Konstitutionsutskottets memorial Nr 31 (Memorial 1914:Ku31 - b Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

Sr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 25 augusti 1914 kl. 9 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava, på därom hos vederbörande gjord
framställning, blivit överlämnade de under tiden från och med den 15
januari 1913 till och med den 17 maj 1914 i statsrådet förda protokoll,
nämligen över

justitiedepartemententsärenden från och med den 16 januari 1913
till och med den 14 maj 1914;

justitieärenden från och med den 16 januari 1913 till och med den
8 maj 1914;

utrikesdepartementsärenden från och med den 16 januari 1913 till
och med den 14 maj 1914;

lantförsvarsärenden från och med den 16 januari 1913 till och med
den 14 maj 1914;

sjöförsvarsärenden från och- med den 16 januari 1913 till och med
den 14 maj 1914;

civilärenden från och med den 21 januari 1913 till och med den
14 maj 1914;

finansärenden från och med den 21 januari 1913 till och med den
14 maj 1914;

ecklesiastikärenden från och med den 21 januari 1913 till och med
den 14 maj 1914; samt

jordbruksärenden från och med den 21 januari 1913 till och med
den 14 maj 1914.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 5 samt. 26 höft. (Nr 31.) 1

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

Vid den. granskning av ovan omförmälda protokoll, som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift blivit av utskottet företagen,

har anledning icke förekommit att mot någon
ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

varemot utskottet

funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att
böra, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen
anmälas, nämligen:

l:o.

(Protokoll över civilärenden den 19 september 1913 nr 45 samt protokoll över
ecklesiastikärenden samma dag nr 42.)

I särskilda underdåniga skrivelser den 13 mars 1913 nr 26 och
nr 27, vilka till vederbörande departement inkommo den 15 påföljande
april, anmälde riksdagen, att riksdagen i anledning av väckta motioner
för sin del antagit viss ändrad lydelse av dels § 63 i förordningen om
kommunalstyrelse på landet och dels § 37 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i syfte att kommunens, respektive
församlingens utgifts- och inkomstförslag skulle viss tid före oktoberstämmorna
hållas tillgängliga för allmänheten.

Efter det vederbörande myndigheter genom nådiga remisser den
13 och den 20 juni 1913 anbefallts att före den 1 påföljande augusti
avgiva underdåniga utlåtanden i ärendet och sådana utlåtanden inkommit,
utfärdade Kungl. Magt den 19 september 1913 på föredragning av
chefen för civildepartementet statsrådet Schotte lag angående ändrad
lydelse av § 63 i förordningen om kommunalstyrelse på landet samt på
föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet statsrådet Berg lag
angående ändrad lydelse av § 37 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd. Bägge lagarna äro lika lydande med vad riksdagen
antagit och godkänt utom därutinnan, att i vardera lagen tillagts
orden: »Denna lag träder genast i kraft». Lagarnas publicerande i
Svensk författningssamling skedde den 25 september 1913.

Orsaken till att ifrågavarande lagstadganden vid utfärdandet försägos
med bestämmelser om deras omedelbara ikraftträdande, torde hava
varit en önskan, att desamma skulle erhålla gällande kraft så tidigt, att

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

redan de utgifts- och inkomstförslag, som skulle prövas av nästlidet års
oktoberstämmor, bleve före stämmornas hållande tillgängliga för allmänhetens
granskning. Att riksdagen vid stadgandenas antagande utgått
ifrån den förutsättningen, att så borde bliva fallet, torde ock få anses
otvivelaktigt. När emellertid Kungl. Maj:t vid lagarnas promulgerande
tilläde en bestämmelse, att desamma skulle genast träda i kraft, vilken
bestämmelse icke ingick i de av riksdagen antagna lagtexterna, så står
detta förfarande icke i överensstämmelse med föreskriften i 87 § regeringsformen,
att, då riksdagen för sin del beslutat en lagändring, Konungen,
därest han vill godkänna densamma, bar att ordagrant bifalla förslaget
och allmän kungörelse därom utfärda. Denna föreskrift måste givetvis
anses tillämplig jämväl beträffande kommunallagarna, som enligt 57 §
regeringsformen stiftas av Konungen och riksdagen gemensamt. Då,
såsom ovan påpekats, riksdagens skrivelser rörande ifrågavarande lagförslags
antagande avlätos den 13 mars 1913, vill det ock synas, som
om de nya bestämmelserna bort kunna bringas i tillämpning i god tid
före oktoberstämmornas hållande utan tillgripande av den anlitade utvägen
och sålunda med begagnande av den för dylika fäll avsedda föreskriften
i lagen den 1 juni 1894, att »i Svensk författningssamling införd lag
eller annan allmän författning, i vilken icke blivit utsatt viss tid, varifrån
den kommer att gälla, eller av vars lydelse icke framgår, att den genast
efter utfärdandet länder till efterrättelse, skall träda i kraft fyra veckor
efter den dag, då lagen eller författningen, enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit».

Då det förfarande, som sålunda vid utfärdandet av ovannämnda
lagar ägt rum, innebär en avvikelse — om ock av mera formell art —
från den grundlagsenliga ordningen för Konungens och riksdagens
gemensamma lagstiftning, har utskottet ansett sig böra för riksdagen
tillkännagiva förhållandet; och får utskottet sålunda, med anledning av
förberörda ärendes behandling, hos riksdagen göra anmälan enligt 107 §
regeringsformen emot ovanbemälda departementschefer.

Den 20 oktober 1913 avlät dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet
statsrådet David Bergström en så lydande skrivelse:

»Till Chefen för femte arméfördelningen.

Härmed får jag, på nådigste befallning, anmoda Eder att beträffande doktor
Sven Hedins besök under denna månad vid Kungl. Dalregementet snarast införskaffa
och till mig insända såväl uppgift om när och av vem doktor Hedin fått mottaga

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

eventuell inbjudning till ifrågavarande besök som redogörelse för vad som vid besöket
förelupit och särskilt beträffande lydelsen av de tal, som därunder växlats.

Stockholm den 20 oktober 1913.

DAVID BERGSTRÖM.

Carl Malmroth.»

I ny, eljes likalydande skrivelse av den 21 oktober vidtogs den
ändring, att orden Dunder denna månad» ersattes med »under sistlidna
månad.»

Sedan upplyst blivit, att detta ärende före skrivelsernas avlåtande
icke blivit hos Kungl. Maj:t föredraget, innehöll Post- och Inrikes Tidningar
den 27 oktober ett så lydande meddelande:

»Med anledning av den pågående pressdiskussionen rörande chefens för Lantförsvarsdepartementet
till chefen för Femte arméfördelningen riktade anmodan att
från Dalregementet införskaffa viss utredning upplyses, att denna anmodan avlåtits
på grund av föreskrifterna i par. 10 regeringsformen rörande beredning av ärenden,
scm skola hos Konungen i statsrådet föredragas.

Någon föredragning av förevarande ärende har på hittillsvarande stadium
icke ägt rum. Den till nämnda myndighet ställda anmodan, vilken chefen för
Lantförsvarsdepartementet i kraft av sitt ämbete och under en övlig form utfärdat,
har sålunda icke karaktären av en expedition av ett av Kungl. Maj:t fattat beslut,
utan allenast av en av departementschefen vidtagen förberedande åtgärd i och för
ett ärendes handläggning.»

Utskottets granskning av statsrådsprotokollen har också givit vid
handen, att något statsrådsprotokoll icke förefinnes, enligt vilket de
omförmälda skrivelserna varit föredragna för Kungl. Maj:t. Deras egen
form, med kontrasignation af t. f. expeditionschefen i lantförsvarsdepartementet,
visar därjämte, att de icke heller varit föredragna i kommandoväg.
Det är sålunda uppenbart, att av Kungl. Maj:t icke något bemyndigande
lämnats chefen för lantförsvarsdepartementet att utfärda
desamma.

Någon rätt för en departementschef att i sådana fäll som det förevarande
på eget bevåg utfärda skrivelser av denna karaktär känner vår
författning icke. Tydligt är, att sådana icke kunna hänföras till de
»föreskrifter och erinringar om verkställighet av utfärdade beslutd , som
enligt § 38 regeringsformen »må av departementschefen omedelbarligen
kunna till vederbörande expedieras». Icke heller kunna de inbegripas
under de fall, som beröras i de kungl. besluten av den 12 mars 1828
och den 29 oktober 1842, vilka nedan äro intagna såsom bilaga 1 och
2. Det förstnämnda lyder i de delar, som här äro av intresse:

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

»Om i vissa delar förändradt Expeditionssätt från Kongl. Maj:ts Canzli.

