Konstitutionsutskottets memorial nr 20 (Betänkande 1951:Ku20 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

Nr 20.

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet ha på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari 1950
till och med den 9 januari 1951 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 13 januari 1950 till och
med den 3 januari 1951;

justitieärenden från och med den 13 januari till och med den 29 december
1950;

utrikesdepartementsärenden från och med den 13 januari 1950 till och
med den 3 januari 1951;

försvarsärenden från och med den 13 januari 1950 till och med den 3
januari 1951;

socialärenden från och med den 13 januari 1950 till och med den 3 januari
1951;

kommunikationsårenden från och med den 13 januari 1950 till och med
den 3 januari 1951;

finansärenden från och med den 13 januari 1950 till och med den 3 januari
1951;

ecklesiastikärenden från och med den 13 januari 1950 till och med den 3
januari 1951;

jordbruksärenden från och med den 13 januari 1950 till och med den 3
januari 1951;

handelsärenden från och med den 13 januari 1950 till och med den 3 januari
1951;

inrikesärenden från och med den 13 januari 1950 till och med den 3 januari
1951;

folkhushållning särenden från och med den 13 januari till och med den 29
juni 1950;

civilärenden från och med den 7 juli 1950 till och med den 3 januari 1951.

Därjämte ha på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats
utdrag av följande efter den 9 januari 1951 i statsrådet förda protokoll,
i vad de avse:

dels ärende nr 2 i protokollet över utrikesdepartementsärenden för den 6
februari 1951 angående vikariatslöneförordnande såsom kabinettssekreterare
i utrikesdepartementet;

dels ock ärende nr 93 i protokollet över försvarsärenden för den 9 februari
1951 angående repetitionsövningar vid armén jämte därtill hörande handlingar.

1 llihang till riksdagens protokoll 1951. 5 samt. 2 avd. Nr 20.

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

I anledning av framställning från utskottet om överlämnande av det eller
de statsrådsprotokoll över utrikesdepartementsärenden, som kunde föreligga
i fråga om direktiv för Sveriges ombud i Förenta Nationerna vid votering
den 31 januari 1951 om resolutionsförslag i Korea-frågan jämte till
sådant protokoll hörande handlingar, har till utskottet, med förmälan att
något statsrådsprotokoll i berörda ärende icke förelåge, överlämnats avskrift
av viss telegrafisk instruktion för nämnda ombud.

Till utskottet har jämlikt § 57 riksdagsordningen från första kammaren
remitterats en av herr Lundqvist gjord anmälan om anledning till-anmärkning
mot ministern för utrikes ärendena Undén. För anmärkningsanledningen
och det ärende den avser m. m. kommer utskottet nedan under avd. D att
lämna en närmare redogörelse.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,
som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,
har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av statsrådet tillämpa
§ 106 regeringsformen, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

Granskningen har ej heller givit utskottet anledning till anmälan jämlikt
§ 107 regeringsformen mot ledamot av statsrådet, vilket utskottet får för
riksdagen

anmäla.

Vid granskningen av statsrådsprotokollen har utskottet uppmärksammat
nedanstående förhållanden, som utskottet ansett sig böra för riksdagen omförmäla.

1. I sitt dechargememorial till 1922 års riksdag gjorde konstitutionsutskottet
inledningsvis vissa uttalanden angående protokollsmaterialet. Utskottet
framhöll sålunda önskvärdheten av att protokollen för vederbörande
konseljdagar uppsattes snabbare än som stundom varit fallet. Även därefter
har utskottet vid olika tillfällen uppmärksammat dröjsmål med statsrådsprotokollens
färdigställande. För granskningstiden 10 januari 1950—9
januari 1951 har utskottet kunnat konstatera betydande sådana eftersläpningar;
så ha exempelvis för tre departement protokoll alltifrån februari
månad färdigställts tidigast i november månad. Utskottet har vidare funnit
att författningar publicerats i Svensk författningssamling innan vederbörande
statsrådsprotokoll och därtill bilagda originalexemplar av författningen
blivit underskrivna. Då enligt 38 § regeringsformen vederbörande
föredragande, som kontrasignerat de från Konungen utgående expeditioner,
är ansvarig för att de överensstämma med däröver förda protokoll, får ut -

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

skottet uttala angelägenheten av att statsrådsprotokollen för framtiden föras
så, att något dröjsmål inom departementen med deras uppsättande ej
onödigtvis må förekomma. Utskottet får vidare uttala angelägenheten av
att författningar ej publiceras förrän det originalexemplar, som bilägges
statsrådsprotokollet, underskrivits.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson,
Karl August Johanson, Elmgren*, Herlitz, Björck, Hällgren*, Gustav
Emil Andersson, Bergh och Damström; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Fast, Pettersson i Norregård,
Swedberg, Spångberg, Nolin, Jonsson i Haverö, Hammar, Hedqvist och Löfroth.

* Ej närvarande vid justeringen.

2. I skolöverstyrelsens anslagsäskanden för budgetåret 1948/49 liksom i
motioner väckta vid 1948 års riksdag, hemställdes, att medel måtte anvisas
till ett nytt .statligt skolköksseminarium, eventuellt förlagt till Umeå. Förslagen
föranledde icke någon åtgärd från riksdagens sida. Emellertid upprättades
hösten 1948 av Västerbottens läns landsting ett skolköksseminarium i
Umeå för utbildning av skolkökslärarinnor. Vid seminariet meddelas undervisning
i, förutom vissa andra ämnen, matlagning, näringslära, hemvårdslära,
sömnadslära och gymnastik.

Sedan budgetåret 1949/50 utgår statsbidrag till seminariet med 7 500 kronor
såsom understöd till utbildningskurser för lärarinnor i hushållsgöromål.
För understödets åtnjutande gälla vissa i kungl. brev den 2 juni 1950
meddelade bestämmelser innebärande, bland annat, att avlöningsförmånerna,
tillfällig löneförbättring inbegripen, för lärarinna i huslig ekonomi vid
ifrågavarande kurser ej må understiga de avlöningsförmåner, som äro stadgade
för lärarinna i huslig ekonomi vid statsunderstött privatläroverk, med
tillägg av ett belopp motsvarande av riksdagen beviljad tillfällig löneförbättring
åt sådan lärarinna. Härutöver utgår av statsmedel särskilt lönetillägg
jämlikt samma bestämmelser som gälla för övriga statsunderstödda
enskilda skolköks- och handarbetsseminarier.

Vid 1948 års riksdag fattades i anledning av proposition nr 136 principbeslut
angående lönereglering för vissa övningslärare. Detaljförslag avsågs
skola senare föreläggas riksdagen. Rörande innebörden av beslutet, som i
huvudsak byggde på ett av 1941 års lärarlönesakkunniga den 23 januari
1947 avgivet förslag (SOU 1947: 15), må nämnas följande.

Beslutet avsåg —- i överensstämmelse med sakkunnigförslaget — övningslärare
vid folk- och småskoleseminarierna, statens skolköksseminarium och
hushållsskola, de allmänna läroverken, läroanstalterna för blinda och för
dövstumma ävensom vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte, de högre
tekniska läroverken, de högre kommunala skolorna, folkskolan och fortsättningsskolan.
Däremot omfattades icke de kommunala gymnasierna, enskilda
skolor, folkhögskolorna eller de centrala verkstadsskolorna. Av löne -

4 Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

regleringen omfattades, bland andra ämnen, gymnastik med lek och idrott,
kvinnlig slöjd samt hushållsgöromål, i vilket sistnämnda ämne även ekonomilära
och barnavård skulle kunna inräknas, om undervisningen omhänderhades
av lärarinna i hushållsgöromål. Anställningsformerna för övningslärarna
skulle vara ordinarie och extra ordinarie anställning samt anställning
som timlärare.

