Konstitutionsutskottets memorial Nr 19 (Betänkande 1923:Ku19 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

Nr 11).

Ankom till riksdagens kansli den 7 maj 1923 kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord
framställning blivit överlämnade de under tiden från och med den 10
januari 1922 till och med den 9 januari 1923 i statsrådet förda protokoll,
nämligen över

justitiedepartementsårenden från och med den 13 januari 1922 till
och med den 8 januari 1923;

justitieärenden från och med den 27 januari 1922 till och med den
SO december 1922;

utrikesdepartementsårenden från och med den 13 januari 1922 till
och med den 8 januari 1923;

för sv ar sår enden från och med den 13 januari 1922 till och med den
8 januari 1923;

socialärenden från och med den 13 januari 1922 till och med den
8 januari 1923;

kommunikationsärenden från och med den 13 januari 1922 till och
med den 8 januari 1923;

finansärenden från och med den 13 januari 1922 till och med den
8 januari 1923;

ecklesiastikärenden från och med den 13 januari 1922 till och med
den 8 januari 1923;

jordbruksår enden från och med den 13 januari 1922 till och med
den 8 januari 1923; samt

handel sår enden från och med den 13 januari 1922 till och med den
8 januari 1923.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 5 samt. 11 höft. (Nr 19.)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

Dessutom hava, på därom särskilt gjorda framställningar, till utskottet
överlämnats

dels det över utrikesdepartementsärenden i statsrådet den 23 februari
1923 förda protokoll, i vad det angår ansökan av And. Mattson i Falun
om biträde för utverkande av ersättning utav engelska regeringen för
kondemnerade kaffepartier m. m.,

dels det över försvarsärenden i statsrådet den 13 januari 1923
förda protokoll, i vad det angår vissa befattningshavares vid marinen
ansökningar rörande tjänsteårsberäkning,

dels och protokollet över finansärenden den 19 januari 1923, i vad
det angår ersättning åt ordföranden i tullverkets tjänstgöringskommission.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll, som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift blivit av utskottet företagen och
nu fullbordad, har utskottet uppmärksammat, dels att protokollet över
handelsärenden den 7 april 1922 upptager statsministern, ministern för
utrikes ärendena Branting såsom närvarande i statsrådet och även av
honom underskrivits, ehuru han nämnda dag befann sig på resa i
utlandet, dels att ehuru enligt protokollet över justitiedepartementsärenden
den 7 september 1922 vikarier förordnats för statsministern,
ministern för utrikes ärendena Branting och chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Örne under dem »tidigare beviljade ledigheter»,
något beslut om sådana ledigheters beviljande icke förekommer i tidigare
protokoll.

De nu anmärkta formella felaktigheterna äro givetvis praktiskt sett av
ringa vikt, men då utskottet tagit i betraktande den stora betydelse, som
särskilt i konstitutionellt hänseende tillkommer statsrådsprotokollen, och
den synnerliga angelägenheten att med hänsyn härtill vid dessa protokolls
förande den största omsorg och noggrannhet iakttages, har utskottet
ej velat underlåta att bringa förhållandet till riksdagens kännedom.

Vid granskningen av protokollen

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;
varemot utskottet

funnit här nedan omförmälda ärenden vara av beskaffenhet
att böra, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen anmälas.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

ko.

(Protokoll över försvarsärenden den 8 december 1922.)

Sedan den 11 september 1922 en tygverkmästarebeställning vid
Stockholms tygstation ledigförklarats, inkommo till generalfälttygmästaren
och inspektören för artilleriet ansökningar till denna beställning av bl. a.
tyghantverkarne J. O. Fredriksson och K. G. Hedlund. Generalfälttygmästaren
och inspektören för artilleriet utnämnde och förordnade den 23
oktober Hedlund till innehavare av beställningen. Konstitutorial för honom
utfärdades samma dag.

Över detta beslut anförde Fredriksson den 4 november hos Kungl.
Maj:t besvär, vari efter en ingående jämförelse mellan de båda sökandenas
meriter hemställdes, att Kungl. Maj:t ville med upphävande av generalfälttygmästarens
beslut förständiga honom att utnämna klaganden till
innehavare av den ifrågavarande beställningen.

Besvären överlämnades till generalfälttygmästaren med en remissskrivelse
av följande lydelse:

»Kungl. Maj:ts nådiga vilja är, att generalfälttygmästaren och inspektören
för artilleriet i detta ärende avgiver underdånigt utlåtande.
Stockholm den 6 november 1922.

På nådigste befallning:

P. Albin Hansson».

Sedan generalfälttygmästaren häröver den 24 november avgivit utlåtande,
vari hemställdes att besvären skulle lämnas utan avseende, samt
Fredriksson inkommit med slutpåminnelser i ärendet, beslöt Kungl. Maj:t
den 8 december på föredragning av statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
Hansson att med upphävande av det överklagade beslutet
föreskriva, att klaganden skulle utnämnas och förordnas till tygverkmästare
vid artilleriets fabriker och tyganstalter.

Utskottet vill ej uttala någon uppfattning i frågan, vilkendera av
de båda sökandena som främst bort ifrågakomma till den sökta befattningen.
Yad som i förevarande ärende synts utskottet anmärkningsvärt,
är allenast den omständigheten, att ärendet av Kungl. Maj:t avgjorts
utan att den person, som av generalfälttygmästaren utnämnts till innehavare
av befattningen, fått tillfälle att yttra sig över de besvär, som
föranledde Kungl. Maj:t att vidtaga ändring i generalfälttygmästarens
beslut.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

Enligt utskottets mening stämmer ett sådant förfaringssätt ej väl
överens med de principer för en rättvis handläggning av befordringsärenden,
som eljest gälla inom förvaltningen. Det kan ej anses lämpligt, att
Kungl. Maj:t på grund av besvär över en av underordnad myndighet
verkställd tjänstetillsättning fattar beslut i den riktning, som i besvären
asyftas, utan att den som först tillsatts far tillfälle att yttra sig över desamma.
Enligt vad utskottet inhämtat, torde det också inom flertalet
departement vara regel, att det i likartade fall från föredragande departementschefens
sida tillses, att ärendet icke avgöres, utan att sådant tillfälle
beretts den först tillsatte. Praxis torde nämligen i allmänhet vara,
att då sådana besvär, varom här är fråga, remitteras till den underordnade
myndighet, som verkställt tillsättningen, denna myndighet ålägges
att antingen höra vederbörande eller lämna honom tillfälle att yttra sig.

Det tillvägagångssätt, som i förevarande fall tillämpats, torde stå i
full överenstämmelse med inom försvarsdepartementet följd praxis, och
föredragande departementschefen bär följaktligen allenast formellt ansvaret
för underlåtenheten att lämna den först tillsatte tillfälle att yttra sig.
Som det synes utskottet uppenbart, att rättssäkerheten bäst tillgodoses
genom att i samtliga departement eu riktig praxis följes vid handläggningen
av dylika ärenden, har utskottet emellertid funnit sig böra
genom en anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen
statsrådet Hansson bringa till riksdagens kännedom vad
i ärendet förekommit.

Närvarande: Herrar Engberg, Hellberg, Strömberg, Reuterskiöld, G. W. Hansson,

Lyberg, Stendahl, Larsén, N. J. M. Svensson, Nils Anton Nilsson, E. B. Andersson*, Sävström,
Magnusson i Tumhult*, Jansson i Edsbäcken, Vennerström, Nilsson i Antnäs, Borg,
Bäckström, Starbäck* och Svensson i Grönvik.

* Ej närvarande Hd justeringen.

2:o.

(Protokoll över kommunikationsärenden den 14 augusti 1922.)

Den 14 augusti 1922 inkom till kommunikationsdepartementet eu
skrivelse av följande lydelse:

»Till Konungen. I enlighet med det uppdrag, som genom nådigt
brev den 14 april 1917 lämnades vattenfallsstyrelsen, pågå undersökningar
och utredningar, som erfordras för blivande ansökan till vederbörande
vattendomstol om laga tillstånd till genomförandet av sjön Vänerns
reglering.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 10.

Beträffande en invid Vänern belägen större jordegendom har vid
dessa undersökningar befunnits, att egendomens höj dläge är sådant, att
en mycket betydande del av dess areal kommer att beröras av den uppdämning
av Vänerns vattenstånd, som vid regleringens genomförande
kommer att ske. Beträffande denna fastighet är därför sannolikt, att eu
tillämpning av vattenlagens bestämmelse i 9 kap. 3 § kommer att av
ägaren påyrkas. Denna § stadgar, att där genom vattenuppdämning
eller annan åtgärd enligt vattenlagen hel fastighet eller del därav varder
för ägaren onyttig eller synnerligt men vid begagnandet därav uppkommer,
skall, om ägaren fordrar det, hela fastigheten eller den särskilda
delen lösas. I samma kapitel 2 § föreskriver vattenlagen därjämte, att
om en del av en fastighet skall avstås, och varder genom avståendet en
återstående del för ägaren onyttig, eller uppstår synnerligt men vid begagnandet
därav, vare ägaren berättigad fordra att jämväl denna del löses.

Enligt vad vattenfallsstyrelsen inhämtat, lär ägaren av den nu ifrågavarande
egendomen vara försatt i konkurs, och egendomen kommer att
inom den närmaste tiden försäljas för fordringsägarnas räkning under
hand eller exekutivt, varvid egendomen sannolikt kan inköpas för ett pris,
som ej avsevärt överstiger inteckningarnas sammanlagda belopp. Då enligt
vattenlagen lösen enligt ovannämnda bestämmelser skall betalas med
fulla värdet och hälften därutöver, synes det vara för staten förmånligt
att begagna sig av det tillfälle, som nu erbjuder sig, att inköpa egendomen
till väsentligt lägre pris. Enligt preliminär utredning synes summan
av den skadeersättning, som, därest inlösen ej skulle påyrkas, i
varje fall skall till ägaren utgå för uppkommande markskada, utgöra ett
så stort belopp, att sannolikhet finnes att den därutöver erforderliga
utgift, som kräves för egendomens inköpande, bör kunna jämte ränteförluster
under mellantiden utan svårighet återvinnas vid framtida försäljning
av egendomen, sedan Vänerns reglering blivit genomförd eller
eventuellt dessförinnan med förbehåll av skyldighet för köparen att utan
ersättning tåla de vid regleringen uppkommande verkningarna.

I anledning av och under åberopande av vad ovan anförts får
vattenfallsstyrelsen härmed i underdånighet hemställa om Eders Kungl.
Maj:ts bemyndigande att, därest vattenfallsstyrelsen så finner med statens
fördel förenligt, tillsvidare använda ett belopp av högst 130,000 kronor
av hittills beviljade anslag för inköp av vattenfall och fastigheter för
inköp av nämnda vid Vänern belägna egendom. Utgiften är avsedd att
senare, i den mån särskilt anslag kommer att av Eders Kungl. Maj:t
och riksdagen beviljas för bestridande av kostnaderna för förvärvande

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

av laga rätt till genomförandet av Vänerns reglering, överföras på ett
dylikt anslag.

Underdånigst
Axel Ekwall

Stockholm den 9 aug. 1922.»

Alb. Westerlind.

Med anledning av denna framställning beslöt den tillförordnade
regeringen, bestående av statsråden Lindqvist, Nothin, Svensson och
Hansson, den 14 augusti 1922 medgiva vattenfallsstyrelsen att för inköp
av Nynäs säteri i Visnum-Kils socken av Värmlands län samt för bestridande
av vissa med köpet förenade kostnader i riksgäldskontoret
lyfta ett belopp av högst 130,000 kronor av det reservationsanslag å
1,000,000 kronor, som riksdagen för år 1922 anvisat att utgå av lånemedel
för inköp av vattenfall och fastigheter samt utförande av nyanläggningar.

Utskottet har ej velat ingå på eu närmare undersökning av lämpligheten
i och för sig av det köp, varom Kungl. Maj:t sålunda beslutat.
Dock torde härutinnan böra framhållas, att det icke synts utskottet
ådagalagt, att det syftemål, som i vattenfallsstyrelsens skrivelse angivits,
verkligen kan anses till fullo motivera köpet. Syftet har nämligen,
såsom av skrivelsen framgår, varit att genom ett av särskilda omständigheter
möjliggjort fördelaktigt köp nedbringa de med en framtida
reglering av sjön Vänern förenade kostnader, som föranledas av markskador,
vållade av densamma. Det torde emellertid, även om man utgår
ifrån, att en sådan reglering kommer att företagas, för närvarande vara
omöjligt att bedöma storleken av de kostnader, som staten av förberörda
anledning framdeles kan komma att få vidkännas, detta redan av den
grund, att dessa kostnader ovillkorligen bliva beroende av det sätt, varpå
en eventuell reglering genomföres. Frågan härom är emellertid ännu, såvitt
utskottet har sig bekant, icke till fullo utredd och har i varje fall ej
varit föremål för riksdagens prövning. Man saknar alltså för närvarande
den väsentligaste förutsättningen för bedömandet av de blivande skadornas
och därav föranledda ersättningars storlek. Det torde icke ens vara
uteslutet, att regleringen genomföres på ett sådant sätt, att därav icke
föranledes någon skada å den ifrågavarande egendomen och innehavet
av densamma således blir utan varje betydelse såväl vid en eventuell
reglering som för statens kraftverksrörelse över huvud taget.

Men även om man utgår ifrån, att, såsom i vattenfallsstyrelsens

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

framställning antages och genom andra till utskottets förfogande ställda
handlingar göres sannolikt, det ifrågavarande köpet är av beskaffenhet att
nedbringa kostnaderna för Vänerns reglering, därest en sådan kommer
att av statsmakterna beslutas, är det emellertid enligt utskottets mening
klart, att Kungl. Maj:t ej ägt att för ifrågavarande ändamål disponera
det anslag, varur medlen för inköpet tagits.

Ifrågavarande anslag har av riksdagen beviljats »för inköp av vattenfall
och fastigheter samt för utförande av nyanläggningar, i den mån
sådana åtgärder erfordras för ändamålsenlig utveckling av statens kraftverksrörelse
och icke kunna utan synnerlig olägenhet uppskjutas i avbidan
på särskilt riksdagsbeslut». Medel för ifrågavarande ändamål beviljades
första gången av 1917 års riksdag på initiativ av vattenfallsstyrelsen,
som i sin till grund för beslutet liggande framställning anförde, att eu
ändamålsenlig utveckling av statens kraftverksrörelse i hög grad försvårades
därav att styrelsen icke utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t och
riksdagen kunde inköpa vattenfall eller över huvud taget fastigheter av
någon betydenhet. Anslag för samma ändamål har sedermera årligen av
riksdagen beviljats till ett sammanlagt belopp av 15,000,000 kronor.

Redan av den motivering, som vid 1917 års riksdag anfördes för
detta anslags beviljande, synes det utskottet framgå, att detsamma icke
varit ämnat att begagnas för ett ändamål av den art som i förevarande
fall avsetts. Anslaget har nämligen tydligtvis i första hand till syfte
att möjliggöra inköp av nya vattenfall för statens räkning ävensom i samband
därmed ifrågakommande fastighetsköp. Därjämte skulle, enligt
vattenfallsstyrelsens nyss anförda, av Kungl. Maj:t biträdda framställning,
ur anslaget kunna bestridas »vissa andra utgifter, exempelvis för insättning
av ett nytt maskinaggregat eller en jämförelsevis mindre utvidgning
av en kraftstation, för anläggning av distributionsledningar med
tillbehör, transformatorstationer o. d. i sådana fall, då av riksdagen på
förhand beviljade medel icke äro för ändamålet disponibla samt då ändamålet
är av oförutsedd natur och av så stor betydelse för statens kraftverksrörelse,
att det bör tillgodoses utan den tidsutdräkt, som ett särskilt
riksdagsbeslut om anslag måste medföra». Uppenbarligen lämnar denna
motivering intet stöd för anslagets användning på sätt nu skett.

Med full tydlighet framträder riktigheten av denna uppfattning,
om man tager i betraktande den ståndpunkt, statsmakterna under de år
berörda anslag utgått intagit till frågan om Vänerns reglering. I samma
framställning av vattenfallsstyrelsen, som ovan åberopats, nämnes
denna såsom en fristående fråga, som svårligen kunde lösas inom de närmaste
åren. Riksdagen har också jämsides med anslaget för vattenfalls -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

köp m. m. tid efter axman beviljat anslag till förberedande åtgärder för
Vänerns reglering. Dessa anslag hava avsetts för sådana förberedande
utredningar och undersökningar, som måste företagas innan ett beslut om
genomförandet av en sådan reglering fattas. Den omständigheten, att
statsmakterna sålunda för detta ändamål beviljat ett särskilt anslag vid
sidan av det för inköp av vattenfall m. m. beviljade anslaget, ådagalägger
till fullo riksdagens avsikt, att sistnämnda anslag ej skulle tagas
i anspråk för åtgärder i och för regleringens slutliga genomförande.
Riksdagen har i denna fråga tills vidare ej velat gå längre än till
förberedande undersökningar och avsett att förbehålla sig full handlingsfrihet,
då efter dessa undersökningars fullbordan avgörande skall
träffas, huruvida en sådan reglering skall genomföras eller ej. Under
sådana omständigheter måste det enligt utskottets mening anses uppenbart,
att Vänerns reglering är ett ändamål, för vilket Kungl. Maj:t icke
ägt disponera det ifrågavarande anslaget. Vattenfallsstyrelsen synes också
hava betraktat den av styrelsen föreslagna, av Kungl. Maj:t beslutade
åtgärden som ett slags förskottering i avvaktan på ett påräknat riksdagsbeslut.
Styrelsen har nämligen, såsom av dess skrivelse framgår,
avsett, att det i anspråk tagna beloppet framdeles, i den mån särskilt
anslag komme att beviljas för bestridande av kostnaderna för föi’värvande
av laga rätt till genomförandet av Vänerns reglering, skulle överföras på
ett dylikt anslag.

