunda enligt nämnda grundlagsstadgande
skall höra till den samfällda lagstiftningens område kan i viss män vara
tveksamt. Emellertid kan såsom huvudregel uppställas, att till allmän
civillag hör bestämmelser om enskilda personers rättigheter och skyldigheter
mot varandra (bl. a. lagstiftning angående olika slags avtal medborgarna
emellan samt angående äktenskap och föräldrars och barns inbördes
rättigheter och skyldigheter). Vad angår gränsen mellan allmän kriminallag
inklusive kriminallag för krigsmakten (bestämmelser i båda dessa hänseenden
är numera sammanfogade i brottsbalken) och författningar i övrigt
som innehåller straffstadganden har så småningom, när det gällt författningar
utanför den centrala strafflagstiftningens område, till den samfällda
lagstiftningen kommit att föras stadganden som kan medföra allvarligare
ingrepp mot de enskilda medborgarna, såsom frihetsförlust av längre varaktighet
(i vart fall anses frihetsförlust under mer än sex månader icke få
utsättas utan medverkan av riksdagen). Till området för civil- och kriminallag
räknas också bl. a. författningar angående »det gällande rättegångssättet»
(rättegångsbalken och författningar av motsvarande natur) och
utsökningsordningen (utsökningslagen och författningar av motsvarande
natur). Enligt 87 § andra momentet regeringsformen äge riksdagen ock
gemensamt med Konungen stifta, förändra eller upphäva kyrkolag; dock
att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte. På grund av
särskilda bestämmelser i regeringsformen skall författningar i vissa ämnen
stiftas samfällt i den ordning 87 § första momentet eller andra momentet
föreskriver. Detta gäller t. ex. om lagar om högsta domstolens eller regeringsrättens
sammansättning och tjänstgöring, lagrådet, kvinnas behörighet''
till prästerlig tjänst, prästval, svenskt medborgarskap, grundläggande
bestämmelser om statstjänstemannens rättsställning samt lagar om monopol.
På grund av andra bestämmelser i regeringsformen sker lagstiftning i
samfälld form också beträffande exempelvis antalet statsdepartement, om
kommandomål, allmän folkomröstning, riksbankens förvaltning, värnplikt
och ansvar för statsrådets ledamöter. — I samfällt antagna författningar
anges regelmässigt i ingressen, att antagandet av författningen skett »med
riksdagen».

Enligt 89 § sista p. regeringsformen gäller, att Kungl. Maj:t kan åt riksdagen
överlämna alt gemensamt med Kungl. Maj :t avgöra irågor som rör
rikets allmänna styrelse. Om sådant överlämnande sker, skall förfaras på
sätt 87 § första mom. stadgar angående lagfrågor. I sådana fall antages sålunda
författningen genom samfällt beslut av Konung och riksdag och ut -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

färdas »med riksdagen», även om den, såsom ibland sker, ej utfärdas i lagform.
Initiativet till författningen kan utgå även från riksdagen genom att
den för sin del antager ett lagförslag som faller inom ifrågavarande område,
d. v. s. området för Konungens ekonomiska och administrativa lagstiftning.
Har ett förslag till lag antagits genom samfällt beslut enligt nu ifrågavarande
89 § sista punkten (delegation) behandlas lagen i fortsättningen såsom
en lag antagen enligt 87 § och kan således ej ändras eller upphävas på
annat sätt än genom samfällt beslutad lag. De år 1946 tillkallade sakkunniga
ang. riksdagens arbetsformer uttalade i det av dem framlagda betänkandet
(SOU 1947:79 s. 24) följande angående ifrågavarande form av
delegation:

I samband med delegationsfrågan ha vi också behandlat det i direktiven
berörda spörsmålet om riksdagens befattning med Konungens
ekonomiska och administrativa lagstiftning. Vi dela helt den uppfattning
som uttryckts i direktiven att den utveckling som efter hand inskränkt
Konungens makt på berörda område i och för sig är välgrundad.
Den ekonomiska och administrativa lagstiftningen innebär många
gånger väsentliga ingrepp i medborgarnas frihet och egendom. Kedan
av denna anledning är riksdagens medverkan av betydelse. Härtill
kommer att riksdagen genom en lång delegationspraxis från Kungl.
Maj :ts sida vunnit stor erfarenhet av berörda frågors behandling. Det
är enligt vår mening önskvärt att denna erfarenhet också i fortsättningen
utnyttjas. Vi anse oss i detta sammanhang böra erinra om att
konstitutionsutskottet vid 1947 års riksdag i sitt utlåtande nr 24 (med
anledning av motionerna 1: 16 av herr Herlitz och 11:29 av herrar
Haeggbloin och Nolin) förutsatt att krigsårens praxis att använda
bl. a. den ekonomiska lagstiftningsmakten för åtgärder, som innebära
»väsentliga ingrepp» i medborgarnas frihet och egendom överges och
att tidigare följda principer åter bringas i tillämpning. — Å andra
sidan vilja vi likväl betona att mindre väsentliga författningar icke
onödigtvis böra underställas riksdagen för dess hörande. Inte heller
böra smärre författningsändringar utan någon principiell betydelse
underställas riksdagen, även om den författning som de avse utfärdats
efter riksdagens hörande. Vi anse därför den under de sista åren
inledda praxis enligt vilken Kungl. Maj :t ensam beslutar om sådana