Den beslutade lönegradsplaceringen av ordinarie och extra ordinarie övningslärare
i vad avser hushållsgöromål och kvinnlig slöjd framgår av följande
tabell.

Tjänst	Ordinarie lönegrad	Extra ord. lönegrad
I hushållsgöromål..........................................	Ca 18	\|
dock vid kvinnligt folkskoleseminarium, småskoleseminarium,		f Ce 17
kommunal flickskola och statens normalskola............	Ca 20	1
samt vid statens skolköksseminarium och hushållsskola ....	Ca 25	Ce 23
I kvinnlig slöjd............................................	Ca 16	\| Ce 15
dock vid kommunal flickskola och statens normalskola ....	Ca 18
samt vid kvinnligt folkskoleseminarium och statens skol-köksseminarium och hushållsskola ......................	Ca 23	Ce 21

Genom det vid 1948 års riksdag fattade principbeslutet hade grundvalen
blivit lagd dels för innehållet i de närmare bestämmelserna i organisatoriskt
avseende, som det skulle ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda och som i
huvudsak voro avsedda att inrymmas i en övningslärarstadga, dels ock för
innehållet i blivande avlöningsbestämmelser för övningslärare.

Sedan lärarlönesakkunniga härefter den 31 december 1949 framlagt förslag
(otryckt) till avlöningsreglemente för övningslärare, beslöt 1950 års
riksdag, med bifall härutinnan till Kungl. Maj :ts proposition nr 234, att lönereformen
skulle träda i kraft den 1 juli 1950. I avseende å riksdagens befattning
med avlöningsreglementets utformning tillämpades i huvudsak
samma ordning som vid tillkomsten av statens allmänna avlöningsreglemente
och folkskolans avlöningsreglemente. Kungl. Maj :t bemyndigades sålunda
att utfärda avlöningsreglemente i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i propositionen förordats, med beaktande dock av vad statsutskottet i
utlåtande nr 155 anfört; härigenom blev Kungl. Maj:t oförhindrad att vidtaga
förtydliganden eller eljest redaktionella jämkningar i reglementet, såväl
vid utfärdandet som därefter. Vidare bemyndigades Kungl. Maj :t att
utan riksdagens medverkan ändra avlöningsbestämmelserna, dels då skäl
föreligga att utsträcka tillämpningen av enligt reglementena för vissa grupper
av tjänstemän gällande bestämmelser till andra, i stort sett likartade
grupper, dels då riksdagens beslut i organisations- eller anslagsfrågor föranleda
tillägg till eller ändringar i reglementets bestämmelser, såframt
dessa tillägg eller ändringar icke avvika från de principer, på vilka avlö -

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

ningsreglementets bestämmelser äro byggda, dels ock då skäl föreligga att
i samband med ändringar och tillägg, som nyss sagts, vidtaga vissa modifikationer
av gällande bestämmelser. Från sättet för tillkomsten av statens
allmänna avlöningsreglemente och folkskolans avlöningsreglemente erbjöd
det år 1950 tillämpade förfarandet i huvudsak endast den skillnaden, att vid
det senare tillfället propositionen icke innehöll något i vederbörande departement
överarbetat förslag till avlöningsreglemente utan endast de sakkunnigas
reglementsförslag.

I detta sammanhang må framhållas, att föredragande statsrådet rörande
avlöningsreglementets tillämpningsområde i propositionen uttalade, att detta
borde bringas att sammanfalla med vad som följde av det fattade principbeslutet.

Den 2 juni 1950 beslöt Kungl. Maj:t på föredragning och hemställan av
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne, att utfärda stadga
för övningslärare (SFS 1950:376). Oaktat skolköksseminariet i Umeå, såsom
av det ovanstående framgår, icke omfattats av riksdagens åren 1948
och 1950 fattade beslut i övningslärarfrågan, medtogs seminariet i den i
1 § av stadgan lämnade uppräkningen av de läroanstalter, för vilka stadgan
skall gälla. Däremot upptogs i stadgan inga bestämmelser om beslut
rörande timtal å tjänster i övningsämnen vid seminariet, ehuru bestämmelser
härom förutsättas för stadgans tillämpande vid läroanstalt (jämför 34
och 35 §§).

Härefter beslöt Kungl. Maj:t den 9 juni 1950 på föredragning och hemställan
av statsrådet Lingman att utfärda avlöningsreglemente för övningslärare
(SFS 1950:386). Även däri upptogs skolköksseminariet i Umeå.
Enligt 1 § skall nämligen reglementet äga tillämpning å övningslärare vid
statliga och icke-statliga skolor, anställda enligt bestämmelserna i stadgan
för övningslärare såsom ordinarie lärare, extra ordinarie lärare eller timlärare.
I den i 5 § 1 mom. intagna lönegradstabellen har angivits samma
lönegradsplacering för lärare vid seminariet som för lärare vid statens skolköksseminarium
och hushållsskola eller Ca 25 för ordinarie och Ce 23 för
extra ordinarie lärare.

Vid utfärdandet av stadgan för övningslärare och avlöningsreglementet
för övningslärare har sålunda förfarits felaktigt, då skolköksseminariet i
Umeå upptagits i dessa författningar.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson,
Karl August Johanson, Björck, Lindén, Gustav Emil Andersson, Bergh,
Damström, Arrhén och Fritiof Karlsson*; samt

från andra kammaren: herrar von Friesen*, Fast, Norön, Swedberg,
Spångberg, Nolin, Hansson i Skediga, Hammar och Hedqvist samt fru
Wallin.

* Ej närvarande vid justeringen.

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

Den inledningsvis berörda, av herr Lundqvist väckta anmärkningsanledningen
har omförmälts uti en till utskottet överlämnad skrivelse av följande
lydelse.

Till Konstitutionsutskottet. Den 6 februari detta år utnämndes statssekreteraren
i kommunikationsdepartementet Arne Lundberg till kabinettssekreterare
i Utrikesdepartementet. Enligt instruktionen för Utrikesdepartementet
av den 14 juni 1928 (SFS 1928: 199, senast ändrad genom SFS 1939:
427) skall såsom kabinettssekreterare tjänstgöra ett sändebud. Den nu förordnade
kabinettssekreteraren uppfyller icke de kvalifikationer, som enligt
denna instruktion förutsättes för ämbetet. Stockholm den 10 februari 1951.
R. Lundqvist.

I skrivelsen åsyftas ett av Kungl. Maj:t den 6 februari 1951 på föredragning
och hemställan av ministern för utrikes ärendena Undén fattat beslut
att för statssekreteraren Arne Sören Lundberg meddela vikariatslöneförordnande
från och med den 1 mars 1951 såsom kabinettssekreterare i utrikesdepartementet.

Av den utredning i ämnet, som utskottet företagit, framgår följande.

Enligt 8 § A 1 mom. tredje stycket statens allmänna avlöningsreglemente
må vikariatslöneförordnande icke meddelas annan än den, som äger behörighet
för tjänst av det slag, förordnandet avser, och i övrigt är fullt lämplig
för förordnandet.

Till den del stadgandet här är av intresse, lyder 8 § gällande instruktion
för utrikesdepartementet som följer.

I departementet tjänstgöra: ett sändebud som kabinettsskereterare; fyra
avdelningschefer, av vilka en skall vara chef för — — — en chef för ----.

Utformningen av den i instruktionen intagna personalförteckningen belyses
vid jämförelse med tidigare instruktioner för departementet.

Under tiden den 1 januari 1910—den 30 september 1919 gällde för utrikesdepartementet
en den 31 december 1909 (nr 169) utfärdad instruktion.
Enligt denna vore i departementet anställda, bland andra, en kabinettssekreterare
såsom expeditionschef och fyra avdelningschefer (kansliråd).

