Konstitutionsutskottets memorial nr 24 (Memorial 1944:Ku24 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1944 kl. 11 fm.

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 11 januari
1943 till och med den 9 januari 1944 i statsrådet förda protokoll, nämligen
över

justitiedepartementsärenden från och med den 15 januari 1943 till och
med den 8 januari 1944;

justitieärenden från och med den 22 januari 1943 till och med den 31 december
1943;

utrikesdepartementsärenden från och med den 15 januari 1943 till och
med den 8 januari 1944;

försvarsärenden från och med den 15 januari 1943 till och med den 8 januari
1944;

socialärenden från och med den 15 januari 1943 till och med den 8 januari
1944;

kommunikationsärenden från och med den 15 januari 1943 till och med
den 8 januari 1944;

finansärenden från och med den 15 januari 1943 till och med den 8 januari
1944;

ecklesiastikärenden från och med den 15 januari 1943 till och med den 8
januari 1944;

jordbruksärenden från och med den 15 januari 1943 till och med den 8
januari 1944;

handelsärenden från och med den 15 januari 1943 till och med den 8 januari
1944; samt

folkhushållning särenden från och med den 15 januari 1943 till och med
den 8 januari 1944.

Därjämte har på därom särskilt gjord framställning till utskottet överlämnats
utdrag av det över ecklesiastikärenden den 25 februari 1944 förda protokoll,
i vad det avser ärendet nr 7 angående tillsättande av kyrkoherdetjänsten
i Åsele pastorat.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,
som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,

bär anledning icke förekommit att mot någon ledamot av
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen; varemot utskottet

Bihang till riksdagens protokoll 19H. S sami. 2 avd. Nr 24.

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

funnit nedanstående under punkterna l:o—2:o upptagna
ärenden vara av beskaffenhet att böra jämlikt § 107 regeringsformen
hos riksdagen anmälas.

Innan utskottet övergår till dessa ärenden, finner utskottet sig föranlåtet
meddela följande:

Konstitutionsutskottet anmärkte år 1930 (memorial nr 26) på att det dåvarande
statsrådets ledamöter samtidigt med statsrådsämbetena innehade
och utövade ledamotskap av bolagsstyrelser, år 1931 (memorial nr 9) på att
dåvarande statsministern utövade ledamot- och ordförandeskapet i styrelsen
för svenska bostadskreditkassan och år 1935 (memorial nr 12) på att ett
dåvarande statsråd även efter utnämningen till medlem av statsrådet fortsatt
att utöva sitt ledamotskap av styrelsen för aktiebolaget svenska tobaksmonopolet.
Av de nuvarande statsråden synes ingen utöva styrelseledamotskap
av eller befattning i enskilt företag. Ett av statsråden, som åtnjuter
tjänstledighet från sin befattning såsom verkställande direktör i en sammanslutning
av försäkringsbolag, uppbär emellertid, enligt vad som kommit till
utskottets kännedom sedan utskottet avgav sitt dechargememorial till föregående
riksdag, adertontusen kronor per år räknat av sin förutvarande lön.
Detta arrangemang har, enligt vad som är utskottet bekant, varit föranlett
av särskilda omständigheter och vunnit övriga statsrådsledamöters godkännande.
Det förevarande fallet uppvisar beröringspunkter med de inledningsvis
omnämnda men skiljer sig i vissa avseenden också från dessa. Denna
omständighet bör emellertid ej få medföra, att fallet får verka prejudicerande
för framtiden genom att lämnas ouppmärksammat från konstitutionsutskottets
sida. Statsrådets ledamöter böra nämligen stå obundna gentemot
privata företag. Denna tankegång borde komma till klart uttryck i § 34 regeringsformen.
I nu förevarande hänseende utsäges där emellertid endast, att
ledamot av statsrådet ej tillika får annat ämbete utöva, ej heller några inkomster
därav uppbära. Uppmärksamheten bör därför inriktas på en framtida,
mera tidsenlig avfattning av förevarande grundlagsparagraf. Denna torde
dessutom behöva kompletteras genom närmare bestämmelser i ett reglemente
för statsrådets ledamöter, ett spörsmål varmed det dock icke tillkommer
utskottet att taga befattning.

Närvarande: herrar Hallén, Källman, Karl August Johanson, Sandström, Björck*, Sven
Hansson*, Bror Nilsson*, Oskar Mattsson, Söderdahl, Albert Andersson, Arrhén, Thorell,
Gardell, Fast, Spångberg, Sefve, Larsson i Julita*, fru Björck* samt herrar Edberg och
von Friesen.

* Ej närvarande vid justeringen.

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

l:o.

Enligt civila avlöningsreglementet gäller såsom allmän princip, att statstjänstemän
vid sidan av sin tjänst icke få inneha enskilda uppdrag. I 4 §
2 mom. i reglementet föreskrives, att statstjänstemän blott efter Kungl. Maj:ts
och i vissa fall vederbörande myndighets särskilda medgivande tillåtas inneha
uppdrag i enskilda företag av olika slag. Visserligen gäller icke nu berörda
föreskrift sådana uppdrag, som meddelas av Kungl. Maj:t eller den myndighet,
som äger bevilja tillstånd. Givet är emellertid att grundtanken bakom föreskriften
i fråga, nämligen att uppdrag icke få inkräkta på befattningshavares
tjänst, äger sin giltighet även beträffande offentliga uppdrag.

Spörsmålet om statstjänstemäns bisysslor har under senare år två gånger
föranlett uttalanden av konstitutionsutskottet i dess dechargememorial. I ena
fallet (memorial nr 26 år 1930) beslöt utskottet anmärkning i anledning av
åt justitieråd och regeringsråd lämnade offentliga uppdrag. I det andra fallet
(memorial nr 11 år 1937) föranledde vissa landshövdingars bisysslor en omförmälan.

