Konstitutionsutskottets memorial Nr 20 (Betänkande 1928:Ku20 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 26 april 1928 kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom gjord framställning överlämnats
de under tiden från och med den 10 januari 1927 till och med den 9 januari
1928 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 11 januari 1927 till och med
den 4 januari 1928;

justitieärenden från och med den 28 januari 1927 till och med den 30 december
1927;

utrikesdepartementsärenden från och med den 14 januari 1927 till och med
den 4 januari 1928;

för sv ars ärenden från och med den 14 januari 1927 till och med den 4 januari
1928;

socialärenden från och med den 14 januari 1927 till och med den 4 januari
1928;

kommunikationsärenden från och med den 14 januari 1927 till och med den
4 januari 1928;

finansärenden från och med den 14 januari 1927 till och med den 4 januari
1928;

ecklesiastikärenden från och med den 14 januari 1927 till och med den 4
januari 1928;

jordbruksärenden från och med den 11 januari 1927 till och med den 4 januari
1928;

handelsårenden från och med den 14 januari 1927 till och med den 4 januari
1928.

Därjämte hava på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats dels

utdrag av det över försvarsärenden i statsrådet den 27 januari 1928
förda protokoll, i vad det angår regementsläkaren O. A. E. Strömbergs ansökning
om överföring till övergångsstat och gratifikation till förre värnliktige
E. V. Nilsson;

dels utdrag av det över försvarsärenden i statsrådet den 17 februari 1928
förda protokoll, i vad det angår värnpliktige P. E. Blomqvists ansökning om
frikallelse från värnpliktens fullgörande;

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 5 samt. 15 häft. (Nr SO.)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20

dels utdrag av det över försvarsärenden i statsrådet den 24 februari 1928
förda protokoll, i vad det angår värnpliktige K. G. R. Gustafssons och N.
R. Ekblads ansökningar om frikallelse från värnpliktens fullgörande;

dels utdrag av det över försvarsärenden i statsrådet den 2 mars 1928 förda
protokoll, i vad detsamma angår värnpliktige befälseleven T. K. O. Bils’ ansökning
om överföring till trängen;

dels utdrag av det över försvarsärenden i statsrådet den 9 mars 1928 förda
protokoll, i vad det angår värnpliktige B. H. Svenssons ansökning om frikallelse
från värnpliktens fullgörande;

dels ock det över handelsärenden i statsrådet den 17 februari 1928 förda
protokoll, i vad detsamma angår återbesättande av lotskaptensbefattningarna
i övre norra och i västra lotsdistrikten.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,
som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits och
nu fullbordats,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

varemot utskottet

funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att böra, jämlikt
§ 107 regeringsformen, hos riksdagen anmälas.

1:0.

(Protokoll över socialärenden den 18 juni 1927.)

I dechargebetänkandet till 1925 års riksdag har utskottet inledningsvis bl. a.
anfört följande:

»Utskottet finner sig vidare böra framhålla, att i vissa fall av Kungl. Maj:t
fastställda arbetsordningar och instruktioner icke blivit i Svensk författningssamling
publicerade utan allenast genom kungligt brev meddelade vederbörande
verk. Sålunda har en den 25 april 1924 given arbetsordning för arbetsrådet,
vilken dock tillkom i anledning bl. a. av statsrevisorernas erinran, att för
arbetsrådet ej någon instruktion utfärdats, icke, såsom eljest är vanligt, kungjorts
i författningssamlingen. Efter utskottets uppfattning utgöra de bestämmelser,
som innehållas i arbetsordningar m. m., delar av vårt lands offentliga
rätt och böra icke betraktas och behandlas såsom allenast inre verksangelägenheter
utan allmännare betydelse. Ej heller lärer kostnadsbesparingen
bliva av den art, att för dess skull införandet i författningssamlingen borde
underlåtas, och då ett fortsättande på den inslagna vägen kan leda till betänkliga
följder, har utskottet ansett sig här böra rikta uppmärksamheten på detta
förhållande.»

Konstitutionsutskottets memorial Nr ISO.

På föredragning av socialdepartementets chef, statsrådet Pettersson, fastställde
Kungl. Maj:t den 18 juni 1927 en på ovannämnda arbetsordning för
arbetsrådet kopierad arbetsordning för försäkringsrådet, varvid beslutet härom
icke fick den vanliga formen av en av Kungl. Maj:t utfärdad författning,
vilken bilades protokollet för att i författningssamlingen därefter publiceras,
utan allenast av ett i protokollet intaget beslut, om vars innehåll besked lämnades
till försäkringsrådet, och detta i trots därav, att sist sagda arbetsordning
i likhet med den, varom utskottet gjorde sitt uttalande 1925, innehåller
bestämmelser av betydelse såväl för allmänheten som för förhållandet till andra
myndigheter.

Utskottet har funnit det särdeles anmärkningsvärt, att föredraganden icke
beaktat de av utskottet 1925 framförda synpunkterna, utan behandlat även
denna arbetsordning på samma sätt som den tidigare för arbetsrådet, oavsett
att även formellt försäkringsrådet, såsom — i motsats mot arbetsrådet •—
grundat på en ej blott provisoriskt gällande lag, ingår i förvaltningsorganisationen
på ett ännu fastare sätt än arbetsrådet.

Enligt § 1 i den vid tiden för arbetsordningens för försäkringsrådet fastställande
gällande kungl. kungörelsen den 15 december 1911 angående Svensk
författningssamling skulle »instruktioner, arbetsordningar, reglementen och
stadgar för domstolar, ämbetsverk och myndigheter, ävensom för allmänna
inrättningar» intagas i Svensk författningssamling, därest vederbörande departementschef
funne bestämmelserna »vara av beskaffenhet att böra komma till
allmänhetens kännedom».

Utskottet, som icke håller för troligt, att departementschefens underlåtenhet
att anbefalla publicering i författningssamlingen av nu ifrågavarande arbetsordning
kan bero av förbiseende, och som anser nödvändigt, att inga godtyckliga
undantag göras från den eljest allmänt tillämpade och riktiga principen
om t. o. m. vida mindre betydelsefulla, arbetsordningars och verksinstruktioners
publicering i författningssamlingen, så snart de innehålla annat och mera
än uteslutande tekniska inre organisationsföreskrifter, har med fäst avseende
härå funnit sig böra hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson.

Närvarande: Herrar Engbergn Thulin, David Bergström, Adolf Dahl, G. iW.

Hansson, Stendahl, Reuterskiöld, N. S. Norling*. Martin Svensson, Larsén, Isak
Svensson, Borg, Gustafson i Kasenberg*, Bäckström*, Hallén*, Johansson i Kälkebo*,
Andersson i Igelboda, Pehrsson i Göteborg*, Karlsson i Vadstena och Forssell.

* Ej närvarande vid justeriögen.

2:n.

(Protokoll över socialärenden den 26 juli 1927.)

I en kungl. kungörelse den 26 juli 1927 (Sv. F. nr 338) med vissa bestämmelser
angående skjutvapen och ammunition återfinnas bland andra följande
bestämmelser.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

»§ 10.

Den som den 1 september 1927 innehar skjutvapen vare skyldig att före den
16 oktober 1927 göra skriftlig anmälan därom hos myndighet, varom förmäles
i § 4 första stycket.

Anmälan, som nn nämnts, skall innehålla:

l:o) innehavarens fullständiga namn och hemvist samt

2:o) vapnets eller vapnens beteckning och kaliber.

Sådan anmälan må på landet ingivas till landsfiskalen i orten, vilken det
åligger att insända anmälningen till länsstyrelsen. Anmälan må av den som
tillhör lappbefolkningen i stället ingivas till lappfogden, vilken vidare förfar
som nu sagts.

§ 11.

Mom. 1. Innehar någon skjutvapen utan att i fall, då enligt denna kungörelse
tillstånd till förvärv därav erfordras, hava erhållit sådant tillstånd eller, där
han innehade vapnet den 1 september 1927 och jämlikt denna kungörelse var
skyldig att göra anmälan därom, utan att hava fullgjort denna skyldighet,
straffes med böter från och med femtio till och med femtusen kronor, och vare
vapnet förverkat. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må bötesstraffet
nedsättas till tio kronor, och äge domstolen pröva, huruvida vapnet
skall vara förverkat.

----------»

Denna kungörelse har trätt i kraft den 1 september 1927, då kungl. förordningen
den 27 september 1922 angående förbud tills vidare mot försäljning och
införsel av skjutvapen och ammunition upphört att gälla. Såsom av bestämmelserna
i anförda paragrafer av kungl. kungörelsen framgår, har Kungl.
Maj:t utan riksdagens hörande eller medgivande icke blott såsom i förordningen
den 27 september 1922 inskränkt sig till att giva föreskrifter beträffande
försäljning och införsel av skjutvapen och ammunition utan jämväl dels föreskrivet
skyldighet för dem, som den 1 september 1927 innehaft skjutvapen att
göra skriftlig anmälan härom, dels infört straffbestämmelser för underlåten
anmälan upp till 5,000 kronors böter, dels ock infört bestämmelser om att den,
som innehar vapen utan att'' hava fullgjort anmälningsskyldighet, skall hava
förverkat vapnet.

Anmälningsplikt gäller för alla personer, med undantag blott för vissa ämbets-
och tjänstemän, som å tjänstens vägnar innehava vapen, och den avser
sålunda såväl vapen, som förvärvats efter vederbörligt tillstånd enligt ovannämnda
1922 års förordning eller enligt de förordningar, som därförut reglerat
handel med eller överlåtelse av skjutvapen inom riket, som ock vapen, som på annat
sätt förvärvats eller som före nämnda förordningars tillkomst innehafts.

Anmälningsplikten synes sålunda vara av mycket vittgående beskaffenhet.
Vid beredningen av ärendet har utredning förebragts angående den lagstiftning,
som i en del främmande länder gäller beträffande rätten att förvärva och innehava
skjutvapen, och av densamma synes framgå, att rätten att innehava

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

skjutvapen i mycket få länder blivit beroende av tillstånd eller anmälningsskyldighet.
I våra grannländer — endast Finland undantaget — är innehavet
av skjutvapen alldeles fritt. Endast rätten att å offentliga platser bära vapen
har i Danmark delvis blivit inskränkt. Även i förhållande till främmande rätt
synes det stadgade anmälningsförfarandet sålunda vara tämligen ovanligt.

Utskottet, som emellertid icke vill ingå på behovet eller nödvändigheten av
dessa på administrativ väg införda bestämmelser rörande anmälningsplikt för
innehav av skjutvapen, anser sig böra framhålla, att bestämmelsen, att vapen,
som innehaves utan att anmälningsskyldighet beträffande detsamma fullgjorts,
skall vara förverkat, är av den natur, att den tillhör det lagstiftningsområde,
inom vilket det tillkommer Kungl. Maj:t och riksdagen att gemensamt besluta.
Bestämmelsen innebär nämligen, att konfiskation av vapen, som en medborgare
med full rätt äger och innehar, kommer att verkställas blott på grund av underlåtenhet
— i många fall antagligen beroende på förbiseende eller okunnighet
— att verkställa en i administrativ väg påbjuden anmälningsskyldighet.

Kungl. Maj :ts rätt att ensam stifta lag har ifrån att hava varit av betydande
omfång efter hand blivit begränsad så, att 1809 års regeringsform inskränkte
den till den ekonomiska lagstiftningen. Grunderna för skillnaden mellan
denna senare lagstiftning och lagstiftning enligt 87 § regeringsformen hava icke
blivit i lagen klart fastslagna, och, såsom även av konstitionsutskottet år 1867
framhållits, har någon oomtvistbar gräns i förevarande hänseende icke kunnat
uppdragas. Det torde dock vara klart, att Kungl. Maj:t icke genom sin ekonomiska
lagstiftningsmakt kan rubba eller ändra medborgarnas civila rättsförhållanden
eller rättigheter. Kungl. Maj:t må vara berättigad att i ekonomiska
förordningar, häri inbegripet politiförfattningar, stadga straffbestämmelser
— böter eller fängelse — för överträdelse av bestämmelser i förordningarna
och även beträffande näringsfrihetslagstiftningen stadga, att vara, som
obehörigen innehaves eller nyttjas, skall vara förbruten. Sådana stadganden
finnas i ett flertal förordningar angående förbud för in- och utförsel av vissa
varor eller angående handel med vissa varor, såsom exempelvis K. F. den 19
november 1897 angående explosiva varor, K. F. den 30 mars 1900 angående
förbud mot tillverkning, införsel och försäljning av tändstickor, i vilkas tändmassa
vanlig fosfor ingår, K. K. den 6 april 1923 angående handel med opium
och vissa andra narkotiska ämnen och beredningar, giftstadgan den 7 december
1906 m. fl. liknande förordningar. Den i § 24 i fiskeristadgan den 17 oktober
1900 givna bestämmelsen om att vid olovligt fiskande otillåten redskap och
fångst skall vara förbruten eller i § 8 mom. 3 i K. F. den 29 november 1867
om forntida minnesmärkens fredande och bevarande givna bestämmelser, att
person i vissa fall utan lösen kan mista fornfynd, som av honom upphittats,
är av annan natur än nu förevarande stadgande angående konfiskation av
skjutvapen. Genom sistberörda stadgande sker ett direkt ingrepp i ett privat
äganderättsförhållande, som uppkommit under av lag givna former och vars
fortvaro av lag skyddas. Den påbjudna konfiskationsåtgärden grundar sig
nämligen icke därpå, att vederbörande genom innehavet eller bruket av vapnet
begått någon lagstridig handling. Det förhållande, att domstol givits möjlig -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

het att, där synnerligen mildrande omständigheter föreligga, pröva, huruvida
vapnet skall vara förverkat, kan icke inverka på stadgandets principiella innebörd.

Den allvarliga principiella innebörden av detta stadgande borde ha föranlett
Kungl. Maj:t att förelägga riksdagen detta ärende, även om Kungl. Maj:t
skulle kommit till den vida tolkningen, att det kunde hänföras under ekonomisk
lagstiftning. Ej heller synes tid till inhämtande av riksdagens mening i förevarande
spörsmål hava saknats eller i övrigt sådant behov av stadgandet i detta
fall förefunnits, att på grund av iråkat nödläge ur rent praktiska synpunkter
en åtgärd, vars grundlagsenlighet under alla omständigheter måste ifrågasättas,
behövt tillgripas.

Då utskottet sålunda funnit förenämnda stadgande i 11 § ’1 mom. av
sagda kungl. kungörelse den 26 juli 1927 vara av den karaktär, att det i överensstämmelse
med § 87 regeringsformen ej kunnat av Kungl. Maj:t ensam utfärdas,
har utskottet ansett sig icke kunna underlåta att i ärendet hos riksdagen
göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande tillförordnade
departementschefen, statsrådet Hamrin.

Närvarande: herrar von Geijer*, David Bergström, Adolf Dahl*, G. W. Hansson,
Stendahl, Reutersleiöld, Fehr*, N. S. Norling*, Larsén, Åkerberg*, Sävström, Magnusson
i Tumhult*, Borg, Gustafson i Kasenberg, Bäckström, Johansson i Kälkebo*,
Andersson i Igelboda, Pehrsson i Göteborg**, Karlsson i Vadstena och Sjöström*.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod hrån att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

3:o.

(Protokoll över kommunikationsärenden den 18 mars 1927.)

Hos Kungl. Maj:t anförda besvär av H. Sjöström i fråga om tillsättande
av en postmästartjänst av klass I B avgjordes av Kungl. Maj:t den 25 november
1927 på ett sätt, som utskottet funnit anmärkningsvärt.

Statsrådsprotokollet i ärendet har följande lydelse:

»Genom beslut den 22 juni 1926 har generalpoststyrelsen konstituerat kontrollören
Johan Albin Johnsson att från och med den 1 juli samma år vara
postmästare av klass 1 B med placering tillsvidare i Hudiksvall.

Över nämnda beslut har postmästaren av klass 2 Haddon Sjöström, vilken
jämväl anmält sig såsom sökande till befattningen, anfört besvär hos Kungl.
Maj :t.

I anledning härav har generalpoststyrelsen, efter vederbörandes hörande,
avgivit utlåtande den 25 januari 1927, varefter klaganden inkommit med påminnelser.

Kungl. Maj:t, som med hänsyn till i målet föreliggande omständigheter finner
Sjöström hava bort före Johnsson i frågakomma till ovannämnda befattning,
finner gott att, med upphävande av generalpoststyrelsens överklagade
beslut, återförvisa målet till styrelsen för förnyad handläggning.»

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20. 7

En sammanställning av Johnssons och Sjöströms befordringsdata och den
tid, de uppehållit olika tjänster, har följande utseende:

				»	Befordringsdata.
	född	eo px.	ord. ]	px.	förste px.	20 Ig.	22 Ig.		24 Ig.
Johnsson	“V7 69	V6 92	12/l2	02	22/i2 09	ktr: 1V» 17	—		**/o 26
									nu över-
									klagat
Sjöström	17/i 73	29A 95	12/l2	02	22/12 09	2)m. 3 19/8 13	pm. 2 tf. ord.	16/n 15/e	20 — 26

Tid för uppehållandet av följande tjänster.

18 Ig. 20 Ig.

Johnsson

pm. 4—6 m. . . . ktr. 9 år 4 m. 5 d.

pm. 5_1 m.

9 år 5 m. 5 d.

22 Ig.

fktr. 7 m. 11 d.
pm. 21 år 1 m. 23 d.

1 år 9 m. 4 d.

24 Ig.

pm. 1 B.l m. 11 d.

Sjöström
pm. 4—1 år 16 d.

ictr. 2 d.

pm. 3 9 år 18 d.

9 år 20 d.

fktr. 3 m. 2 d.
pm. 2 5 år 4 in. 15 d.

5 år 7 m. 17 d.

pm. 1 B. 1 m. 15 d.
sekr. 1 m. 28 d.

3 m. 13 d.»

Sjöströms besvärsskrift är av följande lydelse:

»Till Konungen. Härmed får jag i underdånighet anföra besvär över kungl.
generalpoststyrelsens den 22 sistlidne juni fattade beslut att till postmästare
vid postkontoret i Hudiksvall utnämna kontrollören vid postkontoret Stockholm
6 J. A. Johnsson. „ 1 ...

Bilägger härjämte i styrkta avskrifter de handlingar, pa grund av vilka
kungl. generalpoststyrelsen fattat beslut att konstituera kontrollören i fråga
framför undertecknad.

Härav framgår, att undertecknad sedan den 1 september 1913 vant ordinarie
postmästare av klass 3 och sedan den 1 december 1920 postmästare av klass 2,
under det den av kungl. generalpoststyrelsen konstituerade utnämnts till kontrollör
ej förrän från och med den 1 oktober 1917, i vilken befattning Jåmställd
med postmästaretjänst av klass 3 — han kvarstått tills nu. Han har salunda
genom den här ifrågavarande utnämningen fått hoppa över postmästaretjänst
av klass 2, således en upp flyttning med två postmästaregrader något
som den utnämndes meriter ej synas giva anledning till. Det enda skäl, som
skulle tala härför, är, att den utnämnde från sin anställning som e. o. postexpeditör
har tre år längre tjänstetid i postverket än undertecknad. Men till
postmästaretjänst av klass 1 torde åldersmeriter ej böra få ha avgörande betydelse,
enär en sådan tjänst anses ställa stora fordringar på postmästarens saval
psykiska som fysiska krafter, vilka börja avtaga, när 60-årsåldern är nära förestående.
Beträffande nu tjänstgöringens art får jag i underdånighet framhålla,
att den utnämnde ej kan påvisa verkligt meriterande tjänstgöring som
postmästare. Han har aldrig haft längre sammanhängande tjänstgöring a postmästaretjänst
än 1 å E/z månad (utom i ett fall a klass 2 en tid av 2 man.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

25 dagar). Han kan därför icke ha förvärvat den erfarenhet och duglighet för
postmästaretjänst, som enbart kan ernas genom årslång sammanhängande
tjänstgöring som postmästare. Det är aldrig avsett, ej heller praxis, att en
vikarie å postmästaretjänst en eller annan månad vidtager några självständiga
avgöranden beträffande tjänsten, och är han ej heller i tillfälle därtill, enär
viktiga ärenden i regel kräva längre tid för utredning, förslags avgivande etc.
•in vad korta förordnanden lämna tillfälle till. De korta förordnandena å postmästaretjänst
medföra för vikarie huvudsakligast löpande göromål. Skulle
vikarie nödgas undantagsvis befatta sig med viktigare saker, så remitteras i
alla fall i regel ärendet till ordinarie postmästaren vid hans återinträde å tjänsten
Därtill kommer, att postmästaretjänsterna i Stockholm — vid vilka
postkontor den nu utnämnde förvärvat sina huvudsakliga meriter — äro ur
posttjänstens synpunkt ensidiga befattningar, där det i regel ej är tillfälle
handlägga ärenden angående poststationer, lantbrevbäringslinjer och liknande
ärenden utan huvudsakligen lokala frågor, vid vissa kontor även brevbäring.
Det torde i betraktande härav vara klart, att en kontrollör, utan egentlig erfarenhet
som postmästare, ej kan, särskilt när det gäller landsortens postkontor,
vara tillnärmelsevis lika kompetent som en postmästare, vilken oavbrutet
tjänstgjort i sådan befattning ett 15-tal år, och minst av allt vara lämplig och
förtjänt att få hoppa över en postmästaregrad av klass 2, varmed kontrollör
som vinner befordran, i allmänhet hugnas.

Vad nu särskilt beträffar postmästaretjänsten i Hudiksvall, är denna ej så
litet krävande just ur den trafiksynpunkt jag berört. Under Hudiksvalls postkontor
lyda 24 poststationer, 21 lantbrevbäringslinjer och 10 postföringslinjer.
1 Lycksele, som nu tack vare lönenämndens och riksdagens förändrade syn på
postkontorens betydelse höjts till samma klass 2, som jag nu innehar, fanns
vid. mitt franträde därav den 1 dec. 1920 38 poststationer, 46 lantbrevbärings|;rVer
och Ib postföringslinjer, de senare av ojämförligt större omfattning såväl
beträffande längd, upp till 15 mil, som i fråga om postmängd. Av det nämnda
antalet nyinrättade jag själv 28 poststationer, 33 lantbrevbäringslinjer och ett
5-tal postföringslinjer,_ något som torde kunna vittna om att jag ägt både förmåga
och vilja söka tillgodose de då i kommunikationshänseende ytterst vanlottade
trakter, som omfattas av Lycksele lappmark, ett område större än hela
Gävleborgs län. I Västerbottens-Kuriren, som då och till för någon tid sedan
redigerades av nuvarande försvarsministern G. Rosén, var befolkningen vänlig
nog publicera en erkänslans skrivelse till mig för den verksamhet till dess
basta jag där sökt utöva, och kan jag ej på bättre sätt styrka omfattningen av
(.et krävande arbete, där av mig nedlagts, och att jag visat mig kunna motsvara
de krav, som en postmästaretjänst, även av klass 1, ställer på sin man, än
genom att bilägga ifrågavarande tidningsinserat. Statsrådet Rosén kan nog
bekräfta uppgifternas riktighet i huvudsak, då han ofta färdats i dessa trakter.
Att vid Hudiksvalls postkontor den lokala personalen är till antalet 13
i stället för här 9, är av föga betydelse, då man besinnar, att vid Hudiksvalls
postkontor postmästaren har att befatta sig med enbart rena postmästaregöromal,
enär särskild redogörare finnes vid postkontoret. I Lycksele hade jag —
liksom nu är fallet vid Ljusdals postkontor — att utan redogörare (och även
utan förste postassistent i Lycksele) bestrida de, som jag påvisat, krävande
göromalen, särskilt under krigsåren 1914—1918, då verksamheten på alla områden
var rent febril. Sammanlagda personalbeståndet vid Hudiksvalls postkontor
utgör 72 personer, under det motsvarande antal 1920 i Lycksele utgjorde
111 personer.

Det säger sig för övrigt självt, att ett oavbrutet utövande av postmästaretjänst
måste medföra en ojämförligt större kompetens för sådan befattning.
Däremot torde det ej med sannolikhet kunna hävdas, att en tjänsteman — som

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

nu den utnämnde — vilken aldrig innehaft fullt självständig befattning, utan
städse haft att underställa sin postmästare alla avgöranden av betydenhet, och
som aldrig haft sin verksamhet inställd på den verkligt ansvarsfulla del av
posttjänsten som en postmästare har att utöva, skall vara i stånd att utan lång
utvecklingstid, minst ett par år, prestera, vad som fordras för en postmästaretjänst
av den betydelse Hudiksvallstjänsten har. Att den utnämnde har så och
så många års tillfälliga, korta förordnanden, och detta till huvudsaklig del vid
Stockholmskontor, kan ej borga för att verklig postmästarekompetens förefinnes,
oavsett nu övriga meriter i andra avseenden.

Som bevis härpå kan jag anföra ett nära till hands liggande exempel. På
förordnande just å postmästaretjänsten i Hudiksvall har sedan den 1 maj 1922
till sistlidne juni månads utgång på förordnande fungerat en därförut vid postkontoret
i Visby anställd kontrollör. Jag sökte samtidigt som han förordnandet,
men han fick detsamma, dels därför att han var 5 år äldre i tjänsten,
dels kunde uppvisa över två års — även långa — förordnanden å nämnda kontors
postmästaretjänst av klass 1, under det postkontoret i Hudiksvall då var
av kl. 2. Nu har det visat sig, att generalpoststyrelsen ej ansett sig — trots
den tillförordnades försök att tillfredsställande sköta tjänsten — kunna konstituera
honom där.

På grund av en önskan att i möjligaste mån minska kostnaden i fråga om
tjänstemäns traktamenten för tjänstgöring å annan ort, är det numera praxis,
att förste postassistenter och kontrollörer vid postkontoren tilldelas lediga förordnanden
vid de postkontor, där de äro anställda. Därmed har det ej kunnat
undgås, att dessa tjänstemän övermeriteras i förhållande till postmästarna och
därför på grund av pappersmeriter ofta få företräde vid utnämningar till högre
tjänst. Detta missförhållande har nog beaktats, men någon effektiv åtgärd till
hindrande av en sådan farlig befordringsväg har ännu ej vidtagits. Att så
kommer att ske, är dock otvivelaktigt och säkert nödvändigt, ty postmästarna
äro säkerligen de mest skickade att övertaga de högre postmästaretjänsterna.
Rekryteringen av dem medels tjänstemän från postdirektionerna eller kontrollörer
vid postkontoren är ur posttjänstens och allmän intressesynpunkt allt
utom nyttig och det allmänna blir lidande därpå.

Härmed anser jag mig ha visat, att den utnämndes meriter till tjänsten i
fråga äro underlägsna mina och ej heller till fyllest för denna tjänst. Beträffande
mina egna meriter i övrigt får jag i underdånighet hänvisa till tjänsteförteckningen,
varav bland annat framgår, att även min teoretiska utbildning
är överlägsen den utnämndes, liksom att jag även har andra prestationer att
åberopa.

Vidkommande postdirektörens i Mellersta distriktet uttalande, vill jag, då
det är möjligt, att detsamma haft, om ej avgörande betydelse för utnämningen,
så dock bidragande inverkan därpå, i underdånighet belysa halten därav.

Postdirektören säger, att jag »är en kunnig och intresserad tjänsteman med
ej obetydlig energi», men tillmäter mig sedan egenskaper, såsom envishet och
oförmåga att anpassa mig efter en annans mening, »vilken lian vara bättre än
hans egen». Det är ju märkligt, att han ej bestämt säger, att hans eller någon
annans mening varit bättre, ej anför något konkret fall härpå. Det hade då
varit mig möjligt att lämna förklaring därpå, helst jag är övertygad om att i
så fall ha kunnat fullt rentvå mig från dessa beskyllningar.

Jag får emellertid på det bestämdaste protestera mot hans uttalande, som
är fullkomligt obefogat och därför för mig så mycket mer kränkande, på
samma gång jag ber att få i möjlig mån styrka ovederhäftigheten i dessa
postdirektörens omdömen. Jag har under min nu mer än 30-åriga tjänstgöring
i postverket aldrig haft svårt att samarbeta med någon chef. Med postdirektör
Lannge har det ej heller förekommit annan kontrovers än som vållats

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

därav, att en av hans underordnade tjänstemän å postdirektionen hitskickats
och bakom min rygg sökt utreda ett under utredning varande ärende angående
en allmän omläggning av postkontorets i Ljusdal lokala lantbrevbäringsförhållanden.
Denna utredning från postdirektionens sida visade sig så misslyckad,
att postdirektör Lannge såg sig föranlåten att jämte ifrågavarande underordnade
tjänsteman hitresa och jämte mig beresa samtliga ifrågavarande
lantbrevbäringslinjer. Därvid blev det klart, att ingen enda saklig invändning
kunde riktas mot den nedgörande kritik, jag underkastat denna tjänstemannens
utredning, och det har sedermera visat sig, att kungl. generalpoststyrelsen
följt mina förslag och underkänt tjänstemannens i fråga. Det enda av dessa
lantbrevbäringsärenden, som ännu kvarstår oavgjort, är beträffande linjen
Ljusdal—Kallmyr, där postdirektionen emellertid för någon månad sedan avgivit
förslag till kungl. generalpoststyrelsen, med instämmande i huvudsak
i mitt — från ifrågavarande postdirektionstjänstemans hemställan fullkomligt
avvikande — förslag.

Det kan ej begäras av en underordnad tjänsteman i ansvarig ställning, att
han, för att visa sig äga »smidighet», skall — såsom postdirektör Lannge
tycks fordra — frångå sin egen åsikt stödd på kännedomen om de lokala förhållandena.
om vägarna för allmänhetens handel och vandel, folkmängdens storlek,
avstånden etc. Jag har städse vid dylika utredningar sökt taga reda på
nämnda omständigheter ävensom på befolkningens önskemål, dess förbindelser
och intressen, och till yttermera visso har jag städse plägat vända mig dels till
befolkningen själv med anhållan om bystämmoprotokoll för utrönande av folkmeningen,
dels till kommunalnämnd, kommunalstämma och övriga motsvarande
allmänna organ, ävensom till statliga myndigheter, såsom landsfiskal, kyrkoherde
etc., allt i akt och mening att med säkerhet få det verkliga behovet
fastslaget på ett övertygande sätt. Så har skett, även sedan jag tillträdde befattningen
här, och därför bör det ej vara ägnat väcka förvåning, att min mening
vunnit gehör hos kungl. generalpoststyrelsen i dessa frågor.

Bilägger ett kommunalnämndens i Ljusdal uttalande i saken, varav framgår,
att jag stått i nära kontakt med denna vid ifrågavarande omregleringsförslags
avgivande. Däri värdesättes även postdirektionstjänstemannens misslyckade
utredning.

Denna utredning var för övrigt ej blott misslyckad, däri fanns även annat,
som jag måst påtala i min kritik. Sålunda hade tjänstemannen till stöd för
sin åsikt åberopat uttalanden av en landstingsman och en distriktslantmätare,
vilka båda förklarat sig, i av mig presterade intyg, icke alls hysa den åsikt
han påbördat dem. Längre kan man näppeligen gå i missriktat nit.

Allt detta har varit postdirektör Lannge bekant, och har han i sina muntliga
uttalanden här sagt sig hysa i huvudsak samma åsikter i saken som undertecknad,
ehuru han ansett min ton i kritiken väl polemisk. Det är dock att
märka, att jag av denna underordnade tjänsteman, som haft utredningen om
hand, beskyllts att ej ha tagit hänsyn till orternas bebyggelse, folkmängd, avstånd
etc. Detta är just något, som jag styrkt mig ha gjort, men däremot ej
han. Att min skrivelse ej överskridit höviskhetens fordringar, torde vara visat
därav, att jag icke tvekat att via postmästareföreningen befordra ärendet
till kungl. generalpoststyrelsen med hemställan, att intet dylikt trafikärende
måtte av postdirektion utredas annat än i samförstånd med vederbörande postmästare.
Med instämmande häri har nämnda förening uppvaktat kungl. generalpoststyrelsen
i saken. Det är att märka, att min kritik ej riktat sig mot
postdirektör Lannge — som sedermera förklarat sig ej ha anbefallt denna utredning
bakom min rygg — utan direkt riktats mot den underordnade tjänstemannens
utredning.

Trots detta har postdirektör Lannge vid samtal med postmästareföreningens

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

ordförande, postmästaren i Gävle K. A. Carstensen, sökt hävda, att tjänstemannen
i fråga haft en längre överläggning med mig före den påtalade undersökningens
vidtagande. Jag har med största harm och förtrytelse tillbakavisat
detta fullkomligt grundlösa påstående, och vederbörande ha mig veterligen ej
kunnat vidhålla detta djärva påhitt. Jag åberopar nämnda postmästare i saken,
om så aktas nödigt.

Det vore för övrigt högeligen önskligt, att denna sak blev objektivt undersökt,
helst genom kungl. generalpoststyrelsen, så att sanningen finge fullt
komma i dagen. Det skulle då säkert visa sig, att från min sida intet försummats
för att på lojalt sätt vinna saklig utredning i dessa viktiga förhållanden.

Att jag har förhandlingsvana och är fullt kvalificerad att »representera
verket utåt», torde med all önskvärdhet framgå av det arbete jag visat mig
ha utträttat för posttrafikens utveckling. Att visa så stor smidighet, att jag
mot min på sakskäl grundade övertygelse offrar min egen åsikt och lämnar i
sticket allmänhetens intressen, kommer jag aldrig att göra, ej ens för att stå
väl hos postdirektören. Sådan smidighet ligger ej för mig och kommer ej heller
att göra det.

Återkommer jag så till postdirektör Lannges påstående, att det har sig för
honom svårt att samarbeta med mig. För att styrka, att mina distriktschefer
före december 1920 aldrig haft svårt att samarbeta med mig, biläggas intyg
härom, avgivna av mina förutvarande chefer i Norra distriktet, postinspektören
Uddo Zaclirisson och framlidne postdirektören C. Holst, den förre från min första
anställning i postverket till oktober 1904, den senare från oktober 1904 till
december 1920, en sammanlagd tidrymd av över 25 år, varav åren september
1911—november 1920 som postmästare i Lycksele (1911—1912 som tillförordnad).
Dessa intyg vittna sannerligen om motsatsen av vad postdirektör
Lannge påstår. Hur skulle det varit mig möjligt att under de nio åren i Lycksele
medhinna nyinrätta 28 poststationer, 33 lantbrevbäringslinjer, ävensom en
mängd omregleringar etc., om jag haft de egenskaper, envishet, oförmåga att
förstå och anpassa mig efter annans mening och brist på självkritik m. m. som
postdirektör Lannge tillvitar mig? Det hände nog även under min tjänstgöring
i Lycksele, att postdirektionen och undertecknad hyste olika meningar
i en del frågor, men med postdirektör Holsts sällsynt rättrådiga sinnelag, överlägsna
förstånd och mångåriga erfarenhet som postmästare löstes lätt meningsskiljaktigheterna
utan slitningar. Varför? Därför att han gav mig rätt. när
han fann skäl härför, och jag villigt fogade mig, så snart jag fann möjlighet
härtill, givetvis utan att behöva frångå min övertygelse eller svika befolkningens
förväntningar, i den mån de kunde anses rimliga och berättigade ur ekonomiska
eller kulturella synpunkter. Postdirektören i Norra distriktet var ytterst
angelägen om att få fram folkmeningen, till rättesnöre för sig i all utförbar
mån. Där förekom det ej, mig veterligt, att postdirektören eller hans
underordnade tjänstemän bakom postmästarens rygg sökte utföra allehanda
utredningar, tvärtom var det i intim kontakt med postmästarna, som dylika
ärenden handlades.

För att ytterligare visa, att jag ej har det svårt att samarbeta med andra,
vill jag nämna, att jag i 5 år varit ordförande i Lycksele seminariums styrelse,
tills jag på grund av kristidens alltmer krävande arbete i tjänsten, av brist på
tid, måste avsäga mig uppdraget. Jag måste nämligen vara. ordförande, sekreterare,
kassör och räkenskapsförare i en person. Även har jag varit med om
att starta och i 4 år varit ordförande i Lycksele kooperativa förening, i 3 år
varit ordförande i Lycksele föreläsningsförening, från och med år 1922 har jag
varit ordförande i Hälsinglands sektion av posttjänstemännens förening. Detta
visar, att jag åtnjutit allmänt förtroende, liksom även att jag kunnat sam -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

arbeta med andra, något som säkerligen ej varit möjligt, om jag besutte de
egenskaper postdirektören Lannge utan skymt av bevis tillerkänner mig. Några
slitningar ha aldrig förekommit vid utövande av dessa uppdrag. Det ligger
för övrigt ej för mig att söka sak med någon, allra minst med mina överordnade,
som jag väl vet vara skyldig respekt och hörsamhet. Postdirektör
Lannge är intet undantag härifrån, något som framgår därav, att han vid sina
besök i Ljusdal aldrig haft att göra någon erinran varken mot mitt sätt att
sköta tjänsten eller mitt personliga uppträdande.

I kungl. generalpoststyrelsen har jag även tjänstgjort som t. f. sekreterare
under nuvarande byråchefen J. Döss som t. f. byråchef, och torde denne kunna
meddela, huruvida jag under detta förordnande på 1 V2 månad visade någon av
de mig av postdirektör Lannge påbördade egenskaperna.

Med åberopande av vad sålunda anförts och styrkts, vågar jag i underdånighet
hemställa,

det täcktes Eders Kungl. Maj:t att — med upphävande av kungl. generalpoststyrelsens
ovan åberopade beslut att utnämna kontrollören vid postkontoret
Stockholm 6 till postmästare i Hudiksvall från och med den 1 innevarande juli
månad —• från och med nämnda tidpunkt konstituera mig som postmästare
vid Hudiksvalls postkontor.

