Konstitutionsutskottets memorial Nr 22 (Memorial 1922:Ku22 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1922 kl. 10 fm.

Konstitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord
framställning blivit överlämnade de under tiden från och med den 10
januari 1921 till och med den 9 januari 1922 i statsrådet förda protokoll,

nämligen över . .

justitiedepartementsärenden från och med den 14 januari 1921 till

och med den 7 januari 1922;

justitieärenden från och med den 28 januari 1921 till och med den

7 januari 1922; . . . ''

utrikesdepartementsärenden från och med den 14 januari 19:. 1 till

och med den 7 januari 1922;

för sv av sär end en från och med den 14 januari 1921 till och med den
den 7 januari 1922;

socialärenden från och med den 14 januari 1921 till och med den
7 januari 1922;

kommunikationsärenden från och med den 14 januari 1921 till och
med den 7 januari 1922;

finansärenden från och med den 11 januari 1921 till och med den
7 januari 1922;

ecklesiastikärenden från och med den 14 januari 1921 till och med
den 7 januari 1922;

jordbruksärenden från och med den 14 januari 1921 till och med
den 7 januari 1922; samt

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 5 saml. 19 höft. (År 22.) 1

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

handelsärenden från och med den 14 januari 1921 till och med den
7 januari 1922.

Dessutom har, på därom särskilt gjorda framställningar, till utskottet
överlämnats

dels utdrag av protokollet över finansärenden den 10 mars 1922
angående Kungl. Maj:ts proposition nr 191 till riksdagen med förslag till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker in. m.,

dels^ utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden den 10 februari
1922 angående timtal för kristendomsundervisningen i vissa skolor inom
Starrkärrs församling,

dels ock protokollet över handelsärenden den 13 januari 1922 i vad
det angår godkännande av viss ändring av § 6 i svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergens ordning m. in.

Vid framställning därom, att till utskottet måtte överlämnas det
eller de protokoll, som må hava förts i statsrådet angående ändrad form
för författningars utfärdande från och med ingången av år 1922, har
vidare, bland annat, till utskottet överlämnats protokollet över justitiedepartementsärenden
den 13 januari 1922 i vad det angår Kungl. Maj:ts
kungörelse med anledning av Bulgariens tillträde till den reviderade barnkonventionen
för skydd av litterära och konstnärliga verk.

Slutligen har till utskottet även överlämnats

dels, jämte utdrag av protokollet hos riksdagens första kammare den
9 maj 1922 angående av herr Wohlin gjord anmälan om anledning till
anmärkning mot det i januari 1921 fungerande statsråd, en skrivelse av
herr Wohlin, vari berörda anledning uppgivits,

och dels, jämte utdrag av protokollet hos riksdagens första kammare
den 13 maj 1922 angående av herr Widell gjord anmälan om anledning
till anmärkning mot herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet’,
en skrivelse av herr Widell, vari ifrågavarande anledning uppgivits.

Efter granskning av de protokoll, som må äga sammanhang med
sistnämnda anmälningar, skall utskottet framdeles avgiva memorial f dessa
ärenden.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll i övrigt med
därtill hörande handlingar, som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift
blivit av utskottet företagen och nu fullbordad,

har anledning icke förekommit att mot någon
ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

varemot utskottet

funnit här nedan under punkterna l:o—15:o behandlade
ärenden vara av beskaffenhet att böra, jämlikt
§ 107 regeringsformen, hos riksdagen anmälas.

Innan utskottet övergår till dessa anser sig utskottet höra förutskicka
vissa uttalanden angående själva protokollsmaterialet, vilka synas
påkallade på grund av erfarenheter, som gjorts inom utskottet, dels innevarande
år, dels i vissa fall tidigare. Utskottet vill sålunda framhålla
önskvärdheten av att protokollen för vederbörande konselj dagar uppsättas
snabbare än nu under stundom är fallet, så att de även för senare delen
av o-ranskningsåret kunna komma utskottet tidigare tillhanda än nu ofta
sker. Innevarande år emottog utskottet det sista protokollet för ar
1921 först den 3 april; motsvarande förseningar hava även under tidigare
år regelmässigt inträffat. Det förekommer ock ej sällan att åtskilliga
statsrådsmedlemmars underskrift under protokollen saknas; under graiisk
ningsåret har detta även inträffat i fråga om medlemmar av tillförordnad
re^erino*.

Beträffande protokollsmaterialets beskaffenhet har utskottet iakttagit,
att då vissa i protokollen ingående partier varit uppsatta i tryck, eller då
detta ägt rum med bilagor till protokollen, papperets kvalitet icke alltid
fyllt de fordringar, som enligt kungl. förordningen den 12 juli 1907, angående
de slag av papper, bläck, skrivmaskin- och stämpelfärger, som må
till vissa offentliga handlingar användas, föreskrives för statsrådsprotokoll,
och som äro oeftergivliga för handlingar, vilka såsom dessa äro avsedda
att förvaras för all framtid. Utskottet kan icke heller undertrycka ett
visst tvivelsmål om att vid den förändring i avseende på protokollens . utskrift,
som under året genomförts på sådant sätt att de numera utskrivas
i maskinskrift, fullgod säkerhet är vunnen för skriftens varaktiga bestånd
och läslighet och för dess motståndskraft mot utplåning eller förändring.

I fråga om protokollens uppställning har samtidigt även genomförts
den förändring, att protokollen i varje ärende numera avfattas i expeditionsform
med ett ärende å varje blad och rubriken nederst å sidan.
Utskottet, som finner denna ändring medföra åtskilliga praktiska fördelar,
vill emellertid på grund av erfarenhet från såväl innevarande som tidigare
granskningsår i detta sammanhang framhålla, att rubrikernas avfattning
folie alltid sker med tillräckligt angivande av det väsentliga i det behandlade
ärendet.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

l:o.

(Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 15 april 1921.)

På hemställan av ministern för utrikes ärendena greve Wran°-el
beslöt Kung],. Maj:t i statsråd den 15 april 1921 att såsom bidrag till betalande
av vissa partier för svenska koloniens i Hamburg räkning inköpta
livsmedel till generalkonsulatets förfogande ställa ett belopp av 10,000
kronor att utgå av det å 1920 års tilläggsstat uppförda förslagsanslaget,
högst, hjälpverksamhet bland vissa svenska undersåtar i utlandet.

Ur ministerns motivering för sin hemställan må anföras följande.

Med hänsyn till den i Tyskland våren 1919 rådande svåra livsmedelsbristen
hade svenska kolonien i Hamburg låtit från Sverige inköpa
livsmedel, avsedda att till någorlunda rimligt pris tillhandahållas°koloniens
medlemmar. För att möjliggöra varornas införande i Tyskland hade tillförordnade
generalkonsuln i Hamburg i likhet med vad skett vid föregående
tillfällen, då livsmedel rekvirerats låtit konsignera sändningen till
generalkonsulatet. Försäljningspris och fraktkostnader för sändningen hade
debiterats med sammanlagt 42,524.13 kronor och hade överenskommits,
att likviden skulle i mån betalning inflöte vid försäljning av varorna vid
lämpliga tidpunkter översändas i olika poster. Sedan i juli 1919 en första
avbetalning å kronor 19,2 6 7.30 gjorts, hade kolonien på grund av markkursens
katastrofartade nedgång måst träffa avtal om anstånd med betalningen
av återstoden mot gäldande av 7 % ränta å oguldet belopp från
fakturans dag den 26 juni 1919. De i Hamburg för betalning av skulden
disponibla medlen uppgingo till omkring 125,500 mark. Generalkonsulatet
i Hamburg ansåg det i december 1920 nödvändigt att slutgiltigt
reglera denna affär, framhållande, att pågon annan utväg icke stode till
buds än att söka erhålla ett bidrag av statsmedel av åtminstone 10,000
kronor för bristens täckande, enär möjlighet ej förefunnes att inom kolonien
föi ändamalet anskaffa mer än högst 4,000 kronor. Kolonien hade
under de senare aren nödgats pa frivillighetens väg utöva en synnerligen
betungande fattigvård, men då ett ej obetydligt antal av koloniens mera
väl situerade medlemmar efter fredsslutet återflyttat till Sverige, hade möjligheten
av frivilliga tillskott till kolonien i hög grad förringats. Det
syntes ministern skäligt, att bidrag av statsmedel lämnades til? täckande
av den ifrågavarande förlusten, och erinrade han i detta sammanhang om
att Kungd. Maj:t genom beslut den 18 juni 1920 till betalning av "vissa
utav beskickningen i Berlin för därvarande svenska koloniens räkning från

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Sverige inköpta livsmedel av enahanda anledning som nu ifrågavarande
anvisat visst belopp att utgå av det å 1920 års tilläggsstat uppförda förslagsanslaget,
högst, hjälpverksamhet bland vissa svenska undersatar i ut
landet. Det hade visserligen varit ministerns avsikt, att de å detta, anslag
återstående medlen skulle ställas till förfogande åt statens kommitté för
hjälp åt Rysslandssvenskarna för dess hjälpverksamhet, men därest från
anslaget nu anvisades ovannämnda belopp av 10,000 kronor, skulle ministern
gå i författning om att motsvarande belopp av enskilda, medel,
som ställts till hans förfogande, tillhandahölles nyssnämnda kommitté.

Beträffande de omständigheter, som föranlett beviljandet av anslag
för hjälpverksamheten bland svenskar i utlandet, må anföras följande.

Under hösten 1919 gjordes av i Ryssland och Tyskland bosatta
nödlidande svenska undersåtar framställningar till .Kungl. Maj:t om statens
mellankomst för lindrande av det svåra läge, vari de råkat på grund av
oförskyllda förluster av egendom och rådande livsmedelsbrist. Särskilt
hade i Berlin livsmedelsbristen under år 1919 gjort sig starkt kännbar,
varför livsmedelsförsändningar från Sverige dit anordnats genom svenska
beskickningens i Berlin försorg, å vilka försändelser en betydande förlust
uppstått. °Kungl. Maj:t behjärtade dessa framställningar och föreslog i
proposition, nr 383, riksdagen 1920 att för bestridande av hjälpverksamheten
bland svenska undersåtar, huvudsakligen bosatta i Ryssland och
Tyskland, vilka i anledning av världskriget kommit i nödläge, å tilläggsstat
för år 1920 anvisa ett förslagsanslag, högst, av 300,000 kronor, att
fördelas på sätt av Kungl. Maj:t måtte kunna beslutas. Detta anslag beviljades
av riksdagen, dock under uttalande av stor tveksamhet och fiamhål
lande av att ett bifall icke finge på något sätt anses prejudicerande för
andra liknande fall (riksdagens skrivelse nr 164).

Den 7 maj 1920 anmälde ministern detta ärende i statsrådet och anförde
därvid bl. a., att en kommitté bestående av förslagsvis tre personer lämpligen
borde handlägga alla frågor rörande bistånd till svenska undersåtar,
bosatta i Ryssland eller vilka varit därstädes bosatta, men till följd, av de
politiska förhållandena råkat i brydsam ekonomisk belägenhet. Efter av
denna kommitté verkställd utredning angående behovet i varje särskilt tall
skulle ministern äga fatta beslut om lämnandet av erforderligt bistånd
mot framtida återbetalningsskyldighet för vederbörande. Vad Tyskland
beträffade syntes det ministern tillrådligt, att tillsvidare 100,000 kronor
av det beviljade anslaget ställdes till förfogande för bestridande av redan
havda och framdeles uppkommande utgifter för livsmedelssändningar till i
Tyskland bosatta svenska undersåtar. Kungl. Maj:t beslöt på ministerns
hemställan dels bemyndiga ministern för utrikes ärendena att i överens -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

stam mel se med vissa grundsatser utarbeta en allmän plan samt nödiga
instruktioner för fördelningen och användandet av de medel, som av riksdagen
anvisats, dels att utse vissa personer till ledamöter av ovannämnda
kommitté för understöd åt rysslandssvenskar, dels ock anbefalla statskontoret
att på rekvisition av chefen för utrikesdepartementets personal- och
administrativa avdelning tillhandahålla utrikesdepartementet det å tilläo-o-sstat
för år 1920 anvisade förslagsanslag, högst, 300,000 kronor.

r. Genom beslut i statsrådet under år 1920 bestämde Kungl Makt i
olika fall om användande av en del av de medel, som sålunda av riksdagen
anslagits. . Särskilt må nämnas beslutet i statsråd den 18 juni om
bidrag till likviderande av den ovan omförmälda livsmedelssändningen till
Leilin. Sedan ministern härvid erinrat om att han vid ovannämnda föredragning
den 7 maj framhållit, att av det föreslagna anslaget å 300,000 kronor
ett belopp av c:a 100,000 kronor syntes kunna avses för bestridande
av redan havda och framdeles uppkommande utgifter för anskaffande av
livsmedel till i Tyskland bosatta svenska undersåtar, beslöt Kungl. Maj:t
pa ministerns hemställan, att av nämnda anslag ett belopp av 45,000 kronor
skulle ställas till förfogande för ministern i Berlin att användas för
nyssberörda ändamål i enlighet med av ministern för utrikes ärendena
meddelad instruktion av innehåll bl. a., att ministern i Berlin, vad beträffade
inköp av livsmedel och dessas fördelning antingen kostnadsfritt
G f-1* u- nec^sa^a Priser bland de i Tyskland bosatta svenskarna, skulle
anlita biträde dels av vederbörande konsuler, dels där så befunnes lämpligt
av särskilda livsmedelskommittéer. G

Utskottet finner ministerns för utrikes ärendena tillstyrkan av beslutet
den 15 april 1921 anmärkningsvärt. Det ovannämnda å 1920 års
tilläggsstat uppförda anslaget å 300,000 kronor för hjälpverksamhet bland
vissa- svenska undersåtar i utlandet hade som nämnts karaktären av
förslagsanslag, högst.. Så länge anslag med denna beteckning förekommit
i nksstaten, synes ingen meningsskiljaktighet ha rått därom — vare sioinom
statsrättsvetenskapen eller i riksdagens praxis — att dylika anslag
hava samma karaktär som på extra stat anvisade förslagsanslag i övrig?,
bortsett^ från den speciella natur som betingas av tillägget »högst». Det
är alltså klart, att å dylika anslag vid statsregleringsårets utgång förefintliga
behållningar icke kunna reserveras till följande år för det med anslaget
avsedda ändamålet, utan måste sådana eventuella behållningar vid
statsregleringsårets utgång anses automatiskt ingå i statsverkets kassafond.

enna hävdvunna uppfattning angående de olika extra anslagens
natur har till yttermera visso fastslagits av statsmakterna för endast några

Konstitutionsutskottet memorial Nr 22.

få år sedan. I den vid 1917 års riksdag framlagda statsverkspropositionen
komrno vissa ändringar med avseende på sättet för de extra anslagens upptagande
i riksstaten till användning, föranledda av den i riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 8 juni 1916 gjorda hemställan om utredning,
huru anslagen till kapitalökning, de extra anslagen ävensom de anslag i
övrio-t, vilka.ej betecknas såsom ordinarie, borde behandlas och bokföras i
avseende å uppkommande besparingar. Den av Kungl. Maj:t föreslagna förändringen
innebar, att beträffande de extra anslag, som dittills icke haft
någon särskild beteckning och vilka till sin natur äro av två olika slag,
nämligen dels sådana som avse behov allenast under budgetåret och dels
sådana som för ändamålet stå till disposition även efter budgetårets utgång,
för framtiden en bestämd åtskillnad skulle göras i riksstaten.

I sammanhang härmed gjordes av riksdagen följande uttalanden
(riksdagens skrivelse 1917, nr 16):

»I avseende härå anser sig riksdagen böra till en början betona, att
— såsom ju också av den i frågan gjorda utredningen‘ framgår — någon
förändring icke ifrågasattes beträffande de extra anslag, som i riksstaten
upptagas såsom ''förslagsanslag’. Rörande dessa är redan genom denna
beteckning fullt klart angivet, att de icke få disponeras efter budgetårets
utgång, utan att därå uppkomna besparingar omedelbart skola överföras
till statsverkets kassafond, liksom denna å andra sidan ersätter å dessa
anslag uppkomna brister. Den fråga, som här föreligger, gäller alltså de
extra anslag, som icke äro rena förslagsanslag.

Riksdagen, som, i likhet med Eders Kungl. Magt, finner det särdeles
önskligt, att dessa anslags natur i fråga om behandlingen av därå uppkommande
besparingar varder fullt klargjord, har icke funnit något att
erinra mot de principer, enligt vilka anslagen i den gjorda utredningen
uppdelats i å ena sidan ''förslagsanslag, högst’, d. v. s. sådana till maximibeloppet
fixerade anslag, vilka ej få disponeras efter budgetårets utgång
och som alltså i den mån de ej under sagda år tagits i anspråk skola
till kassafonden överföras, och å andra sidan ''reservationsanslag , som åro
av den natur, att därå uppkomna besparingar även efter budgetårets utgång
stå till förfogande för anslagets ändamål».

Då det ovannämnda å 1920 års tilläggsstat uppförda extra anslaget
för hjälpverksamhet bland vissa svenska undersåtar i utlandet uttryckligen
angivits vara av natur »förslagsanslag, högst», synes det utskottet
uppenbart, att föredragande departementschefen ej bort tillstyrka Kungl.
Maj:t att utan riksdagens hörande, efter årets utgång, besluta om användningen
av därå förefintlig behållning, vilken i själva verket med budgetårets
utgång ingått i kassafonden och sålunda ej stod till Kungl. Maj:ts
förfogande.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Utskottet anser sig på dessa grunder böra hos riksdagen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot ministern för utrikes ärendena
greve Wrangel.

Närvarande: Herrar Clason, Hellberg, Thulin, Lyberg, Norling, Stendahl, Almkvist,*
. J. Gustafsson,* Pauli,* Nils Anton Nilsson,* Sävström, Jansson i Edsbäcken,* Nilsson
i Antnäs, Borg,* K. A. Westman, Bäckström, Andersson i Igelboda, Persson i Fritorp*
och Pehrsson i Göteborg.*

* Ej närvarande vid justeringen.

2:o.

(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 9 december 1921.)

På tillstyrkan av föredragande departementschefen, statsrådet Åkerman,
beslöt Kungl. Maj:t den 9 dec. 1921 att, jämlikt K. F. 27 februari
1858, till svensk medborgare upptaga ryske undersåten Grigori Grigoriewit-z
Aleksandrow med villkor att han inom ett år därefter inför överståthållarämbetet
avlade tro- och huldhetsed samt därvid tillika skriftligen avsade
sig de politiska förmåner och rättigheter honom såsom främmande
makts undersåte kunde tillkomma.

Av handlingarna inhämtas bl. a., att Aleksandrow, som är född
1886 i Viborg och son till ryske titulärrådet Grigori Aleksandrow och
hans svensk-finländska maka Josefina Veckström, har avlagt studentexamen
i Helsingfors 1906, medicine kandidatexamen i Dorpat efter studier därstädes
1906—10 samt filosofie kandidatexamen i Uppsala 1913, sedan han
med Kungl. Maj:ts tillstånd 1911 vid universitetet inskrivits, att han 1910
inflyttade till Sverige, där han först var bosatt i Uppsala och sedermera
från 1915 i Stockholm, att han 1912—14 biträdde vid praktiska övningarna
i ryska inom seminariet för slaviska språk vid Uppsala universitet,
att han från vårterminen 1916 varit och vid ansökningstiden fortfarande
var anställd vid Stockholms borgarskola -och därjämte under längre tid
utövat enskild undervisning i ryska för inträdessökande till krigshögskolan
samt varit verksam som tolk och översättare i ryska språket, bl. a. för
svenska myndigheter, att han 1913 åtföljde två svenska affärsmän på resa
till Ryssland och 1917 användes av svenska legationen såsom tolk för dess
delegerade dr Lindholm, varjämte han för Röda korsets räkning verkställde
en undersökning av förhållandena på ön Nargin i Kaspiska havet, att han
under 1915 medverkade som redaktör och huvudsaklig författare av den
genom Nordisk resebyrå utgivna boken »Sverige» och under 1918 jämväl

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

i en av »Skandinavskij Listok» utgiven skandinavisk reklampublikation.
Emellertid har Aleksandrow därjämte, enligt handlingarna, dels från år
1914 varit verksam för kejserliga ryska legationen i Sverige och därunder
biträtt såväl med diverse översättningar som med annat arbete, dels sedan
mars 1920 anlitats av det under herr Fredrik Ströms ledning ställda ryska

s. k. konsulatet i Stockholm, där han en tid dagligen varit sysselsatt 4 a
5 timmar huvudsakligen med översättningar, maskinskrivning och tjänstgöring
som tolk mot en miniiniavlöning av 500 kronor i månaden, och
sedermera, efter ryska handelsdelegationens hitkomst i mars 1921, haft
hand om kontrollen över alla delegationens översättningar, samt. emellanåt
för dess räkning tjänstgjort som tolk. Sedan han 1920 tjänstgjort såsom

tolk och översättare dels vid metallarbetareförbundets förhandlingar med
representanten för motsvarande ryska förbund, Schlapnikof, dels åt denne
personligen, vilken utan tillstånd inkommit i riket i.aug. 1920 och därefter
utvisats i sept. s. å., frånkändes Aleksandrow sitt dittills innehavda
konstanta passvisum och erhöll visering för uppehåll i Sverige blott för

2 å 3 veckor i följd. ,

Beträffande Aleksandrows personliga förhållanden namnes i handlingarna,
att han i januari 1914 ingått äktenskap med en svensk kvinna
samt i detta äktenskap hade två barn, födda 1914 och 1918. Vid ansökningen
var fogad en skrivelse från Aleksandrows hustru, vari anhölls om
bifall till dennes anhållan om svenskt medborgarskap. I övrigt, bifogades
skrivelser mestadels från personliga vänner till sökanden, vari likaledes
hemställdes om bifall till hans framställning, varjämte genom intyg från
olika personer, vilka haft beröring med Aleksandrow vid hans verksamhet
och under hans vistelse i Sverige, bl. a. professor Lundell, docent Agrell
m. fl. vitsordades, att han med nit och skicklighet fullgjort honom givna
uppdra^. Slutligen framhölls i den skrivelse, som åtföljde ansökningen
av 19 maj 1921 och som ingavs av advokat Georg Branting såsom befullmäktmat
ombud, dels att Aleksandrow vore i synnerligen hög grad förtjänt
"av att erhålla svenskt medborgarskap på grund av sm langa
vistelse i landet, den gagneliga verksamhet han här utövat samt hans
stora kunskaper och övriga kvalifikationer, dels att även humanitära skäl
talade för bifall till ansökningen. »Det synes», heter det i denna, »att humanitära
skäl tala för hänsynstagande till fru Aleksandrows ställning i
detta fall. Väl är det sant,'' att kvinna genom giftermål med utlänning
förlorar sitt svenska medborgarskap och att hon vid äktenskapets ingående
bör betänka hela innebörden av detta .stadgande. Man måste emellertid
erinra sig, att makarna Aleksandrow vigdes redan i januari 1914, vid en
. tidpunkt, då alltså varken världskrig eller rysk bolsjevikrevolution voro att
Bihang till riksdagens protokoll Bl22. 5 sand. IV höft. (År 22.)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

skäligen medtaga i perspektivet. Det är lätt att föreställa sig, vad det
skulle betyda för fru Aleksandrow, om hon, som är främmande för ryskt
språk och ryska förhållanden, skulle med sina två ävenledes blott svensktalande
barn nödgas överflytta till våra dagars Ryssland. Denna möilighet
framstår även för Aleksandrow närmast som en katastrof, och hans djupaste
önskan är med hänsyn till dessa förhållanden att här i riket kunna
slå fast rot, för att med tillgodogörande av sina speciella kunskaper tjäna
sitt nya fädernesland.»

Över ansökningen infordrades den 20 maj 1921 överståthållarämbetets
yttrande. I detta yttrande, som avgavs den 28 juni 1921, avstyrktes
bifall till den gjorda framställningen. Till detsamma är fogat en
rapport från Stockholmspolisens kriminalavdelning rörande Aleksandrows
förhållanden och tidigare verksamhet. Häri meddelades bl. a. att Aleksandrow
ej vant tilltalad eller straffad för brott eller försatt i konkurs eller
omyndighetstillstånd eller lagsökt för skuld samt att han styrkt sm hava
erlagt honom i Stockholm för åren 1919—20 påförda krono- och kommunalutskylder.
I en annan till överståthållarämbetets yttrande ffmad, av
tredje polisintendenten i Stockholm avgiven promemoria framhölls, att
Aleksandro.w av vissa skäl misstänkts för kommunistiska stämplino-ar och
därför den 1 september 1920 underkastats förhör å Stockholmspolisens
kriminalstation. Han hade därvid uppgivit, att hans niellanhavande med
de svenska kommunisterna inskränkte sig till tolknings- och översättningsarbete.
Enligt polisintendentens uppfattning förtjänade Alexandrows uppgifter
om att hans anställning vid härvarande ryska konsulat och hans
umgänge med härvarande kommunister endast avsåge tolkningar och översättningai
icke tilltro, då han i verkligheten av allt att döma torde stå i
intimt samarbete med kommunisterna och på olika sätt biträtt den ryska
handelsdelegationen. Polisintendenten avstyrkte därför bifall till Aleksandrows
ansökan om svenskt medborgarskap. Den i denna promemoria givna
redogörelsen kompletterades i skrivelse den 30 september 1921 av en ny
framställning. I denna framhölls bl. a. att, vad Alexandrows äktenskap
beträffade, detta när som helst kunde väntas bliva upplöst; att detta ej
redan skett ansågs bero på, att Aleksandrow ville begagna sitt äktenskap
med en svenskfödd kvinna såsom stöd för sin ansökan om svensk med)orgai
rätt. Skulle Aleksandrow bliva upptagen till svensk medborgare,
"onnne utan tvivel hans äktenskap att omedelbart därefter upplösas.

Den 1 juli 1921 infordrades även utlåtande från länsstyrelsen i
Uppsala län. Till detta yttrande, som avgavs den 18 juli 1921, var foo-at
ett meddelande från Uppsala, stads magistrat, vari uppgavs, att under söandens
vistelse i Uppsala intet mot honom förekommit, som kunde ut -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

gorå hinder för ansökningens förordande. Länsstyrelsens yttrande gick
emellertid ut på avstyrkande av bifall till Aleksandrows ansökan.

Efter utskottets mening är föredragande departementschefens tillstyrkande
av förevarande beslut anmärkningsvärt. Utskottet vill särskilt
framhålla, att såväl överståthållareämbetet som länsstyrelsen i Uppsala län
avstyrkt den ingivna ansökningen om erhållande av svenskt medborgarskap.
Av de under ärendets handläggning framkomna upplysningarna framhår,
att sökanden haft regelbunden sysselsättning hos det s. k. ryska konsulatet
och ryska handelsdelegationen i Sverige. De intima förbindelser med
en främmande makts representanter, som en dylik anställning medför, och
det beroende av dessa, som härigenom blir en följd, borde enligt utskottets
mening föranleda, att ansökningar om medborgarrätt i dylika tall ej
tillstyrka®. Det synes i hög grad vara olämpligt, att personer, som i likhet
med sökanden hava en så fast anställning hos främmande makts
orman här i riket, erhålla de särskilda förmåner och friheter, som det
svenska medborgarskapet innebär. Att i detta fall särskild, anledning
förefunnits att beträffande sökanden utöva den kontroll, som i fråga om
främmande lands medborgare är möjlig, framgår även därav, att han
under sista tiden endast för korta tidsperioder erhållit passvisum för kvarblivande
i Sverige. Vad vidare beträffar det skäl för ett bifall till ansökningen,
som skulle hava legat däri, att hänsyn borde tagas till sökandens
svenskfödda hustru, vill utskottet framhålla, att den förestående
upplösning av sökandens äktenskap, som i en av de refererade hanelingarna
antytts, redan den 10 oktober 1921 ägde rum. Detta skäl hade
sålunda vid ansökningens föredragning förfallit. . Men dessutom ma erinras,
att något tvång från svenska myndigheters sida mot Aleksandrows
svenskfödda hustru och barn att eventuellt följa mannen ur riket icke
behövt befaras, även om äktenskapet icke upplösts, varförutom barnen
såsom här i riket födda, enligt medborgarrättslagen af 1894 § 2, om de
förblivit här till myndig ålder mantalsskrivna, kunnat förvärva egen svensk
medborgarrätt.

På anförda skäl har utskottet funnit detta ärende vara av den beskaffenhet,
att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen
göras mot föredragande departementschefen, statsrådet Åkerman.

Närvarande: Herrar Clason, Engberg, Hellberg,* Thulin, Reuterskiöld G. W. Hansson
von Geijer,* Norling, Nils Anton Nilsson, A. W. Johansson,* Savstrom, Magnusson i
Tumhult, Jansson i Edsbäcken, Nilsson i Antnäs, Borg, Iv. A. Westman, Backström, Starbäck*
och Fast.

*''Ej närvarande vid justeringen.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

3:o.

(Protokoll över försvarsärenden den 4 mars 1921.)

i ,TiU ^unn^- Maj:t inkom den 1 mars 1921 en skrivelse av följande
innehåll: J

»Till Konungen.

På grund av nu rådande tryckta konjunkturer å arbets- och penningmarknaden
bär aven inom de av mig drivna Nettraby Läderfabriker inträtt en långvarig
arbetsbrist, som hotar att nödsaka mig till driftens totala inställande varigenom
också min därföre anlitade gamla arbetarestam, folk som varit i min tjänst
15 2o ar, skulle komma i mycket betryckt läge. Med anledning härav har'' lag
som under manga ar levererat läder till armén, hos arméförvaltningens intendentsdepartement
gjort framställning att erhålla någon ytterligare beställning å
denna vara för att sättas i tillfälle att uppehålla driften i fabrikerna S

intendentsdepartementet har emellertid icke kunnat bifalla denna min
^der11han,d kar JaS. erkållit upplysning om, att skälet till avslaget
vant debatt gällande förordning lägger hinder i vägen för beställningar
tor kronans rakning i sådan form. ö

Jag får därför i underdånighet vända mig till Eders Kungl. Maj:t för att
°™, utverka tillstånd att få från vederbörande myndigheter erhålla be ställningar.

Vad jag från mina fabriker kan erbjuda är 50 ä 100,000 kg. sulläder,
gammal barkgarvnmg, berett under en tid av 15—16 månader med bark,
bästa och adlaste läder som existerar, motstår vatten och är oerhört slitstarkt
skodon av denna vara kan lagras i obegränsad tid utan att försämras i kvalité, till
ett pris av kr. 5: DO pr kg.

5° å.80,000 kg moderat garvat sulläder, även detta av allra bästa kvalité
garvat i självframstallda rena extrakter fria från syror eller skadliga kemikalier

„ k,r'' Pr^-,allt framställt av finaste, bästa råhudar. Leveransen kan ske
med cirka 20,000 kg. av värjo sort per månad.

En särskild anledning att jag vågar hemställa om denna hjälp i min näring
ar, att jag under krigsåren lidit stora förluster genom det bistånd jag lämnat
kronan vid försök att från utlandet införskaffa varor för armén. Mitt härför
använda fartyg, ångaren »Atlanten», blev på sin andra resa från Sydamerika i
april 1917 beslagtagen av Engelska myndigheter och frigavs först i början på
sommaren 1920. J 1

Visserligen har jag erhållit ersättning av statsverket för den påvisbara
skada jag lidit, men givet är att den vinstförlust, som för mig uppkommit därigenom
att jag under de mest inkomstbringande åren för rederinäringen icke hade
tillgång till mitt fartyg, ej kunnat tillnärmelsevis gottgöras.

m- • 4. r.. f?ledlling får jag i underdånighet hemställa det Eders Kungl.

Maj:t tacktes i nader bemyndiga vederbörande armé eller flottans myndigheter

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

att sätta mig i tillfälle att fullgöra leveranser av de ovannämnda varor som tillverkas
vid mina läderfabriker i Nettraby.

Nettraby den 26 februari 1921.

Underdånigst

PER PALEN.»

Över denna framställning infordrades samma dag, den 1 mars, utlåtande
från arméförvaltningens intendentsdepartement. Dess yttrande,
som likaledes är daterat den 1 mars 1921, trots att enligt stämpel begäran
om detsamma inkom först den 2 mars, är av följande lydelse.

1 »Till Konungen.

I en bos Eders Kungl. Maj:t gjord underdånig framställning har Per Palen
i Nättraby anhållit, det Eders Kungl. Maj:t täcktes bemyndiga vederbörande
arméns eller flottans myndigheter att sätta honom i tillfälle att fullgöra leveranser
av vissa i skrivelsen närmare angivna varor, som tillverkades vid hans läder fabriker

i Nättraby. „

Sedan Eders Kungl. Maj:t anbefallt armeförvaltningens intendentsdepartement
att häröver avgiva utlåtande, får departementet i underdånighet anföra

folJ''andgökanden jiar som stöd för sin framställning åberopat bland annat, att han
lidit stora förluster genom det bistånd han lämnat kronan vid försök att under
krigsåren införskaffa varor för armén, varvid honom tillhöriga ångfartyget
Atlanten blev beslagtaget och först efter krigets slut åter frigivet. Det bör
därvid anmärkas, att sökanden förut erkänt sig hava blivit till fullo gottgjord
för varje fordringsanspråk gent emot kronan i denna sak, men det torde likväl
icke kunna förnekas, att sökanden ändock lidit kännbart avbräck genom detta beslag.

I alla händelser anser departementet, att under en tid av svart betryck i
det ekonomiska läget och å arbetsmarknaden staten icke bör ställa sig helt avvisande
mot erbjudanden från enskilda personer eller firmor att fullgöra leveranser
av behövliga varor, då villkoren därför äro antagliga. Departementet far horom
åberopa sin vördsamma promemoria till statsrådet och chefen för försvarsdeparte mentet

den 1 mars 1921 D. N. 955. . ... , , „ „

I nu föreliggande fall anser departementet sig kunna förorda, att lian
anbudsgivaren inköpas 100,000 kg. sulläder, framställt medelst gammal baikgarvning
och berett under 15 å 16 månaders tid för ett pris av 5 kronor 50 öre per
kilogram. Beträffande detta pris har departementet från föreståndaren för btockholms
skomakeriidkares inköpsförening erhållit bilagda intyg, som utvisar att
priset kan anses skäligt. Av övriga i erbjudandet uppgivna varor har departementet
för närvarande icke behov.

För bestridande av inköpskostnaden, 550,000 kronor, disponerar departementet,
på sätt i ovan nämnda vördsamma promemoria anförts, nödiga medel a
munderingsanslaget.

Såsom av det åberopade intyget framgar, är Nättraby läderfabriker sannolikt
det enda garveri i landet, där sådant sulläder tillverkas, och det torde därför

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

vara, nödvändigt, att departementet erhåller bemyndigande att under hand inköpa
ifrågavarande parti. 1

På grund av vad sålunda anförts får departementet i underdånighet anhålla
om medgivande att från innehavaren av Nättraby läderfabriker, Per Talen, under
hand inköpa ifrågavarande parti av 100,000 kilogram sulläder, framställt medelst
gammal barkgarvning, för ett pris av 550,000 kronor, att gäldas av munderingsanslaget.

Remisshandlingen återställes härjämte. Stockholm den 1 mars 1921.

Underdånigst

FREDRIK FRÖLICH.

Einar Wikland.

jFritz Björkman.

För belysning av Pålens hemställan och arméförvaltningens intententsdepartements
skrivelse böra följande omständigheter relateras.

\ ad först beträffar de förluster, som Palen förklarat sig hava lidit
genom de tjänster, han under krigsåren gjort staten, är att märka, att
han den 24 januari 1920 avgav följande intyg.

»Sedan jag i dag av arméförvaltningens intendentsdepartement mottagit ett belopp
av enmillionsjuhundratrettiofemtusensexhundratre kronor 89 öre (1,735,603: 89)
tör klar ar lag mig därigenom tillfullo gottgjord för varje fordringsanspråk mot
-Kung]. Maj:t och kronan i anledning av fraktavtal rörande ångf. Atlanten och
inköp dier försäkring av varor, som fraktats med nämnda fartyg, vadan jag av s,

tar ,„.n vldare anspråk i sådant avseende och således från mitt med skrivelsen
den 17 januari 1920 framställda krav.

Stockholm den 24 januari 1920.

PER PALEN.

yad angår den i intendentsdepartementets skrivelse åberopade promemorian
till chefen för försvarsdepartementet som jämväl var daterad
den 1 mars 1921, alltså samma dag skrivelsen ingavs, framhölls i densamma,
att under industriens dåvarande nödläge det vore önskvärt, att
materialanslagen under fjärde huvudtiteln användes på så sätt, att landets
industri därav droge den största möjliga nytta, samtidigt som försvaret
finge sina behov tillgodosedda. »Men», framhölls i skrivelsen, »det måste
möta de största betänkligheter, om denna princip i någon större omfattning
så tillämpas, att försvaret tvingas att på bekostnad av respektive
anslag verkställa andra materielanskaffningar, än de oundgängligen nödvändiga,
. under perioder av ogynnsamma yttre förhållanden. ° Anslagen äro
särskilt för närvarande, ytterst lågt beräknade och lämna ingen marginal
för stödjande av industrien i annan mån än som kan ske genom normala
beställningar. Det är sant, att prisen på så gott som allting under den
senaste tiden hava fallit icke obetydligt i jämförelse med förhållandena

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

under de närmast föregående åren, men det är att inärka att prisen fortfarande
äro i fallande och att botten måhända ännu icke är uppnådd. Den
nuvarande tidpunkten kan sålunda icke vara särskilt gynnsam för upphandlingar
i större skala, tvärtom synes ett ekonomiskt handhavande av
anslagen kräva återhållsamhet i anskaffningarna just nu. Departementet
måste sålunda som sin principiella asikt uttala, citt om vissa industi igi snål
med statens hjälp måste hållas under armarna under längre eller kortare
tider får detta icke ske på bekostnad av för svarsanslag en.» Härefter diskuterades
i promemorian de möjligheter, som förelunnes att å de olika materialanslagen
bekosta för industrien värdefulla beställningar. Det framhölls,
att det enda under departementet stående anslag, som härvid kunde
komma i fråga, vore munderingsanslaget. Av detta återstode för år 1921
odisponerade° blott i runt tal 586,000 kr. För nyanskaffning av skodon
under år 1921 kunde beräknas åtgå i runt tal 500,000 kr. Till täckande
av utgifterna för dessa nyanskaffningar kunde lämpligen vederbörlig dei av
det å mundeiängsanslaget återstående beloppet användas. Sin framställning
i denna del avslutade intendentsdepartementet med följande ord: »Under förutsättning,
att nyanskaffning av skodon övertages av intendentsdepartementet
och att övriga nyanskaffningar direkt av truppförbanden så gott som fullständigt
inställas, utgöra 500,000 kronor det högsta belopp som för närvarande
enligt intendentsdepartementets åsikt kan disponeras av munderingsanslaget
för verkställande nu av någon anskaffning, som kan vara ägnad
att understödja industrien. Denna anskaffning bör i enlighet med det föregående
avse skodon.»

Utskottet anser sig böra fästa uppmärksamheten på de påtagliga
skiljaktigheter, som förefinnas mellan uttalandena i intendentsdepartementets
båda samma dag daterade framställningar. Särskilt är att märka, att departementet
i promemorian förklarade 500,000 kr. vara den största summa,
som kunde användas för verkställande av för industrien värdefull nyanskaffning,
och att denna summa borde användas till skodon, undet det att

1 utlåtandet med anledning av Pålens hemställan 550,000 kr. föreslås
skola begagnas till inköp av sulläder.

Slutligen bör i detta sammanhang nämnas, att det i skrivelsen åberopade
intyget om det av Palen begärda prisets skålighet är daterat den

2 mars, alltså dagen efter skrivelsens avgivande, samt av följande lydelse:

»På begäran får jag härmed intyga att partipriset för lana sulläder, berett
på gamla sättet, under lång tid utan extrakter, vilken vara enligt min vetskap
icke tillverkas mera än på en fabrik inom landet numera, är omkring kr. 5,50
per kilogram.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Prima fatgarvat koläder av bästa råvara gäller emellan kr. 4.50 och 5,20
per kilogram.

Stockholm den 2 mars 1921.

P. Gust. Pettersson.

Föreståndare för Stockholms Skomakeriidkares Inköpsförening.»

Den 4 mars 1921 föredrogos Pålens skrivelse och arméförvaltningens
intendentsdepartements däröver avgivna utlåtande inför Kungl. Maj:t. På
tillstyrkan av föredragande departementschefen, statsrådet Hammarskjöld,
beslöt Kungl. Maj:t att »bemyndiga intendentsdepartementet att med Paten
träffa avtal under hand om leverans från Nättraby läderfabriker för arméns
räkning av högst 100,000 kg. sulläder, framställt medelst gammal barkgarvning,
för ett pris ej överstigande det beräknade marknadspriset för
dylik vara vid tiden för leveransens fullgörande; och skulle härav föranledda
kostnader bestridas från anslaget till munderingsutrustning (1921: IV

Påföljande dag, den 5 mars 1921, slöts mellan arméförvaltningens
intendentsdeparteinent och Palen ett avtal, enligt vilket den senare "förpliktade
sig att leverera 100,000 kg. sulläder, framställt medelst gammal
barkgarvning och berett under 15 ä 16 månaders tid, till ett pris av 5,50
kronor pr kg.; leveransen skulle ske successivt med minst 20,000 kg. i
månaden samt börja under mars månad.

Enligt utskottets mening är föredragande departementschefens handläggning
av förevarande ärende ur flera synpunkter anmärkningsvärt.

Ltskottet vill härvid först påpeka den utomordentligt skyndsamma
behandling, som förevarande ärende undergått. Samma dag, den 1 mars
1921, som Pålens framställning inkom till försvarsdepartementet, har arméförvaltningen
varit färdig med det därifrån infordrade yttrandet över densamma;
den 4 mars fattades Kungl. Maj:ts beslut, och den 5 mars slöts
kontraktet mellan intendentsdepartementet och Palen. Dessa omständigheter
giva vid handen, att ärendet blivit behandlat med ytterlig brådska.
Att därvid detsamma ej utretts med behörig noggrannhet, synes klart
framgå av handlingarna i målet.

\ ad först beträffar frågan om behovet av ifrågavarande läderinköp
ur arméns synpunkt, vill utskottet framhålla, att en närmare undersökning
härutinnan från departementschefens sida borde ha föranletts redan därav,
att intendentsdepartementet i sina båda den 1 mars avgivna skrivelser i
detta hänseende gjort i väsentliga punkter skiljaktiga uttalanden, överhuvud
synes det vara obestridligt att, om för statens räkning beställningar

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

skola ske för industriens främjande, dessa i varje fall böra föregås av en
allsidig utredning. Att dylika beställningar i alla händelser ej böra ske för
att bereda en enskild näringsidkare ersättning för lidna förluster, torde
vara tydligt; i detta fall förelåg så mycket mindre skäl härtill, som de
påstådda förlusterna redan förklarats vara av staten tillfullo ersatta.

Framför allt vill emellertid utskottet framhålla, att, innan hemställan
gjordes om bemyndigande för intendentsdepartementet att under hand
sluta omförmälda avtal, fullständiga uppgifter bort hava införskaffats angående
det av Palen begärda prisets skälighet. Härvid är att märka, att
enligt förordningen angående upphandling och arbeten för statens behov
samt försäljning av staten tillhörig lös egendom den 16 januari 1920 infordrande
av anbud förutsattes vara det normala tillvägagångssättet vid
upphandling för statens räkning och att det i § 19 stadgas, att, om uppgörelse
under hand skall ske, anbud å gods för upphandling må införskaffas
på sätt prövas lämpligt, därvid företrädesvis skriftliga anbud böra
infordras; det förutsättes alltså, att även vid upphandling under hand anbud
från olika håll infordras. I detta fall har så icke skett. Såsom stöd
för detta förfaringssätt föreligger i handlingarna endast det förut återgivna,
av föreståndaren för Stockholms skomakeriidkares inköpsförening utfärdade
intyget, enligt vilket läder av ifrågavarande beskaffenhet endast tillverkades
mom en "fabrik inom landet och det av Palen begärda priset vore det
i marknaden gällande. Det bör då påpekas, att detta intyg icke erhållit
bestämdare avfattning, än att intygsgivaren beträffande Nättrabyfabrikens
ställning såsom ensamtillverkare av nu ifrågavarande läder inskjutit de
begränsande orden »enligt min vetskap», och att han rörande priset även
stannat vid uttrycket »omkring» kr. 5.so. Intendentsdepartementet har
också med avseende på den förstnämnda frågan ej gått längre än att såsom
»sannolikt» beteckna antagandet, att Nättrabyfabrikerna stode ensamma om
dylik tillverkning. Utskottet vill vidare framhålla, att, enligt vad för utskottet
uppgivits, det för läderfabriker, som icke i regel tillverka nämnda slag
av läder, icke lärer erbjuda någon svårighet att upptaga sådan tillverkning,
och att alltså något hinder för infordrande av anbud icke varit för handen.
Enligt utskottet tillhandakomna uppgifter torde därjämte kunna dragas i
tvivelsmål, huruvida ej, medelst infordrande av anbud, ett lägre pris än
det kontrakterade kunnat uppnås. I varje fall torde i dessa hänseenden
upplysningar från mer än en person hava bort införskaffas, även om
ärendets handläggning därigenom blivit något fördröjd. Det synes sålunda
vara obestridligt, att den i ärendet förebragta utredningen varit så ofullständig,
att ett omedelbart tillstyrkande av intendentsdepartementets hemställan
ej kan anses befogat.

Bihang till riksdagens jirotokoll 1922. 5 sand. 19 höft. (A v 22.)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Utskottet kan ej underlåta att tillika påpeka, att Kungl Maj:t beslutat,
att ifrågavarande läderinköp skulle ske för ett pris »ej överstigande det
beräknade marknadspriset för dylik vara vid tiden för leveransens fullgörande»,
varemot priset enligt det av intendentsdepartementet slutna avtalet
bestämdes till det belopp, som vid avtalets ingående påstods vara
ungefär det normala för omedelbar leverans, ehuru kontraktet avslutades
för successiv leverans. Detta har skett trots att intendentsdepartementet i
sin omförmälda promemoria uttryckligen framhållit, att priserna voro
stadda i fallande.

Närvarande: Herrar Clason, Engberg,* G. A. Strömberg,* Thulin, G. W. Hansson,
Lyberg,* Stendahl, Modig. Nils*Anton Nilsson, Magnusson i Tumhult,* Jansson i Edsbäeken,
Borg, K. A. Westman, Bäckström, Karlsson i Vadstena, Gustafson i Kasenberg, Pehrsson i Göteborg
och Jensen.

* Ej närvarande vid justeringen.

é:o.

(Protokoll över försvarsärenden den 10 oktober 1921.)

Den 7 november 1919 utnämnde och förordnade Kungl. Maj:t, uppå
underdånig ansökan, kaptenen av första klassen vid Jämtlands fältjägarregemente
Oscar Paterson att från och med den 1 januari 1920 vara major
på reservstat vid samma regemente, med rätt för honom att åtnjuta
med denna beställning förenade löneförmåner, dock med skyldighet tillika
att vara underkastad de förändringar i tjänstgöringsskyldighet, avlöningsförmåner
och pensionsbestämmelser, vilka en omorganisation av lantförsvaret
kunde göra erforderliga eller vilka eljest kunde varda i laga ordning
fastställda.

I underdånig ansökan den 8 september 1921 anhöll Paterson att å
dag under oktober eller november månad få återinträda på stat med kaptens
av första klassen avlöningsförmåner vid infanteriregemente inom armén.
Såsom skäl för denna ansökan anförde Paterson, att han under hela
den tid, han stått å reservstat, med undantag av tiden för fullgörande av
honom åliggande reservstatstjänstgöring, varit och vore kommenderad vid

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

intendenturkåren med tjänstgöring vid intendentsdepartementets mobiljserin°-sdetalj,
och hade Paterson före sin övergång till reservstat fullgjort
samma tjänstgöring vid intendenturkåren, varvid hans avlömngsföimaner
uppgått till omkring 6,000 kronor mera per år, än vad han åtnjutit efter

sin befordran till major på reservstat. - , ,o,

Av vederbörande militärmyndigheter, som i ärendet horts,
sio- chefen för Jämtlands fältjägarregemente och chefen för sjätte armefördelningen
icke hava något att erinra mot ansökningen Chefen för
tredje arméfördelningen anförde, under bifogande av infordrat yttrande
från chefen för Älvsborgs regemente, att han icke hade något att erinra
mot Patersons transport till nyssnämnda regemente, under förutsättning,
dels att de officerare vid regementet, vilka genom ifrågavarande transport
skulle i befordringshänseende bliva lidande, tillgodosages, såväl beträffande
tjänsteo-rad som i ekonomiskt avseende, dels att Patersons kvarblivande a
aktiv stat inskränktes till den 15 december 1921. Förberörda yttrande av
chefen för Älvsborgs regemente, angående Patersons ifrågasätta inträde på
stat vid regementet, som avgavs den 26 september 1921, innehöll följ an e:

»Med hänsyn till det förhållandet, att ett dylikt eventuellt tillskott
i kaptensgraden från främmande håll, alldeles oavsett sakens principiella
innebörd, träffar det regemente, vid vilket är anställd armens till tjänsteställningen
främste subalternofficer, som sålunda jämte Övriga i succession
varande berövas dem eljest tillkommande högre avlöningsförmåner, anser

iao- mig icke kunna tillstyrka ansökan.

° Därest emellertid Kungl. Maj:t skulle avse en kortare tids tjänstgöring
för majoren Paterson, på det han därigenom skulle erhålla kaptens av 1.
klassen pensionsförmåner, och majoren Paterson under sådana förhallanden
vinner anställning vid I. 15, synes det mig rättvist dels att löjtnanterna
J R. Milla vist och J. O. Häger beredas det tillägg i avlöningsförmåner,
som de då gå miste om, dels att löjtnanterna Millqvist och R. R. Gyllenram
samtidigt befordras till kaptener i regementet, dels slutligen, att den tid
majoren Patersson skulle stå såsom kapten på stat vid regementet icke
utsträckes utöver den 15 nästkommande december.»

Ärendet föredrogs i statsrådet den 10 oktober 1921, och fann Kungl.
Maj:t, på statsrådets tillstyrkan, därvid gott utnämna och förordna 1 aterson
att från och med den 16 oktober samma år vara major i Alvsborgs

regemente med kaptens av första klassen lön.

Genom detta Kungl. Maj:ts beslut erhöll Paterson rätt till pension
enligt de i fråga om kapten av första klassen stadgade grunder Fjär
därpå Kun-d. Maj:t den 22 december 1921 beviljade Paterson, vilken inträtt
i krigstjänst den 15 december 1891, avsked, tillerkände Kungl. Maj:t

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

honom också i överensstämmelse härmed dels 600 kronor pension i femte
klassen av arméns pensionskassa, dels ock en fyllnadspension av 2 120
kronor jamte 1,270 kronor pensionsförbättring från därtill anvisade statsmedel,
att med tillsammans 3,990 kronor (plus dyrtidstillägg) härå den 1
påförande januari tillträdas. Därest Paterson den 15 december 1921 kvarstått
såsom major å reservstat, skulle han, som då endast var 50 år
gammal icke vant berättigad till högre pensionsförmåner, än som gällde
7°J ,.,fPten n reservstat, nämligen sammanlagt 1,800 kronor jämte dyrtidstillagg.
Genom besluten den 10 oktober och den 22 december 1921
erhöll sålunda Paterson, genom återinträde och tjänstgöring på stat
under en tid av omkring två månader, en förhöjning i sina pensionsförmåner
med 2,190 kronor jämte skillnaden mellan de olika dyrtids -

.Enär Paterson vid sin övergång å reservstat måste förutsättas hava
agt kännedom om förhållandet mellan pensionförmånerna för officerare å
reservstat och officerare å stat, och då beslutet den 10 oktober 1921 haft
till följd, att statsverket åsamkats ökade kostnader utan motsvarande nytta
samt denna följd vid ärendets föredragning måste hava förutsetts, finner
utskottet föredragande chefens för försvarsdepartementet tillstyrkande av
beslutet anmärkningsvärt. J

•k mPåe fA?d aV. vacL sålunda anförts, har utskottet funnit sig böra,
jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen göra anmälan mot föredragande
departementschefen, statsrådet Lybeck.

Närvarande: Herrar Clason, Hellberg, Thulin, G. W. Hansson, Lyberg,* Stendahl,
R J. Gustafsson,* Nils Anton Nilsson, A. W. Johansson,* Magnusson i Tumhuf Jansson 1
Edsbacken, Starback, Andersson i Igelboda, Persson i Fritorp, Karlsson i Vadstena, Sjöström,
Tast, Svensson i Gronvik* och Sehlin.

* Ej närvarande vid justeringen.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

5:o.

(Protokoll över socialärenden den 7 juli 1921.)