ändringar vara ändamålsenlig.---Vi rekommendera sålunda att

berörda författningar och författningsändringar, där de icke innebära
egentliga ingrepp i medborgarnas frihet och egendom, må kunna utfärdas
av Kungl. Maj :t ensam även om de tidigare utfärdats efter riksdagens
hörande. Sådana ursprungligen ekonomiska och administrativa
författningar som genom delegation från Kungl. Maj:t överförts
till den gemensamma lagstiftningens område böra däremot alltjämt
förbehållas Konungens och riksdagens gemensamma beslut.

I proposition 1948: 244 anslöt sig (s. 28) departementschefen till de sakkunnigas
förslag. Vid riksdagsbehandlingen uttalade vederbörande utskott
i av riksdagen godkänt utlåtande (särsk. utsk. 1948: 1 s. 10 f) att den föreslagna
jämkningen av praxis skulle innebära, att riksdagens befattning med
Konungens ekonomiska lagstiftning minskades samt uttalade därefter:

Beträffande Konungens ekonomiska lagstiftning anser utskottet det
vara angeläget, att vid den jämkning av nuvarande praxis, som kommer
till stånd, det av de sakkunniga framförda kravet uppmärksam -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 11)66

mas, att de författningar, som tidigare utfärdats efter riksdagens
hörande, skola utfärdas av Kungl. Maj :t ensam endast i de fall, då de
icke innebära några egentliga ingrepp i medborgarnas frihet eller egendom.
Såsom de sakkunniga understrukit böra sådana ursprungligen
ekonomiska och administrativa författningar, som genom delegation
från Kungl. Maj :t överförts till den gemensamma lagstiftningens område,
alltjämt förbehållas Konungens och riksdagens gemensamma
beslut.

I stället för delegation enligt förevarande grundlagsstadgande förekommer
att Kungl. Maj :t begär yttrande i någon form av riksdagen över författningen
eller del därav. I sådana fall utfärdas icke författningen »med»
riksdagen utan i regel »efter riksdagens hörande».

Enligt 57 § regeringsformen utövas beskattningsmakten av riksdagen
allena. Enligt 60 § p. 2 må ej några allmänna avgifter, av vad namn och
beskaffenhet som helst, utan riksdagens samtycke kunna förhöjas, tullen å
inkommande och utgående spannmål allena undantagen. I 73 § stadgas att
inga nya pålagor, utskrivningar av manskap eller av penningar och varor
må hädanefter utan riksdagens fria vilja och samtycke, i den ordning, förut
nämnt är, påbjudas, uppbäras eller fordras. — De i nämnda författningsrum
angivna områdena för riksdagens beskattningsmakt ligger således under
riksdagens ensamma beslutanderätt. Författningar inom nämnda områden
utfärdas av Kungl. Maj :t »i överensstämmelse med riksdagens beslut».
Ibland användes dock andra lokutioner. Skatteförfattningarna utfärdas
i regel som kungliga förordningar.

Kungl. Maj :t skall i sammanhang med framläggandet av statsverkspropositionen
(58 §) föreslå (59 §) de bevillningar (''skatter’) som utöver de
ordinarie inkomsterna fordras för att täcka utgifterna. Till bevillningar
räknas enligt 60 § tull- och accismedlen, postmedlen, chartae-sigillataeavgiften,
husbehovsbrännerimedlen samt vad varje riksdag dessutom »särskilt
såsom bevillning sig åtager». I detta senare ingår enligt fast praxis
bl. a. riksdagens beslut angående den procentsats av den statliga inkomstskattens
grundbelopp som skall utgå. I sammanhang med riksdagens behandling
av statsverkspropositionens (budgetens) utgiftssida införes eller
ändras ofta exempelvis bestämmelser om statsbidrag. Författningar härom,
vilka sålunda är en del av vad som kan benämnas budgetförfattningarna,
utfärdas av Kungl. Maj :t med användande av — i regel — lokutionen
»med stöd av riksdagens beslut».

1 89 § regeringsformen stadgas:

Uti riksdagens kamrar må frågor väckas om förändring, förklaring
och upphävande av lagar och författningar, som rikets allmänna hushållning
röra; om sådana nya lagars stiftande samt om grunderna för
allmänna inrättningar av alla slag. Riksdagen äge dock icke makt att
i dessa mål annat eller mera besluta, än föreställningar och önskningar,
att hos Konungen anmälas, och varå Konungen, sedan statsrådet
däröver blivit hört, göre det avseende Han för riket nyttigt finner.