I händelse denna besvärsskrivelse underställes kungl. generalpoststyrelsen
för yttrande, beder jag att, innan Eders Kungl. Maj:t fattar i saken avgörande
beslut, få inkomma med de påminnelser jag i anledning därav kan finna
nödigt eller lämpligt ytterligare avgiva. Ljusdal den 19 juli 1926. Underdånigst
H. Sjöström.»

Bland de i besvärsskriften omnämnda och därvid fogade handlingarna må
följande här intagas:

1) postdirektörens i Stockholms distrikt yttrande ang. Johnssons lämplighet
för ifrågavarande tjänst:

»Till Kungl. Generalpoststyrelsen. Under hand anmodad att avgiva yttrande
rörande kontrollören vid postkontoret Stockholm 6 Johan Albin Johnssons
lämplighet för den av honom sökta postmästaretjänsten i Hudiksvall får jag
vördsamt meddela följande:

Johnsson, som är en synnerligen duglig och intresserad tjänsteman, har inom
Stockholms distrikt varit förordnad dels såsom förste kontrollör och avdelningsföreståndare
vid postkontorets Stockholm I avgående avdelning, inrikes paketavdelningen
samt ankommande utrikes paketavdelningen och dels såsom postmästare
av klass 2 vid postkontoren Stockholm 8, Stockholm 14, Stockholm 20
och Södertälje samt av klass 1 vid postkontoren Stockholm 3 och Stockholm 6.
Alla dessa uppdrag har Johnsson fyllt på ett mycket tillfredsställande sätt.

Jag anser därför kontrollören Johnsson synnerligen väl skickad för den nu
sökta tjänsten. Stockholm den 14 juni 1926. Joh. Enger.»

2) postdirektörens i mellersta distriktet yttrande över sökande till en del lediga
tjänster, såvitt angår Sjöström:

»Sjöström är en kunnig och intresserad tjänsteman med ej obetydlig energi.
Hans starkt utvecklade envishet och hans oförmåga att förstå och, i förekommande
fall, anpassa sig efter en annans mening, vilken kan vara bättre än hans
egen, gör, att han saknar den smidighet, man gärna vill se hos en högre tjänsteman,
vilken har att i stor utsträckning representera postverket utåt (jfr senaste
yttrande den 17 december 1925). Hans brist på självkritik och benägenhet
för överdrifter göra samarbete med honom besvärligt. Men jag vill därmed
icke säga, att han icke är kompetent för den sökta tjänsten.»

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

3) dessa avskrifter:

»Under en följd av år, nämligen från våren 1895 till oktober 1904, har undertecknad
i egenskap dels av postinspektör i Norra postdistriktet, dels såsom
postmästare i Sundsvall, samarbetat med dåvarande postexpeditören, numera
postmästaren i Ljusdal herr Haddon Sjöström.

Då herr Sjöström under nämnda tidsperiod med synnerligt nit, ordning och
skicklighet fullgjorde vad honom i skilda tjänstebefattningar inom postdistriktet
ålåg, och därjämte, så inom som utom tjänsten, ådagalade en exemplariskt
hedrande vandel, är det mig kärt att vitsorda, det förenämnda samarbete varit
i allo synnerligen gott och angenämt. Stocksund den 14 juli 1926. Uddo
Zachrisson.»

»Utdrag. »Postdirektionen i Norra distriktet. Sundsvall den 19 november
1920. Till herr postmästaren H. Sjöström, Lycksele. B. B. Jag lyckönskar
dig till vunnen befordran och får på samma gång framföra mitt hjärtliga tack
för gott samarbete under gångna år.------Vännen C. Holst.»

Generalpoststyrelsens utlåtande över besvären är av denna avfattning:

»Till Konungen. Generalpoststyrelsen, som kungjort en postmästartjänst
av klass 1 B, med placering för innehavaren tills vidare i Hudiksvall, ledig
till ansökning, konstituerade den 22 juni 1926, vid prövning av de inkomna
ansökningarna till tjänsten, kontrollören Johan Albin Johnsson till innehavare
av tjänsten.

Över detta styrelsens beslut har postmästaren av klass 2 Haddon Sjöström
hos Kungl. Maj:t anfört besvär.

På grund av föreskrift i erhållen remiss har styrelsen lämnat Johnsson tillfälle
att avgiva yttrande över besvären, varjämte styrelsen, då dessa till stor
del innehålla klander mot postdirektören i mellersta distriktet E. G. Lannge,
anmodat denne att inkomma med yttrande i ärendet.

Med överlämnande av samtliga till detta hörande handlingar får styrelsen
för egen del anföra följande.

Johnsson, som är född den 21 juli 1869, antogs den 3 juni 1892 till extra
ordinarie postexpeditör samt befordrades den 12 december 1902 till postexpeditör,
den 22 december 1909 till förste postexpeditör och den 11 september
1917 till kontrollör, i vilken sistnämnda egenskap han placerades vid postkontoret
Stockholm 6. På grund av förordnanden har han uppehållit, förutom
andra befattningar postmästartjänster av klass 2 eller förutvarande klass 2 B
1 år 1 månad 23 dagar, förste kontrollörstjänst 7 månader 11 dagar och postmästartjänster
av förutvarande klasser 1 eller 1 B, samtliga numera hänförda
till nuvarande klass 1 B, likaledes 7 månader 11 dagar.

Klaganden, som är född den 17 januari 1873, antogs den 29 april 1895 till
extra ordinarie postexpeditör samt befordrades den 12 december 1902 till postexpeditör,
den 22 december 1909 till förste postexpeditör och den 19 augusti
1913 till postmästare av klass 3 med placering i Lycksele. Den 16 november
1920 förordnades klaganden att tills vidare vara postmästare i Ljusdal. Vid
genomförandet av nu gällande klassificering av postkontoren blev. han den
15 juni 1926, enligt medgivande i Kungl. Maj:ts brev den 4 samma juni, utan
ansökning konstituerad till postmästare av klass 2 med placering i Ljusdal.
Förutom ovannämnda förordnande å postmästartjänsten i Ljusdal har han innehaft
följande mera viktiga förordnanden, nämligen å postmästartjänst av förutvarande
klasser 2 A och 2 B 2 månader 21 dagar, å förste kontrollörstjänst
å postdirektion 3 månader 2 dagar, å postmästartjänst av förutvarande klass
1, numera hänförd till nuvarande klass 1 A, 1 månad 15 dagar och å sekreterartjänst
hos styrelsen 1 månad 28 dagar. Han har avlagt examen vid l’Ecole

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

professionnelle supérieure des pöstes et des télégraphes i Paris år 1907 och avgivit
berättelse rörande brevbäringen i Paris och lantbrevbäringen i Frankrike,
vilken berättelse av styrelsen befordrats till trycket. Han har jämväl
avlagt högre postexamen i Stockholm år 1919.

Innan styrelsen tillsatte den tjänst, om vilken nn är fråga, hade styrelsen
anmodat vederbörande postdirektörer att avgiva vitsord i fråga om sökandenas
lämplighet för tjänsten.

Postdirektören i Stockholms distrikt hade därvid i avseende å Johnsson framhållit.
att denne, som vore en synnerligen duglig och intresserad tjänsteman,
inom distriktet varit förordnad dels såsom förste kontrollör och avdelningsföreståndare
vid postkontorets Stockholm 1 avdelning för avgående brev, avdelning
för inrikes och avgående utrikes paket samt avdelning för ankommande
utrikes paket och dels såsom postmästare av klass 2 vid "postkontoren
Stockholm 8, Stockholm 14, Stockholm 20 och postkontoret i Södertälje samt
av klass 1 vid postkontoren Stockholm 3 och Stockholm 6. Alla dessa uppdrag
hade Johnsson fyllt på ett mycket tillfredsställande sätt. Postdirektören
ansåge därför Johnsson synnerligen väl skickad för den sökta tjänsten.

Beträffande klaganden hade postdirektören i mellersta distriktet anfört, att
han vore en kunnig och intresserad tjänsteman med ej obetydlig energi. Hans
starkt utvecklade envishet och oförmåga att förstå och, i förekommande fall,
anpassa sig efter en annans mening, vilken kunde vara bättre än hans egen,
gjorde, att han saknade den smidighet, man gärna ville se hos en högre tjänsteman,
vilken hade att i stor utsträckning representera postverket utåt. Hans
brist på självkritik och benägenhet för överdrifter gjorde samarbete med honom
besvärligt. Men postdirektören ville därmed icke säga, att klaganden
icke vore kompetent för den sökta tjänsten.

Vid prövning, huruvida klaganden eller Johnsson bör anses hava företräde
till den sökta tjänsten, framstår, å ena sidan, till förmån för klaganden, förutom
hans större teoretiska utbildning, att han vid tjänstens tillsättande sedan
5 V2 år tillbaka innehade stadigvarande förordnande å postmästartjänst av
klass 2 samt att han såsom föreståndare för postkontoren i Lycksele och Ljusdal,
under vilka lyda ett flertal poststationer och postlinjer, haft tillfälle att
i stor omfattning befatta sig med trafikfrågor — en omständighet, som är av
betydelse, då under postkontoret i Hudiksvall lyda 24 poststationer och 31
postlinjer. Å andra sidan märkes, till förmån för Johnsson, att denne är nära
3 år äldre i tjänsten än klaganden och bestritt en del synnerligen krävande
befattningar längre tid än denne uppehållit liknande befattning, i vilket avseende
må framhållas, att, medan klaganden förestått postkontoret i Örebro, vid
vilket äro anställda 65 tjänstemän, 1 månad och 15 dagar, Johnsson förestått
postkontorets Stockholm 1 avdelning för avgående brev, vid vilken före bangårdspostkontorets
inrättande voro anställda 124 tjänstemän, nära 3 månader,
postkontoret Stockholm 6, vid vilket äro anställda 112 tjänstemän, nära 5 månader
och postkontoret Stockholm 14, vid vilket äro anställda 57 tjänstemän,
över 8 månader. Då därtill kommer, att Johnsson av postdirektören i Stockholms
distrikt fått särdeles gott vitsord för sin tjänstgöring och ansetts synnerligen
väl skickad för den sökta tjänsten, under det postdirektören i mellersta
distriktet, utan att vilja säga, att klaganden icke vore kompetent för tjänsten,
framhållit vissa brister hos klaganden, vilka styrelsen — med allt erkännande
av hans kunskaper, energi och intresse i tjänsten — måste finna ägnade
att minska hans lämplighet för befattningen, anser styrelsen, som icke
har någon anledning att betvivla riktigheten av de avgivna vitsorden, vilka
tvärtom i viss mån bekräftas av vad styrelsen förut hade sig bekant, övervägande
skäl tala för Johnssons anställande å tjänsten.

I sina besvär har klaganden bland annat velat göra gällande, att det ej syn -

Konstitutionsutskottets memorial Kr 20.

tes med sannolikhet kunna hävdas, att en tjänsteman, som haft sådan tjänstgöring
som Johnsson, skulle vara i stånd att utan lång utvecklingstid, minst ett
par år, prestera, vad som fordras för en postinästartjänst av den betydelse, Hu
diksvallstjänsten har. Med anledning därav får styrelsen underrätta, att postdirektören
i mellersta distriktet i avgiven rapport över en av honom den 21
dennes verkställd inspektion av postkontoret i Hudiksvall meddelat, att, ehuru
Johnsson ej mer än ett halvt år förestått postkontoret och ej haft avsedd hjälp
vid den direkta arbetsledningen å postkontoret, han satt sig väl in i postkontorets
och dess lantområdes olika förhållanden och även, vad själva postkontoret
beträffade, åstadkommit den ordning och reda, som under den föregående postmästaren
saknades.

Beträffande vad klaganden anmärkt mot postdirektören i mellersta distriktet
får styrelsen hänvisa till vad postdirektören i sitt över besvären avgivna
yttrande anfört.

Styrelsen får i underdånighet hemställa, att Kungl. Maj:t måtte finna besvären
icke föranleda ändring i överklagade beslutet.

I behandlingen av detta ärende hava utom undertecknade deltagit byråcheferna
Hasselrot och Lager samt t. f. byråchefen Högner. Stockholm den 25
januari 1927. Underdånigst, Anders Örne, J. Pramberg, August Broberg.»

Postdirektörens i mellersta distriktet vid utlåtandet fogade skrivelse lyder
som följer:

»Till Kungl. Generalpoststyrelsen. Remissakten med vidstående diarienummer
återställes härjämte. .. ...

Till en början torde såsom betecknande för klagandens sätt att i ram stalla
förhållanden påpekas, hurusom han å sid. 4 säger sig själv hava inrättat ett
antal poststationer samt lantbrevbärings- och postföringslinjer. Man torde
icke taga fel, om man förutsätter, att postdirektionen i Norra distriktet behandlat
dessa ärenden och kungl. generalpoststyrelsen beslutat i dem. Det^torde
jämväl kunna förmodas, att en del förslag från. honom i postfönngsfragor
icke lett till av honom åsyftat resultat. Emellertid har jag svårt att uttala
mig om vad klaganden i sin skrift berört om förhållanden före hans tjänstgöring
inom mellersta postdistriktet. . . 0

De intyg, som han åberopar, kan jag för min del knappast betrakta såsom
intyg i vanlig mening, då det ena ntgöres av en ofullständigt bestyrkt avskrift
av ett i år utfärdat intyg av en tjänsteman, som för mer än 22 år sedan avgick
ur tjänsten med pension och för vilken detaljerna numera icke torde sta
klara, och det andra förefaller vara ett privatbrev med lyckönskningar i anledning
av befordran.

Klaganden ägnar nära 4 sidor åt ett mellanhavande med den vid postdirektionen
tidigare anställde kontrollören J. F. Risling. Då denna sak, som enligt
mitt förmenande knappast har . med utnämningsfrågan att göra, av klaganden
tillmätes så stor betydelse, vill jag lämna en kortfattad redogörelse för

Våren 1923 inkom till postdirektionen en av klaganden.förordad framställning
om förbättring av brevbäringen inom det område, som betjänades genom dåvarande
lantbrevbänngen Ljusdal—Snäre—Ljusdal. Da den allmänna utvecklingen
syntes kräva förbättring av postdistributionen jämväl å andra Ljusdal berörande
lantbrevbäringslinjer, uppdrog undertecknad efter tjänsteresa i orten, i december
1923 åt Sjöström att yttra sig om turökning även å dessa andra linjer
samt att, då det visade sig behövligt att i ett sammanhang lösa samtliga Ljusdal
berörande postdistributionsfrågor, efter vissa av mig lämnade riktlinjer avgiva
förslag i ärendet. Då detta förslag i väsentliga delar var oklart, uppdrogs
åt kontrollör Risling att undersöka vissa detaljer. Att Risling därvid

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

gick bakom klagandens rygg, kan jag endast beklaga. Risling har därför
av mig erhållit en allvarlig tillrättavisning.

Det måste betecknas såsom otillständigt, att Sjöström i sin besvärsskrift å
sidan 9 gör gällande, att jag sökt hävda, att Risling haft en längre överläggning
med Sjöström före den påtalade undersökningens företagande och att
jag, Sjöström veterligt, ej kunnat vidhålla detta djärva påhitt. Av den vid
besvärsskriften fogade bilagan I framgår tydligt, att dessa Sjöströms uppgifter
äro osanna. Mer än otillständigt är Sjöströms förfarande att å sidan 11
insinuera, att inom annat postdistrikt än norra distriktet — varmed i detta
sammanhang ej gärna kan avses annat än mellersta distriktet •—• postdirektören
bakom postmästarens rygg söker utföra allehanda utredningar.

Vad beträffar det slutliga förslag, som i omhandlade ärende avgavs till
kungl. generalpoststyrelsen, överensstämde detta i stora drag med de direktiv,
Sjöström av mig erhållit.

Postmästare Sjöström är ej den enda postmästare i distriktet, som rådgör
med ortsrepjesentanter i trafikfrågor, men ingen av dem torde taga så verksam
del i åstadkommande av bystämmoprotokoll och andra skriftliga uttalanden
från korrespondenter m. fl. som Sjöström. Jag är ej riktigt säker på,
att hans aktivitet är till fromma för utredningarnas objektivitet.

En analys från min sida av Sjöströms psyke är här ganska onödig; ett
noggrant studium av besvärsskriften torde i detta avseende vara tillräckligt.
Särskilt belysande är det först åberopade stycket å sid. 4 och ett stycke å sid.
10 11. som börjar »Det hände nog även».

Min kännedom om postmästare Sjöström grundar sig ej allenast på hans
verksamhet såsom postmästare i Ljusdal utan även på hans fullgörande av
förordnande såsom postmästare i Örebro tiden 27/6—10/8 1 9 2 3. Såsom jourhavande
ledamot i postverkets examenskommission hade jag ock på sin tid tillfälle
att mycket nära följa Sjöström under den tid han genomgick högre
postkursen 1918—1919. Gävle den 4 januari 1927. Erik G. Lannge.»

Sjöström har avgivit påminnelser, därur här må återgivas följande:

»Postdirektören i mellersta distriktet E. G. Lannge har ävenledes yttrat
sig över besvären. Den av personlig animositet mot klaganden starkt färgade
inlagan vittnar bättre än några intyg om att klaganden icke är någon
»persona grata» hos postdirektören, som tydligen icke varit tillräckligt objektiv
för att kunna skilja på sak och person i den konflikt av rent postal natur,
vari jag genom mitt starka hävdande av allmänhetens intressen och postväsendets
allmänna bästa råkat med postdirektören. Det är sant, att jag flitigt
rådgjort och underhandlat med vederbörande ortsrepresentanter i alla bygderna
berörande postala frågor, emedan jag är av den uppfattningen, att
postväsendet är till för allmänheten och därför även bör utvecklas under största
hänsynstagande till dess önskemål och behov, utan byråkratisk formalism
och likgiltighet för allmänhetens förhållanden. Men på denna punkt har jag
ej funnit förståelse hos postdirektören. Trots att bygdebefolkningen, enskilda
större postkunder och de kommunala myndigheterna -— som mina tidigare
ingivna intyg med önskvärd tydlighet utvisa — helt och fullt gillat mina
anordningar och förslag rörande postbefordringsfrågor och trots att jag lojalt
sökt vinna postdirektörens gillande och godkännande för mina utredningar, så
har postdirektören i flera fall, ej blott tagit avstånd från dem, utan till och
med låtit honom direkt underställd tjänsteman (se besvärsskrivelsen) — detta
måste postdirektören lyckligtvis erkänna — bakom min rygg göra omogna,
underhaltiga utredningar med kullkastande av mina, som jag visat och generalpoststyrelsen
genom beslut bekräftat, sakliga utredningar. Detta, fastän
han i en del fall till mig sag-t sig hysa samma åsikt som jag och åt orts -

KonslitulionsutskoHets memorial Nr SO.

representanter till och med utfiist sig att främja, ett löfte, som lian ej blott;
underlåtit hålla utan fullständigt åsidosatt, lyckligtvis dook utan att i generalpoststyrelsen
vinna gehör för detta handlingssätt.

Allt detta har hos mig skapat en känsla av otrygghet, en förnimmelse av!
att jag direkt motarbetades å närmast högre ort, något varpå jag för övrigt
fick det bästa beviset i det tjänstgöringsbetyg, som i och för utnämningen
lämnades mig av postdirektör Lannge och vari han förklarar, att jag på grund
av »envishet» och »oförmåga att förstå, och, i förekommande fall anpassa»1
mig »efter annans mening, vilken kan vara bättre än» min »egen saknar den
smidighet, man gärna vill se hos en högre tjänsteman, vilken har att i stor
utsträckning representera postverket utåt». Som avslutning på sina grundlösa
påståenden säger han: »Men jag vill därmed icke säga, att han icke är
kompetent för den sökta tjänsten.» Ingenting är mera ägnat att väcka förvåning
och uppmärksamhet både hos mig och överhuvud taget hos alla i saken
initierade. Det torde väl knappast kunna bestridas, att en posttjänstemans
lämplighet eller olämplighet för .samarbete lättast bedömes av hans förhållande
till allmänheten. Består han det provet, så torde han med lätthet kunna
finna sig till rätta i samarbetet med postverkets personal av lägre eller högre
grad. Men jag bestrider, att det citerade uttalandet i postdirektör Lannges,
tjänstgöringsbetyg kan hava avseende på mitt förhållande till allmänheten,
med vilken jag, varom flerfaldiga intyg från enskilda och myndigheter vittna,
alltid stått på bästa fot och vars intressen jag alltid velat hävda. Lannges
utlåtande avser enbart mitt förhållande till postdirektören personligen, och
härvidlag är han så pass mycket part i målet, att jag bestrider hans objek-i
tivitet i detta fall, helst jag är utan skuld till vår divergens och det aldrig
växlats något ont ord mellan oss. Att på sätt postdirektör Lannge gjort,
utan förebringande av någon som helst bevisning söka misstänkliggöra av
mig företedda intyg och uttalanden, som tala till min förmån, genom insinuationen
att jag själv skulle tagit verksam del i deras tillkomst, anser jag ovärdigt
en man i hans ställning och ej ens nödigt upptaga till bemötande. Detsamma
gäller även postdirektör Lannges psykologiska funderingar, som helt
få stå för hans egen räkning. Det torde även få tillskrivas hans psykologiska
skarpblick, att han gjort den överraskande upptäckten, att jag skulle påstått
mig ha alldeles på egen hand under min tjänstgöring som postmästare i Lycksele
inrättat poststationer samt lantbrevbärings- och postföringslinjer. Detta
är en fullkomligt ohållbar konstruktion av postdirektör Lannge. Genomläser
man besvären, skall för en opartisk bedömare klart framgå min tydligt uttalade
mening, att det varit i lycklig samverkan med mina chefer i norra distriktet
och generalpoststyrelsen, som påvisade förbättringar i den postala
samfärdseln kunnat ernås. Bilagda, mig nyligen tillställda tacksamhetsskrivelse
från befolkningen torde även den, spontant avgiven som den är, utgöra
ett talande bevis på att jag söker tillvarataga allmänhetens intressen och
att befolkningen inser detta.

Postdirektör Lannges otillständiga misstänkliggörande av intygen om min
25-åriga oförvitliga och om gott samarbete vittnande tjänstgöring inom norra
distriktet har gjort det nödvändigt för mig, dels komplettera det av postin-.
spektören U. Zachrisson avgivna, besvären bilagda betyget med ny, fullt
styrkt avskrift ävensom utöka bevisningen härom med ytterligare ett tjänstgöringsbetyg
av hans hand, då han ännu var i aktiv tjänst, dels bilägga ytterligare
fyra tjänstgöringsbetyg av postdirektören C. Holst. Det är för övrigt
att märka, att den sistnämndes besvären bilagda skrivelse med intyg om gott
samarbete avgivits, ej i hans egenskap av privatman, utan i tjänsten, som!
postsak och å postverkets papper. Att det ej tillkommit på begäran, gör det
säkerligen ännu mer värdefullt än om så varit fallet, då det måste förutsät Bihang

till riksdagens protokoll 1028. 6 samt. 15 häft. (Nr SO.) 2

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

tas, att en chef ej avger ett sådant betyg på eget initiativ utan att hysa en
önskan om att göra ett med verkliga förhållandet överensstämmande uttalande.

Postdirektör Lannge påstår, att jag far med osanning beträffande hans
förhållande till kontrollör Risling, och djärves som belägg härför åberopa bilagorna
I och J i besvärsskrivelsen. Jag får i anledning därav meddela, att
postmästare K. A. Carstensen i Gävle (efter brevväxlingen i fråga) pr telefon
meddelade mig, att kontrollör Risling, på Carstensens förfrågan, sagt sig
ej ha haft något påstående om att han skulle ha konfererat med mig före den
påtalade undersökningen av postkontorets lantbrevbäringslinjer. Postdirektör
Lannge har nu själv beklagat denna åtgärd bakom min rygg. Påståendet om
Rislings överläggning med mig måste således postdirektör Lannge stå för,
och vidhåller jag mitt uttalande härom. Jag har fog för detta, och inför ett
rättsligt forum komme nog sanningen klart i dagen. För ett oförvillat omdöme
bör emellertid verkliga förhållandet vara klart, och jag tillbakavisar
med harm postdirektör Lannges beskyllning om osanning.

Att postdirektör Lannges direktiv i vissa fall överensstämt med generalpoststyrelsens
beslut, vore gott och väl, blott han kunde säga sig även ha lämnat
dem sitt stöd. Däri har det brustit ej så litet, som av handlingarna framgår.
Han har till och med frångått, vad han ansett och utfäst sig till, något
som väckt pinsam uppmärksamhet och ovilja. Att för övrigt utredning skett
bakom min rygg även i andra fall, kan jag styrka. Det bör ej vara ägnab
väcka förvåning, att på sådant sätt utförda utredningar bli snedvridna och
olämpliga. Också har generalpoststyrelsen redan förslag å bane att från postdirektörernas
handläggning avskilja alla ärenden rörande poststationer, postföring
och lantbrevbäring, vilka ärenden därefter avses förberedas enbart av
postmästarna.

Postdirektör Lannge synes med sitt citat »Det hände nog även» vilja antyda,
att mellan postcheferna i norra distriktet och undertecknad skulle rått oenighet.
Intet kan vara oriktigare. Postdirektören tyckes utgå ifrån att varje
avvikande mening hos en underordnad är av ondo. Detta är så långt ifrån
fallet, att därmed vinnes mångsidigare utredning till fromma för ett gott resultat,
något som just mitt bevisade goda samarbete med mina chefer i norra
distriktet ådagalagt.

Beträffande min tjänstgöring i Örebro 1923 som t. f. postmästare vill jag
nämna, att en utredning där om en ny poststation ej godkändes av postdirektör
Lannge. Däremot har jag ej något att erinra, men jag ber att få framhålla,
att postmästaren där i brev till mig omtalat, att drätselkammaren ansett mitt
förslag böra godtagas.

Rörande postdirektörens uppdrag i postverkets examenskommission 1918—
1919 har mig veterligt intet klandervärt från min sida förekommit — något
som ej häller i minsta mån visats eller ens påståtts. Att jag skött mig
även i fråga härom, torde framgå av bilagda betyg från ifrågavarande högre
postkurs, vilket var det bästa som utdelades. Därjämte bilägges betyg från
avlagd examen vid l’Ecole professionnelle supérieure i Paris, med gott vitsord
även därifrån.

Att postdirektör Lannge ej haft så dålig tanke om mig och min förmåga,
som han här låter påskina, framgår av följande, här bilagda skrivelser beträffande
hans uppdrag i kommittén för utredning av poststationsföreståndarnas
och lantbrevbärarnas anställnings- och avlöningsförhållanden. Han förutsätter
däri, att jag kan lämna värdefulla bidrag till utredning av dessa frågor,
och tackar mig för det bidrag jag lämnat angående lantbrevbärarnas ifrågavarande
förhållanden.

Härmed anser jag mig ha styrkt den fullkomligt ovederhäftiga och dubbel -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

1!»

tungade betygssättningen från postdirektör Lannges sida, ett omdöme, som
känns så mycket bittrare med hänsyn till att det är alldeles oförtjänt. Det är
en dålig belöning för mitt rastlösa arbete i postverkets tjänst även inom detta
distrikt.

I sitt yttrande över besvären bär generalpoststyrelsen närmare utvecklat de
grunder, på vilka den ansett Johnsson böra framför mig utnämnas till postmästare
i Hudiksvall. Det visar sig härvid, att generalpoststyrelsen nödgas
oförbehållsamt erkänna min överlägsenhet hådc i fråga om teoretisk postal utbildning,
organisationsförmåga och kvaliteten av förut innehavd tjänst inom
postverket, alltså både beträffande skicklighet och förtjänst. Undersöker man
så närmare de skäl, som förmått generalpoststyrelsen att föredraga en mig
enligt alla lagliga befordringsgrunder underlägsen medsökande, kan man spåra
följande bevekelsegrunder.

1. Johnsson har å underordnad plats varit tre år längre anställd i postverkets
tjänst än klaganden. Skulle detta skäl emellertid ha varit avgörande för
generalpoststyrelsen, skulle det helt enkelt betyda, att generalpoststyrelsen
återgått till anciennitetsprincipen, vilken i många år varit utdömd beträffande
högre tjänster i postverket och den övriga statsförvaltningen. Ett sådant_ antagande
förefaller dock orimligt, och jag måste antaga, att detta skäl icke
varit avgörande för Johnssons utnämning.

2. Johnsson har på förordnande bestritt en del krävande befattningar längre
tid än klaganden, och generalpoststyrelsen framhåller som något väsentligt
härvidlag, att Johnsson därvid haft överinseendet över ett något större antal
tjänstemän än klaganden haft vid sina. Jag bestrider emellertid, att detta
argument kan hava någon som helst betydelse för postmästaretjänsten i Hudiksvall,
då Hudiksvalls postkontor för närvarande förfogar över summa 12
anställda, medan Ljusdals postkontor, där klaganden är postmästare, har 9
anställda, och det torde vara uppenbart, att den som kan sköta nio utan biträde
kan sköta tolv med biträde av kontrollör, som Hudiksvalls postkontor förfogar
över. Det ringa antalet fast anställda tjänstemän vid ett postkontor som
Hudiksvalls, av klass 1 B, utvisar, att personalfrågan beträffande den fast anställda
personalen är av mycket underordnad betydelse och att andra förhållanden
måste vara av större vikt, och är det just ärenden rörande poststationer,
lantbrevbäring och postföring. som där, liksom här, är av största och avgörande
betydelse. Emellertid står min erfarenhet och förmåga i fråga om postpersonals
skötande ingalunda under den utnämndes, om man — något som givetvis
bör göras — tar hänsyn till, ej blott den nyssnämnda fast anställda personalen,
utan även till personalen av poststationsföreståndare, lantbrevbärare och postförare.
Vid postkontoret i Lycksele, där jag fungerade som postmästare över
nio år (därav två på förordnande), utgjorde dec. 1920, då jag avflyttade därifrån,
hela personalen 113 personer, därav 38 poststationsföreståndare, 46
lantbrevbärare och 29 postförare. Denna personal hade jag att jämsides med
ett febrilt arbete för posttrafikens utveckling övervaka, detta under den tidens
krigs- och krisförhållanden. Jag vill ej bestrida, att skötandet av personalen
vid ett stort postkontor i Stockholm ställer stort krav på en kontrollör, men jag
påstår — och däri måste varje initierad instämma — att en postmästare med
en sådan mängd kontraktsanställd personal får på sig ställda krav av ej mindre
betydenhet, snarare då större. Ej heller har någon, ej ens postdirektör
Lannge, kunnat göra gällande någon oförmåga hos mig att sköta den personal
jag haft och har mig anförtrodd. Generalpoststyrelsens argumentering är sålunda
även på denna punkt ohållbar, något som den också tyckes inse, i det
att den sökt stödja den svaga argumenteringen med postdirektör Lannges
tjänstgöringsbetyg, vilket jag visat sakna fog för sig beträffande klandret mot
undertecknad.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

3. Det sista och efter vad jag nu kan förstå verkliga skälet för generalpoststyrelsen
att vid utnämningen av postmästare i Hudiksvall med förbigående
av mig utnämna kontrollören Johnsson har tydligen varit det oförmånliga
tjänstgöringsbetyg, varmed jag hugnats av postdirektör Lannge, och vars riktighet
generalpoststyrelsen för sin del icke har någon anledning betvivla utan
»i viss mån finner bekräftad av vad styrelsen förut har sig bekant». Denna
sista insinuation, som styrelsen icke på något sätt finner med sin ställning förenligt
att styrka, torde det vara lätt att räkna ut, varifrån den emanerat. Det
är dess bättre en i det svenska befordringsväsendet ganska enastående företeelse
detta, att en överordnad tjänsteman på grund av personlig animositet
mot en sökande, söker omintetgöra dennes annars rättvisa befordran, och det
är mer än märkligt, att generalpoststyrelsen, vars objektivitet i denna fråga
är höjt över varje tvivel, trots alla intyg av enskilda och myndigheter i motsatt
riktning låtit så dupera sig av postdirektör Lannges tjänstgöringsbetyg, att
den, som här skett, trots erkännande om min större skicklighet och förtjänst
anförtrott. tjänsten åt en mig i bägge dessa hänseenden underlägsen och för
tjänsten ej fullt kompetent. Jag bilägger till yttermera visso ett tjänstgöringsbetyg
från min tjänstgöring inom postdirektör Lannges distrikt, avgivet av
t. f- postdirektören K. A. Carstensen 1922, då jag tjänstgjorde vid postdirektionen
i mellersta distriktet i tre månader. Detta betyg talar sannerligen ej
om någon svårighet samarbeta med mig, på samma gång däri lämnas goda
vitsord om min lämplighet och förmåga som postmästare.

En sak, som jag, innan jag slutar, ej kan underlåta påtala, är att generalpoststyrelsen
låter postdirektör Lannge inrapportera, ett halvt år efter utnämningen,
att den utnämnde skött sig bra etc. Det är säkerligen enastående i
befordringsväg, ett dylikt förfarande. Först utnämner styrelsen en tjänsteman
med så svag kompetens, att detta ger anledning till besvärs avgivande.
När så styrelsen finner sig ej kunna nöjaktigt försvara sin utnämning, då griper
man till en sådan oformlig åtgärd som att söka stärka den utnämndes meriter
med intyg om hans tjänstgöring efter utnämningen. Jag ber i under-''
dånighet att få fästa Eders Maj ds synnerliga uppmärksamhet vid detta enligt
min mening fullkomligt otillbörliga gynnande av den utnämnde gentemot klaganden
och protesterar jag mot att ringaste hänsyn tages till vad generalpoststyrelsen
härom anfört i avsikt att inverka på ärendets utgång.»

Tillika har Sjöström ingivit följande avskrifter av intyg och betyg, vilka
ej förut åberopats:

1) »Åt postexpeditören härstädes Haddon Sjöström meddelas härigenom på
begäran det intyg, att han. som tjänstgjort inom norra postdistriktet sedan
april månad 1895 och med ingången av 1903 befordrats till postexpeditör med
placering tills vidare vid Nederkalix postkontor, därifrån han med augusti
månads början samma år förflyttats till postkontoret härstädes, bestritt befattningar
vid järnvägsposten samt å särskilda postkontor dels såsom extra
biträde dels såsom postexpeditör, likasom han ock varit förordnad att bestrida
postmästaretjänst, samt att han fullgjort alla de honom anförtrodda
uppdrag med nit, ordning och duglighet, och i sitt enskilda liv iakttagit ett i
allo hedrande uppförande. Sundsvalls postkontor den 30 september 1901.
Uddo Zaehrisson.»

2) »Att postexpeditören Haddon Sjöström, som i sådan egenskap varit placerad
till tjänstgöring vid järnvägsposten inom norra postdistriktet från och
med den 1 oktober 1904, under sin tjänstgöring dels vid nämnda järnvägsipost,
dels ock vid förordnanden såsom postmästare i Lyckelse under sammanlagt
en månad 16 dagar och såsom förste postexpeditör vid postkontoret i
Umeå under sammanlagt två månader, med ordning och duglighet bestritt

Konstitutionsutskottets memorial Nr SO.

honom åliggande göromål, samt att lian under samma tid såväl i som utom
tjänsten iakttagit ett hedrande uppförande, det varder honom såsom tjänstgöringsbetyg
till bevis härigenom meddelat. Sundsvall, av postinspektionen i
norra postdistriktet, den 23 oktober 1907. C. Holst. Postinspektör.»

3) »Att postexpeditören Haddon Sjöström, som i sådan egenskap varit placerad
till tjänstgöring vid järnvägsposten inom norra postdistriktet från och
med den 1 oktober 1904, och för vilken, på begäran, tjänstgöringsbetyg utfärdats
den 23 oktober 1907, under sin fortsatta tjänstgöring dels vid nämnda
järnvägspost, dels ock vid förordnanden såsom postmästare i Hedeviken en
månad samt i Ange likaledes en månad med ordning, duglighet och intresse
bestritt honom åliggande göromål, samt att han under samma tid såväl i som
utom tjänsten iakttagit ett hedrande uppförande, det varder honom såsom
tjänstgöringsbetyg till bevis härigenom meddelat. Sundsvall den 3 oktober
1908. C. Holst. Postinspektör.»

4) »Att postexpeditören Haddon Sjöström, som i sådan egenskap varit placerad
till tjänstgöring vid järnvägsposten i norra postdistriktet intill utgången
av sistlidne april månad, då han i samma egenskap förflyttades till tjänstgöring
vid postkontoret i Sundsvall, och för vilken, på begäran, tjänstgöringsbetyg
utfärdats senast den 3 oktober 1908, under sin fortsatta tjänstgöring dels
vid nämnda järnvägspost, dels ock vid förordnanden såsom postmästare i Sveg
en månad, i Ange en månad, i Backe en månad och i Strömsund en månad 10
dagar samt såsom förste postexpeditör vid postkontoret i Örnsköldsvik en månad
18 dagar och vid postkontoret i Umeå en månad 10 dagar, med ordning,
duglighet och intresse förrättat honom åliggande göromål, samt att han under
samma tid såväl i som utom tjänsten iakttagit ett hedrande uppförande, det
varder honom såsom tjänstgöringsbetyg till bevis härigenom meddelat. Sundsvall
den 17 november 1909. C. Holst. Postinspektör.»

5) »Att postmästaren i Lycksele Haddon Sjöström, vilken, alltsedan han den
29 april 1895 antogs till extra postexpeditör, varit placerad till tjänstgöring
inom norra distriktet, under den tilländagångna tjänstetiden såväl i som utom
tjänsten iakttagit ett hedrande uppförande ävensom att han fullgjort sina åligganden
i tjänsten med nit, intresse och duglighet samt därvid ådagalagt lämplighet
för posttjänsten i allmänhet, det varder honom såsom tjänstgöringsbetyg
på begäran härigenom meddelat. Sundsvall den 12 augusti 1918. C. Holst.
Postdirektör.»

