Konstitutionsutskottets memorial Nr 19 (Betänkande 1927:Ku19 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1927 kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord framställning
överlämnats de under tiden från och med den 11 januari 1926 till och med
den 9 januari 1927 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 15 januari 1926 till och med
den 4 januari 1927;

justitieärenden från och med den 15 januari 1926 till och med den 30 december
1926;

utrikesdepartementsärenden från och med den 15 januari 1926 till och med
den 4 januari 1927;

försvar särenden från och med den 15 januari 1926 till och med den 4 januari
1927;

socialärenden från och med den 15 januari 1926 till och med den 4 januari
1927;

kommunikationsärenden från och med den 15 januari 1926 till och med den 4
januari 1927;

finansärenden från och med den 15 januari 1926 till och med den 4 januari
1927;

ecklesiastikärenden från och med den 15 januari 1926 till och med den 4 januari
1927;

jordbruk särenden från och med den 15 januari 1926 till och med den 4 januari
1927; samt

handelsärenden från och med den 15 januari 1926 till och med den 4 januari
1927.

Dessutom hava, på därom särskilt gjorda framställningar, till utskottet överlämnats dels

det över socialärenden i statsrådet den 28 januari 1927 förda protokoll,
i vad det angår ansökning av landsfiskalen E. G. Bjöörn om ersättning för av
fjärdingsmannen G. R. Andersson förskingrade kronouppbördsmedel,

dels de över ecklesiastikärenden i statsrådet den 4 och 11 mars 1927 förda
protokoll, i vad de angå dispositionen av respektive Ovanåkers kyrkoherdeboställes
skogsmedel och Bergs pastorats regleringsfond,

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 5 saml. lå höft. (Nr 19.)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

dels ock det över jordbruksärenden i statsrådet den 21 januari 1927 förda protokoll,
i vad det angår förvärv av den nyttjanderätt till Tuna bergslags allmänning
i Södermanlands län, som må tillkomma Tunabergs kopparverk.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll, som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift av utskottet företagits och nu fullbordats,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

varemot utskottet

funnit här nedan under punkterna 1 :o—2 :o behandlade ärenden
vara av den beskaffenhet att böra, jämlikt § 107 regeringsformen,
hos riksdagen anmälas.

Inledningsvis anser sig utskottet höra bringa till riksdagens kännedom, att,
efter vad utskottet vid granskningen av statsrådsprotokollen funnit, inom
några departement protokollen från vissa konseljdagar ställts så sent i ordning,
att expedition av då fattade beslut måst ske före justeringen.

Närvarande: Herrar von Oeijer, Strömberg, Thulin, G. W. Hansson, Reuterskiöld,
Leander, A. W. Johansson,* Nils Anton Nilsson,* Sundberg,* Isak Svensson, Vennerström,
Gustafson i Kasenberg, K. A. Westman, H allen,* Pehr sson i Göteborg,* Andersson
i Igelboda, Björkman* Sjöström, Fast och Björnberg.

* Ej närvarande vid justeringen.

l:o.

(Protokoll över finansärenden den 18 juni 1926.)

Genom beslut den 28 maj 1926 hade Kungl. Maj:t förordnat ledamoten av
riksdagens andra kammare, advokaten J. E. Löfgren, att för tiden efter den
ordinarie bolagsstämman nämnda år intill den ordinarie bolagsstämman år 1927
vara ledamot och ordförande i styrelsen för aktiebolaget Kreditkassan av år
1922. Sedan Löfgren den 7 juni 1926 utnämnts och förordnats att vara statsråd
och minister för utrikes ärenden, förordnade Kungl. Maj :t på hemställan
av dåvarande chefen för finansdepartementet, statsminister Ekman, bankinspektören
J. G. F. von Krusenstjerna att för tiden intill den ordinarie bolagsstämman
år 1927 vara ledamot och ordförande i styrelsen för aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922.

Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 bildades i april 1922 med uppgift att
medelst stödkrediter underlätta avvecklingen av de svårigheter på kreditväsendets
område, vilka uppkommit under den ekonomiska depressionen efter världs -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

kriget. Aktiekapitalet utgjorde 5 miljoner kronor och tecknades av vissa banker,
vilka erhöllo rätt att erlägga likvid i räntefria depositionsbevis. För verksamhetens
möjliggörande tillhandahöll staten genom riksgäldskontoret bolaget
en garantifond i obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida samt förskrivna
med 5 procent ränta, till nominellt 50 miljoner kronor. Av styrelsens
fem ledamöter utses ordföranden jämte suppleant av Kungl. Maj:t samt två
ledamöter med suppleanter av bankofullmäktige, respektive riksgäldsfullmäktige.
De två återstående ledamöterna jämte suppleanter utses av aktieägarna.

I februari 1923 (jämför riksdagens skrivelse nr 30) medgavs en höjning
från 55 miljoner kronor intill 110 miljoner kronor såsom det högsta belopp, vartill
kassans förbindelser efter Kungl. Maj:ts medgivande skulle kunna uppgå.
Under de följande åren deltog på grund av särskilda medgivanden av Kungl.
Maj:t i enlighet härmed aktiebolaget Kreditkassan i rekonstruktion och avveckling
av ett flertal penninginstitut. Sammanlagda engagemangssumman
uppgick vid utgången av år 1926 till ett belopp av 108,670,943 kronor och 33
öre.

Vid 1926 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att dels besluta, att
en särskild fond, benämnd fonden för mötande av förluster å aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922, skulle inrättas, dels ock såsom kapitalökning för denna
fond för budgetåret 1926—1927 anvisa ett anslag av 8,000,000 kronor. Det
framhölls i propositionen, att Kreditkassan icke, såsom man från början avsett,
torde kunna upphöra med 1927 års utgång. Kungl. Haj:ts förslag bifölls
av riksdagen, som emellertid i sin skrivelse nr 189 förklarade sig utgå ifrån
»att kassan icke hädanefter iklädes nya engagemang av beskaffenhet att kunna
medföra ökad risk för staten, med mindre riksdagens medgivande först inhämtas».

I en till finansdepartementet den 4 juni 1926 ingiven promemoria framhöll
Kreditkassans styrelse, att fordringarna mot säkerhet av tillskottsbevis icke
vore möjliga att indriva före 1927 års utgång samt att den avkastning, varmed
dessa fordringar skulle gäldas, hittills måst användas eller reserveras för vederbörande
banks fortsatta konsolidering. Det vore likväl styrelsens uppfattning
att, om ej oförutsedda händelser inträffade, fordringarna skulle komma
att inflyta. Fordringarna mot säkerhet av aktier i rekonstruerade banker kunde
i stort sett avvecklas, men icke utan betydande förlust, om denna avveckling
skulle ske i forcerat tempo, men ansåge styrelsen, att även dessa fordringar
skulle inflyta, därest konsolideringsarbetet ostört finge fortgå och inga
oförutsedda händelser inträffade. Rörande fordringar mot säkerhet av andra
slag av aktier än bankaktier ansåge styrelsen, att utsikterna till full betalning
vore mera ovissa, vartill komme, att en av dessa fordringar vore bunden för
längre, tid. Rörande Kreditkassans övriga fordringar påginge avveckling, men
ansåge styrelsen, att för undvikande av allt för stora förluster avvecklingen
ej borde forceras. Styrelsen ansåge, att tiden för kassans avveckling ej borde
bestämmas tidigare än till 1932. Styrelsen funne vidare, att kassans nuvarande
organisationsform såsom aktiebolag, vari andra banker äro delägare, alltjämt
borde bibehållas.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

Av den lämnade redogörelsen framgår, dels de betydande belopp varmed staten
är engagerad i Kreditkassan, dels att avvecklingen av kassans verksamhet
kan komma att bliva tämligen långvarig och att äga rum under nuvarande
organisationsformer.

Vid innevarande riksdag har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att anvisa
ett belopp av ytterligare 7,000,000 kronor för mötande av förluster å aktiebolaget
Kreditkassan av år 1922.

Utskottet finner det under dessa förhållanden anmärkningsvärt, att chefen
för finansdepartementet hemställt om förordnande för bankinspektören att vara
ordförande i aktiebolaget Kreditkassan. Posterna såsom chef för bank- och
fondinspektionen och ordförande i aktiebolaget Kreditkassan borde icke, enligt
utskottets mening, hava förenats hos en och samma person.

Bank- och fondinspektionen har, enligt vad i lag om bankrörelse den 22 juni
1911 och gällande instruktion för bank- och fondinspektionen av den 7 april
1922 bestämmes, att utöva tillsyn över bankbolag inom riket. Inspektionen har
för detta ändamål fått sig tilldelade synnerligen viktiga befogenheter. Sålunda
äger inspektionen i vissa fall, då ett bankbolags verksamhet kan befaras
bliva till skada för det allmänna, förelägga bolagets styrelse att vidtaga de åtgärder,
som finnas erforderliga för rättelses vinnande. Då bankbolag träder i
likvidation, skall bankinspektionen förordna ombud, som har att närvara vid
likvidatorernas sammanträden samt att övervaka likvidationen. För att bankinspektionen
skall kunna fullgöra sitt uppdrag är det tydligen nödvändigt, att
den intar en fullkomligt oberoende ställning i förhållande till vederbörande
bankbolag; i lagen om bankrörelse stadgas sålunda, att ledamot av bankinspektionen
ej må deltaga i styrelsen av eller vara anställd vid bankbolag, över vilket
bankinspektionen har att utöva tillsyn. Utskottet vill vidare erinra om att enligt
instruktionen för bank- och fondinspektionen bankinspektören i första rummet
är ansvarig för fullgörandet av bank- och fondinspektionens åligganden
och, med vissa undantag, ensam äger beslutanderätt.

Under dessa förhållanden synes en förening av här ifrågavarande poster
kunna orsaka olägenheter. Såsom chef för bank- och fondinspektionen har
bankinspektören i första rummet att öva tillsyn över bankbolagen. I egenskap
av ordförande i aktiebolaget Kreditkassan har han att deltaga i avgörandet
av ärenden berörande sådana bolag, över vilka ban såsom bankinspektör
har att utöva kontroll; att märka är, att ordföranden har utslagsröst
vid lika röstetal inom Kreditkassans styrelse. Konflikter mellan de intressen,
som å ena sidan bank- och fondinspektionen, å den andra aktiebolaget
Kreditkassan har att tillgodose, torde i vissa fall kunna uppkomma, och det kan
då befaras, att bankinspektörens ställning såsom ordförande i Kredi^assan
leder till ett försvagande av den kontroll, som åligger bank- och fondinspektionen,
eller ock under vissa förutsättningar därtill, att genom ordförandens i
Kreditkassan ställning såsom tillika bankinspektör Kreditkassans intressen
få i någon mån stå tillbaka. Även om aktiebolaget Kreditkassan, sedan bankinspektören
blivit ordförande i densamma, icke iklätt sig nya engagemang och

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

icke heller i framtiden skulle komma att göra detta, synes det dock vara erforderligt,
att det statliga organet för kontroll över bankerna och den av staten
understödda institution, som har till syfte att deltaga i rekonstruktionen
och avvecklingen av vissa penninginstitut, intaga en fullt oberoende ställning
i förhållande till varandra. Utskottet vill jämväl framhålla, att Kreditkassan
har att handlägga ärenden, vilka äro av ytterst ömtålig natur och därför
undandraga sig den offentliga kontroll, som annars skulle betraktas som oeftergivlig.

Det bör tillika erinras, att finansdepartementets beredning av ärenden rörande
Kreditkassan ofta sker genom förtroliga överläggningar mellan chefen
för finansdepartementet och ordföranden i Kreditkassan. Av Kreditkassans
styrelse lämnade uppgifter och finansieringsförslag hava, såvitt utskottet kunnat
inhämta, tidigare plägat underställas bankinspektören för yttrande. Genom
bankinspektörens utnämning till ordförande i Kreditkassan torde förutsättningen
för en obunden prövning från bankinspektörens sida av dylika ärenden
hava försvagats.

Utskottet finner sig alltså böra hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsminister Ekman.

Närvarande: herrar von Geijer, Engberg, Thulin, Adolf Dahl, G. Ok Hansson,
Reuterskiöld, Fehr, N. 8. Norling* österström,* Isak Svensson, Stenberg* Vennerström,
Gustafson i Kasenberg, Bäckström, K. A. Westman, Hallén,* Pehr sson i Göteborg,
* Björkman,* Karlsson i Vadstena* och Fast.

* Ej närvarande vid justeringen.

2:o.

År 1926 utkommo från tryckeriaktiebolaget Frams tryckeri i Stockholm
två skrifter, vilka innehålla uppmaningar till brott och försök att förleda till
ohörsamhet emot lag och laga myndighet.

Den ena skriften, »Brev till militärmanskapet», av vilken ett exemplar inkom
till justitiedepartementet den 28 september 1926, är av följande lydelse:

»Brev till militärmanskapet.

Åter har kapitaliststatens regering och officerare satt i gång med det brutala
manskapsplågeri i stor skala, som kallas fältmanöver. Skrikande, skränande
och oftast synnerligen lymmelaktiga officerare kommer att hetsa pojkarna till
övermänskliga ansträngningar, pumpa ut dem i långmarscher, utsätta dem för
alla möjliga strapatser, för kyla och svält. Säkert kommer vid denna manöver
liksom vid alla föregående många pojkar att få hälsan förstörd för all framtid.
Befälet bryr sig inte det minsta om att skydda manskapet till liv och
lem.

Alla pojkar på manövern fråga sig säkert: Vad skall allt detta tjäna till?
Nutidens arbetar- och småbondeungdom är vanligen frisk och idrottstränad,
den är inte rädd för ansträngningar, om dessa ansträngningar tjänar ett förnuftigt
ändamål. Men det gör inte militärövningarna i borgararmén.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

"Vi skall försvara fosterlandet, heter det. Vems fosterland? Det är banker
och bolag, som äger det här fosterlandet. Småbönderna har oftast sin lilla
jordlapp intecknad över skorstenarna, arbetarpojkarna har oftast fått göra
bekantskap med lång arbetslöshet, och har de arbete, är de i högsta grad
svältavlönade. Vad har de för andel i kapitalisternas fosterland? Den fosterjord,
som rymmes i ett par blomkrukor, är inte mycket att do för. Allra helst
som vi inte har någonting otalt med arbetarna och bönderna i Sovjet-Ryssland
eller något annat land. Tvärtom. Vi har alla intressen gemensamma med
dessa våra kamrater. Men de svenska kapitalisterna, godsägarna och officerarna
är våra utpräglade fiender. Med dem har vi inga intressen gemensamma.
Dessa våra fiender begriper mycket väl att det inte i längden kan fortsätta
så här, med massarbetslöshet och svältlöner för arbetarna. De förstår
att arbetarna kommer att ställa krav på förbättring av sina levnadsvillkor.
Därför är deras rustningar riktade också mot den ''inre fienden’. Det är också
rustningar mot arbetarna när polischefen Hårleman köper kulsprutor för att
''stilla uppror’, när det bildas fascistiska organisationer och när dessa organisationer
för arbetarmord med diverse lögner söker lura de stamanställda till
medlemskap.

Vad kan de värnpliktiga arbetar- och småbondesönerna göra för att korsa
sina fienders planer?

Framförallt gäller det att genomsyra hela borgarnas armé och flotta med
revolutionär propaganda och organisation. Varje arbetarsoldat måste vara på
det klara med hur han skall uppträda, han måste veta åt vilket håll han skall
rikta geväret i en allvarlig situation. Då har han andra intressen än officerarna,
därför måste manskapet under tjänstetiden lära sig handla på egen hand.

Det enda som kan förhindra ett nytt blodigt världskrig, det enda verkliga
fredsarbetet är upplösningsarbetet i kapitalisternas armé. Det är också enda
sättet att hindra att militären tvingas bruka vapen mot arbetarna i eget land.

Hälsingepojkarna, som vägrade att låta sig transporteras i boskapsvagnar,
har gett ett glänsande exempel för allt Sveriges militärmanskap. Det gäller
att upplösa kadaverdisciplinen. Det gäller att stävja officersgodtycket. . Det
gäller att göra kapitalisternas armé till ett vapen i arbetarklassens befrielsekamp.

Den ensamma soldaten förmår inte så mycket. Den organiserade gruppen
av revolutionära soldater betyder åtskilligt. Desssa grupper ur landets alla
regementen och flottan betyder tillsammans en kraft som kan lära officerarna
att veta hut och hindra våra fienders spekulationer.

Gör upp räkningen med fosterlandslögnen.

Upplös kadaverdisciplinen.

Lär er att vända vapnen åt rätt håll.

Stifta bekantskap med Stormklockan och Manskapsbladet.

Slut upp i de kommunistiska ungdomsorganisationerna, arbetar- och småbondeungdomens
kamporgan för klassens befrielse.

Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund.»

Den andra skriften, »Stormklockan» nr 40 för den 2 oktober 1926, innehåller
en artikel, »Till kamraterna på manövern», av följande lydelse:

»Till kamraterna på manövern.

Motverka våra fienders ''yttre’ och ''inre’ krigsplaner med att bryta sönder
kadaverdisciplinen och skapa revolutionär organisation.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

Den stora fältmanövern pågår som bäst i de uppländska bygder, där förut
så många manövrer med åtföljande manskapsplågeri ägt rum.

Så nu prövar de värnpliktiga som bäst de vanliga olidliga strapatserna, med
utmattande nattmarscher, med hela dagar utan mat och nätter då de trots utmattningen
ej kan sova för kylans skull. Nu som förut får säkert många av
de deltagande sin hälsa förstörd, kanske för all framtid.

Yad som mest slår de värnpliktiga är meningslösheten i det hela. Ingen
av de värnpliktiga arbetare och småbondesönderna har ens den ringaste lust
att gå ut i något krig. De har ingenting otalt med sina klassbröder i något
annat land och naturligtvis vill de ej heller bruka vapnen mot strejkande klasskamrater
här i Sverige.

Ändå kör man ut dem i fältmanöver för att ge dem erfarenhet i kriget
mot ''yttre’ och ''inre’ fiender. Ty de svenska kapitalisterna och deras hejdukar,
arbetarungdomens bittraste fiender, förbereder kallt bägge formerna av
krig.

Men har då den moderna kapitalismen intresse av ett krig mellan länderna?
Lärde den ej något av 1914?

Den kapitalistiska världen driver obönhörligt hän mot ett nytt krig, och
den enskildes vilja och önskningar betyder här mindre. Själva det kapitalistiska
systemet är sådant att det ständigt hopar brännstoff för nya krig.
Kapitalismen är ett system i förfall, följden är skärpt ekonomisk konkurrens
mellan länderna och krigsfaran ökar alltmer för varje dag.

Se Mussolinis krigsplaner i Italien, se de nyligen utkämpade krigen i Marocko
och Syrien, se den ständiga ’oron på Balkan’, se Englands förberedelser
att i blod slå ned kinesiska folkets frihetssträvanden och framförallt samma
Englands tydliga krigsförberedelser mot den första arbetarstaten i världen,
mot Sovjet-Unionen.

Liksom England förut dragit alla randstaterna in i dessa krigsförberedelser
har det också via stormakternas intresseorgan Nationernas Förbund dragit
med Sverige. Vår borgarklass Täknar kallt med ett sådant krig och även
socialdemokraten Per Albin förklarade som krigsminister vid ett tillfälle i
fjol att ’vi är färdiga’ under vissa betingelser att deltaga i ett sådant krig.

Så har vi den ''inre’ fienden, den kämpande arbetarklassen. Varför köper
Hårleman kulsprutor, varför bildas det fascistorganisationer, om inte för att
borgarna umgås med planer att dränka arbetarnas kamp för bättre villkor i
blod. De räknar med att kunna uppehålla en sådan jämdisciplin i armén, att
arbetarpojkarna i en sådan situation utan vidare later sig tvingas att skjuta
ned sina klasskamrater.