Denna paragraf behandlar Konungens makt att utfärda författningar tillhörande
den »ekonomiska» eller den administrativa lagstiftningen; ofta
sammanfattat såsom Kungl. Maj.ts ekonomiska lagstiftningsmakt. Såsom
får anses framgå av det förut återgivna uttalandet av 1948 års särskilda utskott
ingår häri icke rätt för Kungl. Maj:t att ensam utfärda författningar

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

som innebär egentliga ingrepp i medborgarnas frihet eller egendom. Med
orden »grunderna för allmänna inrättningar av alla slag» åsyftas den enligt
denna paragraf Kungl. Maj :t förbehållna rätten att såsom förvaltningens
högste chef organisera statens anstalter och inrättningar samt för dem utfärda
reglementen och instruktioner. Denna rätt begränsas emellertid dels
av lagstadganden, dels av att riksdagen kan vägra anslag för ändamålet
eller för anslag uppställa villkor. Omfattningen av Kungl. Maj :ts befogenheter
enligt 89 § behandlades ingående i förarbetena till allmänna förfogandelagen
och allmänna ransoneringslagen 1954. Tillkallade sakkunniga
uppställde därvid (SOU 1952:24 s. 59 ff) vissa principer till vilka Kungl.
Maj :t och riksdagen anslöt sig. Dessa principer sammanfattades i k. prop.
1954: 20 s. 38 ff sålunda:

Utredningen erinrar, att omfattningen alltsedan stadgandets tillkomst
varit omstridd. Varken förarbetena eller doktrinen ger tillräcklig
ledning för ett säkert bedömande härav. Allmänt erkänt är endast
att Kungl. Maj:t icke utan riksdagens medverkan kan vidtaga åtgärder,
som innebär förfogande över ägande- eller nyttjanderätt eller är
att betrakta som beskattning. Icke heller praxis lämnar en klar bild
av omfattningen utav de Kungl. Maj :t tillkommande befogenheterna
enligt § 89 regeringsformen. Handels-, användnings- och transportregleringar
har visserligen genomförts av Kungl. Maj:t utan riksdagens
medverkan och utan att någon riksdagens fullmakt åberopats,
men det är oklart, i vilken utsträckning Kungl. Maj :t därvid stött sig
på § 89 regeringsformen. Det kan nämligen ifrågasättas om icke ett
av Kungl. Maj :t meddelat förordnande om handelsreglering utan beslag
enligt förfogandelagen grundat sig därpå att, eftersom Kungl.
Maj :t är berättigad att jämlikt denna lag lägga varorna under beslag,
Kungl. Maj :t också måste vara befogad tillgripa den mindre långt
gående åtgärden att enbart genomföra handelsreglering. Enligt utredningens
mening är emellertid riktigheten härav tveksam. Det framhålles
vidare, att utvecklingen gått i den riktningen att tillägga riksdagen
allt större inflytande vid behandlingen av frågor om statliga
ingripanden på näringslivets område.

Utredningen anser, att de handels-, användnings- och
transportregleringar, som måste genomföras under kristider,
ofta innebär så väsentliga ingrepp i näringsfriheten, att de är
jämförbara med de fall, då kronan tager enskild egendom i anspråk.
Enligt utredningens mening är det med hänsyn härtill befogat, att
riksdagen medverkar vid tillkomsten av krisregleringar av denna art,
såvida icke regleringarna avser ingripanden av mindre betydelse.

I fråga om import- och exportregleringar framhåller
utredningen, att praxis utbildat sig därhän att Kungl. Maj :t äger genomföra
dem med stöd av § 89 regeringsformen utan riksdagens medverkan.
Kungl. Maj :ts befogenhet härutinnan är emellertid icke oomstridd.
Även import- och exportregleringar innebär i allmänhet betydande
ingrepp i näringsfriheten och härav följer att riksdagens medverkan
skulle krävas för dessas genomförande. Enligt utredningens
åsikt leder emellertid särskilda omständigheter, som måste beaktas
då det gäller sådana regleringar, till annat resultat. Behov av att snabbt
vidtaga regleringar av import och export kan uppkomma även under
tider, då den krisbetonade fullmaktslagstiftningen icke är i kraft,

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

t.ex. på grund av internationella valutaförhållanden. Det är dessutom
omöjligt att i förväg lämna meddelanden om planerade inskränkningar
i importen eller exporten. Kungl. Maj :t måste därför ständigt
ha befogenhet att kunna vidtaga regleringsåtgärder härutinnan. Enligt
utredningens uppfattning föreligger ej anledning att bryta den
fasta praxis, som utbildat sig på detta område och som innebär att
Kungl. Maj:t med stöd av § 89 regeringsformen äger vidtaga erforderliga
ingripanden. Utredningen tillägger emellertid, att i viss mån
andra synpunkter kan anläggas på importregleringar, som sker i rent
protektionistiskt syfte. Starka skäl talar för att sådana skall komma
till stånd under medverkan av riksdagen.