Vid innevarande års granskningsarbete ha inom utskottet beaktats såväl
av Kungl. Majit eller departementschef givna offentliga uppdrag som av
Kungl. Majit meddelade tillstånd att inneha enskilda uppdrag. Härvid har
utskottet uppmärksammat vissa fall, där med skäl kan ifrågasättas lämpligheien
av de träffade besluten. I anledning härav har utskottet föranstaltat örn
en undersökning angående de offentliga och enskilda uppdrag, som vederbörande
befattningshavare innehaft vid sidan av statstjänsten. Hänsyn har
härvid icke tagits till uppdrag av kommunal, ideell eller vetenskaplig natur
el. dyl. Bland de av utskottet särskilt uppmärksammade fallen anser sig utskottet
böra bringa följande till riksdagens kännedom.

Generaldirektören och chefen för statskontoret tillkallades den 10 maj 1943
av chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, att såsom sakkunnig
företaga utredning angående fördelningen mellan staten och Stockholms stad
av kostnaderna för restskatteförmedling genom statens intressekontors försorg
för i Stockholm mantalsskrivna personer. Verkschefen i fråga utsågs av
Kungl. Majit den 24 september 1943, på föredragning och hemställan av chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge, att såsom ordförande leda
kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande. Den 22 december
1943 tillkallade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, samme
generaldirektör att vara ordförande för de sakkunniga för utredning av frågan
angående revision av riksdagens arbetsformer. Ifrågavarande verkschef har
därjämte under år 1943 innehaft uppdrag såsom ordförande i exportkreditnämnden,
statens institut för folkhälsan, apotekens avgiftsnämnd, delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet, statens fritidsnämnd
och 1940 års civila byggnadsutredning. Antalet sammanträden i berörda utredningar
och nämnder har under år 1943 i vissa fall varit avsevärt. Sålunda
har exempelvis exportkreditnämnden sammanträtt i allmänhet en gång i

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

veckan, och 1940 års civila bvggnadsutredning har fram till den 25 november
hållit 82 sammanträden. Fritidsnämnden sammanträdde mellan 20 och 25
gånger under året. Enligt vad utskottet inhämtat har verkschefen i fråga
—- utöver semester och honom enligt instruktionen för statskontoret tillkommande
rätt att vid behov begagna sig av ledighet under högst 15 dagar årligen
—- under år 1943 och fram till granskningsårets utgång den 9 januari 1944
endast åtnjutit ledighet under tillhopa 36 dagar för fullgörande av vissa
ritav de ovan nämnda uppdragen. Utskottet finner det uppenbart, att även en
person med den mest framträdande arbetsförmåga näppeligen kan på ett tillfredsställande
sätt utöva det viktiga chefskapet för ett statligt ämbetsverk,
då han samtidigt belastas med krävande särskilda uppdrag i här angiven omfattning.

Vidare har utskottet uppmärksammat, att en professor vid tekniska högskolan
för det arbete han under år 1943 nedlagt på ledningen av besparingsberedningens
organisationsundersökningar av Kungl. Majit tillerkänts ersättning
med tillhopa omkring 12 000 kronor. Utskottet har nu inhämtat, att
samme professor för arbete i besparingsberedningen under såväl år 1941
som år 1942 uppburit ersättningar med ännu högre belopp. Med hänsyn till
ersättningens storlek under år 1943 måste hans arbete i beredningen under
detta år antagas lia haft en betydande omfattning. Det oaktat har han under
granskningsåret ej åtnjutit någon ledighet från professuren. Av dessa omständigheter
synes det utskottet klart framgå, att berörda uppdrag icke kunnat
undgå att inverka hinderlig! för utövandet av den ordinarie tjänsten.

Därjämte vill utskottet framhålla, att samme professor av chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, den 18 juni 1943 kallades till ledamot av
statens sjukhusutredning. Ledamotskapet av denna utredning lämnade han
visserligen den 21 augusti 1943, men genom beslut samma dag medgav t. f.
departementschefen, statsrådet Bergquist, att ifrågavarande professor finge
i mån av behov anlitas såsom expert vid utredningen, varigenom hans arbete
inom denna med hänsyn till honom beviljad särskild ersättning måste
anses ha blivit än mera krävande. På föredragning och hemställan av statsrådet
Möller utsågs vidare professorn i fråga den 30 juni 1943 jämväl till
ledamot av styrelsen för centrala sjukvårdsberedningen. Nämnas kan också,
att han bl. a. även fungerat som ledamot av 1942 års järnvägskostnadsutredning
samt varit vice ordförande i Sveriges standardiseringskommission.

Ifrågavarande professor förordnades den 10 december 1943 att från och
med den 1 januari 1944 vara ordförande och chef för statens organisationsnämnd,
med en årslön av 26 000 kronor jämte rörligt tillägg och kristillägg
enligt för statstjänstemän gällande grunder. Den 22 december 1943 förordnades
han på föredragning och hemställan av chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, till ledamot av statens sakrevision med ett särskilt arvode
av 4 000 kronor om året och ålades därvid att »fullgöra den föredragning beträffande
frågor, som beröra statens organisationsnämnds verksamhet, ävensom
sådana uppgifter i övrigt, som kunna komma att anförtros honom».
Därest föredragningsskyldigheten, såsom utskottet förutsätter, står i propor -

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

tion till arvodets storlek, måste den antagas bliva relativt betungande. Med
hänsyn till de krävande arbetsuppgifter, som åvila chefen för den nyinrättade
organisationsnämnden — vilket jämväl får anses ha kommit till uttryck
i den fastställda avlöningen — borde denne icke ha belastats med sagda föredragningsskyldighet.