Därför gäller det framför allt att bryta sönder denna järndisciplin, att genomsyra
hela borgararmén med revolutionär propaganda och organisation.
Hälsingepojkarna gav nyss ett ståtligt exempel på att man snabbt kan nå
resultat med enigt och solidariskt uppträdande. Se till att denna upplösningens
anda går djupt ned i borgararmén. Se till att pojkarna lär sig bruka
vapnen, inte i avsikt att vända dem mot sina klasskamrater i detta eller något
annat land, men för den egna klassens uppgörelse med förtryckarna. Gör vi
allt detta metodiskt och målmedvetet, då kan det bli någon mening till och
med i en fältmanöver.»

Enligt tryckfrihetskommitténs detta år avgivna berättelse har kommittén
under år 1926 prövat och fastställt anmälningar om indragning jämlikt § 4
mom. 12 tryckfrihetsförordningen av ifrågavarande skrifter. Skriften »Brev
till militärmanskapet» har indragits sex gånger.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

Enligt § 4 mom. 3 tryckfrihetsförordningen åligger det chefen för justitiedepartementet
att, då han anser förbrytelser emot denna lag sig yppa —
med undantag som här ej komma i beaktande — »skriften ofördröjligen och
omedelbart till justitiekanslerns laga åtgärd överlämna».

Utskottet finner det uppenbart, att ifrågavarande skrifter innefatta förbrytelser
jämlikt § 3 mom. 7 tryckfrihetsförordningen. Förbrytelsernas art har
varit sådan, att desamma måste anses innefatta fara för manstuktens upprätthållande
inom krigsmanskapet och därigenom för en av de oundgängliga
grundvalarna för försvarsväsendet. Chefen för justitiedepartementet har alltså,
enligt utskottets mening, haft anledning att vidtaga åtgärder jämlikt § 4
mom. 3 tryckfrihetsförordningen. Dylika åtgärder hava underlåtits.

Utskottet får för den skull hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén.

Närvarande: Herrar von Geijer, Engberg,** Strömberg, Thulin, G. W. Hansson,**
Stendahl, Leander, Fehr, Nils Anton Nilsson,* Per Andersson, österström,* Vennerström,
Gustafson i Kasenberg, Bäckström, Borg, Hallén** Karlsson i Vadstena,*
Forssell, Svensson i Grönvik och Almquist.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Deltog i ärendets behandling men ej i beslutet och justeringen.

Stockholm den 5 maj 1927.

På konstitutionsutskottets vägnar:

K. von CEDER.

Reservationer:

A. Vid särskilda punkter i utskottets memorial.

Vid punkten ko i utskottets memorial:

av herrar Fehr, Österström, Isak Svensson, Gustafson i Kasenberg, Bäckström,
Pehr sson i Göteborg och Björkman, som anfört:

Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 driver icke sådan verksamhet, vari
ingår inlåning från allmänheten, och är följaktligen icke att hänföra till sådant
bolag, över vilket bankinspektionen har att utöva tillsyn. Kreditkassan har
fastmera till uppgift att avveckla krediter, som staten funnit lämpligt att lämna
vissa av svårigheter drabbade företag.

Då vidare chefen för bankinspektionen bör äga god kännedom om de synpunkter,
som det vid denna avveckling gäller att ur statens synpunkt hävda;

och då slutligen den nuvarande bankinspektören på grund av sin föregående
befattning med de av Kreditkassan lämnade krediter måste antagas ha särskild
insikt rörande förekommande frågor av faktisk art;

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

finna vi det icke kunna göras till föremål för anmärkning, att ckefen för
finansdepartementet hemställt om förordnande för bankinspektören J. G. F.
von Krusenstjema att vara ordförande i Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922.

II.

Vid punkten 2:o i utskottets memorial:

1) av herrar Strömberg, Thulin, Vennerström, Borg och Karlsson i Vadstena,
som, med hänvisning till en av herrar Engberg m. fl. vid 1926 års dechargememorial
fogad reservation i likartat ärende (konstitutionsutskottets memorial
1926 nr 29 sid. 35—38), yrkat, att den av utskottet under punkten 2 av memorialet
gjorda anmärkningen icke måtte framställas.

2) av herrar Leander, Fehr och Bäckström, som anfört:

Den prövning, som enligt § 4 mom. 3 tryckfrihetsförordningen åligger chefen
för justitiedepartementet i fråga om åtgärd för åtal rörande förbrytelser mot
sagda förordning, är enligt vår mening av diskretionär natur.

Denna uppfattning synes vara delad av samtliga utskottets ledamöter. Utskottet
har nämligen enhälligt beslutat att icke göra anmälan mot vederbörande
chef för justitiedepartementet för vissa av utskottet uppmärksammade, i sig
uppenbart brottsliga skrifter, beträffande vilka åtgärd för åtal icke förekommit.

I förevarande fall saknas tillräckliga hållpunkter för den uppfattning, att
en samhällsklok tillämpning av den chefen för justitiedepartementet åliggande,
grannlaga prövningsrätten ovillkorligen bort föranleda dylik åtgärd.

Vår mening, att i förevarande fall anledning till anmälan enligt § 107 regeringsformen
icke föreligger, delas av utskottets majoritet, ehuru tre till majoriteten
hörande ledamöter funnit lämpligt att undandraga sig deltagande i beslutet
i syfte att därigenom föranleda utskottet att besluta en anmärkning, vars innehåll
av dem ogillas.

B. Reservationsvis framställda anmärkningsyrkanden.

III.

(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 4 september 1926.)
av herr Engberg, som anfört:

Genom beslut den 4 september 1926 förordnade Kungl. Maj:t på statsrådet
Thyréns föredragning, att kungörelser om övervakande av utlänningar i riket
och om ändrad lydelse av §§ 1, 2 och 7 i kungörelsen den 8 juni 1917 (nr 475),
angående vissa åtgärder för utövande av tillsyn över utlänningar i riket skulle
utfärdas. Förstnämnda kungörelse ersatte kungörelsen den 11 december 1925
(n:r 473) om övervakande av utlänningar i riket. Anledningen till den nya kungörelsens
utfärdande synes ha varit den i samband med den vid 1926 års riks -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

dag antagna svensk-tyska handelstraktaten träffade överenskommelsen (den
13 juli 1926) om viseringstvångets upphävande gentemot Tyskland från och
med den 1 oktober 1926. Yttranden från länsstyrelserna i riket och socialstyrelsen
hade inkommit i frågan huruvida, för den händelse i kungörelsen den 11
december 1925 meddelade föreskrifter om ännu gällande viseringstvång sattes
ur tillämpning antingen helt eller delvis, särskilda föreskrifter ansåges erforderliga
med hänsyn till rådande arbets- och bostadsförhållanden eller andra
omständigheter. Med ledning av dessa yttranden hade i justitiedepartementet
utarbetats förslag till kungörelse i ämnet, över dessa förslag hade överståthållarämbetet
och socialstyrelsen avgivit infordrade utlåtanden.

En jämförelse mellan kungörelsen den 11 december 1925 och kungörelsen
den 4 september 1926 ger vid handen, att högst väsentliga nyheter införts i den
sistnämnda kungörelsen. Det är särskilt bestämmelserna om arbetstillstånd
och därmed sammanhängande anmälningsskyldigheter, som äro av sådan beskaffenhet,
att denna nya kungörelse fått karaktär av en invandringslag. Att i
administrativ väg ha infört bestämmelser av så vittgående natur, utan att någon
av de i 18 § i lagen den 14 september 1914 angående förbud för vissa utlänningar
att här i riket vistas angivna förutsättningar förelegat, är en åtgärd,
som icke kan lämnas oanmärkt. Tiden från den 1 oktober 1926 till den 10
januari 1927 var icke längre än att Kungl. Maj:t mycket väl kunnat avvakta
riksdagen. Det hade då också givits tillfälle att vinna praktisk erfarenhet
av de olägenheter, som påstås skola ha blivit följden, därest viseringstvångets
bortfallande gentemot Tyskland icke neutraliserats med nya extraordinära bestämmelser.
På grund av vad sålunda anförts har jag ansett, att utskottet
borde jämlikt § 107 regeringsformen ha framställt anmärkning mot föredragande
departementschefen, statsrådet Thyrén.

IY.

(Protokoll över socialärenden den 9 juli 1926.)

av herr ReutersJciöld, som med instämmande av herrar Stendahl och Borg
anfört:

Enligt landstingslagen av 1924 § 8 mom. 5 skall antalet landstingsmän fastställas
i enlighet med de i lagen angivna grunderna av landstinget, och sker
detta året innan val äger rum. Emellertid medför detta faktiska förhållande,
att de officiella folkmängdssiffrorna för den 1 januari valåret icke kunna
läggas till grund, då de icke bliva kända förrän efter några månader in på
valåret, och detta oaktat de kunna medföra, att en eller flera valkretsar borde
erhålla ökat antal landstingsmän.

Under den äldre landstingsförordningen hade utbildats den praxis, att Konungens
befallningshavande, oberoende av vad landstinget fastställt — samma
regel för fastställandet gällde även då — i valkungörelsen fastställde antalet
i enlighet med de folkmängdssiffror, som då voro officiellt tillgängliga. Denna
praxis torde emellertid Konungens befallningshavande numera vara mindre

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

benägna att fortsätta, sedan nya landstingslagen väsentligen ändrat de formella
förhållandena mellan befallningshavanden och landstinget.

I anledning härav framställdes vid Uppsala läns landstingsmöte i september
1925 till befallningshavanden i Uppsala län en förfrågan, huruvida landstinget,
om det fastställde antalet landstingsmän enligt då tillgängliga siffror, dock
kunde förvänta, att rättelse eventuellt komme att ske beträffande antalet i enlighet
med de siffror, som 1926 bleve kända, enär eljest borde tagas under
övervägande, om icke alternativa och eventuella beslut borde fattas. Det svar,
som avgavs, föranledde emellertid landstinget att icke välja sistnämnda utväg.

I skrivelse den 7 juli 1926, som avsändes express, begärde sedermera Konungens
befallningshavande i Uppsala län Kungl. Maj :ts förordnande att sammankalla
länets landsting till urtima möte för att ändra sitt beslut från 1925 i anledning
därav, att folkmängden i Uppsala stad dåmera vore sådan, att staden
borde erhålla ytterligare en landstingsman. Denna framställning inkom till
Kungl. Maj:t den 8 juli 1926 och föredrogs redan dagen därpå inför tillförordnade
regeringen, bestående av hans excellens statsministern Ekman samt statsråden
Pettersson, Hamrin och Almkvist, varvid Kungl. Maj:t ej fann skäl
lämna bifall till framställningen.

Även om man kan hysa tvekan, huruvida kostnaderna för ett urtima landstings
hållande böra skäligen anses uppvägda av intresset att erhålla riktig
landstingsrepresentation, borde denna tvekan närmast föranleda upptagandet
av fråga om ändrad lagstiftning, men så länge lagen gäller, synes det vara
omöjligt att låta av Kungl. Maj:ts prövning in casu bero, huruvida ett landsting
skall erhålla eller icke erhålla sin lagbestämda sammansättning för den
4-åriga valperioden, varunder dessutom kan, och i detta fall skall, hållas förstakammarval;
det kan icke anses riktigt, att Kungl. Maj:t t. ex. skulle pröva,
om partiställningen möjligen genom ökningen eller minskningen skulle påverkas
eller icke. Kungl. Maj:t borde också så mycket hellre hava bifallit
vad befallningshavanden hemställt, som denna hemställan stod i närmaste
överensstämmelse med vad vid lagtima landstinget förekommit och varom departementschefen
genom remiss i en eller annan form till landstingets ordförande
eller förvaltningsutskott kunnat förvissa sig.

Av anförda skäl har jag ansett utskottet böra framställa anmärkning enligt
§ 107 regeringsformen mot den inom t. f. regeringen ansvarige departementschefen,
statsrådet Pettersson.

(Protokoll över finansärenden den 5 februari, 9 april, 23 april, 7 maj,
15 oktober och 12 november 1926.)

av herr Stendahl, som med instämmande av herrar Reuterskiöld och Forssell
anfört:

Vid genomgåendet av statsrådsprotokollen för senaste granskningsåret har
konstaterats, hurusom Kungl. Maj:t i ett flertal fall på ansökan av kommun

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

meddelat denna tillstånd, att medelst upptagande av ett amoiteringslån bestrida
vissa utgifter, som härröra av utförda eller beslutade nödhjälps arbeten.

Dylika utgifters bestridande med lånemedel kunna lätt komma att leda,
till resultat, som för en sund kommunal politik måste synas av nog så betänklig
art.

Ett övervältrande å framtida skattedragare av betalningen för de utgifter,
en extrem och som man får hoppas tillfällig situation framtvingat, kan icke i
och för sig anses riktigt. Dessa arbeten, som av kommunerna igångsättas, äro
även om icke direkt improduktiva, så dock ofta av den art, att de aldrig eller åtminstone
först i en mycket avlägsen framtid, skulle hava kommit till utförande,
därest det icke gällt att i hast skapa arbetstillfällen. De kunna alltså ofta
ur ekonomisk synpunkt te sig såsom rena lyxföretag, vilka väl icke kunna försvaras
men väl medgivas, därest de omedelbart gäldas, men för vilka någon
skuldsättning icke bör komma i fråga. Om kommunerna däremot ålades att
med uttaxerade medel betala dessa utgifter, skulle detta medföra, att nödhjälpsarbeten
endast komme att anordnas inom för kommunernas ekonomiska
bärkraft lämpade gränser.

Härtill kommer, att det skapande av arbetstillfällen, som åstadkommes genom
nödhjälpsarbetena, kan för såvitt detta sker i stor skala och under någon längre
tid komma att verka synnerligen hämmande på anpassningen av den allmänna
lönenivån efter de nya förhållanden, som med nuvarande lågkonjunktur hava
inträtt. Lönerna beröras såsom bekant först mycket sent av ett inträffat konjunkturomslag.
Deras stigande eller sjunkande försiggår i regel endast långsamt
och under stora stridigheter. Så även nu. Sänkningen av arbetslönerna
bär icke på långt när kunnat följa prisnivån på dess väg nedåt. Skapas nu genom
anordnandet av nödhjälpsarbeten en artificiell efterfrågan på arbetskraft,
måste detta ytterligare fördröja en redan alltför långsamt nedåtgående lönerörelse.
Förr än lönenivån kommit därhän, att en utvidgad produktion åter
blir lönande, förr inträder ej heller någon verklig ökning i efterfrågan på arbetskraft,
vilket ju är den viktigaste förutsättningen för en minskning av vår
arbetslöshet. Lånemedgivanden, som sätta kommunerna i stånd att skapa en
artificiell efterfrågan på arbetskraft leda alltså endast till ett fördröjande av
den löneanpassning, som dock förr eller senare måste ske, under det att eljest
en påskyndad återgång till normala förhållanden på arbetsmarknaden skulle
bliva följden.

Då, som sagt, arbetslösheten, genom skapande på konstlad väg av arbetstillfällen,
kan tendera till att bliva permanent, följer därav, att kommunerna åter
och åter komma att ställas inför nödvändigheten att anslå nya medel till nödhjälpsarbeten.
Den totala skuldbördan kommer att växa och de årliga amorteringarna
med den, vadan förr eller senare de årliga utgifterna komma att
för dem kännas lika tunga, som om lånevägen aldrig anlitats. Lågkonjunkturens
verkningar börja att kännas som hårdast, då bättre tider redan hava inträtt.

Härtill kommer, att den cirkulation av den levande arbetskraften, som möjliggör
utnyttjandet av alla naturliga arbetstillfällen, allt efter som dessa å oli -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

ka orter kunna yppas, i väsentlig grad försvåras eller förhindras, om och när
den lokala arbetslösheten lokalt avhjälpes. Här kan endast en centraliserad,
statlig nödhjälpsarbetsledning medföra åsyftad verkan. Men så mycket större
blir då ock anledningen för kommunerna att begränsa de rent kommunala nödhjälpsarbetena
till det minimum, för vars åvägabringande kommunal uttaxering
kan användas, och för Kungl. Maj:t att icke medgiva den fondering på kortare
eller längre tid av upplåning för dylika ändamål, vilken i verkligheten
både motverkar sitt eget syfte och medför en felaktig fördelning av skattebördan.

Då jag alltså förmenar, att Kungl. Maj :ts rådgivares rådslag i förevarande
fall icke överensstämma med vad som för en sund ekonomisk politik erfordras,
har jag ansett, att utskottet bort jämlikt R. F. § 107 göra anmärkning mot de
föredragande, som handlagt desamma, nämligen statsrådet Wigforss beträffande
ärendena den 5 februari, den 9 och den 23 april samt den 7 maj och statsrådet
Lyberg beträffande ärendena den 15 oktober och den 12 november.

Bilaga.

Nr 16 i protokoll den 5 februari 1926 angående tillstånd för staden Eslöv
att upptaga lån.

10 år

20 år

30 år

40 år

Tillstånd till
utgiftens be-stridande med
amorterings-lån av Kungl.
Haj:t lämnat
den

; 20. iordningsställande av del
av Kanalgatan(nödhjälps-

arbete).........

21. breddning av Sallerups-vägen (nödhjälpsarbete) .
22• avloppsledningar till nord-östra stadsområdet (nöd-hjälpsarbete) ......

23. gas- och vattenledningar
i stadsdelen Sjöhusen . .

12,000

7,000

19.000

15.000

----J

eller tillhopa kronor

19,000

143,152: 21

37,950

43,891: 92

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

loppet av högst tjugu år från upptagandet,---—------—--—

----------— —------ —--— — — — förfallit.

Nr 24 i protokoll den 9 april 1926 angående tillstånd för Örebro stad att
framdeles med amorteringslån bestrida vissa utgifter.

1) regnvattenledning i Norrängsvägen mellan Bergslags gatan

och Längbrotorgsgatan (nödhjälpsarbete) .... kronor 10,900: —

2) spillvattenledning i Södra Skyttegatan från tomten nr

6 till Slussgatan (nödhjälpsarbete).......... » 8,200: —

3) vattenledning i samma gatudel (nödhjälpsarbete) ... » 5,900: —

4) spill vattenledning i Norra Skyttegatan mellan Skebäcks vägen

och Slussgatan (nödhjälpsarbete)........ » 10,600: —

32) spillvatten- och vattenledningar i Sörbygatan från Oskars vägen

till Sveavägen
(nödhjälpsarbete) . . .

33) » » »i S:cta Birgittagatan från

Kristinagatan till Sveavägen
(nödhjälpsarbete)

34) » » »i Sveavägen från Engel brektsgatan

till Slussgatan
(nödhjälpsarbete)

35) spillvattenledning i Norén sb ergsgatan från Skebäcks vägen

till Slussgatan (nödhjälpsarbete)........

36) regnvattenledning i S:cta Birgittavägen från Sörbygatan

till Sveavägen (nödhjälpsarbete)...........

> 11,800: —

» 15,400: —

» 16,500: —

» 9,500: —

» 4 600: —

Kungl. Maj:t bifaller den gjorda ansökningen.

Nr 28 i protokoll den 23 april 1926 angående tillstånd för Värmlands läns
landsting att upptaga lån.

1. lindrande av följderna av oförvållad arbetslöshet .... kronor 200,000: —

eller tillhopa 1,019.560: — kronor.