För att i någon mon minska det högst betydliga antalet av Expeditioner,
med hvars undertecknande Kongl. Maj:t besväras, behagade Kongl. Maj:t, uppå
Statssekreteraren och Stats Rådets underdåniga tillstyrkande, i afseende a utfärdandet
af Expeditioner från Stats Expeditionerne och Just iris) för delningen af Kongl. Maj:ts
Cantzli i Nåder förordna:

l:o)---------------------- -

3:o) Att befallningar om alla upplysningar som i följd af föregången föredragning
beslutas, expedieras genom påskrift på handlingarna med föredragandens
namn, der det sig göra låter»

Det senare, beslutet av den 29 oktober 1842, handlar i sin förra
del om expeditioner av kungl. beslut och resolutioner, något som icke har
någon betydelse för nu föreliggande fråga. Därpå fortsätter statsrådsprotokollet
med följande yttrande av den föredragande:

»Det torde och tillåtas mig begagna detta tillfälle för att underdånigst anmäla,
hurusom, enär, enligt 10. §. Regeringsformen, det tillkommer Departements
Chefen att för ärendernes beredning till föredragning, inhemta nödiga uplysningar
från vederbörande Embets Werk, jag ansett ofvanåberopade stadgande i 38. §. Regeringsformen
icke utgöra något hinder för Departements Chefen, att, enligt hvad
alltid tillförene varit brukligt, genom remisser tecknade å handlingar, med åberopande
af Eders Kongl. Maj:ts Nådiga befallning, antingen den särskildt blifvit för tillfället
gifven eller ej, infordra utlåtanden och förklaringar i ämnet, samt, då Eders Kongl.
Maj:t särskildt så i nåder befallt, genom remisser på nämnde sätt förordna om
inhibition i verkställighet af hos Eders Kongl. Maj:t överklagade Utslag, intilldess
hufvudsaken hunnit af Eders Kongl. Maj:t pröfvas, och äfven genom Embetsskrifvelser
infordra de uplysningar i afseende på förekommande ärenden Eders Kongl.
Maj:t förklarat sig åstunda; hvarjemte, enär i 38. §. Regeringsformen det tillägg år
1840 tillkommit, att ''alla föreskrifter och erinringar om verkställighet af utfärdade
beslut må af Departements Chefen omedelbarligen kunna till vederbörande expedieras’,
jag ansett stadgandet i samma §. att alla från Konungen utgående befallningar,
utom i kommandomål, skola för att blifva gällande vara försedda med
Konungens underskrift, icke lägga hinder för Departements Chefen att genom
Embetsskrifvelser till vederbörande meddela sådane Eders Kongl. Maj:ts Nådiga
befallningar, som endast innefatta föreskrifter och erinringar om verkställighet af
utfärdade beslut.»

Det första av dessa beslut avser sålunda uteslutande expeditioner,
genom vilka kungl. beslut i följd av förut föregången föredragning delgivas
vederbörande.

Det senare beslutet, av den 29 oktober 1842, gäller i de delar,
som här äro av intresse, a) »remisser, tecknade å handlingar», för
infordrande av utlåtanden och förklaringar, b) ''»då Kungl. J\Iaj:t särskilt

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

så i nåder befallts, förordnanden om »inhibition i verkställighet av hos
Kungl. Maj:t överklagade utslag» och infordranden av »de upplysningar
i avseende å förekommande ärenden, Kungl. Maj:t förklarat sig åstunda»,
samt c) meddelande av »sådana Kungl. Maj:ts nådiga befallningar, som
endast innefatta föreskrifter och erinringar om verkställighet av utfärdade
beslut». Intetdera av dessa fall är tillämpligt å förevarande ärende.

I de i nämnda brev berörda fall är det en departementschef
medgivet att genom ämbetsbrev, utfärdade »på nådigste befallning»,
till underlydande myndigheter avlåta föreskrifter angående åtgöranden,
som de hava att vidtaga. Någon rätt att därutöver göra detta är honom
icke tillerkänd genom § 10 regeringsformen, vars stadganden om regeringsärendens
beredning icke ger honom befogenhet att på eget initiativ
träffa förordnanden om vissa ärendens upptagande såsom regeringsärenden.

En sådan åtgärd av en departementschef som den nu berörda är
tvärtom stridande mot andra föreskrifter i vår författning. Såväl regeringsformens
bestämmelser i § 4, att »Konungen äger att allena styra
riket», i § 7, att alla regeringsärenden, med undantag av kommandomål,
»skola inför Konungen i statsrådet föredragas och där afgöras», och i
§ 9, att vid ärendens behandling i statsrådet statsrådets ledamöter skola
sina meningar yttra och förklara, »Konungen dock förbehållet att allena
besluta», som ansvarighetslagens för statsrådets ledamöter stadgande om
statsrådens skyldighet att »endast Konungen råd gifva, men ej jämte
honom regera», innebära uttryckliga förbud mot alla sådana steg till
ministerstyrelse. Vid upprepade tillfällen under vårt nu gällande statsskick
hava också från olika håll de kraftigaste gensagor gjorts gällande
mot öppna eller förtäckta försök att införa en sådan.

Det ligger uppenbarligen stor vikt uppå, att vår författnings grundsatser
i detta hänseende vidmakthållas. Skulle en praxis inrota sig, att
en departementschef, Konungen oåtspord, på eget initiativ började vidtaga
åtgärder av nu ifrågavarande beskaffenhet, kan det alltför lätt inträffa,
att förfoganden komme till stånd, som strede både mot regeringsmaktens
egna avsikter och mot vad det samlade statsrådet kunde velat
tillstyrka.

Det är också tydligt, att en dylik utveckling vore stridande mot
nu gällande förutsättningar för vår konstitutionella kontroll, i det att
i sådana fall det måste bliva beroende på tillfälligheter, om förfoganden
av dylik art ens komme till konstitutionsutskottets kännedom.

Utskottet finner sålunda, att dåvarande departementschefen stats -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

rådet Bergström vid detta ärendes handläggning icke med erforderlig
skicklighet sitt förtroendeämbete utövat, och har fördenskull ansett, att
anmärkning bort göras mot honom enligt 107 § regeringsformen.

Stockholm den 24 augusti 1914.

På utskottets vägnar:

NILS EDEN.

Bilagor till anmärkning 2:o.

Illilf- t}Ö« >;■? , (j i; !>'')'': ,*)(;

Bilaga 1.

Utdrag af protokoll öfver Kammar-Ärender, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Stats Rådet
i Stockholms Slott den 12 Mars 1828.

ii''I» fn i ■)!)•>! 11 ■

Om i vissa delar förändradt Expeditionssätt från Kongl. Maj:is Canzli.

För att i någon mon minska det högst betydliga antalet af Expeditioner,
med hvars undertecknande Kongl. Maj:t besväras, behagade Kongl. Maj:t. uppå
Statssekreteraren och Stats Rådets underdåniga tillstyrkande, i afseende å utfärdandet
af Expeditioner från Stats Expeditionerne- och Justitisefördelningen af Kongl. Maj:ts
Cantzli i Nåder förordna:

l:o) Att Cirkulaire Bref så litet möjligt är utfärdas, utan att hvad sig lämpligen
göra låter expedieras genom Kongl. Kungörelsen eller befallning till Embets
Werken att, i enlighet med Kongl. Maj:ts Beslut, Kungörelser eller Circulär Bref
utfärda.

2:o) Att då Circulaire Bref äro nödige, de tryckas och blott Titeln till Embets
Werket eller Embetsmannen ifylles med skrifna ord: Börande ett Exemplar af
Circulairet, försedt med Kongl. Maj:ts underskrift, Stats Råds protokollet biläggas.

3:o) Att befallningar om alla upplysningar som i följd af föregången föredragning
beslutas, expedieras genom påskrift på handlingarna med föredragandens
namn, der det sig göra låter och

4:o) Att underrättelser om befordringar då de på annat sätt, än genom införande
i Tidningar behöfva meddelas, med handbref från föredraganden tillkännagifvas.
Om hvilket Nådiga Beslut Utdrag af Protocollet skulle till de öfriga Stats
Expeditionerne, samt hvad de 2:ne första puncterne angeck till Just it itc Revisions
Expeditionen afgå: ävensom Nådigt Bref om hvad i 2:a puncten blifvit förordnat
skulle expedieras.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

Bilaga 2.

Utdrag af protokoll öfver Civil Ärender, hållet inför
H. M. Konungen uti Stats Rådet på Stockholms
Slott den 29 Oktober 1842.

Ang. förändradt expeditionssätt uti Civil Departementets Expedition.