Enligt kontrakt den 20 juli 1917 åtog sig byggnadsingenjören V.
Herrström" att åt Medicinalstyrelsen utföra vissa angivna byggnadsarbeten
för en anstalt för sinnessjukas vård å egendomen Sundby invid Strängnäs
med bestämmelser, bland andra,

att arbetena finge påbörjas genast efter kontraktets underskrivande
och skulle med all omsorg och med för ändamålet tillräcklig arbetsstyrka
så bedrivas, att alla kontrakterade arbeten skulle vara färdiga senast den
1 juli 1919;

att, därest under arbetstiden strejk, allmän lockout eller blockad utbröte
inom något av de yrken, varuti arbeten för tillfället påginge, och
dessa förhållanden ej vore föranledda av något uppenbart fel å entreprenörens
sida såsom dålig behandling, oskäligt låg avlöning, eller dylikt,
entreprenören vore berättigad att åtnjuta en förlängning i arbetstiden,
som motsvarade den tidsförlust, han genom dessa förhållanden bevisligen
lidit;

att för det arbete Herrström genom kontraktet åtagit sig styrelsen
till honom i ett för allt betalade en betingad summa av 2,700,000 kronor,
från vilken summa dock visså avdrag skulle göras; samt

att, därest mellan styrelsen och entreprenören tvist uppstode vare
sig angående tolkningen och tillämpningen av kontraktet eller angående
själva arbetets utförande och vad därmed ägde sammanhang eller angående
på kontraktet grundade anspråk på ersättning eller skadestånd, skulle
tvistefrågan utan att kunna dragas inför domstols prövning avgöras av
skiljemän på sätt lagen den 28 oktober 1887 närmare angåve, och skulle
skiljemännen betalas av den förlorande parten, därest ej skiljemännen
annorlunda bestämde.

Efter det giltighetstiden för de vid arbetenas påbörjande gällande
arbetsavtal den 1 april 1918 utgått, nedlades arbetena på byggnadsplatsen
på grund av strejk den 2 maj 1918 och återupptogos först i slutet av
augusti samma år, sedan nya arbetsavtal ingåtts mellan vederbörande organisationer.
Därefter pågingo arbetena utan avbrott till avsyningen i december
1919, därvid dock en del arbeten återstodo. Dessa fortgingo till den 2 februari
1920, då allt murningsarbete på byggnadsplatsen blockerades. Efter
nämnda dag hade intet arbete av Herrström utförts dels på grund av blockaden
och dels i anledning av byggnadsbehof, som började den 1 april 1920.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Emellertid hade Herrström i en den 31 december 1918 dao-tecknad
till medicinalstyrelsen ställd ansökan — med förmälan att omkostnaderna
lör arbetet i följd av höjningen i arbetslöner efter den 1 april 1918
komme att förorsaka Herrström en förlust, uppgående till 451,418 kronor
56 öre anhållit, att styrelsen måtte bereda honom gottgörelse för
nämnda belopp efter visst avdrag. Såsom skäl för ansökningen framhölls,
att de i följd av världskriget uppkomna merkostnader av väsentlio- omfattning
borde falla å byggherren.

I skrivelse den 29 januari 1919 meddelade medicinalstyrelsen, att
den ej funnit skäl för närvarande upptaga Herrströms nämnda framställning
till avgörande, men anmodade därjämte Herrström, att sedan samtliga
med honom kontrakterade arbeten blivit slutförda, till styrelsen inkomma
med förnyad framställning i ärendet, åtföljd av fullständig utredning
beträffande de verkliga kostnaderna för ifrågavarande arbeten och
entreprenadens ekonomiska resultat i dess helhet.

Därefter ingav Herrström en den 27 februari 1920 dagtecknad skrivelse
till Kungl. Maj:t, vari i huvudsak anfördes följande:

Under åren efter det ifrågavarande kontrakt avslöts hade de av
\ årldskriget framkallade förhållandena medfört en stegring i materialpris
och arbetslöner, vilken verkat fullständigt ruinerande för de entreprenörer,
som haft att utföra dessförinnan åtagna byggnadsarbeten. Den strejk, som*
påbörjad av byggnadsarbetarna i Stockholm, den 2 maj hunnit till Strängnäs,
omfattade, snart hela landet, och för dess biläggande fordrades en
orimlig förhöjning av lönerna. Sedan förhandlingar hela sommaren påo-ått
in ör statens förlikningsman, träffades den 15 augusti uppgörelse mellan
parterna, vilken innebar en ökning av löner och ackordspris med omkring
100 %. En vägran av Herrström att ställa sig denna uppgörelse till efter"
rättelse skulle hava medfört strejk. I stället för att välja denna utvä<*
återupptog emellertid Herrström arbetena. Anledningarna härtill vore, att
en fortgående strejk skulle till skada för staten undanskjuta byggnadsarbetenas
fullbordande till eu oviss framtid, att under lönerörelsen förlikningsmannen
såsom sin mening framhållit, att löneökningaima i fråga om
*örut ingångna byggnadskontrakt borde bäras av beställaren, samt" att i
regel beställarne såväl enskilda som kommuner beaktade billigheten i detta
hänseende och medgåvo motsvarande förhöjning av entreprenadbeloppen,
bedan Herrströra approximativt beräknat den vid tillämpning av uppgörelsen
uppkommande ökning i arbetslönerna, ingav han sin ovan omförmälda
framställning till medicinalstyrelsen. Dess svar syntes Herrström
innebära grundad anledning till den förhoppningen, att han i sinom tid
skulle utfå gottgörelse för sina förluster, och Herrström lät, oavsett om

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

rättslig grund eller endast billighetsskäl kunde åberopas till stöd för framställningen,
sig angeläget vara att bringa entreprenaden till fullbordan
snarast möjligt.

I samma skrivelse redogjordes därefter närmare för storleken av de
kostnader utöver de beräknade, som åsamkats Herrström i följd av arbetslönernas
stegring och i övrigt på grund av arbetarnes lönerörelse. På
°rund av det anförda hemställdes slutligen, att då den förlust, utgörande
enligt avslutade räkenskaper 556,488 kronor 22 öre, som tillfogats
Herrström, uppkommit utan dennes förskyllan, och da genom arbetenas
fullbordande fördel tillskyndats staten, Kungl. Maj:t måtte bereda
Herrström ersättning för förlusten med angivna beloppet jämte viss

ränta därå. „ .

Over Herrstöms nu refererade framställning infordrade Kungl. Maj:t
byggnadsstyrelsens och statskontorets utlåtanden, varvid byggnadsstyrelsen
av ^ billighetsskäl förordade bifall till densamma men statskontoret under
hänvisning till Kungl. Maj:ts beslut i liknande ersättningsmål och till den
prejuaicerande verkan ett bifall till framställningen skulle kunna hava,
icke ansåg sig kunna tillstyrka, att anslag för ändamålet måtte hos riksdagen
äskas. ''Därnäst anbefallde Kungl. Maj:t medicinalstyrelsen att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med utredning i ämnet. Av denna
utredning framgår bland annat, att Herrström under de förberedande förhandlingarna
beträffande av honom ingivet anbud i två särskilda skrivelser
förklarat sig villig att mot en från 2,678,500 kronor till 2,700,000 kronor
förhöjd entreprenadsumma avstå från, bland annat, ett av honom förut
uppställt villkor om ökad ersättning för förhöjning i arbetslöner, vilket
erbjudande även av medicinalstyrelsen godtagits. Den 14 januari 1921
beslöt därefter Kungl. Maj:t på föredragande departementschefens hemställan,
att Herrströms ifrågavarande framställning icke skulle till någon vidare
Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Emellertid påkallade Herrström hos medicinalstyrelsen i en den 12
januari 1921 dagtecknad, till styrelsen den 18 i samma månad inkommen
skrivelse med åberopande av § 22 i entreprenadkontraktet tillsättandet av
skiljenämnd, till vars prövning Herrström hänsköte yrkande om skyldighet
för styrelsen dels att till Herrström utgiva ersättning utöver entreprenadsumman
för de av honom jämlikt kontraktet utförda arbeten med belopp,
som skulle närmare angivas inför skiljenämnden, dels att såväl gälda skiljemännens
kostnader och arvode för skiljemannaförfarandet med belopp,
skiljemännen bestämde, som ock ersätta Herrströms kostnader för hans
talans utförande inför skiljenämnden.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Emellertid meddelade medicinalstyrelsen i skrivelse den 22 januari
1921 Herrström, under framhållande av att frågan om höjning av den
kontraktsenligt fastställda entreprenadsumman enligt styrelsens åsikt icke
folie under skiljeavtalet, samt med hänvisning till ett av Herrström den
31 januari 1920 utfärdat erkännande angående för arbetet erhållen likvid
in. m., att styrelsen icke kunde medgiva, att Herrströms nu framställda
yrkande hänskötes till skiljedom, och att styrelsen förty icke hade anledning
att för sin del utse skiljeman. Nyssberörda erkännande var av följande
lydelse:

»Sedan besiktning ägt rum å de arbeten, som av mig utförts vid Strängnäs
hospital pa grund av entreprenadkontrakt den 20 juli 1917 angående uppförande
av byggnadsstommarna därstädes och den 16 maj 1919 angående inredningsarbe1
bostäder vid hospitalet samt sedermera träffade överenskommelser om
tillägg till och ändringar av nämnda entreprenader, har jag denna dag mottagit
ett belopp av kronor 28,387:31, och har jag därmed erhållit full likvid för vad
enligt nämnda kontrakt och överenskommelser tillkommit mig utöver dels ett
belopp av 28,300 kronor, som skall innestå till ansvarstidens utgång, och dels ett
belopp av 1,000 kronor, som skall innehållas till dess av mig till styrelsen överlämnats
cirka 5,460 byggnadsplats samt byggnadsplatsen och åt mig upplåtna
bostadshus blivit genom min försorg behörigen iordningställda.

I följd härav förklarar jag att från min sida icke kan påkallas skiljedom
rörande annan fråga i avseende å ovannämnda kontrakt och överenskommelser än
sådan som kan komma att väckas vid blivande efterbesiktning och som o-rundar
sig pa efter innevarande dag uppkomna förhållanden.

Stockholm den 31 januari 1920. Tr.7, TT

Viktor Herr ström.»

I anledning av medicinalstyrelsens avvisande hållning anhöll Herrström
hos överstathållaråmbetet, att ämbetet ville i medicinalstyrelsens
ställe utse skiljeman, därvid Herrström bland annat anförde: Herrström
grundade sina anspråk på kontraktets bestämmelser. För deras prövnin0,
förutsattes att tolka och tillämpa kontraktet. Herrström hade ej endast
rätt att få prövningen verkställd enligt kontraktets föreskrifter, han hade
i själva verket ingen annan laglig väg att gå. Handlingen den 31 januari
1920 avsåge närmast endast extra arbeten, men då ett obetydligt belopp
återstode å entreprenadsumman och detta belopp ingino-e i vad enlio-t
handlingen kvitterats, eller 28,387 kronor 31 öre, omförm°ältes även kontraktet.
Innehållet i handlingen vore allenast, att den fixa entreprenadsumman
vore slutbetald och extra arbetena ersatta samt att därom ej
finge tvistas inför skiljenämnd. Att handlingen, som uppsatts inom medicinalstyrelsen,
icke hade annan innebörd och att Herrströms stora, låno-t
tidigare väckta ersättningsanspråk vore hållet alldeles utanför den genom
handlingen åstadkomna uppgörelsen, ansågs böra vara klart för en var.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Efter det medicinalstyrelsen avgivit yttrande över Herrströms nämnda
framställning och därvid närmare utvecklat de synpunkter, som läge till
grund för styrelsens uppfattning, att Herrström icke ägde rätt påkalla
skiljedom för prövning av sina ifrågavarande anspråk, förordnade överståthållarämbetet
skiljeman att deltaga i avgörandet av den tvist, varom
skiljedom av Herrström äskats. I sin slutliga sammansättning utgjordes
skiljenämnden av j ustitierådet Anshelm Berglöf, utsedd av Herrström, direktören
Allan Cederborg, förordnad av överståthållarämbetet, och justitierådet
A. Borgström, utsedd av de båda förstnämnda skiljemännen.

Inför skiljenämnden framställde Herrström närmare angivna ersättningspåståenden,
slutande i ett sammanlagt belopp av 705,273 kronor 51
öre jämte viss ränta därå. Från medicinalstyrelsens sida anfördes inför
skiljenämnden bland annat följande:

•Styrelsen vidhölle sin invändning, att de av Herrström framställda
anspråken icke folie under skiljeavtalet, liksom styrelsen inför skiljenämnden
åberopade den av Herrström den 31 januari 1920 undertecknade
handlingen. Styrelsen ansåge billighetsskäl tala för en viss ersättning åt
Herrström. Då emellertid Herrströms ansökan om ersättning blivit av
Kungl. Maj:t avslagen, ansåge styrelsen staten icke rättsligen kunna åläggas
att utgiva dylik ersättning. Sant vore att den ökning i'' arbetslöner, som
inträdde i augusti 1918, var större än som läge inom dittills varande erfarenhet
på området, men sedan världskrigets början hade affärsmän inom
alla branscher gjort idka erfarenheter om enorma omkastningar. För den
händelse skiljenämnden mot styrelsens bestridande skulle tilldöma Herrström
ersättning, yrkade stj^relsen vidare kraftig nedsättning i vad Herrström
fordrat, under framhållande av att vissa poster i Herrströms krav
i allt fall’icke borde av styrelsen gäldas.

Den 31 maj 1921 avkunnade skiljenämnden dom i målet, vilken till
en början innehöll följande:

»Skiljenämnden finner medicinalstyrelsens påstående, att den av Herrström
anhängiggjorda talan icke folie under skiljeavtalet, sakna fog, liksom
skiljenämnden finner uppenbart, att handlingen den 31 januari 1920 icke
har avseende å Herrströms nu ifrågavarande ersättninganspråk. Skiljenämnden
finner förty hinder icke möta för prövning av samma anspråk.

Vidkommande själva målet och därvid först Herrströms anspråk på
ersättning för merkostnad i följd av ökning i arbetslöner, däri inbegripet
ersättning för avlöning åt hantlangare och för förlust å marketenterirörelsen,
finner sig skiljemännen på grund av vad i målet förekommit hava att utgå
från dels att en utgiftsökning av dylik omfattning berott av omständigheter,
vilka Herrström vid det slutliga ‘anbudets avgivande icke kunnat taga i

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 5 sand. 19 käft. (År 22.) 4

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

beräkning, dels att denna kostnadsökning skulle för Herrstöm medföra en
motsvarande förlust av ifrågavarande entreprenad, vilken förlust skulle ökas
genom övrig inträdd, jämväl på förhand oberäknelig prisstegring, dels att
med hänsyn härtill Herrström ägt rätt att på obestämd tid uppskjuta arbetets
färdigställande, dels ock att Herrström vid arbetets återupptao-ande
icke saknat anledning antaga, att ersättning för de av de nya avtalen orsakade
ökade utgifter skulle beredas honom av kronan, för vilken berörda
återupptagande uppenbarligen varit till stor fördel.»

Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt i målet förekommit fann
skiljenämnden Herrström berättigad till ersättning av medicinalstyrelsen å
kronans vägnar uti ifrågakomna'' hänseenden. Av skäl, som här torde
kunna förbigås, fastställde nämnden vidare denna ersättnings storlek till
ett sammanlagt belopp av 415,464 kronor 86 öre (jämte viss ränta), varav
större delen avsåg gottgörelse för merkostnad i följd av stegring av arbetslöner
och det övriga ersättning för vissa Herrström på grund av lönerörelsen
åsamkade utgifter. Genom skiljedomen ålades slutligen Herrström
och medicinalstyrelsen att med hälften vardera gälda kostnaden för skiliemannaförfarandet,
9,000 kronor. J

I anledning av denna skiljedom avlät medicinalstyrelsen den 4 juni
1921 en skrivelse till Konungen, vari styrelsen, med anmälan av ärendet,
till Kungl. Maj:ts prövning överlämnade, huruvida frågan om skiljedomens
giltighet borde hänskjutas till allmän domstol, och hemställde, i händelse
Kungl. Maj:t funne detta icke böra ske, att Kungl. Maj:t ville ställa till
styrelsens förfogande erforderliga medel för gäldande av de genom skiljedomen
utdömda beloppen. Häröver anbefalldes justitiekanslersämbetet och
statskontoret skyndsamt avgiva utlåtanden.

Av justitiekanslersämbetet fästes till en början uppmärksamheten
därpå, att för prövning av den uppkomna frågan, huruvida tvisten i förevarande
fall skjutits under skiljemännen, klandertalan icke behövde anställas,
utan att medicinalstyrelsen efter avböjande av begäran från Herrström om
betalning av utdömda belopp kunde framställa invändning i berörda hänseende
hos överexekutor, när verkställighet av skiljedomen bleve sökt,
samt att sådan invändning eventuellt'' kunde fullföljas hos hovrätt och
högsta domstolen. Därefter anförde justitiekanslersämbetet, att, om än skäl
icke saknades till försvar för den ståndpunkt, medicinalstyrelsen intagit i
råga om skiljemannaförfarandet, ville justitiekanslersämbetet dock erinra,
dels att medicinalstyrelsens förberörda formella invändningar vid Herrströms
begäran om skiljemans förordnande genom överexekutor lämnats
obeaktade av denne samt att medicinalstyrelsen låtit beslutet härom vinna
aga kraft, dels ock att samma invändningar uttryckligen underkänts av

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

skiliemännen, bland vilka befunne sig två medlemmar av högsta domstolen.
Under sådana omständigheter syntes det justitiekanslersambetet.svarlio-en
kunna förväntas, att samma invändningar skulle i fortsättningen
godtagas vare sig av exekutiv myndighet eller av domstol. Justitiekanslersämbetet
fann sig på anförda skäl icke höra avstyrka, att erforderliga
medel i vederbörlig ordning ställdes till medicinalstyrelsens förfogande

för gäldande av utdömda beloppen. „ o ,

Statskontorets utlåtande i ämnet avhandlade endast fragan om med
vilka medel ifrågavarande ersättning skulle kunna utbetalas.

Vid föredragning i statsrådet den 7 juli 1921 av berörda ärende
framhöll föredragande ° departementschefen att Kungl. Maj it med hänsyn
till vad justitiekanslersämbetet anfört torde anse klander mot ifrågavarande i
tvist mellan Herrström och medicinalstyrelsen meddelade skiljedom icke
böra äga rum, och hemställde för den skull om bemyndigande för medicinalstyrelsen
att utanordna erforderliga medel. Kungl. Maj:ts beslut fattades
i enlighet med denna hemställan.

Konstitutionsutskottet har funnit sistnämnda uttalande och hemställan
av föredragande departementschefen anmärkningsvärda. Utskottet anser
nämligen, att övervägande skäl förelegat för att i ifrågavarande fall icke

åtnöja! med den avkunnade skiljedomen. .

Därvidlag bör först och främst erinras om beskaffenheten av den till
innehållet här°ovan angivna kompromissbestämmelsen i det mellan medicinalstvrelsen
och Herrström den 20 juli 1917 ingångna kontrakt. Enligt
utskottets mening borde det knappast hava. kunnat förefinnas något tvivel
om att denna bestämmelse, såsom ock medicinalstyrelsen förfäktat, ej kunnat
berättiga Herrström till erhållande av skiljedom i den ifrågavarande
tvisten. Bortsett härifrån synes det utskottet bort hava vant klart, att
Herrström genom sitt här ovan intagna kvitto av den 31 januari 1920
avstått från rätten att påkalla skiljedom i förevarande hänseende, om sådan
blivit honom genom kontraktsbestämmelserna medgiven. Då likväl skiljemännen
funnit skiljedom berättigad, borde under dylika förhållanden hänsyn
till statens intresse hava krävt, att till buds stående mojligheter att
få frågan ytterligare prövad blivit utnyttjade. Frågans hänskjutande till
domstol lärer hava varit så''mycket mera befogad, som medicinalstyrelsen
icke blott förut framställt invändning mot skiljedoms berättigande utan
även vägrat utse skiljeman, och som med hänsyn till andra liknande in
särskilt behov varit för handen att efterse, huruvida möjlighet till rättelse
i dylikt fall förefunnits.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Vad speciellt angår den hänvisning, som föredragande departementsS/1hemställan
gjort till vad justitiekanslersämbeS anfört i

c endet, vill utskottet först påpeka, att såsom i det föregående nämnts
justitiekanslersämbetet medgivit, att skäl icke saknades till försvar för den

Beträffande åTe^! 1 Mga °m «kiljemannaförfarandet.

intrattande åter de likaledes bar ovan omnämnda erinrino-ar som iustitie anslersäm

betet gjort med arseende å utsikterna att vinna godkännande av

den ifrågasätta rnrändmngen mot skiljedomen, synas dessa i betraktande

eLfÄttV1ft]ir „ets?age: d“ b^delse* *

av Z det n,U an,förda har utskottet funnit detta ärende värn

av beskaffenhet, att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen
göras mot föredragande departementschefen, statsrådet Elmquist.

be*,.

S-S ÄÄT.af-'' E"''“” ‘ “S

* Ej närvarande vid justeringen.

(Protokoll över socialärenden den 7 juli 1921.)

Såsom likartat med det nyss refererade ärendet angående skiliedom
ellan medicinalstyrelsen och byggnadsingenjören Herrström har även ett
nfna fö* k1” öran*kninoså.1>et i statsrådet på socialdepartementets föredra°-samhet k°mmande skllJedomsärende tilldragit sig utskottets uppmärk den

1 oDnnrilfal11qglä8ler ^medi,cinalsty^lsen ock fabrikören J. Mosesson
den iO aplil 1918 upprättat kontrakt angående leverans av snickerier till

större delcu hosPltal.sbVggnad vid _ Strängnäs. Efter det Mosesson utfört
större delen av de i kontraktet stipulerade arbeten gjorde Mosesson hos

utöver''0nv framstallnmöar om ersättning för de av honom utförda arbetena
S rilt överenskomna beloppen på grund av bland annat att arbetena

rade^ m ff°SeSS°nS ff™llande fördröjda och därigenom avsevärt fördyrade-
? ^GSSa framställmngar icke föranledde någon styrelsens åtgärd

Sedom förT"011’ åberoPande av 1 kontraktet intaget skiljeavtal!
j om för provning av sina anspråk. Styrelsen hänsköt å sin sida till

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

skiljenämnds prövning de anspråk i anledning av arbetenas försening och
underhaltiga beskaffenhet, vartill besiktning av desamma kunde giva anledning.

Inför den sålunda tillkallade skiljenämnden, bestående av överstelöjtnanten
P. Ax. Lindahl, utsedd av Mosesson,, arkitekten G. Hermansson,
utsedd av medicinalstyrelsen, och justitierådet Ake Thomasson, tillkallade
av de bägge förstnämnda skiljemännen, invände medicinalstyrelsen, att Mosessons
anspråk i vad de gällde ersättning för försenad leverans och räntegottgörelse
icke grundade sig på kontraktet, och att medicinalstyrelsen
förty icke kunde medgiva, att anspråket i denna del av skiljemännen upptoges
till prövning. Skiljenämnden fann emellertid vid meddelande av dom
i målet den 1 juni 1921, att Mosesson grundat sina anspråk härutinnan
å särskilda bestämmelser i entreprenadkontraktet, och att det alltså jämlikt
kontraktets skiljeavtal tillkomme skiljenämnd att pröva desamma. I
överensstämmelse härmed tillerkände skiljenämnden Mosesson bland annat
i viss utsträckning ersättning för förluster, som tillfogats honom genom
av honom icke förvållad försening av arbetet.

Sedan medicinalstyrelsen i anledning av skiljedomen anhållit, att
Kungl. Maj:t ville till styrelsens förfogande ställa de för den utdömda
ersättningen erforderliga medel, föredrogs ärendet i statsrådet den 7 juli
1921 av chefen för socialdepartementet, statsrådet Elmquist, i samband
med den nyss behandlade frågan om gottgörelse åt ingenjören Herrström.
Föredraganden hemställde, att också i detta fall medicinalstyrelsen måtte
bemyndigas utanordna de behövliga medlen, och Kungl. Maj:ts beslut fattades
i enlighet med denna hemställan.

Enligt utskottets mening borde även i förevarande ärende de förekomna
omständigheterna hava föranlett föredraganden att tillstyrka Kungl.
Maj:t vidtagande av åtgärder för ytterligare prövning av den meddelade
skiljedomens berättigande i de hänsenden, beträffande vilka medicinalstyrelsen
gjort invändning.

Utskottet har för den skull jämväl i detta ärende ansett sig böra
hos riksdagen göra anmälan, jämlikt § 107 regeringsformen, mot föredragande
departementschefen, statsrådet Elmquist.

Närvarande: Herrar Glasera, Engberg,* Thulin, Reuterskiöld,* G. W. Hansson, Lyberg,*
■Merling, Stendahl, Modig,* N. J. M. Svensson, E. B. Andersson,* Sävström, Magnusson i
Tumhult, Jansson i Edsbäcken, Borg, K. A. Westman, Bäckström, Persson i Fritorp och Fast.

* Ej närvarande vid justeringen.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

®)

(Protokoll över kommunikationsärenden den 7 juli 1921.)

Till riksdagens kännedom har redan genom statsutskottets utlåtande
nr 14 innevarande år bragts ett tredje principiellt likartat skiljedomsärende,
vilket konstitutionsutskottet jämväl funnit anmärkningsvärt. Med
huvudsakligt återgivande av vad statsutskottet därvid anfört jämte några
kompletteringar får utskottet för detta ärende lämna följande redogörelse.

Enligt ett den 31 december 1917 mellan dåvarande överintendentsämbetet,
å ena, samt byggnadsfirman Zetterberg aktiebolag, å andra sidan,
upprättat kontrakt åtog sig firman att i enlighet med bestämmelserna i
samma kontrakt på entreprenad mot erhållande av en summa av 1,490,000
kronor utföra nybyggnadsarbeten för patent- och registreringsverket i
kvarteret Doktorn i Stockholm. I § 9 av kontraktet stadgades, att
om hindrande strejk, lockout eller blockad uppstode utan entreprenörens
förvållande, entreprenören skulle vara berättigad till förlängning av
arbetstiden, motsvarande den tidsförlust han bevisligen lidit, men skulle
icke äga rätt till annan ersättning. Detsamma skulle även gälla om entreprenören
hindrades i sitt arbete av force majeure. Enligt § 24 finge
tvist rörande tolkningen och tillämpningen av kontraktet med tillhörande
ritningar och beskrivningar och därmed sammanhängande åtaganden ej
dragas under domstols prövning utan skulle hänskjutas till Sveriges tekniskt-industriella
skiljedomsinstitut.

I skrivelse till byggnadsstyrelsen den 28 november 1918 anhöll
entreprenören dels på grund av utbruten långvarig strejk om förlängning
av entreprenadtiden dels ock på grund av framtvingade högre arbetspriser
och minskad arbetstid om tillägg till entreprenadsumman. Genom
beslut den 12 december 1918 fann styrelsen framställningen ei kunna
bifallas. ° J

Efter förnyade liknande yrkanden påkallade entreprenören den 1
oktober 1920 hos ovannämnda skiljedomsinstitut tillämpning av det i
§ 24 av kontraktet omhandlade skiljedomsavtalet, under framhållande
av att sedermera flera omständigheter tillkommit, över vilka någon entreprenör
ej kunnat råda och på grund av vilka firman enligt kontraktet
måste vara berättigad såväl till förlängning av entreprenadtiden som ock
till ersättning för uppkommen merkostnad, vilken närmast hänförde sig
till arbetarnas ökade avlöning och minskade arbetstid i förhållande till de
vid kontraktets avslutande rådande arbetsavtalen. Sedan skiljedomsinstitutet
med anledning härav anhållit om byggnadsstyrelsens yttrande beträffande

Konstitutionsutskottets memorial År 22.

entreprenörens begäran, avlät styrelsen deri 7 oktober 1920 till justitiekanslersäinbetet
en skrivelse, vari styrelsen med förklaring, att den för
sin del ifrågasatte huruvida entreprenörens krav vore av den art, att de
jämlikt kontraktet skulle avgöras genom skiljedom, utbad sig justitiekanslersämbetets
benägna uttalande i detta spörsmål. Till svar härå meddelade
emellertid justitiekanslersämbetet, att författningsenligt det läge utanför
justitiekanslersämbetets uppgifter att lämna det av styrelsen begärda
utlåtande. Härefter bestred byggnadsstyrelsen i skrivelse till skiljedomsinstitutet
den 18 oktober 1920, att de av firman väckta anspraken enligt
parternas avtal utgjorde föremål för avgörande genom skiljemän. . Institutet
utsåg likväl skiljemän för tvistens avdömande, nämligen justitierådet
Anshelm Berglöf, byggnadschefen överstelöjtnanten Henning Kinberg, överstelöjtnanten
Fr. Enblom, direktören J. Thor Blomqvist och kaptenen Gunnar
Laurell. Inför denna skiljedomstol yrkade firman, att byggnadsstyrelsen
måtte åläggas att till firman utgiva ett belopp av 324,855 kronor 2 öre.

Enligt skiljemännens mening skulle byggnadsstyrelsen genom sitt
ombud inför skiljedomstolen hava frånträtt sin invändning i fråga om
dennas behörighet att pröva ifrågavarande tvist, vilket dock av styrelsen
och ombudet förnekats. I anledning av detta förnekande ansåg sig skiljedomstolen
i sin den 19 april 1921 meddelade dom böra uttryckligen förklara,
att den i allt fall funnit invändningen icke förtjäna avseende. Vidkommande
själva saken prövade skiljedomstolen rättvist och billigt pa det
sätt bifalla ''firmans talan, att styrelsen förpliktades såsom gottgörelse i
ifrågavarande hänseende till firman utgiva ett skäligen jämkat belopp av

77,000 kronor. Vidare förklarades firman berättigad till förlängning i
entreprenadtiden med 40 söckendagar. Kostnaderna för skiljedomen, 10,525
kronor, skulle gäldas till hälften av vardera parten.

Efter det byggnadsstyrelsen hos Kungl. Maj:t anmält vad sålunda
förekommit, inhämtade Kungl. Maj:t yttrande i saken från justitiekanslersämbetet,
som i utlåtande den 8 juni 1921 framhöll, bland annat, att
det enligt ämbetets uppfattning måste ur rättslig synpunkt anses ganska
märkligt, att skiljemännen, med den lydelse entreprenadkontraktet hade,
kunnat förplikta kronan att utgiva gottgörelse till entreprenören för ifrågavarande
merkostnader. Att på materiella skål överklaga skiljedomen vore
emellertid lagligen uteslutet. Däremot förelåg möjlighet att få prövade
vissa frågor av formell innebörd, nämligen huruvida tvisten skjutits under
skiljemännen samt huruvida skiljedomen meddelats inom stadgad tid. I
båda frågorna förelågo emellertid av kronans ombud inför skiljemännen
gjorda medgivanden. Ehuru ämbetet för sin del ansåge det tvivelaktigt,
huruvida ombudet varit behörigt att göra berörda medgivande, torde dock

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

utsikten att på antydda grunder undgå verkställigheten av domen icke vara
stor. Ämbetet ansåg sig därför icke böra avstyrka att besparingarna å
anslaget till upprätthållande av patent- och registreringsverkets verksamhet
toges i anspråk för fullgörande av kronans betalningsskyldighet på o-rund
av skiljemannaförfarandet.

Den 7 juli 1921 beslöt Kungl. Maj:t på tillstyrkan av föredragande
departementschefen bemyndiga byggnadsstyrelsen verkställa de ifrågavarande
utbetalningarna.

Om ifrågavarande ärende har statsutskottet i sitt förenämnda utlåtande
nr 14 bland annat yttrat följande:

»Vad sålunda förekommit har utskottet funnit så anmärkningsvärt,
att utskottet ansett sig icke kunna underlåta att bringa detsamma till
riksdagens kännedom. Redan den omständigheten att sådan anordningvidtagits,
att en eventuell tvist, däri statsverket är part, skall avgöras av
skiljemän, som tillsättas av en enskild institution, utan rätt för vederbörande
statsmyndighet att taga någon del i personvalet, måste anses synnerligen
betänklig. \ idare har ej heller, såvitt av handlingarna framgår,
något försök gjorts att få skiljedomen upphävd, vilket, med hänsyn till
vad justitiekanslerri anfört i ärendet, synes kunnat vara väl motiverat.
Överhuvudtaget kan man icke värja sig för den uppfattningen, att vid
behandlingen av detta ärende statsverkets intressen icke blivit av dem det
vederbort på önskvärt sätt tillvaratagna.»

Konstitutionsutskottet delar fullständigt statsutskottets sålunda uttryckta
uppfattning av ärendet och finner för den skull föredragande departementschefens
tillstyrkan av de ifrågavarande medlens utbetalande utan
vidare prövning av skiljedomens berättigande olämplig.

På grund av det nu anförda har utskottet funnit sig böra hos riksdagen
göra anmälan, jämlikt § 107 regeringsformen, mot föredragande
departementschefen, statsrådet Murray.

Närvarande: Herrar Clason, Engberg,* Thulin, Reuterskiöld, G. W. Hansson, Lvberg,*
Norling, Stendahl, Modig,* N. J. M. Svensson, E. B. Andersson,* Sävström, Magnusson i
lumhult, Jansson i Edsbäcken, Borg, K. A. Westman, Bäekström, Persson i Fritorp
och Fast.

* Ej närvarande vid justeringen.

Konstitutionsutskottets memorial. Nr 22.

6:o.

(Protokoll över socialärenden 14 januari 1921.)

I december 1918 tillkallade Kungl. Maj:t dåvarande stadsarkitekten
i Uppsala Theodor Kellgren att från och med den 1 januari 1919 tillsvidare
i egenskap av sakkunnig biträda statens fattigvårdsinspektör i byggnadstekniska
frågor med rätt för honom att för ifrågavarande uppdrag
åtnjuta ett arvode av 3,000 kr. för år räknat. Sedan riksdagen år 1919
anslagit ett belopp av 6,000 kronor för tekniskt sakkunniga hos byrån för
fattigvårdsärenden och Kellgren i maj s. å. till statens fattigvårdsinspektör
ingivit en skrivelse, vari han under hänvisning till uppdragets krävande
natur påyrkade bl. a. vissa förbättringar med avseende på sina löneförmåner,
föreskrev Kungl. Maj:t i brev den 8 oktober 1920 att Kellgrens
arvode skulle för år 1920 höjas till 5,000 kr. I eu den 13 oktober s. å. daterad
P. M. angående granskning av ritningar till ålderdomshem m. m.
förordade fattigvårdsinspektören, att med hänsyn till Kellgrens ökade arbetsbörda
ett belopp av åtminstone 10,000 kr. per år borde anslås som ersättning
för hans sakkunniguppdräg. Utöver ovannämnda anslag till sakkunniga
å 6,000 kr. skulle ett belopp av 5,000 kr. äskas å tilläggsstat
för år 1921.

Den 14 januari 1921 föredrogs ärendet i statsrådet, och beslöt härvid
Kungl. Maj:t på hemställan av chefen för socialdepartementet beträffande
Kellgrens avlöningsförmåner, att arvodet skulle, räknat från och med
den 1 januari 1921, utgå med 5,000 kronor för år och bestridas av den i
avlöningsstaten för socialdepartementet upptagna posten till amanuenser,
extra biträden och vikariatsersättningar samt att Kellgren därutöver skulle
för sagda år åtnjuta ersättning med femtusen kronor, att utgå av femte
huvudtitelns allmänna besparingar.

Departementschefens tillstyrkan beträffande sistnämnda belopp finner
utskottet anmärkningsvärd. I fråga om dispositionen av besparingar å
huvudtitlarna gäller alltjämt riksdagsbeslutet 1840—41, som i detta avseende
innehåller följande uttalande:

»Att de besparingar, vilka intill nästa riksdag kunna å någon eller några
av huvudtitlarne uppkomma, må fortfarande av Kungl. Maj:t användas till sådana
av oss ej förut prövade utgifter, vilka hädanefter kunna finnas för rikets styrelse
av oundgängligt behov påkallade för samma ändamål som med varje huvudtitels
anslag avses, och vilka utgifter alltid måste vara tillfälliga och icke av permanent
egenskap, vadan besparingarna i intet fall må komma i fråga att begagnas

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 0 saml. 19 käft. (Nr 22.) 5

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

till bestridande av årliga löner och arvoden, vilka böra rätta sig efter den statsreglering,
som av oss blivit godkänd att gälla intill dess densamma i vederbörlig
ordning förändras, börande vid dispositionen av besparingarne i övrigt iakttagas^
att de besparingar, som ett år .reserveras, kunna ett följande år användas.»

I föreliggande fall har departementschefen tillstyrkt en sådan disposition
av besparingar, som riksdagen genom detta uttalande förklarat
icke få äga rum, nämligen användning av dylika medel till bestridande
av ett årligt arvode. Det må i detta sammanhang nämnas, att genom beslut
i statsråd den 25 november 1921 på tillstyrkan av dåvarande chefen för
socialdepartementet motsvarande tilläggsarvode åt Kellgren för år 1922 av
Ivungl. Maj:t anvisades att utgå av femte huvudtitelns reservationsanslag
till extra utgifter, varem för övrigt meddelande lämnats riksdagen i årets
statsverksproposition (femte huvudtiteln, sid. 2).

På dessa grunder får utskottet alltså hos riksdagen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot den i ärendet föredragande departementschefen,
statsrådet Elmquist.

Närvarande: Herrar Clason, Hellberg, Thulin, Reuterskiöld,* G. W. Hansson, Norling,
Modig,* N. J. M. Svensson, A. W. Johansson,* Vrång,* Sävström, Nilsson i Antnäs,
Bäckström, Starbäck,* Karlsson i Vadstena, Fast, Svensson i Grönvik*, Sehlin och Hedvall.*

* Ej närvarande vid justeringen.

(Protokoll över socialärenden den 29 april 1921.)

Efter av socialstyrelsen i ämnet verkställd utredning beslöt Kungl.
Maj:t i statsråd den 29 april 1921 på föredragning av statsrådet och chefen
för socialdepartementet att uppdraga åt socialstyrelsen att från och med
den 1 juli 1921 tills vidare, ej mindre anordna kontroll över bränsleförbrukningen
inom av statsverket disponerade byggnader och lokaler, med
undantag för dem som disponerades av arméförvaltningen, marinförvaltningen
samt järnvägsstyrelsen, än även i den mån förhållandena sådant
medgåve, på särskild framställning av landsting och andra kommuner, tillhandagå
dem vid utövande av kontroll å bränsleförbrukningen inom dem
tillhöriga inrättningar. För fyllande av med anledning härav uppkomna
arbetsuppgifter bemyndigades socialstyrelsen att å sin andra byrå från
och med den 1 juli 1921 tillsvidare intill utgången av samma år anställa
en byråassistent, en byråingenjör och ett kvinnligt biträde. Till arvoden

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

åt dessa befattningshavare och anskaffande av vissa instrument ställde
Ivungl. Maj:t till socialstyrelsens förfogande ett belopp av högst åttatusenfernhundratjugofem
kronor. Vidare medgav Ivungl. Maj:t att kostnaderna
för förhyrande av tjänstelokal åt ifrågavarande befattningshavare samt kostnaderna
för sådan lokals belysning och uppvärmning. ävensom övriga för
kontrollens utövande erforderliga expenser finge bestridas av femte huvudtitelns
förslagsanslag till skrivmaterialier och expenser, ved in. in. och anbefallde
statskontoret att till socialstyrelsen på rekvisition i mån av behov
utbetala ovan omförmälda belopp av högst åttatusenfemhundratjugofem
kronor från femte huvudtitelns allmänna besparingar.

Med anledning av en av socialstyrelsen i skrivelse den 31 augusti
1921 gjord framställning om anvisande av ytterligare medel^ för bestri
dande av kostnaderna för omförmälda bränslekontroll ställde Ivungl. Maj.t
vidare på tillstyrkan av fördragande departementschefen genom beslut i
statsrådet den 31 december 1921 för bestridande av berörda kostnader tills
vidare under första halvåret 1922 till styrelsens förfogande ett belopp av
högst 7,500 kronor, vilket belopp i mån av behov av statskontoret skulle
utanordnas till Socialstyrelsen från femte huvudtitelns allmänna besparingar.
Härom lämnades riksdagen underrättelse i årets statsverksproposition (femte
huvudtiteln, sid. 15).

Då, vad beslutet den 29 april beträffar, föredragande departementschefen
tillstyrkt disponerande av huvudtitelns allmänna besparingar för
bestridande av arvoden åt ovannämnda befattningshavare i socialstyrelsen,
får utskottet på samma grunder som utskottet ovan under punkt a) anfört
hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande
departementschefen, statsrådet Elmquist.

Närvarande: Herrar Clason, Hellberg, Thulin, Reuterskiöld,* G. W. Hansson, Norling,
Modig,* N. J. M. Svensson, A. W. Johansson* Vrång,* Sävström, Nilsson i Antnas,
Bäckström, Starbäck,* Karlsson i Vadstena, Fast, Svensson i Grönvik,* Sehlin och Hedvall.

* Ej närvarande vid justeringen.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

7:o.

(Protokoll över kommunikationsärenden den 28 januari 1921.)

På tillstyrkan av chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet
Murray, beslöt Kungl. Maj:t den 28 januari 1921 att »bemyndiga järnvägsstyrelsen
att av trafikmedel under år 1921 till turistträfikförbundet
utanordna, dels ett belopp av högst trettiofemtusen kronor såsom bidrag
till bestridande av kostnaderna för en resebyrå i New York, dels ock ett
belopp av högst etthundratusen kronor såsom bidrag till bestridande av
kostnaderna för en resebyrå i London, under villkor i vartdera fallet, att
en dylik byrå snarast möjligt öppnades och under år 1921 hölles i verk-''
samhet såsom kombinerad resenpplysnings- och reklambyrå med uppgift
att främja persontrafiken från Nordamerika, respektive Storbritannien, till
Sverige, samt att järnvägsstyrelsen skulle äga kontrollera statsbidragens
användning och byråernas verksamhet i övrigt.»

_ _ . T111. 8rund för detta beslut låg en av järnvägsstyrelsen till Kungl.

xlaj.t ingiven, den 22 januari 1921 dagtecknad skrivelse, vari framställnmg
gjordes om de bemyndigande^ som sedermera genom Kund. Maj:ts
beslut meddelades. Såsom motivering för denna framställning anfördes i
uvudsak följande: Den 9 april 1920 hade Kungl. Maj:t bemyndigat järnvägsstyrelsen
att av trafikmedel under år 1920 till turistträfikförbundet
utanordna ett belopp av 35,000 kr. såsom bidrag till bestridande av kostnaderna
för en resebyrå i New York. Någon dylik resebvrå hade emellertid
under 1920 icke upprättats, vadan det beviljade anslaget icke heller
utanordna^. Emellertid skulle under år 1921 resebyrån komma till stånd.
Genom densamma skulle behovet av reklam i Amerika för persontrafiken
a de svenska järnvägarna tillgodoses och resandetrafiken från Amerika till
Sverige främjas; järnvägsstyrelsen ansåg därför lämpligt, att det 1920 beviljade
men ej utanordnade beloppet i stället beviljades och utanordnades
för år 1921. — Av lika stor om icke ännu större betydelse vore emellertid
inrättandet av en svensk resebyrå i London. Engelsmän (och möjligen
holländare) vore nämligen de enda europeiska folk, som under förhanden
varande förhållanden kunde tänkas i nämnvärd utsträckning företaga
turistresor i Sverige och beträffande vilka en reklam sålunda kunde
tankas _ vara betydelsefull. Turistträfikförbundet, som under flera år planerat
inrättande av en dylik byrå, hade nu erhållit erbjudande om eu
ämplig lokal för densamma och under hand hos järnvägsstyrelsen gjort
framställning om behövligt bidrag för att bringa den till stånd. För detta

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

ändamål vore ett anslag av 100,000 kr. behövligt, och järnvägsstyrelsen
hemställde för den skull om bemyndigande att av trafikmedel till turisttrafikförbundet
utanordna nämnda belopp.

Av järnvägsstyrelsens skrivelse framgår tillika, att enligt styrelsens
mening även i fortsättningen bidrag av trafikmedel borde lämnas turisttrafikförbundet.
Det årliga bidrag, som härvid i framtiden kunde anses erforderligt,
beräknades av styrelsen till 120,000 kr., varav 35,000 kr. till
resebyrån i New York, högst 50,000 kr. till resebyrån i London samt

35,000 kr. för allmän reklam och till de redan upprättade resebyråerna i
Berlin och Paris. Härvid är att märka, att det sist nämnda anslaget å

35.000 kr. sedan år 1910 årligen beviljats. Genom upprättandet av resebyråerna
i New York och London bleve det alltså, enligt styrelsens mening,
behövligt att höja det årliga anslaget till turisttrafikförbundet med ungefär

85.000 °kr. De anslag, som sålunda skulle utgå i syfte att genom reklam
i utlandet främja trafiken å de svenska järnvägarna, kunde emellertid,
ansåg styrelsen, ej anses höga i förhållande till inkomsten av statens järnvägars
persontrafik.

Vid behandlingen av detta ärende har utskottet ansett sig böra införskaffa
vissa uppgifter angående den organisation turisttrafikförbundet
till vilken järnvägsstyrelsen bemyndigats att av trafikmedel utanordna
bidrag. Härvid har framgått, att turisttrafikförbundet eller, som dess
namn" efter en år 1921 vidtagen ändring lyder, svenska trafikförbundet,
enligt § 1 av sina nu gällande stadgar har till ändamål »att i landets och sina
medlemmars ekonomiska intresse arbeta för utveckling av resandetrafiken
inom Sverige, med arbetet huvudsakligen inriktat pa utlandet.» Medlem
av förbundet kan en var bliva, som önskar arbeta för förbundets syfte.
Styrelsen består av lägst 12, högst 20 ledamöter, bland vilka såvitt möjligt
höra finnas representanter för Statens järnvägar, enskilda järnvägar, ångbåtspassagerarefarten,
resebyråväsendet, svenska turistföreningen, kungl.
automobilklubben, kurorter, samt hotell- och restaurangrörelsen. Styrelsen
utser dels ett verkställande utskott, som har att utföra dess beslut samt
därjämte avgöra löpande ärenden, dels ett ekonomiutskott, som har att
enligt styrelsens anvisning behandla och avgöra frågor rörande förbundets
ekonomiska angelägenheter, uppgöra kostnadsstat, fastställa arvoden och
dylikt. Enligt styrelseberättelserna av år 1920 och år 1921 utgjordes
den huvudsakliga delen av förbundets inkomster av statsanslag, sålunda
utgingo år 1920 av förbundets till kr. 52,523: 75 uppgående inkomster kr.

35.000 genom dylikt anslag, år 1921 voro motsvarande belopp kr.
195,025: 90 och kr. 145,000, varjämte bland inkomsterna förckommo kr.

40.000 från turisttrafikförbundets restaurantaktiebolag.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Enligt utskottets mening är föredragande departementschefens tillstyrkande
av Kungl. Maj:ts beslut den 28 januari anmärkningsvärt. Främst
vill utskottet betona, att genom detta beslut järnvägsstyrelsen bemyndigats
att av järnvägarnas trafikmedel lämna bidrag till ett ändamål, för vilket
dessa medel icke utan riksdagens medgivande böra få användas. Utgifter
för upprättande av svenska resebyråer i utlandet synas nämligen icke stå
i sådant omedelbart sammanhang med de svenska järnvägarnas drift, att vid
denna verksamhet uppkommande överskott kunna härför av Kungl. Maj:t
disponeras. Frågan huruvida och i vilken form statsanslag skulle för detta
ändamål utanordnas borde därför hava ankommit på riksdagens avgörande,
detta så mycket mera som i statsregleringen det överskott, som inkomsterna
av järnvägstrafiken beräknas utvisa utöver driftskostnaderna, upptages
som en tillgång. Härvid torde även böra påpekas, att vid tiden för
förevarande besluts fattande riksdagen var samlad.

På anförda skäl har utskottet funnit sig böra, jämlikt § 107 regeringsformen,
hos riksdagen göra anmälan mot föredragande departementschefen,
statsrådet Murray.

Närvarande: Herrar Clason, Hellberg, Thulin, Reuterskiöld, G. W. Hansson, von
Geijer, Lyberg, No r lin g, Stendahl, Almkvist,* Sävström, Magnusson i Tumhult,* Nilsson i
Antnäs, Borg,* K. A. Westman, Bäckström, Carlström i Helgagård,* Gustafson i Easenberg,
Fast och Jensen.

* Ej närvarande vid justeringen.

8:o.

(Protokoll över kommunilsationsärenden den 28 januari 1921.)

Genom särskilda beslut den 4 och den 18 juni 1920 förordnade
Kungl. Maj:t byråchefen i kungl. generalpoststyrelsen Gustaf Kihlmark att för
tiden intill utgången av år 1921 vara ordförande i tjänstgöringsnämnderna
för handläggning av frågor angående tjänstgöringstiden för viss driftpersonal
vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk samt
beviljade Kihlmark, för fullgörande av berörda uppdrag, tjänstledighet från
och med den 22 juni 1920 tillsvidare till och med den 30 september 1920,
med rätt för Kihlmark att före sistnämnda dag åter inträda i ämbets -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

utövnin0'', därest förhållandena skulle därtill föranleda, men med skyldig
het för “honom, bland annat, att under ledigheten av sin byråchefsavlöning
avstå vad som tillkomme eller beräknades tillkomma dem, som i anledning
av ledigheten erhölle förordnande. För den tid, varunder Kihlmark deltoo-e
i nämndernas arbeten, skulle han åtnjuta dagarvode enligt de i brevet
till statskontoret angående förhöjning av kommittéarvoden den 8 februari
1918 (Sv. F. S. nr 96) angivna grunder. ...... .

Samtidigt med sitt förordnande såsom ordförande i tjänstgöringsnämnderna
innehade byråchefen Kihlmark jämväl av överståthållareambetet
meddelat uppdrag att vara chef för hyresnämndernas i Stockholm centralkansli
samt ordförande i sjunde hyresnämnden därsammastädes.

Den 17 september 1921 ingav Kihlmark till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet en skrivelse av följande lydelse:

»Sedan Kungl. Maj:t under sistlidne juni månad förordnat mig såsom
ordförande i tjänstgöringsnämnderna vid Statens järnvägar, Telegrafverket
och Statens vattenfallsverk, har jag. för fullgörande av berörda
uppdrag av Kungl. Majrt tilldelats ledighet från mitt byråchefsämbete i
o-eneralpoststyrelsen tillsvidare till och med innevarande september månads
utgång, varjämte jag varit förhindrad fullgöra, under vissa tider, det mig
av°överståthållareämbetet meddelade uppdrag att vara chef för hyresnämndernas
i Stockholm centralkansli samt ordförande i sjunde hyresnämnden.
Även framdeles lärer jag bliva nödsakad att med anledning av ordförandeskapet
i tjänstgöringsnämnderna erhålla ledighet tidvis från mina ovannämnda
andra befattningar. Under dylik ledighet får jag avstå såväl viss
bestämd avlöning i generalpoststyrelsen som ersättning till vikarie för
mi<r i centralkansliet ävensom arvoden för ordförandeskap i sjunde hyres Ö

Under åberopande härav tillåter jag mig vördsamt anhålla, att herr
statsrådet behagade utverka, att till mig måtte få av allmänna medel på
rekvisition utbetalas vad jag styrker mig för fullgörande av ordförandeskapet
i tjänstgöringsnämnderna hava avstått i avlöning och arvoden under
ledighet från min byråchefstjänst ävensom från mina befattningar i hyresnämndernas
centralkansli och sjunde hyresnämnden.»

Denna skrivelse remitterades av Kungl. Maj:t dels till generalpost
styrelsen, som meddelade, att Kihlmark under tjänstledighet för fullgörande
av uppdraget såsom ordförande i tjänstgöringsnämnderna av de med
byråchefsämbetet förenade inkomsterna fått avstå under juni manad 133
kronor 37 öre samt under eu var av därpå följande juli, augusti och september
månader sammanlagt 416 kronor, dels till statskontoret. Statskon -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

toret yttrade, att, enär det sedan länge varit brukligt, att statstjänsteman,
som för fullgörande av offentligt uppdrag nödgas utverka tjänstledighet
från innehavande befattning och på grund härav måste avstå från hela
eller någon del av sin avlöning vid denna befattning, tilldelats ersättning
av statsmedel för vad han kunnat visa sig sålunda hava avstått, statskontoret
intet hade att erinra mot bifall till Kihlmarks framställning i vad
den^ avsåge ersättning till honom för de belopp av hans avlöning såsom
byråchef i generalpoststyrelsen, som han nödgats avstå på grund av uppdraget
att vara ordförande i tjänstgöringsnämnderna. Beträffande däremot
Kihlmarks ansökan om ersättning för mistade inkomster i egenskap av chef
för hyresnämndernas i Stockholm centralkansli och ordförande i sjunde
hyresnämnden anförde statskontoret:

»Däremot kan Kungl. statskontoret — som erinrar därom, att sökandens
uppdrag att vara chef för hyresnämndernas kansli och ordförande i
sjunde hyresnämnden torde vara ett sådant uppdrag som han enligt gällande
avlöningsbestämmelser äger att med sin byråchefsbefattning “förena
endast så länge detsamma ej anses inverka hinderligt för fullgörandet av
tjänstgöringen vid postverket — icke tillstyrka den av sökanden gjorda
framställningen om ersättning för den minskning i inkomster, som han
lidit på den grund att han av arbetet i förberörda tjänstgöringsnämnder
hindrats . att fullgöra nyssnämnda uppdrag, som han åtagit sig vid sidan
av statstjänsten.»