I en till Kungl. Maj:t ställd, av länsstyrelsen i Värmlands län med utlåtande
den 12 februari 1926 överlämnad skrift har Värmlands läns landstings förvaltningsutskott,
under åberopande av beslut å landstingets sammanträde den
12 september 1925, anhållit om tillstånd för landstinget, som med tillfällig
upplåning bestritt de här ovan under 1—3 antecknade utgifterna, att för infriande
av sålunda verkställd upplåning ävensom till gäldande av utgifterna 4—7
upptaga ett på 20 års amortering ställt lån å 1,019,560 kronor.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

Kungl. Maj:t bifaller på det sätt den gjorda ansökningen, att Värmlands läns
landsting må upptaga dels till gäldande av skuld, som landstinget åsamkat
sig för den under 1 antecknade utgiften, ett lån å tvåhundratusen kronor, att
återbetalas med en femtedel under vart och ett av åren 1927—-1931, -— — -— —
förfallit.

Nr 19 i protokoll den 7 maj 1926 angående tillstånd för staden Gävle att avyttra
obligationer eller utfärda skuldförbindelser av förut medgiven upplåning
m. m.

12. såsom nödhjälpsarbete utförd omläggning av Skogmurs vägen

(tilläggsanslag!..................... 7,000: —

eller tillhopa kronor 654,200: —

Kungl. Maj:t —----medgiver, att Gävle må dels till bestridande av

2—12 och 19—25 antecknade utgifter upptaga lån att amorteras å 5 år å
158,200 kronor -—-----skuldförbindelser.

Nr 15 i protokoll den 15 oktober 1926 angående tillstånd för staden Karlstad
att framdeles medelst amorteringslån bestrida vissa utgifter.

I en till Kungl. Maj:t ställd, av länsstyrelsen i Värmlands län med utlåtande
den 3 september 1926 jämte magistratens i Karlstad yttrande överlämnad
skrift hava stadsfullmäktige i nämnda stad, under åberopande av beslut å sammanträden
den 17 september, den 15 oktober och den 17 december 1925, samt
den 17 juni 1926, anhållit, att Kungl. Maj:t måtte medgiva, att följande utgifter,
nämligen för

utförda ledningar för gas, vatten och avlopp å Herrhagen

samt å Mariebergsområdet (nödhjälpsarbeten).......kronor 34,500: —

finge framdeles bestridas genom upptagande av amorteringslån, varom beslut
skulle i sinom tid underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Kungl. Maj :t bifaller den gjorda ansökningen.

Nr 24 i protokoll den 12 november 1926 angående tillstånd för staden Hälsingborg
att upptaga ett tillfälligt lån m. m.

I en till Kungl. Maj :t ställd av länsstyrelsen i Malmöhus län med utlåtande
den 15 september 1926 jämte magistratens i Hälsingborg yttrande överlämnad
skrift hava stadsfullmäktige i nämnda stad, under åberopande av beslut å sammanträden
den 16 februari, den 16 mars, den 20 april, den 18 maj och den 15
juni 1926, anhållit, att Kungl. Maj:t måtte ej mindre medgiva, att nedan antecknade
utgifter, nämligen för anordnande av avlopp från kvarteren Lägret,
Musketören, Trumman och Trumslagaren i Rå

(nödhjälpsarbeten)................ ■ • kronor 61,000:

fortsättning av Koppargatskulverten mot öster (nödhiälps arbete)

... ................ » 32,000: -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

finge till angivna belopp framdeles bestridas genom upptagande av amorteringslån,
varom beslut skulle i sinom tid underställas Kungl. Maj ds prövning,
än även lämna staden tillstånd att för gäldande omedelbart av ovannämnda utgifter
upptaga ett tillfälligt lån å 552,900 kronor, att senast den dag, som av
Kungl. Majd kunde komma att bestämmas, infrias genom amorteringslån.

Då ovanberörda utgifter å 8,500 kronor icke äro av beskaffenhet att böra
gäldas med lånemedel, bifaller Kungl. Maj :t allenast så till vida den gjorda ansökningen,
att staden Hälsingborg må till bestridande av i ansökningen omförmälda
utgifter med nyss angivna undantag upptaga ett tillfälligt lån å femhundrafyrtiofyratusenfyrahundra
kronor, att återbetalas före utgången av år
1928.

Därjämte förklarar Kungl. Majd, att de medel, som erfordras för infriande
av det tillfälliga lånet, må anskaffas genom upptagande av amorteringslån.

Nr 30 i protokoll den 12 november 1926 angående tillstånd för de väghållningsskyldiga
inom Stora Tuna och Silvbergs socknars väghållningsdistrikt
att upptaga lån.

I en till Kungl. Majd ställd, av länsstyrelsen i Kopparbergs län med utlåtande
den 15 september 1926 överlämnad skrift har Stora Tuna och Silvbergs
socknars väghållningsdistrikt, jämlikt beslut å vägstämma den 18 augusti
1926, anhållit om tillstånd att för infriande av skuld, som distriktet åsamkat
sig genom utförande av vissa väg- och broarbeten (nödhjälpsarbeten), upptaga
ett på tio års amortering ställt lån å trehundratusen kronor.

Häröver har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 22 september 1926 avgivit
infordrat utlåtande.

Kungl. Majd medgiver, att de väghållningsskyldiga inom Stora Tuna och
Silvbergs socknars väghållningsdistrikt må upptaga förmälda lån; dock att
amorteringslånet skall vara upptaget senast den 12 november 1927, vid äventyr
att detta medgivande skall anses hava förfallit.

VI.

(Protokoll över finansärenden den 9 april, 23 april, 2 juli, 6 augusti, 13
augusti, 27 augusti, 30 september, 15 oktober, 22 oktober, 12 november,
26 november, 3 december och 23 december 1926.)

av herr Stendahl, som med instämmande av herrar Reuterskiöld och Forssell
anfört:

Uti ovanstående ärenden har Kungl. Maj:t beviljat av kommuner gjorda
framställningar att framdeles få upptaga amorteringslån för vissa av dem
beslutade utgifter, vilkas amorteringstid sedermera skulle underställas Kungl.
Maj ds prövning.

Denna av kommunerna sålunda tillämpade och av Kungl. Maj d utan erinran
lämnade praxis att, som skett, först vid en tidpunkt, ofta infallande långt senare
än lånetillståndet, begära fastställelse å amorteringsplanen för såväl de

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

olika objektens som lånens amortering synes oförenlig med principerna för en
sund ekonomisk politik.

Man bör tvärtom, innan man bestämmer sig för en viss utgift, göra fullt
klart för sig, huruvida man har råd att företaga densamma, särskilt, om såsom
här fallet, densamma skall bestridas av lånemedel. Det säger sig självt,
att denna fråga i hög grad är beroende på inom vilken tid det lånta kapitalet
måste återgäldas. Ju kortare tid, dess större årliga amorteringar och dess
högre uttaxering. Att amorteringstiden icke i något fall bör få överskrida
den tid, inom vilken man i enlighet med vanliga affärsprinciper helt skulle
hava avskrivit det för lånet förvärvade, därom torde väl numera alla vara
ense. Först på senare tid har emellertid dessa principer i avsevärdare utsträckning
börjat tillämpas av våra kommuner, i följd varav Kungl. Maj:t ännu i
rätt stor utsträckning ser sig tvingad att avsevärt skärpa de av kommunerna
föreslagna amorteringstiderna.

Det torde vara ostridigt, att en dylik skärpning av amorteringstiden för
många kommuner kan bliva av synnerligen stor räckvidd, och torde det med
fog kunna ifrågasättas, huruvida icke vid många tillfällen kommunerna skulle
dragit sig för att med lånemedel täcka utgifter, därest de omedelbart, och före
utgiftens företagande erhållit kunskap om, att en avsevärd förkortning av amorteringstiden
skulle av Kungl. Maj:t föreskrivas, och därigenom undvikit en
sedan nödvändig ej beräknad skattehöjning.

Av det ovan anförda framgår nödvändigheten av att kommunerna snabbast
möjligt sättas i tillfälle att överblicka de ekonomiska konsekvenser, ett visst
beslut kan medföra.

När därför kommunerna icke självmant i samband med ansökningen om lånetillstånd
jämväl söka fastställelse å amorteringstiderna, synes enligt min uppfattning
ett allmänt intresse fordra, att desamma av Kungl. Maj:t fastställas
i samband med lånetillståndets beviljande.

Jag anser alltså, att denna Kungl. Maj:ts underlåtenhet, vid behandlingen
av ifrågavarande ärenden, bort föranleda utskottet till anmärkning enligt R. F.
§ 107 mot

dels vederbörande föredragande, statsrådet Wigforss, för ärendena den 9 och
den 23 april;

dels medlemmarna av följande tillförordnade regeringar:

a) statsministern Ekman samt statsråden Pettersson, Hellström och Hamrin
för ärendet den 2 juli;

b) ministern för utrikes ärendena Löfgren samt statsråden Thyrén, Rosén och
Ribbing för ärendet den 6 augusti;

c) ministern för utrikes ärendena Löfgren samt statsråden Thyrén, Ribbing
och Gärde för ärendet den 13 augusti;

d) ministern för utrikes ärendena Löfgren samt statsråden Thyrén, Hellström
och Rosén för ärendet den 27 augusti;

dels vederbörande föredragande, statsministern Ekman, för ärendet den
30 september och statsrådet Lyberg för ärendena den 15 och den 22 oktober,
den 12 och den 26 november samt den 3 och den 23 december.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 5 saml. 14 höft. (Nr 19.)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

VII.

(Protokoll över finansärenden den 26 februari, 16 april, 23 april, 1 maj,
23 juli, 13 augusti och 23 september 1926.)

av herr Stendahl, som med instämmande av herr Reuterskiöld anfört:

Kungl. Maj :t har vid behandlingen av kommunala låneunderställningar medgivit
lån i en utsträckning, som om den komme att fullföljas synes betänklig.
Då det ställt sig svårt att uppdraga bestämda gränser för den kommunala
upplåningen, kan det i många fall råda tveksamhet om, huruvida vissa kategorier
av utgifter böra få bestridas med lånemedel eller icke. Hit höra utgifter
för omläggning, iordningställande och stensättning av gator och vägar
(se nr 1, 2, 3, 4, 5, 9, 10, 14 i bilagan), rännstensbrunnar och serviser (se
nr 4 i bilagan), anordnande av regn- och spillvattenledningar (se nr 5 i bilagan),
infriande av lån på grund av borgen (se nr 3 i bilagan) samt anordnande
av elektrisk belysning (se nr 15 i bilagan). Däremot borde ingen tveksamhet
råda angående det felaktiga i att medelst lånemedel bestrida, utgifter för:

a) inköp av mudderpråm av järn (se nr 2 i bilagan);

b) vattenverks räkning anställa undersökningar angående vattentillgång å
viss plats (se nr 6 i bilagan);

c) ordnande av tomter för försäljning (se nr 7 i bilagan);

d) verkställandet av utredning angående anläggande av djuphamn (se nr
8 i bilagan);

e) återbetalande av för högt uttaxerade kommunalutskylder (se nr 12 i bilagan)
;

f) anskaffande av skolinventarier och undervisningsmaterial (se nr 11 i
bilagan) ;

g) lånekostnader (se nr 13 i bilagan).

Att en stad av Hälsingborgs storlek med lånemedel bestrider inköpet av eu
mudderpråm kan icke i och för sig anses riktigt, men skall så ske bör amorteringstiden
icke överskrida den tid, inom vilken pråmen bör vara avskriven.
Att såsom i detta fall skett amorteringstiden bestämmes till 20 år, kan icke
anses förenligt med god ekonomi, då pråmen redan långt dessförinnan torde
vara värdelös.

Att undersökningar och utredningar angående eventuella framtida arbeten
icke böra bestridas med lånemedel framgår därav, att vid tidpunkten för deras
företagande det naturligtvis icke ännu kan fastställas, huruvida dessa arbeten
verkligen komma till stånd. Sker det ej, skapas ju inga för framtiden bestående
värden, vilka kunna motivera en fördelning av betalningen över en längre
tid.

Att bestrida kostnaderna för ordnandet av tomter avsedda för försäljning med
lånemedel synes olämpligt och obehövligt, då kostnader böra uttagas av tomtköparna.

Att till inköp av inventarier och undervisningsmateriel icke bör användas

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

lånemedel torde även vara uppenbart, då man tänker på den korta varaktighet
de äga.

Likaledes synes det icke lämpligt att till kostnaderna för upptagandet av ett
lån eller återbetalandet av för högt uttaxerade kommunalutskylder få använda
lånemedel, då det ju ej heller här gäller utgifter, som motsvaras av några för
framtiden bestående värden.

Ytterligare skäl för olämpligheten av ovanstående utgifters gäldande med
lånemedel kunna väl anföras, men torde ovanstående i detta sammanhang vara
tillräckligt.

Av det nu anförda framgår, att jag ansett utskottet beträffande ifrågavarande
ärenden böra enligt regeringsformen § 107 göra anmärkning mot

dels föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss, för ärendena den
26 februari, den 16 och den 23 april samt den 7 maj;

dels medlemmarna av följande tillförordnade regeringar:

a) statsministern Ekman samt statsråden Pettersson, Rosén och Ribbing för
ärendet den 23 juli;

b) ministern för utrikes ärendena Löfgren samt statsråden Thyrén, Ribbing
och Gärde för ärendet den 13 augusti; och

dels föredragande departementschefen, statsministern Ekman, för ärendet den
23 september.

Bilaga.

Nr 16 i protokoll den 5 februari 1926 angående tillstånd för staden Eslöv
att upptaga lån.

	10 år	20 år	30 år	40 år	Tillstånd till utgiftens bestri-dande med amor-teringslån av Kung!. Mapt lämnat den
2. stensättning av Bo-
sarpsvägen .....				43,891:92	26/io 1923
14. iordningsställande av
del av Malmgatan .		19,873:03			11A 1924
16. iordningsställande av					f
Yävargränd ....		6,000: —			30/i 1925
20. iordningsställande av
del av Kanalgatan
(nödhj årsarbete) . .		19,000: —			i
eller tillhopa kr.	19,000	143,152: 21	37,950: —	43,891:92

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

I särskilda till Kungl. Maj:t ställda, av länsstyrelsen i Malmöhus län med
utlåtanden den 29 oktober 1925 jämte stadsstyrelsens i Eslöv yttranden överlämnade
skrifter hava stadsfullmäktige i nämnda stad, under åberopande av
beslut å sammanträden den 29 maj och den 2 oktober 1925, anhållit, dels att
utgifterna 20—23 finge framdeles bestridas genom upptagande av amorteringslån,
dels ock om tillstånd för staden att för gäldande av samtliga ovan angivna
utgifter upptaga lån å 19,000 kronor, 143,152 kronor 21 öre, 37,950 kronor
och 43,891 kronor 92 öre, att amorteras på respektive 10 år, 20 år, 30 år och
40 år.

I anledning av de gjorda ansökningarna medgiver Kungl. Maj:t, att staden
Eslöv må upptaga dels för gäldande av de under 21 och 22 antecknade utgifterna
ett lån å nittontusen kronor, att genom årliga avbetalningar gäldas under
loppet av högst tio år från upptagandet, dels för täckande av de under 2—11,
13—17 samt 19, 20 och 23 upptagna utgifterna ett lån å etthundraåttiosjutusenfyrtiofyra
kronor 13 öre, att på enahanda sätt återgäldas under loppet
av högst tjugu år från upptagandet, dels ock för bestridande av de under 1,
12 och 18 angivna utgifterna ett lån å trettiosjutusenniohundrafemtio kronor,
att amorteras på högst trettio år från upptagandet.

Nr 11 i protokoll den 26 februari 1926 angående tillstånd för staden Hälsingborg
att upptaga lån.

	20 år	35 år
4. stensättning av Drottninggatan från
S:t Jörgens plats till Tägagatan . . .		65,000: —
12. stensättning av Planteringsvägen från
Koppargatan till Rå-bron......		140,000: —
28. inköp av mudderpråm av järn ....	22,000: —
eller tillhopa kr.	449,268: —	589,600: —

Kungl. Maj:t bifaller på det sätt den gjorda ansökningen, att staden Hälsingborg
må för omförmälda ändamål upptaga ett lån å 1,038,868:— kronor,
varav skola genom årliga avbetalningar gäldas dels det för täckande av utgifterna
4 samt 7—14 avsedda beloppet å 491,000 kronor under högst tid år

samt återstående 547,868: •— kronor under högst 20 år----— --—-

---—--förfallit.

Nr 8 i protokoll den 5 mars 1926 angående tillstånd för staden Skänninge
att upptaga lån.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

10 år

15 år

25 år

30 år

40 år

10. infriande av lån på
grund av borgen . . .

11. nysättning av Linkö-

pingsgatan......

eller tillhopa kr.

3,000: —

23,000: —

27,000: —

20,612: —

30,500: —

49,000: —

86,939:50

Kungl. Maj:t bifaller på det sätt den gjorda ansökningen, att staden Skänninge
må upptaga antingen för gäldande av de under 2, 3, 7 och 10 antecknade
utgifterna ett lån å tjugusjutusen kronor, att genom årliga avbetalningar gäldas
under loppet av högst tio år från upptagandet, för täckande av de under
5, 9, 11 och 12 upptagna utgifterna ett lån å femtioettusenetthundratolv kronor,
att på enahanda sätt återgäldas under loppet av högst femton år från

upptagandet,--------------—- — —----—

eller och för gäldande av samtliga ovan antecknade utgifter ett lån å tvåhundrafjortontusenfemtioen
kronor 50 öre, att genom årliga avbetalningar gäldas
under loppet av högst tjugufem år från upptagandet.

Nr 24 i protokoll den 26 mars 1926 angående tillstånd för staden Luleå att
upptaga lån.

8. iordningsställande av Storgatan framför tomt nr 4 i

kvarteret Torsken samt Hermelinsgatan mellan Storgatan
och Köpmangatan..............kronor 19,000: —

9. nya serviser och rännstensbrunnar.......... s 4,250: —

10. iordningsställande av Sandviksgatan mellan Kungsgatan

och Hermelinsgatorna............... 31 20,000: —

11. iordningsställande av Lulsundsgatan mellan Hermelins och

Kungsgatorna................. 51 23,000: —

12. iordningsställande av Landsgatan mellan Park- och

Kungsgatorna................... » 11,500: —

13. iordningsställande av salutorget....... » 17,000: —

14. » » Repslagaregatan mellan Älvgatan

och färj stället................... » 8,000: —

15. iordningsställandet av Sandviksgatan mellan Hermelins-
och Prästgatorna............... » 21,300: —

16. iordningsställande av Timmermansgatan mellan tomt

nr 5 i kvarteret Bocken och Kungsgatan...... » 28,900: —

17. nya serviser.................... * 3,000: —

18- nya rännstensbrunnar.......... »_1,250: —

eller tillhopa kronor 251,100: —

I en till Kungl. Maj:t ställd, av länsstyrelsen i Norrbottens län med utlåtande
den 7 augusti 1925 jämte magistratens i Luleå yttrande överlämnad skrift

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

hava stadsfullmäktige i nämnda stad, under åberopande av ovannämnda beslut
samt beslut å sammanträde den 29 januari 1925, anhållit om tillstånd för staden
ej mindre att för täckande av ovan omförmälda utgifter upptaga lån å 251,100
kronor, än även att för bestridande delvis av kostnaderna för utbyggnad av
gatunätet å stadsdelen Östermalm taga i anspråk till 55,737 kronor 32 öre uppgående
besparingar å vissa amorteringslån, som staden den 23 september 1921
och den 9 november 1922 erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att upptaga.

Sedermera har länsstyrelsen med skrivelse den 28 januari 1926 överlämnat
en av magistratens yttrande åtföljd skrift, däri stadsfullmäktige, jämlikt beslut
å sammanträde den 17 december 1925, hemställt om rätt för staden att
upptaga ifrågavarande lån å 251,100 kronor såsom ett 10-årigt amorteringslån
å 12,600 kronor och ett 20-årigt dylikt lån å 238,500 kronor, att användas,
lånet å 12,600 kronor till täckande av de under 6, 9, 17, 18 och 21 antecknade
utgifterna samt lånet å 238,500 kronor för gäldande av utgifterna 1—-5. 7, 8,
10—16, 19, 20, 22 och 23.