Departements Chefen utbad sig i underdånighet, att, sedan, på sätt han
tillförene haft Nåden enskildt i underdånighet gifva Hans Maj:t tillkänna, ett förändradt
expeditionssätt i Civil Departementets Expedition blifvit i vissa fall vidtaget,
nu i afseende derå få i und. anföra följande:

»I 38 § Regeringsformen är stadgadt, att »alla från Konungen utgående
expeditioner och befallningar, utom i kommandomål, skola för att blifva gällande
vara försedda med Konungens underskrift och kontrasignation af vederbörande
föredragande.»

Det här förekommande uttryck: för att blifva gällande föranleder till den
slutsats att härvid afses endast sådane beslut, som påkalla någon åtgärd eller tilllämpning.
Men då jag antagit att en vidsträktare tydning kan gifvas åt detta
grundlagsstadgande, har jag likväl funnit att, i många fall, der Eders Kongl. Maj:t
förr besvärats med flere underskrifter angående ett och samma beslut, kunde beredas
minskning i desses antal, utan att äfventyra, det gällande kraften af Eders Kongl.
Maj:ts beslut skulle grundlagsenlig! kunna förnekas.

De fall då, i afseende å de ärenden, som på Civil Departementets Expedition
förekomma, en sådan minskning kan äga rum, på det sätt att, i stället för Kongl.
Bref, Embets skrivelser från Departementschefen expedieras, äro följande:

a) att, — när Kongl. Bref expedieras till något Embets Werk om sådant beslut,
hvarom underrättelse anses böra omedelbarligen lemnas underordnad Embetsmyndighet,
ehuru någon åtgärd af denne icke i följd af beslutet behöfver vidtagas,
eller icke kan äga rum utan anmälan hos eller vidare föreskrift af det Embets Werk,
till hvilket det Kongl. Brefvet afgått, — sådan underrättelse genom Embets skrifvelse
meddelas.

b) att, sedan Embets Werk blifvit hördt öfver underordnad Embetsmyndighets
hemställan af den beskaffenhet, att beslutet genom Kongl. Bref meddelas denne
sednare, men icke föranleder till någon åtgärd af det Embets Werk, som i saken
sig yttrat, eller kan tjena till ledning för dess tillgöranden i dylika fall, detta
Embets Werk genom Embets skrifvelse erhåller underrättelse om beslutet.

c) att medelst Embets skrivelser till Embetsmyndigheter öfversändas Kongl.
Reglementen, Resolutioner eller Förordnanden, äfvensom andre handlingar då icke
annan åtgärd dervid, än att desamma skola till enskilde eller menigheter öfverlemnas
eller hos Embetsmyndigheten förvaras, särskildt blifvit af Kongl. Maj:t anbefald.

Konstitutionsutskottets memorial Kr 31.

d) att, när Kongl. Maj:t, i anledning af Embetsmyndighet^ anmälan, beviljat
underlydande Tjensteman, tjenstledighet, och förordnat annan till tjenstens bestridande
under tiden, eller eljest förordnat någon till bestridande af ledig tjenst^ beslutet
derom på det sätt expedieras, att tjenstledighetsresolutionen, i de fall sådan
vanligen ägt rum, samt förordnande till tjensteförrättningen utfärdas, men att
Embetsmyndigheten derom genom Embetsskrifvelse erhåller underrättelse.

e) att å kartor, ritningar, kostnadsförslag, säkerhetshandlingar för lån m. m„
som skola öfverlemnas till Embetsmyndigheter genom Kongl. Bref, hvari tillkännagifves,
att nämnde bilagor äro gillade, göres anteckning om gillandet, och. med
begagnande dervid af termen: på Nådigste befallning, undertecknas af Departements
Chefen, i likhet med hvad vid flere tillfällen förut skett af vederbörande Stats
Secreterare innan förändringen år 1840 af Stats Rådets organisation.

Dessutom har jag trott att, när, uppå gjord underdånig förfrågan, huruvida
Kronan skall begagna dels jordäganderätt för bearbetande af upfunna malmanledningar,
Kongl. Maj:t endast förklarar frågan om denna rätts begagnande förfalla,
Kongl. Bref derom icke behöfver expedieras, enär, enligt Författningarne, sådan
fråga i allt fall förfaller, derest ej inom viss kort tid annorlunda bestämmes.

Efter den af mig nu uttryckta åsigt har jag förändrat expeditionssättet i
Civil Departementets Expedition, emot hvad förut varit brukligt i f. d. Kammar
Expeditionen. Derigenom minskas antalet af Eders Kongl. Maj:ts underskrifter med
flera hundrade årligen, till icke obetydlig besparing i Eders Kongl. Maj:ts dyrbara
tid; och därigenom vinnes äfven väsendtlig lättnad vid expedierandet.

Eders Kongl. Maj:t lärer af hvad jag anfört Nådigst finna, att jag i ofvanberörda
hänseenden icke överskridit de gränser för min Embetsbefattning, som i
38. §. Regeringsformen äro utstakade, enär det tillkommer Departements Chef att
tillse, det Eders Kongl. Maj:ts på hans underdåniga föredragning fattade beslut må
varda på det mest ändamålsenliga sätt expedierade. Af särskilda anledningar har
jag likväl nu ansett mig böra officielt för Eders Kong]. Maj:t underdånigst redogöra
för förhållandet, hvithet möjligen kunnat blifva föremål för misstydningar;
öfverlämnande till Eders Kongl. Majits Nådiga beprövande, huruvida min ifrågavarande
åtgärd må vinna Eders Kongl. Maj:ts nådiga godkännande.

Det torde ock tillåtas mig begagna detta tillfälle för att underdånigst anmäla,
hurusom, enär, enligt 10. §. Regeringsformen, det tillkommer Departements
Chefen att för ärendernes beredning till föredragning, inhemta nödiga uplysningar
från vederbörande Embets Werk, jag ansett ofvanåberopade stadgande i 38. §. Regeringsformen
icke utgöra något hinder för Departements Chefen, att, enligt hvad
alltid tillförene varit brukligt, genom remisser tecknade å handlingar, med åberopande
af Eders Kongl. Maj ds nådiga befallning, antingen den särskildt blifvit för tillfället
gifven eller ej, infordra utlåtanden och förklaringar i ämnet, samt, då Eders Kongl.
Maj:t särskildt så i nåder befallt, genom remisser på nämnde sätt förordna om
inhibition i verkställighet af hos Eders Kongl. Maj:t öfverklagade Utslag, intilldess
hufvudsaken hunnit af Eders Kongl. Maj:t pröfvas, och äfven genom Embetsskrifvelser
infordra de uplysningar i afseende på förekommande ärenden Eders Kongl.
Maj:t förklarat sig åstunda; hvarjemte, enär i 38. §. Regeringsformen det tillägg år
1840 tillkommit, att »alla föreskrifter och erinringar om verkställighet af utfärdade
beslut må af Departements Chefen omedelbarligen kunna till vederbörande expedieras»,
jag ansett stadgandet i samma §. att alla från Konungen utgående
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 5 sand. 26 höft. (Nr 31.) 2

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

befallningar, utom i kommandomål, skola för att blifva gällande vara försedda med
Konungens underskrift, icke lägga hinder för Departements Chefen att genom
Embetsskrifvelser till vederbörande meddela sådana Eders Kongl. Maj:ts Nådiga
befallningar, som endast innefatta föreskrifter och erinringar om verkställighet af
utfärdade beslut.»

Kongl. Maj:t täcktes, med Nådigt gillande af omförmälda i Civil Departementets
Expedition vidtagna expeditionssätt, såsom med 10 och 38 §§ Regeringsformen
förenligt, i Nåder förordna att enahanda expeditionssätt i anförda och likartade
fall må i samtliga Stats Expeditionerne framdeles iakttagas; hvarom protokolls
utdrag skulle expedieras.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

Reservationer:

I) vid punkten 2:o) av utskottets memorial:

av herrar Eden, Mannheimer, Stadener, Olof Olsson, August Ljunggren,
Persson från Malmö, Waldén, Leander, Janson i Bråten och Sterne,
vilka anfört:

Innehållet i den av utskottet omförmälda, av chefen för lantförsvarsdepartementet
statsrådet Bergström den 20 oktober 1913 utfärdade
skrivelsen är av den beskaffenhet, att allt tal om, att statsrådet genom
densammas utfärdande skulle tagit »ett steg till ministerstyrelse» på satt,
utskottet gör gällande, enligt vår åsikt är utesluten. ^

Skrivelsen innehåller icke någon befallning eller något förbud;
den avser endast att erhålla upplysningar angående en i pressen omtalad
händelse, som väckt ett allmänt uppseende. Statsrådet önskade
erhålla dessa upplysningar för att bliva i tillfälle att bedöma, huruvida
han borde hos Kungl. Maj:t föreslå vissa åtgärder. Att han genom att
begära dessa upplysningar skulle hava gjort sig skyldig till brott emot
de grundsatser i vår statsförfattning, som förbjuda ministerstyrelse,

kunna vi sålunda för ingen del finna.