Utskottet har ansett sig äga så mycket större anledning att fästa
riksdagens uppmärksamhet på den åtgärd, som sålunda av regeringen
vidtagits, som densamma synts utskottet ej blott ur konstitutionell synpunkt
oriktig utan även så tillvida betänklig, att, därest det nu anmärkta
tillvägagångssättet även i fortsättningen skulle komma att tillämpas,
riksdagen kunde bliva i avsevärd mån bunden med hänsyn till frågan,
huruvida och på vad sätt eu reglering av Vänern bör genomföi''as.

På grund av vad sålunda anförts, anser sig utskottet böra hos
riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot medlemmarna
av den tillförordnade i''egeringen, statsråden Lindqvist, Nothin, Svensson
och Hansson.

Närvarande: Herrar Engberg, Hellberg, Thulin, Ljunggren*, Reuterskiöld, G. W.
Hansson, Lyberg, Stendahl, Larsén, Nils Anton Nilsson, Vrång*, Vennerström, Nilsson i
Antnäs, K. A. Westman, Bäckström, Starbäck*, Andersson i Igelboda, Fast, Sehlin* och
Björkman i Norrköping*.

Ej närvarande vid justeringen.

Konstitutionsutskottets memorial AV 19.

3:o.

(Protokoll över jordbruksärenden den 10 mars 1922.)

Vid statsrådsprotokollens granskning liar det ådragit sig utskottets
uppmärksamhet, att framställningar om försäljning av kronan tillhörig
jord i ett stort antal fall av Kungl. Maj:t lämnats utan avseende.

Stundom har beslut i sådan riktning fattats i överensstämmelse
med den närmast ansvariga myndighetens, domänstyrelsens, hemställan.
Ehuru ingalunda övertygat om att i alla dessa fall domänstyrelsens uppfattning
varit den riktiga, och att anledning saknats för departementschefen
att besluta i strid med dess hemställan, finner utskottet dock ej
tillräckliga skäl föreligga för anmärkning mot departementschefen för det
så ej skett.

Däremot har det synts utskottet anmärkningsvärt, att i flera fall,
då domänstyrelsen och övriga myndigheter förordat försäljning av eu
fastighet, Kungl. Maj:t förklarat framställningen icke föranleda någon
åtgärd.

Det har givetvis icke låtit sig göra för utskottet att med stöd av
statsrådsprotokollen, i vilka inga som helst upplysningar lämnas om de
motiv, som för departementschefen varit bestämmande, eller därtill
hörande handlingar utröna, vilka principer som, vid handläggning av
dessa ärenden, må hava gjort sig gällande. Utskottet har därför ej funnit
sig böra ingå på en närmare granskning av alla hithörande fall, utan
inskränker sig till att i korthet omförmäla de ärenden, som ådragit sig
utskottets uppmärksamhet, samt utförligare redogöra för ett av dessa,
vilket förefallit utskottet särskilt anmärkningsvärt.

I skrivelse av den 18 januari 1922 hemställde domänstyrelsen, att
Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen medgiva, att från hemmanet Skam mora

nr 6 om 1 I * 3/s mantal under Grönsinka kronopark i Gävleborgs län
tvenne lotter finge försäljas, den ena på de i kungl. brevet den 29 maj 1874
stadgade villkor å offentlig auktion till den högstbjudande, den andra enligt
gällande grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar.
Vederbörande värderingsmän hade uttalat sig för en försäljning,
men ansett att, vad beträffar den förra lotten, därmed borde
få anstå, till dess priserna på egendomsmarknaden hunnit stadga sig.
Till detta uttalande hade länsstyrelsen anslutit sig. — Kungl. Maj:t fann
emellertid (den 3 februari 1922) domänstyrelsens ifrågavarande framställning
icke föranleda någon åtgärd.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 5 sand. 11 käft. (Nr 19.)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

I skrivelse av den 1 oktober 1921 hemställde domänstyrelsen, att
Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen medgiva, att, efter verkställd ägostyckning,
vissa från hemmanen Hårderup nr 5 och 7 samt Hårderup nr
9 i Frenninge socken av Malmöhus län skilda lägenheter måtte försäljas
enligt gällande grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från kronoegendomar.
Denna domänstyrelsens hemställan gjordes i överensstämmelse
med en av vederbörande värderingsmän uppgjord plan, som jämväl biträtts
av vederbörande länsstyrelse och över jägmästare. Av utskottet tillhandakomna
handlingar framgår, att man inom departementet planerat
avlåtande av proposition i enlighet med vad domänstyrelsen föreslagit.
Kungl. Maj:t fann emellertid (den 17 februari 1922) domänstyrelsens
framställning icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd och förordnade,
att ifrågavarande kronoegendom skulle vid löpande arrendeperiods slut i
kronans ägo bibehållas och genom domänstyrelsens försorg ånyo utarrenderas
för en tid av fem år.

I skrivelse av den 31 januari 1922 hemställde domänstyrelsen, att
Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen medgiva, att viss del av kronoparken
Rolfsta i Forssa socken av Gävleborgs län måtte upplåtas enligt gällande
grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar.
Framställningen gjordes i överensstämmelse med av vederbörande uppskattningsmän
gjort förslag och med iakttagande av vad vederbörande jägmästare
föreslagit i avseende å saluvärde; länsstyrelsen hade tillstyrkt försäljningen.
Jämväl i detta fall framgår av handlingarna, att man inom departementet
övervägt avlåtande av proposition i enlighet med domänstyrelsens
förslag. Kungl. Maj:t fann emellertid, då ärendet den 24 februari
1922 föredrogs i statsrådet, ifrågavarande framställning icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I skrivelse av den 28 januari 1922 begärde domänstyrelsen bemyndigande
att enligt gällande grunder för upplåtande av egnahemslägenheter
till vissa av styrelsen föreslagna saluvärden försälja några lotter av
kronoegendomen Högahult nr 3 Norregård i Nöbbele socken av Kronobergs
län, för vilka köpare ej kunnat erhållas till de högre värden, som
tidigare åsatts desamma. Kungl. Maj:t fann förevarande framställning icke
föranleda annan Kungl. Maj:ts åtgärd, än att Kungl. Maj:t förordnade,
att ifrågavarande lotter skulle i kronans ägo bibehållas och genom
domänstyrelsens försorg utarrenderas för en tid av fem år (den 24
februari 1922).

I skrivelse av den 6 februari 1922 hemställde domänstyrelsen, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva, att kronoegendomen Hättebo
nr 1 i Nydala socken av Jönköpings län, med visst undantag, finge

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

försäljas under de i kungl. brevet den 29 maj 1874 stadgade villkor,
ävensom att, därest försäljning av egendomen på sådant siitt ej lämpligen
kunde ske, styckning av egendomen måtte äga rum och de skilda lotterna
var för sig försäljas på olika av styrelsen angivna siitt. Länsstyrelsen
hade förklarat sig ej hava något att erinra mot förslaget. I fråga om
försäljningsvillkoren grundade sig styrelsens framställning på vad vederbörande
överjägmästare härutinnan föreslagit. Kungl. Maj:t fann ifrågavarande
framställning icke föranleda annan Kungl. Maj:ts åtgärd, än att
Kungl. Maj:t förordnade, att ifrågavarande egendom skulle i kronans ägo
bibehållas och ställas under skogsstatens omedelbara vård för att förvaltas
såsom kronopark (den 10 mars 1922).

I skrivelse av den 17 februari 1922 hemställde domänstyrelsen,
att Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen medgiva, att visst område av kronoegendomen
Stenby nr 1 i Strängnäs socken av Södermanlands län finge
upplåtas enligt gällande grunder för upplåtande av egnahemslägenheter
från kronoegendomar. Länsstyrelsen hade funnit det av vederbörande
uppskattningsmän uppgjorda förslaget synnerligen välbetänkt, varemot
vederbörande över jägmästare haft en del erinringar mot detsamma.^ Då
enligt uppgift av domänintendenten i länet spekulanter funnos å det
ifrågavarande området, ville emellertid domänstyrelsen ej motsätta sig
den föreslagna försäljningen. Kungl. Maj:t fann framställningen icke
föranleda någon åtgärd (den 22 mars 1922).

Samtliga nu omförmälda beslut hava fattats på föredragning av
departementschefen statsrådet Linders.

Under 1922 verkställdes i författningsenlig ordning arrendeuppskattning
av det för statsverkets räkning utarrenderade förra häradshövdingebostället
1 mantal Karsahult nr 1 i Almundsryds socken och Kinnevalds
härad av Kronobergs län. Av handlingarna inhämtas beträffande
denna egendom bl. a. följande:

Egendomen, som ej gränsar till annan kronodomän, har en areal
av cirka 400 hektar, därav cirka 30 hektar åker. Den hävdas sedan
lång tid tillbaka i tre lotter, var och en under särskild brukare. Varje
lott omfattar omkring en tredjedel av egendomens hela område. Åkerjorden
består till större delen av synnerligen stenbunden och mager fastlandsmark.
En mindre del utgöres av mader och från huvudgården avlägset
belägna, uppodlade mossmarker. Ängsmarken, jämväl stenbemängd
och delvis skogbeväxt, användes huvudsakligen som betesmark. Utmarken
är bergbuuden och starkt kuperad samt bevuxen med riklig i god
växtkraft stående skog.

12 Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

k egendomen finnas torpen Smedtorpet, Ekeberg och Norrahult.
Samtliga byggnader å Smedtorpet och Ekeberg tillhöra kronan. Av de
å Norrahult varande åbyggnaderna tillhör ladugården kronan, medan
boningshuset är nuvarande innehavarens tillhörighet.

Å egendomen finnas vidare lägenheterna Ekeryd och den s. k.
Ryds lägenhet, båda med åbyggnader tillhörande respektive lägenhetsinnehavare.

Kronans å egendomen varande hus äro gamla och tarva ombyggnad.

Med hänsyn till egendomens i stort sett magra och stenbundna
inägoareal samt den dåliga beskaffenheten av egendomens byggnader
ansågo uppskattningsmännen, ätt egendomen med undantag av utmarken,
vilken jämte ett därå befintligt torp borde bibehållas i statsverkets ägo,
lämpligen borde upplåtas till egna hem.

I anslutning härtill förordade uppskattningsmännen egendomens
styckning i elva särskilda områden, av vilka två borde i kronans ägo
bibehållas, men de övriga (litt. A—G samt K och L) försäljas. Uppskattningsmännen
hemställde vidare, att lotterna litt. A och C, å vilka
huvudgårdens byggnader äro uppdelade, skulle hembjudas, lotten litt. A
(saluvärde 13,230 kr.) till August Eriksson, arrendator av egendomen
sedan 1911, och lotten litt. C (saluvärde 7,680 kr.) till Sven Karlsson,
sedan 13 år brukare av en tredjedel av egendomen. Såväl Eriksson som
Karlsson vore skötsamma och mindre bemedlade samt hade hos uppskattningsmännen
förmält sig önska förvärva nämnda områden till egnahem.

I fråga om övriga försäljningslotter förordade uppskattningsmännen,
att den med statsverket tillhöriga hus bebyggda lotten litt. D eller
Smedtorpet (saluvärde 3,350 kr.) skulle hembjudas Enok Pettersson,
vilken i mer än fem år innehaft torpet och hos uppskattningsmännen
gjort framställning att få förvärva lotten till eget hem. Dessutom skulle
lägenheterna litt. F eller Ekeryd (saluvärde 2,565 kr.) och litt. G eller
Ryds lägenhet (saluvärde 365 kr.), båda bebyggda med nuvarande innehavare
tillhöriga hus, hembjudas dessa. .

Lotterna litt. B, E eller Ekeberg, K och L (saluvärden resp. 11,510,
2,530, 215 och 200 kr.) borde enligt uppskattningsmännens förslag utbjudas
under hand, lotten litt. B dock endast under förutsättning, att
Olof Olsson, brukare av viss del av egendomen, icke å densamma kunde
erhålla hembud.

I försäljningen av lotten litt. B skulle ingå det vid huvudgården befintliga,
av bemälte Olsson och Sven Karlsson för närvarande bebodda
manhuset. Härigenom skulle lottens saluvärde ökas med 500 kronor
eller från 11,510 kronor till 12,010 kronor.

KomtitutionsulskotteU memorial År 10.

Det framlagda dispositionsförslaget biträddes av Kungl. Maj:ts befallningshavande
och överjägmästaren i Smålands distrikt.

Något hinder för egendomens styckning förelåg icke enligt från
lantmäteristyrelsen inhämtad upplysning.

Domänstyrelsen förklarade sig i sitt den 24 februari 1922 avgivna
yttrande icke hava annat mot uppskattningsmäunens förslag att erinra,
än att det syntes styrelsen lämpligt, att de med litt. K och L betecknade
områdena jämväl borde i statsverkets ägo bibehållas. Beträffande
lotten litt. B syntes Olsson böra erhålla rätt till hembud.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställde domänstyrelsen,
det täcktes Kungl. Maj:t

ej mindre i nådig proposition föreslå riksdagen medgiva, att, sedan
ifrågavarande egendom blivit genom ägostyckning fördelad i åtta lotter
i huvudsaklig överensstämmelse med uppskattningsmäunens förslag, de
med litt. A, B, C, D, E, F och G betecknade lotterna finge var för sig
med i styrelsens framställning angivna områden upplåtas enligt gällande
grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från kronoegendomar med
rätt till hembud för August Eriksson å lotten litt. A, Olof Olsson å lotten
litt. B och Sven Karlsson å lotten litt. C.,

än även förordna, att återstående delen av egendomen — eller
områdena litt H -j- 1+ K -{- L — skulle den 14 mars 1923 ställas under
skogsstatens omedelbara vård och förvaltning såsom kronopark.

Genom beslut den 10 mars 1922 fann Kungl. Maj:t, i överensstämmelse
med departementschefens, statsrådet Linders’, därom gjorda
hemställan, domänstyrelsens ifrågavarande framställning icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Dessa ärendens behandling måste enligt utskottets mening ses i belysning
av de strävanden, som på senare tid gjort sig gällande, att genom
statsåtgärder underlätta skapandet av självständiga jordbruk och
egna hem. I sist berörda fall hade vid ärendets handläggning konstaterats,
att hugade spekulanter funnos till tre av de försäljningslotter, vari de
till försäljning avsedda delarna av egendomen skulle styckas. Nuvarande
brukare av olika delar av fastigheten önskade nämligen förvärva ifrågavarande
lotter till egna hem. Samtliga i ärendet hörda myndigheter
hade tillstyrkt försäljningen. Här förelåg således för Kungl. Maj:t eu
möjlighet att genom en nära till hands liggande åtgärd, mot vilken inga
betänkligheter från något håll yppats, tillmötesgå eu klart uttryckt önskan
om förvändande av egna hem. Denna möjlighet har emellertid departementschefen
ej funnit sig böra begagna. I saknad av upplysning om de

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

skal, varpå detta beslut må hava grundat sig, är utskottet urståndsatt
att uttala något slutgiltigt omdöme om detsamma. Åtgärden är emellertid
enligt utskottets mening synnerligen påfallande. Och då det synts
utskottet vara av största intresse att få de principer till fullo klarlagda,
vilka legat till grund för Kungl. Maj:ts handläggning av hithörande med
hänsyn till en sund jordpolitik ingalunda oviktiga ärenden, har utskottet
ej kunnat underlåta att bringa förhållandet till riksdagens kännedom.

På grund av nu anförda skäl anser sig utskottet böra hos riksdagen,
jämlikt § 107 regeringsformen, göra anmälan mot föredragande departementschefen
statsrådet Linders.

Närvarande: herrar Engberg, Hellberg, Thulin, K. J. Ekman*, G. W. Hansson, von
Geijer*, Lyberg, Larsén, Vrång*, P. E. A. Jonsson, Sävström, Jansson i Edsbäcken, Nilsson
i Antnäs, Borg, K. A. Westman, Bäckström, Starbäck* och Gustafson i Kasenberg.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 4 maj 1923.

På konstitutionsutskottets vägnar:
ARTHUR ENGBERG.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

Reservationer:

A. Vid särskilda punkter i utskottets memorial:

Vid punkten l:o i utskottets memorial:

av herrar Strömberg, G. W. Hansson, Lyberg, Larsén, Sävström,
Vennerström, Borg och Bäckström som anfört:

»Väl finna vi, i likhet med utskottsmajoriteten mindre välbetänkt,
att myndighets beslut i utnämningsfrågor på anförda besvär ändras av
Kungl. Maj:t utan att den först utnämnde beretts tillfälle att över besvären
yttra sig. Men då i lag saknas föreskrift om dylik kommunikation, då
vidare ärendets behandling i berörda hänseende överensstämmer med
praxis inom försvarsdepartementet, vilken har sin motsvarighet jämväl
inom annat departement, och då det icke inom utskottet ens ifrågasatts,
att i förevarande fall departementschefen genom att följa sagda praxis
föranlett, att för frågans bedömande avgörande synpunkter blivit åsidosatta,
hava vi icke funnit tillräcklig anledning till anmälan mot föredragande
departementschefen.»

II.

Vid punkten 2:o i utskottets memorial:

dels av herrar Engberg, Larsén, Andersson i Igelboda och Fast,
som anfört:

»Nynäs säteri är beläget vid en vik av Vänern, den s. k. Kilsviken,
cirka 2 å 3 mil från Kristinehamn i sydvästlig riktning. Vid uppskattning
av de skador, som Vänerns reglering skulle komma att förorsaka
egendomen, hade förrättningsmännen funnit, att det belopp, varmed
Vattenfallsstyrelsen skulle bliva ersättningsskyldig, uppgick till cirka
75,000 kronor. Beräkningen är gjord efter 1914 års priser och beloppet
innefattar jämväl den i lag föreskrivna förhöjningen med 50 procent utöver
skadans direkta storlek. Emellertid bleve skadorna å egendomen
så stora, att det måste anses sannolikt, att Vattenfallsstyrelsen jämlikt
vattenlagen 9: 2 bleve förpliktad att i samband med Vänerns reglering

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

tillösa sig hela egendomen. Denna omfattar cirka 700 hektar ängsmark
och skogsmark, en större mangårdsbyggnad samt med hänsyn till egendomens
storlek behövliga ladugårds-, stall- och övriga ekonomibyggnader.
Vid företagen värdering uppskattades hela egendom med 1914 års penningvärde
vara värd cirka 260,000 kronor. Sedan Vattenfallsstyrelsen
inhämtat, att egendomen skulle försäljas på exekutiv auktion, varvid
möjlighet förelåge att inköpa densamma för relativt lågt pris, hemställde
Vattenfallsstyrelsen hos Kungl. Maj:t om bemyndigande härtill, vilken
framställning vann Kungl. Maj:ts bifall. Egendomen inropades därefter
vid auktionen för 125,000 kronor, vilket pris sålunda är lägre än hälften
av egendomens uppskattade värde enligt 1914 års pris. Densammas
taxeringsvärde uppgår till 163,000 kronor. Reservanterna hysa den uppfattningen,
att det egendomsköp som här relaterats, måste betraktas såsom
fördelaktigt för staten.