Denna instruktion ersattes av en ny instruktion av den 12 september 1919
(nr 644). Tillkomsten av den nya instruktionen utgjorde ett led i en åren
1919—1921 genomförd omorganisation av utrikesförvaltningen och utrikesrepresentationen.

Till grund för denna omorganisation, som — i vad den avsåg utrikesdepartementet
— förelädes 1919 års riksdag genom propositionen nr 360,
låg ett av tillkallade sakkunniga den 1 februari 1919 avgivet Betänkande
rörande omorganisation av utrikesdepartementet samt Sveriges representation
i utlandet I.

Med avseende å förhållandena i departementet innebar sakkunnigförsla -

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

get huvudsakligen dels vissa tjänsteorganisatoriska förändringar — avseende
kabinettssekreterarens ställning och inrättande av nya avdelningschef
stjänster — dels ock att en förekommande tendens till isolering av den
inre karriären från den yttre undanröjdes genom att lönerna vid departementstjänsterna
höjdes och sattes i ett bestämt förhållande till lönerna vid
beskicknings- och konsulatstjänsterna.

Rörande kabinettssekreterarbefattningen anförde de sakkunniga, efter
att ha erinrat om att denna dittills varit en genomgångspost och under tiden
1914—1919 bytt innehavare fyra gånger, följande.

Till innehavare därav hava befordrats äldre legationssekreterare vid beskickningarna
eller kansliråd inom departementet, vilka efter en vanligen
relativt kort tjänstgöring som kabinettssekreterare utnämnts till beskickningschefer.
Kommitterade finna de med en sådan anordning förbundna
olägenheter synnerligen avsevärda. Ombytena å kabinettssekreterarposten
komma därigenom lätteligen att äga rum icke när det ur allmän synpunkt
är lämpligt, "utan när tillfälligtvis en envoyépost blir ledig. Det är också
tydligt, att ju högre kvalificerad en kabinettssekreterare är, desto svårare
är det att vägra honom den befordran han eftersträvar.

De uppgifter, som enligt kommitterades förslag tillkomma kabinettssekreteraren,
synas böra föranleda, att denne beredes en ställning fullt motsvarande
den, som tillkommer beskickningschef i utlandet. Det förtjänar i detta
sammanhang framhållas, att, därest kabinettssekreteraren, såsom föreslagits,
erhåller en dylik ställning, möjlighet beredes att på ett tillfredsställande
sätt lösa den svårighet, som i vissa lägen kan tänkas uppkomma därigenom,
att förutsättningar saknas för det nödvändiga samarbetet mellan ministern
för utrikes ärendena och hans närmaste man.

Beträffande de föreslagna avdelningschefsbefattningarna anfördes i betänkandet.

Några poster motsvarande dessa befattningar finnas för närvarande ej
inom departementet. Men liksom kabinettssekreteraren, enligt vad ovan
sagts, ansetts böra likställas med beskickningschef, så synas de tjänstemän,
som närmast under honom skola leda arbetet inom departementet, böra beredas
ministerresidents eller generalkonsuls ställning.

Med denna anordning vunnes ett dubbelt mål. Dels skulle i ökat mått
möjlighet beredas för att de betydelsefulla uppgifter, som tillkomma avdelningscheferna
inom departementet, förvärva personer med auktoritet och
erfarenhet, dels skulle, därest likställighet genomfördes mellan den inre och
yttre karriären, förflyttningar i mån av behov kunna äga rum från tjänstgöring
utomlands till departementet och tvärt om.

I anledning av att särskilda ortstillägg utginge till befattningshavare
tjänstgörande vid beskickningar och konsulat föreslogo de sakkunniga —
för vinnande av den eftersträvade ekonomiska likställigheten mellan den
yttre och den inre karriären — att departementets tjänstemän skulle tills
vidare erhålla ett särskilt s. k. avlöningstillägg, som beräknades sålunda,
att inom varje avlöningsklass till befattningshavarna utgående avlöningsförmåner
skulle på det hela taget motsvara varandra, vare sig befattnings -

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

havarna tjänstgjorde inom departementet eller i utlandet. Endast i fråga
om kabinettssekreteraren uppställdes som förutsättning för rätt att uppbära
dylikt avlöningstillägg att han — såsom de sakkunniga för sin del funne
önskvärt — redan innehaft envoyés ställning.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit biträddes av Kungl. Maj:t i berörda
proposition 1919: 360 och godkändes av riksdagen. I statsutskottets
utlåtande, nr 144, vid 1919 års riksdag (s. 30) uttalades, att utskottet intet
hade att erinra mot beloppen av de särskilda avlöningstilläggen eller mot de
föreslagna särskilda villkor och bestämmelser för åtnjutande av avlöningsförmåner.
I den förra punkten hänförde sig utskottets uttalande till en i utlåtandet
(s. 22) intagen tabell, vid vilken förekom noten »Därest kabinettssekreteraren
innehaft envoyés ställning, tillkommer ett avlöningstillägg å
Kr. 3 000.» Av 1 § uti berörda särskilda villkor och bestämmelser för åtnjutande
av avlöningsförmåner må här återges följande.

Å staten för utrikesdepartementet och å staten för beskickningar och
konsulat upptagna, här nedan angivna befattningar fördelas i följande sex
löneklasser, nämligen:

första löneklassen omfattande envoyéer, tjänstgörande såsom beskickningschefer
eller såsom kabinettssekreterare inom utrikesdepartementet,
andra löneklassen omfattande ministerresidenter och generalkonsuler vid
tjänst utomlands eller såsom avdelningschefer inom departementet.

Det sålunda genomförda likställandet av departementstjänsterna och beskickningar
änsterna kom att prägla även den av Kungl. Maj:t år 1919 utfärdade
instruktionen för departementet. Första stycket i 7 § utformades
sålunda:

I departementet tjänstgöra en envoyé såsom kabinettssekreterare, fyra
ministerresidenter eller generalkonsuler, av vilka en skall vara chef för

---- — en chef för —--sex förste legationssekreterare eller konsuler

såsom chefer för departementets övriga byråer, åtta andre legationssekreterare
eller vicekonsuler samt sju byråsekreterare.

Uttryckt »fyra ministerresidenter eller generalkonsuler» ändrades redan
genom SFS 1921:833 till »fyra sändebud eller generalkonsuler», vilken
formulering uti 1928 års instruktion utbyttes mot den nu gällande formuleringen
»fyra avdelningschefer». Däremot har i sättet för omnämnandet av
kabinettssekreterartjänsten icke skett anna nändring än att ordet »envoyé»
genom SFS 1921: 833 utbyttes mot »sändebud».

Då av ovanstående redogörelse framgår, att tidigare innehav av ställning
som sändebud icke uppställts såsom förutsättning för utnämning till kabinettssekreterare,
har utskottet beslutat, att den väckta anmärkningsanledningen
icke skall föranleda någon utskottets vidare åtgärd.

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson,
Karl August Johanson, Elmgren*, Herlitz, Björck, Lindén, Gustav Emil
Andersson, Bergh och Damström; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Fast, Pettersson i Norregård,
Norén, Swedberg*, Spångberg, Jonsson i Haverö, Olsson i Mora*, Hammar
och Braconier*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 26 april 1951.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson,
Karl August Johanson, Herlitz, Björck, Lindén, Gustav Emil Andersson,
Bergh, Damström och Georg Pettersson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Fast, Pettersson i Norregård,
Norén, Spångberg, Nolin, Jonsson i Haverö, Hammar, Hedqvist och Löfroth.