6) »Kungl. Postverkets Examenskommission meddelar härmed, att postmästaren
Haddon Sjöström i och för högre postexamen enligt kungl. generalpoststyrelsens
beslut den 29 juli 1918 undergått prövning i nedanstående äm -

nen, varvid han för ådagalagda insikter erhållit följande vitsord, nämligen
i inrikes posttjänst	med beröm godkänd,
» internationell posträtt	väl godkänd,
» postgeografi	med utmärkt beröm godkänd,
» posthistoria	med beröm godkänd,
» postsparbankstjänst	med beröm godkänd,
» franska (huvudspråk)	med beröm godkänd,
» tyska (bispråk)	med utmärkt beröm godkänd,
» statistik	med beröm godkänd,
» nationalekonomi	med beröm godkänd,
» statskunskap	med beröm godkänd,
» kommunal författningskunskap	med beröm godkänd.
» rättskunskap	med beröm gokänd.

Stockholm den 19 november 1919. Postverkets examenskommission, Jacques
Pramberg, Erik G. Lannge, Thore Wennqvist, Villi. Petrelius, N. A. Lindqvist

/Victor Elodman, examenskom.sekreterare.»

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

7) ''»(Översättning.)

Franska republiken.

Ministeriet för handel, industri, post och telegraf.

Understatssekreteriatet för post och telegraf.

Post- och telegrafverkets högre yrkesskola.

Första sektionen. Frielever.

Studiebetyg.

Chefingenjören, direktören för post och telegrafverkets högre yrkesskola,
betygar:

1) att hr Haddon Sjöström, tjänsteman i svenska statsverket, har beretts
tillträde till post- och telegrafverkets högre yrkesskolas specialkurser (första
sektionen) i egenskap av frielev, i enlighet med understatssekretariatets beslut
av den 23 juli 1906;

2) att han bevistat kurserna och deltagit i ett halvt läsårs praktiska studieövningar; 3)

att han undergått föreskrivna prov i alla delar av här nedan angiven
undervisning och att han erhållit följande meritsiffror, som berättiga honom
till omdömet

Mycket bra.

U ndervisningsämnen.	Meritbetyg.	Anmärkningar.
Siffra.	Vioo av siffra.
För examina			I vart och ett av ander-
Verksamhet och räkenskapsforing . . .	19	—	visningsämnena är maxi-
För de praktiska övningarna			mnm 20, och talet 12 mot-
Verksamhet och räkenskapsforing . . .	16	25	svarar godkänd kunskap.

Paris den 12 april 1907.

Chefingenjören, direktören för post- och telegrafverkets högre yrkesskola H.
Thomas (Stämpel).»

8) _ »Postmästaren Haddon Sjöström, vilken den 16 november 1920 förordnats
till postmästaren i Ljusdal, och som under tiden 1 mars—31 maj 1922 på
förordnande uppehållit förste kontrollörstjänsten å härvarande postdirektion,
har nu anhållit om tjänstgöringsbetyg såväl beträffande sin tjänstgöring i allmänhet
som i fråga om sin berörda tjänstgöring vid postdirektionen.

På grund härav meddelas postmästare Sjöström det vitsord, att han fullgör
sin tjänstgöring med nit, intresse och stor arbetsamhet, att hans förmanskap
är präglat av allvar och lugn, att han är en dugande postkontorstjänsteman
och postförvaltare med förmåga av eget initiativ samt att, såvitt av hans omskrivna
tre månaders tjänstgöring vid postdirektionen kan bedömas, hans allmännaläggning
gör honom mer skickad för postkontorstjänst än för postdirektionstjänst.
Gävle den 1 september 1922. Under postdirektörens frånvaro K.
A. Carstensen.»

Vidare har Sjöström ingivit följande avskrifter av brev från Lannge till
honom :

1) »Herr Postmästaren H. Sjöström, Lycksele, Fpx A. Fritzell har visat ett
meddelande till honom från Eder av den 26 februari, däri Ni framhåller det

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

rättvisa i att även lantpoststationer erhålla särskilda anslag för behandling av
sidoposter. Då frågan om poststationsföreståndarnes anställnings- och avlöningsförhållanden
äro föremål för en utredning, som nu pågår i Gps under min
ledning, skall jag beakta ifrågavarande förhållande. Enär jag emellertid är
övertygad om att Ni, med det intresse Ni har för postala förhållanden i allmänhet
och den särskilda erfarenhet Ni erhållit om norrländska postförhallanden,
kan meddela mig många nya synpunkter i de stora frågor som jag har under
behandling: 1) lantbrevbäringens enhetliga ordnande, 2) poststationstoreståndarnes
anställnings- och avlöningsförhållanden, 3) lantbrevbärarnes anställnings-
och avlöningsförhållanden, får jag bedja Eder att snarast möjligt
meddela mig, vad Ni i dessa avseenden anser böra göras. Med utmärkt högaktning
Erik G. Lannge.»

2) »Herr Postmästaren Haddon Sjöström, Lycksele. Med posten i dag
mottog jag Edert brev av den 14 dennes med därvid fogade uttalanden angående
lantbrevbärarnes anställnings- och avlöningsförhållanden samt deras befogenhet.
Sedan jag nu genomläst dessa handlingar ber jag att fa ta,cka Eder
för de värdefulla bidrag, som därigenom lämnats till utredning av dessa frågor.
Med utmärkt högaktning Erik G. Lannge.»

Förutom de ovan intagna handlingarna har Sjöström även åberopat avskrifter
av en del brev, särskilt rörande den i hans inlagor avhandlade kontroversen
angående lantbrevbäringens ordnande i Ljusdal, ävensom avskrift av
en notis i tidningen Västerbottens-Kuriren hösten 1920 i anledning av hans
avgång från postmästarbefattningen i Lycksele.

Vid granskning av handlingarna i förevarande ärende har utskottet icke
kunnat kpmma till annat resultat, än att generalpoststyrelsen förfarit riktigt,
då den utnämnt Johnsson till postmästarebefattningen med förbigående av
Sjöström.

Johnsson, vilken är till levnadsåren tre år äldre än Sjöström, har också varit
i postverkets tjänst tre år längre än denne. Johnsson har angående sin
tjänstgöring erhållit synnerligen goda vitsord och av postdirektören i det distrikt,
där han vid utnämningsärendets behandling tjänstgjorde, erhållit intyg,
att han vore synnerligen väl skickad för den sökta tjänsten.

Sjöström å sin sida har visserligen högre formell kompetens samt har även
han goda vitsord beträffande sin tjänstgöring och förklaring från vederbörande
postdirektör, att han är kompetent för den sökta tjänsten. Dock har
mot hans kvalifikationer för tjänsten i fråga gjorts vissa anmärkningar gående
ut därpå, att han vore alltför självrådig, vore i saknad av önsklig självkritik
och ådagalagt svårighet för samarbete. Vid granskning av handlingarna i
ärendet torde denna uppfattning om Sjöström erhalla bekräftelse.

Utskottet finner, att även om någon tvekan skulle kunna råda, vilken av de
två sökandena bort av generalpoststyrelsen utnämnas, sådana skäl i varje fall
icke förebragts, att Kungl. Maj:t bort på besvär av Sjöström upphäva generalpoststyrelsens
överklagade beslut att utnämna Johnsson. För en sådan åtgärd
anser utskottet det böra fordras, att principiella betänkligheter mot den
gjorda utnämningen föreligga eller en uppenbar orättvisa är begången. Besvärsrätten
beträffande underordnad myndighets utnämning torde böra upp -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

fattas endast såsom ett kontrollinstitut i ändamål att rätta ett felaktigt
handhavande av utnämningsbefogenheten och förhindra ett kränkande av enskild
rätt. I förevarande fall markeras olämpligheten av det gjorda upphävandet
av utnämningen ytterligare därigenom, att den av generalpoststyrelsen
utnämnde hunnit tillträda befattningen och under nio månader på ett, såsom
vitsordats, synnerligen förtjänstfullt sätt skött densamma.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet göra anmälan jämlikt § 107
regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet Medling.

n Herrar von Geiier, Engberg, Strömberg, David Bergström, Adolf

Dahl , G. W Hansson, Vennerström, Fehr*, Lwrsén, Per Andersson, Sundberg, Sävstrom
Backström* Hallen*, Johansson i Kälkebo**, Pehr sson i Göteborg*, Karlsson
i Vadstena*, Fast*, Forssell och Almquist.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

4:o.

(Protokoll över kommunikationsärenden den 30 augusti 1927.)

Ovannämnda dag har Kungl. Maj:t förordnat landshövdingen m. in. Carl
Gösta Oscar Malm att för en tid av sex år räknat från och med den 1 juli 1928
vara generaldirektör och chef för statens vattenfallsverk. Samtidigt har
Kungl. Maj:t förordnat dittillsvarande chefen för nämnda verk, generaldirektören
Fredrik Vilhelm Hansen, att för tiden från och med den 1 januari till och
med den 30 juni 1928 vara generaldirektör och chef för verket.

Utskottet anser sig böra påtala det förhållandet, att Malm förordnats till
den ifrågavarande befattningen över tio månader före tillträdesdagen.

Utskottet har infordrat uppgifter beträffande tiden från och med år 1900 angående
de fall, då chef för centralt verk eller central styrelse utnämnts med
inträde i ämbetet å senare tidpunkt än dagen för utnämnandet.

Av dessa uppgifter framgar, att utnämning i förtid visserligen förekommit
åtskilliga gånger, men att därvid utnämningen i de allra flesta fall icke ägt
ram tidigare än högst fyra månader före tillträdet. Frånsett ett par fall, då
utnämningen skett i samband med nyorganisering av vederbörande styrelse
eller med omplacering å ett flertal poster, är det enda undantag härifrån, som
förekommit, översten A. F. Hultcrantz’ utnämning till generalintendent den 23
april 1926 med tillträde den 1 november samma år.

Förevarande fråga berördes i årets debatt vid remiss av statsverkspropositionen
i andra kammaren, därvid föredragande departementschefen, statsrådet
Meurling, anförde följande:

»Slutligen har herr Engberg under kvällens debatt berört frågan om utnämning
av chef for vattenfallsstyrelsen. Frågan hör ju egentligen under konstitutionsutskottets
prövning, men då herr Engberg behandlat den ur principiell
synpunkt, anser jag det icke vara förmätet av mig. om jag också lämnar några
meddelanden om hur saken i realiteten ligger till.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

Jag behöver väl då icke erinra om alt det i frågan angående den skäliga
tidpunkten för utnämning av befattningshavare icke finnes några som helst
konstitutionella föreskrifter. Det är val också uppenbart, att man för dessa
frågor varken bär eller kan uppställa några generella regler. Gäller det en succession
inom samma verk, är det uppenbart, att tiden kan tagas till ganska kort.
Men vid en förflyttning från en verksamhet till en annan, särskilt då det gäller
en viktig chefspost, bör man enligt min tanke icke taga tiden lika knapp.
Det skadar enligt min mening ingalunda att i detta fall taga något längre tid,
än man i regel brukat göra; och det halva år, som exempelvis ansetts vara en
mycket riklig tid på detta område, bör enligt min åsikt vara ett minimum för
att i tid få klarhet angående personalförhållandena. I enlighet med den uppfattning,
som jag sålunda hävdat, var jag också efter vederbörlig beredning inom
regeringen beredd att i juni månad utnämna chef för vattenfallsstyrelsen med
tillträde vid årsskiftet.

Innan denna utnämning skedde inträffade emellertid, att den avgående och
den tillträdande chefen ansågo sig gemensamt böra hos regeringen hemställa,
att med utnämningen skulle av vissa skäl få anstå ett halvt år, d. v. s. till utgången
av det berörda budgetåret; och efter beredning befanns ur statsverkets
synpunkt icke vara anledning att göra någon erinring mot den framställda begäran.

På grund av den förskjutning, som sålunda inträffade, var det givetvis möjhgt^
att låta nagot ansta med utnämningen, men det gällde för regeringen att
alltjämt taga hänsyn till, att den av regeringen anmodade och enligt dess mening
ur alla synpunkter lämpligaste personen icke stod till förfogande för
denna post, med mindre utnämningen skedde i början av hösten. För egen del
var jag dessutom angelägen, att icke genom det uppskov, som uppstod, finge
skapas någon osäkerhet, som skulle vara för alla parter besvärande; och särskilt
syntes mig hänsynen till Norrbottens län kräva, att man i en fråga, som
var de facto redan prövad och i övrigt på allas läppar, gav klart besked, så att
länet visste vad det hade att rätta sig efter. Med hänsyn härtill ansåg sig regeringen
varken kunna eller böra skjuta på utnämningen längre än till den sista
konseljdagen före höstsammanträdet av Norrbottens läns landsting, som således
vid detta sitt sista sammanträde före skiftet fick full klarhet i personfrågan.
Jag föreställer mig, att denna hänsyn icke skulle betraktas såsom obefogad
utan såsom dikterad av praktiska skäl.

Jag anser således, att regeringen vid handläggningen av denna fråga handlat
i full överensstämmelse med de. föreliggande förutsättningarna, och jag tror
också, att den genom att i god tid ha klarlagt hela frågan gagnat alla parter
och främst det allmännas intresse. Jag har för övrigt icke hört någon erinran
beträffande själva personvalet, och jag förmodar, att om vi denna dag skulle
taga upp utnämningsfrågan, komme man att beklaga, om vi icke ägde den möjlighet,
som förut begagnats angående personvalet.

Jag skulle kunna tillägga, att andra tidiga utnämningar icke heller — när
förhållandena därtill föranlett — alldeles saknas. Jag erinrar i detta avseende
om att den nuvarande chefen för intendenturen, vilken togs ur enskild
tjänst, nämligen från Svenska industriförbundet, utnämndes den 23 april 1926
med tillträde den 1 nästkommande november, d. v. s. något mer än sex månader
före tillträdet, utan att då ett ord hördes om de konstitutionella konsekvenser.
för vilka man nu hyser så stora betänkligheter. Jag nämner detta exempel
därför, att då verkligen den situation inträffade, som man nu från vissa håll
åberopat; några få veckor efter utnämningen förekom nämligen regeringsskifte.
_ Men då klagade man ingalunda över något som helst konstitutionellt
föregripande, utan man var på alla håll tacksam för att denna fråga uppklarerats
på det sätt, som just då krävdes för att man skulle få en duglig man på

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20

posten. Jag undrar om man icke med litet god vilja kunde anlägga samma
synpunkter på denna fråga även nu!»

Att uppställa såsom regel att verkställa utnämningar ett halvår i förväg
vid förflyttning från en verksamhet till en annan finner utskottet emellertid
icke överensstämma med sunda principer på hithörande område. Frånsett de
omständigheterna, att den utnämnde under mellantiden genom sjukdom eller av
annan orsak kan hava blivit oförmögen eller mindre skickad att sköta den
tjänst, till vilken han utnämnts, ävensom att någon annan person med större
förtjänst eller skicklighet än den utnämnde, vilken vid tiden för utnämningen
icke varit att tillgå för platsen i fråga, vid tiden för tillträdet kan vara villig
att mottaga befattningen, vill utskottet framhålla, att förtidsutnämningar
skulle kunna användas av en sittande regering för ett obehörigt gynnande
av dess syften till förfång för en efterföljande regerings rätt att såvitt möjligt
obunden utöva styrelsen under den tid, den är vid makten.

Utskottet vill icke förneka, att fall kunna förekomma, då förtidsutnämningar
äro berättigade. Så kan vara förhållandet vid genomgripande organisatoriska
förändringar i någon styrelsens gren, t. ex. vid försvarsreformens genomförande.
Vidkommande den berörda förtidsutnämningen av generalintendenten
Hultcrantz torde densamma haft ett visst berättigande däruti, att denne genom
utnämningen måste lämna enskild tjänst, vilket fordrade längre förberedelse,
som icke gärna kunde vidtagas utan att han erhölle den garanti, som
låg i utnämningen.

Några särskilda omständigheter av den art, att de gjort ett förtidsförordnande
berättigat, synas däremot icke hava förelegat i nu ifrågavarande fall,
där för övrigt tiden mellan förordnandets meddelande och tillträdet är längre
än vid någon tidigare utnämning eller något tidigare förordnande till befattning
av motsvarande grad sedan år 1900. De i remissdebatten framhållna
omständigheterna kan utskottet icke tillerkänna någon betydelse för
frågans bedömande. Staten bör icke taga någon hänsyn till en privat överenskommelse
mellan en tillträdande och en avgående befattningshavare angående
tidpunkten för ombyte å posten. Vidare innehade i det föreliggande fallet Malm
redan en befattning av motsvarande grad som den, till vilken han förordnades,
varför han icke kan sägas hava haft något legitimt anspråk på att erhålla förordnandet
i förtid. Det oformliga i förfarandet markeras ytterligare därav,
att hans företrädare samtidigt erhållit förlängt förordnande på tjänsten under
ett halvår.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hos riksdagen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet
Meurling.

Närvarande: Herrar Engberg, Strömberg, David Bergström, Adolf Dahl*, G. W.
Hansson, Stendahl, Reuterskiöld, Vennerström, Fehr*, Larsén, Nils Anton Nilsson,
Sävström**, Magnusson i Tumhult*, Borg, Gustafson i Kasenberg, Bäckström*, Hallén*,
Johansson i Kälkebo*, Pehrsson i Göteborg* och Brännberg.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Ej deltagit i omröstningen på grund av att det i reservationen 2) vid punkten framställda yrkandet
ej ställts under proposition.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

5:o.

(Protokoll över kommunikationsärenden den 25 november 1927.)

Hos Kungl. Maj:t anförda besvär av förste kansliskrivaren Sofia Vilhelmina
Söderhjelm med flera i fråga om tillsättande av vissa kontorsskrivarbefattningar
vid statens järnvägar avgjordes av Kungl. Maj:t den 25 november 1927
efter föredragning av statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet.

Statsrådsprotokollet i ärendet har följande lydelse:

»Genom beslut den 30 december 1926 har järnvägsstyrelsen till kontorsskrivare
vid statens järnvägar från och med den 1 januari 1927 konstituerat e. o. kontorsskrivarna
Johan Einar Ellroth och Carl Olof Samuelsson samt kansliskrivaren
Ebba Lovisa Grafström.

Över berörda beslut hava besvär anförts hos Kungl. Maj :t dels i vad beslutet
avser Ellroth och Samuelsson av förste kansliskrivaren Sofia Vilhelmina Söderhjelm,
kansliskrivarna Maria Elisabet Waller, Märta Beckström, Sigrid
Maria Wahlin och Sofia Lovisa Vilhelmina Hallenborg, född Sundstedt, samt
kontoristerna Axel Mauritz Ståhl, Albin Justus Malmkvist, Hilding Valdemar
Andersson och Carl Johan Emil Peterson, dels ock i vad beslutet avser samtliga
de tre utnämnda av stationsskrivaren Tom Rosenquist af Åkershult och
e. o. kontorsskrivaren Knut Harry Hellström.

I målet har järnvägsstyrelsen, efter vederbörandes hörande, avgivit utlåtande
den 28 maj 1927. Styrelsen har därvid, efter en närmare redogörelse för arbets-
och personalförhållandena vid statens järnvägars kontrollkontor, varest
ifrågavarande tre kontorsskrivartjänster vore placerade, anfört, bland annat,
att ingen av de klagande av lägre grad än kontorsskrivare prövats å sådana
arbetsuppgifter, som enligt styrelsens mening borde ankomma på kontorsskrivarbefattning,
under det såväl Ellroth som Samuelsson för sådan befattning
genomgått en grundlig praktisk utbildning såväl på kontrollkontorets olika
avdelningar som på andra dess arbeten närliggande tjänsteområden. I detta
sammanhang har styrelsen emellertid anmält, att, i och för anordnande för
tjänstemän inom kontoret av mångsidigare prov och utbildning, styrelsen bestämt,
att ett antal av tillsvidare tio tjänstemän vid kontoret av lägre grad
än kontorsskrivare skulle beredas tillfälle att successivt undergå en mångsidigare
utbildning i kontorets olika tjänstegrenar än vad som dittills i allmänhet
varit fallet samt att dylik provtjänstgöring anordnats för fem kansliskrivare,
däribland klaganden Beckström, och fem kontorister, däribland samtliga de
klagande i denna tjänstegrad.

Med anledning av berörda utlåtande samt en inkommen skrivelse från föredraganden
i järnvägsstyrelsen av förevarande befordringsärende hava påminnelser
avgivits av samtliga klagande med undantag av Rosenquist af Åkershult
samt Hallenborg.

Kungl. Maj:t finner ej skäl att till prövning upptaga de av klagandena Rosenquist
af Åkershult och Hallenborg anförda besvären, vilka till kommunikationsdepartementet
inkommit först efter besvärstidens utgång.

Beträffande de av övriga klagande anförda besvären finner Kungl. Maj:t
desamma icke föranleda ändring i överklagade beslutet.

Emellertid förutsätter Kungl. Maj:t, att de tjänstemän å kontrollkontoret av
lägre grad än kontorsskrivare, vilka efter provtjänstgöring av ovan omför -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

mäld art kunna befinnas lämpliga för befordran, skola kunna framdeles, i den
mån tillfälle uppkommer, därtill ifrågakomma.»

Enligt vad handlingarna i ärendet utmärka är den närmare gången av ärendets
beredning följande:

Sedan järnvägsstyrelsen den 28 maj 1927 avgivit utlåtande, därvid fogats
de utnämndas yttrande över besvären, hava påminnelser i anledning av detta
utlåtande under juni månad avgivits av samtliga klagandena med undantag
av Rosenquist af Åkershult och Hallenborg (vilka ingivit sina besvär för
sent) samt Hellström (vilken först den 26 september 1927 ingivit påminnelser)
.

Den av föredraganden av ärendet i järnvägsstyrelsen, överkontrollören
Stolpe, författade promemorian är ingiven den 8 juli 1927 och inregistrerad
i kommunikationsdepartementet under detta datum. Denna promemoria har
närmast formen av ett bemötande av klagandenas påminnelser samt är av följande
lydelse:

»Pm. i anledning av påminnelser av fkn Söderhjelm m. fl.

Samtliga klagande, från vilka påminnelser inkommit, synas grundligt missförstå
eller åtminstone icke vilja förstå den faktiska innebörden av utvecklingen
å kontoret, varigenom kontorsskrivarnas tjänsteställning m. m. undergått
en radikal förändring.

Före 1915 var bottengraden för granskningsarbetet kontorsskrivare, manliga
och kvinnliga. Någon gradskillnad dem emellan fanns ej, endast en löneskillnad.

Från 1915 blev huvudmassan av de arbeten, som verkställdes av kontorsskrivare,
deklasserad till kontoristarbeten. Endast en obetydlig del av arbetena
voro av den valör, att de borde verkställas av i examensväg kvalificerad
personal. Eftersom det icke fanns någon lägre i examensväg kvalificerad
tjänstegrad än kontorsskrivare, kunde man då också sätta likhetstecken mellan
kvalificerade och kontorsskrivaregöromål. Men kontorsskrivare behövdes också
och framför allt för rekrytering av och vikariat för högre befattningar vid
kontoret. Man höll givetvis icke särskilda kontorsskrivare för vartdera ändamålet,
utan de, som behövdes för det senare och utan jämförelse viktigare ändamålet,
fingo naturligtvis också samtidigt företrädesvis förrätta kvalificerade
arbeten. Men dessa kontorsskrivare räckte icke till för alla kvalificerade
arbeten. På vissa tjänsteställen behövdes kvalificerad personal (som nyss påvisats
vid den tiden = kontorsskrivare) endast för förrättande av kvalificerade
arbeten.

Sedan dess har en ny, i examensväg kvalificerad grad (kansliskrivare) inskjutits
mellan kontorsskrivare och kontorister. Huru den tillkommit, har i
detta sammanhang ingen betydelse; huvudsaken är att den finnes och bör utnyttjas
för sådana arbeten, som kräva kvalifikationer utöver de för kontorets
massarbeten behövliga. ''

Från och med tillkomsten av den nya kansliskrivaregraden har man sålunda
ställts inför en uppdelning av de förut för endast kontorsskrivare avsedda kvalificerade
arbetena, nämligen i kontorsskrivare- och kansliskrivarearbeten.
Denna uppdelning, ytterst noggrant planerad under samarbete dels med byråchefen
Almqvist, dels med vederbörande förste kontrollörer, har resulterat i att
de kvalificerade arbetena — här är det nu liksom även ovan endast fråga om
sådana, som tidigare räknats som kontorsskrivarearbeten, icke om högre — i
alldeles övervägande grad måste anses lämpade för den lägre av de båda kvali -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

2!)

ficerade graderna, eller kansliskrivarna. Huvudsakligen endast på de båda
expeditionerna, överkontrollörens och godsavdelningens, samt på den utländska
avdelningen, finnes ett mycket ringa antal kvalificerade arbeten, som äro av
den art, att de i och för sig kunna kvalificeras som kontorsskrivarearbeten. På
kontorets stora underavdelningar för de löpande gransknings- och revisionsarbetena
finnas däremot knappast några sådana. Däremot finnas där desto flera
befattningar, där kravet på egenskaper, som göra vederbörande lämpliga som
rekryter till och vikarier för högre befattningar, är det i alldeles övervägande
grad väsentliga. Dessa tjänstemän få dessutom bestrida förekommande kvalificerade
sysslor, i stor utsträckning sålunda sådana som i och för sig kunna
karakteriseras som kansliskrivaresysslor, till vissa tider och i viss utsträckning
även kontoristarbeten. Med den inskränkning i det totala antalet kontorsskrivare,
som blivit följden av uppdelningen av de kvalificerade arbetena på
kontorsskrivare och kansliskrivare, måste man nu även på det fåtal kontorsskrivare,
vilka bestrida rena kontorsskrivarearbeten och icke direkt fungera
som rekryter och ställföreträdare för högre befattningar, lägga största vikt på
att även de äro lämpade för sistnämnda slags uppdrag. Antalet högre befattningar
än kontorsskrivare utgör f. n. 44; det torde genom vissa planerade åtgärder
kunna småningom nedbringas till c:a 36, men en rekrytstam av 30
tjänstemän härför är ovillkorligen i knappaste laget.

Kontorsskrivarna voro, som ovan framhållits, förr kontorets bottengrad. Då
behövde man icke på dem ställa högre fordringar än att de tillfredsställande
kunde sköta kontorets massarbeten (bland ett så stort antal och med dåvarande
högre teoretiska kvalifikationer än nu fanns alltid tillräckligt med rekryter för
högre befattningar m. in.) Nu äro de den tredje befordrade graden, och man
måste som det väsentligaste hos dem fordra kvalifikationer utöver de för kontorsskrivare
behövliga (detta i alldeles särskilt hög grad aktuellt nu, såsom
motiverats i underdåniga skrivelsen den 28 maj). Även vad de kvinnliga
tjänstemännen beträffar, är det skillnad mellan förr och nu. Förr ställde man
icke på dem, lika litet som på de manliga kontorsskrivarna, högre fordringar
än lämplighet för kontorets massarbeten. Nu äro de kansliskrivare, d. v. s.
en befordrad grad, och de skola därför också för att motsvara sin tjänstegrad
verkställa kvalificerade arbeten. Mellan 1915 och 1925 (då kansliskrivarna
tillkommo) kunde man sätta likhetstecken mellan kvalificerade och kontorsskrivarearbeten.
Nu äro de kvalificerade arbetena uppdelade, icke blott så,
att man fordrar högre kvalificerade arbeten s. a. s. på samma plan för kontorsskrivare
utan även och framför allt så, att man fordrar kvalifikationer av en
helt annan art för kontorsskrivare än för kansliskrivare.

Det är denna grundväsentliga skillnad mellan förr och nu som de klagande
icke synas kunna förstå, då de åberopa sig på att ha verkställt kontorsskrivarearbeten
samt på intyg härom in. m.

Samtliga åberopa också Järnvägsstyrelsens skrivelse den 25 november 1926
till Skolöverstyrelsen och finna de i styrelsens bemötande av klagomålen andragna
synpunkterna rörande de formella kompetensfordringarna stå i strid
med de i den förra skrivelsen angivna synpunkterna. För min del kan jag ej
finna, att så är fallet. Enligt min mening är styrelsens uppfattning den, att
den reella kompetensen givetvis går före den genom examina ådagalagda formella.
Om man har att välja mellan en person med såväl formell som reell
kompetens och en annan utan formell men med större reell kompetens, bör den
senare ha företräde. Styrelsen har hittills haft dispensvägen att anlita för dylika
ändamål och kan naturligtvis även i framtiden använda densamma men

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

finner det nu lämpligt att i viss mån slopa fordringarna på formell kompetens,
då man därigenom också kan åtminstone till stor del slopa en annan formell
åtgärd, tillkommen just för att kunna gå vid sidan om den formella kompetensen,
nämligen dispensförfarandet. Styrelsen betonar också i sin skrivelse till
skolöverstyrelsen, att åtminstone en del av de angivna befattningshavarna fortfarande
böra besättas med personer av den allmänbildning och formella träning,
som studentexamen ger, att studentexamen bör motväga den längre tjänstetid,
som en realskolemeriterad på grund av tidigare examen kunnat uppnå,
samt att det är av vikt, att icke studenter avskräckas från att söka inträde
i verket.

Huru dessa synpunkter kunna anses stå i strid med de i svaromålet på besvärsskrivelserna
angivna, är svårt att förstå. Fullt oberoende av om studentexamen
är föreskriven som kompetensfordran för högre befattningar än kontorsskrivare
eller icke, är dock förefintligheten av denna examen hos sökande
till kontorsskrivarebefattning en merit.

När det vidare i samtliga besvärsskrivelser framhålles, att redan nu en stor
del av de högre befattningar inom kontoret, föi'' vilka studentexamen gäller
som kompetensfordran, äro och än mera varit besatta med personer utan samma
formella kompetens, glömmer man, att de nuvarande kompetensfordringarna
tillkommo först år 1907 och att samtliga här ifrågavarande tjänstehavare
börjat sin anställning på en tid, då kompetensfordringarna voro lägre än nu.
Att den av dem innehavda, förut tillräckliga, men efter sagda datum otillräckliga
formella kompetensen för deras vidkommande icke borde vara något
hinder för erhållande av sådana befattningar, där samma formella kompetens
förut gällde som för den av dem vid sagda tid innehavda tjänstegraden,
är naturligt och framgår f. ö. av Kungl. brev den 31 december 1907. Talet om
dispens, åtminstone i vanlig mening, är för deras del missvisande.

Beträffande de särskilda påminnelseskrivelserna vill jag endast tillägga följande.

F. kansliskrivaren Söderhjelm.

Beträffande frågan rörande hennes förmenta arbetsledarskap konstaterar jag
först och främst, att hon icke alls bemött styrelsens uttalande, att ledningen
av försöken ifråga icke vare sig till art, omfattning eller ansvar vore jämförbar
med vad som på kontoret innefattas i begreppet arbetsledarskap. Däremot
andrager hon, att jag, under de försök det här var fråga om, till en början
var placerad som kontorsskrivare å överkontrollörens expedition och senare
under tre månader tjänstgjorde å inrikes taxebyrån. Hon jämställer min andel
i försöken med en »byggmästare», som under sig hade »basar». Hon reducerar
sålunda själv sitt arbetsledarskap till »basställning». Det är också att
märka, att »byggmästaren» under hela tiden, även under placeringen på taxebyrån,
personligen deltog i försöken, icke blott under stora delar av den ord.
tjänstgöringstiden utan framför allt också under då pågående övertidsarbete.
»Byggmästaren» tjänstgjorde sålunda under långa tider som sin egen »bas».
Och i sin slutmening i sammanhanget gör hon själv sitt bästa att bryta udden
av sina meriter i här berörda avseende. Hon säger sig nämligen vara mig
tacksam för att ha befriat henne från ansvaret för att försöken icke ledde till
resultat. Hon har sålunda känt ansvaret tryckande. Varför?

Kontoristen Ståhl.

Det i styrelsens svarskrivelse den 28 maj gjorda uttalandet, att Ståhl under
största delen även av sin kontoristtid bestritt biljettryckaretjänst är felaktigt.

Isonstitutionsutslcottets memorial Nr ZO.

;si

Där borde hava stått, att »Ståhl under största delen av sin kontoristtid tjänstgjort
å biljett- och blankettkontoret, dels som biljettryckare, dels å dess expedition».
Det resonemang, i vilket den felaktiga uppgiften lämnats, rubbas
emellertid i ingen mån härav. Det går ut på att framhålla, att tjänstgöringens
art var olika mot såväl den sökta befattningens som f. ö. även mot kontoristers,
både på kontoret och i trafiktjänst, att arbetsfältet var ett helt annat och att
någon för den sökta tjänstens rätta skötsel grundläggande erfarenhet icke där
kunde vinnas. Tjänstgöring å biljett- och blankettkontorets tryckeri och å dess
expedition äro härutinnan likvärdiga. Härmed har jag naturligtvis icke velat
på något sätt förringa tjänstgöringen som kontorist på biljett- och blankettkontoret.
i och för sig.

Vad Ståhls tjänstgöring å kontrollkontoret beträffar, är det riktigt, att den
rent lokalt sett varit förlagd till dess underavdelning för militärtrafik. Men
den har uteslutande varit inriktad på den på denna avdelning handlagda resgodsredovisningen,
vilken icke kan kvalitativt jämföras med militärredovisningen
och för vilken styrelsens uttalande över 1912 års kommissions betänkande
sålunda icke kan tagas till intäkt. Även militärredovisningens handläggning
har f. ö. efter återgången till fredsförhållanden icke blott kvantitativt
utan även kvalitativt betydligt reducerats.

Kontoristerna II. Andersson och C. J. Peterson.

Beträffande deras tjänstledighet för studier får jag meddela följande. Det
äger sin riktighet, att den i styrelsens svar å klagomålen omnämnda noten finnes
intagen först i en upplaga av vederb. särtryck, som utkommit efter hösten
1919. Härutinnan föreligger sålunda en felaktighet, som jag livligt beklagar.
I sak torde dock denna felaktighet icke ha så mycket att betyda.

I den av klagandena åberopade upplagan av särtryck nr 4 föreskrives, att
vederb. under tjänstledighet för studier skulle avstå bl. a. samtliga löneförmåner.
I nästkommande upplaga av samma särtryck har dels influtit en bestämmelse,
som tillerkänner den tjänstledige viss lön under angivna villkor,
dels också en not, som anger att man i praxis dispenserade från dessa'' villkor,
varvid dock sökande förpliktades avstå från all avlöning.

Bestämmelsen i den första upplagan av särtrycket ifråga om att sökande
av tjänstledighet för studier var förpliktad att avstå samtliga löneförmåner
var tillkommen under trycket av de senaste krigsårens högtrafik och därav
vållade svårigheter ifråga om personaltillgång. Ändamålet med densamma
var att, vad på den ankomme, hålla personalen fulltalig. Under år 1919 inträffade
en stark tillbakagång i trafiken och därmed följde också, att det ej
längre var nödvändigt att med alla till buds stående medel tillse, att all tillgänglig
personal också var i tjänst. Ett visst personalöverskott började redan
då uppstå. Man kunde sålunda lätta på de restriktioner i förut angivet syfte,
som tidigare varit nödvändiga. Då dessutom tjänstledigheten för studier var
förenad med avstående av alla löneförmåner och sålunda medförde en viss besparing
för verket, fanns ej längre anledning att vid beviljande av sådan
tjänstledighet strängt anlägga de synpunkter, som fått uttryck i särtryckets
§ 17 mom. 5. Den praxis, som omnämnes i särskild not i nästkommande upplaga
av särtrycket, hade därför börjat uppkomma redan under 1919.

Jag är beredd på invändningen, att den dåvarande överkontrollören dock
enl. bestyrkta handlingar intygat, att de båda sökande fyllde de i § 17 mom. 5
angivna förutsättningarna. Jag hänvisar då till vad ovan angivits: att anledning
icke längre fanns att i hela deras vidd och stränghet anlägga de angivna
synpunkterna samt tillägger, att en sådan ingående undersökning, som anges
i samma paragrafs mom. 3 och 4, icke ägt rum.

Vid tidpunkten ifråga hade Andersson varit anställd å kontoret 2 j/2 år, Pe -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

terson 1 år, en tid som i båda fallen är alltför kort för att man ensamt under
densamma skulle kunna bilda sig en säker uppfattning angående förefintligheten
hos dem av de i.meranämnda § 17 mom. 5 angivna förutsättningarna, i
synnerhet som deras tjänstgöring på kontoret varit förlagd uteslutande till en
av dess underavdelningar. Yttrande i saken från deras föregående befäl har
emellertid icke inhämtats. Ej heller har yttrande inhämtats från föreståndaren
för den avdelning av kontoret, där de båda tjänstgjorde, nämligen undertecknad,
dåvarande förste kontrollör. Hade sådant yttrande begärts, hade det
gått i den riktningen, att båda visserligen vore dugliga tjänstemän i sin innehavande
befattning och att de båda också, efter vad som efter så pass kort tid
kunde bedömas, syntes äga goda förutsättningar att på ett fullt tillfredsställande
sätt sköta kontorsskrivarearbeten, men att jag icke kunde giva dem så superlativa
vitsord, som angivas i meranämnda § 17, mom. 5, avd. c.

Samma uppfattning har jag f. ö. fortfarande, numera grundad på en långvarig
kännedom om vederb.

8/r 27. J. Stolpe.»

Till bemötande av vad i denna promemoria anförts har den 11 oktober 1927
av klagandena Ståhl, Malmkvist, Andersson och Peterson till Kungl. Maj :t ingivits
en skrift, vari det till en början heter:

»Till Konungen.