Vid granskningen av statsrådsprotokollen har vidare framkommit, att en
byråchef i pensionsstyrelsen den 30 juni 1943 på föredragning och hemställan
av chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, erhållit tillstånd att
— i likhet med tidigare — vara aktuarie dels i ett livförsäkringsbolag, dels
ock i en pensionskassa (understödsförening). Enligt lagen örn försäkringsrörelse
skall i försäkringsbolag, som driver livförsäkringsrörelse, erforderliga
försäkringstekniska beräkningar och utredningar utföras av aktuarie; det
åligger även denne att upprätta vissa redogörelser, vilka bolaget skall avgiva
till försäkringsinspektionen. Lagen örn understödsföreningar föreskriver, att
försäkringstekniska utredningar angående föreningens ställning skola upprättas
av person, vilken innehar behörighet att utöva befattning som aktuarie
vid livförsäkringsbolag eller av tillsynsmyndigheten förklarats behörig att
upprätta utredningarna; föreningen äger anlita tillsynsmyndigheten för utredningarnas
upprättande. Enligt för utskottet tillgängliga uppgifter har ifrågavarande
byråchef årligen uppburit 5 000 kronor från försäkringsbolaget
och 4 000 kronor jämte rörligt tillägg (för närvarande utgående med 20,7 %)
från pensionskassan. Han har blott åtnjutit 7 dagars tjänstledighet under år
1943. Enligt utskottets mening står det icke i god överensstämmelse med
grundtanken i det inledningsvis åberopade stadgandet i civila avlöningsreglementet
att medgiva, att en byråchef med sin statstjänst får förena två till
sin natur så krävande uppdrag som de berörda aktuariebefattningarna. Härtill
kommer att pensionsstyrelsen är tillsynsmyndighet över berörda understödsförening.
Mot bakgrunden härav framstår föredragande departementschefens
tillstyrkan såsom särskilt betänklig.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet ansett sig icke kunna underlåta
att rikta anmärkning mot statsråden Wigforss, Möller, Bergquist och
Bagge.

Närvarande: herrar Hallén**, Jones Erik Andersson, Sandegård, Källman, Ström, Karl
August Johanson, Sandström, Björck*, John Gustavson, Oskar Mattsson, Arrhén, Thorell.
Nordström, Nilsson i Göteborg, Nolin*, Hällgren**, Jonsson i Haverö*, Nilsson i Norr
långträsk*, Ekdahl* och Hansson i Skediga*.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

2:o.

(Protokoll över finansärenden den 18 september 1943.)

Sedan presidenten i kammarrätten N. J. E. Quensel den 30 augusti 1943
utnämnts till statsråd, förordnade Kungl. Majit den 18 september 1943 på

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

föredragning och hemställan av chefen för finansdepartementet, statsrådet
Wigforss, ett f. d. hovrättsråd att från och med den 20 september tills vidare
under den tid Quensell utövade statsrådsämbetet, uppehålla presidentämbetet
i kammarrätten.

Ifrågavarande f. d. hovrättsråd är född den 18 april 1876 samt erhöll avsked
med pension som hovrättsråd från och med utgången av april månad
år 1943. Å presidentposten har sålunda förordnats en person med en ålder,
som vid tiden för förordnandet med mera än två år översteg den ålder, vid
vilken president i kammarrätten enligt allmänna tjänstepensionsreglementet
inträder i pensionsåldern. Visserligen har tidigare i något enstaka fall redan
pensionerade befattningshavare förordnats att uppehålla chefsämbeten utan
att konstitutionsutskottet i anledning därav framställt någon anmärkning.
Men därvid har det varit fråga örn förordnanden inom vederbörandes tidigare
verksamhetsområde. Så är däremot icke förhållandet i nu förevarande
fall. Det åsyftade f. d. hovrättsrådet har förordnats att uppehålla presidentämbetet
i en administrativ domstol, vars verksamhetsfält så vida skiljer sig
från hans eget tidigare, att han svårligen kan tänkas komma att behärska
det, innan hans förordnande upphör. Han har härjämte den 8 oktober 1943
förordnats till ordförande i krigskonjunkturskatterådet. Vidare må framhållas,
att statsmakterna nyligen funnit sig böra omorganisera kammarrätten i
syfte att i allmänhetens befogade intresse vinna ett snabbare avgörande av
där handlagda mål samt en avarbetning av förekommande betydande arbetsbalans.
Med hänsyn härtill måste på den fungerande presidenten i kammarrätten
ställas särskilt höga krav, framför allt i fråga örn arbetsförmåga och
initiativkraft.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet funnit sig ej kunna underlåta
att rikta anmärkning mot föredragande departementschefen, statsrådet
Wigforss, i anledning av dennes tillstyrkan av Kungl. Maj:ts förevarande
beslut av den 18 september 1943.

Närvarande: herrar Hallén**, Jones Erik Andersson, Sandegård, Kållman, Ström*, Karl
August Johanson, Sandström, Björck*, John Gustavson, Oskar Mattsson, Arrhén, Thorell,
Nordström, Nilsson i Göteborg, Nolin*, Hällgren**, Jonsson i Haverö* Nilsson i Norrlångträsk*,
Ekdahl* och Hansson d Skediga*.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

Stockholm den 20 maj 1944.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande: herrar Hallén, Källman, Ström, Sandström, John Gustavson, Elmgren, Bror
Nilsson, Oskar Mattsson, Thorell, Gardell, Fast, Nordström, Mosesson, Nilsson i Göteborg,
Hällgren och Edberg.

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

Reservationer:

A. Beträffande särskilda punkter i utskottets memorial.

Vid ingressen till utskottets memorial,

av herr Spångberg, som med instämmande av herrar Källman och Söderdahl
ansett, att de fyra sista meningarna: »Denna tankegång---taga be fattning»

bort utgå.