Re ser vationer:

A. Avseende avd. D i utskottets memorial.

1) av herr Herlitz mot utskottets motivering;

2) av herrar Bergh och Braconier.

B. Avseende avslagna yrkanden om anmälan enligt § 107

regeringsformen.

II.

(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 14 och den 21 april 1950.)

av herrar Bergh, Arrhén, Nolin och Nordkvist, vilka anfört:

På föredragning och hemställan av chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, förordnade Kungl. Maj:t den 14 och den 21 april 1950
vissa personer till expropriationstekniker för tiden från och med den 1 april
1950 till och med den 31 mars 1956. Till innehavare av befattning som expropriationstekniker
förordnades i tio län lantbruksdirektörer och i nio län

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

länsbostadsdirektörer. Av de sålunda förordnade lantbruksdirektörerna och
länsbostadsdirektörerna hade sex respektive fyra föreslagits till befattningen
av vederbörande länsstyrelse.

Lagen den 12 maj 1917 om expropriation medgiver expropriation av fastighet,
som tillhör annan än kronan, om Konungen prövar det nödigt bl. a.
för allmän byggnad, för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer
kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose, för annat
ändamål, som är jämförligt med de nyssnämnda och äger väsentlig betydelse
för det allmänna, samt för stärkande av ofullständigt jordbruk.

Expropriationsdomstol, som är första domstol i expropriationsmål, åligger,
då fastighet exproprieras, bl. a. att uppskatta fastighetens värde ävensom
värdet av all särskild rätt, som i avseende å fastigheten tillkommer
sakägare och ej jämlikt utfästelse av den exproprierande lämnas orubbad.
Domstolen består av ordförande och fyra ledamöter, av vilka två äro särskilt
utsedda expropriationstekniker och två äro nämndemän i orten. I mål
av mindre betydelse är domstolen domför med, förutom ordförande och
nämndemän, endast en expropriationstekniker. Enligt 16 § expropriationslagen
förordnar Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, för en
tid av sex år i sänder för varje län lämpligt antal expropriationstekniker, av
vilka hälften skall ha erfarenhet i fråga om fastighetsvärdering inom tätorter
och hälften beträffande dylik värdering å landet. Enligt 17 § samma
lag kallar expropriationsdomstolens ordförande till tjänstgöring i domstolen
den eller de expropriationstekniker, som han med hänsyn till erforderlig
sakkunskap och övriga förhållanden finner lämpligast.

1 sin egenskap av ledamöter av domstolen äro expropriationsteknikerna
underkastade rättegångsbalkens bestämmelser om domarjäv. Enligt 4 kap.
13 § rättegångsbalken är domare jävig att handlägga mål bl. a. om han i
annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut, som rör saken,
eller hos annan myndighet än domstol eller som skiljeman tagit befattning
därmed samt — då någon av de i lagrummet särskilt omnämnda
jävsgrunderna ej är tillämplig -— om annan omständighet föreligger, som
är ägnad att rubba förtroendet till domarens opartiskhet i målet.

I sitt utlåtande över det förslag till ändring i expropriationslagen, som
låg till grund för proposition i ämnet till 1949 års riksdag, anförde lagrådet
beträffande expropriationsteknikerna bl. a., att med hänsyn till angelägenheten
av att teknikerna ej skulle känna sig stå i beroendeställning till det
allmänna den tid, för vilken de skulle förordnas, borde bestämmas till sex
år i stället för av departementschefen föreslagna tre år. Lagrådet framhöll
vidare, att det självfallet vore av synnerlig vikt att icke till expropriationstekniker
utsåges personer, som på grund av sin ställning kunde vara benägna
att anlägga partiska synpunkter på värderingen.

Länsbostadsnämnd skall enligt instruktionen för bostadsstyrelsen och
länsbostadsnämnderna en var i sitt län handhava den statliga låne- och bidragsverksamheten
till främjande av bostadsförsörjningen, i den mån detta
ej ankommer på bostadsstyrelsen eller annan statlig myndighet. Härvid

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

åligger det länsbostadsnämnd bl. a. att verka för en planmässig förbättring
av bostadsförsörjningen i länet och för detta ändamål under samråd med
bostadsstyrelsen verkställa erforderliga undersökningar rörande bostadsförhållandena
och det framtida bostadsbehovet samt att såväl vid som utom
domstol företräda Kungl. Maj :t och kronan dels gentemot den, som är skyldig
att erlägga betalning till nämnden, dels för den egendom, som nämnden
förvaltar, dels ock i övrigt i allt som angår nämndens verksamhet, under
förutsättning att bostadsstyrelsen ej förbehållit sig rätten därtill. Länsbostadsdirektör,
som är självskriven ledamot av nämnden, åligger bl. a. att
inför nämnden föredraga förekommande ärenden, i den mån föredragningen
icke enligt gällande föreskrifter eller nämndens beslut ankommer på annan
befattningshavare eller ledamot av nämnden, att för nämnden föreslå
åtgärder, som böra vidtagas av nämnden, samt att företräda nämnden såväl
vid som utom domstol.

Lantbruksnämnd åligger enligt instruktionen för lantbruksstyrelsen och
lantbruksnämnderna bl. a. att, i den mån sådant icke ankommer på annan
myndighet, handhava de statliga åtgärderna för jordbrukets yttre rationalisering,
däri inbegripet förvärv och försäljning av fast egendom samt
utövande av kronans förköpsrätt till jordbruksfastighet, att fullgöra vad på
lantbruksnämnd ankommer enligt lagen om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, att å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar tala och
svara för den egendom, som nämnden förvaltar, så ock i övrigt såväl vid
som utom domstol företräda Kungl. Maj :t och kronan i allt som angår
nämndens verksamhet, under förutsättning att lantbruksstyrelsen ej förbehållit
sig rätten därtill, samt att i övrigt fullgöra vad enligt lag eller särskild
författning eller andra bestämmelser ankommer på lantbruksnämnd.
Lantbruksdirektör, som är självskriven ledamot av nämnden, åligger bl. a.
att taga initiativ till och för nämnden framlägga förslag till sådana åtgärder,
som nämnden bör vidtaga till fullgörande av sina uppgifter, att ägna
särskild uppmärksamhet åt verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering
ävensom att, i den mån dylika ärenden ej enligt beslut av nämnden
skola handläggas av annan befattningshavare, bereda och föredraga till avdelningen
för yttre rationalisering hörande ärenden eller i mån av befogenhet
själv avgöra desamma, varjämte det åligger lantbruksdirektör att företräda
nämnden vid domstolar och andra myndigheter.

Rätt att väcka fråga om expropriation för stärkande av ofullständigt
jordbruk tillkommer enligt 109 § expropriationslagen endast lantbruksnämnd.

Av det anförda torde få anses framgå, att framför allt lantbruksdirektörer
men även länsbostadsdirektörer äro anförtrodda sådana tjänsteuppgifter,
att de såsom ledamöter av expropriationsdomstol icke intaga den fria
ställning, som bör tillkomma en domare i förhållande till parterna. Sålunda
har t. ex. en lantbruksdirektör att utåt företräda lantbruksnämnden i fråga
om de statliga åtgärderna för jordbrukets yttre rationalisering, däri inbegripet
förvärv av fast egendom för kronans räkning. En dylik uppgift torde

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

omöjligen kunna anses vara förenlig med den uppgift att göra avvägning
mellan allmänna och enskilda intressen, som tillkommer ledamot av exproprialionsdomstol.