I detta sammanhang behandlar utredningen olika slag av avgifter
vid import och export samt avgifter, som avser att utjämna priserna
på inhemska och utländska förnödenheter (clearing- och prisutjämningsavgifter).
Enligt utredningens uppfattning är
dessa avgifter av sådan art, att de icke får påläggas eller höjas utan
riksdagens medverkan.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen, att ändring icke bör göras
i rådande praxis beträffande Kungl. Maj :ts befogenheter att, såvitt
syftet ej är rent protektionistiskt, med stöd av § 89 regeringsformen
reglera import och export. Utredningen anser däremot att riksdagen
bör medverka då det gäller handels-, användnings- och transportregleringar
samt uttagande av avgifter vid import och export ävensom avgifter,
som syftar till att utjämna priserna på inhemska och utländska
förnödenheter. Fullmaktslagstiftningen bör enligt utredningens mening
utvidgas till att avse regleringar och åtgärder av nämnt slag i den
omfattning krisförhållandena kräver och som närmare anges i det
följande. Utredningen framhåller i anslutning härtill, att om förslaget
följs, så torde därigenom en precisering av Kungl. Maj:ts administrativa
befogenheter ske i så måtto, att Kungl. Maj :t i fortsättningen icke
på annan grund än med stöd av fullmaktslag — alltså icke med stöd
av § 89 regeringsformen — bör vidtaga åtgärder, som omfattas av lagen.
Undantag måste dock göras för ingripanden, som är av mindre
betydelse; sådana ingripanden bör Kungl. Maj :t även framdeles få
göra med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt.

Vissa av Kungl. Maj:t ensam vidtagna ändringar i författningar vilka stiftats
med riksdagens medverkan

Inrikesdep. 29.1.1965, ärende nr 83.

År 1962 hemställde Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen (bil. 7 bl. a.
p. 119 och 124) att riksdagen måtte godkänna vissa föreslagna ändringar
i bestämmelserna om tertiärlån, tilläggslån och egnahemslån. Avsikten var
att sammanföra författningarna om lån till flerfamiljshus och lån Ull
nybyggda småhus till en gemensam låneförfattning. Riksdagen lämnade
det begärda godkännandet (SU 46 och 59, rskr 146) och Kungl. Maj :t utfärdade
därefter »med stöd av riksdagens beslut» bl. a. bostadslånekungörelsen
och räntebidragskungörelsen, båda av den 5 okt. 1962 (537 och
7—liihang till riksdagens protokoll 1966. 5 sand. 2 and. Nr 33

98 Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

541). I 1964 års statsverksproposition anförde Kungl. Maj:t (bil. 13 p. 44)
angående räntebidrag (Anslaget till Ränteeftergifter å vissa bostadslån
in. in.):

Från anslaget bestrides främst kostnaderna för räntebidrag, som i
anslutning till statliga bostadslån lämnas låntagare med anledning av
att räntan på underliggande krediter överstiger en bestämd räntesats
(basräntan). Vidare bestrides från anslaget kostnader för räntebidrag
avseende vissa företag finansierade utan statliga lån.

Därefter anfördes i propositionen att bostadsstyrelsen föreslagit en
minskning av anslaget från 210 mkr 1963/64 till 185 mkr 1964/65. Departementschefen
föreslog att räntebidragen slopades i hus, byggda åren
1952—1956, att basräntan höjdes från 4 till 4,5 % för hus som byggts efter
år 1957 och finansierats med statslån enligt före den 1/1 1958 gällande
lånevillkor, att beträffande hus, som tillkommit med stöd av därefter gällande
lånebestämmelser basräntan höjdes från 3,5 till 4 % i fråga om
hus som byggts åren 1958—1960, att någon förändring ej vidtogs i 1961
års produktion, att däremot basräntan sänktes till 3 % för hus, färdigställda
år 1962 och senare, samt att motsvarande ändringar borde göras
i fråga om räntebidrag till hus som uppförts utan stöd av statslån.

Departementschefen anförde i fortsättningen:

Ändringarna i basräntan bör träda i kraft den 1 juli 1964. På grund
av eftersläpningarna i tillgodoförandet av räntebidragen får ändringarna
ingen effekt på utgifterna under anslaget förrän budgetåret 1965/
66. Nämnda budgetår kan utgifterna — vid i övrigt lika förhållanden
— beräknas minska med 40 milj. kr till följd av de föreslagna ändringarna.
— För budgetåret 1964/65 bör anslaget uppföras med det av
bostadsstyrelsen föreslagna beloppet, 185 milj. kr.

I departementschefens hemställan begärdes a) riksdagens godkännande
av de av departementschefen i det föregående förordade ändringarna i bestämmelserna
om räntebidrag och b) anvisande till Räntebidrag av ett förslagsanslag
för budgetåret 1964/65 av 185 mkr.

Statsutskottet (uti. 42 s. 19 ff) föreslog bifall till de förordade ändringarna
i bestämmelserna om räntebidragen men höjning av anslaget för
1964/65, på grund av att lånemarknadens räntor ändrats efter statsverkspropositionens
framläggande, till 205 mkr. Riksdagen följde utskottet
(rskr 129).