Kungl. Maj:t meddelar staden Luleå tillstånd att upptaga dels till täckande
av de under 6, 9, 17, 18 och 21 angivna utgifterna ett lån å tolvtusensexhundra
kronor, att återbetalas med en femtedel under vart och ett av åren
1927—1931, dels ock för gäldande av utgifterna 1—5, 7, 8, 10—14, 16, 19, 20,
22 och 23 samt 11,700 kronor av utgiften 15 ett lån å tvåhundratjuguåttatusenniohundra
kronor, att genom årliga avbetalningar gäldas under loppet av
högst femton år från upptagandet; --— -—- ■— -—- ---- — förfallit.

Nr 24 i protokoll den 9 april 1926 angående tillstånd för Örebro stad att
framdeles med amorteringslån bestrida vissa utgifter.

1. regnvattenledning i Norrängsvägen mellan Bergslags gatan

och Längbrotorgsgatan (nödhjälpsarbete) .... kronor 10,900: —

2. spillvattenledning i Södra Skyttegatan från tomten nr

6 till Slussgatan (nödhjälpsarbete).......... » 8,200: —

5. Olaigatans från ö. Bangatan till Klostergatan sättande

med prima nubbsten................ » 16,000: —

6. Kungsgatans från Änggatan till Pålsbodabanan sättande

med smågatsten å 5 meters bredd.......... » 54,400: —

7. Skebäcksvägens från Yllefabriken till Bygärdesbäcken

sättande med smågatsten å 5 meters bredd...... » 33,600: —

8. Vasagatans vid Vasabrons östra landfäste utfyllande

och sättande med smågatsten............ >'' 10,100: —

21. regnvattenledning i Parkgatan från Aspnäsgatan till

Bygärdesbäcken........ » 1,950: —

22. » » Höglundagatan frän Hjortstorps vägen

till Tallbacksvägen .... » 11,700: —

23. » » Norra Stigen från Norrängsvägen

till Alkärrsvägen........ » 2,700: —

24. spillvattenledning i Änggatan från tomten nr 34 till

Sveaparken ......... . » 1,700: —

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

spill vattensledning i Södermalmsallén från Ekängsgatan

till Södermalmsgatan......

» » Norrgatan från Markgatan till Nobelgatan
............

t > Viktoriagatan från Nobelgatan till

Tegnergatan..........

» » Slottsgatan från tomten nr 35 till

Strömersgatan.........

?. » Abrogatan från Södra Lillåstrand

till Berggatan .........

» » Södra Lillåstrand från Abrogatan

till stadens östra gräns.....

» » Norrängsvägen från Bergslagsgatan

till Hovstavägen........

spillvatten- och vattenledningar i Sörbygatanfrån Oskars vägen

till Sveavägen
(nödhjälpsarbete) . . .

» » »i S:cta Birgittagatan från

Kristinagatan till Sveavägen
(nödhjälpsarbete)
» » »i Sveavägen från Engel brektsgatan

till Slussgatan
(nödhjälpsarbete)
spillvattenledning i Norensbergsgatan från Skebäcks vägen

till Slussgatan (nödhjälpsarbete)........

regnvattenledning i S:cta Birgittagatan från Sörbygatan
till Sveavägen (nödhjälpsarbete)...........

kronor 2,000: —

> 3,900: —

» 4,100: —

> 2,400: —

» 4,600: —

» 2,200: —

> 2,400: —

» 11,800: —

» 15,400: —

» 16,500: —

» 9,500: —

» 4,600: —

Kungl. Maj:t bifaller den gjorda ansökningen.

Nr 18 i protokoll den 16 april 1926 angående tillstånd för staden Kalmar
att upptaga lån.

2. vattenverket: undersökning vid Råsbäckskällorna samt

utförande av vissa ledningsarbeten m. m........kronor 21,300:

eller tillhopa kronor 1,252,809: 69

I en till Kungl. Maj:t ställd, av länsstyrelsen i Kalmar län med utlåtande
den 18 januari 1926 jämte magistratens i Kalmar yttrande överlämnad skrift
hava stadsfullmäktige i nämnda stad, under åberopande av beslut å sammanträde
den 30 november 1925, anhållit om rätt för staden att upptaga ett lån å
»1,255,154 kronor 69 öre», därav det belopp, som motsvarade de under 2—4
och 6—14 här ovan antecknade utgifterna, eller sammanlagt 373,015 kronor
skulle återbetalas under en tid av 20 år samt det återstående beloppet, 882,139
kronor 69 öre, under 40 år.

Kungl. Maj :t, —-------bifaller på det sätt den gjorda an sökningen

i övrigt, att staden Kalmar må upplåna en miljon tvahundratrettiotretusenfemtiofyra
kronor 69 öre, varav det belopp, som motsvarar de under

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

2—4, 6—10 och 12—14 angivna utgifterna eller sammanlagt trehundrasjuttioettusenfyrahundrasjuttiofem
kronor skall genom årliga avbetalningar gäldas
under loppet av högst femton år samt det belopp, som hänför sig till utgifterna
1, 5 och 16—20, eller tillhopa åttahundrasextioettusenfemhundrasjuttionio kronor
69 öre skall på enahanda sätt amorteras under högst trettio år----—•

---------förfallit.

Nr 15 i protokoll den 23 april 1926 angående tillstånd för Jönköpings stad
att framdeles med amorteringslån bestrida vissa utgifter.

ordnande av tre tomter inom kvarteret invid Norsudden å

Strandområdet...................kronor 9,200: —

Kungl. Maj:t bifaller den gjorda ansökningen.

Nr 17 i protokoll den 7 maj 1926 angående tillstånd för Västerås stad att
upptaga lån.

1. verkställande av utredning angående djuphamnen vid

Carisberg.....................kronor 30,000: —

eller tillhopa kronor 880,717: 15

I en till Kungl. Maj:t ställd, av länsstyrelsen i Västmanlands län med utlåtande
den 6 mars 1926 jämte magistratens i Västerås yttrande överlämnad
''skrift har drätselkammaren i nämnda stad, under åberopande av stadsfullmäktiges
å sammanträde den 28 januari 1926 fattade beslut, anhållit om tillstånd
för staden att till bestridande dels av de under 1 och 2 samt 6—10 angivna utgifterna
å tillhopa 588,817 kronor 15 öre, dels av vad som återstode oguldet
av de under 3—5 antecknade utgifterna eller 152,900 kronor, dels ock av kostnader
för uppläggande av berörda obligationslån å 1,000,000 kronor samt kapitalrabatt
därå tillsammans 16,763 kronor 33 öre, upptaga ett lån å 758,480
kronor 48 öre, att amorteras på den längsta tid, som Kungl. Maj :t kunde komma
att bestämma.

Med avslag å ansökningen i vad den avser tillstånd att med lånemedel gälda
de under 6—9 ovan angivna utgifterna, medgiver Kungl. Maj:t att staden
Västerås må för övriga i ansökningen avsedda ändamål upptaga ett lån å sjuhundranittontusensexhundrasextiotre
kronor 33 öre, att genom årliga avbetalningar
gäldas under loppet av högst trettio år från lånets upptagande:
dock —----förfallit.

Nr 19 i protokoll den 7 maj 1926 angående tillstånd för staden Gävle att avyttra
obligationer eller utfärda skuldförbindelser av förut medgiven upplåning
m. m.

3. utförande av omläggningsarbeten i Karlsborgsgatan . . kronor 18,600: —

4. » » » i Nynäsgränd .... » 5,400: —

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19. 25

12. såsom nödhjårsarbete utförd omläggning av Skogm ursvägen
(tilläggsanslag)................kronor 7,000: —

eller tillhopa kronor 654,200: —

Kungl. Maj:t--—--medgiver, att staden Gävle må dels till be stridande

av 2—12 och 19—25 antecknade utgifter upptaga ett lån å 158,200
kronor att återbetalas med en femtedel under vart och ett av åren 1927—
1931 -— ----förbindelser.

10)

Nr 15 i protokoll den 18 juni 1926 angående tillstånd för staden Kristinehamn
att upptaga lån.

omläggning av Kungsgatan från Trädgårdsgatan söderut
till Södertull och omläggning och breddning av körbanan
å den i samma gata belägna Kungsbron.........kronor 96,185: 49

eller tillhopa kronor 230,996: 57

Kungl. Maj:t medgiver, att staden Kristinehamn må dels till bestridande av
ovannämnda utgifter upptaga ett lån å 231,000 kronor, att med årliga avbetalningar
gäldas under loppet av högst 15 år från lånets upptagande
— ------förfallit.

11)

Nr 19 i protokoll den 23 juli 1926 angående tillstånd för Grolanda församling
att upptaga lån.

I en till Kungl. Maj :t ställd av länsstyrelsen i Skaraborgs län med utlåtande
den 2 september 1925 överlämnad skrift har Grolanda församling, jämlikt beslut
å kyrkostämma den 7 oktober 1924, anhållit om tillstånd att upptaga ett
på 40 års amortering ställt lån å 35,000 kronor, att användas till bestridande
av kostnader dels å 32,100 kronor för uppförande i närheten av församlingens
folkskolhus av en skolhusbyggnad samt gäldande av löseskillingarna för vissa
tomter, vilka voro avsedda att i samband härmed förvärvas genom expropriation,
och dels å 2,900 kronor för anskaffande av skolinventarier samt betalning
av omkostnaderna för förenämnda expropriation.

Häröver har skolöverstyrelsen den 29 juni 1926 avgivit infordrat utlåtande.

Kungl. Maj:t bifaller på det sätt den gjorda ansökningen, att Grolanda församling
må dels till bestridande av kostnaderna för ovannämnda byggnadsföretag
ävensom tomtlösen upptaga ett lån å trettiotvåtusenetthundra kronor,
att genom årliga avbetalningar, gäldas under loppet av högst trettiofem år från
lånets upptagande, dels ock för övriga omförmälda ändamål upptaga ett lån å
tvåtusenniohundra kronor, att på enahanda sätt amorteras under högst tio år
från upptagandet.

Därjämte föreskriver Kungl. Maj :t, att amorteringslånen skola vara upptagna
senast den 23 juli 1927, vid äventyr, beträffande vartdera lånet, att medgivandet
till dess upptagande skall anses hava förfallit.

(Av handlingarna framgå, att av ovannämnda 2,900 kronor 2,500 kronor äro
avsedda för skolinventarier och undervisningsmateriel samt 400 kronor för expropriation.
)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

12)

Nr 14 i protokoll den 13 augusti 1926 angående tillstånd för Björketorps
kommun att upptaga lån.

I en till Kungl. Maj :t ställd, av länsstyrelsen i Älvsborgs län med utlåtande
den 6 maj 1926 överlämnad skrift har Björketorps kommun, som på grund av
Kungl. Maj:ts i regeringsrätten den 8 januari 1926 givna utslag i fråga om
änkefru Hilma Sofia Martina Lundgrens taxering till, bland annat, bevillning
för inkomst år 1919 har att till änkefru Lundgren återbära det belopp, som
hon för nämnda år i utskylder erlagt till kommunen, under åberopande av kommunalfullmäktiges
beslut vid sammanträde den 16 mars 1926, anhållit om tillstånd
att för anskaffande av medel till återbetalande av berörda skattebelopp,
utgörande enligt anteckning i protokoll för nämnda sammanträde 22,441 kronor
76 öre, jämte ränta därå upptaga ett på tio års amortering ställt lån å tjugufemtusen
kronor.

Kungl. Maj:t bifaller den gjorda ansökningen; dock att amorteringslånet
skall vara upptaget senast den 13 augusti 1927, vid äventyr att medgivandet till
dess upptagande skall anses hava förfallit.

(Av de till ärendet hörande handlingarna intages här en tablå över ifrågavarande
kommuns ekonomiska ställning.

Sammanförd redovisning och översikt av Björketorps kommuns ekonomiska

ställning den sl/12 1925.

Tillgångar.

Aktier i Göteborgs-Borås Järnvägsbolag

107 st. paripris å 200 ....... 21,400: — 21,400: —

En byggnad å fattiggården ..... 4,000

En d:o för sinnessjuka....... 800

Yeterinärbostaden.......... 10.500: — 15,300

Inventarier å fattiggården..........12,903

1 st. Sundstrands räknemaskin........ 900:

Behållning enligt särskilda redovisningar: I

Bibliotekskassan........ 257: —

I Tuberkulosfonden........ 3,181:30 3,438:30

Kassabehållning enligt fattigvårdsstyrelsens
räkenskaper:

Ordf. Anders Eriksson....... 230:08

Föreståndaren Lindgren..... 134:17 364;25

Enligt förestående Kassakonto:

Innestående å sparkasseräkning . . 357:34

» » kapitalräkning . . . 4,986:91

Kontant............. 174:28

Skulder.

Kronor

Räflanda den 22 februari 1926.

5,518: 53 Kapital 59,824: 33
59,824:33 Kronor 59,824:33

Johan Larsson,

Ordf. i kommunalnämnden.

Rätt avskrivet ur räkenskaperna, godkända å kommunalfullmäktigesammanträde
för Björketorp socken den 16 mars 1921 intygar:

Johan Larsson,

Ordf. i kommunalfullmäktige.)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

13)

Nr 13—16 i protokoll den 23 september 1926 angående tillstånd för staden
Göteborg att upptaga lån.

20. Lånekostnader.................kronor

357.682: 43

eller tillhopa kronor 12,900,000: —

Kungl. Maj :t medgiver, att staden Göteborg må för täckande av ovan angivna
utgifter eller, i den mån dessa utgifter bestritts med tillfällig upplåning,
för infriande av sålunda verkställd upplåning mot obligationer eller vanliga
skuldförbindelser upptaga ett lån å tolv miljoner nio hundra tusen kronor, att
genom årliga avbetalningar gäldas under loppet av högst trettio år från det någon
del av de till lånet hörande obligationer blivit avyttrad eller skuldförbindelse
å någon del av lånet utfärdats-----förfallit.

14)

Nr 24 i protokoll den 12 november 1926 angående tillstånd för staden Hälsingborg
att upptaga ett tillfälligt lån m. m.

I en till Kungl. Maj:t ställd av länsstyrelsen i Malmöhus län med utlåtande
den 15 september 1926 jämte magistratens i Hälsingborg yttrande överlämnad
skrift hava stadsfullmäktige i nämnda stad, under åberopande av beslut å
sammanträden den 16 februari, den 16 mars, den 20 april, den 18 maj och den
15 juni 1926, anhållit, att Kungl. Maj:t måtte ej mindre medgiva, att nedan
antecknade utgifter, nämligen för

stensättning av Kungsgatan bakom saluhallen

kronor 18,500: —

finge till angivna belopp framdeles bestridas genom upptagande av amorteringslån,
varom beslut skulle i sinom tid underställas Kungl. Maj:ts prövning,
än även lämna staden tillstånd att för gäldande omedelbart av ovannämnda utgifter
upptaga ett tillfälligt lån å 552,900 kronor, att senast den dag, som av
Kungl. Maj:t kunde komma att bestämmas, infrias genom amorteringslån.

Då ovanberörda utgifter å 8,500 kronor icke äro av beskaffenhet att böra
gäldas av lånemedel, bifaller Kungl. Maj:t allenast så till vida den gjorda ansökningen,
att staden Hälsingborg må till bestridande av i ansökningen omförmälda
utgifter med nyss angivna undantag upptaga ett tillfälligt lån å femhundrafyrtiofyratusenfyrahundra
kronor, att återbetalas före utgången av år
1928.

Därjämte förklarar Kungl. Maj:t, att de medel, som erfordras för infriande
av det tillfälliga lånet, må anskaffas genom upptagande av amorteringslån.

15)

Nr 28 i protokoll den 12 november 1926 angående tillstånd för Österhaninge
församling att upptaga lån.

I en till Kungl. Maj :t ställd, av länsstyrelsen i Stockholms län med utlåtande
den 4 september 1926 överlämnad skrift har österhaninge församling, jämlikt

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

beslut å kyrkostämma den 20 mars 1926, anhållit om tillstånd att upptaga ett på
25 års amortering ställt lån å 25,000 kronor, att användas ej mindre för gäldande
av den till 11,000 kronor uppgående köpeskillingen för en till bostad
för en lärarinna och en vaktmästare avsedd fastighet, än även för infriande
av skuld, som församlingen åsamkat sig, dels å 10,000 kronor för inredande av
ytterligare två lärosalar i skolhuset vid Handen, dels ock å 4,000 kronor för
anordnande av elektrisk belysning i skolhusen vid församlingens kyrka och vid
Mårtensberg.

Häröver har skolöverstyrelsen den 27 september 1926 avgivit infordrat utlåtande.

Kungl. Maj:t bifaller på det sätt den gjorda ansökningen, att österhaninge
församling må upptaga dels till gäldande av utgifter för anordnande av elektrisk
belysning i skolhusen vid kyrkan och vid Mårtensberg ett lån å fyratusen
kronor, att genom årliga avbetalningar gäldas under loppet av högst fem
år från lånets upptagande, dels ock för övriga omförmälda ändamål ett lån å
tjuguettusen kronor, att på enahanda sätt amorteras under loppet av högst
tjugu år från upptagandet.

Vill.

(Protokoll över finansärenden den 30 dec. 1926.)

av herr Forssell, som med instämmande av herrar Stendahl, Nils Anton Nilsson,
Gustafson i Kasenberg, Björkman, Karlsson i Vadstena och Fast anfört:

Till grund för det sedan flera år tillbaka pågående arbetet på åvägabringandet
av besparingar och förenklingar inom statsförvaltningen ligger, såsom påpekats
redan i Kungl. Maj :ts proposition nr 1 till 1924 års riksdag (utgifterna,
för flera huvudtitlar gemensamma frågor), riksdagens skrivelse den 18 juni
1920 (nr 451) angående utredning om förändringar i ämbetsverkens organisation
och arbetssätt för åstadkommande av en effektiv begränsning av statens
administrationskostnader. Det torde vara överflödigt att i det sammanhang,
som nu avses, i detalj redogöra för besparingsarbetets gång sedan tiden för
nämnda skrivelse. Här må blott erinras om de direktiv, som Kungl. Maj :t den
26 juli 1926 gav för fullföljandet av berörda arbete i samband med utseendet
av »1926 års besparingssakkunniga». Det heter härom i Kungl. Maj:ts proposition
nr 1 till 1927 års riksdag (utgifterna, för flera huvudtitlar gemensamma
frågor, sid. 3):

»Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 26 juli 1926 av frågan om det vidare
fullföljandet av besparingsarbetet inom statsförvaltningen anförde föredragande
departementschefen, att de fortsatta åtgärderna borde inriktas å de centrala
ämbetsverken för att sedermera fullföljas ned genom förvaltningen. Ett allvarligt
försök borde göras att, såsom skett beträffande statsdepartementen, över
hela linjen nedbringa kostnaderna för administrationen till vad som kunde anses
oundgängligen erforderligt. I den mån så utan äventyrande av arbetets effektivitet
läte sig göra, borde tjänster indragas samt dyrare arbetskraft utbytas
mot billigare sådan, som för respektive arbetsuppgifters behöriga skötsel kunde

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

vara till fyllest. Samtidigt borde praktiska uppslag till arbetets förenkling tillvaratagas
i all den utsträckning så kunde visa sig lämpligt och möjligt, önskvärt
vore, att utredningsarbetet bedreves så skyndsamt som möjligt, bl. a. i
syfte att det nu tillämpade systemet, enligt vilket vissa ordinarie tjänster i avvaktan
på ifrågavarande prövning uppehölles allenast på förordnande, ej behövde
fortfara längre än nödigt vore. Liksom vid den senaste besparingsverksamheten
varit fallet, syntes den fortsatta utredningen böra anförtros åt särskilda
sakkunniga, arbetande direkt under ledning av regeringen, närmast chefen
för finansdepartementet. Därigenom kunde arbetet på bästa sätt inordnas
som ett led i det löpande budgetarbetet och dess resultat, alltefter som de framkomme,
omedelbart tillgodogöras i statsverkspropositionen.» Kungl. Maj :t uppdrog
åt generaltulldirektören A. E. M. Ericsson, byråchefen i generalpoststyrelsen
J. Döss och ledamoten av riksdagens första kammare N. A. Nilsson i
Kabbarp att såsom sakkunniga inom finansdepartementet biträda vid berörda
utredning.