Den 28 januari 1921 föredrogs ärendet i statsrådet, och beslöt därvid
Kungl. Maj:t på departementschefens tillstyrkan dels förklara, att Kihlmark
finge av järnvägsstyrelsen, respektive telegrafstyrelsen eller vattenfallsstyrelsen
erhålla ersättning för vad han för fullgörande av nämnda
uppdrag, så vitt vederbörande verk anginge, kunde styrka sig hava avstått
av sina avlöningsförmåner i postverket ävensom anbefalla en var av järnvägsstyrelsen,
telegrafstyrelsen eller vattenfallsstyrelsen att, i den mån på
verket ankomme, av därför å vederbörligt anslag tillgängliga medel till
Kihlmark, på rekvisition, utbetala den honom sålunda tillerkända ersättning,
dels att med hänsyn till de förutsättningar, under vilka Kihlmark
erhållit uppdraget att vara ordförande i tjänstgöringsnämnderna, tilldela
honom ett belopp av ettusen etthundratrettio kronor såsom tillägg till de
arvoden han för tiden till den 1 januari 1921 i egenskap av ordförande i
berörda nämnder uppburit, att utgå av statens järnvägars trafikmedel.

Med anledning härav vill utskottet till en början påpeka, att det
nyssnämnda Kihlmark av Kungl. Maj:t tillerkända beloppet 1,130 kr. jämnt
motsvarar vad Kihlmark under tjänstgöring såsom ordförande i tjänstgörings -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

nämnderna fått avstå i egenskap av befattningshavare i hyresnämndernas
centralkansli och sjunde hyresnämnden. Av ett den 7 januari 1921 daterat
intyg, undertecknat av sekreteraren och redogöraren i Stockholms städs
hyresnämnders centralkansli, framgår nämligen, att Kihlmark under tjänstledighet
för fullgörande av uppdrag såsom ordförande i statens järnvägars
tjänstgöringsnämnd under tiden 21 juni—30 november 1920 av sina avlöningsförmåner
såsom chef för Stockholms stads hyresnämnders centralkansli
samt såsom ordförande i Stockholms stads sjunde hyresnämnd till
sin förste ordförandesuppleant avstått ett sammanlagt belopp av 1,130
kronor.

Utskottet finner tillstyrkandet av beslutet i den föreliggande, frågan
vara anmärkningsvärt, då det synes innebära ett godtagande av principen,
att statsämbetsmän höra tillerkännas ersättning av allmänna medel föi
minskning i inkomster, som uppkommit på den grund, att de av statsuppdrag
hindrats fullgöra uppdrag av annan vare sig kommunal eller enskild natur,
vilka de åtagit sig vid sidan av statstjänsten, oaktat såsom statskontoret
erinrat enligt gällande avlöningsbestämmelser dylikt uppdrag må förenas
med tjänst endast så länge en dylik anordning ej inverkar hinderlig!
för fullgörandet av statstjänsten. Ett uppgivande av denna senare grundsats
synes kunna leda till synnerligen betänkliga konsekvenser.

På anförda grunder anser sig utskottet böra hos riksdagen göra anmälan
jämlikt § 107 regeringsformen mot den i ärendet föredragande departementschefen,
statsrådet Murray.

Närvarande: Herrar Engberg, Tim lin, Reuterskiöld, G. W. Hansson, Lyberg, Rörlig,
Stendahl, Modig,* N. J. M. Svensson, Almkvist,* Nils Anton Nilsson, Jansson i Edsbäcken,
* Nilsson i Antnäs, Andersson i Igelboda, Persson i Fritorp,* Carlström i Helgagård,
Sjöström, Gustafson i Kasenberg, Fast och Svensson i Grönvik. * I

* Ej närvarande vid justeringen.

9:o.

(Protokoll över kommunikationsärenden den 22 juli 1921.)

I protokollet över kommunikationsärenden den 8 oktober 1920 återfinnes
under rubriken »Angående bemyndigande för vattenfallsstyrelsen att
träffa avtal rörande återköp av kraft» följande:

»Vattenfallsstyrelsens skrivelse den 5 oktober 1920 angående bemyndigande
för styrelsen att träffa avtal rörande återköp av kraft.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 0 sand. 19 höft. (År 22.)

42 Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

På föredragandens^ hemställan fann kung], regeringen gott bemyndiga
vattenfallsstyrelsen att på i skrivelsen närmare angivna grunder med Trollhättans
Elektrotermiska aktiebolag träffa avtal rörande återköp av 13,242 kilowatt kraft,
som av styreisen genom två särskilda under åren 1910 och 1911 avslutade kontrakt
till bolaget utarrenderats för tiden intill utgången av år 1939.»

Varken omförmälda skrivelse eller något avtalsförslac var bilao-t
protokollet. ■ ° °

I protokoll över komraunikationsärenden den 22 juli 1921 är under
rubriken »Angående ändring av viss överenskommelse mellan Vattenfallsstyrelsen
och Trollhättans elektrotermiska aktiebolag» följande infört:

»Vattenfallsstyrelsens skrivelse den 5 juli 1921, däri styrelsen anmält, att
styrelsen träffat avtal om viss ändring i det med Trollhättans elektrotermiska
aktiebolag den 7 oktober 1920 träffade avtal om återköp av bolagets rätt till
elektrisk energi från Trollhare kraftverk.

På föredragandens hemställan fann kung], regeringen gott låta bero vid
vattenfallsstyrelsens förevarande anmälan.»

Då genom det i sist nämnda protokoll omförmälda beslutet en ändring
träffats i det i protokollet den 8 oktober 1920 nämnda avtalet, har
utskottet ansett sig böra infordra i ärendet förefintliga handlingar.

Av dessa framgår, att den 7 oktober 1920 mellan Vattenfallsstyrelsen
och Trollhättans elektrotermiska aktiebolag slöts ett avtal av följande
innehåll:

»KONTRAKT.

... ^ KunS1; Vattenfallsstyrelsen, här nedan kallad styrelsen, och Troll hättans

Elektrotermiska Aktiebolag, här nedan kallat Abonnenten, är följande
avtal tratt åt:

§ L

Kontrahenterna annullera från och med den 1 januari 1921 de mellan Styrelsen
och Abonnenten upprättade kontrakten av den 14/26 februari 1910 samt
9/13 november 1911 rörande leverans av elektrisk energi.

§ 2.

Styrelsen erlägger till Abonnenten eller dess rättsinnehavare under vart
/tsnln?7.aren 0C^ med 1939 en kontant summa av sexhundrafemtiotusen

(650 000) kronor, sålunda, att en fjärdedel av beloppet betalas var och en av dagarna
den 15 februari, den 15 maj, den 15 augusti och den 15 november.

§ 3.

Styrelsen förbinder sig att till ett under bildning varande bolag — här
nedan benämnt Bolaget — som skall övertaga Abonnentens tomter och anlägg -

0. Konstitutionsutskottets memorial Nr 22■ 43

ningar i Trollhättan — under åren 1922 till och med år 1939, leverera ett kraftbelopp
av minst fyratusenfemhundra (4,500) högst sextusen (6,000) kilowatt,
därest Bolaget tecknar kontrakt därom före den 1 april 1921. Kraftbeloppets
storlek skall av Bolaget likaledes meddelas före den 1 april 1921. Leveransen
skall fullgöras och betalning utgå enligt de närmare bestämmelser, som äro intagna
i vidhäftade förslagskontrakt.

§ 4.

Under år 1921 har Styrelsen skyldighet att leverera och Abonnenten att
erlägga betalning för samma kraftbelopp, som Styrelsen efter 1921 ars utgång
blir skyldig att enligt § 3 leverera till Bolaget. Om sistnämnda leverans icke
kommer till stånd, skall emellertid Styrelsen i varje fall leverera och Abonnenten
erlägga betalning för tvåtusenfemhundra (2,500) kilowatt under år 1921. För
leveransen till Abonnenten gälla de bestämmelser, som finnas intagna i vidhäftade
förslagskontrakt med undantag för effektbeloppets storlek och leveransens varaktighet.
Abonnenten äger rätt att under år 1921 leverera kraft till Bolaget.

° Därest Bolaget visserligen tecknar kontrakt om kraftleverans enligt § 3,
men icke före utgången av innevarande år lämnar uppgift om storleken av det
kraftbelopp, som Styrelsen skall leverera till Bolaget, skall Abonnenten, intill
dess denna uppgift kommit Styrelseu tillhanda, erlägga avgift för endast tvatusenfemhundra
(2,500) kilowatt. Sedan uppgiften lämnats, skall emellertid Abonnenten
vid första påföljande månadslikvid — se § 8 i bifogade förslagskontrakt
— betala tilläggsavgift för den gångna delen av år 1921, motsvarande skillnaden’
mellan det av Bolaget abonnerade effektbeloppet samt tvåtusenfemhundra (2,500)
kilowatt, även om Abonnenten under den gångna delen av året icke uttagit mer
än tvåtusenfemhundra (2,500) kilowatt.

§ 5.

Styrelsen medgiver, att därest den i § 3 omnämnda energileveransen kommer
till stånd, följande mellan Styrelsen och Abonnenten gällande avtal transporteras
på Bolaget, som därigenom inträder i Abonnentens rättigheter och skyldigheter
enligt samma avtal, nämligen:

1) Köpeavtal den 9—13 november 1911 rörande tomt nr 47 å Stallbacka industriområde
m. m.,

2) Kontrakt den 29 juni—22 juli 1912 angående arrende av visst markområde vid

Stallbacka, '' „

3) Avtal den 29 oktober—20 november 1912 angående vissa transportspar vid

Stallbacka,

4) Avtal den 28 januari—2 april 1913 angående lastbrygga och lastspar m. m. vid
Stallbacka.

§ G.

Styrelsen äger rätt att under åren 1921 och 1922 innehålla nedan angivna
del av Styrelsens i § 2 omförmälda avgift. Den innehalina delen skall avbetalas
till Abonnenten under åren 1923—1939 genom sinsemellan lika annuiteter (ränta
+ amortering), beräknade efter 6,5 % ränta och betalbara den 1 juli.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Under år 1921 får innehållas
dels etthundratrettiotusen (130,000) kronor,

dels därutöver tiotusen (10,000) kronor för varje helt 100-tal kilowatt,
Tf™® , kraftleveransen till Abonnenten i enlighet med § 4 understiger sextusen
(o,000) kilowatt.

Under år 1922 får innehållas

tiotusen (10,000) kronor för varje helt 100-tal kilowatt, varmed kraftleveransen
till bolaget enligt § 3 understiger fyratusenfemhundra (4,500) kilowatt.

§ 7.

Detta kontrakt är giltigt endast under den förutsättning, att det av Kungl
Maj:t godkänts senast den 8 oktober 1920.»

Det godkännande från Kungl. Maj:ts sida, utan vilket kontraktet icke
skulle vara giltigt, lämnades, såsom av det föregående framgått, den 8
oktober 1920.

Sedermera, den 5 juli 1921, gjorde Vattenfallsstyrelsen i en till
Kungl. Maj:t ingiven skrivelse följande framställning:

„„ »Jämlikt § ^ inom. 4 i den för vattenfallsstyrelsen gällande instruktionen
iar vattenfallsstyrelsen härmed anmäla följande.

* Enligt kontrakt den 7 oktober 192Ö mellan vattenfallsstyrelsen och Troll hättans

elektrotermiska aktiebolag har vatten tall sstyrelsen i enlighet med Eders
Kungl. Maj:ts den 8 i samma månad lämnade bemyndigande från bolaget återköpt
dess rätt att erhålla elektrisk energi från Trollhätte kraftverk, därvid styrelsen
förbundit sig att till bolaget under vart och ett av åren 1921 till och med
1939 erlägga en kontant summa av 650,000 kronor sålunda, att »/* av beloppet
betalas var och en av dagarna den 15 februari, den 15 maj, den 15 augusti och
den 15 november. _ Aktiebolaget har sedermera överlåtit denna sin rätt till Skandinaviska
kreditaktiebolaget, här nedan kallat banken. Hos vattenfallsstyrelsen
nar sedermeia banken anhallit, att styrelsen ville till banken utfärda reverser,
ställda att betala å respektive förfall odagar, lydande varje revers å 50,000, 25,000
eller 12,500 kronor. Vattenfallsstyrelsen bär ansett sig böra tillmötesgå denna
begäran, som för kronans del icke innebär någon ökad skyldighet till betalning,
mot det att banken förbinder sig att mottaga vederbörande likvider och till styrelsen
utfärda interimskvitto, intill dess reverserna kunna företes. Då emellertid
detta förfarande i viss mån innebär en ändring av mellanvarande av Eders Kungl.
Maj:t godkända kontrakt, har vattenfallsstyrelsen velat anmäla detta för Eders
Kungl. Maj:t.»

Genom beslutet av den 22 juli 1921 lät t. f. regeringen vid denna
anmälan bero.

Utskottet har icke kunnat undgå att finna tillförordnade regeringens
beslut anmärkningsvärt med hänsyn till den otvivelaktiga förmån, som
genom kontraktsändringen bereddes statens vederpart utan att dessförinnan,

Konstitutionsutskottets memorial Kr 22.

såvitt handlingarna utvisa, närmare utredning förebragts rörande de ekonomiska
verkningarna och nackdelarna härav för staten. Den tillförordnade
regeringen har tydligen i detta hänseende ansett vattenfallsstyi elsens
förklaring tillfyllest, att ingen ökad skyldighet till betalning uppstode för
staten.

Det kan i sådant hänseende emellertid erinras, att den åtgärd, varom
sålunda vattenfallsstyrelsen gjort anmälan hos Kungl. Maj:t, innebar, att
förenämnda bank godkändes av vattenfallsstyrelsen såsom fordringsägare
i stället för elektrotermiska aktiebolaget, utan att banken åtagit sig att
svara för de förpliktelser och den betalningsskyldighet, som enligt 1920 års
kontrakt ålegat sagda bolag. Denna betalningsskyldighet avsåg enligt 4 §
i kontraktet likvid för minst 2,500, högst 6,000 kilowatt elektrisk energi,
som av vattenfallsstyrelsen skulle till ett under bildning varande bolag
levereras under år 1921. Enligt inhämtade upplysningar hade vid tidpunkten
för Kungl. Majrts beslut den kvantitet, lör vars likviderande bolaget
sålunda skulle svara, bestämts till 4,500 kilowatt, för vilken energimängd
betalning skulle enligt det fastställda A-priset,utgå med ungefär

450,000 kronor. Om bolaget brustit i denna sin betalningsskyldighet eller
underlåtit att uttaga den avtalade energimängden och vattenfallsstyrelsen
därigenom erhållit ett skadeståndsanspråk — vilket, emedan vid denna
tidpunkt avsättningsmöjligheter på annat håll saknades, skulle hava uppgått
till samma belopp som köpeskillingen skulle, därest utbytet av
fordringsägare icke skett, vattenfallsstyrelsen haft möjlighet att mot sin
skuld enligt kontraktet kvitta sin fordran enligt detsamma, under det att,
sedan utbytet skett, vattenfallsstyrelsen hade att till banken eller dess rättsinnehavare
betala hela sin skuld oberoende därav, att bolaget häftade i
skuld till styrelsen och saknade förmåga att gälda den.

Kungl. Maj:ts beslut, varigenom'' Kungl. Maj:t låtit bero vid vattenfallsstyrelsens
åtgärd och sålunda måste anses hava godkänt densamma,
medförde alltså att staten, på sätt ovan utvecklats, med hänsyn till bolagets
eventuellt bristande betalningsskyldighet försatts i sämre ställning ån
enligt tidigare gällande kontraktsbestämmelser. Härtill kommer, aty då
den&ställning, vari staten genom kontraktet av den 7 oktober 1920 faktiskt
blivit försatt, redan före beslutet av den 22 juli 1921 visat sig vara oförmånlig,
det bort vara den tillförordnade regeringen särskilt angeläget tillse,
att ytterligare försämring i statens rättsliga ställning icke uppkomme, vilket
med så mycket större skäl bort ankomma på Kungl. Magt, som den ändring
vattenfallsstyrelsens anmälan avsåg, gällde ett kontrakt, vars giltighet
enligt dess eget innehåll (§7) gjorts beroende av Kungl. Maj:ts den
8 oktober 1920 givna — godkännande och förty ej heller kunde träda i

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

kraft, innan Kungl. Maj:t efter skedd anmälan förklarat
vid bero.

sig vilja låta där -

Utskottet tiar, i anledning av nu anmärkta förhållanden, funnit sb*
hora jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen gorå anmälan mot
medlemmarna av denna t. f. regering, nämligen ministern för utrikes ärendena
greve k rångel samt statsråden Ericsson, Bergqvist och Ekebero-.

r Jf«n''arande- Herrar Glasera, Hellberg,* -Thulin, Eeuterskiöld, G. W. Hansson, von
ner, Lyberg, Stendahl, Larsen, A. W. Johansson,* Sävström, Jansson i Edsbäcken, Nilsson

V.d,° °n,,,o.h0G''„,£„„ itig®"-'' S‘*rbäCt'' A°d"““ ‘ Iselbod“> Kari‘*“ 1

* Ej närvarande vid justeringen.

10:o.

(Protokoll över kommunikationsärenden den 29 juli 1921.)

• u \ underdånig skrivelse den 28 juni 1921 anförde vattenfallsstyrelsen
i huvudsak följande:

.... Under de tre sist förflutna åren eller noga räknat från slutet av
1917 hade vattenfallsstyrelsen till fullföljande av den plan för kronans vattenlallsköp,
som styrelsen utvecklat i sin underdåniga skrivelse den 20
oktober 19i7, med Kungl. Maj:ts samtycke till kronan förvärvat ett flertal
vattenfall i mellersta Norrland. Dels för preliminära undersökningar rörandejdeu.
Vatt<3nnrätte^ SOm kunde ifrågakomma, dels för underhandlingar med
vederbörande säljare, dels ock slutligen även för köpens genomförande
med lantmätenförrättningar, köpeskillingarnas gäldande o. s. v. hade vattenfallsstyrelsen
anlitat tvenne sakkunniga biträden, vilka såsom väl förtrogna
med ortsförhållandena även fullgjort de dem lämnade uppdrag till
vattenfallsstyrelsens belåtenhet. °

•a -?å * stort sett vattenfallsstyrelsens köp av vattenfall i dessa trakter
vid tiden för skrivelsens ingivande vore avslutade och endast vissa kompletteringsköp
återstode, hade vattenfallsstyrelsen anmodat de sakkunniga
att ingiva arvodesräkning. Arvodesräkningen, som innehölle en redogörelse
för de av dem utförda uppdrag, slutade å ett belopp av 162,500
kronor. Då vattenfallsstyrelsen funnit detta belopp väl högt, hade styrelsen
för att erhålla ett auktoritativt uttalande om beloppets skälighet vänt
sig till törre ordföranden i Sveriges advokatsamfund vice häradshövdingen

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Erik Martin med begäran om hans utlåtande om det fordrade beloppets
skälighet. Detta utlåtande, undertecknat förutom av Martin även av två
hans meddelägare i 0. Wallins advokatbyrå, utmynnade i det uttalandet,
att det fordrade beloppet icke kunde anses oskäligt.

Av det fordrade beloppet utgjorde 55,000 kronor ersättning för utförda
utredningar och arbete i samband med anläggningar, vilket belopp
kunde bestridas av tillgängliga medel. Återstoden eller 107,500 kronor
torde höra utgå av det reservationsanslag av 2,000,000 kronor, som riksdagen
för år 1919 anvisat för inköp av vattenfall och fastigheter samt
utförande av nyanläggningar.

Vattenfallsstyrelsen finge alltså i underdånighet under åberopande
av förenämnda utlåtande hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes bemyndiga
styrelsen att av förbemälda anslag lyfta 107,500 kronor för gäldande av
från de sakkunniga ingiven arvodesräkning.

Med förenämnda underdåniga skrivelse överlämnade vattenfallsstyrelsen
till Kungl. Maj:t dels det i styrelsens skrivelse berörda utlåtande
angående det av de sakkunniga fordrade ersättningsbeloppets skälighet,
dels även en av dem till styrelsen ingiven promemoria, innehållande en
redogörelse för det av dem utförda arbetet och för de omständigheter,
som enligt deras förmenande borde vara bestämmande för ersättningsbeloppets
storlek, ävensom en beräkning av ifrågavarande ersättningsbelopp.

I förenämnda utlåtande uttalas den åsikten, att det arbete som av
de båda sakkunniga utförts, kraft ganska mycken insikt och drift, att mycken
noggrannhet, klokhet och beräkning därvid kommit till användning
och att arbetet med ett ord varit svårartat, varför det fordrade arvodet
för ifrågavarande arbete, som utförts under sjunkande penningevärde, icke
kunde anses oskäligt, förutsatt att de sakkunnigas till grund för bedömandet
lagda beskrivning över arbetet vore riktig. I fråga om de utgifter,
för vilka de bägge sakkunniga anhållit om ersättning, nämnes i utlåtandet
följande:

»De särskilt debiterade utgiftsposterna för järnvägsresor, kostnad för
vistelse utom stationsorten, kostnader för landsvägsresor = kostnader för
drift, reparation och avskrivning å motorcykel, samt övriga utgifter såsom
telefoner, post, lösen av handlingar och andra utlägg, böra väl ersättas,
såvitt de motsvara verkliga utgifter, men posterna undandraga sig helt och
hållet vårt bedömande.»

Av den i promemorian innehållna redogörelsen för arbetet framgår,
att detta övervägande bestått i förarbeten för och avslutande av inköp av
vattenfall i ett flertal vattendrag. Den begärda ersättningen angives även
till sin huvudsakliga del avse detta arbete. Emellertid giver promemorian

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

vid handen, att dessutom åtskilligt arbete av annan art utförts, varför
ersättning enligt de sakkunnigas mening borde utgå. Denna del av verksamheten
angives ha avsett dels en provisorisk kraftstation och bygdenätet
i trakten däromkring, dels lantmäteriförrättningar för utbrytning av
kronans fastigheter ävensom andra administrativa ärenden, dels ock utredningar
rörande vattenmål in. in. Vid det närmare redogörandet för de
olika arbetenas art namnes exempelvis inköp av skog för avverkning av
byggnadsvirke,- ombesörjande av avverkning, sågning och framforsling av
virket, anskaffande av stolpar för kraftledningslinjer, inköp av ved°och
ombesörjande av vedhuggning, bildande av en elektrisk distributionsförening,
anställande av kraftstationsvakt och uppehållande under viss tid av
en kraftstations drift in. in.

Rörande den tidsutdräkt, som med de olika arbetsprestanda varit
förenad,, lämnas i promemorian inga exakta uppgifter. Den tid, som för
arbetet i dess . helhet använts, uppskattas emellertid till tre och ett fjärdedels
år. Så till vida hade denna tid, enligt promemorian, icke varit oavbrutet
upptagen, att varje dag medfört regelbunden normalarbetstid, men
den årliga arbetstiden hade fördenskull icke varit mindre, och tiden hade
måst reserveras uteslutande för ändamålet och sålunda icke kunnat
disponeras för annat förvärvsarbete.

Ersättningen för det utförda arbetet borde enligt de bägge sakkunnigas
mening så anpassas, att det innebure en skälig årlig förtjänst för dem,
och borde denna förtjänst på av dem anförda grunder beräknas till 20,000
kronor om året för vardera av dem. Ersättningsbeloppet borde därjämte
lämna ersättning för de med arbetet förenade utgifterna. Beträffande dessa
senare lämnas i promemorian en sammanställning av de antagna årliga
utgifterna för den ena av de sakkunniga slutande å en summa° av 6,300
kronor.

Enligt sammanställningen skulle utgifterna fördela sig sålunda:
järnvägsresor, 1,800 kronor, kostnad för vistelse utom stationsorten under
100 dagar ä 20 kr.. per dag, 2,000 kronor, kostnad för landsvägsresor
— kostnaden för drift, reparationer och avskrivning å motorcykel,
1,500 kronor, övriga utgifter, såsom telefoner, post, lösen av handlingar
och andra utlägg, 1,000 kronor.

.1 fråga om motsvarande utgifter för den andre sakkunnige upplyses,
att vissa av posterna för honom varit lägre. De sammanlagda årliga arbetsutgifterna
för bägge de sakkunniga angivas emellertid med säkerhet
hava uppgått till 10,000 kronor. Såsom resultat av beräkningen anföres
därpå följande:

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22. 49

»Arvode, 2 X 31/* X 20,000 kr......... 130,000 kr.

Kostnader, X 10,000 kr........ . . . 32,500 »

Summa 162,500 kr.»

Kostnaderna hava sålunda icke specificerats, utan blott beräknats.

Endast i ett par obetydliga fall ha specifikationer lämnats å utgifter,
för vilka ersättning påyrkats. Så t. ex. har i redogörelsen för arbetet
med den provisoriska kraftstationen upptagits ett belopp å 710 kronor,
utgörande förlust å inackorderingsverksamhet, som av den ene av de sakkunniga
anordnats för vid kraftstationsbygget sysselsatt personal, ävensom
en post å 373 kronor, varmed några av personalens småskulder likviderats.

I fråga slutligen om det fordrade ersättningsbeloppets fördelning å
de olika, i redogörelsen omhandlade arbetena skulle enligt promemorian
erhållas »förslagsvis» följande belopp:

I. Provisoriska kraftstationen och ledningsnätet..... 10,000 kr.

II. Lantmäteriförrättningar och diverse andra administrativa

göromål.................. 10,000 »

III. Kompletteringar av vissa vattenfallsköp....... 15,000 »

IV. ... 10,000 »

... 30,000 »

— — —.................... 5,000 »

— — —.................... 50,000 »

VI...... 5,000 »

VII...................... . . 27,500 »

Summa 162,500 kr.»

De till ärendet hörande handlingar, som överlämnats till utskottets
granskning, innehålla inga uppgifter angående vare sig formen för det
de bägge sakkunniga meddelade uppdraget eller de grunder, som kunde
hava överenskomraits i fråga om ersättningens bestämmande. Av utskottet
härom infordrade uppgifter hava givit vid handen, att de sakkunniga i regel
erhållit muntliga uppdrag, att beslut om meddelande''av sådana uppdrag
icke hos styrelsen protokollförts samt att överenskommelse angående ersättningens
storlek icke med de sakkunniga träffats av styrelsen.

Ärendet föredrogs den 29 juli 1921 inför den under Hans Maj:t
Konungens frånvaro tillförordnade regering, som därvid fann gott bemyndiga
styrelsen att i riksgäldskontoret av det utav riksdagen för år 1919
anvisade reservationsanslaget å 2,000,000 kronor till inköp av vattenfall

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 5 sand. 19 höft. (AV 22.) 1

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

och fastigheter samt utförande av nyanläggningar lyfta etthundrasjutusenfemhundra
kronor för utbetalande av ersättning till de bägge sakkunniga
för av dem på uppdrag av styrelsen lämnat biträde vid inköp för kronans
räkning av vissa vattenfall ävensom vid vissa i samband med köpen företagna
åtgärder.

Behandlingen av detta ärende måste betecknas såsom mindre tillfredsställande.

Då styrelsen enligt anmälan i sin framställning till Kungl Maj:t
avsåg att av tillgängliga medel med 55,000 kronor ersätta de sakkunniga för
en del av de utförda arbetena, innebar Kungl. Maj:ts beslut, att till dem
skulle utbetalas tillhopa ett belopp, motsvarande hela deras fordringsanspråk,
162,500 kronor, vilket styrelsen ursprungligen funnit val högt.
Visserligen hade i det avgivna advokatutlåtandet uttalats, att sagda anspråk
med hänsyn till vissa uppgivna omständigheter kunde anses skäligt.
Men frågan härom torde på det sätt utgångspunkterna för fordringsanspråket
blivit framställda och med den utredning därom, som förelegat, i
själva verket hava undandragit sig sakligt bedömande. Några grunder,
efter vilka ersättningen skulle utgå, hava nämligen icke varit avtalade.
Över huvud taget synes icke ens något närmare preciserande av uppdragen
ava skett, då de lämnades åt de sakkunniga. Den från dem inkomna
promemorian giver visserligen en föreställning om arbetets natur och de
år, under vilka det utförts. Men hur lång tid de olika uppdragens fullgörande
krävt och med vilket belopp vart och ett av dem var avsett att
ersättas omnämnes icke. Hela summan har endast med avrundade klumpsiffror
»förslagsvis» fördelats på olika kategorier av uppdrag, därvid upptagits
högst betydande belopp — synbarligen förmedlareprovision —, när
köpeavtal genom de sakkunnigas medverkan träffats, under det att, även
när avtal icke kommit till stånd, visserligen mindre betydande, men dock
avsevärda belopp debiterats styrelsen. Ibland slutligen synes tidsutdräkten
hava varit bestämmande för debiteringen. Varjehanda direkta utgifter
finnas omförinälda, men äro nästan undantagslöst icke till siffran angivna.
Icke ens om resor och med dem förbunda kostnader eller lösen av handlingar
och utlägg hava lämnats några detaljerade upplysningar. Dessa och
liknande utgifter hava beräknats till ett belopp av 10,000 kr. för år. Undantag
från regeln att kostnadsbeloppen icke till siffran fixerats äro de två
ovan omfärmälda posterna, avseende den ena förlust å inackorderingsverksamhet
och den andra likvid för personalens småskulder. Men beträffande
dessa två fall lärer någon betalningsskyldighet över huvud taget icke hava
ålegat staten, likasom en del av de utförda arbetena rätteligen borde hava

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

ålegat verkets ordinarie personal, åtminstone i den män Kungl. Maj:t icke
genom särskilt beslut medgivit tillkallande av sakkunniga för utförandet.

Genom styrelsens framställning har sålunda bragts till t. f. regeringens
kännedom och påkallats dess beslut i anledning av de ersättningsanspråk,
som väckts mot styrelsen av tvenne av densamma för en följd av år anställda
sakkunniga biträden, vilka haft att utföra varjehanda arbeten, därav en del
varit av beskaffenhet att ankomma på verkets ordinarie arbetskrafter, varjämte
av framställningen framgått, att styrelsen vidtagit denna åtgärd,
utan att med vederbörande överenskommits ens om de allmänna grunder,
efter vilka ersättning skulle utgå. Kungl- Maj:ts beslut innebär ett godkännande
av en betydande fordringssumma, avseende sådan ersättning,
ävensom gottgörelse för kostnader, utan att, annat än i undantagsfall,
specificerats vare sig de belopp, som för olika arbetsprestanda fordrats, den
tidsutdräkt, som med de olika göromålen varit förknippad, eller de direkta
utgifter, som av dem föranletts.

Det står visserligen för utskottet klart, att en betydande rörelsefrihet
för styrelsen måste förutsättas såsom nyttig och nödvändig såväl vid
vattenfallsköp som vid styrelsens affärsverksamhet i övrigt. Utskottet finner
det emellertid lika uppenbart, att en sådan rörelsefrihet i föreliggande fall
icke behövt röna menlig inverkan av en med vederbörande träffad överenskommelse
om de allmänna grunderna för ersättningsbeloppets bestämmande.

Det måste sålunda enligt utskottets mening anses anmärkningsvärt, att

t. f. regeringen underlåtit såväl att i sammanhang med ärendets föredragning
erinra styrelsen om det tillämpade förfaringssättets oriktighet och olämplighet,
som ock att, innan medel för räkningens gäldande anvisades, till
utredning om den fordrade summans skälighet från de bägge sakkunniga
genom styrelsens försorg infordra till riktigheten sa vitt möjligt bestyrkta
specifikationer i ovan angivna hänseenden.

Med stöd av vad sålunda anförts, har utskottet funnit sig böra hos
riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot ministern för
utrikes ärendena greve Wrangel samt mot statsråden Eriksson, Murray och
Ekeberg.

Närvarande: Herrar Engberg, Hellberg, Thulin, K. J. Ekman,* Lyberg, Norling, Stendahl,
* Modig, P. J. Gustafsson,* Nils Anton Nilsson, C. E. Eriksson,* Sävström, Nilsson i
Antnäs, K. A. Westman, Starbäck,* Andersson i Igelboda, Persson i Fritorp, Karlsson
Vadstena och Sehlin.*

* Ej närvarande vid justeringen.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

ll:o.

(Protokoll över kommunikationsärenden den 5 augusti 1921.)

I en den 1 juni 1921 till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse gjorde
byggnadsstyrelsen följande framställning:

»Jämlikt § 20 i Eders Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 november
1920 med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsende! bestämmer
Eders Kungl. Maj:t, på förslag av byggnadsstyrelsen och efter övriga vederbörandes
hörande, vilka staten tillhöriga eller under statsmyndighets
eller statsinstitutions omedelbara inseende stående byggnadsverk skola, med
hänsyn till egenskap av byggnadsminnesmärke, åtnjuta särskild därefter
lämpad omvårdnad, över dessa byggnadsminnesmärken skall byggnadsstyrelsen
föra fullständig förteckning.

Den uppgift, som sålunda blivit byggnadsstyrelsen ålagd, är av
ganska omfattande och krävande natur. Det gäller att bland samtliga
staten tillhöriga eller under statsmyndighets eller statsinstitutions omedelbara
inseende stående byggnader utvälja alla de byggnader, som på grund
av kulturhistoriskt eller konstnärligt värde äro att betrakta såsom minnesmärken
av den art, att de böra tillförsäkras en särskilt efter deras berörda
egenskaper avpassad omvårdnad.

Aven om ett fullständigt inventarium över samtliga staten tillhöriga
byggnader redan förelåge, skulle upprättandet av förslaget till ovannämnda
förteckning över byggnadsminnesmärken kräva ett mycket betydande
arbete, som förutsätter en omfattande kännedom om landets historiska
byggnader hos dem, som skola utföra arbetet ifråga. Arbetet försvåras
emellertid ytterligare därigenom, att någon dylik uppgift över statens
byggnader icke ännu föreligger i fullständigt skick. Visserligen skall
enligt § 41 i ovannämnda nådiga kungörelse varje statsmyndighet, som
förvaltar staten tillhörig eller av staten disponerad fast egendom, till byggnadsstyrelsen
före den 1 april 1921 insända förteckning över samtliga
under myndighetens förvaltning eller inseende stående fastigheter, men
dels hava ett flertal myndigheter ännu icke kunnat insända dylika förteckningar,
och dels äro från anmälning undantagna alla fastigheter, som
åro uteslutande avsedda för jordbruk och skogsbruk. Även å dessa sistnämnda
fastigheter finnas med säkerhet ett icke obetydligt antal kulturhistoriskt
värdefulla byggnader, vilka böra upptagas på den omförmälda
förteckningen.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Det står därför klart för byggnadsstyrelsen, att upprättandet av det
första förslaget till ''hår åsyftade förtéckning måste bliva ett så pass omfattande
och° krävande arbete, att detsamma icke under några förhållanden
kan utföras enbart av styrelsens ordinarie arbetskrafter, allra helst
som den ordinarie personalen på styrelsens kulturhistoriska byrå, inom
vars arbetsområde detta arbete faller, är mycket knappt tillmätt även för
utförandet av det denna byrå åvilande, till sitt omfång alltmera växande
ordinarie arbetet. Styrelsen anser det sålunda oundgängligen nödvändigt,
att en särskild, för ifrågavarande uppdrag kvalificerad person ställes till
styrelsens förfogande till biträde vid upprättandet av det ifrågavarande
förslaget till förteckning över staten tillhöriga byggnadsminnesmärken.
Denne skulle i samarbete med styrelsens kulturhistoriska byrå ägna en
sammanhängande tid åt det ifrågavarande arbetet, på det att snarast möjligt
åtminstone en preliminär förteckning må kunna till Eders Kungl. Maj:t
avlämnas för att utgöra en stomme, som sedermera efter hand kan kompletteras.
Då denna förteckning kommer att så att säga utgöra grunden
för den kulturrhistoriska vården om statens egna byggnader, anser styrelsen
det vara av vikt att densamma utan tidsutdräkt kommer till stånd.

Såsom synnerligen lämplig att biträda styrelsen i detta arbete får
styrelsen nämna professorn i svensk arkitekturhistoria vid konsthögskolan
Martin Olsson, vilken även förklarat sig villig åtaga sig arbetet ifråga.
För arbetets utförande torde få beräknas en tid av 10 12 månader . Så som

ersättning till professorn Olsson för hans arbete samt till anskaffande
av erforderliga fotografier och ritningar, renskrivning och dylikt torde en
summa av 10,000 vara erforderlig.

Styrelsen får sålunda med stöd av vad här ovan anförts i underdånighet
anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville uppdraga åt professorn Martin
Olsson att i egenskap av sakkunnig biträda styrelsen vid upprättande av
förslag till den förteckning över staten tillhöriga byggnadsminnesmärken,
som förutsättes i § 20 i berörda nådiga kungörelse den 26 november
1920, ävensom för detta ändamål anvisa ett belopp av intill 10,000 kronor
att användas till ersättning åt Olsson samt till gäldande av sådana kostnader
för fotografier, ritningar, renskrivning och dylikt, som äro för uppdragets
fullgörande nödvändiga.» _

över denna byggnadsstyrelsens framställning infordrades utlåtande

från statskontoret. Dess utlåtande, dagtecknat den 9 juli 1921, är av
följande lydelse:

»Därest upprättandet av ifrågavarande förteckning över staten tilltillhöriga
eller under statsmyndighet eller statsinstitutions omedelbara inseende*0
stående byggnadsverk befinncs icke kunna ske genom byggnads -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

styrelsens egna arbetskrafter, synes erforderliga medel för arbetets utförande,
enligt styrelsens, uppgift kr. 10,000, kunna anvisas av sjätte huvudtitelns
allmänna besparingar.

. Statskontoret anser sig emellertid böra fästa uppmärksamheten därå,
att i förevarande framställning icke lämnats upplysning rörande beloppet
av det arvode, som ansetts böra utgå till den person, som skall biträda
st}''relsen, eller huruvida rese- och dagtraktamentskostnader för uppdragets
fullgörande beräknats skola bestridas av de äskade medlen, samt att även
i andra avseenden torde erfordras upplysningar för bedömande av frågan
om det begärda beloppet må anses vara erforderligt för ändamålet.»

Den 5 augusti 1921 föredrogs ärendet inför t. f. regering, bestående
av ministern för utrikes ärendena greve Wrangel samt statsråden Dahlberg,
Murray och Malm. T. f. regeringen beslöt därvid dels att uppdraga
åt professorn vid konsthögskolan Axel Wilhelm Martin Olsson att i egenskap
av sakkunnig biträda byggnadsstyrelsen vid upprättande av förslag till
sådan förteckning över byggnadsminnesmärken, som avsåges i § 20 av
kungörelsen den 26 november 1920 med föreskrifter rörande det offentliga
byggnadsväsendet, ävensom medgiva att professor Olsson finge, under den
tid han kunde bliva av ifrågavarande uppdrag sysselsatt, såsom ersättning
härför uppbära ett belopp av sjuhundrafemtio kronor i månaden, dels att
bemyndiga byggnadsstyrelsen att för bestridande av nämnda ersättning
samt Övriga av ifrågavarande utredning föranledda kostnader mot redovisningsskyldighet
taga i anspråk ett belopp av högst tiotusen kronor av det
under . sjätte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till kommittéer och
utredningar genom sakkunniga.

Vid bedömandet av förevarande ärende bör till en början erinras
om tillkomsten och innebörden av nu gällande bestämmelser angående
vården av byggnader med särskilt kulturhistoriskt värde, s. k. °byg<Tnadsminnesmärken.
Härvid är först att märka, att i det av särskilda
sakkunniga avgivna betänkande, som låg till grund för beslutet om byggnadsstyrelsens
upprättande, framhölls, att statens praktiskt-kulturhistoriska
byggnadsvård borde avsevärt utsträckas, att för detta ändamål en förteckning
över byggnader av kulturhistoriskt, konstnärligt eller arkitektoniskt
värde borde upprättas och att för fyllande av bl. a. dessa uppgifter en
särskild kulturhistorisk byrå inom byggnadsstyrelsen vore behövlig. I sitt
yttrande vid föredragning av kungl. propositionen nr 258 till 1917 års riksdag,
vari överintendentsämbetets omorganisation till en byggnadsstyrelse
föreslogs, anslöt sig vederbörande departementschef till de sakkunniges
framställning i denna del och framhöll, att den kulturhistoriska byrån

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

inom byggnadsstyrelsen bl. a. skulle hava att upprätta »förteckning över
sådana staten tillhöriga byggnader, som hava ett avsevärt konstnärligt eller
kulturhistoriskt värde». Sedan förslaget om upprättande av en byggnadsstyrelse
sedermera ^v riksdagen bifallits, utfärdades den 31 december 1917
av Kungl. Maj:t en instruktion för byggnadsstyrelsen, i vars sjunde paragraf
beträffande den kultur- och konsthistoriska byggnadsvården stadgas,
att byggnadsstyrelsen skall »taga den befattning med kyrkliga byggnader
och profana byggnadsminnen samt dem rörande angelägenheter, varom
särskilt stadgas». I anslutning härtill gåvos i kungl. kungörelsen den 26
november 1920 närmare bestämmelser i frågan. I § 20 av denna kungörelse
stadgas nämligen dels att på Kungl. Maj:t skulle ankomma, att,
på förslag av byggnadsstyrelsen och efter vederbörande myndighets hörande,
bestämma, vilka staten tillhöriga eller under statsmyndighets eller statsinstitutions
omedelbara överinseende stående byggnadsverk skola, med hänsyn
till egenskap av byggnadsminnesmärke, åtnjuta särskild därefter lämpad
omvårdnad, dels att byggnadsstyrelsen skall föra fullständig förteckning
över dessa byggnadsminnesmärken. • Härjämte föreskrevs i § 71 av
samma kungörelse, att varje statsmyndighet, som förvaltar staten tillhörig
eller av staten disponerad fast egendom, skulle före den 1 april 1921 insända
förteckning över samtliga under myndighetens inseende eller förvaltning
stående fastigheter i den mån desamma ej uteslutande vore avsedda
för jordbruk eller skogsbruk.

Det torde av den givna redogörelsen framgå, att vid byggnadsstyrelsens
inrättande och vid fastställandet i sammanhang därmed av de ordinarie
arbetskrafter, som skulle stå till styrelsens förfogande, ävensom vid. utfärdandet
av gällande bestämmelser rörande dess uppgifter det uttryckligen
förutsattes att på styrelsen, närmast dess kulturhistoriska byrå, skulle ankomma
att uppgöra förslag till förteckning över s. k. byggnadsminnesmärken.
Såsom av vederbörande sakkunnigbetänkande och den kungl propositionen
nr 258 vid 1917 års riksdag framgår, utgjorde behovet av denna förteckning
ett väsentligt motiv till ifrågavarande kulturhistoriska byrås inrättande.
Avsikten har alltså varit, att detta arbete skulle utgöra en av
de på byrån ankommande arbetsuppgifterna och följaktligen fullgöras av
byggnadsstyrelsens ordinarie arbetskrafter. Såsom av byggnadsstyrelsens
ovan återgivna skrivelse framgår, har emellertid styrelsen funnit sina ordinarie
arbetskrafter vara för detta ändamål otillräckliga och därför hos
Kungl. Maj:t hemställt om att åt viss person måtte uppdragas att såsom
sakkunnig biträda styrelsen vid upprättandet av förslag till förteckning över
byggnadsminnesmärken. Genom sitt beslut den 5 augusti 1921 har t. f.
regeringen utsett dylik sakkunnig samt bemyndigat byggnadsstyrelsen att

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

för bestridande av. kostnaderna för dennes arbete taga i anspråk ett belopp
av högst tiotusen kronor av det under sjätte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Enligt utskottets mening är t. f. regeringens förevarande beslut anmärkningsvärt.
Det torde icke kunna anses riktigt att, såsom här skett,
särskild sakkunnig tillkallas och avlönas för fullgörande av de speciella uppgifter,
som ej mindre åberopats såsom motiv för ämbetsverkets tillkomst
och behov av arbetskrafter samt riksdagens beslut om anslag för ändamålet
än även i särskild av Ivungl. Maj:t på grundvalen härav utfärdad
instruktion uttryckligen upptagits bland verkets åligganden. Att anslagen
till kommittéer och utredningar genom sakkunniga icke må användas ''till
bestridande av kostnaderna för ett dylikt inom ett ämbetsverks ordinarie
verksamhetsområde fallande arbete ligger i sakens natur. Om i detta fall
en ökning av vederbörande verks arbetskrafter varit behövlig — varom
utskottet icke vill uttala sig — borde framställning om anslag härtill i
vanlig ordning hava riktats till riksdagen. Beslut av denna art innebära
i verkligheten ett kringgående av de av riksdagen fattade besluten rörande
vederbörande ämbetsverks uppgifter och utgiftsstaterna för desamma.

Därjämte må mot beslutet anmärkas, att en i förhållande till de
regelmässiga arvodena åt sakkunniga så hög ersättning som 750 kronor
i månaden anvisats åt den för ändamålet tillkallade sakkunnige, vilken
är anställd i statens tjänst och för den skull, då annat icke föreskrivits,
i likhet med andra statens tjänstemän enligt gällande praxis torde
berättigas till ersättning även för den förlust av avlöningsförmåner, som
genom sakkunniguppdragets utförande kan åsamkas honom.

> På anförda skäl har utskottet ansett sig böra hos riksdagen, jämlikt
§ 107 regeringsformen, göra anmälan mot medlemmarna av den t. f.
regering, soin handlagt detta ärende, nämligen ministern för utrikes ärenden
greve Wrangel samt statsrådet Dahlberg, Murray och Malm.

härvarande: Herrar Engberg, Hellberg, Iteuterskiöld, G. W. Hansson, von Geijer,
L} berg, Norling, Stendahl, Larsen, A. W. Johansson, Jansson i Edsbäcken,* Nilsson i Antnäs,
E. A. Westman, Bäckström, Starbäck, Andersson i Igelboda, Persson i Fritorp,* Sjöström
och Jensen.

Ej närvarande vid justeringen.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

12:o.

(Protokoll över kommunikationsärenden den 22 december 1921.)

Deri 28 november 1921 beslöt järnvägsstyrelsen, att stationsnamnet
Sandsjö från och med 1 januari 1922 skulle ändras till Bodafors. Beträffande
ärendets tidigare handläggning framgår av tillgängliga handlingar
följande:

Hemställan om ifrågavarande namnförändring gjordes ursprungligen
hos generalpoststyrelsen genom representanter för Bodafors möbelfabrik
i Norra Sandsjö socken. Sedermera anhöll generalpoststyrelsen under hand
hos järnvägsstyrelsen om förändringens vidtagande. I anledning härav
infordrade sistnämnda styrelse den 4 juni 1921 yttrande från distriktsförvaltningen
i III distriktet, varest stationen i fråga är belägen. I sitt
den 12 juli 1921 avgivna yttrande avstyrkte distriktsförvaltningen den
föreslagna namnförändringen och anförde därvid i huvudsak följande. Dels
kunde förändringen ej innebära någon fördel för statens vidkommande,
allra helst som namnet Bodafors kunde befaras medföra förväxling med
Bofors, respektive Bodaberg. Dels vore ortsbefolkningen inom Norra Sandsjö
kommun, där stationen Sandsjö var belägen, emot en dylik namnändring.
Detta hade framgått vid en den 9 juli 1921 hållen kommunalstämma,
varvid frågan upptagits till behandling. Ur bilagt protokoll över
denna stämmas förhandlingar framgår, att vid densamma disponenten för
A.-B. Svenska möbelfabrikerna, i vilket bolag Bodafors möbelfabriksaktiebolag
ingått, hade hemställt, att stämman skulle uttala sig för en namnförändring
i angiven riktning. Såsom motivering för detta förslag anfördes
i huvudsak, att eu dylik namnförändring skulle innebära avsevärda
fördelar för nämnda bolag, vars produkter inarbetats i marknaden under
beteckningen Bodaforsmöbler. Visserligen kunde samma syfte vinnas medelst
en förändring av bolagets firmanamn, men en dylik skulle medföra
en kostnad av över 70,000 kronor, varför styrelsen i stället hos vederbörande
myndigheter hemställt om en förändring av stationens namn.
Därjämte innebure förändringen även en fördel på den grund, att Sandsjö
stationssamhälle sannolikt snart skulle bliva municipalsamhälle, och att det
då vore förmånligt, att samhällets namn skilde sig från socknens. Gentemot
detta förslag framhölls, att något bärande skål för en förändring ej
förelåge och att en sådan kunde befaras ha till följd felexpedieringar av
gods och post. Vid anställd votering beslöt stämman med 90 röster mot
82 att ej biträda förslaget om namn förändring.

Bihang till riksdagens ]>rotolcoll 1922. 5 sand. 19 käft. (Nr 22.)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Sedermera, den 18 juli 1921, anhöll järnvägsstyrelsen hos generalpoststyrelsen
om meddelande rörande de förhållanden, som legat till grund
för framställningen om namnförändring. I sitt svar av den 12 oktober
framhöll generalpoststyrelsen, att anhållan om namnändringen framställts
av ombud för Bodafors möbelfabrik, som ansett densamma vara av
särskild vikt för sagda företag. Det påpekades även, att inom Norra
Sandsjö socken ännu en post- och järnvägsstation vore belägen, vadan frågan
ej kunde anses beröra socknen i dess helhet. Ur postal synpunkt
vore mot namnförändringeri intet att erinra, då densamma ei kunde antagas
leda till förväxlingar. I detta sammanhang kan omnämnas, att från
järnvägsstyrelsens godsregleringsbyrå i ett yttrande av den 21 oktober
framhölls, att ej heller ur godstrafiksynpunkt några hinder förelåge för den
föreslagna namnändringen.

Slutligen anhöll järnvägsstyrelsen före sitt beslut i en skrivelse den
31 oktober till länsstyrelsen i Jönköpings län om ett uttalande i frågan.
I skrivelsen framhölls, att ur trafiksynpunkt järnvägsstyrelsen icke hade
något intresse av att en namnändring kom till stånd men att den, då anhållan
härom gjorts, icke velat ställa sig avvisande. I anledning av denna
skrivelse avgav länsstyrelsen ett yttrande, vari framhölls att, då styrelsen
för A.-B. Svenska möbelfabrikerna anfört starka skäl för den föreslagna
förändringen, samt då vid järnvägsstationen säkerligen inom närmaste framtiden
ett municipalsamhälle, vars namn borde bliva Bodafors, komme att
inrättas, den föreslagna namnförändringen enligt länsstyrelsens mening
borde komma till stånd.

Samma dag som järnvägsstyrelsen fattade sitt omförmälda beslut
angående förändring av stationsnamnet Sandsjö till Bodafors inkom till
chefen för kommunikationsdepartementet en skrivelse från A.-B. Sandsjö
möbelfabrik, i vilken vissa skäl androgos mot namnförändringen. I skrivelsen
omnämndes, att A.-B. Sandsjö möbelfabrik bildats på så sätt, att
ett antal vid A.-B. Svenska möbelfabrikerna anställda arbetare, som på
grund av arbetslöshet förlorat sin anställning därstädes, upprättat en egen
snickerifabrik inom Sandsjö stationssamhälle. För denna fabrik vore en
ändring av namnet Sandsjö till Bodafors ägnad att medföra väsentliga
olägenheter, då förväxlingar av brev, beställningar och gods kunde befaras
härav bliva en följd. Härjämte framhölls, att några skäl för förändringen
icke ansågos vara för handen, och att ortsbefolkningen bestämt
vore emot densamma. På grund av dessa skäl avstyrkte styrelsen för
A.-B. Sandsjö möbelfabrik förslaget om namnändring. — Något senare,
den 1 december 1921, inkom i samma syfte till Kungl. Maj:t en skrivelse

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

från ordföranden i Norra Sandsjö kommuns kommunalfullmäktige, samt
ordföranden i Norra Sandsjö kommuns kommunalnämnd.. I denna gjordes
mot namnförändringen gällande bl. a. att namnet Sandsjö redan av hänsyn
till historiska "traditioner borde bibehållas. Norra Sandsjö kommun
vore sedan länge en aktad och välmående församling, vars huvudstation
sedan södra stambanans tillkomst burit namnet Sandsjö och för undertecknarna
syntes det därför »underligt, att någon kan komma med anspråk
på att frånrycka stationen den hedervärda församlingens namn». Härjämte
o-jordes gällande, att en namnförändring skulle orsaka väsentliga praktiska
olägenheter, då man kunde vänta att försändelser till Sandsjö kommun i
många fall fortfarande skulle skickas under den gamla postadressen. Förslaget
om namnförändring vore enligt undertecknarnas mening endast av
intresse ur A.-B. Svenska möbelfabrikernas synpunkt, då ju detta bolag
övertagit de kända Bodaforsfabrikerna inom Sandsjö socken. Härvid framhölls
emellertid, att namnet Bodafors endast användes just för dessa fabriker
och icke på någon inom socknen belägen egendom. Det påpekades
även att andra Sandsjöindustrier såsom Sandsjö nya möbelfabrik och
Sandsjöaffärer såsom Sandsjö kooperativa förening skulle bliva lidande på
förändringen. Vad beträffar det för ändringen anförda skälet, att samhället
snart skulle bliva municipalsamhälle och då borde kallas Bodafors
för att därigenom klart skiljas från kommunen, framhölls, att något hinder
icke förefunnes för att en kommun och ett inom denna beläget municipalsamhälle
bure samma namn och att detta i andra fall ägt. rum. Slutligen
hemställde undertecknarna, att ortsbefolkningen inom Norra Sandsjö
kommun ytterligare borde höras i frågan, då vid stämmans behandling av
frågan i juli månad saken ej varit tillräckligt känd av ortens invånare och
därför stämman icke varit talrikt besökt. Därjämte borde även befolkningens
uppfattning i Bringetofta och Almesåkra angränsande kommuner
inhämtas. Framställningen utmynnade i en hemställan om avslag å begäran
om namnförändring.