Genom KK den 29/5 1964 (nr 414) genomfördes, »med stöd av riksdagens
beslut», nyssnämnda förändringar i fråga om slopande av räntebidrag och
förändringar i basräntan. Genom samma kungörelse ändrades också 5 §
i 1962 års räntebidragskungörelse. (Nämnda 5 g hade år 1963 ändrats
dels genom KIv den 3/5 (nr 143) » med stöd av riksdagens beslut», dels, tydligen
på grund av ändringar i ränteläget, genom KK den 29/11 (nr 568),
med retroaktiv verkan från och med den 1 juli, utan angivande av sådant
stöd.) De genom ändringen den 29 maj 1964 med stöd av riksdagens beslut
införda reglerna i 5 § innebar, att räntebidrag kunde för år räknat utgå
för vissa en- och tvåfamilj shus med vissa belopp i kronor. Som exempel
må nämnas att å lån för nybyggnad av enfamiljshus som blivit färdiga
före år 1951 kunde utgå 100 kr i räntebidrag, för d:o åren 1951 och 1952
250 kr samt för d:o efter år 1952 350 kr.

Genom KK den 29 januari 1965, SFS nr 9 (inrikesdepartementet) änd -

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1960 99

rades 5 §. Genom ändringen infördes ett nytt beräkningssätt för räntebidragets
belopp, detta må enligt den nya lydelsen utgå med högst det
belopp som erhålles genom att ett visst belopp, för nybyggt enfamiljshus
200 kr, »multipliceras med det tal som utgör skillnaden mellan eu av bostadsstyrelsen
med hänsyn till räntesatsen för underliggande kredit i sådana
fall beräknad procentsats och den i 4 § angivna procentsatsen för primärkredit».
Ändringen genomfördes utan medverkan av riksdagen. Enligt av
bostadsstyrelsen utgiven kommentar innebär ändringen endast en teknisk
omformulering av de tidigare bestämmelserna och anses den nya lydelsen
medföra samma bidragsbelopp som annars skolat erhållas. Kungörelsen
9/1965 utfärdades efter beslut vid konselj den 29 januari 1965, ärende nr 83,
på förslag av statsrådet och chefen för inrikesdepartementet Rune B. Johansson.

Civildep. 11.2.1965, ärende nr 84)a)

Efter av Kungl. Maj :t i prop 1962: 169 begärt och av riksdagen (SU 152,
rskr 341) erhållet bemyndigande att meddela de föreskrifter och vidtaga
de åtgärder i övrigt, som erfordras för införande av statlig grupplivförsäkring
i överensstämmelse med vad som i propositionen anförts, utfärdade
Kungl. Maj :t den 14 december 1962 »med stöd av riksdagens beslut» Reglemente
angående statens grupplivförsäkring (698). Genom KK den 11 februari
1965 nr 24 (civildepartementet) ändrade Kungl. Maj :t bl. a. 5, 7, 11,
14—26, 31 och 32 §§ i reglementet samt vidtog vissa andra ändringar i
reglementet (i kungörelsen trycktes hela reglementet i dess nya lydelse).
Ändringen beslöts vid konselj den 11 februari 1965, ärende nr 84)a), på förslag
av statsrådet och chefen för civildepartementet Sigurd Lindholm.
Under nr 84)b) föreskrevs på förslag av densamme bl. a. att försäkringsbelopp
enligt reglementet skulle bestridas från det under tolfte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till personalpensionsförmåner m. m. I kungörelsen
anges icke något om att ändringen skett »med stöd av riksdagens
beslut».

Handelsdep. 23.4. 1965, ärende nr 102.

I proposition nr 185/1964 (inrikesdepartementet) hemställde Kungl.
Maj :t att riksdagen skulle godkänna de riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik
m. in. som föredragande departementschefen, statsrådet Rune
B. Johansson, i propositionen förordat. Dessa riktlinjer innefattade- bl. a.
att statliga bidrag och lån skulle kunna lämnas företag i orter och områden
inom Norrland och nordvästra Svealand, som från samhällsekonomisk synpunkt
framstod som lämpliga lokaliseringsorter. Vid remissbehandlingen
av det kommittébetänkande (SOU 1963: 58), som låg till grund för propositionen,
framhöll riksbanksfullmäktige i ett remissyttrande (prop. s. 113)
på tal om kreditgaranti:

Det bör enligt fullmäktige i detta sammanhang beaktas att redan
nu inom ramen för det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri
finns ctl kreditgarantisystem, som inte är begränsat till de
minsta företagen och som tar hänsyn både till lokaliseringsmässiga
synpunkter och till vissa företags institutionellt betingade svårigheter
på kredit,marknaden. Ramen för dessa garantier, som för budgetåret
1*— Kihang till riksdagens protokoll 1966. 5 samt. 2 avd. Nr 33

100 Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år W66

1964/65 föreslogs till 55 milj. kr, torde i dagens läge bereda tillräckligt
utrymme för att tillgodose de lokaliseringspolitiska önskemål, som
det kan vara rimligt att söka nå genom kreditgarantier.