Med anledning av den P. M. som av överkontrollören vid Statens järnvägars
kontrollkontor, Johan Stolpe, den 8 sistlidne juli ingivits till förste kanslisekreteraren
Pripp på grund av våra påminnelser rörande Kungl. Järnvägsstyrelsens
utlåtande över våra besvär med anledning av Kungl. Styrelsens beslut
den 30 december 1926, att till ordinarie kontorsskrivare vid Statens järnvägar
konstituera och förordna extra ordinarie kontorsskrivarna Johan Einar Ellroth
och Carl Olof Samuelsson, få vi härmed hos Eders Kungl. Maj :t i underdånighet
ytterligare anföra följande.

Vi kunna ej undgå att först erinra om, att ifrågavarande P. M., vilken från
början synes av vederbörande betraktats såsom varande av inofficiell natur i
det att det först efter upprepade framställningar från vår sida lyckats oss få
taga del av densamma, icke såvitt av oss kan bedömas, varit föremål för Kungl.
Järnvägsstyrelsens behandling utan under hand överlämnats av dess undertecknare,
som är föredragande av ifrågavarande ärende i Kungl. Styrelsen. Vi
hava nämligen under månaderna juli—september vid olika tillfällen, dels pr
telefon och dels genom personlig hänvändelse till departementets registrator
efterhört huruvida något ytterligare utlåtande i ärendet inkommit från Kungl.
Styrelsen och därvid erhållit det beskedet, att så icke varit fallet. Vid en av
oss företagen uppvaktning den 29 sistlidne september för Herr Statsrådet och
Chefen för Kommunikationsdepartementet, varvid ifrågavarande befordringsärende
av oss fördes på tal, hänvisades vi av Herr Statsrådet till förste Kanslisekreteraren
Pripp, vilken inom Departementet förberedde meromnämnda ärende.
Under det samtal deputationen hade med ifrågavarande ämbetsman åberopades
av honom nyssnämnda P. M. såsom betydelsefull för ärendets fortsatta
behandling. Redan samma dag gjordes av oss en förnyad förfrågan hos departementets
registrator, varvid även hemställdes om erhållande av avskrift
av den åberopade promemorian. Emellertid kunde vår framställning ej bifallas,
enär enligt hans uppgift någon sådan P. M. icke fanns diarieförd, och
även efter hänvisning till förut omnämnda ämbetsman, förste Kanslisekreteraren
Pripp, erhölls ånyo beskedet, att ingen skrivelse i ärendet inkommit från
Kungl. Styrelsen. Vid en uppvaktning följande dag för nyssnämnda ämbets -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

man gjordes en del invändningar emot vår hemställan att erhålla avskrift av
ifrågavarande P. M., varjämte vi erhöllo meddelande om att densamma i vissa
delar vore att betrakta som hemlig. Efter hänvändelse av honom till överkontrollör
J. Stolpe, som medgav att promemorian finge betraktas som offentlig
handling, erhöllo vi förste Kanslisekreterarens tillstånd att taga avskrift av
densamma i sin helhet.

Vi styrkas ytterligare i vårt antagande, att Kungl. Styrelsen icke i vederbörlig
ordning haft att behandla ifrågavarande P. M., av den omständigheten,
att Herr Generaldirektören den 8 sistlidne september för en av de klagande
förklarat, att Kungl. Styrelsen icke avlåtit någon skrivelse i detta befordringsärende
utöver underdåniga utlåtandet av den 28 sistlidne maj. Om därför
vårt antagande är riktigt, måste det förefalla oss, icke minst ur principiell
synpunkt, mycket betänkligt, att en av de i handläggningen av detta ärende
inom Kungl. Styrelsen deltagande vid sidan av Kungl. Styrelsen och ufan
densammas beslut i ärendet utarbetar en P. M., vilken skall läggas till grund
för den fortsatta beredningen av ärendet, och i vilken P. M. vissa bemötanden
och förklaringar göras, som Kungl. Styrelsen icke kunnat taga ställning till.»

Härefter ingå klagandena i sagda skrift på ett bemötande i sak av innehållet
i berörda promemoria, såvitt det berör ifrågavarande klagande.

Enligt vad utskottet inhämtat, har denna den 8 juli 1927 ingivna promemoria
författats av Stolpe efter framställning av den ämbetsman inom kommunikationsdepartementet,
vilken där närmast haft beredningen av förevarande
ärende om hand, samt av Stolpe överlämnats till denne såsom en privat
handling. Den synes hava kommit till vederbörande statsråds, statssekreterares
och expeditionschefs kännedom först i samband med de i nyssintagna
skrift berörda uppvaktningarna i slutet av september 1927, då order genast
lärer givits, att den omedelbart skulle inregistreras och tillhandahållas allmänheten
som offentlig handling.

Otvivelaktigt har ifrågavarande promemoria den karaktär, att den bör vara
offentlig handling. Det fel, som blivit begånget inom departementet, då den
betraktats som en privat skrift och undanhållits de klagande, har visserligen
vederbörande överordnade, när förhållandet kommit till deras kännedom, låtit
rätta så till vida, att handlingen då gjorts offentlig. Emellertid synes denna
åtgärd icke hava varit tillräcklig. Promemorian kan under den tid av nära
tre månader, från den 8 juli till den 30 september, då den, ehuru ingiven till
departementet, undanhållits offentligheten, hava varit efterfrågad av andra klagande
än de, vilka sedermera erhöllo del av densamma och tillfälle att inkomma
med erinringar mot den. Statsrådsprotokollets avfattning, att påminnelser
med anledning av järnvägsstyrelsens utlåtande och den från föredraganden
i styrelsen inkomna skrivelsen avgivits av samtliga klagande, är, såsom
av redogörelsen ovan framgår, felaktig så till vida, att i verkligheten icke alla
klagandena inkommit med påminnelser i anledning av sistnämnda skrivelse.

Enligt utskottets mening hade det varit skäligt och riktigt, om handlingen
redan till förekommande av rättsförlust på den grund, att den under ovan
angivna tid undanhållits offentligheten, ex officio utställts till förklaring från
samtliga i densamma berörda klagande. Men frånsett detta måste handlingens

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 5 samt. 15 käft. (Nr 20.) 3

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

innehåll anses vara sådant, att det i och för sig bort giva anledning att bereda
klagandena tillfälle avgiva påminnelser före ärendets avgörande. I varje fall
är uppenbart, att remiss bort ske till järnvägsstyrelsen för inhämtande av
dess officiella yttrande över promemorian, som torde utan styrelsens vetskap
hava ingivits av en tjänsteman inom densamma. Flera uppgifter, vilka lämnats
i järnvägsstyrelsens utlåtande av den 28 maj 1927, hava beriktigats i
promemorian, och de synpunkter, järnvägsstyrelsen framhållit, hava ytterligare
utvecklats och kompletterats på ett sådant sätt, att järnvägsstyrelsen
skäligen bort erhålla tillfälle att kontrollera, huruvida de i promemorian gjorda
uttalandena i allo överensstämde med järnvägsstyrelsens uppfattning. Utskottet
finner detta hava varit så mycket mera nödvändigt, som Kungl. Maj:t
vid besvärens prövning meddelat vissa direktiv för järnvägsstyrelsen beträffande
befordringsärenden av ifrågavarande slag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet för den bristfälliga beredning
av ifrågavarande ärende, som ägt rum, hos riksdagen göra anmälan enligt § 107
regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet Meurling.

Närvarande: Herrar von Geijer*, Engberg, Strömberg, David Bergström,, Adolf
Dahl*, G. W. Hansson, Reuterskiöld, Fehr*, N. S. Norling*, Lwrsén, Nils Anton
Nilsson, Sävström, Borg, Björkman, Fast*, Forssell, Jensen, Svensson i Grönvik,
Almquist* och Björnberg.

* Ej närvarande vid justeringen.

6:o.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 22 oktober 1927.)

Enligt protokoll över ecklesiastikärenden, ärendena nr 68—75, den 22 oktober
1927 har Kungl. Maj:t på framställning av centralförbundet för nykterhetsundervisning
medgivit, att den tid, under vilken undervisningen i folkoch
småskolor inom Norrbottens, Västerbottens, Södermanlands, Kalmar, Jönköpings,
Blekinge, Malmöhus och Värmlands län under år 1928 kunde komma
att inställas för vederbörande lärares och lärarinnors deltagande i nämnda
förbunds upplysningskurser, må, i den utsträckning kursen äger rum under pågående
lästermin, inräknas i den fastställda årliga lärotiden. Platser och
tider för kurserna skulle vara följande:

I Kiruna.............den 18—22 februari

» Eskilstuna...........» 16—20 mars

» Vimmerby..... * 23—27 »

» Sölvesborg...........» 4-— 8 maj

» Skellefteå............» 17—21 »

» Ystad.............» 3— 7 oktober

» Arvika.............» 12—16 »

» Tranås.............» 2— 6 november.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20. 85

över centralförbundets ansökningar hade den 10 oktober 1927 avgivits yttrande
av kungl. skolöverstyrelsen. Denna hänvisade därvid till den utredning
i frågan, som styrelsen avgivit till Kungl. Maj:t den 26 januari 1923. Ur densamma
må här lämnas följande resumé: År 1920 hade Kungl. Maj:t avslagit
en framställning om befrielse från igenläsningsskyldighet av undervisningstiden
för lärare, som bevistat fortbildningskurser i hembygdskunskap. Skolöverstyrelsen
hade då avstyrkt bifall till Centralförbundets för nykterhetsundervisning
framställning om dylik befrielse för de lärare, som bevistade dess
kurser. Det oaktat biföll Kungl. Maj :t Centralförbundets framställning. Skolöverstyrelsen
hade därefter inhämtat folkskolinspektörernas, domkapitlens och
länsstyrelsernas yttrande i frågan, huruvida överhuvud taget någon inskränkning
i lärotiden borde ifrågakomma för lärare, som bevista utbildningskurser
av det ena eller andra slaget. Därvid hade 31 folkskolinspektörer, 10 domkapitel
och 20 länsstyrelser bestämt avstyrkt varje förkortning av lästiden för
nu ifrågavarande ändamål, varvid flera av dessa myndigheter framhållit, att
andra befattningshavare, som äro i behov av vidgade insikter och ytterligare
utbildning för sitt kall, måste förskaffa sig dessa utanför tjänstetiden, och
något undantag borde i sådant hänseende ej göras för folkskolans lärarkår.
Likaledes framhöllo ett flertal myndigheter, att den nu vanliga undervisningstiden
med dess många ämnen, som trängas på schemat, icke tålde någon som
helst inknappning, vilket särskilt gällde de halvtidsläsande skolorna.

Skolöverstyrelsen övergick därefter till en framställning av sin egen mening
i frågan och framhöll bl. a., att behovet av kurser för lärarkårens utbildning på
olika områden vore i ständigt växande. Kurser höllos i gymnastik, trädgårdsskötsel,
skidlöpning, simning och livräddning, teckning, pedagogisk sång och
talteknik samt hembygdskunskap. Härtill komme behovet av utbildningskurser
för lärare vid de nya fortsättningsskolorna, såväl de allmänna som de yrkesbetonade.
Om alla dessa kurser, som hållits utanför undervisningstiden,
finge förläggas inom densamma och utan igenläsningsskyldighet, skulle härav
uppstå orimliga konsekvenser. Den vinst, som lärarens ökade utbildning
innebure, motverkades av den rubbning och inskränkning i skolarbetet, som
drabbade vissa barn. Denna kunde väl synas obetydlig, om det blott gällde de
sällan på varje ort återkommande nykterhetskurserna. Dessa kunde emellertid
svårligen tillerkännas en monopolställning. Därigenom att frihet från igenläsning
gåves även deltagarna i de andra, allt talrikare kurserna, skulle avsevärda
olägenheter uppstå.

Då emellertid den genom nya undervisningsplanen för rikets folkskolor delvis
nya metodiken m. m. komme att föranleda talrika utbildningskurser av
olika slag, fann överstyrelsen angeläget, att en lösning vunnes på en annan väg
än den av Centralförbundet påyrkade. Det erinrades därför om möjligheten
av sådana författningsändringar, att för ovannämnda ändamål tjänstledig lärare
erhölle oavkortad lön och att vikarien helt avlönades av statsmedel eller
att, där vikarie ej hunne anskaffas, läraren mot särskild ersättning ålades
igenläsningsskyldighet.

I sitt ovannämnda yttrande av den 10 oktober 1927 fann sig överstyrelsen

Konstitutionsutskottets memorial Nr SO.

fortfarande hysa samma uppfattning i denna fråga, varför den vore förhindrad
att tillstyrka bifall till framställningarna.

Det må här jämväl påpekas, att anmärkning mot detta förfarande föregående
år reservationsvis framställdes av sex av utskottets ledamöter.

Kungl. Maj :ts beslut att trots skolöverstyrelsens avstyrkande och trots att så
stort antal av utskottets ledamöter framhållit det betänkliga i detta förfarande
likväl alltjämt medgiva sådan befrielse, synes utskottet synnerligen olämpligt.
Att dylika medgivanden kunnat lämnas före 1920, finner utskottet mera
naturligt, då ännu ej de skärpta bestämmelser tillkommit, som uppsatts som villkor
för utfående av statsbidrag. Visserligen uppställer kungl. kungörelsen angående
avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning
den 16 september 1918, § 18, såsom villkor, att bl. a. undervisningen vid
skolan fortgått minst 8 månader, men detta har ansetts innebära, att ett oeftergivligt
villkor för statsbidrag är, att undervisningen pågått minst 192 läsdagar,
fördelade på minst 242 dagar. Detta har också fastställts i de genom Kungl.
Maj :ts försorg upprättade normalreglementen, vilka stått som förebilder för
de lokala skolreglementen, som efter år 1919 antagits för rikets samtliga skoldistrikt.
Skulle ett skoldistrikt redovisa exempelvis 190 läsdagar i stället för
192, är detta skäl nog för statsbidragets förlorande, om också detta brukar
av nåd tillerkännas skoldistriktet vid förnyad framställning.

Då emellertid synnerligen noggrann och sorgfällig uppsikt av alla skolans
myndigheter hålles över att ingen inknappning i lästiden sker, synes det utskottet
oegentligt, att Kungl. Maj:t i strid mot en enhällig mening hos skolmyndigheterna
medgiver avknappning i lärotiden. Än mer olämpligt synes
detta, då det sker genom att sätta ovannämnda Centralförbunds kurser i en
särskilt gynnad ställning. Hur värdefulla dessa kurser än må vara, kan med
fullt fog hävdas, att många andra slag av fortbildningskurser, som omedelbart
beröra den dagliga undervisningen, skulle beviljas företräde till ovannämnda
förmånsrätt, om den överhuvud skulle utdelas, vilket utskottet i likhet
med skolöverstyrelsen finner oriktigt. Då förfarandet år efter år upprepats,
har utskottet för vinnande av rättelse varit nödsakat att hos riksdagen göra
anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Almkvist.

Närvarande: Herrar Kngberg, Thulin, David Bergström, Adolf Dahl*, G.W. Hansson,
Stendahl*, N. S. Norling*, Martin Svensson, Larsén, Per Andersson*, Isak
Svensson, Gustafson i Kasenberg, Bäckström*, Hallén*, Johansson i Kälkebo*, Andersson
i Igelboda*, Pehrsson i Göteborg*, Karlsson i Vadstena, Forssell och Jensen.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 26 april 1928.

På konstitutionsutskottets vägnar:
K. von GEIJER.

Konstitutionsutskottets memorial Nr ISO.

Reservationer:

A. Vid särskilda punkter i utskottets memorial.

Vid ingressen i utskottets memorial:

av herrar Reuterskiöld och Forssell, som ansett, att utskottet hort efter sin
anmälan, att § 106 regeringsformen icke blivit tillämpad, införa följande yttrande
:

Utskottet anser sig, innan utskottet övergår till redogörelse för de fall, i vilka
utskottet funnit sig böra göra anmärkning enligt RF. § 107, även böra för riksdagen
omförmäla, att i ett infordrat ärende under försvarsdepartementet först
uppgivits, att ingen »inkomsthandling» funnes, och att, sedan en sådan handling
dock, i samband med annat ärende, till utskottet inkommit, den ytterligare
förklaring lämnats, att inga andra handlingar funnes. Av omständigheterna
.— ifrågavarande inkomsthandling avsåg ett flertal olika mål, avgjorda å
skilda tider •— kunde förstnämnda uppgift väl förklaras, och utskottet skulle
icke hava omnämnt förhållandet, därest icke det sedermera visat sig, att i
samma mål även andra handlingar borde finnas. Sedan för utskottet gjorts
sannolikt, att handling av visst bestämt angivet innehåll till departementet
insänts (telegram), verkställdes i departementet förnyad undersökning med den
påföljd, att dels originalhandlingen hittades och till utskottet överlämnades,
dels meddelades, att tillika en annan handling (också telegram) förut avsänts
till den person, från vilken nyss angivna handling inkommit, vilken senare
utgjorde svar å densamma, men att koncept till denna utgångna handling saknades.
Utskottet, vars hela granskningsarbete avhänger av materialets fullständighet
och säkerhet för att hela materialet ställes till förfogande i rätt tid,
har ansett, att, även om här omförmälda förbiseenden från departementets sida
kunna i detta fall förklaras och säkerligen icke varit avsiktliga, sådant dock
icke får förekomma och att, förty, departementen måtte med yttersta omsorg
tillse, att akterna alltid hållas i behörig ordning.

II.

Vid punkten l:o i utskottets memorial:

1) av herr Thulin, som ansett det i punkten omförmälda ärendet icke vara
av beskaffenhet att böra göras till föremål för anmärkning från konstitutionsutskottets
sida.

2) av herrar David Bergström, Isak Svensson, Bäckström och Pehrsson i
Göteborg, vilka ansett, att det i punkten omförmälda förhållandet, att en av
Kungl. Maj :t den 18 juni 1927 fastställd arbetsordning för försäkringsrådet ej
blivit publicerad i Svensk författningssamling, allenastt bort inledningsvis

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

framhållas i konstitutionsutskottets dechargememorial, på sätt tidigare skett i
liknande fall.

3) av herr Johansson i Kälkebo beträffande motiveringen.

III.

Vid punkten 2:o i utskottets memorial:

1) av herrar von Geijer, Reuterskiöld, N. S. Norling, Larsén, Åkerberg, Andersson
i Igelboda, Karlsson i Vadstena och Sjöström, som anfört:

På samma gång vi biträtt utskottets anmärkning i denna punkt, hava vi
icke kunnat underlåta att påyrka anmärkningens utsträckande även till det
förhållande, att föredraganden tillstyrkt införandet i K. K. 26 juli 1927 av
bestämmelser, som kunna innebära ett ingripande i riksdagens ensambeskattningsmakt,
nämligen i sagda kungörelses § 10, jämförd med gällande stämpelförordning
av 19 november 1914.

Jämlikt stämpelförordningen skall expedition från myndighet förses med
stämpel i enlighet med en i förordningens 3 § upptagen tariff, som i vissa
fall förutsätter skyldighet för enskild att lösa expedition och därvid erlägga
stämpelavgiften därå, i andra fall åter endast föreskriver stämpelbeläggning
å expedition, som begäres. Skyldigheten att erlägga stämpelavgift är med
andra ord icke omedelbart reglerad genom stämpelförordningen själv, vilken
begränsar sig till föreskrifter om stämpelbeläggning å utfärdade expeditioner,
varvid alltid förutsättes, att, om och så snart i förordningen omförmälda expedition
utfärdats, densamma också skall på sätt och i de fall förordningen stadgar
stämpelbeläggas.

En expeditions utfärdande innebär, att den skriftliga urkund, vari expeditionen
innefattas, iordningställes och behörigen undertecknas; utfärdandet har
sålunda skett i och med expeditionens underskrivande, även om själva utlämnandet
till vederbörande skulle verkställas vid en senare tidpunkt. Skall
stämpelbeläggning äga rum, bör densamma ske i samband med utfärdandet.
Utfärdande åter av expedition sker utan begäran i de fall, då föreskrift givits,
att utfärdande skall ske eller att expeditionen skall lösas, varemot i övrigt
med utfärdandet anstår, tills vederbörande framställt begäran därom: i förra
fallet tillställes den utfärdade expeditionen vederbörande, som därvid även avkräves
den stämpelavgift, varmed expeditionen kan vara belagd, oavsett om
han vill erhålla expeditionen, i det senare däremot kan och bör med själva utfärdandet
anstå, tills vederbörande anmäler sig till dess erhållande och utlämnandet
alltså omedelbart kan äga rum mot erläggande av bl. a. påförd stämpelavgift.

Då stämpelavgiften utgör en av riksdagen åtagen bevillning, som skall utgöras
av alla dem, vilka frivilligt begärt eller lagligen äro skyldiga att mottaga
vissa utfärdade expeditioner, ligger det i sakens natur, att även skyldigheten
att mottaga dylika expeditioner beror av riksdagens samtycke, vare sig
detta givits genom samtycke till visst lagstadgande därom eller på annat sätt.

Konstitutionsutskottets memorial Nr SO.

Däremot kan Kungl. Maj:t i administrativ väg visserligen föreskriva, att vissa
rxpeditioner skola lösas och förty även utfärdas, men lör sa vitt dylik expedition
tillika, om den utfärdas, skall enligt stämpelförordningen stämpelbeläggas,
begränsas Kungl. Maj:ts makt att föreskriva lösenskyldighet till de fall, då
riksdagen medgivit skyldighet för enskild att mottaga utan begäran utfärdad
expedition.

I gällande stämpelförordnings tariff, enligt § 3, stadgas, att expedition, som
utgöres av »Bevis, annat», skall beläggas med viss stämpel, och förutsattes här,
såsom eljest i samma förordning, där ej annorlunda uttryckligen utsäges, att
utfärdandet sker allenast på begäran. Kungl. Maj :t har följaktligen icke
befogenhet att föreskriva utfärdande av expedition, som ur stämpelbeläggningssynpunkt
måste falla under beteckningen »Bevis, annat», såvitt med
utfärdandet skulle följa skyldighet för enskild att mottaga expeditionen. Emellertid
har Kungl. Maj:t i K. K. 26 juli 1927 § 10 föreskrivit, att över gjord anmälan
angående innehav av vissa skjutvapen »skall utfärdas bevis». Om härmed
avsetts, att beviset skulle utfärdas allenast efter härom framställd begäran,
hade antingen detta bort utsägas eller hela stadgandet kunnat utgå såsom självklart.
Nu åter innebär stadgandet ett åläggande för de myndigheter, vilka hava
att mottaga vapenanmälningarna, att i varje fall utfärda bevis. Huruvida i följd
härav skyldighet även uppstår för enskild att mottaga beviset och erlägga därå
enligt stämpelförordningen lagd stämpel, blir givetvis domstols sak att, där betalningsvägran
skulle ske, pröva och avgöra. Men att myndigheten, som alagts
att verkställa utfärdandet, tillika blir pliktig att stämpelbelägga den utfärdade
expeditionen och att eventuellt söka exekutivt uttaga stämpelbeloppet, därom
kan icke någon tvekan råda. Och att härigenom även allmänheten i det
stora flertalet fall bibringas den, måhända felaktiga, men icke förty praktiskt
verksamma uppfattningen, att betalningsplikt föreligger, och därför betalar
hellre än den utsätter sig för rättegång, är lika uppenbart och för övrigt
allmänt känt såsom faktiskt.

Då det icke kan anses riktigt eller förenligt med den omsorg, nit och skicklighet,
varmed en föredragande bör handhava sitt förtroendeämbete, att pa
detta sätt föranleda uttagandet av stämpelmedel, vilka icke av riksdagen i den
utsträckning beviljats, som blivit en följd av stadgandets, i avseende å myndighetens
skyldigheter, fullt otvetydiga och klara föreskrifter, hava vi ansett
den anmälan enligt § 107 regeringsformen, som utskottet gjort mot föredragande
t. f. departementschefen, statsrådet Hamrin, med avseende å visst stadgande i
1927 års skjutvapenskungörelse, böra grundas även på tillstyrkandet av ovan
berörda föreskrift i kungörelsens § 10.

2) av herrar David Bergström, Adolf Dahl, O. H. Hansson, Fchr, Borg,
Bäckström och Johansson i Kälkebo, vilka ansett den i punkten omförmälda
regeringsåtgärden icke vara av den beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet
att därom hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

TV.

Vid punkten 3:o i utskottets memorial:

av herrar von Geijer, David Bergström, Adolf Dahl, Fehr, Sundberg, Bäckström
och Pehrsson i Göteborg, vilka ansett den i punkten omförmälda regeringsåtgärden
icke vara av den beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet
att därom hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.

Vid punkten 4:o i utskottets memorial:

1) av herrar David Bergström, Bäckström och Johansson i Kälkebo, vilka
ansett den i punkten omförmälda regeringsåtgärden icke vara av den beskaffenhet,
att den bort föranleda utskottet att därom hos riksdagen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen.

2) av herrar Fehr och Sävström, vilka ansett, att den i punkten omförmälda
regeringsåtgärden bort allenast inledningsvis framhållas i konstitutionsutskottets
dechargememorial.

3) av herrar Nils Anton Nilsson, Magnusson i Tumhult, Borg, Gustafson
i Kasenberg och Pehrsson i Göteborg, vilka visserligen ansett den i punkten
avsedda regeringsåtgärden vara ägnad att ingiva konstitutionella betänkligheter
men dock icke vara av den art, att den bort föranleda anmälan enligt
§107 regeringsformen.

YI.

Vid punkten 5:o i utskottets memorial:

av herrar von Geijer, David Bergström, Fehr, Nils Anton Nilsson, Björkman
och Björnberg, vilka ansett den i punkten omförmälda regeringsåtgärden icke
vara av den beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet att därom hos riksdagen
göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.

VII.

Vid punkten 6:o i utskottets memorial:

1) av herrar Thulin, G. W. Hansson, N. S. Norling, Larsén, Andersson i
Igelboda och Karlsson i Vadstena, vilka ansett, att utskottet icke bort göra
anmärkning beträffande det i förevarande punkt omförmälda ärendet, särskilt
som utskottet sa sent som förra aret avslog framställt anmärkningsyrkande i
ett likartat ärende.

2) av herrar David Bergström, Isak Svensson och Bäckström, vilka ansett
den i punkten omförmälda regeringsåtgärden icke vara av den beskaffenhet,
att den bort föranleda utskottet att därom hos riksdagen göra anmälan enligt
§ 107 regeringsformen.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

B. Reservationsvis framställda anmärkningsyrkanden.

Till.

(Protokoll över försvarsärenden den 30 april 1927.)

av herr Forssell, som med instämmande av herrar Reuterskiöld och Almquist
anfört:

Den 10 april 1927 insände furiren Herman Persson vid K. Västernorrlands
regemente följande skrivelse till Konungen:

»Hos Eders Kungl. Maj :t får undertecknad härmed i underdånighet anföra besvär
över chefens för Kungl. Västernorrlands regemente beslut att avslå av mig
den 19 sistlidne mars ingiven ansökan om förnyat tjänsteavtal efter den nu
gällande kontraktstidens slut den 30 innevarande månad samt anhålla, att ifrågavarande
beslut måtte undanröjas.

Som stöd för denna min anhållan får jag under åberopande av bifogade handlingar
i underdånighet anföra, att sedan jag förra våren tilläts förnya mitt tjänsteavtal,
mig veterligt varken i anledning av mitt fullgörande av förelagda
tjänsteuppgifter eller mitt uppförande utom tjänsten förekommit någon anmärkning,
som kan motivera mitt avskedande efter mera än 10 års oförvitlig
tjänst vid krigsmakten. Då avslagsbeslutet dessutom kommit alldeles oförberett
och oväntat och jag följaktligen icke har någon ny plats att tillträda, är jag
genom detsamma även berövad mina existensmöjligheter. På grund härav får
jag i underdånighet anhålla, att denna min ansökan måtte bifallas.»

Å denna skrivelse har regementschefen överste H. Sundberg vid översändandet
av densamma till fördelningschefen, generalmajor Hegardt, antecknat följande
:

»Jag har jämlikt bestämmelsen i Kungl. kungörelsen den 24 mars 1916, mom.
I: 6, icke kunnat träffa förnyat tjänsteavtal med klaganden, vars anställningskontrakt
utgår den 30 innevarande månad, och har jag för detta mitt beslut
haft fullt giltiga skäl.

Genom kompanichefen har Persson redan i november 1926 underrättats om
att förnyat tjänsteavtal icke skulle komma att träffas med honom efter den
24 april 1927.»

Generalmajor Hegardt översände därpå skrivelsen till Konungen med nedanstående
å akten tecknade utlåtande:

»Då regementschefen fullt författningsenligt förfarit, synes klagandens
framställning icke böra till någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.»

Den 19 april infordrade statsrådet Rosén förnyat yttrande från general
Hegardt, som tillika skulle införskaffa »närmare upplysning från chefen för
Västernorrlands regemente rörande de omständigheter, som föranlett regementschefens
i bilagda ärende omförmälda beslut». Med anledning härav yttrade
sig överste Sundberg den 22 april; yttrandet i fråga avtryckes här:

Konstitutionsutskottets memorial Nr BO.

»Furiren Perssons anhållan om förnyat tjänsteavtal har icke av kompanichefen
tillstyrkts.

Såväl den nuvarande kompanichefen som chefen för VI. arméfördelningens
studentkompani i Östersund utbildningsåret 1925—1926, där Persson var kommenderad,
men varifrån han blev återsänd till regementet före kommenderingens
slut, hava meddelat mig, att Persson vid flera tillfällen uppträtt indisciplinärt
och i hög grad oskickligt, men att bland annat med hänsyn till hans ålder
(nu 31 år) anmälan om bestraffning ej ingivits.

Persson har under det nu gångna året, enligt vad jag personligen varit i tillfälle
att konstatera, icke visat den pålitlighet och duglighet i trupputbildningen,
som regementschefen ovillkorligen måste fordra av det begränsade antalet
furirer, som nu återstår efter genomförandet av den nya härordningen.

Persson har vidare detta år varit intagen å härvarande militärsjukhus under
januari och februari månader och där vårdats för akut ledgångsreumatism och
akut njurinflammation; därefter har han till den 13 mars varit sjukskriven vid
trupp. Ehuru för närvarande friskskriven kan Persson lätt komma att utsättas
för recidiv av båda nämnda sjukdomar, särskilt i det här rådande hårda
klimatet, samt bliva otjänstbar för längre tid enligt det utlåtande regementsläkaren
om honom avgivit.

Då jag såsom regementschef jämlikt bestämmelserna i Tj. R. för armén är
ansvarig för regementets krigstukt samt för personalens krigsduglighet och
tjänstbarhet, så har jag haft fullt giltiga skäl för att icke förnya tjänsteavtalet
med Persson.»

I samband med detta regementschefens yttrande avgavs även utlåtande av
t. f. regementsläkaren S. Ekvall rörande Perssons hälsotillsånd; dr. Ekvalls
utlåtande var av följande innehåll:

»Anmodad att inkomma med yttrande över furir nr 12/2 Perssons hälsotillstånd
får jag vördsamt anföra följande:

Furir Persson har förut i huvudsak varit frisk. Den 2/i—27 j2 1927 var han
intagen på regementets sjukhus för influensa, varefter tillstötte akut ledgångsreumatism
och akut njurinflammation. Därefter var han sjukskriven vid truppen
till 13/3 1927 under konvalescens. Den 5/4 1927 undersöktes han av mig på
egen begäran. Han var då subjektivt besvärsfri; inga sjukliga symtom funnos;
hans allmäntillstånd verkade dock nedsatt.

På grund av ovanstående får jag avge det utlåtandet:

att furir Persson för tillfället ej företer sjukliga symtom, om än hans allmäntillstånd
synes nedsatt,

att beträffande utsikterna för honom att även i framtiden förbliva vid hälsa,
om han kvarstår i militärtjänsten med dess tillfällen att utsättas för förkylnings-
och andra infektionssjukdomar, det torde vara risk, att han lätt får
recidiv av dels njurinflammation, dels ledgångsreumatism.»

Härefter följde general Hegardts förnyade yttrande, (den 23 april) som löd
som följer:

»Med hänsyn till de vägande skäl mot träffande av förlängt tjänsteavtal
med furir Persson, som regementschefen i sitt förnyade yttrande anfört, och

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

då Persson dessutom — i motsats till vad lian inför Eders Kungl. Maj:t uppgivit
-— i synnerligen god tid erhållit meddelande om, att tjänsteavtalet icke
skulle förlängas, får i underdånighet jag, särskilt med hänsyn till de konsekvenser
i fråga om regementschefs befogenheter, som ett bifall till framställningen
skulle föranleda, vidhålla vad jag tidigare i ärendet anfört eller att
Perssons framställning icke bör till någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.
»

I detta skick inkom handlingen till försvarsdepartementet den 25 april.

Emellertid förefinnas i akten ytterligare några handlingar, nämligen dels
ett telegram av den 28 april till »armékommando», Stockholm, från överste
Sundberg, dels ett telegram av samma datum med samma adress från major
Nordenswan, dels slutligen ett telegram från överste Sundberg, daterat den
29 april och likaledes ställt till armékommando, Stockholm.

Överste Sundbergs första telegram löd:

»1. Persson återsändes från studentkompaniet Östersund den 17 december
1925.

2. Skälen härför angivas i telegram direkt armékommando från majoren
Nordenswan I. 19 dåvarande chef för studentkompaniet.

3. I samtliga kompanichefers närvaro har jag hösten 1926 i samband med
frågor om förnyandet av anställningskontrakt för underbefälet meddelat vilka,
som efter utgångna kontrakt närmast följande halvår, kunde påräkna förnyad
anställning. Persons kompanichef har i kompaniadjutantens närvaro meddelat
honom att han icke hade att påräkna förnyad anställning.

4. Utan att måhända avsiktligt hava sökt förhindra verkställighet av förmans
i tjänsten givna befallningar och tillsägelser har Persson vid flera tillfällen,
vilka kompanichefen närmare för mig angivit, genom i trotsig och oförskämd
ton gjorda invändningar och motsägelser inför trupp uppträtt på ett
indisciplinärt sätt. Vidare har förekommit, att då Perssons grupp vid ett tillfälle
inspekterades i stridsutbildning och denna befanns bristfällig, Persson
på erinran om att han vore den för gruppens utbildning ansvarige, i samma
övermodiga och trotsiga ton inför truppen svarat att det icke vore han utan
plutonchefen som bure ansvaret, därmed ådagaläggande att han ehuru gammal
furir vore okunnig om sina mest elementära skyldigheter.»

Major Nordenswans telegram innehöll följande:

»Av chefen I. 28 anmodad meddela följande angående furiren 12/2 Persson:
återsändes från studentkompaniet 1925—1926 anledning olämplig som befäl
för studenter kitslig indisciplinär.»

överste Sundbergs sista telegram gav följande upplysningar:

»1. Persson erhöll första furirs lön den 1 nov. 1925 dels på grund av tillstyrkande
av hans dåvarande stamkompanichef som intet haft att erinra beträffande
Perssons uppförande dittills, dels enär Persson genomgått underofficersskola.

2. Chefen för studentkompaniet Nordenswan återkom till regementet den
15 maj 1926 varvid han anmälde vad som förefallit beträffande Persson kontraktet
om förnyad anställning hade tyvärr underskrivits en månad tidigare.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

3. Den 1 maj komma vid regementet att finnas: 5 korpralsvakanser och
5 vice korpralsvakanser, samtliga avsedda för elever som utexaminerats från
pågående skolor samt 3 volontärvakanser.»

I akten föreligga dessutom: 1. utdrag ur stamrulla; 2. utdrag ur straffregister;
3. avskrift av avgångsbetyg; 4. anställningskontrakt med första datum
1 dec. 1924, förnyat 17 april 1925, 21 april 1926. Under den 19 mars 1927
är i kontraktet antecknat: »Framställningen om rekapitulation har av Rege mentschefen

icke bifallits, Sollefteå den 19 mars 1927. På befallning E. Pettersson.
Tjf Regementskvartermästare.»

De omnämnda utdragen samt avskrifter synas icke innehålla några för frågans
bedömande relevanta omständigheter.

Ärendet föredrogs av statsrådet Rosén inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 30 april 1927, punkt 89. Punkten är av följande
lydelse: »Uti en av chefen för sjätte arméfördelningen, jämte eget ytt rande,

den 13 april 1927 överlämnat! skrift har furiren vid Västernorrlands
regemente H. Persson, vilkens anställningskontrakt utgår den 30 i samma månad,
hos Kungl. Maj:t gjort framställning om förlängd anställning vid regementet.
I ärendet har chefen för sjätte arméfördelningen, efter vederbörandes
hörande, den 23 april 1927 avgivit förnyat yttrande. Kungl. Maj:t förordnar,
att Persson skall ånyo antagas i manskapsbeställning vid regementet för tiden
intill den 1 november 1927.» I kantrubriken rubriceras ärendet sålunda: »Ang,
furiren vid Västernorrlands regemente H. Perssons ansökning rörande förlängd
anställning.»

Det genom furiren Perssons skrift väckta ärendet har sålunda i statsrådet
behandlats såsom ett »ansöknings-» eller »framställnings-»ärende, varigenom
man tydligen velat undgå den svårigheten, att »besvär» i mål av denna art icke
få föras. Å aktens första sida anträffas också en blyertsanteckning — antagligen
gjord under beredningsarbetet i departementet — av innehåll, att »besvär
kan ej föras i ett ärende av denna art. Regementschefen bestämmer själv —
inom författningarnas ram — vad personal han vill ha. Något författningsstridigt
synes ju ej ha skett — alltså ej åtgärd.»

Ehuru furir Persson själv i ingressen till sin skrift uttryckligen säger sig
vilja anföra »besvär» över överste Sundbergs beslut, kan dock ett stöd för behandlingssättet
i statsrådsprotokollet hämtas däri, att furir Persson i fortsättningen
av sin skrivelse ordar om sin »anhållan» och sin »ansökan», att överste
Sundbergs »beslut måtte undanröjas».