Dessa skrivelser, som tydligen avsänts, innan järnvägsstyrelsen fattat
sitt beslut om namnförändring, remitterades den 28 resp. 29 november 1921
till järnvägsstyrelsen för avgivande av yttrande. I detta yttrande, avgivet den
8 december 1921, anfördes, förutom en redogörelse för ärendets handläggning,
i huvudsak följande: Från järnvägssynpunkt funnes icke några skäl
för den ifrågasatta förändringen. Ej heller syntes nagra olägenheter ur
denna synpunkt vara att befara av en ändring. Visserligen kunde enstaka
felsändningar föranledas av namnlikheten mellan Bodafors och Bofors, men
å andra sidan skulle nu uppkommande förväxlingar mellan Sandsjö å ena
sidan och Sävsjö och Sandhem å den andra genom åtgärden bortfalla.

(50

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Från andra synpunkter syntes vissa fördelar av en na urna näring vara att
förvänta. Sålunda hade framhållits, att densamma skulle vara till avsevärd
fördel för platsens möbelindustri och därigenom till gagn för alla,
som direkt eller indirekt vore därav beroende, och att namnförändringen
som följd därav jämväl skulle förmånligt inverka på kommunens finanser.
Slutligen hemställde järnvägsstyrelsen, att den fastställda namnförändringen
måtte få bibehållas.

Senare inkommo till Kungl. Maj:t nya skrivelser i ärendet. Sålunda
avgavs den 3 december 1921 från 163 fastighetsägare inom Sandsjö socken
en framställning, vari huvudsakligen på skäl, som i föregående skrivelser
framhållits, hemställdes, att någon namnändring icke skulle ske eller,
om den redan vidtagits, återkallas. Därjämte inlämnades i samma syfte
en framställning från 11 idkare av industri och hantverk inom Sandsjö
stationssamhälle. Även dessa skrivelser remitterades till järnvägsstyrelsen,
som i sitt yttrande av den 12 december hänvisade till sitt den 8 december
avgivna utlåtande.

Den 15 december 1921 inlämnades av de personer inom Sandsjö
kommun, som undertecknat skrivelsen av den 3 december, ytterligare en
framställning i ärendet, vari de skäl, som förut anförts, ånyo upprepades.
Därjämte kan omnämnas, att enligt protokollsutdrag från Bringetofta kommunalstämma
den 19 december 1921 stämman enhälligt uttalat sig för att
stationen Sandsjö skulle få behålla sitt namn.

Å andra sidan ingav styrelsen för A.-B. Svenska möbelfabrikerna
den 16 december 1921 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
en skrivelse, vari hemställan gjordes om att de över järnvägsstyrelsens
beslut rörande namnförändringen anförda besvären icke skulle
bifallas. I skrivelsen framhölls, att den möbelindustri, som bolaget bedreve
vid Bodaforsfabrikerna inom Sandsjö socken, vore av stor betydelse för
denna. I och med att denna industri utvecklats, hade ett sammanhängande
samhälle Sandsjö station—Bodafors uppkommit, vars .invånare, uppgående
till omkring 2,000, direkt och indirekt huvudsakligen hade sin utkomst
från Bodafors industrier. Bodaforsindustriens roll inom Sandsjö kommun
belystes genom utdrag ur skattelängderna för åren 1920 och 1921,
varav framginge, att en mycket stor del av skatterna förskreve sig från
inkomster från Bodafors industrier. För bolaget vore det en synnerligen
stor fördel, om stationsnamnet bleve Bodafors, då ordet Bodafors sedan
gammalt vore anknutet till bolagets möbelindustri. Denna namnförändring
innebure även för andra möbelindustrier i Sandsjö en avgjord fördel vid
försäljningen av deras produkter. Slutligen framhölls i skrivelsen, att, om
Sandsjö stationssamhälle bleve municipalsamhälle, en ändring av dess namn

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

ändock vore behövlig, då ordet Sandsjö lätt kunde förväxlas med Sandsjö
kyrkoby. Den inom kommunen förefintliga oviljan mot en namnförändring
• kunde endast förklaras därav, att man icke ville hava formen municipalsamhälle
med därmed förenade extra skatteutgifter.

Den 22 december 1921 föredrogos de framställningar, som ingivits
angående den av järnvägsstyrelsen beslutade namnförändringens återgång,
inför Kungl. Maj:t i statsrådet. På tillstyrkan av föredragande departementschefen
fann Kungl. Maj:t ifrågavarande framställningar icke föranleda
till'' någon åtgärd.

Enligt utskottets mening är föredragande departementschefens tillstyrkande
av förevarande beslut anmärkningsvärt. Det torde vara uppenbart,
att namnförändringar av den art, varom här är fråga, icke böra vidtagas,
därest icke verkligt bärande skäl härför föreligga. Några sådana hava
emellertid ej i detta fall förebragts. Av den givna redogörelsen framgår,
att ändringen ur post- eller järnvägssynpunkt ej varit erforderlig. Det
huvudsakliga skäl, som anförts för densamma, har varit det ekonomiska
intresse, som etto inom vederbörande kommun befintligt bolag haft av en
namnändring. A andra sidan har det framhållits, att vissa andra industrier
inom kommunen genom ändringen ställts i ett mindre fördelaktigt
läge. Särskild vikt borde emellertid framför allt ha tillagts den omständigheten,
att den kommuns befolkning, vilken åtgärden närmast träffade,
såväl av praktiska skäl som av pietetshänsyn, ställt sig avvisande mot densamma.
Ortsbefolkningens uppfattning bör, enligt utskottets mening, i
ärenden av denna art tillmätas större betydelse än ett visst inom orten
verkande företags ekonomiska intresse.

Närvarande: Herrar Clason, Engberg,* Hellberg,* Thulin, Reuterskiöld, G. W. Hansson,
von Geijer,* Lyberg, Norling, Modig, Nils Anton Nilsson, Jansson i Edsbäcken,* Borg,
Backström, Andersson i Igelboda, Persson i Fritorp, Gustafson i Kasenberg, Fast, Svensson
i Grönvik och Pehrsson i Göteborg*.

* Ej närvarande vid justeringen

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

13:o.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 28 januari, 4 februari, 1 april, 29 april,
3 juni, 17 juni, 29 juni, 12 september, 4 november, 25 november, 16
december, 22 december och 31 december 1921.)

Under granskningsåret hava förekommit ett antal ärenden rörande
beviljande av ansökningar om nya släktnamn, vilkas handläggning enligt
utskottets mening varit anmärkningsvärd. Då dessa ärenden äro av väsentligen
samma beskaffenhet, torde det vara tillräckligt att redogöra för ett
av desamma.

Den 27 januari 1921 inkom till länsstyrelsen i Uppsala län följande
ansökan:

»Till Konungens Befallningshavande i Upsala Län:

Härmed får^Erik Adolf Olsson kyrkobokförd Brunna Gård, Vånge församl.
underdånigast anhålla om släktnamnet Lindberg.

Erik Adolf Olsson.

Bevittnas av:

Ang. Ircnceus Axel Pettersson.

Förestående ansökan av vår fosterson Erik Adolf Olsson anhåller vi i egenskap
av målsmän för bemälda Olsson måtte bifallas.

Johan Gustaf Lindberg. Sigrid Lindberg.

Bevittnas av:

Alvar Glans. '' Sv. Biratli.»

Bifogat åldersbetyg utvisar, att Olsson var född den 27 juli 1906.

Denna ansökan insändes sedermera den 7 april 1921 av länsstyrelsen
till ecklesiastikdepartementet, med hänvisning till § 4 i förordningen
om antagande av släktnamn, enligt vilken, då ansökan om godkännande
av nytt släktnamn icke finnes böra avslås, densamma skall insändas till
Konungen i ecklesiastikdepartementet för avgörande. På tillstyrkan av
föredragande departementschefen biföll Kungl. Maj:t den 29 april ansökningen.

Till ärendets belysande vill utskottet meddela, att sedermera, den
24 april 1922, till Kungl. Maj:t ingavs en framställning av följande innehåll:

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

»Genom resolution den 29 april 1921 har Eders Kungl. Maj:t bifallit en
av min omyndige son, Erik Adolf Widlund, född den 28 juli 1906, i ansökningen
kallad Erik Adolf Olsson, ingiven underdånig ansökning att antaga släktnamnet
»Lindberg». Å ansökningen hade rättaren J. G. Lindberg och hans hustru, boende
å Brunna gård, Vånge socken, påtecknat, att de tillstyrkte gossens ansökan
i egenskap av »målsmän» för honom, som de benämnde »fosterson». Vid ansökningen
har ock fogats ett av vederbörande pastorsämbete avgivet åldersbevis för
gossen, vari denne likaledes betecknas såsom rättaren Lindbergs »fosterson».

Den framställning, som sålunda givits rörande min son är emellertid fullkomligt
oriktig. Min gosse är ingalunda någon »fosterson» till rättaren Lindberg
och dennes hustru, utan är blott bos dem inackorderad. Då gossen var 9 månader
gammal, trälfade jag med makarne Lindberg avtal därom, att de skulle emottaga
gossen i inackordering mot en ersättning av 15 kronor i månaden, och bar
Lindberg erhållit betalning för inackorderingen med tillhopa cirka 2,000 kronor,
varmed han förklarat sig nöjd.

Jag bar emellertid aldrig avstått från mitt målsmanskap över min son,
och när Lindberg betecknar honom såsom sin »fosterson», är detta en fullkomligt
självtagen rätt. Jag är alltjämt min sons förmyndare och ämnar icke avstå
därifrån.

Då jag emellertid icke finner vare sig lämpligt eller för min son lyckligt
att hans riktiga släktnamn Widlund utbytes mot Lindberg, och då den ansökning
till namnförändring, som av Eders Kung]. Maj:t beviljats, skett utan min vetskap,
får jag härmed i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte
med upphävande av nyssberörda resolution förordna, att min sons släktnamn skall
vara det namn han rätteligen förut bar, nämligen mitt namn före mitt äktenskap,
Widlund. *

Uppsala den 24 april 1922.

Underdånigst
Emma Ohlsson.»

Enligt utskottets mening är föredragande departementschefens tillstyrkande
av beslutet den 29 april 1921 anmärkningsvärt. I fall som
detta torde nämligen icke, enligt gällande bestämmelser, ansökningar om
nytt släktnamn kunna beviljas.

I § 1 av lagen om barn utom äktenskap av den 14 juni 1917
stadgas, att »barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn». 1 § 2 av
samma lag föreskrives, att »modern have vårdnaden om barnet och vare
dess förmyndare». Dessa bestämmelser böra, för belysningen av förevarande
fråga, jämföras med § 7 av förordningen angående antagande av
släktnamn den 5 december 1901, där det stadgas, att »för den, som ej
uppnått myndig ålder, göres anmälan om nytt släktnamns införande i
k}u-kobok eller ansökan, som i denna förordning avses, av den eller dem,
som hava vårdnaden om honom». Att det vårdnädsbegrepp, som här avses,
är av samma innehåll som det i 1917 års lag om barn utom äktenskap

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

åsyftade, framgår därav, att berörda stadgande tillkom i samband med
genomförandet av den nya äktenskapslagen, som på denna punkt anknöts
till 1917 års lag. En sammanställning av de citerade lagrummen visar
alltså att för barn utom äktenskap ansökan om nytt släktnamn skall ingivas
av barnets moder eller förmyndare, om sådan särskilt förordnats. I förevarande
fall har så ej skett, ej heller har moderns samtycke till namnändringsansökningen
inhämtats. Under sådana förhållanden hade ansökningen
i fråga icke bort tillstyrkas.

Övriga under förevarande punkt upptagna ärenden äro, såsom förut
framhållits, av väsentligen samma beskaffenhet. Utskottet anser sig sålunda
böra, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen göra anmälan
mot de departementschefer, som handlagt desamma, nämligen statsråden
Bergqvist och Olsson.

Närvarande: Herrar Clason, Hellberg, Thulin, Ljunggren, Reuterskiöld,* G. W.
Hansson, von Geijer,* Lyberg,* Norling, Nils Anton Nilsson,* Sävström, Jansson i Edsbäcken,
Nilsson i Antnäs, Borg, K. A. Westman, Bäckström, Andersson i Igelboda, Persson
i Fritorp* och Fast.

* Ej närvarande vid justeringen.

14:o

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 8 april 1921.)

I sin skrivelse den 15 juni 1920 (nr 365) anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, »i vad mån och på vad sätt staten må lämna
bidrag till uppförande av byggnader för folkskoleväsendet i riket, samt
därefter snarast möjligt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda». Till stöd härför erinrade riksdagen om att frågan
varit föremål för behandling vid 1919 års riksdag och att skolöverstyrelsen
då bland annat meddelat, att en ekonomisk utredning med dylikt
syfte måste tillhöra det utredningsarbete angående folkskoleväsendet, varmed
överstyrelsen då vore sysselsatt. Riksdagen hade inhämtat, att det
ifrågavarande utredningsarbetet ännu befunne sig på det förberedande
stadiet och i överstyrelsen hade uttalats, att det fortfarande skulle vara
ett värdefullt stöd, om riksdagen beslutade skrivelse till Kungl. Maj:t på
sätt motionärerna vid 1920 års riksdag föreslagit. I övrigt uttalade sig

Konstitutionsutskottets memorial År 22.

riksdagen om erforderligheten av och riktlinjerna för den begärda utredningen.

Riksdagens skrivelse remitterades den 25 september 1920 till skolöverstyrelsen,
som den 14 februari 1921 avgav utlåtande, vilket konstitutionsutskottet
för frågans närmare beslysning in extenso återgiver. Skolöverstyrelsen
anförde följande:

sSedan riksdagen i underdånig skrivelse den 15 juni 1917 anhållit, det
täcktes Eders Kung!. Maj:t låta utreda, i vad mån och på vad sätt ändringar
och tillägg i gällande skolförfattningar eller åtgärder annorledes böra vidtagas
för 1) planmässig inskränkning i användandet av mindrevärda skolformer under
strävande av fullt införande av heltidslösning, 2) förhindrande av att ingen eller
dålig skolgång förekommer samt av för tidig avgång från skolan, 3) utbildande
av ett tillräckligt antal folkskollärare, på det att vederbörligt meriterade lärare
må kunna anställas överallt å folkskolestadiet, samt för riksdagen framlägga de
förslag, för vilkas genomförande riksdagens medverkan vore erforderlig, anbefallde
Eders Kung!. Maj:t genom nådig skrivelse den 17 augusti 1917 Eolkskolöverstyrelsen
att avgiva underdånigt utlåtande i ärendet samt föranstalta den utredning,
som för framläggande av förslag i enlighet med riksdagens anhållan kunde
bliva erforderlig. Genom beslut samma dag fann Eders Kungl. Maj:t gott bemyndiga
överstyrelsen att för ifrågavarande ändamål tillkalla samtidigt högst
. fem sakkunniga, med rätt för överstyrelsen att, med hänsyn till ärendets allsidiga
utredning, inom gränserna av det ovan angivna antalet sakkunniga ersätta redan
tillkallad sakkunnig med annan sakkunnig person.

I enlighet med detta beslut verkställdes med sakkunnigas biträde under
loppet av år 1918 vissa förarbeten för denna utrednings verkställande. I maj
1919 utsändes till rikets samtliga skoldistrikt blanketter för insamlande av uppgifter
angående de skolförkållanden, som beröras i förevarande riksdagsskrivelse.
Ifrågavarande uppgifter inkommo i allmänhet under loppet av samma ar. En
förstahandsundersökning av det sålunda insamlade materialet verkställdes, och
fann Överstyrelsen därvid, att den växande lärarbristen vid folkskolorna i främsta
rummet måste göras till föremål för undersökning, ävensom att en plan för avhjälpandet
av densamma måste utarbetas. Överstyrelsen tillkallade för detta
arbetes utförande en sakkunnig, och, sedan Eders Kungl. Maj:t genom nådigt
beslut den 5 mars 1920 bemyndigat Överstyrelsen att, så länge den icke i större
utsträckning begagnade sig av det genom förenämnda nådiga brev den 17 augusti
1917 givna bemyndigandet än att antalet samtidigt tillkallade sakkunniga uppginge
till två eller högst tre, inom eller utom de sakkunnigas krets anlita särskilt
biträde för utförande av de redaktionella uppgifter och sekreterargöromål,
som i samband med de sakkunnigas arbete kunde visa sig erforderliga, uppdrog
Överstyrelsen åt nyssnämnde sakkunnige att utföra ifrågavarande redaktionella
uppgifter och sekreterargöromål. Nämnde sakkunnige var därefter under återstående
delen av det gångna året sysselsatt med ifrågavarande arbetsuppgift^ såsom
enmansuppdrag. Eu fullständig undersökning angående lärarbristens omfattning
har av honom verkställts, och plan för bristens avhjälpande är under utarbetande.
Betänkandet över denna del av arbetet torde under innevarande år

Bihang till riksdagens protokoll 1022. 0 sand. 19 höft. (A v 22.) 9

(Sfi

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

bli färdigt i så god tid, att erforderliga framställningar till nästa års riksdag1
pa grund av detsamma kunna göras.

Såsom ett andra led i den Överstyrelsen anbefallda utredningen har Överstyrelsen
tänkt sig upptagandet av spörsmålet om statsbidrag till uppförande av
byggnader lör folkskoleväsendet. Ifrågavarande utredningsuppgift torde redan
kunna anses ligga i det överstyrelsen år 1917 lämnade uppdraget, avseende
bland annat planmässig inskränkning i användandet av mindrevärda skolformer
under strävande av fullt införande av heltidsläsning. Ytterligare har emellertid
behovet av en sådan utredning understrukits i den skrivelse (nr 365), som 1920
ars riksdag i detta ärende avlät till Eders Ivungl. Makt, och över vilken Överstyrelsen
genom nådigt beslut den 25 september 1920 anbefallts att avgiva underdånigt
utlåtande överstyrelsen håller före, att denna angelägenhet är av synnerligen
trängande ^beskaffenhet särskilt genom det läge, vari en mängd av landets
skoldistrikt pa grund av de stegrade byggnadskostnaderna och den av nuvarande
konjunkturer påkallade åtstramningen å lånemarknaden försatts med
avseende pa möjligheten att förbättra sitt skolväsen. Det har därför synts angelaget,
att detta utredningsarbete nu utan dröjsmål upptages.

+ -ii ..Hå såsom nyss ,anförts ifrågavarande utredning redan torde kunna sägas
till väsentlig del vara innesluten i det Överstyrelsen lämnade utredningsuppdragf+t’
^erstyrelsen, med remissaktens återställande, i underdånighet hemställa,
att Eders Kung! Maj;t täcktes uppdraga åt Överstyrelsen att verkställa den i
riksdagens förenämnda skrivelse begärda utredningen.

,i + +Vid bifall härtill torde Överstyrelsen behöva till biträde vid utredningsarbetet
anlita hela det antal sakkunniga, som medgivits genom förberörda nåiga
brev den 17 augusti 1917. Därjämte får Överstyrelsen i underdånighet hemställa,
att Eders Kung!. Maj:t täcktes medgiva, dels att åt en av de sakkunniga,
vilka ma komma att för ändamålet tillkallas, må få uppdragas att tjänstgöra såsom
de sakkunnigas ordförande samt att åt denne sakkunnige får utgå det högre
arvode som plägar lämnas för dylikt uppdrag, dels att Överstyrelsen må inom
eller utom de sakkunnigas krets utse sekreterare, dels ock att, intill dess förenämnda
utredning rörande behovet av lärarkrafter för folkskolan hunnit slutföras,
Överstyrelsen ma pa satt i ovannämnda nådiga brev den 5 mars 1920 medgivits
anlita särskilt biträde för utförande av de redaktionella uppgifter och sekreterargoromai,
som för sistberörda utredning äro erforderliga».

Skolöverstyrelsens utlåtande föredrogs inför Kuno-1. Makt den 8
april 1921. °

Härvid anförde departementschefen, statsrådet Bergqvist följande :

. »Genom nådigt beslut den 29 juni 1917 anbefalldes folkskolöverstyrelsen att
avgiva underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens skrivelse den 15 juni
. nr ,o69, om vidtagande av vissa åtgärder till folkundervisningens befrämja1},
’ +?(7- ^myndigades nämnda överstyrelse genom nådigt brev den 17 augusti
1?+V ^ f°r ifrågavarande ändamål tillkalla samtidigt högst fem sakkunniga, med
ra for överstyrelsen att, med hänsyn till ärendets allsidiga utredning, inom
granserna av det ovan angivna antalet sakkunniga ersätta redan tillkallad sakkunnig
med annan sakkunnig person, varjämte meddelades vissa bestämmelser rörande
-arvode samt resekostnads- och traktamentsersättning åt de sakkunniga.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Vidare bemyndigades skolöverstyrelsen genom nådigt, brev den 5 mars
1920 att, så länge Överstyrelsen icke i större utsträckning begagnade sig av det
genom förenämnda nådiga brev den 17 augusti 1917 givna^bemyndigandet anatt
antalet samtidigt tillkallade sakkunniga uppginge till tva eller högst tre, inom
eller utom de sakkunnigas krets anlita särskilt biträde för utförande av de reda
tionella uppgifter och sekreterargöromål, som i sammanhang med de sakkunnigas

arbete kunde visa sig erforderliga. , , , inoA ,

Sedan skolöverstyrelsen genom nådigt beslut den 2o september ly20 anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens skrivelse den
15 juni 1920, nr 365, angående beredande av statsbidrag till uppförande av byggnader
för folkskoleväsendet i riket, hade Överstyrelsen i underdånig skrivelse den

14 februari 1921 gjort framställning angående föranstaltande av närmare utredning
i ämnet».

På statsrådets hemställan beslöt Kungl. Maj:t att med anledning
av vad skolöverstyrelsen hemställt uppdraga åt överstyrelsen att, i samband
med det överstyrelsen genom beslutet den 29 juni 1917 lämnade
uppdraget, verkställa ‘den av riksdagen i dess förutnämnda skrivelse den

15 juni 1920 begärda utredningen ävensom vid fullgörandet av detta
uppdrag anlita de av överstyrelsen jämlikt bemyndigande i brevet den
17 augusti 1917 tillkallade sakkunniga. Vidare beslöt Kungl. Maj:t på
statsrådets tillstyrkan dels bemyndiga skolöverstyrelsen att, ej mindre
uppdraga åt en av de sakkunniga att tillika viira de sakkunnigas ordförande,
än även inom eller utom de sakkunnigas krets utse särskild
sekreterare, dels medgiva att, intill dess en av överstyrelsen igångsatt utredning
rörande behovet av lärarkrafter för folkskolan hunnit sluttöras,
överstyrelsen finge, även om antalet på en gång tillkallade sakkunniga, på
sätt i brevet den 17 augusti 1917 medgivits, uppginge till fem, anlita
särskilt biträde för utförande av de redaktionella uppgifter och sek roterargöromål,
som för sistberörda utredning vore erforderliga, och skulle Kungl.
Mai-t på särskild framställning av överstyrelsen framdeles besluta om den
ersättning, som skulle utgå till nämnda biträde samt för utförande av
sekreteraregöromålen hos de sakkunniga. Vidare förordnades, att till de sakkunniga
skulle utgå ersättning med belopp för dag räknat, som finnas angivna
i Kungl. Maj:ts den 8 febr. 1918 till statskontoret avlåtna brev angående
förhöjning av kommittéarvodena, samt att resekostnads- och traktamentsersättning
skulle utgå enligt de för kommittéer och sakkunniga i allmänhet
o-ällande grunder. De till arvoden jämte resekostnads- och traktamentsersättning
åt de sakkunniga erforderliga beloppen skulle av statskontoret
utbetalas från förslagsanslaget till kommittéer och utredningar genom sak kunniga.

. „ , .. ,,

Konstitutionsutskottet bär i förevarande ärende fast sig vid åt

Kungl. Maj: t bemyndigat ett ämbetsverk att utse eu sakkunnig bered -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

ning, som i _ själva verket har karaktären av en självständig kommitté.
L)et kunde visserligen invändas, att sagda sakkunnigberedning redan tillskapats
genom det i det föregående flera gånger berörda beslutet den 17
augusti 1917, och det ovan refererade beslutet i statsrådet den 8 april
1921 synes också kunna inbjuda till en sådan tolkning. Emellertid torde
den ifrågavarande sakkunnigberedningen få anses såsom en fullt självständig
beredning, vilken, även om den står i samband med den år 1917
igångsatta och åt skolöverstyrelsen uppdragna, väl kan utföras och i själva
verket också utföres skild från 1917 års utredningsarbete.

Till stöd härför vill konstitutionsutskottet hänvisa till vad riksdagens
revisorer i sin berättelse om den år 1921 av dem verkställda granskningen
hava beträffande 1917 års beredning anfört (sid. 72):

>1 skrivelse den 15 juni 1917 begärde riksdagen en grundlig utredning
rörande erforderliga åtgärder för: s s

1) planmässig inskränkning i användandet av mindervärdiga skolformer
under stravan mot fullt införande av heltidsläsning;

,.,. förhindrande av att ingen eller dålig skolgång förekommer samt av för

tidig avgang från skolan;

3) utbildande av ett tillräckligt antal folkskollärare, på det att vederbörligt
meriterade lärare anställas överallt å folkskolestadiet.

, .! Skolöverstyrelsen meddelade i ett med anledning av riksdagsskrivelsen infordrat
utlåtande den 31 juli 1917, att en komplettering och förstärkning av den
arbetskraft varover styrelsen själv förfogade, behövdes för denna utredning och
anhöll om bemyndigande att inkalla särskilda sakkunniga. Kungl. Makt bemvndigade
också den 17 augusti 1917 överstyrelsen att tillkalla samtidigt högst fem
sakkunniga med ratt att inom gränserna av detta antal ersätta redan tillkallad
sakkunnig med annan.

r-,. + fUnde,r ,hösten 1917 °ch heJa F 1918 var en sakkunnig inkallad (kostnaden
kronor^l6" G) 1 arv0(^e 001 rättning för mistade löneförmåner uppgick till 3,972

på hösten 1918 voro två och på våren 1919 fem sakkunniga inkallade, dock
90 öre) t0r 611 tld aV en~tva månader (kostnaden för statsverket 4,819 kronor

K n™lFiQå9i den,20 december 1919 var åter endast en sakkunnig inkallad till den
8 Pi nl, med undantag för en manad, den 18 december 1920 till den 17 ianuan
1921, da ytterligare en sakkunnig blev inkallad.

av år iom ;31 mars.,1920° anmälde överstyrelsen, att sedan under senare hälften
v ar 1919 inkommit från skolråd och skolstyrelser infordrade uppgifter ’har över SSlSom

-yo uT-aUade sakkunniga påbegynt närmare bearbetning av
sagda uppgifter samt tillika i åtskilliga avseenden fullföljt den anbefallda utredningen
. I fortsättningen framhåller överstyrelsen att den funnit ''önskvärt, att
detta arbete finge samlas pa ett mindre antal sakkunniga, men att dessa däriämte

-T rGgen k,re,tsnelle.r Vanför densamma finge sig anvisat särskilt
kvalificerat biträde för verkställandet av det redaktionella och sekreteriella arbetet,
varmed utredningen nu närmast syntes böra sysselsätta sig, men vilket icke

Konstitutionsutskottets memorial År 22.

lämpligen kunde fördelas på flera händer’. Överstyrelsen hade vidare tänkt sig
som lämplig anordning för arbetet, att de sakkunnigas antal tillsvidare inskränktes
till två eller högst tre samt att överstyrelsen bemyndigades att, under förutsättning
av en sådan inskränkning, inom eller utanför de sakkunnigas krets anlita
särskilt biträde’ för nämnda arbete. Genom ett den 5 mars daterat kungl. brev
bemyndigades skolöverstyrelsen vidtaga denna anordning under angivna förut Överstyrelsen

valde att anvisa det särskilt kvalificerade biträdet inom de
sakkunnigas krets, varför uppdraget överlämnades åt den ende då inkallade
sakkunnige.

I skrivelse till Kungl. Mai:t av den 11 december 1920 meddelar även överstyrelsen,
att den givit denne sakkunnige i uppdrag att tjänstgöra som detta särskilda
biträde och till honom förskotterat i lön 420 kronor i månaden (för hela ar
1920 4,099 kronor 20 öre) förutom en ungefär lika stor summa i mistade lönefömåner.
Dessutom ha emellertid anställts andra särskilda biträden: den 21 april 1920 ett
kvinnligt biträde med 280 kronoss arvode i månaden från den 1 maj 1920 samt
under juli och augusti ytterligare ett med 175 kronor i arvode för var och en av

dessa månader. .

Under år 1921 har överstyrelsen fortsatt att i förskott utbetala 420 kronor
i månaden till det särskilda biträdet, varjämte till ett skrivbiträde utbetalats
arvode efter 500 kronor för varje månad arbetet utförts i Stockholm och 280
kronor för varje månad arbetets utförts i hemorten. Expenserna under ar 1921
hade enligt meddelande till revisorerna den 28 oktober 1921 uppgått till 1,217
kronor 44 öre.»

Beträffande den år 1921 igångsatta utredningen anföra statsrevisorerna: »Den

8 april 1921 bemyndigades skolöverstyrelsen med anledning av 1920
års riksdagsskrivelse nr 365 med begäran om utredning angående beredande av
statsbidrag till uppförande av byggnader för folkskoleväsendet i riket att i samband
med uppdraget av den 29 juni 1917 verkställa den nu begärda utredningen
ävensom vid fullgörandet av detta uppdrag anlita de av överstyrelsen härför tillkallade
sakkunniga. Därjämte bemyndigades skolöverstyrelsen att uppdraga åt
en av de sakkunniga att vara ordförande, att utse sekreterare inom eller utom
de sakkunnigas krets, att, även om de sakkunnigas antal skulle uppgå till fem,
fortfarande anlita särskilt biträde för utförande av de redaktionella uppgifter
och sekreterargöromål, som vore erforderliga för den redan förut igångsatta utredningen,
varjämte för arvode åt sakkunniga och deras ordförande de vanliga
bestämmelserna i fråga om kommittéarvoden skulle gälla. .

Den 15 juni utsåg skolöverstyrelsen den förut inkallade sakkunnige till
ordförande hos de sakkunniga och tillkallade dessutom ytterligare fyra såsom sakkunniga.
^^ de sakkunniga påbörjat sitt arbete, bar ordföranden igångsatt en
statistisk utredning med särskilt biträde angående skolbvggnadsbehovet i olika
skoldistrikt, varjämte ordföranden utverkat chefens för ecklesiastikdepartementet
tillstånd att igångsätta en statistisk utredning angående kommunernas skattetryck
och utdebitering för skolväsendet,»

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

I anledning av statsrevisorernas anmärkningar har skolöverstyrelsen
avgivit nedan intagna förklaring beträffande ovanberörda frågor:

>Då folkskolöverstyrelsen på sin tid hade att efter nådig remiss yttra sig
rörande lämpligaste sättet för anordnande av nämnda av riksdagen begärda utretb
nl]?S» hemställde överstyrelsen, att det skulle uppdragas åt överstyrelsen att med
eriorderligt biträde av sakkunniga verkställa densamma. Den synpunkt, som
därvid var bestämmande, var det förhållandet, att överstyrelsen alltsedan sin tillkomst
hatt att handlägga en mångfald ärenden av större eller mindre omfattning,
som pa det närmaste berörde de spörsmål, om vilka den av riksdagen begärda
utredningen skalle röra sig. Det syntes därför överstyrelsen klart, att, om den
ifrågavarande utredningen skulle verkställas utan samband med överstyrelsen
dels onödigt dubbelarbete lätteligen skulle kunna äga rum, dels också i viss män
motsatta grundsatser kunde komma att göra sig gällande, som skulle kunna medlora
en skadlig dualism i det alltjämt fortgående reformarbetet inom folkskoleväsendet.
Med beaktande av nämnda synpunkt beslöt Eders Kungl. Makt att åt
överstyrelsen uppdraga utförandet av utredningen samt bemyndigade överstyrelsen
att tillkalla för ändamålet erforderliga sakkunniga.

Efter att förberedelsevis hava med tillkallade sakkunniga dryftat utrednmgsspöpsmalet
i hela dess omfattning, beslöt överstyrelsen, sedan en särskild
sakkunnig i nära samarbete med överstyrelsens chef uppgjort ett mera detaljerat
program för utredningens planläggning och bedrivande, att införskaffa erforderliga
primäruppgifter och utsände för den skull till de särskilda skoldistrikten och folkskolinspektörerna
frågeformulär, vid vilkas utarbetande andra sakkunniga biträdde,
bedan det erforderliga primärmaterialet småningom inkommit, syntes det överstyrelsen
lämpligast att icke i ett sammanhang upptaga samtliga de särskilda
sidorna av det omfattande utredningsspörsmålet utan bearbeta en fråga i sänder.
Början gjordes därvid med den fråga, som alltjämt i alldeles särskild grad äger
aktualitet, nämligen bristen på lärarkrafter för folkskoleväsendet. Denna fråga
syntes vara av den art, att utredningen av densamma lämpligen kunde anförtros
åt eu person, helst genom folkundervisningskommitténs utredningar i ämnet en
grund lagts för fortsatt behandling därav. Etter samråd med vederbörande inom
ecklesiastikdepartementet gjorde överstyrelsen hos Eders Kungl. Maj:t framställning:
om för nu angivna syfte erforderlig ändring i de tidigare meddelade föreskrifterna
.r1, ,nde ,av sakkunniga för här ifrågavarande utredningsarbete, och genom

nådigt beslut den o mars 1920 lämnade Eders Kungl. Maj:t det begärda bemyndigandet.
Utredningen angående lärarbristen har sedermera alltjämt fortgått
och enligt vad som meddelats i den av de tillkallade sakkunniga avgivna och
till ecklesiastikdepartementet överlämnade redogörelsen för arbetet, har detsamma
framskridit ganska långt. Ett preliminärt resultat av undersökningen lämnades
hosten 1920, och på grundval därav gjorde överstyrelsen framställning om vissa
åtgärder för lärarproduktionens ökande, vilka åtgärder sedermera av 1921 års
riksdag beslutades.

Den fråga, som därnäst syntes överstyrelsen böra upptagas, är den, som
avser beredande av understöd .åt kommunerna för uppförande av skolbyggnader.
Eu särskild anledning att påbörja utredningen av detta spörsmål gavs, då Eders
Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 8 april 1921, med anledning av 1920 års
riksdags skrivelse (nr 365) med begäran om utredning angående beredande av

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

statsbidrag till uppförande av byggnader för folkskoleväsendet i riket, uppdrog
åt överstyrelsen att i samband med det förut lämnade utredningsuppdraget verkställa
den av riksdagen sålunda begärda utredningen. Då ifrågavarande spörsmål
syntes vara av den art, att för dess allsidiga belysande erfordrades medverkan
av personer med erfarenhet från olika verksamhets- och förvaltningsområden, fann
överstyrelsen det oundgängligt, att den ifrågavarande utredningen överlämnades
åt en sakkunnig nämnd, sammansatt av flera personer. Och^ da det uppenbarligen
icke skulle bliva möjligt för överstyrelsens chef eller någon av dess ledamöter
att disponera den tid, som skulle erfordras för den omedelbara ledningen
av de sakkunnigas arbete, fann överstyrelsen det nödvändigt, att en av de sakkunniga
finge förordnas att under arbetets gång tjänstgöra såsom ordförande.
Sedan Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande för vidtagande av nu angivna åtgärder
erhållits, tillkallade överstyrelsen den 15 juni 1921 fem sakkunniga för utförande
av den begärda utredningen samt uppdrog åt en av dem att vara de sakkunnigas
ordförande. Efter ett kortare sammanträde i september, därvid de sakkunniga
tillsammans med överstyrelsen överläde om den lämpligaste anordningen av utredningsarbetet,
hava de sakkunniga haft dels ett något längre sammanträde under
oktober månad dels ett kortare sådant under november månad. . Däremellan haren
del utredningsarbete utförts av de sakkunnigas ordförande. Överstyrelsen har
alltjämt hållits underkunnig om gången av de sakkunnigas arbete och de åtgärder,
som av dem vidtagits. Såsom sekreterare hos de sakkunniga vid de tillfällen,
då de sammanträtt i Stockholm, har tjänstgjort en hos överstyrelsen
anställd amanuens, vilken för de tider, han tjänstgjort hos de sakkunniga, haft
ledighet från annat arbete. Såsom biträde åt de sakkunnigas ordförande för utförande
av de mera mekaniska räkne- och renskrivningsarbetena har tjänstgjort
ett kvinnligt biträde, som tidigare jämlikt givet bemyndigande biträtt -vid utredningen
rörande lärarbristen.

Såsom torde framgå av det ovanstående hava 1917 och 1921 års
beredningar uppfattats såsom två skilda beredningar och genom det av
statsrevisorerna refererade beslutet den 5 mars 1920 har det den 17 augusti
1917 meddelade beslutet ändrats i avseende å antalet av de sakkunniga,
som överstyrelsen skulle få tillkalla. I berättelsen år 1922 »om vad i
rikets styrelse sedan sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit»
behandlas de ovanberörda bägge utredningarna såsom självständiga utredningar.

Konstitutionsutskottet har icke kunnat undgå att finna departementschefens
hemställan om bemyndigande för skolöverstyrelsen att utse eu
sakkunnigberedning, bestående av ordförande, sakkunniga och särskilt
kansli, anmärkningsvärd. Statsrevisorerna hava härom anfört i sin berättelse
(sid. 74):

»Såvitt revisorerna hava sig bekant, är detta första gången en sakkunnig
grupp av verklig kommittékaraktär, med ordförande, sekreterare och kansli, tillsättes
av ett ämbetsverk. Visserligen hava sakkunniga av detta slag även förut

*2 Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

tillkallats inom departementet, men de hava dock hittills alltid tillsatts av vederbörande
departementschefer, ett tillvägagångssätt, som även synes vara det normala
or utiörandet av mera omfattande och självständiga sakkunnig;utredningar i
andra verk än skolöverstyrelsen.»

Konstitutionsutskottet kan icke finna annat än betänkligt, att befogenheten
att utse sakkunnigberedningar delegeras till ämbetsverken, i
varje fall, när dessa beredningar äro av någon större omfattning eller mera
självständiga. Där Kungl. Maj:t icke själv utser dylika beredningar, böra
e sakkkunniga enligt utskottets mening tillkallas av departementschefen,
vangenom denne får bära ansvaret för tillkallandet, som då erhåller samma
offentlighet som andra kommittétillsättningar. Sakkunnigberedningen kommer
därmed också att stå i direkt kontakt med departementschefen, vilken,
såsom inför riksdagen direkt ansvarig, icke lärer underlåta att på vederbörligt
sätt kontrollera de sakkunnigas arbete och tillse att det bedrives
på ett effektivt sätt.

Utskottet har emellertid funnit sig hava särskild anledning till anmärkning
i förevarande avseende, då det synes hava blivit praxis” att skolårenden
i stor utsträckning utredas genom sakkunniga, som enligt Kun°d.
Ma,j:ts bemyndigande utsetts av skolöverstyrelsen. Enligt berättelsen cnn
vad i rikets styrelse sig tilldragit äro nämligen av de under ecklesiastikdepartementet
tillkallade och under år 1921 arbetande 53 olika kommittéer
och sakkunniga ej mindre än 13 eller nära 25 % utsedda genom bemyndigande
till skolöverstyrelsen. Dessa 13 sakkunnigberedningar äro:
Sakkunniga för utredning angående vissa åtgärder till folkundervisningens
befrämjande, Sakkunniga för utredning av frågan om Tekniska skolans i
Stockholm omorganisation, Sakkunniga för utredning av frågan om omorganisation
av dövstumundervisningsväsendet, Sakkunniga för utredhinoangående
den tekniska undervisningen m. in., Sakkunniga för utredning
angående handelsgymnasiernas organisation in. m., Sakkunniga för utredning
av frågan om anordnande av bibliotek å fartyg, Sakkunnig för
utarbetande av förslag till ändrade bestämmelser och formulär angående
rekvisition av statsbidrag till vissa läroanstalter, Sakkunniga för utarbetande
av undervisningsplaner för statens småskoleseminarier i Haparanda,
Murjek och Hagaström, Sakkunniga för utredning av frågan om statsbidrag
till uppförande av byggnader för folkskoleväsendet i riket, Sakkunniga för
utredning rörande filmens användning såsom undervisnings- och folkbildningsmedel,
Sakkunniga för att biträda vid planläggningen av de
kurser, som skola anordnas vid yrkespedagogiska centralanstalten, Sakkunniga
för utredning av frågan om åstadkommande av en lärlingslag och Sakkunniga
för utarbetande av formulär för folkskolor in. in. De sju sist -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

nämnda av dessa sakkunnigberedningar äro tillsatta under år 1921. En
fortsättning av den praxis, som sålunda påbörjats, är, enligt utskottets
mening, ägnad att väcka starka betänkligheter och måste anses medföra
långt gående ekonomiska konsekvenser för statsverket.

På anförda skäl bar utskottet funnit detta ärende vara av den beskaffenhet,
att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen
göras mot föredragande departementschefen, statsrådet Bergqvist.

Närvarande: Herrar Clason, Engberg, Hellberg, Thulin, Lyberg,* Norling, Stendahl,*
Almkvist,* P. J. Gustafsson,* Pauli, Nils Anton Nilsson, Sävström, Jansson i Edsbäcken,
Nilsson i Antnäs, Borg, K. A. Westman, Bäckström, Andersson i Igelboda, Persson i Fritorp
och Pehrsson i Göteborg.

*) Ej närvarande vid justeringen.

15:o.

(Protokoll över handelsärenden den 29 april 1921.)

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 april 1921 hemställde patentoch
registreringsverket om bemyndigande att för högtidlighållande av invigningen
av ämbetsverkets nya ämbetslokal disponera ett belopp av
högst tvåtusen kronor att utgå av det å ämbetsverkets utgiftsstat uppförda
förslagsanslaget till »renskrivning och skrivmåterialier, postavgifter, hyror,
bränsle, lyse, renhållning och städning samt inventariers anskaffande och
underhåll m. in.».

Till stöd för denna hemställan anförde patent- och registreringsverket
följande:

»Deri byggnad, som är under uppförande å kvarteret Doktorn vid
Valhallavägen mellan Artilleri- och Skepparegatorna för beredande av ämbetslokal
åt patent- och registreringsverket, torde bliva färdig att tagas i
bruk av ämbetsverket under nästkommande juni månad.

Genom den nya byggnaden, som i samråd med patentlagstiftningskommittén
och patent- och registreringsverket är uppförd enligt förslag
av arkitekten Ragnar Östberg och på grund av överenskommelse mellan
byggnadsstyrelsen och honom under hans ledning, bär man eftersträvat
att på eu och samma gång ekonomiskt som systematiskt sätt sörja för att
ämbetsverkets lokalbehov bliva på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodosedda.
I vissa avseenden måste ställas alldeles särskilda fordringar å de

Bihang till riksdagens j>rotokoll 1922. 5 sand. 19 käft. (A r 22.) 10

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

lokaler, som skola lämpa sig för patent- och registreringsverket. Ämbetsverkets
stora bibliotek kräver ej blott stora utrymmen utan även särskildaanordningar
för att detsamma skall kunna såväl systematiskt ordnas som
ock på det mest praktiska sätt tillhandahållas de talrika besökandena.
För magasinering och distribuering av ämbetsverkets publikationer, vilka
bestyr för närvarande ombesörjas av aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner
men efter inflyttningen skola övertagas av ämbetsverket, äro stora utrymmen
behövliga. Den omständigheten, att arbetet i ämbetsverket är av
sådan beskaffenhet, att detsamma måste i övervägande grad utföras å ämbetsrummet,
har gjort det angeläget att enrum i stor utsträckning tillhandahållas
tjänstemännen, då särskilt för den betydelsefulla och krävande
granskningen av patentansökningar fordras ostört arbete. Vad man eftersträvat
i fråga om lokalernas anordning synes på ett lyckligt sätt hava
vunnit sin lösning.

Inflyttningen i den nya ämbetslokalen anser patent- och registreringsverket
fördenskull vara av så stor betydelse för ämbetsverkets verksamhet,
att densamma bör högtidlighållas i närvaro av för ämbetsverket
och dess verksamhet intresserade personer.

Även om anordningarna för invigningen göras än så enkla, äro ändock
kostnader förenade därmed. Något utformat program för invigningshögtiden
har ej uppgjorts, emellertid torde för att densamma skall givas
en festlig prägel, förutom hållandet av ett högtidstal, musik böra anordnas,
varjämte de inbjudna böra lämnas tillfälle att bese lokalerna».

Ärendet föredrogs inför Ivungl. Maj:t i statsrådet den 29 april
1921. Efter tillstyrkan av föredragande departementschefen, statsrådet
Malm, beslöt Kungl. Maj:t att bifalla patent- och re<ffstrerin<jverkets hemställan.

Enligt vad utskottet inhämtat, hava kostnaderna för ifrågavarande
invigningshögtidlighet uppgått till kr. 1,772: 50, varav kr. 1,055 använts
till bekostande av musik och festspel vid invigningen.

Utskottet finner departementschefens tillstyrkande av Kungl. Maj:ts
förevarande. beslut vara anmärkningsvärt ur flera synpunkter. Det torde
nämligen ej kunna anses lämpligt, att kostnader vid en invigningshögtidlighet,
som ett ämbetsverk anser sig böra hålla vid inflyttningen i
en ny ämbetslokal, bestridas med statsmedel. Några skäl för att särskilt
i detta fall tillstyrka bifall till ämbetsverkets hemställan synas icke hava
förebragts; såsom ett sådant skäl torde i varje fall icke kunna anses den
av verket framhållna omständigheten, att de nya lokalerna äro av utmärkt
beskaffenhet. Härjämte torde även höra påpekas att det anvisade beloppet

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

skulle utgå av det å ämbetsverkets stat uppförda förslagsanslaget till renskrivning
och skrivmaterialier, postavgifter, hyror in. m. Att detta anslag
icke varit avsett för det ändamål, vartill det sålunda i viss utsträckning
använts, framgår redan därav, att ämbetsverket begärt Kungl. Maj:ts
samtycke härtill. Att en praxis i angiven riktning synes vara ägnad att
väcka starka betänkligheter, ligger enligt utskottets mening i öppen dag.

På anförda skäl har utskottet funnit sig böra, jämlikt § 107 regeringsformen,
hos riksdagen göra anmälan mot föredragande departementschefen,
statsrådet Malm.

Närvarande: Herrar Clason, Hellberg, Thulin, 6. W. Hansson, Lyberg, Norling,
Stendahl, P. J. Gustafsson,* Nils Anton Nilsson, A. W. Johansson,* Magnusson i Tumhult,*
Jansson i Edsbäcken,* Nilsson i Antnäs, Andersson i Igelboda, Karlsson i Vadstena, Sjöström,
Fast, Svensson i Grönvik och Sehlin.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 18 maj 1922.

På konstitutionsutskottets vägnar:

SAM. CLASON.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Reservationer:

A. Vid särskilda punkter i utskottets memorial:

Beträffande de uttalanden, som utskottet gjort angående protokollsmaterialet
å sid. 3,

av herr Reuterskiöld, som ansett, att den del av utskottets memorial,
som börjar med orden »Innan utskottet övergår---» och slutar

med orden »— — — i det behandlade ärendet» bort hava följande lydelse:

Vid granskningen av protokollen har emellertid utskottets uppmärksamhet
fästs även vid de förändringar, som under året genomförts i avseende
å protokollsmaterialets beskaffenhet och yttre form. Dessa förändringar
bestå däri, att protokollen numera upptecknas i maskinskrift med rubriker
nederst å sidan med ett ärende å varje blad och avfattas i färdig expeditionsform,
i likhet med vad inom förvaltningsverken sker. Utskottet, som
finner, denna förändring i och för sig vara i stort sett väl grundad, kan
dock icke undertrycka farhågan, att de vid protokollens eller i vissa fall
bilagornas utskrift begagnade färgbanden och papperssorterna icke alltid
varit av den beskaffenhet som bör fordras för att deras varaktiga bestånd
och läslighet skola säkerställas liksom för att full trygghet må förefinnas
mot möjligheten av skriftens utplånande eller förändrande.

Men därjämte anser sig utskottet böra erinra, att statsrådsprotokollens
säregna art och konstitutionella syfte gör stor varsamhet av nöden
vid genomförandet av den eftersträvade förenklingen och likformigheten
med förvaltningsverkens protokoll. I de senare blir nämligen beslutets
protokollering huvudsak, under det att statsrådsprotokolleringen enligt
gällande regeringsform minst lika mycket avser rådslagen som Konungens
beslut, varförutan vid fullgörandet av utskottets granskningsplikt
det i främsta rummet måste bliva just protokollens innehåll i fråga om rådslagen
som skall beaktas, eftersom dels utskottet icke har att mot besluten
utan allenast mot rådslagen rikta de anmärkningar, utskottet kan finna
befogade, dels ock statsråden äro icke för besluten utan för sina rådslag
ansvariga. Utskottet har därför funnit det önskvärt, att i fortsättningen
statsrådsprotokollen måtte erhålla en modifierad form, som, utan att även -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

tyra önskvärd förenkling, dock behörigen beaktar protokollens konstitutionella
syfte och karaktär bättre än med nu införda ändringar skett.

1 detta sammanhang anser sig utskottet tillika böra uttala vissa önskemål
beträffande de s. k. kantrubrikerna, Genom dessa rubriker avses nämligen
att kortfattat angiva innehållet i varje protokollspunkt och de äro oundgängligen
nödvändiga för att lätt överskåda detta innehall vid granskningen.
Utan dylika rubriker skulle granskningsarbetets avslutande inom
rimlig tid vara omöjliggjort. Men härav torde framgå, såsom en oeftergivlig
fordran, att rubriken avfattas på sådant sätt, att det väsentliga i varje
protokollspunkt angives. En rubrik bör sålunda icke få sammandragas på
sådant sätt, att något av det väsentliga innehållet i punkten undgår uppmärksamheten.
Överskådligheten av de särskilda protokollspunkterna skulle
ytterligare ökas, därest föredragningslistan eller en förteckning över samtliga
punkter i ett protokoll fogades som bilaga till detsamma. Härigenom
skulle otvivelaktigt utskottets arbete med protokollsgranskningen underlättas.

Under erinran att sedan gammalt de protokoll, som föras över föredragningar
genom chefen för justitiedepartementet äro på två serier fördelade,
° protokoll över justitiedepartementsärenden och protokoll över
justitieärenden — de senare omfattande mål vari H. D. avgivit yttrande
''jämlikt R, F. § 26 —, får utskottet likaledes såsom ett önskemål, till underlättande
av den konstitutionella granskningen, framhålla lämpligheten därav,
att även de mål, vari regeringsrätten avgivit yttrande, vare sig detta erfordrats
enligt samma grundlagsparagraf eller eljes skett, inom varje departement
sammanföras i särskilda serier av regeringsrättsärenden vid sidan
av serien över vanliga departementsärenden. <•

II.

Vid punkten l:o i utskottets memorial:

av herrar Cl ason, Norling och Nils Anton Nilsson, som anfört:

Vi hava icke kunnat ansluta oss till utskottets uppfattning i-denna
punkt. Till en början synas oss starka tvivelsmål kunna resas gent emot
utskottets framställning ifråga om det sätt, varpå det nu berörda anslaget
bort behandlas ur statsreglerings- och finansteknisk synpunkt. Av riksräkenskapsverkets
budgetredovisning för åren 1920 och 1921 finner man
under anslag, som avse 1920 års tilläggsstat, tredje huvudtiteln, beträffande
nu berörda anslag — »hjälpverksamhet bland vissa svenska undersåtar,
förslagsanslag, högst» — följande.