Av ovanstående torde framgå, dels att besparingsarbetet har sitt ursprung i
ett initiativ från riksdagens sida, dels att Kungl. Maj:t funnit riktigt, att besparingsarbetets
resultat genom statsverkspropositionen bleve underställt riksdagens
prövning, dels slutligen att 1926 års besparingsdirektiv innebära ett
åläggande för besparingssakkunniga att göra »ett allvarligt försök att över
hela linjen nedbringa kostnaderna för administrationen till vad som kunde anses
oundgängligen erforderligt».

Här anförda omständigheter äro enligt vår mening betydelsefulla vid bedömandet
av efterföljande fakta:

Sedan Kungl. Maj:t den 26 mars 1926 efter därom gjord ansökning beviljat
byråchefen hos generaltullstyrelsen Gustaf Bergenstjerna nådigt avsked från
hans byråchefstjänst från och med den 28 april s. å., avgav generaltulldirektören
Ericsson den 9 april förslag till konungen rörande byråchefstjänstens
återbesättande med ordinarie innehavare och hemställde därvid, att tulldirektörsassistenten
Karl Tuwe Eugén Jansson måtte utnämnas och förordnas att
fr. o. m. sagda datum vara byråchef hos generaltullstyrelsen. Denna skrivelse
är stämplad såsom inkommen i kungl. finansdepartementet den 22 april.
Vidare ingav generaltullstyrelsen den 26 april en skrivelse till konungen, i vilken
skrivelse inledningsvis erinras om generaltulldirektörens nyssberörda förslag
av den 9 april, varefter det heter, att, enär denna framställning fortfarande
torde vara beroende på Kungl. Maj :ts prövning, generaltullstyrelsen hemställde,
att Kungl. Maj:t måtte lämna föreskrift om den lediga byråchefstjänstens
uppehållande tills vidare, intill dess beslut i fråga om dess återbesättande
bleve av Kungl. Maj:t meddelat. Den 30 april anmäldes sistnämnda skrivelse
i statsrådet och bemyndigade Kungl. Maj:t på statsrådet Wigforss’ föredragning
generaltullstyrelsen att förordna lämplig tjänsteman vid tullverket att
tills vidare uppehålla den efter Bergenstjerna ledigblivna tjänsten, intill dess
densamma återbesattes med ordinarie innehavare eller annorlunda bleve av
Kungl. Maj:t bestämt.

Generaltulldirektör Ericssons förutnämnda skrivelse av den 9 april anmäl -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

des emellertid inför Konungen i statsrådet den 30 dec. 1926 (se protokoll över
finansärenden, hållet den 30 dec. 1926, punkt 2), och utnämnde och förordnade
Kungl. Maj:t på statsrådet Lybergs föredragning tulldirektörsassistenten Jansson
att från och med den 1 januari 1927 vara byråchef hos generaltullstyrelsen.

Det är detta återbesättande av den lediga byråchefsbefattningen hos generaltullstyrelsen,
som synts oss vara anmärkningsvärt. Skälen härtill äro följande: »1926

års besparingssakkunniga» hade i överensstämmelse med den ordning,
som chefen för finansdepartementet i samråd med övriga departementschefer
bestämt vid fullgörandet av sitt uppdrag, först handlagt generaltullstyrelsen;
i ett den 20 nov. 1926 dagtecknat betänkande hava de besparingssakkunniga
också avgivit förslag angående personalindragningar i generaltullstyrelsen
m. in. I anledning av detta förslag hava utlåtanden avgivits av bl. a. generaltullstyrelsen,
därvid visserligen styrelsen anslutit sig till de sakkunnigas förslag,
men emellertid av styrelsens ledamöter i olika hänseenden avgivits
särskilda yttranden. De sakkunnigas betänkande har nu varit utgångspunkten
för en kungl. proposition (nr 70) till innevarande års riksdag ang. godkännande
av tullverkets utgiftsstater för budgetåret 1927—1928 m. m., avgiven den
28 januari 1927.

Vid sådant förhållande synes det oss vara anmärkningsvärt, att Kungl.
Maj :t vid en tidpunkt, då av allt att döma i finansdepartementet förarbetena
pågingo till en proposition ang. tullverkets utgiftsstater, vid vilken bespa
ringssynpunkterna borde beaktas, genom återbesättandet av den lediga byrachefsbefattningen
berövade riksdagen möjligheten att vid den förestående omprövningen
av detta ärende fritt förfoga över den efter byråchefen Bergenstjernas
avgång lediga tjänsten. Det är visserligen sant, att »1926 ars besparingssakkunniga»
hemställt, att spörsmålet om antalet behövliga byråer hos generaltullstyrelsen
måtte lämnas öppet för att upptagas till förnyat övervägande,
om och när byråchefstjänsten i generaltullstyrelsen framdeles bleve ledig
(jfr kungl. propositionen nr 70 till innevarande ars riksdag, sid. 9). Men enligt
vår uppfattning borde riksdagen, vars sammankomst var omedelbart förestående,
ha satts i tillfälle att pröva de skäl, på vilka de sakkunniga ansågo sig
kunna stödja denna sin hemställan och i samband med behandlingen av den blivande
kungl. propositionen i ämnet överväga, om ej redan nu den omorganisation,
som av de sakkunniga ställts på framtiden, kunde äga rum, och det
synes oss hava varit desto mer angeläget, att frågan om återbesättandet av denna
byråchefstjänst fått anstå till dess riksdagens mening inhämtats, som det
av besparingssakkunnigas yttrande framgar, att den av dem framlagda utredningen
i fråga om möjligheterna till indragning av byråchefstjänst i generaltullstyrelsen
icke är fullständig, och som föredragande departementschefen själ\
framhållit, att, när spörsmålet om byråindelningen inom generaltullstyrelsen
återupptages till prövning, även andra möjligheter än de, som av besparingssakkunniga
ifrågasatts, syntes höra tagas under övervägande. Genom det beslut,
som Kungl. Maj:t på statsrådet Lybergs föredragning i detta ärende fattat,
har, synes det oss, riksdagen pa ett mindre hänsynsfullt sätt ställts inföi

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

fullbordat faktum, ett förfaringssätt, som, därest det skulle komma att återupprepas,
kan bli ett betänkligt hinder för förverkligandet av riksdagens redan år
1920 framförda önskemål om besparingar och förenklingar i statsförvaltningen.

Med stöd av det anförda hava vi inom utskottet yrkat anmärkning mot föredraganden,
statsrådet Lyberg.

IX.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 4 och 11 mars 1927.)

av herr Forssell, som med instämmande av herr Gustafson i Kasenberg anfört: Enligt

protokoll över ecklesiastikärenden av den 4 mars 1927 har Kungl.
Maj:t på statsrådet Almkvists föredragning angående Ovanåkers kyrkoherdeboställes
skogsmedel beslutat följande:

»Fonden skall den 1 maj 1928 överlämnas till vederbörande kyrkoråd för att
under namn av Ovanåkers pastorats avlöningsfond förvaltas enligt 22 § lagen
om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910; skolande avkomsten
av fonden ingå bland de i 19 § 3 mom. samma lag omförmälda avlöningsmedel
i Ovanåkers församlings pastorat.»

Till grund för ovanstående beslut ligger kyrkofondskommitténs utlåtande av
den 4 april 1922 samt yttrande av vederbörande. Beträffande kyrkoherdebo■slället
i Ovanåkers församling (45/64 mantal krono prästestomn nr 1) upplyser
kyrkofondskommittén, att det »har — åtminstone gäller detta om den allra största
delen därav — anskaffats av församlingen. Möjligen har någon mindre
del donerats av enskilda. Av kronan har sannolikt icke något upplåtits.»

Av statsutskottets utlåtande nr 44 till innevarande års riksdag med anledning
av i andra kammaren väckt motion, nr 34, vartill jag senare återkommer, angående
restaurering av Ovanåkers församlings kyrka m. m. inhämtas (se s. 10)
ytterligare, att »enligt en i nyligen avgjord rättegång emellan Ovanåkers församling
samt Kungl. Maj:t och kronan angående äganderätten till omförmälda
boställe, 45/64 mantal Präststom nr 1 i Ovanåkers socken, åberopad utredning
församlingen köpt detta boställe, samt att Kungl. Svea hovrätt genom den 9
november 1917 i berörda rättegång meddelad dom, som av Kungl. Maj :t genom
dom den 15 april därutinnan fastställts, förklarat Ovanåkers församling vara
framför Kungl. Maj:t och kronan ägare av ifrågavarande fastighet om 11 öres
—6 penningland».

I fråga om uppkomsten av den här berörda fonden meddelar kyrkofondskommittén
vidare :

»Genom nådigt beslut den 7 oktober 1881 förordnades, att behållningen av
den extra ordinarie skogsavverkningen vid här ifrågavarande kyrkoherdeboställe
skulle, efter avdrag av vissa kostnader, överlämnas till domkapitlet i
Uppsala, som ägde att göra medlen på lämpligaste sätt räntebärande, till dess
Kungl. Maj:t framdeles, på särskild anmälan, kunde finna för gott att besluta
rörande deras användande. Med anledning härav överlämnades till domkapitlets
förvaltning 63,832 kronor 15 öre, utgörande skogsförsäljningsmedel från bostället,
av vilket belopp dock skulle utbetalas dels förskjutna indelningskostna -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

der, utgörande omkring 320—330 kronor, dels ock enligt nådigt brev den 20
oktober 1882 en summa av högst 10,000 kronor till boställets innehavare såsom
ersättning för odlings- och byggnadskostnader å bostället. Genom beslut den 18
april 1884 medgav därefter Kungl. Maj:t, att av sagda skogsförsäljningsmedel
finge utgå dels till dåvarande kyrkoherden i Ovanåkers pastorat och hans rättsinnehavare,
så länge de vore berättigade att åtnjuta kyrkoherdelönen därstädes,
850 kronor årligen såsom ersättning för den löneminskning, som vållades av
Matsmyra kapellags överflyttande från Ovanåkers pastorat till Voxna pastorat,
dels ock till kyrkoherden i Ovanåkers pastorat årligen 400 kronor och till komministern
därstädes årligen 600 kronor såsom gottgörelse för den med viss tjänstgöring
inom Öjungs kapellag förenade kostnaden. Genom nådiga beslut medgavs
sedermera dels den 25 maj 1888 att såsom bidrag till reparation av församlingens
kyrka finge årligen utbetalas högst 800 kronor intill sammanlagt 8,000
kronor, dels den 21 september 1895 att för den del av tiden från och med den
1 maj 1894 till den 1 maj 1901, varunder bostället redan innehafts samt vidare
kunde komma att besittas av kyrkoherden A. A. Wennlund och hans rättsinnehavare,
odisponerade räntan å här ifrågavarande skogsförsäljningsmedel finge
överlämnas till boställshavarens förfogande, dels ock den 6 februari 1903, att
för den del av tiden från och med den 1 maj 1901 till den 1 maj 1915, varunder
bostället redan innehafts samt vidare komme att besittas av kyrkoherden Wennlund
eller hans rättsinnehavare, finge av räntan å skogsförsäljningsmedlen överlämnas
till boställshavarens fria förfogande ett belopp av 1,000 kronor årligen.

I nådig resolution den 23 oktober 1914 angående lönereglering för prästerskapet
i Ovanåkers pastorat stadgades, att räntan å här ifrågavarande fond
skulle tillsvidare och intill dess annorlunda kunde bliva av Kungl. Maj:t föreskrivet
anses såsom avlöningstillgång i pastoratet.

Genom beslut den 26 juni 1915 medgav Kungl. Maj:t, att för vartdera av
ecklesiastikåren 1913—1914 och 1914—1915 finge av räntemedeln å fonden,
för bestridande av kostnaden för hyra, uppvärmning och städning av lokal för
gudstjänster och nattvardsundervisning i Edsbyn, till Ovanåkers församling
utgå ett belopp av högst 500 kronor, i den mån församlingen visade sig hava
haft utgifter för sagda ändamål. Sedermera hava genom nådiga beslut den 23
februari och den 23 november 1917 samt den 23 januari och den 19 november
1920 för nyssberörda ändamål beviljats bidrag från fonden å tillhopa 5,233
kronor 33 öre, avseende tiden från och med den 1 maj 1915 (då ny lönereglering
för pastoratets prästerskap trätt i kraft) till och med den 31 december 1922.

Fondens kapitalbehållning den 31 december uppgick till 71,950 kronor.»

Efter denna utredning kommer kyrkofondskommittén till den slutsatsen, att
»enär här ifrågavarande fond bildats av skogsavkastning från ett boställe som
synes vara tillkommet på enskild väg, lärer fonden böra överlämnas till vederhörande
kyrkoråd för förvaltning. Detta överlämnande torde lämpligen böra
äga rum den 1 maj 1923.»

Domkapitlet i Uppsala anförde den 27 sept. 1922 angående Ovanåkersfonden:

»Domkapitlet, som icke finner något vara att erinra emot att domkapitlet sålunda
befrias från förvaltningen av berörda fond, anser sig dock, i likhet med
vad domkapitlet i underdånigt yttrande rörande förvaltningen av andra större
fonder anfört, böra framhålla, att medlen under kyrkorådets förvaltning säkerligen
komma att lämna sämre ränteavkastning än som nu är fallet, varjämte medlens
betryggande placering kan av domkapitlet säkrare övervakas.»

Ovanåkers församling yttrade å kyrkostämma den 3 sept. 1922:

»Den av (kyrkofonds)kommittén sålunda uttalade uppfattningen om fondens
natur överensstämmer fullständigt med den åsikt församlingen alltid hävdat
beträffande denna fond. Redan vid 1910 års riksdag, då den nya prästlöne -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

regleringslagen och lagen om kyrkofond förelåg till behandling, sökte församlingen
genom enskilda motionärers förmedling få denna synpunkt beaktad
vid lagens antagande. Uti motiveringen till riksdagsbeslutet framgår även, att
lagstiftarne delat den av församlingen hävdade åsikten beträffande fonder av
detta slag. De ansågos ej böra ingå i den stora kyrkofonden för hela riket.
Sedan dess har församlingen, efter föregången process, genom laga kraftvunnen
dom förklarats vara ägare till bostället i fråga, och torde detta vara ett ytterligare
skäl för att församlingen själv förvaltar fonden. Det förefaller tämligen
naturligt, att medel, som tillkommit genom avkastning från en fastighet med
bestämd ägare, och medlen ej på grund av några särskilda bestämmelser ansetts
kunna disponeras för annat ändamål, medlen överlämnas till ägaren för
förvaltning. Det är sålunda med tillfredsställelse församlingen tillstyrker det
av kommittén framlagda förslaget beträffande framtida förvaltningen av överblivna
skogsmedel från Ovanåkers kyrkoherdeboställe.»

Länsstyrelsen i Gävle tillstyrkte den 16 okt. 1922 kyrkofondskommitténs
förslag.

Kammarkollegiet och statskontoret hemställde i utlåtande den 12 dec. 1924
i likhet med kyrkofondskommittén, »att ifrågavarande fond måtte överlämnas
till vederbörande kyrkoråd för förvaltning som prästerlig avlöningstillgång,
vilket överlämnande synes lämpligen böra äga rum den 1 maj 1925».

Enligt protokoll över ecklesiastikärenden den 11 mars 1927 har Kungl.
Maj:t på statsrådet Almkvists föredragning angående Bergs pastorats regleringsfond
beslutat följande:

»Den 1 maj 1928 skola — efter avskiljande av de ur fonden av Kungl. Maj:t
beviljade anslagen till den del desamma då ej tagits i anspråk — två tredjedelar
av fonden överlämnas till vederbörande kyrkoråd i Bergs och Åsarne
församlingars pastorat för att under namn av Bergs pastorats avlöningsfond
förvaltas enligt 22 § lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december
1910; skolande avkomsten av sistnämnda fond i enlighet med bestämmelse
i nådiga resolutionen den 16 juli 1919 angående lönereglering för prästerskapet
i Bergs och Åsarne församlingars pastorat ingå bland de i 19 §
3 mom. samma lag omförmälda avlöningsmedel i detta pastorat.

Den återstående tredjedelen av Bergs pastorats regleringsfond skall den 1
maj 1928 överlämnas till vederbörande kyrkoråd i Rätans och Klövsjö församlingars
pastorat för att under namn av Rätans pastorats avlöningsfond förvaltas
enligt 22 § nyssnämnda lag; skolande avkomsten av sistnämnda fond i enlighet
med bestämmelse i nådiga resolutionen den 16 juli 1919 angående lönereglering
för prästerskapet i Rätans och Klövsjö församlingars pastorat ingå
bland de i 19 § 3 mom. samma lag omförmälda avlöningsmedel i detta pastorat.

De i samband med delningen av Bergs pastorats regleringsfond avskilda
medlen skola i avbidan på medlens lyftande fortfarande förvaltas av domkapitlet,
som har att i sinom tid enligt den för samma delning bestämda proportionen
mellan Bergs pastorats avlöningsfond och Rätans pastorats avlöningsfond
fördela samt till vederbörande kyrkoråd överlämna eventuellt uppkommande
överskott å de avskilda medlen jämte å dessa medel upplupen ränta.»

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 5 samt. 1-i käft. (Nr 19.) 3

Konstitutionsutslcottets memorial Nr 19.

Kyrkofondskommitténs yttrande om Bergs pastorats regleringsfond är av
följande lydelse:

»Förutvarande komministersbostället, numera kyrkoherdebostället i Rätans
församling redovisas i gällande jordebok för Rätans socken (Jämtlands län)
såsom V2 mantal skatte Rätansbyn nr 1.

Rörande tillkomsten av detta boställe torde böra meddelas följande.1

Genom resolution och förklaring den 27 november 1680 på prästerskapets
från Jämtland och Härjedalen besvär (punkt 11) »förunnade» Kungl. Maj:t
ett visst i resolutionen särskilt angivet »skattevrak eller cronöde» i Rätans
socken till kaplansbord i Bergs pastorat, så vida hemmanet befunnes ograverat,
»eller något annat kunde läggas i stället, på vilken händelse guvernören
det kapellanen inrymma kan». Med stöd härav upplät vederbörande landshövding
genom brev den 23 maj 1695 till kaplanen i Rätan »kronohemmanet i Rätans
by om 3 tunnland, fordom Mårten Olufssons».

Ehuru sagda hemman rätteligen synes hava bort behandlas såsom ett till
kaplansboställe anslaget kronohemman hava pastoratsborna fått skatteköpa
detsamma.

Genom kammarkollegii skattebrev den 8 mars 1762 uppläts nämligen och försåldes
»till Bergs pastorats församlingar, för kapellanen därstädes» kronohemmanet
»Rätans by nr 1, bestående av tre tunnland eller ett hälft gårdemantal»
för en skatteköpeskilling av 140 daler silvermynt. I anledning härav
förordnades strax efteråt av länsstyrelsen, att hemmanet skulle i jordeboken
omföras från krono till skatte.

Något formligt beslut av församlingarna, varigenom hemmanet överlämnats
till boställe åt komministern, kan ej påvisas, men redan av ordalagen i skatteköpebrevet
framgår, att hemmanet förvärvats till komministersboställe. Anteckning
om hemmanets egenskap av boställe gjordes först i 1825 års jordebok,
där det anmärktes, att hemmanet »vid skatteköpet anslagits till framgent boställe
för komminister». I löneregleringsresolution för Bergs pastorat den 8
april 1870 upptogs — utan att någon gensaga rests från församlingarnas sida
—• bland komministerns löneförmåner nyttjanderätten till »bostället i Rätansbyn».