Departementschefen yttrade (s. 199 f):

Det lokaliseringspolitiskt inriktade stödet bör i fortsättningen koncentreras
till de tidigare redovisade stödformerna, nämligen statliga
bidrag och lån. Vid sidan av det statliga lokaliseringsstödet finns
emellertid behov av ett kreditstöd till hantverk och småindustri, som
kompletterar de vanliga kreditinstitutens verksamhet. Det kreditstöd
som hittills förekommit i form av lån från företagareföreningarna och
statliga kreditgarantier bör därför bibehållas. Stödet bör utgå efter
samma grunder som hittills utom i det avseendet att stödet inte längre
skall primärt tjäna något lokaliseringssvfte utan mera renodlat blir
att anse såsom en företagsekonomiskt betingad hjälp åt sådana framför
allt mindre företag, som saknar tillräckliga förutsättningar för att
i erforderlig utsträckning kunna anlita den allmänna kreditmarknaden.
I likhet med företagareföreningsutredningen anser jag, att
detta stöd även med en sådan begränsning har en viktig uppgift att
fylla. — Gränsdragningen mellan det statliga lokaliseringsstödet och
det nyssnämnda statliga kreditstödet är onekligen vansklig. Någon
skarp riktlinje går inte att dra. Lokaliseringsstödet torde dock endast
undantagsvis komma i fråga för att tillgodose sådana lånebehov som
hantverks- och småindustrilånen från företagareföreningarna i första
hand är avsedda att täcka. Olika samverkansfrågor får lösas i nära
kontakt mellan lokaliseringsmyndigheterna, kommerskollegium och
företagareföreningarna. Jag förutsätter också att företagareföreningsutredningen
beaktar dessa samordningsfrågor.

I de likalydande motionerna I: 881 av herr Hjalmar Nilsson in. fl. och
II: 1092 av herr Svanberg m. fl. hemställdes att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte besluta att det statliga kreditstöd, som genom kommerskollegium
och företagareföreningarna lämnades till hantverk och småindustri
skulle kunna beviljas utöver det statliga lokaliseringsstödet.

Bankutskottet (uti. 1964:48 s. 32) uttalade:

Utskottet instämmer i att det lokaliseringspolitiska stödet i fortsättningen
bör koncentreras till de av'' utskottet i det föregående behandlade
stödformerna. Det statliga kreditstödet genom kommerskollegium
och företagareföreningarna bör främst utgöra ett komplement
till den ordinarie kreditgivningen på den allmänna kreditmarknaden.
Utskottet, som således inte tillstyrker bifall till motionerna
I: 870 och II: 1079, såvitt nu är i fråga, vill emellertid betona att en
lokaliseringspolitisk inriktning av ett låneärende givetvis inte skall
utesluta detta från stöd genom företagareföreningarna. Utskottet avstyrker
det i motionerna I: 881 och II: 1092 väckta förslaget att samma
företag skall kunna erhålla såväl lokaliseringspolitiskt stöd som
stöd genom företagareföreningar. Som även departementschefen understrukit
bör berörda organ i nära samverkan lösa uppkommande gränsdragningsfrågor.

Utskottet hemställde bl. a. att riksdagen i anledning av propositionen
och de i ämnet väckta motionerna måtte godkänna riktlinjer för en aktiv
lokaliseringspolitik m. m. i enlighet med vad utskottet angivit, och att

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1!)6(> 101

förutnämnda två motionspar i den män de inte kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Den 23 april 1965 utfärdade Kungl. Maj :t (inrikesdepartementet) dels
KK om statligt lokaliseringsstöd (nr 101) dels (handelsdepartementet) —
utan angivande av någon riksdagens medverkan — KK (nr 102) angående
ändrad lydelse av 3 och 22 §§ kungörelsen den 3 juni 1960 (nr 372) om
statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri. I 3 § i dess nya
lydelse stadgades:

Kreditstöd må icke beviljas näringsidkare till verksamhet, för vilken
han erhållit lokaliseringsstöd enligt kungörelsen den 23 april 1965 (nr
101) om statligt lokaliseringsstöd.

Beslutet om utfärdande av kungörelsen fattades i ärende nr 27 på hemställan
av chefen för handelsdepartementet, statsrådet Gunnar Lange.

Jordbruksdep. 26.5. 1965, ärende nr 55.

Den 26 maj 1965 beslöt Kungl. Maj :t utfärda kungörelse om ändring av
bilaga 2 till lantmäteritaxan den 13 maj 1960 (nr 332). Beslutet (jordbruksdepartementet
ärende nr 55) fattades på hemställan av statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet Eric Holmqvist. Kungörelsen har i SFS
nr 198/1965. Ändringen innebar att en viss taxa för automatisk nedsättning
av lantmäteriavgift för sammanföring av samfälld vägmark gjordes tilllämplig
även på sammanföring av viss järnväg&mark med angränsande
fastighet. Ändringen hade icke underställts riksdagen.