I budgetredovisningen för 1920 är det till sitt hela belopp, 300,000
kronor, upptaget såsom anvisat på 1920 års tilläggsstat, varefter angives,

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

att under året utgivits kr. 243,750: 71, och att på anslaget uppstått en
besparing av kr. 56,249: 29, som tillförts kassafonden. I budgetredovisningen
för 1921 meddelas vidare, att till anslaget under sagda år tillkommit
såsom särskild inkomst kr. 12,000, att utgifterna å detsamma belupit
sig till kr. 68,249: 29, och att för täckande av dessa utgifter använts
dels sagda inkomst, dels ur kassafonden ett belopp av kr. 56,249: 29
d. v. s. just det från 1920 kvarstående beloppet. Såsom grund för en
dylik disposition i så väl detta som ett flertal andra fall under olika
huvudtitlar, då utbetalningar under 1921 verkställts från kassafonden av
medel, som under 1920 varit anslagna under beteckningen »förslagsanslag,
högst», men under detta år endast delvis utbetalats, hänvisas regelbundet
till ett kungl. brev den 13 februari 1920. Detta brev, som är ställt till
statskontoret, är av följande lydelse:

»Gustaf, etc. Vår ynnest, etc. I enlighet med av Eder skrivelse den 15
januari 1920 gjord framställning vilja vi härmed bemyndiga Eder att, när utgifter,
tillhörande ett visst budgetår, icke hunnit under samma år utbetalas och bokföras
avföra dem i nästkommande års räkenskaper, nämligen dels beträffande
»förslagsanslag, högst,» och sådana förslagsanslag, vilka icke finnas i det nya
arets riksstat upptagna, från ett konto för det föregående årets anslagstitel, dels
ock beträffande bestämda anslag från vederbörande besparingsfond;

bolande därvid i fråga om »förslagsanslag, högst,» och bestämda anslag
iakttagas, att summan av de under bägge åren avförda utgifter för ett och samma
anslag icke överskrider det anvisade beloppet Stockholms slott den 13 februari 1920.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.»

Ur den. till grund för det kungl. brevet liggande, av statskontoret
den 15 januari 1920 gjorda framställningen inhämtas följande. Statsbokföringskommittén
hade den 5 januari 1920 föreslagit vissa åtgärder i syfte,
att finansdepartementet skulle snabbare än dittills kunna erhålla kännedom
om statsverkets ställning vid utgången av näst föregående år, och därvid
även berört de omföringar av vissa anslagsrester, som plägade förekomma
vid utgången av december månad. Därvid omnämndes bland annat, att
omföringar . kunde ske även av förslagsanslag, vilka ej återkouiino i det
nya årets riksstat; för de fall att å dessa anslag utgifter förekommo, vilka
ej hunnit verkställas under det gångna räkenskapsåret, dock under förutsättning,
att dessa utgifter kunde till siffran fastslås. Statsbokföringskommitten
hade därvid yttrat, att »utgifter från förslagsanslag kunde verkställas
under det nya året, utan hinder av att detta års riksstat ej upptoge
anslagen i fråga. Särskilda konton borde i så fall uppläggas för
dessa anslag, och utgifter härå behandlas på enahanda sätt, som “utbetalningar
från reservationer å föregående års anslag, vilka icke funnes i årets

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

riksstat upptagna». På förfrågan om innebörden av kommitténs nu refererade
uttalande, att utgifter från förslagsanslag kunde få verkställas
under det nya året, utan hinder därav att detta års riksstat ej upptoge
anslagen i fråga, hade kommittén till fullständigande och förtydligande
meddelat, bland annat, att eu sådan utbetalning självfallet endast kunde
få avse sådana utgifter, som obestridligen skolat utgå av resp. anslag, om
utbetalningen medhunnits under det gamla året.

Statskontoret tog med anledning härav under övervägande, huru avslutningen
av ett års räkenskaper skulle kunna fortskyndas, ehuru alltjämt
under det nya årets första månader såväl på grund av ankommande
nådiga brev som i följd av andra förhållanden utgifter måste bestridas,
vilka hänförde sig till det föregående årets riksstat. Därvid berördes först
förslagsanslag, som jämväl funnos upptagna med oförändrat ändamål i det
nya årets stat, varvid framhölls, att dessa utan olägenheter kunde och
alltjämt plägade belastas med utgifter, som avsett det föregående året.
Vidare omnämndes reservationsanslag, varvid framhölls, att man i fråga
om dem städse förfarit så, att av besparingar å dem under det följande
året utbetalningar verkställts, som icke medhunnits under det gamla året.
Därpå fortsatte statskontoret:

»Däremot kan tvekan uppstå beträffande utbetalningar från förslagsanslag,
vilka betecknats »högst*. Men icke heller här synes något hinder böra möta att
låta utbetala medel under det nya året efter det räkenskapen för det förra avslutats,
så länge utgiften håller sig inom det belopp, som hade skolat utgå, om
utgiften medhunnits under det gångna året. I huvudsak enahanda är förhållandet
med förslagsanslag, vilka icke finnas i det nya årets riksstat upptagna. I bägge de
senast nämnda fallen erfordras endast, att man i det nya årets räkenskap upplägger
ett konto för det förra årets anslag och därå bokför sådana utgifter, som
obestridligen skolat utbetalas från resp. anslag, om utbetalningen medhunnits
under det gamla året. Då vid årsskiftet kassafonden vid räkenskapsavslutningen
tillförts dessa belopp, kommer vid följande årsavslntning kassafonden att få avbörda
sig så mycket som förut tillförts fonden. Eller, med andra ord, man betraktar
i detta avseende de två åren såsom en enhet. Vad som för det ena året
för mycket tillförts fonden och för litet belastat anslaget tillföljd av att en
obestridlig utgift icke hunnit utbetalas under året, får fonden vid avslutningen
av det följande årets räkenskap automatiskt vidkännas.»

Redan den omständigheten, att riksräkenskapsverkets budgetredovisning
uttryckligen hänvisar beträffande nu ifrågavarande anslags disponerande
under åren 1920 och 1921 till det kungl. brevet den 13 januari
1920, ådagalägger att anslaget behandlats efter de i detta brev givna
normerna. Vi måste anse, att detta varit berättigat. Såsom utskottet
meddelar, hade riksdagen för ändamålet anvisat 300,000 kronor att »fördelas
på sätt av Kungl. Maj:t må komma att beslutas». Redan den 7 maj

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

1920 beslöt Kungl. Maj:t att anbefalla statskontoret att på rekvisition av
chefen för utrikesdepartementets personal- och administrativa avdelning
tillhandahålla utrikesdepartementet hela det anvisade beloppet. Därmed
synes anslaget hava ställts till departementets förfogande för ändamålet,
och det synes oss icke hava legat något oberättigat däri, att under år 1921
därmed täcktes utgifter, för vilka det varit avsett, men som icke med detsamma
hunnit täckas under år 1920. Det bistånd, som det i nu föreliggande
fall gällde att i enlighet med det beviljade anslaget giva vissa
utlandssvenskar, avsåg för övrigt utgifter, som verkställts redan under år
1919. Härvid är ock att märka, att deras anhållan om delaktighet i statsbidraget
ingavs under loppet av år 1920. Den är nämligen daterad den 18
december 1920 och inkom till utrikesdepartementet den 23 i samma månad.

Att denna ansökan om andel i nödhjälpsanslaget icke inkom tidigare,
synes hava berott därpå, att vederbörande utlandssvenskar i det längsta
sökte själva sammanbringa de erforderliga medlen. De hava också, såsom
utredningen påvisar, lyckats hopsamla en icke oväsentlig del därav. Deras
anslagsbegäran gällde kronor 10,000, under det att de ursprungliga kostnaderna
voro kr. 42,524,13. Om nu Kungl. Maj:t, såsom uppenbarligen
varit möjligt, redan i december 1920 beviljat det begärda bidraget, hade
konstitutionsutskottet även efter de av utskottet anförda grunderna saknat
möjlighet att finna åtgärden anmärkningsvärd. Vi hava icke kunnat dela
den ytterligt formella ståndpunkt, som under sådana förhållanden föranlett
utskottet att göra sin anmälan, då dess uppfattning om sakens finans^
tekniska sida icke vilar på starkare grund än som är fallet, och då utskottet
icke haft någon erinran mot anslagets reella användning.

III.

Vid punkten 2:o i utskottets memorial:

av herrar Engberg, Thulin, G. TV. Hansson, Norling, Sä v ström,
Borg och Fast, som anfört:

Då det icke ådagalagts vare sig att herr Alexandrow bedrivit någon
som helst politisk propaganda eller att hans arbete för det ryska konsulatets
och den tillfälligt här verksamma ryska handelsdelegationens räkning
kan betraktas som fast tjänstemannaanställning — fastmera har hans
ifrågavarande arbete karaktären av en utövning av hans eget yrke såsom
mycket anlitad tolk mellan ryska och svenska språken — och då intet i
övrigt kunnat läggas A. till last som kunde motivera en vägran av
svenskt medborgarskap, synes utskottet sakna verklig grund för sin anmälan.
Vi ha därför icke kunnat biträda densamma.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

IV.

Vid punkten 5:o i utskottets memorial:

av herr Clason, som, i anslutning delvis till vad herr Lyberg här
nedan under V och VI anfört, ansett, att utskottet icke bort framställa
anmärkning i fråga om punkterna 5:o a) och b).

Vid punkten 5:o a) i utskottets memorial:

1) av herr Reuterskiöld, som beträffande motiveringen ansett,

«) att å sid. 7 i stycket »Därvidlag bör först----fall före funnits»

bort efter orden: »Då likväl skiljemännen» inskjutas: nitan att
dock härvid beakta vad det till grund för åberopade kontraktet liggande
upphandling sreglementet av 1893 (S. F. S. nr 96) beträffande dylika kontraktsförhållandens
rätta tolkning må innehålla (jfr särskilt §26 mom. 3 l),
funnit skiljedom etc.»

0) att å sid. 8 efter slutorden i första stycket: »---fått fälla

utslaget» bort tilläggas följande punkt: »Utskottet anser sig i detta sammanhang0
böra särskilt understryka det både konstitutionellt och för den vanliga
rättsskipningens sunda och fria utveckling betänkliga däri, att justitieråd
eller regeringsråd över huvud ataga sig skiljemannauppdrag.v

2) av herrar Thulin och Stendahl, som instämt med vad herr Reuterskiöld
anfört beträffande tillägget å sid. 8.

3) av herr Lyberg, som med instämmande i huvudsak av herrar
Sävström, Gustafson i Kasenberg och Fast anfört:

Konstitutionsutskottets anmälan i förevarande punkt — likasom i
punkterna 5:o) b och 5:o) c riktar sig mot det förhållandet, att Ivungl.
Maj:t ställt sig till efterrättelse en meddelad skiljedom i tvist mellan kronan
såsom byggherre och enskild man såsom byggnadsentreprenör. I vart
och ett av de tre fallen har det upprättade entreprenadkontraktet innefattat
ett skiljeavtal av innehåll, att tvist, bland annat, angående kontraktets
tolkning och tillämpning icke fick hänskjutas till domstol, utan
skulle avgöras av skiljemän enligt lagen om skiljemän.

Eu under sådana förhållanden tillkommen skiljedom är enligt svensk
lag till sin rättskraft likvärdig med dom, meddelad av högsta domstolen,

Bihang till riksdagens protokoll 1022. 5 sand. 10 käft. (Nr 22.) 11

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

— d. v. s. är för bägge kontrahenterna ovillkorligen bindande —, så vida
icke kan påvisas, att någon formell felaktighet av den beskaffenhet skiljeman
alagen omförmäler blivit begången vid skiljedomens påkallande eller
meddelande. Hur materiellt oriktig skiljedomen än är eller synes vara,
är den missnöjde förhindrad att därpå stödja åtgärder till undvikande av
domens verkställighet och för prövning av domslutets riktighet.

Endast för den händelse att i förevarande fall ett dylikt formellt
fel förelegat med avseende å skiljedomens tillkomst, har det alltså varit
möjligt för kronan att undandraga sig domens verkställighet. I sådant
syfte hade Kungl. Maj:t eventuellt vant nödsakad att inom viss tid låta
instämma talan därom till domstol. Även om en sådan talan omsider
resulterat i skiljedomens undanröjande, hade saken emellertid därmed icke
varit utagerad. Vederbörande entreprenörs fordringsanspråk hade i hela
sin vidd kvarstått oprövade, och kronan hade, om förlikning fortfarande
icke kunnat träffas, haft att motse stämningar till domstol och sannolikt
långvariga rättegångar för dessa anspråks slutliga prövning. I förbigående
må i sammanhang härmed erinras, att enligt skiljedomarna utdömts i
förevarande, fall ungefär 415,000 kronor av fordrade ungefär 705,000
kronor i fallet under punkt 5:o b) 56,000 kronor av fordrade 188,000
kronor och i. fallet under punkt 5:o c) 77,000 kronor av fordrade 324*000
kronor, allt i runda tal —.

Enligt utskottsmajoritetens mening borde Kungl. Maj:t hava stannat
för ett dylikt tillvägagångssätt under påstående, att det träffade skiljeavtalet
icke avsett tvistefrågor av den beskaffenhet, som genom skiljedomen
avgjorts, och att skiljemännen förty icke varit behöriga att döma i
saken. Då^ utskottet på denna uppfattning grundat sin anmälan, torde
utskottet få anses i detta formellt-rättsliga spörsmål hava velat uttala, att
all anledning funnits antaga, att de allmänna domstolarna skulle hava frånkänt
skiljemännen behörighet i berörda hänseende. Föredragande statsrådet,
som vid sitt ställningstagande saknat tillgång till yttrande av konstitutionsutskottet
såsom kontraktstolkare, har emellertid haft att bedöma frågan
sådan densamma efter vederbörlig beredning förelåg vid föredragningen.
Följande har därvid varit att beakta såsom avgörande för departementschefens
rådslag:

Entreprenörerna hade förklarat sig med stöd av entreprenadkontraktet
och . under påstående om, tolkning i viss riktning av särskilda bestämmelser
i detsamma yrkat ersättning av kronan med vissa belopp utöver
den i kontraktet fixerade entreprenadsumman. Föredragande statsrådet
lärer knappast kunnat undgå att finna de sålunda till skiljenämnden hånskjutna
yrkandena röra sig om »kontraktets tolkning och tillämpning».

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Och enligt skiljeavtalet fingo* dylika frågor icke dragas under domstol,
utan måste avgöras av skiljemän. Dessutom hade denna uppfattning i de
tre fallen uttryckligen och enhälligt i skiljedomen uttalats av skiljemännen,
bland vilka märkas tre ledamöter av rikets högsta domstol, och en
förutvarande ledamot av Stockholms rådstuvurätt. Vidare hava, av allt
att döma, de jurister, vilka i tvisterna anlitats såsom kronans ombud, vant
av samma mening. Och till sist hade justitiekanslern i avgivet tjänsteutlåtande
uttalat, att han icke ansåge utsikter förefinnas för kronan att
undandraga sig skiljedomens verkställighet. Såvitt av handlingarna i ärendet
framgår, hade däremot intet som helst auktoritativt uttalande gjorts i
annan riktning.

Om under sådana omständigheter föredragande statsrådet intagit en
annan ståndpunkt än den av utskottet klandrade samt därigenom invecklat
kronan i .ett flertal rättegångar med därav följande kostnader och ovan angivna
betänkliga konsekvenser, skulle enligt min mening utskottet haft
fullgod anledning till anmärkning mot statsrådet. Ehuru jag till fullo
delar den av årets riksdag redan uttalade och av utskottet hävdade uppfattningen,
att kronan i regel bör söka undvika att träffa avtal, med enskilda
om uppkommande tvisters hänskjutande till skiljemän, har jag alltså,
då berörda spörsmål icke i detta sammanhang kan komma under bedö
mande och alltså ligger helt och hållet på sidan om saken, icke funnit
något som helst skäl till anmälan i förevarande punkt mot föredragande
departementschefen.

TI.

Vid punkten 5:o b) i utskottets memorial:

av herr Lyberg, som med instämmande i huvudsak av herrar E. B.
Andersson, Sävström, Bäckström och Fast på i allt väsentligt samma
grunder, som anförts under -punkt 5:o a), ansett, att skäl till anmärkning
icke förefunnits.

YII.

Vid punkten 5:o c) i utskottets memorial:

av herrar Lyberg, E. B. Andersson, Sävström, Bäckström och Fast,
som på i allt väsentligt samma grunder, som. anförts under punkt 5:o a),
ansett, att skäl till anmärkning icke förefunnits.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Till.

Vid punkten G:o b) i utskottets memorial:

av herr Clason, som anfört:

Utskottets anmälan i denna punkt riktar sig mot att den 29 april
1921 den då föredragande departementschefen, statsrådet Elmquist, tillstyrkt
användande av medel från femte huvudtitelns allmänna besparin°-ar
för ett ändamål, för vilket dylika besparingar icke få tagas i anspråk. °På
samma gång som jag biträtt detta utskottets beslut, har jag ansett, att
utskottets anmälan bort omfatta även denne departementschefs efterträdare,
statsrådet Lindqvist, vilken, såsom av utskottets memorial framgår, den 31
december 1921 tillstyrkt fortsatt användande av allmänna besparingar för
samma ändamål. ö

IX.

Vid punkten 7:o i utskottets memorial:

av herr von Geijer som ansett, att skäl för anmärkning ej förelegat.

Vid punkten 8:o i utskottets memorial:
av herr Fast.

XI.

Vid punkten 9:o i utskottets memorial:

, 1) av herr Thulin, som med instämmande av herrar G. W. Hansson,
Larsén, Sävström, Borg, Andersson i Igelboda och Karlsson i Vadstena
anfört:

I § 11 mom. 4 i den för vattenfallsstyrelsen gällande instruktionen
stadgas:

»Styrelsen äger att även i andra fall än i mom. 3 sägs, då dylik åtgärd
ma anses främja statens vattenfallsverks affärsrörelse eller elies anses skäligt ei
mindre annulera eller ändra av styrelsen eller underlydande myndighet upprättade
kontrakt och andra överenskommelser än även eftergiva fordran, härledande sig
tran statens^ vattenfallsverks affärsrörelse, samt restituera belopp, som till gäldande
av sådan fordran inbetalts, dock med skyldighet för styrelsen att efter
av styrelsen fattat beslut om dylik eftergift av fordran eller restitution av inbetalt
belopp göra anmälan i ämnet hos Kungl. Maj:t.»

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Stadgandet i fråga tillkom på K magi. Maj:ts förslag vid 1912 års
riksdag. I en proposition, nr 51, föreslog nämligen Kungl. Maj:t, att
vattenfallsstyrelsen skulle äga eftergiva fordran, härledande sig från den
styrelsen anförtrodda affärsrörelse, samt restituera belopp, som till gäldande
av sådan fordran inbetalts till styrelsen eller densamma underlydande
verk eller förvaltning, i de fall, då åtgärd, som nu nämnts, finge anses
främja nämnda rörelse eller eljest anses vara skälig. Vad i ärendet anförts
s)mtes riksdagen (skrivelse nr 158) giva vid banden, att vattenfallsstyrelsens
befogenhet i det i propositionen berörda hänseende borde vidgas;
i vilket avseende riksdagen ville ansluta sig till vad de i ämnet hörda
myndigheterna uttalat därom, att de avsedda ärendenas handläggning bleve
en styrelsens angelägenhet. Riksdagen, som sålunda fann sig böra medgiva
vattenfallsstyrelsen den föreslagna befogenheten att eftergiva fordran
härledande sig från den styrelsen anförtrodda affärsrörelse samt restituera
till gäldande av sådan fordran inbetalt belopp, ansåg emellertid, att med
denna utvidgade befogenhet borde förbindas skyldighet för styrelsen att
i varje särskilt fall, efter av styrelsen i sådant avseende fattat beslut, hos
Kungl. Maj:t göra anmälan därom. En sådan anmälningsskyldighet för
styrelsen skulle nämligen, enligt riksdagens förmenande, lämna möjlighet
att i erforderlig mån öva kontroll å styrelsens åtgärder i berörda avseende
utan att på något sätt behöva verka hämmande på styrelsens verksamhet.

Såsom härav framgår måste sådan anmälan, som av vattenfallsstyrelsen
göres jämlikt § 11 mom. 4 i instruktionen för styrelsen, anses
innebära allenast en anmälan för Kungl. Maj:ts kännedom men icke en
underställning av styrelsens beslut under Kungl. Maj:ts prövning. Härav
följer emellertid, att Kungl. Maj:t icke kan ändra de av styrelsen anmälda
besluten för varje särskilt fall. Den kontroll, som Kungl. Maj:t har att
utöva över vattenfallsstyrelsens beslut, består fastmera däri, att Kungl.
Maj:t kan antingen i anledning av iakttagna brister i styrelsens beslut lämna
direktiv eller möjligen vidtaga åtgärd mot styrelsen genom anställande av
åtal eller på annat sätt.

I det föreliggande fallet hade anmälan gjorts av vattenfallsstyrelsen
jämlikt 11 § 4 mom. i styrelsens instruktion. Ifrågavarande anmälan
får anses hava skett analogivis. Visserligen hade Kungl. Maj:t den 8 oktober
1920 godkänt det mellan vattenfallsstyrelsen och Trollhättans elektrotermiska
aktiebolag den 7 oktober 1920 träffade avtalet, men vattenfallsstyrelsen
hade, utan att förutsätta godkännande från Kungl. Maj:ts sida, beslutat,
senast den 5 juli 1921, då styrelsen hos Kungl. Maj:t gjorde anmälan i
ärendet, att tillmötesgå Skandinaviska kreditaktiebolagets framställning om

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

viss ändring beträffande bestämmelserna i 1920 års kontrakt om betalningens
fullgörande. Kungl. Maj:t lät genom beslut den 22 juli 1921 vid
vattenfallsstyrelsens anmälan bero. Kungl. Maj:t kunde i detta sakläge
författningsenligt icke göra ändring i vattenfallsstyrelsens redan fattade
beslut, och häri torde förklaringen vara att söka till det i beslutet använda
uttrycket »låta bero». I vad män Kungl. Maj:t hade kunnat eller bort
vidtaga åtgärder mot vattenfallsstyrelsen, som utan förutsättning av Kungl.
Maj:ts godkännande vidtagit ändring i ett av Kungl. Maj:t godkänt kontrakt,
saknas i detta sammanhang anledning att undersöka. Konstitutionsutskottets
anmärkning i förevarande punkt förutsätter, att Kungl. Maj:t kunnat
författningsenligt ändra vattenfallsstyrelsens beslut, men då detta, såsom
ovan visats, ligger utom Kungl. Maj:ts befogenhet, är den förevarande
anmärkningen obefogad.

Synnerligen anmärkningsvärd är utskottets åtgärd att publicera ett
utdrag ur ett statsrådsprotokoll, som avser ett beslut, för vilket redan
decharge lämnats. Konstitutionsutskottet torde härtill rent av hava saknat
befogenhet. Utskottets anmärkning i förevarande avseende ävensom dess
åtgärd att publicera utdraget ur protokollet den 8 oktober 1920 torde
emedlertid böra ses mot bakgrunden av en förefintlig önskan att komma
det redan decharge lämnade beslutet den 8 oktober 1920 till livs.

2) av herr Stendahl mot viss del av motiveringen.

XII.

Vid punkten 10:o i utskottets memorial:

1) av herr Nils Anton Nilsson;

2) av herr Andersson i Igelboda, som ansett, att anmärkning i denna
punkt icke bort framställas.

XIII.

Vid punkten 12:o i utskottets memorial:

1) av herr Reuterskiöld, som med instämmande av herrar Engberg,
Thuhn, G. W. Hansson, von Geijer och Persson i Fritorp anfört:

Enligt gällande instruktion för järnvägsstyrelsen av 1920 (S. F. S.
nr 593) § 6 och § 7 tillkommer det styrelsen att, efter samråd med generalpoststyrelsen
och telegrafstyrelsen — numera även ortnamnskommittén
— att bestämma stationsnamn, dock att, om enighet ej råder mellan de

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22, 87

nämnda verken, styrelsen skall underställa sitt beslut Kungl. Maj:ts prövning.
Över beslut kunna besvär jämlikt § 67 hos Kungl. Maj:t anföras.

I nu omhandlade fall har underställning ej erfordrats och besvär över
beslutet ej anförts. Där<ynot hava olika framställningar till Kungl. Maj:t ingivits
i syfte att förmå, Kungl. Maj:t att, med den rätt som alltid tillkommer
Kungl. Maj:t, själv och direkt upptaga frågan om återgång av den beslutade
namnändringen. Efter remiss av framställningarna till järnvägsstyrelsen,
som avstyrkte de gjorda framställningarna, men tillika anhöll om
snart besked i ärendet, därest Kungl. Maj:t upptoge framställningarna och i
anledning därav beslöte annan åtgärd än styrelsen hemställt, fann vid
ärendets föredragning Kungl. Maj:t framställningarna ej föranleda åtgärd.

Innebörden av detta beslut är den, att Kungl. Maj:t icke funnit
tillräckliga skäl föreligga för ett extraordinärt ingripande i saken från
Kungl. Maj:ts sida, i följd varav frågan om namnändringens återgång genom
Kungl. Maj:ts åtgärd förfallit. Därmed är också sagt, att det står
sökandena alltfort öppet att hos järnvägsstyrelsen gorå samma framställning.
Hade Kungl. Maj:t, såsom utskottet förmenar, i sak avslagit framställningen,
så hade denna möjlighet ej stått sökandena öppen, men
formen för Kungl. Maj:ts beslut visar klart, att detta icke är fallet.
Någon anledning till anmärkning synes mig för den skull så mycket
mindre föreligga, som, även om man medger att skälen för den beslutade
namnändringen äro synnerligt svaga och att obehöriga inflytelser måhända
gjort sig gällande, ärendet i sig självt icke är av den vikt, att ett extraordinärt
ingripande från Kungl. Maj:ts sida, i strid med den av Kungl.
Maj:t själv givna instruktionen, varit verkligen av behovet påkallat.

2) av herr Andersson i Igelboda.

XIY.

Vid punkten 13:o i utskottets memorial:

av herrar Clason, Sävström, Bäckström och Fast.

XV.

Vid punkten 14:o i utskottets memorial:

av herrar Engberg, Almkvist, Pauli, Sävström, Bäckström och Andersson
i Igelboda.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

XYI.

Vid punkten 15:o i utskottets memorial:

av herrar Clason, G. W. Hansson, Karlsson i Vadstena och Fast,
som anfört:

Att en institution önskar högtidlighålla det tillfälle, då otillfredsställande
lokaler, som länge i hög grad försvårat dess verksamhet, äntligen
kunna utbytas mot nya och för dess arbete gynnsammare, är en naturlig''
sak. Detta så mycket hellre, som även eljest fullbordandet av en nybygg’1''3^
i regel brukar högtidlighållas. En närmare undersökning skulle
säkerligen ådagalagt, att institutioner i statens tjänst icke plägat utgöra
undantag härifrån, och att statsmedel även i andra fall än det föreliggande
ställts till förfogande vid invigningen av statsinstitutioners nybyggnader.
Skulle åter utskottets anmälan mera rikta sig mot sättet och kostnaderna
i nu föreliggande fall, synes anmärkningen hava bort föregås av en mera
omfattande undersökning av vad staten i liknande fall plägat anvisa till
dylika ändamål eller till därmed närbesläktade utgifter för representationskostnader,
och resultatet av en sådan undersökning borde avvaktats,
innan utskottet anmärkt på ett enskilt fall. Vi hava därför ej kunnat
biträda anmärkningen.

B. Reservationsvis framställda an in ä rkn in gs yrkan den:

XVII.

(Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 12 september 1921 och över
socialärenden den 7 juni 1921.)

av herr Reuterskiöld, som anfört:

Den 7 juni 1921 beslöt Kungl. Maj:t på socialdepartementets föredragning
och i enlighet med riksdagens skrivelse nr 343 att för Sveriges

o o o o o

del biträda vissa konventioner, beslutade å den internationella arbetsorganisationens
konferenser i Washington 1919 och i Genua 1920. Ärendet
gick därefter till utrikesdepartementet.

Emellertid hade redan dessförinnan, genom en från franska legationen
den 14 februari 1921 avlåten skrivelse till utrikesministern uppstått
fråga angående sättet och formen för ett dylikt biträdande av de å sagda
konferenser beslutade konventionerna. Frankrike och Belgien hava för sin
del funnit konstitutionella hinder möta för ratifikation av konventioner,

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

som sakna underskrift av befullmäktigade ombud, och därför sins emellan
undertecknat konventioner, identiskt lika med de av konferenserna godtagna,
samt inbjödo nu Sverige att biträda dessa. Sedan Sverige inhämtat,
att varken Norge eller Danmark härtill inbjudits, och att den
föreslagna proceduren icke heller accepterades av vissa andra länder eller
av folkförbundets generalsekreteriat, samt sedan i en inom utrikesdepartementet
av professor ö. Undén, såsom dess utsedde folkrättssakkunnige,
framlagd P. M. den av Frankrike föreslagna formen avstyrkts, beslöt Kungl.
Maj:t på utrikesdepartementets föredragning den 12 september (§ 1 i prof.)
att för Sveriges del utfärda ratifikationsinstrument att till folkförbundets
generalsekreteriat överlämnas.

Mot tillstyrkandet av avslag å den franska framställningen torde så
mycket mindre något vara att erinra, som art. 407 i Versaillesfreden angivit,
att den av Frankrike och Belgien valda formen endast i det fall
bör användas, att konventionsförslag icke ernått 2/a majoritet å konferens
av arbetsorganisationen, och därför icke heller till folkförbundssekreteriatet
kunnat överlämnas. Däremot måste anmärkas, att ratifikation i den mening,
Versaillesfredens art. 405 och 406 angiva, överhuvud är — i motsats
till vad sagda P. M. och vederbörande föredragande sökt göra gällande —
oförenlig med svensk grundlag och gällande svensk-internationell rätt. I
detta stycke är utredningen både bristfällig och i sina påståenden felaktig.
Vad som brister är väsentligen ett klargörande av vad ratifikation
enligt sagda fredstraktats art. 405 och 406 verkligen innebär.

Ovannämnda P. M. av den 23 augusti 1921 uttalar inledningsvis,
att beträffande den internationella arbetsorganisationens voterade konventioner
rörande arbetsförhållanden »tillvägagångssättet är i vissa hänseenden
avvikande från de traditionella formerna», och att »de nya bestämmelserna
äro bindande för alla de stater, som äro medlemmar av arbetsorganisationen
(således även Sverige)», varefter en, dock icke fullständig, redogörelse
för proceduren lämnas tillika med en redogörelse för de invändningar,
som rests mot bestämmelserna om denna och för kritiken därav. Slutligen
uttalas, att -»det synes mig icke finnas anledning för Sverige att ansluta
sig till det fransk-belgiska avtalet och därmed välja en procedur, som står
i mindre god överensstämmelse med de i ämnet gällande bstämmelserna,
sådana de tolkas såväl av internationella arbetsbyrån som av nationernas
förbunds sekretariat», varefter tillägges, att »några praktiska eller konstitutionella
svårigheter torde icke, vad Sverige beträffar vara förenade med
den nya proceduren». Föredraganden har helt litat till auktoriteten hos
författaren av denna P. M.

Till en början må emellertid erinras, att enligt Versaillesfreden

Bihang till riksdagens protokoll B)22. 5 sand. 19 höft (Nr 22.) 12

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

folkförbundsstaterna, även om de ej själva samtyckt, anses utan vidare
tillhöra den internationella arbetsorganisationen, art. 387, vilket folkrättsligt
betyder, att, om dessa stater icke uttryckligen förklara sig icke vilja
tillhöra densamma, det måste betraktas som om de tyst samtyckt. Sverige
tillhör organisationen genom ett dylikt tyst samtycke. Organisationen har
två organ, generalkonferensen bestående av ombud för medlemmarna (4
från varje) och den internationella arbetsbyrån under kontroll av särskild
styrelse, art. 388, 389. Vid generalkonferensen har varje ombud personlig
rösträtt och icke såsom vid vanliga konferenser var stat en kollektivröst
för samtliga sina delegerade, art. 390. Följden härav blir den, att de beslut,
generalkonferensen fattar, varken bliva uttryck för de representerade
staternas vilja eller ens kunna å deras vägnar underskrivas. Besluten skola
få formen antingen av rekommendationer till partikulär lagstiftning eller
andra inre åtgärder av varje stat för sig, eller av konventionsutkast, som
skola »ratificeras»; i båda fallen fordras för ett konferensbeslut 2/3 majoritet
och i båda fallen åligger det medlemsstaterna att vidtaga nödiga åtgärder
för prövning genom vederbörande statsorgan, d. v. s. regeringen eller
regering och riksdag, huruvida och vilka av dessa beslut för statens räkning
skola i officiell ordning biträdas, art. 405.

Ratifikationen betyder folkrättsligt en autoritativ förklaring av en stats
högsta organ att staten godkänt en viss bestämmelse såsom för densamma
internationellt förpliktigande. I regel brukas ratifikationen för att högtidligt
och genom särskild urkund bekräfta, att en viss, av statens därtill
befullmäktigade ombud undertecknad bestämmelse icke blott utgör uttryck
för ett samförstånd angående innehållet i densamma, utan också omfattas
av statens vilja såsom utåt bindande. Och det är i anledning av avsaknaden
av sådana underskrifter å arbetsorganisationens konventionsutkast,
som det franska förslaget framställdes. Men för Sveriges del möter det
visserligen icke något hinder att, även om intet konventionsutkast föreligger
undertecknat, omedelbart genom Kungl. Maj:t godtaga en viss konvention,
låt vara att beslutet härom icke blir en ratifikation i teknisk mening,
ehuru det har alldeles liknande rättsverkan.

Däremot är det, enligt svensk rätt, oundgängligt, att konventionen
slutes med viss eller vissa makter: det heter i R. F. § 12, att »Konungen
äger ingå överenskommelse med främmande makt, sedan etc.», och därmed
är klart utsagt, att några internationella förpliktelser, som icke äro förpliktelser
i förhållande till viss annan stat såsom medkontrahent, icke få för
riket åtagas. Nu är det emellertid så, att arbetsorganisationens konventionsutkast
aldrig övergå till konventioner, slutna med viss makt, utan
allenast utgöra en av organisationen som sådan avgiven förklaring, vilken

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

dess medlemmar genom s. k. ratifikation högtidligt förklara för sig förpliktande
— detta till skillnad från rekommendationerna, vilka, även om
eller när de följas, aldrig skapa någon internationell förpliktelse. Versaillesfredens
art. 406 förklarar också, att dylika ratificerade konventioner efter
reo-istrering av ratifikationen hos folkförbundssekreteriatet bliva bindande
allenast för de ratificerande medlemmarna, visserligen icke i förhållande,
till varandra, utan på det sätt att genom den s. k. ratifikationen staten
ensidigt åtagit sig såsom en internationell förpliktelse — uppkommen genom
registreringen hos folkförbundssekretariatet av den s. k. ratifikationen
— att tillämpa de i den s. k. konventionen givna bestämmelserna från
och med inregistreringsdagen — såsom i den svenska P. M. erkänts
och alltså oberoende av om annan stat är bunden, ehuru eljes bundenheten
alltid är reciprok, och utan att någon möjlighet finnes att ens
genom nytt avtal frigöras från förpliktelsen, vilken fortbestar under den
tid, som genom organisationens beslut möjligen bestämts, eller, därest
sådan bestämmelse saknas, så länge den ratificerande staten kvarstår inom
arbetsorganisationen. Folkförbundssekretariatet har endast registreringsoch
notifikationsplikt, men ingen makt att lösa, och någon medkontrahent
finnes icke, som kan upphäva bundenheten, ja icke ens arbetsorganisationens
generalkonferens kan emot sista punkten i art. 405 göra detta,
alldeles bortsett från att densamma varken är kontraherande part eller
genom sitt beslut skapat någon annan förpliktelse för staterna än den att
pröva konventionsutkastet. Frankrike och Belgien ha genom den form de
valt undgått de konstitutionellt betänkliga konsekvenser, vartill denna ratifikation
enligt sagda art. 405 och 406 leder, men som den svenska utrikesministern
tydligen ej ansett sig böra beakta.

Under dessa förhållanden är tydligt, att ratifikationsvägen enligt
Versaillesfredens art. 405 och 406, vilken icke år allenast en »ny procedur»
för vanlig ratifikation, utan tvärtom ett experiment med ett helt.
nytt institut, som Sverige för sin del aldrig prövat eller godkänt, innan
Kungl. Maj:t nu beslöt att begagna densamma, över huvud icke grundlagsenligt
bör kunna av Kungl. Maj:t på egen hand i svensk rätt införas.
Då frågan härom väcktes så tidigt som i februari 1921, hade man kunnat
förvänta, att Kungl. Maj:t i den proposition av den 6 maj (nr 361), vari
riksdagen anmodas att giva sitt samtycke till konferensbeslutens godkännande,
också förelagt riksdagen den sålunda väckta och till behandling
upptagna frågan om konstitutionella hinder för ratifikationen. A.vcn om
regeringen ansåg, att frågan icke kunde av riksdagen bättre än av Kungl.
Magt prövas, hade det varit konstitutionellt riktigt att i en fråga, som
ytterst gällde grundlagens tillämpning, sätta även riksdagen i tillfälle att

Konstitutionutskottets memorial Nr 22.

uttala sin mening om dess Tätta tolkning. Nu saknade riksdagen anledning
härtill, ej blott därför att Kungl. Maj:t icke framlade frågan, utan
ock därför att det i Kungl. Maj:ts proposition icke ens talades om samtycke
till ratifikation av konventionerna, utan om riksdagens godkännande
i allmänhet av de angivna konferensbesluten.

På grund av vad sålunda förekommit, och då föredragandena, statsrådet
Elrnquist liksom excellensen greve Wrangel, vilka i ärendet samrått,
varken hemställt om den konstitutionella frågans framläggande i någon form
för riksdagen eller, sedan riksdagan utan kännedom om ratifikationsfrågans
tvivelaktighet givit det begärda samtycket, framlagt någon som helst annan
motivering för tillstyrkandet av ratifikation än sagda P. M., vars värde
väsentligt måste förminskas därav, att utrikesdepartementets folkrättssakkunnige
ansetts böra tillsättas efter politiska och ej efter rent objektiva
grunder, i följd varav utredningarna alltid måste i någon mån erhålla
politisk och ej rent vetenskapligt objektiv karaktär, har jag ansett utskottet
höra mot de bada nämnda statsrådsledamöterna göra anmärkning enligt
R. F. § 107. 88

XVIII.

(Protokoll över försvarsärenden den 27 maj 1921.)

av herr■ Reuterskiöld, som anfört:

Enligt § 23 i värnpliktslagen av 1914 skall inskrivningsrevisions
beslut underställas Kungl. Maj:ts prövning, så snart avvikande mening till
protokollet antecknats av minst två av revisionens ledamöter. Besvär över
revisionens beslut äro däremot icke medgivna. Revisionens egen prövningsrätt
i de ärenden, den har att behandla, är i vissa fall diskretionäi” i
andra bunden av vissa i lagen givna normer; däremot kunna de i den av
Kungl. Maj:t allena beslutade inskrivningsförordningen givna bestämmelserna
för revisionen anses innebära allenast anvisningar och upplysningar,
dem revisionen har att följa i den mån revisionen finner dem användbara
men ej så, att genom deras tillämpning lagens egen mening åsidosattes:
när alltså inskrivningsförordningen t. ex. ger regler angående
sättet att styrka visst förhållande, få dessa regler icke utesluta möjligheten
för revisionen att godtaga även annan bevisning. Den rätt och den frihet
som tillkommer revisionen i prövningsavseende måste uppenbarligen, därest
mål underställnings vis kommer under Kungl. Maj:ts prövning, även tillkomma
Kungl. Maj:t, och detta så mycket mer som å ena sidan revisionen
är ett högre kommunalt självförvaltningsorgan, och å den andra vid under -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22. 93

ställning eljest av sådant organs beslut hos statlig myndighet denna sena.
res prövningsrätt alltid avser såväl lämpligheten som rättsenligheten i
si älvförvaltningsorganets sålunda underställda beslut.

Vid granskningen av årets statsrådsprotokoll har emellertid, efter
min mening, anledning förefunnits att framställa anmärkning mot föredraganden
för det sätt, varpå i en del fall underställningsmål enligt värnpliktslao-ens
§ 23 blivit handlagda och för de rådslag, varpå i^ungh
Maj:ts "beslut i dessa fall grundats. Bland . dessa fall hava följande två
synts mig böra särskilt omnämnas, även om i ytterligare ett par fal anledning
förelegat till tvekan, huruvida rådslaget bort anses välgrundat:

1. Svenske undersåten K. E. B., född 12 september 1892, utflyttade
till Amerika 17 augusti 1912 och återinflyttade 22 januari 1921. Under
vistelsen i Amerika blev han i maj 1918 tvångsinrollerad i amerikanska
armén, sänd till fronten vid Argonne i Frankrike och, i följd av tjänstetidens
slut avmönstrad i maj 1919. Svenska beskickningen hade i november
1918 givit honom ett intyg om hans svenska medborgarskap^ och befordrat
till Förenta Staternas president en ansökan om befrielse från krigstjänsten.
Vid återkomsten till Sverige blev han i februari 1921 inskriven
såsom värnpliktig, men besvärade sig häröver hos inskrivningsrevisionen,
som avslog besvären, varvid dock två ledamöter ville bifalla desamma.
Besvären hade grundats på stadgandet i värnpliktslagens § 16: 6 och avslaget
därpå att i den där föreskrivna minimitiden av 9 år mellan ut- och
åter inflyttningen fattades några månader. Vid sträng bokstavstolkning är
otvivelaktigt detta beslut riktigt, men vad lagen i § 16: 6 stadgar, är en
rätt för den, som fyller där givna villkor, att erhålla befrielse, sa att, om
och när villkoren fyllts, befrielse ej får vägras. Men någon sådan rätt är
heller icke i detta fall påstådd, utan klaganden har åberopat § 16: 6 såsom
billighetsstöd för en ansökan, vilken egentligen grundas på den tvångskrigst
jänstgöring, som — i strid med folkrättsliga regler av honom i
Amerika fullgjorts. Härvid bör tillika erinras, att det anspråk han som
svensk undersåte hade på svenska kronan att erhålla dess skydd mot utländskt
övergrepp icke blivit honom effektivt givet. Att under sådana
förhållanden skäl förelegat till befrielse är otvivelaktigt, såvida revisionen
i dylika fall äger diskretionär befogenhet. Detta har tydligen två av dess
ledamöter ansett, men Kungl. Maj:t, som fastställt revisionens avslagsbeslut,
förnekat. Om man emellertid betänker, att besvärsvägen är utesluten, att
underställningsinstitutet, som i dess ställe av lagen använts, avsett att giva
skydd åt de enskilda i de fall, där viss meningsskiljaktighet rått mom revisionen,
och att vid underställning från självförvaltningsorgan, som, därest
detsamma utan meningsskiljaktighet hade godkänt besvären, därmed också

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

avgjort saken, Kungl. Maj:t har samma prövningsfrihet som detta, fastän
under konstitutionellt ansvar, så synes det riktiga här hava varit, att Kungl.
Maj:t, av nåd, upphävt revisionens beslut, Nådeinstitutet användes eljest
i sådan utsträckning, att dess uteslutning här icke kan med fog påstås.
Och då det måste anses, med hänsyn till försvarsintresset, vara av största
vikt, att värnpliktslagen icke tillämpas på ett uppenbart obilligt sätt, har
jag ansett, att föredraganden genom sitt rådslag i detta fall icke behörigen
beaktat rikets intressen, särskilt med hänsyn till vår försvarsfrågas allvarliga
och ömtåliga läge.

2. Svenske undersåten T. Ö., född 14 augusti 1892, gift 1918, utflyttade
1912 till Amerika och återinflyttade 3 december 1920, sökte och
erhöll vid inskrivningsförrättning 1921 såsom familjeförsörjare hos inskrivningsnämnden
befrielse från värnpliktens fullgörande i fredstid, varvid
dock den lagfarne ledamoten anmälde skiljaktig mening. Revisionen fastställde
nämndens beslut, men ordföranden och inskrivningsbefälhavaren
anförde reservation, enär Amerikavistelsen »ej omfattat en tid av nio år».
Efter underställning upphävde Kungl. Maj:t revisionens beslut. Även om
i detta fall icke samma skäl förelag som i det förra för befrielsen, tillkommer
i stället här den omständigheten, att båda de beslutande självförvaltningsorganen
bifallit ansökningen, vid vilket förhållande full anledning
förelegat för nådevägens anlitande — av samma grunder som i
förra fallet.

Jag har därför inom utskottet yrkat anmärkning mot föredrao-anden,
statsrådet Hammarskjöld enligt RF §‘l07.

XIX.

(Protokoll över socialärenden den 27 juni och den 19 augusti 1921.)

av herrar Clason, Reuterskiöld, N. A. Nilsson i Östrabo, N. E. Nilsson
i Antnäs, Starbäck och A. W. Gustafson i Kasenberg, som anfört;

I proposition, nr 65, till 1921 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen att bevilja vissa anslag till barnmorskeundervisningen. Uti
motiveringen för propositionen framställdes såsom skäl för densamma önskvärdheten
att på visst sätt omlägga sagda undervisning, varvid bl. a. inträdesfordringarna
skulle höjas och utbildningstiden skulle från ettårig göras till tvåårig.
Motioner väcktes, av vilka en (II: 259) förordade, att riksdagen visserligen
skulle bifalla det begärda anslaget, men därvid uttala den önskan, att inträdesfordringarna
skulle i vissa avseenden sättas lägre än den kungl. pro -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

positionens, och att utbildningstidens längd ej skulle överstiga IV2 år.
Statsutskottet tillstyrkte (uti. nr 37) den kungl. propositionen. Vid ärendets
behandling i kamrarna den 9 april 1921 biföll första kammaren utskottets
förslag, varemot andra kammaren biträdde den nyss refererade motionen.

Statsutskottet inkom därefter (uti. nr 183) med ett sammanjämkningsförslag,
vari utskottet, med förnyad hemställan om bifall till de av
Kungl. Maj:t förordade anslagen, föreslog en sammanjämkning beträffande
motiveringen av det innehåll, att inträdesfordringarna skulle regleras i
enlighet med den av andra kammaren antagna motionen — fullständigt
genomgången folkskolekurs — men utbildningstiden bliva tvåårig, däri dock
inberäknad den tid, som åtginge för provtjänstgöring och kursen i spädbarnsvård.
Första kammaren biträdde den 8 juni sammanjämkningsförslaget,
under det att andra kammaren samma dag avslog detsamma. Debatten
i andra kammaren synes giva vid handen, att det huvudsakliga skälet för
avslagsyrkandet var,'' att sammanjämkningsförslaget icke tillmötesgick, vad
som för kammaren varit det väsentliga skälet för dess tidigare ståndpunkt,
nämligen utbildningstidens fastställande till allenast IV2 år. Under debatten
upplystes för övrigt, att behovet av statsanslag vore detsamma, vare
sig utbildningstiden sattes till 2 år eller till IV2 år, enär kostnaderna för
lärarkrafter in. m. bleve desamma.

Efter denna utgång ingav statsutskottet ännu ett memorial i frågan
(mera. nr 216), vari utskottet framhöll, att genom kamrarnas senaste beslut
frågan om en ny organisation av barnmorskeundervisningen måste anses
hava vid denna riksdag förfallit, varemot då båda kamrarna, ehuru under
olika förutsättningar, beviljat de begärda anslagen, dessa borde få av
Kungl. Maj:t disponeras för uppehållande av undervisningen enligt den
nuvarande organisationen. Vid behandling den 16 juni kamrarnas sista
diskussionsplenum före riksdagens avslutande — av detta memorial vägrade
emellertid båda kamrarnas talmän proposition å detsamma, enär enligt
deras uppfattning genom andra kammarens avslag den 8 juni å det första
sammanjämkningsförslaget allenast förfallit frågan om att riksdagen skulle
vid besvarandet av den kungl. propositionen göra uttalanden om vissa
önskemål, men däremot båda kamrarna sammanstämmande utan villkor
eller förbehåll beslutit bevilja anslagen. Den förklaring, som statsutskottet
nu förordat i syfte att anslagen endast skulle få användas till upprätthållande
av den hittillsvarande organisationen av undervisningen, skulle
därför innebära ett upprivande i viss mån av kamrarnas beslut i anslagsfrågan.
Talmannens propositionsvägran framkallade i första kammaren
debatt, men — efter vad det vill synas på grund av riksdagens långt
framskjutna tid — intet yrkande.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Riksdagens skrivelse i ärendet, som på grund av nu refererade behandling
icke kom att innehålla mer än en anmälan om de beviljade anslagen,
var daterad den 20 juni 1921 och föredrogs i statsrådet den 27 juni.
Därvid tillstyrkte departementschefen Kungl. Maj:t, bland annat, att anbefalla
medicinalstyrelsen att med biträde av överläraren vid barnmorskeundervisningsanstalten
i Stockholm utarbeta och före den 1 augusti 1921
inkomma med förslag till de ändringar i ett av medicinalstyrelsen den 29
augusti 1919 avgivet förslag till ändrad stadga för barnmorskeundervisningen,
vilka föranleddes därav, att utbildningstiden skulle utgöra två år,
däri dock inberäknad den tid, som åtginge för provtjänstgöring, att de
längst bort från anstalten boende inträdessökandena borde erhålla tillfälle
att fullgöra provtjänstgöring omedelbart före kursens början, samt att
inträdesfordringarna bestämdes till fullständigt genomgången folkskolekurs
eller motsvarande kunskapsmått. Sedan medicinalstyrelsen i enlighet härmed
den 29 juni avgivit sitt förslag, utfärdade Kungl. Maj:t på föredragande
departementschefens tillstyrkan den 19 augusti 1921 ny stadga
för barnmorskeundervisningen (1921: 635), enligt vilken utbildningstiden
bestämdes till två år, däri en månads provtjänstgöring inbegripen. Det
bör anmärkas, att stadgan saknar varje ingress, och att alltså däri icke
finnes något uttryck om huruvida den utfärdats »efter riksdagens hörande»
eller icke, ävensom att dess ikraftträdande bestämdes till den 1 januari
1924, dock att, bland annat, vissa bestämmelser med hänsyn till sådana
inträdessökande, som önskade deltaga i de kurser, som skulle begynna
1924 och 1925, skulle träda i kraft redan den 1 januari 1922.

Vi hava icke kunnat undgå att finna detta rådslag anmärkningsvärt.
Utan att yttra oss rörande Kungl. Maj:ts formella rätt att träffa ifrågavarande
avgörande, anse vi, att då Kung]. Maj:t, i samband med sin begäran
om anslag för barnmorskeundervisningen, till riksdagens bedömande
framlagt den plan för organisation av denna undervisning, vartill anslagen
voro behövliga, vederbörande statsråd bort i realiteten taga större hänsyn
till det förhållande, att den ena av riksdagens kamrar genom ett två
gånger upprepat beslut uttalat sig för en utbildningstid av endast 1 1h
år. Något godkännande av den hittillsvarande 1-åriga utbildningstidens
utsträckning till 2-årig hade sålunda icke av riksdagen erhållits, och detta
faktum hade icke bort lämnas ur räkningen därför, att i följd av formen
för ärendets handläggning något för båda kamrarna gemensamt uttalande
angående undervisningstidens omfattning ej kom till stånd. Vi anse så
mycket hellre, att departementschefens rådslag bort träffas annorlunda,
som stadgan i sina huvudsakliga delar först skulle träda i kraft den

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

1 januari 1924, och de inträdessökande till 1924 års utbildningskurs-, för
vilkas räkning ett tidigare ikraftträdande kunde vara behövligt, först så
sent som före utgången av september månad 1923 skulle hava att ingiva
sina ansökningshandlingar, vadan ett förnyat framläggande av hithörande
delar av ärendet för 1922 eller 1923 årens riksdagar ej synes
hava bort vara uteslutet.

Då beslutet den 27 juni bundit medicinalstyrelsen att vid sitt stadgeändringsförslag
utgå från en utbildningstid av två år, hava vi ansett anmälan
enligt § 107 R. F. bort framställas mot föredragande departementschefen
statsrådet Elmquist för hans rådslag i detta ärende såväl den 27
juni som den 19 augusti 1921.

XX.

(Protokoll över socialärenden den 23 september 1921.)

av herrar Persson i Fritorn, Nils Anton Nilsson, Reuterslciöld och
Svensson i Grönvik, som anfört:

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Hallaröds socken i Malmöhus
län vid kommunalstämma den 21 december 1920 utsett förre korpralen
A. Hult i Norra Hultorp till fjärdingsman inom socknen för en tid av
3 år, varvid lönen bestämdes till 150 kronor per år.

Över detta beslut anfördes hos länsstyrelsen i Malmö besvär av
förutvarande fjärdingsmannen S. Gustavsson, i vilken skrift klaganden
bland annat framhöll, att han var ensam sökande vid ansökningstidens
utgång, och vidare hemställt att lönen måtte höjas till 200 kronor. Vid
ovannämnda stämma där den begärda ersättningen ansetts för hög hade
A. Hult förklarat sig villig bestrida fjärdingsmannabefattningen mot en
lön av 150 kronor och utsetts till fjärdingsman. Då klaganden förmenade
att i ty fall beslutet icke i laga ordning tillkommit, yrkade han att detsamma
måtte upphävas.