På grund av egendomens låga belägenhet, kommer varje höjningav
Vänerns vattenstånd, att för egendomen ifråga medföra sådana skador,
att statens ersättningsskyldighet blir avsevärd.

Sedan riksdagen beslutat så stora utgifter för Vänerns förberedande
reglering som redan skett 2,050,000 kronor, och då så mycket står att
vinna i krafttillskott genom denna reglering, anse vi det självklart, att
densamma kommer till stånd.

Även om riksdagen skulle besluta avslå förslaget om Vänerns slutliga
reglering, anse vi, att den här ifrågavarande egendomen kan försäljas,
utan att staten åsamkas förlust. Något föregripande i riksdagens
ställning till Vänerns slutliga reglering har således ej skett genom detta
egendomsinköp.

Vi anse vidare, att ett verk av den karaktär som vattenfallsstyrelsens
är i behov av en vidsträckt rörelse och handlingsfrihet, så att
för staten fördelaktiga affärer kunna avslutas, åtminstone i de fall där
staten annars får vidkännas stora skadeersättningar.

Vidkommande lämpligheten av, att för köpet i fråga taga i anspråk
det anslag, som avsetts för inköp av vattenfall och egendomar
in. m., synes oss utskottsmajoriteten här tillämpat ett alltför formalistiskt
betraktelsesätt, som, tillämpat i detta fall, skulle lett till, att en för staten
fördelaktig affär ej kunnat avslutas vid den lägliga tidpunkten.

Vi ha således ej funnit tillräckligt bärande skäl föreligga, för att
i denna punkt göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot den tillförordnade
regeringen.»

dels av herrar Thulin, Ljunggren, G. W. Hansson och Vrång.

Konstitutionsutskottets memorial AV 19,

III.

Vid punkten 3:o i utskottets memorial:

av herrar Eng bero, Thulin, G. W. Hansson, Larsén, Söv ström och
Borg, som anfört:

»Utskottet har i relaterade ärenden icke funnit anledning till anmärkning
mot någon av Kuugl. Maj:t följd princip. I stället har utskottet
ansett sig höra hävda uppfattningen, att i det anmärkta fallet
upplåtelse bort äga ruin. Reservanterna hålla emellertid före, att utskottet
saknat nödiga hållpunkter för ett dylikt omdöme. I avsaknad
av principiella skäl för sin anmärkning har utskottet, genom att i det
enskilda fallet ge sig in på en lämplighetsprövning, tagit ställning i dessa
jordpolitiska frågor på ett sätt, som knappast är förenligt med utskottets
uppgift.»

B. Reservationsvis framställda anmärkningsyrkanden:

IV.

av herr Stendahl, som med instämmande i huvudsak av herrar
Lyberg, P. J. Gustafsson, P. E. A. Jonsson, Jansson i Edsbäcken och Bäckström
anfört:

(Protokoll över kommunikatioasärenden den ö maj 1922.)

»I eu till 1921 års riksdag avlåten proposition (nr 218) hade Kungl.
Maj:t hemställt, att riksdagen för tecknande av aktier i Aktiebolaget
Spetsbergens svenska kolfält ville anvisa ett reservationsanslag av 3,000,000
kronor. Riksdagen beslöt anvisa dels å tilläggsstat för år 1921 ett reservationsanslag
av 1,250,000 kronor att av Ivungl. Maj:t i huvudsaklig överensstämmelse
med propositionen bilagt kontraktsförslag användas för
teckning och likvidering av aktier i ett bolag avsett att bildas för övertagande
av den av Aktiebolaget Spetsbergens svenska kolfält bedrivna
rörelse, dels och å extra stat för år 1922 ett reservationsanslag av 750,000
kronor att, därest Ivungl. Maj:t funne förhållandena därtill böra föranleda,
av Kungl. Maj:t användas för teckning och likvidering av ytterligare aktier
i samma bolag. Genom detta beslut hade riksdagen fastställt, huru stort
belopp som av statsmedel finge användas för ifrågavarande ändamål.

I anslutning till ovannämnda beslut undertecknades den 27 juni
1921 kontrakt mellan kronan och Aktiebolaget Spetsbergens svenska kolfält,
vilket kontrakt var likalydande med ovan omförmälda kontraktsför Bihang

till riksdagens protokoll 1923. 5 samt. 11 hälft. (Nr 19.)

, Konstitutionsutskottets memorial Kr 19.

slag. Det uva bolaget erliöll benämningen Svenska Stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen. § 8 av detta kontrakt innehåller följande bestämmelser:

»Svenska staten skall äga företrädesrätt till inköp av intill hälften
av det nya bolagets till skeppning avsedda stenkol. Önskar staten begagna
denna sin företrädesrätt, skall tillsägelse därom ske före den 1
oktober året innan det, under vilket kolen skola levereras.

Kolen levereras på av staten anvisad plats, dock ej, sjöledes
räknat, längre avlägsen från Spetsbergen än Göteborg, och skall köpeskillingen,
såvida ej annorlunda överenskommes, sålunda beräknas, att
kostnaden för varje ton om 1,016 kilogram å förbrukningsplatsen blir
densamma som kostnaden för andra med kolen från bolagets fyndigheter
å Spetsbergen jämn värdiga utländska stenkol, som till statens järnvägar
till samma förbrukningsort över dennas närmaste importhamn levereras under
den tidsperiod, som bolagets leveranser omfatta, eller tiden juni—oktober.

Allt efter som kolen för statens räkning uppläggas i lager å Spetsbergen
erlägger staten förskott å köpeskillingen med skäligt belopp. Överenskommelse
om förskottets storlek trätfas, då staten tillsäger om inköpet.
Enas ej parterna om förskottets belopp, bestämmes detta av Kungl. Maj:t.»

Efter framställning från Svenska Stenkolsaktiebolaget Spetsbergen
anbefallde Kungl. Maj:t den 30 september 1921 järnvägsstyrelsen att med
bolaget träffa överenskommelse angående leverans till statens järnvägar
under år 1922 av 30 000 ton stenkol från Spetsbergen med iakttagande
av bestämmelserna av ovan omförmälda kontrakts här ovan intagna § 8,
andra stycket, och med skyldighet för järnvägsstyrelsen att så snart ske
kunde till bolaget av under händer varande medel utbetala ett belopp
av 600,000 kronor såsom förskottsbetalning å leveransen.

I överensstämmelse härmed undertecknades den 17 oktober 1921
kontrakt i ämnet mellan bolaget och järnvägsstyrelsen.

I underdånig skrivelse den 25 april 1922 hemställde Svenska Stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga järnvägsstyrelsen dels

att omedelbart med bolaget upprätta kontrakt om leverans
under sommaren 1922 av ytterligare 17,000 ton stenkol mot förskott av
15 kronor per ton, att utbetalas efter utgången av varje månad för den
kvantitet stenkol, som under månaden blivit bruten och upplagd å för
styrelsens räkning särskilt avgränsat område å Spetsbergen;

dels att för såväl ovannämnda 17,000 ton stenkol som den genom
ovan omförmälda kontrakt av den 17 oktober 1921 avtalade kvantiteten

Konstitutionsutskottets memorial Nr JO.

av 30,000 ton stenkol efter fullgjord leverans eif Narvik eller Göteborg
betala ett slutligt pris av 28:87 kronor per ton om 1,016 kg., vilket pris
enligt i de av kommerskollegium utgivna kommersiella meddelanden intagna
uppgifterna å svensk kolnotering utgjorde medeltalet av prisnoteringen
per meterton för engelska Northumberland stora och Durham stora
kol under månaderna januari, februari och mars 1922 eif västkusthamn
ökat med 1.6 % för erhållande av priset per ton om 1,016 kg. och minskat
med 85 öre (1 shilling) på grund av den reducering av frakten
järnvägsstyrelsen kunde påräkna på grund av avtal om större leveranser
iin noteringen avsåge;

dels att i september 1922 upprätta kontrakt med bolaget om leverans
under sommaren 1923 av 50,000 ton stenkol mot ett förskott av
15 kronor per ton, att betalas med 750,000 kronor vid kontraktets undertecknande.

I ett i anledning av berörda framställning den 1 maj 1922 avgivet
utlåtande anförde järnvägsstyrelsen bland annat följande:

»Styrelsen vill då till eu början erinra om styrelsens uttalande i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 september 1921 med anledning av bolagets
begäran vid samma tid om vissa åtgärder från statens sida beträffande
bolagets ekonomiska förhållanden under driftsåret 1921—1922,
nämligen att något behov för statens järnvägar av leveranser av stenkol
från bolaget med från vanlig handelskutym skiljaktiga uppgörelseformer
icke förelåg. Styrelsen kunde nämligen utan ringaste svårighet
på under normala tider vanligt sätt från England täcka sitt behov av stenkol.
Detta styrelsens uttalande äger allt fortfarande sin fulla giltighet.

På grund av dels snart genomförd elektrifiering av hela riksgränsbanan,
dels på grund av den i hög grad minskade trafiken å statsbanorna,
varigenom jämväl bränsleförbrukningen nedgått, föreligger icke något
behov för statens järnvägar att inköpa stenkol med leverans vare sig till
Narvik eller till Göteborg. Då därför nu bolaget begär att förutom den
kvantitet av 30,000 ton, som jämlikt det den 17 oktober 1921 tecknade
kontraktet under sommaren 1922 skall levereras till Göteborg, få leverera
ytterligare 17,000 ton, skulle ett bifall till denna hemställan betyda,
att styrelsen får sitt redan alltför stora lager av stenkol i Göteborg ytterligare
ökat.

Olägenheterna härav äro många. Dels kommer nämligen därigenom
statens järnvägars rörelsekapital att på ett ur statens järnvägars egen
synpunkt icke behövligt och därför olämpligt sätt i förtid tagas i anspråk,
dels måste stenkolen lagras en avsevärd lång tid med därigenom
förorsakad försämring av deras bränslevärde och dels betyder detta i

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

förhållande till statsbanornas behov för tidiga inköp såväl för innevarande
år som för år 1923, att en större diret utgkift med all sannolikhet
kommer att drabba statens järnvägar, därigenom, att de pris på stenkolen,
som bolaget jämlikt sin hemställan måste betinga sig, äro högre
än som kan väntas bliva fallet vid den tidpunkt, då styrelsen med hänsyn
tagen endast till järnvägens intressen annars behöver gå i marknaden
för inköp av stenkol. En annan olägenhet med den stora leverans
av spetsbergskol till Göteborg är svårigheten att på ett ekonomiskt och
för driften lämpligt sätt kunna utnyttja desamma. Det förhåller sig
nämligen med ifrågavarande stenkol så, att de visserligen hava ett jämförelsevis
högt bränslevärde, men å andra sidan äro de synnerligen stybbiga
beroende på deras löshet. Detta gör i sin ordning att de ytterligare
försämras under lagring. Av den erfarenhet, som under senaste
åren vunnits beträffande kolen ifråga har just denna kolens stora stybbighet
varit mycket framträdande och framkallat klagomål från lokomotivpersonalen,
som haft svårt att erhålla den ångbildning å lokomotiven
som särskilt för tyngre och snabbare tåg varit erforderlig.

Då nu vid ett bifall till bolagets hemställan praktiskt taget alla
stenkol, som komma att förbrukas å de övervägande tungt trafikerade
linjer, vilka förses med kol från Göteborgs importhamn, komma att utgöras
av spetsbergskol, förutser järnvägsstyrelsen stora olägenheter ocli
besvärligheter i detta avseende. Betänkligheterna ökas ytterligare därav,
att, enligt vad som uppgivits, leveranserna från och med i år huvudsakligen
komma att fullgöras med stenkol från den av bolaget öppnade
nya gruvan, om vilkas beskaffenhet styrelsen saknar tillräcklig kännedom.
Under 1921, då en del av de levererade spetsbergskolen voro blandade
från båda gruvorna, syntes emellertid en försämring av kolen förefinnas
vid jämförelse med tidigare levererade kol.

Bolagets hemställan om utökning av leveransen under år 1922 med
ytterligare 17,000 ton kan därför icke av styrelsen tillstyrkas liksom
givetvis icke heller, att priset för den redan kontrakterade leveransen
av 30,000 ton skall ändras från att, jämlikt kontraktet, som upprättats
i enlighet med § 8 i överenskommelsen den 27 juni 1921 mellan svenska
staten och Aktiebolaget Spetsbergens Svenska kolfält, utgöra det medelpris,
som av styrelsen betalats för under juni—oktober 1922 till Göteborg
levererade andra, med spetsbergskolen jämvärdiga utländska stenkol,
till ett redan nu fastställt pris, vilket av bolaget föreslagits till kr.
28: 87. Enligt järnvägsstyrelsens mening är det av bolaget nu föreslagna
priset väsentligt högre än det pris, som bolaget med tillämpningav
det redan avslutade kontraktets bestämmelser skulle komma att få

Konstitutionsutskottets memorial Nr W. 21

tillgodoräkna sig. — Jämvärdiga harpade engelska stenkol kunna nämligen
för närvarande köpas till ett pris av omkring 26: — kronor eif
Göteborg, under det att samma kol oharpade, vilka äro mest likvärdiga
med spetsbergskolen, endast betinga ett pris av 25: — kronor.

Beträffande bolagets hemställan, att järnvägsstyrelsen skall under
nästkommande september månad teckna kontrakt om 50,000 ton för leverans
under år 1923 samt vid kontraktets undertecknande på en gång utbetala
ett förskott av 750,000 kronor gälla samma betänkligheter, som
järnvägsstyrelsen uttalat i sin skrivelse den 28 september 1921 angående
bolagets begäran då om likartat förskott.

Det sätt för beställningens och likvidens ordnande, som bolaget nu
hemställer om, och vilket synes vara nödvändigt för, att bolaget skall
under år 1922 och 1923 kunna hålla sin affär flytande, betyder ju att
statens järnvägar skola vara bolagets förlagshållare. Ur ren järnvägssynpunkt
finnes enligt styrelsens mening icke något fog för en sådan anordning
och är densamma icke med statens järnvägars ekonomiska intresse.
förenlig. Styrelsen tillåter sig i avseende på en dylik eventuell
belastning av statens järnvägars ekonomi framhålla Statsbaneekonomikommissionens
uttalande, nämligen att kommissionens ''krav gå ut på en
fullt affärsmässig avgränsning mellan å ena sidan statens järnvägars ekonomiska
verksamhet och å andra sidan dels statens övriga verksamhetsområden,
dels allmänna samhälleliga synpunkter, som icke stå i direkt samband
med järnvägsdriften och dels de enskilda järnvägarnas ekonomiska
verksamhet’.

Ett bifall till bolagets hemställan skulle givetvis stå i strid med
andemeningen i ovannämnda, av styrelsen livligt understödda uttalande.

I den händelse emellertid andra skäl än de rent järnvägsekonomiska
skulle föranleda Kungl. Maj:t att bifalla bolagets hemställan och sålunda
anbefalla järnvägsstyrelsen att mottaga spetsbergskolen på de av bolaget
föreslagna villkoren, tillåter sig styrelsen uttala det önskemålet, att vid
det slutliga avgörandet, som av statsmakterna med hänsyn till statens
ekonomiska intressen i bolaget väl i sinom tid måste fattas, frågan om
ersättning till statens järnvägar för den ekonomiska förlust, som drabbar
statens järnvägar genom den träffade anordningen, måtte upptagas till
prövning. Styrelsen är givetvis beredd att i så fall i sinom tid inkomma
med redogörelse för de ökade kostnader, som ett bifall till bolagets föreliggande
hemställan hava medfört för statens järnvägar.

På grund av vad styrelsen sålunda anfört får styrelsen avstyrka
bolagets hemställan.»

Efter gemensam beredning inom kommunikations- och handels -

KonstitutionsuUkottets memorial Nr 19.

departementen anbefallde Kungl. Maj:t den 5 maj 1922 järnvägsstyrelsen
dels att med bolaget snarast möjligt träffa överenskommelse
angående leverans till statens järnvägar under sommaren 1922 av ytterligare
17,000 ton stenkol från Spetsbergen samt att härför erlägga förskott
av 15 kronor pr ton, att utbetalas efter utgången av varje månad
för den kvantitet stenkol, som under månaden blivit bruten och upplagd
å för statens järnvägars räkning avgränsat område å Spetsbergen, dels
att för såväl nämnda 17,000 ton stenkol som genom ovanberörda kontrakt
av den 17 oktober 1921 avtalad kvantitet av 30,000 ton stenkol efter
fullgjord leverans eif Narvik eller Göteborg erlägga en slutlig betalning
av 28 kronor 87 öre för ton om 1,016 kilogram, dels ock slutligen att i
september 1922 med bolaget träffa överenskommelse angående leverans
till statens järnvägar under sommaren 1923 av 50,000 ton stenkol från
Spetsbergen under villkor, som angivas i 8 § andra stycket av ovan
omförmälda, mellan svenska staten och aktiebolaget Spetsbergens Svenska
kolfält den 27 juni 1921 träffade överenskommelse, och med skyldighet
för järnvägsstyrelsen att härför vid kontraktets undertecknande erlägga
förskott av 15 kronor för ton.

I anslutning till Kungl. Maj:ts i ämnet fattade beslut har bolaget
under år 1922 levererat inalles 47,100 ton stenkol till statens järnvägar.
Järnvägsstyrelsen har härigenom till följd av för högt pris och större
förbrukning åsamkats en direkt förlust av 222,783 kronor, oavsett dels
ränteförlust på givna förskott, dels ock de förluster, som kunna uppstå
därigenom att järnvägsstyrelsen tvingats köpa kol, som styrelsen icke
hade behov av.