Med hänsyn såväl därtill som till det förhållandet, att endast lantbruksnämnd
har rätt att väcka fråga om expropriation för stärkande av ofullständigt
jordbruk, i vilka ärenden nämnden företrädes inför domstolen av
lantbruksdirektören, torde vara att förutse, att gällande jävsbestämmelser
i flertalet fall komma att omöjliggöra lantbruksdirektörs verksamhet som
expropriationstekniker i det egna länet. Samtliga förordnanden av lantbruksdirektör
till expropriationstekniker avse emellertid tjänstgöring i det
län, där lantbruksdirektören är anställd. Expropriationsteknikerna skola
enligt föreskrifterna om expropriationsdomstols sammansättning tjänstgöra
i densamma icke i enstaka fall utan i varje inom verksamhets- och kompetensområdet
förekommande expropriationsärende. Även med hänsyn till vad
nu anförts måste utnämning av lantbruksdirektör till expropriationstekniker
anses vara olämplig.

Motsvarande resonemang gäller, om också icke i lika grad, om utnämning
av länsbostadsdirektörer till expropriationstekniker.

På grund av vad sålunda anförts ha vi ansett att utskottet bort besluta
anmälan jämlikt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Zetterberg.

III.

(Protokoll över kommunikationsärenden den 26 maj 1950.)

av herrar Björck, Gustav Emil Andersson, Arrhén, von Friesen, Swedberg,
Nolin och Löfroth, vilka anfört:

Frågan om anläggande av en linbana i Åre i anslutning till bergbanan
därstädes var föremål för utredningar och överläggningar redan under åren
närmast före det senaste världskriget. I samband därmed fördes även underhandlingar
angående överlåtelse till statens järnvägar av den Åre Kurortsaktiebolag
— ett dotterbolag till det av kungl. pensionsstyrelsen ägda Aktiebolaget
Kurortsverksamhet — tillhöriga bergbanan jämte vissa markområden.
Krigsutbrottet ändrade emellertid förutsättningarna och läget så väsentligt,
att planerna då icke ansågos böra fullföljas.

I skrivelse den 15 juni 1948 hemställde representanter för statliga intressen,
turistorganisationer samt för sjukvården m. fl. i Åre, att Kungl. Maj:t
ville ta i övervägande att låta bygga en linbana i Åre från bergbanans övre
ändpunkt till Mörvikshummelns topp.

Järnvägsstyrelsen uttalade i remissutlåtande den 4 februari 1950 över
framställningen, att en på enklare sätt utförd linbana borde ifrågakomma.
En sådan linbana hade med ledning av ett från ett privat företag avgivet

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

anbud kostnadsberäknats till i runt tal 700 000 kronor. Enligt styrelsens
mening borde driften på en dylik linbana kunna bli räntabel. Styrelsen påpekade
också de fördelaktiga verkningar, som en linbana kunde väntas få
som stimulans till ökad turistfrekvens till Åre och därmed ökade inkomster
för statens järnvägar. Järnvägsstyrelsen framhöll till slut, att det syntes
angeläget, att linbanan komme till stånd snarast möjligt, och hemställde,
att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att till anläggande av en linbana
i Åre anvisa 700 000 kronor.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 maj 1950 återkom järnvägsstyrelsen
till frågan om en linbana i Åre. Styrelsen framhöll liksom tidigare, att då
en dylik anläggning såväl ur turistsynpunkt som för statens järnvägar måste
tillmätas stor betydelse, syntes det angeläget att den komme till utförande
snarast möjligt. I anledning härav hade styrelsen ansett sig böra verkställa
undersökning huruvida icke även kostnaderna för den sålunda tänkta linbanan
liksom det i samband därmed förutsatta förvärvet av den nuvarande
bergbanan skulle kunna bestridas av å statens järnvägars dispositionsanslag
tillgängliga medel. »Denna undersökning», fortsatte styrelsen, »har givit vid
handen, att, såvitt nu kan bedömas, detta synes möjligt, och att alltså arbetet
skulle kunna komma till utförande eller i varje fall igångsättas redan
i år, därest styrelsen bemyndigas att av dispositionsanslaget taga i anspråk
för ändamålet erforderligt belopp.»

Under hänvisning till vad styrelsen sålunda anfört hemställde styrelsen
om bemyndigande att till anläggande av en linbana i Åre taga i anspråk
högst 700 000 kronor av statens järnvägars dispositionsanslag.

På föredragning och hemställan av chefen för kommunikationsdepartementet
beslöt Kungl. Maj :t den 26 maj 1950 bifalla järnvägsstyrelsens framställning.

Under en följd av år fram till och med budgetåret 1944/45 anvisades
bland statens järnvägars investeringsanslag under rubriken »Statens järnvägar.
Nya byggnader och anläggningar vid statens trafikerade järnvägai.
Dispositionsanslag för oförutsedda och mindre arbeten» anslag till besti idande
av utgifter för dels sådana arbeten, vilkas utförande påkallades av
angelägna oförutsedda krav, dels också sådana mindre arbeten, vilka beräknades
var för sig draga en kostnad understigande visst belopp. Detta belopp
fastställdes vid 1920 års riksdag till 25 000 kronor men höjdes från och
med budgetåret 1935/36 till 50 000 kronor.

I samband med vid 1945 års riksdag vidtagna ändringar i rubriceringen
av statens järnvägars investeringsanslag fick det dittillsvarande dispositionsanslaget
uppgå i ett nytt, för alla anslagsgrupper gemensamt anslag för
oförutsedda mindre arbeten. Till detta gemensamma anslag överfördes sålunda
anslag till diversearbeten å olika anläggningar, vilka anslag tidigare
anvisats under annan anslagsgrupp. Det gemensamma anslaget ansågs även
böra omfatta erforderligt belopp till ersättande av genom olyckshändelser
förstörd egendom.

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

Departementschefen framhöll i 1945 års statsverksproposition, att Kungl.
Maj :t torde böra äga att ställa lämplig del av anslaget till järnvägsstyrelsens
omedelbara disposition att användas för oförutsedda och mindre arbeten,
vilka vart för sig beräknas draga en kostnad av högst 100 000 kronor. Den
återstående delen av anslaget syntes böra stå till Kungl. Maj :ts förfogande
för att efter framställning av järnvägsstyrelsen kunna tagas i anspråk jämväl
för arbeten, för vilka medelsbehovet beräknades överstiga 100 000 kronor.
Kungl. Maj :t torde därvid vara oförhindrad att använda anslagsbeloppet
för täckande av motsedd brist på annat anslag. Givetvis borde ett ianspråktagande
av dispositionsanslaget för större arbeten och för anslagsöverskridanden
föregås av en noggrann angelägenhetsprövning. Vid anslagets
disponerande torde böra beaktas, att erforderliga medel hölles i reserv för
att i förekommande fall möjliggöra ersättande av genom olyckshändelser
förstörd egendom, i den mån kostnaderna härför icke vore av natur att enligt
praxis böra bestridas av driftsmedel. I statsverkspropositionen syntes
redogörelse årligen böra lämnas rörande användningen av dispositionsanslaget
under närmast föregående budgetår.

I proposition nr 308 till 1946 års riksdag har förutsatts att Kungl. Maj :t
skall äga medgiva, att av dispositionsanslaget förskotteras medel för igångsättande
av sådant företag, vartill medel anvisats för det följande budgetåret,
eller, där så erfordras, för fullföljande av dylikt investeringsföretag
utöver vad det för löpande budgetår beviljade investeringsanslaget medgiver.
Dessa medelsanvisningar böra betraktas såsom förskott som snarast efter
budgetårsskiftet måste ersättas av medel från vederbörande investeringsanslag.