B. Beträffande avslagna yrkanden örn anmärkning enligt R. F. § 107.

IL’

av herr Fredrik Ström, som ansett, att utskottet bort besluta anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen mot utrikesministern i anledning av dennes ingripande
mot uppförandet av Kiellands pjäs »Örn ett folk vill leva» på Nya
Teatern i Stockholm. (Jämför det av utrikesministern gjorda uttalandet i
första kammaren den 24 november 1943 vid besvarandet av en till honom
riktad interpellation i ämnet.)

lil.

av herrar Fredrik Ström, John Björck och von Friesen, vilka anfört:

»Den 24 februari 1943 kl. 17,10 tvingades ett tyskt s. k. kurirflygplan på
grund av motorfel att nödlanda i närheten av Lekvattnets kyrka i nordvästra
Värmland. Det visade sig, att vid denna flygning den då gällande överenskommelsen
mellan Sverige och Tyskland om viss trafik mellan Finland och
Norge med s. k. kurirflygplan överträtts i åtskilliga avseenden. Vid omhändertagandet
av planet och dess besättning föreföllo vederbörande militärmyndigheter
ha visat en viss valhänthet, som gjorde händelsen till en i tidningspress
och bland allmänheten mycket uppmärksammad inrikespolitisk fråga. Affärens
utrikespolitiska sida belystes av utrikesministern i ett svar på en enkel
fråga i ämnet den 17 mars 1943 i andra kammaren. Försvarsministern lämnade
i anledning av en interpellation i samma kammare den 24 mars 1943 en
redogörelse för omständigheterna kring fallet, varvid han fällde vissa omdömen
om militärmyndigheternas handlingssätt. Vid den utredning, som igångsattes
i anledning av »Lekvattnet-affären» upptäcktes vid Skarpnäcks flygplats
utanför Stockholm en instruktion angående landande främmande flygplan,
vilken antydde en olika behandling av nödlandade tyska plan och andra.
Denna order bidrog till att väcka oro. I belysning av senare under år 1943
offentliggjorda militära order angående nödlandade utländska flygplan framstod
försvarsministerns redogörelse i riksdagen såsom i vissa avseenden svår -

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

förklarlig, och pressdebatten återuppblossade. I anledning därav gjorde försvarsministern
den 14 oktober 1943 ett uttalande genom tidningarnas telegrambyrå,
vari han meddelade, att han vid sin redogörelse i mars för riksdagen
förbisett vissa sommaren 1941 utfärdade högkvartersorder om behandlingen
av nödlandade tyska kurirflygplan. Dessa order modifierade de från
åren 1938 och 1940 härrörande generella bestämmelserna i detta ämne, från
vilka försvarsministern utgått i sitt interpellationssvar.

På begäran av en interpellant i första kammaren lämnade statsministern
den 20 oktober 1943 en redogörelse för order och dylikt rörande behandlingen
av utländska flygplan, som landa på svensk mark, vari han bekräftade försvarsministerns
meddelande örn det nämnda förbiseendet. Samtidigt lämnade
försvarsministern en motsvarande redogörelse i andra kammaren. Han hade
visserligen redan den 3 april 1943 erhållit klarhet om misstaget men ansett,
att han borde avvakta den pågående utredningen av händelsen vid krigsrätt
för att på grundval av dennas resultat bedöma behovet av ett tillrättaläggande.
Då han icke fick tillfälle taga del av krigsrättsprotokollen före riksdagens
åtskiljande, avsåg han att vid höstsessionen taga upp frågan med interpellanten.
Han medgav, att de sommaren 1941 utfärdade högkvartersorderna
icke varit uttömmande, vilket framginge därav, att de saknade upplysningar
om i vad mån tidigare föreskrifter fortfarande skulle gälla. Att han personligen
icke känt till orderna från sommaren 1941 angående kurirplan vore naturligt.
Försvarsministern kunde icke taga del av de tusentals order, som
under årens lopp utgivits från högkvarteret. Han klarlade även, att den militäre
befälhavaren vid Lekvattnet-förläggningen icke delgivits gällande bestämmelser
örn behandlingen av nödlandade främmande flygplan, frånsett
vissa av V. militärbefälsstaben sammanställda, mycket ofullständiga anvisningar.

1 de debatter, som följde på statsministerns och försvarsministerns redogörelser
påtalade flera talare den bristande klarheten i den militära ordergivningen
och den frånvaro av kontroll över denna från regeringens och närmast
försvarsministerns sida som nu avslöjats.

Statsrådet Skölds uraktlåtenhet att snarast korrigera en till riksdagen lämnad
felaktig uppgift synes anmärkningsvärd. Då det till överbefälhavaren,
respektive ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben, lämnade bemyndigandet
att utfärda order rörande omhändertagandet av nödlandade flygplan
lett till, dels att viktiga tillämpningsföreskrifter meddelats utan statsrådets
vetskap, dels ock att till innehållet oklara order, som lätt kunde missförstås,
utfärdats, borde det vara angeläget för försvarsministern att bättre än som
skett kontrollera den militära ordergivningen, i varje fall beträffande för vår
neutralitetspolitik så viktiga order som dem, vilka utfärdats i anledning av
kurirflygöverenskommelsen. Också denna uraktlåtenhet måste betraktas som
anmärkningsvärd.

Med anledning av vad sålunda förekommit, ha vi yrkat anmärkning jämlikt
§ 107 regeringsformen mot försvarsministern, statsrådet Sköld.»

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

IV.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 1 oktober 1943.)