På grund av vad sålunda anförts och då Kungl. Maj:ts ifrågavarande
beslut innebär åläggande för järnvägsstyrelsen att dels till pris,
överstigande i allmänna marknaden gällande, inköpa stenkol, varav styrelsen
icke hade behov, dels ock för tidigare kontrakterad leverans av
stenkol betala högre pris än som kontrakterats, ehuru det icke visats eller
ens påståtts, att ekonomisk force majeure förelåge samt ifrågavarande
beslut innebär ett ekonomiskt stödjande av bolaget till belopp, överstigande
den summa riksdagen år 1921 för ändamålet anvisat, varigenom
riksdagens beskattningsmakt enligt vår mening torde trätts för nära, har
jag funnit detta ärende vara av beskaffenhet, att anmälan bör, jämlikt § 107
regeringsformen, hos riksdagen göras mot föredragande departementscheferna,
statsråden Örne och Svensson.»

Konstitutionsutukottets memorial AV 1U.

It.

(Prototokoll över försvarsärenden den 5 maj 1922.)

»I underdånig skrivelse den 25 april 1922 hemställde Svenska Stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga marinförvaltningen,
dels att antaga ett av bolaget till marinförvaltningen avgivet
anbud å leverans sommaren 1922 av 5,100 ton stenkol till ett pris
av respektive kr. 29: —, 29: 50 och 30: — per ton eif Göteborg, Karlskrona
eller Stockholm, dels ock att till bolaget utbetala ett förskott av
15 kr. per ton i den mån kolen utbrutits och lagrats på Spetsbergen och
marinförvaltningen därom erhållit meddelande.

I ett över berörda framställning den 29 april 1922 avgivet utlåtande
anförde marinförvaltningen bland annat följande:

''För flottans behov användes huvudsakligen rökfria Waleska stenkol.
Spetsbergskolen äro närmast att jämföra med engelska ostkustskol,
av vilken kolsort flottan endast bar begränsad användning. Spetsbergskolen
äro dessutom enligt av marinförvaltningen inhämtade uppgifter,
synnerligen stybbiga och ställa sig för närvarande i pris dyrare än de
stora, harpade engelska ostkustkolen. Marinförvaltningen saknar dessutom
erfarenhet beträffande Spetsbergskolens användbarhet för flottan,
men ämnar gå i författning om övertagande från järnvägsstyrelsen av en
mindre kvantitet av nämnda kolsort för verkställande av prov, innan
någon större kvantitet kan ifrågakomma till upphandling.

Med anledning härav får marinförvaltningen i underdånighet hemställa,
att den av Svenska Stenkolsaktiebolaget Spetsbergen gjorda framställningen
för närvarande ej måtte föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts
åtgärd.’

Den kvantitet spetsbergskol, som marinförvaltningen enligt vad
förvaltningen i sitt utlåtande anfört haft för avsikt övertaga av järnvägsstyrelsen,
lär hava bestämts till 20 ton.

Efter gemensam beredning inom försvars- och handelsdepartementen
biföll Kungl. Maj:t den 5 maj 1922 bolagets förevarande framställning.
Svenska Stenkolsaktiebolaget Spetsbergen har härigenom beviljats en ekonomisk
favör utöver den, som av riksdagen fastställts, och har enligt vår
mening riksdagens beskattningsrätt även i detta fall trätts för nära.

På grund av vad sålunda förekommit har jag ansett, att anmälan
bör, jämligt § 107 regeringsformen, hos riksdagen göras mot departementscheferna,
statsråden Hansson och Svensson.»

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

(Protokoll över socialärenden den S maj 1922 och kommunikationsärenden den
27 september 1922.)

»I underdånig skrivelse den 25 april 1922 hemställde Svenska Stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga medicinalstyrelsen
att antaga ett av bolaget till medicinalstyrelsen avgivet anbud
å leverans sommaren 1922 av 6,700 ton stenkol till ett pris av respektive
kronor 29 och 30 per ton eif Göteborg eller Stockholm.

1 ett i anledning av berörda framställning angivet utlåtande den
29 april 1922 anförde medicinalstyrelsen bland annat, att möjlighet syntes
förefinnas för placering av ovannämnda kvantitet stenkol på hospitalen
i Stockholm, Göteborg och å andra närliggande orter samt att styrelsen,
som, därest kvaliteten av de offererade kolen visade sig tillfredsställande,
icke hade något att erinra mot bolagets framställning, fördenskull tillstyrkte,
att Kungl. Maj:t bemyndigade styrelsen att med bolaget träffa
avtal om leverans till statens hospital av en kvantitet av 6,700 ton stenkol.

På tillstyrkan av departementschefen, statsrådet Lindqvist, bemyndigade
Kungl. Maj:t den 5 maj 1922 medicinalstyrelsen att med bolaget
träffa avtal om leverans sommaren 1922 till statens hospital och asyler
av 6,700 ton stenkol till högst ovan angivna pris.

Sedermera inkom medicinalstyrelsen till Kungl. Maj:t med eu den
5 september 1922 dagtecknad skrivelse, däri styrelsen anförde i huvudsak
följande.

Då det mött stora svårigheter för hospitalsförvaltningarna att med
tillgängliga resurser själva omhänderhava transporten av de offererade
kolleveranserna från de i bolagets ovanberörda anbud ifrågasatta leveransorterna
Göteborg och Stockholm, hade bolaget på begäran av styrelsen
inkommit med anbud å leverans fritt vid de hospital, vilka ifrågasatts
såsom mottagare av leveranserna. Bolaget hade därvid erbjudit
följande priser pr ton:

för Göteborgs hospital..........kr. 34: 90

» Kristinehamns hospital........» 34: 70

» Vänersborgs hospital och asyl.....» 37: —

» Uppsala » » ».....» 34: 70

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

Av det erbjudna kolpartiet, 0,700 ton, hade styrelsen dittills med
bolaget kontraherat om leverans av sammanlagt 3,650 ton till hospitalen i
Göteborg och Uppsala till senast erbjudna priser av respektive kronor 34: 90
och 34: 70 för ton fritt respektive hospitals järnvägsstation eller brygga. Beträffande
det för Vänersborgs hospital och asyl avsedda partiet, 2,300 ton,
hade styrelsen funnit den av bolaget begärda ersättningen för kolens transport
från Göteborg till Vänersborg anmärkningsvärt hög och hade därför
för vinnande av erfarenhet rörande de i allmänna marknaden gällande kolpriserna
vid leverans fritt å nämnda hospitals brygga anmodat direktionen
för hospitalet att i vanlig ordning infordra anbud å kol, vilka anbud
skulle underställas styrelsens prövning. Av de i anledning härav
inkomna anbuden hade direktionen till antagande förordat ett av eu
firma i Göteborg avgivet anbud å ungefär 2,200 ton Best South Yorkshire
Association härd screened steam coal till pris av kronor 30: 30 för 1,000
kilogram eif anstaltens brygga. Då Spetsbergskolen betingade avsevärt
högre pris vid leverans vid Vänersborgs hospital än de av Göteborgs-firman
offererade kolen, vilka därjämte syntes vara kvalitativt överlägsna,
ansåge sig medicinalstyrelsen böra ifrågasätta, huruvida icke det av Göteborgs-firman
avgivna anbudet borde givas företräde framför Spetsbergsbolagets.

På grund av vad sålunda anförts hemställde medicinalstyrelsen om
bemyndigande att med ovannämnda firma träffa avtal om leverans till
Vänersborgs hospital och asyl av cirka 2,200 ton engelska stenkol till
pris av kronor 30: 30 per 1,000 kilogram eif anstaltens brygga.

Denna medicinalstyrelsens hemställan bifölls av Kungl. Maj:t den
27 september 1922, och häremot är intet att erinra. Men i samma konselj
anbefalldes efter gemensam beredning inom social- och kommunikationsdepartementen
järnvägsstyrelsen att med ovannämnda bolag träffa
överenskommelse angående leverans under år 1922 till statens järnvägar
av ovanberörda parti stenkol om 2,300 ton till pris och under villkor,
som föreskrivits i Kungl. Maj:ts här ovan under a) omförmälda beslut
den 5 maj 1922 angående leverans till statens järnvägar av stenkol från
Spetsbergen.

Genom detta senare ävensom genom Kungl. Maj:ts i början av
denna avdelning omförmälda, den 5 maj 1922 fattade beslut har Svenska
Stenkolsaktiebolaget Spetsbergen ännu en gång tilldelats en ekonomisk
favör utöver riksdagens beslut och dennas beskattningrätt enligt vår
mening åter trätts för nära.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 5 sand. 11 käft. (Nr 19.)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

På grund av vad sålunda förekommit hava vi ansett, att anmälan
bör, jämlikt 107 § regeringsformen, hos riksdagen göras mot departementschefen,
statsrådet Lindqvist, och t. f. chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Svensson.»

(Kommandomål: G. O. 1200/1922 för marinen och G. O. 1720/1922 för armén.)

av herr ReutersJciöld, som med instämmande av herrar Stendahl'',
Nilsson i Antnäs och Starbäck anfört:

»Den sista augusti 1922 inkom till försvarsdepartementets chef en
anmälan från Sv. järnvägsmannaförbundets styrelse ang. påstått försök
av befäl i tjänst vid visst husarregemente att värva »strejkbrytare bland
manskapet vid nämnda regemente för eventuell tjänstgöring vid i lönekonflikt
indragen enskild järnväg». Av regementschefen infordrad förklaring
visade, att något sådant försök ej skett, men att ett kort meddelande
om anställningsmöjlighet lämnats dem av underbefälet, som av
andra skäl skulle erhålla tjänstledighet. Förklaringen delgavs Järnvägsmannaförbundet
jämte avskrift av ett departementschefens handbrev av
14 sept., till regementschefen, vari uttalades bl. a. följande: »För ska pandet

och upprätthållandet av ett gott förhållande mellan den militära
personalen och den civila befolkningen är det av största betydelse, att
den militära personalen iakttager den strängaste neutralitet under arbetskonflikter.
Även om i nu ifrågavarande fall någon värvning till strejkbrytare
icke förekommit må det dock synas olämpligt, att en officer inom
förläggningen inför manskapet uppträder såsom ombud för den ena parten
i en befarad konflikt. Det kan icke undvikas, att ett sådant uppträdande
lätt får karaktären av försök att utöva påtryckning på de underordnade
och att beklagliga missförstånd rörande den militära personalens
ställning under arbetskonflikter framkallas.»

Någon månad senare ingavs av samma Järnvägsmannaförbund jämte
Lokomotivmannaförbundet en ny anmälan, denna gång riktad mot vissa
officerare, som påstodos hava tjänstgjort i stället för strejkande vid en
del järnvägar. Det yttrades i skrivelsen bl. a. att det »säkerligen icke är
ekonomiska svårigheter, som drivit militära befälspersoner till detta steg»,
som tvärtom måste »anses som ett rent partitagande från deras sida emot
de för sin existens kämpande arbetarna», och att ett dylikt ställningstagande
måste få konsekvenser »genom den animositet som hos folkets
breda lager uppstår emot vårt lands försvar». Även denna anmälan, av

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

11 okt. 1922, föranledde förklaringars infordrande från tre regementsehefer.

I den ena av dessa förklaringar meddelades, att viss officer under
den tid mellan olika tjänstgöringsperioder, då jämlikt gällande bestämmelser
tillstånd kunde lämnas att vistas utom förläggningsorten, erhållit
sådant tillstånd och att regementschefen förklarat sig icke hava haft
något att erinra emot ledighetens användande till tjänstgöring vid järnväg,
helst det inkomsttillskott, som därigenom erhölles, vore väl behövligt
och ett nekande hade varit »ett partitagande för de strejkande», vilket
varit så mycket mindre på sin plats, som trafikens lamslående inneburit
avsevärda svårigheter för regementet. I handbrev av 19 okt. uttalade
departementschefen samma mening som i handbrevet av 14 sept., samt
tilläde, att »enskilda officerares uppträdande såsom strejkbrytare framkallar
lätt — icke blott inom den strejkande arbetargruppen utan bland
arbetarna över huvud taget -— den föreställningen att den militära personalen
är fientlig mot arbetarnes strävanden, en föreställning, som i hög
grad bidragit till skapandet av den s. k. försvarsfientligheten inom arbetarklassen».
Departementschefen uttalade vidare, att vad som skett kunde
»knappast uppfattas såsom annat än ett partitagande mot de strejkande»,
och att han icke kunnat tänka sig, att ett tillstånd att vistas utom förläggningsorten
»skulle komma att utnyttjas på sätt som nu skett»; »nu vunnen
erfarenhet föranleder mig emellertid att överväga förslag till sådana ändringar
i bestämmelserna, att för framtiden ett upprepande av det skedda kan förekommas.
D Regementschefen erinrade i svarsskrivelse av 24 okt., att formen
»tillstånd att vistas utom tjänstgöringsorten» i detta fall var oväsentlig
och lika väl kunnat vara »tjänstledighet» — det väsentliga var,
att vid ifrågavande tidpunkt ledighet i ena eller andra formen borde
beredas officerare, »beroende på att den provisoriskt bestående härordningen
här berett en mellantid, under vilken en del befälspersonal icke
tages i anspråk av tjänsten». Departementschefen åter fasthöll i nytt
handbrev av 27 okt., att skillnaden i omdömet om officerare, som utfört
strejkbrytararbete under tjänstledighet eller under tillstånd att vistas utom
förläggningsorten, visserligen vore ingen, men att skillnaden mellan dessa
båda former för bortovaro i och för sig icke vore oväsentlig: i ena fallet
kunde endast göras föreställningar rörande det olämpliga i handlingssättet,
i det andra kunde missbruket förhindras genom ändring i bestämmelserna.

I den andra av de infordrade förklaringarna uttalade regementschefen,
att han saknat anledning kontrollera sättet för ledighets användning,
då ledigheten angetts vara »enskilda angelägenheter». Efter verkställd
undersökning ansåg regementschefen emellertid ekonomisk fördel

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

hava varit skälet till den tillfälliga anställning, som ägt rum, och påpekade,
»att t. ex. en fänrik är vida sämre ställd i ekonomiskt hänseende
än både lokförare, maskinister och konduktörer vid de enskilda järnvägarna».
Även denna regementschef fick därpå mottaga ett handbrev
från departementschefen, vari denne dels framhöll samma allmänna synpunkter
som ovan antytts, dels betonade, att den ekonomiska vinningen
icke kunde uppväga den moraliska skadan av strejkbryteri.

I det tredje fallet framhöll regementschefen, att för en av hans
officerare ekonomiskt nödläge varit anledning till det tillfälliga arbetet,
och att för två andra anställningen berott av personlig vänskap och förbindelse
med trafikchefen, men att regementschefen för att förebygga
möjligt störande av det goda förhållandet till samhället redan gått i författning
om anställningarnas avvecklande. Något handbrev från departementschefen
utgick icke till denne regementschef, varemot de båda förbund
som gjort anmälan, erhöllo avskrift av övriga handbrev.

Sedermera påbjöd Kungl. Maj:t i kommandoväg den 11 dec. för
marinen och den 12 dec. för armén sådan ändring i bestämmelserna
rörande tillstånd att vistas utom förläggningsorten, att framdeles »beställningshavare
under åtnjutande av sådant tillstånd icke må utan särskilt
medgivande av vederbörande befälhavare åtaga sig tjänst eller uppdrag,
som icke skulle kunna förenas med hans militära tjänstgöring».
Något protokoll över beslutet finnes icke, utan allenast vanlig lista över
beslut i föredragna ärenden. Grunden till och syftet med ändringen
framgår emellertid klart av de tidigare handbreven från departementschefen.

Beträffande dessa handbrev, torde icke kunna med fog påstås, att
de äro oförenliga med departementschefens ställning, även om det måste
betecknas såsom ovanligt och till sin rättsliga karaktär tvivelaktigt, att
departementschefen i dessa gett uttryck åt sin personliga uppfattning
och icke, så vitt handlingarna utvisa, åt regeringens eller Kungl. Maj:ts.
(Angående äldre fall av liknande handbrev, se Statsvetenskaplig Tidskrift
1914 sid. 289 ff).

Vad åter angår besluten av 11 och 12 dec., måste först och främst
mot departementschefens tillstyrkande därav anmärkas, att det måste
anses i hög grad besynnerligt ej mindre att militär befattningshavare
däri uttryckligen förklarats kunna erhålla medgivande att utföra uppdrag,
som icke kan förenas med hans militära tjänstgöring, ehuru utan sådant
medgivande dyl. uppdrag ej får utföras, än ock att denna regel gäller
allenast vid tillstånd att vistas utom förläggningsorten, men varken vid
»tjänstledighet» eller vid faktisk ledighet från tjänstgöring utan ombyte

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

av vistelseort. Än mera anmärkningsvärt är, att den sålunda givna föreskriften,
om den tillstyrkts av en icke-socialdemokratisk departementschef,
knappast kunnat tolkas annorlunda än som uttryck för eu alldeles särskilt
militaristisk kåranda, som icke tilläte ett icke ståndsmässigt arbete. Redan
detta visar, att bestämmelsen är en s. k. kautschukbestämmelse, som lätteligen
kan tolkas och tillämpas på alldeles motsatta sätt av olika befälhavare.
Ingen lärer kunna med bestämdhet angiva, vilka tjänster och
uppdrag som icke skulle kunna förenas med vederbörandes militära
tjänstgöring. Men därmed är också dörren öppnad på vidaste gavel för
godtycket.

Departementschefen torde hava ansett sig gagna försvaret genom
denna åtgärd. Men det är ett rent s. k. militaristiskt sätt, varpå detta
skett, då han icke vill medgiva officer samma medborgerliga frihet i sitt
enskilda liv utanför tjänstgöringen som andra medborgare, utan tyckes
fordra, att officeren alltid skall tänka och handla som militär, så länge
han står till disposition för tjänstgöring. Om än alltså avsikten varit
lovvärd, har tydligen förmågan att rätt utföra densamma alltför mycket
brustit. Men härtill kommer ännu en viktig omständighet, i det att departementschefen
uppenbarligen sammanblandat arbetarorganisationernas
intressen med samhällets.