Den omständigheten, att Kungl. Maj:t icke upptagit Perssons inlaga såsom
besvärsärende, synes giva vid handen, att Kungl. Maj:t funnit intet författningsstridigt
hava förelegat från överste Sundbergs sida.

Redan ur denna synpunkt är Kungl. Maj:ts beslut att ansökningsvägen tillmötesgå
Perssons önskemål anmärkningsvärt. Än mer anmärkningsvärt blir
det med hänsyn till de konsekvenser, som det i övrigt måste anses medföra i
fråga om regementschefens ansvarighet för det honom anförtrodda regementet.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

Vid sådant förhållande har jag yrkat anmärkning enligt § 107 regeringsformen
mot statsrådet Rosén för det råd han i detta ärende givit Konungen.

IX.

(Protokoll över försvarsärenden den 28 oktober 1927.)

av herrar Engberg, Larsén, Borg, Karlsson i Vadstena och Jensen, vilka anfört: Vid

förhandlingar, som den 17—18 mars 1927 fördes i Skövde mellan representanter
för vissa truppförband och arméns civila personalförbund angående
löne- och anställningsförhållanden för arbetare på verkstäderna vid de
olika truppförbanden, krävde de förstnämndas representanter, att de s. k. förmännen
på verkstäderna skulle ställas utanför den uppgörelse, som kunde komma
att träffas.

Enär dessa förmän sedan flera år tillbaka tillhört personalförbundet och avtal
för dem också träffats vid flera truppförband, kunde personalförbundet inte
medgiva, att dessa förmän ställdes utanför, särskilt som det här inte vore fråga
om arbetsledare i vanlig mening utan s. k. arbetande förmän, som hade att utlämna
arbete till 2 å 6 arbetare samt för övrigt själva deltaga uti arbetet.

Då ingen enighet om avtalets omfattning kunde uppnås, uppsköts förhandlingarna,
till dess att frågan om dessa förmäns ställning blivit avgjord av högre
myndighet.

Personalförbundet ingick först till regementschefen i Uddevalla med en framställning
om att förhandlingarna måtte få omfatta även förmännen. Då detta
avslogs överklagade personalförbundet regementschefens beslut hos arméns
civila intendentsdepartement.

Sedan regementschefen avgivit yttrande över besvären, beslöt intendentsdepartementet
den 17 juni 1927, att de av personalförbundet anförda besvären icke
skulle föranleda någon åtgärd, och beledsagade sitt beslut med vederbörlig besvärshänvisning
till Kungl. Maj :t.

I anledning härav ingick personalförbundet den 8 juli med en skrivelse till
Kungl. Maj :t, vari hemställdes, att Kungl. Maj :t måtte förklara, att intet hinder
mötte för dessa förmän att tillhöra personalförbundet samt att förbundet
måtte äga rätt att föra deras talan.

Sedan de underordnade myndigheter, som förut handlagt ärendet, avgivit yttrande,
beslöt Kungl. Maj:t den 28 oktober 1927, efter föredragning av statsrådet
Rosén, att personalförbundets framställning icke skulle till någon Kungl.
Maj :ts vidare åtgärd föranleda.

Föredragande departementschefens rådslag i detta fall synes oss i högsta
grad anmärkningsvärt. I sak om också icke alldeles strikt i form hade personalförbundet
i besvärsväg underställt intendentsdepartementets beslut Kungl.
Maj:ts prövning. Föredragande departementschefen har uppenbarligen låtit
den omständigheten, att personalförbundet visserligen i sak besvärat sig över

Konstitutionsutskottets memorial Nr SO.

det fattade beslutet men rent formellt gjort »framställning» om en viss positiv
åtgärd, motivera sitt rådslag. Att på dylika rent formella grunder underlåta
att tillråda rättelse i ett beslut, som innebär en klar kränkning av svenska medborgares
rätt att tillhöra vilken facklig organisation den lyster, kan icke vara
rimligt. Efter många år av strider på de privata arbetsområdena är föreningsrätten
numera så gott som undantagslöst erkänd, utan annan inskränkning än
att verkliga arbetsledare, verkmästare och dylika, inte få tillhöra arbetarnas organisation,
och även om det någon gång från arbetsgivarnas sida framställts
krav bärom, ba dock arbetarna aldrig gått med på att dessa s. k. lagförmän som
själva deltaga uti arbetet — och med vilka dessa förmän vid truppförbandens
verkstäder kunna jämföras — skulle ställas utanför arbetarnas organisation.

Med hänsyn till det anförda ha vi ansett, att anmärkning enligt § 107 regeringsformen
bort framställas mot föredragande departementschefen, statsrådet
Rosén.

(Protokoll över försvarsärenden den 25 november, den 9, 22 och 30 december
1927 samt den 27 januari 1928.)

av herrar Reutersldöld och Forssell, vilka anfört:

I skrivelse av den 7 maj 1927 ingav generalfältläkaren till statsrådet och chefen
för kungl. försvarsdepartementet översikter över läkar- och veterinärbeställningarna
vid armén enligt 1925 års härordning med hänsyn till läget sagda
dag, jämte uppgifter å militärläkare och militärveterinärer, vilka föreslogos till
överföring å övergångsstat. Vid uppgörandet av dessa handlingar hade, säger
generalfältläkaren, nedanstående riktlinjer följts:

»1) att den å aktiv stat kvarstående personalen skulle utgöra de mera
kvalificerade inom kårerna med avseende fäst särskilt vid hälsotillståndet, 2)
att utgångsläget för befordran skulle bliva tillfredsställande, 3) att läkare och
veterinärer ej böra mot egen önskan transporteras till truppförband å annan ort,
4) att personalens önskemål i möjligaste mån skulle tillgodoses samt 5) att ingen
rubbning skulle ske vid truppförband, som ej äro avsedda att indragas eller
förflyttas.»

Beträffande särskilt fältläkarekåren anförde generalfältläkaren följande:

»I. Arméfördelningen.

Vid Kronprinsens husarregemente, som skall indragas, innehaves ordinarie
bataljonsläkarbeställningen av bataljonsläkaren C. C. G. L. Christensen, som
i underdånig skrivelse den 5 mars anhållit om överflyttning till frivillig övergångsstat
från och med den 1 januari 1928. Christensen föreslås till överföring
på önskade villkor.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

V. Arméfördelningen.

Kungl. Västmanlands regemente i Västerås skall indragas. Ordinarie regementsläkare
är t. f. fördelningsläkaren vid V. arméfördelningen, fältläkaren G.
A. W. P. Wingren, och ordinarie bataljonsläkare O. A. E. Strömberg. Båda
föreslås till tvångsvis överföring på övergångsstat.

___,______________________ ____»

Den del av här refererade skrivelse, som avsåg fältläkarekåren, avslutades
av generalfältläkaren på följande sätt:

»Här föreliggande uppgifter innefatta sålunda det förslag beträffande överföring
av militärläkare till övergångsstat, vilket för närvarande kan av mig
framläggas. I underdånig skrivelse den 11 mars 1927 har Kungl. Arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse hemställt om ledigförklarande och besättande
med ordinarie innehavare av de läkarebeställningar vid armén, vilka för närvarande
äro vakanta eller tillsatta på förordnande tills vidare. Efter bifall
till denna framställning blir det mig möjligt att till fullo överblicka, i vad
mån ytterligare placering vid truppförband kan ske av sådana befattningshavare,
som här föreslås till överföring på övergångsstat.»

I skrivelse till Konungen av den 19 juli 1927 upplyste därpå arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse att till i skrivelsen angivna ledigförklarade bataljonsläkarebeställningar,
som skulle tillträdas den 1 januari 1928, ett antal sökande
anmält sig. I detta sammanhang är det tillräckligt att framhålla, att till bataljonsläkarebeställningen
vid Norra skånska infanteriregementet anmält sig
f. marinläkaren av 2. graden, medicine licentiaten A. Gartbon sasom sökande.
Sjukvårdsstyrelsen hemställde, att Kungl. Maj :t täcktes utnämna och förordna
Garthon till sagda befattning från och med den 1 januari 1928. På samma
gång avgav sjukvårdsstyrelsen även förslag till övriga ledigförklarade befattningar
(tre till antalet). I statsråd den 9 september 1927 skedde utnämningarna
till dessa tre platser, varvid sjukvårdsstyrelsens förslag följdes. Frågan
om bataljonsläkarebeställningen vid Norra skanska infanteriregementet
blev emellertid icke föredragen i statsrådet nyssnämnda dag. Denna fråga
fick vila i ytterligare två och en halv månad. Eörst den 25 november föredrogs
detta ärende i konseljen. Under punkt 39 i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden sistnämnda dag heter det, att föredraganden (statsrådet Rosén)
anmälde »en skrivelse, däri arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse - med
överlämnande av inom ansökningstidens utgång från f. d. marinläkaren av
2 :a graden vid marinläkarekåren Arnold Harald Waldemar Gahrton inkommen
ansökan till erhållande av ledigförklarade bataljonsläkare vid Norra skanska
infanteriregementet — till innehavare av beställningen föreslagit Gartbon.
» Därefter fortsätter protokollet: »på statsrådets tillstyrkan behagar
Hans Maj :t Konungen utnämna och förordna bataljonsläkaren vid Kronprinsens
husarregemente C. C. G. L. Christensen att från och med den 1 januari
1928 vara bataljonsläkare vid Norra skånska infanteriregementet.»

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

Sedan denna utnämning skett, inträffade emellertid, att bataljons] äkaren
Christensen den 2 dec. 1927 till Konungen ingav underdånig hemställan, att
Kungl. Maj :t måtte, oavsett den skedda utnämningen, till förnyad prövning
upptaga hans ansökan om överflyttning till frivillig övergångsstat. Till stöd
för denna sin hemställan anförde Christensen bland annat följande:

»Den 15 juni 1923 utnämndes jag till bataljonsläkare vid Kronprinsens husarregemente.
I sammanhang med omorganisationen av försvarsväsendet ingav
jag till Eders Kungl. Maj:t underdånig ansökan om överflyttning till frivillig
övergångsstat. För någon tid sedan mottog jag från generalfältläkaren
förfrågan, huruvida jag vore villig förflyttas till bataljonsläkartjänst vid annat
regemente. Jag meddelade då generalfältläkaren, att jag icke önskade
ifrågakomma till sådan ny tjänst. Den 25 november har jag emellertid utnämnts
till bataljonsläkare vid Norra Skånska infanteriregementet med förläggningsort
till Kristianstad.

En förflyttning till Kristianstad skulle för mig medföra betydande ekonomiska
nackdelar. Då jag på sin tid sökte bataljonsläkartjänsten vid Kronprinsens
husarregemente var frågan om en omorganisation av försvarsväsendet
icke aktuell, och jag sökte givetvis tjänsten i tanke att kunna i Malmö
upparbeta en privatpraktik. De löner, som utgå åt militärläkare, äro ju så
avvägda, att det måste förutsättas, att tjänsten förenas med privatpraktik.
Jag har under de år jag varit bosatt i Malmö upparbetat en privatpraktik, som
tillsammans med de förmåner jag som militärläkare åtnjuter giva mig min
bärgning. Mina utsikter att i Kristianstad kunna upparbeta en privatpraktik
av något nämnvärt omfång torde däremot vara små.

Vid bedömandet av frågan, huruvida en militärläkare bör tvångsöverflyttas,
torde i väsentliga delar andra synpunkter böra anläggas, än då det gäller
tvångsförflyttning av officerare. En officer inriktar sig från början på detta
sitt kall och har av sitt yrke åtminstone i vanliga fall inga andra inkomster
än dem, som utgå i form av den med vederbörandes beställning förknippade
lönen. Därtill kommer, att officerens utbildningstid och kostnaderna för utbildningen
äro obetydliga i förhållande till utbildningstiden och de studiekostnader
en läkare måste underkasta sig. Såsom en motvikt mot den lön, som en
till frivillig övergångsstat överförd tjänsteläkare uppbär, tjänar åtminstone
i någon mån den skyldighet dylik tjänsteläkare har att även under fredstid
under vissa bestämda tidsperioder tjänstgöra.»

Denna hemställan tillstyrktes såväl av vederbörande regementschef som ock
av arméfördelningschefen. Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse avgav den
10 dec. 1927 över ansökan i fråga ett yttrande, varav följande utdrag torde
vara belysande för frågans innebörd:

»I Eders Kungl. Maj:ts nådiga proposition till 1910 års riksdag, sid. 122,
yttrade departementschefen beträffande föreslagen tillfällig förbättring i löneförhållandena
för vissa bataljonsläkare ävensom för fältläkarstipendiaterna,
att när det är fråga om militärläkarna, torde man icke böra släppa ur sikte
deras enskilda läkarverksamhet. Denna utgör under nuvarande förhållanden

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

ett nödvändigt villkor icke blott för militärläkarens medicinska utbildning utan
även för lians ekonomi.

I nådig proposition till 1911 års riksdag angående fältläkarkårens omorganisation
göra de sakkunniga följande uttalande: ''Måhända skulle det vid första
påseendet kunna synas, som om truppförbandsläkaren borde odelat ägna
sig åt tjänstgöringen vid det regemente eller den kår, där han är anställd,
och således vara förbjuden att syssla med enkild praktik, men därav skulle
följden med all sannolikhet bliva, att armén komme att gå miste om mången
skicklig och framstående läkare. För övrigt måste det för truppförbandsläkaren
och hans utbildning vara fördelaktigt, att han även får sysselsätta sig
med annan sjukvård än den, som erbjudes vid truppförbandet, synnerligast
som det näppeligen kan förnekas, att denna senare kännetecknas av en viss
enformighet, vars verkningar torde böra neutraliseras samt för den skull motvägas
genom utövning av enskild läkarverksamhet. Den ökade utbildningen
i och förtrogenhet med sitt yrke, som truppförbandsläkaren förvärvar sig genom
den enskilda praktiken, kommer ju i själva verket sjukvården vid truppförbandet
till godo. Vid bedömandet av denna fråga torde ej heller böra förbises,
att ett förbud för truppförbandsläkaren att utöva enskild läkarverksamhet
otvivelaktigt skulle nödvändiggöra högre avlöningsförmåner än dem, som
kunna finnas skäliga, om ett sådant förbud icke existerade, utan det fortfarande
skulle vara honom tillåtet att sysselsätta sig med enskild läkarpraktik.’

I överensstämmelse med de sakkunnigas uttalande yttrade också departementschefen,
att en av de viktigaste grunderna för en omorganisation av fältläkarkåren
vore helt visst det ändamålsenliga uppdelandet och ordnandet av de ordinarie
militärläkarnas tjänstgörings- och avlöningsförhållanden på det sätt, att
de erhölle skälig ersättning för sin tjänstgöring vid vederbörliga truppförband
samt att utövandet av enskild läkarverksamhet för dem möjliggjordes.

För egen del hyste departementschefen den bestämda uppfattningen, att
svenska arméns läkarkår borde hava rätt att sysselsätta sig med enskild läkarpraktik,
liksom det också vore önskvärt, att de ägnade sig däråt.

Som av det föregående framgår, är sålunda enskild läkarverksamhet ett
livsvillkor för militärläkaren och utan sådan måste så småningom hans kunskaper
och skicklighet försämras; han kommer att stanna i sin fortsatta medicinska
utveckling, hans diagnostiska förmåga försämras, och vad detta betyder
för truppförbandens sjukvårdsförhållanden och patienternas förtroende
för läkaren är lätt att förstå. Endast den enskilda läkarverksamheten kan
göra det möjligt för militärläkaren att vidmakthålla sina medicinska kunskaper
och förvärva ökad erfarenhet, vilket allt sedan kommer den militära hälsooch
sjukvården till godo. Blir därför en militärläkare, som i en stad lyckats
förvärva en privat praktik, mot sin vilja förflyttad till en annan stad, där
möjligheterna till enskild läkarverksamhet redan tillvaratagits av på platsen
boende äldre kolleger, kommer denne militärläkares framtid att gestalta sig
som ovan antytts, och de för arméns hälso- och sjukvård menliga följderna
därav icke att länge låta vänta på sig.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 5 saml. 15 haft. (Nr 20.)

Konstitutionsutskottets memorial Nr %0.

I detta speciella fall är det sjukvårdsstyrelsen väl bekant, att staden Kristianstad
för närvarande näppeligen kan erbjuda en nykommen läkare någon
enskild praktik av någon som helst väsentlig betydelse. Av sådan orsak hava
också under senare år tvenne militärläkare, f. d. bataljonsläkaren vid Vendes
artilleriregemente P. G. Lundgren och f. d. bataljonsläkaren vid Norra
skånska infanteriregementet C. E. Schneider sett sig nödsakade att efter respektive
1 år. 10 månaders och 3 år 2 månaders tjänstgöring begära transport
till annan ort. Att någon enstaka gång en militärläkare kan så gå upp i rent
organisatoriska uppgifter, eller hans ekonomi vara så god o. s. v., att tillfälle
till enskild läkarverksamhet icke av honom behörigen utnyttjas eller kan
spela roll vid fråga om transport, vill sjukvårdsstyrelsen härmed icke hava
bestritt.

I flertalet fall står dock fast, vad styrelsen ovan principiellt uttalat, och
vilket generalfältläkaren vid upprepade tillfällen under hand framfört. Att en
militärläkare, som berövats möjlighet till enskild läkarverksamhet och således
med tiden blivit en mindre dugande läkare, därigenom kommer att mindre
tillfredsställande kunna handhava omsorgen om de värnpliktigas liv och hälsa,
torde vara uppenbart och sannolikt beaktas av den kommitté, som för närvarande
har detta spörsmål under utredning.»

Den 22 dec. föredrogs ärendet av statsrådet Rosén inför Kungl, Maj:t i
statsrådet (jämför statsrådsprotokoll över försvarsärenden den 22 dec. 1927,
nr 61). Kungl. Maj:t fann ansökningen icke föranleda någon åtgärd.

Av den inledningsvis givna redogörelsen har framgått, att arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse i sin skrivelse av den 7 maj bland annat föreslagit, att
ordinarie bataljonsläkaren vid K. Västmanlands regemente O. A. E. Strömberg
skulle tvångsvis överföras på övergångsstat. I det aktmaterial, som
ställts till utskottets förfogande, förekommer därefter ingen upplysning rörande
Strömbergs placering förrän i ett telegram från Strömberg, daterat
Västerås den 30 dec. 1927 och av följande innehåll:

»Efter moget övervägande anser jag mig icke frivilligt kunna mottaga någon
bataljonsläkaretjänst i Uppsala eller Eksjö utan anhåller jag om frivillig
överföring.» Detta telegram från Strömberg hade föregåtts, av ett telegram
till Strömberg, avsänt på statsrådet Roséns order med förfrågan, huruvida
Strömberg ville mottaga förflyttning till Eksjö eller Uppsala. Till detta senare
telegram finnes emellertid intet koncept i akten.

I statsrådsprotokollet över försvarsärenden för nyssnämnda dag (den 30
dec. 1927) anföres under punkt 93 följande:

»Föredraganden anför härefter: jag får hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
transportera och förordna regementsläkaren i fältläkarekåren bataljonsläkaren
vid Västmanlands regemente Ossian Adrian Eugéne Strömberg att från
och med den 1 januari 1928 vara bataljonsläkare vid Uplands regemente.»
Härtill lämnade Konungen sitt bifall.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

Öl

Även denna utnämning fick emellertid en fortsättning. Samma dag utnämningen
i fråga skedde ingav Strömberg till Konungen ansökan att bliva
överförd till frivillig övergångsstat. Mot denna förklarade sig chefen för
Västmanlands regemente intet hava att erinra. Fördelningschefen tillstyrkte
Strömbergs ansökan. Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse yttrade sig däröver
i skrivelse av den 3 januari 1928 på följande sätt:

»Under hänvisning till vad Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anfört
uti underdånigt yttrande den 10 december 1927 över en utav bataljonsläkaren
vid Kronprinsens husarregemente C. C. G. L. Christensen gjord underdånig ansökning
att bliva överförd till frivillig övergångsstat från och med den 1 januari
1928 samt till Försvarsrevisionens betänkande den 15 mars 1923, däri
särskilt framhålles, att, i den mån förhållandena medgåve, hänsyn även borde
tagas till personalens önskemål, ävensom till uttalandet i nådiga propositionen,
nr 50, till 1925 års riksdag, att sådana former för övergången borde
väljas, att personalen icke bleve alltför mycket lidande därpå, får sjukvårdsstyrelsen,
under framhållande slutligen dels av det för styrelsen väl kända
faktum, att privat praktik i Uppsala — platsen för det truppförband till vilket
sökanden enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1927 transporterats
— för en inflyttad militärläkare torde vara nästan utsiktslös, dels
ock av konsekvenserna härav ej mindre för den militära hälso- och sjukvården
än även för sökanden, härmed i underdånighet tillstyrka nådigt bifall till
föreliggande underdåniga ansökning.»

Jämlikt protokoll över försvarsärenden den 27 januari 1928, nr 24, fann
Kungl. Maj:t på statsrådet Roséns föredragning Strömbergs ansökning icke
föranleda någon åtgärd.

I den skrivelse, som arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse den 7 maj 1927
avlät till statsrådet och chefen för kungl. försvarsdepartementet och som ovan
återgivits i de delar, vilka berörde vissa bataljonsläkarebefattningar, uttalar
sig generalfältläkaren vidare beträffande vissa bataljonsveterinärbeställningar
på följande sätt:

»/. Arméfördelningen.

»Regementsveterinärbeställningarna vid Kungl. skånska dragonregementet
och Kronprinsens husarregemente äro vakanta. Bataljonsveterinärerna vid
sagda regementen N. O. Persson, H. O. R. Bergengren respektive N. E. A. U.
Nordén föreslås till överföring till frivillig övergångsstat i enlighet med av
dem ingivna underdåniga ansökningar.»

Generalfältläkaren avslutar denna del av sin framställning sålunda:

»Här föreliggande uppgifter innefatta sålunda det förslag beträffande överföring
av militärveterinärer till övergångsstat, vilket för närvarande kan av
mig framläggas. Då sjukvårdsstyrelsens underdåniga skrivelse den 25 januari
1927, angående ledigförklarande och besättande med ordinarie innehavare av

Konstitutionsutskottets memorial Nr SO.

veterinärbeställningar vid armén, vilka då voro vakanta eller tillsatta på förordnande
tills vidare, ännu icke blivit bifallen, i vad densamma avsåg bataljonsveterinärbeställningarna,
har jag svårt att till fullo överblicka, i vad mån
ytterligare placering vid truppförband kan ske av sådana befattningshavare,
som här föreslås till överföring å övergångsstat.»

I fråga om de här ovan nämnda bataljonsveterinärerna N. O. Persson,
H. O. It. Bergengren och N. E. A. U. Nordén föreligga i det för utskottet
tillgängliga aktmaterialet inga ytterligare upplysningar.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses förslag var, som sagt, daterat den
7 maj 1927. I statsrådsprotokollet över försvarsärenden den 9 december 1927
inhämtas följande: Under punkt 127:

»Föredraganden anför härefter:

Jag får hemställa, att Kungl. Maj:t måtte utnämna och förordna bataljonsveterinären
vid Skånska dragonregementet Harald Olof Reinhold Bergengren
att från och med den 1 januari 19''28 vara bataljonsveterinär vid Svea
artilleriregemente.» Under punkt 129:

»Föredraganden anför härefter:

Jag får hemställa, att Kungl. Maj:t måtte utnämna och förordna bataljonsveterinären
vid Kronprinsens husarregemente Nils Eli Ansgar Uno Nordén
att från och med den 1 januari 1928 vara bataljonsveterinär vid trängen
med placering vid Svea trängkår.» Under punkten 130:

»Föredraganden anför vidare:

Jag får hemställa, att Kungl. Maj:t måtte utnämna och förordna regementsveterinären
i fältveterinärkåren, bataljonsveterinären vid Skånska dragonregementet
Nils Oscar Persson att från och med den 1 januari 1928 vara
bataljonsveterinär vid trängen med placering vid Göta trängkår.»

Till vad föredraganden, statsrådet Rosén, under de nämnda punkterna hemställt
lämnade Konungen sitt bifall.

Den handläggning, som föredragande departementschefen givit åt de ovan
omnämnda ärendena liksom även de råd, han i fråga om dem givit Konungen,
hava vi funnit vara av den beskaffenhet, att anmärkning ej bort underlåtas.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse avgav redan den 7 maj 1927 sin skrivelse
med bland annat uppgifter å militärläkare och militärveterinärer, vilka
föreslogos till överföring å övergångsstat. Kungl. Maj:ts beslut, som i de här
refererade fallen underkände sjukvårdsstyrelsens förslag och i stället för den
föreslagna överföringen till övergångsstat innebar en tvångstransportering till
främmande ort av de i sagda fall berörda ämbetsmännen, fattades emellertid
ej förrän flera månader senare eller strax före den dag (den 1 januari 1928),
då de tvångtransporterade skulle tillträda sina nya tjänster. Det ligger i öppen
dag, att denna halvårslånga förhalning av ärendenas avgörande innebar
ett till synes icke nödvändigt åsidosättande av de ifrågavarande tjänstemän -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

nens grundade anspråk och intresse att i skälig tid få kännedom om en förestående
förflyttning. Detta anspråk skulle varit berättigat redan om det
varit fråga om tjänstemän, vilkas hela verksamhet varit inriktad på den innehavda
tjänsten. Men kravet på en tillräcklig varseltid blir oavvisligt, då
-— såsom i de här angivna fallen — frågan gäller tjänstemän, som av staten
uttryckligen och i tjänstens eget intresse hänvisats till att vid sidan av tjänsten
utöva privat läkarepraktik. Att detta gäller om militärläkarna, framgår
klart av sjukvårdsstyrelsens skrivelse av den 10 dec. 1927 och av den 3 januari
1928, bägge återgivna här ovan. Att det även gäller om militärveterinärerna,
framgår med all önskvärd tydlighet av 1918 års riksdagsbeslut angående omorganisationen
av fältveterinärkåren. Vad de särskilda sakkunniga, som tillkallats
för denna frågas utredning, i förevarande del anfört biträddes av dåvarande
departementschefen, E. A. Nilson, och riksdagens beslut följde de av
departementschefen uppdragna linjerna för den nya organisationen och för
avlöningsbestämmelserna. De sakkunniga hade bland annat föreslagit, att
privat praktik skulle vara tillåten och såsom skäl härtill anfört bland annat, att
»en veterinär, som endast sysselsatte sig med truppförbandets hästar, skulle
på den grund få en ensidig utbildning och sakna tillfälle att vidga sin praktiska
blick.---En sådan veterinär skulle icke vara vuxen sitt värv i

krig.» — Av stort intresse är också i detta sammanhang det skäl, på grund av
vilket statsrådet E. A. Nilson frånträdde ett av honom själv framkastat förslag,
huruvida icke samtliga arméns veterinärer borde sammanföras till en särskild
kår med gemensam stat. Härom heter i kungl. prop. nr 83 vid 1918 års
riksdag:

»Uti med anledning härav den 13 november 1917 avgivet yttrande har arméförvaltningen
anfört, att en dylik anordning skulle nödvändiggöra, att fältveterinärkåren
komme att ställas under en gemensam chef och erhölle ungefär
samma organisation som den nuvarande intendenturkåren. I sammanhang
med genomförandet av en sådan anordning komme därjämte att erfordras föreskrifter,
till vilket antal de i den blivande gemensamma staten uppförda beställningar
av olika löneklasser skulle placeras vid de särskilda staberna, truppförbanden
eller formationerna.

I fråga om befordringarna och placeringen till tjänstgöring funne arméförvaltningen,
att därest förslaget om sammanförandet till en särskild kår skulle
innebära, att besättandet av veterinärbeställningarna vid armén skulle äga rum
utan föregående ansökan samt att innehavarna av desamma skulle kunna åläggas
transport till och med mot deras egen önskan, allvarliga betänkligheter
med nödvändighet måste resas mot förslaget. Utginge man nämligen från den
förutsättningen, att det vore lämpligt och önskvärt samt med statens intresse
förenligt, att arméns veterinärer ägnade sig åt enskild praktik, varigenom de
bereddes tillfälle att förkovra sina kunskaper och vinna ökad erfarenhet och
duglighet i sitt fack samt tillförsäkrade sig bättre ekonomiska förhållanden,
vilket med hänsyn till de eljest jämförelsevis små löneförmånerna vore behövligt,
syntes det också ligga i sakens natur, att i samma mån en veterinär lyckats
förvärva sig enskild praktik, han därmed fastare bundit sig vid den plats,

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

där han hade sin verksamhet, varför det skulle vara för honom mycket olägligt
samt medföra allvarlig ekonomisk uppoffring att bliva förflyttad till annan
plats. Att på dem tillämpa samma metod i fråga om placeringen till tjänstgöring
som på personalen vid intendenturkåren läte sig därför icke göra utan
en avsevärd avlöningsförhöjning. Det kunde visserligen förutsättas, att vid
eventuellt placerande eller förflyttande all hänsyn komme att tagas till den
enskildes förhållanden, men blotta möjligheten därav, att han skulle kunna förflyttas
utan eget medgivande, måste för kårens medlemmar skapa en känsla
av otrygghet, som skulle i hög grad ogynnsamt påverka rekryteringen av densamma.

De olägenheter, som i nu anförda avseende skulle uppstå genom förslagets
genomförande, för så vitt det skulle innebära vad ovan antytts, funne arméförvaltningen
alltså vara så betydande, att de vida överginge de fördelar, som
med detsamma vore att vinna för armén. Under förutsättning emellertid att
förändring av militärveterinärernas tjänstgöring och placering komme att
göras beroende på vederbörandes eget medgivande, funne arméförvaltningen
sig icke hava något att erinra mot förslaget i nu förevarande del.

I sammanhang härmed ville arméförvaltningen anmäla, att då ifrågavarande
beställningshavare vid omplacering utan samtidig befordran borde vara berättigade
till flyttningshjälp, vid genomförande av ifrågavarande omorganisationsförslag
kostnader härför komme att uppstå.»

Härefter fortsatte departementschefen:

»Då av vad arméförvaltningen sålunda anfört framgår, att ett sammanförande
av arméns veterinärer till en särskild kår med gemensam stat — en anordning,
vilken givetvis skulle innebära, att militärveterinärernas placering
till tjänstgöring kunde äga rum oberoende av vederbörandes eget medgivande
-—• skulle medföra större olägenheter än fördelar och dessutom draga med sig
särskilda kostnader, torde en omorganisation i sådan riktning icke böra vidtagas.
»

Vad här anförts om förarbetena till 1911 års beslut rörande militärläkarna
och 1918 års beslut rörande militärveterinärema bestyrker till fullo den uppfattningen,
att en tvångsförflyttning med så kort varseltid, som i nu angivna
fall beviljats, icke låter sig förena med vare sig det allmännas behov eller berättigade
enskilda intressen.

Men om också departementschefens åtgärder redan ur den synpunkt, som här
anlagts, synas anmärkningsvärda, så framstå de även ur andra synpunkter på
samma sätt. Vad då fö^st angår frågan, på vad sätt ifrågavarande ärenden
blivit till föredragning beredda, så framgår det av de ovan återgivna utdragen
ur sjukvårdsstyrelsens skrivelse den 7 maj 1927 att sjukvårdsstyrelsen utgått
från, att det skulle beredas den möjlighet att inkomma med förnyat betänkande
med hänsyn till det ändrade läge, som eventuellt kunde senare inträffa. Av
handlingarna synes emellertid att någon sådan möjlighet icke beretts styrelsen
i de här berörda fallen. Redan av den avfattning, som kommit till användning
i statsrådsprotokollen beträffande dr Strömberg (den 30 dec. punkt 93)
samt beträffande bataljonsveterinär Bergengren (den 9 dec. punkt 127), batal -

Konstitutionsutskottets memorial Nr W.

jonsveterinär Nordén (den 9 dec. punkt 129) samt bataljonsveterinär Persson
(den 9 dec. punkt 130) framgår också, att utnämningarna i fråga skett utan
att nödig hänsyn tagits till vad sjukvårdsstyrelsen haft eller kunde haft att
andraga. Under dessa punkter anföres nämligen allenast, att den föredragande
hemställt, att den betiäffande utnämningen måtte ske. Den uraktlåtenhet
att bereda vederbörande myndighet tillfälle till förnyat yttrande, varom det
anförda synes vittna, är uppenbarligen anmärkningsvärd.

Ser man åter på vissa konsekvenser av det nu använda tvångsförflyttningssystemet,
så framgår det av ovan återgivna utdrag ur propositionen nr 33
vid 1918 års riksdag, att vederbörande då hade en klar uppfattning om de menliga
följder, som skulle inträda, därest ett system tillämpades med besättande av
tjänster »utan föregående ansökningar» och med transporter »till och med mot
den transporterades egen önskan». Dessa följder lära icke bliva mindre menliga
nu än man för tio år sedan på goda grunder höll för sannolikt. Det synes
anmärkningsvärt, att föredragande departementschefen, ehuru andra utvägar,
på sätt sjukvårdsstyrelsen anvisat, stodo till buds, i strid mot förutsättningarna
för 1911 års organisation av militärläkarna och 1918 års organisation
av militärveterinärerna, tillstyrkt här angivna tvångsförflyttningsåtgärder.

Vid sidan av de synpunkter, som här redan anförts och ur vilka den föredragande
departementschefens åtgärder och tillstyrkanden synas böra föranleda
till anmärkning, återstår slutligen den viktiga frågan, huruvida de vidtagna
tvångstransporterna icke bort helt utebliva i betraktande av de ansökningar
om frivillig överföring till övergångsstat som från de utnämndas sida
förelegat. Sådana ansökningar ha, enligt de upplysningar som i sjukvårdsstyrelsens
skrivelse av den 7 maj lämnas, förelegat ända från början från Christensen,
Bergengren, Nordén och Persson. Från Strömberg, som från början
av sjukvårdsstyrelsen föreslagits till tvångsvis överföring, förelåg, före tvångstransporteringen
av den 30 dec. 1927, en telegrafisk ansökan om frivillig överföring.
Därjämte ha både Christensen och Strömberg efter det de träffats av
tvångstransporteringen ånyo ingivit ansökningar om frivillig överföring men
fått dessa ansökningar avslagna, Christensen den 22 dec. 1927 och Strömberg
den 27 januari 1928.

Ehuru till försvar för de gjorda tvångstransporterna vissa riksdagsbeslut
må kunna anföras, står det likvisst å den andra sidan orubbligt fast, att
RF. § 36 alltjämt är i gällande kraft. Enligt denna paragraf kunna de som
bekläda domareämbeten, såväl högre som lägre samt andra ämbets- och tjänstemän
än de i RF. § 35 nämnda, icke utan medelst rannsakning och dom
ifrån sina innehavande sysslor av Konungen avsättas, ej heller utan efter egna
ansökningar till andra tjänster befordras eller flyttas.

Grundlag kan icke ändras eller upphävas genom annan lag eller författning,
men visserligen är möjligt, att genom praxis, som övergår till sedvanerätt, en
faktisk ändring efter hand sker. Det är då av betydande vikt, att en dylik
praxis icke insmyger sig utan att uppmärksamheten medvetet riktas därpå och
allt göres, som erfordras för att praxis må bliva så ofarlig som möjligt och i
intet fall kommer att gå längre än nödvändigt är. I den mån en sådan praxis

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

beror av Kungl. Maj :t, är det konstitutionsutskottets ofrånkomliga plikt att vid
dechargegranskningen iakttaga och anmärka alla sådana åtgärder, som härvid
äro eller kunna förutses bliva av betydelse.

Praxis kan emellertid icke sägas föreligga blott därför att bestämmelser givits,
t. o. m. i olika former och på skilda tider, vilka strida mot grundlag, utan
praxis uppkommer först, om och när dylika bestämmelser också sättas i praktisk
tillämpning. Det är just denna praktiska tillämpning, så vitt den sker på
statsrådets tillstyrkande, som det åligger utskottet att noggrant följa och beakta.