Av herrar Fredrik Ström, Bror Nilsson, Hällgren och Larsson i Julita, som
ansett att utskottet bort rikta anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen mot
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge, i anledning av att
Kungl. Maj:t på dennes föredragning och hemställan den 1 oktober 1943 till
kyrkoherde i Färila och Kårböle församlingars pastorat utnämnt kyrkoherden
i Nora pastorat, kontraktsprosten E. N. Birke, och därigenom förbigått komministern
och vice pastorn i Färila och Kårböle församlingars pastorat J. E.
Haglund, vilken — såvitt framgår av en petition med 2 064 namn till hans
förmån — hade bakom sig en, med hänsyn till antalet röstberättigade församlingsmedlemmar
(3 778 personer) sällsynt stark församlingsopinion, och
vilken med hänsyn till övriga omständigheter i ärendet varit den som i första
hand bort komma i fråga till berörda kyrkoherdebefattning.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 25 februari 1944.)

av herrar Hallén, Jones Erik Andersson, Källman, Björck, Oskar Mattsson,
Fast, Nilsson i Norrlångträsk, Larsson i Julita och Gustafsson i Bogla, som
anfört följande:

»Sedan kyrkoherdetjänsten i Åsele församlings pastorat blivit ledig genom
kyrkoherden J. M. Björnegårds utnämning till kyrkoherde i Piteå landsförsamlings
pastorat samt domkapitlet kungjort kyrkoherdetjänsten i Åsele ledig
till ansökan, anmälde sig före ansökningstidens utgång sex sökande,
däribland kyrkoherden i Trehörningsjö pastorat i Härnösands stift kontraktsprosten
O. J. Burgman, kyrkoherden i Tärna pastorat A. V. Nilson och
kyrkoherden i Attmars pastorat i Härnösands stift K. B. Westberg, vilka tre
sökande av domkapitlet uppfördes på förslag till tjänsten i nu nämnd ordning.

Vid frågodag i Åsele den 31 oktober 1943 beslöts att till fjärde provpredikant
kalla komministern i Åsele pastorat vice pastorn därstädes S. G. J.
Meethz, vilken till tjänsten anmält sig såsom sökande men icke ernått förslagsrum.
Domkapitlet beslöt den 10 november 1943, efter det Meethz till
domkapitlet anmält sig villig mottaga kallelsen, förklara honom behörig samt
uppföra honom å förslag till tjänsten, därvid domkapitlet fann Meethz böra
å förslaget erhålla rum efter de tidigare därå uppförda sökandena.

Vid det den 12 december 1943 förrättade kyrkoherdevalet tillföllo 4 röster
Burgman, 3 röster Nilson, 11 röster Westberg och 906 röster Meethz. Antalet
röstberättigade församlingsmedlemmar utgjorde enligt vallängden 3 824.

Sedan detta val vunnit laga kraft ledigförklarade domkapitlet ånyo tjänsten
för dem, som till densamma ägde befordringsrätt och utom förslag
önskade anmäla sig såsom sökande. Vid ansökningstidens utgång den 26
januari 1944 hade såsom ytterligare sökande anmält sig komministern i

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

Ragunda pastorat i Härnösands stift K. G. S. Hjelmérus, komministern i Skellefteå
landsförsamlings pastorat J. E. Bergbom samt komministern i Risbäck
av Dorotea och Risbäcks församlingars pastorat T. H. G. Möllerberg,
\ilken
utgång men icke ernått förslagsrum.

Av prästmännens meriter må Nilsons, Meethz’ och Möllerbergs i detta
sammanhang nämnas:

Kyrkoherden, filosofie kandidaten Nilson, född den 25 augusti 1890, prästvigdes
för tjänstgöring inom Luleå stift den 11 januari 1918. Efter bestridande
av förordnande såsom kontraktsadjunkt i lappmarkens andra kontrakt
befullmäktigades han den 28 januari 1920 såsom komminister i Långträsk
i Piteå landsförsamlings pastorat, den 28 juni 1928 såsom komminister
i Nederluleå pastorat samt den 11 mars 1931 såsom kyrkoherde i Tärna
pastorat, vilken sistnämnda tjänst han tillträdde den 1 augusti samma år.
Tjänstetid 25 år 6 månader 25 dagar.

Komministern, teologie kandidaten Meethz, född den 10 januari 1908,
prästvigdes för tjänstgöring inom Luleå stift den 25 maj 1933. Efter bestridande
av prästerliga förordnanden i Råneå församlings, Jörns församlings,
Bygdeå församlings och Lövångers församlings pastorat samt förordnande
såsom kyrkoadjunkt i Tärna församlings pastorat befullmäktigades han den
27 oktober 1937 såsom komminister i Åsele församlings pastorat, vilken sistnämnda
tjänst han tillträdde den 1 februari 1938. Tjänstetid 10 år 2 månader
11 dagar.

Komministern, filosofie kandidaten Möllerberg är född den 14 maj 1893.
Han erhöll den 5 november 1926 dispens från föreskrivna teologiska examina
och prästvigdes den 6 februari 1927 efter godkänd prästexamen. Härefter
förordnades han till vice komminister i Vännäs pastorat och fr. o. m. december
1927 i Stensele pastorat. Vakanskomminister i Risbäcks församling blev han
fr. o. m. den 1 maj 1928 samt ordinarie komminister därstädes efter utvidgad
dispens att söka komministertjänst den 26 juni 1929. Han tillträdde
denna tjänst den 1 juli 1929. Han erhöll den 12 mars 1943 Kungl. Maj:ts
tillstånd att inneha kyrkoherdetjänst i Luleå stift. Tjänstetid 16 år 11 månader
20 dagar.

Komminister Möllerberg fogade vid sina ansökningshandlingar ett läkarintyg,
utvisande att det vore ’i högsta grad på tiden’ att han och hans familj
bereddes möjlighet till förflyttning från sin nuvarande isolerade vistelseort
till centralare plats.