1960 års lantmäteritaxa (nr 332) utfärdades »efter riksdagens hörande»,
sedan Kungl. Maj :t i prop. 74/1960 hemställt om riksdagens godkännande
av de i propositionen föreslagna grunderna för »ny lantmäteritaxa» och sådant
godkännande lämnats (JoU 19, rskr 212). I samband med ändringar,
utfärdade med hänvisning till 1960 års riksdagsbehandling, av taxan och
bilagorna år 1962 omtrycktes taxan och bilagorna (SFS 1962: 288). År
1963 ändrades bil. 2 utan medverkan av riksdagen (SFS 124/1963). Ändringen
berörde förrättning för äganderättsutredning i vissa fall och anslöt
sig till en samtidig ändring av lag därom. År 1964 ändrades bil. 2 »med stöd
av riksdagens beslut» (prop. 1964: 1, bil. 11 p. 111, JoU 1 p. 90, rskr 9).
Departementschefen yttrade härutinnan i propositionen:

Ersättning för av lantmäteriet utförda förättningar och uppdrag
utgår enligt grunder, som beslutats av 1960 års riksdag (prop. 74; JoU
19; rskr 212). Enligt dessa grunder skall i vissa fall ersättningen ej
helt täcka lantmäteriets självkostnader. Detta är bland annat fallet
i fråga om fastighetsbildning för helårsbebyggelse utanför enligt
byggnadslagen detaljplanerade områden samt andra förrättningar på
landsbygden, vilka ej hänger samman med verksamheten för yttre
rationalisering av jordbruks- och skogsfastigheter. Härvid skall ersättningen
nedsättas till mellan 50 och 90 procent av lantmäteriets
självkostnader. Enligt min mening föreligger ej längre anledning att
med här ifrågakommande relativt obetydliga belopp subventionera förrättningskostnaderna
för avstyckningsförrättningar för helårsbebyggelse
och andra ändamål, som ej är att hänföra till jordbruk eller

102

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1906

skogsbruk. Jag förordar därför, att ersättningen för sådana förrättningar
— liksom redan är fallet inom områden med detaljplan enligt
byggnadslagen och då avstyckning avser fritidsbebyggelse — skall
motsvara lantmäteriets självkostnader. Vidare bör kostnadstäckningen
för andra förrättningar på landsbygden, som ej avser jordbruks- eller
skogsbruksändamål, höjas med genomsnittligen tio procent. Kungl.
Maj :t bör liksom hittills äga bestämma den närmare differentieringen
av självkostnadstäckningen beträffande nyss nämnda förrättningar.
Vad jag nu föreslagit kan uppskattas medföra en inkomstökning för
statsverket av storleksordningen 1 200 000 kr. för år .

Jordbruksdep. 24. 9. 1965, ärende nr 22.

Vid konselj den 24 september 1965 beslöt Kungl. Maj:t, jordbruksdepartementet,
ärende nr 22, på hemställan av statsrådet Sven-Eric Nilsson i
egenskap av t. f. chef för nämnda departement, utfärda kungörelse (nr
521) om ändrad lydelse av 1 § lantmäteritaxan. Kungörelsen, som innebar
följande tillägg till 1 § första st.: »Om ersättning för automatisk databehandling
meddelar dock lantmäteristyrelsen särskilda bestämmelser», utfärdades
utan medverkan av riksdagen. I 1965 års statsverksproposition
bil. 11 s. 245, omnämnes emellertid, att lantmäteristyrelsen förhyrt en
anläggning för databehandling och hemställes i anledning därav om viss
personalförstärkning.

Inrikesdep. 30.6.1965, ärende nr 240.

I proposition nr 169 den 4 maj 1962 ang. statstjänstemännens löner under
åren 1962 och 1963 anförde Kungl. Maj:t:

Reglering av vissa arvoden. I samband med förhandlingarna om
statstjänstemännens löner för åren 1960 och 1961 överenskoms med
personalorganisationerna, att en översyn skulle göras av tilläggsersättningar
och särskilda ersättningar. Översynen ledde till att sagda ersättningar
den 1 juli 1961 uppräknades med i princip det procenttal,
varmed löneplanslönerna höjts under tiden 1958—1961. De ersättningar,
som härvid kom i fråga, utgjordes i första hand av de i 5 kap. Saar
med tilläggsbestämmelser intagna lönetilläggen och tilläggsarvodena
samt de tillägg och arvoden av motsvarande slag, som regleras i övriga
av Kungl. Maj :t utfärdade avlöningsförfattningar.

Egentliga bisysslearvoden och andra arvoden av liknande natur prövades
icke i nyssnämnda sammanhang. En höjning av sådana arvoden
kan därför i vissa fall vara motiverad med hänsyn till den höjda lönenivån
eller på grund av förhållanden i övrigt, som inträffat efter det
arvodet senast fastställdes.

Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att i angivna fall besluta om
en uppräkning av bisysslearvoden och andra arvoden av motsvarande
slag.

I propositionens hemställan anhölls om bemyndigande för Kungl. Maj :t
»att i huvudsaklig överensstämmelse med förut angivna grunder besluta
om höjning av arvoden till befattningshavare i statlig eller statsunderstödd
verksamhet».

Riksdagen lämnade det begärda bemyndigandet (SU 152, rskr 341).

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

103

Ivungl. Maj :t utfärdade därefter den 28 juni 1962 kungörelse (nr 442)
om arvoden m. in. till handledare vid praktisk fackutbildning av polisaspiranter.
Kungörelsen utfärdades »med stöd av riksdagens bemyndigande».