Sedan länge ha olika försök gjorts både av Kungl. Maj:t och av riksdagen
den senares beslut, i den mån de strida mot grundlag, kunna icke på något
sätt binda eller förhindra utskottets grundlagsbestämda granskningsplikt under
uteslutande eget ansvar — att genom bestämmelser dels i ämbetsfullmakter, dels
i lönevillkor, dels i avlöningsreglementen eller särskilda författningar faktiskt
modifiera KF. § 36 och dess ovillkorliga bud om domares och ämbetsmäns oavsättlighet,
vilka bud hava sin bärande grund icke i någon slags omsorg om befattningshavarnas
intressen eller rätt, utan tvärtom i omsorgen om statens intresse
att bevara jurisdiktionens och förvaltningens urgamla självständighet och
självansvar, bade uppat i förhållande till Kungl. Maj :t och nedåt i förhållandet
mellan över- och underordnande samt utåt i förhållande till allmänheten. Dessa
bestämmelser till modifierande av RF. § 36 hava emellertid hittills i regel
saknat verkligt praktisk tillämpning, och man kan med fog påstå, att intet tilllämpningsfall,
där Kungl. Maj:t varit beslutande, undgått utskottets uppmärksamhet,
för så vitt av protokoll eller handlingar framgått, att vederbörande
befattningshavare vägrat samtycke till förflyttning, som beslutats; och i andra
fall kan icke skäligen talas om någon verklig tillämpning av bestämmelserna, då
ett, må vara genom påtryckning framtvunget, medgivande dock är ett medgivande,
som, då påtryckningen ej skett med olagliga medel, måste som sådant
godtagas. Och även i de fall, da utskottet iakttagit, att bestämmelserna av
Kungl. Maj :t bragts i tillämpning, såsom t. ex. i det bekanta fallet Neuendorff,
har utskottets underlåtenhet att påtala beslutet grundats på sådan hänsyn till
pågående rättegång, som, även där den rätteligen icke behövt tagas, likväl betagit
underlåtenheten dess möjliga karaktär av tyst godtagande av beslutens
tillstyrkande genom statsrådet. Underlåtenheten kan i dylika fall icke tagas
till bevis om godkännande av praxis och förty heller icke utgöra ett led i förvandlingen
av praxis till sedvanerätt. Det är först nu, och särskilt i följd av
den försvarsreform, som beslutats, man på allvar ställts inför frågan om dylika
bestämmelsers tillämpning och tillämplighet: så mycket nödvändigare har det
då synts vara att noggrant granska och anmärka de fall, som härvid inträffat.
Beträffande då först frågan om den riktiga tolkningen av hithörande bestämmelser,
bör erinras, att föreskrifterna i RF. § 36 icke äro av dispositiv
natur, utan utgöra tvingande rätt, d. v. s. icke kunna sättas ur kraft eller
tillämplighet blott därför att vederbörande befattningshavare härtill samtycker:
grundlagen ger dem ingen dylik rätt och kan icke ge dem en sådan, då
föreskrifterna i RF. § 36 hava sin grund i ett intresse, som icke beror av deras

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

fria disposition — staten, d. v. s. grundlagen fordrar deras självständighet och
oavsättlighet, även om de själva skulle vilja uppgiva densamma. Följden
blir, att fullmaktsförbehållen från Kungl. Maj:t sakna varje juridisk betydelse
och bliva rena nulliteter; på dem kan ingen som helst förflyttningsrätt för
Kungl. Maj :t byggas. Alldeles detsamma gäller om de förklaringar om underkastelse
under givna lönevillkor, som vid löneregleringar bruka avfordras
befattningshavare, vilka vilja komma i åtnjutande av de högre löneförmånerna.
Även om denna underkastelse skulle beröva vederbörande rätten att i rättegångsväg
få anspråk enligt RF. § 3G mot kronan godkända — något varom
icke utskottet, utan allenast domstolarna hava att döma — kan densamma icke
för Kungl. Maj:t skapa en rätt, som RF. § 3G kategoriskt frånkänner Kungl.
Maj :t.

Alldeles liknande gäller i fråga om tolkningen av avlöningsreglementenas
stadganden i detta hänseende. När sålunda § 11 i 1921 års avlöningsreglemente
för armén (Sv. Förf. saml. nr 388), varmed fullt överensstämmer motsvarande
stadgande i 1927 års reglemente (Sv. Förf. saml. nr 170), föreskriver viss
skyldighet för befattningshavare att underkasta sig förflyttning till annan ort
och annat truppförband, och när detta stadgande ytterligare understrykes genom
riksdagens skrivelse 1927 nr 121 (i anledning av prop. nr 242) och den
därpå grundade kungörelsen ang. förflyttningsskyldighet (Sv. Förf. saml.
1927, nr 141), så har dock varken avsetts eller kunnat avses att därigenom
reglera Kungl. Maj :ts makt eller rätt, vilken beror uteslutande av grundlagen,
utan därmed har blott avsetts och kunnat avses att skapa ett lönevillkor, så att
med befattningshavares rätt till viss lön sammankopplats en skyldighet att foga
sig efter ett förflyttningsbeslut, därest Kungl. Maj:t skulle fatta ett sådant:
huruvida detta villkor äger lagligt förpliktande kraft för befattningshavaren
eller även för honom är en rättslig nullitet, det får domstol i fall av tvist avgöra.
Vad åter Kungl. Maj:t angår, är det visserligen tydligt, att Kungl.
Maj :t med stöd av sagda villkorsbestämmelse med visst fog kan förutsätta, att,
om Kungl. Maj:t gör villkoret gällande och beslutar förflyttning i visst fall,
riksdagens kamrar ej skola däremot göra erinran, men någon rätt att fatta ett
dylikt beslut får Kungl. Maj :t ingalunda — och lika litet upphäves härigenom
konstitutionsutskottets grundlagsstadgade, av kamrarnas beslut helt oberoende,
skyldighet att vidtaga åtgärder enligt RF. § 106 eller § 107, därest
utskottet finner, att genom beslutet grundlagens bestämmelser trätts för nära.

Emellertid, vilken uppfattning man än må hava angående denna fråga, torde
vara uppenbart, att Kungl. Maj:t i en juridiskt så prekär situation endast i
yttersta nödfall, när alldeles särskilt tvingande skäl föreligga och av föredraganden
till protokollet även anförts, bör taga den makt i anspråk, vars begagnande
sålunda av riksdagen faktiskt, men icke rättsligt möjliggjorts. Redan
tillvaron av ett avlöningsreglementes stadgande rörande förflyttningsskyldighet
utgör en sådan faktisk press på varje befattningshavare, att endast i sällsynta
undantagsfall denne kan finna det med sin fördel förenligt att direkt och
uttryckligen motsätta sig ett förflyttningsbeslut, men å andra sidan följer
härav också, att i alla dylika fall särskild anledning föreligger till ett ytterligt

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

försiktigt förfarande från Kungl. Maj:ts sida och till förnyat övervägande,
huruvida trots allt den faktiska makten verkligen skall begagnas.

Undersöker man nu de fall av tvångs förflyttning, som under året ägt rum
genom Kungl. Maj:ts beslut, såvitt fråga är om krigsmakten, måste till en
början erinras, att enligt riksdagens beslut 1925 — se särskilda utskottets nr 1
betänkande nr 1 sid. 120 ff. — och kungörelsen av s. å. (Sv. Förf. Sami. 1925,
nr 429), vilken gällde bl. a. för bataljonsläkare vid truppförband, ehuru ej för
sådana vid fältläkarkåren, överföring skulle ske till övergångsstat, antingen
frivilligt, varom ansökan skulle kunna göras efter viss angiven tids inträffande
utan att någon viss sluttermin för sådana ansökningar stadgades, eller tvångsvis,
det senare vid två skilda och närmare angivna tidpunkter, varvid dock
skulle gälla, att tvångsvis överförd personal skulle inom viss tid därefter äga
rätt att ansöka om överföringens förvandling till frivillig, varjämte skarpt
betonades, att största möjliga hänsyn skulle vid tillämpningen visas personalen
och dess intressen. De ovan anmärkta åtgärderna av Kungl. Maj:t synas oss
icke stå i god överensstämmelse med dessa föreskrifter.

Med stöd av det ovan anförda hava vi ansett, att utskottet bort hos riksdagen
göra anmälan enligt RF. § 107 mot statsrådet Rosén för de åtgärder han vidtagit
och för de råd han givit Konungen i de ärenden, som beröras under de
i det föregående omförmälda punkter i statsrådsprotokollen över försvarsärenden
den 25 november, den 9, 22 och 30 december 1927 samt den 27 januari
1928.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 22 oktober 1927.)

av herrar Pauli, Sundberg, Gustafson i Kasenberg, Björkman, Fast och
Forssell, vilka anfört:

Enligt protokoll över ecklesiastikärenden den 22 oktober 1927 har Kungl.
Maj:t på statsrådet Almkvists föredragning beslutat till Sjöviks folkhögskola
anvisa såsom understöd för 1926—1927 års manliga huvudkurs sextusen kronor,
för samtidigt med denna huvudkurs anordnad kvinnlig kurs tretusenfemhundra
kronor samt såsom förhöjning på grund av utsträckt undervisningstid
niohundrafemtio kronor, samtliga belopp att utgå från förslagsanslaget till
understöd åt folkhögskolor.

Vi hava funnit detta Kungl. Maj :ts beslut anmärkningsvärt och få till utveckling
av vår mening härutinnan anföra följande.

I sammanhang med beviljande av ökat understöd åt folkhögskolor förklarade
1921 års riksdag (riksdagens skrivelse nr 8 A), att riksdagen ej velat underlåta
framhålla de från ekonomisk synpunkt framträdande betänkligheterna av
att låta antalet folkhögskolor utvecklas i obegränsad omfattning. Riksdagen
ansåg, att det kunde ifrågasättas, huruvida man icke här borde framgå med
större varsamhet, och huruvida det icke vid fördelning av statsbidraget till
ifrågavarande läroanstalter borde tagas under övervägande, om icke sådant bidrag
allenast i undantagsfall bör tilldelas nyinrättade skolor och om statsbidrag

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20. ->9

bör utgå till skolor med ett oproportionerligt litet elevantal. Det vore, hette det
vidare i riksdagens skrivelse, uppenbarligen från flera synpunkter att förorda,
därest det läte sig göra, att till en enda läroanstalt sammansla tva eller flera
folkhögskolor.

För åtnjutande av statsbidrag för folkhögskola är i kungl. kungörelsen av
den 31 december 1919 såsom villkor stadgat, bl. a. att, innan bidrag första
gången beviljas åt folkhögskola, densamma antingen skall hava fatt sig tillerkänt
understöd av vederbörande landsting eller beträffande skola, som är
belägen inom sådan stad, som ej i landsting deltager, av stadsfullmäktige, eller
ock av skolöverstyrelsen hava vitsordats vara till allmänt gagn.

Sjöviks folkhögskola i Folkärna kommun av Kopparbergs län anhöll genom
sin styrelse i skrivelse till Konungen av den 29 november 1926 om understöd
av statsmedel till bedrivande av skolans verksamhet under da pågående huvudkurs
med ett sammanlagt belopp av 11,550 kronor. Styrelsen meddelade dels,
att folkhögskolan icke sökt understöd från Kopparbergs läns landsting, enär
inom länet flera folkhögskolor funnos, som åtnjöto understöd från landstinget,
och folkhögskolan erhöll ett avsevärt antal elever även från andra län, dels ock
att skolan från Folkärna kommun uppburit ett anslag av 1,000 kronor årligen
från och med år 1922.

I av skolöverstyrelsen infordrat yttrande över ansökningen, anförde folkhögskoleinspektören,
dr. E. Ingers, bland annat följande. Han hade funnit
uppsättningen av undervisningsmateriel ganska knapphändig och omfattande
endast det allra nödvändigaste, boksamlingen vore också ringa och av ojämn
beskaffenhet. Eleverna, vilkas antal i ansökningen uppgivits vara 26, utgjordes
vid inspektionen den 10 mars 1927 av 5 manliga och 18 kvinnliga, summa
23 elever. Folkhögskoleinspektören konstaterade vidare, att tyngdpunkten
i skolans undervisning var något mera lagd pa inhämtande av bestämda lärokurser
än vad vid folkhögskolorna i allmänhet är regel. Detta torde, säger han,
sammanhänga med den omständigheten, att skolan i stor utsträckning anlitats
som preparandkurs för ungdom, som ämnade söka inträde vid seminarier och
andra undervisningsanstalter, något som visserligen ej är folkhögskolans egentliga
uppgift. Skolans föreståndare och andra lärare föreföllo inspektören
vara tillfredsställande utbildade för sina uppgifter i fråga om det mått av
teoretiska insikter, de syntes hava förvärvat sig, men ingen av dem hade dock
förut tjänstgjort vid folkhögskola eller pa annat sätt förvärvat närmare kännedom
om denna skolforms undervisningstraditioner. Vad beträffade frågan
om statsbidrag till denna folkhögskola, syntes, enligt folkhögskolemspektörens
uppfattning, intet egentligt hinder av formell art härvidlag förefinnas
mer än den omständigheten, att skolan icke erhållit understöd av landsting.
Det syntes också vara ringa utsikter till sådant i framtiden med hänsyn till
att Kopparbergs läns landsting redan hade fyra folkhögskolor att understödja.
Sjöviksskolans behörighet till åtnjutande av statsbidrag skulle da, enligt gällande
författning, närmast bero av skolöverstyrelsens vitsord, huruvida den
vore till allmänt gagn. Men härvidlag syntes det folkhögskoleinspektören, att
en annan synpunkt borde tagas i betraktande sasom en i första hand avgörande

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

faktor. Inspektören redogör därefter för riksdagens ovanberörda uttalande
år 1921 och förklarar, att överstyrelsen sedan nämnda tidpunkt känt sig bunden
av detta riksdagens uttalande, så ofta förfrågningar under hand eller
verkliga ansökningar om statsbidrag till nya folkhögskolor förekommit. De
betänkligheter ur ekonomisk synpunkt, som riksdagen 1921 gjorde gällande,
torde alltjämt anses fullt aktuella, och härvid vore särskilt att märka, att ett
bifall till folkhögskolans i Sjövik ansökan om statsbidrag knappast kunde
undgå att draga med sig en långt betydligare ökning av understödet till folkhögskolor
än vad denna skola ensam skulle betinga. Vidare anförde inspektören
att de nu statsunderstödda folkhögskolorna ingalunda i allmänhet hade
någon överfyllnad av elever. Elevantalet hade visserligen under de två senaste
åren något ökats, men ännu funnes det ej få folkhögskolor, där anslutningen
vore alldeles för ringa i förhållande till vad den borde vara. Ur denna synpunkt
kunde således icke behovet av nya folkhögskolor försvaras. Inspektören
ville visserligen icke bestrida att folkhögskolan i Sjövik vore till gagn för den
ungdom, som där sökte utbildning — d. v. s. ungdom från Svenska Baptisternas
Ungdomsförbund eller detsamma närstående kretsar — men han fann sig
på av honom anförda skäl förhindrad att förorda ansökningen om statsbidrag.

Skolöverstyrelsen avgav utlåtande den 29 april 1927 och uttalade därvid,
att folkhögskolan i Sjövik utövade en gagnelig och erkännansvärd verksamhet
i folkbildningens tjänst, och att med hänsyn härtill den omständigheten, att
skolan icke åtnjöte understöd av vederbörande landsting, icke i och för sig
syntes böra utgöra hinder för skolan att erhålla bidrag av statsmedel. Emellertid
ansåg sig överstyrelsen å andra sidan böra uttala sin fulla anslutning
till de betänkligheter, som folkhögskoleinspektören i sitt yttrande anfört i fråga
om statsbidrag till nya folkhögskolor. På de skäl, som av denne åberopats,
och jämväl med hänsyn därtill att elevantalet icke vid läroanstalten vore av
sådan storlek, att tilldelandet av statsbidrag på grund därav kunde anses vara
särskilt berättigat, fann sig överstyrelsen icke böra tillstyrka bifall till framställningen.

Samtidigt hade från folkhögskoleinspektören och skolöverstyrelsen infordrats
yttrande angående en framställning från Stockholms borgarskolas styrelse om
statsunderstöd till huvudkurs vid folkhögskolan vid Stockholms borgarskola.
Folkhögskoleinspektören fann samma skäl här böra gälla som de ifråga om
folkhögskolan i Sjövik åberopade, varför han ansåg sig förhindrad tillstyrka
bifall till ansökningen, och på samma skäl fann sig överstyrelsen icke heller
böra tillstyrka denna framställning.

Det synes oss synnerligen anmärkningsvärt, att Kungl. Maj :t, som i avseende
å Stockholms Borgarskolas ansökning beaktat de underordnade myndigheternas
avstyrkande och riksdagens tidigare uttalande, däremot, trots liknande
avstyrkande beträffande anslag till Sjöviks folkhögskola, beviljat skolan dylikt
anslag. De av riksdagen år 1921 angivna synpunkterna måste fortfarande
anses vara fullt giltiga, och nagot skäl för att bereda Sjöviks folkhögskola en
undantagsställning synes oss ingalunda föreligga, då starka sakskäl mot anslagsbeviljande
framförts saväl av folkhögskoleinspektören som av översty -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

<>1

relsen. Vi hava därför ansett, att utskottet bort framställa anmärkning enligt
§ 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet Almkvist.

XII.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 22 december 1927.)

av herr Reuterskiöld, som med instämmande av herrar Engbcrg, Strömberg
och Vennerström anfört:

Sedan fem av chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt erhållet nådigt
tillstånd den 15 november 1918, tillkallade sakkunniga — under ordförandeskap
av d. v. professoren Thyrén — i juli 1922 avlämnat betänkande och förslag
rörande det akademiska befordringsväsendet, vari bl. a. förekom förslag om en
s. k. förtidsprocedur, innebärande att åtgärder skulle börja vidtagas för återbesättande
av professorsämbeten redan viss tid innan dessa skulle normalt bliva
lediga, utsändes handlingarna i ärendet på remiss, men blev först 1926 en
ny sakkunnig tillkallad för utarbetande av statuttexter med beaktande av de
inkomna yttrandena och i enlighet med vissa direktiv. Det förslag, som
sålunda samma år kom till stånd, utsändes i sin tur på remiss och återkom till
Kungl. Maj :t från universitetskanslersämbetet 4 augusti 1927, varefter ärendet
avgjordes av Kungl. Maj:t 22 december 1927. Kungl. Maj:t fastställde därigenom
vissa ändringar i universitetens statuter m. m. (Sv. förf.-saml. 1927 nr
499) och föreskrev härvid bl. a., att åtgärder för professorsbefattnings tillsättande
skola inledas ett år innan befattningens innehavare år skyldig avgå på
grund av uppnådd pensionsålder, att befattningen skall sökas inom 30 dagar
efter »ledighetens» då omedelbart verkställda kungörande, att sakkunniga skola
ofördröjligen efter ansökningstidens utgång utses, att dessa sakkunniga inom
viss tid (:vid kallelse 40 dagar, eljest 6 månader, sedan fullständiga handlingar
och skrifter blivit till vederbörande sakkunniga avsända) inkomma med
sina yttranden, att ärendet därefter skall omedelbart upptagas till avgörande
av sektion eller fakultet och konsistorium; besvärstiden efter förslagets uppgörande
är 30 dagar. I normalfall bör sålunda, om över huvud reformen skall
hava åsyftad verkan, ärendet föreligga hos Kungl. Maj:t färdigt till slutlig
prövning och utnämning åtminstone ett fjärdedels år före den verkliga ledighetens
inträde.

I sitt yttrande över förslaget framhöll universitetskanslern beträffande denna
förtidsprocedur, att det visserligen vore »obestridligt», att man därigenom
skulle vinna den ganska beaktansvärda fördelen att kunna minska eller förkorta
eljest nödvändiga vikariatsförordnanden. Å andra sidan synes man ej
kunna annat än erkänna, att det ligger en stor oegentlighet i att sätta i gång
ett tillsättningsförfarande i fråga om en plats, som ännu icke är ledig. Ifrågasättas
kan ock, om den skicklighet och förtjänst, som vid tillsättningen grundlagsenligt
skall vara avgörande, rimligtvis kan hänföras till någon tidigare
tidpunkt än den, då platsen i fråga är ledig. Man löper eljest, särskilt där
fråga är om högre vetenskaplig skicklighet, den risken, att den, som efter

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

förtidsproceduren erhåller den lediga platsen, kanske redan vid tillsättningen
kan vara underlägsen annan, som kunnat komma i fråga vid platsens
ledighet; och huru viktigt det än är, att vikariatsförordnandena ej bliva
för långvariga, får man ej överdriva olägenheten av vikariatsförordnanden,
som ju i andra fall, t. ex. vid vetenskapliga resor, allmänna uppdrag o. s. v.
icke ansetts vara av någon större skada för undervisningen. För övrigt, då
med all sannolikhet framdeles liksom hittills den siste innehavaren av platsen
oftast kommer att utses till sakkunnig, undgår man ej enligt förslaget vikariatsförordnande,
då han för sakkunniguppdragets fullgörande begagnar sig av
sitt befogade anspråk på tjänstledighet, i fråga varom ju föreslagits ersättning
för avstådda tjänstgöringspenningar under tre månader.

Även om man medgåve, att grundlagarna utgå ifrån, att utnämning till ämbeten
och tjänster principiellt icke avser annat än lediga befattningar, d. v. s.
sådana vilkas innehavare avgått från befattningen, utesluter denna regel visserligen
icke, att förtidsutnämningar kunna under särskilda förutsättningar
äga rum. Och även om man medgåve, att speciellt vid befordringar, där vetenskaplig
skicklighet och förtjänst skola vara avgörande, denna skicklighet
och förtjänst bör bedömas efter förhållandena, sådana de äro först vid en tidpunkt,
som inträffar efter det ledighet verkligen föreligger, så är visserligen
en dylik specialregel icke heller i grundlag formellt eller direkt uttalad. Men
man kan ändock icke med fog förneka, att en förtidsprocedur, sådan som den
föredragande låtit utforma och inför Kungl. Maj :t förordat, blir av andra skäl
konstitutionellt betänklig.

Jämlikt gällande, av Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt stiftade lag ang.
civila tjänstinnehavares rätt till pension, 11 oktober 1907 § 6, föreligger för
befattningshavare skyldighet att begära avsked från befattningen vid viss uppnådd
levnadsålder, Kungl. Ma,j:t eller vederbörande annan tillsättningsmyndighet
dock obetaget att låta med avskedet anstå under viss tid, högst tills
befattningshavaren fyller 70 år. Skulle befattningshavare ej söka avsked,
oaktat skyldighet att avgå föreligger, kan Konungen besluta om avsked och
pension utan att ansökan skett, § 13, varav följer, att avsked i andra fall eller
vid annan tid icke kan, emot RF § 36, av Kungl. Maj:t beslutas. Härav följer,
därest Kungl. Maj:t skulle, när vid förtidsprocedur utnämningsfrågan
kanske ett fjärdedels år eller tidigare före ledighets inträffande kommer upp
hos Kungl. Maj :t, då avgöra densamma, att antingen ingen viss tidpunkt för
befattningens erhållande kan fastställas, eller ock att såväl Kungl. Maj:t som
den avgående befattningshavarens rätt att få en eventuell anståndsfråga fritt
prövad måste bliva väsentligen begränsad. Den avgående befattningshavaren
saknar anledning att begära anstånd med avskedstagandet förrän kort före den
tidpunkt, då han uppnår pensionsåldern, och detta så mycket mer som anstånds
medgivande i hög grad beror av sökandens tjänstduglighet just vid sagda tidpunkt.
Skulle sålunda en dylik ansökan inkomma efter det Kungl. Maj:t utnämnt
efterträdare, maste denna ansökan då prövas, och om den bifalles, blir
successionsfrågans för tidiga avgörande antingen betydelselöst eller möjligen
till skada och i varje fall till ovisshet och trassel. Skulle å andra sidan Kungl.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

f>3

Maj :t avslå ansökningen blott därför att efterträdaren redan är nämnd, innebure
detta, att Kungl. Maj:t genom en administrativ författning icke blott bundit
sig själv i förväg emot lagens föreskrift, utan därjämte i administrativ väg
satt ur möjlig tillämpning enskild persons i lag stadgade och medgivna frihet.
I båda fallen måste sägas, att förtidsutnämningen knappast varit på sin plats
eller konstitutionellt riktig. Om åter Kungl. Maj:t låter utnämningsfrågan
vila i avvaktan på avskedansökans inkommande och prövning, blir ju hela
förtidsproceduren utan värde och betydelse; och vad universitetskanslern anfört
emot densamma erhåller då ökad vikt.

Även om sålunda en förtidsprocedur i och för sig skulle kunna godtagas,
varom anledning saknas att här uttala sig, är det uppenbart, att dess anordnande
på sätt faktiskt skett icke varit välbetänkt eller riktigt. I viss mån kan
sägas, att den anordning, som här skett, innebär ett sättande i system inom visst
område av den tendens till förtidsutnämningar, mot vilken utskottet gjort anmärkning
i fråga om tillsättningen av vattenfallsstyrelsens chef. Med hänsyn
härtill har yrkats, att utskottet skulle hos riksdagen göra anmälan enligt § 107
regeringsformen emot föredragande departementschefen, statsrådet Almkvist.

XIII.

(Protokoll över handelsärenden den 12 maj och den 7 oktober 1927.)

av herrar Engberg, Hallén och Fast, vilka anfört :

I en den 19 dec. 1925 dagtecknad till Konungen ställd skrivelse anhöllo
Nitroglycerin-Aktiebolaget, Aktiebolaget Bofors och Aktiebolaget Bofors Nobelkrut
om åtgärder till lättande av då gällande exportförbud beträffande vissa
slag av sprängämnen, ävensom för vapen, ammunition och krigsmateriel. De
lättnader, som avsågos, rörde såväl själva omfattningen och tillämpningen av
dessa exportförbud som formen för beviljande av exportlicenser.

Till stöd för denna hemställan åberopades bestämmelserna i den konvention,
som avslutats i Geneve den 17 juni 1925 angående kontroll över den internationella
handeln med vapen, ammunition och krigsmateriel. Denna konvention
var av följande lydelse:

Konvention angående kontroll över den internationella handeln med
vapen, ammunition och krigsmateriel.

Tyskland, Amerikas Förenta Stater, Österrike, Belgien, Brasilien, Storbritannien,
Kanada, Irland, Indien, Bulgarien, Chile, Kina, Colombia, Danmark,
Egypten, Spanien, Estland, Etiopien, Finland, Frankrike, Grekland,
Ungern, Italien, Japan, Lettland, Litauen, Luxemburg, Nicaragua, Norge,
Panama, Nederländerna, Persien, Polen, Portugal, Rumänien, Salvador, Siam,
Sverige, Schweiz, Serbokroatoslovenska staten, Tjeckoslovakien, Turkiet, Uruguay
och Venezuela hava,

med hänsyn till att den internationella handeln med vapen, ammunition och
krigsmateriel bör underkastas ett allmänt och verksamt kontroll- och publicitetssystem,

64 Konstitutionsutskottets memorial Nr SO.

att ett dylikt system icke åvägabragts genom förefintliga traktater och konventioner,

att en särskild kontroll över denna handel är erforderlig inom vissa områden
av världen i syfte att göra de av de skilda regeringarna vidtagna åtgärderna
mera verksamma såväl i fråga om importen till dessa områden som exporten
därifrån,

att de vapen, den ammunition och den krigsmateriel, vilkas användning i
krig förbjudes av folkrätten, icke må för sådan användning vare sig importeras
eller exporteras,

beslutat att avsluta en konvention och för detta ändamål som sina befullmäktigade
ombud utsett: -— --—------------

KAPITEL I.

Kategorier.

Artikel 1.

För denna konventions syfte indelas vapen, ammunition och krigsmateriel i
fem kategorier.

Kategori I.

Vapen, ammunition och krigsmateriel, uteslutande tillverkade och avsedda för
krig till lands, till sjöss eller i luften.

A. Vapen, ammunition och krigsmateriel, uteslutande tillverkade och avsedda
för krig till lands, till sjöss eller i luften, som ingå eller komma att ingå
i någon stats krigsmakts beväpning eller vilka icke längre ingå i dylik beväpning
men fortfarande kunna utnyttjas uteslutande för militära ändamål. Undantagna
äro vapen, ammunition och krigsmateriel, vilka, ehuru innefattade i
ovanstående definition, äro att hänföra till annan kategori.

Här avsedda vapen, ammunition och krigsmateriel indelas i följande tolv
rubriker:

1. Gevär, musköter, karbiner.

2: a) Kulsprutor, kulsprutegevär och automatpistoler av alla kalibrar;

b) Lavettage för kulsprutor;

c) Anordningar å flygmaskiner för medgivande av kulspruteskjutning
mellan propellerbladen;

3. Projektiler och ammunition för under punkterna 1 och 2 uppräknade
vapen.

4. Sikten och riktinstrument, innefattande luftsiktinstrument och bombsiktmedel
och eldledningsinstrument.

5. a) Korta och långa kanoner och haubitser av mindre kaliber än 5.9 tum

(15 cm.) ;

b) Korta och långa kanoner och haubitser över 5.9 tums (15 cm.) kaliber
eller därutöver;

c) Mörsare av alla slag;

d) Kanonvagnar, lavettage, rekylanordningar, tillbehör för montering.

6. Projektiler och ammunition för under punkt 5 uppräknade vapen.

7. Apparater, avsedda för utskjutning av bomber, torpeder, undervattensbomber
och andra slag av projektiler;

8. a) Handgranater;

b) Bomber;

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

c) Jordminor, undervattensminor, såväl förankrade som drivande, undervattensbomber; d)

Torpeder.

9. Tändmedel, avsedda för ovanstående vapen och krigsredskap.

10. Bajonetter.

11. Stridsvagnar (tanks) och pansrade automobiler.

''12. Här ovan icke uppräknade vapen och ammunition.

B. Lösa, fullständigt färdigarbetade delar till under A. hänförbara artiklar
och som äro användbara uteslutande för reparation eller sammansättning
av ifrågavarande artiklar eller såsom reservdelar.

Kategori II.

Vapen och ammunition, som kunna användas för krigsbruk eller för annat

ändamål.

A. 1. Hel- eller halvautomatiska pistoler och revolvrar samt förbättrade ty per

av dylika vapen, avsedda för skottlossning med axelstöd eller med
en hand och med kaliber överstigande 6.5 mm. samt längd av loppet överstigande
10 cm.

2. Eldvapen, tillverkade eller lämpade för icke militära ändamål, såsom
för sport och för personligt skydd, men vilka kunna bruka samma slags
ammunition som till kategori I hänförbara eldvapen; övriga räfflade
eldvapen, avsedda för skottlossning med axelstöd och med kaliber uppgående
till eller överstigande 6 mm. och som icke ingå i kategori I, med
undantag för räfflade eldvapen med vid laddning fällbar pipa.

3. Ammunition för under ovanstående två punkter uppräknade vapen med
undantag för ammunition, som är att hänföra till kategori I.

4. Sablar och lansar.

B. Lösa, fullständigt färdigarbetade delar till under A. hänförbara artiklar

och som äro användbara uteslutande för sammansättning och reparation
av sagda artiklar eller som reservdelar.

Kategori III.

Krigsfartyg och deras bestyckning.

1. Krigsfartyg av alla slag.

2. A krigsfartyg befintliga vapen, ammunition och krigsmateriel, som ingå
i fartygens normala bestyckning.

Kategori IV.

1. Luftfartyg, monterade eller i delar.

2. Luftfartygsmotorer.

Kategori V.

1. Krut och sprängämnen, med undantag av vanligt svartkrut.

2. Till kategorierna I och II icke hörande vapen och ammunition, såsom pistoler
och revolvrar av alla slag, räfflade eldvapen med vid laddning fällbar
pipa; övriga räfflade eldvapen, avsedda för skottlossning med axelstöd
med kaliber understigande 6 mm., gevär med slätborrat lopp, gevär
med flera lopp, varav åtminstone ett slätborrat, eldvapen för patroner
med periferiskt anbragt tändanordning, eldvapen, som laddas från
mynningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 5 saml. 15 häft. (Nr 20.)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

KAPITEL II.

Kontroll och publicitet.

Artikel 2.

De Höga Fördragsslutande Parterna förbinda sig att icke exportera eller
tillåta export av till kategori I hörande artiklar annat än på följande villkor:

1. Exporten skall avse direkt leverans till den importerande statens regering
eller med sådan regerings medgivande till densamma underställd offentlig
myndighet ;

2. En skriftlig ansökan, undertecknad eller viserad av ett för detta ändamål
vederbörligen befullmäktigat ombud för den importerande regeringen skall
inlämnas till vederbörande myndigheter i exportlandet. Denna ansökan skall
angiva, att de artiklar, vilka skola exporteras, äro avsedda att levereras till den
importerande regeringen eller i punkt 1. omnämnd offentlig myndighet.

Artikel 3.

Dock må export till enskilda medgivas i följande fall:

1. Till kategori I hörande artiklar, vilka exporteras direkt till en krigsmaterielfabrikant
för användning i hans industriella verksamhet, under förutsättning
att ifrågavarande import blivit vederbörligen medgiven av importlandets
regering;

2. Gevär, musköter och karbiner och deras ammunition, som exporteras till
skytteföreningar, bildade för uppmuntran av individuell sport och vilka av sin
regering erhållit vederbörligt tillstånd att använda desamma, under förutsättning
att denna import icke är stridande mot någon annan bestämmelse i denna
konvention. Dessa vapen och denna ammunition skola sändas direkt till importlandets
regering för att av denna överlämnas till de föreningar, för vilka
de äro avsedda;

3. Prov på till kategori I hörande artiklar, vilka för demonstrationsändamål
exporteras direkt till agent för den exporterande fabrikanten, vilken erhållit
vederbörligt tillstånd av importlandets regering att mottaga dem.

I nu nämnda fall skall en skriftlig ansökan, viserad av importlandets regering
eller av ett för detta ändamål vederbörligen befullmäktigat ombud för
nämnda regering ingivas till exportlandets myndigheter. Denna ansökan skall
innehålla alla upplysningar, som må erfordras för fastställande av, att ansökan
är upprättad i överensstämmelse med denna artikels bestämmelser.

Artikel l.

Tillstånd till export i enlighet med artiklarna 2 och 3 skall lämnas medelst
licens. Exportdeklaration överlämnad till och godkänd av exportlandets vederbörande
myndigheter må användas i stället för licens.

Dylik licens eller exportdeklaration skall innehålla:

a) Fn beskrivning av de artiklar, vilka den avser i syfte att möjliggöra en
identifikation av desamma och med uppgift å artiklarna i fråga under
angivande av de i kategori I angivna rubriker ävensom artiklarnas antal
eller vikt;

b) Exportörens namn och adress;

c) Importörens namn och adress;

d) Namn å den regering, som bemyndigat importen.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

(57

Varje försändelse skall vid befordran över exportlandets gränser, vare sig
till lands, sjöss eller i luften, åtföljas av ett dokument, innehållande ovanstående
uppgifter. Detta dokument skall vara antingen licensen eller exportdeklarationen,
i original eller i bestyrkt avskrift, eller ett av exportlandets tullmyndigheter
utfärdat certifikat, vari angives, att försändelsen exporteras i kraft av
en i överensstämmelse med denna konventions bestämmelser utfärdad licens
eller exportdeklaration.

Artikel 5.

Till kategori IT hörande artiklar må allenast exporteras i kraft av exporthandling,
som antingen kan vara en av exportlandets vederbörande myndigheter
utfärdad licens eller en av dem viserad eller inregistrerad exportdeklaration.
Om importlandets lagstiftning föreskriver visering av befullmäktigat ombud
för detta lands regering och meddelande härom lämnats exportlandets regering,
skall dylik visering hava erhållits och underställts exportlandets vederbörande
myndigheter, innan exporten får äga rum.

Varken licensen eller exportdeklarationen medför för exportlandets regering
ansvar i fråga om de olika försändelsernas bestämmelseort eller slutliga användning.

Därest de Höga Fördragsslutande Parterna, på grund av en försändelses storlek,
bestämmelseort eller andra omständigheter, skulle finna, att däri ingående
vapen och ammunition äro avsedda för krigsbruk, förbinda de sig icke desto
mindre att å dylik försändelse tillämpa bestämmelserna i artiklarna 2, 3 och 4.

Artikel 6.

För att förbereda ett allmänt publicitetssystem rörande rustningar av alla
slag förbinda sig de Höga Fördragsslutande Parterna att inom två månader
efter varje kvartals utgång offentliggöra eu statistisk översikt av sin utrikeshandel
under kvartalet i fråga om till kategorierna I och II hörande artiklar.
Denna översikt skall uppgöras i enlighet med de vid denna konventions bilaga I
fogade formulär och skall för var och en av dessa kategorier under de i artikel
I upptagna rubriker angiva värdet samt vikten å eller antalet av de i kraft av
licens eller exportdeklaration exporterade eller importerade artiklar ävensom
exportens och importens fördelning å ursprungs- och destinationsland.

I de fall, då försändelsen härrör från eller är avsedd för område med självständigt
tullsystem, skall sådant område angivas såsom ursprungs- eller destinationsland.

De Höga Fördragsslutande Parterna förbinda sig vidare i vad å dem ankommer
att inom samma tidsfrister offentliggöra en översikt, innehållande motsvarande
uppgifter i fråga om försändelser av till kategorierna I och II hörande
artiklar, vilka äro avsedda för under deras suveränitet, jurisdiktion, protektion
eller mandat ställda områden, eller områden under samma suveränitet, jurisdiktion,
protektion eller mandat.

Förstnämnda statistiska översikt skall av var och en av de Höga Fördragsslutande
Parterna offentliggöras för det kvartal, som börjar den 1 januari,
1 april, 1 juli eller 1 oktober närmast efter den tidpunkt, då konventionen
för vederbörande part trätt i kraft.

De Höga Fördragsslutande Parterna förbinda sig att såsom bilaga till förstnämnda
översikt offentliggöra texten till inom deras respektive områden gällande
bestämmelser i lagar, förordningar och reglementen, som avse export och
import av de i artikel I omförmälda artiklar. Däri inbegripas sådana bestämmelser,
som må hava utfärdats i och för denna konventions tillämpning. Förändringar
och tillägg till dessa bestämmelser skola jämväl offentliggöras i
form av bilagor till efterföljande kvartals översikter.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

Artikel 7.

De Höga För dragsslutande Parterna förbinda sig i fråga om kategori III
att inom två månader från varje kvartals utgång offentliggöra en kvartalsöversikt,
innehållande följande uppgifter angående de krigsfartyg, som byggts, äro
under byggnad eller avses att byggas för annat lands regerings räkning inom
område under parternas jurisdiktion:

a) Tidpunkten för undertecknandet av kontraktet om fartygets byggnad,
namnet å den regering, för vilken fartyget är beställt, tillika med följande
uppgifter:

Standarddeplacement i engelska ton och meterton :

De förnämsta måtten, nämligen längden vid vattenlinjen, största bredden
vid eller under vattenlinjen, medeldjupgående motsvarande standarddeplacement; b)

Tidpunkten för stapelsättningen, namnet å den regering, för vilken fartyget
byggts, tillika med följande uppgifter:

Standarddeplacement i engelska ton och meterton;

De förnämsta måtten, nämligen längden vid vattenlinjen, största bredden
vid eller under vattenlinjen, medeldjupgående motsvarande standarddeplacement
;

c) Tidpunkten för leveransen, namnet å den regering, till vilken fartyget
levererats, tillika med följande uppgifter beträffande fartyget vid ifrågavarande
tidpunkt:

Standarddeplacement i engelska ton och meterton;

De förnämsta måtten, nämligen längden vid vattenlinjen, största bredden
vid eller under vattenlinjen, medeldjupgående motsvarande standarddeplacement
;

Dessutom följande uppgifter rörande sådan å fartyget vid tidpunkten för
dess leverans befintlig bestyckning, som ingår i fartygets normala utrustning
:

Antal kanoner och deras kaliber;

Antal torpedrör och deras kaliber;

Antal bombkastare;

Antal kulsprutor.