Ehuru hemmanet således synes hava bort behandlas såsom ett ecklesiastikt
boställe, hade redan tidigt i fråga om byggnadsskyldigheten en annan uppfattning
gjort sig gällande, i det att församlingarna — enär bostället icke ansetts
vara av vanlig boställsnatur utan betraktas såsom tillhörigt pastoratsborna -—
ansetts skyldiga att svara för hemmanets hävd och bebyggande. År 1868 uttalade
domkapitlet — under förklaring att hemmanet aldrig blivit av domkapitlet
såsom komministersboställe mottaget — att det icke vore nödigt, att boställets
rätt vid laga skifte bevakades av konsistorieombud.

Då i början av 1870-talet fråga uppkom om dispositionen av skogsavkastningen
vid bostället segrade däremot den motsatta uppfattningen. Sedan pastoratsborna
beslutat att försälja avverkningsrätten under vissa år å hemmanets
skog, förklarades nämligen genom länsstyrelsens utslag den 26 mars 1872,
fastställt av Kungl. Maj:t den 3 oktober 1873, att hemmanet vore att betrakta
såsom ett åt kapellanen eller komministern anslaget boställe, samt att vid sådant
förhållande pastoratsborna icke kunde anses äga oinskränkt rätt att, bäst
de gitte, sig till fördel förfoga över större eller mindre del av skogen. Hemmanets
natur av ecklesiastikt boställe fastslogs ytterligare genom Kungl. Maj:ts
beslut den 30 mars 1883 i fråga om disposition av skogsavkastningen vid sagda

1 Se närmare angående detta boställe i Thulin: Redogörelse för de ecklesiastika boställena, III,
Jämtlands län, sid. 216 o. f.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

boställe. Genom berörda beslut fastställdes en av skogsstyrelsen utfärdad resolution,
varigenom förordnades, bland annat, att skogshushållningsplan för
bostället skulle av vederbörande skogstjänsteman i vanlig ordning upprättas.
Tillika förklarade sig Kungl. Maj:t icke finna skäl att fästa avseende vid en
av pastoratsborna i målet gjord anhållan, att Kungl. Maj:t skulle taga under
övervägande, om och på vad villkor pastoratsborna kunde tillåtas disponera över
hemmanets skog. I ärendet hade yttrande avgivits av kammarkollegium, som
framhållit, att det icke visats eller ens uppgivits, att Bergs pastoratsbor vid
hemmanets upplåtande till komministersboställe förbehållit sig att framdeles
själva få disponera däröver, samt att hemmanet därför syntes böra betraktas
såsom ett vanligt, åt ecklesiastikstaten anslaget, under allmän kontroll och
tillsyn ställt boställe.

Sedan hushållningsplan upprättats för boställets skog underställde domänstyrelsen
frågan om dispositionen av skogsavkastningen Kungl. Maj:ts prövning.
Uti infordrat underdånigt utlåtande yttrade kammarkollegium, bland
annat, följande. Prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas
skogsfond ägde enligt kollega uppfattning icke rätt till någon del av boställets
skogsavkastning. Däremot syntes det kunna ifrågasättas, huruvida
icke hela behållna avkastningen av boställets skog borde tillkomma komministern
i Rätan, åt vilken bostället blivit inköpt, och som under en lång följd
av år innehaft och fortfarande innehade detsamma. Då emellertid en sådan
förmån för bemälde komminister skulle medföra ett betänkligt missförhållande
mellan prästernas i pastoratet löneförmåner, under det å andra sidan pastoratsborna,
om än icke berättigade att själva få uppbära någon del av försäljningsmedlen
för boställets skog, likväl med fog kunde påyrka, att vad av berörda
försäljningsmedel icke tillerkändes boställshavaren användes till främjande
av ändamål, som avsåge de kyrkliga förhållandena i allmänhet inom pastoratet,
ansåge kollegium det vara med billighet och pastoratsbornas berättigade
anspråk mest förenligt, att endast hälften av den behållna årliga avkastningen
av boställets skog, som icke åtnjötes av boställshavaren, fördelades mellan
pastoratets samtliga präster, samt att den andra hälften jämte den behållna
avkastningen av den extra avverkningen avsattes till en fond att användas för
kyrkliga ändamål inom pastoratet. I överensstämmelse härmed hemställde
kollegium:

att två av de block, vari ifrågavarande skog vore indelad, skulle ställas under
skogsstatens omedelbara vård och förvaltning;

att boställshavaren skulle tillerkännas hälften av behållna försäljningsmedlen
för den reguljära virkesavkastningen från återstoden av skogen;

att såväl den andra hälften av berörda belopp som ock behållna försäljningsmedlen
för den årliga reguljära avkastningen från de båda block, som ställts under
skogsstaten, skulle fördelas på det sätt, att hälften därav skulle tillfalla
kyrkoherden i pastoratet samt de båda komministrarna i förhållande till vars
och ens andel av lönetillgångarna i korn enligt senast framställda lönereglering
och att den andra hälften ävensom behållna försäljningsmedlen för den extra
avverkningen skulle avsättas till en fond, som av domkapitlet skulle förvaltas
och göras räntebärande samt efter Kungl. Maj:ts prövning användas såväl för
anskaffande av boställe åt komministern i Klövsjö församling som ock för andra
kyrkliga behov inom pastoratet.

Genom kungl. hrev den 14 december 1888 angående disposition av skogsavkastningen
från komministersbostället i Rätan bifölls vad kammarkollegium sålunda
hemställt. Den i anledning härav bildade fonden benämndes Bergs pastorats
regleringsfond eller Bergs pastorats skogsfond.

Efter det ny hushållningsplan för boställets skog fastställts av domänstyrelsen
den 8 december 1909, föreskrives genom kungl. brev den 31 mars 1911.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

att skogen under den påbörjade nya indelningsperioden skulle i sin helhet
vara ställd under skogsstatens vård och förvaltning;

att därunder samtliga behållna försäljningsmedel från samma skog skulle inflyta
till Bergs pastorats regleringsfond;

att så länge för pastoratets präster den då gällande löneregleringen ägde tilllämpning
(intill den 1 maj 1920) kyrkoherden och de båda komministrarna
skulle vara berättigade att från fonden erhålla ett årligt belopp av 10,000 kronor
att fördelas dem emellan i förhållande till vars och ens andel av lönetillgångarna
i korn enligt senast fastställda lönereglering;

samt att boställshavaren därutöver under samma tid skulle från samma fond
erhålla ett årligt belopp av 1,000 kronor.

Från fonden har dessutom utgått ett årligt anslag av 3,000 kronor till avlöning
åt en i Bergs församling anställd pastorsadjunkt (Kungl. Maj:ts beslut
den 24 februari 1905). Sagda befattningshavare har från fonden även
bekommit lönetillskott och dyrtidstillägg. — Lönetillskott från fonden hava
tillerkänts jämväl andra prästerliga befattningshavare i pastoratet.

Vidare hava från fonden anslagits dels 18,000 kronor för anskaffande av boställe
åt komministern i Klövsjö,1 dels ock åtskilliga belopp för olika kyrkliga
ändamål inom pastoratet (till bekostande av reparationer å pastoratets kyrkor
samt anskaffande av inventarier för desamma, för nybyggnader å kyrkoherdebostället
i Berg, för uppförande av arkivbyggnad, gravkapell, redskapshus
etc. vid församlingskyrkorna m. m.).1 2

På Kungl. Maj:ts prövning äro för närvarande beroende åtskilliga ansökningar
om anslag från fonden såsom bidrag till bestridande av kostnaden för
inledande av elektrisk belysning i Bergs och Klövsjö kyrkor samt för uppförande
av församlingshem i Bergs, Rätans och Åsarne församlingar.

Genom nådig resolution den 16 juli 1919 angående lönereglering för prästerskapet
i Bergs och Åsarne församlingars pastorat samt i Rätans och Klövsjö
församlingars pastorat har föreskrivits, att såsom avlöningstillgång i vartdera
pastoratet skulle anses den andel i Bergs pastorats regleringsfond, som
tilläventyrs kunde komma att tillerkännas pastoratet i fråga.

I samband med löneregleringsärendets avgörande anbefalldes länsstyrelsen
i Östersund att dels anmoda församlingarna i det odelade pastoratet att snarast
möjligt upprätta förslag till uppgörelse mellan Bergs och Åsarne församlingar
å ena sidan samt Rätans och Klövsjö församlingar å den andra i och
för ordnande av de förhållanden, som kunde betingas av upplösningen av den
mellan församlingarna dittills bestående gemensamheten i ekonomiskt hänseende,
dels ock därefter till Kungl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande i
ämnet. Förslaget i fråga har ännu icke inlämnats till Kungl. Maj:t. Det
torde vara att förvänta, att detsamma kommer att avse jämväl dispositionen
av regleringsfondens avkastning.

Fondens kapitalbelopp uppgick den 31 december 1919 till 560,871 kronor
41 öre.

Denna fond har bildats av skogsavkastning från ett till komministern i Rätans
församling av Bergs, Åsarne, Klövsjö och Rätans församlingars pastorat
anslaget boställe, vilket ansetts vara tillkommet på enskild väg. Vid sådant
förhållande synes fonden böra förbliva lokal avlöningstillgång inom sagda
fyra församlingar.

Sedan Bergs gamla pastorat numera delats på sådant sätt, att Bergs och
Åsarne församlingar tillhopa utgöra ett pastorat samt Rätans och Klövsjö

1 Kungl. Maj:ts beslut den 1 inni 1894.

2 Kuugl. Maj:ts beslut den 31 januari 1896, 29 april 1898, 5 och 19 maj 1899, 4 maj 1900, 13
decemder 1901, 10 februari 1905, 26 januari och 25 maj 1906, 23 oktober 1908, 31 december 1911,
27 juni 1914, 27 augusti 1915, 7 aprii 1916, 26 maj och 8 december 1916.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

församlingar ett annat pastorat, torde jämväl fonden böra delas mellan de båda
nybildade pastoraten. Delningsgrunden torde böra fastställas i samband med
den i det föregående berörda ekonomiska uppgörelsen pastoraten emellan.»

Bergs, Rätans, Åsame och Klövsjö församlingar enade sig (aug.—sept. 1922)
i sak om följande uttalande (citatet är hämtat ur Bergs församlings yttrande):

»Från församlingarnas sida har städse gjorts gällande, att förenämnda boställe
vore en församlingarnas enskilda tillhörighet. Vid denna ståndpunkt står
Bergs församling fortfarande fast.» Bergs kyrkostämma uttalar därefter, att
»kyrkofondskommitténs ifrågavarande utlåtande ej lärer få anses innebära något
ingripande i nämnda fråga eller nu närmast, var äganderätten till fondens
medel må anses ligga.»

»Med denna erinran», fortsätter Bergs kyrkostämma, »och det förbehåll rörande
församlingarnas äganderätt till fonden, som därav följer, får kyrkostämman
förklara, att den för sin del icke har något att erinra, emot att fonden,
såsom kommittén föreslagit, förblir lokal avlöningstillgång inom de fyra församlingar,
som förut bildat Bergs gamla pastorat. Med hänsyn till den rikliga
tillgång, som kommer att finnas i dels skogsmedel från bostället, dels avkastningen
av fonden, anser Bergs församling billighet och rättvisa fordra, att församlingarna
undgå att till prästerskapets avlöning bidraga med församlingsavgifter
till högre belopp än som föreskrives i § 19 mom. 1 löneregleringslagen.
De belopp, som därutöver erfordras, böra därför tagas ur de avlöningstillgångar,
som omförmälas i § 19 mom. 2, 3 och 4 nämnda lag.

Då Bergs pastorats regleringsfond enligt Kungl. Maj :ts brev den 14 december
1888 avsåg att tjäna kyrkliga ändamål inom dåvarande Bergs pastorat, bestående
av Bergs, Åsarne, Rätans och Klövsjö församlingar, lärer det icke vara
därmed överensstämmande att inskränka fondens användning till allenast avlöning
av församlingarnas prästerskap. Bergs församling förmenar därför, att,
även om fonden i första rummet bör vara en avlöningstillgång för församlingarnas
prästerskap, får detta icke utesluta, att den fortfarande liksom hittills,
åtminstone vad avkastningen beträffar, tages i anspråk även för andra kyrkliga
ändamål efter Kungl. Maj:ts prövning av varje särskilt fall. Församlingarna,
som anse sig vara i sin fulla rätt att för avlönandet av sitt prästerskap
komma i åtnjutande även av den framtida årliga avkastningen från det församlingarna
tillhöriga boställets skog och sålunda även de erhålla det bidrag i
skogsförsäljningsmedel, som omförmäles i § 19 mom. 4 löneregleringslagen, förmena
vidare, att denna avlöningstillgång bör först tagas i anspråk, innan fonden
och dess avkastning anlitas. Församlingarna kunna nämligen icke finna,
att det vore rättvist, att från församlingarnas prästboställe härflytande skogsförsäljningsmedel
skulle helt tillfalla kyrkofonden, utan att församlingarna
skulle ur dem erhålla något bidrag till avlönande av deras prästerskap. Bergs
församlings ståndpunkt i frågan är alltså i korthet den, att fonden visserligen
är att anse som en lokal avlöningstillgång, men att fondens avkastning, i den
man den icke tages i anspråk för prästerskapets avlöning, får fortfarande liksom
förut och i samma ordning som hittills skett användas även för andra kyrkliga

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

behov inom församlingarna samt att den såsom avlöningstillgång icke får anlitas,
förrän om ock i den mån detta erfordras, sedan församlingsavgifter enligt § 19
mom. 1 löneregleringslagen och de avlöningstillgångar i övrigt, som omförmälas
i mom. 2), 3) och 4) samma paragraf, blivit tagna i anspråk.

I och med det att Bergs pastorats regleringsfond är att betrakta som en lokal
avlöningstillgång, följer av 19 och 22 §§ löneregleringslagen, jämförda med 2 §
kyrkofondslagen, att fonden skall överlämnas till vederbörande kyrkoråd för
förvaltning.»

Domkapitlet i Härnösand anförde i denna sak den 18 okt. 1922:

»Beträffande de allmänna grunder, enligt vilka de särskilda prästerliga avlöningsfonderna
böra överföras till kyrkofonden, kan domkapitlet i allt huvudsakligt
instämma med kommittén, ehuruväl domkapitlet, såsom här nedau i enskilda
fall skall angivas, anser starka billighetsskäl föreligga att vid tillämpningen
av dessa grunder förfara med en viss moderation och hänsyn till det
lokala församlingsintresset.»

»Angående de fonder, som förvaltas av domkapitlet, vill domkapitlet beträffande
Bergs pastorats regleringsfond icke frånkänna kyrkofondskommitténs förslag
en viss följdriktighet — men finner det av historiska grunder samt av
billig hänsyn till församlingarnas energiskt hävdade förklarliga yrkanden högeligen
önskligt, att en mot församlingsintressena mindre hårdhänt lösning av
frågan om fondens disposition måtte genomföras.

Den av kyrkofondskommittén föreslagna dispositionen »fonden förblir lokal
avlöningstillgång »förefaller väl tillmötesgående nog. Men hur gestaltar det sig
i verkligheten?

Om man utgår ifrån — vad med all sannolikhet blir fallet — att, om slutligen
fastställda skogsmedel enligt § 19 mom. 4 lönelagen fullt förslår att täcka
erforderliga lönebelopp utöver de enligt i samma § mom. 1 och 2 beräknade, så
innebär detta ingenting mindre än att hela halvmiljons fonden indrages till kyrkofonden
utan att församlingarna vare sig för löneavgifter eller för sina kyrkliga
behov i övrigt därav vidare få njuta minsta förmån.

Givetvis skall detta för församlingarna kännas synnerligen påkostande och
obilligt, så mycket mer som de vant sig att i fonden äga en värdefull reserv, ur
vilken större kyrkliga behov kunnat understödjas.

Med hänsyn till det nu anförda får domkapitlet såsom en av billighetsskäl
motiverad medelväg föreslå, att fonden i första hand disponeras såsom en lokal
avlöningstillgång och förvaltas av respektive pastorats kyrkoråd men att församlingarna
må, därest laga hinder därför ej anses möta och Eders Kungl.
Maj :t efter prövning uppå ansökan i varje särskilt fall finner skäligt, ur årsavkastningens
överskott kunna erhålla anslag till kyrkliga behov, dock icke till
avlöning av kyrkobetjänte.

Därest detta förslag godkännes, har kyrkofonden utan att församlingarnas beräkning
helt omintetgjorts sannolikt att påräkna ej mindre de överskott av
årsavkastningen, som ej disponeras för kyrkliga behov, än ock samtliga de
hädanefter inflytande betydande skogsmedel, som äro att motse från pastoratets
prästbordsskogar.»

Länsstyrelsen i Östersund hänvisade den 9 nov. 1922 till ett sitt yttrande
den 11 maj s. å. rörande fondens uppdelning på de nya pastoraten; i sistnämnda
yttrande heter det bl. a.:

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

o 9

»I likhet med kammarkollegium anser även Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande
skogsfonden böra hänföras till de prästerliga avlöningstillgångar,
varom förmäles i 19 § B mom. löneregleringslagen, en åsikt, vars riktighet
för övrigt vunnit bekräftelse genom Eders Kungl. Maj:ts ovan åberopade
nådiga resolution, enligt vilken prästerskapets löner skola gäldas med bl. a.
den andel i avkomsten av skogsfonden, som tilläventyrs kan komma att tillerkännas
vartdera pastoratet. Därav följer emellertid enligt § 3 mom. 5 i lagen
om kyrkofond, att eventuellt uppkommande överskott å vartdera pastoratets
andel i skogsfondens avkastning skulle tillföras kyrkofonden. Skogsfonden
bör därför delas mellan pastoraten.»-------—---—

Kammarkollegium och statskontoret förklarade i yttrande den 12 dec. 1924.
att »pastoratens yrkande och domkapitlets i anslutning därtill avfattade förslag
om även framtida anslag ur fonden för kyrkliga ändamål torde såsom stridande
mot lag böra lämnas utan avseende».

Emellertid har kammarkollegium i förnyat yttrande den 1 mars 1927 i anledning
av uppkommen fråga om bidrag ur fonden till restaurering av Klövsjö
församlings kyrka m. m. intagit en förändrad ståndpunkt i saken. Ämbetsverket
yttrar där:

»Med avseende å tillkomsten av nu ifrågavarande fond får. kollegium erinra,
hurusom kollegium i den 9 oktober 1888 avgivet underdånigt utlåtande i
ärende angående disposition av skogsavkastningen vid komministersbostället i
Rätan — i vilket ärende Bergs pastoratsbor framställt anspråk å den del av
skogsavkastningen, som icke tillfölle boställshavaren -— förklarat sig anse det
vara med billighet och pastoratsbornas berörda anspråk mest förenligt, att. endast
hälften av den behållna årliga avkastningen av boställets skog, som icke
åtnjötes av boställshavaren, fördelades emellan pastoratets samtliga präster,
samt att den andra hälften jämte den behållna avkastningen av den extra avverkningen
avsattes till en fond att användas för kyrkliga ändamål inom pastoratet.
I överensstämmelse härmed hemställde kollegium, att två av de block,
vari ifrågavarande skog vore indelad, skulle ställas under skogsstatens omedelbara
vård och förvaltning, att boställshavaren skulle tillerkännas hälften
av behållna försäljningsmedlen för den reguljära virkesavkastningen från återstoden
av skogen, ävensom att såväl den andra hälften av berörda belopp som
ock behållna försäljningsmedlen för den årliga reguljära avkastningen från
de båda block, som ställts under skogsstaten, skulle fördelas på det sätt, att
hälften därav skulle tillfalla kyrkoherden i pastoratet samt de båda komministrarna
i förhållande till vars och ens andel av lönetillgångarna i kom enligt
gällande lönereglering, och att den andra hälften ävensom behållna försäljningsmedlen
för den extra avverkningen skulle avsättas till en fond, som av
domkapitlet skulle förvaltas och göras räntebärande samt efter Kungl. Maj :ts
prövning användas såväl för anskaffande av boställe åt komministern i Klövsjö
församling som ock för andra kyrkliga behov inom pastoratet. Genom nådigt
beslut den 14 december 1888 bifölls vad kollegium sålunda hemställt.