Vad angår utskottets uppfattning, att utfärdandet av departementschefens
skrivelse skulle stå i strid med Kungl. Maj:ts av utskottet
åberopade, den 29 oktober 1842 meddelade beslut, fästa vi uppmärksamheten
därå, att utskottet till stöd härför framhållit dåvarande föredragandens
yttrande, som föregick beslutet men icke själva detta beslut.
Sistnämnda beslut var av följande lydelse:

Kongl. Makt täcktes, med Nådigt gillande af omförmälda i Civil Departementets
Expedition vidtagna expeditionssätt, såsom med 1° och 38 §§ Regeringsformen
förenligt, i Nåder förordna att enahanda expeditionssätt i anförda och likartade
fall må i samtliga Stats Expeditionerne framdeles iakttagas; hvarom protokolls
utdrag skulle expedieras.

12 Konstitutionsutskottets memorial nr 31.

Beslutet avsåg alltså icke blott sådana slag av ärenden, som av
föredraganden uttryckligen angivits utan även med dem likartade. Att
tolka de av föredraganden begagnade ordalagen så restriktivt som utskottet
gör därtill giver följaktligen beslutet icke anledning, och under
alla förhållanden måste fasthållas, att detta beslut uppenbarligen icke
kan begränsa den allmänna rätt till upplysningars inhämtande, som 10 8
regeringsformen förlänar varje föredragande statsråd.

Skulle utskottet med sin anmärkning särskilt avse, att i departementschefens
förevarande skrivelse använts formeln »på nådigste befallning)),
vilket icke tydligt framgår av utskottets formulering, så må härvid
endast erinras, att praxis i fråga om användningen av denna formel
icke synes vara fullt klar, att enligt uppgift nämnda formel förekommit
även i andra fall, då departementschef tagit initiativ för inhämtande av
upplysningar samt att ej heller begagnandet av denna formel kan anses
utgöra »ett steg till ministerstyrelse» utan tvärtom innebär en tillämpning
av de former, som tillkommit i syfte att giva uttryck åt Konungens
regeringsmakt.

•e « ^ grun(l av nu anförda skäl hava vi ansett departementchefens

ifrågavarande åtgärd icke vara av beskaffenhet, att den bort föranleda
utskottet att därom hos Riksdagen göra anmälan enligt 107 § regeringsformen.
6

II) av herrar Clason, K. J. Ekman, von Geijer, Kjellén, Bergkvist,
Meurling, Magnusson i Törnhult, Lundström från Göteborg, Hallendorf
och Karlsson i Mo, vilka anfört:

(Protokoll över sjöförsvarsärenden den 2 april 1914, nr 3.)

Av handlingar, berörda i detta protokoll, hava vi inhämtat följande:

Den. 9 juli 1912 inkommo till sjöförsvarsdepartementet i vederbörlig
ordning vissa handlingar, innehållande meddelanden av intresse för rikets
föisvar. Det är, enligt vad utskottet inhämtat, regel, att aktstycken av
denna beskaffenhet utan tidsutdräkt överlämnas till de militära myndigheter,
som närmast under departementet hava att vaka över landets
försvarsväsen, och som enligt sina av Kungl. Maj:t givna instruktioner
hava att taga kännedom om och bearbeta dylika aktstycken. I föreliggande
fall skedde emellertid icke detta, utan handlingarne blevo den 23 juli
1912 på befallning av dåvarande chefen för sjöförsvarsdepartementet
statsrådet Larsson översända till en av försvarsberedningarna, där de

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

sedan förblevo liggande till tiden för beredningens upplösning. Först
den 21 mars 1914 återkommo de sålunda därifrån och började i följd
härav först den 24 mars 1914, d. v. s. efter omkring 20 månader från
det de inkommit, att delgivas vederbörande militära myndigheter.

Den 7 november 1912 inkom till sjöförsvarsdepartementet ytterligare
en handling, som med de förra ägde nära samband. Denna blev av
chefen för sjöförsvarsdepartementet omedelbart överlämnad till dåvarande
statsministern, från vilken den till sjöförsvarsdepartementet icke återkom
förrän under februari 1914. Först den 19 februari 1914 d. v. s. efter
omkring 15 månader kom den i följd härav vederbörande militära myndigheter
tillhanda. ,

Då här föreligga avvikelser från en eljes, så vitt vi kunnat inhämta,
undantagslös regel, och då inga som helst giltiga skäl enligt
vår uppfattning förelegat, som bort föranleda, att just uti ifrågavarande
fall, med frångående av regeln, dessa handlingar under så avsevärd tid
icke delgivits vederbörande myndigheter, anse vi, att dåvarande chefen
för sjöförsvarsdepartementet statsrådet J. Larsson vid dessa ärendens
handläggning visat bristande nit och skicklighet i sitt förtroendeämbetes
utövning och hava vi förty yrkat anmärkning enligt § 107 regeringsformen.

III) av herrar Clason, K. J. Ekman, von Geijer, von Mentzer,
greve A. Hamilton och Bergqvist, vilka anfört:

(Protokoll över sjöförsvarsärenden den 20 juni 1913 nr 4 och den 2 april
1914 nr 23.)

I riksdagens skrivelse till Konungen av den 30 maj 191o angående
regleringen av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel
anhöll riksdagen, i punkt 24, att Kungl. Maj:t »måtte föranstalta om
erforderlig utredning rörande Karlskrona örlogsvarvs utvidgning och
modernisering i syfte att å varvet må kunna utföras nybyggnader av
pansarbåtar och andra krigsfartyg samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen må kunna föranleda.»

Motiveringen för denna anhållan var av följande lydelse:

»För att kunna motsvara sina ändamål måste flottans varv vara
försedda med ganska stor arbetspersonal, bestående till icke ringa del
av yrkesskickligt folk. Utrustnings- och reparationsarbetena å fartygen
äro emellertid av sådan art, att vid vissa tider och tillfällen hela per -

14 Konstitutionsutskottets memorial 1Xr 31.

sonalen måste därpå koncentreras. Under andra tider åter kan personalen
beredas sysselsättning genom utförande av erforderliga nybyggnadsarbeten.
Redan ur denna synpunkt torde det sålunda vara lämpligt,
att ett av flottans varv inrättas så, att nybyggnad av fartyg där
kan med fördel företagas. Då i Karlskrona redan finnes en dyrbar och
omfattande varvsanläggning, som tvivelsutan väl lämpar sig för utvidgning,
är det tydligt, att detta varv bör komma i fråga för nu åsyftade
ändamål. För att emellertid nybyggnadsarbeten skola kunna utföras
på rimlig tid och med goda ekonomiska resultat är det naturligtvis
behövligt, att varvet och verkstäderna försättas i fullt modernt skick
och förses med härför erforderliga maskinella anordningar. Härigenom
skulle åter den fördelen vinnas, att de behövliga reparationsarbetena
kunde mera rationellt, snabbare, billigare och till större omfattning än
nu är fallet utföras vid detta varv. Och det synes riksdagen ganska
troligt att, därest staten äger ett örlogsvarv, inrättat för nybyggnad
av alla fartygsslag, det skall vara möjligt för staten att vid förekommande
beställningar från enskilda skeppsvarv betinga sig arbetenas
utförande för billigare pris än eljest. Åven bör beaktas, att nybyggnader
under utförande å örlogsvarvet i Karlskrona skulle vara i viss
mån skyddade genom förefintliga försvarsanstalter.

Riksdagen finner det sålunda ur många synpunkter vara fördelaktigt,
om Karlskrona örlogsvarv bleve moderniserat och utvidgat, så
att å detta varv nybyggnader av örlogsfartyg av alla för vår flotta behövliga
slag kunde utföras.»

Närmaste impulsen till berörda anhållan hade givits genom motioner,
framburna av medlemmar från riksdagens skilda partier. I alla
motionerna framhölls önskvärdheten ur olika synpunkter, att den ifrågavarande
moderniseringen komme till stånd, och i vissa av dem underströks
därjämte vikten av att frågan fortast möjligt toges under behandling.
Statsutskottet, vars motivering sedermera upptogs i riksdagens
skrivelse, tillstyrkte enhälligt densamma, och beslutet därom
fattades i båda kamrarna utan votering.