Sedan icke klagande inom kommunen beretts tillfälle yttra sig
över besvären, hade landsfiskalen i Röstånga distrikt i avgivet yttrande
förklarat, att han ansåge Hult olämplig att bestrida befattningen och därjämte
hemställt, att kommunalstämman måtte åläggas anställa nytt val av
fjärdingsman ävensom bestämma avlöningen åt denne till minst 200 kronor
om året.

Länsstyrelsen i Malmöhus län avgav sitt utslag i målet den 15 april
1921 varande detta av följande lydelse:

»Vad sålunda förekommit har Kungl. Maj:ts befallningshavande tagit

Bihang till riksdagens •protokoll 1922. 5 samt. 19 Käft. (Nr 22.) 13

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

i övervägande och enär den av kommunalstämman i Hallaröd den 21 december
1920 till innehavare av fjärdingsmannatjänsten i Hallaröds socken
utsedde A. Hult icke kan anses lämplig att bekläda befattningen ifråga;

alltså och då, jämlikt stadgandet i § 3 i lagen den 29 september
1899 angående fjärdingsmannabestyrets utgörande, fjärdingsman skall förses
med skälig avlöning samt lönen åt fjärdingsmannen i Hallaröds socken
icke skäligen kan sättas lägre än till 200 kronor per år,

prövar Kungl. Maj:ts befallningshavande lagligt föreskriva att ny
kommunalstämma i Hallaröds socken omedelbart skall hållas för fattande
av laglikmätigt beslut angående fjärdingsmannatjänstens besättande och
fastställande av avlöning åt dess innehavare.»

Över detta länsstyrelsens utslag anförde Hallaröds kommun besvär
hos Kungl. Maj:t, över vilka besvär länsstyrelsen i Malmö uti infordrat
utlåtande bland annat anfört, att den »funnit sig oförhindrad att i utslaget
angiva, att avlöningen ej skäligen borde understiga 200 kronor» och Kungl.
Majt:t »fann ej skäl göra ändring i länsstyrelsens överklagade utslag».

Enligt gällande lag är fjärdingsmannaskapet ett menighetsbestyr och
tillkommer det kommun fastställa till fjärdingsman utgående lön, medan
lagen däremot icke anvisar någon utväg, hur en uppstående tvist angående
skäligheten skall lösas.

Regeringsrätten har i ett mål från 1917 i ty fall allenast återförvisat
ärendet till kommunen för förnyad prövning utan att i sitt beslut
upptaga det i målet av K. B. givna förständigandet att därvid icke underskrida
visst minimibelopp. Sedermera hava av olika K. B. i stället för
ett uttryckligt förständigande begagnats en något mjukare form som kan
tolkas såsom innebärande endast ett råd ehuru åtminstone i ett fall från
1918 regeringen med stöd av en minoritet inom regeringsrätten även fastställt
ett överklagat beslut av K. B. vari ett direkt förständigande ingick.

I nu föreliggande mål har K. B. valt formen av ett »råd» rörande
vad som »borde» anses som skäligt. Det är dock uppenbart, att detta »råd»
måst uppfattas som ett förständigande och just därför överklagats.

När Kungl. Maj:t icke gjorde ändring i K. B:s utslag och då Kungl..
Maj:t i denna ordning aldrig ger några »råd» torde det vara uppenbart,
att Kungl. Maj:ts fastställelse av K. B:s ustag realiter innebär ett förständigande
och att därmed i själva verket kommunens självbestämningsrätt
i skälighetsfrågan blivit illusorisk.

Efter vår mening måste det anses ytterst betänkligt, att Kungl.
Maj:ts rådgivare på detta sått vare sig de menat allenast ett »råd», som
likväl i denna ordning lagligen varken kunnat eller bort givas och
som praktiskt taget måste verka som ett förständigande, eller de avsett

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

ett direkt åliggande, tillstyrkt en åtgärd, som i praxis ovillkorligen leder
till att kommunens självbestämningsrätt bortelemineras.

Då vi icke vilja vara med om att på detta sätt äventyra vår kommunala
självbestämningsrätt och då vi anse Kungl. Maj:ts beslut i förevarande
fall vara varken lyckligt eller med grundlagens bud om riksdags
och konungs samfällda lagstiftningsmakt förenligt hava vi ansett, att
utskottet bort göra anmärkning enligt R. F. § 107 mot tillförordnade
kungl. regeringens ledamöter, utrikesministern greve W rangel samt statsråden
Ericsson, Dahlberg och Lybeck för den bristande omsorg och insikt
varmed ärendet beretts och avgjorts.

XXI.

''(Protokoll över kommunikationsärenden den 30 september 1921.)

av herrar Lyberg, Hellberg, Jansson i Edsbäcken, Bäckström och
Starbäck, vilka med instämmande i huvudsak av herr Stendahl anfört:

I en till 1921 års riksdag avlåten proposition (nr 218) hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, för tecknande av aktier i aktiebolaget Spetsbergens
svenska kolfält i huvudsaklig överensstämmelse med vad i ett vid
propositionen fogat kontraktsförslag angavs, å tilläggsstat för år 1921 bland
utgifter för kapitalökning anvisa ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 juni 1921 (nr 333) anmälde
riksdagen, att riksdagen i anledning av propositionen under utgifter för
kapitalökning och till utgående av lånemedel anvisat dels å tilläggstat för
år 1921 ett reservationsanslag av 1,250,000 kronor att av Kungl. Maj:t, i
huvudsaklig överensstämmelse med vad i skrivelsen bilagt kontraksförslag
angåves, användas för teckning och likvidering av aktier i ett bolag, avsett
att bildas för övertagande av den av Aktiebolaget Spetsbergens svenska
kolfält bedrivna rörelsen, dels och å extra stat för år 1922 ett reservationsanslag
av 750,000 kronor, att, därest Kungl. Maj:t funne förhållandena
därtill böra föranleda, av Kungl. Maj:t användas för teckning och
likvidering av ytterligare aktier i samma bolag.

I berörda skrivelse meddelas bland annat, att såsom resultat av förhandlingar,
som handelsdepartementet på föranledande av riksdagens vederbörande
utskott fört med förstnämnda bolag framkommit ett nytt förslag
till avtal, samt att enligt detta förslag av det till teckning beslutade beloppet
2 miljoner kronor 1,250,000 kronor såsom avsedda att förhjälpa
bolaget ur dess dåvarande ekonomiska trångmål skulle utgå redan under

100

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

samma år 1921, samt återstoden, 750,000 kronor, vore avsedd att lyftas
under år 1922, »dock endast för det fall att en beloppets utbetalande föregången
på föranstaltande av Kungl. Maj:t och med hänsyn till dåvarande
situation på kolmarknaden företagen undersökning gåve vid handen, att
betingelser för en ekonomiskt lönande drift kunde anses föreligga under
den närmaste framtiden». Sedan därefter i skrivelsen omnämnts de förutsättningar,
under vilka aktieteckning överhuvudtaget skulle få ifrågakomma,
anföres följande:

»Detta sålunda framkomna nya avtalsförslag synes riksdagen vara
ägnat att- kunna läggas till grund för en överenskommelse rörande den
mellankomst av staten till företagets bevarande åt landet, som i detta fall
enligt riksdagens mening bör ske. Såsom av innehållet av kontraktsförslaget
framgår, skulle statens kapitalinsats eventuellt komma att inskränkas
till 1,250,000 kronor, att utgå redan under innevarande år. Huruvida
några ytterligare statsmedel och i så fall ovannämnda belopp av 750,000
kronor skulle komma att insättas i företaget, skulle göras beroende av de
ekonomiska förutsättningarna för driftens fortsatta uppehållande.

För att tillräckligt rörelsekapital under den närmaste tiden skall
stå till bolagets förfogande, förutsättes emellertid ytterligare, att garanti
kan vinnas för leverans av kolen till staten, närmast statens järnvägar —
mot ett pris motsvarande kolens verkliga värde, beräknat enligt § 8 av
avtalsförslaget — varvid förskott å köpeskillingen skulle lämnas, allt efter
som kolen upplades å lager för statens räkning å Spetsbergen; och skulle
detta förskott med nuvarande å kolmarknaden gällande priser komma att
utgå med 25 kronor för ton. Mot att så sker synes intet vara att invända
från statens sida.»

I det föreliggande kontraktsförslaget var den villkorligt beslutade
aktieteckningen å 750,000 kronor omförmäld endast på det sättet, att enligt
§ 12 svenska staten ställde teckningen i utsikt därest staten skulle
pröva förhållandena sådant påkalla. Beträffande leveransen till staten av
kol förekommo bestämmelser i § 8, vars första stycke förbehöll staten
viss företrädesrätt till dylik leverans, under det att andra stycket avhandlade
leveransorten och priset samt tredje stycket meddelade föreskrifter om
förskott å köpeskillingen med skäligt belopp allt eftersom kolen lagrats
på det i skrivelsen angivna sättet.

Den 27 juni 1921 undertecknades därefter kontrakt mellan kronan
och aktiebolaget Spetsbergens svenska kolfält, likalydande med det vid
riksdagsskrivelsen fogade kontraktsförslaget, om bildande av ett nytt bolag
för övertagande av förstnämnda bolags rörelse, samt tecknades aktier
till nominellt belopp av 1,250,000 kronor i det nya bolaget, benämnt

Konstitutionsutskottets memorial Nr. 22.

101

Svenska Stenkolsaktiebolaget Spetsbergen. Att vid fattande av detta beslut
om aktieteckning, skulle hava åsidosatts några av de utav riksdagen
angivna villkor för dylik teckning, sättes icke i fråga.

Sedan emellertid det nya bolaget kommit till stånd, hemställde styrelsen
för detsamma till Ivungl. Maj:t i skrivelse den 26 nästpåfoljande
september, att Ivungl. Maj:t ville bemyndiga järnvägsstyrelsen att omedelbart
till bolaget utbetala ett förskott å blivande stenkolsieveranser av

600,000 kronor beräknat såsom förskottsbetalning för 30,000 tons stenkol
efter 20 kronor för ton. I motiveringen för denna framställning anförde
styrelsen följande:

»Genom nedgången i kolprisen och minskningen i den skeppade kvantiteten
hava bolagets inkomster kommit att väsentligt understiga de beräknade, och da
å andra sidan bolagets allmänna omkostnader i stort sett äro oberoende av kolbrytningens
storlek och kolprisen, hava utgifterna icke kunnat nedbringas i samma
mån som inkomsterna minskats. Bolaget befinner sig därför nu i den ställningen, a
beslut inom de närmaste dagarna måste fattas, huruvida driften skall fortsattas
eller i brist på erforderligt rörelsekapital nedläggas. Om driften skall nedlägga^
måste nämligen den å Spetsbergen varande personalen hemresa inom de närmast®
dagarna innan isförhållandena lägga hinder i vägen för deras hemtransport. A
andra sidan erfordras i händelse av driftens fortsättande omededelbar upptransport
av en del ytterligare personal ävensom proviant och diverse materiel. JJa
det ur många synpunkter skulle vara synnerligen beklagligt, om bolaget sku e
nödgas nedlägga sin verksamhet, bär styrelsen ansett sig böra innan den fattar
beslut i sådan riktning, göra underdånig anmälan om förhållandet. _

Gjorde kalkyler utvisa, att bolaget med nuvarande laga kolpris av c:a oO
kronor per ton eif. Göteborg icke kan beräkna att förfoga över tillräckligt kapital
för fortsättande av sin verksamhet, därest icke staten vid 1922 ars ingång tecknar
och inbetalar aktier i bolaget till det belopp av ytterligare 750,000 kronor
som jämlikt § 12 i den mellan staten och A. B. Spetsbergens Svenska Kolfält
vid bolagets bildande träffade överenskommelsen ställts i utsikt.

Under förutsättning av att staten tecknar och inbetalar detta belopp, samt att
järnvägsstyrelsen avstår från återbetalning av någon del av det belopp av 40 kronor
ner ton. som av densamma erlagts för ovanämnda å Spetsbergen upplagda kvantitet
stenkol, dock med åliggande för bolaget, att utan kostnad för järnvägsstyrelsen ti 1
Narvik eller Hommelvik nedtransportera sagda parti stenkol, utvisa de gjorda kalkylerna,
att det för erhållande av för driftens fortsättande erforderligt rörelsekapital vore
för bolaget nödvändigt att jämväl kunna i början av oktober påräkna ett förskott
av 600 000 kronor å den kvantitet stenkol, beräknad till 50,000 ton, som under
instundande driftsår skulle brytas och levereras till statens järnvägar, samt därefter,
sedan nyssnämnda förskott amorterats genom att 30,000 tons blivit upplagda
å särskilt avgränsat område vid bolagets gruvor å Spetsbergen, en betalning
av 29 kronor per ton för ytterligare brutna stenkol, som under närmast föregående
månad blivit å sagda område upplagda. Slutliga priset för hela den under
nästa års skeppningssäsong i Narvik eller annorstädes levererade stenkolskvantiteten
skulle regleras enligt de grunder, som angivas i den mellan staten och
A. B. Spetsbergens Svenska Kolfält träffade överenskommelsen.

102

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Jämlikt § 6 i överenskommelsen mellan staten och A.-B. Spetsbergens Svenska
Kolfält hava fyra av styrelsens ledamöter åtagit sig att tillhandahålla säkerheter
för banklån till ett belopp av en och en halv million kronor under tiden intill
den 1 juli 1922 och till belopp av eu million kronor intill den 1 juli 1923. Under
förutsättning att staten i början av januari 1922 tecknar och inbetalar ytterligare
750,000: — kronor i aktier i bolaget, samt att bolaget erhåller ovanberörda
förskott av 600,000: — kronor hava ovannämnda personer förklarat sig villiga, att
därest Eders Kungl. Maj:t skulle så påfordra för tiden 1 juli 1922—30 juni 1923
tillhandahålla säkerheter för banklån för en och en halv million kronor i stället
för såsom de hittills förbundet sig till en million kronor.

Styrelsen har förvissat sig om att under enahanda förutsättningar, som
ovan angivas, jämväl de säkerheter, som ställts för bolagets för närvarande ytterlig3''1’®
upptagna lån om tillhopa 190,000:— kronor må, därest Eders Kungl. Makt
så påfordran, kvarstå intill den 1 juli 1923.»

Vid behandlingen av detta ärende i statsrådet förelågo dels en av
statens två representanter i bolagets styrelse uppgjord P. M. angående
dess ekonomiska ställning och framtidsutsikter m. in. dels ock ett från
järnvägsstyrelsen infordrat yttrande över framställningen.

I förberörda P. M. av de två styrelseledamöterna återgives till en
början riksdagsbeslutet och göres följande erinran beträffande reservationsanslaget
å 750,000 kronor:

»Förutsättningen för utbetalande av sistnämnda belopp skulle enligt riksdagens
skrivelse nr 330 den 15 juni 1921 vara, att en på föranstaltande av Kungl.
IVIaj.t och med hänsyn till dåvarande situation pa kolmarknaden företagen undersökning
gåve vid handen, att betingelser för en ekonomiskt lönande drift ansåges
föreligga under den närmaste framtiden.»

_ Efter en närmare redogörelse för bolagets verksamhet och finansiella
ställning ävensom de omständigheter, som på densamma inverkat, anföres
vidare:

»Emellertid inverka de båda anförda omständigheterna — i första hand
prissänkningen å de brutna stenkolen — till den grad nedsättande på bolagets
finansiella ställning och likviditet, att styrelsen sett sig nödsakad ånyo upptaga
frågan om fortsättande eller ej av bolagets verksamhet:

De båda alternativ, som härvid framställa sig, äro påtagligen:

1) Driftens omedelbara inställande, i förening med bolagets trädande i
likvidation.

2) Anskaffande av nödiga medel för driftens uppehållande under innevarande
driftsår, eller till slutet av skeppningssäsongen 1922.

Styrelsen har låtit uppgöra alternativa tablåer, utvisande bolagets finansiella
ställning och medelsbenov i''båda dessa fall (Bil. III).

Av tablå 1 framgår, att i händelse driften inställes, kapitalbehovet redan
i oktober ^ överstiger disponibla krediter med c:a 300,000 kronor. Oberäknat den
fordrade återbetalningen till statens järnvägar, växer nämnda brist i december

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22. 103

till 725,000 kronor. Någon möjlighet att under dessa förhållanden undgå bolagets
omedelbara trädande i likvidation och konkurs finnes uppenbarligen icke.

Vid granskning av bolagets ställning vid eventuell konkurs är .att märka,
att skulderna, aktiekapitalet oberäknat, skulle komma att uppgå till c:a 3 miljoner
''kronor. Vid den forcerade realisation av bolagets tillgångar, som bleve en
oundviklig följd av den iråkade situationen, synes ringa utsikt förefinnas för, att
tillgångarna skulle inbringa en försäljningssumma, överstigande skulderna. Härav
bleve i första hand följden att det av staten tecknade aktiebeloppet sannolikt
skulle gå förlorat.

Men även avsikten med den gjorda teckningen, eller att trygga besittningen
på svenska händer av gruvfyndigheterna i fråga, skulle antagligen härigenom
omintetgöras. Det bleve nämligen likvidatorernas eller konkursförvaltTTin
gens plikt, att söka så snart som möjligt och på gynnsammaste villkor realisera
gruvfyndigheterna, för att undvika att vare sig att anläggningarna därstädes
skulle förfäras eller att underhållet av desamme droge otillbörliga utgifter.

Tänkbart vore ju, att vid en realisation av ifrågavarande art staten förvärvade
äganderätten till gruvfyndigheterna med tillhörande anläggningar. Men
då medel för sådant ändamål ej finnas anslagna, utan måste särskilt sökas av
riksdagen, torde väl vara tvivelaktigt om under den ifrågasatta situationen en
sådan fösning vore praktiskt genomförbar, frånsett om den ansåges önskvärd
eller icke.»

Till sist sammanfatta ifrågavarande personer utredningsresultatet i
följande uttalande:

»Av den ovan gjorda jämförelsen framgår att ehuru Spetsbergskolen för det
närvarande ej kunna konkurrera i produktionspris med de priser till vilka engelska
kol, med stöd av statssubvention och enligt uppgift med betydande driftförlust
för gruvägarne försäljas, man synes hava anledning antaga att sedan nämnda
statssubvention upphört samt normala förhållanden i fråga om kolpris och arbetslöner
m. m. hunnit återinträda — förutsättningar för en ekonomiskt lönande
drift vid Sveagruvan skola föreligga.

I betraktande av vad som ovan anförts, och då Spetsbergstillgangarnas
värde och ekonomiska betydelse synas böra bedömas icke endast med hänsyn till
nuvarande eller nästkommande år motsedda konjunkturer och förhållanden i övrigt,
utan med fästat avseende på en längre framtid, anse vi skäl^ föreligga, till beviljande
av det stöd från statens sida, som av bolaget nu ifrågasatts, nämligen
förutom uppgivande av kravet på omedelbar återbetalning till statens järnvägar
av en del av den uppburna förskottslikviden för årets’leverans,

bemyndigande för kungl. järnvägsstyrelsen att till
bolaget i oktober utbetala ett förskott på ovan angivna villkor
av 600,000 kronor, samt

fullföljande av den i utsikt ställda, ytterligare aktieteckningen
av 750,000 kronor».

Järnvägsstyrelsen anförde i sitt yttrande följande:

»Då järnvägsstyrelsen nu går att yttra sig om detta förskott, vill järnvägsstyrelsen
först uttala, att något behov för statens järnvägar rent affärsmässigt
sett av leverans av spetsbergskol icke föreligger, enär numera och väl långt fram -

104

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

åt i tiden järnvägsstyrelsen utan någon svårighet och utan några onormala affärstransaktioner
kan från England erhålla för driften erforderliga stenkol. Då järnvägsstyrelsen
det oaktat vid förfrågan under hand av bolaget någon gång under
sistförfluten sommar förklarade sig villig, att under år 1922 för leverans i Göteborg
och med förskottsbetalning enligt hittills gällande grunder — förskottet dock beräknat
till ett belopp, som mera motsvarade det då gällande priset på stenkol
och vilket belopp ävenledes under hand antagits kunna uppgå till högst 20 kronor
per ton — mottaga en kvantitet spetsbergskol av c:a 50.000 ton, förestavades
järnvägsstyrelsens åtgärd i detta avseende därav, att det syntes styrelsen riktigt,
att då så kan ske utan något förfång för statens järnvägars ekonomiska intressen
och under förutsättning av minst motsvarande kvalitet å den levererade varan,
svensk vara bör hava företräde framför utländsk. Något slutligt avtal angående
leveransen av dessa 50.000 ton är emellertid icke uppgjort. Genom bolagets nu
ifrågavarande hemställan har frågan om leverans av spetsbergskol till statens
järnvägar under år 1922 kommit i ett helt annat och för statens järnvägar ogynnsammare
läge. Under det att sålunda enligt föregående kontrakt mellan järnvägsstyrelsen
och bolaget förskott betalades endast i mån av bruten och för statens
järnvägars räkning å Spetsbergen lipplagd ton stenkol, begär bolaget nu, att
järnvägsstyrelsen skall försträcka bolaget ett belopp på en gång av 600,000:- kronor.
Någon säkerhet för detta förskottsbelopp bär bolaget icke att erbjuda i
annan män, än att detta belopp skulle efter hand amorteras med 20 kronor per
varje brutet och lagrat ton stenkol. Under den tid, som åtgår, innan den förskottet
motsvarade kvantiteten, eller 30.000 ton, hunnit brytas, står järnvägsstyrelsen
sålunda utan någon säkerhet för sin förskottsbetalning.

Härtill kommer att statens järnvägars av kända anledningar synnerligen
begränsade rörelsekapital genom en dylik anordning skulle bliva än ytterligare
taget i anspråk till olägenhet för statens järnvägar. Av bolagets skrivelse framgår,
att bolaget för att kunna finansiera verksamheten under nästkommande verksamhetsår
behöver, förutom ovannämnda förskott från statens järnvägar av 6000.000
kronor, en förklaring av Kungl, Maj:t redan nu, att den del av det av innevarande
års riksdag bolaget i form av aktieteckning beviljade anslaget av 2 miljoner kronor,
som enligt riksdagens bestämmelse under vissa villkor skall kunna utgå i början av
år 1922, eller 750,000 kronor, då också kommer att utbetalas. Endast under dessa
förutsättningar beräknar bolaget sig kunna vara försäkrad om nödigt driftskapital.

Enligt järnvägsstyrelsens mening utgör emellertid icke ens uppfyllandet
av dessa förutsättningar någon säker garanti för, att bolaget skall under nästkommande
år hava tillräcklig tillgång på rörelsekapital för att kunna fullgöra
sina åtaganden. Järnvägsstyrelsen tillåter sig i detta avseende framhålla, att
bolagets förhoppning, att för de stenkol, som bolaget skulle under nästkommande
år leverera till statens järnvägar, kunna erhålla ett pris eif Göteborg av c:a 30
kronor per ton synes järnvägsstyrelsen allt för sangvinisk. Vid den upphandling
av stenkol, som järnvägsstyrelsen för endast några dagar sedan företog, uppgick
priset för prima harpade engelska stenkol eif Göteborg till endast omkring 30
kronor per ton. Även om det givetvis är synnerligen vanskligt att under nu
rådande förhållanden kunna med någon grad av säkerhet förutsäga kolprisen på
världsmarknaden under senare delen av sommaren 1922, då det slutliga priset å
spetsbergskolen skall fastställas, hyser järnvägsstyrelsen dock den på goda skäl
grundade uppfattningen, att stenkolspriset då är lägre än nu. Skulle sålunda

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

105

järnvägsstyrelsens antagande visa sig vara riktigt, betyder detta, att bolaget måhända
kommer att redan innan verksamhetsårets "slut sakna nödigt driftkapital
och att järnvägsstyrelsen sålunda kan befara, att medel för hemforslande av de
för statens järnvägars räkning brutna och på Spetsbergen lagrade samt med ett
förskott av 20 kronor per ton redan betalade stenkolen icke kommer att förefinnas.

I anslutning till vad järnvägsstyrelsen sålunda anfört anser sig styrelsen
med det ansvar för statsbanornas ekonomiska förvaltning, som tillkommer järnvägsstyrelsen,
icke kunna tillstyrka bifall till bolagets hemställan.

I den händelse emellertid Kungl. Maj:t skulle finna andra skäl än de rent
Järnvägsekonomiska böra tillmätas större betydelse vid frågans bedömande och
sålunda besluta om bifall till bolagets begäran om förskottsbetalning m. m. tilllåter
sig järnvägsstyrelsen hemställa, att Kungl. Maj:t även måtte anbefalla
järnvägsstyrelsen att avsluta det leveranskontrakt, som järnvägsstyrelsen under
andra förutsättningar utlovat till bolaget, men vilket, enligt vad ovan nämnts,
icke ännu kommit till utförande.

Vad slutligen beträffar den fordran, som järnvägsstyrelsen på grund av
för hög förskottsbetalning av under år 1921 levererade spetsbergskol har hos bolaget
och som i runt tal uppgår till 325,000 kronor, vill järnvägsstyrelsen, i den
händelse Kungl. Maj:t skulle finnas för gott anmoda styrelsen att avsluta leveranskontrakt
med Spetsbergsbolaget under år 1922, icke motsätta sig, att detta
belopp tills vidare får under förutsättning av Kungl. Maj:ts bemyndigande därtill
innestå hos bolaget för att i sinom tid efter hand avräknas. Järnvägsstyrelsen
anser sig icke med den lydelse kontraktet angående leveransen av spetsbergskol
under år 1921 har på eget ansvar kunna, som bolaget synes förvänta, definitivt
avstå från detta belopp.»

På tillstyrkan av chefen för kommunikationsdepartementet föredragande
statsrådet Murray efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet
beslöt Kungl. Maj:t den 30 september 1921 anbefalla
järnvägsstyrelsen att med bolaget träffa överenskommelse angående leverans
till statens järnvägar under år 1922 av 30,000 ton stenkol från Spetsbergen
med iakttagande av bestämmelserna i 8 § andra stycket av det
förut omförmälda kontraktet och med skyldighet för järnvägsstyrelsen att
så snart ske kunde till bolaget av under händer varande medel utbetala
ett belopp av 600,000 kronor såsom förskottsbetalning å leveransen.

Det av Kungl. Maj:t sålunda fattade beslutet måste betecknas såsom
synnerligen anmärkningsvärt.

Riksdagens i ovan omförmälda skrivelse uttryckta ståndpunkt till frågan
om stödjande av det svenska företaget på Spetsbergen har uppenbarligen
varit denna:

Det ansågs vara av viss nationell betydelse att trygga besittningen
på svenska händer av de ifrågavarande kolfyndighcterna. Med hänsyn
härtill fann riksdagen sig böra lämna företaget sitt ekonomiska stöd.
Riksdagen ville dock därvid icke gå så långt, som Kungl. Maj:t i sin pro Bihang

till riksdagens protokoll 1922. 5 sand. 19 Käft. {Nr 22.) 14

106

Konstitutionsutkottets memorial Nr 22.

position föreslagit, eller till anvisande av tre miljoner kronor för aktieteckning
utan band sig definitivt endast vid ett bidrag av 1,250,000 kronor
i form av aktieteckning. Därutöver anvisade riksdagen 750,000 kronor att
efter Kungl. Maj:ts beprövande under viss förutsättning användas till ytterligare
aktieteckning. Ifrågavarande förutsättning var närmare preciserad
i riksdagskrivelsen. Vidare förklarade sig riksdagen icke hava något att
invända däremot, att å kolleveranser, vartill staten enligt det uppgjorda
kontraktsförslaget förbehöll sig rätt, finge efter vissa angivna grunder till,
bolaget erläggas förskottslikvid allteftersom kolen upplades å lager för
statens räkning å Spetsbergen. Syftet med sistberörda bestämmelse om
förskott i mån av lagrad kol var givetvis, att staten skulle i kolen hava
säkerhet för lämnade förskott.

Vid tidpunkten för Kungl. Maj:ts beslut var situationen följande:

Staten hade några månader tidigare tecknat och sedermera till det
nybildade bolaget inbetalt 1,250,000 kronor. På grund av förskott, som
redan i enlighet med riksdagens uttalande lämnats mot säkerhet av nyss
omförmälda beskaffenhet, hade vid den definitiva prisbestämningen i anledning
av det sjunkande marknadspriset på stenkol uppstått en statens
restfordran å 325,000 kronor, för vilken varje säkerhet saknades, och som
bolaget förklarade sig åtminstone för det dåvarande icke kunna återbetala.
Enligt styrelseledamöternas egna uppgifter var det nybildade bolaget hänvisat
att träda i likvidation, eventuellt gå i konkurs, därest medel icke
kunde för rörelsens fortsättande anskaffas. För detta ändamål ansåg styrelsen
behövligt ett omedelbart förskott av 600,000 kronor å köpeskillingen
för ifrågasatt leverans till staten under det följande driftsåret, utan att
dock någon säkerhet för förskottet kunde presteras. Därjämte underströk
styrelsen — likasom särskilt statens representanter i densamma —, att
beslut om dylikt förskott måste förutsätta, att även den i utsikt ställda
teckningen av 750,000 kronor bleve verklighet, emedan i motsatt fall bolaget
icke kunde uppehålla driften.

Det av Kungl. Maj:t fattade beslutet, sammanställt med övriga för
handen varande omständigheter, innebar eller förutsatte alltså ett statens
engagerande hos bolaget med sammanlagt 2,925,000 kronor eller i det
allra närmaste den summa, tre miljoner kronor, som Kungl. Maj:t kort
förut begärt av riksdagen, men som av riksdagen på ovan omförmält sätt
reducerats. Det bör uppmärksammas, att vid detta angivande av engagementets
storlek icke medräknats det ytterligare stöd, som av staten givits
bolaget i så måtto, att i överensstämmelse med riksdagens uttalande från
detsamma för statens verk inköpts kol på mindre fördelaktiga villkor, än
som vid köp från annan avnämare möjligen kunnat utverkas.

107

Konstitutionsutskottets memorial Kr 22.

I och för sig är Kungl. Maj:ts åtgärd att anbefalla järnvägsstyrelsen
att träffa leveransavtal med bolaget och genast utbetala 600,000 kronor i
förskottsbetalning för kol, innan ens brytning än mindre upplagring för
statens räkning av desamma påbörjats, av den art, att den maste anses
utföra ett åsidosättande icke blott av statens ekonomiska intressen, utan
också av de anvisningar, som riksdagen till bevarande av dem i detta
fall o-ivit. Ty att åt ett företag, som enligt uppgift av dess egna styrelseledamöter
var konkursmässigt, utbetala avsevärda penningbelopp utan säkerhet
kan näppeligen försvaras. Företagets nationella betydelse kan ic e
tjäna till sådant försvar, eftersom riksdagen utstakat de gränser, inom
vilka med hänsyn därtill understöd borde lämnas. Och vid berörda åtgärds
beslutande lämnades alldeles ur räkningen det förhållandet, att riksdagen
o-odkänt systemet med förskottsbetalning endast under villkor av säkerhet
f lao-rat kol och i den mån lagring skett. Därtill kommer, att järnvägsstyrelsen
i avgivet yttrande av järnvägsekonomiska skäl bestämt avstyrkt
åtgärden och därvid framhållit såväl de mindre förmånliga avtalsbestämmelser
över huvud taget, som vid uppgörande av kontrakt med bolaget
erhöllos, som ock framför allt de risker, som voro förbundna med lämnande
av förskottslikvid i enlighet med de av Kungl. Majrt meddelade
föreskrifterna. Enligt järnvägsstyrelsens mening utgjorde icke ens uppfyllandet
av förutsättningen, att staten skulle jämte det begärda förskottet
teckna aktier för ytterligare 750,000 kronor, garanti för att bolaget skulle
hava tillräckligt rörelsekapital för att under år 1922 kunna fullgöra sina

På sålunda andragna skäl hava vi ansett, att konstitutionsutskottet
bort göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Murray.

XXII.

(Protokoll över finansärenden den 14 januari 1921.)
av herr Reuterskiöld, som anfört:

1 skrivelse av 25 september 1920 överlämnade utrikesdepartementet
till chefen för (inansdepartementet en framställning från belgiska ministern
angående höjning av Sveriges bidrag till internationella tulltariftbyrån tor
verksamhetsåret 1 april 1921—31 mars 1922, och hemställde, att ra™
ställningen måtte prövas »i samband med behandlingen av frågan om de
på herr statsrådets föredragning ankommande förslag till anslagsäskanden

108

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

vid nästföljande års riksdag». Framställningen avsåg en höjning av Sverio-es
bidrag från 1,863 fr. till 7,452 fr., vilket även med beaktande av möilio-a
kursskillnader måste anses som en väsentlig höjning. Beloppet hade dittills
utgått från. det å tullverkets omkostnadsstat uppförda förslagsanslaget till
diverse utgifter. Generaltullstyrelsen förklarade sig i avgivet yttrande av
15 oktober 1920 intet hava att erinra mot höjningen och hänvisade till
vissa i ett tidigare yttrande av 7 september s. å. lämnade upplysningar
angående dittills av styrelsen för ändamålet utanordnade belopp för åren
1912—1916, utgörande resp. kronor 1,337: 63, 1,474: 26, 1,475: 28, 1,495: 77,
1,135: 15 jämte kronor 133: 55, vilka 1912 utanordnats för grundande av
en pensionskassa vid ifrågavarande byrå.

Ärendet torde ha behandlats i statsrådsberedning i november 1920
men företogs till avgörande först 14 januari 1921, då Kungl. Maj:t på
hemställan av föredraganden statsrådet Tamm anbefallde generaltullstyrelsen
att utanordna ett mot 7,452 fr. svarande belopp i svenskt mynt från
ovannämnda anslag för diverse.

Det bör beträffande denna sak först erinras, dels att anslagen till
internationella byråer behandlas i hög grad oenhetligt och endast°i vissa
tall upptagas i statsregleringen, dels att under 1921 i ett flertal fall framställning
gjorts om ej oväsentliga förhöjningar av det svenska bidraget,
vilket Kungl.. Maj:t bifallit; exempelvis må nämnas anslagen till internationella
byrån i Bern-till skydd för industriell äganderätt, (av Kungl. Maj:t
avgjort 11 november 1921 på handelsdepartementets föredragning), internationella
byrån i Bern till skydd för litterär och konstnärlig äganderätt,
(av Kungl. Maj:t avgjort 4 november 1921 på justitiedepartementets föredragning),
internationella telegrafunionens byrå i Bern, (av Kungl. Maj:t
avgjort 2.9 juli 1921 på kommunikationsdepartementets föredragning.
Otvivelaktigt vore det önskligt, att dylika anslag alltid och icke blott i
vissa fall uppfördes i staten under resp. huvudtitlar, och att särskilt också
anslag som hittills anvisats att utgå av vissa trafikmedel, såsom anslaget
till internationella telegrafunionens Bernbyrå, på något sätt omförmäldes i
statsregleringen. Likaså synes det vara både ur statsregleringssynpunkt
och . med fäst avseende å stadgandet i RF § 12 angående riksdagens hörande
i sådana fall, då genom fördrag Sverige förpliktas till viss utgift, särskilt
om denna utgift avser flera år i följd, lika ömkligt som riktigt, att
anslagen av Kungl. Maj:t begäras hos riksdagen, så att riksdagens prövningsiätt
icke på något sätt åsidosättes och att, framför allt, i statsregleringen
nödig översikt må vinnas över Sveriges internationella finansförpliktelser.

Emellertid tillkomma, med avseende å nu ifrågavarande anslag till

° o

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

109

internationella tulltariffbyrån i Bryssel, ett par omständigheter, som göra
behandlingen av detta ärende särskilt anmärkningsvärd. Dels har nämligen
i övriga fall framställningen inkommit så sent och svar önskats så
snart, att Kungl. Maj:t ej kunnat dessförinnan förelägga riksdagen förslag
om höjning, men i detta fall är förhållandet det motsatta, och något hinder,
att, såsom utrikesdepartementet förutsatt, i statsverkspropositionen
upptaga nödigt anslagsäskande, har ej förelegat, varförutom Kungl. Maj:t
bort kunna i detta liksom även i övriga fall väl bevilja framställningen
för året, men för följande år äska anslag till belopp och av natur som
prövats lämpliga. Dels utgick här beloppet från en anslagstitel, vars ändamål
egentligen måste anses vara ett annat, och var den begärda höjningen
så avsevärd, att det måste ifrågasättas, om det över huvud för framtiden
kunde vara riktigt och lämpligt att därmed belasta detta »diverse»-anslag.
Även om under någon tid och innan större fasthet i organisationen ernåtts,
det låter försvara sig att anvisa ifrågavarande byråkostnader å ett
dylikt anslag, måste i längden detta sätt anses olämpligt och oriktigt, helst
när anslaget normalt kommer att uppgå till belopp, som är lika med eller
större än dem, vilka redan i staten finnas upptagna för andra fullt likartade
byråer.

Med åberopande av vad sålunda anförts har jag inom utskottet
yrkat, att anmärkning enligt regeringsformens § 107 bort göras mot statsrådet
Tamm för den underlåtenhet han i denna sak låtit komma sig såsom
föredragande till last.

XXIII.

(Protokoll över finansärenden den 1 april 1921.)
av herrar von Geijer, Reuterskiöld och Stendahl, som anfört:

Sedan nykterhetsnäinnden i Myssjö den 14 mars 1920, »vid upprättande
av förteckning å personer inom socknen, som borde förvägras inköpa
rusdrycker eller för vilka inköpsrätten borde begränsas», uppfört i
denna förteckning vissa namngivna personer, ingåvo dessa den 30 juni
besvär över beslutet till K. B., som efter hörande av nämnden upphävde
beslutet på den grund, att detta »icke, enligt det handlingarna i
ärendet bifogade protokollsutdrag, föranletts av sådatn anmälan, varom
förmäles i § 35 mom. 2 av K. F. 14 juni 1917». Över detta beslut anförde
nämnden hos Kungl. Maj:t den 4 oktober 1920 besvär, vari nämnden, som
»består av bland andra en skollärare», och som förklarades hava enhälligt upp -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

fört sagda personer i ovanberörda förteckning, åberopade, »att i nämnden
fanns åtminstone en person, som hade den enligt förut angivna föreskriften»
i starkdrycksförordningen av 1917 förutsatta ställningen, men att denne i
protokollet ej namngivits för att ej utsättas för obehag, vadan beslutet av
nämnden ansågs lagligen tillkommet. I avgiven förklaring häröver erinrades,
att »någon anmälan har i varje fall icke förelegat och utan sådan
kan dylikt beslut ej fattas». K. B. åberopade blott de i utslaget angivna
skälen. Ivungl. Maj:t upphävde K. B:s utslag, »enär enligt det vid nykterhetsnämndens
ovanberörda sammanträde förda protokoll nämnden icke
kunde anses hava vidtagit åtgärd, som avses i § 35 av förordningen 14
juni 1917 ang. försäljning'' av rusdrycker, utan allenast meddelat sådan
upplysning eller sådant råd till försäljare för förebyggande av missbruk
av rusdrycker, varom förmäles i § 64 av samma förordning, samt länsstyrelsen
förty icke bort upptaga de hos länsstyrelsen anförda besvären
till prövning».

Aven om, såsom inom utskottet upplystes, avsikten med tillägget i
Kungl. Maj:ts beslut av anförda hänvisning till § 64 allenast varit att
giva en erinran därom, att den rätt till besvär hos kontrollstyrelsen över
bolagsstyrelses avstängningsbeslut, vilken enligt § 19 mom. ''10 tillkommer
den, som obehörigen förvägras utminutering, icke genom Kungl.
Maj:ts upphävande av K. B:s utslag vore förlorad, måste anmärkas, att
formen för denna erinran, varigenom icke hänvisades till § 19 mom. 10,
utan till den besvärsrätten alldeles ovidkommande § 64, var i hög grad
anmärkningsvärd. Men än mera anmärkningsvärt synes det utskottet vara,
att Kungl. Maj:ts rådgivare på detta sätt tillstyrkt och framkallat en autoritativ
lagtolkning från Kungl. Maj:t i en fråga, som ej förelåg till avgörande
och förty ej behövde eller borde av Kungl. Maj:t även utan riksdagens
hörande och samtycke upptagas till behandling. Det anmärkningsvärda
i förfarandet understrykes slutligen även därigenom att den av Kungl.
Maj:t givna tolkningen av § 64 synes åtminstone utskottet vara alldeles
felaktig.

. Genom alkoholistlagen av 30 juni 1913 åladés nykterhetsnämnd att,
innan internering av alkoholist begärdes, vidtaga vissa andra åtgärder till
möjlig förbättring, bl. a. att »söka utverka hos försäljare av brännvin, vin
eller Öl att sådana drycker ej utlämnas» till vederbörande. Denna skyldighet,
som förutsatte, att fråga var om någon »åt dryckenskap hemfallen»
interneringsmöjlig person, vidgades i 1917 års starkdrycksförordning å ena
sidan genom § 35 till en rätt att, beträffande alla inom orten vistande
personer, som bruka »rusdrycker till uppenbar skada för sig eller andra»,
efter en på visst sätt gjord formlig anmälan förordna om avstängning av

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

111

dera för viss tid från rätt att erhålla utminutering, och å andra sidan
genom § 64 till en skyldighet att i allmänhet, alltså utan avseende å vissa
individuella fall, »övervaka nykterhetstillståndet inom kommunen» samt
därvid dels »hålla förteckning över dem, som nämnden jämlikt § 35 förklarat
obehöriga att å utminuteringsställe inköpa rusdrycker», dels även
»genom upplysningar och råd till försäljare söka förebygga missbruk av
rusdrycker». Av sammanhanget framgår klart, att förteckningen allenast
avser dem, som enligt § 35 avstängts, och att »råd och upplysningar»
icke omfattar några dylika personförteckningar, utan avser sättet för anordnandet
av bolagsverksamheten i allmänhet. Att, såsom Kungl. Maj:ts
rådgivare gjort, förklara den av nykterhetsnämnden i det här anförda
målet upprättade förteckningen såsom form för »råd och upplysningar»
kan i sak icke betyda annat än en direkt anvisning att undvika de garantier
mot maktmissbruk, som § 35 skapat, alltså ett kringgående av lagen, och
faran för att Kungl. Maj:ts beslut skall så uppfattas är ingalunda obetydlig,
såsom med full tydlighet framgår exempelvis av en uppsats i tidskriften
Tirfing 1922 h. 1—2 sid. 28, 29.

I anledning av vad sålunda anförts, har yrkats att utskottet bort
mot föredraganden, statsrådet Beskow, göra anmälan enligt R.''F. §.107.

XXIY.

(Protokoll över finansärenden den 29 april 1921.)''
av herr ReutersJciöld, som anfört:

Aktiebolaget Ångermanlands Folkbank, som 1906 erhållit sin första
oktroj under namnet Härnösands Folkbank, fick förnyad oktroj 1914 för
tiden t. o. m. 1925. Största delen av aktierna lär emellertid rätt snart hava
förvärvats av ett aktiebolag, som var, såsom det heter, A.-B. Norrlandsbänken
närstående, och sedan Svenska Handelsbanken övertagit Norrlandsbänken
innehades samma aktier av Handelsbanken »närstående intressen».
Genom två enhälliga beslut 1921 av Folkbanken beslöts dess trädande i
likvidation och uppgång i Handelsbanken. Mot Handelsbankens ansökan
om Kungl. Maj:ts medgivande till detta övertagande och till bibehållandet
av vissa Folkbankens kontor hade bankinspektionen ingen erinran att göra
och Kungl. Maj:ts beslut utföll i enlighet med statsrådets härpå grundade
råd. Sedan detta skett, har, efter vad för utskottet år bekant, ortsbefolkningen
velat bilda en ny folkbank, men lärer den ansökan, som härom
framställts, av bankinspektionen avstyrkts.

112

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Samtidigt begärde Sundsvalls Enskilda Bank tillstånd att övertaga
A.-B. Nylands Folkbänk, som 1903 fått sin första oktroj, med rätt att
anordna ytterligare ett avdelningskontor å alternativt uppgiven plats i
enlighet med talrika från kringliggande orters befolkning skriftligen
framförda önskningar, vilka väsentligen grundade sig på det uppgivna
förhållandet, att »i hela kustlandet mellan Umeå och Skellefteå finnes det
för närvarande endast en bank, A.-B. Svenska handelsbanken, representerad»,
och att det därför ansågs önskligt med konkurrens. Bankinspektionen
tillstyrkte övertagandet av folkbanken, men avstyrkte konkurrensen
med den motivering, att näringslivets behov av bankkontor i trakten måste
»anses tillräckligt tillgodosedd genom A.-B. Svenska Handelsbankens redan
förefintliga avdelningskontor» å den ena av de alternativa platserna, samt att
anmärkning ej förekommit mot det sätt, varpå detta kontor skött sig. Kungl.
Maj:t följde bankinspektionens mening i enlighet med statsrådets hemställan.

Anmärkningsvärd är till en början hela den tendens, som här framträder
och av Kungl. Maj:ts rådgivare befrämjats, tendensen att låta lokala
banker med utbrett förtroende uppslukas av större banker. Anmärkningsvärd
är vidare den lika tydliga tendensen att vid konkurrens mellan
även större banker och storbanker i huvudsak stödja de senares intressen.
Grunden i det första fallet till Handelsbankens önskan att i sig upptaga
Ångermanlands Folkbank framgår rätt tydligt av de i handlingarna
givna upplysningarna om Folkbankens inlåningsrörelse å de olika kontorsplatserna
och dess antal insättare och låntagare; både ifråga om inlåningens
storlek och antalet insättare låg här Folkbanken å flertalet orter över
Flandelsbanken och i vissa fall betydligt över. Men just denna omständighet
torde visa, att Folkbanken väl förtjänat att få fortsätta sin egen
verksamhet; även om aktiemajoriteten låg hos en storbank »närstående
intressen», synes det ha varit riktigt att så mycket mera beakta ej blott
övriga mindre aktieägares intressen, utan främst det allmänna intresset.

Mot föredraganden, statsrådet Beskow, har jag därför ansett utskottet
böra göra anmärkning enligt RF § 107.

XXV.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 17 juni 1921.)

av herrar Hellberg, Engberg, Lyberg, Norling, Modig, Sävström och
Persson i Fritorp, som anfört:

På föredragning av d. v. ecklesiastikminister Bergqvist har Kungl.
Maj:t genom beslut den 17 juni 1921 lämnat utan avseende de besvär

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

113

ingenjör G. Wastenson anfört över det vitsord för uppförande, som läroverkskollegiet
vid Malmö realskola vårterminen 1920 tilldelat hans son Erik.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande:

Erik Wastenson hade vid sångprov med eleverna i 5:te klassen vid
början av vårterminen 1920 sjungit på ett sätt, som musikläraren, direktör
A. Boberg, fann likna »bräkandet av ett får» och som han därför förehöll
gossen och härmade i syfte att visa honom hur det verkade, övertygad om
att den provade avsiktligt förställde sig (simulerade) för att slippa deltaga
i sångundervisningen. Hr Boberg företog emellertid ingen vidare åtgärd
med anledning av detta sängprov förr än strax före det s. k. varningskollegiet
i mitten av terminen, då han därom underrättade Wastensons
klassföreståndare, adjunkten E. Borgström, och, enligt dennes senare avgivna
intyg, med honom överenskom att, »då ingen annan lärare under terminen
anmärkt något mot gossens uppförande, icke anmäla saken för varningskollegiet
utan på mildare sätt bringa honom att betänka felet», varvid
Boberg hemställde, att gossen måtte anmodas att bedja honom om ursäkt.
När klassföreståndaren med anledning härav omedelbart efter varningskollegiet
talade vid Erik Wastenson, nekade denne att ha gjort sig
saker till det som lades honom till last, och läraren, förvånad över hans
hållning, förklarade då, att han ju inte kunde yttra sig om hur det förhöll
sig men uppmanade honom att tänka efter och att tala med direktör
Boberg om saken. Gossen gick också sedan upp till denne och bad om
ursäkt, men när hr Boberg därvid uttryckte sin tillfredsställelse över att
han kommit på bättre tankar och frågade om han erkände sin förseelse,
svarade gossen bestämt, att han inte gjort något klandervärt. Även detta
hans beteende föranledde ingen omedelbar åtgärd, utan anmäldes först
vid slutkollegiet. När saken så skulle behandlas av detta kollegium, hade
en lärare, adjunkt Nyqvist, tillkallat Erik Wastenson och förhört honom i
det utanför belägna lärarrummet i klassföreståndarens adj. Borgströms och
direktör Bobergs närvaro. Hr Nyqvist refererade detta förhör inför kollegiet
och vitsordade att gossens framställning gjort intryck av trovärdighet,
vilket föranledde en annan lärare, adjunkten Éngstrand, att yrka att Erik
skulle höras inför kollegiet. Detta yrkande blev emellertid avslaget, Eriks
anhållan om ursäkt betraktades som en ny simulation och lians uppförandebetyg
nedsattes utan vidare från A till B.

Ingenjör Wastenson, som ansåg sin son ha blivit orättvist behandlad
och som, helst denne efter förutnämnda termins slut lämnat skolan, fann
det nedsatta uppförandebetyget, som sålunda blivit avgångsbetyg, menligt
för hans vidare utbildning, gjorde först hos läroverkets rektor framställning
om att det måtte ändras. Till denna sin framställning fogade han

Bihang till riksdagens protokoll 1222. 5 sand. 19 hälft. (År 22.) 15

114

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

eu del uttalanden och intyg: ett från fyra av sonens kamrater, vilka närvarit
vid det meromtalade sångpj-ovet, vitsordar, att de då »ej kunde på
minsta vis märka att Erik sjöng på sådant sätt, att det kunde verka som
trots eller försök att slippa sångövningen», men väl hade de iakttagit att
han var »något hes»; ett annat är från gossens konfirmationslärare, i vars
hem han hade vistats under sommaren, och som förklarar, att han »lärt känna
honom som en årlig och rättskaffens yngling, villig till lydnad och till att
göra det goda och rätta»; och i ett brev från en gossens scoutledare säger
sig denne ha »alldeles särskilt fäst sig vid Erik på grund av hans ridderliga,
stillsamma och korrekta uppträdande». — Läroverkskollegiet avslog
emellertid ingenjör Wastensons framställning.

Denne vädjade då till skolöverstyrelsen. På remiss därifrån behandlades
ärendet än en gång i kollegiet, som på musiklärarens försäkran, att
»det- icke kunde råda minsta tvivel» om gossens simulationsavsikt, vidhöll
sin förut intagna ståndpunkt. I sitt utslag konstaterar överstyrelsen att
ingendera av de mot Erik Wastenson framställda anmärkningarna »gjorts
till föremål för undersökning vare sig av klassföreståndaren, rektor eller
kollegiet»; men vid prövning av saken har styrelsen funnit, »att musikläraren
förfarit oriktigt genom att icke antingen omedelbart för klassföreståndaren
anmäla vad som förekommit eller lämna saken å sido vid betygsättandet
— att först flera månader efter sedan en förseelse begåtts bringa den till
klassföreståndarens kännedom och då under sådana omständigheter att den
vid terminens slut alltid rådande brådskan försvårar sakens vederbörliga
utredande kan icke vara riktigt —, men överstyrelsen kan icke finna
därigenom ådagalagt att det givna betyget är oriktigt», varför framställningen
icke anses höra föranleda någon dess åtgärd.

Hr Wastenson vädjade då slutligen till Kungl. Maj:t. Ärendet kom
i följd därav än en sista gång inför både läroverkskollegiet och överstyrelsen.

Det förra uppsatte nu en mycket utförlig förklaringsskrivelse, åtföljd
av åtskilliga bilagor. Bland dessa märkes ännu en redogörelse från
direktör Boberg, som däri först om möjligt positivare än förut hävdar sin
mening. »Simulationen var — skriver han bl. a. — fullkomligt uppenbar
för en musiklärare, och ingen sådan lärare i världen skulle kunnat misstaga
sig i detta fall», som han sedan upprepar »var absolut klart, så att
något misstag ej kunde äga rum». — Emellertid reducerar han strax efter
själv dessa kategoriska omdömen, då han upptager frågan huruvida något
slags indisposition kunnat orsaka gossens egendomliga sångsätt (såsom
Eriks kamrater antytt). En sådan möjlighet skulle ju vara fullständigt
utesluten, om dir. Bobergs påstående att »fallet var absolut klart» vore

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

115

riktigt. Icke desto mindre säger han därom: »Hade åter fysisk indisposition0
förelegat (en förkylning t, ex.), så hade naturligtvis pojken anmält
densamma, och i alla händelser hade det varit hans plikt att anmäla den
och icke söka draga fördel av den». — Här medges således möjligheten
av en fysisk indisposition — trots att det var »absolut klart» att simulation
förelåg. — Väsentligen på grund av denna hr Bobergs förklaring
beslöt emellertid kollegiet än en gång att vidhålla sin från begynnelsen
intagna ståndpunkt i betygsfrågan.

Nu liksom vid föregående tillfällen då kollegiet behandlat denna
fråga uttalade några lärare en avvikande mening.