Ovanstående uppgifter rörande fartygets bestyckning skola lämnas medelst
intyg, som undertecknats av fartygsbyggaren och viserats av befälhavande
officeren eller av annan, av regeringen i den stat, till vilken fartyget levererats,
för ändamålet behörigen befullmäktigad person. Dylikt intyg skall överlämnas
till vederbörande regeringsmyndighet i det land, där fartyget byggts.

Vid överlåtelse genom gåva, försäljning eller annorledes av Hög Fördragsslutande
Part tillhörigt krigsfartyg till annan stats regering åligger det överlåtaren
att inom två månader från det kvartals slut, under vilket överlåtelsen
fullbordats, offentliggöra följande uppgifter:

Tidpunkten för överlåtelsen, namnet å den regering, till vilken fartyget
överlåtits, ävensom under stycket c omförmälda uppgifter.

Med standarddeplacement enligt denna artikel förstås deplacementet av det
fullbordade, fullt bemannade fartyget, utrustat med maskiner och pannor och
färdigt att sjösättas samt försett med fullständig bestyckning och fulla ammunitionsförråd,
utrustning, livsmedel, dricksvatten för besättningen, för krig erforderliga
förråd av olika art men utan bränsleförråd och reservvatten för maskinerna
och pannorna.

Artikel 8.

Utöver vad i artikel 7 stadgats skola, därest krigsfartyg anländer till sin
bestämmelseort på annat sätt än för egen maskin eller genom bogsering, denna

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

konventions bestämmelser rörande kategori I tillämpas å fartyget, vare sig
detsamma utgöres av en eller flera delar, och å dess bestyckning.

Artikel 9.

De Höga Fördragsslutande Parterna förbinda sig att inom sex månader från
varje kvartals slut för kvartalet offentliggöra en översikt av exporten av luftfartyg
och luftfartygsmaskiner med angivande av mängden av de exporterade
artiklarna och dessas fördelning å olika destinationsländer.

Artikel 10.

Med förbehåll för i kapitel III givna stadganden må till kategorierna IV
och V hörande artiklar exporteras utan formaliteter eller restriktioner.

Artikel 11.

De Höga Fördragsslutande Parterna förbinda sig att icke göra import av i
artikel 1 omförmälda artiklar från icke kontraherande staters områden till
föremål för gynnsammare behandling än den, vilken de Höga Fördragsslutande
Parterna tillämpa å import från kontraherande stater, ävensom att å ifrågavarande
import, av vilket ursprung den vara må, tillämpa enahanda föreskrifter
om kontroll och om, såvitt möjligt, publicitet.

KAPITEL III.

Särskilda zoner.

Artikel 12.

De Höga Fördragsslutande Parterna överenskomma, att detta kapitels bestämmelser
äro tillämpliga å här nedan angivna land- och sjözoner, vilka i denna
konvention betecknas såsom »särskilda zoner».

1. Landzonen.

a) Hela afrikanska kontinenten med undantag av Egypten, Libyen, Tunis,
Algeriet, spanska besittningarna i Norra Afrika, Abyssinien, Sydafrikanska
unionen och under dess mandat hörande områden samt Syd-Rhodesia.

Denna zon innefattar jämväl öar, belägna inom 100 sjömil från den till
zonen hörande kusten, samt Prinsön (Principe) i Biafra-bukten, St. Thomas
(Sac Thomé), Annobon och Socotra men däremot icke de spanska öarna, som
äro belägna norr om 26 graders nordlig latitud.

b) Arabiska halvön, Gwadar, Syrien och Libanon, Palestina och Transjordanien
samt Irak.

2. Sjözonen.

Sjözonen innefattar Röda Havet, Aden-viken, Persiska viken och Omanbukten
och begränsas av en linje, dragen från Kap Guardafui längs dettas
latitud till skärningen med 57° longitud öster om Greenwich, och vidare direkt
till den punkt, där Gwadars östgräns når havet.

Artikel 13.

De Höga Fördragsslutande Parterna förbinda sig att till de särskilda
zonerna varken exportera eller tillåta export av till kategorierna I, II, IV och
V hörande artiklar, så framt icke licens beviljats i enlighet med de i artikel
14 fastställda villkoren.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

Till exportlandets vederbörande myndigheter inlämnad och av desamma godkänd
exportdeklaration må användas i stället för licens.

De Höga Fördragsslutande Parterna förbinda sig jämväl i avseende å under
deras överhöghet, jurisdiktion, protektion eller mandat ställt, inom de
särskilda zonerna beläget område att icke tillåta import till sådant område
av här ovan omförmälda artiklar, så framt icke importtillstånd lämnats av
vederbörande områdens myndigheter. Ifrågavarande artiklar må endast införas
till inom de särskilda zonerna beläget område över sådana hamnar eller
andra orter, som för ändamålet må hava angivits av myndigheterna i vederbörande
stat, koloni, protektorat eller mandatområde.

Artikel 14.

De Höga Fördragsslutande Parterna förbinda sig att icke bevilja exportlicenser
eller godkänna i artikel 13 omförmälda exportdeklarationer, med
mindre de försäkrat sig därom, att under nedanstående punkter a och b samt
ifråga om till kategorierna I och II hörande artiklar de i artiklarna 2, 3, 4
och 5 stadgade villkor uppfyllts;

a) att vid export till under någon av de Höga Fördragsslutande Parternas
suveränitet, jurisdiktion, protektion eller mandat ställt område av i licensen
eller exportdeklarationen avsedda, till kategorierna I, II och IV hörande artiklar,
exporten äger rum för legitima ändamål och att importlandets myndigheter
samtycka till importen. Beträffande export av till kategori V hörande
artiklar är emellertid tillfyllest, att kopia av licensen eller exportdeklarationen
tillställts sagda myndigheter, innan exporten ägt rum;

b) att vid export till område, som icke är ställt under någon av de Höga
Fördragsslutande Parternas suveränitet, jurisdiktion, protektion eller mandat
av till kategorierna I, II, IV och V hörande artiklar, exporten äger rum för
legitima ändamål.

Artikel 15.

De Höga Fördragsslutande Parterna förbinda sig att förutom de i artiklarne
6 och 9 omförmälda översikter, avseende till kategorierna I, II och IV
hörande artiklar, offentliggöra en översikt av exporten till inom de särskilda
zonerna belägna områden av till kategori V hörande artiklar. Denna översikt
skall offentliggöras inom samma tidsfrister och med enahanda mellanrum
som de i artikel 6, stycket 1, omförmälda översikter samt så vitt möjligt
innehålla samma uppgifter som dessa.

Artikel 27.

De Höga Fördragsslutande Parterna överenskomma, att de i artiklarna 16
—26 och i denna konventions bilaga II intagna bestämmelser, vilka föreskriva
ett särskilt kontrollsystem inom de särskilda zonerna, icke må tolkas
såsom medförande förpliktelser för sådan Hög Fördragsslutande Part, vilken
icke äger område under sin överhöghet, jurisdiktion, protektion eller mandat
inom eller i det omedelbara grannskapet av de särskilda zonerna, att tillämpa
i sagda bestämmelser omförmälda system. Ej heller innebära dessa bestämmelser
för sådan Part ansvar för systemets genomförande. De Höga Fördragsslutande
Parterna skola dock ställa sig till efterrättelse bestämmelserna
i artiklarna 22, 23 och 25 rörande de villkor, under vilka infödingarnas fartyg
under 500 ton (nettoton) må erhålla bemyndigande att föra Hög Fördragsslutande
Parts flagga.

Konstiiutionsutskottetn memorial Nr 20.

KAPITEL IV.

Särskilda bestämmolsor.

Artikel 2!J.

De Höga Fördragsslutande Parterna samtycka till att godkänna de förbehåll,
vilka av Estland, Finland, Lettland, Polen och Rumänien må kunna
göras i samband med sagda staters undertecknande av denna konvention och
som för dem skola, intill dess Ryssland anslutit sig till konventionen, avse
undantag från tillämpningen av artiklarna 6 och 9 såväl rörande exporten
från som importen till ifrågavarande stater från eller till de Höga Fördragsslutande
Parterna. Ifrågavarande förbehåll må icke tolkas som innebärande
hinder för offentliggörande av statistik i enlighet med inom de Höga Fördragsslutande
Parternas områden gällande lagar och föreskrifter.

KAPITEL V.

Allmänna bestämmelser.

Artikel 31.

Denna konventions bestämmelser kompletteras av de i bilagorna I och II
inrymda stadganden, vilka äga enahanda värde som konventionen och träda i
kraft samtidigt med densamma.

Artikel 32.

De Höga Fördragsslutande Parterna överenskomma, att denna konventions
bestämmelser icke äga tillämpning å

a) Vapen, ammunition och krigsmateriel, vilka försändas från områden, som
äro ställda under Hög Fördragsslutande Parts överhöghet, jurisdiktion, protektion
eller mandat, för att användas av den Höga Fördragsslutande Partens egna
stridskrafter, oavsett varest desamma må vara förlagda;

b) Vapen eller ammunition, som av enskilda personer, tillhörande dessa stridskrafter
eller av andra personer i Hög Fördragsslutande Parts tjänst innehavas
i och för deras tjänsteutövning;

c) Gevär, musköter och karbiner samt erforderlig ammunition till desamma,
som av medlemmar i skytteföreningar för deras personliga bruk medföras till
internationella skyttetävlingar.

Artikel 33.

Utan att härigenom inverkas å neutralitetsreglerna skola bestämmelserna i
kapitel II anses upphävda i fall av krig och intill fredsslutet, i vad angår försändande
av vapen, ammunition och annan krigsmateriel till krigförande eller
för krigförandes räkning.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

Artikel 34.

Samtliga stadganden i före denna konvention avslutade allmänna överenskommelser,
såsom konventionen och protokollet av den 10 september 1919 i St.
Germain-en-Laye angående kontrollen av handeln med vapen, ammunition och
krigsmateriel, skola anses upphävda i den mån de avse ämnen, vilka i denna
konvention behandlats, och i den utsträckning, som de äro bindande för till densamma
anslutna makter.

Denna konvention inverkar i intet avseende å de rättigheter och förpliktelser,
vilka härflyta från bestämmelserna i akten för Nationernas förbund samt i de
fredstraktater, som under 1919 och 1920 undertecknats i Versailles, Neuilly,
St. Germain och Trianon, eller i den i Washington den 6 februari 1922 undertecknade
traktaten angående sjöstridskrafternas begränsning eller i någon annan
traktat, konvention, överenskommelse eller åtagande, avseende import-,
export- eller transiteringsförbud av vapen, ammunition och krigsmateriel. Icke
heller berör konventionen, utöver vad härom i dess egna bestämmelser stadgats,
andra traktater, konventioner, överenskommelser eller åtaganden än de, som i
denna artikels första stycke åsyftas och avse kontroll av import, export och
transitering av vapen, ammunition och krigsmateriel.

Artikel 35.

De Höga Fördragsslutande Parterna överenskomma, att dem emellan uppkommande
tvister ifraga om tolkningen och tillämpningen av denna konvention
skola, därest desamma icke kunnat lösas genom direkta förhandlingar, för avgörande
hänskjutas till den fasta mellanfolkliga domstolen. Därest någon eller
bäggedera av de tvistande staterna icke anslutit sig till protokollet av den 16
december 1920 rörande den fasta mellanfolkliga domstolen, skall tvisten efter
parternas fria skön och i enlighet med deras respektive grundlagar hänskjutas
antingen till den fasta mellanfolkliga domstolen eller till en i enlighet med
Haagkonventionen den 18 oktober 1907 konstituerad skiljedomstol eller till
annan skiljedomstol.

Artikel 36.

Hög Fördragsslutande Part må avgiva förklaring därom att dess underskrift''
eller ratifikation eller anslutning icke skall i vad rör tillämpningen av denna
konventions kapitel II och artiklarna 13, 14 och 15 binda samtliga under den
Höga Fördragsslutande Partens suveränitet, jurisdiktion eller beskydd stående
områden eller endast vissa av dessa områden, under förutsättning dock, att desamma
icke äro belägna i de i artikel 12 omförmälda särskilda zonerna.

Hög Fördragsslutande Part, som lämnat dylik förklaring, må å senare tidpunkt
och i enlighet med artikel 37 :s bestämmelser avgiva förklaring angående
sålunda uteslutna områdens fullständiga anslutning till denna konvention. Dylik
Hög Fördragsslutande Part skall verka för sådana områdens anslutning,
så snart ske kan.

Hög Fördragsslutande Part må jämväl, i vad rör tillämpningen av bestämmelserna
i denna konventions kapitel II och artiklarna 13, 14 och 15, uppsäga
konventionen, i enlighet med i artikel 38 stadgade förfarande, beträffande dessas
tillämpning å här ovan omförmälda områden.

Hög Fördragsslutande Part, som begagnat sig av i ovanstående stycken omförmälda
rätt till uteslutning eller uppsägning, förbinder sig att tillämpa bestämmelserna
i kapitel II å för de uteslutna områdena avsedda försändelser.

Artikel 37.

De Höga Fördragsslutande Parterna skola bemöda sig om att uppnå övriga
staters anslutning till denna konvention.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

Varje anslutning skall delgivas Franska Republikens regering och genom
denna signatärstaternas och de anslutna staternas regeringar.

Anslutningsinstrumenten skola deponeras i Franska Republikens regerings
arkiv.

Artikel 38.

Denna konvention må av Hög Fördragsslutande Part uppsägas efter utgången
av en tidrymd av fyra år, räknade från den dag konventionen för vederbörande
part trädde i kraft. Uppsägelsen skall skriftligen delgivas Franska
Republikens regering, som härom omedelbart skall meddela övriga fördragsslutande
parter och samtidigt angiva den dag, då delgivningen mottagits.

Uppsägning träder i kraft ett år efter det franska regeringen mottagit meddelande
härom och skall endast gälla för den stat, som verkställt uppsägningen.

Därest antalet av de till konventionen anslutna stater skulle till följd av gjord
uppsägning komma att understiga 14, äger en var annan Hög Fördragsslutande
Part att inom ett år från tidpunkten för sådan uppsägning uppsäga konventionen
utan att avvakta utgången av här ovan omförmälda tidrymd å fyra år.
Den Höga Fördragsslutande Parten må vidare bestämma, att dess uppsägning
skall träda i kraft samtidigt med först omförmälda uppsägning.

Artikel 39.

De Höga Fördragsslutande Parterna medgiva, att denna konvention må
jämlikt artikel 41 tre år från dess ikraftträdande underkastas revision på
därom av en tredjedel av sagda Höga Fördragsslutande Parter till franska regeringen
ingiven begäran.

Artikel 30.

Denna konvention, vilkens franska och engelska texter äga lika vitsord, skall
ratificeras. Den bär innevarande dags datum.

Varje makt skall om sin ratifikation underrätta Franska Republikens regering,
vilken äger att omedelbart underrätta samtliga signatärmakter om gjorda
ratifikationsdepositioner.

Ratifikationsinstrumenten skola förvaras i Franska Republikens regerings
arkiv.

Artikel 31.

En första handling (procés-verbal) angående ratifikationernas deposition
skall av Franska Republikens regering upprättas, så snart denna konvention
ratificerats av 14 makter.

Konventionen skall träda i kraft fyra månader efter det Franska Republikens
regering delgivit samtliga signatärmakter ovannämnda handling.

Därefter skall konventionen träda i kraft i förhållande till var och en av de
Höga Fördragsslutande Parterna fyra månader från den, partens ratifikation
eller anslutning av Franska Republikens regering meddelats alla signatär- och
anslutna stater.

Till bekräftande härav hava nedan nämnda befullmäktigade ombud undertecknat
konventionen.

Som skedde i Geneve den 16 juni 1925 i ett enda exemplar.

Sveriges regering hade undertecknat konventionen. Avsikten var, att konventionen
skulle föreläggas riksdagen för godkännande och ratificering äga

rum.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

De om lättnader anhållande bolagen antogo, att konventionen komme att
åtminstone tillsvidare och i huvudsak bliva normerande för de restriktioner,
som av övriga länder komme att tillämpas på exporten av dithörande varuslag.
De höllo emellertid före, att föga anledning kunde föreligga att för vårt lands
del vidhålla längre gående restriktioner och tyngre former för tillämpningen
av desamma än som enligt konventionen behövde ifrågakomma, särskilt då
därigenom avsevärda svårigheter och olägenheter skulle beredas svenska industriföretag.

Av konventionens Art. I, vari uppräknas de olika varuslag, vilka skola vara
underkastade konventionsbestämmelserna, med gruppering tillika av desamma
i fem olika kategorier, framginge till en början, att svartkrut (salpeterkrut)
lämnats helt utanför konventionens räckvidd, antagligen emedan dess värde
och användbarhet för militära ändamål numera kunde anses hava helt bortfallit.
Ävenledes svartkrutstubin torde i överensstämmelse därmed, ehuru ej
särskilt nämnt, få anses falla utom konventionen och handeln därmed alltså
vara, internationellt sett, oberörd av alla restriktioner.

Med ledning därav hemställde bolagen ifråga, att då gällande exportförbud
för svartkrut (salpeterkrut) och svartkrutstubin måtte upphävas.

Bolagen höllo vidare före, att av konventionens Art. I framginge, att krut
och sprängämnen av alla slag (utom svartkrut) hänförts till kategori V, beträffande
vilken icke stipulerats andra restriktioner än att dithörande varor
ej finge utan särskilt tillstånd och iakttagande av särskilda föreskrifter utföras
till de s. k. förbjudna zonerna.

Bolagen medgåvo, att med hänsyn till sistnämnda förbehåll det torde befinnas
olämpligt att för det dåvarande helt upphäva exportförbudet för krut
och sprängämnen. Däremot syntes dem intet formellt eller sakligt hinder möta
mot ett lättande i avsevärd mån av formen för beviljande av undantag från
exportförbudet.

Dithörande varuslag kunde hänföras under två olika huvudgrupper, nämligen
sådana, vilkas användning normalt vore helt och hållet begränsad till
rent civila ändamål, och sådana, vilka därjämte — eller uteslutande — hade
militär användning.

Till förstnämnda grupp kunde enligt bolagens mening räknas dynamit och
motsvarande nitroglycerinsprängämnen s. k. säkerhetssprängämnen (ammoniumnitratsprängämnen
med högst 10 proc. nitroglycerin, såsom nitrolit, ammoncarbonit
och ammoncahucit), samt ammoniumperkloratsprängämnen av
carlsonit-, territ- och stjärnterrit-typ; dynamittändhattar samt röksvagt jaktkrut
(för liagelgevär) och jaktammunition.

Bolagen hemställde, att i fråga om nämnda varuslag generella exportlicenser
måtte beviljas dem att gälla tillsvidare för export till alla länder med undantag
av dem, som inbegrepes i de i konventionen angivna förbjudna zonerna.

Beträffande övriga dit hänförliga varuslag, vilka hade militär användning
— huvudsakligen röksvagt krut för armégevär och kanoner samt militära
sprängämnen — hemställde bolagen, för den händelse hinder skulle anses föreligga
mot ett lättande av exportförbudet för desamma i angiven utsträckning,

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

att ett generellt exportmedgivande måtte lämnas dem till utförsel av nämnda
vara till vissa angivna länder. Tillsvidare hemställde bolagen, att exporttillståndet
måtte avse:

Norge, Danmark, Finland, Estland, Lettland, Lithauen, Polen, Tyskland,
Belgien, Holland, England Frankrike, Portugal, Spanien, Schweiz, Italien,
Jugoslavien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Albanien, Grekland, samtliga
nord- och sydamerikanska stater och Japan.

Vad slutligen anginge vapen, ammunition och krigsmateriel av de slag, som
inbegripas under konventionens kategori I, anförde bolagen, att enligt konventionens
bestämmelser finge ifrågavarande slag av vapen m. in. endast levereras
till fyllande av direkta statsbehov för det importerande landets del, varom
officiellt intyg från vederbörande importlands regeringsmyndigheter skulle
företes, innan export medgåves. Denna föreskrift syntes bolagen icke utesluta,
att ett principiellt exporttillstånd under iakttagande av nämnda villkor och
förbehåll lämnades för export, som avsåge att fylla vissa angivna länders
statliga behov av krigsmateriel, utan närmare angivande av arten eller omfattningen
av de avsedda leveranserna. Därigenom skulle avsevärda fördelar
vinnas i åtskilliga avseenden, då det tillämpade systemet med beviljande av
licenser från fall till fall å vissa angivna slag och kvantiteter av krigsmateriel
till visst angivet land visat sig medföra verkliga olägenheter.

Före avgivande av bindande anbud å leveranser av krigsmateriel, varå förfrågan
ingått, måste anbudsgivaren givetvis säkra sig, att hinder ej mötte för
fullgörande av leverans, och för sådant ändamål ingiva underdånig ansökan
om exportlicens. Kvantiteten av den för utförsel avsedda materielen måste
därvid sättas vid den högsta siffra, som överhuvud taget kunde tänkas ifrågakomma.
Ofta nog ledde emellertid ett sådant anbud ej till resultat eller finge
det ändras till att omfatta väsentligen annan materiel. Förhandlingarna härom
kunde draga ut i åratal. Under tiden kunde det inträffa, och hade faktiskt
inträffat, att den ingivna ansökan om exporttillstånd eller på grund därav
meddelad exportlicens bringades till offentligheten och gåve anledning till diverse
felaktiga utläggningar, som uppenbarligen vore föga önskvärda vare sig
för svenska intressen eller för den främmande stat, som planerade eventuell
anskaffning av viss materiel.

Bolagen hemställde alltså, att även i fråga om krigsmateriel, hänförlig under
kategori I, ett generellt exporttillstånd måtte beviljas dem var för sig för
utförsel till ovan angivna länder, med skyldighet för dem att i varje fall före
exporttillfälle inför handelsdepartementet styrka att leverans skedde på grund
av beställning för vederbörande lands regerings räkning och för dess behov.

Genom remiss anbefalldes kommerskollegium att avgiva utlåtande med anledning
av bolagens framställning. Den 8 januari 1926 avgavs detta utlåtande.

Kollegium tillstyrkte lättnader i gällande exportförbud, men framhöll, att
dessa lättnader borde begränsas till vad som måtte överensstämma med de åtgärder,
vilka ett eventuellt biträdande från Sveriges sida av den förutnämnda
konventionen skulle innebära. Å andra sidan vore det — betonade kollegium

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

— av vikt, att icke svensk företagsamhet på ifrågavarande område stäcktes
genom onödigt besvärande restriktioner och särskilt icke av strängare sådana
än som tillämpas i konkurrerande länder.

Kollegium tillstyrkte upphävande av exportförbudet i fråga om svartkrut
och svartkrutstubin.

Beträffande sprängämnen förordade kollegium tillämpning av ett system
med generella exportlicenser för vissa angivna exportländer i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i bolagens ansökning begärts. Dylika licenser skulle
sålunda närmast meddelas sökandena för av dem angivna varuslag, men borde
givetvis kunna beviljas även andra välkända svenska tillverkare, som därom
kunde komma att göra framställning, och därvid kunna omfatta även andra
än de i bolagens nämnda ansökning omförmäkla varuslag, hänförliga under
konventionen om vapenbandeln — exempelvis jaktvapen och vissa slag av ammunition
för dylika. Bolagens ansökningar syntes kollegium böra föranleda
utfärdande av tre särskilda slags licenser, avseende var och en av följande tre
varugrupper, nämligen:

1) krut och sprängämnen, vilka under normala förhållanden uteslutande
äro avsedda för civila ändamål,

2) krut och sprängämnen, avsedda för såväl civil som militär användning
eller för uteslutande militärt bruk, och

3) vapen, ammunition och krigsmateriel, hänförliga till vapenhandelskonventionens
kategori I.

Kollegium hade införskaffat sprängämnesinspektionens yttrande. Till detta
yttrande var fogad som bilaga följande fullständiga förteckning över alla hithörande
slag av explosiva varor, som för det dåvarande tillverkades i Sverige,
med anförande av respektive varors handelsbenämningar:

* Klassificering av explosiva varor, som f. n. tillverkas inom landet, med
hänsyn till föreskrifterna i vapeuliandelskonventionen i Geneve 1925.

Utanför konventionen:

Krut, som faller utanför konventionens tillämpningsområde.

Svartkrut (salpeterkrut) såsom:

Bergkrut.

J aktkrut.

Stubinkrut.

F yrverkerikrut.

Svartkrutsstubin.

Under konventionen:

I. Krut och sprängämnen, som icke må exporteras till de s. k. förbjudna
zonerna.

A) Sprängämnen för civila ändamål.

a) Dynamit och motsvarande nitroglycerinsprängämnen:
Gummidynamit.

Extradynamit,

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

Extranobelit.

Nobeldynamit.

Boforsdynamit.

Expressdynamit.

b) Ammoniumperkloratsprängämnen:

Carlsonit.

Stjärnterrit.

Boforsit.

c) Ammoniumnitratsprängämnen med högst 10 % nitroglycerin:

Nitrolit.

Defensit.

Territ.

Ammoncarbonit. -—

Stjärnobelit.

Ammoncahucit.

d) Trinitrotoluol med stelningspunkt under 78° C.

B) Tändmedel.

Dynamittändhattar.

Elektriska tändhattar.

Tändhattar och tändspeglar, avsedda för hylsor till ammunition,
upptagna under D.

C) Krut.

Röksvagt krut, avsett för ammunition under D.

D) Ammunition.

Jaktammunition för slätborrad pipa.

» » mynningsladdning.

» » rafflade gevär med kaliber under 6 mm.

Ammunition för valkanoner.

» » signalkanoner.

» » slaktmasker.

E) Collodiumbomull.

Nitrocellulosa av högst 12.5 % kvävehalt, som helt löses i eteralkohol.

F) Knallsignaler för mistsignalering.

Knallsignaler av trinitrotoluol.

» » pressat bomullskrut.

II. Krut och sprängämnen, avsedda för såväl civil som militär användning eller
för uteslutande militärt brulc.

A) Röksvagt krut för skjutvapen av andra slag än som upptagas under

1 D.

B) Sprängämnen i lös form (opressat).

Trinitrotoluol med stelningspunkt av 78° C eller däröver.
Hexanitrodifenylamin.

Novit (blandningar av trinitrotoluol och hexanitrodifenylamin).
Tetranitrometylanilin.

C) Bomullskrut.

Nitrocellulosa av mer än 12.J % kvävehalt i lös form.

D) Tändmedel.

Tändhattar för såväl militära som civila skjuthandvapen, vilka ej
äro upptagna under II B.

E) Ammunition.

Laddade patroner för såväl militärt som civilt bruk (ej upptagna
under I D eller III B).

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

III. Krut och sprängämnen, hänförliga under vapenhandelskonventionens kategori
I.

A) Röksvagt krut.

Färdigapterade krutladdningar för armégevär, kulsprutor, mörsare
och kanoner.

B) Ammunition.

Laddade patroner för armégevär, kulsprutor, mörsare och kanoner.

C) Sprängämnen i pressad form (utom de under I F upptagna).

Trinitrotoluol med stelningspunkt av 78° C eller däröver.
Hexanitrodi f enylamin.

Novit (blandningar av trinitrotoluol och hexanitrodif en ylamin).
Tetranitrodif enylamin.

D) Sprängladdade projektiler av alla slag.

E) Tändmedel.

Tändpatroner och tändmedel av alla slag för kanoner, projektiler, torpeder,
luftbomber och minor.

Stockholm den 7 januari 1926.

C. von Feilitzen.»

Vad anginge grupp 1, krut och sprängämnen för civila ändamål, förordade
kollegium, att exportlicenser medgåves sökandena Nitroglycerinaktieholaget
och aktiebolaget Bofors Nobelkrut, gällande för alla länder med undantag endast
för de s. k. förbjudna zonerna.

De varuslag, för vilka utförseltillstånd under denna grupp skulle beviljas,
syntes kollegium åtminstone tillsvidare kunna begränsas till: dynamit (»extra
dynamit», »gummidynamit», nobelit) ; nitrolit, ammoncarbonit, ammoncahucit;
carlsonit, territ och stjärnterrit; knallsignaler (för mistsignalering) av pressat
bomullskrut eller trinitrotoluol; dynamittändhattar, nitrocellulosa av högst
12.5 % kvävehalt, helt löslig i eteralkohol; röksvakt jaktkrut (avsett för gevär,
uteslutande användbara för jaktändamål) samt laddade patroner för skjutvapen,
vilka vore avsedda uteslutande för jakt, sport eller djurslakt, ävensom tändhattar
för dylika.

Såsom skjutvapen av sistnämnda slag torde tillsvidare och för avsedda syfte
böra räknas: jaktgevär med slätborrad pipa eller för mynningsladdning, eller
med periferisk tändanordning, samt refflade gevär med kaliber understigande
6 mm, ävensom skjutslaktmasker, valkanoner och signalkanoner (de senare ej
fallande under konventionen.)

Då det för vissa ändamål kunde befinnas svårt för vederbörande tullmyndighet
i svensk exportort att avgöra, huruvida visst varuslag, som anmäldes
för export, vore att hänföra under någon av ovan angivna grupper, ansåg kollegium
det böra föreskrivas, att exportdeklaration, som avsåge ifrågavarande
varuslag, skulle vara åtföljd av en på tro och heder avgiven förklaring rörande
varans art och användning. Sådan förklaring borde vara avgiven av en av
sprängämnesinspektionen såsom kompetent och i övrigt lämplig vitsordad sakkunnig
person.

För grupp 2, krut och sprängämnen för såväl civil som militär användning
eller för uteslutande militärt bruk a''nsåg kollegium licenser böra medgivas
samtliga tre sökande. I licenser under grupp 2 torde enligt kollegii mening
behöva medtagas huvudsakligen följande fabrikat:

1. Röksvagt krut för skjutvapen av andra slag, än de ovan anförda. (Dylikt
krut torde enligt kollegium, därest det icke inginge i färdigapterad
laddning, innesluten i kardus och försedd med tändladdning, vara hänförligt
under konventionens kategori V.)

Konstitutionsutskottets memorial, Nr 20.

2. Trinitrotoluol (»trotyl») med stelningspunkt av 78° C eller däröver,
hexanitrodifenylamin (»hexyl»), samt blandningar därav (»novit»), tetranitromethylanilin
(»tetryl»), alla i lös (opressad) form.

3. Nitrocellulosa av mer än 12.5 % kvävehalt i lös form.

4. Laddade patroner och tändhattar till dylika, användbara till såväl militära
som civila skjutvapen.

I fråga om dessa varuslag ansåg kollegium med hänsyn till vapenhandelskonventionens
bestämmelser inga hinder möta mot ett beviljande av generella
exportlicenser till alla länder utom de s. k. förbjudna zonerna. Emellertid
torde härvid en viss begränsning möjligen befinnas nödig på grund av andra
internationella förhållanden, som icke fölle inom kollegii bedömande. Kollegium
inskränkte sig därför till att i ifrågavarande avseenden förorda bifall
till ansökningen med den begränsning i fråga om varudestinationen, som vid
ärendets vidare behandling måtte befinnas lämplig.

Samma förklaring av sakkunnig, som under grupp 1 föreslagits, torde till
tullmyndigheternas ledning böra åtfölja även exportdeklaration för vara tillhörande
grupp 2.

Vad slutligen anginge grupp 3, vapen, ammunition och krigsmateriel, som
vore hänförlig under vapenhandelskonventionens kategori I, vore det icke nödvändigt
eller ens lämpligt att i detta samband söka göra en uttömmande uppräkning
av de olika slag av vapen m. m., som böra inbegripas under nu nämnda
kategori. Detta så mycket mindre, som endast en del av dessa vapenslag vid
bifall till bolagens framställning skulle ifrågakomma för export.

Utförseltillstånd inom grupp 3 erfordrades för sökandena aktiebolaget Bofors
och aktiebolaget Bofors Nobelkrut. Nitroglycerinaktiebolagets fabrikat
torde däremot icke ifrågakomma vid sagda grupp.

Då det torde vara nödvändigt — åtminstone intill dess en eventuell justering
av den statistiska varuförteckningen till närmare överensstämmelse med
konventionens kategoriindelning komme att genomföras — att i de blivande
utförseltillstånden närmare angiva de varuslag, desamma skulle omfatta, finge
kollegium, efter inhämtande av närmare upplysningar från sökandena, föreslå,
att ifrågavarande utförseltillstånd måtte omfatta följande varor:

A. För aktiebolaget Bofors.

a) Kanoner, mörsare och bombkastare av alla slag, hela eller i färdigarbetade
delar, med alla tillbehör, såsom lavetter, förställare, ammunitionsvagnar,
siktanordningar, avståndsmätare.

b) Pansartorn och pansarvagnar för kanoner och kulsprutor.

c) Projektiler, laddade eller oladdade; patronhylsor och laddade patroner,
krutladdningar, samt sprängladdningar och tändmedel av alla slag
för förutnämnda skjutvapen.

d) Luftbomber och undervattensbomber samt laddningar och tändmedel
därför.

B. För aktiebolaget Bofors Nobelkrut.

a) Laddade patroner ävensom färdigapterade krutladdningar av alla slag
för kanoner, mörsare, kulsprutor och armégevär;

b) Sprängladdade projektiler av alla slag, tändpatroner och tändmedel av
alla slag för kanoner och projektiler;

c) Sprängladdningar för projektiler av alla slag, torpeder, luftbomber och
minor.

Beträffande senast berörda varuslag, som vore att hänföra under vapenhandelskonventionens
kategori I, tillstyrkte kollegium, att generella exportlicenser
måtte meddelas aktiebolaget Bofors och aktiebolaget Bofors Nobelkrut

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

till alla sådana länder, i fråga om vilka särskilda anledningar till en mera
restriktiv behandling icke måtte föreligga.

För att dylika eventuella exportlicenser för varor inom ovannämnda grupp 3
icke måtte strida mot vapenhandelskonventionen -—- därest densamma skulle
komma att för Sveriges del biträdas — torde desamma böra innehålla det villkor,
att licenshavare skulle före varje export av varuparti av sådan art för
chefen för handelsdepartementet, eller den han i sitt ställe förordnade, styrka,
antingen att leveransen skedde på grund av avtal, avslutat med representant
för regeringsmyndighet i vederbörande importland, eller med godkänd vapentillverkare
därstädes och avsåge försändelse direkt till sådan myndighet eller tillverkare,
eller ock att den utgjordes allenast av varuprov, som försändes till avsändarens
godkända ombud i utlandet för demonstrationsändamål. Därjämte
torde licenshavaren böra åläggas att lämna de statistiska uppgifter om exporten,
chefen för handelsdepartementet funne erforderliga. Med hänsyn till
nämnda kontrollåtgärder från handelsdepartementets sida torde särskild förklaring
av sakkunnig icke behöva bifogas exportdeklarationen i fråga om varor,
tillhörande grupp 3.

Kommerskollegium hemställde, att Kungl. Maj:t måtte med anledning av
den remitterade framställningen dels upphäva förbudet för utförsel av

a) svartkrut (salpeterkrut), nr 1231 i statistiska varuförteckningen, och

b) svartkrutstubin, nr 1238 i samma förteckning,

dels medgiva var och en av sökandena tillstånd tillsvidare att utan hinder
av gällande utförselförbud ur riket utföra de olika slag av sprängämnen, krut,
ammunition, vapen och annan krigsmateriel, som framställningen avsåge, dock
med den begränsning och på de villkor, kollegium föreslagit.

Vid bifall till förslaget om upphävande av utförselförbudet för svartkrutstubin
torde sådant förbud bibehållas beträffande övriga till 1238 i statistiska
varuförteckningen hörande varuslag och således fortfarande gälla för stubintråd
av annat slag än svartkrutstubin samt antändningsrör.

I anledning av remiss anförde generaltullstyrelsen följande synpunkter:

Förslaget 1) till kungörelse angående upphävande av vissa förbud mot utförsel
ur riket av varor och förslaget 2) till vissa lättnader i gällande bestämmelser
angående förbud mot utförsel av vissa slag av sprängämnen m. m.
hade icke ur de synpunkter styrelsen hade att företräda givit anledning till
annan erinran från styrelsens sida än att styrelsen, som den 11 mars 1925 avgivit
underdånigt utlåtande angående förslag till upphävande av rådande exportförbud
å vissa varor, tilläte sig hemställa, att i förslaget 1) uttrycket
»svartkrutstubin» — av skäl som i nämnda utlåtande anförts, nämligen
önskvärdheten av överensstämmelse med benämningen »stubintråd» i stalistiska
varuförteckningens rubrik 1238 —- måtte utbytas mot »svartkrutstubin
tråd».

Vad anginge förslaget 3) till vissa föreskrifter i de fall, då i 2) omförmälda
lättnader medgivits, hade styrelsen intet att erinra rörande villkoren
för utförsel av varor, hänförliga till klass 1 a).