När riksdagens berörda skrivelse den 20 juni 1913 föredrogs inför
Konungen, hemställde emellertid föredraganden statsrådet Larsson, att
Ivungl. Maj:t täcktes förklara, »att Kungl. Maj:t framdeles på förnyad
anmälan ville taga under omprövning riksdagens framställning enligt
skrivelsens 24:e punkt angående utredning rörande utvidgning och
modernisering av flottans varv i Karlskrona», och Kungl. Maj:ts beslut
utföll i överensstämmelse med denna hemställan. Någon förnyad anmälan
av ärendet förekom dock icke under hela den tid statsrådet Larsson

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31. 15

innehade sitt ämbete såsom chef för sjöförsvarsdepartementet. _ Först
efter den 1914 timade ministärförändringen blev frågan den 2 april 1914
ånyo föredragen inför Kungl. Maj:t, varvid den nye chefen för sjöförsvarsdepartementet
statsrådet Broström under erinran om vikten av,
att förevarande fråga snarast möjligt vunne sin lösning, hemställde bland
annat, att det måtte uppdragas åt en kommitté att ej mindre verkställa
utredning rörande flottans varvs i Karlskrona utvidgning och modernisering
i syfte att å varvet måtte kunna utföras nybyggnader av pansarbåtar
och andra krigsfartyg, vid vilket utredningsarbete torde höra särskilt
tagas i övervägande, huruvida sådan utvidgning och modernisering
lämpligen borde äga rum successivt i särskilda perioder, än även avgiva
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Även under den meningsskiljaktighet, som under de senare åren
framträtt i fråga om typerna för vissa delar av krigsfartygsmaterielen,
hava uppfattningarna varit ense därom, att efter de s. k. försvarsutredningarnas
fullbordan frågan om nyanskaffning av krigsfartygsmateriel
måste med allvar återupptagas. Jämväl under de år, då på grund av
nvssberörda meningsskiljaktighet nybyggandet på det starkaste inskränktes,
hava sålunda också av riksdagen avsättningar gjorts för den blivande
nyanskaffningen, och ju längre utredningarna pågått, desto klarare har
det framträtt för envar, att när denna nyanskaffning omsider komme till
stånd, den ock måste påskyndas. Förhållanden, som timade hösten 1912
— de första anbuden angående byggnadskostnaderna för pansarbåten
»Sverige» — gjorde därjämte för 1913 års riksdag tydligt, att då nybyggnadsarbetet
skulle igångsättas, det måste vara av synnerlig vikt
för staten både av ekonomiska och andra skäl att disponera ett moderniserat
statsvarv. I detta syfte väcktes de ovanberörda motionerna, och
då 1913 års riksdag, som konsekvent underlät att vidtaga någon åtgärd,
som kunde, såsom det hette, föregripa försvarsberedningarnas arbeten,
frambar sin skrivelse om utredning angående Karlskronavarvets modernisering,
lade den därmed i dagen sin angelägna önskan att sistnämnda
spörsmål omedelbart skulle tagas under behandling. Det är också tydligt,
att detta måste vara så mycket nödvändigare, därest, såsom vid slutet
av 1913 års riksdag bestämt ställdes i utsikt, förslag till avhjälpande
av de mest framträdande bristerna i vårt försvarsväsen skulle komma
att föreläggas 1914 års riksdag. Endast för så vitt.nyssnämnda varvsfråga
samtidigt förelåge fullt utredd, kunde nämligen, såsom ock i
motionerna framhållits, säkerhet förefinnas att i fråga om nybyggnads -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

arbeten för flottans räkning träffa de beslut och föranstaltningar, som
för kronan vore fördelaktigast.

Då vi sålunda måst anse statsrådet Larssons åtgärd att tillstyrka
uppskov med den av 1913 års riksdag begärda utredningen icke hava
överensstämt med rikets sannskyldiga nytta, hava vi inom utskottet yrkat
anmärkning enligt § 107 regeringsformen.

IV) av herr K. J. Ekman, vilken, med instämmande av herrar Clason,
Bellinder och Kjellén, anfört:

(Protokoll över utrikesdepavtementsärenden den 25 juli 1913, nr 1.)

Vid utskottets granskning av protokollen över utrikesdepartementsärenden
har inhämtats, att den 25 juli 1913 i tillförordnad regering
företagits ett ärende, vilket angår rikets förhållande till främmande makt.

Enligt § 43 regeringsformen äger tillförordnad regering att föra
styrelsen i de mål, Konungen föreskriver. I den för ifrågavarande tillförordnade
regering utfärdade nådiga instruktionen den 18 juli 1913
har stadgats, att nämnda regering ägde upptaga och avgöra alla de
mål, vilka enligt regeringsformen, lag och författningar borde Kungl.
Maj:t uti dess statsråd föredragas, därifrån dock undantagna, bland andra,
mål som anginge rikets förhållande till främmande makter.

Med stöd härav hava vi inom utskottet yrkat, att anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen bort göras mot ledamöterna av den tillförordnade
regeringen, dåvarande statsministern Staaff samt statsråden
Petersson, Stenström och Larsson, för det de, i strid mot nämnda grundlagsstadgande
och instruktion, till avgörande i tillförordnad regering
upptagit ifrågavarande ärende.

V) av herr K. J. Ekman, med vilken herrar Clason, Bellinder, von
Geijer, Kjellén, von Mentzer, Magnusson i Tumhult, Bäf och Beckman
från Linköping förenat sig, och som anfört:

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 5 december 1913, nr 58.)

Den 1 september 1913 förordnades dåvarande utländske undersåten,
professorn vid universitetet i Berlin Edvard Lehmann att, jämlikt
åtagande, under höstterminen 1913 eller till dess under tiden professorsämbetet
i teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner vid universitetet
i Lund kunde bliva med ordinarie innehavare besatt och denne

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

tjänsten tillträtt uppehålla samma professorsämbete. Sedan t. f. bibliotekarien
vid riksdagens bibliotek, lilosofie licentiaten Robert Idöckert i
anledning härav gjort anmälan hos justitiekanslern under anhållan tillika
att, enär ifrågavarande förordnande syntes stå i strid med stadgandet
i § 28 regeringsformen att utländsk man ej får av Konungen utnämnas
och befordras till teologisk lärartjänst vid universiteten, justitiekanslern
måtte föranstalta om utredning i frågan samt vidtaga den åtgärd, som
därav kunde föranledas, har justitiekanslern, enär en sådan tolkning
efter bokstaven av ifrågavarande grundlagsrum, att i detta skulle givas
regler endast för utnämning till ordinarie statsämbeten men ej för tillfälliga
förordnanden, icke kunde av justitiekanslern godkännas, funnit
sig föranlåten att i underdånig skrivelse för Kungl. Maj:t anmäla vad
i ärendet förekommit till den rättelse och påföljd, Kungl. Maj:t kunde
finna därav föranledas, varjämte Höckert inkommit med underdåniga
besvär i ärendet.

Vid sakens föredragning den 5 december 1913 inför Konungen
i statsrådet hemställde föredragande departementschefen statsrådet Berg
att, enär § 28 regeringsformen icke kunde anses lägga ovillkorligt hinder i
vägen för att förordna utländsk man att tillfälligtvis sköta teologisk
professorsbefattning samt vad i ärendet blivit upplyst gåve vid handen,
att det ej varit förenat med någon olägenhet att förordna professor Lehmann
men däremot mött synnerligen stora svårigheter att i förevarande fall finna
annan lämplig utväg att uppehålla tjänsten, Kungl. Maj:t täcktes pröva
skäligt att ogilla de anförda besvären ävensom förklara sig finna justitiekanslerns
ifrågavarande framställning icke föranleda något Kungi. Maj:ts
vidare yttrande.

Med statsrådet Berg instämde excellenserna Staaff och greve
Ehrensvärd samt statsråden Petersson, Schotte, Bergström, friherre
Adelswärd och Larsson, därvid statsråden Bergström och Larsson tillika
åberopade föreskriften i § 84 regeringsformen, att grundlagarna skola
efter deras ordalydelse i varje särskilt fall tillämpas. Statsrådet Sandström,
med vilken statsråden Petrén och Stenström förenade sig, hemställde,
att som Lehmann numera genom beslut den 28 september 1913
blivit upptagen till svensk medborgare, Kungl. Maj:t måtte, utan avseende
å de anförda besvären, låta bero vid det Lehmann meddelade
förordnande ävensom förklara sig finna justitiekanslerns ifrågavarande
framställning icke föranleda något Kungl. Maj:ts vidare yttrande.

Kungl. Maj:ts beslut fattades i enlighet med föredragandens hemställan.