Biskop Jonzon avgav följande yttrande, till vilket domkapitlet anslöt sig:

’Den av församlingen till fjärde provpredikant kallade och sedermera
valde komministern Meethz har mer än halva sin tid som präst tjänstgjort
i Åsele pastorat och dessförinnan mer än två år inom annat lappmarkspastorat.
Han är väl förtrogen med församlingens förhållanden. Han har bevisat
sig som en nitisk och duglig präst. Vid valet erhöll han 906 röster av 924
avgivna och betydligt mer än 20 % av samtliga röstberättigades röster. Det
synes sannolikt att lagstiftarna menat att avgörande vikt bör tillmätas ett
så beskaffat val och att en så kraftigt uttalad enhällig församlingsmening

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

alltså icke bör lämnas utan avseende. Det kan nog icke heller förnekas, att
ett åsidosättande av församlingsmeningen i detta fall måste förväntas få betänkliga
följder för valhandlingens ställning i allmänhet i församlingarnas
medvetande.

Då jag emellertid har att avgiva yttrande ''angående dem som kunna komma
i fråga till tjänsten’ oavsett huru valet utfallit, får jag i underdånighet
anföra följande rörande övriga sökande.

De tre präster som jämte Meethz varit under val innehava samtliga kyrkoherdetjänst,
nämligen Nilson i Tärna pastorat, Burgman i Trehörningsjö
pastorat och Westberg i Attmars pastorat. De två sistnämnda tjänstgöra inom
sina pastorat utan biträde av annan präst. I längden blir sådan tjänstgöring
ganska prövande och gör i regel förr eller senare ett ombyte med förflyttning
till större förhållanden önskvärt, delta såväl ur tjänsteinnehavarens
som församlingslivets synpunkt. Härför talar jämväl att ifrågavarande tjänster
äro jämförelsevis svagt avlönade. I Tärna pastorat är numera kyrkoadjunkt
anställd. Ä andra sidan är detta fjällpastorat invid norska gränsen
starkt ödebygdspräglat, och det måste anses naturligt och skäligt att dess
kyrkoherde erhåller förflyttning. Nilson har ock länge tjänstgjort i lappmarken,
något vartill hänsyn skall tagas enligt Kungl. Regi. för lappmarks ecklesiastikverk
§ 8. Nilson har emellertid skriftligen och muntligen meddelat
mig, att han numera icke önskar komma i fråga till Åsele, och anhållit
att jag icke måtte tänka på honom ''med eventuellt förord till tjänsten’.
Samtliga här nämnda tre sökande äro dugande och väl förtjänta präster med
rik erfarenhet. Den till tjänsteåren yngste av dem har mer än dubbelt så lång
tjänstetid som Meethz. Att de innehava kyrkoherdetjänst borde, med hänsyn
till ovan angivna omständigheter, icke i och för sig utesluta dem från att
komma i fråga.

Emellertid hava efter valet tre sökande, som icke nått kyrkoherdetjänst,
anmält sig direkt hos Eders Kungl. Maj:t, nämligen komministrarna Hjelmérus,
Bergbom och Möllerberg. Hjelmérus, vilken är mig personligen obekant,
har blott tolv tjänsteår och synes fördenskull icke nu böra tagas med
i räkningen. Möllerberg, som sökte redan i första omgången men ej då nådde
förslag, har så gott som 17 tjänsteår och Bergbom mellan 18 och 19. Möllerberg
är 50 år gammal, Bergbom 44. Båda ha flera gånger förgäves sökt annan
tjänst. Båda äro nitiska och dugliga präster, som gjort sig väl förtjänta
av befordran. De torde sålunda tillhöra den grupp av präster, som varit i
åtanke, när bestämmelserna örn s. k. vartredjegångstillsättning utformades.

Mycket vägande omständigheter kunna anföras lill förmån för bägge dessa
sökande. Emellertid synes i nu ifrågavarande fall företräde böra lämnas åt
Möllerberg. Detta av följande skäl. Möllerberg har mer än 15 år och 8 månader
innehaft sin nuvarande tjänst såsom komminister i Risbäcks församling
av Dorotea pastorat och sålunda hela denna tid varit ensam präst i en
av stiftets utan tvivel mest prövande ödebygder. Risbäck ligger i fjällen ungefär
sju oell en halv mil från Dorotea kyrkoby och flera mil ovan odlingsgränsen.
Klimatet är hårt. Numera finnes visserligen en busstur örn dagen
till Dorotea. Men platsen saknar läkare, sjukstuga, bank samt tjänstemän

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

och kulturella inrättningar av varje slag undantagandes folkskola och skolhem.
Rörande vådan för Möllerberg och hans familj av att mycket längre
stanna i de nuvarande förhållandena vittnar provinsialläkarens intyg, vid
vilket jag har särskild anledning tro att allvarligt avseende bör fästas.

På denna torftiga och isolerade plats har Möllerberg nedlagt ett hängivet
arbete icke blott inom de i egentlig mening kyrkliga uppgifterna utan jämväl
i kulturellt, socialt, kommunalt och ekonomiskt avseende. Han har därvid
i stort sett haft att handla med samma självständiga ansvar som en kyrkoherde.
Då enligt Kungl. Regi. för lappmarks ecklesiastikverk lämplig hänsyn
bör tagas till längre tjänstgöring i lappmarken vid utnämning till tjänst
inom densamma, synes denna mångåriga verksamhet på en av lappmarkens
mest påfrestande poster böra väga tungt. Rergboms lappmarkstjänstgöring
kan visserligen även härvidlag åberopas. Men dels har den icke sträckt sig
över så lång tid, dels måste de yttre omständigheterna anses vara avsevärt
mer prövande i Risbäck än i Jukkasjärvi och Kiruna.