Beträffande till klass 1 b) hänförliga varor innebure förslaget, att den
under rubriken »Villkor» i mom. II omnämnda exportdeklarationen av innehåll,
som närmare angåves i särskild bilaga, för att godtagas av tullmyndighet
skulle vara granskad och försedd med påteckning av den, som chefen för
handelsdepartementet därtill förordnade. Styrelsen förutsatte, att uppvisande
av omförmälda handling, sålunda granskad och påtecknad, från tullmyndigheternas
sida finge betraktas såsom bevis för, att alla de villkor blivit uppfyllda,
som erfordrades för utförseln av till klass 1 b) hänförliga varor, vilket
förhållande svårligen kunde av tullmyndigheterna på annat sätt kontrolleras.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

Vid utförsel av till klass 2 och 3 hänförliga varuslag skulle enligt förslaget
till »Villkor», inom. I, avsändaren hos den, som chefen för handelsdepartementet
förordat, styrka vissa närmare angivna förhållanden. Förslaget
innehölle emellertid ingen föreskrift om, på vad sätt tullmyndigheten
skulle erhålla kännedom om, att detta villkor blivit uppfyllt. Enligt samma
»Villkor», mom. II, skulle, innan utförsel måtte ske, till tullmyndighet avlämnas
exportdeklaration, ävenledes av innehåll enligt nämnda bilaga. I detta
fall innehölle emellertid förslaget ingen föreskrift om att exportdeklarationen
— såsom under 1 b) föreskrivits —- för att godkännas av tullmyndigheterna
skulle vara granskad och försedd med påteckning. Enär det vid export av
till klass 2 och 3 hänförliga varor för tullmyndigheten torde vara omöjligt
att i detalj kontrollera, att i mom. I för utförsel föreslagna villkor uppfyllts,
tilläte sig styrelsen hemställa, att även i detta fall exportdeklarationen
måtte granskas och förses med påteckning av den, som chefen för handelsdepartementet
därtill förordnat, och att företeende av sådan handling, vederbörligen
granskad och påtecknad, av tullmyndigheterna måtte få betraktas
såsom bevis för, att för exporten stadgade villkor uppfyllts.

Det ålåge givetvis sedermera tullmyndigheterna att kontrollera, att de till
export avsedda varupartierna överensstämde med vad i respektive exportdeklarationer
uppgivits.

Den 12 maj 1927 fattade Kungl. Maj:t sitt beslut. Statsrådsprotokollet
däröver lyder som följer*:

Hos Kungl. Maj:t hava Nitroglycerinaktiebolaget i Stockholm samt aktiebolaget
Bofors och aktiebolaget Bofors Nobelkrut, Bofors, gjort framställning
om vissa lättnader i gällande bestämmelser angående förbud mot utförsel
av vissa slag av sprängämnen, vapen, ammunition och krigsmateriel.

Häröv r hava kommerskollegium den 8 januari 1926 och generaltullstyrelsen
den 4 maj 1927 avgivit infordrade utlåtanden.

Kungl. Maj:t förordnar, i anledning av framställningen,

dels att kungörelse angående upphävande av vissa förbud mot utförsel ur
riket av varor skall utfärdas av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar,

dels ock att förenämnda bolag må, utan hinder av gällande utförselförbud,
tillsvidare till och med den 31 december 1927 ur riket utföra

1 a) Nitroglycerinaktiebolaget och aktiebolaget Bofors Nobelkrut till Belgien,
Danmark och Island, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Italien,
Lettland, Lithauen, Luxemburg, Monaco, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal,
Rumänien, Ryssland, Schweiz, Serbokroatoslovenska staten, Spanien,
Storbritannien och Norra Irland, Irländska Fristaten, Tjeckloslovakien, Turkiet,
Tyskland, Ungern, Österrike samt till Amerikas Förenta Stater och
Canada, Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Costarica, Cuba,
Dominikanska republiken, Equador, Guatemala, Mexiko, Panama, Paraguay,
Peru, Salvador, Uruguay, Venezuela ävensom till Abessinien, Egypten, Persien,
Siarn och Japan

följande för civilt bruk avsedda varor, nämligen: dynamit (»extra dynamit»,
»nobeldynamit», »gummidynamit», nobelit); nitrolit, ammoncarbonit,

* Kors. av vissa länders namn gjord av reservanterna.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 5 samt. 15 häft. (Nr 20.)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

ammoncahiicit; carlsonit, territ och stjämterrit; dynamittändhattar, trinitrotoluol
(trotyl) med en stelningspunkt understigande 78° C; nitrocellulosa med
högst 12.5 procent kvävehalt, helt löslig i eteralkohol; röksvagt krut, avsett
för slätborrade jaktgevär; oladdade, med tändhatt försedda patroner, avsedda
för hagelgevär; laddade samt oladdade, med tändhatt försedda patroner för
rafflade skjutvapen med en kaliber understigande 6 mm. eller apterade för
skjutslaktmasker, valkanoner eller signalkanoner, ävensom tändhattar till dylika
patroner eller till patroner, avsedda för hagelgevär;

1 b) Nitroglycerinaktiebolaget, aktiebolaget Bofors och aktiebolaget Bofors
nobelkrut

till Belgien, Danmark och Island, Estland, Finland, Frankrike, Grekland,
Italien, Lettland, Lithauen, Luxemburg, Monaco, Nederländerna, Norge, Polen,
Portugal, Rumänien, Ryssland, Schweiz, Serbokroatoslovenska staten, Spanien,
Storbritannien och Norra Irland, Irländska Fristaten, Tjeckoslovakien,
Turkiet, Tyskland, Ungern, Österrike samt till Amerikas Förenta Stater och
Canada, Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Costarica, Cuba, Dominikanska
republiken, Equador, Guatemala, Mexiko, Panama, Paraguay, Peru,
Salvador, Uruguay, Venezuela ävensom till Abessinien, Egypten, Persien, Siarn
och Japan

följande för civilt eller militärt bruk avsedda varor, nämligen: röksvagt
krut; trinitrotoluol (trotyl) med en stelningspunkt av 78° C eller däröver,
hexanitrodifenylamin (»hexyl») samt blandningar därav (»novit»), tetranitromethy
la nilin (»tetryl»), alla i lös (opressad) form; nitrocellulosa i lös form
med mer än 12.5 procent kvävehalt; tändhattar för jaktgevärspatroner; laddade
patroner för rafflade jaktgevär, ävensom oladdade, med tändhatt försedda patroner
för jaktgevär.

2) aktiebolaget Bofors

till Belgien, Danmark och Island, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Italien,
Lettland, Lithauen, Luxemburg, Monaco, Nederländerna, Norge, Polen,
Portugal, Rumänien, Schweiz, Serbokroatoslovenska staten, Spanien, Storbritannien
och Norra Irland, Irländska Fristaten, Tjeckoslovakien, Turkiet samt
till Amerikas Förenta stater och Canada, Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile,
Colombia, Costarica, Cuba, Dominikanska republiken, Equador, Guatemala,
Panama, Paraguay, Peru, Salvador, Uruguay, Venezuela ävensom till Persien,
Siarn och Japan

följande slag av vapen, ammunition och krigsmateriel, nämligen: kanoner,
mörsare och bombkastare av alla slag, hela eller i färdigarbetade delar, med alla
tillbehör, såsom lavetter, förställare, ammunitionsvagnar, siktanordningar samt
avståndsmätare; pansartorn och pansarvagnar för kanoner och kulsprutor; projektiler,
laddade eller oladdade; patronhylsor och laddade patroner, krutladdningar;
samt sprängladdningar och tändmedel av alla slag för förutnämnda
skjutvapen; luftbomber och undervattensbomber samt laddningar och tändmedel
därför;

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

3) aktiebolaget Bofors Nobelkrut

till Belgien, Danmark och Island, Estland, Finland, Frankrike, Grekland,
Italien, Lettland, Lithauen, Luxemburg, Monaco, Nederländerna, Norge, Polen,
Portugal, Rumänien, Schweiz, Serbokroatoslovenska staten, Spanien, Storbritannien
och Norra Irland, Irländska Fristaten, Tjeckoslovakien, Turkiet
samt till Amerikas Förenta Stater och Canada, Argentina, Bolivia, Brasilien,
Chile, Colombia, Costarica, Cuba, Dominikanska republiken, Equador, Guatemala,
Panama, Paraguay, Peru, Salvador, Uruguay, Venezuela ävensom till
Persien, Siarn och Japan

följande slag av ammunition, nämligen: laddade patroner ävensom färdigapterade
krutladdningar av alla slag för kanoner, mörsare, kulsprutor och
armégevär; sprängladdade projektiler av alla slag, tändpatroner och tändmedel
av alla slag för kanoner och projektiler; sprängladdningar för projektiler av
alla slag, torpeder, luftbomber och minor;
under villkor:

beträffande ett vart av de under 1 a) och b) upptagna tillstånden, att, innan
utförsel sker, för vederbörande tullmyndighet företes en av nedan omförmälda
sakkunnige person på tro och heder avgiven förklaring rörande varans art och
den användning, för vilken densamma är avsedd med hänsyn till sin beskaffenhet,
samt

beträffande de under 2) och 3) upptagna tillståndet, att avsändaren hos den
befattningshavare i handelsdepartementet, som chefen för nämnda departement
därtill förordnar, dels styrker, att leverans skall ske på grund av avtal, avslutat
med representant för regeringsmyndighet i vederbörande införselland eller
med av vederbörande myndighet i det främmande landet godkänd vapentillverkare
eller ock, att leveransen utgöres allenast av varuprov, som för demonstrationsändamål
försändas till bolagens ombud i utlandet, dels ock avgiver så
fullständiga uppgifter rörande befordringssätt och destination, att därav framgår,
att varorna äro avsedda att direkt tillsändas vederbörande myndighet eller
tillverkare i det främmande landet,

ävensom beträffande de under 1 b) samt 2) och 3) upptagna tillstånden, att
bolagen ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som chefen för
handelsdepartementet kan finna skäl meddela.

I samband härmed bemyndigar Kungl. Maj :t kommerskollegium att uppdraga
åt sprängämnesinspektören att, efter av bolagen gjord framställning, utse sådan
kompetent och i övrigt såsom lämplig vitsordad sakkunnig person, som äger
att utfärda ovan omförmälda på tro och heder avgivna förklaring rörande till
utförsel angiven varas art och användning.

Till belysande av den ståndpunkt Sverige internationellt genom officiösa
deklarationer förfäktat må anföras följande:

Onsdagen den 6 maj 1925 gjorde den svenska regeringens ombud herr Hennings
i den svenska regeringens namn följande deklaration inför konferen -

KonstituiionsutsTcottets memorial Nr 20.

sen i Geneve om kontroll över den internationella handeln med vapen, ammunition
och krigsmateriel:

»Den svenska regeringen har städse med den största uppriktighet samarbetat
med övriga nationer inom Nationernas förbund för att ernå positiva resultat
i avrustningsfrågan. Ändamålet med denna konferens är att utarbeta en konvention,
som i viss mån berör denna stora och livsviktiga fråga. Den svenska
regeringen har därför med glädje antagit inbjudan att deltaga i konferensen.

Problemet att skapa en kontroll över handeln med vapen, ammunition och
krigsmateriel har sedan lång tid tillbaka varit föremål för ett grundligt studium
inom Nationernas förbunds olika organ, i synnerhet inom den tillfälliga
blandade kommissionen. Jag behöver väl knappast här erinra, att herr
Branting, min bortgångne berömde landsman, tog aktiv del i arbetet på det
förslag till konvention, som här underställts vår granskning.

Detta förslag vilar på tva grundprinciper. Det skapar i verkligheten ett
system av licensförfarande och förutsätter en vidsträckt publicitet beträffande
import och export av vapen. En mycket sträng ordning rörande licenser tilllämpas
redan i Sverige. Det är alltså naturligt, att en generalisering av
en dylik tingens ordning icke stöter på några invändningar från den svenska
regeringens sida.

Beträffande publiciteten, sådan den förutsagts i förslaget, må märkas, att
den får en något ojämn räckvidd i vad det gäller vapenleveranser för olika länders
militära ändamål. Nationer, som icke ha en utvecklad inhemsk fabrikation
av krigsmateriel, komma att få se alla sina importer -— till och med de
för landets säkerhet mest nödvändiga ■—- överantvardade åt publiciteten, under
det att de stora producerande länderna skola kunna garantera sig nödiga rustningar
utan att den allmänna opinionen informeras därom.

Likaså komma de länder, vilkas för det nationella självförsvaret i krigstid
nödvändiga vapenindustrier i hög grad avhänga av möjligheten till en legitim
export i fredstid, att befinna sig i ett mera utsatt läge i vad det gäller
offentliggörande av deras fabrikation än de länder, där ifrågavarande industri
kan få en tillräcklig marknad utan att behöva tillgripa export.

Det hade måhända varit önskligt utifrån slika överväganden, att hela problemet
att ge publicitet rörande olika nationers rustningar hade fått sin lösning
i ett sammanhang, en lösning, som för övrigt förutsagts i artikel 6 i förbundsakten,
vilken föreskriver ett fullständigt utbyte av upplysningar i detta
stycke mellan de stater, som äro medlemmar av Nationernas förbund.

I alla händelser anser den svenska regeringen, att en som vilar på de båda
principerna: licenssystem och publicitet rörande den internationella vapenhandeln
kan, låt vara i begränsad omfattning, bidraga till förverkligande av
det i akten angivna ändamålet, under förutsättning naturligtvis att denna konvention
får tillräckligt stor anslutning, för att dess effektivitet skall tryggas.

Min regering är därför redobogen att uppriktigt och lojalt deltaga i utarbetandet
av en konvention i enlighet med de allmänna linjerna i det förslag,
som den tillfälliga blandade kommissionen underställt oss. Den svenska delegationen
förbehåller sig i alla händelser rätt att under konferensöverlägg -

Konatitutionsutslcottetn memorial Nr 20.

ningamas gång framställa ändringsförslag och synpunkter beträffande detaljerna,
särskilt för att åt konventionen trygga en tolkning och en tillämpning,
som i möjligaste mån är likformig för alla länder.»

Det rådslag, som föredragande departementschefen i förevarande ärende
givit, är enligt vår bestämda mening icke förenligt med det iakttagande av
rikets sannskyldiga nytta, som grundlagen kräver av en Konungens rådgivare.
I och genom sitt undertecknande av Genévekonventionen har Sverige
givit på hand sin föresats att verka för en skärpt kontroll över den internationella
vapenhandeln, en föresats, som för övrigt underströks i det ovan återgivna
anförande, som Sveriges delegat höll på Genéve-konferensen. Att efter
en dylik deklaration och efter konventionens undertecknande skrida till ett
upphävande av den kontroll från fall till fall, som tidigare tillämpades, är
onekligen ägnat att väcka berättigade tvivel på uppriktigheten i vårt lands
politik i hithörande frågor. Sundheten i det tidigare tillämpade förfaringssättet
låg framför allt däri, att varje ifrågasatt export prövades för sig under
hänsynstagande till såvitt möjligt alla på licensfrågans bedömande inverkande
faktorer. Regeringen hade då i sin hand att laga efter läglighet,
granska det konkreta fallet, pröva lämplighetssynpunkterna utifrån såväl utrikespolitiska
som inrikespolitiska överväganden. Med övergången till generella
licenser har regeringen avhändat sig denna möjlighet. Kontrollen utövas
icke längre efter diskretionär prövning från fall till fall. Den upphör att
vara utrikespolitisk och saklig och blir rent formell. Det blir vissa byråkratiska
formalia, som skola vara uppfyllda, för att exporten skall få äga rum.
Den utrikespolitiska och sakliga prövningen presumeras vara undanstökad i
och genom att den generella licensen gäller vissa uppräknade destinationsländer.

Vi hysa den meningen, att på ett område så ömtåligt som detta en dylik
övergång till generella licenser icke bör ske utan att de allra starkaste skäl
kunna åberopas för densamma. I förevarande fall har man i ena vågskålen
lagt hänsynen till de exporterande bolagens intressen och fördelen av den
svenska rustningsindustrins blomstring, i andra vågskålen hänsynen till de
grundsatser närmast i freds- och avrustningsfrågan, för vilka de svenska regeringarna
ivrigt och följdriktigt trätt i bräschen inom Nationernas förbund.
De förra hänsynen ha därvidlag fått väga tyngre än de senare. Det har ansetts
viktigare, att de industrier, varom här är fråga, nått uppsving och blomstring,
än att Sverige i handel och vandel levat som det pa Genéveidéernas forum
lärt. Att bereda den svenska rustningsindustrin exportlättnader har framstått
som en mera behjärtansvärd statsangelägenhet än att hålla igen och avveckla
den trafik, varigenom världens vapenarsenaler ökas och nedrustningen
försvåras och fördröjes.

En kulturstat som Sverige skulle handla ovärdigt mot sig själv och svekfullt
mot de ideal, den i och genom sin verksamhet i Nationernas förbund
affischerat som sina egna, därest den fortsatte att i valet mellan den inhemska
rustningsindustrins intressen och fredens intressen i hemlighet ge företräde
åt de förra, allt medan den i Genéve högtidligt satte de senare i främsta rum -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

met. Man kan varken som individ eller som stat i längden ostraffat spela ett
slikt dubbelspel. Det komprometterar vårt land utåt, och det korrumperar vårt
nationella liv inåt. Ty antingen skall man göra levande allvar av sina Genéveförkunnelser
och därmed sätta stopp för det förfarande, vartill 12-maj-beslutet
1927 utgjorde inledningen, eller skall man vidbliva 12-maj-politiken och då
också upphöra att i Genéve slå blå dunster i folkens ögon. För vår del måste
vi på det livligaste beklaga den nyorientering i dessa frågor, som 12-majbeslutet
kännetecknar. Den är i våra ögon ett ödesdigert och förkastligt avsteg
från den ideella linje, som det bör vara en hederssak för vårt land att
troget och hängivet fullfölja. Även en stat bör handla så, att den skulle vilja
ha sitt handlingssätt upphöjt till allmän lag. Men antag, att det handlingssätt,
vi här påtala, bleve allmän regel för staterna! Vart bure det hän? Frågan behöver
endast ställas, för att det skall bli klart, att en svensk regering, som under
denna för avrustningskravet bistra och järnhårda tid övergår från det
relativt betryggande systemet med kontroll från fall till fall och tillgriper systemet
med generella licenser på det område, varom här är fråga, slår moraliskt
benen undan sig själv. Det kan icke hjälpas: det står vida bättre i överensstämmelse
med Sveriges sannskyldiga nytta att offra rustningsindustrins
intressen på fredsidéns altare än att offra fredsidén på de rustningsindustriella
intressenas altare.

Härtill kommer emellertid jämväl ännu en allvarlig omständighet.

En blick på förteckningen över de destinationsländer, som uppräknas i
Kungl. Maj :ts beslut, ger vid handen, att några typiska diktaturstater äro
medtagna. Lithauen lever under militärdiktatur, så ock Italien, Sovjetryssland,
Spanien och Ungern. I dessa länder tjäna de militära resurserna jämväl
uPPgiften att förkväva, förtrampa och våldföra den medborgerliga friheten.
Förteckningen visar, att beträffande Lithauen, Italien och Spanien omfattar
den generella licensen samtliga tre i Kungl. Maj:ts beslut angivna varugrupper
av militär natur, d. v. s. 1) varor för civilt eller militärt bruk; 2) vapen,
ammunition och krigsmateriel; 3) ammunition. Beträffande Sovjetryssland
omfattar den generella licensen den första gruppen (röksvagt krut, trotyl med
en stelningspunkt av 78° C eller däröver, »hexyl», samt blandningar därav
— »novit» —, »tetryl», alla i lös — opressad •— form; nitrocellulosa i lös
form med mer än 12.5 procent kvävehalt; tändhattar för jaktgevärspatroner;
laddade patroner för räfflade jaktgevär, ävensom oladdade, med tändhatt försedda
patroner för jaktgevär). Beträffande Ungern omfattar den generella
licensen likaså den första gruppen. Den svenska regeringen synes alltså gradera
de diktaturstyrda länderna. Italien, Spanien och Lithauen kunna fägna
sig åt dess fulla förtroende. Sovjetryssland och Ungern synas åtnjuta ungefär
en tredjedel av dess förtroende. Yäl äro även de upptagna som destinationsländer
för generellt licensierad export, men de få nöja sig med att undfå sådant
som har både civil och militär användning.

Det är oss fördolt, varför den svenska regeringen gör en sådan åtskillnad
mellan å ena sidan Italien—Lithauen och å andra sidan Sovjetryssland. Det
är på bägge håll militärdiktatur som militärdiktatur.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

Vi säga rent ut, att det är ovärdigt Sverige som demokratisk kulturstat att
genom det här påtalade generella licenssystemets införande vara med om att
i stegrad grad förse militärdiktaturer med våldsresurser. Är vårt land stolt
över sin medborgarfrihet och sina demokratiska inrättningar, och anser det,
att det demokratiska statsskickets landvinningar skulle vara av betydelse för
främjande av frihetens sak i världen, så gör det sig i sanning skyldigt till ett
egendomligt handlingssätt, när det förfar i enlighet med 12-maj-beslutet. Vi
kunna ej heller underlåta att erinra därom, att herr Voldemaras gjorde sin
statskupp i Lithauen 16—1.7 dec. 1926 och proklamerade sin diktatur 17—18
dec. 1926. Men till denna regim beslöt den svenska regeringen redan i mai
1927 att tillåta export av krigsmateriel enligt ett system med generella licenser!
En liten demokratisk stat som vår har naturliga plikter icke blott mot sina i
Geneve proklamerade freds- och avrustningsideal, utan även mot sina egna författningsideal.
Regeringsbeslutet av den 12 maj synes oss vara ett flagrant
åsidosättande av dessa naturliga plikter.

Det finnes för övrigt även ett annat regeringsbeslut, som synes oss vittna
därom, att regeringen i sin licenspolitik på hithörande område kommit in på
rent äventyrliga avvägar.

Den 26 september 1927 ingick Aktiebolaget Bofors Nobelkrut med en skrivelse
till Kungl. Maj:t, vari hemställdes om tillstånd att utan hinder av gällande
utförselförbud få till Kina utföra 300 ton trotyl och tetryl. Till ansökan
var fogat ett utfärdat intyg av laboratorieföreståndaren Felix Friedemann,
vari under edlig förpliktelse intygades, att trotyl hade en mycket vidsträckt
användning, såväl här i Sverige som i utlandet, som mer eller mindre
huvudsaklig beståndsdel i civila sprängämnen för bergsprängning och gruvdrift,
samt att tetryl vore den vanligast förekommande sekundära initiatorn i
tändhattar för sagda sprängämnen, nämligen s. k. dynamittändhattar.

I skrivelse från herr Clas Herlin till byråchefen i handelsdepartementet Hj.
Heimburger den 26 september 1927 meddelades, att avdelningschefen Westman
i U. D. till den förstnämnde sagt sig skola verka för, att bolaget skulle erhålla
utförseltillstånd för trotyl till Kina, »då icke blott för 150 ton det tidigare rört
sig om, utan om vi ville 2—300 ton. Eliel Löfgren skulle närmaste dagarna
återkomma, och hade denne, när Westman senast talade med honom om saken,
förklarat den möjlig, och trodde sig Westman kunna klara saken till instundande
fredag. Han frågade, om jag hade någon ansökan inne, men nämnde
jag, att vår ansökan på grund av framställning från Heimburger återtagits.
Han sade, att ny ansökan kunde inlämnas, och bifogar jag därför en ny ansökan
för inlämnande, därest numera saken ordnar sig i U. D.»

Alltså: en ursprunglig ansökan på exportlicens för 150 ton hade ingivits
men återtagits och ersatts med en ny ansökan på 300 ton och en avdelningschef
i U. D. hade sagt sig skola komma att verka härför!

I skrivelse från Clas Herlin till byråchefen Hj. Heimburger i handelsdepartementet
den 28 sept. 1927 meddelas, att trotylen vore avsedd sändas med
norsk båt. De hamnar, som för det dåvarande komme i fråga, vore Tsingtau och
Tientsin. Som mottagare stode i första hand bolagets representanter i Kina,

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

vilka voro firma Carlowitz o. Co. med kontor även i Hamburg och A/S Nielsen
& Winther med huvudkontor i Köpenhamn. Bolagets representanter skulle
sedan sända trotylen till de olika förbrukningsorterna och efter vad bolaget
kunde förstå i första hand till Mukden för vidare bearbetning.

Den 7 oktober beslöt Kungl. Maj:t bifalla bolagets ansökan. Statsrådsprotokollet
däröver har följande lydelse:

Kungl. Maj:t medgiver, med anledning av gjord ansökning, Aktiebolaget
Bofors’ Nobelkrut, Bofors, rätt att, utan hinder av gällande utförselförbud,
ur riket till Kina utföra sammanlagt trehundra ton trotyl och tetryl, under
villkor att det bevis om tillståndet, som av handelsdepartementet utfärdas, i
original vid utförseltillfälle företes för vederbörande tullmyndighet, som skall
hava att förse detsamma med anteckning om utförseln eller, därest utförsel sker
vid olika tillfällen, om myckenheten av den för varje gång till utförsel angivna
varan.

Förevarande beslut synes oss i olika avseenden vara i högsta grad anmärkningsvärt.
Redan den 25 januari 1926 hade en Aktiebolaget Bofors’ tjänsteman
i skrivelse till byråchefen Heimbiirger i handelsdepartementet livligt insisterat
på att utförselförbudet för vapen till Kina borde upphävas. Det hette
i denna skrivelse bl. a. »Förutom Ryssland har även Japan under den senaste
tiden levererat vapen och ammunition till Kina, företrädesvis till marskalk
Chang-Tso-Lin, som japanerna för övrigt på allt sätt understött. Detta har
även haft till följd, att japanernas inflytande i norra Kina avsevärt ökats för
att på senaste tiden taga en sådan omfattning, att de flesta förut anställda
europeiska instruktörerna och ledarna vid arsenalerna i Mukden numera fått
vika för japanska efterträdare.» I skrivelsen åberopas en ingången rapport
från chefen för A/S Nielsen & Winther i Köpenhamn, generalkonsul Kongsted,
som är Boforsbolagets ombud i Kina. Som synes, är det där alltså fråga om
samma representant för Bofors’ Kina-intressen som den i Herlins skrivelse till
byråchefen Heimbiirger den 28 sept. 1927 omnämnde. Det må vidare märkas,
att Mukden i båda dessa skrivelser angives som intressecentrum ur synpunkten
av materielens distribution.

Svensk leverans av trotyl och tetryl till en huvudpunkt för den ena parten
i det pågående kinesiska inbördeskriget vore redan i och för sig en otrevlig sak.
Men det blir dubbelt otrevligt, när det befinnes, att Sveriges regering givit sitt
tillstånd till denna export. Och när det slutligen av handlingarna framgår,
att det exporterande bolaget först begränsat sin ansökan till 150 ton men —
därtill uppmuntrat och styrkt av en departementstjänsteman —• sedan tagit
denna ansökan tillbaka och ersatt den med en ny på 300 ton, då frågar man
sig med undran, huru vederbörande tjänstemän inom våra departement egentligen
uppfatta sin egen ställning till ärenden av detta slag.

Beträffande 12-maj-beslutet hava vi förgäves i utrikesdepartementets protokoll
sökt efter någon föredragningslista för utrikesnämnden, varå ärendet funnits
uppfört. Antingen har det förelagts nämnden utan att figurera på föredragningslistan,
eller också har regeringen ansett sig kunna träffa ett i utrikespolitiskt
avseende så viktigt avgörande, utan att utrikesnämndens mening

Konstitutionsutskottets memorial Nr SO.

8!)

därom inhämtats. Skulle det sistnämnda vara fallet, så skulle vi nödgas beteckna
förfaringssättet som ett uppseendeväckande åsidosättande av den ordning,
vari dylika ärenden pläga av Kungl. Maj:t handläggas. Beslutet den 7
oktober 1927 beträffande licensen för »trotyl»- och »tetryl»-export till Kina
föranleder motsvarande undran angående utrikesnämndens ställning.

Då vi anse vad i dessa ärenden förelupit vara vittnesbörd om att föredragande
departementschefen icke med nödig skicklighet förvaltat sitt ämbete och i
sitt rådslag icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, hava vi inom utskottet yrkat,
att utskottet måtte göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande
departementschefen, statsrådet Hamrin.

XIV.

(Protokoll över handelsärenden den 2 december 1927.)

av herrar Stendahl, N. S. Norling, Larsén, Fast och Brännberg, vilka anfört:

Då priset på koksalt under världskriget allt mer stegrades samt det dessutom
visade sig allt svårare att genom import fylla landets behov av denna vara, upptogs
av krigsmaterielkommissionen tanken på att genom inhemsk tillverkning
göra Sverige oberoende av utlandet. Den s. k. koksaltkommittén tillsattes den
29 maj 1916 för utredning av denna fråga och den 12 oktober 1917 bemyndigades
krigsmaterielkommissionen att vidtaga åtgärder i och för planläggning
av en fabriksanläggning för en årlig framställning av 10,000 ton koksalt. Utredningen
härav övertogs av nämnda kommitté, som den 22 maj 1918 avgav
förslag om utförande av en dylik anläggning vid Gullmarsfjorden i Bohuslän,
varvid meningen var att ur havssalt bereda koksalt jämte vissa biprodukter.
Kostnaderna beräknades till 4,000,000 kronor.

Kommittén uttalade därvid såsom sin åsikt, att de av densamma utförda försöken
varit relativt gynnsamma, i det att problemet avseende avlägsnandet av
3/4 av vattnet utan användning av artificiell avdunstning med all sannolikhet
kunde betraktas såsom löst på ett tillfredsställande sätt. Kommittén tillstyrkte
dock endast med tvekan utförandet av en fabriksanläggning, enär de dåvarande
konjunkturförhållandena komme att medföra så höga anläggningskostnader,
att företagets räntabilitet i händelse av fallande produktpris kunde sättas
i tvivelsmål.

Krigsmaterielkommissionen anslöt sig till kommitténs förslag, ehuru den
emotsåg de direkta ekonomiska förluster ett anläggande av det föreslagna saltverket
under då rådande förhållanden måste komma att medföra.

Efter gemensam beredning i lantförsvars-, finans- och jordbruksdepartementen
beslöts, att intet saltverk skulle anläggas. Detta säkerligen med hänsyn
till de efter krigets slut ändrade utsikterna för ett ekonomiskt bärkraftigt
företag av denna art.

Vid utredningarna hade medverkat f. d. professorn i kemi vid Stockholms
högskola Otto Pettersson och dennes son docenten Hans Pettersson, och då nu
det hela ställdes på avveckling, ansökte professor Pettersson den 11 april 1919

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 5 saml. 15 häft. (Nr 20.) 7

Konstitutionsutskottet memorial Nr 20.

om ett statsanslag å 10,000 kronor till fullbordande av vissa försök att genom
avdunstning i fria luften av havsvatten på graderverk erhålla sådant koncentrat
av havsvatten, att det kunde tjäna till framställning av koksalt m. fl. produkter.

Krigsmaterielkommissionen ansåg i avgivet yttrande, att tillräcklig anledning
saknades att tillstyrka ansökningen, då den endast avsåge fortsatta avdunstningsförsök,
enär denna fråga vore tillfredsställande löst.

Professor Pettersson återtog också sedermera denna ansökning, men den 18
december nyssnämnda år anhöll han i stället om ett räntefritt lån å 125,000
kronor på tio år för att vid Gullmarsfjorden anlägga ett industriellt verk för
raffinering av råsalt och framställning av koksalt jämte biprodukter ur havsvatten
samt utfäste sig att, därest ett lån lämnades, på egen risk successivt utbygga
och driva ett försöksverk för nämnda ändamål i fabriksmässig skala, så
att teknisk och ekonomisk erfarenhet vunnes om denna för vårt land nya industri.

Genom beslut den 13 februari 1920 beviljade Kungl. Maj:t Petterssons framställning
och bestämdes, att lånet skulle utgå av manufakturförlagslånefonden.

Med stöd av det honom beviljade lånet fullbordade han under åren 1921—
1923 det försöksverk, som på krigsmaterielkommissionens initiativ påbörjats
å Pettersson tillhörig mark å Holma gård vid Gullmarsfjorden. Emellertid
kom verksamheten icke att fortskrida utöver experimentella avdunstningsförsök
och i samband därmed företagna laboratoriemässiga undersökningar av
saltprodukter och reningsmetoder för desamma. Anledningen härtill har av
professor Pettersson uppgivits bero på, dels att det erfordrades mycket grundliga
vetenskapliga förarbeten för att med säkerhet angiva tillräckligt effektiva
arbetsmetoder, dels att dessa undersökningar fördröjts och försvårats av en
följd av onormalt nederbördsrika somrar, dels ock att under utredningstiden
världsmarknadspriserna å de åsyftade produkterna sjunkit så betydligt, att
förutsättningar för ett ekonomiskt lönande utbyte av den planerade saltframställningen
icke längre vore för handen.

Kommerskollegium, som icke till en början velat göra erinran mot denna försiktiga
arbetsmetod, föreläde slutligen den 22 april 1926 Pettersson att inkomma
med slutlig redogörelse för sin verksamhet, enär företaget enligt kollegii
uppfattning måste avvecklas, då det icke ännu vid den tidpunkten nått fram
till det åsyftade fabriksmässiga stadiet och det ekonomiska läget icke syntes
innebära möjlighet, att detsamma under överskådlig tid skulle komma till stånd.

I samband med den av Pettersson avgivna redovisningen anhöll Pettersson,
att han endast måtte förpliktas att till manufakturlånefonden inbetala den
oförbrukade delen av lånet samt att han därmed bleve löst från den förpliktelse,
han åtagit sig. Bifall till ansökningen skulle alltså innebära befrielse från
återbetalningsskyldighet beträffande den del av lånet, som åtgått till bestridande
av kostnaderna för de av Pettersson bedrivna försöken.

I det över ansökan avgivna yttrandet framhöll kommerskollegium, bland annat,
att resultatet av Petterssons verksamhet vore i så måtto ett annat än det
avsedda, att någon 115- industri icke kommit till stånd, men tillstyrkte kollegium

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

dock ansökningen, med hänsyn till det bestående värde för det allmänna,
som den av Pettersson bedrivna verksamheten lämnat, samt den omständigheten,
att Pettersson icke tillgodoräknat sig själv någon ersättning för sitt arbete.

Enligt av kommerskollegium företagen siffermässig granskning av räkenskaperna
utgjorde vid 1926 års utgång den odisponerade kapitalbehållningen
58,521 kronor 16 öre samt upplupen ränta därå 23,754 kronor 8 öre eller tillhopa
82,275 kronor 24 öre.

Den 2 december 1927 medgav Kungl. Maj:t professor Pettersson rätt att
såsom full betalning för det honom tilldelade lånet å 125,000 kronor erlägga
ett belopp av 82,275 kronor 24 öre jämte 5 % ränta å 58,521 kronor 16 öre från
den 31 december 1926 till dess betalning skett.

I förevarande fall har alltså medgivits rätt för professor Pettersson att genom
återlämnande av de medel, som funnos oförbrukade, bliva kvitt det förlustbringande
företaget. Detta ehuru professor Pettersson i sin ansökan om lån
betonat, att han ville på egen risk utbygga och driva saltverket. Att stor risk
förefanns för att det hela icke skulle kunna bliva ekonomiskt bärande, måste
ju hava varit uppenbart redan vid tiden för ansökningen, då ju detta betonats
av alla de ansvariga myndigheter, som yttrat sig över planen. Det synes därför
icke konsekvent, att staten, som med hänsyn till uppenbara förluster avslår
framställningen om anläggande av ett saltverk, därefter, då ett sådant, anlagt
på enskilt initiativ, går omkull, utan vidare skänker efter hela sin fordran.
Tager man så hänsyn till att medlen tagits från manufakturförlagslånefonden,
vilken ju knappast bör hava varit avsedd för rent vetenskapliga försök, verkar
ett eftergivande av återbetalningsskyldighet här än mer olämpligt, i synnerhet
om man jämför denna givmildhet med den strängbet, varmed man eljest brukar
förfara vid indrivning av dylika lån.

Slutligen må härtill läggas, att man vid en närmare granskning av de utgifter,
som förorsakats av de verkställda undersökningarna, icke kan undgå lägga
märke till arten och storleken av flera av desamma. (Se bilagan.) Det synes,
som om dessa undersökningar i högre grad gynnat familjen Petterssons ekonomi
än den praktiska saltframställningen, varjämte det skulle kunna ifrågasättas,
huruvida de företagna studieresorna icke borde hava bekostats av låntagaren
själv.

Av det anförda framgår, att vi ansett utskottet beträffande ifrågavarande
ärenden bort göra anmälan enligt regeringsformen § 107 mot föredragande departementschefen,
statsrådet Hamrin.

Bilaga.

Professor O. Pettersson.

Skioptikonbilder att användas vid föredrag i Stockholm 30: —

materiel vid försök i Wien............ 750: —

studieresa till Frankrike............... 1,800: —

resa till Wien................... 750: —

S:a 3,330: —

Konstitutionsutskottets memorial Nr SO.

Docenten Hans Pettersson.

Lön såsom Consulting biträde med uppgörande av förslag
och konstruktioner............. 4,400:_

resor (därav 2 till Wien)..............1,416: 65

S:a 5,816:65

Ingenjör Jens Pettersson.

Lön . ...................... 2,400: —

kosthåll 1/t—Vio 1921 ............... 1,080:_

resor...................... . 118:25

S:a 3,598:25

Fröken A. C. Pettersson.

Bokföring m. m................... 1,350: —

V. Pettersson.

Expenser i Göteborg................ 100:_

Holma gård

(denna gård äges av prof. Pettersson).

Virke och ved ..................4,410:45

arbete och körning................ 800:_

diverse..................... . 980:49

S:a 6,190:94

Markhyra

(för mark tillhörande Holma gård).

Beviljad (begärd 4,810).............. 3,500: —

Hushållerskan Lagergren.

Lön ä 50 kr. per månad.............. 400:_

utgifter för kosthåll åt anställda tjänstemän..... 3,705: 46

S:a 4,105:46

Hushållerskan Filen Andersson.

Utgifter för kosthåll åt anställda tjänstemän..... 836: 53

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

2S1527