Detta beslut är av en icke oviktig principiell innebörd. Det har
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 5 sand. 26 käft. (Nr 31.) 3

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

däri. uttalats, att § 28 regeringsformen icke kunde anses lägga ovillkorligt
hinder i vägen för att förordna utländsk man att tillfälligtvis
sköta teologisk professorsbefattning. Gent emot en sådan tolkning av
§ 28 regeringsformen har emellertid justitiekanslern i sin förenämnda
underdåniga skrivelse anfört, att med stadgandena i detta grundlagsrum
hade lagstiftarna velat förekomma, bland annat, att inom teologisk
fakultet lärareverksamhet genom undervisning och examination utövades
av utländsk undersåte. Vore nu sagda tolkning riktig, skulle ett dylikt
förhållande, som grundlagen velat förekomma, kunna åvägabringas, väl
icke av Konungen men däremot av en Konungen underordnad myndighet,
universitetskanslern. Orimligheten härav vore uppenbar, och det vore
också en allmänt erkänd rättsgrundsats, att samma egenskaper, som
krävdes av en ordinarie ämbetsman, även skulle finnas hos den, som
förordnades till vikarie. Om det ock vid förordnande undantagsvis
kunde vara nödvändigt eftergiva stadgat kompetensvillkor av mindre
betydelse, måste det anses uteslutet att eftergiva kompetensvillkor av
den vikt, att de fastslagits i grundlag. Upprätthölles icke denna grundsats,
kunde därav följa skada för statsförvaltningen. Detta framginge
möjligen ännu tydligare än i förevarande fall därav att, om den nämnda
tolkningen vore riktig, exempelvis rikets hovrätter vore oförhindrade
att till vikarie för underdomare förordna utländsk man. Enär således
det ifrågavarande förordnandet, även om det i nu föreliggande fall icke
kunde anses hava åstadkommit nämnvärd skada för det allmänna, dock
enligt justitiekanslerns uppfattning stode i strid med grundlag och en
viktig rättsgrundsats, vars upprätthållande äventyrades, om förordnandet
lämnades utan anmärkning, hade justitiekanslern föranlåtits att för
Kungl. Maj:t anmärka vad i ärendet förekommit.

Den uppfattning, justitiekanslern sålunda uttalat, vinner stöd av
vad som förekommit vid riksdagen 1850—51, då det stadgande, varom
nu är fråga infördes i § 28 regeringsformen. Konstitutionsutskottet vid
nämnda riksdag yttrade härutinnan: »De speciella kunskaper och egenskaper,
statens tjänare inom de för dem anvisade olika kretsar för
offentlig verksamhet böra äga och tillämpa, måste förty ock särskilt
bestämmas efter den olika beskaffenheten av dessa ändamål. Domaren
och administratören behöva specialiusikter av annan art än de ämbetsmän,
som anställas i tjänster, vilkas ändamål är att upprätthålla, utbreda
och befordra den allmänna undervisningen, den vetenskapliga
odlingen, kunskap och färdighet i tekniska konster och slöjder. Då
det, bland annat, för de förre är av liög vikt att särskilt innebära djup
kännedom om alla de egna förhållanden, som åt folket och landet giva

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

det egendomliga skaplynne, som är dessas utmärkande tillhörighet,*) befinna
sig däremot de senare uti eu kategori, inom vilken de, om ock
ägande en mindre omfattande bekantskap med landets egendomliga
seder och liv, icke dess mindre till fäderneslandets högsta båtnad kunna
använda frukterna av sin skicklighet och sina insikter, i samma mån
så mycket mer fruktbringande, ju djupare deras insikter äro och ju
klarare och bestämdare de förmå framställa och utreda vetenskapens och
konstens högsta frågor. — — Det finnes alltså ej något verkligen
giltigt skäl, vårföre ett samhälle, där dess behov så fordra och omständigheterna
det i övrigt tillåta, icke skulle vilja för vetenskap, konst
och högre tekniska inrättningar tillägna sig utmärkta förmågor från
främmande land, då sådana ej äro att tillgå i hemlandet, eller tillbakavisa
dem endast på grund av deras börd. — — Då konstitutionsutskottet
vid övervägande av allt detta funnit gott och nyttigt att härutinnan
föreslå de här nedan uppgivna ändringar, har det likväl ansett
de teologiska lärostolarna vid universiteterna av samma skäl som domareämbeten
och andra till den egentliga förvaltningen hörande civila ämbetenl)
böra från ändringsförslaget undantagas.»

Det av utskottet sålunda klart och tydligt angivna skälet för de
teologiska lärostolarnas undantagande är detta enda, att det är för dessas
innehavare — liksom för domare och administrativa tjänstemän på deras
respektive områden — »av hög vikt att särskilt innehava djup kännedom
om alla de egna förhållanden, som åt folket och landet giva det egendomliga
skaplynne, som är dessas utmärkande tillhörighet». Och detta
skäl måste givetvis i lika hög grad gälla för den som endast på förordnande
innehar ämbetet som för ordinarie innehavare därav.

Enahanda uppfattning med den av justitiekanslern uttalade har
även eljest vid skild», tillfällen inom riksdagen gjorts gällande, oaktat
frågan då avsåg förordnanden under bestående union av norska undersåtar
i utrikesdepartementet.

Redan konstitutionsutskottet vid 1859—60 årens riksdag anmärkte
sålunda, att två norrmän, Bloch och Stenersen, vunnit anställning inom
departementet för utrikes ärenden, och anförde härom: »Då enligt vad utskottet
inhämtat bemälde Bloch och Stenersen icke äro infödde svenske män
utan norske undersåtar, så ock ehuru det icke undfallit utskottets uppmärksamhet,
dels att fullmakter å ifrågavarande tjänster icke blivit utfärdade,
dels ock att tillförene ämbeten och tjänster inom utrikes
departements-expeditionen blivit av norske män förvaltade, har utskottet,

9 Kursiveringen gjord av reservanten.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

som ansett ovanberörda rådgivare-åtgärd icke stå i överensstämmelse
med andan av föreskriften i 28 § regeringsformen, trott sig böra härom
hos Rikets ständer göra anmälan».

Vid 1877 års riksdag väckte herr S. A. Hedin motion om ändring
av 28 § regeringsformen i syfte att till ämbets- och tjänstemän i kab>
nettet lör utrikes brevväxlingen måtte kunna utnämnas och befordras
norske män. I motionen yttrade herr Hedin rörande det förhållandet,
att redan förut norrmän vunnit anställning inom utrikesdepartementet,
följande: »Man har trott sig undanrödja betänkligheterna genom att
blott, tillförordna norrmän till befattningar i utrikesdepartementet, men
jag förmår ej inse, att svårigheten härmed är vorden löst. Väl må det
vara. sant, att de för utnämning och befordran till ämbeten och tjänster
här i landet stadgade särskilda kompetensvillkor i allmänhet ej erfordras
vid förordnande. Men från de allmänna kompetensvillkoren — och till
dem hör, med de i 28 § regeringsformen uppräknade undantag, svensk
medborgarrätt — torde knappt vid ett förordnande dispens rätteligen
kunna äga ruin. Också har detta förfarande varit föremål för anmärkning
av konstitutionsutskottet. Att tidpunkten för anmärkningens framställande
(1859—60 årens riksdag) var särdeles illa vald, omintetgör ej anmärkningens
formella befogenhet. Och att det är självklart, att norska likaväl
som svenska medborgare böra, ja måste, anställas i utrikesdepartementet,
det hindrar ej, att man bör söka bringa en sådan åtgärd i
överensstämmelse med gällande grundlag.» Motionen avstyrktes, dock
uteslutande av formella skäl.

Vid 1900 års riksdag förelåg åter frågan. Konstitutionsutskottet
fann nämligen det i protokoll över ministeriella ärenden den 28 februari
1900 omförmälda regeringsärende angående förordnande för juris kandidaten
Thor von Ditten till kabinettssekreterare vid kung], utrikesdepartementet
vara av beskaffenhet att böra, jämlikt § 107 regeringsformen
hos riksdagen anmälas. Anmärkningen grundades dels därpå, att förordnandet
skett i ministeriel! konselj, och dels därpå, att von Ditten
var norsk man. I sistnämnda hänseende yttrade utskottet, bland annat:
»Med avseende å dylika befordringar inom utrikesdepartementet var det
utskottet . ingalunda obekant, att norsko män gång efter annan blivit
använda i ämbeten och tjänster inom nämnda departement, dock aldrig
i högre befattning än kansliråds eller avdelningschefs. Och det har ej
heller undgått utskottets uppmärksamhet, att dessa förordnanden av
norske män till tjänster inom en avdelning av Kungl. Maj:ts kansli
som obestridligen, är en svensk ämbetsinstitution, måste anses stridande
mot § 28 regeringsformen, som föreskriver såsom regel, att endast

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

svenska män må till ämbeten och tjänster inom riket utnämnas och
befordras — eu regel, från vilken undantag varken för ämbeten och
tjänster inom utrikesdepartementet eller för norska män lagligen medgivits.
Då nämligen regeringsformens § 28 innehåller: Konungen äger
att i statsrådet utnämna och befordra infödda svenska män till alla de
ämbeten och tjänster inom riket, högre och lägre, vilka äro av den
egenskap, att Konungen fullmakter därå utfärdar; så kan — såsom år
1860 dåvarande statsministern för utrikes ärendena excellensen Manderström
uttalade å riddarhuset — meningen omöjligen hava varit, att
detta stadgande skulle kunna eluderas därigenom, att dessa tjänster av
Kungl. Maj:t tillsattes på förordnande.))