Efter det ny hushållningsplan blivit fastställd för skogen å komministersbostället
i Rätan, föreskrev Eders Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 31
mars 1911, att skogen i dess helhet skulle under den tjuguåriga skogsindelningsperioden
från och med den 1 maj 1909 vara ställd under skogsstatens
vård och förvaltning, att därunder samtliga behållna skogsförsäljningsmedel
från samma skog skulle inflyta till Bergs pastorats regleringsfond, att, så
länge för pastoratets präster då gällande lönereglering ägde tillämpning, kyrkoherden
och de båda komministrarna berättigades att från fonden erhålla ett

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

årligt belopp av 10,000 kronor att fördelas dem emellan i förhållande till
vars och ens andel av lönetillgångarna i korn enligt senast fastställda lönereglering,
samt att boställshavaren därutöver under samma tid skulle frän
fonden erhålla ett årligt belopp av 1,000 kronor. I övrigt gjordes ingen ändring
i föreskrifterna angående de ändamål, som fonden var avsedd att tillgodose.

_ Allenast efter år 1911 har avlöningen till prästerskapet i Bergs pastorat till
viss del bestritts med medel ur denna fond, och detta till belopp motsvarande
prästerskapets andel i de till fonden efter denna tidpunkt inflytande skogsförsäljningsmedel.

Det framgår av ovan omförmälda kungl. brev den 14 december 1888, att förklaringen
med avseende å fonden att densamma efter Kungl. Maj:ts omprövning
finge användas såväl till inköp av boställe åt komministern i Klövsjö
soin ock för andra kyrkliga behov inom pastoratet tillkommit såsom en kompromiss
mellan å ena sidan pastoratsbornas yrkande om fri dispositionsrätt över
behållna skogsförsäljningsmedel och, å den andra, ortsmyndigheternas av domänstyrelsen
biträdda mening, att dessa medel borde tillförsäkras pastoratets
prästerskap. Kungl. Maj ds förklaring måste därför uppfattas såsom ett tillmötesgående
gent emot pastoratsborna i så måtto, att de ifrågavarande fonderade
medlen närmast finge användas till andra kyrkliga ändamål än avlöningsändamål.
Den omständigheten, att dessa medel till sin ursprungliga natur
varit avlöningsmedel eller att de härflutit av ett komministersboställe, kan
icke leda till rubbning av fondens genom 1888 års beslut fastslagna ändamål.
Kollegium hänvisar i sådant avseende till de s. k. pastoraliefonderna i Gustavsbergs,
Bo, Brännkyrka, Södertälje m. fl. pastorat, vilka alla enligt Kungl.
Maj ds särskilda beslut ansetts icke utgöra avlöningstillgångar inom pastoraten.
Detsamma är förhållandet med den enligt Kungl. Maj ds beslut den 14 oktober
1904 och den 1 februari 1907 bildade Dalby m. fl. församlingars kyrko- och
skolfond, som består, icke blott av skogsförsäljningsmedel från, utan även till
viss del av överskott å köpeskilling för komministersbostället Lillbergsgården i
Dalby socken.

Kollegium kan för sin del icke finna, att ifrågavarande Bergs pastorats
regleringsfond är av sådan beskaffenhet att densamma kan vara att hänföra
till sådana till avlöning för prästerlig tjänst avsedda fonder och andra kapitaltillgångar’,
vilka omförmälas i 2 § kyrkofondslagen. Ej heller lärer densamma
kunna inbegripas bland de i 19 § prästlöneregleringslagen omförmälda
till avlöning av prästerskapet i pastoratet avsedda medel’.

Enligt kollegii förmenande hava de till det forna Bergs pastorat hörande församlingarna
grundad anledning att beträffande dispositionen av de vid den nya
löneregleringens inträde den 1 maj 1920 befintliga och jämlikt nådiga beslutet
den 14 december 1888 fonderade medlen trygga sig till den av Kungl. Maj:t
i sistberörda nådiga beslut meddelade förklaring i fråga om de ändamål, medlen
voro avsedda att tillgodose.

Eders Kungl. Maj ds ovanberörda i gällande löneregleringsresolution meddelade
förklaring, att till avlöning av pastoratens prästerskap skulle användas,
förutom annat, den andel i avkomsten av dåvarande Bergs pastorats regleringsfond,
som tilläventyrs kunde komma att tillerkännas ett vart av de nya pastoraten,
torde icke få anses innebära annat, än att Eders Kungl. Maj d ännu
icke fattat slutligt beslut i frågan, huruvida och i så fall i vad mån fonden
kunde komma att ingå bland avlöningstillgångarna.

Med den uppfattning av ifrågavarande fonds natur, som kollegium sålunda
ansett sig böra hävda, kan kollegium ej finna laga hinder möta för bifall till
nu förevarande framställning.

Vid sådant förhållande och då de skäl, som anförts till stöd för ansökningen
ej föranleda någon erinran från kollegii sida, hemställer kollegium, att Eders

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

Kungl. Maj :t måtte med bifall till den gjorda framställningen medgiva, att
till Klövsjö församling må ur Bergs pastorats regleringsfond utgå dels ytterligare
till kyrkans restaurering högst 5,784 kronor 72 öre, dels ock till gäldande
av kostnaderna för inledande av elektriskt ljus å kyrkans orgelläktare
och anordnande av elektriskt biåsverk för kyrkans orgel högst 2,805 kronor
87 öre att av domkapitlet till församlingen utbetalas efter redovisning inför
domkapitlet och sedan verkställda arbeten blivit vederbörligen avsynade och
godkända.»

Av särskilt intresse i detta sammanhang är en anteckning i kammarkollegiets
protokoll av samma dag, varav framgår, att kollegiets majoritet vid förnyat
övervägande av de närmare omständigheterna vid fondens tillkomst ansett sig
böra omfatta den ståndpunkt beträffande fondens ändamål, som kommit till
uttryck i det då beslutade underdåniga utlåtandet samt att densamma med viss
tillfredsställelse kunnat omfatta denna nya ståndpunkt, då den givetvis bättre
överensstämde med billighet än den förut intagna.

9 § i K. F. den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster
stadgar i sitt första moment:

»Avgifter, som av en församling till dess prästerskap utgöras, må ej
till avlönande av annan församlings präst användas; icke heller inkomster,
vilka tillkomma prästerskapet antingen till följd av bidrag utav
församlingen gemensamt, såsom då, till löneförbättring för prästerskapet,
hemman och lägenheter blivit inköpta och andra fördelar anskaffade,
eller ock från enskilda personers för samma ändamål gjorda anslag
och donationer.»

I åtskilliga fall ha, vad särskilt angår avgifter av en församling till dess
prästerskap, dessa icke kunnat fullt tillgodonjutas av prästerskapet, i följd
varav de måst uppsamlas och fonderas. Dessa sålunda uppkomna fonder pläga
betecknas såsom »pastor aliefonder» och förekomma särskilt i grannpastoraten
till huvudstaden. När fråga uppkom om dessa pastoraliefonders användning
för prästlönernas finansiering enligt 1910 års lönesystem, gjordes visserligen
av kammarkollegium gällande, att avkomsten av dessa fonder skulle användas
såsom lokala avlöningsmedel enligt 19 § i löneregleringslagen. Men med avvikelse
från kammarkollegiets mening blevo dessa fonder icke uppräknade
bland avlöningstillgångarna i de resp. pastoraten, vilkas löneregleringar blevo
fastställda i enlighet med det nya systemet. Av ett kammarkollegiets utlåtande
den 19 nov. 1924 inhämtas sålunda, vad särskilt angår Gustavsbergs, Bo och
Ingarö församlingars tidigare odelade pastorat, att pastoraliefonden inom detta
pastorat väl delades mellan de nya pastoraten, men icke upptogs bland pastoratens
avlöningstillgångar. Kungl. Maj:t medgav den 25 april 1924, att till
bestridande av kostnaderna för vissa reparations- och nybyggnadsarbeten å
prästgårdar i Gustavsbergs nybildade pastorat finge användas ur den pastoratet
tillfallna andelen av pastoraliefonden 46,665 kr. Härav har kammarkollegium
i sitt sist omförmälda utlåtande dragit följande slutsats:

»Av den omständigheten att pastoralieöverskottsmedlen i Gustavsberg icke
i löneregleringsresolutionen upptagits bland pastoratets prästerliga avlönings -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

tillgångar, sammanställd med Eders Kungl. Maj :ts ovan refererade beslut den
25 april 1924 måste anses följa, att ifrågvarande medel av Eders Kungl. Maj:t
ansetts icke böra användas i den ordning 19 och 22 §§ prästlöneregleringslagen
samt kyrkofondslagen anvisa utan betraktas såsom stående till Eders Kungl.
Maj :ts disposition för tillgodoseende, efter därom gjorda underdåniga framställningar,
av särskilda kyrkliga ändamål inom församlingarna.»

Man torde icke taga allt för mycket fel, om Kungl. Maj :ts ståndpunkt i avseende
på pastoraliefonderna grundar sig på den uppfattningen, att 1910 års
lagstiftning icke kan hava retroaktiv tillämpning på prästavgifter, som redan
utgjorts under giltighetstiden för 1862 års författning och alltså innan 1910
års lag trätt i kraft för respektive pastorat.

När nu i den ovan citerade 9 § i 1862 års förordning med avgifter från pastoraten
jämställts avkomster av hemman och lägenheter, som blivit av församlingarna
inköpta eller av enskilda donerade, förefaller det hava varit följdriktigast,
att Kungl. Maj:t med avseende å de ovannämnda fonderna i Ovanåkers
och Bergs pastorat, som uppstått genom uppsamling av avkastning från
de av församlingarna anskaffade boställena i dessa pastorat, funnit samma
hinder föreligga att inrangera dem bland avlöningstillgångar enligt 19 § i 1910
års regleringslag. Ty förhållandet är, såsom ju domkapitlet i Härnösand i
fråga om fonden i Bergs pastorat påvisat, att hela ränteavkastningen av denna
fond med all sannolikhet kommer att inlevereras till kyrkofonden och följaktligen
användas — i strid mot vad 1862 års författning föreskriver — till avlöning
av prästerskapet i andra församlingar. Kyrkoråden i de efter Bergs
gamla pastorats delning uppkomna nya pastoraten skulle därför i själva verket
allenast komma i det läget att få besväret med och ansvaret för förvaltningen
av fonden till förmån för andra församlingars prästerskap. Beträffande
särskilt Bergs pastorats fond tillkommer ju dessutom, såsom kammarkollegium
i sitt utlåtande av den 1 mars 1927 påvisat, en uttrycklig förklaring från
Kungl. Maj:ts sida, avgiven 1888, att fonden efter Kungl. Maj:ts beprövande
skulle få användas till andra kyrkliga behov inom pastoratet, till vilken förklaring
församlingarna haft all anledning att trygga sig.

Såsom en sammanfattning av det föregående lärer kunna sägas, att Kungl.
Maj:ts beslut i här berörda frågor med största sannolikhet är materiellt oriktigt.
Men även om ej så skulle vara förhållandet, måste likväl besluten i fråga
anses tangera gränsen för 1910 års lags giltighetsområde. Det är då anmärkningsvärt,
att statsrådet velat tillstyrka Kungl. Maj:t en så extensiv tillämpning
av denna lagstiftning, just i de delar, där lagstiftningens rättmätighet
är allra mest omstridd. Ty statsrådet själv har enligt det i dagarna i Postoch
Inrikes Tidningar publicerade utdraget ur statsrådsprotokollet för den
22 april 1927 funnit denna lagstiftning just i dessa avseenden särdeles olycklig.

På denna väg kommer jag till en annan anmärkningsvärd sida av besluten
om ifrågavarande fonder. När statsrådet förutsätter en reform av hela det
prästerliga avlöningsväsendet och därmed sammanhängande invecklade repartition
för prästlönernas bestridande mellan pastoraten och kyrkofonden, frågar
man sig, vad som kan hava föranlett, att statsrådet omedelbart före sitt ytt -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

rande av den 22 april tillstyrker Kungl. Maj :t att fatta beslut i dessa ömtåliga
frågor, som dock alltsedan 1913, då kammarkollegiet och statskontoret anbefalldes
verkställa utredning i fondfrågorna, utan olägenhet hållits öppna.

Vad särskilt angår Ovanåkersfonden, synes särskild försiktighet ha bort
iakttagas. Vid innevarande års riksdag har, som bekant, i anledning av väckt
motion, beslutats skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, »att Kungl. Maj:t
måtte verkställa utredning, huruvida av inflytande eller redan influtna men
icke disponerade skogsförsäljningsmedel från kyrkoherdebostället i Ovanåkers
församling må utgå anslag till restaurering av Ovanåkers församlings kyrka
och till uppförande av arkivbyggnad för nämnda församling, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill denna utredning må föranleda».

Denna riksdagsskrivelse har visserligen avlåtits en kort tid efter det av
Kungl. Maj :t meddelade beslutet, men den till grund för riksdagsskrivelsen
liggande motionen (nr 34 i andra kammaren) väcktes vid riksdagens början,
och all anledning synes därför ha bort föreligga för Kungl. Maj :t att avvakta
den genom motionen väckta frågans utgång i riksdagen. Ty det far ju icke
förutsättas, att svaret på den nyss framställda frågan om anledningen till de
så länge svävande fondärendenas plötsliga handläggning är att söka i ovannämnda
motion och dess utskottsbehandling. I allt fall har det välvilliga mottagande
motionen i fråga rönt i riksdagen visat, att Kungl. Maj :ts beslut står
i ringa överensstämmelse med åskådningarna inom riksdagen. Men icke blott
i förhållandet till uppfattningen inom riksdagen utan även i förhållande till
den åskådning, som numera kommit till uttryck från kammarkollegiets sida,
nämligen i det ovan återgivna utlåtandet av den 1 mars 1927 rörande Bergfonden,
företräder Kungl. Maj:ts beslut en numera övergiven ståndpunkt. Det i
och för sig själv ganska diskuterbara stöd, som Kungl. Maj:t må ha haft för
sin ståndpunkt i vissa tidigare avgivna utlåtanden, måste därför numera betraktas
såsom i vid omfattning undergrävt.

Det kan visserligen tänkas, att församlingarnas rätt icke har blivit definitivt
avgjord genom Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande beslut; måhända hava
församlingarna möjlighet att få sagda beslut korrigerade genom hänvändelse
till domstolarna, men det är icke tilltalande, varken att Kungl. Maj:ts beslut
befinnas vara så beskaffade, att de underkännas av domstol, ej heller att församlingarna
skola nödgas anlita en tilläventyrs dyrbar rättshjälp för att ernå
sin rätt. De under de senaste månaderna meddelade domarna beträffande åtskilliga
skånska pastorats egendomar, vilka orättmätigt indragits bland avlöningstillgångarna,
ge anledning till eftertanke. (Jämför exempelvis Kungl.
Maj :ts dom den 11 febr. 1927 i mål mellan kronan och Västra Kärrtorps församling,
samt Kungl. Maj:ts dom s. d. i mål mellan Bösarps församling samt
kronan m. fl.)

Av åtskilligt att döma har Kungl. Maj:ts beslut om Ovanåkers och Bergs
pastorats fonder fattats under påfallande brådska. Man hade väntat sig, att
i sammanhang med besluten även skulle ha lämnats av kyrkofondskommittén
såsom högst nödiga ansedda förvaltningsföreskrifter för kyrkoråden, föreskrifter,
vilkas behövlighet kammarkollegiet och statskontoret i sitt i det föregående

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

omförmälda yttrande av den 12 dec. 1924 eftertryckligt bekräftade. Men om
föreskrifter av sådan art lämnar statsrådsprotokollet ingen upplysning, och
dock uppgå dessa fonder till avsevärda belopp, sålunda uppgick Bergs pastorats
fond den 30 juni 1926 till icke mindre än kr. 706,077: 42.

I betraktande av alla till saken börande omständigheter lärer det kunna ifrågasättas,
huruvida icke rätteligen anledning förelegat att föreslå konstitutionsutskottet
att ställa föredragande statsrådet under tilltal enligt § 106 regeringsformen.
Ty Kungl. Maj :ts beslut synes vara av beskaffenhet att kränka menigheternas
rätt. Med hänsyn till den praxis, som utvecklat sig i fråga om konstitutionsutskottets
granskningsarbete, har jag avstått från att framställa sådant
yrkande. Däremot har jag icke kunnat underlåta att med stöd av det ovan anförda
inom utskottet payrka, att. utskottet skulle mot den föredragande departementschefen,
statsrådet Almkvist, göra anmärkning enligt § 107 regeringsformen.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 22 oktober 1926).

av herr Hallén, som med instämmande av herrar Nils Anton Nilsson, Per
Andersson, Borg, K. A. Westman och Sjöström anfört:

Enligt protokoll över ecklesiastikärenden nr 53—61 den 22 okt. 1926 har
Kungl. Maj:t på framställning av centralförbundet för nykterhetsundervisning
medgivit, att den tid, under vilken undervisningen i folk- och småskolor inom
Stockholms stad och län, Västmanlands, Älvsborgs, Örebro, Kalmar, Gävleborgs,
Uppsala, Kristianstads och Västernorrlands län kan komma att inställas
för vederbörande lärares och lärarinnors deltagande i nämnda förbunds upplysningskurser,
må, i den utsträckning kursen äger rum under pågående lästermin,
inräknas i den fastställda årliga lärotiden. Plats och tid för kurserna
var följande:

Stockholm	den	27 febr.	— 6 mars
Köping		27 sept.	— 2 oktober
Alingssås		13 oktober	—18 oktober
Lindesberg	»	5 april	—10 april
Borgholm		3 maj	— 8 maj
Hudiksvall	»	8 mars	—13 mars
Enköping	»	22 mars	—27 mars
Simrishamn	y>	1 nov.	— 6 nov.
Härnösand	»	22 nov.	—27 nov.

över centralförbundets ansökningar hade yttrande avgivits den 12 okt. 1926
av K. Skolöverstyrelsen. Denna hänvisade därvid till den utredning i frågan,
som styrelsen avgivit till Kungl. Maj:t den 26 januari 1923. Ur densamma må
här lämnas följande resumé: År 1920 hade Kungl. Maj:t avslagit en framställning
om befrielse från igenläsningsskyldighet av undervisningstiden för
lärare, som bevistat fortbildningskurser i hembygdskunskap. Skolöverstyrelsen
hade da avstyrkt bifall till Centralförbundets för nykterhetsundervisning

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

framställning om dylik befrielse för de lärare, som bevistade dess kurser. Det
oaktat biföll Kungl. Maj:t Centralförbundets framställning. Skolöverstyrelsen
hade därefter inhämtat folkskolinspektörernas, domkapitlens och länsstyrelsernas
yttrande i frågan, huruvida överhuvud taget någon inskränkning i lärotiden
borde ifrågakomma för lärare, som bevista utbildningskurser av det ena eller
andra slaget. Därvid hade 31 folkskolinspektörer, 10 domkapitel och 20 länsstyrelser
bestämt avstyrkt varje förkortning av lästiden för nu ifrågavarande
ändamål, varvid flera av dessa myndigheter framhållit, att andra befattningshavare,
som äro i behov av vidgade insikter och ytterligare utbildning för sitt
kall, måste förskaffa sig dessa utanför tjänstetiden, och något undantag borde
i sådant hänseende ej göras för folkskolans lärarkår. Likaledes framhöllo ett
flertal myndigheter, att den nu vanliga undervisningstiden med dess många
ämnen, som trängas på schemat, icke tålde någon som helst inknappning, vilket
särskilt gällde de halvtidsläsande skolorna.