Om det förhåller sig så, att bland de organiserade arbetarna, vilka
dock utgöra blott en del av Sveriges folk, ovilja uppstår mot försvaret,
därför att officerare i sin egenskap av fria medborgare följa samma övertygelse
som så många civila medborgare ur andra klasser än arbetarnas,
och betrakta ett arbete som strejkande arbetare lämnat, såsom ett moraliskt
lika lovligt och ärligt arbete som vilket som helst annat och icke
såsom ett förkastligt s. k. strejkbryteri, så utgör detta beklagliga förhållande
från de organiserade arbetarnas sida icke tillräcklig grund för
myndigheterna att söka förhindra sagda arbetes utförande, i det att för
myndigheterna den ena folkuppfattningen måste vara lika berättigad som
den andra i dylika ting. Tvärtom borde det åligga myndigheterna att
i detta fall upplysa arbetarna om oriktigheten i deras uppfattning av de
andras ställning, helst denna uppfattning är rättsligt oförenlig med den
svenska grundlagsprincipen om arbetsfrihet och medborgarfrihet. Det måste
stå officer lika väl som annan medborgare fullt fritt att, så snart han icke
gör tjänst, använda sina krafter på vilket i och för sig lovligt sätt som
hälst utan att därigenom bliva förevitad, att han, efter vissa andra medborgares
mening, därigenom sätter samhällets, statens eller krigsmaktens
neutralitet i fara. Så snart han icke uppträder i uniform eller i egenskap
av officer, är han blott medborgare och icke försvarsorgan. För -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

svarsintressets behöriga beaktande hade krävt* att just detta klargjorts för
dem, som nu missuppfattat saken.

Mot föredragande statsrådet P. A. Hansson borde därför av utskottet
gjorts anmärkning enligt R. F. § 107.»

TI.

(Protokoll över försvarsärenden den 20 oktober 1922.)

av herr ReutersMöld, som anfört:

»I proposition nr 350 till 1921 års riksdag (sid. 289—91) anfördes
bl. a., att en nedsättning av rekryteringsanslaget till arméen borde
kunna ske med 196,600 kr. på grund av legans och anställningspremiernas
avskaffande, och att »då antalet manskapsvolontärnummer i statförslagen
för år 1922 är det samma» som i de för 1921 fastställda staterna,
anslaget till rekryteringskostnader, förut 810,950 kr., borde bliva
614,350 kr. Riksdagen fann, i skrivelse nr 4 A (sid. 13) ej anledning
till annan erinran häremot än att en nedsättning till 584,000 kr. syntes
möjlig och därför även vidtogs.

Sedermera föreslog Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1922
års riksdag (Fjärde huvudtiteln sid. 19—21), att anslaget till rekryteringskostnader
skulle för första halvåret 1923 upptagas med en tredjedel av
nyssnämnda belopp eller 195,000 kr. Departementschefen framhöll härvid,
att anställning av volontärer regelrätt ägde rum fr. o. m. 1 nov. och
att därför med fog kunde antagas, att det övervägande antalet kontrakt
skulle utlöpa under senare halvåret. Någon erinran mot antalet volontärer
gjordes däremot ej. Riksdagen nedsatte emellertid, enligt skrivelse nr
4 A (sid. 6), anslaget till 50,000 kr., och anförde som skäl härför den
högst betydliga reservation, som fanns vid 1922 års ingång eller kr.
460,557: 37, vilken reservation vid samma års utgång enligt budgetredovisningen
ökats till kr. 724,271: 70.

Till 1922 års riksdag avlät Kungl. Maj:t vidare särskild proposition
(nr 248, sid. 178, 179) ang. avlöningsanslaget och beräknade däri, »med
anledning av inträffade vakanser i såväl befäls- som manskapsgraderna»
i likhet med vad även förut skett, att en nedsättning i anslaget skulle
kunna ske med 12 %. Dock ifrågasatte departementschefen, »huruvida
under nu rådande rekryteringsförhållanden», vilka i statsverkspropositionen
karakteriserats därmed, att »under senaste tiden har tillströmningen av
rekryter väsentligen ökats», denna nedsättning verkligen kunde utan risk
göras, och erinrade, att vakanserna 1 febr. 1922 utgjort endast 16,48 %

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

av styrkan enligt stat mot 47 % s. d. 1921. Såväl av detta förhållande
som av hänsyn till den förestående omorganisationen av försvaret kunde
särskilda åtgärder till begränsning av utgifterna böra tagas under övervägande,
bl. a. inskränkning av rekryteringen. Departementschefen förklarade
sig dock ej beredd »att i detta sammanhang framlägga förslag
om dylika åtgärder», men hade velat erinra »därom, att sådana åtgärder
kunna framdeles visa sig behövliga till förhindrande av förevarande anslags
överskridande». Riksdagen fann i skrivelse (nr 237) med visst undantag,
som här saknar betydelse, ej anledning till erinran mot »Kungl. Maj:ts
förslag», varmed emellertid riksdagen alltså icke gjort något uttalande ang.
de eventuella åtgärder, om vilka departementschefen talat, men varom
intet förslag framlagts.

Frågan om sådana åtgärders vidtagande upptogs av departementschefen
13 okt. 1922, då han, utan att någon utredning förebragts eller
någon myndighets yttrande, så vitt protokoll och handlingar utvisa, infordrats,
hemställde om utfärdande av föreskrift, att antagning av manskap i fast
anställning tillsvidare ej måtte äga rum utan särskilt medgivande från
Kungl. Maj:t, såvida därigenom manskapsstyrkan skulle komma att överstiga
vissa procent av antalet i stat upptagna manskapsbeställningar.
Ett omnämnande av detta beslut förekommer i statsverkspropositionen
till 1923 års riksdag (Fjärde huvudtiteln sid. 46), och på grundvalen
av de därpå grundade faktiska förhållandena gjordes beräkningarna av
anslagsbehovet.

Bristen på utredning visade sig omedelbart på det sätt, att i den
närmaste tidens konseljer framställningar måste behandlas från 41 regements-
eller andra truppförbandschefer ang. medgivande till avvikelser.
Motiveringarna till dessa visa, att beslutet säkerligen avstyrkts, om grundlagsenlig
beredning ägt rum. Och bifall till framställningarna gavs i
regel endast när det visades, att eljest redan ingångna preliminära avtal
med anställningsvilliga skulle brytas (prot. 27 okt., 3 nov., 9 nov., 18
nov., 24 nov., 30 nov., 8 dec.).

Genom det anmärkta rådslaget hade departementschefen, bortsett
från den underlåtna grundlagsfordrade beredningen, tillstyrkt ett ensidigt
åsidosättande genom Kungl. Maj:t av de grunder för manskapsanställning,
varpå försvarsorganisationen byggts och vartill riksdagen beviljat
anslag, dem Kungl. Maj:t för övrigt själv äskat. Även om detta icke
direkt strider mot RF § 80, som formellt blott avser värnpliktslagen,
står det dock ingalunda i nödig överensstämmelse med grunderna för
sagda grundlagsstadgande. Hade departementschefen, efter vederbörlig beredning,
funnit avlöningsanslaget för första halvåret 1923 bliva otillräckligt

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

— rekryteringsanslaget var fullt tillräckligt — så hade det riktiga varit,
att han överlämnat åt riksdagen att direkt taga ställning till frågan och
icke, såsom nu skedde, ställt densamma inför ett fullbordat faktum, manskapsstyrkans
begränsning. Riksdagen hade tidigare uttalat sig allenast
om Kungl. Maj:ts förslag men aldrig om departementschefens uttalanden
om möjliga framtida åtgärder, vilkas omnämnande i förväg närmast
måst anses som en erinran, att saken skulle i sinom tid föreläggas riksdagen.

Mot föredraganden, statsrådet P. A. Hansson, hade därför utskottet
bort göra anmärkning enligt RF § 107.»

Y1I.

(Protokoll över socialärenden den 13 oktober 1922.)

av herr Reuterskiöld, som med instämmande av herrar Nils Anton
Nilsson och Gustafson i Kasenberg anfört:

»Enligt gällande fattigvårdslag § 8 skall fattigvårdsreglemente antagas
av fattigvårdssamhälle och av K. B. oförändrat fastställas eller
ogillas, och heter det vidare: »Finner K. B. andra gången, ett förslag underställes,
detsamma allt fortfarande icke kunna fastställas, har K. B. att
hänskjuta frågan till Kungl. Maj:t, som utfärdar reglemente för fattigvårdsamhället».
I praxis låter K. B. fattigvårdskonsulenten först avge
yttrande och fattar i regel beslut i enlighet med detta. Något officiellt
meddelande om grunderna för ett ogillande ges icke, men naturligen får
samhället dels av konsulentens yttrande, dels genom underhandsförfrågningar
besked om dessa och har därefter att taga under övervägande, om
och i vad mån ändringar kunna göras. Om emellertid vid första granskningen
icke allt det, varemot anmärkning från K. B:s sida kan göras,
kommer under prövning, blir följden antingen att samhället berövas möjligheten
såväl att själv besluta ändringar som t. o. m. att yttra sig över
anmärkningarna, eller ock att en ny återremiss skall ske, ehuru lagen
icke förutsett detta fall och för den skull ej heller innehåller uttryckligt
stadgande härom, må vara att den genom orden »allt fortfarande» i § 8
antytt, att grunden till ogillandet bör vara den samma även vid andra
prövningen. Ur den kommunala självstyrelsens synpunkt måste det anses
nödvändigt, att denna tolkning blir i praxis härskande.

Emellertid har Kungl. Maj:t i detta hänseende under granskningsåret
handlat i alldeles motsatt anda, och då även i vissa andra fall

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

Kung]. Maj:t alltför litet beaktat den kommunala självstyrelsens viktiga
princip, har det synts nödigt att för riksdagen anmäla några av dessa fall.

Sedan Stafnäs kommun inom Värmlands län hos K. B. sökt fastställelse
å ett fattigvårdsreglemente, yttrade konsulenten i infordrat
yttrande, att »emot inneliggande förslag till reglemente för fattigvården
i Stafnäs kommun har jag intet annat att erinra än att i reglementsförslagets
§ 5 andra stycket strukits» vissa ord, som funnos i det s. k.
normalreglementet. Kommunen ändrade efter återremissen denna § på
sätt, som konsulenten godkände i det förnyade yttrande, vilket infordrades
från honom, men samtidigt riktade konsulenten i detta andra yttrande
vissa, förut ej framställda, anmärkningar mot andra delar av förslaget,
oaktat dessa funnits redan i det först insända och i dessa stycken
utan anmärkning lämnade förslaget. Iv. B. ogillade i följd härav förslaget
även vid den andra prövningen, men återremitterade detsamma
detta oaktat icke, utan underställde det Kungl. Maj:ts prövning. Ej
heller Kungl. Maj:t fann anledning återsända det till K. B. för inhämtande
av kommunens förnyade yttrande över de sålunda för första
gången framställda anmärkningarna, utan utfärdade reglementet rättat i
enlighet med dessa.

Då föredragande departementschefen, statsrådet Lindqvist, sålunda
brustit i den skicklighet, varmed dylika, för den kommunala självbestämningsrätten
ömtåliga och viktiga ärenden böra handläggas, hade utskottet
bort hos riksdagen göra anmälan mot honom enligt R. F. § 107.»

VIII.

(Protokoll över socialärenden den 24 november 1922.)

av herr Reuterskiöld, som med instämmande av herrar P. E. A.
Jonsson och K. A. Westman anfört:

»Till den lediga landssekreteraretjänsten i Kopparbergs län hade i
behörig tid anmält sig 9 sökande. Bland dessa utmönstrade länsstyrelsen
en, landssekreteraren Hultman, på den grund, »att denne så nyligen erhållit
ordinarie landssed-eter ar ebefältning och icke föreburit några skäl, som motivera
förflyttning till annat län». Denne sökande var i meriter avgjort
överlägsen den, som av länsstyrelsen uppfördes å förslagets tredje rum,
och anförde också besvär över förslaget. Även tre av de övriga sökande
klagade över samma förslagsrums besättande, men då deras meriter icke
kunna anses sådana, att de ovillkorligen bort uppföras framför den som
erhållit tredje rummet, sakna deras besvär betydelse för det rådslag,

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 5 saml. 11 käft. (AV 19.) 5

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

varom här är fråga. Särskild påminnelseskrift ingavs dessutom av den
å första rummet uppförde landssekreteraren Wik i anledning av länsstyrelsens
motivering till detta förslag och dess i visst samband därmed
stående förord för den å tredje rummet uppförde sökanden, länsassessorn
i Kopparbergs län Fahlroth. Ifrågavarande motivering innehöll bl. a.,
att länsstyrelsen hyst tvekan, huruvida de å första och andra rummen
sedermera uppförde, »såsom redan innehavare av ordinarie landssekreterarebefattning,
kunna anses hava befogade anspråk på förflyttning till
annat län, med hänsyn till deras långa tjänstgöring i Norrland — men i
övrigt lämnande frågan öppen». Förordet för Fahlroth grundade sig på
dennes långa och utmärkta tjänsteverksamhet inom länet, vilken gjorde
honom »mest förtjänt, skicklig och lämplig».

Kungl. Maj:t fann de anförda besvären ej föranleda ändring i
upprättade förslaget och utnämnde, på föredragning av departementschefen,
statsrådet Lindqvist, den på tredje förslagsrummet uppförde
Fahlroth. Hultmans besvär medförde sålunda ingen rättelse, varemot i
beslutet, med anledning av annan sökandes besvär, erinrades, att denne
sökande s. d. redan utnämnts till landssekreterare i annat län.

Att ingen som helst rätt till erhållande av sökt befattning finnes
för någon sökande, huru förtjänt och skicklig han än må vara, är av
gällande rätt fullt erkänt. Däremot har varje sökande till befattning,
som anslagits ledig till ansökan och till vars återbesättande förslag skall
uppsättas, rätt att å förslaget erhålla det rum, vartill hans meriter giva
anledning, och ingen kan från förslag uteslutas av grunder, som icke äro
av lagen erkända. Till rättelse av möjligt godtycke vid tillämpningen är
därför besvärsrätt tillagd en var, som anser sig obehörigen åsidosatt. Med
fäst avseende härå, måste mot föredragande departementschefen anmärkas,
att, enär, så vitt handlingarna utvisa, klaganden Hultman ovillkorligen
bort, därest han över huvud kommit i betraktande vid förslagets uppgörande,
i stället för Fahlroth erhålla tredje förslagsrummet, det av länsstyrelsen
anförda, i och för sig lagligen ohållbara skälet erhållit ett skenbart
godkännande från Kungl. Maj:ts sida, som måste antingen verka
förvirrande på framtida praxis eller av denna trots utgången av besvärsmålet
i detta fall lämnas obeaktat: i båda fallen måste föredraganden
anses hava brustit i den skicklighet, som under alla förhållanden måste
av honom krävas.

Vidkommande härefter den av föredraganden tillstyrkta utnämningen
av Fahlroth framför Wik, bör visserligen erkännas både att i regel stora
svårigheter möta vid bedömandet av en skedd utnämnings riktighet eller
oriktighet, dels att meriter på grund av intim kännedom om de förhållanden,

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19. 36

med vilka den utnämnde kommer att få beröring, måste tillmätas Bibetydelse.
Men i nu föreliggande fall innebär den tillstyrkta utnämningen
sä uppenbart ett underkännande av den å första förslagsrummet uppfördes
större förtjänst och skicklighet att föredragandens oväld och skicklighet
vid ärendets handläggning måste ifrågasättas.

Till en början må erinras, att det i praxis är en erkänd regel, att
befattningshavare i Norrland efter viss tids väl vitsordad tjänstgöring
hava visst anspråk på förflyttning söderut, där ej särskilda hinder möta.
Wiks tjänstgöring var både mer än tillräckligt lång och mer än tillräckligt
väl vitsordad härför, och det är dessutom känt, att han, om han
sä önskat, kunnat erhålla transport till annat län än Kopparbergs,
vadan något särskilt hinder för hans utnämning därstädes icke förefanns.
Att han i och för sig i förtjänst och skicklighet var Fahlroth avgjort
överlägsen, har heller icke av någon bestritts, varemot länsstyrelsen förmenat,
att för Kopparbergs län Fahlroth skulle vara den mest förtjänte
och skicklige och ej blott den av länsstyrelsen helst önskade. Detta
förmenande saknar emellertid objektivt giltiga grunder, i det att handlingarna
utvisa, att Wik genom sin tidigare och långvariga tjänstgöring
inom Kopparbergs län förvärvat minst lika ingående kännedom just
angående detta län som Fahlroth, vilken visserligen såsom yngre och
senare där verksam kunde anses känna dess tillfälliga förhållanden vid
utnämningstiden något bättre än Wik som icke haft sin verksamhet där
under de senare åren. Men om avgörande vikt skulle fästas vid en
dylik kännedom om stundens förhållanden, bleve i varje fall den sökande,
som vore länsassessor i det län, där ledigheten uppstått, så framt han
ej vore ovanligt dålig, den lämpligaste och skickligaste.

En jämförelse mellan W. och F. ger vid handen, att W., som var
58 år, räknade tjänsteår med 34—11—5, F., som var 52 år, med 28
8—28; båda hade avlagt examen till rättegångsverken W. 1887, F. 1893
och båda utövat domarämbete i 3 mån., varemot W. tjänstgjort som
landssekreterare i 17 år 3 mån. 11 dagar, F. i 2 år 7 mån. 16 dagar,
W. som landskamrer i 1 år 4 mån., F. icke alls, W. som länsnotarie i

2 år 11 mån. och 20 dagar, F. som länsassessor i 1 år 8 mån. 16 dagar
och som länsnotarie 5 år 10 mån. 25 dagar, W. som kronofogde i 1 år

3 män., F. icke alls, vadan W:s tjänstetid i landsstaten och domarämbete
var 23 år 1 mån. 1 dag, F:s 10 år 5 mån. 27 dagar. Inom Kopparbergs
län gjorde W. tjänst 1888—90 och 1893—1908, varefter han övergick
till Vesternorrlands län, F. åter, som inom landsstaten började i
Yesternorrlands län 1897—1901 har sedan nov. 1901 tjänstgjort i Kopparbergs
län. Beträffande uppdrag inom Kopparbergs län utanför lands -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

statstjänst hava såväl W. som F. ett stort antal sådana av olika slag
att uppvisa.