Då jag, på de sålunda anförda skälen, ansett, att en sådan tolkning
av § 28 regeringsformen, som innehålles i Kungl. Maj:ts beslut
i förevarande ärende, icke är riktig och följaktligen icke bör för framtiden
ifrågakomma, bar jag mot föredragande departementschefen statsrådet
Berg yrkat anmärkning enligt § 107 regeringsformen.

VI) dels av herr Waldén, vilken anfört:

(Protokoll över finansärenden den 31 oktober 1913, nr 34, 35, 36 och 37.)

Ärendet nr 34. I en till övcrståthållarämbetet ställd skrift anhöll
Selma Westling om rätt att under tiden från och med den 1 maj till
och med den 30 september 1913 utskänka brännvin å värdshuset Blåsot
på Kastellholmen i Stockholm. Ansökningen överlämnades till överståthållarämbetet
den 9 april 1913 med skrivelse från stationsbefälhavaren
vid flottans station i Stockholm, vilken däri på anförda skäl
avstyrkte bifall till den gjorda anhållan. Efter det jämväl kommissarien
i 6:e polisdistriktet i ärendet hörts, beviljade överståthållarämbetet
genom resolution den 12 april 1913 den sökta rättigheten under åberopande
av 16 § i kungl. förordningen angående försäljning av brännvin
den 9 juni 1905.

över denna resolution anfördes av kontorsskrivaren Karl Stafhell
underdåniga besvär, vilka inkommo till Kungl. Maj:t den 2 maj 1913
och påföljande dag remitterades till överståthållarämbetet med förständigande
att efter vederbörandes hörande däröver avgiva underdånigt
utlåtande samt därmed ävensom med handlingarna i målet till Kungl.
Maj:t inkomma. Överståthållarämbetet lät över besvären höra stationsbefälhavaren
och poliskommissarien, av vilka den förre vidhöll sitt av -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

styrkande utlåtande, men den senare ansåg utskänkningen icke böra
indragas. Handlingarna inkommo åter till Kungl. Maj:t den 19 maj
med skrivelse från överståthållarämbetet, som, under erinran att Kung!.
Maj: t året förut funnit av Staf hell då anförda besvär i ämnet icke kunna
bifallas, hemställde, att Kungl. Maj:t även nu måtte finna de anförda
besvären icke kunna vinna avseende.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 31 oktober
1913 hemställde ^föredragande departementschefen statsrådet friherre
Adelswärd, att Kungl. Maj:t måtte finna det av överståthållarämbetet
åberopade lagrummet icke vara i förevarande fall tillämpligt och således
ifrågavarande utskänkningsrättighet icke hava bort beviljas, men att,
då tiden för rättighetens utövande redan tilländagått, Kungl. Maj:t måtte
finna besvären icke föranleda något Kungl. Maj:ts vidare yttrande.

Kungl. Maj:ts beslut fattades i enlighet med vad föredragande
departemenschefen sålunda hemställt.

Ärendena nr 35, 36 och 37. Dessa ärenden avse:
ärendet nr 35 besvär av ledamoten av riksdagens andra kammare
Alfred Persson och folkskolläraren A. Melander över Konungens befallningshavandes
i Värmlands län resolution den 13 juni 1912 i fråga om
meddelat. tillstånd jämlikt 16 § brännvinsförsäljningsförordningen till
utskänkning av brännvin i Sunne municipalsamhälle under tiden från
och med deri 13 juni till och med den 30 september 1912;

ärendet nr 36 besvär av Oskär Lind ocli A. I). Lundell över

Konungens befallningskavandes i Östergötlands län beslut den 23 april
1913 i fråga om källarmästaren Rosdahl meddelat tillstånd, jämlikt 16
§ 4 inom. bränn vinsförsäljningsförordningen, till utskänkning av brännvin
vid lägenheten Lindöhäll i S:t Johannes socken under tiden från

och med den 1 maj till och med den 15 juni 1913; samt

ärendet nr 37 besvär av Mauritz Sterner m. fl. över Konungens
befallningshavandes i Gävleborgs län resolution den 22 april 1913 i
fråga om meddelat tillstånd, jämlikt nyssnämnda 16 § mom. 4, till
brännvinsutskänkning å Bönans hotell i Gävle under tiden från och
med den 1 juni till och med den 15 september 1913.

Efter remiss till vederbörande, dagtecknad i ärendet nr 35 den 9
juli 1912, i ärendet nr 36 den 16 maj 1913 och i ärendet nr 37 den
17 maj samma år, inkommo handlingarna åter till Kungl. Maj:t i ärendet
nr 35 den 11 mars, i ärendet nr 36 den 25 juni och i ärendet nr
37 den 19 augusti 1913.

Uti intetdera av omförmälda fyra ärenden har föreskrivits, att
vederbörandes yttranden över de anförda besvären skulle skyndsamt

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

avgivas, trots det att i samtliga fallen remiss av handlingarna till dessa
vederbörande skedde först efter det de överklagade försälj ningsrättigheterna
redan trätt i ntövning. Och ehuru ärendet nr 34 förelåg färdigt
till slutlig behandling redan den 19 maj 1913, har ärendet likväl
icke inför Kungl. Maj:t föredragits förr än den 31 oktober samma år,
då redan tiden för den medgivna utskänkningsrättens utövning, 1 maj—30
september, var förliden. Enahanda förhållande föreligger jämväl i fråga
om de övriga ärendena.

Det lagrum, som bär närmast är i fråga, är 16 § 4 mom. i brännvinsförsäljningsförordningen,
vilket stadgande har följande lydelse: »Där
i annat fall än förut i denna paragraf är sagt värdshusrörelse för någon
del av året tillfälligtvis kan vara av omständigheterna påkallad, dock
ej vid läger eller där trupp eljest är för flera dagar sammandragen, må
för kortare tid än år rättighet till brännvinsutskänkning på därom av
vederbörande gjord ansökning meddelas av Konungens befallningshavande.»

Beträffande innebörden av detta stadgande yttrade det särskilda
utskott, som vid 1905 års riksdag till förberedande behandling förehade
Kungl. Maj:ts förslag till ny brännvinsförsäljningsförordning, med föranledande
av väckt motion att vederbörande kommunalstyrelse borde
lämnas tillfälle att yttra sig, då ansökning om rättighet till brännvinsutskänkning
enligt detta moment avsäge längre tid än 14 dagar, att
»de i detta moment åsyftade rättigheter torde huvudsakligen avse rent
tillfälliga sådana, som kunna ifrågakomma i anledning av offentlig tillställning
av ett eller annat slag, varför utskottet trott sig finna en bestämmelse
sådan som den av motionären föreslagna sakna praktisk betydelse».

Trots detta uttryckliga uttalande hava myndigheterna upprepade
gånger meddelat s. k. tillfälliga utskänkningsrättigheter för avsevärd
tid. I nu föreliggande ärenden äro dessa rättigheter meddelade för tider
växlande från 1 Vs—5 månader.

Med anledning av det dröjsmål i ärendenas behandling som ägt
rum och då det är av vikt att syftet med ifrågavarande lagstadgande
under alla omständigheter, jämväl av de underordnade myndigheterna
upprätthålles, har jag funnit mig föranlåten att mot föredragande
departementschefen '' statsrådet Adelswärd göra anmälan enligt § 107
regeringsformen för det sätt, varpå ifrågavarande ärenden handlagts.

dels av herrar K. J. Ekman, von Mentzer och Jdäf, vilka biträtt
den av herr Waldén här ovan framställda anmärkningen mot förutvarande
statsrådet, friherre Adelswärd.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

VII) dels av herr Waldén, som anfört:

(Protokoll över sjöförsvarsärenden den 2 april 1914, nr 3.)