En av dem, adj. John Engstrand, hade redan vid den första remissen
från överstyrelsen avgivit en längre reservation mot kollegiets beslut
och han avgav nu en annan utförlig sådan. Han hävdar däri, att den
påstådda förseelsen icke är med visshet konstaterad, att tvärtom gossen
förnekat den honom tillvitade avsikten att föra läraren bakom ljuset, att
ingen annan än gossen själv kan med bestämdhet döma om denna avsikt,
att hans framställning enligt en annan lärares vittnesbörd verkat trovärdig
samt att, när han (enligt klassföreståndarens anvisning) till sångläraren
framfört sin bön om ursäkt endast för att slippa nedsatt sedebetyg, men
på given anledning vägrat att påtaga sig förseelsen, hans uppriktighet
talar snarare till hans förmån.

Två andra lärare ha gjort uttalanden till protokollet.

Adj. Nyqvist (som förhört gossen under slutkollegiet) tillkännager,
att han vid betygsättningen röstat för det högsta betyget åt Erik V astenson
anseende »att ynglingen, då det var fråga om beskyllning för simulation,
ej kunde dömas mot sitt nekande» och att denne alltid för honom (mig)
uppförde sig på ett sådant sätt, att han (jag) ej har minsta skäl att misstänka
honom för att ha sagt en osanning. — Adjunkten A. Trollér förklarar
bland annat •''att han under den tid han undervisat Wastenson »lärt
känna honom som en i allo oförvitlig yngling» och att det »syntes honom
ofattligt att en skolgosse, som (vid det tillfälle då han anhöll om ursäkt)

så att° säga själv hade att bestämma sitt sedebetyg---medvetet

skulle ljuga för sin lärare och därmed välja det nedsatta sedebetyget.»

Överstyrelsen slutligen vidhåller i sin förklaring till Ivungl. Maj:t
först sitt förut återgivna omdöme om ärendets bristfälliga behandling.
Därefter fortsätter den:

»Vad åter angår själva saken, vill överstyrelsen erinra om den grundsats,
som överstyrelsen mer än en gång, exempelvis i sitt underdåniga
yttrande den 2 december 1919 angående uppförandebetyg för lärjungen

116

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

vid högre allmänna läroverket i Linköping, Björn Harnilton, haft anledning
gorå gällande inför Eders Kungl. Maj:t, att en överordnad myndighet,
vilken icke kan sitta inne med tillräcklig detaljkännedom angående på saken
inverkande omständigheter och mången gång, bland annat på grund av
den tid, som förflutit efter de händelser det gäller, icke kan föranstalta
tillräckligt ingående utredning, icke bör ändra ett av ett läroverkskollegium
i laga ordning givet uppförandebetyg, så vida icke detta innebär en uppenbar
orättvisa. Då nu överstyrelsen icke anser det bevisat, att så varit
förhållandet i nu förevarande fall, anser överstyrelsen icke tillräckliga skäl
föreligga till betygets ändring» — och så hemställes att Kunglf Maj:t
måtte lämna besvären utan avseende.

Denna hemställan blev ock i fullaste mått uppfyld: »I enlighet med
statsrådets uttalade mening täcktes Hans Maj:t Konungen lämna ifrågavarande
besvär utan bifall,» lyder protokollets korta redogörelse för ärendets
behandling i högsta instans.

Härigenom har överstyrelsens nyssanförda grundsats för dylika
ärendens prövning vunnit regeringens sanktion. Denna grundsats synes
dock ganska betänklig i sina konsekvenser. Den innebär ju nämligen, att
i varje mål av samma art som det här ifrågavarande en läroverksmyndighet
alltid kan beräkna att få rätt utom i de sällsynta fall, då det kan
bindande bevisas att den har orätt. Det är alldeles samma förhållande
som förr ansågs böra råda inom den militära rättskipningen: en överordnad
hade i fråga om disciplinära förseelser alltid vitsord mot en underordnad,
så snart inte denne kunde alldeles oemotsägligt ådagalägga att han
ha.de
militärlivet utdömda rättskipning skulle införas på undervisningens område,
följden därav kan alltför lätt bliva, att läroverksmyndigheterna känna sig
tryggade mot nästan varje risk att få sina åtgärder rättade och därför
tillåta sig tillvägagångssätt, som de annars inte skulle våga använda.

Denna tendens gör sig rätt märkbar i här förevarande fall. En
yngling ådömes nedsatt sedebetyg för en avsikt, som en lärare tillägger
honom, och detta inte blott emot sitt eget bestämda och energiskt — även
då det länder honom till påtagligt men — vidhållna nekande och trots
flera omständigheter, som starkt tala till hans förmån, bland dem även
sånglärarens indirekta medgivande att han kan ha misstagit sig, utan även
utan att något ordentligt förhör med honom blivit hållet och fastän den
lärare, som på. eget bevåg utfrågat honom, fått det bestämda intrycket att
han talat sanning; den överordnades — lärarens kategoriska förklaring är
nog, allt vad den underordnade — lärjungen har att anföra och vad andra
lärare anföra till hans försvar betyder intet. Så starkt har en av de

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

117

dömande känt sin trygghet för efterräkningar, att rektor Isacsson i den skrivelse,
varmed han översänt kollegiets sista förklaring till överstyrelsen, tillåtit sig
den utmanande formalismen att framhäva den ett par dagar för sena dateringen
av ett i adjunkt Engstrands reservation anfört beriktigande av ett intyg i
saken, som den dåmera till ett annat läroverk övergångne adj. Borgström,
Wastensons förutvarande klassföreståndare, avgivit, fastän det i reservationen
dels framhålles, att detta beriktigande upphäver ett rätt viktigt moment i
kollegiets bevisföring mot gossen, dels också omtalas, att rektor, till vilken
detta beriktigande ställts, inte blott inte vidtagit någon åtgärd i anledning
av detsamma utan på allt sätt sökt hindra reservanten att taga del därav.

Då vi som sagt funnit det mycket betänkligt, att Ivungl. Maj:t skänkt
sitt skydd och sin auktoritet åt den rättskipningsgrundsats som överstyrelsen
här proklamerat och förklarat sig i alla liknande fall tillämpa och
som synes oss ägnad att medföra skadliga konsekvenser, ha vi yrkat anmälan
till riksdagen enligt R. F. § 107 mot föredragande departementschefen
statsrådet Bergqvist.

XXYI.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 28 oktober 1921.)

av herrar Reuterskiöld, K. A. Westman, Persson i Fritorp, och
Pehrsson i Göteborg, som anfört:

Sedan skolöverstyrelsen den 25 juni 1920 genom skrivelse från ecklesiastikdepartementet
anmodats inkomma med förslag till nödiga ändringar i bl. a.
kung], kungörelsen den 16 september 1918 angående avlöning till lärare
vid folk- och småskolor i anledning av det av Kungl. Maj:t den 31 december
1919 fastställda reglementet för folkskollärares m. fl. pensionering, avlämnade
skolöverstyrelsen med skrivelse av 23 juli 1921 ett förslag till
dylika ändringar, varvid styrelsen begagnade tillfället att, såsom i statskontorets
skrivelse av 25 oktober 1921 framhålles, även föreslå ändringar,
vilka icke voro av sagda pensionsreglemente föranledda.

Över detta styrelsens förslag inhämtades yttranden av riksräkenskapsverket,
folkskollärarnas pensionsanstalt och statskontoret, vilka verk
vart för sig i skrivelser av 19 oktober, resp. 17 september och 25 oktober
1921 hemställde om olika ändringar i 1918 års kungörelse utöver dem
skolöverstyrelsen föreslagit, varefter Kungl. Maj:t den 28 oktober 1921
utfärdade kungörelse om ändringar i nämnda kungörelse i huvudsaklig
överensstämmelse med vad av dessa tre ämbetsverk blivit föreslaget.

118

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

Anmärkningsvärt är härvid dels att Ivungl. Maj:t icke, såsom dock
skett kort förut den 26 september i fråga om folkskolestadgan, ansåg
nödigt att revidera hela 1918 års kungörelse, dels att Ivungl. Maj:t, så
vitt handlingarna utvisa, utan skolöverstyrelsens hörande, ändrade § 21
mom. 4 i enlighet med statskontorets förslag på det sätt, att den gamla
tvistefrågan angående statskontorets och kungl. maj:ts befallningshavandes
rätt att pröva erinringar från folkskoleinspektör vid ^anordning av statsbidrag
till skoldistrikt, avgjordes till förmån för den tolkning, som ansett
statskontoret resp. befallningshavanden äga en dylik rätt. Väl må medgivas,
att denna formella ändring varit sakligt sett av behovet påkallad,
men det vill likväl synas, som hade i denna fråga skolöverstyrelsen,
som här föreslagit den gamla textlydelsens bibehållande, bort beredas
tillfälle att yttra sig i den först av statskontoret vid remissbehandlingen
väckta frågan, helst statskontoret uttryckligen motiverat sitt förslag därmed,
att den tvekan, som dittills rått, »huruvida, i händelse vederbörande
folkskoleinspektör avstyrkt inkommen rekvisition å statsbidrag,
den utbetalande myndigheten ägde ingå i granskning av rekvisitionen och,
där omständigheterna kunde därtill föranleda, utbetala detsamma», borde
undanröjas, så att befogenheten härtill bleve obestridlig, vilket utan tvivel
var en fråga av betydelse även för skolöverstyrelsen.

Med denna i och för sig alldeles riktiga ändrings godtagande synes
emellertid också bort följa, att Kungl. Maj:t underkastat de 1918 stadgade
villkoren för statsbidrags utbetalande enligt § 18 förnyad granskning, då det
just var dessa, som eventuellt kunde bliva föremål för konungens befallningshavandes
granskning i anledning av inspektörs anmärkningar. Härvid
bör erinras, att i riksdagens skrivelse nr 394 vid 1918 års riksdag endast
de i mom. b) och mom. d) av § 18 i 1918 års kungörelse omförmälda
villkor blivit angivna såsom riksdagens villkor för statsbidragets utgående,
dock med rätt för Kungl. Maj:t att närmare bestämma innebörden av desamma.
Då Kungl. Maj:t 1918 begagnade denna sin befogenhet på det
sätt, att såsom ytterligare villkor föreskriva dels att folkskolan skulle vara
»anordnad i enlighet med gällande föreskrifter», dels att skoldistriktet skulle
tillhandahålla »lämpliga lokaler samt ändamålsenliga skolmöbler och erforderlig
undervisningsmateriel», så måste erinras, att därmed Kungl. Maj:t
gick utöver vad riksdagen såsom villkor fastställt, och att förty föredraganden
bort, då ärendet i dess ena del återupptogs 1921, föreslå den ytterligare
ändring i 1918 års kungörelse, att denna bringats i verklig överensstämmelse
med 1918 års riksdagsbeslut, varigenom först den rätt till realprövning,
som nu genom Kungl. Maj:ts beslut angående ändring av § 21

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

119

mom. 5 tillagts konungens befallningshavande resp. statskontoret, erhållit
verkligt praktisk betydelse.

Då alltså föredragandet underlåtit att låta fullständigt bereda ifrågavarande
ärende och tillika underlåtit att, trots föreliggande anledning, bringa
1918 års kungörelse även beträffande villkoren för statsbidragets erhållande
till full överensstämmelse med riksdagens härom fattade beslut, hava
vi yrkat, att anmärkning bort av utskottet göras enligt regeringsformen
§ 107 mot föredraganden, statsrådet Olsson.

XXVII.

(Protokoll över ecklesiastikärenden år 1921 den 4 november, den 18 november samt
den 31 december).

av herr K. J. Ekman, som med instämmande av herrar P. J.
Gustafsson, N. A. Nilsson, Persson i Fritorp och Pehrsson i Göteborg anfört:

Genom särskilda beslut den 4 och den 18 november samt den 31
december 1921 har Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Olsson, medgivit, att till kyrkoherden i Dunkel
pastorat, kontraktsprosten J. A. Hedendahl, komministern i örkene
pastorat Per Frankow, kyrkoherden i Skedevi pastorat Axel Jacobson samt
avlidne kyrkoherden i Hagebyhöga pastorat A. V. Anderssons änka Hulda
Andersson finge såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för vissa
tjänsteresor ur kyrkofonden utgå olika, här nedan angivna belopp.

Av handlingarna i ärendena inhämtas, bland annat, följande:

Kontraktsprosten Hedendahl hade av domkapitlet i Strängnäs förordnats
att under kyrkoherden i Helgesta pastorat S. Ekström för maj
månad 1921 beviljad tjänstledighet med biträde av kontraktets präster
uppehålla, jämte egen tjänst, tillika pastoralvården i Helgesta och Hyltinge
församlingar. Kostnaderna för de resor dels Hedendahl själv och dels de
biträdande prästerna till fullgörande härav måst företaga till Helgesta
och Hyltinge hade enligt företedda, av Hedendahl guldna räkningar uppgått
till sammanlagt 200 kronor 95 öre, varför, ävensom för ytterligare i
ersättning för predikohjälp utbetalda 67 kronor, ersättning ur kyrkofonden
begärdes. Bidrag till resekostnaderna beviljades till belopp av 50 kronor.

Komministern Frankow har, på grund av förordnanden av domkapitlet
i Lund, under något mör än tre månader, nämligen från och med
den 27 maj till och med den 31 augusti 1921, jämte egen tjänst, såsom

120

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

vice pastor förvaltat kyrkoherdeämbetet i Loshults pastorat under ordinarie
kyrkoherden därstädes W. Simonsson för sjukdom beviljad tjänstledighet.
Kostnaderna för resorna mellan Frankows bostad i Örkene och Loshult
hava enligt specificerad förteckning uppgått till 275 kronor 10 öre, som
Frankow yrkat att ur kyrkofonden utfå. I bidrag beviljades 150 kronor.

Kyrkoherden Jacobson i Skedevi, vilken innehade domkapitlets förordnande
att förestå även kommisterstjänsten i samma pastorat, hade under
augusti manad. 1921 på grund av läkarbetyg beviljats ledighet från bägge
de nämnda tjänsterna. Till deras uppehållande förordnades under sagda
månad vice pastorn i Regna pastorat Valdemar Lindeborg. Kostnaderna
för dennes resor från Regna till Skedevi dels för expedition och dels för
uppehållande av gudstjänsterna i Skedevi pastorats bägge kyrkor uppgingo
till ett belopp av 300 kronor 15 öre, som Jacobson till Lindeborg utbetalt.
För den sålunda havda utgiften yrkade Jacobson ersättning. Bidrag
beviljades till belopp av 50 kronor.

Änkefru Andersson, vilken, såsom nådårsberättigad efter kyrkoherden
A. V. Andersson, haft att ansvara för uppehållandet av kyrkoherdetjänsten
i pastoratet under ecklesiastikåret 1921—22, hade — med förmälan, att
ständige adjunkten i Motala pastorat H. Karlsson under juli mänacl 1921
varit förordnad såsom vice pastor i Hagebyhöga pastorat — anhållit att
ur kyrkofonden erhålla ersättning med 53 kronor 40 öre till bestridande
av kostnaderna för Karlssons resor mellan pastoraten. Såsom bidrag härtill
beviljades 50 kronor.

Liknande framställningar hava på föredragning av förutvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bergqvist, avgjorts genom
beslut, antecknade i protokollet över ecklesiastikärenden 1921 den 14, 21
och 28 januari, den 4, 18 och 25 februari, den 4 mars, den 1 och 15
april, den 3, 17 och 29 juni, den 12 september samt den 7 oktober.

Fn jämförande översikt över såväl dessa som de förut omnämnda,
av statsrådet Olsson föredragna ärendena lämnas i vidstående tablå.

Det lagrum, på vilket ifrågavarande framställningar stödja sig, är
9 punkten i 6 § i lagen om kyrkofond den 9 december 1910, enligt dess
lydelse i lagen den 19 juni 1917. Där stadgas, att av kyrkofonden skall
utgöras »i den mån fondens tillgångar det medgiva, anslag, som Konungen
må finna skäligt i särskilda fall bevilja såsom bidrag till kostnad för resor
till eller från pastorat, där präst förordnats att, jämte fullgörande av
honom i annat pastorat åliggande tjänstgöring, biträda vid eller uppehålla
prästerlig befattning».

Då i lagen talas allenast om »bidrag» ur kyrkofonden till ifrågavarande
kostnader, låter därav förklara sig, att kostnaderna i intet fall

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22. 121

Tablå.

Prat. över eckl.-ärenden	1921.	Tid för för-ordnandet .	För resekostnad	Beviljad ersättning	Stift dit förs. bör.
Månad.	dag	nr i prot.	mån.	dag.	begärd ers.	beviljad ers.	pr månad	. % av Degärd ers.
kr. \| öre	kr. \|	öre	kr. \|	öre
		A) Föredragande statsrådet Bergqvist.
Januari . . .	14	29	4	14	216	45	170	00	37	77	78.5	Lund.
> ...	>	30	12	—	216	00	200	00	16	66	92-5	Växjö.
> ...	>	31	4	—	200	00	160	00	40	00	80.0	Lund.
> ...	>	32	6	—	544	00	300	00	50	00	55.0	Visby.
> ...	21	25	6	—	196	00	150	00	25	00	76.5	Linköping.
> ...	>	26	14	—	339	00	300	00	21	43	88.5	Västerås.
Tf ...	>	27	2	—	160	00	100	00	50	00	62.5	Västerås.
» ...	28	32	1	18	170	00	85	00	53	10	50.0	Växjö.
» ...	>	33	1	19	39	00	35	00	21	00	89-7	Göteborg.
> ...	>	34	9	15	618	po	475	00	50	00	76.8	Visby.
Februari . . .	4	36	12	7	342	60	300	00	24	50	87.5	Strängnäs.
> ...	18	37	4	—	383	40	200	00	50	00	52.2	Strängnäs.
’ . . .	25	36	4	—	160	00	150	00	37	50	93.7	Västerås.
> ...	>	37	11	2	236	00	200	00	18	25	84.7	Linköping.
Mars ....	4	30	9	25	1128	00	500	00	Öl	00	44.3	Visby.
’ ----		31	7	21	400	00	350	00	45	30	87.5	Visby.
» ....	>	32	12	—	944	00	600	00	50	00	63.5	Västerås.
1 April ....	1	31	3	18	182	40	150	00	42	00	82.2	Lund.
J ....	15	23	8	2	235	00	200	00	25	00	85.1	Västerås.
! Juni.....	3	''36	9	13	142	00	130	00	13	70	91.5	Växjö.
>.....	17	14	24	—	609	00	325	00	13	50	53.3	Växjö.
>.....	29	8	12	—	397	00	250	00	20	84	63.0	Lund.
September . .	12	23	5	15	596	00	275	00	50	00	46.1	Göteborg.
> . .	t>	24	2	10	180	00	120	00	51	50	66.0	Lund.
Oktober . . .	7	12	2	—	115	90	100	00	50	00	89.7	Västerås.
T> ...	>	13	12	—	237	50	225	00	18	75	94.7	Visby.
			B) Föredragande statsrådet Olsson.
November . .	4	36	1	—	200	95	50	00	50	00	25.0	Strängnäs.
» , .	>	37	3	5	275	10	150	00	47	60	54.5	Lund.
> . .	18	50	1	—	300	15	50	00	50	00	16.6	Linköping.
December . .	31	44	1	—	53	40	50	00	50	00	93.6	Linköping.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 5 samt. 19 käft. (Nr 22.) 16

122

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

blivit fullt ersatta. Men anmärkningsvärt synes vara, att den ersättning,
som medgivits, blivit på de olika tjänstinnehavarna så ojämnt fördelad,
som tablån visar hava varit fallet.

I all synnerhet synes den av statsrådet Olsson följda principen att,
oavsett de verkliga kostnaderna, fastslå ersättningsbidraget till omkring
50 kronor för månad leda till ett resultat, som för de olika tjänstinnehavarna
måste framstå såsom en orättvisa. Förhållandena inom de särskilda
pastoraten äro så olika — särskilt om man jämför med varandra å
ena sidan de ofta mycket små pastoraten på slättbygden och å andra sidan
mängden av vidsträckta skogspastorat med långa avstånd mellan kyrkorna
att ett för dem alla lika bestämt skjutsbidrag icke kan undgå att medföra
en betydande ojämnhet. Skall ersättningsbidraget utgå för viss tidrymd,
synes det sålunda böra bestämmas icke blott med hänsyn till tidrymden
utan jämväl med beaktande av de verkliga och ofrånkomliga kostnaderna
på varje särskild ort. Det är på sådant sätt bidraget till skjutskostnader
inom pastoraten är i löneregleringsresolutionerna bestämt; det
utgår för år, men beloppet fastställes likväl olika inom olika pastorat med
hänsyn till den beräknade verkliga kostnaden på stället. Och ett liknande
förfarande i fråga om de nu ifrågavarande skjutsbidragen för resor mellan
olika pastorat synes så mycket mera påkallat, som dessa resor föranledas
icke av något med tjänsten i och för sig sammanhängande förhållande,
utan av den rådande prästbristen, som nödvändiggör sådan dubbeltjänstgöring,
varom här är fråga, med därav följande ökat arbete och besvär
mot en ofta otillräcklig ersättning.

Med anledning av vad sålunda i de ifrågavarande av departementschefen
statsrådet Olsson föredragna ärendena förekommit, finna vi oss föranlatna
att mot honom framställa anmärkning enligt 107 § regeringsformen.

XX Till.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 9 december 1921 samt protokoll över handelsärenden
samma dag.)

av herr K. J. Ekman, som anfört:

Av berättelsen över Kung], teaterns (operans) verksamhet spelåret
1920—21 inhämtas, att utgifterna under spelåret varit följande:

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

123

Balanserad brist.................kr.

Avlöningar...........kr. 1,600,699: 13

Tjänstgöringspenningar och arvoden. » 119,353:75

Dyrtidstillägg..........» 474,962:93

Tillfälliga engagement.......»_74,828: 51 *

Honorar till kompositörer, författare m. fl...... »

Musikalier, instrument m. m............ »

Övriga omkostnader............. • • »

Summa kr.

Inkomsterna hava varit:

Anslag av staten.........kr.

Försålda biljetter...... »

Hyresmedel...........»

Räntor ............. »

Diverse inkomster........»

150,000: —
989,099: 64
192,420: 15
218,832: 43
65,952: 65

kr.

54,605: 23

2,269,844: 32
27,023: 93
14,653: 68
784,629: 50

3,150,756: 66

1,616,304:87

Utgifter utöver inkomster kr. 1,534,451: 79

Till täckning av förestående brist, uppgående till icke mindre än en
miljon femhundra trettiofyra tusen fyrahundrafemtioen kronor 79 öre hava
använts följande av Kungl. Maj:t anvisade medel:

Bidrag för anordnandet av rundhorisont.......kr. 250,000:

Bidrag av lotterimedel.............. 1 702,764: 98

Lån från Kungl. teaterns reservfond........» 527,000: —

Kvarstående brist................ » 54,686: 81

Summa kr. 1,534,451: 79

Kungl. teaterns skuld till den av statskontoret förvaltade »Kungl.
teaterns reservfond», varav årliga räntan användes till stödjande av teaterverksamheten,
uppgick vid nämnda spelårs slut till kr. 2,722,070: 81.

För anskaffande av medel till gäldande av Kungl. teatern påvilande
skuld.fann Kungl. Maj:t genom beslut den 8 september 1921 skäligt medgiva,
att ett penninglotteri finge anordnas i två av varandra oberoende
dragningar, vilka skulle äga rum den 15 mars och den 20 april 1923.
Av behållningen i vardera dragningen skulle 375,000 kronor eller tillhopa

750,000 kronor inbetalas till statskontoret för att tillföras Kungl. teaterns
reservfond.

I två särskilda den 9 november 1921 dagtecknade underdåniga ansökningar
har sedermera Kungl. teaterns styrelse dels hemställt om ett lån
ur Kungl. teaterns reservfond å 520,000 kronor och dels, i samband där -

124

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

med, om beviljande av en extra lotteridragning under år 1922 och en
extra lotteridragning under år 1923.

Till stöd för den förstnämnda av dessa framställningar anförde styrelsen
:

»Den gångna delen av spelåret 1921—1922 visar, att bidrag av allmänna
medel utöver teaterns ordinarie anslag, räntor och recettmedel alltjämt
äro absolut nödvändiga för teaterverksamhetens upprätthållande. Förhållandet
är i Sverige detsamma som överallt i världen, där opera finnes,,
nämligen att den med de anspråk, som ur musikaliskt, litterärt och konstnärligt
avseende i allmänhet ställas och måste ställas på operaverksamheten,
icke kan drivas utan högst betydande understöd. Operans utgifter, som
liksom allt annat under krisåren drivits i höjden på ett förut oanat sätt,
kunna i någon egentlig mån nedbringas först till nästa spelår. Ehuru
under den gångna delen av spelåret operans föreställningar varit förhållandevis
mer besökta än teaterföreställningarna i allmänhet i Stockholm,
är det oaktat Kungl. teaterns ställning med avseende på de löpande utgifterna
följande:

Teaterns nuvarande lösa bankskuld, som måste ordnas, å kr. 400,000: —
Beräknade utgifter, löner, omkostnader och dylikt under
månaderna november, december och januari, tillsammans
..................» 740,000: —

Summa utgifter kr. 1,140,000: —

För tiden till den 1 februari nästa år (1922) har Kungl.
teatern att räkna med följande inkomster:

Statsanslaget............kr. 150,000: —

Räntor å reservfonden........» 63,000: —

Hyror och ers. för värme etc.....» 97,000: —

Beräknade recettmedel under november,

december och januari månader . . » 310,000:— » 620,000:_

Utgifter att täcka kr. 520,000: —»

Någon närmare utredning i ärendet har, såvitt handlingarna utmärka,
icke förekommit.

Genom särskilda beslut den 9 december 1921 beslöt Kungl. Maj:t:
a) på föredragning av chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Svensson, dels, med jämkning av vad enligt beslutet den 8 september 1921
föreskrivits rörande inbetalning till statskontoret av medlen från det då
medgivna lotteriet, att av medlen från den till den 15 mars 1923 utsatta

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

125

första dragningen i samma lotteri 145,000 kronor skulle, i den mån de
bleve disponibla, utbetalas direkt till styrelsen för Kungl. teaterns aktiebolag
för att användas till vissa av teaterns verksamhet härrörande utgifter,
dels ock att nämnda styrelse skulle äga rätt att anordna ett penninglotteri
med dragning den 20 augusti 1923 eller, om helgdag då infölle,
närmast därefter inträffande söckendag, varvid tillika bestämdes, att
av behållningen i lotteriet 375,000 kronor, i den mån de bleve disponibla,
skulle inbetalas till styrelsen; samt

b) på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Olsson, att styrelsen för Kungl. teaterns aktiebolag skulle äga att för
teaterverksamhetens uppehållande mot av styrelsen avgivna skuldförbin-.
delser från Kungl. teaterns reservfond utbekomma ett räntefritt lån å sammanlagt
520,000 kronor, att till fonden återgäldas, så snart de medel —
å motsvarande belopp — bleve tillgängliga, som skulle inbetalas till styrelsen
från ovan omförmälda, till den 15 mars och den 20 augusti 1923
bestämda lotteridragningar; och berättigades styrelsen att hos statskontoret
utbekomma ifrågavarande lån med 315,000 kronor i december 1921 och

215,000 kronor i januari 1922.

Rörande omförmälda lotteri, vari dragning den 20 augusti 1923
skulle äga rum, innehöll Kungl. ''Maj:ts beslut även, bland annat, att lotteriet
skulle omfatta en dragning med ett antal av 150,000 lottsedlar, varje
å tio kronor, för vilket pris, avgiften för stämpel å lotterna oberäknad,
lotterna skulle säljas till allmänheten. Vinstbeloppet skulle vara 1,050,000
kronor, fördelat sålunda:

1	vinst å	kronor 50,000 . .	.... kr. 50,000	—
10	vinster »	» 10,000 . .	. . . . i 100,000	—
20	» »	» 5,000 . .	.... » 100,000	—
100	» >	» 1,000 . .	.... » 100,000	—
300		» 500 . .	. . . . > 150,000	—
2,000	» »	* 100 . .	200,000	—
5,000	» »	» 50 . .	.... » 250,000	—
5,000	» j	» 20 . .	.... » 100,000	—
12,431	vinster.		Kronor 1,050,000	—

Av behållningen i lotteriet, kr. 450,000:—, skulle 375,000 kronor’
i den mån de bleve disponibla, inbetalas till styrelsen för Kungl. teaterns
aktiebolag, och finge högst 75,000 kronor användas till bestridande av
omkostnadeima för lotteriet.

Vid granskningen av omförmälda den 9 december 1921 fattade be o

126 Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

slut framställer sig till anmärkning det förhållande, att genom såväl den
föreskrivna jämkningen av beslutet den 8 september 1921 som beviljandet
ur kungl. teaterns reservfond av det nya räntefria lånet å 250,000 kronor
reservfondens ställning, som redan förut ger anledning till anmärkning,
ytterligare försvagats. Nämnda fond uppgick vid 1921 års ingång till
4,340,690 kronor 51 öre, alltsammans utlånta medel och fordringar. Fondens
uppgift är att genom den därav härflytande årliga ränteinkomsten
bereda ett fast stöd för Kungl. teaterns verksamhet. En mycket väsentliodel
av fonden, nämligen icke mindre än 2,722,070 kronor 81 öre, var
redan vid förra spelårets slut såsom räntefritt lån utlämnad till Kungl.
teaterns aktiebolag; och med det nu senast beviljade lånet går bolagets
räntefria skuld till fonden upp till i det närmaste tre miljoner kronor.
I den revisionsberättelse rörande spelaret 1920—21, som den 18 november
1921 avgivits av de för granskning av bolagets räkenskaper utsedda revisorer,
därav en utses av Kungl. Maj:t, och vilken berättelse sålunda bör
hava varit av de föredragande statsråden känd, då besluten den 9 december
1921 fattades, uttalas om de från fonden till bolaget utlämnade lånen
följande: »Aven om dessa lån delvis täckts eller avsetts att täckas genom
senare anordnade penninglotterier, är under alla förhållanden ett dylikt
förfaringssätt förenat med den olägenheten, att Kungl. teaterns — förutom
det ordinarie anslaget så gott som enda säkra inkomstkälla av större
betydenhet, nämligen räntan å nämnda fond, efter hand minskas. Att
detta, med hänsyn till Kungl. teaterns ekonomiska säkerhet, måste vara
ägnat att inge betänkligheter, synes vara tydligt.»

An större måste emellertid betänkligheterna mot de den 9 december.
1921 fattade besluten bliva, da man finner, att, ehuru Kungl. Maj:t redan
den 8 september 1921 — på föredragning av tjänstförrättande expeditionschefen,
kanslirådet Linroth, inför dåvarande tillförordnade regeringen —
funnit nödigt att såsom förutsättning för det då beviljade penninglotteriet
uppställa den fordran, att genom lämpliga anordningar Kungl. teaterns
förvaltnings- och driftkostnader i möjligaste män nedbringades, det nya
lånet jämte det därmed förbundna penninglotteriet beviljats, utan att därvid,
sa vitt handlingarna utmärka, någon mera ingående granskning av de
olika utgiftsposter, till vilkas täckande medlen begärts, blivit företagen.
Denna underlåtenhet är så mycket mera i ögonen fallande som eljest varje
anslag även till de mest angelägna och gagnande samhällsbehov pläga
inom regering och riksdag på det nogaste nagelfaras. Och en sådan ingående
prövning hade här så mycket mera varit på sin plats, som, enligt
vad de nämnda revisorerna intyga, Kungl. teaterns verksamhet år efter år
visat stegrade omkostnader. Överstathållarämbetet, som yttrat sig över

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

127

såväl den nu gjorda som tidigare av teaterbolaget framställda lotteriansökningar,
har också därvid upprepade gånger framhållit, att de i dessa ansökningar
lämnade utredningarna icke gåve någon fullständig inblick i
Kungl. teaterns ekonomi.

Det torde i detta sammanhang böra erinras, att de medel, som här
äro i fråga, framlockas huvudsakligen • ur de mindre bemedlades inkomster
och besparingar i en utsträckning, som, för att kunna täcka de föreliggande
utgifterna, måste gå vida därutöver. Det framgår av den här ovan
lämnade framställningen att, för att åstadkomma ett belopp av 375,000
kronor för Kungl. teaterns behov, är nödvändigt att sälja lotter för

1,500,000 kronor, varav icke mindre än’ 1,050,000 kronor hamna i ett
fåtal enskilda vinnares ägo. Vid anvisning av så dyrköpta medel till upprätthållande
av en'' verksamhet, som mer och mer synes avlägsna sig från
den sanna konstens råmärken, och i en tid, då största delen av vårt folk
suckar under arbetslöshetens och dyrtidens samfällda nöd, kan med rätta
fordras, att synnerlig varsamhet iakttages.

Då ifrågavarande ärenden, vari Kungl. Maj:t den 9 december 1921
meddelat beslut, enligt vad som av handlingarna framgår, icke kunna anses
hava blivit handlagda med den omsorg, som vederbort, finner jag mig
föranlåten att mot de föredragande statsråden framställa anmärkning enligt
§ 107 regeringsformen.

XXIX.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 10 februari 1922.)

av herrar Glasört, K. J. Ekman, Reuterskiöld, E. B. Andersson i Fältenborg,
Magnusson i Tumhult, Jansson i Edsbäcken, Nilsson i Antnäs,
Svensson i Grönvik och Pehrsson i Göteborg, vilka anfört:

»I det förslag till läroplan för Starrkärrs folkskola (typ. C 1), som
av Starrkärrs församling i juni 1921 för stadsfästelse insändes till domkapitlet
i Göteborg, hade förs''amlingen föreslagit 3 timmars kristendomsundervisning
i veckan i skolans femte och sjätte klass, och i förslag till
dylika planer för Hulans folkskola (typ C 2) och Ryds mindre folkskola
(typ D 2) föreslagit 2 timmars kristendomsundervisning i veckan i dessa
skolors första och andra klass. Såsom motiv härför hänvisades till ett
protokoll vid sammanträde med församlingens skolråd och lärarepersonal
den 12 juni 1921, enligt vilket skolrådet med samtliga lärares och lärarinnors
instämmande, beslutat bland annat, att i läroplanerna för heltids -

128 Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

läsande. skolors 3—6 klasser och halvtidsläsande skolors 5—6 klasser
skulle insättas 3 timmars undervisning i kristendom för varje barn i
veckan. Då den kungl. kungörelsen om undervisningsplan för rikets folkskolor
tilläte, att dår särskilda förhållanden sådant föranledde, mindre avvikelser
i fråga om de i timplanen upptagna timtalen kunde göras, och
Starrkärrs församling enhälligt anhållit hos Kungl. Maj:t om kristendomsundervisningens
utsträckande till minst 3 timmar i veckan för varje
barn, ansåge skolrådet en sådan jämkning i tiden för kristendomsundervisningen
lagligen berättigad.

Vederbörande folkskoleinspektör, som den 29 juni yttrade sig över
förslaget tillstyrkte för tre av församlingens folkskolor (av typ A, B° 1 och
B 2) en kristendomsundervisning i klasserna 3—6 av tre timmar i veckan,
men motsatte sig församlingens önskemål beträffande skolorna i Starrkärr,
Hulan och Ryd. Beträffande den förstnämnda framhölls, att medan förslaget
ökat kristendomsundervisningen i femte och sjätte klasserna till 3
timmar i veckan, hade det minskat tiden för tal- och läsövningar från 3
timmar till 2V2 timmar och för gymnastik från 1 timme till 72 timme,
vilket icke syntes tillrådligt. I fråga om de båda senare yrkade folkskoleinspektören
en nedsättning i första och andra klassen av kristendomsundervisningens
timtal i veckan från 2 timmar till IV2 timme samt en
ökning av gymnastikens timtal från xji timme till 1 timme.

Skolrådet, som hördes över folkskoleinspektörens förslag, vidhöll vid
sammanträde den 17 juli, vari lärarekårens representant deltog, sin uppfattning
om behovet av det ursprungligen föreslagna timtalet för kristendomsundervisningen
i de tre nämnda skolorna, samt framhöll, att om man
därjämte ville öka timtalet för tal- och läsövningar i Starrkärrs folkskola
till 3 timmar i veckan — vilket skolrådet medgåve kunde vara behövligt
— samt för gymnastikundervisningen i de tre skolorna till 1 timme i
veckan, detta kunde ske, genom att sammanlagda antalet lärartimmar i
Starrkärrs folkskola utsträcktes till 31V2 timmar i veckan och i de båda småskolorna
till 3072 timmar i veckan. Skolrådet framhöll härvid, att § 15
i gällande folkskolestadga, vilken icke blivit upphävd genom kungörelsen
den 31 oktober 1919, medgåve en utökning av lärotimmarna ända till 36
timmar i veckan. Med hänvisning härtill framställde skolrådet alternativa
förslag. Båda överensstämde däri, att Ryds och Hulans skolor måtte få
behålla en kristendomsundervisning i klass 1 och 2 av 2 timmar i veckan
och Starrkärrs folkskola i klass 5 och 6 en kristendomsundervisning av 3
timmar i veckan samt tal- och läsövningar i sistnämnda skulle sättas till 3
timmar i veckan. Alternativen skilde sig åter i fråga om gymnastikundervisningen,
som för de tre skolorna i nu ifrågavarande klasser föreslogs till

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

129

antingen V2 timme eller 1 timme i veckan. I förra fallet skulle i Starrkärrs
skola lärartimmarna sammanlagt bliva 31 i veckan, och i de andra skolorna
30 i veckan; i det senare fallet skulle timantalet bliva respektive 3172 i veckan
och 3072 i veckan. Folkskoleinspektören gick så till vida församlingen
till mötes, som han i nytt yttrande den 15 augusti förordade, att i Starrkärrs
folkskola kristendomsundervisningen skulle under läsåret 1921—1922
få inom femte och sjätte klasserna utökas till 3 timmar i veckan. I övrigt
vidhöll han sitt förslag, varvid särskilt framhölls, att den av skolrådet
föreslagna utsträckningen av lärartiden skulle för mycket betunga
vederbörande lärarekrafter. Den 24 augusti stadfäste domkapitlet i Göteborg
läroplanerna för nu ifrågavarande skolor i enlighet med folkskoleinspektörens
senaste yttrande.

Häröver beslöt församlingen på kyrkostämma den 18 september
1921 att besvära sig. Den förklarade sig därvid icke hava någon erinran
mot, att timtalet för övriga ämnen sattes lika med vad timplanen föreskreve,
men beslöt enhälligt, under hänvisning till § 15 av folkskolestadgan,
att i nu ifrågavarande skolor lärarnes undervisningsskyldighet skulle,
tiden för morgonandakten oberäknad, utsträckas till 31 timmar i veckan,
så att kristendomsämnet erhölle 2 tim. i veckan i Hulans och Ryds skolor
klass 1 och 2 och 3 tim. i veckan i Starrkärrs folkskola klass 5 och 6.
I besvären framhölls, att sagda paragraf i folkskolestadgan varken direkt
eller indirekt blivit upphävd genom senare kungörelser; vad särskilt anginge
kungl. kungörelsen den 31 okt. 1919 (1919 : 880), erinrades, att dess
första moment tvärtom medgåve, att mindre avvikelser kunde göras i
timtalen, blott icke något av de i timplanen angivna ämnena uteslötos eller
sammanlagda antalet undervisningstimmar i veckan minskades med mera
än två timmar. Tillika betonades, huru såväl kyrkostämman som skolrådet
enhälligt begärde den ifrågavarande ökningen av kristendomsundervisningen.

Besvären remitterades till domkapitlet i Göteborg, som ånyo hörde
folkskoleinspektören, vilken, efter hänvisning till sitt tidigare yttrande,
hemställde, att besvären måtte lämnas utan avseende, enär skolrådet i desamma
ej anfört några särskilda förhållanden, som kunde anses motivera
förändring av de fastställda timplanerna, och ej heller uppvisat, att domkapitlet
handlat i strid mot gällande författningar.

Domkapitlet åter tillstyrkte bifall till besvären och anförde till stöd
därför följande:

»Enligt § 15 mom. 1 i gällande folkskolestadga äger kyrkostämma besluta
angående de timmar å dagen, då undervisningen skall i skolorna meddelas, med
iakttagande dock av den i mom. 2 av samma paragraf angivna begränsningen att

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 5 samt. 19 käft. (Nr 22.) 17

130

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

antalet lärotimmar i veckan i intet fall får överstiga 36, tiden för morgonandakten
häri inberäknad. Denna kyrkostämmans beslutanderätt torde få anses innebära,
att vederbörande myndigheter vid fastställelse av reglementen med läroplaner
i de fall, då timtalet utökats utöver vad undervisningsplanen för rikets folkskolor
bestämmer,. endast hava att tillse, att kyrkostämman iakttagit nyss angivna
tidsbegränsning.

Då Starrkärrs församling å kyrkostämma den 18 september 1921 beslutat
utsträcka lärarnas undervisningsskyldighet till 31 timmar i veckan, tiden för morgonandakten
oberäknad, synes numera icke något hinder förefinnas för den påyrkade
utsträckningen av timtalet för ämnet kristendomskunskap. Under förutsättning
att undervisningstiden för lärarna utsträckes på sätt ovan nämnts, påkallar
nämligen ep utökning av timtalet för sagda läroämne icke någon motsvarande
minskning i timtalet för övriga läroämnen.

För den händelse domkapitlets ovan angivna mening rörande innebörden i
stadgandena i § 15 mom. 1 och 2 i folkskolestadgan icke skulle anses hållbar,
tillåter sig domkapitlet framhålla, att såväl lärarkåren som skolrådet och kyrkostämman
enhälligt uttalat sig för en ökning av tiden för kristendomsundervisningen,
och att således en allmän opinion inom Starrkärrs församling måste anses
förefinnas för en sådan.

På grund härav och då domkapitlet för sin del anser, att en utökning av
tiden för kristendomsund ervisningen, på sätt i besvären yrkas, är från undervisningssynpunkt
behövlig, med undantag möjligen för de halvtidsläsande småskolorna,
vill domkapitlet tillstyrka bifall till besvären.»

Två av domkapitlets medlemmar anmälde skiljaktig mening, enär
det syntes dem »ovisst, huruvida gällande folkskolestadga och undervisningsplan
kunde åberopas till förmån för bifall till det i besyärsskriften
gjorda yrkandet.»

Skolöverstyrelsen, som därefter hördes i ärendet, avstyrkte den 3
januari 1922 besvären och förebragte därvid, efter ett referat av ärendets
föregående behandling, följande motivering:

»Den av församlingen åberopade bestämmelsen i folkskolestadgan angiver
ett maximum i fråga om timantal per vecka, som ej får överskridas. I detta
timantal inräknas timmarna för slöjdundervisningen och tiden för morgonandakten.
Enligt vad folkskolinspektören vid reglementsförslagets behandling hos domkapitlet
upplyst, uppgår slöjdundervisningen vid Starrkärrs folkskola till 4 timmar
i veckan, och enligt det fastställda reglementet äro till morgonandakt anslagna
10 minuter före första undervisningstimmen, alltså för vecka 60 minuter eller 1 l/s
undervisningstimme. Då enligt den fastställda timplanen för samma skola lärarens
övriga undervisningsskyldighet för vecka uppgår till 30 timmar, omfattar
sålunda den sammanlagda undervisningstiden 35 1/s timmar och en utökning med
1 timme är redan med hänsyn härtill författningsstridig.

Ifrågavarande stadgande är emellertid, enligt överstyrelsens mening, såsom
redan framhållits, närmast att betrakta som en föreskrift angående maxirniantalet
undervisningstimmar för vecka och är icke avsedd att reglera tiden för
de särskilda undervisningstimmarna. Bestämmelser härom äro utfärdade i nådiga
kungörelsen angående undervisningsplan för rikets folkskolor den 31 oktober

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

131

1919. Från dessa bestämmelser få visserligen vid reglementens uppgörande mindre
avvikelser göras, men endast då särskilda förhållanden därtill föranleda. Församlingen
har icke påvisat några dylika förhållanden, som skulle kunna motivera
en avvikelse från undervisningsplanen. Ett bifall till förevarande framställning
om utökning av ett ämnes timantal skulle därför kunna åberopas såsom stöd för
liknande framställningar från snart sagt alla församlingar och skulle alltså i
själva verket kunna leda till ett upphävande av kungörelsens bestämmelser.»

Av församlingens skolråd ing&vos därpå två särskilda skrivelser av resp.
den 20 januari och 8 februari 1922, vari de av skolöverstyrelsen anförda
skälen upptogos till granskning. Bland annat skedde detta i fråga om det
först nu i ärendet framförda argumentet,'' att tiden för slöjdundervisningen
skulle inräknas i de 36 timmar, vartill enligt § 15 av gällande folkskolestadga
kyrkostämma ägde rätt att utsträcka antalet lärotimmar i veckan.
Församlingen påpekade, att författningarna i stället flerstädes gjorde åtskillnad
mellan »lärotimmar» och tiden för undervisning i övningsämnen.
När i folkskolestadgan, efter det att § 15 givit ett antal bestämmelser rörande
lärotimmarnas antal, omfattning och anordning m. m., uti § 17

föreskreves, att »rörande tiden för undervisningen i--- slöjd är särskilt

stadgat», syntes tvärtom denna föreskrift vilja förebygga den missuppfattning,
att slöjdundervisningen finge inräknas i tiden för den obligatoriska undervisning
i folk- och småskolan, varom § 15 handlade. Den kungliga kungörelsen
den 30 juni 1920 angående statsbidrag för undervisning i slöjd
in. in. (1920: 572) markerade ock i § 4 så strängt berörda åtskillnad, att
den endast medgåve statsunderstöd »under villkor, att slöjdundervisningen
varit förlagd utanför den för undervisningen i de för folkskolan obligatoriska
ämnena på vederbörligt sätt fastställda tiden». I de förklarande anmärkningarna
till 1919 års undervisningsplan hade ock i mom. 9 (1919,
sid. 2578) beslämts, att »undervisningen i slöjd hav å timplanen förlagts
utanför skolans egentliga undervisningstid». Ytterligare framhölls av skolrådet,
vad särskilt anginge en av de skolformer, varom fråga nu vore —
Starrkärrs folkskola av typ Cl) — att 1919 års undervisningsplan upptagit
ett förslag till arbetsordning (1919 sid. 2814—2815), enligt vilket
för en dylik skola lärartiden för vecka uppginge, slöjd och morgonandakt
inberäknade, till icke mindre än 391/3 timmar för vecka — eller
för varje grupp av barn till 19‘2/3 timmar för vecka — något, som uppenbarligen
visade, att slöjdtiden icke då ansågs skola inräknas i de 36 timmarna.

Även om skolöverstyrolsen hade rätt i sitt påstående, att slöjdundervisningen
skulle inräknas i de 36 timmarna, skulle, betonade skolrådet vidare,
ett bifall till dess anhållan endast medföra ett överskridande av detta

132

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

antal timmar med 73 timme i veckan (3573-fl)* 1). En dylik avvikelse måste
anses ingå i de »mindre avvikelser» från timplanen, som 1919 års undervisningsplan
medgåve, »där särskilda förhållanden sådant föranleda». Mot
skolöverstyrelsens uttalande, att något sådant särskilt förhållande icke påvisats,
framhöll -församlingen, att det ådagalagts, att en allmän opinion
förefunnes inom församlingen för den begärda utsträckningen av kristendomsundervisningen.
I fråga om innebörden av denna hänvisning till »särskilda
förhållanden» erinrade församlingen vidare att, då 1919 års undervisningsplan
varit föremål för debatt vid 1920 års riksdag, ett av de statsråd,
som medverkat till planens utfärdande, framhållit att enligt hans uppfattning
bestämmelsen om dessa särskilda förhållanden skulle göra det möjligt,
att, där exempelvis en stark folkmening inom ett skoldistrikt krävde
det, vidtaga en mindre avvikelse i fråga om timtalen för kristendomskunskap.
Slutligen betonades från församlingens sida jämväl, att då i en
författning, såsom här i folkskolestadgan § 15, stode att »kyrkostämman
beslutar», utan att det föreskreves, att beslutet skulle underställas någon
myndighet, detta plägade betyda, att det verkligen vore kyrkostämman,
som hade avgörandet, och att dess beslut då icke brukade kunna annat
än i besvärsväg upphävas.

Vid besvärens föredragning den 6 februari 1922 beslöt Kungl. Maj:t
på föredragandens hemställan att ej göra ändring i domkapitlets beslut i vad
det överklagats.

Denna statsrådets hemställan har ur flera synpunkter synts oss anmärkningsvärd.
Folkskolestadgan § 15 föreskriver som bekant:

»På förslag av skolrådet beslutar kyrkostämman angående de tider av året,
de dagar i veckan och de timmar å dagen, då undervisningen skall i skolorna
meddelas.

Härvid bör iakttagas, — — — — — — — — — — — — —

att antalet lärotimmar i veckan i intet fall får överskrida trettiosex, tiden
för morgonandakten inberäknad».

Denna kyrkostämman tillerkända beslutanderätt är således, vad sammanlagda
antalet lärotimmar i veckan angår, endast såtillvida begränsad,
att lärotimmarnas antal icke får utsträckas över trettiosex. Då nu på av

*) Det torde böra här anmärkas, att den beräkningsgrund, enligt vilken, med slöjdundervisningens
och morgonandaktens inräknande, hela undervisningstiden skulle uppgått till 357s timme och alltså

1 timmes ökad kristendomsundervisning i veckan fört upp summan till 367s timme, vilar på överstyrelsens
uppfattning, att 10 minuters morgonandakt dagligen 6 dagar i veckan — d. v. s. 60 minuter — bör
utföras icke med 1 timme, utan med ll/s timme, eftersom ''undervisningstimma icke får överstiga 45
minuter. Om morgonandaktens 60 minuter, fördelade på 6 dagar beräknats till 1 timme, hade ej mer
än 36 timmar uppnåtts.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

133

församlingen anförda grunder tiden för undervisningen i slöjd uppenbarligen
icke är att inräkna i antalet lärotimmar, har församlingen endast
utövat sin lagliga rätt, då den bestämt antalet lärotimmar i veckan i de
ifrågavarande skolorna till respektive 30 Va och 31 Va (morgonandakten lufticke°
inberäknad). Härvid är dessutom att märka, att dessa skolor samtliga
voro halvtidsläsande skolor, och att i fråga om sådana skolor, i den
mån stadgandet i § 15 mom. 2 har avseende på lärjungarna, bestämmelsen
om maximitid av 36 timmar över huvud måste sakna betydelse, då lärotimmarna
för envar av de båda grupperna även med den av församlingen
begärda utökningen av timtalet endast skulle uppgå till 153/4 och I6V4
timmar. Såsom ovan erinrats, har också 1919 års undervisningsplan just
för dylika skolor upptagit förslag till arbetsordning, som utsträckt lärartiden
ännu längre (1919, sid. 2 814—2 815). Det måste slutligen även
framhållas, att då samtliga vederbörande myndigheter i fråga om Starrkärrs
folkskola för läsåret 1921—1922 medgivit den av församlingen begärda
utsträckningen i kristendomsundervisningen och därmed en utökning av
undervisningstiden till 3lV2 timmar i veckan, de därigenom uppenbarligen
underkänt skolöverstyrelsens tolkning, att en dylik utsträckning vore författningsstridig.

Men även om denna skolöverstyrelsens tolkning skulle ägt större fog
för 3ig, än sålunda rätteligen är fallet, måste här betonas, att då samma
stadga är en administrativ författning, vars tolkning och tillämpning beror
på Kungl. Maj:t allena, och då 1919 års undervisningsplan uttryckligen
förutsätter möjligheten av mindre avvikelser i timplanen, där särskilda förhållanden
sådant föranleda, departementschefen bort tillstyrka bifall till den
framställning, som församlingen enhälligt framburit, och som domkapitlet
tillstyrkt såsom frän undervisning ssynpunkt behövlig. Ett tillmötesgående
av dessa önskemål hade uppenbarligen icke i något hänseende kunnat
betecknas såsom menligt för folkundervisningen inom distriktet, utan fastmera
måst vara för densamma gynnsamt.

I sistnämnda hänseende må jämväl hänvisas till vad den 29 juni 1921
dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet uttalade till
statsrådsprotokollet, då han tillstyrkte Kungl. Maj:t att med anledning av
från dels kyrkomötet, dels församlingar, sällskap och föreningar in. m.
inkomna framställningar utfärda vissa tilläggsbestämmelser i fråga om
tillämpningen av 1919 års undervisningsplan. Han yttrade därvid:

»De yrkanden, som i de ifrågavarande framställningarna blivit gjorda angående
ändringar i gällande undervisningsplan för rikets folkskolor av den 31.
oktober 1919, äro ganska skiftande. I stort sett samla de sig dock i följande tre punkter:
att tiden för kristendomsundervisningen måtte i den egentliga folkskolan ut -

134

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

sträckas till tre timmar i veckan, att Luthers lilla katekes måtte komma bättre
till sm rätt vid undervisningen, samt att för sammanfattningen av den kristna
tros- och __ livsåskådningen särskild lärobok måtte användas.