Med fäst avseende å grundlagens bud om skicklighet och förtjänst
såsom enda befordringsgrund och då i nu förevarande fall W:s skicklighet
och förtjänst såväl i allmänhet som med hänsyn till de särskilda
krav, vilka möjligen kunna ställas på landssekreteraren i Kopparbergs
län, styrkts vara otvivelaktigt överlägsen F:s, samt då intet lagligt skäl
funnits för Hultmans uteslutande från förslagsrum, hade föredraganden
bort tillstyrka F:s avförande från förslaget och H:s uppförande i hans
ställe samt W:s utnämning till den lediga befattningen, helst de av länsstyrelsen
anförda skälen mot H:s uppförande å förslag och för F:s utnämning,
i den mån förordet grundades på F:s större förtjänst och
skicklighet, saknat laglig grund. Mot föredraganden hade därför utskottet
bort göra anmärkning enligt RF § 107.»

IX.

(Protokoll över nansärenden den 27 januari 1922.)

av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Tillämpningen av 1917 års starkdrycksförordning, i vad den avser
det kommunala vetots utövning, har av allehanda skäl lett till en mot
lagstiftningens såväl innehåll som anda stridande praxis. Och denna
praxis har berott och beror alltjämt ytterst av den ståndpunkt Kungl.
Maj:t vid besvärsmåls avgörande intagit och intager. Härvid bör erinras,
dels att dylika besvärsmål, där de direkt avse kommunalrepresentationens
beslut, i sista instans skola avgöras av regeringsrätten, men där de avse
K. B:s beslut, i anledning av kommunalrepresentations yttrande över inkomna
bolagsansökningar, avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, dels att i
senare fallet Kungl. Maj:t regelbundet undvikit att, såsom dock lämpligen
bort ske för undvikande av olika tillämpning i de båda konkurrerande
sista instanserna, först inhämta regeringsrättens yttrande. Ju mera
förhållandena avlägsna sig från kristiden och dess undantagskrav, desto
viktigare och allt mera trängande blir det emellertid, att praxis beträffande
nu ifrågavarande lagstiftning ändras, och härför fordras i första
hand, att Kungl. Maj:t själv bryter med den under kristidens tryck av
Kungl. Maj:t själv utbredda, men felaktiga tillämpningen. Så har dock
ännu icke skett, oaktadt anledningar härtill ingalunda saknats heller
under det år utskottets protokollsgranskning vid innevarande riksdag omfattat.
Något typfall hade för den skull, bland dem som i protokollen

Konstilutionsiitekotteta memorial AV 19.

föreligga, bort av utskottet jämlikt K. F. § 107 för riksdagen anmälas. Ett
sådant fall är följande.

Genom beslut den 24 aug. 1921 meddelade K. B. i Kalmar län,
i överensstämmelse med vad Västerviks stadsfullmäktige föreslagit, spritvaruförsäljningsbolaget
i sagda stad tillstånd att idka utminutering och
utskänkning av spritdrycker, vin och Öl. Utöver vissa särskilda föreskrifter,
som ostridigt avsågo rörelsens bedrivande, hade stadsfullmäktige
föreslagit och K. B. godtagit bestämmelser därom, att motbok ej finge
utlämnas till den, som ej fyllt 25 år, att män med eget hushåll finge
erhålla 2 och män utan sådant 1 liter spritdrycker pr månad, dock med
viss utökningsrätt för bolaget, att kvinnor med eget hushåll finge tilldelas
högst 1 liter spritdrycker i månaden och kvinnor utan sådant högst 1
liter i kvartalet, och att tilldelningen av starkare viner — över 12 % —
skulle begränsas till 2 helbuteljer i månaden. Besvär anfördes mot
K. B:s beslut under erinran bl. a., att starkdrycksförordningens syfte vore,
att försäljningen skulle ske på grundval av den individuella kontrollen
och enligt §§ 48 och 63, så att så ringa skada som möjligt därmed åstadkommes,
att enligt förordningen det icke vore stadsfullmäktige och K. B.,
som ägde bestämma maximikvantiteten vid utövningen av den individuella
kontrollen, utan bolagen själva, såsom bl. a. framginge av § 30 andra
stycket, och kontrollstyrelsen, som enligt § 19 mom. 10 är högsta instans
över bolagen, och att intet stöd för en maximibegränsning beträffande starkviner
genom stadsfullmäktige funnes i lag eller författning. Stadsfullmäktige
avstyrkte med 17 röster mot 10 besvären under åberopande av
den tolkning Kungl. Maj:t tidigare upprepande gånger givit och särskilt
Kungl. Maj:ts utslag 21 febr. 1919 å besvär över K. B:s i Västerbottens
län vägran att godkänna vissa av Umeå stad föreslagna bestämmelser.
Minoriteten åter framhöll, att något verkligt prejudikat från regeringsrätten
icke förelåg. Magistraten och K. B. hemställde, att besvären
måtte lämnas utan avseende, och föredraganden, statsrådet Thorsson,
tillstyrkte beslut i enlighet härmed.

Det i svensk rätt förekommande kommunala vetot — som kan finnas
ej blott i fråga om starkdrycksförsäljning, utan ock i fråga om flera andra
verksamhetsgrenar, såsom butiksförsäljning, viss blomsterförsäljning, köttförsäljning
m. m. — är genomgående av lagstiftningen noggrant reglerat
och endast inom vissa legala gränser möjligt, utöver vilka det ej får gå.
Redan härav följer, att en utvidgning därav, på sätt praxis i fråga om
villkoren för starkdrycksförsäljning hittills medgivit, icke står i samklang
med den grund, varpå hela institutet vilar. Härtill kommer dessutom,
att det kommunala vetot alltid avser begränsning i enskildas förvärvs -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

verksamhet till förmån för ett allmänintresse eller till skydd för vissa
kategorier av svagare ställda medborgare, vilka icke äro i stånd att själva
tillvarataga sina intressen, men däremot principiellt aldrig till skydd för
medborgare över huvud gent emot dem själva: i sistnämnda fall blir det
alltid fråga om åtgärder till den medborgerliga frihetens begränsning och
sådana åtgärder kunna icke företagas annat än under ett ämbetsansvar,
som komunalrepresentationerna aldrig äga. Antingen blir det då lagen
själv, som noggrant avväger begränsningarna, eller, såsom vid en individuell
kontroll, ansvarig myndighet. Besvären i det här angivna målet måste
därför anses grundade och tillstyrkandet av Kungl. Maj:ts beslut såsom
visserligen förklarligt med hänsyn till vad förut förekommit, men icke
såsom längre försvarligt enligt domarregeln, att ''ingen kan hjälpa sin sak
därmed, att han säger många vara, som så göra som han gjort haver,
efter det finnes vara emot lagen det som han gjort haver’.»

(Protokoll över finansärenden den 24 november 1922.)

av herr N. A. Nilsson, som med instämmande av herrar Reuterskiöld,
Stendahl, A. W. Johansson, Vrång, K. A. Westman, Starbäck och
Pehr sson i Göteborg anfört:

»År 1914 omedelbart före världskrigets utbrott har kungl. kommerskollegium
till Kungl. Maj :ts avgivit berättelse över verkställd specialundersökning
av textil- och beklädnadsindustrien i Sverige. Uti denna
berättelse har även berörts den svenska ullkulturen, varvid kungl. kommerskollegium,
med påvisande av den knappa tillgången på svensk ull.
framhåller de negativa resultaten av de ganska omfattande försök som
gjorts att utvidga och förbättra den inhemska ullproduktionen för att
därigenom i största möjliga grad göra den svenska ylleindustrien oberoende
av utlandet. Världskriget har visat hur beaktansvärda dylika
strävanden i själva verket äro, även om man helt bortser från frågan om
landets krigsberedskap, som ju i och för sig kräver möjlighet att oberoende
av utländsk vara kunna åstadkomma en alldeles ofrånkomlig omsättning
av för armé och flotta nödvändiga yllepersedlar av skilda slag.

Den inhemska fåraveln har — kanske mera än någon annan gren
av husdjursaveln — kämpat med stora svårigheter. Redan i början av
sjuttonhundratalet med dess stora intresse för lanthushållning gjordes en
början med import av de så kallade finulliga merinofåren, men dessa
liksom många efterföljande försök misslyckades. Att emellertid strävan -

Konstitutionsutskottets memorial Nr IV.

(lena för eu ökad ullproduktion inom vårt långsträckta land med dess
säregna skiftande jordbruksförhållanden äro betydelsefulla, torde icke
kunna bestridas. Härvidlag är det tillräckligt att erinra om vissa landets
för dessa djurslag men knappast för andra särskilt lämpade betesförhållanden.
Emellertid har produktionen gått fram och tillbaka, så att
landets fårstock, som omkring år 1*70 lär ha nått maximum, då uppgick
till 1,6 milj., men sedan sjunkit till cirka 0,9 milj. år 1914. Av
1917 års husdjursräkning framgår, att fårstocken var 1,344,000, och efter
statskonsulentens för fårskötseln beräkningar var antalet 1921 1,5 milj.,
vilken siffra dock på sista tiden, på grund av den ringa avsättningsmöjligheten
för ull, torde ha avsevärt minskats. Man kan med bestämdhet
påstå, att ofantligt mycket gjorts för förädling av fårrasen i landet under
förra årtiondet och att vad kvaliteten beträffar den inom vårt
land framställda ullen intar en rangplats. Det har nämligen lyckats att,
dels på grund av en omsorgsfullt och kunnigt ledd och därigenom samt
på grund av ett ökat intresse från lantmännens sida förbättrad fåravel,
dels på grund av mera omsorgsfull och ändamålsenlig behandling och
framförallt sortering av ullen, få fram en hittills inom landet ouppnådd
kvalitet.

Denna glädjande utveckling är givetvis eu följd av riksdagens åtgöranden
med avseende å fårpremiering, inrättandet av fåravelsstationer,
bildandet av fåravelsföreningar, gäldandet av kostnader för stamboksföring
samt anordnandet av premiering och försäljning av ull. I skrivelse
av den 10 maj 1915 anhöll nämligen riksdagen hos Kungl. Maj:t om
undersökning rörande åtgärder för vdlproduktionens främjande. Kungl.
Maj:t infordrade gemensamt utlåtande från kommerskollegium och lantbruksstyrelsen.
Lantbruksstyrelsen tillkallade fem sakkunniga, som den
10 okt. 1916 avgåvo sitt betänkande. Häri föreslås för främjande av
den svenska ullens framförande å den inhemska marknaden samt dess
användning i svensk industri, dels anordnande genom hushållningssällskapens
försorg av särskilda ullutställningar, varvid till försäljning utbjudna
partier bleve föremål för bedömning och premiering, och dels
företräde vid leverans till staten av yllevaror för den tillverkare, som
kunde styrka, att hans vara helt eller delvis innehöll svensk ull. Vidare
har riksdagen i sin skrivelse nr 9 av den 14 juni 1917, vid beviljande
första gången av anslag för ovannämnda åtgärder, förklarat sig anse det
synnerligen önskvärt, att vid inköp för statens räkning företrädesrätt
må lämnas den svenska ullen, för den händelse staten därigenom icke
skulle erhålla en i kvalitativt avseende underlägsen vara.

I förordningen d. 16/i 1920 angående upphandling för statens behov

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

har på grund härav bland annat inryckts den bestämmelsen, att företräde
skall lämnas för vara, som till större delen tillverkas av svenska materialier.
Denna bestämmelse har emellertid icke visat sig vara tillfyllest.
Svårigheten för den svenska ullen, att vid fria importförhållanden gorå
sig gällande i marknaden, torde bero, förutom på kvaliteten, som icke
ännu torde mäta sig med kolonialullens, även till mycket stor del därpå,
att man, sedan den tiden, då den svenska ullen var av synnerligen dålig
beskaffenhet, såväl inom konsument- som fabrikantkretsar är fördomsfull
nog att alltjämt hysa en viss förkärlek för den utländska varan.

På grund av dessa allmänt kända och inom vissa kretsar beaktade
förhållanden ingick Svenska Fåravelsföreningen i november 1920 till
Kungl. Maj:t med en skrivelse, vari efter en ingående motivering hemställdes,
»att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för att ull av inhemsk
produktion må i största möjliga utsträckning vinna användning för statens
förekommande behov av yllevaror».

Det torde omedelbart böra erinras att det icke vare sig är eller varit
föreningens mening att härigenom någon som hälst fördyring av dessa
varor skulle behöva ske. Det har nämligen aldrig någonsin ifrågasatts högre
pris för den svenska ullen än för den utländska. Vidare har det heller icke
ifrågasatts annat än att användningen för dessa ändamål av svensk ull
skulle ifrågakomma endast som tillblandning till utländsk. Det omfattande
arbete, som den sista tiden utförts i vårt land för att bringa den svenska
ullen i ett för industriellt bruk lämpligt skick, har, kan man säga, krönts
med framgång. Härom säger Svenska Yllefabrikantföreningen i sin den 14
januari 1922 till kommerskollegium på begäran avlåtna skrivelse: »Med

den erfarenhet, som på senaste tiden vunnits, torde också kunna anses
ådagalagt, att en tillfredsställande vara med inblandning av svenskull
till minst 10 % kan framställas, och tecken finnas som tyda på, att
svenskullen i kvalitet och användbarhet på senare tider undergått förändring
till det bättre». I slutet av sin motivering berör även Svenska
Fåravelsföreningen ärendets behandling vid hushållningssällskapens ombudsmöte
i början av året 1920, dit ärendet på grund av enskild motion
kommit. 1 motionen hemställdes att ombudsmötet skulle göra den framställning,
som senare gjordes av fåravelsföreningen, och det är givetvis mot
detta faktum som bakgrund man bör se ombudsmötets avstyrkande.
Annat hade säkerligen blivit förhållandet, om ombudsmötet haft att yttra
sig om åtgärdens lämplighet och genomförbarhet. Till ombudsmötets
beslut har emellertid avgivits tillstyrkande reservation av ingen mindre
än nu avlidne ledamoten av riksdagens första kammare herr Aaby Ericsson.
Fåravelsföreningens skrivelse remitterades av Kungl. Maj:t till

Konstitutionsutskottets memorial AV 19.

kungl. kommerskollegium och lantbruksstyrelsen för gemensamt yttrande,
vilket avgavs den 28 februari 1922 efter att grundlig undersökning verkställts
och verken i sin tur infordrat yttrande av Svenska Yllefabrikantföreningen
och A.B. Svensk Ull, vilka båda tillstyrkt åtgärders vidtagande,
varjämte godsägaren Philipson och direktör Löfvenius inkommit med likaledes
tillstyrkande erinringar.

Arméförvaltningen har i den 15 febr. 1921 fastställda bestämmelser
rörande tillverkning, leverans och besiktning av kommiskläde föreskrivit
att i sådant kläde »minst 10 % av ullen skall utgöras av inhemsk vara,
s. k. svenskull», samt att i sängfiltar och hästfiltar för arméns behov minst
50 % av ullen skall vara svenskull. I av verken avgivna utlåtande beröres
även frågan om tillgången på svenskull. Med utgångspunkt från
en i centralupphandlingssakkunnigas betänkande III föreliggande beräkning
har direktören Löfvenius i här ovan nämnd skrivelse verkställt en
kalkyl över den myckenhet ull, som kan anses ungefärligen motsvara
årsförbrukningen, därest vid andra upphandlingar för statens räkning än
arméförvaltningens dennas leveransbestämmelser tillämpades. Det framgår
av denna kalkyl att för framställning av centralupphandlingssakkunnigas
specificerade artiklar åtgår 576,710 kg. Med tillämpning enbart
av arméförvaltningens nuvarande leveransbestämmelser skulle av denna
ullkvantitet omkring 132,000 kg. utgöras av inhemsk vara. Då enligt
samma sakkunnigas beräkning ullproduktionen inom landet uppskattas
till omkring 2 milj. kg. ren ull, torde därmed få anses fastslaget att
någon brist å svenskull eller någon efterfrågan icke motsvarande tillgång
härå alldeles icke vara att befara.

Efter en även i övrigt mycket ingående och saklig motiveringhemställa
ämbetsverken, att Kung]. Maj:t måtte med anledning av föreliggande
skrivelse från Svenska Fåravelsföreningen meddela föreskrifter
av den innebörd, att följande centralmyndigheter, inom vilkas förvaltningsområden
upphandling för statens räkning av textilvaror av ull i
i större utsträckning torde ske, nämligen fångvårdsstyrelsen, marinförvaltningen,
medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen
och generaltullstyrelsen, åläggas att rörande upphandling
av textilvaror av ull,

dels i tillämpliga fall tillsvidare använda samma leveransbestämmelser
i fråga om användning av inhemsk ull som arméförvaltningen,
dels beträffande andra yllevaror än dem, som i nyssnämnda leveransbestämmelser
avses, taga under övervägande i vad mån varorna må
lämpligen kunna tillverkas med tillhjälp av inhemsk ull och i så fall
lämna föreskrifter därom, dels ock med andra upphandlande myndig Bilicing

till riksdagens protokoll 1923. 3 sand. 11 käft. (Nr 19.) fi

Konstitutionsutskottets memorial AV 19.

heter öva det samråd, som omständigheterna må föranleda, angående
gemensamma eller likartade leveransbestämmelser, samköp eller andra
åtgärder, som författningsenligt kunna vidtagas till befordrande av en
ökad användning av inhemsk ull.

Först så sent som den 24 november 1922 har Kungl. Maj:t avgjort
ärendet och då förklarat Fåravelsföreningens framställning icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I statsrådsprotokollet letar man förgäves efter motivering för detta
högst anmärkningsvärda beslut. Hade sådan funnits och om häri hänvisats
till gällande förordning om upphandling för statens behov samt
sagts ifrån att Kungl. Maj:t ansett bestämmelserna häri angående inhemska
materialiers användning vara tillräckliga, lärer väl saken härmed
kunnat bliva i någon mån hulpen. Då så icke skett och då uraktlåtenhet
härutinnan torde kunna tolkas som ett Kungl. Maj:ts medgivande för de
upphandlande verken att icke på det sätt som avsetts ställa sig förordningen
om statens upphandling till efterrättelse, så anse vi att Kungl.
Maj:t genom detta sitt beslut på ett betänkligt sätt åsidosatt berättigade,
högst nyttiga och nödiga intressen.