Som framgår har järnvägsstyrelsen erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att för
en betydande nyinvestering använda medel av dispositionsanslaget. Mot denna
åtgärd kunna resas avgörande invändningar. I intet fall tidigare ha medel
utgått från nämnda anslag med så stora belopp. Vad beträffar ändamålet
kan man i detta samamnhang lämna å sido frågan om ifrågavarande
medel kommit till lämplig användning. Den »noggranna angelägenhetsprövning»
som företagits borde även ha underställts riksdagen och medel i vanlig
ordning begärts för ändamålet på sätt som också järnvägsstyrelsen förutsatte
i sin första skrivelse till Kungl. Maj :t. Det torde kunna ifrågasättas
om riksdagen vid sin medelsanvisning till dispositionsanslaget förutsatt att
så betydande nyinvesteringar skulle företagas. Här gällde det ej heller ett
ärende av så brådskande natur att riksdagens mening icke utan svårighet
kunde inhämtas. Av denna anledning ha vi yrkat anmälan jämlikt § 107
regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson.

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

IV.

(Protokoll över finansärenden den 29 september 1950.)

av herrar Jones Erik Andersson, Herlitz, Björck, Arrhén, Pettersson i
Norregård, Swedberg, Nolin, Olsson i Mora och Nordkvist, vilka anfört:

Enligt 1 § första stycket RF om varuskatt den 25 maj 1941, vilken trätt i
kraft den 26 maj samma år, skall för vara, som är upptagen i en vid förordningen
fogad förteckning, till staten erläggas varuskatt, bl. a. då varan tillverkas
yrkesmässigt inom riket för avsalu eller för vidare bearbetning. I förteckningen
upptages bl. a. choklad med tillsats av socker samt vissa konfityrer.
Den, som ämnar bedriva yrkesmässig tillverkning som i 1 § första
stycket avses, åligger enligt förordningen att därom göra skriftlig anmälan
till kontrollstyrelsen minst fjorton dagar före tillverkningens påbörjande.
Det åligger enligt 6 § varuskatteförordningen den, som bedriver sådan tillverkning,
att inom viss tid till kontrollstyrelsen insända deklaration angående
beskattningsvärdet av de varor, som under den tid deklarationen avser,
av honom eller för hans räkning levererats till köpare eller tagits i anspråk
för vidare bearbetning. Tillverkare skall samtidigt med deklarationens
avlämnande erlägga enligt deklarationen upplupen skatt. Den, som
utan föreskriven anmälan bedriver tillverkning av skattepliktig vara, straffas
med dagsböter och skali dessutom förpliktas utgiva ej erlagd skatt.

I övergångsbestämmelserna till varuskatteförordningen föreskrevs bl. a.,
att där i förordningen avsedd tillverkning bedreves vid tiden för förordningens
ikraftträdande, förenämnda anmälningsskyldighet skulle fullgöras inom
åtta dagar efter ikraftträdandet.

Genom RF den 25 maj 1945 angående ändring i varuskatteförordningen
infördes i densamma en ny paragraf, betecknad 3 a, enligt vilken Rungl.
Maj :t äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring
av varuskatt.

Av motiven till varuskatteförordningen framgår, att varuskatten till sin
karaktär är en övervältringsskatt, avsedd att i sista hand drabba konsumenterna.

Vid tiden för varuskatteförordningens ikraftträdande bedrev »Lifaco»
Livsmedelsfabrikations Co. Aktiebolag tillverkning av bl. a. vissa halvfabrikat
för bagerier och konditorier. Bolaget gjorde icke sådan anmälan, som
avses i nämnda förordning, jämförd med övergångsbestämmelserna. Genom
särskilda beslut den 22 november och den 9 december 1941 förklarade kontrollstyrelsen,
att varuskatt skulle utgå för vissa av bolaget tillverkade
varor, nämligen »Lifacomassa», »Lifaco garneringsbär», »Lifaco garneringspäron»,
»Lifaco pikerings- och garneringsgelé (grön)», »Lifaco pikeringsoch
garneringsgelé (choklad)» samt »Lifaco glaceringsgelc».

Bolaget anförde hos Rungl. Maj :t besvär över kontrollstyrelsens båda beslut
under yrkande, att ifrågavarande varor måtte förklaras icke vara av det

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

slag, att för dem skulle erläggas skatt enligt varuskatteförordningen. I en
samtidigt gjord ansökan hemställde bolaget att, därest Kungl. Maj:t skulle
finna varuskatt böra utgå för en eller flera av varorna, bolaget måtte befrias
från skyldighet att utgiva skatt för varor, sålda före den 1 november respektive
den 9 december 1941. Kungl. Maj :t i regeringsrätten fann den 30 juni
1942 ej skäl göra ändring i kontrollstyrelsens beslut. Vidkommande ansökningen
fann Kungl. Maj :t i statsrådet ej skäl föreligga för befrielse.

I enlighet med kontrollstyrelsens beslut påfördes bolaget varuskatt för sin
tillverkning av ifrågavarande varor från och med den 26 maj 1941 med
sammanlagt 86 081 kronor 18 öre ävensom särskild avgift med 3 536 kronor
87 öre. Dessa belopp erlades av bolaget genom avbetalningar under tiden
2/12 1941—16/5 1944.

I skrivelse den 6 mars 1945 till Kungl. Maj :t hemställde bolaget om restitution
av erlagd varuskatt med 86 081 kronor 18 öre under framhållande av
att bolaget varken av varuskatteförordningens ordalydelse eller av dess förarbeten
eller av de principer, som legat till grund för förordningens utfärdande,
kunnat sluta sig till att ifrågavarande varor vore skattepliktiga. Varuskatten
vore dessutom en skatt avsedd att åvila konsumenten. Om, såsom i
detta fall, skatten hos tillverkaren uttagits retroaktivt, förefunnes ej möjlighet
för denne att erhålla gottgörelse av konsumenten. Skatten komme i sådant
fall att drabba tillverkaren som ett straff.

Med stöd av 3 a § varuskatteförordningen beslöt Kungl. Maj:t den 15 juni
1945 i så måtto bifalla bolagets framställning, att bolaget berättigades återfå
35 000 kronor.

Bolaget instämde den 15 oktober 1945 kronan till Stockholms rådhusrätt
med yrkande om förpliktande för kronan att till bolaget utgiva detsamma
retroaktivt påförd skatt jämte avgift, tillhopa 89 618 kronor 95 öre, ävensom
ränta å detta belopp, dock med rätt för kronan att avräkna de 35 000
kronor, som restituerats. Bolaget anförde som grund för sin talan bl. a.,
att de varor, vilka belagts med varuskatt, icke vore hänförliga under den
vid varuskatteförordningen fogade förteckningen, i följd varav kontrollstyrelsens
beslut att fordra varuskatt för omförmälda varor saknade stöd av
lag. Därtill komme att styrelsen i allt fall saknat rätt att uttaga varuskatt
retroaktivt från beslutens meddelande. Det vore nämligen lagstridigt att
ålägga varuskatteplikt beträffande varor, som försålts, innan tillverkaren
haft eller bort ha kännedom om att varorna vore skattepliktiga.

Bådhusrätten fann, efter att ha förklarat sig behörig att upptaga bolagets
talan, att bolagets ifrågakomna produkter icke vore hänförliga till varor,
som avsåges i varuskatteförordningen, och att varuskatt förty rätteligen icke
bort erläggas för desamma, i följd varav kronan förpliktades till bolaget utgiva
54 618 kronor 95 öre jämte ränta. Kronan ålades tillika betala bolagets
rättegångskostnader med 13 500 kronor.