I kungörelsen stadgades för visst fall särskilt arvode med 95 kronor per
månad för handledare vid grundläggande praktisk fackutbildning av polisaspiranter.

Genom KK den 30 juni 1965 (nr 467) inrikesdepartementet, höjdes nämnda
arvode till 115 kronor för månad. Kungörelsen utfärdades utan medverkan
av riksdagen. Beslutet om utfärdandet fattades i ärende nr 240 på
hemställan av statsrådet Rune B. Johansson.

Kommunikationsdep. 16.6.1965, ärende nr 41.

Genom bifall till prop. 94/1962, som bl. a. föreslog tillämpning av regler
för undvikande av sammanstötning till sjöss, antagna vid en internationell
konferens år 1948 (1948 års internationella sjövägsregler), godkände riksdagen
vissa huvudgrunder i ett inom handelsdepartementet upprättat förslag
till sjötrafikförordning, vilket bl. a. innefattade stadgande om straff
i form av dagsböter för vårdslöshet i sjötrafik och bemyndigande för KB
att efter samVåd med sjöfartsstyrelsen utfärda föreskrifter om bl. a. fartbegränsning
och förbud mot att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning
eller liknande sport. I propositionen uttalade departementschefen
bl. a.:

Bestämmelserna i författningsförslaget torde samtliga vara av den
natur att Kungl. Maj :t äger befogenhet att — delvis med stöd av sjölagen
— ensam besluta därom. I ett par huvudpunkter torde emellertid
förslaget ha sådan allmän räckvidd och vara för den enskilde av
sådan betydelse, att det synes naturligt att höra riksdagen däröver.
De frågor jag här avser gäller det nyssnämnda stadgandet om ansvar
för vårdslöshet i sjötrafik samt utvidgning av länsstyrelses befogenhet
att utfärda lokala sjötrafikföreskrifter. Det förutsättes att riksdagens
hörande framdeles över ändring i den tillämnade författningen
skall erfordras endast när ändringen är av principiell natur och berör
någon av de nyssnämnda frågorna.

Sjötrafikförordningen utfärdades, SFS 1962:150, »efter riksdagens hörande».

Den 16 juni 1965 beslöt Kungl. Maj :t (kommunikationsdepartementet,
ärende nr 41) efter hemställan av t. f. chefen för kommunikationsdepartementet
Eric Holmqvist utfärda kungörelse om ändring i sjötrafikförordningen.
Kungörelsen (nr 454) stadgade tillämpning av i London år 1960
antagna internationella sjövägsregler, i stället för 1948 års d:o, samt vissa
ändringar i fråga om trafiksignaler för vissa slag av sjötrafik.

1960 års internationella sjövägsregler, som innebar en revidering av
1948 års, hade icke förelagts riksdagen för godkännande men för Sveriges
vidkommande godkänts av Kungl. Maj :t den 30 juni 1961, jfr prop. den
14 maj 1965 nr 133 s. 5 not. 1. (Genom sistnämnda proposition inhämtades
riksdagens godkännande av vid förutnämnda konferens överenskommen
konvention om säkerheten för människoliv till sjöss, som ersatte en konvention
av år 1948 i samma ämne.)

I 12 § första st. regeringsformen stadgas:

Konungen äger ingå överenskommelse med främmande makt, sedan

104

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

statsrådet däröver blivit hört. Sådan överenskommelse skall, där den
angår fråga, som riksdagen enligt denna regeringsform äger allena eller
med Konungen avgöra, eller, utan att angå sådan fråga, är av större
vikt, framläggas för riksdagen till godkännande; och skall i överenskommelsen
intagas förbehåll, varigenom dess giltighet göres beroende
av riksdagens bifall.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966 105

Innehållsförteckning

A .................................................................. 1

B .................................................................. 1

1. Höjningen av bilaccisen ........................................ 1

C .................................................................. 4

2. Vissa expropriationsärenden ...................................... 4

3. Förläggningen av skola i Gagnefs kommun ........................ 8

4. Tillstånd till lotteri .............................................. 44

5. Domstolsjurister i riksdagstjänst.................................... 4 3

6. Ändringar i instruktioner ........................................ 47

7. Förordnande för domare att fullgöra administrativa uppgifter...... 19

8. Landshövdingarnas bisysslor ...................................... 22

9. Utvecklingskredit till Sudan ...................................... 24

D .................................................................. 27

10. Underställning av kommunala lånebeslut .......................... 27

11. Kungl. Maj:ts normgivningsmakt .................................. 28

12. Kungl. Maj:ts behandling av riksdagens skrivelser 28

Bilaga 1

till punkten Bl...................................................... 31

Bilaga 2

till punkten C 2...................................................... 44

Bilaga 3

till punkten C 3...................................................... 51

Bilaga 4

till punkten C 4...................................................... 70

Bilaga 5

till punkten C 7...................................................... 73

Bilaga 6

till punkten D 10.................................................... 79

Bilaga 7

till punkten D 11