Möllerberg har blivit präst genom kunglig dispens utan föreskrivna teologiska
examina. Men dels har han avlagt filosofie kandidatexamen, dels har
han väsentligen hämtat igen vad som fattats i teologiska studier, detta framför
allt genom ett väl vitsordat, omfattande och självständigt kyrkohistoriskt
författarskap, vilket främst just rör de andliga rörelserna i Åsele lappmark,
och vilket legat till grund för den honom av Eders Kungl. Maj:t i nåder
medgivna rätten att söka och innehava kyrkoherdetjänst inom Luleå stift.’

I skrivelse till vederbörande tjänsteman i ecklesiastikdepartementet meddelade
kyrkoherde Nilson på förekommen anledning, att han önskade kvarstå
å förslaget.

I en till ecklesiastikministern ställd skrivelse anhöllo fyra församlingsbor,
att Meethz måtte utnämnas.

På föredragning och hemställan av chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Ragge, utnämnde Kungl. Majit den 25 februari 1944 Nilson till
innehavare av ifrågavarande kyrkoherdebefattning.

Enligt 41 § i lagen den 7 december 1934 om tillsättning av prästerliga
tjänster gäller såsom huvudregel (1 mom.) att den som vid ett prästval erhållit
de flesta rösterna skall av domkapitlet förses med fullmakt å tjänsten.
Vissa undantag härifrån upptagas i följande moment. Har vid val till kyrkoherdetjänst
fjärde provpredikant varit under omröstning, äger Kungl. Majit
liksom tidigare tillsätta tjänsten. Har därvid någon av de å förslaget uppförda
erhållit mer än hälften av de avgivna rösterna och därjämte minst en
femtedel av de röstberättigade deltagit i omröstningen, äger Kungl. Majit
utnämna någon av de å förslaget uppförda (2 morn.), under det att i annat
fall Kungl. Majit äger utnämna antingen en av de å förslaget uppförda eller
ock någon till tjänsten behörig präst, som anmält sig såsom sökande direkt
hos Kungl. Majit (3 morn.). Härjämte skall (4 morn.), oavsett om vid val
till kyrkoherdetjänst fjärde provpredikant varit under omröstning eller ej,
sådan tjänst var tredje gång den är ledig tillsättas av Kungl. Majit, som

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

därvid äger att till tjänsten utnämna antingen en av de å förslaget uppförda
eller ock någon till tjänsten behörig präst, som anmält sig som sökande hos
Kungl. Majit. Jämväl beträffande domprostbefattning tillkommer tillsättningsrätten
Kungl. Majit (5 morn.).

Bestämmelsen angående s. k. tredjegångs tillsättning av kyrkoherdetjänst
utgjorde en nyhet för 1934 års lag. Vid behandlingen av Kungl. Majits proposition
i frågan till 1934 års riksdag uttalade första lagutskottet, till vars
behandling propositionen hänsköts, bland annat, att en förutsättning vore,
att Konungen vid utövandet av den utnämningsrätt, som skulle tillkomma
honom, toge vederbörlig hänsyn till församlingarnas vilja. Utskottet förordade
fördenskull det av departementschefen framlagda förslaget örn tredjegångstillsättning,
under uttalande av den bestämda förväntan, att i de fall, då utnämningsrätten
tillkomme Konungen, församlingens val likväl komme att
tillmätas ett väsentligt inflytande på tjänstens tillsättning, där det visade en
under avsevärt deltagande tydligt uttalad mening och valresultatet icke skulle
leda till uppenbar orättvisa. Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.

Nu ifrågavarande kyrkoherdeutnämning har väckt stor uppmärksamhet
inom vida kretsar av vårt land. Även inom riksdagen återspeglades den reaktion
som uppstod mot utnämningen i form av en interpellation till ecklesiastikministern,
som besvarades den 28 mars 1944. Kritiken har i allmänhet
riktat sig mot det förhållandet att den till fjärde provpredikant kallade komministern
Meethz, som vid valet erhöll en så stor majoritet, icke utnämndes
till kyrkoherde i församlingen. Utan att närmare gå in på denna sida av saken
och Meethz’ eventuella företräde framför den utnämnde, vilja vi framhålla,
att enligt vår mening komministern Möllerberg varit den som närmast
bort ifrågakomma till befattningen i fråga. I fråga om Möllerberg, som för
övrigt ej vunnit befordran till kyrkoherdetjänst, hade Kungl. Majit att i högre
grad än beträffande den utnämnde taga hänsyn till ett berättigat behov av
befordran och förflyttning, från en långt avlägsen lappmarkstrakt till en
centralare plats. Under erinran om riksdagens ovan refererade uttalande örn
frångående av församlingens i val tydligt uttalade vilja, då valresultatet skulle
leda till uppenbar orättvisa, få vi uttala åsikten att Möllerberg bort utnämnas.

På grund av vad sålunda anförts lia vi ansett, att utskottet bort besluta
anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Bagge.»

Särskilda yttranden:

1) av herr Edberg, vilken med instämmande av herrar Källman, Mosesson,
Nilsson i Göteborg och Ekdahl anfört följande:

»År 1921 genomfördes vissa grundlagsändringar i syfte att åstadkomma
ett närmare samarbete mellan regering och riksdag i utrikespolitiska frågor.

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

I § 12 regeringsformen inskrevs ett stadgande, genom vilket riksdagen principiellt
tillerkändes medbeslutanderätt i traktatfrågor av större vikt. Vidare
skapades genom bestämmelser i § 54 regeringsformen om utrikesnämnden ett
särskilt organ för nära samverkan mellan de båda statsmakterna i utrikespolitiska
angelägenheter. Genom den nya § 56 riksdagsordningen öppnades
dessutom en möjlighet för kommunikation mellan regering och riksdag i
frågor berörande utrikespolitiken.