Hovrätten, till vilken kronan fullföljde talan, fann på anförda skäl, att
»Lifacomassa», »Lifaco pikerings- och garneringsgeléer» samt »Lifaco glaceringsgelé»
ej vore skattepliktiga varor. Vad beträffar »Lifaco garnerings -

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

bär och garneringspäron» fann hovrätten, att det genom kontrollstyrelsens
av regeringsrätten fastställda beslut måste anses avgjort, att dessa varor
vore skattepliktiga konfityrer. Skatten i fråga vore emellertid en konsumtionsskatt,
som skulle erläggas av tillverkaren och vore avsedd att kunna
uttagas av köparen genom ett mot skatten svarade tillägg till priset, och det
ålåge tillverkaren att, sedan försäljning skett, icke blott avgiva deklaration
angående beskattningsvärdet å de försålda varorna utan även att samtidigt
därmed erlägga enligt deklarationen upplupen skatt. Men enär tillverkaren
icke ägde göra tillägg till varupriset, med mindre skattskyldighet för varan
1''örelåge, och det i det förevarande fallet med hänsyn till gällande föreskrifters
och anvisningars ofullständighet ej kunnat av bolaget avgöras, att
ifrågavarande garneringsbär och garneringspäron varit skattepliktig ltonfityr,
samt möjlighet ej heller stått bolaget till buds att före tillverkningen,
deklarationen och skattens erläggande av kontrollstyrelsen eller annan myndighet
erhålla giltigt besked därutinnan, kunde det av regeringsrätten i saken
träffade avgörandet icke vinna tillämpning förrän från den dag beslutet
meddelats. På grund härav fastställde hovrätten rådhusrättens domslut.

Kronan sökte revision.

Högsta domstolen fann, att talan om återbekommande av skatt och avgift,
varom i målet vore fråga, icke kunde upptagas av allmän domstol, i följd
varav domstolarnas domar undanröjdes. Bolaget ålades tillika att ersätta
kronans rättegångskostnader vid rådhusrätten med 13 000 kronor.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den It augusti 1950 hemställde bolaget, att
Kungl. Maj :t måtte besluta om efterskänkande av bolagets ersättningsskyldighet
för kronans rättegångskostnader vid rådhusrätten. Bolaget framhöll
bl. a., att dess två företagsledare, som åtalats för underlåtenhet att göra i
varuskatteförordningen föreskriven anmälan, av såväl Stockholms rådhusrätt
som Svea hovrätt frikänts från ansvar. Domstolarna hade funnit styrkt,
att företagsledarna icke av varuskatteförordningens ordalydelse kunnat sluta
sig till att de omstridda varorna vore skattepliktiga.

1 ytterligare framställning till Kungl. Maj :t den 18 augusti 1950 anhöll
bolaget, att Kungl. Maj :t måtte medgiva restitution av återstoden, 54 618
kronor 95 öre, av bolaget retroaktivt påförd skatt, varjämte bolaget hemställde
om ränta å detta belopp samt om ersättning för bolagets kostnader i
i anledning av de olika förfarandena inför myndigheter och domstolar med
tillhopa 79 000 kronor.

På föredragning och hemställan av chefen för finansdepartementet, statsrådet
Sköld, fann Kungl. Maj :t den 29 september 1950 ej skäl bifalla bolagets
berörda framställningar.

Det tillkommer ej konstitutionsutskottet att bedöma frågan, huruvida ifrågavarande
varor rätteligen bort underkastas beskattning eller ej. Utskottet
har med andra ord ej att utlåta sig om huruvida kontroll styrelsen och regeringsrätten
eller rådstuvurätten och hovrätten riktigt tolkat och tillämpat
varuskatteförordningen. Utskottet har allenast att taga ståndpunkt till

2 Bihang till riksdagens protokoll t951. .5 samt. 2 avd. Nr 20.

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

Kungl. Maj:ts den 29 september 1950 fattade beslut, varigenom restitution
av erlagd skatt, utöver den som beviljats 1945, blev förvägrad.

Möjligheten till restitution har, i vad angår ifrågavarande skatt, tillskapats
med hänsyn till de för rättskänslan stötande resultat, till vilka en regelrätt
tillämpning av förordningens regler kan leda. Varuskatten är, såsom ovan
anmärkts, en övervältringsskatt, avsedd att av den skattskyldige övervältras
på konsumenterna. Den enskilde måste emellertid, då han säljer en vara,
på egen risk göra ett antagande, huruvida skattskyldighet föreligger eller ej;
först efteråt träffas ett avgörande därom. Om han efter det samvetsgrannaste
bedömande kommer till det resultatet, att en i själva verket skattepliktig
vara är skattefri, drabbas han av en förlust, som han, mot vad förordningen
avser, ej kan övervältra. Det var därför som möjligheten till restitution
1945 infördes. I enlighet härmed ersattes samma år en del av den förlust,
som vållats genom att AB Lifaco utgått från ett antagande om ifrågavarande
varors frihet från skatteplikt, vilket enligt regeringsrättens sedermera fällda
utslag var felaktigt.

Huru stor del av en på nu angivet sätt uppkommen förlust, som bör ersättas,
torde i väsentlig mån böra bero av hur ursäktligt vederbörandes misstag
var. Därom kunde man möjligen 1945 hysa olika meningar. Men saken
har sedan dess kommit i ett nytt läge. Hovrätten har i avseende å vissa varor
kommit till samma resultat vid förordningens tolkning som AB Lifaco
och i avseende å de övriga varorna i allt fall förklarat, att det ej kunnat
av bolaget avgöras, att de varit skattepliktiga (vadan enligt hovrättens mening
retroaktiv skatt ej bort utgå). Härmed är det — även om man med
högsta domstolen utgår ifrån att regeringsrättens utslag är avgörande i frågan
om skatteplikten — klart ådagalagt, att det misstag som företaget begick,
då det kalkylerade sitt försäljningspris utan beräknande av skattskyldighet,
var icke endast ursäktligt utan i hög grad naturligt. Restitutionsfrågan
borde därför 1950 hava bedömts på ett helt annat sätt än 1945. Starka
skäl ha sålunda förelegat att bevilja restitution av hela det återstående omstridda
beloppet. Möjligen kunde ock skäl förelegat för en mindre reduktion
därav; vi hava i handlingarna till Kungl. Maj :ts beslut den 15 juni 1945 uppmärksammat,
att med avseende å en mindre del av det ifrågavarande beloppet
vissa skäl — som vi icke tilltro oss att bedöma — anförts för en dylik
reduktion.

På grund av vad nu anförts hava vi yrkat anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsrådet Sköld.

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 31 mars 1950.)

av herr Nordkvist, vilken med instämmande av herrar Bergh och Weiland
anfört:

Den 8 juni 1948 utgick ansökningstiden för två överlärartjänster i Göteborg.
Som sökande anmälde sig jämte 15 andra folkskolläraren Sten Jonsson
därstädes. I yttrande över de sökande föreslog folkskolinspektören
Jonsson till uppförande i tredje förslagsrummet. Göteborgs allmänna folkskolestyrelse
förordade Jonsson utan omröstning till andra förslagsrummet.
Genom beslut den 1 februari 1949 uppförde skolöverstyrelsen å ett för tjänsterna
gemensamt förslag sex sökande, dock icke Jonsson.

Sedan Jonsson, som är född den 27 november 1893, anfört besvär hos
Kungl. Maj:t över det upprättade förslaget, avgav skolöverstyrelsen den
1 april 1949 yttrande över besvären, däx-i överstyrelsen bland annat anförde,
att överstyrelsen dittills tillämpat den principen att icke på förslag till överlärartjänst
uppföra sökande, som redan uppnått eller under året uppnådde
en ålder av 55 år, därest icke vederbörande redan innehade förordnande
å ''tjänsten ii fråga.

I beslut den 3 juni 1949 lämnade Kungl. Maj :t besvären utan bifall.

Då Jonsson ansåg nyssnämnda princip stå i strid med grundlagens bestämmelser
om förtjänst och skicklighet såsom allmän befordringsgrund,
underställde han densamma prövning av JO.