På denna grund hava vi ansett anmälan enligt § 107 regeringsformen
bort framställas mot föredragande departementschefen statsrådet
Thorsson.»

XI.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 3 mars 1922.)

av herrar K. J. Eliman, Nilsson i Antnäs, Gustafson i Kasenberg
och Svensson i Grönvik, som anfört:

»Genom nådig resolution den 9 april 1920 fastställdes ny lönereglering
för prästerskapet i Kareby och Romelanda församlingars pastorat
av Göteborgs stift att gälla från och med den 1 maj 1921 till och med
den 30 april 1941, dock att, därest nådigt beslut angående ändring av
den kyrkliga indelningen och organisationen beträffande pastoratet under
nämnda tid bleve meddelat, löneregleringen ej skulle gälla längre än till
dess sådant beslut ginge i verkställighet. Därvid föreskrevs, bland annat,
att i pastoratet skulle vara anställd allenast kyrkoherde samt att allmän
gudstjänst skulle varje predikodag uppehållas i pastoratets båda sockenkyrkor
medelst duplikation, varjämte gudstjänst eller annan allmän
andaktsstund i lämplig omfattning efter domkapitlets beprövande, i regel
dock tillhopa minst en gång i varje månad, skulle anordnas å annan
eller andra tjänliga platser inom pastoratet.

Konstitutionsutskottets memorial AV 10.

Med förmälan, att domkapitlet efter förslag'' av kyrkoherden i pastoratet
och efter vederbörandes hörande bestämt, att gudstjänster skulle,
utom i pastoratets båda sockenkyrkor, hållas en gång i månaden i eu
inom norra delen av Romelanda församling nyuppförd kyrka, har domkapitlet
— med föranledande av en skriftlig hemställan från kontraktsprosten
B. M. Bergfelt den 14 februari 1919 — i underdånig skrivelse
den 25 maj 1921 uttalat, att domkapitlet funne det vara av oundgängligt
behov påkallat, att en ny prästerlig kraft anställdes i pastoratet,
samt hemställt, att därstädes måtte inrättas en komministertjänst.

I ärendet hava yttranden avgivits av pastoratet, kyrkoherden därstädes,
kontraktsprosten, länsstyrelsen i Göteborg samt kammarkollegium.
Samtliga de sålunda hörda myndigheterna hava förordat anställandet av
en ny prästerlig kraft i pastoratet, varvid dock Romelanda församling
påyrkat, att i stället för komminister en s. k. ständig adjunkt måtte
tillsättas, i anledning av vilket senare förslag kammarkollegium uttalat,
att kollegium ej hade något att erinra däremot att tillsvidare, i avbidan
på slutligt beslut angående pastoratets indelning, frågan om förstärkningav
de prästerliga krafterna i pastoratet bleve sålunda ordnad, att till
kyrkoherdens biträde anställdes en ständig adjunkt med uppgift, bland
annat, att med kyrkoherden dela predikoskyldigheten i pastoratet.

Kungl. Maj:t fann, enligt förevarande den 3 mars 1922 fattade
nådiga beslut, domkapitlets ifrågavarande framställning ej föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.

Frågan om anställande, vid kyrkoherdens sida, av ytterligare en
prästerlig kraft i Kareby och Romelanda församlingars pastorat uppkom
redan i samband med förarbetena till ny lönereglering för prästerskapet
i pastoratet. Prästlöneregleringssakkunniga hemställde i sitt den 2 april
1918 avgivna förslag i ämnet, att Kungl. Maj:t ville, på grund av behovet
av ökat antal gudstjänster eller andaktsstunder i norra delen av pastoratet,
förordna, att stadigvarande biträde skulle från och med den 1 maj
1921 beredas kyrkoherden genom anställande av ständig adjunkt. Denna
hemställan vann emellertid icke beaktande, oaktat den väsentligt ökade
predikoskyldighet, som i löneregleringsresolutionen föreskrevs. Folkmängden
i pastoratet utgör omkring 3,000 personer på en areal av 112.54
kvadratkilometer. Om ock dessa siffror icke i och för sig behöva beteckna
ett oavvisligt behov av ökad prästerlig arbetskraft, så framstår
dock nödvändigheten därav, om man tager i betraktande församlingarnas
belägenhet och svårigheterna för befolkningen i pastoratets norra del att
besöka gudstjänsterna i sockenkyrkorna, vilka bägge äro belägna i pastoratets
södra del. Romelanda församling, som är belägen öster om Kareby
församling, skjuter nämligen med vida mer än halva sin längd förbi

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

denna församling upp mot norr. I denna avlägsna del av församlingen
äro bosatta omkring 750 personer. Enligt vad i ärendet blivit upplyst
är åren 1918—1919 därstädes uppförd en ny kyrka, till vilken kostnaden
anskaffats på frivillighetens väg. Kontraktsprosten har med avseende
härå i sin ovannämnda, till domkapitlet ingivna skriftliga hemställan,
varigenom frågans förnyade upptagande föranleddes, yttrat bland annat:
»År 1919 uppfördes i norra delen av Romelanda genom frikostiga tillskott,
mest från församlingsbor, eu ny kyrka med ungefär 400 sittplatser.
Den är belägen ungefär en mil från Romelanda gamla kyrka och ungefär
a/4 mil från sockengränsen mot Västerlanda (i nordost). Innan denna
kyrka blev byggd, hade den delen av Romelanda en och en halv mil
kvrkoväg. Det är ju uppenbart, att detta var ett stort hinder för alla
att besöka sin kyrka, och för klena personer, ålderstigna och barn var
det nästan omöjligt att komma till kyrkan. Det var ock mången gång
händelsen, att konfirmander icke varit i kyrkan före sin konfirmation.
Hoppet att få eu kyrka uti denna avlägsna del av församlingen med
söndaglig gudstjänst gjorde, att uppoffringarna från folket blevo så stora,
att det nya templet kunde uppföras på frivillighetens väg. Stor blev
ock sorgen, då det blev känt, att Kungl. Maj:t beslutat vid löneregleringen,
såsom om det icke funnits någon kyrka uti denna avlägsna
soekendel, ej heller att en ny prästerlig befattning, komminister eller
ständig adjunkt, blivit föreskriven.» Kontraktsprosten Bergfelt framhåller
för övrigt starkt behovet av den nya tjänstens inrättande även med
hänsyn till den föreskrivna ökade predikoskyldigheten. Han yttrar härom:
»Behovet av en ytterligare prästerlig kraft för tillgodoseende av själavården
uti norra Romelanda är trängande. Detta blir klart, då man
erinrar sig, att kyrkoherden har att uti båda de gamla sockenkyrkorna
söndagligen duplicera med dessutom nattvardsgång och nattvardsförhör
var sjätte söndag i vardera kyrkan, så att han endast var tredje söndag
har blott ''enkel duplikation’. Att en präst skall kunna i längden utan
att taga skada till sin hälsa ytterligare påläggas ens tolv extra gudstjänster
utom kyrkorna (— de gamla sockenkyrkorna) anser jag knappast
möjligt.» Kyrkoherden i pastoratet yttrade i avgivet utlåtande: »Det går
icke i längden att såsom nu var annan söndag tjänstgöra i 3 mässor.
Att börja arbetsdagen klockan 729 och sluta den vid 9-tiden på aftonen,
då å landsväg tillrvggalagts 4 mil, är så tröttande, att detta icke är
möjligt för en präst mer än 1 eller 2 år högst. Kommer därtill det
allt mer ökade arbetet å pastorsexpeditionen, de talrika sjukbuden, skolbesöken,
ett otal kyrkostämmor, gör detta allt, att en enda prästman i
förtid utslites i detta Bohusläns mest tungskötta pastorat.» Pastoratet

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

hördes på gällstämma den 29 mars 1921. Stämman, som var talrikt
besökt av socknemän både från Romelanda och Kareby, beslöt enhälligt
att på det kraftigaste förorda bifall till yrkandet, att en ny prästerlig
befattning i pastoratet borde inrättas. Det vore alldeles uppenbart, att
en enda präst, kyrkoherden i pastoratet, ej kunde ensam uppehålla gudstjänsterna
i pastoratets tre kyrkor och i övrigt medhinna det med vart
år ökade kyrkliga arbetet.

Att Kungl. Maj:t, trots dessa uttalanden från församlingarna själva
och deras kyrkoherde samt vederbörande kontraktsprost, vilka bäst känna
till de lokala förhållandena, samt emot de i övrigt i ärendet hörda myndigheternas
enhälliga tillstyrkande, avslagit framställningen om anställande
av ytterligare en prästman i pastoratet, finna vi i hög grad anmärkningsvärt;
och föranlåtas vi med anledning därav att emot föredragande
departementschefen, statsrådet Olsson, framställa anmärkning
enligt 107 § regeringsformen.»

XII.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 28 juli 1922.)

av herrar K. J. Ekman, Nilsson i Antnäs, Starbäck och Gustafson i
Kasenberg, som anfört:

»I folkskolestadgan den 26 september 1921 stadgas i § 35, att barns
skolålder räknas från och med det kalenderår, under vilket barnet fyller
sju, till och med det, under vilket barnet fyller fjorton är, ävensom att
lärjunge, som före den sålunda bestämda skolålderns slut inhämtat för
avgång från skolan erforderliga kunskaper, äger rätt att bliva från skolgång
befriad, dock icke före det kalenderår, under vilket han fyller
tretton år.

I den förut gällande folkskolestadgan av den 10 december 1897
fanns icke sistnämnda tidsbegränsning, utan medgavs lärjunge rätt att
bliva befriad från vidare skolgång, så snart han inhämtat de för avgång
från skolan erforderliga kunskaper. Berörda begränsning infördes i samband
med 1918 års fortsättningsskolereform med stöd av ett uttalande
därom i riksdagens skrivelse nämnda år nr 248. Vederbörande departementschef
hade ansett det hinder för fortsättningsskolereformens genomförande,
som läge däri, att barn avginge från folkskolan vid för tidig
ålder eller med alltför bristfälliga kunskaper och därför icke ägde nödiga
förutsättningar att tillgodogöra sig fortsättningsskolans undervisning, böra
motverkas därigenom, att, bland annat-, lärjunge icke måtte tillåtas avgå

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

från folkskolan före det kalenderår, under vilket kan fyller tretton år.
Riksdagen förklarade sig i nämnda skrivelse vara av den meningen, att
bestämmelser i den angivna riktningen borde komma till stånd. Skulle
fortsättningsskolans lärjungar verkligen kunna tillgodogöra sig en undervisning
i enlighet med det ifrågasatta nya programmet, borde de tydligen
icke komma till denna undervisning i en alltför omogen ålder eller
med alltför svaga kunskaper. Riksdagen fann sig därför böra ansluta
sig till det framlagda förslaget.

I förevarande ärende inhämtas av handlingarna, att skolrådet i
Sollentuna skoldistrikt vid sammanträde den 30 maj 1922, med anledning
av eu från trädgårdsmästaren Karl Emil Andersson gjord ansökan,
beslutat ingå till Kungl. Maj:t med underdånig anhållan, att trädgårdsmästaren
Anderssons dotter Elsa Linnéa, vilken vore född den 23 februari
1910 och genomgått folkskolans sjätte klass samt inhämtat de för avgång
ur folkskolan erforderliga kunskaper, måtte, utan hinder därav att hon
icke uppnått den för sådan avgång föreskrivna åldern, befrias från vidare
skolgång i folkskolan. Såsom skäl härför anfördes, att flickan synnerligen
väl inhämtat den föreskrivna lärokursen och vore i besittning av
den allmänna mognad, som folkskolan avsåge att bibringa, och att det
alltså vore av tvivelaktigt värde att låta henne under ett nytt läsår
genomgå samma kurs. Skolrådet tilläde, att skolrådet så mycket mer
tillstyrkte den gjorda anhållan, som barnantalet hos den ifrågavarande
familjen vore stort och familjens ekonomi vore mindre god.

Enligt ett vid skolrådets underdåniga skrivelse fogat terminsbetyg,
dagtecknat den 2 juni 1922, hade Elsa Linnéa Andersson vid examen
samma dag erhållit följande vitsord: i kristendomskunskap med nöje
godkänd, i modersmålet: tal- och läsövningar med beröm godkänd, skriftlig
framställning och språklära med nöje godkänd, välskrivning med utmärkt
beröm godkänd, i räkning berömlig, i geometri med beröm godkänd, i
geografi, naturkunnighet och historia med beröm godkänd, i teckning
med nöje godkänd, i sång godkänd, i gymnastik med lek och idrott med
nöje godkänd, i slöjd med beröm godkänd samt i uppförande och flit
berömlig.

Vederbörande folkskoleinspektör, som lämnades tillfälle att uttala sig
i ärendet, yttrade: »Av de ingivna handlingarna jämte det av mig införskaffade
åldersbetyget, som bifogas, synes framgå, att å ena sidan de
för avgång enligt § 47 i folkskolestadgan erforderliga insikterna förvärvats
och å andra sidan, att ömmande omständigheter föreligga därutinnan
att dels hemmets ekonomi är mindre god (exempelvis enl. särsk. upplysningar:
för beskattning beräknad inkomst 1921 kr. 240:—; nödhjälps -

Konstitutionsutskottets memorial Nr It).

arbete under vintern), och dels framför allt att modern synes vara i stort
behov av sin äldsta flickas hjälp i hemmet med de många små syskonen,
eu hjälp som icke torde kunna ersättas genom eu eventuell tillämpning
av folkskolestadgans § 49.1 Ehuru de sålunda anförda omständigheterna
tala för ett bifall till ifrågavarande hemställan, skulle jag likväl hysa
viss tveksamhet beträffande ett tillstyrkande av framställningen, om icke
flickan i fråga hörde till eu årgång barn, som redan intagits i folkskolan,
då 1918 års riksdag fattade beslutet om viss ålder som villkor för avgång
utan några övergångsbestämmelser för de barn, som vid denna tidpunkt
börjat sin skolgång före stadgad skolålder. I dessa fall ha vederbörande
målsmän icke kunnat — såsom nu efter berörda lagbestämmelsers tillkomst
är möjligt — förutse en förlängd skolgång som följd av ett för
tidigt intagande i skolan och därför ej heller kunnat lämpa skolgångsanmälan
därefter. Denna omständighet synes mig kunna tillmätas eu
icke ringa betydelse. På grund av vad sålunda anförts anser jag mig
kunna tillstyrka den av Sollentuna skolråd gjorda hemställan.»

Skolöverstyrelsen hemställde i infordrat underdånigt utlåtande,
med hänsyn till de konsekvenser ett bifall till förevarande ansökning
skulle medföra och enär skolrådet torde äga möjlighet att på annat sätt
medgiva ifrågavarande barn lämplig ledighet från skolarbetet, att skolrådets
ansökning måtte lämnas utan bifall.

Kungl. Maj:t fann genom beslut den 28 juli 1922 ansökningen icke
kunna bifallas.

Den av skolöverstyrelsen åsyftade möjligheten till ledighet från
skolarbetet torde vara den, som angives i folkskolestadgans § 43 mom. 4,
som innehåller, att om lärjunge i följd av annan giltig orsak än smittosam
sjukdom behöver ledighet från undervisningen under längre eller
kortare tid, sådan ledighet må efter prövning av förekommande omständigheter
kunna beviljas i den ordning, det för skoldistriktet gällande
reglemente föreskriver. Att emellertid en dylik tillfällig ledighet under
längre eller kortare tid icke i någon mån kan uppväga olägenheten av
att onödigtvis under ett helt år vara bunden vid skolan, synes uppenbart.
Och då i förevarande fall icke något av de skäl, som av riksdagen
i dess ovannämnda skrivelse anförts för barnens kvarhållande i skolan
till fyllda tretton år, förefinnes, utan tvärtom synnerligen starka skäl
tala för, att skolrådets anhållan bort bifallas, finna vi oss föranlåtna
att mot statsråden Thorsson, Sandler, Svensson och Schlyter, vilka såsom
ledamöter i tillförordnad regering avgjort förevarande ärende, framställa
anmärkning enligt 107 § regeringsformen.»

1 Hjälp från fattigvården.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

XIII.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 14 september 1922.)

av herr K. J. Ekman, som med instämmande av herrar von Geijer,
A. W. Johansson, Vrång, Nilsson i Antnäs, K. A. Westman, Gustafson
i Kasenberg och Pehrsson i Göteborg anfört:

»Till domkapitlet i Lund insände vederbörande folkskoleinspektör
med eget yttrande ett av skolrådet i Frillestads skoldistrikt uppgjort förslag
till reglemente för skoldistriktet — vars enda skola utgöres av en
folkskola av andra B-formen — jämte läroplan, timplan och kursplan. Vad
den föreslagna timplanen angår upptog densamma för ämnet kristendomskunskap
2 Va veckotimmar för vardera av första och andra klasserna
samt 3 veckotimmar för var och en av tredje, fjärde, femte och sjätte
klasserna. I sitt berörda yttrande anförde folkskoleinspektören, bland annat,
att i förslaget till timplan förefunnes vissa avvikelser från den i undervisningsplanen
för rikets folkskolor för andra B-formen upptagna timplanen,
och borde de i sistnämnda plan upptagna timtalen utan ändring
upptagas i timplanen för Frillestads skola. Genom beslut den 30 november
1921 fastställde domkapitlet det uppgjorda förslaget till reglemente med
tillhörande läroplan, timplan och kursplan på sätt folkskoleinspektören
hemställt och med iakttagande av de utav honom föreslagna ändringar
och tillägg, att tillsvidare lända till efterrättelse. Häröver har Frillestads
församling i underdånighet anfört besvär med yrkande, bland annat, att
den för ämnet kristendomskunskap i timplanen angivna tiden måtte bestämmas
på sätt skolrådets förslag utvisade.