Då dessa yrkanden i väsentliga avseenden överensstämma med vad som i
iraga om kristendomsund ervisningen innehålles i det av skolöverstyrelsen år 1919
avgivna förberedande. förslaget till ny undervisningsplan för rikets folkskolor
och jag själv deltagit i utarbetandet av sagda förslag samt gillat detsamma
kunde det ju synas ligga mig personligen mycket nära att nu tillstyrka desamma!

, , Vid närmare övervägande härav har jag emellertid mötts av vissa betänkligheter.
skulle redan nu föreskrift lämnas, att i samtliga folkskolor ändringar
i flaga om den för kristendomsundervisningen gällande ordningen återigen skulle
vidtagas, kan man befara att detta skulle verka störande och upprivande på
undervisningen i de ej få skoldistrikt, där man funnit sig kunna tillämpa den
nya undervisningsplanen oförändrad. Inom skolan skulle genom dessa täta ändringar
i dess arbetsordning lätt kunna uppstå ett osäkerhetstillstånd, som
bleve mnderligt för ett eftersträvansvärt lugn i arbetet. Den av skolöverstyrelsen
£anihalina synpunkten, att innan förändringar i en i laga ordning tillkommen
författning företagas, tillräcklig erfarenhet om de gällande bestämmelsernas lämplighet
eller olämplighet bör vara vunnen, har därför synts mig vara värd allt
beaktande, allra helst ett motsatt tillvägagångssätt utan tvivel skulle kunna
grva upphov till för undervisningen menliga slitningar och strider.

Det har dock ingalunda varit min mening, att de nu föreliggande framställningarna
skulle lämnas utan avseende. Tvärtom anser jag, att desamma redan
pa grund av det kraftiga vittnesbörd de avlägga om en varm och allmän nitälskan
tor vart tolks religiösa och sedliga uppfostran, äro värda den största uppmärksamhet.
De farhågor, åt vilka framställningarna giva uttryck i fråga om lämpligheten
av vissa bestämmelser i den nya undervisningsplanen, och som föranledt
de gjorda ändringsyrkandena, ha också för mig blivit en eggelse att taga under
förnyad noggrann omprövning, huruvida och i så fall vilka ytterligare åtgärder
kunde vara pakallade för att — utan att en mera genomgripande förändring av
de nya bestämmelserna redan nu företoges — i möjligaste mån betrygga en tillläspning
av undervisningsplanen i huvudsaklig överensstämmelse med det mål
och de grunder, som finnas angivna i överstyrelsens förslag, och som även i väsentliga
avseenden kommit till uttryck i den nya undervisningsplanen.

yttranden av sakkunniga skolmyndigheter, som avgivits över de inkomna
framställningarna, hava särskilt tre åtgärder förordats såsom påkallade
tör att den nya undervisningsplanen skall kunna leda till önskvärt mål. De sålunda
förordade åtgärderna gå ut på, att nödig ledning beredes lärarne vid undervisningens
bedrivande, att lämplig lärobok för barnen, särskilt beträffande sammanfattningen
av den kristna tros- och livsåskådningen, kommer till användning
och att något mera tid anslås åt ämnet.

0 ^ad först handledningen för lärarne angår, vill jag erinra om den tävlan för
astadkommande av lämpliga handböcker för folkskolans lärare att användas vid den
sammanfattande undervisningen om den kristna tros- och livsåskådningen, som
Lders Kungl. Maj:t på mitt förslag beslutat. I ett särskilt anförande till statsrådsprotokollet
den 5 nov. 1920 har jag närmare angivit de grunder, enligt vilka
en dyfiK handledning borde utarbetas. Den bestämda tiden för tävlingsskrifternas
ingivande utgick den 30 juni 1921, och vid denna tidpunkt hade 29 sådana skrifter

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

135

inkommet till ecklesiastikdepartementet. Personer, som skola bedöma dessa skrifter,
hava utsetts, och de hava tätt sig förelagt att hava utfört sitt granskningsarbete
före innevarande års utgång. Jag är förvissad om att härmed det starkaste behovet
av handledning för lärarne skall bliva tillgodosett.

Beträffande den ifrågasatta läroboken torde man hava anledning antaga,
att de handledningar, som vid nyss nämnda tävlan kunna befinnas vara lämpliga
för sitt ändamål, skola giva uppslag till läroböcker för barnen.

Emellertid har från flera håll kommit till uttryck en viss tvekan, huruvida
den nya undervisningsplanen medgiver, att vid den undervisning, som skall
avse sammanfattningen av den kristna tros- och livsåskådningen, lärobok användes.
Då jag finner det önskvärt, att hinder icke må läggas i vägen för läroboks användande,
har jag för avsikt att föreslå att i den kungörelse angående kristen -domsundervisningen, som enligt min mening nu bör utfärdas, kommer att ingå
ett moment, av vilket det tydligt framgår, att användning av lärobok på detta
område icke är förbjuden. Därvid bör då också stadgas, att dylik lärobok skall
vara för ändamålet godkänd i den ordning, som eljest gäller för antagande av
läroböcker i kristendom. Ett sådant stadgande synes mig i sin mån kunna bliva
ägnat att uppmuntra till försök för åvägabringande av lämpliga läroböcker.
Slutligen vill jag erinra om att i bestämmelserna rörande den övergångstid av
tre läsår, som medgivits för den nya undervisningsplanens fullständiga genomförande,
måste anses vara medgiven även en viss frihet i fråga om läroböckers användande
under övergångstiden.

Vad slutligen angår tiden för kr ist endomsunder visning en, hade jag för egen
del, såsom också framgår av de i överstyrelsens förslag till undervisning spion ingående
timplanerna, ursprungligen tänkt mig något längre tid för folkskolans kristendomsundervisning.
Jag är också av den uppfattningen, att det skulle hava varit
lyckligast, ifall överstyrelsens förslag i denna punkt ej blivit så starkt beskuret som
skettJ) Nu har emellertid överstyrelsen i sitt i anledning av de nu gjorda framställningarna
avgivna utlåtande påpekat, hurusom med de förändringar i kristendomskursernas
innehåll och omfattning, som vidtagits, de av överstyrelsen ursprungligen
förordade timtalen, icke längre utan vidare kunna vara tillämpliga
utan att särskild erfarenhet i detta hänseende bör inhämtas. I åtskilliga av de
från skolmyndigheterna inkomna yttrandena har också framhållits, att några åtgärder
beträffande tiden för kristendomsundervisningen icke böra vidtagas, förr
än den stadgade övergångstiden gått till ända och de därunder föreliggande möjligheterna
att förvärva närmare erfarenhet utnyttjats. Andra åter hålla emellertid
före, att redan nu något bör göras för beredande av ökad tid åt kristendomsundervisningen.
I den sammanställning av myndigheternas yttranden, som inom
skolöverstyrelsen utarbetats av folkskoleinspektören Y. Moberger, göres följande
sammanfattning av de i detta avseende gjorda uttalandena: »Med hänsyn till

kravet på ökad tid för kristendomsundervisningen torde den allmänna tendensen,
i yttrandena kunna sammanfattas så: Den fastställda tiden för småskolan är

tillräcklig. Angående behovet av ökad tid för klasserna 3 och 4 äro meningarna
starkt delade. Klasserna 5—6 (7), åtminstone i heltidsläsande skolformer, anses
ganska allmänt behöva tre timmar. Alldeles särskilt gäller detta öde klassen».

överstyrelsen har vid övervägande av detta spörsmål och i betraktande av
vad som framkommit i yttrandena funnit, att det särskilt i fråga om sjätte klassen,

'') Kursiveringen verkställd här.

136

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

men även beträffande femte klassens kurs i många fall icke torde komma att befinnas
möjligt att med tillbörlig grundlighet och noggrannhet behandla de föreskrivna
kurserna med tillämpning av de i timplanen angivna timtalen. Detsamma
gäller även enligt överssyrelsens uppfattning i fråga om sjunde klassens kurs i
sådana skolor med kursväxling, där man har sju klasser. Av skal, som överstyrelsen
angivit i sitt nyssnämnda yttrande, anser sig överstyrelsen emellertid, innan
ytterligare erfarenhet vunnits,'' icke kunna förorda att en ändring vidtages i undervisningsplanen,
varvid överstyrelsen särskilt har i tanke det avsevärda antal skoldistrikt,
där densamma redan i sin helhet kommit till användning och där, ifall
en generell ändring av undervisningsplanen vidtoges, ändringar ånyo måste äga
rum. Glenom de bestämmelser, som gälla för undervisningsplanernas tillämpning,
är ock medgivet, att de angivna timtalen, där särskilda förhållanden sådant föranleda,
kunna ökas. Tydligt är emellertid, att detta kan ske blott i undantagsfall,
och att en ökning i varje fall måste bliva beroende av vederbörande myndigheters
medgivande.

Det skulle därför enligt överstyrelsens uppfattning vara önskvärt, att åtminstone
vad beträffar vissa skolformer genom vederbörlig författningsbestämmelse
möjlighet bereddes de skoldistrikt, som sådant önska, att utan hinder av undervisningsplanens
föreskrifter öka timtalen för kristendomsundervisningen i femte och
sjätte och i vissa fall även sjunde klassen till tre i veckan.

Den ståndpunkt överstyrelsen sålunda intagit kommer ganska nära den
mening, som funnit uttryck i ett av riksdagens andra kammare innevarande år
fattat beslut. Genom detta beslut godtogs ett uttalande, som gjorts av fem reservanter
till ett av kammarens tillfälliga utskott avgivet utlåtande med anledning
av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om kristendomsundervisningen
i folskolorna. Reservanterna i fråga sammanfatta nämligen, sedan de hänvisat
till de från olika håll till Kungl. Maj:t ingivna framställningarna, sin mening
angående tiden för kristendomsundervisningen i följande ord: »Vid sådant förhållande
finna vi att hinder ej bör möta för att redan nu åt kristendomsämnet
giva mera tillfredställande undervisningtid, särskilt i de högre klasserna i den
egentliga folkskolan, där heltidsläsning förekommer».

ditt slutliga yrkande — vilket jämväl blev andra kammarens beslut—giva
reservanterna visserligen den mera obestämda formen av en hemställan, att tiden
för kristendomsundervisningen i regel må utsträckas till tre timmar i veckan, men
för en uppfattning av detta yrkandes innebörd är man tydligen hänvisad till det
nyss återgivna uttalandet i motiveringen, något som också bekräftas därav, att
de kammarens ledamöter, som i debatten stödde skrivelseförslaget, i själva verket
ej vore ense om en större utsträckning av undervisningstiden är den, som i det
nämnda uttalandet angives.

För egen del ansluter jag mig till den mening, varom det stora flertalet
.av de hörda myndigheterna samlat sig och som vunnit stöd av skolöverstyrelsen.
Då jag sålunda för närvarande anser mig endast beträffande folkskolans högsta
klasser kunna förorda ett generellt medgivande om utsträckning av tiden för kristendomsundervisningen,
innebär detta ingalunda, att därigenom någon inskränkning skulle
göras i de möjligheter till jämkning av timantalet i allmänhet, som de nuvarande
bestämmelserna i enskilda fall medgiva. Tvärtom anser jag att en sådan jämkning
bör medgivas i alla de fall, då behov därav visar sig föreligga.1

*) Kursiveringen verkställd här.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

137

Av skal, som jag i det föregående angivit, ansluter jag mig ävenledes till
överstyrelsens förslag, att någon generell ändring i undervisningsplanen icke nu
företages, utan att det i stället beredes möjlighet för de skoldistrikt, som så önska,
att utan åberopande av några särskilda omständigheter få tiden för kristendomsundervisningen
utökad inom de i överstyrelsens här ovan anförda yttrande angivna
gränserna. Detta innebär uppenbarligen, att initiativet till en utsträckning av
undervisningstiden skall tagas av vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse.
För en sådan anpassning efter olika önskemål tala för övrigt flera omständigheter.
Från flera håll har nämligen den önskan framställts, att större frihet borde
beredas skoldistrikten att få ordna undervisningen. Särskilt betonades önskvärdheten
härav under överläggningen om kristendomsundervisningen vid 1920 års kyrkomöte.
En sådan ordning överensstämmer också med vad som av gammalt tillämpats
vid uppgörande av timplaner för folkskolorna inom de särskilda skoldistrikten.
Därigenom att olika timantal tillämpas i olika skoldistrikt, erhålles också större
möjlighet att vinna den allsidiga erfarenhet, som erfordras, innan man går till en
revision av den nya undervisningsplanen.>2)

Det framgår av detta uttalande, att ett medgivande av den art
Starrkärrs församling begärt, långt ifrån att vara till någon skada, fasthet]re
skulle länt till gagn för vinnande av den mera allsidiga erfarenhet, som
erfordras för att rätt bedöma verkningarna av den nya undervisningsplanen.

Att ett dylikt medgivande jämväl skulle lämnat rikare utrymme åt
den kommunala självbestämningsrätt, varpå vår folkundervisning i många
hänseenden ännu vilar, och vars förtroendefulla medverkan måste vara ett
villkor för denna viktiga undervisningsgrens förkovran, hade bort vara ett
ytterligare skäl för ett bifall till församlingens begäran.

Vi ha därför yrkat, att utskottet bort på dessa grunder jämlikt
§107 RF framställa anmälan mot föredragande departementschefen, statsrådet
Olsson, och vi vilja tillägga, att utskottet endast med tillhjälp av
den förseglade sedeln avslagit detta yrkande.

XXX.

(Protokoll över jordbruksärenden 27 maj 1921 och den 22 juni 1921.)

av herr K. A. Westman, som med instämmande av herrar Clason,
Thulin, Reutershiölcl, Stendahl, N. A. Nilsson och Nilsson i Antnäs, anfört:

Sedan 1919 års urtima riksdag bifallit Kungl. Maj:ts förslag (prop.
nr 2) om anordning för tiden 1 juni 1920—31 maj 1922 av ett system
med glidande tullsatser för vete, råg och korn, mjöl och gryn därav ävensom
malt och vissa slag av bröd, utfärdades författningar härom 21 1

1) Kursiveringen verkställd här.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 5 saml. 19 käft. (Nr 22.) 18

138

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

augusti 1919 (S. F. S. nr 567, 568). Härigenom bestämdes, jämlikt riksdagens
hos Kungl. Maj:t anmälda beslut, att under nämnda period 1 juni
1920—31 maj 1922 skulle dels visst inhemskt normalpris för vete »för ett
år i sänder av den ifrågavarande tiden» av lantbruksstyrelsen i enlighet
med vissa angivna grunder uträknas, dels visst importpris »för perioder av
tre månader, räknat från och med den 1 juni 1920, på visst sätt av kommerskollegium
beräknas».

Genom Kungl. Maj:ts proposition nr 81 till 1921 års riksdag föreslogos
vissa ändringar i dessa bestämmelser, och i huvudsaklig överensstämmelse
härmed beslöt riksdagen »sådan ändring av de för tiden 1 juni
1920—31 maj 1922 antagna bestämmelser angående glidande tullsatser
för vissa slag av spannmål m. m., att perioderna för importprisets beräkning
skola bestå av en kalendermånad, dock att vad angår den månad varunder
riksdagens beslut om ändringen delgives Kungl. Maj:t importpriset
må beräknas för del av samma månad, att — — — ske, samt att maximibegränsning
av tullsatsen icke skall ifrågakomma». Därjämte fastställde
riksdagen visst förslag till ändrad lydelse av vissa rubriker i tulltaxan »att
tillämpas fr. o. in. den dag, ändringarna i bestämmelserna angående glidande
tullsatser träda i kraft t. o. m. den 31 maj 1922». Riksdagens
skrivelse härom av den 19 april 1921 (nr 130) föredrogs för Kungl. Maj:t 20
april, varvid föredraganden, som enligt protokollet redan 18 april anmodat
kommerskollegium att inkomma med beräkning av importpriset för
vete med ledning av pris, som gällt 15 mars—15 april, anmälde dels
kommerskollegii i anledning härav avlämnade skrivelse av 11 april,1
dels ock inom departementet utarbetade förslag till »ej mindre förordning
angående glidande tullsatser för vissa slag av spannmål m. m., än även
kungörelser dels angående vissa ändringar i förordningen 19 juni 1911
(nr 80) med tulltaxa för inkommande varor, dels ock angående tullsatser
under tiden 21—30 april 1921 för vissa slag av spannmål m. in.».

I överensstämmelse härmed utfärdades den 20 april 1921 Kungl.
Maj:ts förordning ang. glidande tullsatser för vissa slag av spannmål m. m.
(S. F. S. 151.) Oaktat Kungl. Maj:t föreslagit och riksdagen beslutat
allenast vissa ändringar i förordningen den 21 augusti 1919 (nr 567),
utfärdade Kungl. Maj:t en ny förordning, som trädde i stället för 1919
års förordning. Den nya förordningen innehöll dels de bestämmelser i 1919
års förordning, varutinnan ändringar icke skett, dels de av 1921 års riksdag
beslutade bestämmelserna.

1 Kommerskollegiets utlåtande avgavs sålunda 8 dagar, innan Kungl. Maj:t anmodat
kollegiet att avgiva detsammå.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

139

I denna, som trädde i kraft 21 april, bestämdes bl. a., att det inhemska
normalpriset för vete skulle »för tiden 1 juni 1921—31 maj 1922
uträknas av lantbruksstyrelsen i enlighet med de grunder, som finnas angivna
i den vid statsrådsprotokollet till proposition nr 2 den 2 augusti
1919 angående glidande tullsatser för vissa slag av spannmål m. m. fogade
bilaga nr 1».

Jämlikt föreskrifterna i förordningen den 20 april 1921 (nr 151)
inkom sedermera lantbruksstyrelsen, i skrivelse 14 maj 1921, med förslag
till fastställande a^ inhemskt normalpris för vete under andra året av
perioden 1 juni 1920—31 maj 1922 och åberopade därvid även Kungl.
Maj:ts befailning i brev av 6 febr. 1920 »att före den 15 maj 1921 till
Kungl. Maj:t inkomma med uppgift å nämnda normalpris, såvitt angick
ovan angivna tidsperiod» (1 juni 1921—31 maj 1922).

Samtidigt inkom kommerskollegium i skrivelse av 20 maj s. å.
med uppgift angående beräkning av importpriset för vete under juni 1921.

Vid anmälan av detta ärende anförde föredraganden, statsrådet
Hansson, beträffande det inhemska normalprisets fixering,

»att detta skulle uträknas och fastställas för skördeår. Då den tid
glidtullsystemet skulle gälla började redan den 1 juni 1920, men samma
års skörd kom i handeln tidigast i augusti samma år, borde sålunda, därest
förslaget fullt genomförts, för jämförelse med importprisen användas under
tiden 1 juni—31 juli 1920 normalpris för 1919 års skörd, under tiden
1 augusti 1920—31 juli 1922 normalpris för 1921 års skörd. Detta blev
emellertid aldrig utsagt av de sakkunniga, som i denna del allenast framlade
förslag till metod för beräkningen av normalpriset för visst års skörd samt
därjämte föreslogo, att åt en med jordbrukets förhållanden förtrogen
offentlig myndighet, exempelvis lantbruksstyrelsen, skulle anförtros att
efter sagda metod verkställa prisberäkningen.

I den i ärendet till 19201 års urtima riksdag avlåtna propositionen
nr 2 föreslog Kungl. Maj:t i denna del riksdagen, att normalpriset skulle
under tiden 1 juni 1920—31 maj 1922 för ett år i sänder uträknas av
lantbruksstyrelsen i enlighet med vissa grunder. Sedan Kungl. Maj:t den
(5 februari 1920 meddelat närmare bestämmelser angående verkställandet
av omförmälda uträkning i principiell överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag och urtima riksdagens beslut i ämnet, har lantbruksstyrelsen beräknat
det inhemska normalpriset för vete för tiden 1 juni 1920—31 maj 1921
till 39 kronor 54 öre pr 100 kg. Detta pris, som hittills använts till
jämförelse med importprisen vid beräkning av tullsats, är byggt på de

1 Här föreligger en uppenbar felskrivning i protokollet. Bör vara 1919.

140

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

grunder, som enligt de sakkunnigas förslag böra gälla för uträkning av
normalpris å 1920 års skörd.

På samma sätt är det av lantbruksstyrelsen i förstnämnda skrivelse
den 14 maj 1921 angivna normalpris för tiden 1 juni 1921—31 maj 1922
uträknat jämlikt de sakkunnigas metod för erhållande av normalpris å
1921 års skörd.

Därest detta nya normalpris, 43 kronor 33 öre, vid uträkning av
tullsats användes till jämförelse med importpriset, medför detta i och för
sig en höjning av tullen med 1 krona 89 öre. Denna höjning är, såsom
torde framgå av vad jag redan anfört, icke sakligt berättigad, förrän 1921
års spannmålsskörd kommer i marknaden, d. v. s. tidigast i augusti 1921.
Att tidigare använda detta pris för uträkning av tullsats skulle strida mot
själva principen för glidtullar. Denna avser nämligen att erhålla en tullsats,
framkommen vid jämförelse mellan vid införseln gällande pris å den importerade
och å den inhemska spannmålen. Men under juni och juli 1921
finnes ingen inhemsk spannmål av senare skörd än 1920.

Jag är sålunda av den meningen, att det nya normalpriset icke bör
användas förrän vid fastställande av tullsats för augusti 1921, vilket torde
stå i överensstämmelse med grunderna för riksdagens beslut i ärendet.
På grund härav hemställer jag att vid beräkning av tullsats för juni och
juli 1921 normalpriset för 1920 års skörd användes till jämförelse med
importpriset».

I enlighet härmed utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse ang. tullsatser
under juni månad 1921 för vissa slag av spannmål m. m. (nr 263). Den
22 juni 1921 beslöts, med tillämpning av samma grunder, utfärdande av
kungörelse även för juli månad (nr 332).

Föredragandens ovan återgivna yttrande är i flera avseenden synnerligen
anmärkningsvärt, riksdagens beslut av 1919 avsåg det inhemska
normalprisets fixering »för ett år i sänder av den ifrågavarande tidens
(1 juni 1920—31 maj 1922), och någon ändring häri hade varken Kungl.
Maj:t föreslagit eller riksdagen genom 1921 års beslut godkänt. Frågan,
huruvida den höjning av tullen, som, med utgångspunkt i det sålunda
uträknade inhemska normalpriset, skulle av Kungl. Maj:t bestämmas, vore
»sakligt berättigad, innan 1921 års spannmålsskörd kommit i marknaden»,
d. v. s. tidigast i augusti 1921, kunde tydligen av Kungl. Maj:t upptagas
till prövning och avgörapde vid här ifrågavarande tidpunkt endast under
den förutsättningen, att Kungl. Maj:t tillerkänner sig grundlagsenlig rätt
att under sittande riksdag ensam fatta beslut om ändring av spannmålstullar
i strid med riksdagens i dess beslut uttalade vilja. Att en
dylik befogenhet icke tillkommer Kungl. Maj:t är enligt vår mening tydligt.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

141

I sitt här anmärkta rådslag har emellertid föredraganden till och med gått
ett steg längre och tillrått Kungl. Maj:t att ändra de grunder, vilka enligt
riksdagens kungjorda beslut skola vid tullsatsernas bestämmande tillämpas.

I detta avseende må framhållas, att föredragandens uttalade mening, »att
det nya normalpriset icke bör användas förrän vid fastställande av tullsats
för augusti 1921 icke står i överensstämmelse vare sig med grunderna
för riksdagens beslut'' eller med ordalydelsen av den utfärdade kungörelsen
av 1919 eller med den under första året av perioden 1 juni 1920—31
maj 1922 tillämpade praxis, vilken dessutom av lantbruksstyrelsen vid
förslagets avgivande för året 1 juni 1921—31 maj 1922 utan vidare följts.

Då föredraganden vid avgivandet av sitt ovan återgivna rådslag icke
ansåg sig kunna med större bestämdhet uttala sig om riksdagens mening med
beslutet än att den tolkning han gav däråt Hörde stå i överensstämmelse med
grunderna för riksdagens beslut», hade det för övrigt bort ligga nära till
hands att i saken tillfråga den då ännu samlade riksdagen och sålunda
bereda den samma tillfälle att, om den så ville, själv ändra de grunder,
vilka Kungl. Maj:t nu, utan konstitutionell rätt, tillråddes att åsidosätta.

Vad föredraganden vid ett senare tillfälle enligt statsrådsprotokoll i
jordbruksärenden den 30 sept. 1921 § 40 anfört vid handläggning av ett
ärende, som blivit en följd av det beslut, som fattats i enlighet med hans
här anmärkta rådslag, synes ej heller vara ägnat att undanröja hans konstitutionella
ansvar. Föredraganden yttrade:

»Under månaderna maj till och med juli — den första tiden, under
vilken glidtullarna beräknats på det vid 1921 års riksdag bestämda sätt
— förelåg föga skillnad mellan det svenska marknadspriset å vete och det
beräknade impoi-tpriset med tillägg av tull. De då gällande tullsatserna
voro sålunda i det närmaste effektiva som skydd för den svenska spannmålsproduktionen.
Från och med augusti månad har tullen däremot blivit.
mer och mer ineffektiv. Under sistnämnda månad var importpriset
jämte tull 35 kronor 36 öre, medan det svenska marknadspriset enligt
föreliggande noteringar uppgick till 30 kronor 90 öre. Under de första
20 dagarna av september, för vilken månad det beräknade importpriset
med tillägg av tull blir 35 kronor 41 öre, var motsvarande marknadssiffra
27 kronor 11 öre, och under senare delen av månaden har den svenska
noteringen sjunkit ända ned till 24 å 25 kronor lör 100 kg. Den fastställda
tullen skänker sålunda icke numera det avsedda skyddet, utan det
svenska marknadspriset ligger till och med ett par kronor lägre än det
samtidiga importpriset å oförtullad vara i svensk hamn.

Orsakerna till detta egendomliga läge äro enligt min mening att
söka dels i en sällsynt rik veteskörd inom landet, dels däri, att kvarnarna,

142

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

trots denna rika inhemska skörd, fortsatt att vid förmätningen av vete inblanda
en högst betydlig procent — enligt uppgifter 50 till 75 procent
— importerat vete. Genom--— skörden.

Då dessa förhållanden mötas av kvarnarnas strävan att för erhållande
av en mjölkvalitet, som kan fullt konkurrera med importerat mjöl av
högsta kvalitet, vid förmalningen inblanda betydliga mängder utländskt
vete — under månaderna april—augusti har importen uppgått till 104,000
ton — kommer efterfrågan på svenskt vete icke att på långt när motsvara
utbuden, vilket har det redan nämnda prisfallet till följd och hotar att
göra den svenska varan osäljbar inom landet.

För — — — svårigheter.

Det beklagliga förhållande är sålunda rådande, att till landet importeras
utländskt vete i stor utsträckning, medan det betydligt billigare svenska
vetet ligger osäljbart hos lantmännen.»

Med stöd av vad sålunda anförts, torde vara uppenbart, att rent
konstitutionellt, oavsett verkningarna av Kungl. Maj:ts beslut 27 maj 1921
och 22 juni 1921, allvarliga invändningar måste göras mot det sätt, varpå
föredraganden handlagt detta ärende. Och vi hava för den skull ansett
utskottet böra mot statsrådet Nils Hansson framställa anmärkning: iämlikt
R. F. § 107.

XXXI.

(Protokoll över jordbruksärenden den 30 sept. 1921.)

av herrar Nils Anton Nilsson, Reuterskiöld, Nilsson i Antnäs och
K. A. Westman, som anfört:

Med åberopande av den av oss avgivna reservationen angående anmärkning
mot föredragande departementschefen i jordbruksärenden för
handläggningen av frågan om det inhemska normalprisets fixering under
glidtullsåret 1 juni 1921 — 31 maj 1922, hava vi ansett anmärkning i
samband därmed böra framställas jämväl för hans rådslag av den 30 september
1921 angående upphävande av glidtullarnas maximering och viss
uppgörelse mellan staten och kvarnarna.

Till statsrådsprotokollet av nämnda dag anför departementschefen
bland annat: »Nationalekonomiskt sett är inköpet av det dyrare och till stor
del obehöyliga utländska vetet högst ofördelaktigt. Hur ogynnsam verkan
inköpen öva på handelsbalansen, framgår därav, att en fortsatt inblandning
av utländskt vete i samma utsträckning som nu tillämpats, kan be -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

143

räknas medföra eu ökad betalning till utlandet för innevarande konsumtionsår
av cirka 30 miljoner kronor.

Inblandningen av det utländska vetet fördyrar vidare mjölet och
brödet. Om sålunda vid förinalningen användes allenast 30 procent utländskt
vete i stället för såsom nu, särskilt vid kvarnar i södra Sverige,
70 procent, bör en icke oväsentlig prissänkning kunna beräknas.

Slutligen skulle uppenbart en ökad användning av svenskt vete vid
mjöltillverkningen bereda lantmännen större avsättningsmöjligheter, och
således förhindra, att svenskt vete, såsom nu kan befaras måste i saknad
av tillräckliga exportmöjligheter användas till utfodring.

Av det anförda framgår, att en minskad användning av importvete
gagnar såväl producenter som konsumenter. Visserligen blir därvid framställt
mjöl icke av samma höga kvalitet som det nu tillverkade. Då
emellertid en ökad användning av svenskt vete icke inverkar å näringsvärdet,
torde kvalitetsskillnaden ingalunda vara av den betydelse, att anledning
finnes att ur denna synpunkt låta den överflödiga användningen av utländsk
vara fortgå. Man bör kunna, särskilt under nu rådande depressionstid,
förvänta, att den konsumerande allmänheten fäster större vikt vid
att mjölet erhållas till billigare pris och av svensk råvara, än att det till
äventyrs ser något vackrare ut.

Då det synts mig önskvärt att om möjligt undvika i författningsväg
utfärdade bestämmelser med den besvärliga kontrollapparat, som härav
bleve en följd, har jag med delegerade för Sveriges kvarnförening inlett
underhandlingar i syfte att få användningen av utländskt vete minskad.»

Föredraganden hemställde nämligen efter överenskommelse med »delegerade
för Sveriges kvarnförening» vilka därvid förbundit sig att inköpa
svenskt vete till minst 70 % av kvarnarnas totala veteförbrukning under
tiden den 1 okt. 1921—1 juni 1922, ävensom meddelat, att de »samtidigt
företagit en prissänkning av 5 kronor för 100 kg. för såväl samtliga vetemjölsorter
som rågsikt», att då lantmännen härigenom »uppenbart» kommit
i förbättrat läge, Kung!. Maj:t skulle till mjölets ytterligare förbilligande,
vilket syntes kunna ske, »utan att lantmännens berättigade intressen träddes
för nära», föreskriva en begränsning uppåt av tullsatserna. I enlighet
härmed utfärdades kungl. kungörelse den 30 sept. 1921 (Nr 551), varigenom
tullen maximerades till 7 kr. 20 öre per 100 kg.

Nedan den angivna förutsättningen för denna tullbegränsning —
innebörden av avtalet med kvarnarna — torde knappast äga den betydelse
föredraganden förmenat. Något skriftligt upprättat avtal är icke fogat till
protokollet och detta upplyser icke om, huruvida de delegerades förbindelse
avser kvarnföreningens alla medlemmar eller, vilka av dem seder -

144

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

mera godtagit delegerades vid de förda förhandlingarna gjorda utfästelser.
Och för övrigt innebär förbindelsen, sådan den nu må vara, icke annat
eller mera än inköp av viss kvantitet svenskt vete, men icke, såsom statsrådet
synes hava förmenat, förpliktelse att vid förmalningen inblanda 30 %
utländskt vete.

Om sålunda förutsättningen för Kungl. Maj:ts beslut i själva verket
är felaktig, blir det rådslag, varpå beslutet grundades, desto mera anmärkningsvärt,
som dess inkonstitutionella karaktär icke kan ens med hänvisning
till dess praktiska nytta försvaras.

Beslutet skulle visserligen enligt Regeringsformens § 60 kunna betraktas
såsom ett tullnedsättningsbeslut, då det innebär att tullen ej skall
utgå med mer än visst högsta belopp. Men även om, därest tullsatsen
enligt de av riksdagen bestämda grunderna eljes skulle kunnat uppgå till
högre belopp, häri ligger en eventuell nedsättning, så måste dock erinras,
att eu dylik maximering ingick i det glidtullsystem, som på förslag av
Kungl. Maj:t själv genom riksdagens år 1921 fattade beslut blev i detta
stycke ändrat, då maximering uttryckligen förbjöds. Härigenom ställes
Kungl. Maj:ts åsidosättande av riksdagens klart och tydligt utsagda mening
i ännu bjärtare dager. Därest riksdagen och Kungl. Maj:t vid detta
riksdagsbesluts fattande ansett en dylik maximering som möjlig form för
tullnedsättning, skulle uppenbarligen något beslut om maximeringens avskaffande
icke tillkommit, då däri under nämnda förutsättning skulle legat
en klar avvikelse från grundlagens regel. Vid närmare granskning visar
sig ock, att maximeringen, vilken ofrånkomligt sammanhänger med och
beror av glidtullsystemet, utgör en av de grunder, varpå detta kan b}g;gas,
men varpå för tiden 1 juni 1921—31 maj 1922 enligt riksdagens beslut
icke fick och enligt Kungl. Maj:ts tidigare mening icke heller borde byggas.

På anförda skäl hava vi funnit detta ärende vara av den beskaffenhet,
att utskottet bort jämlikt regeringsformens § 107 göra anmälan mot
föredragande departementschefen statsrådet Nils Hansson.

XXXII.

(Protokoll över handelsärenden den 13 januari 1922.)

av herrar Lyberg, Hellberg, Jansson i Edsbäcken, Bäckström, St arbäck
och Persson i Fritorp, vilka med instämmande i huvudsak av herr Stendahl
anfört:

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

145

Från styrelsen för Svenska Stenkolsaktiebolaget Spetsbergen inkom
den 5 januari 1922 till Konungen en den 28 december 1921 dagtecknad
skrivelse, vald styrelsen med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes godkänna i
skrivelsen omförmälda beslut om ändring av bolagsordningen och ökning
av aktiekapitalet, tillika hemställde om teckning i enlighet med riksdagens
bemyndigande för svenska statens räkning av 7,500 nya preferensaktier i
bolaget på de av bolagsstämman beslutade villkor. Beträffande riksdagens
ställning till frågan och Kungl. Maj:ts tidigare åtgöranden i saken hänvisas
till vad ovan i reservationen XXI anförts.

Vid anmälan av ärendet i statsrådet den 13 januari innevarande år
erinrade föredragande statsrådet om dessa förhållanden samt meddelade,
att statens representanter i bolaggts styrelse den 4 i samma månad avlämnat
en ny P. M. angående bolagets ställning. Sagda P. M. börjar liksom
den i september avgivna med en erinran om riksdagens beslut och det
villkor, som beträffande teckning av aktier till ett belopp av 750,000 kronor
uppställts samt avslutas på följande sätt:

»Av den ovan gjorda jämförelsen framgår alltså, att ehuru Spetsbergskolen
för det närvarande knappast kunna konkurrera i produktionspris
med de priser, till vilka engelska kol försäljas — enligt uppgift i facktidskrifter
i många fall med ren förlust för gruvägarne — man synes
hava anledning förvänta att, sedan mera normala förhållanden i fråga om
efterfrågan å kolbränsle hunnit göra sig gällande, och i samband därmed
produktions- och försäljningspris kommit i ett mera normalt läge till varandra,
förutsättningar för en ekonomiskt lönande drift vid Sveagruvan skola
föreligga.

I betraktande härav, och då Spetsbergstillgångarnes värde och ekonomiska
betydelse synas böra bedömas, icke endast efter nu rådande eller
för närmaste tiden motsedda konjunkturläge och förhållanden i övrigt,
utan med fästat avseende jämväl på en längre framtid, anse vi oss för
vår del böra förorda den underd. framställning, som nu av bolagets styrelse
göres om fullföljande från Statens sida av den i utsikt ställda, ytterligare
aktieteckningen av 750,000 kronor i bolaget.

Med hänsyn till det allmänna läget och för tillvaratagande och
skyddande i största möjliga utsträckning av Statens intressen torde denna
teckning, såsom även i ovanberörda framställning av bolagets styrelse föreslås
böra göras i form av preferensaktier med förmånsrätt i bolagets tillgångar
framför övriga aktier till såväl aktiernas nominella värde som 6 %
utdelning.»

Det sålunda gjorda sammanfattande uttalandet var alltså nästan ordagrant
av samma lydelse som den i reservationen XXI här ovan omförmälda

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 5 samt. 19 käft. (Nr 22.) 19

146

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

sammanfattningen av utredningsresultatet enligt i september år 1921 avlämnad
P. M. Efter att hava återgivit det sista uttalandets innehåll anförde
statsrådet till protokollet:

»Såsom av det här ovan sagda torde framgå, är frågan, huruvida
staten bör, med anlitande av det av riksdagen å extra stat för år 1922
anvisade anslaget å 750,000 kronor, genom aktieteckning bereda svenska
stenkolsaktiebolaget Spetsbergen det ytterligare kapitaltillskott, varom bolaget
nu gjort framställning, redan att betrakta såsom de facto avgjord i
positiv riktning genom förberörda av Kungl. Maj:t den 30 september 1921
meddelade beslut innefattande bemyndigande för järnvägsstyrelsen att såsom
förskottsbetalning å blivande stenkolsleveranser till bolaget utbetala ett
belopp av 600,000 kronor. Vid det tillfälle, då sagda beslut fattades,
stod valet emellan att antingen låta bolaget omedelbart träda i likvidation
och realisera sin egendom, vilket allvarligt skulle hava äventyrat det med
statens kapitalengagemang i bolaget avsedda syftet, naturtillgångarnas bevarande
åt Sverige, eller att genom dels förskottslikvid för stenkol, dels
ock ytterligare aktieteckning tillföra bolaget det rörelsekapital, som för
driftens uppehållande under nu löpande brytningssäsong oundgängligen
erfordrades.

Det skulle ju nämligen hava varit meningslöst att genom beviljande
av förskottslikvid för stenkol sätta bolaget i tillfälle att uppehålla driften
under några månader framåt, om detsamma därefter av brist på rörelsekapital
skulle hava nödgats likvidera vid en tidpunkt, då den å Spetsbergen
befintliga tjänstemanna- och arbetarepersonalen av naturförhållandena
är hindrad att lämna ögruppen, då rikliga vinterförråd upplagrats därstädes
och då det erhållna förskottsbeloppet icke hunnit mer än till en del
förvandlas i brutna kol.

Då Kungl. Maj:t genom förberörda beslut av den 30 september 1921
funnit sig efter omsorgsfull prövning av förhållandena böra till bolaget
utanordna omförmälda förskottslikvid, innebär detta sålunda, att Kungl.
Maj:t givit det senare alternativet sin anslutning och alltså trätt in för
att, så snart efter ingången av år 1922 det av riksdagen å extra stat för
samma år anvisade anslaget å 750,000 kronor blivit tillgängligt, den av
riksdagen vid anslagets beviljande i utsikt ställda ytterligare aktieteckningen
skulle fullföljas.

I det läge, vari frågan för närvarande befinner sig och under åberopande
av den av statens styrelseledamöter i bolaget verkställda omfattande
utredningen rörande utsikterna för en ekonomiskt lönande kolbrytning
å Spetsbergen, finner jag mig därför böra tillstyrka, att staten, med

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

147

anlitande av förberörda av riksdagen för ändamålet anvisade anslag, ingår
såsom delägare i bolaget för ett ytterligare belopp av 750,000 kronor.»

Kungl. Maj:t beslöt härefter i enlighet med statsrådets hemställan.

Det sålunda fattade beslutet är anmärkningsvärt, emedan den förutsättning,
under vilken anslag för ändamålet av riksdagen beviljats, uppenbarligen
icke fyllts. Berörda förutsättning var — såsom av den förut
lämnade redogörelsen framgår och i den av statens representanter i styrelsen
avlämnade P. M. erinrats —, att en med hänsyn till situationen pa
kolmarknaden företagen undersökning gåve vid lianden, att betingelser för
en ekonomiskt lönande drift ansåges föreligga för den närmaste framtiden.
Långt ifrån att detta var händelsen vid tidpunkten för beslutets fattande
hade tvärtom efter anslagets villkorliga beviljande av riksdagen förhållandena
på kolmarknaden utvecklat sig på ett synnerligen ogynnsamt sätt.
Redan i september månad 1921 hade sålunda bolagets styrelse ansett bolagets
ställning vara konkursmässig, därest icke staten ställde medel till
bolagets förfogande i form av dels förskott å 600,000 kronor och dels ifrågavarande
aktieteckning. Järnvägsstyrelsen hade i då avgivet yttrande redogjort
för den ogynnsamma ställning, vari bolaget kommit genom förhållandena
på kolmarknaden, samt framhållit, att, icke ens om dessa medel
ställdes till förfogande det funnes någon garanti för att bolaget kunde
fullgöra sina åtaganden. Därutöver hade angående bolagets driftsmöjligheter
icke, såvitt av handlingarna framgår, verkställts annan utredning än den,
som innefattas i förberörda P. M. av de två styrelseledamöterna. I densamma
konstateras det ofördelaktiga läge, vari bolaget för det dåvarande
befunne sig, men uttalas några allmänna förhoppningar, att gynnsammare
förhållanden skulle inträda, varefter den uppfattningen göres gällande,
att saken icke borde bedömas »endast efter nu rådande eller för närmaste
tiden motsedda konjunkturläge och förhållanden i övrigt, utan med fästat
avseende jämväl på en längre framtid». Vilken mening man än kan
hava om riktigheten av denna ståndpunkt, säkert är, att riksdagen icke anslutit
sig till densamma, då den uttalade, att förhållandena under den
närmaste framtiden skulle vara avgörande.

Också har föredragande statsrådet, som visserligen i motiveringen
för sitt rådslag omnämner den sålunda inkomna utredningen, undvikit
att på något sätt uttala sig rörande frågan, huruvida enligt samma utredning
eller eljest den av riksdagen angivna förutsättningen för ytterligare
aktieteckning inträtt. I stället har starkt betonats, att frågan härom i
själva verket avgjordes genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 september 1921,

148

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

och att i det läge saken nu befunne sig annat icke återstode än att
teckna det begärda beloppet.

Det må gärna medgivas att, på sätt även här ovan i reservationen XXI
framhållits, vid sist sagda besluts fattande förutsattes, att aktieteckningen
å 750,000 kronor skulle komma till stånd. Det kan måhända därför vara
förklarligt, att föredragande departementschefen icke ville taga på sitt
ansvar att ställa sig definitivt avvisande till framställningen. Men då
staten dock varken formellt eller reellt bundit sig vid den dittills enligt
kontraktet endast »i utsikt ställda» teckningen samt det för densamma av
riksdagen uppställda villkoret icke kunde anses fyllt, borde i allt fall teckningen
icke hava skett utan medgivande av den vid beslutets fattande
samlade riksdagen. Det synes hava förelegat så mycket större skäl att
underställa, frågan riksdagens prövning, som den affär, på vilken statsmakterna
inlåtit sig, i det stora hela tagit dimensioner och lett till konsekvenser,
med vilka riksdagen år 1921 icke torde hava räknat.

Vi hava för den skull ansett, att konstitutionsutskottet till hävdande
av riksdagens rätt bort göra anmälan enligt 107 § regeringsformen mot
föredragande departementschefen, statsrådet Svensson.

XXXIII.

av herrar Clason, Stendahl, P. J. Gustafsson, N. A. Nilsson i Östrabo,
N. E. Nilsson i Antnäs, K. A. Westman, Persson i Fritorp och Pehrsson
i Göteborg, som anfört:

Den 20 januari erhöll konstitutionsutskottet kännedom om att inom
departementen utdelats en P. M. av följande lydelse:

»På uppdrag får jag härmed meddela, att efter ingången av år 1922 ingressen:
’Vi Gustav med Guds nåde Sveriges, Götes och Vendes Konung göra

veterligt;’ icke vidare skall användas i författningar. Dessa skola i följd härav
antingen helt sakna ingress eller ock börja exempelvis: ''Härigenom förordnas som
följer’, ''Med riksdagen förordnas som följer’, ''På förslag av riksdagen, vartill ock
allmänt kyrkomöte samtyckt, förordnas som följer’, ''Med föranledande av en framställning
av patent- och registreringsverket förordnas som följer’, ''Efter riksdagens
hörande förordnas som följer’.

Övergångsbestämmelser skall införas sist i en författning, ej i dess ingress.

G. Grefberg.»

Med anledning härav lät utskottet infordra »det eller de protokoll,
som må hava förts i statsrådet angående ändrad form för författningars utfärdande
från och med ingången av år 1922».

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

149

Till svar härå fick utskottet emottaga dels ett statsrådsprotokoll i
finansärenden den 7 januari 1922, som angavs innehålla Kungl. Maj:ts beslut
angående utfärdande av den under nr 1 i författningssamlingen för 1922
upptagna kungörelsen, dels ett statsrådsprotokoll i justitiedepartementsärenden
den 13 januari 1922, som angavs innehålla kungörelsen nr 2.

Vid granskning av dessa protokoll har intetdera befunnits innehålla
något beslut av Kungl. Maj:t om de generella ändringar av författningsingresserna,
som enligt ifrågavarande P. M. förklarades skola tillämpas''från
och med ingången av 1922.

Det förstnämnda protokollet innehöll däremot i en av sina punkter,
att vederbörande statsråd tillstyrkt utfärdande av en författning — Svensk
Författningssamling 1922: 1 — som befinnes vara försedd med ingressen
»Härigenom förordnas som följer». Någon motivering för användningen
av denna ingress är emellertid i protokollet icke angiven, än mindre innehåller
det något allmänt bemyndigande att framdeles använda de nya ingressformerna.
Det senare protokollet innehöll icke heller något dylikt bemyndigande,
men väl ett tillstyrkande till utfärdande av ännu en författning
med ny ingress (Sv. F. 1922: 2).

Sedan frågan om sagda P. M:s tillkomst och syfte den 7 februari
i första kammaren gjorts till föremål för interpellation, varvid interpellanten
bland annat sporde, om berörda P. M. vore »i alla delar riktig
och med vilken rätt samt av vem ha i sådant fall däri gjorda anordningar
vidtagits», besvarade hans excellens herr statsministern i sitt interpellationssvar
den 18 februari denna fråga på följande sätt:

»På denna fråga vill jag lämna följande svar. Den åsyftade promemorian
är avfattad av chefen för lagavdelningen inom justitiedepartementet såsom ledning
för vederbörande tjänstemän i departementen vid uppgörande av förslag till författningstexter
för uppsättande i korrektur. Den innehåller inga ''anordningar’ i
betydelsen av fattade beslut, och interpellantens fråga med vilken rätt den utfärdats
saknar följaktligen varje bärande underlag. Anledningen till dess tillkomst
var att vederbörande ledamöter av statsrådet givit nyssnämnda ämbetsman
del av regeringens avsikt att förenkla hittills brukliga författningsingresser samt
anmodat honom att bringa detta till vederbörandes i de olika departementen
kännedom.»

Under hänvisning härtill anhöll utskottet att få till sig överlämnad
den anmodan, som »må föreligga från vederbörande statsråd till chefen för
lagavdelningen att till vederbörande i de olika departementen bringa kännedom
om regeringens avsikt att förenkla dittills brukliga författningsingresser»,
men erhöll till svar att »berörda anmodan varit muntlig».

Av vad vid interpellationsdebatten förekommit, framgår uppenbarligen,
att ifrågavarande P. M., vars tillkomst enligt interpellationssvaret föranletts

150

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

av såväl »vederbörande ledamöters av statsrådet» önskan att giva nu ifrågavarande
ämbetsman »del av regeringens avsikt att förenkla hittills brukliga
författningsingresser» som deras »anmodan» till honom att bringa detta
till vederbörandes i de olika departementen kännedom, erhållit en avfattning,
som i vissa delar bragte den i strid med § 81 riksdagsordningen. Vad''i
ärendet förekommit, lämnar icke tillräcklig möjlighet för utskottet att
bedöma var anledningen till detta misstag legat: om i en missuppfattning
hos »vederbörande ledamöter av statsrådet» eller i en dylik av
ifrågavarande departeinentstjänsteman. Vilketdera nu än må hava varit
fallet, är det emellertid tydligt, att om en regering har för avsikt att
förändra hittills brukliga författningsingresser, bör spörsmålet härom avgöras
under författningsenliga former genom ett generellt beslut i saken
av Kungl. Maj:t i statsrådet och icke genom muntliga uttalanden av enskilda
statsrådsmedlemmar, vilka därtill icke äga någon författningsenlig befogenhet.
Ett dylikt allmängiltigt beslut i statsråd är så mycket nödvändigare, som
eljest tillräckliga garantier saknas både för att misstag skola undgås, och
för att författningsingresserna erhålla nödig enhetlighet. Även mot den
vidtagna »reformens» reella lämplighet synas oss anmärkningar vara befogade.
På grund härav synes oss anmälan enlig § 107 RF hava bort
av utskottet göras mot »vederbörande ledamöter av statsrådet» och, då
sagda P. M. utfärdats inom justitiedepartementet, särskilt mot chefen för
justitiedepartementet statsrådet Åkerman.

XXXIV.

av herrar Stendahl, Nilsson i Antnäs och Starbäck, som med instämmande
i huvudsak av herr Reuterskiöld anfört:

I AB. Vin- & Spritcentralens styrelseberättelse över 1920 års verksamhet
återfinnes följande uppgifter:

»Vinsten disponeras sålunda

å stamaktier utdelas 8,2 % Kr. 32,800: —

» preferensaktier utdelas 7 %........» 1,372,000: —

till reservfonden avsättes..........» 2,000,000: —

» pensionsfonden avsättes.........» 600,000: —

» statsverket inlevereras..........» 5,000,000: —

å vinst- och förlustkonto balanseras......> 182,441: 40

Kronor 9,187,241: 40»

Konstitutionsutskottets memorial Nr 22.

151

Bolagsstämman beslöt i enlighet härmed,

Enligt avtal mellan staten och Vin- & spritcentralen skall sedan till
aktieägarne utdelats viss i bolagsordningen fastställd utdelning, »återstående
vinst, efter det avsättningar till reservfond och pensionsfond blivit
gjorda, i den mån den ej enligt § 8 användes för inlösen av preferensaktier
eller för sådant ändamål avsättes, inlevereras till Kungl. statskontoret
för statsverkets räkning».

Härav framgår, att, sedan å bolagsstämma balansräkning blivit fastställd,
skall staten tillkommande vinst enligt ovanstående villkor omedelbart
till statskontoret inlevereras. Någon balansering å vinst- och förlustkonto
från ett år till ett annat är icke tillåten. Staten hade således
rätt erhålla kr. 5,182,441: 40 så snart balansräkning å bolagsstämma den
14 juni 1921 fastställts. Staten har emellertid endast erhållit kr. 5,000,000: —
och detta först den 16 december 1921.

Kungl. Maj:t åligger att på föredragning av statsrådet och chefen
för finansdepartementet vaka över att statens rätt till vinst från Vin- &
spritcentralen i enlighet med ovan refererade kontrakt icke eftersättes.
Enligt av utskottet verkställd utredning har Vin- & spritcentralens styrelse-
och revisionsberättelser ävensom bolagsstämmoprotokoll av vederbörande
departementschefer icke föredragits i konselj.

Då Kungl. Maj:t sålunda icke satts i tillfälle att anbefalla nödiga
åtgärder för att göra statens rätt mot Vin- & spritcentralen gällande hava
vi ansett, att utskottet bort göra anmärkning enligt R. F. § 107 mot
statsråden Beskow och Thorsson.

Herr von Geijer har begärt att få antecknat, att han icke deltagit
i behandlingen av det ärende, som föranlett reservationen XXIX.

O ''

152

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Utskottets yttrande............................ i

Ingress............................... 1

Anmälan l:o....................... 4

» 2:o.................. 8

» 3:o.............................12

» 4;o.............................18

» B:o a)............................21

» 5:o b)............................28

s öro c)............................30

> 6:o a)............................33

» 6:o b)........... 34

. » 7:o . . ...........................36

» 8:o.............................38

» 9:o.............................''41

» 10:o . . •.................... 46

» ll:o..............................52

» 12:o........... 57

> 13:o.............................62

» 14:o............... 64

» 15:o.............................73

Reserrationer..............................76

Vid särskilda punkter i utskottets memorial................76

Vid ingressen (reservation I)................ 76

Vid punkt	l:o	(		II)........	........77
		2:o	(	»	HD.......	........80
»	»	5:o	(	»	IV)........	........81
»	»	5:o	a) (		V)........	........81
	»	5:o	b) (	»	VI)........	........83
	2>	5:o	c) (		VII)........	........83
		6:o	b> (		Vill)........	........84
»	»	7:0	(	*	IX)........	........84
»		8:o	(	»	X)........	........84
	■»	9:o	(	»	XI)........	........84
»		10:o	(	»	XII)........	........86
»	■»	12:o	(	»	XIII)........	......’ . . 86
»	»	13:o	(		XIV)........	........87
	»	14:o	(	»	XV)........	........87
»	»	15:o	(	»	XVI)........	........88

Reservationsvis framställda anmärkning syrkanden (reservationer XVII—XXXIV) . 88

Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt k Söner.

221502