Skolöverstyrelsen övergick därefter till en framställning av sin egen mening
i frågan och framhöll bl. a. att behovet av kurser för lärarkårens utbildning på
olika områden vore i ständigt växande. Kurser höllos i gymnastik, trädgårdsskötsel,
skidlöpning, simning och livräddning, teckning, pedagogisk sång och
talteknik samt hembygdskunskap. Härtill komme behovet av utbildningskurser
för lärare vid de nya fortsättningsskolorna, såväl de allmänna som de yrkesbetonade.
Om alla dessa kurser, som hållits utanför undervisningstiden, finge
förläggas inom densamma och utan återläsningsskyldighet, skulle härav uppstå
orimliga konsekvenser. Den vinst, som lärarens ökade utbildning innebure,
motverkades av den rubbning och inskränkning i skolarbetet, som drabbade
vissa barn. Denna kunde väl synas obetydlig, om det blott gällde de sällan
på varje ort återkommande nykterhetskurserna, men då dessa svårligen kunde
tillerkännas en särskild monopolställning, utan friheten från återlösning i så
fall skulle ges även deltagarna i de andra, allt talrikare kurserna, skulle avsevärda
olägenheter uppstå.

Då emellertid den genom nya undervisningsplanen för rikets folkskolor delvis
nya metodiken m. m. komme att föranleda talrika utbildningskurser av olika
slag, fann överstyrelsen angeläget att en lösning vunnes på en annan väg, än
den av Centralförbundet påyrkade. Det erinrades därför om möjligheten av
sådana författningsändringar, att för ovannämnda ändamål tjänstledig lärare
erhölle oavkortad lön och att vikarien helt avlönades av statsmedel eller att, där
vikarie ej hunne anskaffas, läraren mot särskild ersättning ålades igenläsningsskyldighet.

I sitt ovanberörda yttrande av den 12 okt. 1926 har överstyrelsen upprepat
sina synpunkter och hävdat, att den för folkskolan bestämda lärotiden under
inga villkor finge minskas, liksom ej heller åtskillnad på kurser finge ske. Styrelsens
uttalande är enhälligt.

Statsrådets beslut att trots skolöverstyrelsens avstyrkande likväl medgiva
befrielse från återläsningsskyldighet synes oss synnerligen olämpligt. Att dylika
medgivanden kunnat lämnas före 1920 finna vi mera naturligt, då ännu ej
de skärpta bestämmelser tillkommit, som uppsatts som villkor för utfående

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

av statsbidrag. Visserligen uppställer K. Kungörelsen angående avlöning åt
lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning den 16 sept.
1918 § 18, såsom villkor att bl. a. undervisningen vid skolan fortgått minst 8
månader, men detta har ansetts innebära att ett oeftergivligt villkor för statsbidrag
är, att undervisningen pågått minst 192 dagar, fördelade på minst 242
dagar. Detta har också fastställts i de genom Kungl. Maj:ts försorg upprättade
normalreglementen, vilka stått som förebilder för de lokala skolreglementen,
som efter år 1919 antagits för rikets samtliga skoldistrikt. Skulle ett
skoldistrikt redovisa exempelvis 190 läsdagar i stället för 192, är detta skäl
nog för statsbidragets förlorande, om också detta brukar av nåd tillerkännas
skoldistriktet vid förnyad framställning.

Då emellertid så synnerligen noga och sorgfällig uppsikt av alla skolans
myndigheter hålles över att ingen intappning i lästiden sker, synes det oss
oegentligt, att Kungl. Maj :t i strid mot en enhällig mening hos skolmyndigheterna
medgiver avknappning i lärotiden. Än mer olämpligt synes detta, då
det sker genom att behandla ovannämnda Centralförbunds kurser i en särskilt
gynnad ställning. Hur värdefulla — kanske mer för lärarnas personliga utveckling
än för det egentliga skolarbetet — dessa kurser än må vara, kan med
fullt fog hävdas, att många andra slag av fortbildningskurser, som omedelbart
beröra den dagliga undervisningen, skulle vara berättigade till företräde till
ovannämnda förmånsrätt, om den överhuvud skulle utdelas, vilket vi i likhet
med skolöverstyrelsen finna oriktigt. Då emellertid förfarandet år efter år
upprepats, avser vår anmälan på intet sätt någon personlig anmärkning mot
vederbörande statsråd, utan är det vår önskan att den godtyckliga praxis, som
inom ecklesiastikdepartementet följts i denna fråga, måste undanrödjas, och
ersättas med det förslag till en rationell lösning av frågan, vartill hänvisning
givits av K. Skolöverstyrelsen. För att påskynda en dylik ändring i förfarandet
ha vi varit nödsakade att ställa yrkande om anmärkning mot vederbörande statsråd
enligt R. F. § 107.

(Protokoll över jordbruksärenden den 21 januari 1927.)

av herr Reuterskiöld, som med instämmande av herr Stendahl anfört:

I en till riksdagen innevarande år avlåten proposition, nr 74, har Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, »att kronan må med ägaren av Tunabergs
kopparverk träffa avtal om upplåtande till kronan av den rätt, kopparverket
må hava till Tuna bergslags allmänning, mot en ersättning av 30,000
kronor att utgå ur domänfondens medel.»

Till stöd för detta förslag åberopades ett föredragande departementschefens
anförande till protokollet över jordbruksärenden den 21 januari detta år, vilket
anförande återfinnes i utdrag av detta protokoll, som bifogats propositionen,
och till vilket jag får hänvisa. På jordbruksutskottets hemställan i
dess utlåtande nr 30 bifölls propositionen av båda kamrarna den 30 sistlidna

mars.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

Den utredning, som i samband med propositionen förelagts riksdagen, synes
emellertid icke hava varit tillfyllest för frågans rätta bedömande.

Den i propositionen omnämnda Kungl. Maj:ts dom den 19 mars 1908 innebär
närmast ett fastslående därav, att kopparverkets ägare genom kammar- och
kommerskollegiernas laga kraftvunna utslag den 26 februari 1889 till
ifrågavarande del av allmänningen förvärvat en skattelcöpsrätt, som icke
kunde anses förverkad på grund av därefter möjligen konstaterad underlåtenhet
att uppfylla de villkor, vilka år 1757 stadgats för den då upplåtna
nyttjanderättens bestånd. Genom kungörelsen den 17 oktober 1919 förordnades
emellertid, att skatteköp av det slag, varom här är fråga, icke vidare skulle
äga rum; och avsågs därmed bl. a. att avskära möjlighet för kopparverkets
ägare att fullborda det inledda skatteköpsförfarandet och bliva ägare till de
hemman, uti vilka den ifrågakomna delen av allmänningen indelats. Nu kan
det visserligen starkt ifrågasättas, huruvida icke kopparverkets ägare — väl
icke genom berörda utslag 1889 utan redan genom en Kungl. Maj:ts resolution
den 30 maj 1879 — förvärvat en sådan rätt till skatteköp av hemmanen, att
den icke genom ny lagstiftning kunde omintetgöras. Det får icke anses uteslutet
att kopparverkets ägare såväl på administrativ väg som genom process
mot kronan kunnat — visserligen mot betalning av hemmanens fulla värde
efter värdering — vid domstolarna erhålla skatteköpsbrev i trots av 1919 års
lagstiftning. Hade möjlighet förelegat, att kopparverkets ägare försökt att
på någon av nämnda vägar fullborda skatteköpet, hade Kungl. Maj :ts förslag
till innevarande riksdag kunnat vara motiverat.

Emellertid — och därom har Kungl. Maj:t icke lämnat riksdagen någon
som helst upplysning före dess beslut angående propositionen — har kopparverkets
ägare avhänt sig den rätt till skatteköp, som möjligen förefunnits. I
samband med upphävande av skatteköpsrätten år 1919 stadgades nämligen
av billighetsskäl, att kopparverkets ägare skulle äga att av statsmedel utbekomma
ersättning för de kostnader, som varit förenade med ansökningen om
skatteköp och dess fullföljande, vilken ersättning i brist av åsämjande skulle
på statsverkets bekostnad bestämmas genom tre skiljemän, utsedda på visst
sätt. Enligt vad i utskottet inhämtats har dylikt skiljemannaförfarande ägt
rum. Skiljemän voro f. d. landskamreraren Edvard Ploman, utsedd av länsstyrelsen,
dåvarande generalmajoren C. G. Y. Hammarskjöld, utsedd av kopparverkets
dåvarande ägare, Nävekvarns bruksaktiebolag, samt borgmästaren
Gunnar Pant, utsedd av domaren i orten. Genom Kungl. brev den 11 oktober
1920 har statskontoret anbefallts att till nyssnämnda bolag utbetala det
av skiljemännen såsom bolaget tillkommande ersättning fastställda beloppet
41,335 kronor 88 öre jämte viss ränta ävensom att utgiva kostnaderna för
skiljemannaförfarandet, 4,235 kronor 60 öre. Enligt hos statskontoret förvarat
kvitto av den 22 oktober 1920 har till bolaget utbetalats förstnämnda
belopp jämte nämnda ränta, 384 kronor 90 öre; och har samma dag till skiljemännen
utgivits ovan omförmälda belopp 4,235 kronor 60 öre. Staten har
sålunda på grund av skiljedomen utbetalat sammanlagt 45,956 kronor 38 öre.

Genom att medverka till skiljemannaförfarandet och mottaga kostnadser -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

sättning för det avbrutna skatteköpsförfarandet måste bolaget anses hava avstått
från den skatteköpsrätt, det kunde äga. Den nyttjanderätt åter, som efter
detta återstår för bolaget, torde numera vara värdelös. Redan år 1908 hade
minoriteten i högsta domstolen, tre justitieråd, i anslutning till nedre justitierevisionens
hemställan, men i motsättning till underdomstolarna, bifallit kronans
talan, att verkets ägare skulle till kronans fria disposition avträda den åt
verket upplåtna delen av allmänningen, och de övriga tre justitieråden, vilkas
vota bestämde Kungl. Maj:ts dom, hade icke behövt ingå på någon prövning av
frågan, huruvida den år 1757 upplåtna nyttjanderätten på grund av underlåten
drift vid kopparverket förverkats. Att därest skatteköpsrätt icke mellankomma
även dessa ledamöter av högsta domstolen skulle ansett kopparverkets ägare
hava förlorat all rätt till allmänningen torde emellertid med hänsyn till domens
formulering vara otvivelaktigt. Någon anledning, att antaga annat än att
domstolarna nu skulle bifalla en kronans talan av samma innebörd, som i den.
år 1908 slutligt avdömda processen, finnes så mycket mindre som all bergverksdrift
vid Tunaberg legat nere i ytterligare en följd av år utan att hava
återupptagits och utan att utsikt till återupptagande finnes. Från intet håll
göres för övrigt gällande, att kopparverkets ägare skulle hava större rätt,
än att efter utsyning för varje år erhålla för bergverksdriften erforderlig skog
—- en rätt, vilken då ingen sådan drift förekommer, saknar all reell betydelse.

Vid beredningen av propositionen till innevarande riksdag har justitiekanslern
avgivit yttrande angående frågan, huruvida kopparverkets nyttjanderätt
upphört. Justitiekanslern har emellertid icke — såsom man haft rätt att vänta
ingått på något juridiskt bedömande av spörsmålet, utan allenast undersökt,
vilken uppfattning angående nyttjanderätten, som kommit till uttryck vid
riksdagsbehandlingen år 1919, då skatteköpsrätten upphävdes. Uppenbarligen
har varken Kungl. Maj:t eller riksdagen år 1919 haft anledning ingå
på något bedömande av frågan om nyttjanderätten enligt 1757 års upplåtelse;
det är uteslutande skatteköpsrätten, som upphäfts, och om kopparverkets ägare
utöver denna hade någon rätt till allmänningen var i det sammanhanget en
ovidkommande fråga. Då ej heller kammarkollegiet efter 1919 års beslut yttrat
sig i rättsfrågan, har alltså någon utredning beträffande denna fråga icke
blivit förelagd innevarande riksdag.

Riksdagen har undanhållits det faktum, att kopparverkets ägare erhållit
gottgörelse för kostnaderna pa grund av skatteköpsansökningen och dess fullföljande
samt att kopparverkets ägare därigenom avhänt sig möjlighet att påfordra
fullgörande av skatteköpet från kronans sida, på grund varav riksdagen
erhållit en felaktig utgångspunkt för frågans bedömande. Riksdagen
har sålunda haft anledning antaga, dels att kopparverkets ägare skulle med
det anslag, varom Kungl. Maj :t hemställde, bl. a. utlösas från en eventuell
rätt att erhålla skatteköp till hemmanen, dels ock att i det föreslagna beloppet
skulle inbegripas den ersättning för de med skatteköpsförfarandet förenade
kostnader, för vilka bolaget emellertid redan uppburit ersättning. Slutligen
har ingen utredning om den utöver skatteköpsrätten kvarstående nyttjanderättens
verkliga eller sannolika innehåll förebragts.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

Resultatet är, att riksdagen beviljat 30,000 kronor för förvärvet av en till
sitt innehåll till synes värdelös rätt, vilken dessutom kopparverkets ägare varit
skyldig avstå utan ersättning. Man kan icke ens antaga, att, därest kronan
väckt — eller blott uttalat sin avsikt att väcka — talan mot bolaget med yrkande,
att nyttjanderätten i fråga skulle förklaras förverkad, bolaget — som
varit berett att mot det i förhållande till hemmanens värde obetydliga beloppet
av 30,000 kronor avstå från nyttjanderätten, oaktat bolaget tidigare varit villigt
inköpa hemmanen för 584,891 kronor 18 öre — skulle ansett det löna mödan
att bestrida kronans talan eller fullfölja en dyrbar process.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett, att utskottet i anledning av
bristande beredning av förevarande ärende bort hos riksdagen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot föredraganden, statsrådet Hellström.

XII.

(Protokoll över jordbruksärenden den 23 juli 1926.)

av herrar Nils Anton Nilsson, Björkman, Karlsson i Vadstena och Forssell.

Enligt protokoll över jordbruksärenden, hållet inför den under Hans Maj:t
Konungens frånvaro tillförordnade regering den 23 juli 1926, anmäldes under
punkt 3 ansökning av Sveriges lantbrukskonsulent i England M. von Wachenfelt
om ersättning av statsmedel för viss resa. Kungl. Maj:t fann emellertid
icke skäl bifalla framställningen.

Av statsrådsprotokollet inhämtas följande:

Efter det vid sammanträde i Stockholm den 19 juni 1924 inför chefen för
jordbruksdepartementet med representanter för Sveriges offentliga slakthus
samt under offentlig kontroll ställda exportslakterier ävensom vissa enskilda
fläskexportörer tillsatts en kommitté för uppgörande av förslag till organisation
inom landet för ordnandet av baconexporten på England samt, på kallelse
av kommittén, Sveriges lantbrukskonsulent i England, agronomen Miles von
Wachenfelt, närvarit vid möte i Malmö den 13 augusti 1924 för rådplägning
med kommitterade, har von Wachenfelt uti en till chefen för jordbruksdepartementet
ställd skrift — under förmälan att styrelsen för den på initiativ av
omförmälda kommitté numera organiserade »Föreningen av svenska andelsslakterier
u. p. a.» icke ansett sig kunna gälda kostnaderna för von Wachenfelts
resa från London för inställelse i Malmö — anhållit, att kostnaderna för
ifrågavarande resa, vilka enligt räkning av den 29 september 1924 uppginge
till 251 kronor 70 öre, måtte få gäldas av statsmedel.

Till följd av remiss hade utlåtanden i ärendet avgivits den 3 maj 1926 av
lantbruksstyrelsen och den 13 juli 1926 av statskontoret.

Lantbruksstyrelsens yttrande var av följande innehåll:

»I yttrande den 2 augusti 1924 över en av kommittén för uppgörande av förslag
till organisation inom landet för ordnandet av baconexporten till England
hos chefen för kungl. jordbruksdepartementet gjord framställning, att
lantbrukskonsulenten i England M. von Wachenfelt måtte hemkallas för råd Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 5 sarnl. ih höft. (Nr 19.)

50 Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

plägning med kommittén, meddelade kungl. lantbruksstyrelsen, att von Wachenfelt
åtnjöte tjänstledighet under augusti samma år och att han därunder torde
kunna anträffas under uppgiven adress i Sverige.

Sedermera har emellertid upplysts, att von Wachenfelts sommarvistelse förlagts
till Sverige just med hänsyn till preliminärt med nämnda kommitté förda
underhandlingar angående hans medverkan vid kommitténs utredningar. Vid
sådant förhållande och då den förening, till vars bildande kommitténs verksamhet
ledde, icke ansett sig kunna gälda von Wachenfelts resa från England
till hemlandet och åter, synes skäl tala för att von Wachenfelt av allmänna
medel beredes ersättning för ifrågavarande resa enligt den i ärendet företedda
räkning, mot vilken lantbruksstyrelsen icke har annat att erinra, än att styrelsen
icke varit i tillfälle att övertyga sig om, huruvida den i ärendet debiterade
traktamentsersättningen för resa i Danmark beräknats enligt grunder,
som gälla för resor av motsvarande slag i sistnämnda land.»

Statskontoret anförde:

»Därest Eders Kungl. Maj:t skulle finna, att ersättning för nu ifrågavarande
resa bör utgå av statsmedel, lärer det i sådant avseende begärda beloppet,
251 kronor 70 öre, beträffande vilket statskontoret icke bär något att erinra,
lämpligen kunna anvisas att utgå av det under nionde huvudtiteln uppförda
reservationsanslaget till extra utgifter (1926—1927: IX. 0. 6).»

Av ovanstående framgår, att det syntes lantbruksstyrelsen, att skäl talade
för att von Wachenfelt av allmänna medel bereddes ersättning för ifrågavarande
resa, samt att statskontoret, som förklarade sig ej hava något att erinra mot
det begärda beloppet, angivit det anslag, varifrån detsamma lämpligen kunde
utgå, i händelse framställningen bifölles.

Den medverkan, som av von Wachenfelt lämnats i ovan berörda avseenden,
har alltså av vederbörande myndighet funnits vara av den allmänt gagneliga
beskaffenhet, att enligt dess mening skäl förelåge för att ersättning för de av
honom angivna resekostnaderna borde beredas av allmänna medel. Vidare
torde det vara ostridigt, att de åtgärder, vid vilkas utförande von Wachenfelts
medverkan påkallats, tillkommit på ett initiativ, som i det allmännas intresse
tagits inom jordbruksdepartementet. Vid sådant förhållande har det
synts oss vara anmärkningsvärt, att Kungl. Maj:t funnit sig ej böra bifalla
den av von Wachenfelt gjorda framställningen. Billighetskäl och det utförda
arbettets värde för en betydande svensk näringsgren synes oss ha i hög grad
bort tala för ett bifall till densamma. De rent formella synpunkter, som må
ha kunnat anföras för att icke beakta von Wachenfelts ansökning, borde icke,
synes det oss, fått vara utslagsgivande.

Mted- stöd av det anförda hava vi ansett, att behandlingen av förevarande
ärende bort föranleda konstitutionsutskottet att jämlikt § 107 regeringsformen
göra anmälan mot ledamöterna i den t. f. regeringen, statsministern Ekman och
statsråden Ribbing, Pettersson och Rosén.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

27167(1