I en till Konungen ställd skrift av den 30 mars 1914 hade professorn
G. Mittag-Leffler anhållit, att Kungl. Maj:t måtte åt sakkunniga
inom flottan, armén och utrikesdepartementet uppdraga att avgiva
yttrande rörande vissa hemliga handlingar, som av professorn MittagLeffler
omnämnts i ett den 17 sistlidne mars i Stockholm hållet föredrag,
i vilket han, enligt vad han uppgiver i ovannämnda skrift, gjort
följande uttalande:

»Till en viss av statsrådets medlemmar inkom från utlandet en
handling av den betydelse för landets försvar, att den omedelbarligen
till beprövande och efterrättelse bort till dem överlämnas, som vid krigsutbrott
övertaga den militära ledningen. Vederbörande överlämnade i
stället handlingen till herr Staaff, och densamma förblev nu i hans
enskilda förvar under 14 hela månader, ända till den tidpunkt, då han
avträdde från sitt ämbete.

Jag känner även följande fall. En annan och hemlig rapport
från utlandet, även den av högsta vikt för landets försvar, inkom för
19 månader sedan till eu medlem av statsrådet och remitterades av
denne —— med förbigående av redan nämnda militära myndigheter —
direkt till en av försvarsberedningarna samt låg vid herr Staaffs avgång
i dennes gömmor. Rapporten var dock av den natur, att Sveriges försvar
fordrat densammas allvarliga beaktande av de sakkunniga.»

Av skriften i fråga framgår vidare, att, sedan på telegrafisk förfrågan
av herr Staaff professor Mittag-Leffler givit någon upplysning
om vilka handlingar han avsett, den förstnämnde den 24 mars meddelat,
att den ena av de åsyftade handlingarna blivit av den medlem av statsrådet,
som mottagit densamma, remitterad till en av försvarsberedningarna,
och både han med denna handling ej tagit någon befattning
och ej heller lyckats skaffa sig kännedom om dess innehåll, samt be^
träffande den andra handlingen, att den vore fullständigt betydelselös
för dem, som vid krigsutbrott hade att övertaga den militära ledningen,
men däremot kunde för herr Staaff ur andra synpunkter äga ett visst
intresse, varpå han dock i anseende till handlingens hemliga natur ej
vidare kunde inlåta sig. Handlingens betydelselöshet för de militära
myndigheterna utgjorde naturligtvis förklaringen till, att densamma icke
av vederbörande departementschef eller departementsämbetsman återfordrats.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

I samband härmed meddelade herr Staaff, att professor MittagLefflers
smädelser och beskyllningar mot honom med avseende på utövningen
av hans förutvarande ämbete komme att bli föremål för
rättsliga åtgärder.

I anledning härav hade herr Mittag-Le ffler den 25 mars meddelat
en skrivelse från den, som vid krigsutbrott hade att övertaga högsta
befälet över kustflottan, vice amiralen W. Dyrssen, som i nämnda
skrivelse intygade, att ifrågavarande dokument — enligt hans uppfattning
— vore av utomordentlig vikt.

Chefen för marinstaben, viceamiral Ludvig Sidner hade däremot i
ett sedermera offentliggjort brev till herr Staaff av den 26 mars intygat,
att dokumentet vore fullständigt betydelselöst för dem, som vid krigsutbrott
övertoge den militära ledningen.

Herr Mittag-Leffler lämnar slutligen i sin skrift till Konungen den
märkliga upplysningen, att han kommit i beröring med den person,
som avgivit ifrågavarande rapporter, samt att denne försäkrat, att
rapporterna enligt hans uppfattning vore av synnerligen stor betydelse,
och att han blivit ytterst pinsamt berörd av den kännedom han för kort
tid sedan erhållit om det sätt, varpå de behandlats.

Vid föredragningen av ovanberörda ansökning yttrade departementschefen:
«

»Eders Kungl. Maj:t täcktes finna, att förordnandet av en undersökningskommission
med sådan uppgift som den ifrågavarande icke
lagligen kan bliva föremål för Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.

Skulle emellertid en undersökningsnämnd med lämplig sammansättning
komma att genom överenskommelse mellan de båda närmast
intresserade personerna tillsättas, lärer det då böra på vederbörlig framställning
prövas, huruvida ej de ifrågavarande handlingarna kunna under
betryggande försiktighetsmått göras tillgängliga för denna undersökningsnämnd.
»

Med bifall till statsrådets hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
förordna, att den gjorda framställningen icke skulle till någon vidare
åtgärd föranleda, ävensom att protokollet i detta mål skulle offentliggöras.

Vid granskning av detta ärende har jag funnit det vara minst
sagt uppseendeväckande, att handlingar, vilka skolat betraktas såsom
hemliga och därtill av åtminstone vissa högre militära myndigheter förklarats
vara av stor vikt för rikets försvar, kunnat komma till utomstående
och obehöriga personers kännedom. Det framgår nämligen av
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 5 sand. 26 höft. (Nr 31). 4

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31.

herr Mittag-Lefflers skrift, att han icke blott hade kännedom om de
däri nämnda hemliga handlingarnas förekomst utan även åtminstone i
viss mån kunskap om deras innehåll. På vilka vägar han erhållit en
sådan, är för en utomstående svårt att bedöma, men därest hans förklaring
är riktig, att han kommit i beröring med den person, som avgivit
de ifrågavarande rapporterna, samt av denne erhållit vissa upplysningar,
torde härmed en god ledning vara given för upptäckten av
den eller dem, som gjort sig skyldiga till denna brottsliga indiskretion.

_ Utan att jag, efter att ha varit i tillfälle att taga del av nämnda
hemliga handlingar, ens i ringaste mån kan dela herr Mittag-Lefflers
uppfattning om deras betydelse, anser jag dock, att statsrådet bort anställa
nödiga undersökningar för att bringa klarhet i saken och kunna
ställa de skyldiga till ansvar samt därigenom för framtiden söka förebygga,
att andra hemliga handlingar, som kunna vara av verklig betydelse
för vårt land och vårt försvar, kunna komma till obehörigas
kännedom.

Så långt man kunnat utröna av såväl tillgängliga handlingar som
departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet beträffande detta
ärende, har någon sådan undersökning eller åtgärd icke av statsrådet
vidtagits, en underlåtenhet, som jag måste beteckna såsom synnerligen
anmärkningsvärd.

Vidare har jag funnit det icke mindre anmärkningsvärt, att föredragande
departementschefen, efter att, enligt mitt förmenande, med
rätta ha hemställt, att förordnandet av den ifrågasatta undersökningskommissionen
icke lagligen borde bli föremål för Kungl. Maj:ts åtgärd,
dock ansett det förenligt med sin ställning som föredragande statsråd
att i sitt yttrande till statsrådsprotokollet anvisa en utväg för herr
Mittag-Leffler att få saken ordnad på ett sätt, varom statsrådet i detta
sammanhang icke kunde anses ha någon befogenhet att uttala sig.

Att på detta sätt — även om det skulle hava skett av obetänksamhet
taga parti för den ena parten, och därtill den angripande, måste jag
beteckna som minst sagt oriktigt, då det icke står i överensstämmelse
med den oväld vid förtroendeämbetets utövande, varom 107 § regeringsformen
talar. Och allra minst borde statsrådet ha gjort sig skyldig till
ett dylikt förfarande vid ett tillfälle, då det lätt kunde få sken av ett
partitagande för ett visst partis valtaktik, som på många sätt och icke
minst genom herr Mittag-Lefflers beskyllningar mot herr Staaff just vid
denna tid framträdde i de mest upprörande och hänsynslösa former.

På grund av vad jag nu anfört, har jag funnit mig ha anledning
att mot föredragande departementschefen'' statsrådet Broström yrka

Konstitutionsutskottets memorial Nr 31. 27

anmärkning enligt § 107 regeringsformen för det sätt, varpå ifrågavarande
ärende handlagts.

dels av herr Aug. Ljunggren, som biträtt den av herr "W aidén här
ovan framställda anmärkningen mot statsrådet Broström.

Herr Kjellén har begärt få antecknat, att han i överensstämmelse
med sin allmänna uppfattning av innevarande riksdags karaktär inom
utskottet yrkat, att granskningen av statsrådsprotokollen icke bort omfatta
längre tid än till den 15 januari 1914, men, sedan utskottets flertal
beslutat granskningens utsträckning till och med den 17 maj, tunnit
sig pliktig att däri deltaga.

Herrar Kjellén, Ericsson i Vallsta och Beckman från Linköping
hava begärt att få antecknat, att de icke deltagit i slutbehandlingen av
det ärende, som föranlett utskottets anmärkning nr 2.