Under nu pågående krig har regeringen vid elva tillfällen, varav tre under
innevarande granskningsår, begagnat sig av möjligheten att enligt § 56 riksdagsordningen
lämna riksdagen utrikespolitiska meddelanden vid hemliga
kammarplena. Däremot har endast en traktat sedan krigets utbrott förelagts
riksdagen, nämligen avtalet mellan Sverige och Finland år 1943 angående
handräckning i skatteärenden. Det ligger emellertid i sakens natur och
torde också vara allmänt känt, att ett betydande antal överenskommelser av
större vikt under kriget avslutits mellan Sverige och främmande makter.
Vissa av dessa torde ha varit av så ömtålig natur, att de ej kunnat underställas
riksdagen för godkännande. Grundlagen räknar även med en dylik
möjlighet. Skulle i något fall rikets intresse kräva, att överenskommelse, som
är av större vikt men ej angår fråga, som riksdagen äger avgöra, avslutas
utan riksdagens godkännande får nämligen enligt § 12 stycke 2 regeringsformen
detta ske på villkor, att utrikesnämnden erhåller tillfälle att yttra
sig, innan överenskommelsen ingås.

Utrikesnämnden har under granskningsåret sammanträtt sju gånger. Dess
föredragningslistor, vilka äro fogade till statsrådsprotokollen över utrikesdepartementsärenden,
giva dock ytterst summariska upplysningar örn vad
som förevarit vid nämndens sammanträden. Endast i några fall synas enligt
dessa listor traktatfrågor ha förelagts utrikesnämnden under granskningsåret.
I anledning härav har konstitutionsutskottet med stöd av § 46 riksdagsordningen
i skrivelse hemställt örn upplysning angående vilka av de
under tiden 10 januari 1943—9 januari 1944 med främmande makter avslutade
överenskommelserna eller i sådana avtals ställe avgivna deklarationerna,
som utöver vad som framgår av utrikesnämndens föredragningslistor,
förevarit till behandling i nämnden. I utrikesdepartementets svar på denna
förfrågan har meddelats, att inga dylika överenskommelser eller deklarationer,
utöver vad som utvisas av berörda föredragningslistor, behandlats i
nämnden. Det är emellertid uppenbart, att åtskilliga av de under granskningsåret
ingångna överenskommelserna, för vilka med hänsyn till deras
åtminstone delvis ömtåliga natur en närmare redogörelse här ej kan lämnas,
varit av den vikt, att de enligt § 12 regeringsformen bort underställas utrikesnämnden,
ehuru så icke skett.

Huruvida utrikesnämnden även i andra fall än de i det föregående åsyftade
åsidosatts kan ej bestämt avgöras enbart med utgångspunkt från det
knapphändiga innehållet i dess föredragningslistor. Enligt § 54 regeringsformen
bör i alla utrikesärenden av större vikt — oavsett om frågan angår
avslutande av en traktat — rådplägning med utrikesnämnden äga rum före

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

avgörandet.1 Att förevarande stadgande under granskningsåret ej tillämpats
i full utsträckning torde man vara berättigad att sluta sig till genom en jämförelse
mellan å ena sidan tidpunkterna för utrikesnämndens sammanträden
från och med den 10 januari 1943, nämligen den 13 januari, 8 april, 29
juni, 1 oktober, 1 och 23 november samt 7 december 1943 ävensom den 16
mars och den 17 april 1944, och å andra sidan de allmänt kända och även
för vårt lands vidkommande betydelsefulla utrikespolitiska händelserna under
samma tid.

Den nära kontakt i utrikespolitiska frågor mellan regeringen å ena sidan
samt riksdagen och dess förtroendemän i utrikesnämnden å andra sidan,
som grundlagen förutsätter, och som i nuvarande brydsamma tidsläge är
mera nödvändig än någonsin, har alltså ej upprätthållits på ett tillfredsställande
sätt, ett förhållande som jag — utan att därmed rikta någon kritik i
sak mot den förda utrikespolitiken — velat rikta riksdagens uppmärksamhet
på.»

2) av herr Hällgren, som anfört:

»Med full uppskattning av det gagnerika sätt på vilket svensk utrikesledning
under den skickelsedigra tiden sedan världskrigets utbrott tillvaratagit
de svenska intressena har jag inom konstitutionsutskottet verkat för ett uttalande
till förmån för ett intensivare samarbete mellan Kungl. Majit och
riksdagen eller den av riksdagen tillsatta utrikesnämnden vid ingående av
överenskommelser med främmande makt. Visserligen tillkommer det Kungl.
Majit själv att avgöra när en överenskommelse med främmande makt är av
den betydelse eller ''större vikt’ att den bör framläggas för riksdagen eller
yttrande inhämtas från utrikesnämnden, innan överenskommelsen ingås. Men
uti nuvarande brydsamma tidsläge synes det, som örn en vanlig handelsöverenskommelse
med främmande makt såväl ur folkförsörjningssynpunkt som
ur utrikespolitisk synpunkt måste tillmätas den ''större vikt’ att riksdagen
eller, örn ärendet är av ömtålig natur, utrikesnämnden bör erhålla tillfälle
att yttra sig, innan överenskommelsen ingås, så ock delgivas Kungl. Majits
beslut i ärendet. Endast genom iakttagande av de i våra grundlagar åsyftade
formerna till samverkan mellan regering och riksdag kan den styrka erhållas
som landet är i stort behov av i en ödesmättad tid.»

1 De beslut Konungen fattar 1 ärenden, som varit föremål för behandling i nämnden, skola
vidare delgivas dess ledamöter senast vid nästa sammanträde.