I skrivelse av den 16 augusti 1949 till JO, vilken anmodat överstyrelsen
inkomma med yttrande i anledning av nämnda åldersspärr, hänvisade överstyrelsen
till en redogörelse, som dåvarande undervisningsrådet Wagnsson
lämnat i Folkskolans årsbok 1941 för överstyrelsens principer vid tillsättning
av överlärare.

Genom hänvisning till denna redogörelse har överstyrelsen sålunda för
sin del ansett Wagnssons formulering för auktoritativ och följaktligen godtagit
den som sin egen. Wagnsson skriver på s. 363 i nämnda årsbok: »Överstyrelsen
har i regel inte på förslag uppfört lärare som är över 55 år.»

Sedan en av de sökande avgått från förslaget och nytt sådant med anledning
härav upprättats den 8 november 1949, uteslöts Jonsson ånyo, trots
av JO gjorda påpekanden i bl. a. följande ordalag:

»Den särskilda befordringsgrund, som alltså gäller vid tillsättande av
överlärarbefattning, lämnar skolöverstyrelsen ganska fria bänder då det gäller
att upprätta förslag till sådan befattning. Vid bedömande av den sökandes
lämplighet ur de synpunkter, som därvid kunna komma i beaktande,
måste hänsyn uppenbarligen tagas även till hans ålder. Då fråga
är om sökandens på hans kroppsliga och andliga livaktighet grundade
lämplighet för tjänsten, synes det mig emellertid icke kunna fixeras någon
viss ålder, lika iför alla fall, vars överskridande skulle medföra, att sökanden
icke borde ifrågakomma till befattningen. Antalet levnadsår utgör ju
icke någon exakt måttstock för vitaliteten, som starkt växlar hos olika in -

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

divider. Såsom skäl för uppställande av kravet på en viss maximiålder lios
den som bör komma i fråga till erhållande av en överlärarbefattning kan
möjligen anföras önskvärdheten av att till befattningen förvärvas en polisen,
som har så lång tid kvar till pensionsåldern att hans duglighet och erfarenhet
kunna förväntas under en längre följd av år komma skolan till
godo, varigenom också tätare ombyten av tjänstinnehavare undvikas. Men
även med beaktande av denna synpunkt torde det icke vara riktigt att en
gång för alla fastslå en viss ålder, vid vilken en sökande skall, oberoende
av andra — stundom kanske mycket höga — kvalifikationer, anses olämplig
för överlärarbefattning. Ett dylikt förfarande synes mig varken vara gynnsamt
för ernående av bästa möjliga rekrytering av överlärarbefattningarna
eller vara förenlig med principen om skicklighet och förtjänst såsom allmän
befordringsgrund.

I sitt till mig avgivna yttrande har skolöverstyrelsen icke uppgivit annat
skäl för uppställandet av den ifrågavarande åidersgränsen än överstyrelsens
uppfattning, att det ej vore till gagn för skolväsendets utveckling, om
de kommunala skolledarna utvaldes bland äldre lärare. Även om denna mening
har fog för sig, synes den dock — på de skäl jag ovan anfört — icke
berättiga till en så skarp avgränsning mellan äldre och yngre lärare, som
skolöverstyrelsen praktiserat.»

Härefter följde nya besvär och ny förklaring till Kungi. Maj :t, vari skolöverstyrelsen
nu anförde följande angående sin princip: »Överstyrelsen har
haft för princip att på förslag till överlärartjänst ej uppföra sökande, som
fyllt eller under året komnie att fylla 55 år, därest andra sökande till tjänsten
funnits. Undantag har dock gjorts i sådana fall, där en äldre sökande
redan uppehållit tjänsten på förordnande eller där fråga varit om ny tjänst
och vederbörande i egenskap av skolstyrelsens ordförande eller tillsynslärare
i realiteten fyllt en överlärares väsentliga uppgifter.»

Skolöverstyrelsen har alltså under loppet av knappt ett år lämnat tre
olika versioner av sin princip.

Striden gällde efter sista överklagandet vem som skulle placeras i sjätte
förslagsrummet, Jonsson eller en annan sökande, Hallén, fyra år yngre än
Jonsson. Därom skrev överstyrelsen:

»Skulle det vid något tillfälle visa sig, att hland de sökande till en överlärartjänst
funnes en lärare, som enligt av överstyrelsen tillämpade principer
vore att betrakta som överårig men som på grund av dokumenterad
lämplighet klart skilde sig från yngre medsökande utan administrativ erfarenhet
eller övrig klart ådagalagd lämplighet, bör dock avsteg kunna göras
från en annars strikt tillämpad princip. I föreliggande ärende är detta
ej fallet, då tvärtom flertalet av de sökande kunna redovisa synnerligen
goda meriter för en överlärartjänst.»

Detta är det enda ställe i skolöverstyrelsens yttrande över ansökningshandlingarna,
som tyder på att man gjort någon bedömning av Jonssons
meriter i förhållande till andra sökande.

På föredragning och hemställan av chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Weijne, beslöt Kungl. Maj:t den 31 mars 1950 att ej göra ändring
i skolöverstyrelsens beslut såvitt anginge Jonsson.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet får förutsättas att statsrådet

Konstitutionsutskottets memorial nr 20.

Weijne gillat skolöverstyrelsens princip beträffande åldersfrågan, varför
vi velat bringa detta ärende till riksdagens kännedom.

Till jämförelse och belysning kan anföras några fall från senare år, där
skolöverstyrelsen på förslag till överlärare uppfört sökande vilka överskridit
55-årsåldern. På förslag till överlärartjänster i Västerås uppfördes år
1948 i andra förslagsrummet en lärarinna med fyllda 55 år, i tredje förslagsrummet
en lärare med fyllda 57 år och i f järde förslagsrummet en lärare med
fyllda 60 år. Ingen av de på ovannämnda förslag uppförda ha uppehållit
tjänsten på förordnande. I Ramnäs skoldistrikt uppfördes likaledes på förslag
1947 en sökande, som samma år fyllde 60 år. Ej heller han hade varit
förordnad på tjänsten.

Beträffande pensionsåldern kan nämnas, att den för folkskollärare och
överlärare under senare år höjts till 63 år, varjämte skolöverstyrelsen på
grund av lärarbristen anbefallt folkskolinspektörerna att godkänna kvarstående
ännu ett år. Kungl. Maj :t kan dessutom medge ytterligare förlängning
av detta kvarstående. Jonsson skulle sålunda haft möjlighet att uppehålla
den sökta tjänsten minst 10 år, vilket bör anses vara en fullt tillfredsställande
tidrymd för att lian skulle kunnat göra sin insats på tillfredsställande
sätt. Anledningen till att Jonsson sökte tjänsten trots uppnådda
54 år var, enligt vad Jonsson anfört i sina besvär, att den av skolöverstyrelsen
i Folkskolans årsbok först tillkännagivna principen (ej över
fyllda 55 år) var allmänt känd av folkskolans lärare men däremot ej senare
meddelade inskränkningar.

Går man till andra tjänsteområden finner man, att dylika inskränkningar
icke tillämpas. Sålunda ha t. ex. landshövdingar utnämnts vid
sextioårsåldern, borgmästare vid 56 år och sökande till domprostbefattning
placerats i första förslagsrummet vid 60 år.

Det torde vara riksdagens sak att se till, att inga godtyckliga principer
uppställas, som upphäva lag och förordning.

Då avgörandet av berörda ärende är av synnerlig betydelse för befordringsförhållandena
inom folkskoleväsendet och då det icke torde finnas
någon annan möjlighet att inför riksdagen påtala den sak det här gäller,
ha vi inom utskottet yrkat anmälan enligt § 107 regeringsformen mot dåvarande
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Weijne.