Undervisningsplanen för rikets folkskolor den 31 oktober 1919 upptager
i timplanen för en sexklassig folkskola av andra B-formen för ämnet
kristendomskunskap 2 veckotimmar i vardera av första, andra, tredje och
fjärde klasserna samt 3 veckotimmar i vardera av femte och sjätte klasserna.
I kungörelsen därom stadgas i mom. 1, att de i timplanerna upptagna
timtalen för de olika undervisningsämnena skola vid uppgörande
och fastställelse av läroplan lända till efterrättelse, dock att, där särskilda
förhållanden sådant föranleda, mindre avvikelser härutinnan må kunna
göras.

Av protokoll, fört vid kyrkostämma med Frillestads församling den
20 december 1920, inhämtas, att den talrikt besökta stämman enhälligt
beslutat att till alla delar instämma i skolrådets ovannämnda förslag.
Beträffande kristendomsundervisningen var det stämmans enhälliga mening,
att fem halvtimmar i veckan å småskolestadiet och tre heltimmar i folk -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

skolestadiets alla klasser vore eu lämplig tid för detta ämne; och ansåge
sig stämman ha full rätt att, jämlikt kungl. kungörelsen angående undervisningsplan
för rikets folkskolor den Öl oktober 1919 mom. 1, besluta
sådan tid.

I de besvär, som av församlingen anförts över domkapitlets ovannämnda
beslut den 30 november 1921, anfördes såsom skäl för församlingens
anhållan, att utökningen av tiden för kristendomsundervisningen föreslagits
på den grund, att ämnet vore så utomordentligt viktigt för barnens karaktärsdaning.
Det hade synts oformligt att anslå i första och andra klassen
21/2 timmar åt ett sådant underordnat och nytt ämne som arbetsövningar,
bestående i bland annat att lägga tändstickor, klippa pappersdockor,
forma lerfigurer o. d., men blott 2 timmar åt ett huvudämne som
kristendomskunskap. Det hade ansetts, att man lämpligen kunde taga V2
timme från arbetsövningarna och lägga till kristendomsundervisningen.
Även utökningen av tiden för kristendomsundervisningen i tredje och fjärde
klasserna med 1 timme torde kunna hänföras till de »mindre avvikelser»
från den föreskrivna timplanen, varom i den kung], kungörelsen förmäldes,
Då skolrådet, kyrkostämman och lärarekåren varit enhälliga i sin begäran
härutinnan, torde denna omständighet få anses såsom ett sådant »särskilt
förhållande», som motiverade eu dylik avvikelse.

Vederbörande folkskoleinspektör, som lämnades tillfälle att yttra
sig i ärendet, anförde beträffande den begärda utökningen av tiden för
kristendomsundervisningen, att han, i motsats till Frillestads skolråd
och kyrkostämma, ansåge, att några sådana särskilda förhållanden, som
kunde föranleda avvikelse från de i undervisningsplanen för rikets folkskolor
upptagna timtalen, icke i förevarande fall förelåge, varför han
avstyrkte bifall till församlingens anhållan i denna del.

Lunds domkapitel uttalade, i infordrat utlåtande, att domkapitlet
för sin del gärna skulle se, att Frillestads församling erhölle tillstånd
till den begärda utökningen av tiden för kristendomsundervisningen
vid skolan.

Skolöverstyrelsen däremot yttrade i sitt i ärendet avgivna utlåtande,
i likhet med folkskolinspektören, att då församlingen icke kunnat
påvisa några särskilda förhållanden, som skulle föranleda avvikelse från
den i gällande undervisningsplan för rikets folkskolor föreskivna timfördelningen,
besvären härutinnan ej borde vinna avseende.

Kungl. Maj:t fann, enligt beslut den 14 september 1922, ej skäl
göra ändring i det överklagade beslutet i denna del.

Detta Kungl. Maj:ts beslut synes mig i hög grad anmärkningsvärt.
Genom den nu gällande undervisningsplanen den 31 oktober 1919 in Bihang

till riksdagens protokoll 1923. 5 saml. 11 käft. (Nr 19.) 7

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

skränktes tiden för kristendomsundervisningen i folkskolan från i regel
4—5 timmar i veckan till 2 eller i vissa fall 3 timmar i veckan. Vid
sådant förhållande kan den i förevarande fall begärda utökningen av
undervisningstiden i första och andra klasserna från 2 till 21/2 timmar
och i tredje och fjärde klasserna från 2 till 3 timmar icke betraktas
annorlunda än såsom en mindre avvikelse från den i kungörelsen den
31 oktober 1919 föreskrivna timfördelningen. Och att en tillkännagiven
stark folkmening inom orten — om vars tillvaro i förevarande fall ingen
kan vara i tvivelsmål — är att anse såsom ett sådant »särskilt förhållande»,
som kan föranleda en dylik avvikelse, har i anledning av därom
uppkommen fråga i riksdagen (se F. K. prof d. 2 juni 1920) uttalats
av en av ledamöterna utav den för beslutet om den nya läroplanens
fastställande ansvariga regeringen på ett sätt, som måste anses vara
vägledande för tolkningen av ifrågavarande bestämmelse. Han yttrade:
»Jag har känt tvekan, om jag borde taga kammarens tid i anspråk ännu
en gång i dag, men det är ju så, att den departementschef, som denna
reservation gäller, icke längre har någon talerätt i riksdagen, och det
kan då kännas som en plikt för en förutvarande kollega till honom att
säga några ord rörande de punkter, där anklagelserna röra sig på det
konstitutionella området. Jag har förståelse för, även om jag för min
del icke personligen delar, de känslor av bekymmer och oro, som ifrågavarande
undervisningsplan väckt inom rätt så vida lager av vårt folk.
Jag förstår, att det särskilt är timtalen för ämnet kristendomskunskap,
som i detta fall synas mången anmärkningsvärt låga. Det skall icke av
mig förnekas, att dessa känslor av bekymmer bottna i en ärlig och djupt
känd övertygelse, och att det här rör sig om stora livsvärden, som för
många te sig såsom tillbakasätta genom denna undervisningsplan. Jag
tror dock, att den bestämmelse, som i författningen inrymts därom, att
där särskilda förhållanden sådant föranleda eu mindre jämkning kan
ske i timtalet för de olika ämnena, skall göra det möjligt att, där exempelvis
eu stark folkmening inom ett skoldistrikt kräver det, vidtaga eu,
som författningen säger, ''mindre avvikelse i fråga om timtalen för kristendomskunskap’.
»

I betraktande av vad sålunda och i övrigt i ärendet förekommit,
finner jag mig föranlåten att mot föredragande departementschefen
statsrådet Olsson framställa anmärkning enligt 107 § regeringsformen.»

Konstitutionsutskottets memorial Nr It).

XIV.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 5 maj och 5 oktober 1022.)

dels av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Enligt gällande dövstumundervisningslag av 1889 (Sv. Förf. Sand.
nr 27) är riket indelat i dövstuinskoldistrikt, vart och ett omfattande
flere landstingsområden, resp. städer utom landsting. Kostnaderna för
undervisningen bäras av dessa, och statsbidrag erhålles till lärjungarnas
underhåll men icke till lärares avlöning. I allt, som angår lärares tillsättning
och avsättning, är styrelsen ensam och i sista hand beslutande,
med besvärsrätt i vissa undantagsfall, vilka dock icke avse lärares tillsättande.
Hela förhållandet är ordnat som en ren självförvaltningsangelägenhet,
och det blir då av största vikt, att inga åtgärder från Kungl.
Maj:ts sida vidtagas, som skulle väsentligt förändra förhållandets legala
karaktär.

Vid utskottets protokollsgranskning har emellertid befunnits, alt
under året beträffande fide dövstumskoldistriktets skola i Gävle vederbörande
statsråd tillstyrkt ett ingripande i styrelsens verksamhet från
Kungl. Maj:ts sida på ett sätt, som icke bör lämnas oanmärkt.

Från samtliga dovstumdistrikt hade i behörig tid inkommit ansökningar
om vanligt statsbidrag och av vederbörande inspektör, med vitsordande
av deras författningsenlighet, utan någon reservation tillstyrkts.
Även resp. K. B. hade i sina yttranden lämnat tillstyrkande. Skolöverstyrelsen
tillstyrkte likaledes men ville beträffande 6:te distriktet erinra,
att styrelsen, såsom av eu tidigare skrivelse (24 mars 1921) framgång^'',
funnit vissa förhållanden vid distriktets skola vara av så anmärkningsvärd
beskaffenhet, att de ej bort i då ifrågavarande sammanhang lämnas utan
omnämnande, och styrelsen hade även därefter ansett sig böra i ny
skrivelse (27 mars 1922) bringa vissa i skrivelsen närmare angivna förhållanden
till Kungl. Maj:ts kännedom. Så vida dessa förhållanden icke
kunde anses föranleda till statsbidragets innehållande, tillstyrktes även
detta distrikts ansökan till belopp, som av inspektören förordats. De förhållanden,
som i sagda skrivelser åsyftades, rörde frågan om tillsättning
av en lärarinnebefattning och borde förty på intet sätt inverka på den
därmed icke i något avseende sammanhängande anslagsfrågan. Icke desto
mindre tillstyrkte föredraganden uppskov med Kung!. Maj:ts beslut rörande
6:te distriktets anslag och denna hemställan bifölls 5 maj 1922.

Genom handbrev från kanslirådet Franzén erhöll distriktets skolstyrelse

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

besked, att uppskovet uteslutande berodde därav, att styrelsen icke ställt
sig till efterrättelse Kungl. Maj:ts beslut 21 maj 1920 och 30 sept. 1921
ang. tillsättande av en ledigförklarad lärarinnetjänst, vartill funnits allenast
en sökande, fru Anna Karolina Ahlner. Sedan därefter Kungl.
Maj:t den 5 okt. avgjort vissa besvär rörande denna tjänstetillsättning
och styrelsen den 3 nov. i enlighet härmed utfärdat fullmakt för Ahlner,
beslöt Kungl. Maj:t 30 nov. 1922 att till distriktet ^utanordna det belopp,
som förut tillstyrkts.

Redan detta sammanbindande av två med varandra intet sammanhang
ägande frågor är anmärkningsvärt. Alla villkor för anslagets
erhållande voro fyllda, undervisningen upprätthölls författningsenligt, och
skolans verksamhet var beroende av behörigt utbetalande av de medel,
som härför författningsenligt påräknats. Skulle Kungl. Maj:t kunna på
sätt skett innehålla anslag till en lagstadgad verksamhets upprätthållande
på den grund, att något Kungl. Maj:ts beslut i ett saken ovidkommande
mål ansetts ej vara behörigen åtlytt, skulle högst betänkliga följder kunna
uppstå. Och det kan med fog erinras, att om Kungl. Maj:t icke skulle
ha andra medel än anslagsvägran till framtvingande av åtlydnad för sådana
beslut, dessas egen laglighet torde kunna ifrågasättas. Härtill kommer
också, att de beslut av Kung]. Maj:t, vilka i detta sammanhang
åsyftats, i och för sig verkligen äro synnerligen anmärkningsvärda och
deras laglighet ytterst tvivelaktig. Med dessa beslut förhöll sig på följande
sätt.

Sedan styrelsen för (hte dövstumskoldistriktets skola i Gävle
kungjort en ordinarie lärarinnetjänst ledig att tillträdas den 1 mars 1919,
uppdrog den åt ordföranden och inspektor att verkställa prövning och
val. Med beteckningen »ordinarie» avsågs icke att platsen var fast och
sålunda alltid skulle vid ledighet tillsättas, utan blott att den blivande
innehavaren skulle fylla vissa kompetensfordringar samt fast anställas
mot den lön, som var under dessa villkor anslagen. Enda sökande hlev
ovannämnda fru Ahlner, som fyllt 50 år, var gift och moder till 5 barn
samt icke på flere år alls och dessförinnan i blott ringa omfattningsysslat
med dövstumundervisuing. Prövningen av hennes ansökan föranledde
därför endast beslut att icke utse lärarinna och att senare anslå
platsen ånyo ledig. Sedan domkapitlet i Uppsala lämnat fru Ahlners
besvär över detta beslut utan bifall, fann Kungl. Maj:t 21 maj 1920
skäligt att, med ändring av domkapitlets utslag och undanröjande av
klandrade beslutet, visa målet åter till styrelsen för ny laglikmätig behandling.
Mot det till grund härför liggande rådslaget lärer, därest
Kungl. Maj:t i statsrådet över huvud varit behörig att upptaga besvären,

Konstitutions lits kotletts memorial Nr VJ.

intet vara att anmärka, då utslaget endast tagit hänsyn till formella grunder.
1 anledning av utslaget upptog styrelsen själv tillsättningsfrågan och avgjorde
den på samma sätt, som förut genom ordföranden och inspektor
skett. Därmed var Kungl. Maj:ts beslut också åtlytt.

Fru Ahlner anförde emellertid ånyo besvär, som av domkapitlet
ånyo lämnades utan bifall, varemot Kungl. Maj:t den 30 sept. 1921,
enär skolstyrelsen, sedan ifrågavarande tjänst blivit i laga ordning ledigförklarad,
icke ägt bestämma, att med tjänstens tillsättande skulle anstå,
fann skäligt att, med ändring av domkapitlets utslag och undanrödjande
av klandrade beslutet, återförvisa ärendet till styrelsen för laglikmätig
behandling. Lagenligt kunde detta Kungl. Maj ds utslag ej betyda annat
eller mera än att styrelsen vore skyldig ingå i prövning av sökandens
kompetens och lämplighet samt därefter, om denna funnes styrkt, tillsätta
platsen. Styrelsen ställde sig ock utslaget till efterrättelse och
förklarade fru Ahlner icke kunna antagas, varjämte styrelsen, sedan eu
av skolans lärarinnor avlidit och skärpt behov av lärarkrafter därför
uppkommit, lät kungöra en ordinarie lärarinnetjänst ledig att tillträdas vid
början av höstterminen 1922.

Fru Ahlner klagade ånyo hos domkapitlet i Uppsala, som 4 maj
1922, enär klaganden »styrkt både sin formella och reella behörighet»,
och enär styrelsen icke kunde anses äga giltiga skäl för sitt beslut,
undanröjde detta och visade ärendet åter till styrelsen för utfärdande
av förordnande. Styrelsen anförde besvär hos Kungl. Maj:t under erinran
att styrelsen lagenligt vore ensam avgörande beträffande sökandes
kompetens, varvid dock styrelsen vore bunden vid de minimifordringar,
som i § 22 av dövstumskollagen funnes uppställda. Då kompetensen
måste prövas med hänsyn till de speciella uppgifter, som voro förenade
med eu viss ledig befattning, och då styrelsen ansvarade för undervisningens
rätta bedrivande och för de härav föranledda utgifterna, borde
icke heller i besvärsväg någon sökande kunna påtvingas styrelsen, vilken
styrelsen ansåge för tjänsten inkompetent. Denna sin uppfattnings riktighet
fann styrelsen bekräftad genom 1889 års lag, och åberopade särskilt
dels dess §§ 8 och 23: 3, dels uttalanden vid lagens antagande av
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, dels ock skolöverstyrelsens
utlåtande över föreliggande förslag till omorganisation av dövstumundervisningen.
Styrelsen förklarade sig vara av den enhälliga mening,
att ett antagande av fru Ahlner skulle »inneburit ett åsidosättande av
styrelsens vårdnadsplikt om undervisningen» och ett »bristande tillvaratagande
av deras intressen, som hava att vidkännas utgifterna till lärarnes
löner», d. v. s. resp. landsting och stadsfullmäktige inom distriktet.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 19.

Slutligen hemställde styrelsen, som ansåg sig »utgöra en representation
av sådant slag, som lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
§ 2 mom. 2 omförmäler, att ärendet må överlämnas till regeringsrätten
för utlåtande i den ordning § 3 av sagda lag föreskriver» (jfr
lagen § 9: i).

Något sådant yttrande från regeringsrätten blev ej infordrat, och
Kungl. Maj:t, som avgjorde saken i statsrådet 5 okt. 1922, fann styrelsens
besvär icke förtjäna avseende samt föreskrev, att »skolstyrelsen, som jämlikt
överklagade utslaget den 4 maj 1922 har att för Anna Karolina
Ahlner utfärda vederbörligt förordnande, skall ofördröjligen företaga ärendet
till ny behandling».

Mot föredragande departementschefen, statsrådet Olsson, måste anmärkas,
att han genom sitt tillstyrkande av detta beslut ingripit i en
verksamhet, som ligger utanför Kungl. Maj:ts maktbefogenhet att reglera.
Den uppfattning, som stundom uttalats även från eljest vederhäftigt håll,
att sökandens rätt blivit kränkt genom styrelsens vägran att antaga henne,
kan icke anses annat än felaktig. En sökande kan hava rätt att få sin
skicklighet prövad men har aldrig något som helst rättsanspråk på att
erhålla den sökta platsen. Därmed bortfaller också den enda tänkbara
grunden för ett Kungl. Maj:ts ingripande (jfr 1889 års lag § 28), och
tillstyrkandet därav framstår såsom anmärkningsvärt enligt RF § 107.»

dels av herrar von Geijer, Lyberg, Vrång, Nilsson i Antnäs, Gustafson
i Kasenberg, och Svensson i Grönvik, som anfört:

»På sätt herr Reuterskiöld närmare utvecklat, lärer gällande lag
om dövstumundervisningen i riket icke medgiva Kungl. Maj:t befogenhet
att meddela föreskrift om det antal befattningshavare, som för undervisningens
handhavande skall av ett skoldistrikt anställas.

Då vid sådant förhållande de i herr Reuterskiölds reservation omförmälda
besluten — såväl de varigenom föreskrift i dylikt hänseende
indirekt meddelats, som det, vari föreskriftens iakttagande synes hava
gjorts till villkor för erhållande av statsbidrag, — innefatta ett obehörigt
intrång i den kommunala självförvaltningsrätt, som genom dövstumskolornas
styrelser utövas, hava vi ansett anledning föreligga till anmälan
enligt 107 § regeringsformen mot föredragande departementschefen statsrådet
Olsson.»

Stockholm 1923. Kungl. Boktryckeriet. P. A, Norstedt & Sonor.

inuti